Nöjesguiden nr 2 2011

Nöjesguiden ! Östermalmsgatan 87d ! 114 59 Stockholm ! www.nojesguiden.se Foto: Johannes Helje

4 Nöjesguiden ! Nr 1 ! 2011

OMSLAG

FOTO Johannes HeljeSTYLING Goran PerkovicSMINK/ HÅR Linda Lundquist och Sara FlobyFOTO RETOUCH Daniel Asplund/Bonso och Johannes Helje

KLÄDER OMSLAG

kostym: WhyredKLÄDER DÖSKALLE & MÄSTERLIGT shorts: H&Marmband: Topshopring: Gina Tricot

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Margret Atladottir [email protected]

Amat Levin [email protected] DIRECTOR

Martin Petersson [email protected]

Daniel Eriksson [email protected]ÖR GÖTEBORG

Rasmus Blom [email protected]ÖR MALMÖ/ LUND

Kajsa [email protected]ÖR UPPSALA

Peter [email protected]ÖR NOJESGUIDEN.SE

Parisa [email protected]

Elin [email protected]

MEDVERKANDE SKRIBENTER Jonas Adner, Parisa Amiri, Maina Arvas, Holly Astera, Maja Bredberg, Niklas Eriksson, Viktor Flarkell, Michaela Forni, Patrik Forshage, Emelie Gunnarsson, Sandra Gunnarsson, Johan Hallstan, Jimmy Håkansson, Anders Karnell, Love Lagerberg, Sandra Nelson, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Hasan Ramic, Karin Ridderhielm, Tone Schunnesson, Frans Strandberg, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Kristoffer Viita

FOTOGRAFER OCH ILLUSTRATÖRER

Carsten Oliver Bieräugel, Johannes Helje, Jakob Kaae

VD

Faje Gani [email protected]

Josefin Lundgren [email protected] OCH PROMOTIONANSVARIG

Johan Mattsson [email protected]ÄL JARE STOCKHOLM

Al-Wadood Suberu [email protected] Hansen [email protected] Schille [email protected] Wilén [email protected] Vendé[email protected]ÄL JARE GÖTEBORG

Henning Wideberg [email protected]ÄL JARE MALMÖ/ LUND

Harald Stjerna [email protected] Majer [email protected]ÄL JARE UPPSALA

Martin [email protected]

Lela Djurdjevic [email protected]

UTGIVARE Nöjesguiden Holding ABTRYCKERI MittMedia PrintDISTRUBITION Budcompaniett AB, Bring AB, Malmö Europa Trading ABPERIODICITET 12 nr/år

RS-kontrollerad distribution 57 500 exemplar i Stockholm 110 000 exemplar Riks ISSN 0284-236X

Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material.

STOCKHOLM

NöjesguidenÖstermalmsgatan 87d114 59 Stockholmtel 08-456 45 [email protected]

GÖTEBORG

Kungsportsavenyen 43 411 36 GöteborgAnnons Göteborgtel 0708-28 13 71

MALMÖ

NöjesguidenSödra Förstadsgatan 1211 43 MalmöAnnons Malmötel 0736-438860

Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning.

FOTO: SARA RINGSTRÖM

FOTO

: JOH

AN

NES H

ELJE

HTC

HTC Desire – årets bästa smarta mobil


Margret Atladottir är chefredaktör på Nöjesguiden. Hon har den senaste tiden, efter att ha ska!at sig alla sportkanaler, blivit mer populär och har ett hjärta som brinner för Kalle Moraeus.Alla vet att du är ett Arsenal-fan, men det ryktas om att du även gillar deras nemesis – Tottenham. Kommentar? – Det är aldrig slut med Arsenal. Det vill jag klargöra. Men Tottenham har nåt. Kan vara så att jag bara är kär i Van der Vaart.

Amat Levin är redaktionschef på Nöjesguiden, tycker att fler bör få upp ögonen för Jay Electronica samt Tyler, The Creator och brukar kolla på presidenttalet från Independence Day när han behöver inspiration. Är det filmhistoriens bästa tal?– I konkurrens med Al Pacino i En kvinnas doft och Any Given Sunday. Och Gordan Gekkos ”greed is good” i Wall Street.

Martin Petersson är dj och Art Director på Nöjesguiden. Ibland försvinner han från kontoret och den övriga redaktionen kan bara utgå från att han flummar.Vad gör du när du flummar?– Jag vet knappt själv. Men när jag kommer tillbaka till kontoret brukar jag känna mig full av energi, som att jag svävar på små moln.

Rasmus Blom bloggar, spelar skivor och är nybliven redaktör för Nöjesguiden Göteborg. I tidningen du håller i handen bjuder han dessutom på ett klubbreportage.Hur nära var du att gå in i väggen under produktionen av detta nummer?– Jag vet inte, men jag räknade nyss ut att jag har skrivit ungefär 35 000 tecken den här gången, vilket ju motsvarar 40 000 miljarder texter.

Kajsa Haidl är redaktör på Nöjesguiden Malmö/Lund och delar i detta nummer med sig av hur hennes generationsroman skulle se ut. Hon har även, tillsammans med juryn, utsett vinnarna av Malmö/Lunda-priset. Det ryktas om att du ska göra något slags videoreportage i sommar. Vad väljer du – bekräfta eller dementera?– Haha! Sluta snoka runt på min Facebook. Men okej, planen är att dra ner till konstrundan på Österlen i påsk med min kompis Tone Schunnesson. Eftersom vi båda älskar keramikkatter, drejade vaser och annan överklasskonst. Kanske spelar vi in något också, sådär amatörchict. Men det här projektet stannar mellan oss.

Maja Bredberg är musikskribent och bloggare på Nöjesguiden. I övrigt erkänner hon att hon förstår mindre och mindre av fashion för varje dag som går och tycker att Jimi Hendrix Crosstown Tra!c är världens bästa video.Wow, högt betyg. Övertyga oss.– Det känns nästan som en omöjlighet att försöka klä videons storhet i ord, men jag älskar ju ofrivilliga freaks och där i fullkomligt dräller det av dem! Personliga favoriter: Svartklädd man med skinnjacka och vippig kjol, rullstolsgubbe som claimar sin plats i bilkön, hundägare med bar överkropp och 15 hundar, män i ambulerande knivbråk, gissningsvis rätt hemlös gubbe som stompdansar frenetiskt i gatukorsning.

Holly Astera är musikskribent på Nöjesguiden, bloggare och pluggar kulturjournalistik. I detta nummer ger hon Syket högsta betyg.Är Syket den bästa svenska musikakten just nu?– Jomenvisst (på norrlänska)!

Emelie Gunnarsson bloggar, är filmskribent på Nöjesguiden och har den senaste tiden tvingats konfronteras med att det finns choklad med ananasfyllning. Vilken frukt skulle vara en ännu värre fyllning? – Jag måste faktiskt komma över det här med choklad och ananas innan jag ens vågar tänka tanken på en annan fruktkombination. Babysteps liksom. Men mango är en het kandidat!

Love Lagerberg har tidigare varit musikansvarig på Landet och bott i Sydko-rea. I detta nummer debuterar han som skivrecensent.Hur kommer ditt liv att förändras nu när du skriver för Nöjesguiden?– Inte alls, jag har länge tyckt att dålig musik är mer intressant än bra musik och ser fram emot att få lyssna mer på båda sorterna.

Pelle Tamleht är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, sångare i bandet The Sunshine, dj och karaokefantast. I detta nummer berättar han om när han nästan svalt ihjäl på Museet.Vilken restaurang har snabbast kök?– Wagamama. Tycker nästan att det går misstänkt fort där, som att de redan på förhand vet vad man kommer att beställa. Måste vara något med den japanska e!ek-tiviteten.

Peter Morath är redaktör för Nöjesguiden Uppsala, tänker ständigt på pingis och tvivlar starkt på att folk verkligen behöver de muskler de sliter så hårt på gymmet för att få. Är det inte lite lockande ändå att kunna springa snabbt och bära tajta tröjor?– Jo, att springa snabbt är definitivt användbart i många olika lägen. Men det här med muskelbyggande. Det har gått till överdrift. Folk står och pumpar 60-kiloshantlar som om de tränar inför domedagen när Elden kommer och de vill vara last man standing. Och jag tänker rent spontant på Fadde Darwich nya superkropp när jag hör orden muskler och tajta tröjor.

Patrik Forshage är, utöver fritidssyssel-sättningen som rektor, musikredaktör och skriver i detta nummer om gitarrbandens återuppståndelse. Inget liv utan död – vilka sorters band borde begravas?– Jag är en vänlig själ som inte vill gräva ner band till höger och vänster. Däremot vill jag gärna slå ett slag för att de band som en gång grävts ned faktiskt får griftefrid. Återföreningar är en styggelse, där varje krona ett återförenat band tjänar kortsiktigt enligt en empiriskt bevisad matematisk formel i andra änden innebär att bandets anseende långsiktigt devalveras dubbelt. Stay down!

Niklas Eriksson är Nöjesguidens briljante filmredaktör, har redaktionens mest oseriösa mejladress och har i detta nummer undersökt vilka filmer som funkar bäst som kognitiv beteendeterapi.Kan även andra konstformer funka som KBT? Musik? Tv-spel?– All konst och kultur är, och ska i någon bemärkelse vara, terapi. Just spel är kanske mest KBT (man inte bara funderar på grejerna, man gör grejerna själv) medan till exempel radio kanske är mindre (men gör inget och ser inget så det blir lite ofett). Men jag vet inte, bottom line är att allt är terapi. Korv är terapi.

Sandra Nelson, Nöjesguidens tv-redaktör, har ett förflutet som ondskefull bloggare men är nu för lat för att hata allt hela tiden. I detta nummer hittar hon en ny favoritserie i Shameless.Varför bör alla titta på den? – För att den är sjukt bra. Många i vårt land behöver dessutom en rejäl dos socialrealism (ping Fredrik Reinfeldt, Hanne Kjöller).

Michaela Forni är moderedaktör och tycker att kinapu!ar och pucko är en förträ"ig kombination. I detta nummer skriver hon om modeveckans höjdpunkter. Snart är det vår. Vilka plagg bör alla ha i sin garderob?– Alla kvinnor bör ha ett par smickrande utsvängda byxor i sin garderob i vår. ALLA!

Anders Karnell, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, är en flitig radiopratare och dessutom Nöjesguidens konstredaktör. I detta nummer har han varit med och utsett vinnarna av Stockholmspriset.Vad bör man tänka på om man vill vinna nästa år?– Att inte bara stampa takten, utan få det att rocka rejält.

Maina Arvas är Nöjesguidens scenredaktör i Stockholm. I detta nummer utser hon, tillsammans med övriga juryn, vinnaren i Stockholmsprisets scenkategori och konstaterar att Bli en dåre! på Teater Giljotin är som en mikroversion av ett år i stans teaterutbud.

Hasan Ramic är frilansjournalist, dancehallkonnässör och skriver i detta nummer om sitt Golden Hits-besök.Kan du i framtiden, även utan uppsåt att skriva ett reportage om det, tänka dig att göra ett återbesök?– Ja, absolut! Då skulle jag vilja go all out med ett stort gäng, och boka ett bord med en sjungande servitris. sedan skulle jag stanna kvar hela natten, dricka mjölkdrinkar och vråla med i Life is Life. Good times!

Frans Strandberg bloggar och skriver om tv i Nöjesguiden. I detta nummer begraver han Glee. Vilken tv-serie bör vi kolla på istället?– Parenthood såklart! Glee är så provocerande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hoppas det blir highschool-massa-ker på Glee-skolan snart.

Carsten Oliver Bieräugel, bor i Berlin, har en examen i biomedicin och är förmodligen världens bästa illustratör. Har du några fördelar av din examen när du illustrerar?– Jag har nog inga direkta fördelar. Däremot har jag lärt mig mycket av Project Runway, bland annat "how to make it work" när man har tajta deadlines.

Tone Schunnesson är frilansjournalist samt bloggare på Nöjesguiden och skriver i detta nummer om sitt besök på Grand Garbo.Kan du i framtiden, även utan uppsåt att skriva ett reportage om det, tänka dig att göra ett återbesök?– Hahahahahahahahahahahahaha. Nej.

Isabelle Ståhl är litteraturredaktör på Nöjesguiden, stammis på SVT:s Debatt och flitig radiopratare. I detta nummer tröttnar hon på Alex Schulmans kvinnosyn.Du tillbringade nyligen en dag i Big Brother-huset. Skulle du kunna tänka dig 99 dagar till? – Ja, om fler snygga kulturmän utan mössa inomhus var med.

Johan Hallstan skriver om spel i Level och är Nöjesguidens spelredaktör. I detta nummer recenserar han Bionic Commando: Rearmed 2, Kirby’s Epic Yarn och Gray Matter. Blir 2011 ett bättre spelår än 2010?– Allt pekar på det, med spel som Battlefield 3, Killzone 3, Uncharted 3 och Mass E"ect 3 – och då har jag bara begränsat mig till uppföljare, och si!ran ”3”.

Parisa Amiri är Nöjesguidens webb- och klubbredaktör. Hon tillbringade nyligen ett dygn i Big Brother-huset tillsammans med bland annat Isabelle Ståhl.Största skandalen?– Alltsammans. Vi vägrade göra ett uppdrag som innebar att fyra personer skulle få sina stjärtar stekta, en man från en skvallerblaska fick ett antal utskällningar från undertecknad och det badades jacuzzi med egenskapat Meat Loaf-soundtrack. Bisarrt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är frilansjournalist, jurist och musikskribent på Nöjesguiden. I detta nummer diskuterar han no homo-användandet inom hiphop.Förklara varför vi också bör älska Kandi.– För att det är så ovanligt med soulartister som har poppiga r’n’b-hits i ryggmärgen och vägrar växa ifrån det soundet, och som samtidigt skriver låtar ur en 35-årings luggslitna perspektiv.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli, författare och kulturjournalist, pluggar tv på Dramatiska Institutet. I detta nummer konstaterar hon att Black Swan når upp till förväntningarna. Natalie Portman – är hon vår största skådis?– Nja. Smalast? Och bra på att rappa. Ge henne tio år. Hon är bra som fan, men det finns en tyngd hon saknar som jag tror att bara ålder kan skapa. Jämför till exempel med Julianne Moore, Laura Linney, Lorraine Bracco och så vidare.

Jonas Adner är frilansjournalist och skriver, i sitt första nummer av Nöjesguiden, om sitt besök på Nivå 22 och Viper Room.Kan du i framtiden, även utan uppsåt att skriva ett reportage om det, tänka dig att göra ett återbesök?– Jag har inte ord för hur gärna jag slipper. Mardrömmen vore att bli sunkhakens Donnie Brasco och sugas in i den där världen av avloppslukt och utspädd öl.

Kristo!er Viita är frilansjournalist och ibland radiopratare som lyssnar på gangstarap. I detta nummer har han skrivit en krönika om hur vi som kulturkonsumenter drabbas när artister åker in i finkan.Om du skulle gå i Gucci Manes fotspår och göra en ansiktstatuering – vilket motiv väljer du?– Jag har vetenskapliga belägg för att salta snacks funkar som sidorätt till all mat. Så jag har faktiskt tummat på idén på att "gadda" en chipspåse on the side (of my face).

Jimmy Håkansson är en frilansjournalist som skriver om tv-spel, kultur, politik och näringsliv. I detta nummer skriver han om den allt mer utbredda engångskulturen. Finns det något kulturellt verk som du önskar hade varit en engångsgrej?– Oj, om jag börjar kommer jag inte att sluta. Men visst. Jag önskar att Peter Hooks vansinnesprojekt Freebass (med tre basister !s!) löses upp i atomer.

Elin Engelbrektsson är praktikant på Nöjesguiden. I detta nummer har hon intervjuat Elin Kling och varit den som ringt upp och meddelat vinnarna av Stockholmspriset. Hur välkladd var Elin Kling på en skala från ett till tio?– Fröken Kling var under intervjun klädd i en ljus t-shirt och svarta skinnbrallor – väl-digt simpelt. Därför är denna bedömning en definitionsfråga. Utgår man från min expertis får hon en sjua. Jag är en sucker för det enkla.

FOTO

: DA

NIEL LA

RSSON

Tröja299.–Kolla in jc.se!


… ett vittne såg Oskar Linnros, med hörlurar, promenera vid Slussen. Enligt samma vittne, som vi medger är högst opålitlig, lät det som att Linnros

lyssnade på sina egna låtar…

… under pressdygnet i Big Brother hotade en av de mest ansedda journalisterna med att bojkotta programmet om det inte serverades sprit med orden

”Vi har makten att krossa det här programmet!”. Lätt överdrift…

… ett av de populäraste sökorden på

nojesguiden.se är Margret Atladottir+Bill Skarsgård. Vad håller ni på med?..

… den uppsluppna stämningen som uppstår när Calle Schulman visar drulen på Twitter...

… vi råkar veta att Magnus Uggla befann sig i ett sällskap som försökte name-droppa sig in på Kåken. Uggla själv var dock för cool

för att flika in och lät sina undersåtar göra grovjobbet. Pluspoäng, Magnus!..

Hej! Jag är 80 år och missar aldrig ett nummer av er tidning. Alltid fi nns det något intressant att läsa och/eller skratta åt. I synnerhet uppskattar jag CRB och era fi lmrecensioner. Ser aldrig en fi lm utan att första ha kollat vad ni tycker om den. Har tänkt på ”Winter’s Bone”, men ser nu att jag med gott samvete kan skippa den.

Hälsningar, Tant Anna

Hej Tant Anna,Tack kära du! Övriga läsare – se och lär.

Din redaktion

Jag fattar inte hur ni kan upphöja kanye west till ett slags geni. Idioter!

Kenny

Du läste och förstod inte våra argument, eller du läste, förstod, men håller inte med? Vi måste nog veta lite mer specifi kt innan vi kan hjälpa dig, käre Kenny.

Redaktionen

Sandra N och samvetetSandra Nelson var drivande i #prata-omdet. Kampanjen är nu avslöjad. Den startades av vänner till en av målsägarna i Assange-utredningen för att söka göra hennes berättelse mer trovärdig. Unga svenska kvinnor utnyttjades utan att veta syftet. Genom ”guilt by association” skadade man dessutom förtroendet för Wikleaks (avsiktligt?).

Johanna

Hej Johanna (om det är ditt riktiga namn...)Innan Du kissar I brallOrna av uppheTsning bör du kolla om det helt enkelt inte brinner i foliehatten.

Med ovänlig hälsning, Sandra Nelson

Inte årets bästa skiva kanske (angå-ende recensionen av Petters Samlar ut den, reds.anm.), men absolut inte så dålig. Petter har visst poetisk glöd och har gjort några extremt bra mer klubbiga låtar. Hipsters och nöjesguide-öl-whores borde inte få uttala sig om hip-hop överhuvudtaget.

Anonym

Hej! Jag är ingen hipster, möjligtvis en öl-whore, men jag tycker att jag kan och bör uttala mig om hiphop. Om skivbolagen hade lyssnat på mig hade vi sluppit gråtmild starke man-rap som den vi hör på Samlar ut den. Poetisk glöd? Bara om man jämför med annonstexter från fastighetsmäklare. Eller just det, såna har ju Petter också gjort.

Med vänliga hälsningar, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Artikeln ondgör sig över att amatör-skribenter inte delar betalda lögnares ( journalisters) åsikter, i synnerhet

identitetspolitik. Denna identitetspoli-tik är den klena trösten för vänster-människor som kränger storkapitalets skräp i reklamfi nansierade blaskor. Man kan ju i alla fall dricka rättvise-märkt ka" e och gå på gayparader...

Alexander

Käre Alexander. Jag älskar denna besvärsskrivelse av hela mitt hjärta. Dagens samhälle kan tyckas kallt och träligt och riktningslöst, men snart kommer du och de dina styra världen. Då blir det åka av. Tills dess, /din N.

Niklas Eriksson

Glöm inte att kolla in nojesguiden.se! Varje dag med nya recensioner och nöjesnyheter direkt hem till dig. Dessutom kan vi glatt meddela att Margret Atladottir, Maja Bredberg, Pelle Tamleht, Camilla Åstrand, Parisa Amiri, Sara Bourke, Kristin Zetterlund, Tone Schunnesson, Helvetes jävla skit och Amat Levin bloggar hos oss. Välkommen in!

LEDARE

är jag fl yttade från Malmö till Stockholm för tre år sedan var det två klubbköer jag reagerade starkt på. Dels den stureplanska ”ringkön” utanför Spy Bar,

där liksom folk bara stod i en halvmåne och hetsade varandra samt letade efter en pointers uppmärksamhet. Jätteobehaglig? Avskräckande. Den andra var en milslång prydlig kö längs halva Kungsgatan. Det var en riktig kö. Man stod två och två efter varandra på rad.

Denna kö huserade mycket fl er människor än den kaotiska till Spy Bar, och var rent uppbyggnadsmässigt dens totala motsats. Även innehållsmässigt. Detta var inga hippa människor som stod på rad, så mycket förstod man. Efter att ha promenerat förbi denna oerhört långa kö väldigt många helgkvällar tog jag reda på vart den

egentligen ledde. In till Golden Hits – en nattklubb. Jag har aldrig varit där. Däremot har jag varit på Spy Bar fl er gånger än jag vill erkänna.

I höstas proklame-rade vi här på Nöjesgui-den att det har blivit tråkigt att gå på klubb. Vi tyckte att utveck-lingen har börjat stå still och att det är

svårare att veta vilken klubb som är ”bäst just nu”. Alla var liksom helt okej, ingen stack ut direkt.

Detta kan ha varit fel av oss. För vi har aldrig varit på Golden Hits, som ju ligger ett stenkast bort från alla de ställen vi frekventerar om helgerna. Vi började ifråga-sätta oss själva, kan det vara så att det är sjukt mycket roligare på ”andra sidan” klubbstängslet? Eller är det lika kackigt som vi misstänker? Istället för att spekulera beordrade vi våra skribenter att faktiskt gå dit med ett öppet sinne. Hur det gick? Läs mer på sida 19.

Annat du bör läsa i detta nummer: Döskalle & Mästerligt-intervjun med Elin Kling på sida 63, Niklas Erikssons KBT-fi lmguide på sida 53 och motiveringarna till vinnarna av Stockholmspriset 2010. Och resten av tidningen förstås.

Vill även passa på att tacka Carl Reinholdtzon Belfrage för ett decennium av genialitet som krönikör och redaktör på Nöjesguiden. You will be missed.

C#$%&$'()*+&

[email protected]

BREV

Arg, ledsen eller på prathumör? Skit i psykologen, ta ut dina känslor i ett brev till oss på…

Nöjesguidens redaktionÖstermalmsgatan 87d114 59 Stockholm

… och vi finns självklart på det så kallade internet: [email protected]

Bravo, Bra text med snärt. Bra jobbat Nöjesguiden. Det känns som en milsten på ngt sätt.NIKLAS JONASON ! ""#$%#"&

Att känna stankski från David HologramskiA: ”Känner du monopolismens vidriga stankski – från vänskapskorrup-tionen, yrkesnepotismen och från David Hologramski?” B: ”Nej, för det finns det som är sant och det som är falskt och det som är sant på Flashback. Och det där luktar Flashback-sant.”Nej, de är dömda att förlora, att gå under i den här kampen i slútänden, våra kära journalister. Att vara yrkeslögnare i annonsörens och mediemogulens tjänst kommer inte bara bli teknologiskt förlegat, det kommer att bli politiskt, socialt och ekonomiskt fatalt. Om 15–20 år är journalismens socioekonomiska apparat borta, tillsammans med det samhälle den skapat, och då kommer folket att kräva avräkning med de skyldiga. Låt oss hoppas på att någon slags amnesti kommer att kunna ordnas för journalisterna och deras finansiärer, för annars blir det en mycket otrevlig tid för oss alla. DEMOKRATES LUCIUS OSCAR PACIFER SÖRENSSON ! ""#$%#"&

Kudos till signaturerna som nämns nedan för den briljanta satiren. MRZA ! ""#$%#$'

Frågan är……om signaturerna ALEXANDER och FEMINIST MED FÖRSTÅND ingår i artikeln, är ironiska eller bara bevisar allt som står i texten. Kudos till artikeln. BriljantCANTHATEENOUGH.BLOGSPOT.COM ! ""#$%#$(

Kommentarer på artikeln Känner du stanken från kommentarsbanken?

promenera vid Slussen. Enligt samma vittne, som vi medger är högst opålitlig, lät det som att Linnros

… under pressdygnet i Brotheransedda journalisterna med att bojkotta programmet om det inte serverades sprit med orden

här programmet!”.


ROMANTISKT PÅ HOVETMed förstasingel Na na na (na na na na na na na na na) från det senast albumet Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys visar My Chemical Roman-ce att välformulerade refränger är överskattade. Inte övertygad? Döm själv den 18 mars på Hovet.

THE ARK TAR AVSKEDNär Ola Salo hjular in på scen i vita paljett-tights och en " äderbeklädd konståk-ningstopp är det svårt att inte bli lite till sig. Säga vad man vill om The Arks klädstil, men live har de alltid levererat. Kom till Cirkus den 15 mars om du vill sjunga dig hes till nollnolltalsnostalgi och låta Ola försätta dig i trans med sina metrosexuella höftvick-ningar. Dessutom kanske det blir sista gången du får se bandet då de nu efter 20 år beslutat sig för att lägga ner. Missa. Inte.

ROBYN TUFFAR PÅ Hur ska klubbdrottningen toppa " olåret? Kommer vi fortfarande att få en elektronisk omfamning så fort hon kliver upp på scenen? Vi är inga siare, men att hon kör fyra konserter, den 27, 28, 29 och 30 mars på Cirkus, tyder på att Robyn-berusningen kommer att hålla i sig under 2011.

RETROSOULIG SINGER!SONGWRITERDet sägs att livet inte har varit generöst på kärleks-fronten för den londonfödda sångerskan Adele, men med en röst som når rakt in i hjärtat på ett hypnotiskt och hjärtkramande sätt borde Adele veta vad hon talar om. Aktuell med det nya albumet 21 kommer Adele till Debaser Medis den 23 mars. Ni må ha ångrat en kärlek som försvann så varför missa även denna afton? FOLKKÄR ORKESTER Enkelheten och det vardagsnära har visat sig vara nyckeln till framgång under snart två decennier och Bo Kaspers Orkester visar inga tecken på att slå av taktpinnarna då de förra

året korsade Atlanten och kom hem med de nionde studioalbumet New Orleans. Trots att kritikerkåren under åren har varit delad har de sålt över en miljon skivor och är nästan löjligt folkliga. Den 21 mars bjuder orkestern på en intim spelning på Cirkus.

RAEKWON OCH STOCK!HOLMSSYNDROMETRaekwon, 41-åring och legendarisk Wu-Tang Clan-medlem, har de senaste två åren betett sig som en nittiotalsfödd hipsterrappare. På ett bra sätt alltså, han har öst ur sig låtar på nätet, gästat ungefär alla existerande amerikanska rappare och spelat som besatt. Den 30 mars kommer han till Kägelbanan och öppnar gör måste-se-gruppen Stockholmssyndromet.

STORSTILAD COME!BACK?Alla som har festat på nittiotalet, har en relation till brittiska punkbandet Skunk Anansie. Nu har bandet återuppstått efter år av solokarriärer och kommer till Köpenhamn för en spelning på Berns den 1 mars. Är frontkvinnan Skin lika rakad, snygg, arg och lesbisk fortfarande? Vi ber en stilla bön.

SEPTEMBER PÅ EGNA BENJorå. Gräver man lite i arkiven märker man att September faktiskt hade en karriär långt innan Så mycket bättre. Låtar som September All Over och Satellites spelades flitigt på ZTV och klubbdansgolv för sex, sju år sedan. Men

kanske i ärlighetens namn mest på Friskis och Svettis. Nej, nu ska vi inte vara taskiga. En bra röst, det har hon. Och med hennes dansvänliga poplåtar kommer spelningen på Berns den 16 mars bli grym. Undra om Petter är sur över att folk tror att hennes tokhyllade Mikrofonkåt-version är originalet?

HYPAD DEBUTANTThe Vaccines är bandet som skivbolagen ryckte i när de fortfarande knappt spelade live. ”En del av gitarrockens återkomst” proklamerar vi längre fram i tidningen. Den 2 mars får du chansen att själv bedöma om hypen är välförtjänad när bandet kommer till Debaser Slussen.

HIPHOPVETERANERNA ÄR TILLBAKAVi sticker ut hakan och förutspår att Hornstull Strand kommer att fyllas av män i keps och fi na sneakers, alternativt ryggsäck den 3 mars. Vi förutspår också att även vi kommer att närvara, för vem kan motstå när EPMD kommer till Stock-holm för sin tjugotredje spelning? Tillsammans med DJ Scratch förvandlar de Stockholm till New York för en kväll.

GLASVEGAS PÅ KÄGEL!BANANGlasvegas, skottarna som fi ck västvärldens samlade musikkår att gå bananas för ett par år sedan, är tillbaka med ett nytt album. Den 7 mars på Kägelbanan bör du markera i kalendern om det är alternativ poprock som får dig att gå igång.

DANIEL ADAMS!RAY PÅ CIRKUS2010 var året då Daniel Adams-Ray lyckades omskapa bilden av sig själv. Han har funnit att det perfekta är möjligt endast om man också omfamnar sina brister. Kan låta krångligt, men ni som förstår briljansen med texterna från debutalbumet Svart, vitt och allt däremellan och tonläget i hans nyfunna röst kan bege er till Cirkus den 24 mars.

Om du är som vi har du antagligen börjat röka, snusa, avslutat din vita månad i förtid och tappat bort ditt gymkort. Är du som vi har du dessutom börjat störa dig på Beach 2011 som koncept och intalat dig själv att det är coolare att inta en whatever-attityd. Men lugn, vi vet att du innerst inne bryr dig och guidar dig därför till spelningar där du kan svettas, hoppa runt och skulptera dina vader.

KLUBBVäldigt elektroniskt.

KONSERTEfter en svacka på flera månader börjar det äntligen ta sig med The Vaccines, Robyn, Daniel Adams-Ray,

Glasvegas och Raekwon.

FILMBlack Swan lever upp till förväntningarna.

MUSIKInte ens Bob Geldof och R.E.M. kan dra ner betyget när Me and My Army, Syket och Lil B släpper skivor.

KROGKänn dig duktig på ekologiska Rama Kummin

Koriander.

SPELKillzone 3, Dragon Age 2 och Crysis 2 – mars går i

uppföljarens tecken.

TVNya serien Shameless kräver din uppmärksamhet.

Echinagard-konsumtion 34 %

Nya vårsneakers 20 %

Konspirationer om varför Internationella kvinnodagen och fettisdagen infaller på samma dag 8 %

40 000 miljarder kronor-skämt 38 %


Adam Tensta: ”Jag är rädd för det som finns runt hörnet, för mig och för oss.”

iden går så snabbt i popvärlden. 2007 känns som en evighet sedan, inte minst för svensk hiphop. Idag har vi en

fantastiskt levande scen, med en ny genera-tion begåvningar – Alexis Weak, Baseline-gänget och Ayla är de mest självlysande – men på den tiden var det fortfarande det gamla gardet som debuterade runt millen-nieskiftet som utgjorde Sveriges hiphop-scen. När Adam Tensta släppte sitt första album det året, med electrohouse-doftande beats, upphackade refränger och en färgglad stil, var han ett stort utropstecken som slog an tonen för en ny era.

Men nu har fyra år gått och Adam Tenstas plats på den svenska hiphopkartan ser annorlunda ut. Om hans nya skiva Scared of the Dark får samma genomslag som debuten återstår att se. Även Adams förhållande till sitt Sverige ser annorlunda ut efter fram-gångarna och det omfattande turnerandet utomlands. Han berättar att han längtade efter sin hemstad, men att Tensta inte kändes på samma sätt som förr när han kom tillbaka.

– Innan blev jag någon sorts representant för det positiva Tensta, beviset för att det inte var så hemskt där som många tror. Men jag känner mig inte bekväm med den mediebilden längre, varken av mig själv eller av Tensta. Min mamma flyttade nyligen från Tensta, hon var trött på att bli trakasse-rad på vägen hem från jobbet. Hur kan jag prata positivt om ett ställe som min mamma inte klarar av att bo kvar på? Och det känns också annorlunda nu när jag inte kan vara anonym längre. Men jag bor fortfarande kvar i Tensta, än så länge.Soundet på din nya skiva är i grund och botten samma sound som på din debut, fast lite dovare och mörkare. Hur ser du på likheterna och skillnaderna mellan skivorna?

– Scared of the Dark har ett mer genom-gående sound och tema än vad första skivan har. Det är bara ungefär hälften av låtarna från den skivan som jag tycker representerar det sound jag står för idag. Det var en intressant brytpunkt, att gå från att göra progressiv traditionell hiphop till att göra något helt nytt, och känna att det här är min grej, att jag inte vill göra något annat. Det är grymt att göra en skiva när man vet exakt vad man vill.Texterna är mer luttrade och cyniska den här gången, och även självkritiska. Vad beror det på?

– Texterna till den här skivan var mycket svårare för mig att skriva. Jag kände att jag var tvungen att utmana mig själv. Jag blev ställd av tanken att det inte är någon som

känner mig på riktigt, inte ens de jag jobbar med varje dag. Den insikten var fundamen-tal – om inte ens personer som jag trä"ar varje dag känner mig. Jag vill att folk ska kunna förstå mig och relatera till min situation, så därför var jag tvungen att bli mer öppen i texterna. Jag var tvungen att gå in på djupet och prata om saker som jag inte pratar med min egen mamma om. Det var skitjobbigt att skriva vissa av texterna, till exempel Lights at Bay som handlar om mitt förhållande till min pappa. Jag ser inte fram emot att höra vad mina familjemedlemmar kommer säga när de har hört skivan. Men det kanske kan bli början på en process.”Scared of the dark” kan betyda många saker – att vara rädd för mörkret när man går hem på natten om man bor i ett ru!gt område, det kan betyda den rädsla för invandrare som de svenskar som röstade på Sverigedemokraterna kan känna, och det kan betyda din egen rädsla för framtiden.

– Det är ett laddat uttryck, och det betyder lite av allt det du nyss sa. Jag är rädd för det som finns runt hörnet, för mig och för oss. Det okända. Det som man inte har någon kontroll över.

Den svartvita videon till Like a Punk skildrar tonåringar på glid, tu"a killar som är stökiga men sammansvetsade. En av dem råkar vara en apa. Han är den enda som inte dricker alkohol och röjer loss, men som solidariskt hänger med när de andra kompisarna blir utslängda från festen. Videon osar av nostalgi och en längtan tillbaka till en tid som var varmare och mindre komplicerad.

– Jag ville fånga känslan av att det inte finns något att göra, men att sysslolösheten ofta leder till en stark gemenskap. Jag kan relatera till de här killarna, främst till apan. Han ställer sig tveksam till de här killarna och vad de gör, men han är med på det till 100 procent. Han känner lojalitet till gruppen, han får sin identitet genom den, han har en känsla av att tillhöra någonting.Så hade du det med dina kompisar när du var yngre. Men hur har ni det nu?

– Den där gemenskapen finns inte längre. På den tiden kände jag att jag kunde dö för de här killarna, och de skulle dö för mig. Men så är det inte längre. Alla har gått vidare med sina liv, och lyckats eller misslyckats i olika utsträckning med sina grejer. Jag är faktiskt den enda som bor kvar i Tensta.

Nostalgin hos Adam Tensta får också uttryck i låten My Life in 8-bit som handlar om att spela NES, Nintendos konsol som

fanns i mången svenskt hem i slutet av åttio- och början av nittiotalet.

– När man ser tillbaka på sitt och de mest minnesvärda dagarna, är det ofta kopplat till när man var liten och spelade NES, eller till fotbolls-VM 1994. Det finns så många grymma spel till NES. Men jag hinner inte spela så mycket längre.

Det finns något sorgligt i Adam

Tenstas blandning av nostalgi till ungdo-mens minnen och svarta syn på framtiden. Mitt emellan dessa extremer finns ett nu, en kväll, en klubb. Ett discobeat som inbjuder honom till att fatta micken och öppna sitt hjärta. Det är inte lätt, men det är nödvändigt. Scared of the Dark släpps den 11 april.

Text NICHOLAS RINGSKOG FERRADA#NOLI

FOTO: SARA RINGSTRÖM

Sneakersnstuff Malmö, Davidshallsgatan 19, 040-30 30 75Vardagar 11.00–18.30, Lördagar 11.00 –16.00, Söndagar Stängt

Sneakersnstuff Stockholm, Åsögatan 124, 08-743 03 22Vardagar 11.00–18.30, Lördagar 11.00–17.00, Söndagar 12.30–16.30

adidas Rom

799 kr

Converse All Star Hi699 kr

adidas Nizza Hi Lux

1499 kr

New

Bal

ance

420

899

kr

Nike

Twili

ght R

unne

r

999 k

r

adid

as G

azel

le O

G89

9 krNike Air Force 1 M

id 07

999 kr

adid

asGa

zelle

2

799

kr

Nike Air Max 11199 kr

Nike Blazer Hi Suede (V

NTG)

899 kr

Nike Air Force 1 ´07

699 kr

adidas Honey Stripes Mid

699 kr

Nike Wm

ns Air Max Light

1299 kr

adidas Superstar 8

0s

999 kr

adidas Campus 80s899 kr


Du har samlat Ari Up, Leila K, Efti och många andra legendariska kvinnor till skivan. Hur lyckades du få dem att spela med dig?

– Först letade jag upp dem. Alla på plattan är med av en anledning, att det finns en story. Att vi har klickat. I många liknande projekt är ett samarbete uttänkt på ett skrivbord. Jag har varken haft bolag eller budget – bara kommit som en dåre med en idé, en stor käft och en massa tålamod. Det har tagit fyra år.

Allt började när jag spelade in den första låten till plattan, med Octavia St. Laurent från Paris is Burning. Jag har alltid varit besatt av den dokumentären. Där pratar man hela tiden om legender. Om att vara legendarisk. Man kanske inte har så mycket, men man har sin legendariska status. Jag tog repliken ”I'm legendary – you are not”

Text SANDRA NELSON

Petter Wallenberg: ”Leila K har mer äkthet i sin lilltå än de flesta rappare eller punkare i hela världen, någonsin.”

från Paris is Burning till första singeln med Leila K som gästartist. Hur är det med Leila K nuförtiden?

– Hon är fortfarande en legend. Hon har mer äkthet i sin lilltå än de flesta rappare eller punkare i hela världen, någonsin. Ari Up dog i förtid förra året. Var ni nära?

– Ja. Det tog två år innan vi spelade in något. Hon bodde på Jamaica och vi höll kontakten. Sedan drog hon och The Slits ut på turné och vi lyckades pricka in att vara i London samtidigt. Hon hade ju gått från punklegend till dancehall queen och vi ville göra något otippat – plastig reggae, som Ace of Base. Sedan hängde vi och snackade

och hon berättade om hur orolig hon var för sin sextonårige son, som just kommit ut som bög på Jamaika. Rädd att han skulle bli misshandlad eller dödad. Den kvällen skrev vi Sunshine Taboo, som i produktionen är en poppig plastreggae-låt men med en djup sorg i botten. Sedan stack hon tillbaka, flyttade sin son till Los Angeles och ringde och berättade att han var lycklig till slut och gick runt med en liten chiwawa i handväskan. Några veckor senare dog hon. Cancer. Hemligt in i det sista. Nu ter sig textraden ”living here in paradise, I want you to be free…” så ödesmättad. När vi skrev den betydde paradiset Jamaica. Nu låter det som livet efter detta...

Vad vill du med din musik?– Få dig att skaka rumpa med tårarna i

ögonen.Är det tonårsdrömmar du förverkligar?

– Ja. Den här plattan är väggen i pojkrummet, täckt med idola"scher. Legends är ett album som jag skrivit och producerat med mina kvinnliga idoler från då och nu, som gästartister. Rap- och punkstjärnor och allt där emellan. Mina legender. Bara kvinnor. Jag tänkte: ”Vilka i hela världen skulle jag vilja göra en platta med?” Sedan gick jag ut och gjorde det. Trots att du har gått din egen väg och bara verkar göra sådant som du gillar blir det succé varje gång. Hur kommer det sig att du ofta trä!ar så rätt?

– Man måste skita i det där med rätt och fel. Om jag presenterade idén om att göra en låt som heter Girls Like Us med den lesbiska gangsterrapparen JWL B från Yo Majesty, souldrottningen Victoria Wilson James (från Soul II Soul och The Shamen) och Efti från Midi, Maxi & Efti skulle de flesta skivbolag slänga på luren. Så jag gjorde det själv. Nu släpper jag den på mitt eget skivbolag, Mums Mums Records. Där är allt möjligt!Var får du inspiration ifrån? Och orken?

– För mig är det viktigaste att få vara ohämmat kreativ. Alla åren i London, där jag levde ett sorts kaosigt punkliv, har satt sina spår. Orken finns där för att jag fortfarande är barnsligt entusiastisk över att göra sådant som jag brinner för. Och många gånger väljer jag bort det där med att tjäna pengar och ha det bekvämt för att få brinna. Det måste fortfarande vara som på fritids när man säger: ”Ska vi leka att vi hade en klubb? Ja – och en tidning och ett skivbolag!” Du har bott utomlands i många år. Vad saknar du mest i Stockholm?

– Ingenting. Jag älskar Stockholm. Jag har gått hela varvet runt med att växa upp här och sedan bo utomlands i tolv år och ”aaaaaaldrig vilja flytta hem igen” till att komma tillbaka och försonas. Jag säger som en av transorna i Paris is Burning: ”Alla vill göra sitt avtryck på världen. Men man behöver inte böja hela världen. Man behöver bara ta sig igenom den. Då har man gjort sitt avtryck.” Så när jag landar i samma gamla svinkalla Stockholm med sina vinterkräksjukor och söndagsstängda systembolag småler jag bara för mig själv och tänker: ”Honey, I'm home!”. Legendary av Wallenberg featuring Leila K släpps på Mums Mums Records/Cosmos i mars. Albumet Legends kommer senare under året.

FOTO: CHRISTIAN HAGWARD

FESTIVAL

23-28 mars 2011

B I O R I O S T U R E V I C T O R I A M O D E R N A M U S E E T

w w w . c i n e m a f r i c a . s e

CinemAfrica

Bästa och senaste filmerna från den afrikanska kontinenten!

noj.indd 1 2/9/11 4:34 PM


Med tapas på en nivå som stundtals tangerar perfektion,

fi ne dining für alle och service-känsla som på en lyxrestaurang

står årets krog ohotad på sin position. Framför allt har

restaurang Bon Bon gjort det riktigt kul att äta ute igen.

Tekla Knaust är inte en nykomling inom modebran-

schen och har under de senaste åren jobbat som stylist

världen över med bas i Stockholm. Men 2010 var utan

tvekan hennes år, både med jobbet via egna agenturen

New Blood Agency och med framgångarna som stylist åt

Noomi Rapace.

Charmig vinnare i På spåret, angelägen skribent i tidningen

Bang, folkbildande röst i P3 Kultur och skapare av twitter-

fl odvågen #prataomdet – Johanna Koljonen glänste i hela medievärldens spektra

under 2010.

Det bästa någon kan göra för vårt nöjesliv är att öppna

dörrarna och göra det möjligt för ännu fl er människor att

bidra till det. Rättviseförmed-lingen har påverkat företag, makthavare och vanligt folk

och har antagligen haft störst inverkan av alla nominerade

på Stockholm under 2010.

Minns ni när det inte fanns något bra femställe på söder?

Det var en verklighet vi Stockholmare levde i innan

sommarens bästa häng avancerade och fl yttade in.

Hemliga rum, hiss med portier, betong och rökbalkong. Jakob

Grandin och Leo Forssell med personal har rejält täppt till truten på alla som tycker

att det är bättre i Berlin.

Som biografi är den nära och empatisk, men inte det minsta insmickrande eller sentimental. Som samtids-historisk skildring av 1900-talets politiska utveckling i

Sverige är den samtidigt överblickbar och klar som

djuplodande och problema-tiserande. Som Stockholms-skildring är den hänförande.

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss gör oss till kunnigare, klokare och

bättre människor.

En känslig studie i makthierar-kier, identitet och kulturellt kapital som imponerar med sitt mod och sin tonträ" . Det

här är sannerligen ingen lättberättad historia, men

Till det som är vackert väjer skickligt för relationsmässiga klichébilder och landar istället i något unikt och personligt. Inte minst Lisa Langseth och

Alicia Vikander är två självklara namn att följa för

alla som bryr sig om framtidens svenska fi lmscen.

Hade Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray debuterat

under vilket annat år som helst hade priset varit deras att slåss om. Men Robyns fullständiga dominans under 2010 saknar motstycke. Tre omvälvande

album präglade av det moder-naste soundet och de grymma

låtarna sopade banan med konkurrensen, och gör att hon är på väg att ta samma grepp

om omvärlden som hon redan har om Sverige. Första,

andra, tredje – Robyn är huvudstadens drottning.

Den samlade kunskapen bakom Marie Laveaus inre

bardisk når höjder som många krögare bara har våta

drömmar om. Little Quarter är den amerikanska baren som utan genvägar ger dig

den kompromisslösa drink du faktiskt är värd. Södermalm har fått en

kvalitetsbar.

Med lågmäld skärpa och intelligent mod möttes

dotter, mor och mormor i en konfrontation som fi ck oss

att tappa andan på Dramatens stora scen. Sakta släppte

de sina masker inför kameran i en mäktig

uppgörelse och aldrig har återhållen rädsla och kärlek

varit brutalare än i Tova Mozards fi lmverk. Det

här var årets största scen.

I Vit, rik, fri på Stockholms stadsteater lät Ann Petrén

klä sin idé i specialskrivna ord och sin lysande gestaltning i draperat guld. Vi bugar oss – och darrar – inför en teater-

drottning.

☞ ☜

www.lecolenational.com

Nöjesguiden ! Nr 2 ! 2011 19

et är ingen kö till Sticky Fingers, ändå får jag stå här ute med dörrvakten. Jag sneglar in i lokalen, det är tomt precis

som jag misstänkte, men ändå står jag alltså här med vakten. Kanske känner han sig bara ensam. Kanske står han just i begrepp att fråga om vi ska köra en grabbkväll i varsin nätbrynja med ostbågar och folköl när han plötsligt ångrar sig och mumlar ett ”välkom-men” och släpper in mig. Det här uppdraget man har skickat mig på. Att infiltrera ”ohippa” ställen, jag ser igenom den typen av blåsningar. Man vill att jag ska släppa garden, dricka rosa cider och rangordna urringningar bland nya vänner på någon kvasiklubb. Jag ska berömma tjejer för deras ”schyssta doningar”, och hänsynsfullt säga ”all respekt, mannen” till ägaren av en stor drule på pissoaren. Jag har gjort det förr, jag har utforskat de terrängerna. Däremot har jag aldrig besökt en hårdrocksklubb på Sticky Fingers. Jag vet inte vilka som går dit eller vad som förväntas av en, om det anordnas bokbål eller motsvarande. Jag har svårt att placera hårdrockarna överhuvudta-get, å ena sidan vill jag raljera över deras udda smak, å andra sidan drömmer jag själv om att låta håret växa fritt och bilda mig åsikter om djävulen.

Jag kliver in i lokalen och förstår genast varför det såg så tomt ut, det är Happy Hour och alla trängs i baren. Jag vet inte, men ljudnivån ikväll är… fascinerande. Vad som

är en vettig ljudvolym här är systematisk tortyr på Guantanamobasen. Nästan alla är långhåriga, har breda läderarmband och t-shirtar med bisarra bandnamn. Killarna har bockskägg och tjejerna har hundhals-band. En snubbe har helskägg, töjda öronsnibbar och rutig skjorta och ser liksom vänlig men cool ut, jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se ut på liknande vis. Flera tjejer har uppenbart Kat von D som husgud, med tatueringar mest överallt. Jag börjar diskutera gitarrsolon med ett annat helskägg i baren, säkert på knattenivå i sammanhanget, men jag påpekar ändå att introt till Sweet Child of Mine känns lite väl klyschigt. Snubben svarar på engagerad hårdrockarlingo: ”men vem FAN bryr sig, alla är så JÄVLA rädda för att vara klyschiga hela tiden”. Det är lustigt för han menar det verkligen, jag rör mig aldrig på ställen där folk verkligen menar saker. Jag vill disku-tera detta vidare när plötsligt alla runt baren rusar ner mot konsertlokalen.

Ett band kliver upp på scen och börjar spela någonting bortom all form av dödsmetal, bortom all typ av gravplundrar-musik. De här långhåriga vildarna spelar i en helt egen liga. Hade jag varit deras specialpedagog hade jag uppmuntrande sagt att ”ingen konkurrerar med er, grabbar” och antecknat något om särskilda behov. Alla i publiken avgrundsvrålar, spretar krampaktigt med fingrarna, slänger med

huvudet och hoppar omkring som troll. Jag försöker hänga med så gott det går, men upptäcker i en spegel att jag ser utvecklingsstörd ut. Jag smyger ner en våning och sätter mig för att dricka öl i all min brist på tillhörighet. En hårt sminkad tjej med en stor jägershot i handen får syn på mig och rör sig åt mitt håll. ”Hur var det här då?!”, frågar hon på en grov göteborgska som bara talas i stans kranskommuner (vidrigt ord för övrigt, kranskommun). Hon sveper glaset, och spriten angriper genast hennes hjärna. Hon har gjort slut med sin kille, men det var typ lika bra, han var ändå ett svin och gick på tjack, en gång på en fest hade han hotat alla hennes vänner med basebollträ, hon blev förbannad och sa att han fan inte kunde hota alla hennes vänner med basebollträ, alltså hon brydde sig inte om själva basebollträet, det får väl han ha om han vill, ”mind your own fucking business”, som hon brukar säga, men han

Text RASMUS BLOM

kan liksom inte hota hennes vänner hur som helst, och amfetamin suger, det ska jag komma ihåg, marijuana också för den delen, det hade hennes ex sysslat med, alltså inte hennes senaste ex, utan hennes förrförra eller vad det nu blir, han rökte så mycket gräs att han glömde av hennes namn, helt sjukt, ofta man glömmer någons namn? Man bara hallå?

Jag kan snart klargöra exakt hur hennes liv ser ut. Människan lyckas överrösta vildarnas oväsen när hon går igenom precis allting för mig – från familjesituation till intimhygien – jag kan referera det som ett rinnande vatten. Jag fixerar blicken strax ovanför hennes huvud och låter livet passera revy. Men så vaknar jag, ställer mig upp och tackar för mig. Tjejen märker ingenting och pratar fortfarande när jag lämnar henne. Kaserntorget 7, Göteborg. ! ! !


et är sällan man ser någon vara kung i baren med mynt. Men mot slutet av Viper Rooms happy hour – 19 kronor för

en öl, vin, cider eller shot – tar folk vad de har för att hinna få en jordgubbsshot till nedsatt pris. Innan klockan hinner slå hel sveps det som vid en vätskekontroll i Vasaloppet. Därefter höjs priserna med 6 kronor.

Alla som någon gång varit i närheten av en brevlåda har troligen kommit i kontakt med Viper Room. Med prislistan som lockbete har de år efter år pumpat ut reklaminbjudningar till Stockholms unga. Att faktiskt vara här är som stå öga mot öga med den ”avlägsna släkting i Nigeria” som genom åren försökt donera pengar till en via epost.

Efter att ha wallra"at ner två neonfärgade shots av en självlysande nyans som skulle kunna bota starr finns det ingen återvändo längre. Lokalen är redan fullpackad och klientelet består av en brokig skara med en sak gemensamt: deras ickeålder. Viper Room har en uttalad övre åldersgräns på 25, men är man 19 här drar man upp medelåldern.

Klubben har två våningar med två dansgolv. I den undre delen blandas latinopop (Shakira), "latino"-pop (Lou Bega) och senaste månadens a-rotationslista från NRJ, medan övervåningen varvar schlager med valda favoriter från Absolut brännvin. På båda plan är atmosfären euforisk.

Några kvarter därifrån, på Nivå 22, är stämningen sämre. I kön utanför stoppar två poliser en suspekt Volvo medan två

securitasanställda köttmonoliter håller koll på ledet fram till krogens egna vakter. Ett tag är det fler som vaktar än som köar. Vid dörren sker en dubbel legkoll.

Tillsammans med närliggande Jonny's bar, Fridhems och Ca$h bar, utgör Nivå 22 och Viper Room ett ökänt distrikt. Det är hit utekvällar kommer för att dö.

Detta är nattlivets bermudatriangel.På Nivå 22:s hemsida skryter man med

att det är den krog i Sverige som säljer absolut mest av Norrlands gulds billigaste öl, "En titel vi inte tänker gå miste om". Men bland borden dominerar godisshots och alkoläsk. Att befinna sig kring Fridhemsplan kvällstid är att upplåta sin kropp till en helvetisk maktkamp mellan fylla och sockerrus.

Markplan på Nivå 22 är ett vanligt ölhak av sämre snitt. Övervåningen är en överdimensionerad cage fighting-bur. Hårda industristrålkastare över en inhägnad av nätgaller. Lokalen är inte inredd, den är bepansrad. Det finns inget här som inte skulle överleva ett tredje världskrig. Infoga några robusta bordsgrupper i dina minnes-bilder från Guantánamorapporteringen och du är nära nog.

Att återvända till Viper Room är efter det som att nå himlen efter en tid i skärselden. På schlagergolvet tolkar en berusad kille Drängarnas Om du vill bli min fru som om han blivit illa behandlad av fenomenet dans och är ute efter en smutskastningshämnd, men humöret är odelad glädje. Det är omöjligt att inte älska.

Som på alla ställen finns det även här ett hörn av usel grabbighet. I en so"a sitter några killar och sjunger basgången till Seven Nation Army (det är ett ledsamt facit för White Stripes att deras största avtryck var att skapa en global nationalsång för världsbefolkningens minst intelligenta män). Tidigare har en av dem utnämnt Viper Room till det bästa stället att ”hitta unga knullbrudar”.

Annars förlöper kvällen i ett ölstinnt lyckorus för alla mellan 18 och 20 och en, låt oss säga, avslappnad inställning till musik. Det finns få ställen med en högre andel besökare som dansar.

– Det här är en klubb för att röja och för att ragga, säger en tjej i 18-årsåldern. Jag har dansat hela kvällen och ändå hunnit strula med två killar. Men man hittar inte precis mannen i sitt liv.

Text JONAS ADNER

Den tacksamma atmosfären för dans och raggande upprepas av de flesta man pratar med. Men det existerar helt enkelt inte en dansform i världen fantastisk nog att överskugga Viper Rooms stora dragplåster. Som 18-åriga Jocke uttrycker det:

– Öl för 19 kronor. Mer än så behöver man inte säga. Fridhemsplan 17 och S:t Eriksgatangatan 46, Stockholm.

Dansgolvet som Gud glömde.

Ett måste runt Fridhemsplan.


böjliga bågar har han suttit med ett stort sällskap och beställt in flaska efter flaska, dimmigt leende mot allt och alla. Jag tar emot glaset och känner mig plösligt osäker. Driver han med mig? Men mannen ler bara snällt mot mig. Chocken över att någon var snäll på klubb lägger sig inte förrän vi kommer upp på övervåningen. I trappan är det en kvinna i femtioårsåldern som gör tummen upp åt mig.

Det är på Grand Garbos övervåning millenniet gömmer sig. Väggarna och inredningen är vit med stora plastinstalla-tioner och publiken är 20 år yngre än på undervåningen. Hade den här klubben funnits i London 1995 hade man nog knarkat här men nu beställer man istället in brickor med tequila rose. Strippburen är upptagen av två tjocka killar som håller på att tappa byxorna. Jag går igenom bilderna på min kamera och frågar Sta"an om det inte är klassförakt att håna Grand Garbo. Sta"an skakar på huvudet. Elitism då? Sta"an nickar samtidigt som han säger att elitism är okej. Jag blir osäker på huruvida han har rätt.

Hela kvällen har jag känt mig plågsamt snygg i jämförelse med publiken inne på Garbo. Men samtidigt som jag står och sjunger med i Getting Over You påpekar Sta"an att en grupp människor står på

andra sidan och pekar och skrattar åt mig. ”Är det ett hatbrott?” frågar jag Sta"an och han tror att det är det. Kejsarens nya kläder-känslan drabbar mig och vi bestäm-mer oss för att gå. Till tonerna av David Guetta lämnar vi Grand Garbo bakom oss. När jag försöker säga till Sta"an att skillnaden mellan oss och människorna på Garbo inte är så stor himlar han med ögonen åt mig. På tunnelbanan in mot stan mediterar jag nöjt över det faktum att jag har varit på fest som varken var ängslig, snygg, kreddig eller svår. Två timmar och fyra groggar senare står jag på Hornstull Strand och raljerar över vanliga människors klädsmak. Landsvägen 67, Sundbyberg.

et är precis en timme kvar tills jag ska scouta Grand Garbo när jag förstår var det ligger. ”Grand Garbo?”, säger

Stefan där han ligger utsträckt på sängen med ett glas cava i handen. ”Det ligger i Sundbyberg. Det kan inte stämma att det är dit du ska, det måste du dubbelkolla. Jag firade min student där. Jag är 37.”

Är man dum och ny i stan får man stå sitt kast så jag och Sta"an sätter oss, något irriterade, på den deppiga, blå linjen ut till en för mig okänd del av stan. När vi kliver av tunnelbanan känns det som jag är tillbaka i den lilla byhålan Osby, som att jag besökte ett par gånger under början av 2000-talet eftersom min dåvarande, mycket snygga, pojkvän växte upp där. Småstads-känslan är genuin. Tjejen med glitterspray i sin hästsvans kliver av samtidigt som oss och utanför baren står det ett gäng grogg-haggor som garvar rått åt en yngre man. På vägen till nattklubben halsar jag en öl och gömmer den andra i en snödriva längs vägen. Utanför Garbo är det redan kö och klockan är inte halv tolv än. Tänk om vi inte kommer in? Jag kramar med svettiga fingrar runt mitt id i fickan. Men vakterna säger varken något om ålder eller klädkod och sekunden vi kommer innanför dörren känner jag mig igen överlägsen. Vi är skitsnygga ikväll.

Att hålla stilen krävs även på lokal som överhuvudtaget inte är selektiv så trots att jag är sugen bestämmer jag mig för att inte beställa Xider. Två GT senare känner jag mig redo att, ja vadå? Visst är det en öppen dörr att slå in, det här. Åka kollektivtrafik långt utanför Stureplan för att sedan håna människor som gillar att gå på klubb där de välkomnas med öppna armar. Öppen dörr, javisst, men också väldigt tacksamt. Coverbandet spelar Kate Perry och Seven Nation Army. Jag blir på en sekund kåt på

basisten som har missklädsamt långt skägg och tatuerade kläder. Rimligtvis är det han som ligger på topp fem-listan över kreddiga människor här inne och kreddiga människor gör alltid något för mig. När jag tar en bild på honom sträcker han ut en krokig, spänd tunga och den svaga lågan av lust slocknar. Sångaren skriker i micken: ”Coola killar rockar inte nyktra!” och jag och Sta"an dansar in ett annat rum.

På det andra dansgolvet spelar en discjockey. ”Här får man nog önska” säger Sta"an med tindrande ögon och tio minuter senare dansar vi till Ace of Base, precis som vi bad om. Golvet är fyllt av strax medelål-derskvinnor med långt hår och paljettoppar. Alla ler uppmuntrande, eller kanske överseende, åt mig. I mina 16 centimeter höga lackplatåskor och Sta"ans skjorta knäppt ända upp i halsen sticker vi ut. Männen här tror på att visa mycket brösthår, och även om det inte gör det för mig tycker jag att den sexuella spänningen är väldigt påtaglig. I baren är det en liten orange man som tappar kontroll över sin egen sexuella drift och smäller till mig på röven. Jag vänder mig om och ser ner på honom. Ovanpå hans huvud är det alldeles kalt.

Discjockeyn har samma playlist som på vilken sunkig gayklubb som helst och jag ber därför Sta"an, som har begåvats med ett par bögon, att stämma av hur det ser ut på vårt dansgolv. Bögon innebär att man på flera hundra meters avstånd, även i dimma, kan upptäcka en bög. Men Sta"an menar att hans bögon inte ser någonting alls. ”Amen en enda liten closet gay måste här väl vara?” frågar jag. Sta"an säger bestämt nej.

Coverbandet har börjat spela igen och när jag ska tränga mig förbi alla dansande manliga våp sträcker en gubbe fram ett glas bubbel åt mig. Jag har sett honom tidigare under kvällen. I pikétröja och glasögon med

Text TONE SCHUNNESSON

Inget besök är komplett utan en dans i strippburen.


tage nattklubb – ett ställe jag aldrig skulle sätta foten på annars. Förutfattade meningar och fördomar? Ja. Ryktena

om minderåriga tjejer som släpps in trots den höga åldersgränsen och den motsägelse-fulla beskrivningen på hemsidan om en näst intill anrik nattklubb för ”alla gäster som gillar att roa sig på sitt eget sätt”. Om att ”gilla att roa sig på sitt eget sätt” betyder att festa som på hemmafest när du var i början av dina yngre tonår i vilken skithåla som helst är detta stället du ska gå till. Det är samma pubertala grottmänniskokillar med ett sjukligt behov av att hävda sig inför sina egna och inför det andra könet och dj:n lyckas alltid låta som ”Digster förfest” – en perfekt blandning mellan förra sommarens hetaste klubbmixar, ”alternativ” musik, åttiotal och September.

Min entré var inte storstilad, vetskapen om att det hade öppet till fem och inte tre som jag är van vid gjorde att jag sköt upp det så länge som möjligt. Det fanns inte på kartan att jag skulle gå dit själv och att ragga sällskap slutade i en stor intern mutskandal. ”Inträdet är på mig”, ”Jag bjuder på shots” – ingenting funkade och det förundrade mig hur dåligt rykte den här klubben faktiskt har i vissa kretsar där deras stammisar inte ingår. Väl där blev vi nekade ett antal gånger av misstänksamma vakter trots att jag ringt tidigare och försäkrat mig om att vi

skulle komma in. Efter en kvart tillbringad med vakterna och fältstudier i modets mångfald praktiskt taget ramlade vi in. Rädslan för vad som skulle hända innanför dörrarna försvann och ett plötsligt behov av att vara en av ”dem” väcktes.

I hörnen står tjejer gråtandes och gör slut med pojkvänner för att så snart de lämnat varandra bli tröstade av någon från det resterande bu"ébordet av bi"ar. Vid baren står killarna och praktiskt taget bryter arm.

Vi går upp till nästa våning, redo att socialisera. Efter en stunds överblick intar vi en scen och börjar dansa till Alors on danse. Halva låten in får jag en armbåge i sidan av en tjej som har lika mycket starquality som Ring Ring-Anna från Idol. Hon tycker att jag

tar för stor plats där hon ska dansa. Oför-skämt nog struntar jag i hennes varning och fortsätter varpå hon ger mig ännu en armbåge till och jag förstår hur det ligger. Om jag inte flyttar mig nu kommer hon spetsa mig med sina tolv centimeters stillettklackar. Jag lämnar över scenen till en nöjd brunett och fortsätter orientera mig bland fler liknande tjejer.

Att stället är fräscht, stort och att ägarna har pumpat in jävligt mycket pengar syns. Det är flera våningar, allt ser ut som det är nyrenoverat och det är till och med kul att gå på toaletterna som varken är nerklott-rade eller nerpissade. De här gästerna kan sin sanitet.

Jag fick frågan under nattens gång vad

jag egentligen gjorde där. Jag berättade hur det låg till och fick ett brett flin till svar. ”Jaha, en tidning” svarade tjejen och frågade vad Nöjesguiden var för något. Jag blev avundsjuk på hur opretentiös hon var, på hur opretentiöst allt inom Etages väggar var. Att dansa med dessa Paradise Hotel-deltagare to be var inget annat än älskvärt och, trots mitt inledande tvivel, kände jag mig egentligen precis lika hemma här som på vilket hippt dansgolv som helst. Däremot vet jag att alla inte kommer att göra det. I tider då det fortfarande är mer indie att vara mainstream är detta lika mycket en subkultur som allt annat. Stortorget 6, Malmö.

Text VIKTOR FLARKELL

Text HASSAN RAMIC

ön kryper fram. Bakom oss börjar några glada sensjuttiotalister skandera ”Mange! Mange!”. Jag tittar förvirrat på

mitt sällskap som rycker på axlarna. Den februarikalla asfalten gör sitt yttersta för att suga ut all min livskraft genom fötterna, och jag tänker att mitt skoval, ett par Clarks Desert Boots, var urbota dumt. Men sedan räknade jag inte med att stå utanför Golden Hits på Kungsgatan i en timme. Klockan 00:04 skriver jag ett sms till redaktions-chefen där jag hotar med att strunta i det här reportaget. Svaret jag får är ”Du kommer att ha"a en cougar och ha the time of your life”. Körerna bakom mig fortsätter, ”Mange, Mange!”, medan jag gör höga knäuppdrag-ningar för att hålla värmen och minimera mina fötters kontakt med asfalten.

Dryga tio minuter senare står vi inför en leende vakt som välkomnar oss till Golden Hits, lyfter bort repet och föser in oss mot kassan där vi får betala 150 kronor för att ta del av allt Kungsgatans ökändaste nöjes-palats har att erbjuda. Det första jag kan förnimma i min kylslagna vimmelkantighet, är att jag står på ett mjukt underlag. En snabb blick neråt avlönar en orange heltäckningsmatta som sträcker sig genom hela lokalen. ”Classy”, tänker jag och låter mig slukas av värmen och ljudet av Pinks Start a Fight.

Om man någonsin har varit på ett O’Learys kan man med lätthet föreställa sig hur Golden Hits interiör ser ut. Väggarna är belamrade med foton, men istället för, som i O’Learys fall, föreställande idrottshjältar,

trängs avbildningar av lokala sjungande servitriser med signerade idolfoton på Agneta Fältskog. Inramade sjutums vinylsinglar och annat krimskrams pryder väggarna, och det stora dansgolvet längst ner ramas in av fyra pelare klädda i marmor-mönstrad badrumstapet. På dansgolvet våldför sig den nya svenska arbetarklassen på konstformen dans, och om taktkänsla var en lag, skulle stora delar av publiken bötfällas, om inte fängslas eller avrättas.

Var man än vänder sig i lokalen lyser det Svenska Modeundret med sin frånvaro. Här är istället en Lyle & Scott-pullover, och en tight åtsittande Armani-t–shirt ett modestatement. Ungdomen syns ingenstans heller, utan lokalen fylls av köpstark, svensk arbetarklass som oblygt dricker sin gin & tonic i stora mängder. Stämningen är överlag trevlig, och ingenstans möts jag av ängsliga, granskande hipsterblickar. Folk här är idel leenden.

Jag bestämmer mig för att gå upp en våning. Det första jag möts av är varm, klibbig, fuktig lukt som påminner om en svalnande ångbastu. Det andra är ljudet av Helena Paparizous My Number One. De två tjejerna jag har som sällskap utstöter ett förtjust skri, och springer till dansgolvet, där ytterligare ett sjok människor i övre 30-årsåldern driver gäck med taktkänslan. Detta är tydligen det beryktade ”schlager-golvet”. Jag gör ett tappert försök att dansa, men lyckas bara bli förblu"ad av detta parallella universum jag har hamnat i. Folk sjunger med i låtar som uppenbarligen är

jättekända, men som jag aldrig har hört talats om. Dj:n spelar minutiöst tight, mixar snyggt och lyckas få hela folksamlingen att utbrista i ett extatiskt "Åååååh!" för varje ny låt. Själv förstår jag ingenting. Var kommer denna musik ifrån? Vilka är dessa männis-kor? Varför i hela friden kan de inte dansa?

Efter en halvtimmes förvirring blir tjejerna jag är med omringade av två korta män i övre trettioårsåldern. De dansar och skuttar och spexar, och det enda jag kan tänka på är att de påminner mig om Umpa Lumpas från Kalle och chokladfabriken. Vi bestämmer oss för att fly det bisarra schlagergolvet och går upp till högsta våningen, nämligen temabaren, som just nu har åttiotalstema.

Lokalen är nedklottrad med neon och från ena väggen tittar en loj George Michael ner på mig från ett Wham!-skiv-omslag. Det här är vad jag har väntat på. Jag sveper en jägershot, och ställer mig i kryssformation på dansgolvet. Eye of the Tiger ljuder från högtalarna, och jag känner att, ja, äntligen får jag uppleva lite golden hits! Alla omkring mig verkar känna likadant. Alla spretfrisyrer glänser av svett och gå-ut-skjortorna från MQ är uppknäppta. Det syns tribaltatueringar överallt och alla samlas i atonal allsång och gör sitt bästa för att förneka fyra#ärdedels-taktens existens. Vi har äntligen anlänt till hjärtat av vad som är Golden Hits, och

kärnan i vad vi alla vill. Att ha en good fucking time! Och det har jag. Jag sveper mina shots, jag gör en spexig Beat it-dans och jag njuter av varenda sekund. Man är ju trots allt bara människa, och Golden Hits är det mänskligaste stället av de alla. Fritt från ängslan, krav och pretentioner.

Innan jag ger mig av hemåt besöker jag herrarnas. I pissoaren finns avbildningar av allehanda diktatorer och onda män. Man får kissa på dem. Jag ställer mig och tömmer blåsan i Khomeinis ansikte, bara för att alldeles för sent upptäcka att Karadzic finns bara några centimeter till höger om honom. Det är nog det mest politiska som jag någonsin har sett på en klubb. Jag blir lite besviken över att Nixon inte är med i bilden innan jag återvänder till februarikylan och mitt uppdämda hipsterliv. Kungsgatan 29, Stockholm.

Prioritera rätt nu.

Bryt arm vid baren du med.

Ray-Ban 1649:-

®

Allt detta ingår i priset• Högbrytande glas för ditt synfel • Ytbehandlingar • 3 månaders öppet köp och

2 års produktgaranti

lensway_250x365.indd 1 1/11/11 11:11 AM


ofter brukar kunna avslöja det mesta om en stad. Doften som möter dig vid första andetaget på en ny plats. Tänk er

en djup inandning, fyll lungorna. London doftar till exempel sopor. Memphis friterat. Stockholm vatten. Göteborg salt. Upplevel-sen är individuell, minnet aldrig bleknande. Det är redan natt lokal tid när planet från Istanbul landar på den ena av Shanghais två fl ygplatser, Pudong Airport. En bastant och hysteriskt viftande man i femtioårsåldern fångar uppmärksamheten – vår skjuts in till stadens centrum. Min vana trogen gör jag mitt dofttest. Shanghai, med i runda slängar 18 miljoner invånare, luktar fränt instängt av avgaser.

Jag är här för att på 96 timmar ta reda på varför kineserna själva kallar staden för ”Kinas New York” och hur det egentligen är ställt med nöjeslivet på en av världens, ekonomiskt sett, allra snabbast växande geografi ska platser. Shanghai är staden där det koloniala arvet möter den kinesiska stoltheten. Lite krystat skulle man kunna klämma till med att det är just här som väst och öst verkligen möts. Den franska kolonialmakten har gett sig av, den japanska ockupationsarmén är sedan länge utkastad. Den kollektivistiska kommunistiska teorin har ersatts med rovgirigt kapitaltänkande. Här möter man nu en ny och snabbt växande kinesisk medelklass där snyggt skurna kostymer och blänkande klockor är vardagens viktigaste attribut.

Jag släpper den virvlande tanken och koncentrerar blicken på motorvägen som öppnar sig framöver. I den här staden är gränsen mellan liv och död hårfi n när man sätter sig i en taxibil. Kineserna har uppenbart gjort sport av att köra fort. Samtidigt som radion skvalar inhemsk balladpop från den för tillfället mest populära såpoperan ligger hastighetsmäta-ren och gungar någonstans mellan 160 och 180 kilometer i timmen. Givetvis fungerar inte heller bilbältena.

Morgonen efter vaknar jag klockan sex. Den stora fördelen med att kasta sig över halva jordklotet är att tidsskillnaden gör vem som helst extremt morgonpigg. Helt utan motstånd ner till frukosten med näsan ner i en redan sönderfallande stadskarta. Shanghai är stort. Enorma genomfartsleder dragna med linjal rakt igenom centrum. Förhandsrapporterna talade om att den kinesiska regimen under de senaste 30 åren lyckats jämna det mesta av Shanghais ursprungliga bebyggelse med marken och ersatt den med gulnade betongskyskrapor. Och visst: vill du möta den visuella skönheten är inte Shanghai det kinesiska epicentret. Betongen dominerar stadens centrala delar.

Förmiddagen ägnas åt promenader genom de delar som faktiskt har bevarats – främst de kvarter i närheten av Huangpu-fl oden som går under benämningen ”Franska Koncessionen”. Här möts du av en europe-isk stadsdel av kolonialt snitt. Låga tvåvå-ningshus i tegel, franska balkonger, snyggt kantade av prydligt planterade alléer. Här bor inte vem som helst, det är uppenbart. A" ärslokalerna i nedre plan domineras av Gucci, Rolex och andra västerländska lyxfabrikat. På våningarna ovan lyser inte de lysrör som är standard i de fl esta kinesiska hem utan snygga designlampor.

Benen bär oss ner till The Bund – kajen som tidigare var Kinas viktigaste ansikte som

handelsnation. Visuellt är vi nu mittemellan en boulevard i Paris och Kinas tätaste skyline och längs fl oden får man känslan av att befi nna sig i en av historiens största krockar. Bilden av en stad som växer obarmhärtigt, samtidigt som dess historiska rötter långsamt ter sig tynande. För visst är det så, de fl esta kineser vi stöter på under de här dagarna talar om Shanghai som Kinas framtid och framsida. I Shanghai fi nns fl est saker att göra, det överlägset mest levande kulturlivet och staden är kanske statens allra rikaste. Inte sällan trä" ar vi inhemska turister som åkt tåg i fl era dagar för att beskåda betongsilhuetterna på Pudong-sidan av The Bund. Hur stolta kineserna än är över sin historia verkar tron på framtiden ännu starkare. Konsensus verkar vara att det blir bättre. Som västerlänning är det givetvis svårt att första hur det politiska förtrycket kan accepteras av en så stor del av befolk-ningen, men å andra sidan – Shanghai osar av shopping, nöje och snabb stimulans: saker som en gryende medelklass uppenbar-ligen stundtals verkar värdesätta högre än till exempel yttrandefrihet.

Snart sätter Shanghai sina klor i mig. Jag blir inte klok på vad det är. Precis där all smuts möter de blänkande skyltfönstren, där en ångkokt dumpling med broccoli möter en riktigt blasé och likformad amerikansk hamburgerbar. Just precis där fi nns charmen i den här betongkolossen. På kvällen vaknar också de kinesiska kvarters-restaurangerna till liv på allvar. Bäst är maten i något av de otaliga hål-i-väggen som fylls av kineser på väg hem från sina arbetsplatser. Ljudnivån är hög, ljuset starkt, väggar och golv kaklade.

För en svensk med medelinkomst är Shanghai relativt billigt överlag. Mat och dryck kostar i regel nästan ingenting. Vi är fyra i mitt sällskap och äter sällan för mer än 150 svenska kronor tillsammans. Menyn är ett kapitel för sig. Ju längre söderut du kommer i Kina, desto svårare är det att vara kräsmagad. Shanghai är en världsstad, vilket innebär att du kan äta på McDonald’s varje dag, i princip dygnet runt, men vill du äta som lokalbefolkningen är det framförallt chilikryddade kötträtter, fi sk från fl oden, inälvsmat och diverse mer speciella inslag som grodor, skorpioner och orm som gäller. I regel är maten fantastisk. Stark så att ögonen rinner.

Den kinesiska ölen är lättdrucken. Eller okej – den smakar faktiskt ingenting, vilket stundtals är en gåva för att bli av med en brinnande chilistrupe. Vill du sitta under en stråhatt och insupa atmosfären gör du dock klokt i att beställa någon importerad öl på fl aska. Första gången jag var i Kina, för snart tio år sedan, var det ett ständigt problem att läsa menyer och göra sig förstådd kulina-

Text och foto PETTER SEANDER


DADA115 Xingfu Lu

Dada är Berlin möter Shanghais coolaste hipsters. Här är det konstprojektioner på storbildsskärm, stort urval av drinkar och

intimt dansgolv framåt natten.

YUYINTANG851 Kai Xuan Lu

Litet ställe väl dolt bland motorvägs-viadukter och buller. Här inne spelar

Shanghais bästa lokala band varje kväll i veckan. Billigt!

LOGO13 Xingfu Lu

Runt LoGos fyrkantiga bar är väggarna täckta med graffiti, bartendern coolt

ignorant och bandet kommer för soundcheck fem minuter innan spelning. Så nära postpunk du kommer i Shanghai.

CHINESE PROPAGANDA POSTER ART CENTER

868 Huashan LuEtt nedgånget, men likväl fantastiskt

museum för dig som gillar popkonst eller bara är historiskt inbiten. Välj vinkel själv – den här samlingen är sevärd hur som

helst.

M!" ART SPACE50 Moganshan Road

Att ströva runt i det gamla fabriksområ-det där spektakulära moderna utställ-

ningar möter hötorgskonst är fantasieg-gande. Högt och lågt.

DEN GAMLA STADENOmrådet kring Yuyuan Garden, 132 Anren Lu

Inget Shanghai-besök är komplett utan att ha strövat omkring i de nedgångna,

låga, husen runt Yu Garden. Här köper du dumplings för inga pengar alls.

TEFESTIVALERAlla råkar ut för trevliga kinesiska studenter som vill ta med dig på

tefestival. Spring för livet. Inget gott te och ingen bra affär för plånboken

så att säga.

RUSNINGSTRAFIKNär alla taxibilar ger sig in i personbils-infernot under eftermiddagens slut vill

man bara sjunka genom golvet.

DE ALLRA FLESTA KINESISKA ÖLSORTERNA

Okej, så här det: Kinesisk öl är i princip rakt igenom urbota dålig. Vattnig,

smaklös och svag. Håll er till drinkar eller köp lokalt bryggd ale på de få

ställen det finns.

riskt. I Shanghai är detta problem i princip eliminerat. Antingen möts du av bildmenyer eller av hyfsat lättförståeliga engelska översättningar. Tidernas förändras.

Dag två på vår vistelse tas ett beslut. Shanghai är för stort för att promenera runt i och det tar halva dagen att ta sig knappt sex centimeter på kartan. Jag som inte ens har gymkort. Taxi kostar, i linje med den katastrofala kinesiska miljöpolitiken, nästan ingenting och vi faller därför hän till miljöbovarna som skriker upphetsat i huvudet.

Shanghai svävar utanför rutan. Vi är på väg till Huangpu (Gamla staden) och den enorma marknaden Yu Garden. Shopping av piratkopierade artiklar har blivit standard för de fl esta turister som besöker Kina. I Yu Garden fi nns allt du kan tänkas vilja ha och framförallt inte vilja ha. Under mitt senaste besök i landet köpte jag ett USB-minne som klarade en överföring, en mikrofon som klarade en repetition och en tröja som krympte två storlekar. Följaktligen är det med skeptiska ögon jag vandrar gata efter gata med små a" ärer. Mest spännande är det att kika på kvarteren i periferin – där lokalbefolkningen köper inredning till sina butiker eller högljutt diskuterar priset på 15 kastruller. Här pågår vardagens kommers, långt ifrån Prada-kopior och tiopack Calvin Klein-kalsonger för 20 kronor.

Överallt sitter kineser på huk med en fl aska te eller en skål med nudelsoppa. En av de vanligaste schablonbilderna vi i Sverige har och har haft av Kina och kineser är att de arbetar precis hela tiden. När man tar sig igenom de nedgångna kvarteren bakom Yu Garden är det svårt att inte inombords elda på just denna schablon. Kanske är det just det fysiska avståndet som gör att vi förstorar de kulturella skillnaderna? Efter hand som vår resa fortskrider blir det dock tydligt att det största hindret som ligger mellan oss som resenärer och lokalbefolkningen är språkförbistringen. Visst, en stor del av Kinas unga talar engelska, men nivån är låg och vår kinesiska som väntat obefi ntlig. Samtalen blir därför ofta inte mer än en något pinsam skolkonversation i # ärde klass. Känslan av alienation byggs i just sådana ögonblick på från båda håll, precis som i alla situationer där samtalet inte fungerar som kommunikationsform.

Kulturlivet i Shanghai är sjudande och musikscenen är extremt infl uerad av västvärlden med jazz, punk, hårdrock och indierock i frontlinjen. En vanlig helgkväll är det inga problem att hitta minst ett dussin livekonserter på någon av stadens klubbar. Vi satsar på en riktig helnattstur med hjälp av tips från Time Out och en sönderklottrad karta från hotellreceptionen.

Utbudet är varierat. Ställen som Mao

Livehouse huserar större konserter med västerländska band medan YuYinTang, 696 och Dada mer representerar gräsrötterna i Shanghais undergroundkultur. Generellt sett verkar nattlivet uppdelat i två separata områden, som sällan eller aldrig snuddar vid varandra. Antingen väljer du den ru$ ga stilen hos de klubbar som nyss nämndes. Då möts du av gra$ ti, dj:s som spelar framfö-rallt västerländsk musik och importerad öl. En subkultur som på många sätt liknar vår egen, med klubbar specialiserade på electroclash eller storbildskärmar som visar Joy Division-dokumentärer. Eller så beger du dig till nöjespalatsen nere vid The Bund. Här dominerar uppenbart de europeiska a" ärsmännen och den kinesiska övre medel-klassen. Priserna är som i Sverige eller högre och musiken är uteslutande drypande kinesiska popballader. Man beställer gärna in en ishink med öl och dricker aldrig upp en hel fl aska. Man sjunger mer än gärna karaoke med sjukt långa reverb och midikomp. På många sätt befi nner vi oss på ett dyrt substitut till fi nlandsfärjan, med kristallkronor i taket och neon som tema. Undantaget i den här delen av staden är det lokala bryggeriet Shanghai Bund Brewage Co som serverar riktigt god (!) lokal öl på en tvärgata från strandpromenaden.

Även dagtid är det lätt att försvinna in i kulturella yttringar. Under den kalla ytan bubblar staden av gallerier och museer. Gillar man modern konst är ett besök på M50 ett måste. M50 är ett övergivet fabriksområde som har gjorts om till ett enormt komplex av ateljéer, utställningshal-lar och gallerier. Snyggt och tidstypiskt. Mycket av den bästa kinesiska moderna konsten görs givetvis av exilkineser, men det fi nns faktiskt en del uppseendeväckande bra saker på det här utställningsområdet.

Som motvikt till installationer, modernt måleri och grafi k bestämmer vi oss för att gå till Shanghai Museum – enligt den träiga guideboken stadens kulturella stolthet. Inne i den stora betongbunkern på Peoples Square gömmer sig diverse kinesiska kulturskatter som på det hela taget ställs ut på ett så tråkigt och intetsägande sätt att även en historiskt intresserad person som undertecknad snart fi nner sig gäspande i det dimmiga ljuset.

Kontrasten till de spännande utställningshallarna på M50 kunde inte vara större. Undvik, om du inte har en hemlig och trånande fetisch för mynt från Tang-dynastin. Och det har du inte. Tro mig. Mer spännande är då Shanghai Propaganda Poster Art Centre, beläget i källarvå-ningen till ett vanligt hyreshus på Huangshu Road. Vi knackar på rutan till portvakten som vaknar från sin slummer, sträcker ut fyra biljetter och

pekar mot en dörr i den bortre delen av bostadskomplexet. Väl nere under jorden döljer sig Kinas största samling av propa-gandaa$ scher från fyrtiotalet och framåt. Utställningen har redan turnerat världen över och Yang Pei Ming, museets inneha-vare, berättar stolt om hur man rent visuellt kan sätta in framförallt femtio- och sextiota-lets massproduktion av a$ scher i ett större popkulturellt koncept. Och visst, även om politiken bakom budskapen på a$ scherna ledde Kina in i en rad oöverträ" ade katastrofer är det svårt att inte imponeras av den konstnärliga kraften i dessa färgspra-kande och raka tryck.

Sista kvällen innan planet lyfter mig hem till Sverige samlas vi på en stimmig restaurang och går igenom vilka intryck Shanghai som metropol faktiskt lämnat. Nedsjunken i bordet står en kokande gryta chilibuljong. En av de stora kinesiska specialiteterna är att äta en rejäl och långsam hot pot-middag. Du kokar själv din mat. Beställer in små tallrikar med ingredi-enser tills bordet inte rymmer mer och fi skar sedan tafatt med pinnarna efter en fl ytande svamp eller ett halvsjunket broccoliöra. Smakexplosion.

Nåväl, tillbaka till det samlade intrycket: Stadens storlek och diversitet skapar ett förvirrande djup i resedagboken. Den är å ena sidan ful, smutsig och på ytan stundtals helt utan karaktär. Den är å andra sidan sjudande, spännande och full av möjligheter. Mycket av dragningskraften ligger i fusionen mellan historisk bågnande tyngd och det självförtroendefyllda framtidsper-spektiven som ständigt möter besökaren. Att Shanghai representerar den rika och friare delen av ett extremt di" erentierat och hårt hållet Kina råder det inga som helst tvivel om. Det här är en modern storstad av kosmopolitiska mått. Men är det då verkligen ”Kinas New York”? Skylinen säger uppenbart ja. Shoppingen likaså. Kulturlivet är visserligen stundtals lite tafatt, haltande, men likväl gryende och fullt av optimism. Shanghai är kanske Kinas eget New York, men för mig står staden bra på egna ben – vad den än nu må vara för dess invånare.


är man tittar tillbaka på hur Alex Murphy i generationslåten Loosing My Edge från 2002 mässar frasen ”I

was there” framstår han inte lite som en populärkulturell Nostradamus. Nio år efter att den postironiska låten satte LCD Soundsystem på hipsterkartan har raden blivit ett mantra för hela populärkulturen. Loosing My Edge personifi erade den alltid lika aktuella indie-ångesten och markerade övergången från skivindustri till musik-bransch. Det var en låt som inte bara fångade sin tidsanda – den skapade sin tidsanda.

För i takt med att den regisserade och styrda upplevelsen går att kopiera och göras tillgänglig för alla, söker sig allt fl er till den genuint personliga upplevelsen – den som inte går att återbesöka eller spola tillbaka. Det är enkel a" ärslogik modell tillgång/efterfrågan. Vad händer om tillgången blir oändlig? Problemet är inte unikt för musiken, men det var där det började.

Håkan Hellströms spelning på Göteborgs-festivalen Way Out West förra sommaren handlade om att stänga en bok för att kunna skriva en ny. Genom att spela upp hela debutplattan ville han låta den brinna upp på scen en sista gång innan han för alltid begravde den. Som att understryka stundens allvar spelade han River en vacker dröm som ett sista extranummer. Det var en låt som han hade skrivit exklusivt för spelningen. Den skulle inte återges, digitaliseras, kopieras eller på något annat sätt framföras igen. Det höll en vecka. ”Nej! Nu river han ju allas vår vackra dröm om att vara den exklusiva lilla skaran i Sverige som fi ck höra låten”, nätkommenterade användaren ”Joel” när han fi ck reda på att hans högst personliga

Håkan-stund skulle bli allmängods.Inte ens litteraturen kan undvika

utvecklingen. I samband med att läsplattor och iPads började ta mark förutspådde Unni Drougge att den tekniska framfarten skulle tvinga bokbranschen genom samma stålbad – och komma ut som en upplevelseindustri med betoning på live-gig. När det digitala går att kopiera och duplicera i överfl öd blir det fysiska och fl yktiga ”once in a lifetime”-ögonblicket det enda som räknas på riktigt. För den gamla skolans ljusskygga JD Salinger-författare är det en utveckling lika skonsam som meteorer var för dinosaurier. Eller som Drougge sa: "Mitt råd till författare som inte tycker att de har tid att ha kontakt med sina läsare: Byt yrke”,

Precis som det berömda Neil Young-citatet "it's better to burn out than to fade away" är tanken med engångskulturen att den ska vara så intensiv att den brinner ut samtidigt som den föds. Det handlar om att skapa ögonblick som fryser fast i tiden. Få insåg det lika tidigt som houseduon KLF. När de stod på toppen av sin karriär gjorde de sitt sista framträdande på Brit Awards 1992: en noisemetalversion av deras hit 3 AM Eternal som avslutades med att de tömde ett magasin oskarpa kulor över publiken. ”KLF has left the music industry” konstaterade speakern efter uppträdandet. Bara några veckor senare förstörde de sina masterband och hela sin bakkatalog. Samtidigt som de skrev musikhistoria raderade de sin egen. Tidningen Select kallade det för ”the most glorious acts of self destruction in the history of pop.”

För vissa, till exempel tv-spelsföretag, fi nns det inte samma möjligheter att göra

spektakulära engångsverk. Men det hindrade inte Quantic Dream från att försöka. När deras Playstation 3-thriller Heavy Rain, som handlar om att fatta tunga moraliska beslut och leva med konsekvenserna, släpptes i# ol gick producenten ut med ett önskemål: ”I would like people to play it once… because that’s life. Life you can only play once”.

Om grundregeln för engångskulturen är ”Ju färre som upplever ögonblicket desto personligare blir det” bör det, taget till sin spets, betyda att icke-upplevelsen är viktigast. Att ett verk blir som störst när det inte fi nns, och kanske aldrig ens har existerat. I en artikel om ögonblickskonst skriver Andrew O’Hagan om middagskon-versationen han hade med galleristen Jay Jopling där O’Hagan berättade om sin idé om det ultimata konstverket: en vaxstaty inlåst i ett rum som ingen får se. Jay Jopling var märkbart exalterad. O’Hagan var – tyd-ligen – inte lika märkbart ironisk.

O’Hagan har en poäng. Det blir lätt överdrivet när allt ska vara exklusivt, uteslutande och gravt elitistiskt. Samtidigt missar han en ännu större poäng. Tekniken

förändrar inte bara sättet vi konsumerar populärkultur – den förändrar sättet den skapas och, framförallt, varför den skapas. Kalla det popdarwinism. Som en stor kulturevolution där det enda som inte förändras är det absoluta kärnvärdet. Att vara där när det händer.

Text JIMMY HÅKANSSON

Alex Murphy.

KLF.

FOTO: JOHANNES HELJE


DET VI TALAR MEST OM JUST NU!

MÄSTERLIGT MYCKET BRA BRA GODKÄNT UNDERKÄNT BIG BROTHER"PETER

SAMMA VISAVi gillar Kåken men tänker inte sticka under stol

med att vi blir besvikna när stället, i ett nyhetsbrev med rubriken ”Skägg”, presenterar veckans dj-line-up som till 100 procent består av män.

BANKERS HÅRDA KRAVÄrligt, vem har fast jobb idag? Bankerna borde

ändra sina krav gällande lånelöften. Kan det inte räcka med att man har ett kreddigt jobb? Som att dj:a på… Riche en gång i månaden? Inte?

PÅ SÄKERT AVSTÅNDAtt zappa mellan de senaste revolutionerna i

Mellanöstern och sedan twittra lite Wikipedia-nivå-pålästa kunskaper är det nya. Nej, alltså, vi dissar inte. Du känner dig badass, känner samhörighet och slipper samtidigt en batong i fejjan.

CHECKA IN Människor på Facebook checkar in mest överallt

nu för tiden. Också detta är en dyster utveckling. Man checkar bara in på platser som skvallrar om status, ingen checkar in på toaletten till exempel.

LÄDERKOSTYMTyvärr det hetaste

just nu…

VI SÄGER IFRÅNVi skäms varje dag

för de allt oftare förekom-mande hyllningsartik-larna. Ni vet, när en tidning väljer att ägna ungefär 2 000 tecken för mycket åt att berätta att en utländsk makthavare, kändis eller bara valfri fåne från gatan har fått för sig att säga något sött om antingen Zlatan eller Robyn.

CIRKELN SLUTSNär vi ändå är inne på

mode, något som heter Native Shoes har alltså gjort hipsterversionen av Foppa-to# orna? Vem blir först att säga ”äh” och bära dem på Spy Bar?

”HAN VAR ALLTID SÅ SNÄLL OCH TREVLIG”Är vi så dåliga människokännare, eller har alla

mördare ett städat yttre? Någon gång vill vi höra: ”Jag hade det på känn, det var bara en tidsfråga”.

TRENDTOPPENVi ser hur det bubblar, vi ser hur det pratas –

läraryrket är näst på tur att bli trendigt. Men ni vet att lärare börjar som vikarier? Ni kommer ihåg hur vi kastade sudd, tände eld på papperskorgar och kallade varandra horor/bögjävlar så fort vi hade en vikarie? Ni är antingen väldigt modiga eller dumma i huvudet.

EXODUSHur jävla lång tid ska det ta för

Birro att åka på sin självvalda exil?

Bubblare: SD-valuta, Peter Forsberg, Marie Serneholts brunkräm.

Mel GibsonVisst, han är anti-semit och påstådd

kvinnomisshandlare. Men det är ingenting: I vår spelar Mad Mel

huvudrollen i The Beaver. En nedbruten familjefar vars psykoterapi

består av att KBT:a ut hjärnspöken genom att fista en uppstoppad bäver.

Lena Adelsonh LiljerothKulturminister som tror att kultur och

korpfotboll är samma sak. Det vill säga något som inte ska provocera eller vara svårt att förstå. Hon vill

även att konst ska vara dyr att köpa och skapas under hobbyverksamhet

utan lön. Vi yrkar på livstid.

Roman PolanskiVåldtog en 13-åring. Jo, det var

”rape-rape”.

en gammal HBO-special berättar Chris Rock hur man kommer undan med mord i USA: ”Det räcker med

att du skjuter någon i skallen och sedan petar ner en demokassett i fi ckan på dem”. Hans rant om att ”The government hates rap!” verkar stämma fortfarande. Ju bättre rap, desto mer verkar polisen hata dem som produce-rar den. Men det viktiga nu är inte att belysa rasistiska strukturer, utan att fokusera på o$ ret i sammanhanget: mig. Hur ska min mp3-konsumtion tillfredställas? Alla mina favoritrappare åker in och ut ur arresten och vissa får långa domar för småpotatis som marijuana, kodein och vapeninnehav. Ska jag sluta lyssna på Lil Wayne, T.I.,

Z-Ro och Gucci Mane? Borde jag börja tänka mer långsiktigt? Kanske börja hänga på Spotify – ålderdomshemmet dit hiphopalbum kommer när de blivit över 100 år gamla – istället för på nyhetsfärska Digitaldripped?

Machorapparen Waka Flocka Flame gjorde en av förra årets bästa skivor: Flockaveli. Den hårdaste gangstarap som någonsin har producerats. Som ett brev på posten blev Wakas video till Hard in da Paint nedstängd under inspelningen i Los Angeles-ghettot The Jungles. Polisen tyckte typ att det blev ”för mycket spring”. Ett par veckor senare blev Waka också arresterad för gängaktivitet på lösa grunder. Det är logiskt att han tröttnade, fi ck kalaskula och släppte den förtidspensionerat osande låten Rap Game Stressful – en naturlig fortsättning på den utbrända hymnen Fuck This Industry.

Wakas mentor, den plufsige kokainrapparen Gucci Mane, bröt mot borgen och blev så pass deppig när han åkte fast att han skrev in sig själv på mentalsjukhus. Atlantarapparens sätt att sedan förklara sig mentalt handikappad oavsett läkardiagnos blev att tatuera en stor glasstrut i nyllet med texten ”brrr”.

Kyligt, och jag fattar varför Gucci skiter i allt. The government hates rap, liksom. Lindsay Lohan och Paris Hilton kanske blir mobbade av skvallerpressen, men de kommer undan med böter och rehab för sitt knarkan-de. Och lagen verkar älska en äkta vit och rik rumlare. Att kvinnomisshandla-ren Charlie Sheen röjer omkring och gör ka$ eved av hotellrum över hela USA verkar vara rätt lugnt, så länge han inte missar för många inspelnings-dagar av Two and a Half Men.

Just nu är det ingen brist på bra rap, men det kan när som helst förändras. Rappare kommer att fortsätta o$ ras och jag har ingen makt att påverka. Jag kan bara hoppas att det blir någon tråkig som åker dit nästa gång. Typ Drake.

KRÖNIKA

Rappare har en förmåga att dra på sig årslånga fängelsestra! medan andra kändisar skrattar sig lyckliga åt böter, krokodiltårar i media och ett par dagar i en ”cell”. Kristo! er Viita frågar sig vad denna utveckling ska få för påverkan på kulturkonsumerandet.

Text KRISTOFFER VIITA Illustration CARSTEN OLIVER BIERÄU"GEL

Vi tackar Carl Reinholdtzon Belfrage för ett decennium fyllt av fingertoppskänsliga guidningar, hyllningar, sågningar och ibland uppläxningar. Vi kommer att fortsätta bjuda på krönikor på denna plats – tror du att du är rätt person för jobbet, mejla [email protected].

Upptäck den läckra limited editionserien skapad i samarbete med London College of Fashion. Makeupen är målande, stark men ändå lekfull i supertrendiga förpackningar. Lätta att applicera med tillhörande borstar för ett professionellt resultat. Det kallar vi skräddarsydd designermakeup!

Brush With Fashion fi nns i butik den 15 februari.

thebodyshop.se


n vän bokar band till ett tv-program. Häromdagen lyfte jag manande Pekfi ngret och påminde honom om att sträva efter jämn könsfördelning. Och insåg

att jag, om jag skärskådar klubbvärlden och min bransch som skribent, själv måste göra det i större utsträckning. I förlängning ledde detta till artikeln här intill om att man vissa kvällar kommer hem från klubben med drag queen-glitter över kläderna och avsaknaden av klubblebbor. Har du en fråga du vill lyfta? Mejla mig, så ordnar vi det.

CUT COPY ! SVENSKA MUSIKKLUBBENStrand Etablissement, Hornstull Strand 4, den 11 mars, 20–03

Det australienska, omåttligt populära bandet Cut Copy gör en spelning på Hornstull Strand som följs upp av efterfest i händerna på Svenska Musikklubben.

FALLING AND LAUGHING ! JONNYDebaser Medis, Medborgarplatsen, den 5 mars, 19–03

Falling and Laughing är klubben där en fantastisk trio har ansvaret för musiken och gör bokningarna som får oss att anteckna i almanackan. Sist, spanska El Guincho och denna gång ljuva och samtidigt festliga Jonny från Storbritannien.

TILL VON SEIN!PARHAMBerns 2.35:1, Berzelii Park, den 12 mars, 23.00–04.30

Till Von Sein producerar närapå vacker tech house. Poppigt, dovt och fängslande. Som ingenting annat och denna kväll i Stockholm.

SEBASTIAN INGROSSO Münchenbryggeriet, Torkel Knutssongatan 2, den 18 och 19 mars, 21

Det kan inte ha undgått någon att Swedish House Mafi a-giganten Sebastian Ingrosso spelar i Stockholm. Tyvärr är det inte helt rumsrent att vurma för dessa herrar, men jag är villig att acceptera det.

TOP NICEMarie Laveau, Hornsgatan 66, den 18 mars, 22–03

Förståeligt om hardcore-feminister går i taket över att sju snubbar bildar klubb. Frågan är hur de enas bakom dj-båset. Oavsett gör de det mycket bra.

STEFFI"PROSUMERBerns 2.35:1, Berzelii Park, den 12 mars, 23.00–04.30

Ste" är Berlins matriark som byggt upp monstruösa klubbar som Berghain och Panorama Bar. Själv spelar hon elektronisk, funkig disco.

THAT F*CKING PARTYSpy Bar, Birger Jarlsgatan 20, varje onsdag, 00–05

Gossarna Omid och Fjodor rasar vidare i Spy Bars vita bar och drog till med ett dj-rally häromsistens. Den dansanta elektron sviker aldrig.

RUBY TUESDAYSPet Sounds, Skånegatan 80, den 8 mars, 20–01

Sandra Bergman är en av Stockholms fl itigaste klubbar-rangörer, med bland annat omtyckta Send in the Clowns i ryggen. Ruby Tuesdays fokuserar på livemusik mellan hennes dj-sets och utlovar två akter redan första gången.

WWDIS ! GLEN MATLOCK #SEX PISTOLS$Debaser Slussen, Karl Johans Torg, den 11 mars, 20–03

Arrangörerna What We Do Is Secret slår ett slag för punken (!) genom att bjuda in en gammal herre som är polare med Iggy Popp och för sisådär 30 år sedan spelade gitarr i Sex Pistols.

SKEPPSBAR % MODERN MISERYSkeppsbar, Skeppsbron 44, den 24 mars, 20–03

Skeppsbar kan komma att bli en klubb att räkna med. Modern Misery med två damer i täten försöker åstad-komma just det. Med Gimme Indie och Snask bådar det gott.

[email protected]

Ett fåtal högljudda, översociala, extra-vaganta påfågelsbögar kan komma att rita om klubbkartan genom att vara så kallade ”attention whores”. Det är vad klubbarrangörer kallar dessa homo-sexuella, färgstarka män med ett brett, socialt nätverk.

Bögklubbar är ingenting nytt under stroboskopet, det är knappt en överdrift att hävda att de har funnits lika länge som behovet att böga. Berns 2.35:1 har drivit det mest framgångsrika koncep-tet och till en början anordnade Payman Dehdezi och Martin Kling GAY-kvällar. Men det betydde inte att den hetero-sexuella populationen stannade hemma, inte ens heteromannen. Därefter blev Tommie X, tidigare klubbredaktör på Nöjesguiden samt aktiv inom PR och styling, hårt profi lerad och ansvarig för den lilla baren intill den större klubben i Berns källare.

Faghags är givna i sammanhanget. Ni känner till typen, oftast unga, heterosexuella singelkvinnor som omger sig av bögar. Men det man lyckats särdeles bra med på Berns 2.35:1 är alltså att även heterosexuella män dragits till Tommie X klubbkvällar, som nu kallas ordvitsiga ”Tvåan” och har tagits över av Martin ”Miss Inga” Johansson.

Jag fick tag på en, vad han vet, heterosexuell man som är en av de mest frekventa besökarna på bögklubben och väl bevandrad inom klubbvärlden. Vi kallar honom Ken. Du som heterokille, vad är grejen med bögklubben?

– Det är väl alltid nice med fördoms-fria människor. Och gay people kan verkligen festa. Sedan kan man verkligen få sitt om man är en bekräftel-sehora, eftersom gaysen ser direkt att man är fresh meat och börjar råragga. Så du som straight kille uppskattar att de raggar? Du blir inte stött som en macho-typ skulle bli?

– Nej, det är kul. Så länge de inte tafsar, men jag skulle inte heller gilla att en okänd tjej jag inte ville ha kom fram och tog på mig. Det är kul eftersom de försöker övertala en och ger komplimanger. Säger saker som ”Jag suger bättre än tjejer”. De här färgglada bögarna är ju

väldigt få egentligen, men syns förstås väldigt mycket. Var är de färgglada lebborna?

– Det är lite tråkigt att de inte verkar kunna samsas, bögar och lebbor. Som att svarta och araber inte skulle kunna samsas. Man sitter ju i samma båt. Lesbiska fester skulle jag nog inte känna mig så välkommen på. Det blir så ”girls only”.

För oss stående vid barer och i trängseln på dansgolv är de bara karismatiska, självlysande personer som svischar förbi eller lägger en väntad Fab 5-kommentar. För att luska i vad arrangörerna fokuserar på som a# ärsmän pratade jag med en av Stockholms inventarier på klubbscenen, Group Locomotives Mattias Hedlund. Varför fi nns ett sug efter bögklubbar för alla? Som inte är bögklubbar för bögar, alltså?

– Man vet att om man lyckas får man den mest färgglada och roligaste publiken i Stockholm. Som attraherar alla man vill ha på en klubb och samtidigt skrämmer iväg dem man inte vill ha. Det fi nns två bögläger. Fashionbögarna är de man vill åt. Att vara kring dessa fashionbögar gör vem som helst hipp. Deodorantbögar är inte alls lika attraktivt. De fi nner du på till exempel Patricia eller när Café Opera gör bögfester. Sådana som gärna dansar med bar överkropp. Förutom den attraktiva publiken du nämner, vilka andra fördelar fi nns? Är det mer lönsamt?

– Lönsamheten är väl densamma, nästan lite mindre till och med. Det beror ju också på vad det är för ställe. På F12 och Berns är jag helt övertygad om att det blir mer attraktivt medan om man skulle göra samma sak på till exempel V (Sturecompagniets

VIP-klubb, reds. anm.) skulle de tappa något enormt. Det är inte alls lika hippt att vara bög inom bratkulturen.Ser du att det kommer att fi nnas någon hårt profi lerad lesbisk kvinna som får göra en liknande grej som Tommie X eller Miss Inga på exempelvis Berns?

– Jag hoppas det, det skulle vara riktigt kul. Men för tillfället fi nns det ingen chans, det är inte alls är lika hippt att vara lebb som bög. Vilka besökare tror du en lebbprofi l skulle dra till en klubb?

– Just nu tyvärr bara så kallade truckflator. De coola och populära lesbiska kvinnorna är attention whores på samma sätt som fashion-bögar. Fix anordnade ju en Lesbian-Bonanza-kväll på F12. Hur gick det?

– Det var rätt konstiga lebbar som kom. Men om man gav det lite tid och hittade en lebb som verkligen var en cool attention whore skulle det med all säkerhet bli hippt.

Högkvarteret på Södermalm erbjuder kvalitativ scenkonst av främst tjejer och HBTQ-personer. När jag först hörde talas om deras feministiska verksamhet kände jag först att det är exkluderande av män. Men bara för att allt är producerat av kvinnor behöver det inte innebära att män inte kan uppskatta det. Jag frågade Högkvarte-rets Elin Sandström Lundh om lesbiskas utrymme i klubbstockholm.

– När lesbiska arrangerar klubbar och dj:ar som just lesbiska är utrymmet ganska litet i Stockholm. Vi anser att om du är vit heterokille fi nns det massa scener runt om i Stockholm till ditt förfogande. Men alla är välkomna till våra rum, alltid.

–P$%&'$ A(&%&

FOTO: LINNEA FRANKAtt påfågla sig är fortfarande reserverat för män.

Vill

du a

nnon

sera

här

?

Ring:073-447 25 65

REGERINGSGATAN 74, STOCKHOLM. MER INFO OCH BILJETTER PÅ

FOTO

: M

AR

CE

L PA

BS

T

MER INFORMATION

Detta är en annonssida Detta är en annonssida

KrogguidenGAMLA STAN

19 GLAS BAR & MATSALStora Nygatan 19, 08–723 19 19

www.19glas.coma u L S F E 5

19 Glas, en riktig kvarterskrog. En riktig kvartersbar. Den självklara mötesplatsen i hjärtat av Gamla stan. Matsalen blir en oas bland alla svåra val i vardagen. Varje dag komponeras en tvårätters lunch och fem-rätters middag. Du slipper välja. Barmeny till de min-dre hungriga. Vinlistans alla viner (nästan) serveras även glasvis. Den 19 varje månad anordnas special-menyer med teman och gästspel av vinproducenter och andra matgalningar.

Priser (varmrätter): tvårätters lunch: 129 kr, femrätters middag 499 kr. Öppet: mån–tor 12–14, tis–tor 18–22, fre–lör 12–24.

JÄRNET MATSAL & BARÖsterlånggatan 34–36, 08–10 71 37

www.jarnet.nua u b L M Y V E F S

Järnet är beläget intill det vackra Järntorget mitt i Gamla Stan. Här serveras mestadels husmanskost, men även skaldjur – musslorna i vitt vin och aioli har blivit något av restaurangens signum. Kunnig personal och 80 olika ölsorter att välja mellan garanterar dig nya smakupplevelser. Under juli är matsalen stängd med uteserveringen och baren har sommaröppet.

Priser (varmrätter): 145–298 kr.Öppet: mån–lör 12–01.

VASASTAN

ARTHURS RESTAURANG & BARSankt Eriksgatan 119, 08–300 205

www.hotelnorrtull.sea e u L S

Restaurang Arthurs på Hotel Norrtull erbjuder en annorlunda och själfullt varm interiör med mild indu-strikaraktär i den mytomspunna tegelbyggnad som tidigare fungerade som AB Vin & Sprits centrallager. Här serveras ni modern husmanskost tillagad på ett naturligt men uppfi nningsrikt vis med stor respekt för råvaran. Förfl ytta er senare till hotellets bar/lounge som också den besitter en alldeles egen charm.

Priser (varmrätter): 135–235 kr. Öppet: tis–fre 17–21. Bar: mån–lör 11–23

RESTAURANG GURUOdengatan 87, 08–30 17 18

www.indianguru.seu L a N V

Restaurang Guru är en indisk restaurang och bar belägen vid Odenplan i Vasastan. Guru har höga ambitioner och ger dig en upplevelse av god mat och bra service i en trivsam miljö. Innanför de stora fönst-ren serveras klassiska indiska rätter med ett bra urval av kött, kyckling, fi sk och vegetariska rätter. Alla rät-ter är tillagade med omsorg och väl utvalda råvaror. Här kan du avnjuta såväl lunch som middag och naturligtvis erbjuds hela menyn för avhämtning till rabatterade priser.

Priser (varmrätter): 125–190 kr. Öppet: mån–fre 11–23, lör 15–23, sön 16–22.

PRIMA CUCINATulegatan 21, 08–15 00 61

www.primacucina.see u b L h I

Prima Cucina är ett nytt tillskott i Vasastan. Här får du njuta matinfl uenser från Syditalien, där man alltid haft en stor kärlek till färska råvaror, därför serveras enbart dessa här. Du får ett hjärtligt och omsorgsfullt mottagande med mycket god service. Krögaren rekommenderar den saftigt grillade tonfi sken.

Priser (varmrätter): 155–265 kr. Öppet: mån–tors 17–23, fre–lör 17–24.

SADDLE & SABRESALOON & STEAKHOUSE

Tegnérgatan 9, 08–20 30 34www.saddleandsabre.com

a e u L M

Stockholms ledande Saloon & Steakhouse. Ledande gällande amerikanskt kött, amerikanskt fatöl och amerikansk whiskey. På Saddle & Sabre upplever du Stockholms mest genuina Saloon & Steakhouse. Ain’t just a concept, it’s a lifestyle. Saddle & Sabre har all-day-food-made-to-order/lunch, med andra ord en kvällsmeny att ta del av under hela dagen och till det en separat lunchmeny från 11.30-17.00. Krögarens rekommendation för en total Saddle & Sabre-upplevelse: Bison Entrecote och en amerikansk törststäckare till öl, för att sedan avrunda kvällen med en ordentlig southern whiskey.

Öppet: mån–tis 11.30–23.00, ons–fre11.30–01.00, lör 17–01, sön 17–23

HAGADELIHagagatan 18, 08–31 96 95

www.hagadeli.coma e u L I M Y V

HagaDeli är en av de absolut första italienska restau-rangerna i Stockholm av sitt slag. Där serveras man gärna en tunn spröd pizza med fräscha tillbehör, häng-mörad entrecote, väl tillagad antipasti, färsk pasta, eller varför inte den hemlagade prisbelönta tiramisun. Haga Deli’s sommelier har satt ihop en spännande vin-meny. Restaurangens chambre separeé, kan ta emot uppemot 40 personer, boka i god tid.

Priser (varmrätter): 212–266 kr. Öppet: mån–ons 11.30–23.00, tor–fre 11.30–24.00, lör 17–24, sön 17–22.

RESTAURANT REPUBLIKTulegatan 17, 08-54590550

[email protected] l F S u e L

Republik är franskt brasserie med en blandning av svenska infl uenser. På Republik fi nner du kvarters-krogen, bistrot, barhänget och loungen under ett och samma tak, tillsammans med dj-spelningar och en härlig innergård kan du njuta av en ordentlig helkväll. Saknar du stämningen kan du även titta förbi på lun-chen nästa dag.

Priser (varmrätter): 210–305 kr. Öppet: mån–tors 11–00, fre–lör 18–01, sön stängt.

MELANDERS BRASSERI & BUTIKDalagatan 9R, 08–300 300

[email protected] u L

Ett nybyggt stilfullt brasseri med matsal, loungebar & fi sk/deli butik i samma lokal. Har med sitt breda utbud något för alla. Massor av vin på glas att välja på. På fredagar är det våran ”gone fi shing club” där våra hus-dj:s spelar soft musik, från kl 20. Lördag-kvällar är det liveband som får baren att gunga. Under 27 nov- 21 dec erbjuder vi julbord bestående av skal-djur. Nyårsafton har vi på brasseriet en 6-rätters supé. Besök oss gärna på våran hemsida melanders.se,

klicka på dalagatan. Gastronomisk mötesplats för Vasastadsbor. Handla din middag i butiken, njut av den trevliga matsalen med bred meny, afterwork i baren med ingående plockbuffé på fredagar och manuell skaldjursbar onsdag-lördagskvällar.

Priser (varmrätter): 155–275 kr. Öppet (Bar): mån–tis 11–22, ons–fre 11–24, lör 12–24, sön stängt. Öppet (Brasserie): mån–tis 11–22, ons–fre 11–23, lör 12–23, sön stängt.

ÖSTERMALM

ETT LITET HAKGrev Turegatan 15, 08-660 13 09

www.ettlitethak.seC S a u L

Ett Litet Hak slog upp dörrarna första gången den 23 april 1993. En recencent skrev en gång om Ett litet hak; “...håller ställningen som en trevlig kvarterskrog i hjärtat av Stockholms uteliv...” och det är precis det målet vi vill uppnå! Vår ambition är enkel; Att erbjuda dig som gäst en trevlig middagsstund med vällagad mat samt en proffsig men otvungen service.Hjärtligt välkommen!

Priser (Varmrätter): 155-225 kr. Öppet: mån-tors 11.30-00.00, fre 11.30-01.00, lör 13-01, sön stängt

PRIME WINE BARÖstermalmstorg 5, 08–664 66 64

www.primewinebar.seu a

På Prime Wine Bar kan du avnjuta ett brett sortiment av viner på glas. I våras blev baren större och antal sittplatser dubblerades – samtidigt som man utökade menyn med fl er läckra och spännande rätter. Själv-klart fi nns även vinbarsklassiker som Risotto, och pommes Pont Neuf med tryffelmajonnäs kvar på menyn. Prime Wine Bar har alltid cirka 60 viner på glas och fl er än 700 viner på vinlistan. Men det kan inte nog understrykas att detta är en bar och restau-rang öppen för alla – oavsett vinkunskap.

Priser (varmrätter): 115–225 kr. Öppet: tis–ons 16–23, tors–fre 16–24, lör 13–24.

IL CONTEGrevgatan 9, 08–661 26 28

Arenavägen 33, 08–390 [email protected] e u I L

På Grevgatan i hjärtat av Östermalm fi nner du den klassiska italienaren Il Conte. Här kan du njuta av traditionella italienska maträtter i sällskap med fan-tastiska italienska viner. Med hög ambitionsnivå vad gäller mat och vin erbjuds en total restaurangupple-velse i en charmig stimmig miljö, eller dröm dig bort till Italiens vingårdar i sällskap av en riktig greve.Nu har stockholmsområdet fått sällskap av en tillIl Conte, Il Conte nummer två vid globenarenan. Lokalen är betydligt större än den på Grevgatan och rymmer upp till 150 gäster. Här kan du njuta av tra-ditionella italienska rätter precis som på Grevgatan.En nyhet på menyn är den krispigt fantastiska ved-ungspizzan.

Öppet: lunch, mån–fre 11–14, middag, mån–sön 17.00–23.30. Il Conte Globen: lunch, mån–fre 11–14, middag, mån–sön 14–19.

MAGIC BARKarlaplan 6, 08–667 25 00

www.magicbar.sea e u L S

Magic Bar är norra Europas enda restaurang med magitema. Restaurangen erbjuder klassiskt kök där man kan äta gott och få uppleva trolleri varje kväll i en unik och magisk miljö. Tisdag-lördag är det en trollkarl som underhåller vid borden.Fredag och lördag är det även scenshow med fl era artister. Det är nya trollkarlar varje vecka så till Magic Bar kan man gå ofta för att bli förbluffad, äta eller bara ta en drink eller en öl. Månadens program fi nns på hemsidan. Magic Bar erbjuder Sveriges största utbud av professionella magiker där många är världsledande. Kombinationen av unik underhållning tillsammans med god mat till humana priser gör kvällen till en fantastisk upplevelse.

Priser (varmrätter): 195–240 kr. Kökets öppettider: tis–lör 17.00 – sista köksbest 22.00

HALV GREK PLUS TURKJungfrugatan 33, 08–665 94 22

www.halvgrekplusturk.sea e L V C G 6

Efter snart 15 år har trivsamma och charmigt excent-riska Halv grek plus turk sedan länge förtjänat sin ställning som modern klassiker i Stockholms krog-fl ora. Här bjuds det bästa av östra medelhavets kök – allt i ”Grekturkens” högst personliga tappning. Att njuta av restaurangens oemotståndliga kalla och varma meze-tallrikar i gemytlig miljö är en upplevelse som är älskad av stapubliken, och som ingen sann livsnjutare bör lämna oprövad.

Priser (varmrätter): från 58 kr. Öppet: mån–fre 11.30–24.00, lör–sön 18–24, lunch, mån–fre 11.30–14.00.

DIVINOKarlavägen 28, 08–611 02 69

www.divino.sea e u I

Italiensk gourmetrestaurang med en prisbelönt vin-källare innehållande omkring 200 olika viner. 4-, 6- eller 8-rättersmenyer med pris från 495 kr. Tilldelad 2 bestick i Guide Michelin och rankad som Sveriges bästa italienska restaurang av White Guide.

Öppet: mån–lör 18–23.

SÖDERMALM

HARVEST HOMEBondegatan 50, 08–643 16 16

a u b C S

Om du söker traditionellt vällagad mat efter säsong, ska du besöka Harvest Home mitt i SoFo-kvarteren på Södermalm. Harvest Home är en genuint hem-trevlig kvarterskrog och pub, med rustik och lantlig känsla – publiken är högst blandad.

Priser: 100–200 kr. Öppet: 16–01.

RESTAURANG ESPERIASankt Paulsgatan 17, 08–644 90 40

www.esperia.nue u b M V G

Restaurant Esperia, beläget bakom Maria kyrka på Södermalm, erbjuder klassiskt vällagad grekisk mat i en minst lika klassisk och ombonad miljö. Esperia bjuder på en härlig familjekänsla och serverar gre-kiskt till middag alla veckans dagar. Upplev Grekland i Stockholm – Kom till Esperia.

Priser (varmrätter): 150–200 kr. Öppet: mån–tors 16–23, fre 16–24, lör 14–24, sön 14–23.

SENSE BISTRO & BARRosenlundsgatan 14, 08–669 38 08

www.sensebistrobar.sea e u l L M E F I S

En trevlig kvarterskrog med ambitiöst mat och- vinut-bud, serverat med omtanke i tilltalande miljö. Under-bara charkfat, för små och stora sällskap – den per-fekta afterworken. Gemytlig bar och festvåning en trappa ner.

Priser: lunch 80 kr, varmrätter 95–239 kr. Öppet: mån 10–14, tis–fre 10–23, lör 13–23.

ÖSTGÖTAKÄLLARENVAMPIRE LOUNGE

Östgötagatan 41, 08–643 22 40www.ostgotakallaren.sewww.vampirelounge.se

a u b l M S

Östgötakällaren är en kvarterskrog med känsla för råvaror. Vällagad husman med infl uenser från mellan-europa. Krögaren rekommenderar fl äsklägg med sur-kål och knödel. Dessutom för du inte missa drinkarna på Vampire Lounge – som är en av Stockholms bästa cocktailbarer.

Priser: 98–235 kr. Öppet: mån–sön 17–01.

PET SOUNDS BARSkånegatan 80, 08–643 82 25

www.petsoundsbar.sea l u C S d 6

Mitt på Skånegatan, snett mittemot Pet Sounds legendariska skivbutik, ligger musikbaren och restau-rangen Pet Sounds Bar. Här fi nner du god mat och dryck samtidigt som du lyssnar på ett urval av ställets favorit-dj:s.

Priser (varmrätter): 155–245 kr. Öppet: tis: 17–00, ons–lör 17–01, sön 17–24.

SAHARA SÖDERFolkungagatan 126, 08–641 33 87

www.saharasoder.sea u b M Y V

Åk på en smakrik resa till bästa från det libanesiska köket på restaurang Sahara, och få en härligt oför-glömlig matupplevelse. Mezerätterna, vilka är ställets specialitet, ger ett gemytligt och sällskapligt sätt att avnjuta maten på. Eller koppla av en stund genom att bara pröva fi na Libanesiska viner i goda vänners lag.

Priser: Avsmakningsmeny 245–555 kr/person.Öppet: sön–tors 17–23, fre 17–01, lör 16–01.

FENIXGötgatan 40, 08–640 45 06

www.fenixbar.sea e u b l n L M V C

Precis där Götgatskrönet övergår i sluttningen ner mot Medborgarplatsen fi nner du Fenix – väl infestat men lika populärt som någonsin. Luncher serveras från måndag till fredag och bruncher på lördagar och söndagar. A` la carte-menyn har blandade maträtter från bland annat Sverige och Italien. I baren råder hög hängfaktor med spanvänliga platser i fönstren ut mot Götgatan. För middagen lämpar sig någon av matsalarna bättre.

Priser (varmrätter): 145–225 kr. Öppet: mån–fre 11–01, lör–sön 12–01.

AARTS MAT & DRYCKÅsögatan 176, 08-702 12 22

[email protected] S a e

Kom bort från Söders hippa gator, varva ner med omsorgsfullt lagad mat i en harmonisk miljö, till Aarts Mat & Dryck på Södermalm i Stockholm. Aarts Mat & Dryck serverar mat och dryck som i möjligaste mån är ekologisk och närproducerad. Säsongen hos oss i Sverige är kort men genom att syra och använda sig av gamla husmorsknep kan Aarts Mat & Dryck för-länga säsongen något. Restaurangen är byggd från grunden och så behandlas även maten. Här kan du njuta av ett gott glas vin i baren, där de också har öl från mikrobryggerier som Nils Oscar och Nynäshamns Ångbryggeri. Som gäst på Aarts Mat & Dryck ska du känna dig sedd och aldrig obekväm, att gå på restau-rang ska inte kännas komplicerat utan vara lätt och lustfyllt.

Öppet: tis–tor 17–24, fre–lör 17–01,lunch 11–14.

KUNGSHOLMEN

ROSA DRÖMMAREssinge brogata 5, 08–656 38 94www.restaurangrosadrommar.se

a u b L M V I E S

På Lilla Essingen, beläget i Stockholms inre skärgård, fi nner ni öns gemytliga bar och restaurang – Rosa Drömmar. I dess kök samsas härliga infl uenser från Italien, Spanien och Sverige. Krögarens rekommen-dation: Entrecoté med vitlökssmör, wokade grönsaker & potatisgratäng 139 kr. Fläskfi lé Oskar med sparris, handskalde räkor, bearnaisesås & pommes 139 kr. Smörstekt bergtungafi lé med saffranssås, handska-lade räkor & kokt potatis 129 kr.

Priser (varmrätter): 89–189 kr. Öppet: mån–fre 11–24, lör–sön 12–24.

JONNY'S BARSankt Eriksgatan 22, 08–653 50 50

a d u l M V

Johnny's Bar är ett av Stockholms riktiga förfesthak – men det går såklart att äta gott också. Hamburgertallri-ken är det som köket rekommenderar. På torsdagar kan du prova på att vara Madonna för en kväll för då sjungs det karaoke. På söndagar kan du skaka rumpa, för då bjuds det på gratis salsakurs. Onsdag, fredag, lördag är det alltid fullt ös i dj-båset inne på nattklubben.

Priser (varmrätter): från 79 kr. Öppet: mån–sön 14–01.

NORRMALM/CITY

SAN LEANDRO TAPASSveavägen 74, 08–612 24 30www.sanleandrotapas.com

a u L V E

Spansk krog med brett sortiment av tapas. Oljan och charkuterierna kommer direktimporterade från gårdar i Andalusien. Trevlig stämning med bra service och mat. Även take away och catering. Krögarens rekom-mendation: Tapasrätter tillsammans med öl och ett glatt humör.

Priser: tapas 49–89 kr. Öppet: mån 10–14, tis–fre 10–14 och 16–23, lör 16–23.

TABBOULIRegeringsgatan 70, 08–20 03 04

Norra Agnegatan 39, 08–650 25 00Tavastgatan 22, 08–429 82 55

www.tabbouli.eue L M

Tabbouli, som öppnade portarna för åtta år sedan fi nns idag på Kungsholmen, Söder och i City. De kri-tikerrosade restaurangerna är väletablerade i Stock-holms krogvärld och erbjuder en riktigt spännande matupplevelse i orientalisk regi. Krögarens rekom-mendation: Libanesisk avsmakningsmeny bestående av 16 smårätter. Libanesiskt julmeny erbjuds under okt, nov, dec.

Priser: smårätter 54–119 kr, varmrätter 189–285 kr. Öppet: mån–fre 11–14 och 17–23, lör 17–24, sön 16–22 (city).

A ASIEN

MELLANÖSTERN/LIBANON

C CROSSOVER

E SPANSKT

F FRANSKT

G GREKLAND

I ITALIEN

J JAPAN

USA

N INDISKT

S SKANDINAVISKT

X EXPERIMENTELLT

M KÖTT

Y FISK

V VEGETARISKT

a BAR/LOUNGE

b BARNVÄNLIGT

c KAFÉ

d DANSGOLV/KLUBB

e CHAMBRE SEPARÉE

h BORDSBOKNING KRÄVS

l DJ (KVÄLLSTID)

n ÖPPET EFTER 01

u UTESERVERING

L LUNCH

5 NOMINERAD TILL STOCKHOLMSPRISET

6 VINNARE AV STOCKHOLMSPRISET

www.ICA.se/ICAToGo


skrivande stund har tävlingen årets kock precis avgjorts i Globen. Vann gjorde Tomas Diederichsen från Ulfsunda Slott i Bromma. Sedan 1983 har vi haft

den alltmer populära traditionen att kora någon ur matlagningsyrket till den ädla titel vars motsvarighet i sportvärlden är likvärdig med ett SM-guld. Att Sveriges Television dessutom direktsänder från banketten och visar höjdpunkter från själva tävlingen på bästa sänd-ningstid är bara ännu ett tidens tecken på hur statusen i yrket befäster sig år efter år. Att kunna laga mat är snart hippare än att producera musik, rabbla obskyra mode-skapare eller skriva populärkulturella krönikor. Det är bara en tidsfråga innan varenda parvel ur generation Y söker sig till restaurangakademier som fl ugor till socker. Men för all del är jag den sista att beklaga mig. Ju fl er kockar desto mer soppa som man brukar säga. Och soppa är ju gott. Innan jag avslutningsvis listar tio svinbra restauranger skulle jag bara vilja fl ika in en fråga – hur i helvete har den fruktansvärda YouTube-kanalen Swedish Mealtime fått så sinnessjukt mycket tittare? Jag bara undrar.

FRANTZÉN!LINDEBERGfrantzen-lindeberg.com, tel 20 85 80

Med en ny chefsommelier rekryterad från det danska fl aggskeppet Noma inleder Frantzén/Lindeberg jakten på sin tredje stjärna. Öppet: tis–lör 18–01

PUBOLOGI Stora Nygatan 20, tel 506 400 86, pubologi.se

Pub, bar och matsalshybriden i Gamla Stan stoltserar med en av Stockholms klart tyngsta burgare.Öppet: mån–fre 17–00, lör 12–22

VOLTKommendörsgatan 16, tel 662 34 00, restaurangvolt.se

Fortfarande svinbra. Öppet: mån–tor 16–22, fre 15–23, lör 13–23, sön 13–22

RAMA KUMMIN KORIANDERKrukmakargatan 5, tel 658 40 50

Fräscha smaker och spännande dofter genomsyrar Krukmakargatan 5. Öppet: mån–tor 11–22, fre 11–23, lör 16–23, sön 15–22

BROFÄSTETHornstullsstrand 13, tel 767 66 87, brofestet.se

Trots på tok för snålt tilltagna öppettider är Brofästet en Hornstullspärla man inte bör missa.Öppet: mån 17.00–22.30, tis–lör 17–23, lör 12–23, sön 12.00–22.30

WASAHOFDalagatan 46, tel 32 34 70, wasahof.se

Om krabban Sebastian i den lilla sjöjungfrun fi ck hamna på en av Wasahofs assietter skulle han förmodligen lämna denna värld med ett leende på... har krabbor läppar? Öppet: mån–lör 17–01

TEATERGRILLENNybrogatan 3, tel 545 035 65, teatergrillen.se

Tore Wretmans skapelse håller fanan högt och lägger tonvikten på ett gediget matsalsarbete. Öppet: lunch mån–fre 11.30–14.30, mån 17–00, tis–lör 17–01

B.A.RBlasieholmsgatan 4A, tel 611 53 35, restaurangbar.se

I väntan på att Lux ska göra comeback kanske det är läge att prova en annan av ägarnas inrättningar? Satsa på något grillat, såklart.Öppet: mån–fre 11.30–14.30, 17–01, lör 16–01, sön 17–21

STUREHOFStureplan 2, tel 440 57 30, sturehof.se

Den forna ölstugan har haft mer än 100 år på sig att slipa formen. Det märks.Öppet: mån–fre 11–02, lör 12–02, sön 13–02

HALV GREK PLUS TURKJungfrugatan 33, tel 665 9422, halvgrekplusturk.se

Grekturken satsar på Chambre Separeè. Ett sådant trevligt initiativ bör uppmärksammas och belönas. Här med en plats på listan.Öppet: mån–fre 11.30–00.00, lör–sön 18–00

[email protected]

FOTO: JAKOB KAAE

FOTO: JAKOB KAAE Kryddigt, ekologiskt och du slipper matos.

Museet är långsamt och ojämnt.

MUSEETBirger Jarlsgatan 41, tel 20 10 08, restaurangmuseet.se

Det tigerskelett som vakar över Museets gäster är äkta, så mycket vet vi, men hur det

ståtliga djuret mötte sitt öde kan vi bara spekulera i. En teori är att tigerstackarn svalt ihjäl innan hon hann få sin mat. Vi känner igen oss i de kval detta utrotningshotade djur led i denna utdragna process då vi efter beställning av restaurangens mat och dryck hamnar i exakt samma limbo och ofrivilligt befi nner oss i väntans tider. Som ett försök till plåster på såren levereras det underhållning. Denna tar sig form i en dj direkt anländ från veterangolvet på en kryssning med Silja Line. Örhängeska-valkaden gör att skådespelet närmast känns avsiktligt – som om personalen dröjer med fl it för att vi inte ska lämna

RAMA KUMMIN KORIANDERKrukmakargatan 5, tel 658 40 50

Med en uttalad målsättning att bara använda sig av ekologiska råvaror försöker

Rama Kummin Koriander på mer än ett sätt sticka ut bland stadens uppsjö av indiska krogar. Det andra sättet är att ligga någon tia högre i pris och profi lera sig som ett alternativ precis till höger om mittpunkten mellan budget och mellankrog. Huruvida den förstnämnda ekologiska ambitionen uppfylls eller ej är som besökare tämligen svårt att avgöra, så där får vi ta deras ord. Den andra däremot stämmer åtminstone på en punkt, priserna ligger en smula högre. Faktum är dessutom att krogen också känns lite mer restaurang och mindre lunchhak jämfört med konkurrenterna i kvarteren runt Mariatorget. Maten serveras för ovanlighetens skull också

lokalen och missa någon låt med Tina Turner – men det är det med största sannolikhet inte. Irritationen når sitt crescendo när paret vid bordet bredvid har hunnit anlända, beställa, äta klart och lämna lokalen under tiden från att vi beställde. Då är det svårt att uppskatta det som slutligen serveras.

Maten är inte alls dålig, men heller till stående ovationer och är inte något som kan rädda en sådan katastrofal inledning. Bland förrätterna överraskar en mustig gödkalvbräss med murklor som fi " gt serveras garnerad med gröna druvor. Mindre intressant fi nner vi Kalixlöjrommen vars potatisblini förglömts redan innan den sista tuggan slukats.

Samma ojämnhet möter vi bland varmrätterna där vi å ena sidan smörjer kråset med ett perfekt tillagat ankbröst. Stekgraden är hundraprocentig och med

till stor del tjusigt upplagd på fat. Ett stort plus också för den välkonditione-rade och från köket avskilda matsalen som gör att man inte behöver lukta som nymortlad spiskummin efter ett besök.

Det första intrycket som slår oss redan då syrliga samosas med myntasås placeras på bordet, prydligt upplagda direkt på tallriken, är hur smakrikt allting är. Chicken Tikka Masala som är en god värdemätare på

hjälp av glaserade svartrötter, lite Karl Johan och en skvätt ka# esky sträcker smakerna ut sig både på bredden och djupet. På den andra sidan denna ack så viktiga skala möter vi en redd och fullkomligt smaklös musselsoppa som mest påminner som en burk krossade tomater, utan chili eller annan tillsats. För att Museet ska växa in i rollen som en trovärdig kvarterskrog för kräsna Östermalmsbor krävs en rejäl uppryck-ning. Förutsättningarna fi nns där, vissa rätter är riktigt bra och baren erbjuder trevligt nog över sextiotalet viner på glas, men hantverket i såväl kök som service måste hålla en högre lägstanivå. Annars riskerar krogen ett oförtjänt dåligt rykte. Öppet: mån–fre 11–01 lör–sön 17–01. Prisnivå: varmrätter 200–300 kr, förrätter 130–200 kr.

nivån på en indisk krog är härligt krämig och de Baltirätter vi provar har en inneboende arom som behagligt dröjer sig kvar en lång stund efter måltiden avslutats. Ett onödigt minus dock för den förvisso trevliga men något ointresserade servicen. I övrigt ett högintressant alternativ för den kryddsugna södermalmspubliken. Öppet: mån–tor 11–22, fre 11–23, lör 16–23, sön 15–22.Prisnivå: varmrätter 150–200 kr, förrätter 50–100 kr."


ODENGATAN 87, 08–30 17 18, WWW.INDIANGURU.SE

BESÖK ÄVEN V

ÅR

SUSHIBAR P

Å

ODENGATAN 10

6

Ring oss på 08-545 258 00,Ring oss på 08-545 258 00,så hjälper vi dig med din ansökanså hjälper vi dig med din ansökan

ellersurfa in på www.mobillan.se

Låna 1000 kr gratishos mobillån och få en

trisslott på köpet!

Effektiv ränta 0%

Erbjudandet gäller underhela mars månad.

En middag på den superexklusiva restaurangsatsningen utgörs av sex serveringar där allt ifrån aperitif via vinpaket till ka"e och avec är synkroni-serat med råvarorna i förväg. Som gäst köper man sig helt enkelt en biljett och får ta vad som bjuds på gott och ont, och med största sannolikhet uteslu-tande av det förstnämnda. Men lyxmid-dagen är få förunnat. Åtta platser vid tolv tillfällen ger en totalsumma på endast 96 kuvert för hela 2011. Hur ser det ut med bokningar, finns det fortfarande platser kvar till några sittningar?

– Hela vårsäsongen är fullbokad men i augusti tar vi emot förfrågningar för nästa säsong, säger Daniel Crespi. Datumen känner endast de gäster som har bord till.Vill du skvallra lite om vad som kommer att finnas på menyn nu i vår?

– Menyerna är inte riktigt satta ännu så det är svårt att säga exakta rätter. Menyn kommer dock överlag att osa hedonistisk lyx. Råvaror som

kommer att finnas från och till är kaviar, gåslever, ostron, pilgrimsmuss-lor, havskräftor, hummer, dilamm, blodanka, try"el med mera. Dessa paras ju givetvis med våra absoluta favoritdrycker.

Matstilen på 12x8 kommer överlag att ha en klassisk prägel och portio-nerna mer rejäla än i den traditionella avsmakningsmenyn. Man ska inte bara kunna smaka på rätterna, man ska kunna äta dem. Middagarna börjar klockan 19 och pågår till den åttonde gästen har ätit upp den sista smulan av den sjätte rätten.

–P#$$# T%&$#'( Leijontornets öppettider är spridda jämnt över två säsonger: sex middagar under våren (mars, april och maj) och sex middagar under hösten (september, oktober och november).

KVARTERSKROGEN

TENNSTOPETDalagatan 50, tel 32 25 18, tennstopet.se

Tennstopets historia sträcker sig mer än 150 år tillbaka i tiden. 1891 fick krogen sitt nuvarande namn då tenngravören

Bror Axel Santesson – kom av en betydande tenngjutarsläkt – tog över rörelsen. Krogen har flyttat runt i Stockholm under tidens gång men ligger sedan drygt 50 år tillbaka i korsningen Dalagatan och Odengatan. Här har tiden stått stilla sedan decennier, och menyn har varit densam-ma. Röda so"or i plysch gör att du sneglar över axeln misstänksamt för att se om Strindberg letat sig hit denna kväll. Det har han inte men däremot sitter en storväxt man och röker cigarr, inomhus.

Restaurangens meny kantas och präglas av

veteraner som wallenbergare, isterband och den smått överprissatta bi" rydberg som dock är av fin kaliber. Av de överblivna slamsorna från den sistnämnda tillverkas en råbi" vars servering förhöjs något alldeles enormt av den lilla snipa med konjak man får in. Konjaken hälls över och ger en smakrik sista minuten-marinering som rundar av sältan i kaprisen och fetman i äggulan på ett mycket klädsamt vis. Till Tennstopet söker sig den som inte är rädd för Torsten Flinck, inomhusrökande garderobiärer och stammisar som växt fast i möblerna. Det hör till och är en stor del av Tennstopets charm. Öppet: mån–fre 16–01, lör–sön 13–01.Prisnivå: varmrätter 200–300 kr, förrätter på 120–160 kr.

Efter en välförtjänt hype som har legat och pyrt under vintern är det äntligen dags för Leijontornets koncept 12x8. En restaurang med totalt 96 kuvert under året. Tillsammans med köksmästare Mats Sjöndin har restaurangchef Daniel Crespi skapat något han själv gärna kallar ett unikum i restaurangvärlden.

FOTO: JAKOB KAAE

FOTO: TOBY MAUDSLEYTiden står stilla på Tennstopet.


Ge gamla saker nytt liv!Stockholms Stadsmission får ibland in möbler och textilier där tiden gjort sitt. REMAKE, som är Stadsmissionens eget märke tar hand om dessa gåvor och ger dem ett nytt liv. Produkterna tillverkas av Stadsmissionens medar-betare i samarbete med människor på väg in i arbetslivet. När du handlar en Remakeprodukt bidrar du till ett håll-bart samhälle, samtidigt som du ökar möjligheten för människor att skapa sin egen försörjning.

www.stadsmissionen.se/remake

Foto

: Eri

ka R

ouge

ux, E

mm

a Bu

rend

ahl o

ch J

onas

Bar

ring

er

Ovanstående rubrik är Uppsalas slogan och det första du möts av när du stiger av tåget på stationen. Till skillnad från de flesta städers extremt krystade slagord är Uppsalas dito faktiskt passande. I alla fall applicerat på kroglivet. Att gå ut och äta i Uppsala är som att komma hem – hem till mamma och pappa. Allt är sig likt. Pappa smaskar fortfarande lika mycket vid frukostbordet och känslan av att tiden har stått till är påtaglig. Detta måste inte innebära något negativt, utan kan istället inge en känsla av trygghet. Denna trygghetskänsla får du även när du besöker valfri krog i Uppsala. Precis som hemma slipper du obehagliga överrask-ningar, samtidigt som du vet att du blir väl omhändertagen. Här finns kvarterskrogen i större utsträckning än Stockholm där varannan krog är nischad på det ena mer extrema sättet än det andra. Här berättar menyn vad som faktiskt serveras på tallriken, och du slipper både fossilt ogräs i maten och konstlat matsalshantverk à la rökmoln med doft av ”skogspromenad”. Här finns inte heller hästkött.

I en stad med 30 000 studenter kan man oroa sig för att hamna mitt uppe i en akademisk overallorgie. Men lugn, så länge

du håller dig inom restaurangens fyra väggar är det garanterat studentfritt. Plugghästarna trycker nachotallrik på nation och befinner sig därför på betryggande avstånd. Klientelet på restaurangerna i Uppsala befinner sig i åldersspannet mellan medelålder och mormor/morfar, vilket ytterligare förstärker hemmakänslan. Här slipper du också drabbas av fanvadjagär-fulochsaknarpersonlighet-ångesten som kan bli påtaglig även på den mest skabbiga söderkinesen. I Uppsala är du garanterat både yngst och snyggast på restaurangen.

I Stockholm kan det vara ett omöjligt

uppdrag att välja i det enorma restaurangut-budet. Det är ju numer ett allmänt känt faktum att alla dessa valmöjligheter bara skapar existentiell ångest. Så, vart ska man då gå? I Uppsala kan du låta magkänslan bestämma. Är du sugen på afrikanskt går du till den afrikanska restaurangen. Är du istället sugen på grekiskt går du till tavernan. Du fattar grejen. Här finns ETT ställe av allt. Enkelt. Det kan dock bli problem om du är sugen på fine dining då det finns hela tre ställen att välja mellan. Är du en någorlunda flitig krogbesökare behöver du å andra sidan inte vara orolig att missa något

KRÖNIKA

Sandra och Karin rekommenderar Uppsalas krogliv.

eftersom du hinner igenom alla rätter på de finare ställena inom en vecka.

Här i Uppsala finns alltid bord och du behöver heller inte reservera plats veckor i förväg utan kan droppa in spontant och käka när du är hungrig. Dessutom kan du lugnt sitta och njuta av paltkoman utan att behöva känna andra sällskaps hungriga andedräkt flåsande i nacken.

Till sist, för dig som bor i Stockholm hinner du lätt med sista pendeln hem. Här är inte en jävel ute efter 21.30.

–S"#$%" G&##"%''(# & K"%)# R)$$*%+)*,-

Nöjesguiden har numera nått nästkusinen i norr. Vi kände därför att det var på tiden med en allmänbildande krönika riktad till den som intresserar sig för Uppsalas restaurangliv. Sandra och Karin ger som kockutbildade matskribenter här en introduktion till varför man ska ta pendeln 45 minuter norrut för att äta mat.


[email protected]

FOTO: ANDREAS HILLERGREN Niklas Ekstedt, nu med hästsvans.

ag går aldrig och tittar på amatörer”, säger den välvillige curatorn när jag frågar om han varit på Liljevalchs.

Undrar om han har rätt?Inne på Atelier kommer Niklas Ekstedt

fram, ”Jag känner mig lite groggy efter 26 Side Cars…”, skämtar han och ler lite, med håret uppbundet i en sorts hästsvans (tänk Caroline af Ugglas möter De sju samurajerna). Men det är hans jobb att prova igenom alla drinkar som produceras under kvällen, eftersom han sitter i juryn som ska kora årets Absolut Invite-bartender. Bidragen provas först med sugrör och spottas sedan ut.

Jag undrar om inte Liljevalchs jury har något att lära? Att döma av årets Vårsalong-verkar de inte ha spottat ut alls, utan gladeligen dragit i sig alla märkliga blandningar som de fått serverade. Vafan! Borde inte åtminstone hälften av allt hemkört inte ha kvalat in? Är de fulla?

I bartender-tävlingen är ett av delmo-menten att göra klassiker. Deltagarna gör alltså varsin Side Car (som jag älskar) och Old Fashioned (anar man Mad Men här?). Liljevalchs har inte det delmomentet, men det verkar liksom vara inbyggt i konceptet. En del av konsten ser alltid ut som Emil på XTC, Kristi Bruds Greatest Hits och Nicke Nyfi ken apar efter. 2011 är inget undantag. Förändring, tack!

”Det ska vara rent och naket”, berättar Mat-Niklas under den andra pausen, ”inget kemiskt tillkrånglat med estrar och gluta-mat”. Jag har precis berättat att jag verkligen gillade vodkasocker-skummet som en av deltagarna gjorde (med hjälp av så kallad texturerare), men nu börjar jag ifrågasätta mitt omdöme. Min inre röst viskar oroligt att det ändå är Niklas som vet bäst.

Mitt bland Vårsalongens amatörer såg jag plötsligt något som var professionellt: ett par tjejer i gymnastikdräkt som trädde, vände och tänjde på strumpbyxor. Det hade intelligens och humor. Och det är exceptionellt.

Det var naket och rent. Inget kemiskt tillkrånglat med estrar och glutamat.

JOHN E FRANZÉN Stene Projects, Brunnsgatan 21B, den 17 mars–16 april

Jag gissar att Tom Ford har sneglat en hel del på Franzéns målningar när han bestäm-de sig för hur Los Angeles skulle se ut i fi lmen En enda man. Inga människor – bara hus, bilar och solljus i smog. Det är ironiskt att samme man också har porträtterat kungafamiljen. Undrar om det porträttet var förlagan till den där YouTube-videon där de stelt välkomnar Daniel in i familjen?

GREGORY CREWDSON Kulturhuset, den 19 mars–12 juni

Vad får du om du korsar Jerry Bruckheimer med Edward Hopper? Gregory Crewdson. Den amerikanska förorten har aldrig varit så mystisk, ledmotivet så intensivt och berättel-sen så episk. Det är bilder på en Hollywood-budget. Jag gissar att han har en egen yogainstruktör och äter mikrobiotisk kost.

CHRIS DOYLE Nobelparken, kvällar och morgnar, till och med den 25 mars

Känns våren långt borta? Ta det lugnt. Chris Doyle vet vad som ska göras. Svaret är digital grönska i den vintriga Nobelparken, ändå till den verkliga våren kommer. Nej, det är inte en tussilago. Det är konst.

STEPHEN GILL Gun Gallery, Runebergsgatan 3, den 10 mars–20 april

Foto verkar vara det hetaste som fi nns i Stockholm just nu. Och det är lätt att samla i snygga böcker. Här är en fotograf som har fattat galoppen, producerar egna böcker och som tycker att det är lika viktigt hur bilderna känns när man tar på dem. Luktbok nästa?

RINEKE DIJKSTRA Bonniers Konsthall, den 16 mars–19 juni

Vad har kidsen i Liverpool gemensamt med ungar i Stockholm? De tvingas titta på konst för att bli goda samhällsmedborgare. Jag tror inte att de blir det, men det är rätt kul att se hur ett gäng mellanstadieelever beskriver en Picasso. Frågan är om det inte är roligare än att se själva målningen?


[email protected]

Vill du skapa framtidens varumärken och kampan-jer? Då ska du välja Berghs. Vi har framförallt en sak för våra ögon, att du får ett jobb efter avslutad utbildning. Därför har du tät kontakt med bran-schen under skoltiden. Du jobbar med riktiga projekt och samarbetar med studenter från samt-liga utbildningar; reklam, design, produktions-ledning, pr, marknadskommunikation och digitala medier. Vi har lärt oss att det är den snabbaste vägen till ett framtida arbete.

Utbildningarna startar i augusti, är studiemedels-berättigade och pågår ett till två år på heltid. I augusti startar också våra internationella bachelor-utbildningar. Då är du på Berghs en termin, för att sedan fortsätta fem till sex terminer i USA eller Australien.

För mer info och personlig studierådgivning, ring 08-587 550 00 eller besök www.berghs.se

Teori i all ära,men det finnsen verklighetdär ute också.

FOTO: CATO LEIN Utforska gränsen mellan kreativitet och galenskap.

in sexualitet är svart. Med lite mjölk i”, säger Gunilla Röör och småler med ögonen. Rakt in i mina. Smize.

Jag har gjort ett personlighetstest och detta är hennes testanalys (jag trodde att jag beskrev min ka" ekopp). Vi sitter på hennes kontor. Hon spelar för bara mig.

Ögonblicket är en av höjdpunkterna i uppsättningen Bli en dåre! på Teater Giljotin. Lokalerna har förvandlats till mentalsjukhus och fyllts av personal, patienter och anhöriga. Varje föreställning pågår i 48 timmar (fredag kväll till söndag kväll) fram till maj.

Som publik tilldelas du också en roll – varsågod, antingen vit personalrock, vitt patientnattlinne eller grå besöksto# or, bara att spela med efter förmåga. Vi är lite skraja och förväntar oss ändå att ”få teater”. I stället kastas vi in i en galen blandning av skåde-speleri, poesi, konst, musik, föreläsningar.

Bitvis är det jobbigt. Eftersom teater generellt, och denna dårskapsteater specifi kt, drar till sig freaks och loonies (och då menar jag både teaterarbetare, publik och kritiker) får man inte vara alltför kontakträdd. Man måste stå ut med att vänta (i personalrum-met, väntrummet, matkön, mellan händelser). Och man måste våga och vilja ta ansvar för sin egen upplevelse: orka leta efter ”teatern”, gå in i rum, dra undan förhängen, delta. Välja att inte vara orolig för om det pågår något intressantare någon annanstans, eller välja att jaga vidare och hitta det bästa.

Men i allt detta kan man hitta både en omskakande helhet och de många guld-kornen. Som min egen anställningsintervju med sjukhuschefen Röör. Eller som uppliv-ningsaktionen, framförd som en dans, efter en patients självmordsförsök, som den oväntade konserten med den iranska sångerskan Aftab Tahami, eller patienternas berättelser när de blir till dramatik.

På väg ut slår det mig att en helg på Hospitalet Giljotin är som en mikroversion av ett år i stans teaterutbud. Bland galning-ar, bottennapp, lång väntan och ”okejrå, det här var kanske lite intressant i alla fall” hittar man de riktiga guldkornen. Och en omskakande helhet.

VIT, RIK, FRIStadsteatern, till och med den 13 april

Blänk, ett riktigt stort guldkorn. Som följaktligen knep guld i Stockholmsprisets scenkategori 2010. Och gulddraperade Ann Petréns skådespeleri i Stadsteaterns uppsättning av dramatikern Christina Ouzounidis Vit, rik, fri fortsätter glänsa även under detta år.

IDLAFLICKORNADramaten, till och med den 6 maj

Skådespelarsystrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad – med senila småfl ickor i sina hjärtan – slungar guldkorn och gymnastik-bollar mellan sig. Vibeke Bjelkes självklara uppsättning av Kristina Lugns Idlafl ickorna är en liten timme storslagen teater. Och vårens fullträ" på Dramaten.

UTRENSNINGStadsteatern, till och med den 10 maj

Vidare till vårens fullträff på Stadsteatern. De många personliga, politiska, historiska lagren i Sofi Oksanens pjäs (som även tålde att omvandlas till prisad roman och ska bli både film och opera) matchas väl av lager-på-lager-scenografin och Ida Engvolls och Lena-Pia Bernhardssons vällagrade spel.

SE OSS FLYGA ÖVER SCENEN I FRUK!TANSVÄRDA HASTIGHETER

Klungan och Birgitta Egerbladh, Dansens Hus, den 10 mars–10 april

Vårens måste på Dansens Hus. De skäggiga humorkillarna som lärde sig dansa av dansteaterdrottningen Birgitta Egerbladh inför Det är vi som är hemgiften (2008) är tillbaka.

UNDER HALLONBUSKENDramaten, till och med den 1 juni

Regissören och dramatikern som fi ck teaterhatare att gå på teater på nittiotalet är också tillbaka. Uppe på scenen smäller de i sig kokosbollar och hallontårta. Du får sött och syrligt teatergodis av Maria Blom.

WWW.RADICALSPORTS.SE

CONVERSE 999:-

R A D I C A L S H O E S

adidas boxfreshconverse f red perry hummel

lacoste le coq sport i f n ike oni tsuka t iger puma

shulong s imple vans


KRÖNIKA

ag kommer aldrig att glömma min första mode-vecka. Känslan när inbjudan kom i brevlådan var som när jag gick i lågstadiet och min stora kärlek frågade

chans på mig. När jag sedan upptäckte att jag var bjuden på hela tre visningar under veckan, svämmade jag över av lycka. Jag tror att det var för att jag inte hade räknat med inbjudningarna över huvud taget. De kom som årets trevligaste överraskning.

Jag minns i detalj känslan av att komma till Berns, nervositeten över att det hade blivit något fel med gästlistan och att mitt namn inte skulle stå med. Lättnaden när man möttes av ett leende och ett ”välkom-men” i dörren. Hur lokalen släcktes ner och musiken började dunka med basen så hög att det kändes i hela kroppen. Jag gick därifrån och kunde inte sluta berätta om hur mycket jag älskade visningen. Jag sa samma sak om de andra två visningarna jag gick på den veckan.

Nu i efterhand slår det mig hur lite själva plaggen i kollektionerna hade med hela upplevel-sen att göra. Jag minns tydligare vilka som satt front row, vad modere-daktören på ELLE hade på sig, vem som såg trevligast ut och vem som verkade bitchigast. Detta intresse kring just allt runtomkring modeveckan sitter fortfarande i och jag märker att det inte bara är hos mig, utan hos nästan alla som detta

intresse fi nns. Nyfi kenheten och förväntningarna kring en modevecka har mer att göra med cirkusen runt veckan än plaggen som visas på catwalken. Det skvallras om vilka fashionistas som är bästisar och vilka som verkar komma mindre bra överens. För att inte tala om hur kläderna på modefolket granskas och inspekteras i större grad än kläderna på själva visningen. En bekant till mig som jobbar på en större modetidning berättade två veckor innan modeveckan att hon redan valt ut outfi ts till varje dag. Det är alltså viktigare vad du har på dig än vad modellen har på sig. Jag tror till och med att gästerna under en modevecka blir mer fotograferade än modellerna på catwalken, i alla fall om de lyckas pricka in rätt klädsel. Och det är mer intressant att fotografera en modell innan en visning i hennes vanliga kläder än när hon går själva visningen, stylad från topp till tå.

Cirkusen utanför catwalken har tagit över den huvudsakliga anledningen till att modeveckor existerar, en modevecka har blivit mer som ett tre dagar långt event eller mingel. Jag tror att det har att göra med att vi blir mer inspirerade av en människa utanför catwalken än en modell stylad till perfektion (och glömmer bort det faktum att även de ”vanliga” människorna är supersty-lade). Eller så är vi människor bara så pass självupptagna att vad vi har på oss är viktigare än någonting annat. Speciellt om man riskerar att bli fotograferad av en streestyle-fotograf.

[email protected]@nojesguiden.se

Modeveckans nykomling som gjorde fullständig succé på den svenska modesce-nen. Natalia Altewai och Randa Samoe har arbetat länge med mode i Italien men har valt att satsa på den svenska marknaden, med all rätt om man ska döma utifrån hurra-ropen efter deras första modevis-ning. En kollektion som känns internationell med tydliga silhuetter och fantastiskt detaljarbete. Den svenska modebranschen behöver något nytt, och tar emot Altewai.Saome med öppna armar.

Det är väldigt intressant att följa ett svenskt märke som går från att vara ett litet företag till att växa sig större för varje säsong. Rodebjer känns som en blomma som fortsätter att blomma ut och när man inte tror att den kan bli större eller vackrare så blir den just det. Trots att förväntningarna var höga höll Rodebjer alla mått och leendena var många när visningen var över. Färgen röd dominerade under visningen och det kändes verkligen som en kollektion i kärlekens tecken. Rodeb-jer-kvinnorna kommer att vara många i höst.

Whyred är det svenska märke som för varje säsong blir mer och mer säker i sig själv. De har hittat en röd tråd mellan säsongerna utan att för den sakens skull bli tråkiga eller icke nyskapan-de. Denna kollektion har starka inslag av rosa, rostbrunt och marint, plaggen är klassiska men fortfarande moderna och rätt i tiden. Jag skulle vilja påstå att Whyred är en svensk version av dagens Celine. Utvecklingen hos Whyred är imponerande.

Ljung är den moderna mannens märke. Höstkollek-tionen lyckas blanda välskräddade kostymer med klassiska vardagsplagg i härliga färger. Orange, marinblått och beige dominerade kollektionen med inslag av rött, gult och grått. Ett klädmärke som lyckas blanda modernt med klassiskt. Om jag får välja klär sig alla Sveriges män i Ljung i höst.

Jag önskar att jag kunde ge objektiv kritik på The Local Firms visning i form av hur deras höstkollektion kommer att se ut, men jag kan inte koncentrera mig på kollektionen när stylingen ser ut som den gör. All heder till

Även här förstör stylingen plaggen i kollektionen. En visning måste ha en tilltalande helhet för att man ska få en positiv bild

The Local Firm som alltid har varit originella och vågat sticka ut under modeveck-orna, men detta var bara fel. Håret på modellerna får dem att se ut som om de blivit doppade i smör och det fi nns inget positivt med det.

Text MICHAELA FORNI

när jag gick i lågstadiet och min stora kärlek frågade chans på mig. När jag sedan upptäckte att jag var bjuden på hela tre visningar under veckan, svämmade jag över av lycka. Jag tror att det var för att jag inte hade räknat med inbjudningarna över huvud taget. De kom som årets

Lättnaden när man möttes av ett leende och ett ”välkom-

kroppen. Jag gick därifrån och kunde inte sluta berätta om hur mycket jag älskade visningen. Jag sa samma sak

plaggen i kollektionerna hade med hela upplevel-sen att göra. Jag minns tydligare vilka som satt

daktören på ELLE hade

som verkade bitchigast.

av en kollektion, men här funkade inte hår och make ihop med kläderna. Svarta spretiga peruker med röda läppar känns inte aktuellt inför hösten 2011.


Text MICHAELA FORNI Foto JOHANNES HELJE JOHANNES HELJE

Fin look hos Dr. Denim!

Whyreds modeller hade spikrakt hår i mittbena och orangea läppar.

Backstage hos Whyred.

Backstage hos Whyred.

Frida Gustavsson är det svenska modellfenomenet

på allas läppar. Var hon än går blir hon fotograferad och älskad

tack vare hennes originella drag och sockersöta leende. Den unga

modellen har precis börjat sin modellkarriär men syns

redan överallt och hon kommer att synas ännu mer i framtiden.

Boomerang visade att den naturliga looken fortfarande är finast.

BACK:s läppar var färgglada och fantastiska.

Backstage hos Boomerang.

Backstage hos Boomerang

Backstage hos Boomerang.

Pamela Bellafesta efter Whyreds visning.

Modellen Alma Svensson i svart pälsjacka och utsvängda byxor.

Stylisten och modellen Nike Felldin var snygg som vanligt i vit kappa.

Cheap Monday stod för veckans mest originella visning

på Hotell Radisson med uppbyggda trappor över hela

lokalen där modellerna fick promenera.

Cheap Monday bjuder gärna in alla som vill till sina visningar och så även denna

gång, vilket gjorde att de stod för veckans längsta och mest hysteriska kö.

ELLE:s modeassistent Emma Elwin i fantastisk håruppsättning och beige kappa.

WWW.NILSONSHOES:COM

VAGABOND 599:-

adidas björn borg boxfresh capr ice c larks c lou converse depeche dockers f red perry g-star gabor gant hummel hush puppies kedslacoste marc merre l l n ike n i lson norberto costa oscar ia par is ienne playboy puma replay r ieker rockport tamar is t iger tommy hi l f igervagabond vans


[email protected]

I sin senaste bok Prince Charles känsla slaktade Liv Strömquist elegant myten om den moderna kärleken. Boken sätts just nu upp som teater på Hagabion i Göteborg. Nöjesguiden ringde upp Liv och pratade en stund. Vem har Sveriges sämsta humor?

– Solsidan. Folk är så vana vid att sitcoms är som Svensson, Svensson, så alla tycker att Solsidan är asfräscht. Men jag fattar inte att man kan hålla på med manligt/kvinnligt-skämt på det sättet år 2011. När jag ser det vill jag ge alla manliga manusförfattare yrkesförbud, tills de lyckas hitta på ett skämt som avviker mer från Lilla Fridolf-traditionen. Vad är det jobbigaste med att rita serier?

– Jag vill försöka utvecklas och inte göra samma sak gång på gång. Det är lätt att man utgår från samma ämne jämt. Jag tror att det tvärtemot det klassiska

ATT VARA MED HENNE ÄR SOM ATT SPRINGA UPPFÖR EN SOMMARÄNG UTAN ATT BLI DET MINSTA TRÖTTAlex Schulman Piratförlaget

Allt i den här boken är inte outhärdligt. Jag gillar verkligen betraktelserna av det fi lmiska i att

sitta i en hotellbar och dricka sprit ensam. Schulman förklarar kristallklart hur det är på en stockholmsk nattklubb när man så gärna vill vara en betraktare istället för en del av den trögfl ytande gröt av ängsliga människor som rör sig på dansgolvet. Han vill vara hudlöst ärlig och försvarslös och jag tar den ambitionen på allvar. Problemet är att jag har så svårt att tycka synd om honom. Han verkar ha det rätt soft efter sin separation: han bor i någon andrahandslägen-het i centrala Stockholm, äter lyxiga middagar med medie-klassen, går på roliga events och får ligga. Han får existen-tiella problem av att vara med i kändisversionen av Singing Bee och bekymras över att rebrandingen inte lyckats, är så rädd för att inte göra något viktigt, att inte bli tagen på allvar. Han har mindervärdeskomplex för att han betraktas som en kändisbloggare men det är svårt att få medlidande med hans utanförskapskäns-lor. Han hade ju faktiskt Sveriges största blogg på Sveriges största tidning, det är inte som att han slår underifrån. Detta omotive-rade självömkande är en klassisk medie-skada.

Sedan blir det bara värre. När han trä" ar den underbara och fantastiska rådjurskvin-nan Amanda Widell blir boken som en hysterisk Ronnie Sandahl-krönika eller en låt av Mauro Scocco. Amanda har vackra ögon men uppenbarligen ingen personlig-het. ”Hon glimmar lika oåtkomligt som silvret hos pantlånaren.” Vad hon svarar på hans trevande oneliners får man aldrig veta. Hon tittar på honom genom bakrutan på en

taxi efter att han stammande försöker förklara vad han känner. När hon blir gravid sover hon nästan hela tiden och pratar därför ännu mindre. Varför är han så nervös inför

att prata med henne? Han skriver aldrig något om hur rolig och smart hon är, det är bara de där ögonen hela tiden.

Snälla, skona oss. Ulf Lundell och Petrarca ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn. Den goda gamla traditionen att beskriva kvinnor som eteriska väsen som måste övertalas till att ligga grundlades av Dante och vidriga indiefi lmen 500 Days of Summer och Schulman tar glatt emot stafettpinnen. Sedan är det så märkligt med den där pseudoöverklass-mediesvängen. De vill att allt ska se ut som i Brideshead Revisited och det känns så stureplanigt, blodlöst och polerat. Jag förstår ingenting.

VÄLFÄRD UTAN TILLVÄXTTim JacksonOrdfront Förlag

I 11 september-katastrofens kölvatten uppmanade president Bush det amerikanska folket att

”gå ut och handla”. Denna antiintellektuella bondlurk formulerade där och då den moderna kapitalismens slogan: tillväxt är välfärdens oundgängliga förutsättning. Samma idé fi ck britterna att fortsätta låna mer och mer pengar till konsumtion ända fram till fi nanskrisen 2009 för att visa att de fortfarande kunde klänga sig fast vid sin invanda konsumtionsnivå. Tim Jackson ger med sin motbok svar på varför jag inte är särskilt imponerad av hurtfriska entreprenö-rer på Söder som tillverkar ekologiska cykelhjälmar. Det ska inte vara upp till den fria marknaden att förse oss med hållbara miljövänliga alternativ, det måste staten erbjuda oss!

Tim Jackson diskuterar sansat förhållan-det mellan individuell frihet och statlig styrning. Han erbjuder en alternativ syn på

välfärd: kanske räcker det nu. Ju mer ekonomin växer, desto större miljöpåverkan. Till och med nationalekonomins grundare, John Stuart Mill, ansåg det nödvändigt att förfl ytta sig till ett slutgiltigt stationärt tillstånd för kapital och rikedom. Kanske måste vi sluta höja kvaliteten på vår livsstil: en stagnation kan vara nödvändig för vår planets överlevnad. Idématerialet i boken är spännande men det är ingen pageturner och den känns lite för mycket som kurslitteratur.

–I#$%&''& S()*'

manliga konstnärsidealet kan vara bra att tvivla på sig själv. Det är bra för ens konst, det får en att utvecklas. Osäkerheten kan vara en drivkraft. Men kan det inte vara bra att bejaka sin inre konstnärsman ibland?

– Jo, det tror jag. Som kvinna är det svårare att tillåta sig själv att gå upp i skapandet. Man uppfostras till att känna sig för ego om man gör det, och istället blir man socionom. Man är räddare för att det inte kommer att gå bra, att man inte kommer att klara sig ekonomiskt. Det finns inte lika mycket kvinnligt skapande att hämta inspiration från. Jag läste en studie på att manliga konstnärer statis-tiskt har fler barn än konstnärskvinnor. Konstnärskvinnorna har färre barn än kvinnor i genomsnitt. Man kan se det som ett mått på framtidstro.

Så det är bra att fortsätta ta CSN och tänka att det ordnar sig?

– Ja, det är svårt men jag tror att den inställningen är bra. Att bli utskälld men ändå fortsätta. Den som lyckas är ofta den som pallar hålla på och fortsätter köra, snarare än den mest briljanta. Man ska inte vara trygghetsnarkoman.

Man kan bemötas av mer kritik än man förväntar sig när man kritiserar folkkära vismän, som du gör i din serie om Bellman som köpte horor och Cornelis Vreeswijk som jagade trans-vestiter med yxa.

– Som tur är fi nns det inte kommentars-fält i seriealbum. Däremot utsätts man i radio för en del hat. Men det är ofta svårt att ta på allvar, typ folk som är nazister. Det går inte att pleasa alla, då skulle det sluta med att man satt och sa typ: ”Nazismen har både positiva och negativa sidor…”.

–I#$%&''& S()*'

LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖJohn Ajvide LindqvistOrdfront Förlag

”Vi väntar på dig. Vi är ditt folk. Kom till oss.” John Ajvide Lindqvist grät när han såg den

första Harry Potter-fi lmen och Harry får antagningsbrevet till Hogwarts. Han kände exakt så när han började med trolleri i trettonårsåldern, berättar han i förordet till den här samlingen av tidigare outgivna noveller och textfragment. Kanske är det det som får honom att kännas så angelägen och sympatisk: han lyckas skildra en djup känsla av hemlöshet utan att bli poserande eller självömkande. Han skildrar aldrig en Birrosk inbillad underdogposition utan en rådvill, förskräckt upplevelse av att känna sig fullständigt främmande inför det man är van vid, att längta till något man inte vet namnet på. Hans nya novellsamling är puttrig och lågintensivt spännande.

–I#$%&''& S()*'taxi efter att han stammande försöker förklara vad han känner. När hon blir gravid sover hon nästan hela tiden och pratar därför ännu mindre. Varför är han så nervös inför

FOTO: NICLAS BRUNZELL

FOTO: CAITLIN MOONEY

Missa inte Textival! Denna spännande textfestival

äger rum i Göteborg den 25–27 mars och kommer att

bjuda på samtal om bildnings-komplex, hysterikor och internet-

generationens arv.

YOUR NEW FLAGSHIP OPENING 18 MARCH ON SERGELGATAN


KRÖNIKA

å sin blogg för den utomordentlige Jonas Cramby i skrivande stund en kampanj för att lansera det nya slanguttrycket ”gå teppanyaki”, med betydelsen ”att

ägna sig åt smakfull, men gravt överdriven, lyxkonsumtion”. Hur det går med den saken återstår att se. Men jag önskar honom såklart lycka till.

Själv har jag med undantag för det i Starcraft behändiga ”fritzla” – att bygga en stabil mur runt sin egen bas – inte gjort några större försök till att lansera egna uttryck. Det mesta tycks ju ändå fi nnas. Men med tanke på att mobilspelsmakaren Gameloft friskt har fortsatt att knapra marknadsandelar känner jag att det börjar bli dags. Är man inte bekant med Gameloft kan företaget utan problem ses som spelvärldens motsvarighet till fi lmbolaget The Asylum, som producerar ”mockbusters” – en typ av b-fi lmer som skor sig på hypen kring storfi l-

mer. Exemplen är vid det här laget otaliga och inbegriper Snakes on a Train, Transmorphers, Paranormal Entity och, såklart, Battle of Los Angeles, som baseras på den kommande storfi lmen Battle: Los Angeles. Mockbusters kan alltså ses som något av ”sweded”-fi lmernas cyniska kusin, utan vare sig skaparglädje eller

hjärta av papier-maché. Detsamma kan sägas om Gamelofts katalog. Därför är det dags för uttrycket ”göra en Gameloft”, som med fördel används när någon spelmakare plockar fram smörpapper och gör ett oförlåtligt övertramp.

En utvecklare som inte är främmande för det här med att göra en Gameloft är Zynga, som plankade Farm Town och Mob Wars i sin skamligt framgångsrika Facebook-spel Farmville och Mafi a Town. Men inte heller de mer anrika speltillverkarna är för fi na för att göra en Game-loft. Nu senast var det Capcom som plagierade indie-spelmakaren Twisted Pixels ’Splosion Man i iPhone-spelet Maxplosion. Vilka det blir härnäst återstår att se. Men en sak är säker: Gameloft kommer alltid att göra en Gameloft. De har, så att säga, vanan inne.

Med 190 titlar på elva år är Gameloft ett av det allra mest produktiva spelföretagen. Det är också, med sina otaliga stölder, ett av de mest skamlösa. Att spotta en fejkad polotröja kan vem som helst nu för tiden. Men kan du se spelet bakom Gameloft-plagiat? Det är dags för Nöjesguidens Gameloft-quiz.

[email protected]

Call of Duty: Black OpsPS3, X360, PC/Activision Det nya kartpaketet First Strike säkrar ytterligare något dygns effektiv speltid.

StarCraft 2PC, Mac/BlizzardBlir bara bättre. En inte helt ovanlig formkurva när det gäller Blizzard.

BulletstormPS3, X360, PC/People Can FlyDuke Nukems vårdslöshet möter Tony Hawks fäbless för combos.

PLATTFORMSACTIONBIONIC COMMANDO: REARMED !PS3, X360/Fatshark

Efter det startskott för nyretrovågen som var Bionic Commando: Rearmed har det

hänt en del. Som att upphovsmakaren Grin exempelvis gått i konkurs, och att svenska Fatshark (en anglisering av ”fethaja”, för den som undrar) valts till att föra serien vidare. En inte helt oväsentlig skillnad är att man den här gången inte får formen av något arkaiskt NES-spel. Istället har Fatshark knåpat ihop efter egen förmåga. Man svingar i änterhake genom världar i bländande neon, skjuter fi ender och hoppar över tunnor. Puritaner ser förmodligen det sistnämnda som att Fatshark pissar på legatet. Bionic Commando tillät nämligen aldrig några hopp. Själv ser jag inga problem med det, när det fi nns annat att oroa sig över. Som hur spelet känns för nytt för att klassas som retro och för gammalt för att kännas relevant.

–J"#$% H$&&'($%

ÄVENTYRGRAY MATTERPC, X360/WizarBox

Ett visst mått av självförtro-ende krävs för att jobba med samma spel i sju år. Det kan

Jane Jensen, äventyrsspelens okrönta drottning, intyga. Gray Matter får till hälften sin form av sviterna av en bilolycka. En framstående neurobio-log överlever och gör trevande försök med att kontakta sin käresta som omkommit. I den andra delen söker en ung kvinna efter ett hemligt samfund för illusionister. Deras vägar korsas tidigt och nya ra) ande mysterier introduceras.

Gray Matter förlitar sig i stor grad till Jensens berättarförmåga, som inte har blivit sämre med åren. Spelet är alltjämt spännande och karaktärsteck-ningen god. Däremot vacklar spelet i sin sista akt och känns, märkligt nog, framstressat.

–J"#$% H$&&'($%

TEXTILMYSKIRBY’S EPIC YARNWii/Good-feel

Med attribut som rosa, rund och alltid glad är Kirby det närmaste vi kommer ett slags

universell minsta gemensamma nämnare för vad som får betraktas som kawaii. I sitt senaste äventyr transporteras den jollrande plattforms-hjälten genom en förtrollad socka till en magiskt välgjord textilvärld. Där är de böljande vågorna gjorda av garn, molnen av bomull och husen av luddig fi lt. Estetiskt är Kirby's Epic Yarn trä* säkert med all sin kreativa charm och ytterst originella inramning. Rent spelmässigt handlar det fortfarande om den typ av förlåtande plattforms-spel som gör det omöjligt för spelaren at dö eller se skymten av en ”game over”-skärm. Ingenting som direkt utmanar e-sportkonnässörer, men ett absolut mysmåste för två.

–J"#$% H$&&'($%

Månadens iOS-måsten.

Crazy ElectricWolly Robots gör en trevlig men lite grå tolkning av klassiska Pipe Mania.

SurveillantMinimalistiskt 3D-spel där du navigerar genom gångar och undviker den snudd på allseende övervakningska-meran.

Strange RainBakom den underbara titeln ryms en experimentell litteraturupplevelse om en man som stigit ut i regnet för att samla sina tankar.

Av Johan Hallstan

""" RÄTT SVAR 1) Soul Calibur 2) Pokémon 3) GTA: Vice City 4) Guitar Hero 5) Hot Shots Golf 6) Battlefield 2: Modern Combat 7) Halo 8) Uncharted 9) Resident Evil

1) Blades of FuryLedtråd: Namco-fighter

4) Guitar Rock Tour 2 Ledtråd: Helt överflödig

7) Nova Ledtråd: Stridsevolution

2) Crystal MonstersLedtråd: ”Gotta catch ’em all”

5) Let’s GolfLedtråd: Sony-golf

8) Shadow Guardian Ledtråd: Half-tuck

3) Gangstar: Miami VindicationLedtråd: Miami Vice-sandlåda

6) Modern Combat Ledtråd: Inte Infinity Ward

9) Zombie Infectation Ledtråd: Zombie-kolonialism


ag hatar Glee. High school-serier med fejkat pubertalpatos har ju alltid varit störiga i all sin accentuerade klyschig-

het. Sedan pitchade någon desperat manusförfattare infallet att dessutom tonsätta fördärvet med för ändamålet specialinspelade covers till låtarna man glömt bort att man hatar, bara för att addera ännu en dimension av vidrighet.

En krisande medelålders lärare med en elak missunnsam hagga hemmavid kläcker idén att starta upp en körklubb för den mer missanpassade delen av gymnasistkoncen-trationen. Förmodligen på grund av brist på infl ytande i hemmet, alternativt av inbill-ningspsykosen att skolans elever besitter något slags musikalisk talang. Han slänger bland annat in en introvert emobrud som hatar världen, en bräcklig bög, en invalid i rullstol samt en stursk överviktig gospeltös med attitydproblem. Naturligtvis ser han dessutom till att värva en passande lights-lyna från cheerleaderpacket samt sportkillen hon är kär i (som för övrigt har gjort en annan brud på smällen). Så att det inte ska bli för motbjudande för oss som tittar. Ingen vill ju se fula människor uppträda frivilligt på prime time. Då hade vi sett på Körslaget istället.

Annars är det samma sak med Glee som alla andra tonårsepos. Det handlar om att utmana fördomar. Ingen chock. Emobruden blommar ut och bevisar att hon inte är fullt så död inombords som befarat. Sportkillen trotsar lagkamraterna,

Vi behöver inte nämna vem vi relaterar till, va?

Rekommenderas för moderater.

The Big CDet stora ”c” står för cancer. Kan man göra en fi n, varm, rolig tv-serie om den där vidriga sjukdomen? Ja, det går alldeles utmärkt. SVT1 lördagar, 22.20

Hellcats Nej, vi kan inte påstå att detta är nydanande, intelligent eller ens särskilt roligt. Men det är hejarklacksledare! Pom-poms! En tjej som mot alla odds får plats i hejar-klackslagen! Och det är en riktig sport! Och tjejerna är skittaskiga mot varandra! Premiär på Kanal 5 den 13 mars

[email protected]

SHAMELESSSkapare: Paul Abbott (den brittiska förlagan)Manus: John WellsMedverkande: William H. Macy, Emmy Rossum, Justin Chatwin

Läste ni Dagens Nyheter den 2 februari? Hanne Kjöller körde sin vanliga drapa om

att barnfattigdomen i Sverige minsann inte är så mycket att gnälla om. ”Är det ens fattigdom?” undrade hon apropå Rädda Barnens rapport om att barn-fattigdomen ökar i Sverige i utförsäk-ringarnas spår. Ty, det är ju så mycket värre i Sudan. Och ja, självklart är det värre i Sudan. Men det är inget argument för att inte sträva efter bättre villkor på vår egen bakgård. För fattigdomsbe-grepp hit och dit: bakom rapportens si" ror fi nns det 220 000 små barn som inte kan åka på klassresa, inte får ordentlig mat, inte får julklappar, inte kan åka skridskor, får klippa sig hemma, gå i ärvda kläder.

Ändå, det är inte det materiella underskottet som är det värsta med att växa upp i en familj som har det dåligt ställt – det är skammen, det är vetskapen om att ”det där kan jag ändå inte hoppas på”, det är att redan som liten skitunge veta att man får stiga åt sidan och att det inte är någon idé att drömma. Istället för att göra nyliberala smartass-slutsatser helt utan verklig-hetsförankring borde Hanne Kjöller kolla på Shameless (efter en brittisk prisbelönt förlaga). Den utspelar sig i ett annat i-land, i Chicago, USA, som jämfört med Sudan säkert ter sig som rena rama drömmen. Helt utan sentimentalitet skildrar Shameless missbruk, fattigdom och att växa upp

med abdikerade vuxna på ett sätt som jag inte sett i en tv-serie någonsin. Det som var obehagligt och rentav plågsamt i Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, Lenas detaljskärpa och klarsynthet, genomsyrar serien. Är en tv-serie bra bara för att den är ”verk-lig”? Som folk tyckte om The Wire? Nej, inte per automatik. Men Shameless skildrar själva stanken från pappa Franks andedräkt, barnen som utan att refl ektera lusläser dödsannonserna för att hitta ett tomt hus att sno en vattenberedare ur och kupongklippan-dets helvete så precist att jag får ont i magen. Och är inte hopplöshet fattig-dom, så fattar jag inte vad som är det.

–S#$%&# N'()*$ Premiär på Canal+ den 5 mars.

dissar träningen för körsång och kommer på att han älskar att stå på scen trots att han är fullt heterosexuell. Bögen uppträ-der med något egoboostande anthem och alla slutar andas en stund bara för att han är så gullig, men samtidigt stark.

Glee skulle kunna vara en sinnessjuk freakshow, men har istället blivit tillrätta-lagt och frireligiöst för att inte skrämma bort någon. Det som är mest frustrerande av allt är att serien faktiskt har potential att bli ljuvligt urspårad och underhållande på riktigt, förutsatt att man inte varit så besatt av att hela tiden spränga normer och försöka bevisa något. Det är politiskt korrekt in absurdum. På slutet står alla i kören tillsammans och sjunger Don’t Stop Believing. Skolmassaker har aldrig framstått som mer lockande.

–F&#$) S+&#$%,'&-

KRÖNIKA

Sveriges MästerkockÄntligen matporr med främlingar!TV4 onsdagar 20.00

KonferensresanAlla teambuildingaktiviteter på bästa sändningstid borde uppmuntras.Kanal 5 måndagar 20.00

SolsidanFör att alla andra gör det. Trivsamt och verklighets-frånvänt.TV4 söndagar 20.00

40% PÅ MÄRKESHÖRLURARSennheiser HD-203

Sennheiser HD-203 är en sluten dynamisk hörlur.Passar suveränt till mp3-spelaren, stereon eller hemstudion.

Drottninggatan 63 Stockholm.

INTERAKTIV DESIGN – 25% PÅ BOXLIGHT

Låt ljuset fl öda eller minska det genom att fl ytta lampans lock med din hand Jonas Hakaniemis Box light belönades med Red dot design Awards Honourable mention 2009.

Smålandsgatan 11.30% PÅ FÖDELSEDAGSBOKEN

Födelsdagsboken är ett perfekt sätt att hålla ordning på viktiga högtidsdagar. Nu lanseras boken i fl era nya färger med vackra illustra-tioner av Tove Dreiman.

Sturegallerian.

30% PÅ 3 – SITS SOFFA INKL.2 VALFRIA DUNKUDDAR!

3-sits soffa till specialpris 6500 kr (ord.pris 9200 kr) Vi bjuder även på 2 valfria dunkuddar värde ca 1000 kr samt hemleverans i Stock-holm. 3-sits soffan fi nns i 10 olika färger och är 197 cm. Soffan fi nns även som 2-sits. Välkom-men till vår butik på.

Var Dags Rum, Karlavägen 72a.

25% PÅ ALLA SOLGLASÖGON!

Som medlem får du 25% på solglasögon med eller utan styrka. Erbjudandet kan ej kombineras med andra erbjudanden.

Götgatan 69. Hantverkargatan 22.

30% PÅ CONVERSE ALL STAR

Mixage erbjuder Converse All Star i 10 olika färger och i stl. 36-45.

Drottninggatan 65, Drottninggatan 94,Sankt Göransgatan 65, Odengatan 24.

20% HOS CHOKLAD & LAKRITS PÅ LAKRITSFESTIVALEN 2011!

Välkommen till Choklad & Lakrits på LAKRITS-FESTIVALEN 2011, 9-10 april. Erbjudandet gäller även i våra butiker under mars månad.

Mot uppvisande av VIVACITYkort gäller kampanjen här:Hos Choklad & Lakrits på Lakritsfestivalen ( 9-10/4 2011)Sankt Eriksgatan 119. 600 kvm lakrits!www.lakritsfestivalen.se

Sankt Eriksgatan 99.

VivaCity-pris:

1 675:-(Ord. 2 235:-)

VivaCity-pris:

6 500:-(Ord. 9 200:-)

VivaCity-pris:

242:-(Ord. 354:-)

VivaCity-pris:

499:-(Ord. 699:-)

Lakrits-festivalen

9-10/4

Bli GRATIS medlem här:

• Gå in på www.vivacity.se/medlem

• Ange kampanjkod Nöjesguiden

• Fyll i och godkänn registreringen

• Ditt medlemsbevis skickas sedan

till din mobil som ett MMS.

Bli medlem GRATIS och få upp till 75% rabatt hos Stockholms bästa butiker, restauranger, kultur & nöjen. Ett urval av våra kampanjer i mars:

VivaCity-pris:

295:-(Ord. 495:-)

Du måsta alltid visa upp ditt medlemsbevis för att erhålla kampanjerna. Kampanjerna i denna annons gäller t.o.m. 31/3 eller så långt lagret räcker. VIVACITY erbjuder fantastiska erbjudanden frånStockholms bästa butiker, restauranger, kultur och nöjen. Som medlem får du alltid minst 10% rabatt på hela sortimentet. Dessutom får du varje vecka exklusiva extraerbjudanden på upp till 75% rabatt. Se alla våra erbjudanden på www.vivacity.se


Ni vet det lika bra som jag, men det har precis kommit en liten undervattenskata-stro" lm som heter Sanctum. Den går ut på att en tråkig australiensk fi lmregissör, som enbart gör fi lmer om män i nöd/krig/umbärandesituation, har lånat James Camerons fetaste Pace Fusion 3D-kameror, stängt in några snubbar i en grotta utanför Papua Nya Guinea och sedan litat till turen att det blir lite spännande.

Alister Grieson heter han. Han tycker mycket om att bära halmhatt o# entligt.

Två typer av människor bör omedelbart gå och se Sanctum. Dels förstås hela Johan Rheborg-i-Solsidan/Kaminmannen-klientelet som med sprickfärdig förtjusning antecknar vilka nya fräscha inspelnings-maskiner som just James Cameron och hans närmaste vänner laddat upp med på sistone. Dels alla som genomgår någon form av KBT-terapi som innefattar så kallad exponering: alltså att man går på Skansen-akvariet om man är rädd för ormar eller lyssnar på Christer Sjögrens Life on

Mars-uttolkningar om man oroar sig för en tilltagande utarmning av kulturen.

Ju mindre som sägs om själva Sanctum desto bättre. Dess håglösa dyktubs-male-bonding ska huvudsakligen backa upp det existentiella budskapet att det är först med avstannande kroppsfunktioner långt av helvete ner i människoätande regnskogs-kloaker som kan man ”feel fully alive”.

Det är naturligtvis svagsint. Jag hade mer utbyte av att vara i Joel Schumachers telefon-kiosk i två timmar och det säger en hel del.

Det hindrar dock inte att själva angrepps-sättet kan vara intressant. Att medvetet konsumera undermåliga fi lmproduktioner för att de svarar mot ett faktiskt expone-ringsbehov (i Sanctums fall klaustrofobi). Som ett komplement till en duktig terapeut kan det vara en mycket välspenderad hundralapp.

Vi har gjort några snabba stickprov på biorepertoaren för att hitta KBT-guldkornen.

Här är resultaten.

$%&'()(* +,),,'-,),./0(

Skolka inte så mycket nästa gång!

Av NIKLAS ERIKSSON

REGI: AMIR CHAMDIN

REGI: ROB LETTERMAN

REGI: PER ÅHLIN

REGI: JEAN BECKER

REGI: PAUL WELTZ

REGI: FREDRIK BOKLUND

REGI: STEVEN ANTIN

En sjungande invandrarman äter kolossala mängder fet mat, dricker kolossala mängder alko-hol samt lever rövare i största allmänhet.

Jack Black är jättestor, älskar Star Wars och urinerar på saker.

Alfons ska ha ett eget kalas. Faster Fiffi tycker att det ska bli roligt att ordna en riktig fest. Alfons socialt misslyckade far är med.

Kanonfet, lätt socialt handikappad Gérard Depardieu träffar 95-årig kärring på parkbänk.

Ben Stillers familjebildarpanik går in på sitt andra decennium – nu med femåriga tvillingar.

De mest utblottade svenska humorarbetarna dammar av en gammal klassiker.

64-åriga allt-i-allo-artisten Cher dansar, sjunger och bär orimligt utmanande kläder.

Folkhemsnostalgiker.

Barn med ondskefulla föräldrar.

Pedagogiska barnfamiljer.

Frankofiler i alla åldrar.

Vem som helst som har sett de tidigare 16 Meet the Parents-filmerna.

Hela Sverige.

Gladlynt underklass.

Phagofobi (rädsla för att kvävas i samband med förtäring av mat, leder ofta till att patienten endast förtär flytande föda och rasar i vikt). Megalofobi (rädsla för stora föremål). Carcinomatofobi (rädsla för att drabbas av cancer).

Megalofobi. Hodofobi (rädsla för resande). Koprofobi (rädsla för avföring).

Autofobi (rädsla för ensamhet). Peladofobi (rädsla för skalliga individer). Globofobi (rädsla för ballonger). Parthenofobi (rädsla för oskulder). Pedofobi (rädsla för alla typer av barn). Phasmo-phobia (rädsla för vålnader, spöken eller andra typer av fantasifigurer).

Scorodofobi (rädsla för vitlök). Gallofobi (rädsla för fransmän och fransk kultur).

Ithypallofobi (rädsla för den egna erektionen). Vitricofobi (rädsla för svärfäder). Ailurofobi (rädsla

för kattdjur). Gerontofobi. Pedofobi.

Mysofobi (rädsla för smittor och smutsigt leverne). Equinofobi (rädsla för hästar). Hedonofobi (rädsla för okomplicerade nöjen).

Gerontofobi (rädsla för riktigt gamla människor). Fonofobi (rädsla för oväsen och höga ljud).

REGI: AMIR CHAMDIN

Vem som helst som har sett de Ithypallofobi (rädsla för den egna erektionen). Vitricofobi (rädsla för svärfäder). Ailurofobi (rädsla

för kattdjur). Gerontofobi. Pedofobi.


DRAMA BLUE VALENTINE Regi: Derek Cianfrance Manus: Derek Cianfrance, Cami Delavigne I rollerna: Michelle Williams, Ryan Gosling

Ryan Gosling har under de senaste åren etablerat sin

roll som en riktigt sympa-tisk kille mycket väl. Det lär inte direkt förändras i och med Blue Valentine där han och Michelle Williams spelar ett ungt par vars förhållande är på upphäll-ningen. I blåtonade scener får vi bevittna deras sista dagar tillsammans, och för att riktigt vrida om kniven får vi parallellt se återblickar från tiden då de var nykära. Samspelet mellan Gosling och Williams är på alla sätt makalöst och precis som i Mike Nichols hjärtslitande Closer visas här en totalt ärlig skildring av kärlek, av hur fi nt det kan vara och av hur fult det kan vara. Trovärdigheten är så hög och nakenheten – i dubbel bemärkelse – gör att man ibland känner sig besvärad och dum som helt ogenerat tjuvtittar på de här två människorna som desperat försöker hitta tillbaka till varandra. Kärleken är vacker och smärtsam och när Blue Valentine är slut är jag helt genomsvettig. –EG

MÖRKER I NEW YORK BLACK SWAN Regi: Darren Aronofsky Manus: Mark Heyman I rollerna: Natalie Portman, Mila Kunis, Winona Ryder

Black Swan handlar i första hand om en otroligt snygg, psykiskt sjuk människa. I andra hand om hur

denna människa, Natalie Portman kan vara så smal. Men det glömmer man snabbt. Black Swan har samma uppbyggnad som klassisk myt, tekniskt skickligt utfört, mättad med symboler och skönhet, där ytskiktet mycket väl bara kan ses som en metafor för just mytiska teman om död, sex, ungdom och förruttnelse. I denna saga förlagd i en människas fysiska kropp, åldrandet, sexet, blodet, självdestruktiviteten. Black Swan alluderar på den svarta svanen i Tjajkovskijs Svansjön, där denna får stå för Natalie Portmans mörker, dunkla drifter, något hon har rätt mycket av. Det hela utspelar sig på baletten i New York och på ett icke-övertydligt sätt täcks en enorm romantik, innefattade Manhattan, balett och besatthet. Alla rollprestationer är fantas-tiska. Trots att huvudkaraktären äger mycket av de mytologiska karaktärernas ensidighet – som en gudinna med endast en egenskap som människan ska lära sig av – är den lidelsefullt och fullblodigt genom-

LIVET MEDAN ÅREN GÅR Regi och manus: Mike LeighI rollerna: Ruth Sheen, Lesley Manville, Jim Broadbent

Mike Leigh har blivit känd för att med ett stetoskops

fi nkänslighet berätta om de brittiska öarna och dess typiska människor. Den här gången stryker han åter med fi ngertoppen över samhällsskikten, från stabilitet till dekadens, arbetarklassalkoholism, kvinnliga serviceyrken till välutbildat trädgårdsarbete, konstintressen och bra vin. Denna gång, förlagt hos en familj, där två välutbildade fyrtiotalister har ett funktionellt äktenskap sker ett mikrokosmos som också berättar historien om det stora. Bara det liksom; Leigh lyckas med det som är poängen med allt fi lmska-pande, men få klarar av.

Familjen består av en utfl ugen son och ett 60-plus-par, subtilt spelade av Jim Broadbent och Lesley Manville, som sysslar med något som bara kan sluta i helvete – de utdelar godhet till lite stukade människor som de skapar ojämlika vänskapsrelationer, där makt är en ständig tredje gäst. Godtyckligheten i deras handlingar påminner om den moraliska tvist som uppstår när en hemlös människa ber en om pengar. Vad händer i denna stund? Man äger den människan. Denna maktrelation växer också fram i fi lmen, när detta välutbildade till synes übermysiga, oljerockskläd-da, tegelstenshusboende par delar ut och tar tillbaka godhet. Många blir offer

förd. Det är kött hela tiden, om man säger. Winona Ryder och Mila Kunis är också kristallklara. Det är kvinnornas fi lm utan att bli en kvinnofi lm. Tillsammans kryssar de igenom och väjer för klichéer i form av konstnärsmän, rosa tyll och duktiga fl ickor. –CRFN

för denna isande snällhet. Mike Leigh är kanske

bäst i världen på att skildra kvinnor, och samma fantastiska skådis, Lesley Manville, som också gör en otrolig rollprestation i Hemligheter och lögner, är även den stora stjärnan här. Hon är den ensamstående, halvalkade, medelålders kvinnan, komplett utan status, upptagen i denna goda famn, som sedan inte känner för att vara god längre. Filmen blir en metafor för ett individuali-serat samhälle, där social trygghet byggs på en ny, liberal idé om individers eventuella välvilja. Kallt och mörkt lyckas han skildra en fi nstämd ondska, något Woody Allen har försökt göra sedan Små och stora brott. –CRFN

BERGSKLÄTTRING GONE WRONG !"# HOURS Regi och manus: Danny Boyle I rollerna: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn

Likt Buried, en av " olårets höjdpunk-ter, handlar 127

Hours om en människa som ensam tvingas handskas med ett ofattbart brutalt öde. Denna bygger dock på en verklig händelse och ni har säkert hört storyn – 28-åriga Aaron Ralston äventyrar i Utahs vildmar-ker och fastnar med ena armen under en kolossal

sten när han klättrar i bergen. Fem dagar senare tar han en slö kniv och amputerar sig själv innan han tar sig nästan tre mil till säkerhet. Det är en fenomenal berättelse, men en som är svårfi lmad och mycket riktigt består större delen av 127 Hours av scener på Aaron och hans gudsförgätna sten. Här demonstrerar James Franco, bra i allt från Freaks and Geeks och Pineapple Express till Milk, återigen sin briljans. Han gestaltar all den frustration, ånger och smärta man gissar att man måste känna i en sådan situation och regissör Danny Boyle smyger snyggt in tillbakablickar och hallucinationer som gör Aarons bakgrund och personlighet tydlig. 127 Hours bör fi nnas på allas måste-se-listor. –AL

SVÅRDEFINIERAD LET ME IN Regi: Matt Reeves Manus: Matt Reeves I rollerna: Chloë Moretz, Kodi Smit-McPhee, Richard Jenkins

Om inte Chloë Moretz vinner en Oscar under de

kommande fem åren blir jag fruktansvärt förvånad. Hon är nämligen ett under, något som är uppenbart för alla som ger Let Me In en chans. Jag vet ju vad ni tänker, vår kära svenska Låt den rätte komma in i händerna på ojämna Cloverfi eld-regissö-ren Matt Reeves, det luktar dussinproduktion lång väg. Men Let Me In kommer att sålla sig till toppen när 2011 ska sammanfattas. Moretz är lika övertygande blyg som självsäker, hotfull som skärrad och iskall som kontaktsökande. Hennes samspel med Kodi Smit-McPhee, som även han är lysande i rollen som ensamma och mobbade Owen, är felfritt. Deras oskyldiga romans präglas, ju mer vi får veta om Moretz karaktär, av obekväma undertoner och även om detta inte är en skräckfi lm har man som tittare ett ständigt obehag i kroppen. Är den bättre än Låt den rätte komma in? Den är snyggare och mer välspelad. Men mest av allt står den oruckbar på sina egna ben. –AL

KOMEDI EASY A Regi: Will Gluck Manus: Bert V. Royal I rollerna: Emma Stone, Patricia Clarkson, Stanley Tucci

I kölvattnet av sanslöst överskat-tade Juno har det

producerats amerikanska ungdomsfi lmer med "rapp" dialog på löpande band. Easy A är defi nitivt en av de

mer lyckade i genren, mycket tack vare Emma Stones obönhörliga charm. Hon spelar Olive, en grå mus som helt plötsligt blir ökänd över hela skolan när hon får ett slamprykte, något hon förvaltar väl för att behålla sin nyvunna sociala status. Med ett illrött ”A” på bröstet, som en referens till romanen The Scarlet Letter, går hon längs korridorerna, spottar ur sig sarkasmer och provocerar skolans kristna förbund. Det är bitvis skitroligt och även Patricia Clarkson och Stanley Tucci är sjukt underhållande som Olives skruvade föräldrar.

Det är dock synd att unken sexmoralism tenderar att komma fram lite då och då, trots att fi lmens syfte först tycks vara det motsatta. Det börjar modigt men mot slutet tappar fi lmen både fokus och nerv, vilket drar ner helhetsintrycket. Men jag älskar fortfarande Emma Stone, hon slår Ellen Page alla dagar i veckan. –EG

FJORTISAR SÅ NÄRA Regi: Emilie Wallgren, Ina Holmqvist Manus: Emilie Wallgren, Ina Holmqvist I rollerna: Angela Satarzada, Arina Maximova

Många är de som har åsikter om " ortisar, men

sällan berättar " ortisar sin egen historia. Till skillnad från Fredrik Strages Fans finns i Så nära inte ett stråk av objektifi ering och disassocierande från regissörernas sida. Det är ingen freak show, det är nära. Två tjejer bor i Rågsved men befi nner sig mentalt någon annanstans, med hjälp av sin högtfl yende kärlek till Tokio Hotel. De bestämmer sig för att åka på en resa till Berlin för att få röra vid sångarens kropp på Madame Tussauds vaxkabinett. En dråplig resa som blir proppad med oneliners och guldrepliker i varannan mening.

Filmens foto tar fasta på slö sommar i förort, Sverige, tunga himlar, 90-sängar och ett liv någon annanstans. Det är vackert utan att lägga på en egen poetisk kom-mentar. Skillnaden mot tonårsskildringar i stock-holmsområdet, typ Super-gruppens Farsta Centrum By Night och Roy Anders-sons En kärlekshistoria är att det fi nns en humor som räddar sentimentaliteten och nostalgin. Dialogen är fruktansvärt rolig. Det handlar inte om ”unga tjejer”, utan den mänskliga drivkraften att älska något, drömma om något längre bort än ryska morsor, killgäng och Rågsveds asfalterade gångvägar. –CRFN

DU HAR SETT DET FÖRR THE FIGHTER Regi: David O. Russel Manus: Scott Silver I rollerna: Mark Wahlberg, Christian Bale, Amy Adams

The Fighter verkar vara en sådan där fi lm som alla,

nästan telepatiskt, bestäm-mer sig för att unisont hylla. Men tillåt mig att sätta en käpp i ditt hjul. Sedan slutet av sjuttiotalet har Holly-wood i genomsnitt produce-rat en boxningsfi lm per år, vilket sannolikt är en av anledningarna till att Wahlberg har haft så svårt att få The Fighter på banan. En annan anledning är att den inte bjuder på någon-ting nytt. Hur många boxningsfi lmer inleds inte med en utslagen hjälte som, trots personliga och sportsliga motgångar, tillslut triumferar? Rocky gjorde detta bättre redan 1976 och Wahlberg, i rollen som Ward, är denna gång för träig och opersonlig (Christian Bale valde att kalla det för ”a quite anchor” på årets Golden Globe-gala)

N#$%&' E(#$'')*[email protected]

stuffwhitepeoplelike.com rasbiologi

I skrivande stund förväntas jag och mina raskamrater

slentriangilla, i tur och ordning: Mad Men, Conan, Where the Wild Things Are, The Wire,

musikalkomedier, Michel Gondry, Juno, Sarah Silverman,

Arrested Development, Jon Stewart/Stephen Colbert,

Wes Anderson och film-festivaler. ÖPP-ÖPP-ÖPP, var är Curb Your Enthusiasm och Michael Winterbottoms The Trip om man får fråga!?

The Trip Regi: Michael Winterbottom

Dvd:n släpptes redan till Lucia. Men den har verkligen allt: gastronomi, neuroser, Steve

Coogan, manlig vänskap, metagrepp, tokig road trip- inramning samt den kritvita kvalitetshumor som enligt lag bara får originalsändas som ett halvt dussin avsnitt på BBC:s highbrow-kanal

BBC Two. Jag älskar den – och alla vita med mig.

Black SwanRegi: Darren Aronofsky

Natalie Portman måste vägt mer som toddler i Leon,

men det är ju inte min ensak. Själva filmen är bländande.

Och svart.

Black Swan är bländande.


DRAMA THE KING!S SPEECH Regi: Tom Hooper Manus: David Seidler I rollerna: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter

En fi lm om hur den svårt stam-mande prins George får ta hjälp av en talpedagog då han motvilligt

blir kung låter väl inte direkt som något som får en att darra av upphetsning. Men faktum är att The King's Speech är ett fi nstämt drama som nog kan smälta vilket republi-kanhjärta som helst. Åtminstone litegrann. Att gestalta en gravt stammande person utan att det blir lyteskomik eller over the top kräver ett perfekt gehör och ett känsloregis-ter som Colin Firth onekligen besitter. Den excentriske talpedagogen Louge, skickligt gestaltad av Geo" rey Rush, blir hans räddning och bäste vän – och tillsammans utgör de en sällsynt fi n duo när de försöker förbereda den nyblivne kungen inför hans tal till nationen. Emellanåt blir det lite

HÅRDA MÄN THE WAY BACK Regi och manus: Peter WeirI rollerna: Ed Harris, Dragos Bucur, Colin Farrell

The Way Back bygger på Slavomir Rawicz bästsäljande memoarer där han redogör för sin fl ykt från ett

sibiriskt fångläger och den över 6 000 kilometer långa vandringen som tog honom från Ryssland till Indien. I över två timmar får vi se hårda män kämpa, svettas och få allt smutsigare fi ngrar samtidigt som läpparna # ällar och fötterna går från småäckliga till groteska. Med jämna mellanrum faller någon av männen ihop och lämnas antingen kvar eller övertalas att kämpa vidare. Det är vackra vyer, men repetitivt och poängen – att viljan kan få människor att klara av omänskliga prövningar – går inte riktigt hem eftersom det har bevisats att vandringen var påhittad eller åtminstone överdriven. Så se The Way Back om du söker lite falsk marknadsföring för den mänskliga livsgnistan eller bara vill höra Colin Farrell snacka ryska. –AL

tillrättalagt, lite safe och långdraget, men den nästan tio minuter långa slutscenen är defi nitivt något av det bästa man kan se på bio just nu. Colin Firth var Oscarsnomine-rad redan förra året för A Single Man, i år tar han nog hem statyetten. –EG

för att väcka sympati. Boxningsfans lär dessutom undra vad fan det är som pågår när det framgår att Wards legendariska triologi mot Arturo Gatti, det som faktiskt gör Wards karriär speciell, har exkluderats. Tur alltså att Christian Bale balanserar på rätt sida av spela-över-träsket och levererar en fantastisk prestation som Wards nedknarkade ex-boxande brorsa. Det och kvinnorna som spelar Wards mor och systrar är vad som lyfter The Fighter och gör den sevärd. –AL

ROMANTISK KOMEDI LOVE AND OTHER DRUGS Regi och manus: Edward Zwick I rollerna: Anne Hathaway, Jake Gyllenhaal, Oliver Platt

Ni har sett Belägringen, Blood Diamond eller Den

siste samurajen? Då vet ni att Edward Zwicks arbets-metod inte i första hand är att skala av, renodla, tala med de riktigt små bokstäverna. När han nu parar ihop Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal igen (hon dunkade ju på honom som hastigast under en o" -bög-sekvens i Brokeback Mountain) är det full satsning åt alla håll. Något planlöst, men med gott mod. Genren kan beskrivas som ett slags Big Pharma-satir förpackad som modern romantisk komedi. Mycket ligga, ännu mer cuddle (det är ju Jake!), en försvarlig dos hysteri/nedstämdhet och så den i sammanhanget ganska sällsynta ingredien-sen neurologiska sjukdo-mar-skämt som inte är skämt. Love and Other Drugs är inte sämre än något annat i en problema-tisk berättelseterräng. Däremot känns den ovanligt svårt test screening-skadad. När alla ska få något är det som bekant ingen som får

allt. Jakes karaktär är en slackig rikemansson i slutet på nittiotalet och det är säkert meningen att jag ska känna svår 90’s-nostalgi när man kickar igång bu" én med Spin Doctors alt.rock-örhänge Two Princess (som släpptes i juli 1990, men fi ne) och sedan urskiljningslöst matar sig igenom en hel eras själv-klara ljudkuliss: Fatboy Slims Praise You (1999), Becks Jack-Ass (1997) och, need I say it, Macarena (1993). Nej tyvärr. Jag kommer snarare att tänka på när klanen Alfredsson satt samlad i SVT häromsis-tens och Thomas Alfreds-son förklarade att en av de allra första sakerna han bestämde inför Låt den rätte komma in var att det inte skulle förekomma något tidstypiskt Oboy-paket i bild. Love and Other Drugs är, intellektuellt sett, den fi lmens absoluta motpol. –NE

BAGATELL TAMARA DREW Regi: Stephen Frears Manus: Posy Simmonds, Moira Buffini I rollerna: Gemma Arterton, Luke Evans, Dominic Cooper

Tamara Drewe är kvinnan som lämnade den lilla

byn Dorset på den engelska landsbygden, började jobba som rockjournalist i storstan och passade på att operera näsan när hon ändå var igång. När hon ett par år senare återvänder blir alla män, från medelålders författare till skäggstubbs-hunkiga allt-i-allor, kära i henne och dramat eskalerar i takt med att hon knullar runt. Trots fi lmens titel handlar den knappt om Tamara själv. Filmen är istället fylld till bristnings-gränsen med karaktärer och sidospår som egentligen inte för berättelsen framåt utan existerar för sakens

skull. Det är en röra (visserligen en stundtals skrattframkallade sådan) som reducerar huvudperso-nen till något slags projice-ringsverktyg. En fi lm om en journalist och krönikör som knappt tycker något – vad är poängen? –AL

IDIOTI MORNING GLORY Regi: Roger Michell Manus: Aline Brosh McKenna I rollerna: Rachel McAdams, Harrison Ford, Diane Keaton

Det här var löjligt redan på pappret. En ung, hårt

jobbande tv-producent (Rachel McAdams) får i uppdrag att vända ett morgonprogram som är så

dåligt att till och med Malou pekar, skrockar högt och slår sig för knät. Till sin hjälp har hon en samling inkompetenta journalistsko-lan-rejects, och en program-ledare i Diane Keaton som av allt att döma spelar sig själv. Av en slump jobbar Harrison Ford, här lika ”roligt” butter som han har varit i alla fi lmer de senaste tio åren, en våning upp och han råkar dessutom vara en Pulitzer Prize-vinnande jour-nalist som är trött på sitt jobb. Gissa vad som händer sedan? Förutom att vara en romantisk komedi med en särskilt slarvig och lam kärlekshistoria har Morning Glory ett underligt budskap. ”News and entertainment have been battling it out for years and your side lost”, säger McAdams stolt till Ford när hon har ökat tittarsi" rorna genom att skippa seriös journalistik och ersätta den med segment där programle-darna åker berg-och-dalba-nor. Jag sjunker ner i min stol och spontanbeställer en prenumeration på The Economist som motgift. –AL

NATURROMANTIK TRÄDET Regi: Julie Bertucelli Manus: Judy Pascoe, Julie Bertucelli I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Morgana Davies, Marton Csokas

Charlotte Gainsbourg är med sitt uttrycks-

fulla ansikte defi nitivt en skådespelerska att räkna med och precis som i Antichrist spelar hon här en kvinna som måste ta sig igenom en stor sorg. I Trädet lämnas hon ensam med sina fyra barn på en gård i Australien då hennes man helt oväntat dör i en hjärtinfarkt. På sätt och vis är de båda fi lmerna jämförbara – naturen vs. det mänskliga psyket – men där Antichrist var ett mardröms-

likt skräckdrama följer Trädet en lite mer konven-tionell mall; tempot är lugnt, musiken stillsam och metaforerna ibland besvär-ligt övertydliga. Det är vackert, klanderlöst och välspelat – speciellt lilla Morgana Davies som den åttaåriga dottern tar över varje scen hon är med i – men i stort är den platt och oengagerade. –EG

MUSIKALBURLESQUE Regi: Steve Antin Manus: Steve Antin I rollerna: Christina Aguilera, Cher, Stanley Tucci, Kristen Bell

Redan i inledning-en av Burlesque sätter Christina

Aguilera tonen för hela fi lmen då hon i frustration över sitt liv gränslar en stol och börjar vrålsjunga. I nästa klipp sticker hon till Los Angeles och bestämmer snabbt sitt mål: att bli showens stjärna inne på en burleskklubb. Resten av fi lmen är en olidlig trans-portsträcka till att uppnå just detta och det är så sinnessjukt ointressant, klichéspäckat och distans-löst att jag blir alldeles matt. En fi lm som handlar om konstformen burlesk skulle säkert i rätt händer kunna bli både snygg och djärv, men Burlesque misslyckas kapitalt; för trots ”sexig” koreografi och exponerade kvinnokroppar är allt väldigt tillrättalagt, polerat

och osexigt. Kvinnorna är reducerade till naiva nymfer eller backstabbers och avsaknaden av nyanser står mig upp i halsen. Det faktum att Cher i grunden är en talangfull skådespeler-ska känns sorgligt avlägset när hennes ansikte inte rör sig en millimeter, oavsett uttryck. Stanley Tucci försöker rädda alltihop med trötta oneliners men det funkar bara inte. Burlesque är en direkt fördummande fi lm. –EG

$%$& '()*[email protected]

Free Wesley Snipes fängslad skådis

Några av hans senaste filmer: The Detonator, The Marksman

och The Contractor. Rädda Wesley Snipes, vem ska annars

göra, typ, The Footsoldier?

The Dark Knight Rises premiär 2012

Förutom gamla vanliga Christian Bale, Morgan

Freeman, Gary Oldman och Michael Caine har Joseph

Gordon-Levitt, Tom Harden och Anne Hathaway (hon

spelar Catwoman) tillkommit. Jag kommer att tänka på den här filmen minst en gång per

dag den närmsta tiden.

Las Palmas kortfilm

Har i skrivande stund bara sett teasern. Briljant använ-

dande av bebis.

E%('*( G,++$-../[email protected]

Cabaret Regi: Bob Fosse

Istället för Burlesque. Och ”jag gillar inte musikaler”

-argumentet är inte giltigt här. Cabaret är så mycket mer än en

musikal. Take my word for it.

Black SwanRegi: Darren Aronofsky

Precis så bra som du tror. Bättre, till och med.

Colin Firth i The King’s Speech

skådisJag vet ingen annan som kan ösa ur sig 40 000 miljarder svordomar per sekund och fortfarande se svårmodig

och fin ut.

Ed Harris är trött på att gå.

Om konsten att tala.


England har mäktiga krafter som BBC och The Guardian just förutspått gitarrbandens och därmed rockmusikens

snara utrotning. Just BBC har visserligen räknat ut den sortens musik en gång i halvåret under de senaste åren, men den här gången har de si"rorna på sin sida. Knappt något gitarrband återfanns på den brittiska albumlistan under 2010, och bland de hundra mest storsäljande singlarna under året finns totalt tre gitarrbaserade, om vi accepterar en väldigt generös tolkning av begreppet. Nu är det över för rockmusik och

för gitarrer i pop, konstaterar de brittiska olyckskorparna triumferande.

Rock för gitarr har dödförklarats förut. ”Groups are out, four-piece groups with guitars particularly are finished” ska till exempel en anonym beslutsfattare på skivbolaget Decca ha sagt redan 1962, när han tackade nej till att signa The Beatles. Men redan innan våren kommer har till exempel The Vaccines sparkat in musik-branschens dörr med de mest högljudda poplåtarna vi hört sedan Jesus & Mary Chain, och strax bakom dem bjuder Frankie

& The Heartstrings på en helt egen skram-melvariant av åttiotalets bästa gitarrpop.

Samtidigt som den ena handen hos BBC förutspådde gitarrbandens död hamnade Londonbandet The Vaccines på tredje plats i BBC:s Sound of 2011-listning. I en oansen-lig replokal i en taxiverkstad i Chelsea funderar Justin Hayward-Young på hur det känns att leda ett band som är en succé efter bara åtta månaders existens.

– Nå, än är vi inte där, ännu är det bara förutsägelserna om succé som varit

omedelbara. Men det är rätt läskigt och samtidigt smickrande. Och även om det känns som att det har gått fort för dig, har vi allihop varit på gång länge, med andra band.

I andra änden av London sitter halva Frankie & The Heartstrings och sippar på varsin kopp te. Det gick nästan lika fort för dem att lämna den punkfixerade publiken hemma i Sunderland för att bli en av först Londons och sedan resten av Englands mest angelägna band. Gitarristen Michael McKnight ler åt tanken på att de kan försörja sig på sin musik långt innan debutalbumet är släppt.

– På sex månader har vi hunnit med mycket mer än vad vi vågade drömma om, med skivor, med spelningar, med resor i Europa, med att leva på musik. Jag tänker att om det skulle sluta nu, här, skulle det ändå överträ"a allt jag hoppats på.

– Vi hade andra jobb innan allihop, minns han. Det var rätt surrealistiskt. ”Vad gjorde ni igår då”, frågade arbets-kompisarna, och jag svarade att jag gjorde en utsåld konsert i London. ”Lägg av!”. När man har gjort sådant uppskattar man chansen att få ägna sig åt musik mycket mera, att slippa gå upp på morgonen och masa sig till jobbet. Jag vet en massa band från stadig ekonomisk bakgrund som aldrig har gjort något annat än att plugga och spela musik, och de förstår inte riktigt hur bra de har det.

– Men länge behöll vi våra jobb, minns Frankie & The Heartstrings sångare och blickfång Frankie Francis. Jag minns när vi skulle ha vår första London-spelning, och det var rätt uppmärksammat. Då ringde chefen och frågade om jag kunde jobba imorgon. ”Jovisst”, sa jag, och så gick jag upp och soundcheckade.

För båda banden var succén omedelbar. Demon till The Vaccines If You Wanna skickades bland annat till inflytelserika Zane Lowe som prompt spelade den i radio och utnämnde den till ”Hottest record in the world”. Det var i augusti, två månader efter bandets bildade, och The Vaccines hade fortfarande inte spelat ett enda gig.

– Konstigt, funderar Justin Hayward-Young. Ibland händer saker i en annan ordning än man föreställt sig.

– Vi trodde att vi skulle få lite respons på våra demos, skrattar Peter Robertson, bandets trummis. Inte att den skulle spelas i radion, och definitivt inte med sådana omdömen.

Skräniga gitarrband är ofta en reaktion på en mer välkammad tidigare trend. Så var det när Sex Pistols kom som en reaktion på svulstiga stadiumdinosaurier i mitten av sjuttiotalet, när Jesus & Mary Chain överröstade det tidiga åttiotalets cocktail-

Av PATRIK FORSHAGE

The Vaccines.


pop och när The Strokes för ett decennium sedan visade fingret åt oansenligheter som Coldplay och hela quiet is the new loud-vågen.

– Allt är cykliskt, konstaterar Justin Hayward-Young. Men de som har velat döma ut gitarrbanden var fel ute, sådana band finns alltid. Efter The Libertines och The Strokes för fem år sedan blev det för många, och folk blev skittrötta på det. Nu har istället det där syntetiska Lady Gaga-soundet som kändes fräscht ett tag blivit standard och trist.

– Jag vet inte om vi går längst fram i en våg eller inte, fnyser Peter Robertson. Och jag skiter ganska mycket i det.

– Det finns massor av gitarrband därute, men kanske inte så många med bra låtar och stora refränger, småler Justin Hayward-Young självsäkert.

Frankie & The Heartstrings ledare Frankie Francis har en blygare framtoning, men precis som The Vaccines startade han sitt band eftersom den gitarrmusik han ville höra inte fanns att tillgå. Att Frankie Francis jämförs med Morrissey har inte bara med James Dean-frisyren att göra när Englands skribenter slåss om att tillskriva Frankie & The Heartstrings alla sina gamla favorit-bands finaste egenskaper. På samma sätt rabblar man rutinmässigt influenser som Ramones, girl groups och The Strokes så fort The Vaccines kommer på tal. Beror referenserna på att vi journalister är lata, eller fångar de ert sound?

– Det är väl ett enkelt sätt för journalister att få läsarna att associera i rätt riktning, ler The Vaccines Peter Robertson överseende. Jag tror egentligen att journalister kan hitta tydligare influenser om de vill, men inte lika välkända för deras läsare.

– Allihop finns där, medger Justin Hayward-Young. Särskilt girl groups-soundet, med de klockrena melodierna och sångstämmorna. Men det är bara en liten del av det. Vi satte ihop ett mixtape med våra 100 viktigaste sånger när vi startade, och där fanns också grejer som The Cramps, Circle Jerks, Panda Bear och The Zombies. Och The Monks, inte minst. Men jag vill och hoppas verkligen att vår musik är akut dagsaktuell. Det är det unika och egna som skiljer bra band från dem som bara återskapar.

– Jag läste en bok om de stora jazzmusi-kerna nyligen, fortsätter Peter Robertson. Charlie Parker, Miles, John Coltrane, du vet. Där stod det att de byggde sin musik helt på tradition, både arr och låtval. Minst 95 procent var gammalt. Men sedan tillsatte de en egen gnista, något personligt, något nytt, något revolutionerande – det är vad vi strävar efter. Jag upplever er som väldigt nutida, inte alls bara retro.

– Uppfattas man som ett retroband betyder det att man saknar perspektiv på nuet, fräser Frankie & The Heartstrings Michael McKnight ifrån. Sådana band har korta liv.

– Vi lyssnar jättemycket på ny musik också, förklarar Frankie Francis. Those Dancing Days till exempel, på samma etikett som vi. De är grymma. Bara deras trummis, till exempel, som är så jävla snabb att man inte fattar. Hon är otrolig. Jag har faktiskt sjungit med dem, live i en duett som sångaren i Maccabees gör på deras kommande skiva.

Precis som The Vaccines är Frankie & The Heartstrings också angelägna om att framhålla att de inte bara är summan av sina influenser.

– Vi vill ha ett eget sound, förklarar gitarristen Michael McKnight. Vi vill inte hålla på med överdrivet reverb-användande som så många andra just nu. Jag gillar när folk gör olika tolkningar av vilka influenser vi har, för det visar att det är svårt att sätta fingret på vår musiks förebilder.

När The Vaccines väl började spela live

var hypen redan ett faktum. På deras första London-gig i oktober fick 200 köande avvisas medan Alex Kapranos och folk från Mumford & Sons, White Lies och The Maccabees trängdes i publiken. I slutet av januari hade de redan hunnit med ett par varv i England och gjorde sin första spelning i New York, med drottning Debbie Harry i publiken. Resten av året fortsätter på samma sätt. Englandsturnéer, SBSW-spelningar, Europaturnéer och festivaler.

– Det är rätt galet, säger Justin Hayward-Young och himlar med ögonen. Nästa stund som inte är inbokad i almanackan är i december.

– Jag ser fram emot att spela i Skandina-vien, medger Peter Robertson. Flera av oss har spelat där förut.

– Hoppas vi får spela på Debaser i Stockholm, myser Justin Hayward-Young. Jag har faktiskt aldrig sett fler fantastiskt vackra tjejer än där.

Även om Frankie & The Heartstrings framgång var nästan lika omedelbar hann de harva runt med småspelningar åtmins-tone någon månad, och har redan hunnit ska"a sig ett rykte som hårt arbetande liveband. Redan från början gav de allt på varje spelning, även om det bara var två betalande i publiken.

– Man måste alltid ge 100 procent, slår Frankie Francis fast. Jag måste vara genomsvettig och ha skrikit sönder rösten, annars skulle jag inte stå ut med mig själv. Man vore ju en skit om man inte gav valuta

för pengarna till den som betalat för att lyssna på oss, och jag vet ju vad jag vill vara med om när jag ser ett band live. Jag vill se en frontman som arbetar stenhårt, jag är ointresserad av shoegazers.

Michael McKnight vet varför.– Vi kommer ur Sunderlands punktradition.

Där går det inte att ta det lugnt på scenen. Frankie & The Heartstrings debutalbum Hunger (Wichita/Cosmos) släpps i dagarna. En månad senare är det dags för The Vaccines debut What Did You Expect from The Vaccines? (Columbia/Sony).

FOTO: ANDY WILLSHER Frankie & The Heartstrings.


KRÖNIKA

ag älskar dig men jag älskar honom / och jag kommer välja honom / så missförstå mig rätt, baby – no homo” rappar Alexis Weak i låten Mina boys.

Möjligtvis är det första gången en stor svensk rappare använder sig av ”no homo”-frasen, och en del har blivit upprörda över det, även de som verkligen gillar Alexis Weak. Ett otränat öga kunde bunta ihop honom med Ken Ring, som nyligen skrivit homofobiska skämt på Twitter.

”No homo”-frasen är en hashtag som avslutat mången textrad de senaste åren, framförallt hos Lil Wayne och Cam’ron, ofta med glimten i ögat. När Alexis Weak använder den, i sin låt om att i sann Casablanca-anda avstå från kärlek för att göra the right thing, är det som ett hommage till dessa rappare. Ungefär som när den allt annat än homofobiske Kanye West använde sig av frasen i sin gästvers på Jay-Z:s Run this Town.

Frågan är bara om det spelar någon roll. Det kan fi nnas en förklarande kontext till att homofobin är utbredd inom hiphop – vissa rappare kommer från fattiga förhållanden och är underutbildade, andra värderar referenshumor högre än politisk korrekthet . Men det ändrar inte faktumet att homofobin fi nns där.

Hiphop är inte en homogen musikgenre. Det fi nns gangstarap som är riktigt ”ignant” och ghetto, och det fi nns i andra sidan av spektrumet pretentiösa rappare som studerat på Harvard. Problemet är att homofobin fi nns i hela spannet. Inte någonstans är det okej att komma ut som bög eller fl ata, eller ens rappa om att man stöder HBT-kulturen. Det skulle vara ett karriärmässigt självmord. Till och med i ett land som Sverige.

Nicki Minaj har gått långt genom sin identitetsupplö-sande image och avslappnade inställning till sexuell läggning. Men frågan är om hon hade blivit den stjärna hon är om hon hade varit öppet gay?

Vi väntar fortfarande på att en känd rappare ska komma ut och, likt det tunisiska demokratiupproret, skapa en dominoe" ekt av krav på acceptans för icke-heterosexualitet. Ett steg i den riktningen vore kanske att sluta köra med ”no homo”-skämt.

[email protected]

ODEFINERADSYKETWith LoveBaseline/Sony

Sätta etikett på Syket? Du skojar. Det går inte. Men

en sak går att se klart och tydligt hos With Love – att den är sjukt bra. Genomgå-ende hybridmelodier mellan spacerock/postrock, tidig Pink Floyd och texter om nonsens (läs Fish Band) fångar Sykets kärna – en slags ologisk exotism som platsar rakt in i hjärtat, och alltid med en stor dos kärlek. –HA

AORME AND MY ARMYThank God for Sending DemonsParlophone/EMI

Till stora delar är det sant när Andreas Kleerup

sjunger att ”I'm just like before”. På albumdebuten som ledare för ett band är visserligen en del av arren annorlunda än förr. Trestämmiga röster och akustiska gitarrer hämtade direkt från Fleetwood Mac, medan syntsjok intill elgitarrer är direkt hämtade från Phil Lynotts korta solokarriär. Men melodierna är en fortsättning på vad han gjort förut, tack så mycket, och Kleerups distanslösa hängivenhet gör återigen skillnaden mellan bra och fantastiskt, till det senare alternativets fördel. –PF

BASED MUSICLIL BAngels Exoduswww.amalgamdigital.com

Kvartetten The Pack är hiphopens The Beatles.

Young L är unikt musikalisk (Paul McCartney) men Lil B är den som fascinerar mest (John Lennon). Som soloartist rör sig Lil B mellan ambientsyntar, gotisk dramatik, djupt personlig spoken word, hedonistisk gangstaswag, samplingar från åttiotalspop och förvirrad hybris. Rapvärldens Ariel Pink, om man så vill. Föga förvånande är han också ganska ojämn,

och bara på några få låtar når Angels Exodus samma höjder som 2009 års makalösa 6 Kiss. Men det är gott nog. Att göra jämna skivor är för övrigt ett överskattat ideal. –NRFN

FOLKTRONICATAPERevelationesHäpna/Playground

För varje album som den experi-mentella instru-

mentaltrion Tape gör blir deras sound allt mjukare, allt varmare, allt mer lättillgängligt. Förra skivan Luminarium var fantastisk, men frågan är om inte Revelationes med sitt jordnära, stillsamt jazziga sväng är snäppet vassare. Det här är musik att bada i, skönhet att sjunka ner i, konst som smälter ihop med eftermiddagssolen. –NRFN

DISKBÄNKSGLAMFRANKIE ! THE HEARTSTRINGS HungerWichita/Cosmos

Band som snöat in på åttiotalets indie, främst The

Smiths, Dexys och Hous-emartins, fi nns i överfl öd, men Frankie & The Heart-strings har något som gör dem helt unika. I deras ungdomliga hyperseriositet stoltserar de på ett charme-rande sätt med hur belästa de är, men varken det eller ett knippe popsånger lika starka som sina förebilders räcker för att förklara varför Frankie & The Heartstrings är så mycket mer angelägna än alla sina kollegor. Den avgörande faktorn är istället den patina som uppstår i den lyckligaste kombinatio-nen av teatral elegans och

påtagliga tekniska tillkorta-kommanden, som tidigare gjort underverk för The Buzzcocks, tidiga Roxy Music och Pulp. Nu är det Frankie & The Heartstrings tur. –PF

VUXEN R’N’BKANDIKandi KoatedWarner/import

På nittiotalet fi ck soulmusiken en revival för

tjejgrupper. Kandi var med i en (Xscape) och skrev hits för andra (TLC och Destiny’s Child). Efter ett soloalbum år 2000 försvann hon dock, och när hon nu återvänder elva år senare är det med något så ovanligt som ett fantastiskt, helgjutet r’n’b-album. Allt stämmer: mäktiga melodier, tunga rytmer, fräscha syntljud och själfylld sång. Framför allt har Kandi Koated bra texter som handlar om riktiga människor, om riktiga dilemman. Som att vara en ensamstående mamma och längta efter romantik och sex. Det blir inte mer soul än så. –NRFN

RADHUSDUBNICOLAS JAAR Space Is Only Noise Circus Company/import

En av förra årets mest kritikeräls-kade 20-åringar

har blivit med debutalbum. Resultatet är ett praktexem-pel på genrernas upplös-ning, men framförallt riktas subtila fl irtar mot ameri-kansk independenthiphop, sensitiv dubstep och välkammad elektronisk pop. Nicolas menar att hans husgud är chilenske landsmannen Ricardo Villalobos. Men albumet låter mer som en karibisk remix på Matthew Dear, ett mer lyhört Hot Chip eller som J Dilla om han vore olyckligt kär och uppväxt i ett radhus i Sollentuna. –LL

GANGSTARAPGUILTY BY ASSOCIATIONCop N Blow Intlmixtape

1956 släpptes det klassiska jazzalbu-met Grand

Encounter, ett fruktsamt samarbete mellan fem musiker från New York och västkusten. Den lilla supergruppen Guilty by Association uppnår här något liknande. Dipset-medlemmen Hell Rell från

New York, Lord Geez från San Francisco och den briljante J. Stalin från Oakland strålar samman och skapar vital och stenhård musik. De tre rapparnas blandning av ömsesidig beundran och tävlingslusta påminner också om gruppdynamiken i riktigt bra jazz. –NRFN

ORGELDRONETIM HECKER Ravedeath, 1972 Kranky/Border

Jag såg Tim spela i en gotisk kyrka i Krakow för några

månader sedan, och det verkar tydligen vara där han får arbetsro. Han och kompositören/gitarristen Ben Frost låste in sig i en kyrka på Island och skapade uppföljaren till An Imagi-nary Country komplett med orgel, piano, gitarr och en påse e" ekter. Nu är det inte så att Tim skapar särskilt sakral musik, utan det låter snarare som att fragment av Black Sabbaths Master of Reality fastnade på Ravedeath, 1972. Men det är ett bra tillfälle för den sekulariserade människan att lyssna till den kyrkliga akustikens potential. –LL

Wiz KhalifaBlack and Yellowsingle, Rostrum/importDen släpptes i höstas, har långsamt växt sig till ett anthem och nådde nyss förstaplatsen på Billboards singellista. Wiz Khalifa kan bli årets genombrott.

Gucci ManeDollar Sign (These New Puritans remix)från Sinden Presents Free Gucci 2: The Burrrtish Edition, mixtape

En underbar korsning av vacker konstskolerock och kapitalistisk Atlanta-rap.

James BlakeA Case of Yoump3Genom att vocoder-viska sin kärlek i den stilla natten tolkar James Blake denna Joni Mitchell-klassiker nästan lika bra som Prince.

P#$%&' F(%)*#+,[email protected]

Fleet FoxesHelplessness Blues

kommande album, Bella Union/Cosmos

Förklara, snälla, hur de gjort för att faktiskt överträffa sitt

debutalbum?

Giant SandEn hel bunt jubileums-

återutgåvorFire/Border

Om ingen annan förstår att fira 25 år av genialitet så får väl Howe Gelb göra det själv.

Bootsy CollinsTha Funk Capitol of the World

Mascot/BorderAhh… Namnet är fortfarande

Bootsy, baby!

M#-# B%,./,%[email protected]

Tyler The CreatorYonkers

från Goblin, OFWGKTA/importHiphop är alltid som bäst när den lider av mentalsjukdom!

StockholmssyndrometLårparti part 1

från ep:n Underhundar, WhoaHåller med Mats Nileskär i

hyllningen av Skizz producent-talanger.

Timbaland feat. Keri HilsonYou Lied, You Cheated

mp3Timbaland gör som bekant

en Kanye varje torsdag, men det är Keri Hilsons sångparti

som är grejen här.

Willie WrightTelling the TruthNumero/importBisarrt vacker folksoul. Gavs ursprungligen ut 1977 i en upplaga på 1 000 exemplar. Årets reissue?

Squadda BI Smoke Because I Don’t Care about Deathgratis album, greenovamusic.bandcamp.com

Inte bara årets hårdaste albumtitel, utan en riktigt bra rapskiva från en av killarna i Main Attrakionz.

BASED MUSIC

RADHUSDUB

ORGELDRONE


DANCE POPBETH DITTOEPSony

Parhästarna Simian Mobile Disco och Beth

Ditto retar upp vårt begär för popdance á la nittiotal. Och detta med hjälp av bara fyra låtar! EP:n är med andra ord fabulöst producerad av Simian Mobile Disco som också är beundransvärt grymma på att ljudsätta Beth Ditto när hon läxar upp players, tröstar en vän eller sjunger om dåliga förhållan-den. Så bra. Se nu bara till att vi får en fullängdsskiva också. –HA

DIY!POPALEXANDER AlexanderRough Trade/Border

Alexander Ebert har knåpat ihop sin solodebut helt

och hållet på egen hand, varje

sångstämma, klarinetton och violingnissel, som motvikt till kompromissan-det hans alter ego som sångare och ledare ägnar sig åt i tiomannakulten Edward Sharpe and The Magnetic Zeros. Med en lätthet som gränsar till nonchalans skramlar han fram charme-rande små popsmycken, och låter på fl era ställen som en infantil lofi -variant av Paul Simon. Fler sådana skulle göra världen till en bättre plats. –PF

RAPGUCCI MANESinden Presents Free Gucci 2: The Burrrtish Editionmixtape

För ett år sedan kom den sympa-tiska Free Gucci,

en samling Diplo-sanktione-rade remixer av låtar från Guccis Cold War-mixtapes. Nu kommer uppföljaren, en uppdatering av Guccis besvikelse till album från i höstas, The Appeal. Och resultatet är denna gång fullkomligt bländande. Det fi nns nu en röd tråd i remixerna – alla är engelska och alla låter som de kommer direkt från den mest oborstade källarklub-ben i London. Marinerad i dubstep låter Gucci Mane pånyttfödd. –NRFN

POPTHOSE DANCING DAYSDaydreams & NightmaresUniversal

2007: entusiaster som spelar glad gymnasiepop.

2011: cynisk kvintett som spelar attitydsprängd pop. Tjejerna från Nacka har blivit lite äldre och på Daydreams & Nightmares hörs pondus som skrämmer slag på Södra Latins tredjeringare. Men samtidigt har TDD sprakande roligt, det märks och det smittar. –HA

TRADROCKBEADY EYE Different Gear, Still SpeedingBeady Eye/Cosmos

Vad fi nns kvar i ett uttjänt rockband där låtskrivaren,

ledaren och den balanserade har försvunnit och lämnat kvar tre kompande bak-grundsfi gurer tillsammans med en sångare vars främsta styrka alltid varit lynnighet och attityd, men defi nitivt inte kompone-rande? Förvånande mycket, visar det sig när fyra femtedelar av Oasis är tillbaka. De allt annat än subtila lånen från The Beatles, The Who och Slade (men inte längre från Paul Weller) fi nns där, liksom givetvis kaxigheten och trallvänligheten. Men viktigare ändå är att Liam Gallagher i sin ständiga

konkurrens med storebror har hittat tillbaka till en känsla av angelägenhet vi inte hört från någon i den familjen på 15 år. Överras-kande bra. –PF

NEW YORK!"STEPFALTY DL You Stand Uncertain Planet Mu/import

Den nya genera-tionen i gamla raveimperiet

Planet Mu är inte begrän-sade av den gamla skolans taktpinne, åtminstone om du ser till Boxcutter och Falty DL. Den senare programmerar en fusion av nittiotalets intelligenta huvudvärks-drum’n’bass (bäst illustrerad av Mus överhuvud-Ziq) och framtidens speedgarage, 2-step och house. Som så många gånger tidigare inom dansmusik är albumformatet för stort i förhållande till mängden gediget handarbete men Eight Eighteen Ten och Lucky Luciano är beroen-deframkallande. –LL

POPLYKKE LIWounded RhymesLL/EMI

Det är lätt att både överskatta och underskatta Lykke

Li. Hennes musik är plågsamt stilmedveten – allt är så coolt, så snyggt, så välregisserat – men det hindrar inte Lykke från att vara en begåvad melodi-snickrare och en uttrycksfull sångerska. Debuten fl öt lätt och skvalpade sött på ytan, men Wounded Rhymes är tjockare, fylligare, mustigare och dyker då och då ner till vackra djup. När hon släpper sin image och sitt behov av att rocka loss skapar hon dramatisk pop som lever, andas och glänser. –NRFN

SVENSK HIPHOPEXPORTLOOPTROOP ROCKERSProfessional DreamersBad Taste/Border

Med Cosmics återkomst är Looptroop

återigen fulltaliga på skiva. Regressionen till det gamla Looptroop har bitvis skett, om man jämför med 2008 års progressiva Naïve, samtidigt som Embee fl yttat ut beatpositionerna vitt och brett när han blandar sitt sävliga sound med smur-fl jud, en del Brand Nubia-

nism, Gnucci Banana, Lisa Ekdahl och ett ibland metalliskt kallt ljudlandskap. Den spretigheten hanterar visserligen Supreme, men Looptroop som grupp är starkast när de rör sig mellan den asfaltshårda samhällskritiken i On Repeat, och det där vardagsdrömska som glänser i all sin anspråkslös-het i Magic och Joseph. –MB

FD CHILLWAVETORO Y MOI Underneath The Pine Paw Tracks/Border

Chaz Bundick har nästintill övergi-vit chillwaven,

men lämnar han ett sjunkande skepp? Nej, chillwaven låter som den gör på grund av lättill-gängligheten av Logic och Reason. Anledningen till att nya Underneath The Pine istället är ett relativt rättframt popalbum beror på att Chaz inte längre är en sovrumsproducent, han har lämnat barnkammaren till förmån för det plikt-skyldiga ljudet av ett helt popband. Det är lite synd, men frågan är om inte Washed Outs nästkom-mande också kommer att låta ungefär så här? –LL

CHOP # SCREWMICACHU AND THE SHAPESChopped & ScrewedRough Trade/Border

Metoden bakom Chopped & Screwed heter just

”chop and screw”. Wow. Denna vrickade teknik är till största del infl uerad av nittiotalets hiphop-Houston och DJ Scew, ”geniet” som var envisades med att dricka den kodein-baserade hostmedicinen Purple

Drank. Klart att droger är inblandade i den här spooky, kryptiska och obehagligt ritualistiska sörjan. Ödsla ingen tid på att försöka knäcka den helskumma ekvationen. –HA

EUROETNOTECHNOMOHOMBIMoveMeantIsland /Universal

Tanken är alltså att Mohombi ska ta den här röriga

reggaefusionen som RedOne har kokat ihop och knö in sig jämte Usher & Co som ett artistmässigt något kryddigare alternativ? Ja. Det kan ju funka. Denna svensk-kongolesiske sångfågel bjuder nämligen inte på fusionen vismusik och soukou, utan på amerikansk exotism när den är som mest förförisk: vild kärlek under kokosnötsträ-det i Afrika som är ett enda dansglatt land i eurotechno-djungeln! Mestadels direkt outhärdligt, men som vanligt göms det ett par potentiella sommarplågor i den myllan. –MB

SVENSK POPORKESTERAUTISTERNALegenderGroover/Playground

Per-Olof Stjärne-red sjunger att Rachel Ray gör

hans liv okej. Fy. Flask-sången som utmärker Autisterna är sedan länge daterad, liksom deras elva folkpopslåtar om ”sexuell ambivalens, ålderdom, arbetslöshet, kärlek och drömmar”. Klämkäckbaro-metern slår i taket när munspel och fi oler är det mest intressanta på hela skivan. –HA

POPROXETTECharm SchoolEMI

Det vore kul att se Per Gessle som en briljant popsmed.

Tyvärr ser sanningen annorlunda ut. Ty det krävs mer saker än genomtänkta melodier för att göra en poplåt bra – och man kan inte ignorera Roxettes fasligt daterade produktion och sound, de torftiga texterna eller Gessles hemska sångröst (varför får inte Marie Fredriksson sjunga rubbet?). Men här fi nns en bra låt: den stillsamt vemodiga I’m Glad You Called. –NRFN

H"##$ A%&'()[email protected]

Julianna BarwickThe Magic Place

Asthmatic Kitty/BorderNär något är så vackert att man tappar talförmågan?

Ja, precis så.

SyketWith Love

Baseline/SonySyket är typ det bästa som har hänt Umeå på länge.

Och Stockholm.

Beth DittoI Wrote the Bookkommande EP, Sony

Beth Ditto + Simian Mobile Disco = ruggigt bra kombo!

På nojesguiden.se finns alla skivrecensioner du behöver,

åtminstone en ny om dagen hela året runt. Men det är inte allt. Där finns

också nya unika intervjuer så gott som varje helg, just nu och snart Mogwai,

Iron and Wine och Carl Norén.

Musikguiden i P3Saknaden efter P3 Pop känns

plötsligt hanterlig.

Class of ’08

Vi får en flashback när nya utmärkta album med Fleet

Foxes, Glasvegas och Lykke Li rullar in. Men var är Bon Iver?

ÄldreomsorgHelp the Aged sjöng de en gång, och i sommar lovar vi

att erbjuda vårt spårvagnssäte till Jarvis Cocker och Pulp på

Way Out West-besök.

AlarmkrockJättekul att Alexis Weaks 112 är en sådan hit, men synd om

den stjäl ljuset från Mohammed Alis Kan någon ringa (112).

Jonas Åkerlund.Britney-video! Gaga-video! Vi hade nog gått igång på

Åkerlund-hypen om den inte kommit två gånger om året

sedan 1996, utan att stackarn kommit vidare.

PrisgalorGrammis låtsas inte längre

vara något annat än en mycket snäv firmafest, och P3 Guld ger Kitty Jutbring utrymme att göra sig till åtlöje på fler sätt än man trodde fanns.

Gärna fest, men kan vi inte lägga ner det där pinsamma

prisutdelandet nu, snälla?

OSÄLJBARA SÅNGERBOB GELDOF How to Compose Popular Songs That Will SellMercury/Universal

Den gamle välgöraren begär egentligen bara en

sak – att bli behandlad seriöst också i sitt spora-diska musikskapande. Men så länge han inte har annat att presentera än ett vedervärdigt mischmasch av trötta rocksamplingar, daterad INXS-syntetisk låtsasblues, illa framförda falsettballader och skojfrisk Music Hall-pastisch blir det svårt att gå honom till mötes. Ett svar bidrar han hur som helst med: mån-dagsreleaser som den här bidrar allvarligt till den veckodagens impopularitet. –PF

L"*' L)+'(,'([email protected]

Erik EnockssonApan

Kommande soundtrack, Release the Bats Records

Soundtracket till filmen är den sublima upplevelsen av en

trasig synt som skulle få Angelo Badalamenti att elda upp alla

sina notpapper.

xxxyYou Always Start It /

Ordinary ThingsTen Thousand Yen/import

Jag frossar i överflödet av UK garage/housesläpp med uppitchade vokalsamplingar.

CFCFSlorida Mix Pt. 2

Outgiven DJ-mix45 minuter nersmutsade

popklassiker som kan få vilket Hype Williams-fan som helst

att omvärdera sina tonårs gamla Celine Dion-skivor.

Lördag 9 april18.00-24.00

GRATIS!

WWW.KULTURNATTSTOCKHOLM.SE


FOTO: JOHANNES HELJE På väg mot nästa steg i karriären.

Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?– Jag går upp 07 och sedan är jag på

jobb, plåtningar och möten fram till 19. Sedan jobbar jag i en timme, klockan 20 kollar jag på ett program, helst Spårlöst eller Mästerkocken och efter det jobbar jag två timmar till. Därefter ligger jag i so"an, och sedan går jag och lägger mig.

Har du – i egenskap av förebild – något slags ansvar för hur du ser ut?

– Jag har onekligen en viss påverkan på unga tjejer, vilket jag försöker ta vara på genom att vara en bra förebild. Samtidigt är det mycket diskussioner om min kropp, eftersom många anser att jag är ”för smal”. Men jag har alltid sett ut så här och jag tycker att jag vore en dålig förebild om jag skulle försöka gå upp i vikt för att andra tycker det. Hade jag bantat ner mig skulle man få skälla på mig, men så länge jag inte har gjort det vore det fel att ändra min kropp för andras skull. Då kan man snacka dubbelmoral.

Vem är Sveriges bäst klädda kvinna?

– Jag. Nä, skämt åsido, nog tycker jag att jag är bra men svenskar överlag är väldigt vassa på att klä sig.

Du är aktuell med en kollektion för H&M. Vad är nästa steg i din karriär?

– Det undrar jag också. H&M har varit ett drömprojekt. Jag kan tänka mig att när jag blir för gammal för att vara på omslag så har jag min lilla back up-dröm och det är att få göra egna kläder. Men jag drömmer också om annat. Resor, att få göra tv som leder mig till intressanta männsikor och platser, långt utanför modecirkusen.

Vi blir provocerade av att du alltid är så välklädd. Tänker du alltid på

vad du har på dig?– Ja, jämt, tyvärr. Jag är ingen sådan där tjej som bara kan slänga på mig något och så blir det snyggt. Men jag har blivit ganska lat på senaste med t-shirt och jeans. Nu när jag har börjat jobba med magasinet känner jag att det är roligare att lägga min fokus på andra. Men absolut, jag tänker alltid på vad jag har på mig eftersom det blir roligare om man lägger manken till.

Är du Sveriges viktigaste fashionista?– Nej. Jag vet ju att jag har en

kommersiell tyngd, men det finns ju andra, som journalister och designers, som kan ha

större påverkan än vad jag har, även om min röst väger tungt.

Vad läser du när du är trött på glossy magasin?

– Så länge jag inte måste läsa glossy magasin gör jag inte det. Jag läser en del böcker och tycker att det är kul med inredningstidningar.

Vem vill du ge en makeover?– Just nu skulle jag vilja ge mig själv

en makeover. Jag är trött på mitt ansikte och mitt hår. Det är en evig diskussion på redaktionen om vad jag ska göra. Nu har jag sett mitt ansikte i 27 år och jag vill ha något nytt.

Hur självupptagen är du?– Jag är väldigt självupptagen när

det kommer till jobb. Jag prioriterar det över allt annat och jag lider konstant av dåligt samvete mot min familj och pojkvän. Jag bryr mig för mycket, säger min spåtant. Jag är väldigt mån om att alla i min omgivning ska ha det bra, det kan jag säga utan att tycka för väl om mig själv.

Spåtant?– Jag har fyra stycken. Jag blev

kontaktad av en som ville prata med mig och jag tog en bil och åkte till henne långt ut i förorten. Det var en chansning för jag visste ju inte vem hon var. Ett intressant möte kan jag säga. Men min favorit är Vivvi.

Pälsar har nyligen gjort comeback i modevärlden. Hur många djur har

du i garderoben?– Jag har alldeles för många, men jag tycker också att det är intressant att folk enbart fokuserar på pälsar och inte på skinnskor, skinnbyxor och skinnjackor som man har haft i all evighet. Men absolut, jag har päls hemma och det är inget jag är stolt över. Jag borde inte ha det och skäms lite över det.

Du har ju varit modell, men du har exakt samma fejja på alla bilder.

Varför?– Jag vill ju såklart använda den fejja jag tycker är snyggast och jag är ju inte modell idag. Vilket betyder att jag får bestämma helt själv och det är förträ#igt.

Är det därför du alltid, på bild, ser ut som att du precis har fått en örfil?

– Jag tror att det är så här: det tas många bilder på mig varje dag och folk har alltid en åsikt om hur jag ser ut. Jag gör det väldigt enkelt för mig, jag inte kan hålla på med en

massa miner och se så himla naturlig ut jämt. Jag gör mitt bästa.

Du lämnade just TV4 för en ny tidning på Bonnier. Stämmer det att

du försökte kuppa till dig Sofi Fahrmans plats på Aftonbladet?– Eh, jag vet inte ens vad ni menar. Magasinet jag har på Bonnier har varit hemligt länge och det visste jag om innan jag slutade på TV4, så det var redan satt helt enkelt.

Det här med bananskal – har du glidit fram på ett?

– Det bananskalet skulle jag gärna vilja se. Jag har jobbat dygnet runt och snittat tolv timmar om dagen de fyra senaste åren, så det beror på vad man anser vara ett bananskal.

Vad anser du om nepotism?– Som att min syster är på Expressen

och att jag hade en ingång där? Om jag har förstått ordet rätt är det klart att det ibland kan missbrukas. Jag har mycket att tacka min syster för och att jag fick en möjlighet att jobba på Expressen, men samtidigt är min syster smartare än så och skulle inte låta mig får jobba där om jag inte hade varit rätt för just den tjänsten.

Tycker inte din pojkvän att det är tråkigt att stå i bakgrunden hela

tiden? – Nej! Han avskyr att stå med på bild, han blir så stressad. Han tycker att det är härligt att stå i bakgrunden.

Har du läst Elsas mode? – Jag vill svara ja, men jag har faktiskt

inte gjort det. Jag vill läsa den, men när jag är ledig vill jag samtidigt inte läsa om mode. Jag ska läsa den. Jag tycker att Sofi är grym som gör den och hon tog världens smartaste idé – så all kredd till henne.

Enligt säkra källor är din största ångest i livet din passion för shopping.

Hur mycket handlar du för i månaden?– Det är inte min största ångest i livet, men det ligger på topp tio. Grejen är att jag inte vet hur mycket jag shoppar för i månaden, för jag vill inte veta. Jag är fortfarande fast vid att jag tycker att det är helt insane att köpa dyra kläder och väskor, men samtidigt lever jag i det och kan inte undgå det. Jag räknar inte för då får jag så dåligt samvete. Elin Klings blogg hittar du på elinkling.net/stylebykling. Styleby:s första nummer utkommer i slutet av mars.

Nöjesguiden nr 2 2011

Documents

Transcript of Nöjesguiden nr 2 2011