1

Introduktion till synoptikerna

Jeshua i Matteus, Markus, Lukas

När man läser de synoptiska evangelierna Matteus, Markus och Lukas ser man hur olika

författarnas utgångspunkt är när det gäller beskrivningen av Jeshua (det hebreiska namnet

för Jesus), och vad som händer runt omkring honom. Det låter motsägelsefullt. Dessa

evangelier har ju ändå fått namnet synoptikerna därför att de i många avseenden är så lika i

tidsordning och innehåll. Dessutom ger synoptikerna ett historiskt perspektiv på sina

berättelser.

Denna text vill vara en introduktion till dessa evangelier med koncentration på vem Jeshua

är, mer än på hans undervisning, helandeverksamhet och slutliga lidande.

Det är helt nödvändigt att ha dessa tre evangelier som grund för att inte från början

komma in på fel spår angående Jeshuas identitet. De är tillsammans ABC-boken om

Jeshua. Innan man ger sig i kast med studiet av hans undervisning och hans underverk är

det lärorikt att se på omständigheter och frågeställningar angående hans person. Här tänker

jag ge några stickprov på vad jag upptäcker då jag läser dessa evangelier. Jag tar dem i tur

och ordning efter den plats de fått i våra biblar så jag börjar med Matteus. Mina

citathänvisningar är inte alltid begränsade till bara den evangelist jag koncentrerar mig på, så

det blir vissa överlappningar. I senare delen av artikeln blir det speciellt tydligt.

Det händer också att jag i några fall går utanför ramen för mitt ämne då jag ser något

intressant och viktigt att förmedla.

………………………………………………..

I evangelierna beskrivs Jeshua med flera olika benämningar, de flesta med hänvisningar till

förebilder i de hebreiska Skrifterna: Messias (den Smorde), Davids son, Abrahams son,

Guds son, profeten, tjänaren, den utvalde, Israels konung, Människosonen samt den

Älskade. Orden ”son”, ”tjänare” och ”utvald” är inte exklusivt bara messianska titlar.

I de hebreiska Skrifternas förebilder är det alltid fråga om en ättling till Abraham som är

utvald till en speciell funktion: som profet, som tjänare (präst) eller kung. I denna släkt har

alltså Jeshua sin identitet.

………………………………………………

Matteus

Enligt fornkyrklig tradition var Matteus en av Jeshuas lärjungar. Han var anställd som

tulltjänsteman i Kapernaum och sågs troligen som landsförrädare på grund av sin tjänst hos

ockupationsmakten Rom. Vi vet inte mycket om Matteus men då han kallas av Jeshua

följde han honom (Matt 9:9). Lukas berättar att han ”lämnade allt och följde Jesus” (Luk 5:28).

2

I sitt evangelium visar Matteus stor kunskap om innehållet i de hebreiska Skrifterna (GT).

Mer än någon annan av evangelisterna hänvisar han till texter som han menar vara

förutsägelser om Messias. Jag ser honom som en eftertänksam lärjunge som söker stöd i de

hebreiska Skrifterna om Jeshua verkligen är den Messias som det judiska folket väntade på

eller inte.

Följande skrifthänvisningar ger exempel på detta:

Matt 1:23; 2:6, 18; 3:3; 4:4, 6-7, 10, 15-16; 8:17; 12:17-21; 13:14-15, 35; 15:8-9; 21:4-5, 13,

16, 42; 22:24, 32, 36-37, 44; 27:9-10 m.fl. En del av dessa citat används av Jeshua själv.

Huvudpersonen i Matteus evangelium liksom i Markus och Lukas är Jeshua. Evangeliets

första vers säger: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son …” och så får

vi hans släkthistoria presenterad för oss alltifrån Abraham till Josef och Maria.

Inledningsvis är det genom drömmar som Josef haft, som vi får en inblick i vem den person

är som Maria skulle föda, ”han skulle frälsa sitt folk från deras synder”. Det var genom tilltal av en

ängel som Josef gav sig iväg till Egypten med Maria och barnet som fötts för att rädda

barnet från Herodes som ville döda det. Det var också en ängel som talade om när det var

lämpligt att ge sig iväg hem igen. Läs Matt 2:13-15. Barnet var alltså under särskild

bevakning från den himmelska världen alltifrån sin tillblivelse.

En liknande övernaturlig händelse ägde rum vid Jeshuas dop (Matt 3:16-17). ”Guds Ande

sänkte sig ner som en duva … och en röst från himlen sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom

har jag min glädje.”

Vem var då denne Son, den Älskade? Det var många som undrade över detta, speciellt sedan

han trätt fram som förkunnare. I Matt 11 funderar Johannes Döparen över detta och

skickar en fråga till Jeshua: ”Är du den som skulle komma eller skall vi vänta på någon annan?”

(Matt 11:3). Det var ju så att alltsedan Moses dagar väntade det judiska folket på någon som

kunde axla ledarskapsansvaret för nationen Israel, och det fanns ett löfte i Femte

Moseboken 18:15 som man tog fasta på: ”HERREN, din Gud skall låta uppstå åt dig en profet

bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.”

Man påminde sig om vad flera profeter förutsagt. Exempelvis Jesaja i kapitel 9:6-7: ”Ty ett

barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet …” eller i kapitel 42:1: ”Se,

min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje …” Man läste Jesaja

52:13 – 53:12 och speciellt efter Jeshuas död insåg hans efterföljare vilken exakt

beskrivning detta var på Jeshua.

…………………………………………………

Jeshua började sin offentliga verksamhet då han var omkring 30 år. Vi känner till hur han

kom till världen hos Josef och Maria och hur han föddes i ett stall. Vi känner till märkliga

händelser i samband med hans födelse och att familjen fick fly till Egypten och hur de kom

tillbaka och bosatte sig i Nasaret i Galileen. Vi läser om att han hade bröder och systrar och

att han en gång vid tolv års ålder fick följa med sina föräldrar till Jerusalem för att fira påsk.

3

Det berättas i Lukas 2 att han var lydig mot sina föräldrar och att han växte till i vishet,

ålder och välbehag inför Gud och människor. Sedan är allt tyst om honom tills han plötsligt

dyker upp för att låta döpa sig av Johannes Döparen (Matt 3:13-17).

”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds

Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: Denne är min

Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”

…………………………………………………

Nästa steg var frestelsen i öknen då han frestas av djävulen (Matt 4:1-11). Vilka var

frestelserna som mötte honom? Först var det frågan om hans identitet. ”Om du är Guds Son

…” Naturligtvis visste frestaren att Jeshua inte var Gud, men han var medveten om att han

var den som Skaparen utsett för en speciell uppgift. Jeshua var klar över att nu ville

frestaren sätta sig upp mot Gud själv och hans plan om försoningen (Matt 4:9). Då

frestaren vill ha tillbedjan svarar därför Jeshua på ett sätt att frestaren måste lämna honom:

”Herren, din Gud, skall du tillbe och endast honom skall du tjäna.”

Kan man för övrigt fresta Gud? Jakob säger i sitt brev 1:13 att ”Gud frestas inte av det onda och

frestar inte heller någon”. Då människan frestas är det inte Gud som står bakom. Däremot kan

Gud pröva vår tro. Det gjorde han med Job då han tillät åklagaren att pröva Job (Job 1:6-

12).

Efter sina frestelser i öknen började Jeshua predika och samla en grupp lärjungar omkring

sig.

…………………………………………………

Vad hade Jeshua sysslat med under alla dessa tysta år, från tolv års ålder och fram till dess

att han tar steget ut i offentlighetens ljus vid omkring trettio års ålder? Det verkar som om

han är väl förberedd för den uppgift han ger sig in i. Ju mer man läser Matteus evangelium

och ju mer kunskap man får genom att studera Jeshuas samtid genom andra skrifter inser

man hur beläst Jeshua var. Det som för oss många gånger verkar obegripligt i hans tal

beror kanske på att vi är så okunniga om hans samtids stora frågor och diskussionsämnen.

Han lever med i sin tid och hänvisar till vad som händer runt omkring honom. Hans

kunskap i de hebreiska Skrifterna (GT) kunde mäta sig med de stora giganternas på hans tid

och förmodligen hade han i åratal studerat de heliga Skrifterna och övat sig i samtal om

dess innebörd. Han iakttar med skarpsinne religiösa avarter och omdömet han får efter sin

förkunnelse blev att ”han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda” (Matt

7:29).

Det var inte bara kunskapsmässigt som Jeshua utmärkte sig. Hela hans personlighet

präglades av karaktärsstyrka och målmedvetenhet. Han hade dessutom blick för de svaga

och utstötta i samhället och tog sig tid med dem.

Man kan också, ur en annan synvinkel, fundera över vad de tysta åren mera konkret

innehöll. Kan det vara så att Jeshua under dessa år fick kämpa med sin kallelse, sin

4

utvaldhet att bli världens Frälsare? Vi vet ju att han vid slutkampen i Getsemane upprepade

gånger bad om att få slippa undan (Mark 14:35).

Vad hade Maria berättat för sin son om ängelns besök hos henne? (Luk 1:26-38). Och vad

hade Josef berättat om sin dröm där han hört en ängel säga: ”Du ska ge honom namnet Jesus ty

han skall frälsa sitt folk från deras synder” Matt 1:21).

…………………………………………………

Exempel på Jeshuas förankring i den judiska tron kan vi se redan i början av hans

förkunnelse i de så kallade ”saligprisningarna” (Matt 5:1-11). Flera verser där är en

upprepning av bibelcitat från Psaltaren och profeten Jesaja. Han är också medveten om sin

egen betydelse. Han gör lärjungarna medvetna om att hans förkunnelse kan leda till andras

ifrågasättanden: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för

min skull.” Så tillägger han: ”På samma sätt förföljde man profeterna före er.” Profeterna kände

man till och nu skulle lärjungarna vandra i dessa profeters fotspår. Det är ”för min skull”,

säger Jeshua, som de bör vara beredda på förföljelse.

Då han undervisat i Nasarets synagoga (Matt 13:53-57) tog människor anstöt av honom. Då

får de svaret: ”En profet är alltid föraktad i sin hemstad och i sin egen familj.” Han räknar alltså sig

själv som en profet. Att Jeshua går i profeternas fotspår ser vi också genom att han ofta

liksom dessa går tillrätta med de religiösa ledarna, exempelvis i Matt 21,22, 23.

………………………………………………….

Som profet har Jeshua sin förebild i Mose. Vid ett flertal tillfällen hänvisar han till Mose

(Matt 19:7; Mark 1:44, 10:3; Luk 5:14, 20:37). Då den tidens teologiska lärde många gånger

tog sin utgångspunkt i Shammai och Hillel gick Jeshua tillbaka till Mose. (Det utesluter

naturligtvis inte att han också lyssnade till Shammai och Hillel.)

Ingen av de gamla profeterna nådde upp till Moses nivå. Han var exceptionell. I Fjärde

Moseboken 12 läser vi om hur HERREN själv ställer Mose främst i jämförelse med andra

profeter. Så här säger HERREN: ”Hör nu mina ord. Om det finns en profet bland er, ger jag mig till

känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I

hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med honom, tydligt och inte i gåtor och han får

se HERRENS gestalt. Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?” (4 Mos 12:5-8).

Moses död beskrivs i Femte Moseboken 34. Enligt traditionen är det Josua som avslutat

boken med följande ord om Mose: ”I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, ingen om man

tänker på alla de tecken och under som HERREN sänt honom att göra …” (Men man bör tänka på

att i Bibeln nämns inte så många profeter före Mose). Abraham (1 Mos 20:7) och Aron (2

Mos 7:1) är de enda som nämns vid namn, men rent allmänt förutsätter Moseböckerna att

det finns profeter.

Vi kan jämföra Mose med de profeter som har böcker uppkallade efter sig i Bibeln. Jag

tänker då främst på Mose bönerelation och samtal med Gud, de uppenbarelser han får och

hans roll som medlare mellan Gud och människor (2 Mos 32:11-14, 30-33).

5

Mose får höra Gud tala: ”HERREN din Gud ska låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av

dina bröder, en som är lik mig … En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en

som är lik dig …” (5 Mos 18:15, 18).

Vi har många exempel i Moseböckerna på det nära förhållandet mellan Mose och Gud. På

samma sätt kan vi se hur Jeshua stod i ett särskilt förhållande till sin Fader i himlen och hur

han bad för sina lärjungar. Detta är speciellt tydligt i Johannes 17 där vi finner den så

kallade Jeshuas översteprästerliga förbön. Senare talar också Paulus om den medlarroll Jeshua

har.

I Andra Moseboken 14:31beskrivs hur Israels barn kände det sedan de tågat över Röda

havet. ”När Israels barn såg den stora makt som HERREN hade visat mot egyptierna, fruktade folket

HERREN. Och de trodde på HERREN och på hans tjänare Mose.”

En parallell till senare delen av ovanstående vers finner jag i Johannes 14:1: ”Tro på Gud och

tro på mig.” I båda de sista citaten (2 Mos 14:31; Joh 14:1) möter vi två aktörer, i det första

fallet HERREN Gud själv och hans tjänare Mose, i det senare fallet Gud och hans tjänare

Jeshua.

…………………………………………………

Om vi jämför de olika profeterna som står omnämnda i Bibeln är det bara två med

liknande funktion som vi kan följa från vaggan till graven, Mose och Jeshua. (Obs! Vi har

ytterligare två profeter som vi känner till alltifrån födseln fram till deras död: Samuel och

Johannes Döparen men de har inte samma funktion).

Om man ska kunna göra en parallell mellan Mose och Jeshua måste de båda tillhöra

samma art. Man kan ju inte jämföra Mose med Gud liksom man inte kan jämföra Jeshua

med den evige Guden. De är representanter för olika väsen. Löftet gällde ”en profet som

Mose”, av ”hans folk” och en av ”hans bröder”.

Men det står ju i rak motsats till den nicenska trosbekännelsen som alla kristna kyrkor

bekänner sig till. Vad gör vi åt detta? Ska vi sätta tro till vad Bibeln säger oss om Jeshuas

identitet eller ska vi följa en trosbekännelse som skapades på 300-talet?

…………………………………………………

I Matt 21 läser vi om hur Jeshua strax före sin död rider in i Jerusalem på en åsna. Matteus

citerar då ett uttryck från profeten Sakarja: ”Säg till Sions dotter (bildligt uttryck för Jerusalem

och dess folk) Se din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en

arbetsåsnas föl” (Sak 9:9).

Och där Jeshua rider fram ropar folkskaran som följer honom: ”Hosianna, Davids son!

Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.” (Matt 21:9. Hosianna = Herre,

fräls!) Hela staden kom i rörelse och man frågade ”Vem är han?” och svaret blev: ”Det är

profeten, Jesus från Nasaret i Galileen.”

6

Allt tyder på att Jeshua var profeten ”som skulle komma” (5 Mos 18:15). Det var också många

som såg så på honom. ”En profet som Mose.”

…………………………………………………

Ett annat epitet man använde när det gäller Jeshua var ”Davids son”. Matteus inleder ju sin

berättelse med just den beteckningen och var övertygad om identiteten av den person han

ville skildra. Alla var inte övertygade, men då man såg vad som hände runt omkring honom

undrade man ändå: ”Kanske är han Davids son?” (Matt 12:23). Blinda fick ju synen, stumma

började tala osv. De lidande ropade: ”Förbarma dig över oss, Herre, Davids son.” (Matt 20:30-

34). Det judiska samhället var genomsyrat av berättelserna om kung David och de löften

han fått av Gud. En av hans ättlingar skulle få ärva tronen med ett kungadöme som skulle

bestå för evig tid (2 Sam 7:11-16). Detta förväntade sig det judiska folket och detta sjöng

man om, som i Psalm 89:4-5:

”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: din ätt skall jag låta

bestå för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.”

Frågan om Jeshuas identitet var en diskussionsfråga av stora mått. Vem var han? Vid ett

tillfälle tar Jeshua själv upp frågan med fariseerna (Matt 22:41-46). Han ställde en rak fråga:

”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarade honom: ”Davids”. Då sade han till

dem: ”Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: Herren sade till min Herre:

Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom

Herre, hur kan då Messias vara Davids son?” Ingen kunde svara honom ett ord, och från den

dagen vågade ingen fråga honom. Citatet från Psalm 110:1 var en knivig fråga eftersom

Israels skriftlärda tidigare tolkat det som en förutsägelse om Messias.

Samma fråga tar Jeshua upp med sina lärjungar (Matt 16:13-20). ”Vem säger folket att

Människosonen är?” De svarade: Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller

någon av profeterna.” Då ställde Jeshua frågan till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus

svarar klart och tydligt: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Efter detta svar förbjöd

Jeshua sina lärjungar att tala om för någon att han var Messias.

…………………………………………………

Jeshua kallar sig själv Människosonen, första gången i Matteus 8:20 då han talar med sina

lärjungar om lärjungaskapets krav och sin egen utsatthet. En annan gång visar han vad som

låg i hans uppdrag och kallelse då han förklarar: ”Men ni ska veta att Människosonen har makt

här på jorden att förlåta synder” (Matt 9:6). Vad är det han säger? ”Varför talar han på det sättet?”

säger de skriftlärda. ”Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud” (Mark 2:7).

Något att lägga märke till är att då Jeshua talar om sig själv som Människosonen talar han i

tredje person som i ovanstående citat (Matt 9:6). Varför gjorde han det? Kanske för att inte

vara helt tydlig med sin identitet och avslöja den innan han fullgjort sitt uppdrag på jorden

och innan ”tiden var inne”.

7

Uttrycket Människosonen används i judisk apokalyptisk litteratur och då Jeshua använder

uttrycket hänvisar han till tidig judisk tolkning av termen som en messiansk titel från Daniel

7:13. I Matteus 25 knyter Jeshua detta uttryck till den sista tidens händelser (Matt 25:31-

46.). Redan i nästa kapitel talar han om hur Människosonen ska bli utlämnad till att

korsfästas (Matt 26:2).

…………………………………………………

Det judiska folket trodde på en Gud i motsats till grannfolken runt omkring. Detta hade

man klart för sig alltifrån Abrahams tid. Denna kunskap ställdes hela tiden på prov, men

man höll fast vid bekännelsen: ”HERREN, vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4).

Man gick inte och väntade på en ny Gud. Många väntade på profeten som Mose talat om,

andra väntade på Davids son som skulle upprätta Israels rike som nu låg ockuperat av

romarna.

…………………………………………………

Nu hade Jeshua bekänt vem han var (Matt 16:13-20). Han var profeten de väntat på, en

ättling till David, utvald av Gud, kallad Guds Son, Guds Smorde. Han var också

Människosonen som profeten Daniel (Dan 7:13) talat om. Men lärjungarna förbjöds ”att tala

om för någon att han var Messias” (Matt 16:20). Tiden var inte ännu inne att öppet avslöja att

han var de hebreiska Skrifternas Messias.

Det här med att kalla sig Människosonen är ju ganska märkligt. Varför gjorde han det? Han

skulle väl i stället ha kunnat presentera sig som gudasonen, men det gjorde han aldrig. Med

tanke på den mycket senare kristna trosbekännelsen måste man fundera över varför aldrig

någon under Jeshuas livstid ställde sig frågan om han var Gud. Nej, den frågan ställde man

aldrig. Man väntade på Messias. Och Messias skulle vara en ättling till Abraham och

David.

…………………………………………………

Frågan om vem Jeshua var diskuterades överallt. När Johannes Döparen satt i fängelse och

fick höra talas om vad som hände runt Jeshua började han vackla i sin tro. Han hade ju

under sin verksamhet frimodigt visat på Jeshua och sagt: ”Se Guds lamm som tar bort världens

synd.”

Nu sitter han i fängelset och funderar: ”Är han verkligen den som skulle komma?” Han

skickar sina lärjungar för att fråga Jeshua själv. Och han får svaret: ”Gå och berätta för

Johannes vad ni ser och hör: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och

för de fattiga predikas glädjens budskap” (Matt 11:2-6). Mer behövde inte Johannes få veta. Han

visste att profeten Jesaja långt tidigare förutsett att detta var tecken för ”den som skulle

komma” (Jes 35:5-6; 61:1).

Paulus ger senare en kortfattad men tydlig beskrivning om denne Människoson i 1 Tim 2:5:

”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människa, en människa, Kristus Jesus, som gav sig

8

själv till lösen i allas ställe.” Denne människoson blev så småningom korsfäst som en brottsling

och fick dö. Han var utvald av Gud att försona världen med sig själv och Jeshua

accepterade den rollen och var lydig sin Fader.

Det var något speciellt med Jeshua, det såg omgivningen. Det visste han också själv men

försökte länge hålla sin verkliga identitet hemlig. Han hade en uppgift att utföra innan ”tiden

var inne” att avslöja vem han i verkligheten var.

Lärjungarna var helt införstådda med vem Jeshua var liksom många av Israels fromma och

det enkla folket. De onda andarna visste det (Luk 4:41). Officeren som var närvarande vid

hans död insåg det (Matt 26:63-64; Mark 15:39). De flesta av det judiska ledarskapet var

tveksamma. En del trodde, men i hemlighet, medan andra förnekade att han var den

utlovade profeten som Mose skrivit om eller att han var Davids son, löftessonen.

…………………………………………………

Vilken var Jeshuas huvuduppgift? Innan Jeshuas födelse fick både Josef och Maria märkliga

uppenbarelser om den son som skulle födas. Genom en ängel fick Josef veta att barnet

skulle komma till genom helig ande och att han skulle ges namnet Jeshua (vilket betyder

frälsning) därför att han skulle frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21). Att vi behöver få

förlåtelse från synd framhåller Jeshua i den bön han lärde sina lärjungar att be: ”… och förlåt

oss våra skulder såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss” (Matt 6:9-13). Vi ser också att

frågan om förlåtelse inte bara har med vårt förhållande till Gud att göra utan också med

våra medmänniskor, som kanske sårat oss eller som vi kanske kommit i konflikt med.

Villkoret för att få förlåtelse hos Gud är att vi också förlåter vår nästa.

En gång uttryckte sig Jeshua mycket provocerande inför en folkskara då man förde till

honom en lam man (Matt 9:1-8). Utan inledande samtal säger Jeshua till mannen: ”Var vid

gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” Detta förargade några skriftlärda som hörde det

och som tänkte att det bara var Gud som kunde förlåta synder. Då säger Jeshua: ”Ni ska

veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Ja, vem var han egentligen? Var

han Gud själv eller var han kanske denne Guds representant?

Något av det sista Jeshua gör före sin död är att fira påsk med sina lärjungar. Då påminner

han dem om att han ger sitt liv för att många ska få syndernas förlåtelse (Matt 26:26-28).

Han går till och med så långt som att be för sina bödlar då han hänger på korset: ”Fader

förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk 23:34).

Att man kan förlåta oförrätter och felsteg och till och med grövre brott är en sak, men att

förlåta synder är något helt annat. Vad är då synd? Något att fundera på!

……………………………………………

Jeshua deklarerar tydligt att han inte kommit för att presentera en ny religion. ”Tro inte”,

säger han, ”att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna” (Matt 5:17). I stället tar han

upp bud efter bud, som Mose så ingående talat om och förklarar dess betydelse och

påpekar där utvecklingen gått i fel riktning. När Jeshua frestades av djävulen inledde han

9

sina repliker mot honom med ”Det står skrivet”. Då han undervisar om buden inleder han

ofta med: ”Ni har hört att det är sagt …”, vilket visar på att det ibland troligen skett någon

liten avvikelse från den ursprungliga lydelsen. Ett sådant uttryck finns i Matt 5:43 där

Jeshua säger: Ni har hört att det är sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din ovän.” Man har

förgäves letat i de hebreiska Skrifterna efter detta uttryck. I stället kan man läsa i 3 Mos

19:17-18: ”Du skall inte hata din broder i ditt hjärta … du skall älska din nästa som dig själv.”

Det har visat sig att det under andra templets tid (ca 520 f.v.t. – 70 e.v.t.) fanns en

undervisning som tillät hat mot fienden, men Torahn (GT) tillåter inte det.

Ordspråksboken 25:31 lär följande: ”om din fiende är hungrig, ge honom att äta, om han är törstig,

ge honom att dricka.”

I Dödahavsrullarna kan man hitta en föreskrift för Qumran-församlingens medlemmar

som tyder på att man skulle visa hat mot dem som hade andra åsikter än de själva. Kanske

det var denna föreskrift som Jeshua vände sig emot. Det finns alltså förklaringar till mycket

av det vi inte förstår. Det är bara så att vi oftast saknar bakgrundskunskap. Jeshuas tydliga

budskap är: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.”

Visst låter det provocerande då Jeshua gång på gång upprepar uttrycket: ”Ni har hört att det

är sagt …” men ”Jag säger er …” (Matt 5:21- 22, 27-28, 31-32, 33-34, 38-39, 43-44). Med

vilken auktoritet hade han rätt att uttrycka sig så? Det undrade många. Framför allt de

skriftlärda ställde sig den frågan. De tyckte inte han följde mönstret för en rättrogen

skriftutläggare (Matt 21:12-16). Vidare säger han i Matteus 23:9-10: ”Men låt ingen kalla er

rabbi, ty en är er Mästare … Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus”

(Messias). Vem tror han själv att han är?

………………………………………………..

Riket, Guds rike, himmelriket och Guds namn.

Talet om Guds rike är ett av evangeliernas huvudämnen. Då Matteus berättar låter han

Jeshua ofta använda sig av ordet ”himmelriket” i betydelsen ”Guds rike”. Det hade blivit

en tradition bland judarna att inte använda Guds namn med risk för att missbruka det. På

hebreiska används bokstäverna י ה ו ה(jod, hei, vav, hei) för namnet på Gud som på

svenska motsvaras av JHVH och översatts med HERREN (1917 och SFB) och med

Herren i Bibel 2000. I Johannes 17:6 säger Jeshua: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de

människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.” Vad detta innebär kan man fundera över,

men judarna i allmänhet använde ofta ordet ”himlen” i stället för Guds namn, och det är

intressant att se att det gjorde också Jeshua. Det är oftast i sina liknelser han använder sig

av ordet ”himmelriket” då han menar ”Guds rike”.

Matteus som är djupt förankrad i den judiska undervisningen är för övrigt den ende av

evangelisterna som tar hänsyn till detta och använder sig av ordet ”himmelriket”. Det säger

en hel del om Matteus. De andra evangelisterna berättar ju ofta om precis samma händelser

men använder uttrycket ”Guds rike”. Matteus skiljer sig i sitt språkbruk från dessa.

10

Inte en enda gång kan vi i synoptikerna läsa om att Jeshua uttalade Guds namn så som det

enligt den hebreiska Bibelns stavning borde uttalas. Därmed följde han den tradition som

det judiska ledarskapet hade fastställt. Denna tradition har sedan följts av de flesta kristna

rörelser (tror jag). Men man kan fortfarande höra sådana som talar om Jehova eller Jahve.

Vi har inget exempel på att Jeshua tog dessa ord i sin mun då han talade om sin Fader i

himlen.

Oftast talar Jeshua om Fadern och då han ber vänder han sig till Fadern men han använder

sig också av ordet ”Gud” som exempelvis i Matt 6:33 då han säger: ”Sök först Guds rike …”

Andra gånger talar han om Guds mun, Guds ande, Guds bud, Guds tron osv.

Ordet ”Gud” är inget egennamn. Eftersom det finns bara en Gud bör alla förstå att då man

säger ”Gud” menar man den som skapat allt och den som har all makt. Man kan jämföra

det med hur vi i Sverige, då vi talar om kung Karl XVI Gustav, oftast bara säger ”kungen”

och alla vet vem vi menar.

I Andra Moseboken 7:1 kallas Mose för Gud. Med min egen översättning från hebreiskans

blir det ”Jag har satt dig till en gud (mäktig prins eller dylikt) för farao.” Så ה'לפר הים' נתתיך אל

översätter också Bibel 2000. Svenska Folkbibeln skriver följande: ”Se, jag har satt dig att vara

som Gud.” (Ordet ”som” finns inte i grundtexten.) Det är alltså skillnad på Gud och gud.

Jeshua talar mycket om Guds rike. Man kan säga att det är hans huvudtema i förkunnelsen.

När vi studerar detta ämne upptäcker vi också här en viktig sida av hans identitet. Han ska

uppfylla Guds kallelse och utkorelse som den blivande utlovade regenten på Davids tron.

På den tronen ska en av Davids ättlingar sitta enligt Guds löften.

(Läs gärna min artikel ”Evangelium om Guds rike” på http://eivora.wordpress.com)

…………………………………………………….

Matteus är den av evangelisterna som ger flest citat från de hebreiska Skrifterna. Då bör

man komma ihåg att dessa oftast är citat från Septuaginta, den grekiska översättningen av

dessa skrifter. Sedan har dessa i sin tur översatts till olika språk, ofta av sådana som inte

haft så djup kunskap om kultur och uppfattningar i den antika värld som möter oss i

Bibeln. Den som i dag läser Bibeln har sin egen bakgrund som antingen kan underlätta eller

hindra en rätt förståelse av Guds Ord. Därför bör man nalkas Guds Ord med stor

ödmjukhet.

Evangelierna är de första böckerna i den del av vår Bibel som kallas Nya testamentet och dess

första bok är Matteus. Ju mer jag lär känna Bibeln och dess innehåll ju mer frustrerad blir

jag över dess uppdelning i Gamla och Nya testamentet och framför allt uttrycken ”gamla” och

”nya”. När man börjar läsa Matteus börjar det med en släkttavla som passar så väl in i den

tidigare delen med alla dess släkttavlor. Det talas om Kains släkttavla, om Sets släkttavla,

och om Noa söners släkttavla osv. Noa söners släkttavla slutar på följande sätt: ”Från dem

har folken utbrett sig på jorden.” Sedan koncentreras berättelsen på en gren i denna släkttavla i

det så kallade ”Gamla testamentet” som jag föredrar att kalla de hebreiska Skrifterna. Ett par

11

tusen år senare möter vi en liknande släkttavla hos Matteus. Inget nytt alltså. Det är samma

judiska folk det handlar om. Den senare delen av Bibeln föredrar jag att kalla de apostoliska

Skrifterna.

Känner man sedan till orsaken varför vi har en Bibel som kallas Gamla och Nya

testamentet blir man ännu mer frustrerad. Genom kyrkohistorien får man veta att orsaken

är teologisk. Det fanns en tidpunkt i historien då kyrkliga ledare bestämde sig för att inte

vilja ha något med judarna att göra. Man menade att med Jeshua hade något nytt kommit

och att den hebreiska Bibeln var något förlegat. Att vi ändå fått med den första delen i våra

biblar ska vi vara tacksamma för. Utan den skulle ju vår frälsningshistoria vara begränsad.

På grund av de ovan nämnda teologiska diskussionerna finns det i de flesta biblar två delar

som skiljs åt med några sidor. (Men jag har faktiskt två biblar, en på svenska och en på

engelska som inte har denna uppdelning.) Översättarna och förlagen har tydligen förstått

att det finns ett större samband mellan de två delarna än vad de flesta tror. Nu tror jag inte

man ska riva bort några sidor mellan de hebreiska och de apostoliska Skrifterna i de biblar

vi har, men det bör vara en påminnelse för kristenheten att man har ett kusligt arv då man

tog avstånd från Guds eviga löften till det judiska folket.

………………………………………................

Markus

Den tidiga kyrkans vittnesbörd är att Markus är den Markus som också kallas Johannes

Markus och som var son till en viss Maria som ägde ett hus i Jerusalem som omnämns i

Apg 12:12. Han tillhörde inte den inre lärjungekretsen kring Jeshua men omnämns i

samband med Paulus missionsresor.

Enligt Bibel 2000 börjar Markus sin berättelse på följande sätt: ”Här börjar glädjebudet om

Jesus Kristus, Guds son.” Markus ger en kort hänvisning till ett citat från Jesaja för att

förankra sin berättelse i en profetia från de hebreiska Skrifterna, sedan sätter han igång med

en rivstart för att så fort som möjligt berätta vad han varit med om.

Jag ser Markus framför mig som en ung, nyfiken och entusiastisk tonåring som far runt för

att ta reda på vad som händer i den väckelserörelse som börjat med Johannes Döparen.

Han vill inte missa något och håller sig hela tiden i händelsernas mitt. I hans evangelium

finns det mesta av vad de andra evangelisterna, Matteus och Lukas, berättar om. Det sker

kortfattat och rakt på sak och oftast utan ingående teologiska funderingar och kronologisk

ordning. En del bibelforskare tror att både Matteus och Lukas bygger mycket av sitt

material på Markus. (Vad gäller Matteus var han ju själv en av lärjungarna och hade egna

erfarenheter, så varför skulle han använda sig av Markus?)

Ovanstående är mina intryck då jag läser Markus evangelium. I själva verket sägs han ha

varit tolk åt Petrus och återberättat vad som sagts och hänt under hans verksamhet.

Vill man ha en enkel och klar sammanfattning av vad som hände runt Jeshua är det

lämpligt att börja sina studier i Markus. Han registrerar vad som händer men bryr sig inte

12

om att som Matteus hänvisa till profeternas förutsägelser. Han ger bara några få citat från

de hebreiska Skrifterna och det är då han återger vad Jeshua citerar från dem.

Markus säger inte någon gång att han själv sett och hört allt det han berättar om, men han

skriver på ett så levande sätt att man uppfattar det som om han själv var med. Det verkar

som om han hört replikerna från Jeshuas åhörare: ”Något sådant har vi aldrig sett” (Mark

2:11). Och folk blev utom sig av häpnad och sade: ”Allt han har gjort är gott” (Mark 7:37).

…………………………………………………

Alldeles i början av sin verksamhet kom Jeshua med sina lärjungar till Kapernaum och

undervisade i synagogan. Det blev uppståndelse då Jeshua med auktoritet drev en ond ande

ur en man. ”Vad är detta?” frågade man sig. ”En ny lära med sådan makt. Till och med de onda

andarna befaller han, och de lyder honom (Mark 1:27). Nej, det var ingen ny lära. Han följde bara

i Mose fotspår med under, tecken och auktoritet.

Frågan om Jeshuas identitet var en känslig fråga även i Markus evangelium. Jeshua ville inte

göra stort väsen av sina underverk utan ville helst hålla tyst om det. Då han botat en

spetälsk man (Mark 1:44) säger han till mannen: ”Se till att du inte talar om detta för någon.”

Bland de stora folkskarorna som följde honom hände det att orena andar ropade: ”Du är

Guds Son.” ”Men Jeshua förbjöd dem strängt att avslöja vem han var ” (Mark 3:11-12). I Markus 5

berättas om hur Jeshua uppväcker Jairus dotter från de döda. ”Men han förbjöd dem strängt att

låta någon få veta detta” (Mark 5:43). Vid ett annat tillfälle botar Jeshua en dövstum. ”Jeshua

förbjöd dem att tala om detta för någon (Mark 7:36). Då en blind man i Betsaida bad Jeshua om

hjälp leddes han ut ur byn för att bli helad utan några vittnen. Han skickades sedan iväg

med avskedsorden: ”Gå inte ens in i byn”(Mark 8:26).

En annan sak som Jeshua ville hålla tyst om var att han besökte icke-judiska miljöer. I

Markus 7:24 står följande: ”Sedan begav han sig därifrån och kom till Tyrus område. Där gick han in

i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det, men det kunde inte hållas hemligt.” Varför ville

Jeshua hålla det hemligt? Han visste att enligt dåtidens judiska traditioner var det förbjudet

att umgås med icke-judar eller att gå in i deras hus. Kan det vara så att han inte ville

provocera i onödan? Men själv hade han inga fobier i frågan.

Nu säger Jeshua att han var utsänd för de förlorade fåren av Israels hus, men då han

kontaktades av icke-judar var han genast beredd att möta deras behov som exempelvis i

fallet med en kvinna av syrisk-fenicisk härkomst (Mark 7:24-30; Matt 15:21-28). En gång

botade han en romersk officers tjänare som låg för döden då officeren bad om hjälp (Luk

7:1-10). Dessutom lyfte han upp denne romares tro genom att säga: ”Inte ens i Israel har jag

funnit en så stark tro.”

…………………………………………………

Alla dessa märkliga saker som hände förundrade naturligtvis människorna och man

undrade vem han var. För lärjungarna stod det klart. ”Du är Messias”, säger Petrus. ”Men

Jeshua förbjöd dem att säga det till någon” (Mark 8:29-30). Slutligen förbjöd Jeshua de tre

lärjungarna som varit med honom på förklaringsberget att berätta vad de varit med om

13

förrän Människosonen uppstått från de döda (Mark 9:9). De hade nämligen sett hur Jeshua

förvandlades inför dem och hur han samtalade med Mose och Elia. Var det syn eller

verklighet?

Ja, folket undrade om han kunde vara Messias. Var han Messias Davids son? Jeshua

förbryllade de skriftlärda (Mark 12:35-37). Då Jeshua undervisade i templet frågade han:

”Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande:

Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.”

David kallar honom Herre. Hur kan Messias då vara Davids son?” Det var inte lätt att reda

ut begreppen.

…………………………………………………

Frågan om Messias var viktig för Jeshua själv. Han säger: ”Många skall komma i mitt namn och

säga: Jag är Messias, och de skall bedra många” (Mark 13:6). ”Falska messiasgestalter och falska

profeter skall träda fram och göra tecken och under för att om möjligt leda de utvalda vilse. Men var på er

vakt! Jag har sagt er allt i förväg” (Mark 13:22-23).

Hur såg egentligen Jeshua på sig själv? Även om han var ödmjuk visade det sig att han hade

en övertygande självkänsla om vem han var och sin betydelse. ”Den som tar emot mig, han tar

inte bara emot mig utan honom som har sänt mig” (Mark 9:37). ”Den som räcker er en bägare vatten att

dricka därför att ni tillhör Kristus … han skall inte gå miste om sin lön” (Mark 9:41). Lägg märke till

att Markus använder ordet Messias (på grekiska Kristus). Men just så såg Jeshua på sig själv.

Han var Messias, den Smorde, den utlovade som de hebreiska Skrifternas profeter talat om.

”Vem är han? utropade människor när han stillat stormen (Mark 4:41), när han mättat 5000

män med fem bröd och två fiskar (Mark 6:30-44) eller när han gått på vattnet (Mark 6:45-

52). Kanske tänkte man på Mose och mannat i öknen eller hur Mose räckte ut sin hand

över vattnet och ett under hände så att vattnet delade sig och Israels barn kunde tåga över

till andra sidan av Röda havet. (2 Mos 14:21-31; 16:1-36).

Löftet var ju ”en profet som Mose” (5 Mos 18:15).

…………………………………………………

Lukas

Som introduktion till Lukas evangelium väljer jag att först återge den inledning till Lukas

evangelium som ges i Stora StudieBibeln för Bibel 2000.

”Författarens namn förekommer inte i boken, men mycket trovärdiga belägg pekar på

Lukas. Detta evangelium och Apostlagärningarna utgör två delar av ett och samma verk.

Språket och strukturen i dessa två böcker antyder att båda skrevs av en och samma person.

De är riktade till en och samma individ, Theofilos, och del två hänvisar till del ett (Apg.

1:1). Vissa delar av Apg. använder pronomenet ”vi” (Apg. 16:10-17; 20:5-15; 21:1-18; 27:1-

28:16), vilket antyder att författaren var tillsammans med Paulus när händelserna som

beskrivs i dessa avsnitt ägde rum. Genom uteslutningsmetoden blir Paulus ”käre Lukas,

läkaren” (Kol. 4:14) och ”medarbetare” (Filem. 24) den mest sannolika kandidaten. Hans

14

författarskap stöds av de tidiga kristna skribenternas enhetliga vittnesbörd (t.ex. Muratoris

kanon från 170 e.Kr. och Ireneus skrifter, ca 180 e.Kr.).

Lukas var antagligen hedning till sitt ursprung, välutbildad i den grekiska kulturen, läkare till

yrket, Paulus medarbetare vid olika tillfällen från hans andra missionsresa fram till hans

första fångenskap i Rom, och en lojal vän som blev kvar hos aposteln när andra lämnade

honom (2 Tim 4:11).

Antiochia (i Syrien) och Filippi finns bland de orter, som har föreslagits som hans

hemstad.”

…………………………………………………

Lukas var tydligen inget ögonvittne till allt det som hände runt Jeshua från Nasaret, men

allt det han fått höra ryktesvis tyckte han var så intressant och märkligt att han ville

undersöka saken närmare. I början av sitt evangelium, som av allt att döma är ett brev till

en viss Teofilus, berättar Lukas om sin utgångspunkt, hur han genom egen efterforskning

sökt ta reda på om den kunskap om Jeshua som fått spridning var tillförlitlig. Han förklarar

vidare att han vill berätta vad som hänt i ordningsföljd så han börjar med Johannes

Döparens märkliga födelse och de förutsägelser som knutits till detta barn som skulle bli

föregångare till någon ”som skulle komma” (Luk 1:5-17, 2:67-80).

Lukas är liksom Matteus noggrann med att inte glömma bort Jeshuas släkttavla men gör det

på ett annat sätt. Vad som är intressant är att den slutar med ”Adam som son av Gud” (Luk

3:35). Vad märkligt! Kallas Adam också för Guds son, liksom Jeshua? Adam var ju den

första människan, men Jeshua, vem var han?

Paulus talar i Första Korinterbrevet 15 om ”den siste Adam”. Kan det finnas något samband

eller någon likhet mellan de två Adam? Fundera på det!

……………………………………………………

Den stora gåtan om Jeshua har alltid varit hans tillblivelse. Den unga Maria hade ju fött en

son och man diskuterade vem som egentligen var far till detta barn. Ryktena gick.

Vad jag förstår ville Lukas gå till botten med ryktena som florerade. I början av sitt

evangelium berättar han att han ”noga efterforskat allt från början”. Kanske lyckades han att få

en ingående intervju med Maria. Hur skulle han annars kunna berätta om ängelns budskap

till Maria om hur hon skulle föda en son med namnet Jeshua (Ja så är faktiskt hans namn

på hebreiska och det betyder frälsning.), och att han skulle kallas den Högstes Son (Luk

1:26-38). Det är bara Lukas som så ingående kan återge Marias upplevelse. Det är genom

Lukas vi får en så tydlig bild av henne.

Så ger Lukas en snabb redogörelse för hans födelse i Betlehem, hur han omskärs på

åttonde dagen och om hur han bärs fram i templet, allt enligt den tradition som han fötts in

i. En gammal rättfärdig och gudfruktig man profeterar om barnet som skulle bli ”ett ljus för

hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel” (Luk 2:25-32).

15

Allt vi sedan får veta om Jeshua och hans uppväxt är två korta notiser: ”Pojken växte till och

fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom” (Luk 2:40) och efter ett besök i

templet vid tolv års ålder: ”Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”

(Luk 2:52).

Marias vittnesbörd är intressant då hon berättar om vad ängeln sagt till henne: ”Den helige

Ande skall komma över dig …” (Luk 1:35, SFB). Här skulle alltså nyckeln ligga till barnets

tillblivelse. Bibel 2000 översätter på följande sätt: ”Helig ande skall komma över dig.”

Här föreligger alltså två olika tolkningar av grundtexten. I SFB (Svenska Folkbibeln, 1998)

låter man teologin styra över den språkliga innebörden. ”Den Helige Ande” ses ju som en

person i en treenig gudom medan ”helig ande” ger en allmän innebörd av Anden.

Denna skillnad i de två nämnda översättningarna finns det flera exempel på. (Slå gärna upp

i Bibel 2000 några uttryck som talar om ”Anden” (Luk 1:41, 67; 2:25; 3:16; 4:1; Apg 1:5, 8,

16, 2:4, 33, 38). Om man granskar uttrycken för ”Guds ande” och ”Helig ande” i de

hebreiska Skrifternas grundspråk, hebreiskan, gör man intressanta upptäckter. Där talas det

genomgående om den ”Heliges ande” och ”Guds ande”. I sin pingstpredikan (Apg 2: 14-

21) citerar Petrus från Joels profetia ”jag skall utgjuta av min Ande” och här är det

HERREN själv som talar. Dessutom lägger Petrus till: ”Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från

Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som

Gud genom honom utförde mitt ibland er.”

I Bibelns andra vers sägs det att Guds Ande svävade över vattnet vid skapelsen. På samma

sätt ser jag Guds Ande vara verksam vid skapelsen av nytt liv i Maria. Eller är det så som

kristendomens dogmer lär att en andra person i gudomen plötsligt uppenbarar sig? Svaret

på denna fråga är viktig för att komma till rätta med Jeshuas identitet.

Det här var en liten utläggning av uttrycket ”helig ande” med exempel också från

Apostlagärningarna. Lukas är ju författare till den bibelboken också och jag tycker att de

citat han ger där är en viktig pusselbit om man ska lära känna vem Jeshua Messias är.

…………………………………………………

Jeshua tar själv upp frågan om den Heliges Ande. Den berättas i alla tre synoptikerna. I

Lukas 12:10 står det så här: ”Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den

som hädar den helige Ande (Heliges Ande) skall inte få förlåtelse.” Detta uttryck blir förbryllande

om man tror att Människosonen är Gud och att den Helige Ande är Gud. I ena fallet får man

förlåtelse men i det andra fallet får man det inte.

När man under Andra templets tid (520 f.v.t. – 70 e.v.t.) talade om helig Ande kopplade

man det till Gud själv. Och Gud får man inte häda. Men om man nu menar att

Människosonen också är Gud (som man bestämde på kyrkomötet i Nicea på 300-talet) hur

kan man då bli förlåten om man säger något mot honom? Det blir motsägelsefullt. Nu

finns det ju en del bibeltolkare som menar att ordet Människosonen den ena gången syftar på

en mänsklig varelse i allmänhet och inte på Jeshua och den andra gången på den Helige Ande

som Gud (Jfr Matt 12:31-32 och Mark 3: 28-29).

16

Det blir problem om man ska lita mer på den lära som bestämdes på ett kyrkomöte på 300-

talet än på vad Bibeln så tydligt vittnar om.

………………………………………………..

Jeshua var en bedjare men synoptikerna talar inte så mycket om Jeshuas böneliv och

eftersom han ofta bad tidigt på morgonen eller på natten då lärjungarna kanske sov visste

de inte hur han bad (Mark1:35; Luk 6:12). Men då han kämpade i Getsemane fanns

lärjungarna så nära att de tydligen vaknade av hans rop till Gud (Matt 26:36-46).

Man kan fundera över varför inte synoptikerna berättar mer om Jeshuas böneliv. Kan det

vara så att de inte alltid förstod de böner han bad till sin Fader i himlen? Vi måste gå till

Johannes evangelium för att få mer kunskap om detta.

Verkningarna av Jeshuas böner var desto mer uppenbara. De gav honom gudomlig

auktoritet och makt så att alla häpnade över de mäktiga underverk som följde i hans spår.

Hans undervisning om bön blev ändå betydelsefullt för hans lärjungar. Ett strålande

exempel på detta finner vi i Lukas 11där han undervisar om att då vi ber ska vi vända oss

till Fadern och vad vår bön bör inrikta sig på. Dessutom ger han där exempel på uthållig

bön och efter hans himmelsfärd läser vi om hur lärjungarna tagit fasta på det och samlades

till endräktig och uthållig bön.

Vad sägs vidare om det löfte han ger i Matteus 21:22: ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få om

ni tror.” Vad är det då för tro han talar om? Kan det ha något att göra med rätt förståelse

för vem han är?

…………………………………………………

Då vi läser evangelierna ser vi att Jeshua ibland visar en relation till Fadern som vi har svårt

att förstå och som kan leda till frågor om hans identitet. Följande citat är exempel på det:

”Den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig” (Matt 10:40).

”Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem

Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Luk 10:22).

”Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida.” Då sade de

allesammans: ”Du är alltså Guds Son?” Han svarade ”Ni själva säger att jag är det” (Luk 22:69-

70, Bibel 2000).

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är bär på tunga bördor, då skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och

lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat då skall ni finna ro för era själar. ty mitt ok är milt och

min börda är lätt” (Matt 11:28-29).

Är det inte överord av en människa? Man lägger också märke till att då Jeshua uttalar sig

använder han sig ofta av uttryck och tankar från de hebreiska Skrifterna som där syftar på

Gud själv.

17

Vid ett tillfälle i Nasarets synagoga läser Jeshua från Jesaja 61:1-2 och påstår att nu var den

profetian uppfylld då han själv identifierar sig som den som beskrivs i Jesaja:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika ett glädjens budskap för de fattiga. Han

har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och

predika ett nådens år från Herren (Luk 4:16-19).

För de bibeltroende på Jeshuas tid skapade troligen inte ovanstående uttalanden så stora

problem som det gör för nutidens kristna människor som indoktrinerats av beslutet på

kyrkomötet i Nicea år 325 då man slog fast ”att Gud Fader och Gud Sonen är av samma

substans och har existerat tillsammans i evighet.”

Exceptionell är berättelsen om hur Jeshua tar med sig tre lärjungar upp på ett berg för att

be (Luk 9:28-36). Där får de se hur Jeshua förvandlas till en ljus gestalt och hur han

samtalar med Mose och Elia. Är det en syn de ser eller är det verklighet? De är så nära den

andliga världen som det är möjligt att komma. Vidare får de höra en röst som säger. ”Denne

är min Son, den utvalde, lyssna till honom!” Upplevelsen var så mäktig att de inte kunde tala.

…………………………………………………

Lukas evangelium är intressant också genom att berättelsen så tydligt sätts in i ett historiskt

religiöst sammanhang. Då vi läser evangelierna finner vi mycket lite om den levitiska

prästtjänsten från Mose tid som ju fortfarande fungerade då Jeshua och lärjungarna levde. I

den kristna förkunnelsen har också motsatserna mellan det ”gamla” och det ”nya” betonats

och präster och skriftlärda har getts en negativ klang. Men Lukas lyfter fram den levitiska

prästtjänsten med bestämmelser som fortfarande fungerade och en präst som följer en

teologi som fastställts av Mose med rökelseoffer och allt vad det innebär.

Lukas har vidare fått uppgifter om att denne präst, Sakarias, och hans hustru ”var båda

rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter” (Luk 1:5-25). Sakarias

var också profet som likt tidigare profeter talat om Guds löften. Han blir också personlig i

sin profetia och vänder sig mot det barn (senare kallad Johannes Döparen)som just blivit

omskuret enligt Mose lag: ”Du skall gå före honom …” (Luk 1:67-80).

När Jeshua bärs fram i templet möts han av den gamle Simons välsignelser och profetior i

templet. Där finns också Hanna som var av Asers stam, en av de stammar som förts bort.

Hon fick alltså representera den delen av Israels folk som inte längre fanns inom det

landsområde som tilldelats dem. Hon var med för att hylla det nyfödda Jeshua-barnet. Hon

omtalas också som profetissa (Luk 2:36).

Profetian ansågs som död bland judarna. Malaki, den siste av skriftprofeterna som nämns i

Bibeln levde omkring 400 år tidigare. Men nu vid tiden för Johannes Döparens och Jeshuas

födelse väcktes profetians ande på nytt hos dem som var andligt känsliga för Guds röst.

Det är också intressant att Lukas nämner namnet på flera personer som var aktuella då

Johannes och Jeshua levde. Jag citerar från Lukas 3:1-2: ”Under kejsar Tiberius femtonde

regeringsår när Pontius Pilatus var landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över

18

Galileen, hans bror Filippus över Itureen och Trankonituslandet och Lysanias över Abilene

och när Hannas och Kajfas var överstepräster då kom Guds ord till Sakarias son Johannes i

öknen.”

Judarnas land var ockuperat av romarna och styckat i delar med var sina styresmän som

inte gjort sig kända som några föredömliga ledare. Hannas och Kajfas var överstepräster

som vi känner från rättegången mot Jeshua.

”Den herodianska och romerska epoken medförde allvarliga ingrepp i översteprästens

anseende och funktion. Den heliga vigningen till ämbetet, med bl.a. smörjelse, avskaffades,

likaså bestämmelserna om ämbetets ärftlighet och livslånga varaktighet. Tillsättande och

avsättande av överstepräster skedde efter furstens godtycke. Personer av andra ätter än de

föreskrivna kunde insättas i ämbetet. Det gick så långt att värdigheten gjordes till föremål

för köpslagan. Under de 107 åren f.Kr. till Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. bekläddes

översteprästämbetet av inte mindre än 28 personer, varav endast tre var av översteprästerlig

släkt” (Illustrerat Bibellexikon 3, spalt 6489).

Jag nämner ovanstående för att visa att mitt i en tid med politisk oro och ockupation av

främmande makt och där mycket av det officiella gudstjänstlivet präglades av korruption

och intriger och lämnade mycket övrigt att önska, fanns det präster och profeter i templet

som fungerade enligt de gudomliga föreskrifterna och som förstod att Jeshua var Messias

och välkomnade hans ankomst. Sackarias var en av dem.

…………………………………………………

Vem var Jeshua egentligen? Här följer en uppräkning av det som man kunde säga om

honom. Bibelcitaten kan mångfaldigas.

Han kallar lärjungar (Matt 4:18-22).

Han äter och dricker med syndare och publikaner (Matt 9:9-12).

Han undervisar i templet (Matt 21:23).

Han undervisar i synagogan (Mark 6:2).

Han samlar skaror omkring sig (Matt 15:30; Mark 3:7, 20, 8:1).

Han botar sjuka av olika slag. (Matt 9:1-8; 15:29-11; Luk 8:43-48, 17:11-19).

Han befriar besatta (Luk 8:27-33, 9:37-43).

Han mättar hungrande (Mark 6:30-41).

Han uppväcker döda (Luk 7:11-19).

Han förlåter synder (Matt 9:1-8).

Han utrustar lärjungar med makt (Matt 10:7-8).

Han menar sig vara Herre över sabbaten (Luk 6:1-5).

Han ställer utmanande frågor till det andliga ledarskapet (Matt 22:41-46).

Han varnar för hyckleri (Matt 23).

Han befaller över vind och vatten (Mark 4:35-41).

Han uttalar sig profetiskt om framtiden (Mark 13).

…………………………………………………

19

Jeshua var inte bara en ifrågasatt kringvandrande evangelist. Han undervisar i templet. Det

vittnar alla tre synoptikerna om (Matt 21:23; Mark 11:27; Luk 20:1) och bland sina åhörare

hade han både överstepräster och skriftlärda. Han försöker väcka deras intresse genom att

bland annat tala i liknelser och försöka få dem att förstå vem han är. En gång berättar han

om en man som planterade en vingård och där höjdpunkten i berättelsen är sonen som

dödades. Jeshua hänvisar till psalm 118:22 som säger: ”Den sten som byggnadsarbetarna kastade

bort har blivit en hörnsten”. Han försökte på olika sätt få sina åhörare att förstå att han var den

som Skrifterna förutsagt.

Jeshua var älskad av folket men ifrågasatt av de andliga ledarna. Han visar sig bemästra

varje situation, han var barmhärtig, uppriktig, lidelsefull, full av kärlek och omsorg och

självständig i sitt tänkande. Men han tog ton ibland och kunde kalla kung Herodes för ”den

räven”. Vid ett tillfälle ställde han till ett väldigt oväsen då han rev ner köpmännens

handelsstånd på tempelplatsen (Matt 21:12). En annan gång då han genom sin undervisning

lyckats reta upp sina åhörare i synagogan drev de ut honom och ville störta honom nedför

ett berg, men det står om honom att ”han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare” (Luk

4:28-30).

…………………………………………………

Vem var Jeshua? Var han den allsmäktige Guden som stigit ner från himlen i

människogestalt via Maria? Eller var han Messias, Davids son? Den allsmäktige Gudens

utvalde tjänare?

Var han allsmäktig? Var han allvetande? Var han allestädes närvarande? Hade han samma

egenskaper som Gud, Fadern, Skaparen, som beskrivs på detta sätt i Psalm 139?

Att han hade mycket stor makt upptäcker vi när vi läser evangelierna. I Matteus 11:27 säger

Jeshua: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig.” Men hade han all makt innan han dött och

uppstått i en förhärligad kropp? Fick han ut hela sitt arv innan han genomfört sitt

försoningsverk? Hade han inga begränsningar medan han levde på jorden?

Vi har exempel på hur Jeshua kände till människors tankar (Matt 9:4; Luk 9:47). Det gällde

både skriftlärdas och lärjungars tankar. Men om man vill vara ifrågasättande kan man i båda

fallen framhålla att de kanske genom sitt tal och beteende avslöjat hur de tänkte.

Jeshua kunde också förutse Petrus förnekelse (Matt 26:69-75).

Jeshua talade med profetisk insikt om sin egen död, uppståndelse och återkomst. Markus

berättar att då lärjungarna var på väg till Jerusalem för att fira den sista påsken tillsammans

med Jeshua var de ”förskräckta och fyllda av fruktan. Då tog Jesus än en gång till sig de tolv och talade

om för dem vad som skulle hända honom: 'Se vi går upp till Jerusalem och Människosonen kommer att

överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma honom till döden och utlämna honom åt

hedningarna. Dessa skall håna honom, spotta på honom och gissla och döda honom. Men efter tre dagar

skall han uppstå'” (Mark 10:32-34; Matt 24:30).

20

Genom mångas hån och förföljelse mot honom var det kanske inte så omänskligt att kunna

förutse att hans verksamhet till slut skulle leda till döden. Men uppståndelsen var något helt

annat. Han visste att det var möjligt att döda kan uppstå, han hade ju själv uppväckt flera.

Men vem skulle uppväcka honom? Han kunde ju inte uppväcka sig själv. Eller kunde han

det? Konstigt nog verkar det som alla förträngt tanken på att han talat om att uppstå. De

väcktes till insikt om detta först då han visar sig livs levande för dem.

Jeshua förutser också templets förstörelse och den nöd och förföljelse som ska drabba dem

som tror på honom. Vidare ser han hur förödelser alltmer ska drabba jorden ju närmare vi

kommer hans tillkommelse och hur villfarelser ska locka människor till avfall från tron på

honom som Messias (Matt 24:1-14).

Visst hade Jeshua profetisk insikt men det visar sig att han inte alltid kunde besvara sina

lärjungars frågor. Eller var det så att han inte ville? När de frågade honom om tidpunkten

för upprättandet av riket åt Israel svarar han: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder

som Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7). Kanske han visste det men ville hålla det

hemligt? Men då han tidigare talat om sin återkomst sade han: ”Men om den dagen eller stunden

vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (Matt 24:36).

Var Jeshua som Människoson allestädes närvarande? Var han aldrig begränsad av sin kropp

som andra människor? Han kunde väl inte samtidigt vara både kropp och ande? Vi har ett

exempel på hur Jeshua plötsligt dök upp på vattenvågorna då en storm drog fram över

Genesarets sjö. Det var märkligt att han trotsade naturkrafterna.

Det verkar som om Jeshua efter sin uppståndelse fått utökade förmågor. Han går genom

stängda dörrar och försvinner plötsligt. Men han äter och dricker som han tidigare gjort.

Vem är han, Gud eller människa?

Hade Jeshua vid sin födelse (efter skapelsen i Marias kropp) som den andre (siste) Adam (1

Kor 15:45) andra egenskaper av gudomlig natur än de som den förste Adam fått? Båda kallas

ju Guds söner. Eller var det så att både Adam och Jeshua kom till världen utan synd men

ställdes inför ett val att antingen vara lydig sin Skapare eller inte? Den ene gjorde fel val och

föll, den andre gjorde rätt val.

Om Jeshua rent konkret varit till av evighet i himlen är det märkligt att han aldrig talar med

sina lärjungar om detta eller ger något exempel för att locka människor till efterföljelse och

längtan till himlen. Han ger inga beskrivningar av himlen. Om han funnits där av evighet

borde han ha haft mycket att berätta. Kanske det är så som Bibeln lär att hans liv började i

”Betlehem i Judeen på kung Herodes tid” i en ung kvinnas kropp (Matt 2:1).

…………………………………………………

Då vi läser synoptikerna är det en jordnära förkunnelse även om vi får ta del av

extraordinära skeenden. Vi ser i Jeshua en människa av kött och blod: han äter och dricker,

21

blir trött och delar andra människors livsförhållanden. Målinriktad för sitt uppdrag att göra

Guds vilja ända till slutet. Vi läser om hur Jeshua identifierar sig med människosläktet men

inte bara det. Bibeln visar också tydligt på hans identitet, vem han verkligen var.

Han hade en fri vilja. Om han inte hade en fri vilja som andra människor då var han ju inte

”en av oss”, ingen människa utan en robot. I Getsemane kämpade han i bön, i djup

förtvivlan och ångest inför det lidande han skulle möta. Hans rop till sin Fader var: ”Fader

om du vill, så tag denna kalk från mig! Men ske inte min vilja utan din.”

Att han hade en egen vilja hade han visat tidigare. ”Jag vill”, säger han då en spetälsk ber om

att bli ren (Matt 8:3). Han visar sig i olika situationer ha en stark vilja men han böjde sig

under sin Faders vilja för att frälsningsplanen skulle kunna genomföras. Han väljer

lydnadens väg. Han överlåter sin egen vilja och låter Fadern styra i motsats till den förste

Adam som lät sig övertalas till olydnad mot Guds föreskrifter.

På korset utropar han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” En märklig bön om

han själv var Gud.

Jeshuas livsväg hade alltifrån sin tillblivelse följts av röster från himlen. Både Josef och

Maria fick gudomliga tilltal om barnet som skulle födas. Vid hans dop hördes en röst från

himlen och då han frestades i öknen blev han betjänad av änglar (Matt 4.11). När han dog

var Gud tyst.

Eller var han kanske inte det? Så här skriver Matteus: ”Och se, då brast förlåten i templet i två

delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades, och många

heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom

in i den heliga staden och visade sig för många (Matt 27:51-53).

”Förlåten brast!” Det vittnar om en ny tidsålder och att förebildernas tid var förbi och att

något nytt hade kommit. En människa var på väg att få tillträde till Guds tron.

Att Jeshua offrade sitt eget liv vittnar också om hans funktion som präst där han offrar sig

själv som ett offer för människornas frälsning.

…………………………………………………

Jeshua uppstod från de döda, på tredje dagen som han förutsagt. Det skedde omärkligt och

utan några himmelska manifestationer.

Uppstod han från de döda av egen kraft? Lukas ger i Apostlagärningarna flera exempel på

att det var Gud som uppväckte Jeshua (Apg 2:24, 3:15, 5:30, 10:40, 13:30, 37). Paulus och

Petrus ger också flera exempel på detta i sina brev.

Det verkar som om lärjungarna aldrig fattat då Jeshua talat med dem om sin uppståndelse. I

stället för att förväntansfullt vänta på den tredje dagen gick de och gömde sig av rädsla. De

borde ju ha stått i timmar på begravningsplatsen och väntat på att han skulle visa sig för

dem. Nu gick de miste om en världshistorisk händelse. De borde nog ha lyssnat lite bättre

till Jeshua och litat på hans ord.

22

Då han slutligen uppenbarar sig för dem påminner han lärjungarna om att ”Allt måste

uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och psalmerna” (Luk 24:44).

Det är intressant att jämföra Jeshua före och efter sin uppståndelse. Medan han under sina

år i offentlighetens ljus var tveksam till att närmare tala om sin identitet, blir han mycket

tydlig efter sin uppståndelse. Lukas berättar om detta i kapitel 24.

Först har vi berättelsen om de två förvirrade Emmausvandrarna som möter Jeshua på

vägen men som inte känner igen honom och som inte förstår allt som hänt de senaste

dagarna med tanke på Jeshua. Då säger Jeshua till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att

tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?”

”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla

Skrifterna.” Fortfarande kände de inte igen honom. Då han inbjöds att följa med dem hem

gjorde han det, och plötsligt, medan de åt, öppnades deras ögon och de kände igen honom,

men då försvann han ur deras åsyn.

De två som varit med om detta otroliga möte vände tillbaka till Jerusalem för att berätta för

de andra lärjungarna vad de varit med om. Dessa hade också en del att berätta: ”Han har

verkligen uppstått och han har visat sig för Simon.” Att några kvinnor tidigare berättat vad de

visste om Jeshuas uppståndelse hade lärjungarna uppfattat som tomt prat.

Medan man vid samlingen i Jerusalem samtalade om vad som hänt stod Jeshua plötsligt

mitt ibland dem. Lärjungarna blev ”uppskakade och förskräckta och trodde att de såg en ande”. Så

visar han sina händer och fötter som bevis på att han inte var en ande utan deras Mästare

som blivit korsfäst och nu uppväckts från de döda. De gav honom sedan en bit stekt fisk

och han åt. På nytt börjar han förklara för de församlade: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet

om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna … (Luk 24:44).

…………………………………………………

Jeshua var unik. Han var den förste av ett dödligt släkte som uppstod efter att ha legat död

i graven. Och han uppstod med en förhärligad kropp med evigt liv.

Gud tillhör inte ett dödligt släkte. Skulle människor kunna döda en allsmäktig Gud som

skapat världen och som uppehåller den? Gud kan inte dö. Men Jeshua dog och då kan man

ifrågasätta om han verkligen var Gud. Men döden kunde inte behålla honom eftersom han

besegrat dödens herre.

Att Jeshua har en särställning betyder inte att han måste vara Gud. Kan han inte ha en unik

roll utan att jämställas med den Evige Guden? Bibeln har en undervisning som talar om

den förste och den andre Adam, och om man tar detta faktum som utgångspunkt för sina

studier öppnar sig sanningar och ett hopp som man inte kunnat ana.

Jeshuas sonskap var mer än ett vanligt sonskap. I Matteus 11:25 utbrister han: ”Jag prisar dig,

Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för

de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.”

23

Han fortsätter sin undervisning: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen

utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”

Och så kommer vädjan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så ska jag ge er

vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era

själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:26-29).

…………………………………………………

Detta har varit ett försök att utifrån synoptikerna spåra Jeshuas identitet. Detta är inte hela

bilden men en grundsten för att kunna bygga upp en förståelse för vem Jeshua är.

Den traditionella synen på Jeshua Messias förringar i själva verket vad han har utfört

genom sin verksamhet och sitt lidande genom att tillskriva honom en identitet av att vara

Gud själv. Gud står över allt och kan inte frestas, men de frestelser som Jeshua utsattes för

var i själva verket autentiska och han hade att möta dem som människa.

Vi har en evangelist till, Johannes, som har en hel del att berätta om Jeshua som varken

Matteus, Markus eller Lukas talar om. Johannes blev gammal och skrev sitt brev många år

senare. Han hade då hunnit få en viss distans till sina upplevelser med Jeshua och mött

företeelser i tiden som påverkade hans insikter och hans sätt att skriva.

Johannes evangelium bekräftar många gånger de citat jag gett om Jeshuas identitet men jag

har utelämnat dem eftersom min avsikt har varit att bara granska hans identitet i

synoptikerna. Sedan har vi också de övriga böckerna i de apostoliska Skrifterna som ger sitt

vittnesbörd om vem denne märklige man var och är.

Som du har märkt har jag ställt många frågor. Hur gör du själv när du läser evangelierna?

För det är väl där du söker efter sanningen om Jeshua?

Nu ska du få en sista fråga att fundera på: Om Jeshua är Gud, vem är då Messias?

Att lära känna Dig är min längtan

att lära känna Dig

att komma nära, nära Ditt hjärta

se vem du verkligen är.

För bibelcitat har Svenska Folkbibeln använts om inget annat anges.

© Eivor Alpsten, Nässjö, mars 2015.