1

VELODROM EN LAGOM ARG KONSTTIDNING LÄNET VÄSTERNÖRRLAND 2012

2

VEM VILL VARA RECENSENT? Tänk att det blev ett fjärde nummer ändå.

Den här månaden har varit varit fyra

pissveckor med för mycket att göra och en

ännu mer än vanligt vacklande tro på det jag

gör. För vem vill egentligen vara recensent?

Visst är det trevligt att resa runt och gå på

utställningar, men jag har svårt att se det

nödvändiga i mina kommentarer kring

konstnärernas verk. Därför kommer jag att

fortsätta skära ner på recenserandet och

istället agitera mer, BRÅKA mer! Det finns

så mycket som jag stör mig på i

konstvärlden: hierarkierna, de förmätna

attityderna. Nog för att det finns tillräckligt

att bråka om här hemma i länet, men jag vill

också lyfta blicken mot den stora

konstvärlden, där det finns ännu fler strider

att ta.

Jo, så här är det förresten: för ett par år sen

fick jag för mig att läsa till bildlärare. Då

hamnade jag hos mina extramammor Ann

och Janet på MIUN, och de har präglat min

konstsyn mer än något annat har. Av dem

fick vi lära oss att inte döma varandra, att

konst och bild är något subjektivt och att det

inte går att säga att någons verk är bättre eller

sämre än någon annans. När jag bestämde

mig för att läraryrket inte skulle vara något

för mig var det till stor del för att jag inte

ville vara med om någon betygsättning. Men

vad är det jag håller på med nu egentligen?

I det här numret har jag försökt att hålla mig

från att recensera, men det har gått så där.

Men en sista sak är viktig för mig att

poängtera: det som jag skriver är mina

personliga tolkningar och åsikter, inga

sanningar. Jag vill inte se mig själv eller bli

sedd som någon slags konstkritiker, hellre då

en röst som talar om att det går att se saker på

olika sätt.

/ A

OMSLAGSBILDEN har jag gjort i Words

bildbehandlingsprogram. Lowtech FTW!

MALTE NYBERG,

INTE NYMAN

Fan vad sämst jag är alltså, i förra numret

gjorde jag en jättetramsig ”intervju” med

Malte NyBERG XII, men kallade honom

då för Nyman. Kan hända den bästa, men

mig händer det definitivt. Ja, ja. Jag fick

även veta för ett tag sen att anledningen

till att Malte har lagt till XII till sitt namn

är att han var det tolfte syskonet i sin

familj. Där ser en!

KONTAKT: alveola@riseup.net eller

Alveola Ämting, Kastellgatan 19b, 871 33

Härnösand. Det här kanske jag har varit

lite dålig på förut, men nu ska jag försöka

komma ihåg att skriva det här i varje

nummer.

GLÖM INTE ATT DU OCKSÅ FÅR

SKRIVA I VELODROM!

3

INNEHÅLL:

4

NUSCHIA SLOMMA

INTAR SAMBIBLIOTEKET Jag minns att det fanns en trädgård

nere vid Härnösands hamn. För ett

par år sedan, när jag bodde i en

sunkig lägenhet på Sälsten, brukade

jag fundera över vem som hade den

trädgården. Det var fullt av märkliga

skulpturer, målade i klara färger. Jag

tror att den kallades ”Nuschias

konstträdgård”. Men nu har Nuschia

flyttat ut till Ramvik, och inga spår

finns kvar av konstträdgården i

Hamnen. Där finns idag bara en tom

och vanlig, ganska tråkig tomt.

Det som visas på plan 2 på

Sambiblioteket är en mängd

fotografier med motiv från

Härnösands hamn. Men också en

stor, blå havsmålning, full av båtar,

målad i olja på en rullgardin.

Fotografierna som Nuschia har tagit

från sin balkong på Villa Mare är

intressanta som en slags

dokumentation över vad som hänt

med hamnen genom åren. De fyra

silos som syns på hennes stora

rullgardinsmålning, de finns inte

5

”Alla frågar varifrån jag

kommer, fast jag har bott i

Sverige i femtio år.”

längre. Jag hade faktiskt aldrig ens

lagt märke till dem.

I sin egenproducerade självbiografi

som också finns till låns på

bibloteket vecklas ett gripande

livsöde ut. Nuschia flydde från

Masuren, som ligger i nuvarande

Polen, under andra världskriget.

Efter flera års kringflackande i

Europa slog hon sig ner i Sverige

1954, och sedan 28 år tillbaka har

hon levt och verkat i Västernorrland.

Boken är förutom Nuschias texter

också full av

hennes bilder.

Den som

griper mig

allra mest är

en pastellfärgad målning som kallas

Hem från skolan under

bombningarna. Bilden visar ett barn

som går på vägen, med flera

bombplan hängande i luften ovanför

sig. Brandgula explosioner täcker

tavlans övre högra hörn, barnets

utsatthet blir synliggjort. Det här är

ett motiv som jag aldrig har sett

utfört på det här sättet förut, långt

från Otto Dix och George Grozs

brutala krigsskildringar, men ändå

mer hjärtskärande, hur ofta blir

barnet i kriget skildrat? Käthe

Kollwitz gjorde det förstås, men inte

många andra vad jag vet.

Nuschia berättar också om hur hon

upplevt sin resa från borguise till

flyktingklass. ”När man är född i

över- eller medelklass och blir

utkastad i ett svart hål utan

återvändo, måste man ha änglar för

att överleva.” Nuschia menar också

att det delvis var hennes

konstintresse som höll henne vid liv

under de svåra åren på flykt.

Nuschia Slomma har på sätt och vis

varit en förbisedd konstnär i

Härnösand. Det har inte varit lätt för

henne att få ställa ut i de fina

salongerna, men hon har alltid fixat

sina egna utställningsytor.

Ta bara De sköna

konsternas hus i Nyland

till exempel, som Nuschia

själv har renoverat upp.

Där var en gång i tiden 24 rum fulla

med konst. Men sin frustration över

att inte få plats i det offentliga

konstlivet ger hon uttryck för i sin

bok:

”Ska man vara kungen eller

särskilt utvald för att få

ställa ut på Härnösands

Konsthall?”

Hennes behov av att i boken hävda

sig som prisbelönt konstnär och

internationell modell blir helt

begripligt. Nuschia Slomma är en

konstnär som fått sparka från

underläge, därför är det så kul att

hon får upprättelse genom sin bok

och sin nya utställning.

6

GALLERI KONST OCH KAMERA

VISAR CURT BREILAND

En bra bit väster om Örnsköldsvik

ligger republiken Tjal, mitt i

”Nätterlunds land”. Där har Åke

Hultman sedan fyra år tillbaka ett

galleri som kallas Konst & Kamera.

I fjol ställde Åke ut sina egna

daguerreotypier, och i år är det en

minnesutställning med verk av hans

gamle brevvän Curt Breiland. Åke

har också sammanställt en bok till

Åke med Curt i bakgrunden

7

minne av konstruktivisten Curt och

hans konstnärskap. I den boken

träder bilden

fram av en

blygsam

konstnär, som

sålde sina verk

billigt för att alla

skulle ha råd.

Han gav också

ofta bort sina

målningar till

vänner. Själv

bodde han och

skapade han sin

konst i en liten

stuga på 29 kvadratmeter. Curt

Breiland var också snäll mot barn

och målade eller slöjdade gärna åt

sina bekantas ungar.

Curt Breiland fick först

uppmärksamhet för sina små och

känsliga, naturlyriska teckningar.

Han fick ställa ut på Liljevalchs och

fick flera stipendier, men beslöt sig

plötsligt för att bränna upp 300 av

sina verk, sluta teckna och istället gå

över till måleri. Han valde då den

moderna konkretismen, ett slags

förenklat och minimalistiskt måleri,

som bryter ner bilderna till enkla

färgfält och fyrkanter.

Det fina med Breilands bilder är att

de genom sina titlar blir begripliga.

Den som likt mig har svårt för den

fisiga kulturen kring Malevitjs och

Mondrians ”åh så sofistikerade”

konst och attityden att de som inte

gillar den inte

förstår och

därför är lite

dumma, kanske

tycker att det är

skönt att det

abstrakta här

ändå blir konkret.

En liten gul

fyrkant mot svart

bakgrund är en

maskros som tar

sig upp ur

asfalten, ett svart

streck mot vit bakgrund är en stolpe i

snö.

Breilands charmiga blygsamhet

speglar också av sig i det lilla

formatet han använde, tavlorna är

inte mer än någon kvadratdecimeter

stora. Åke berättar att han har mätt

alla Breilands tavlor, ingen har exakt

samma mått som någon annan.

”Det är nog ingen slump,

Curt ville inte att det skulle

se massproducerat ut.”

Det vackraste av allt är nästan Curt

Breilands gamla staffli, som han

målade alla sina små tavlor vid. På

staffliet står fortfarande en påbörjad

tavla kvar, den sista, som aldrig hann

bli klar. Som en dikt över livets

förgänglighet.

8

ÅKE HULTMANS DAGUERREOTYPIER

Efter att vi tittat klart på Curt

Breilands bilder blir jag och ungarna

inbjudna till Åkes och Kerstins kök

på lite kaffe, saft och bullar. Åke

visar där sitt skåp med

daguerreotypier. Vissa av dem har

visats i Daguerres hemstad Bry-sur-

Marne utanför Paris och några i

Atlanta, USA. Jag fattar först inte att

plåtarna han visar är själva bilderna,

utan tycker att det är lite lustigt att

Åke har ett helt visningsskåp fullt

med negativplåtar i köket.

Vad är då egentligen en

daguerreotypi? Efter att ha läst på

lite om tekniken måste jag säga att

jag tycker att den verkar livsfarlig!

En silverplåt eller försilvrad

kopparplåt utsätts först för inverkan

av jod- och bromångor. Sedan läggs

det på ett tunt lager jod- och

bromsilver för att plåten ska bli

ljuskänslig. Den preparerade bilden

belyses i en kamera och sedan

framkallas den med hjälp av ångan

från uppvärmt kvicksilver. Bilden

ska också fixeras med

undersvavelsyrligt natron. Vanligtvis

förbättras hållbarheten genom

behandling med en

guldkloridlösning.

Det låter inte bara hälsovådligt,

utan också skitdyrt! Inte undra på att

Åke är typ den enda personen i hela

Sverige som fortfarande håller på att

göra egna dags.

Men egentligen är det inte så svårt

att förstå att någon vill ägna sig åt en

9

långsam teknik, ett riktigt hantverk,

när vårt samhälle översvämmas av

snabba och massproducerade bilder.

En daguerrotypi finns bara i ett enda

exemplar, vilket är själva plåten som

bilden exponerats på. De här

bilderna ska helst ses i ett speciellt

ljus, för att motiven verkligen ska

framträda. Därför blir jag överraskad

när jag ser bilderna som Åke lagt

upp på nätet, så mycket tydligare än

de jag höll i mina händer. Men det

silvriga i bilderna, som kännetecknar

daguerreotypierna, går inte att

återskapa i datorn. Därför tycker jag

att den som gillar gamla fina

fototekniker borde göra ett besök ute

på galleri Konst och Kamera, och be

om att få komma in i Åkes kök och

kika på hans dags.

Kolla gärna in Åkes hemsida så länge:

http://daguerre.info.se/

10

PÅ TUR I NÄTTERLUNDS LAND

Jonas Nätterlund var en man som på

något vis lyckades knega ihop 24

miljoner på ett typografjobb. Han

hade visst en himla tur med aktier i

och för sig. Hur som helst, de

pengarna testamenterade han till

Nätra - Sidensjö kommun, som

skulle köpa offentlig konst för

alltihop. Det här innebär att det, mitt

ute i ingenstans, bara dräller av

skulpturer och andra offentliga

konstverk. Min absoluta favorit är

Skidåkerskan av Jörgen Nilsson.

Det finns ett verktyg för feministisk

konstanalys som i princip går ut på

att kolla om kvinnan i bilden är aktiv

eller passiv, med andra ord: gör hon

något? Här har vi något så ovanligt

som en kvinna som har blivit

skulptur för något coolt som hon har

gjort, hon är även i skulpturen aktivt

skidåkande. Också blicken är aktiv,

hon möter våra ögon med en stark

blick även fast hon inte har några

pupiller. Det vanliga är ju annars att

brudar i konsten är passiva, gärna

med sänkt eller bortvänd blick.

Den som har stått modell för

skulpturen är elitidrottaren Märta

Norberg. Ja, egentligen är det ett

foto av henne som Jörgen Nilsson

har använt, skulpturen är från 2005,

då Märta Norberg redan var en

gammal tant. Norberg slog igenom

1939, då hon vann SM i längdskidor

fast hon bara var 17 år gammal.

11

En annan favorit, som ligger precis

vid sidan av Skidåkerskan vid

rastplatsen vid väg 335, är Monika

Goras bryggor,

som kallas

Skatten finns

där de två

möts. Jag fattar

egentligen inte

vad hon menar,

men det är så

vackert allt. De

två bryggorna

som går ut i

ingenstans, av

ingen egentlig anledning än att det är

fint. Kanske menar hon att skatten är

landskapet som bryggorna vätter ut

mot. Nej, jag vet inte ett enda dugg

om vad hon har tänkt, det där var

bara något som jag hittade på.

Så här skriver hon själv om sitt verk:

"Drömmesjöns bryggor på

land.

Bryggor för drömmar - att

drömma på, drömma

utifrån.

De är också anvisningar om

riktning, tänkbara vägar,

språngbrädor ut i luften,

avsatser, startbanor för

flygande tankar."

Jag blir inte mycket klokare

av den förklaringen, men vi kan väl

låta det vara så. Allt kanske heller

inte måste förstås. Ibland kan jag

tycka att känslan som ett verk inger

är viktigare än tankarna de för med

sig. Men bara ibland.

12

SOLLEFTEÅS

STOLTHET

I en röd lada på Djupövägen i

Sollefteå har Kulturbygden sina

lokaler. Det är ett imponerande

projekt som gruppen bakom

initiativet har lyckats med, under

sommarens tre månader har de

ordnat minst en utställning i veckan,

samtidigt som de har arrangerat

teaterföreställningar och konserter.

Vid disken, som också är ett enkelt

café, tar Petronella Jakobsson emot

gästerna. ”Om kaffet är äckligt

behöver ni inte betala”, säger hon till

ett par gäster som är där och tittat på

Tove och Anneli Nowéns

utställning. Petronella är anställd på

halvtid under sommaren, men hon

berättar att det mesta av arbetet görs

ideellt på vintern. Då ska

programmet fixas, artisterna bokas

och pengarna sökas.

Kommunen nappade direkt på idén

om att starta upp en kulturscen för

unga. ”De förstår ju att det måste

hända saker på en ort för att

människor ska vilja stanna kvar.

Ingen av oss som jobbar med

Kulturbygden bor ju här längre

egentligen, men vi är hemvändare på

sommaren” säger Petronella.

A: Hur började arbetet med

Kulturbygden?

P: Det började med att vi pratade

med kommunen och med

studieförbund. Sedan åkte vi bara

runt och letade efter lokal. När vi

hittade den här ladan fick vi genast

lov att låna den av kommunen. Så vi

satte igång att städa ur den och göra

rent från all gammal fågelskit som

hade samlats här. Men det var en del

13

av processen att fä kämpa hårt för

något som vi trodde på.

A: På er hemsida skriver ni att

Kulturbygden ska vara ungas

viktigaste möte med kulturen,

behövs ett sånt möte?

P: Absolut! Grundidén är att skapa

möten mellan folk och olika

konstformer. Vi vill förvalta idéer

som folk har och hjälpa till att

förverkliga dem. Tidigare har det

funnits väldigt få möjligheter att få

komma ut och visa sig om man vill

göra sin egen grej. Folk är vana vid

att bara se coverband här i Sollefteå,

därför har det bara varit sånt som har

efterfrågats. Men vi vill försöka

vänja folk vid den här sortens kultur,

som vi skapar själva. Vi var först

rädda att ingen skulle vilja vara med,

men i år har vi fått 26 arrangemang!

På så vis märker vi att det finns ett

behov av Kulturbygden, det är

viktigt för unga att få ställa ut, till

exempel. De flesta som är med och

arrangerar saker här är mellan 16

och 35 år.

A: Det är ju lite annorlunda mot

konsthallarna, där både besökarna

och utställarna brukar vara minst 50.

P: Ja, precis! Det är därför som vi

vill skapa en yta för de unga att

synas på. Nytt för i år är ju

vernissagerna, förut var det en

utställning som hängde hela

sommaren, men vi vill ge

konstnärerna den extra

uppmärksamheten.

A: Hur mycket folk kommer det till

vernissagerna?

P: På Tove och Anneli Nowéns

vernissage var det proppfullt här,

säkert 50 gäster. Det är nog vårt

rekord. Det var en rolig vernissage,

Tove spelade live med sin pappa.

Men det är nog teatern som

egentligen drar flest besökare,

kanske för att det arrangeras färre

teaterföreställningar än utställningar

och konserter.

A: Vad har ni fått för typ av stöd för

projektet?

P: Vi har sökt och fått pengar från

både kommun och studieförbund,

men vi har också fått jättemycket

uppskattning och pepp från alla håll.

14

I år fick vi Ingrid Thulin-stipendiet.

Det var verkligen kul att få den

uppmärksamheten.

A: Vad har varit svårt?

P: När vi startade upp för tre år sen

var allt svårt, men man får vara

framåt och inte ge upp. I början

bokade vi större artister för att

etablera oss, men i år är det bara

lokala artister. Vi har stadigt fått

större och större publik. Nu är vi

etablerade, nu vet vi att det här

fungerar.

A: I år är det väl ingen som får något

gage?

P: Nej, vi har istället prioriterat att så

många som möjligt ska få vara med.

Vi menar inte att det ska vara obetalt

i kulturbranchen, men när man är

helt ny är det kanske ännu viktigare

att få visa upp sig. Det är också

viktigt att ta till vara på all den

ideella kraft som finns. Vi tycker

också att det är viktigt att alla våra

arrangemang ska vara gratis att gå

på.

A: Hur bokar ni era artister?

P: Oftast är det faktiskt de som

kommer till oss med en idé som de

vill förverkliga. Vi annonserar i

olika tidningar under vintern och

våren och sen kontaktar de oss.

A: Vet du om det finns

någotliknande initiativ i länet?

P: Nej, jag tror inte det.

Örnsköldsvik har ju Sliperiet och

Sundsvall har Pipeline, men båda är

mest inriktade på musik och inte på

teater och konst. De har ju däremot

öppet året om, medan vi bara finns

på sommaren. Vi har ju ett så

intensivt program, så jag vet inte om

vi skulle orka hålla på så här året

om. Jag ska inte säga säkert att det

inte finns något annat som

Kulturbygden, men jag vet inte om

något i alla fall.

Plötsligt dyker Tove Nowén själv

upp i ladan. FAN, jag har ju inte

förberett några frågor åt henne!

A: Tove, du som är sexton år..

T: Nä, jag är arton!

A: Jaha, eh, du som är arton år, hur

har Kulturbygden påverkat dig, hur

var det att växa upp innan

Kulturbygden fanns?

P: Haha, hur kunde du LEVA innan

Kulturbygden fanns Tove?

T: Jo men det är jättekul att få ställa

ut här, jag är ofta här och kollar på

grejer. Det är kul att det händer

något.

A: Håller du på med något annat än

fotografi?

T: Jag filmar en del. Nu har jag just

gått ut gymnasiet och tänkte söka till

någon film- eller fotoskola.

15

Petronella sätter en röd lapp vid det första av Tove Nowéns fotografier som blivit sålt.

16

”Det är bra att ha

teori i ryggen, men

man får inte glömma

det praktiska.”

KULTURBYGDEN ordnar förutom

konserter, teaterföreställningar och

utställningar, också olika sorters

workshops. Jag förbannar mig själv

för att jag missade sångworkshopen

med min idol Sara

Parkman, men vi lyckas i

alla fall ta oss till

graffitiworkshopen med

ådalsfödda

konstfackstudenten Jeff

Östberg. Den är lite

annorlunda än workshopen på

Svanös konst- och kulturvecka (se

Velodrom 3) i och med att det nu

målas på stora presenningar som

sitter uppspända på två hus, istället

för på varsin träskiva. Här känns det

mer som ett gemensamt projekt, där

alla kan få måla stort oc ta plats. När

vi kommer till Kulturbygden sitter

ett gäng och skissar i solen, medan

Tove och Petronella, som alltid

verkar vara här, har satt igång med

att spraya.

Workshopen har

redan varit igång

några dagar och

strax ska allt

knytas ihop. Jeff

började med

graffiti när han var femton, precis

som den yngsta deltagaren i

workshopen fyller just idag. Jeff

berättar att det innebar en

omställning när för honom att börja

på konstfack, ”allt är så teoretiskt

och man måste skriva en massa om

17

”En klasskompis till mig blev

så jävla förbannad på allt

ordbajseri en dag, han ba:

fan kan man inte bara

snacka normal svenska?”

allt man gör. Det är bra att ha teori i

ryggen, men man får inte glömma

det praktiska.”

Jeff pratar om

Jacob Kimvall,

som föreläser på

Konstfack och har

skrivit boken Noll

tolerans. Där finns

det en poäng i att vara påläst menar

Jeff, folk lyssnar på Kimvall

eftersom att han kan mycket och kan

uttrycka sig smart om graffiti som

konstform. Men samtidigt är det bra

att han

fortfarande

kan prata så att

folk förstår,

Jeff menar att

det är mycket

akademiskt

snack på

institutionerna. Men här på

Kulturbygden är det mer verkstad än

prat. Som Jeff säger är det viktigt att

inte glömma det praktiska.

18

EN RESA GENOM LÄNET DE EFTERLÄNGTADE tågen mellan

Sundsvall och Örnsköldsvik har

äntligen börjat rulla. Där emellan

finns stationerna Timrå, Kramfors

och Härnösand. Varje stad som vill

bli ansedd som en kulturstad har

konst på sin tågstation. Vad finns det

då för konst längs spåret?

VI KLIVER PÅ tåget i Sundsvall, som

inte har någon egentlig

beställningskonst på stationen, om

inte de vedervärdiga reklamdrakarna

kan räknas dit. Reklam som utger sig

för att vara konst gör mig skitarg, det

må vara förmätet men så är det. Jag

vill gärna hävda att allt kan vara

konst, men reklamkonsten är i så fall

den ruttnaste.

MEN NÅGOT SOM Sundsvall har

ganska gott om är den obetalda

gatukonsten. Det här är något som

berikar Sundsvalls kultur, något som

är intressant för unga, men som

tyvärr motarbetas av kommunen och

självklart framför allt av polisen.

19

Nyligen stoppades ett vanligt,

hederligt, tillfälligt plank vid

Burefestivalen. Jag trodde ärligt talat

att det inte var så illa ställt med

Sundsvall! En annan sak som retar

upp mig på Sundsvalls station är

fastighetsbolaget Jernhusens anslag

inne i stationshuset:

”VÄLKOMMEN TILL VÅR FINA

STATION! /JERNHUSEN”

Stationshuset ritades 1925 av

arkitekten Folke Zetterwall och det

är verkligen ett skitfint hus, särskilt

den gröna keramikinteriören. Men

VÅR station, säger Jernhusen? Är

det då inte ALLAS station? Vad som

är offentligt och vad som är privat är

inte lika tydligt längre. Eller rättare

sagt, det som en gång tillhörde oss

alla är nu en plats dit vi välkomnas

av företag. Det vidrigaste med

Jernhusens fina station är dock att

det inte går att lägga sig ner på

bänkarna, eftersom att någon har

monterat dit järnarmstöd med en

dryg rumplängds avstånd efter hela

bänken. Så fick de hemlösa

Sundsvallsborna ingen stans alls att

vila på.

NÄSTA STATION är Timrå, som

också har en del färgglad graffiti

som livar upp i den grå betongen.

Men någon betald konst finns inte

vad jag kan se. Det roligaste är att

spåret går genom fabriksområdet vid

Östrand, det är som en kuliss i någon

slags surrealistisk film.

I HÄRNÖSAND håller kommunen på

med upphandlingen av det kostverk

som ska pryda stationen. Det började

egentligen med att ett förslag lades

fram om att några

gymnasieungdomar skulle få sköta

20

utsmyckningen av tågstationen, men

kommunen valde att istället låta

någon eller några av stadens

etablerade konstnärer sköta den

saken. Vem eller vilka det blir vet vi

inte ännu. Det är väl bra att

kommunens yrkeskonstnärer får lite

jobb, men hoppas bara att

ungdomarna kan få utlopp för sin

kreativitet på någon annan offentlig

yta utan att riskera dryga böter.

VI RULLAR VIDARE genom det som

Helmer Osslund kallade ”spenaten”,

ett grönt, grönt, grönt landskap som

ännu inte börjat skifta i några

höstfärger. Kommer fram till

Kramfors, en stad som många har

fördomar om. Men att Kramförs är

den enda staden i länet som har fått

beställningskonst på plats på

stationen säger något om den. Till

Kramfors kommun hör Svanö och

Nordingrå, som båda på sätt och vis

är kulturella centrum i länet. Jag tror

att Kramfors jobbar på sin identitet

som konststad och försöker komma

bort från den gamla knarkstämpeln.

Några som ska ha särskild cred för

det arbetet är Åsa Bergdahl och

Janne Björkman, som gjort

utsmyckningarna på stationen och

driver på kulturfrågan i kommunen.

TILL SIST kommer vi fram till

Örnsköldsvik, där vi möts av en tom

och outsmyckad perrong. Någon

liten tag kanske, men annars ingen

konst. Uppe vid hoppbacken sitter en

stor skylt som deklarerar att

reklamplats finns att köpa, en riktigt

deprimerande syn.

I EN SAMTID då det offentliga

utrymmet kan köpas för pengar,

medan de som vill göra lite fint utan

att ha några kommersiella syften

jagas av polisen, då kan det se ut så

här på en tågstation.

21

MEN VID EN AV TRAPPORNA

som leder upp till perrongen i

Örnsköldsvik hittar jag detta: en

klottersanerad vägg. Det får mig att

tänka på filmen The subconscious

art of graffiti removal, som handlar

om att alla människor i grund och

botten vill skapa, och att

klottersanerarnas gärningar har

likheter med modernisternas

abstrakta konst. Den här filmen är

något av det vackraste och samtidigt

mest ironiska jag sett i konstväg, och

den rekommenderas varmt.

http://www.youtube.com/watch?v=pUa9x1-

SMLo

Tack till Anna Norvell för tipset

22

KONST I

VÄRLDS-

ARVET Under en av våra många resor ut till

Nordingrå snubblade vi över ett

offentligt konstverk som gjorde hela

familjen förtjust. Ute vid Bönhamns

klippor går en uthuggen stentrappa

rakt ner i havet. En träbrygga leder

dit ut och någon har ansträngt sig för

att det ganska undangömda verket

ändå ska gå att hitta. Konstverket är

gjort av Katarina Löfström och

beställt av Statens konstråd. Så här

skriver hon själv på rådets hemsida:

”Passage består av fem trappsteg

som ligger nedsänkta i vattnet. Med

tiden kommer trappan att blottläggas

steg för steg, tills den helt ligger i

dagen. Varje trappsteg är så högt att

det motsvarar en generation. Mina

barnbarn ligger således två trappor

ner och skulle jag följa trappan ännu

längre ner, berör jag tid som ligger

bortom min.”

Det är lätt svindlande att stå i

trappan och se ner på de

sjögräsbeklädda trappstegen som

fortfarande ligger under vatten. I en

tid bortom vår kommer de

trappstegen att ligga ovan hav.

Konstverket skapade en diskussion

som hänförde barnen, ”när mina

barnbarn är stora?” Ett kul och

pedagogiskt hjälpmedel för att

förklara det svåra och abstrakta

begreppet generation för en treåring.

Egentligen skulle vi ut till

Högbonden och kolla på Ove Egon

Grandics utställning, men vi hade

fan inte råd med färjan.

23

24

DEN OJÄMSTÄLLDA

KONSTVÄRLDEN Att Sverige är ett jämställt land har

vi ofta hört, men hur står det till i

konstvärlden egentligen? Enligt den

rapport som genusforskaren Vanja

Hermele gjort på uppdrag av

Konstnärernas riksorganisation

(KRO) och Sveriges konst-

hantverkare och industriformgivare

(KIF) är det faktiskt ännu sämre än

vad en skulle kunna tro. Forskningen

bygger på en enkät som besvarats av

1888 konstnärer och ett 30-tal

djupintervjuer med gallerister,

konsthallschefer, konstnärer och

kritiker. 60 procent av männen som

besvarat enkäten anser att

bildkonsten är jämställd, medan 72

procent av kvinnorna som svarat

menar att så inte är fallet.

Rapporten presenterades i boken

Konsten, så funkar den (inte) under

Almedalsveckan 2009. Där väckte

den stor uppmärksamhet eftersom att

den utmanade bilden av den

jämställda konstvärlden. En

anledning till att orättvisorna kan

fortsätta finnas är att de förnekas

inom institutionerna. Studien visar

att mer konst av män köps in av

staten och att män också får bättre

betalt för sin konst än vad deras

kvinnliga kollegor i genomsnitt får.

Samma missförhållanden gäller

också internationellt. Konst-

aktivisterna Guerrilla Girls

presenterar skrämmande siffror på

hur det ser ut med den kvinnliga

representationen på stora

konstinstitutioner världen över. Till

exempel var 86 % av soloutställarna

på Irish Museum of Modern Art män

i fjol, och på moderna sektionen hos

Art Institute of Chicago hänger konst

av till 90 % män. Detta är alltså de

moderna avdelningarna.

Vanja Hermele menar att kvalitet är

det begrepp som används för att

rättfärdiga diskriminering i konsten.

25

Gallerister säger att de bara går på

kvalitet och så köper de in 90

procent konst av män till sitt galleri.

Enligt Hermele är förklaringen till

det här att kvalitetsbegreppet är

manligt kodat. Vanja Hermeles bok

belyser fyra hinder som hon ser finns

för att uppnå en jämställd konstscen.

Det handlar om att aktörerna på

konstscenen separerar genusfrågor

ifrån konsten, om att undvika ansvar

för jämställdheten med förklaringen

att det redan är jämställt. Det handlar

också om att det tas ett särskilt

ansvar för att män ska få plats på

konstscenen och att det anses

besvärligt när kvinnor är i majoritet

samt om fördelningen av pengar och

makt. Vanja Hermele pekar också på

att en majoritet av eleverna på

landets konstskolor är kvinnor, men

att samma kvinnliga övervikt inte

återfinns på de höga positionerna. Ju

högre upp i hierarkin, desto färre

kvinnor. Det här är något som tyvärr

också stämmer in på länets egen

konstskola i Sundsvall. I min klass

gick i fjol fyra killar och femton

tjejer, medan endast en av lärarna

hade snippa.

En vanlig konsthistorielektion kan ju

göra en lätt deprimerad över de

historiska könsojämlikheterna i

konstvärlden. Klart att villkoren för

oss är bättre nu än för hundra år sen,

men vi ska för den skull inte tro att

vi är av med problemen.

26

27

28

NOTISER VILKS DELTAR PÅ

ISLAMOFOBMÖTE Muhammedkarikatyrern

as skapare Lars Vilks

planerar att delta på ett

antimuslimskt möte i

New York, anordnat av

rasistgruppen English

defense league och

islamofoba SION. Nån

som är förvånad? Detta

har lett till att

Östersunds länsmuseum

Jamtli har bokat av

Vilks från en planerad

utställning. Go Jamtli!

PUSSY RIOT FÅR

TVÅ ÅR

Tre medlemmar ur det

ryska feministiska

konstnärskollektivet

Pussy Riot har dömts till

två års fängelse.

Anledningen är att de

stormat in i

Frälsarkatedralen i

Moskva, där de

genomförde en

performance där de bad

jungfru Maria att frälsa

Ryssland från Putin.

MODERATERNA

VILL HA FÄRRE

ESTETER

En arbetsgrupp inom

partiet diskuterar att dra

ner antalet utbildnings-

platser på estetiska

programmet och att öka

kraven på konstnärlig

förmåga för dem som

söker.

ALBY FÅR 90

METER

GRAFFITIVÄGG

Subtopia, Riksteatern

och Graffitifrämjandet

står för initiativet att

öppna den nya lagliga

väggen. Alby ligger i

Botkyrka kommun,

granne med nolltoleranta

Stockholm.

FLER SNUBB-

SKULPTURER

Fagerstabandet The

Hives har fått godkänt

från kommunen om att

resa statyer av sig själva

i staden.

OKRISTLIGT

BARNPROGRAM

Svampbob Fyrkant kan

bli förbjuden i Ukraina.

En kristen högergrupp

tycker att den tecknade

figuren sprider "homo-

propaganda" till barn.

En statlig kommission

håller på att granska

ärendet.

SUNDSVALL

STOPPAR VÄGG

Den tillfälliga

graffitiväggen som

Burefestivalen planerade

att sätta upp, blev

stoppad av kommunen

och polisen. Efter

massiv kritik mot

beslutet fick ett

målarplank för barn

uppföras, men ingen

sprayfärg var tillåten.

FILM OM WEI WEI

En långfilm om

kinesiska konstnären Ai

Wei Wei har precis haft

biopremiär i Sverige.

29

DET BORGERLIG MEDIA INTE

BERÄTTAR OM PUSSY RIOT

Alla älskar Pussy Riot, men ingen

verkar veta eller bry sig om vad de

egentligen står för. En rysslandkorre

hävdar i DN att det inte går att säga var

Pussy Riot står politiskt. Men i vintras,

långt innan världen öppnat sin famn för

kollektivet, lät de sig intervjuas av St

Petersburg Times. Där berättar gruppen

om sina politiska positioner. Vissa

kallar sig anarkister, andra

vänsterliberaler. Begreppen är i princip

synonymer.

Flera av Pussy Riots medlemmar har

tidigare ingått i den radikala konst- och

aktionsgruppen Voina, som bland annat

eldat upp och vält polisbilar och målat

en jättekuk vid ryska säkerhetstjänstens

högkvarter. Kring Voina har det varit så

gott som helt tyst i media, om vi inte

räknar facktidningar som KROs

Konstnären, som rapporterat om

gruppens aktioner och straff.

Om det hade varit tre AFA-brudar som

hade stormat någon kyrka i Sverige,

hade sannolikt inte det allmänna stödet

varit så stort. Och, som Andres Lokko

faktiskt påpekar i SVD, vem fan bryr

sig om de brittiska aktivister som

dömdes till fyra års fängelse för

uppvigling under Londonkravallerna i

år?

Vad är det då som gjort att västmedia

enhälligt omfamnat Pussy Riot? Att de

burit rosa masker istället för svarta?

Antagligen är anledningen densamma

som till varför väst så ivrigt hejar på

kinesiska dissidenten Ai Wei Wei.

Konstnärer som kritiserar sina egna

korrupta östregimer får helt enkelt väst

att känna sig lite bättre. Att samma

missförhållanden kan finnas även här

skiter blankt vi i.

Obs! Bilden är snodd från internet

30

KALENDARIUM FÖR

SEPTEMBER

SUNDSVALL

GALLERI VERSALEN öppnar

igen! De inviger 9 september med

konstauktion, där konstföreningens

medlemmar får lämna in konst de

inte längre har plats för. 13.00 på

Stora torget.

MARK EDWARDS fotoutställning

Hard Rain: Whole Earth? visas 28

september - 26 oktober på Stora

torget.

LISBETH MALM visar screentryck

och glas på Galleri Lustgården på

Alnö. 8-16 september.

KONST & LOPPIS blir det i

Lagårn på norra Alnö 1-2 september

KRAMFORS

KRAMFORS KONSTHALL visar

målningar av Åke Melin. 25 augusti

-17 september. 22 sep - 15 okt textil

av bland andra Lisa W Carlsson och

Kerstin Lindström.

HÄRNÖSAND

NUSCHIA SLOMMA ställer ut

fotografier på Sambiblioteket till och

med 15 september. Den 22:a är det

Carola Harrison som visar

fotografier där.

PÅ MORMOR HILMA är det

Alveola Ämting som ställer ut den

här månaden. Hjälp, det är ju jag!

HÅKAN BENGTSSON visar

målningar och teckningar på

konsthallen. 15 september - 13

oktober.

KONST I DET FRIA Konsthallen

har en utställning som är öppen för

alla att delta i. 15 september i

stadsparken!

ÅNGE

PÅ KONSTHALLEN visas måleri

av Reyhan Aliyeva Persson. 3 - 28

september.

31

ÖRNSKÖLDSVIK

KJARTAN SLETTEMARK finns

kvar på Galleri Lokomotiv till och

med den 9 september. Skynda att se!

ÖDBERGSKA sällskapet har

hantverksutställning på sin gård hela

september.

CAMILLA BERGMAN ställer ut

teckning, relief och skulptur på

konsthallen/museet 15 september -

20 oktober. Kulturlab blir det också!

29:e september är alla välkomna dit

för att skapa eget. De har även

textilverkstad på tisdagar 16-20.

SOLLEFTEÅ

TEXTILARKIVET visar fortfarande

stickmagi från Färöarna. T.o.m. 9

september.

TIMRÅ

MATTIAS FAHLBERG Ställer ut

sin digitala konst på Söråkers

Folkets hus. 8 september

EN FÄRGGLAD utställning bjuder

Söråkers folkets hus också på. En

färgupplevelse där barnen får se,

tänka och lära om färg! 4-23

september.

TIPSA

VELODROM! Skicka ett mail till alveola@riseup.net

eller ett kort till Alveola Ämting,

Kastellgatan 19B, 871 33.

Allt är välkommet!

32

STÖD EN FATTIG

KULTURSKRIBENT:

PLOCKA UPP EN

LIFTARE!

Jag är för pank för att åka på alla roliga

utställningar i länet, så om du åker förbi

Härnösand och vill göra en god gärning: plocka

upp mig! Om jag har tid åker jag vart som helst.

0722-090543 /Alva