1

velodrom 7

2

OMSLAGSBILD:

HANNA HASSE BERGSTRÖM

VELODROM är ett fanzine som

handlar om konsten i Västernorrland.

Det har funnits sedan i somras och

hittills utkommit varje månad.

KONTAKT: alveola@riseup.net

eller Alveola Ämting, Kastellgatan

19b, 871 33 Härnösand.

GAMLA NUMMER kan läsas på

www.issuu.com/velodrom. Velodrom

har ingen egen hemsida än men det

kanske kommer.

NYA NUMMER kan du köpa genom

att skicka en tjuga till mig, pengarna

går till trycket och sånt.

DE GAMLA tidningarna är typ slut

allihop. Men hör av dig om du är

intresserad av gamla tryck, så jag vet

vilka nummer jag ska trycka fler av.

TRYCKT HOS HEMSTRÖMS I

HÄRNÖSAND

Fan, det är redan december! Nu tar jag

vinterlov en månad och kommer tillbaka i

slutet på januari. Då kommer Velodrom

förhoppningsvis att vara en snyggare tidning,

kanske kommer den att få ett nytt format.

Under lovet tänkte jag försöka lära mig ett

riktigt layoutprogram, så att jag slipper jävlas

med kinkiga Word i fortsättningen. All hjälp

är så klart välkommen.

Det blir en svår balansgång mellan att vilja

hålla fast vid fanzine-idealen och att vilja

utvecklas till en mer seriös tidning. Typ det

här med utgivningstillstånd, prenumerationer

och f-skattesedlar, ska en orka hålla på med

sånt? Ett nyårslöfte är i alla fall att inte ta in

reklam och att inte ta ut någon vinst, vilket är

två av grundbultarna i fanzinekulturen. Under

året som gått har många stora och små

tidningar gått omkull för att de inte är

lönsamma. Sånt är skönt att slippa oroa sig

för. Vi människor måste också stå upp för

rätten att göra saker utan att det alltid ska

handla om pengar. Ett nyårslöfte till har jag:

att kolla på jävligt mycket konst även 2013!

PEACE OUT/ALVA

3

INNEHÅLL:

4 FREDRIK LINDQVIST BERÄTTAR HISTORIER

6 FYRA OLIKA SÄTT ATT HANTERA

TÅGMÅLNINGARNA

8 EIVOR SCHULTZ HAR KÄNSLA FÖR HÄSTAR

10 HANNA HASSE BERGSTRÖM PÅ GRANEN

12 ERIK LINDSTRÖM PÅ LOTECH

GALLERY

14 OM KONST FÖR KONSTENS SKULL

15 FORNTIDA STRÄNDER INVIGDES MED MUSIK

16 ULF LINDKVIST TAR ASSAR TILL

KONSTHALLEN

18 VAD SKA KONSTKRITIK VARA BRA

FÖR?

22 ANNA GRUNDBERG STÄLLER UT PÅ

FJÄLLRÄVEN CENTER

23 KALENDARIUM FÖR

DECEMBER OCH TYP JANUARI

4

FREDRIK LINDQVIST BERÄTTAR HISTORIER

Egentligen är det väldigt orättvist

mot Fredrik Lindqvist att visa hans

träsnittstryckta tygbilder i svartvitt.

De knalliga färgerna är typiska för

honom, och utan dem går de optiska

effekterna, synvillorna, förlorade. I

bilderna finns en slags

kontrastverkan mellan färgerna som

får vissa delar att skjuta fram, lite

som en 3D-effekt. Ulf, som jobbar

på konsthallen berättar att det är

många besökare går fram och tar på

bilderna för att känna om tyget

verkligen är platt. ”Men är det ok

då?”, frågar jag. ”Ja, ja”, säger Ulf,

”När Fredrik var här och skulle

5

hänga drog han upp alla konstverken

ur en stor ryggsäck, så de tål nog en

del.”

Det är alltid en fröjd att besöka

Örnsköldsviks konsthall och

museum, mycket tack vare den

trevliga och engagerade personalen,

som aldrig backar för att ge

besökaren en ordentlig rundvisning.

Ulf går från bild till bild, pekar,

gestikulerar och berättar uppspelt

och ingående.

När Fredrik Lindqvist skapar sina

verk skissar han aldrig först. Han

skär bilderna i fyrkantiga MDF-

plattor, sedan trycker han på

tygstycken som han tråcklar ihop

med en grov tråd. Att sy på maskin

gav inte rätt uttryck. Ulf berättar att

det ju hade varit mycket enklare för

Fredrik att måla sina motiv eller

åtminstone screentrycka dem på

tyget, men det hade ju inte gett

samma känsla.

Fredrik Lindqvist hämtar sin

inspiration från det bildflöde som

dagligen sköljer över oss, från

reklam och musiktidningar. Han gör

udda kombinationer som skapar en

massa konstiga associationer.

Som den konstiga zombiekaninen,

som ser ut lite som Michael Jackson

och står i ett broccolilandskap där

grammofonspelare flyger omkring

och skumma svampar växer ur

toppen på ett träd. Trippigt, går det

nog att säga. Ulf berättar att de

brukar ha skolklasser på besök som

får välja ut tre delar ur en valfri bild

och skapa en egen historia. De värsta

berättelserna kommer från dem som

ser oskyldigast ut.

När jag påstår att det är kul att se en

snubbe som håller på med textil

rynkar Ulf pannan.

”Vi män som håller på med textil ska

inte få några fördelar på grund av

vårt kön. Jag får ofta höra att jag är

så duktig bara för att jag kan göra en

vanlig slätstickning, men det är ju

inte svårare för mig bara för att jag

är man.”

6

FYRA OLIKA SÄTT ATT HANTERA

TÅGMÅLNINGARNA

Nyligen har vi kunnat läsa i media

att saneringen av graffitimålningar

på Ådalsbanans tåg har kostat en

miljon sedan i augusti. Det rör sig

om ungefär 30.000 per målning, 27

anmälda fall. Men jag vill mena att

det egentligen inte är målningarna

som kostar, utan saneringarna. Som

jag ser det finns det fyra alternativ

för att hantera tågmålningarna:

1. Ett vanligt tillvägagångssätt är att

snabbt tvätta bort dem. Den metoden

ingår i nolltoleranspolicyn, som

också innebär höga straff och

frånvaron av ytor att måla lagligt på.

Det är ett sätt att marginalisera

kreativa ungdomar som vill uttrycka

sig genom den här konstformen, som

är mycket populär bland unga.

Hårdare bevakning och högre straff

ger inte någon minskning av

klotterbrott, enligt siffror från

brottsförebyggande rådet. Målarna

blir snarare sporrade och

provocerade av motståndet.

Saneringsmetoden är ett kostsamt

val som i värsta fall leder till höjda

priser för resenärerna, vilket vore en

orättvis kollektiv bestraffning.

2. Det absolut billigaste alternativet

vore att försöka acceptera

målningarna och se det vackra i dem.

7

Alla är inte förtjusta i graffiti, men

det finns mycket i vårt dagliga

bildflöde som vi inte själva har valt

att möta. Det går att jämföra

tågkonsten med den offentliga konst

som staten och kommunerna faktiskt

köper in, som allmänheten inte heller

alltid uppskattar särskilt mycket. Ta

dessutom all reklam, som

majoriteten rent av ogillar. Den har

vi snällt fått vänja oss vid. Vi har fått

lära oss att det offentliga utrymmet

kan köpas för pengar, de som har råd

kan välja vilka bilder vi ska matas

med. Om vi kan acceptera de

bilderna borde vi också kunna

acceptera den icke-kommersiella

graffitin, gräsrötternas konst.

3. Det här kanske låter galet, men

mitt bästa förslag är att beställa

konst till tågen. Att låta duktiga och

respekterade graffitikonstnärer måla

tågen kan förhindra att de klottras

ner av oerfarna och stressade målare

i mörkret. Det här är något som

praktiseras ibland annat i Berlin och

Amsterdam, två städer som är kända

för sin levande gatukonstkultur.

Också i Sundsvall har metoden gett

bra resultat, när en klotterutsatt vägg

nyligen pryddes av ett folkkärt verk

av en populär graffitimålare. Men

något som vi då måste komplettera

med är öppna och lagliga väggar i

alla städer, så att inte bara de

etablerade målarna får uttrycka sig.

4. Om Norrtåg verkligen inte vill ha

någon konst på sina vagnar tycker

jag att det vore en bra idé att ställa in

tågen i en låst hall om natten. Att

låta dem stå framme obevakade är

inte särskilt smart helt enkelt. En

tåghall är en dyr investering, dyrare

än alternativ två och tre, men i

längden billigare än att betala

väktare och klottersanerare i all

framtid.

OAVSETT hur vi väljer att se på

tågmålningarna och på graffiti i

allmänhet så är det en konstform

som kommer att finnas kvar. Genom

att erbjuda lagliga alternativ kan vi

främja seriös graffiti och minska den

frustration som skapar destruktivt

klottrande. Det viktigaste är att inte

demonisera de här unga

människorna, vars brott är kärleken

till form och färg.

Fotnot: Om ni tycker att den här texten ser

ut som en insändare till en lokaltidning så

är det för att det är en insändare till en

lokaltidning. Publicerades i Tidningen

Ångermanland i november. Recycle FFS!

TYCKER DU att det här var världens

mest publikfriande bullshit eller helt

obegripligt naivt? Skriv en insändare

till Velodrom, det vore kul att höra

din åsikt!

8

EIVOR SCHULTZ HAR KÄNSLA FÖR HÄSTAR

Vi är på väg till årets sista utställning

på Galleri Lustgården på Alnö

utanför Sundsvall. Galleriet startades

av Greta Kollberg 1986 och drevs

som heltidsgalleri fram till 2000.

Därefter har Lustgården varit ett

deltidsgalleri. Inte så långt efter att

vi kört över Alnöbron känns det som

att vi kommit ut på landet, det är

ganska glest mellan husen. Nere vid

vägen står en skylt där KONST står

tydligt skrivet, och vi förstår att vi

har kommit rätt. Galleriet är ganska

nybyggt, precis intill Greta

Kollbergs hus. En brandtrappa leder

upp till det stora vitpanelade rummet

där Eivor Schultz många

hästskulpturer i keramik står

uppställda.

”Sedan 10-årsåldern har Eivor

kunnat teckna hästarnas hela former,

medan vi andra nöjde oss med att

bara rita deras huvuden. Men Eivor

har nog alltid haft ett särskilt

förhållande till hästarna”, säger

Greta, som är en barndomsvän till

Eivor Schultz.

9

På ett bord står en av Eivors första

hästar, långt mer stiliserad och grov i

formen än de nyare. Den är ljusare i

färgen, inte svartbränd som de

senare verken utan med den

gråspräckliga stengodsytan kvar.

Hästens kropp är ett lerblock som en

hals och en svans skjuter upp ur. Det

finns också ett exempel på ett

mellanting, en rakubränd häst som

fortfarande växer ur ett

sammanhängande stycke, men här

börjar vi ana hästens ben. På så vis

kan vi följa Eivors stilbyte, från

nästan abstrakt skulptur till mycket

realistiska hästporträtt.

Men det är inte bara hästar i keramik

som visas på Lustgården, Eivor har

också gjort en mängd rakubrända

hus, som hon ställer ut. De är

minnesbilder från skärgården utanför

Härnösand, där hon växte upp.

Raku är en östasiatisk keramikteknik

som är mycket gammal. Typiskt för

rakubränd keramik är den svarta,

sotiga färgen. Modern raku går oftast

till på så sätt att keramiken

skröjbränns i en keramikugn för att

bli hård, och sedan bränns den en

gång till i väldigt hög temperatur.

Verken tas ut ur ugnen, medan de

fortfarande är rödglödande och läggs

i sågspån, tidningspapper, hö, halm,

eller något liknande material som

kan fatta eld av värmen. När elden

kommit igång, stänger konstnären in

föremålet i en tunna med lock eller

liknande, vilket gör att keramiken

inte får något syre. Då bildas de

typiska krackeleringarna och den

svarta färgen.

10

HANNA HASSE BERGSTRÖM PÅ GRANEN

Vi kommer till Galleri Granen i

Sundsvall på vernissagedagen, när

galleriet just ska stänga och

besökarna har gått. Hanna Hasse

Bergström sitter och tar igen sig i ett

litet rum intill, vernissager kan vara

påfrestande. Jag liksom närmar mig

försiktigt, rädd att störa, utan att

egentligen ha några frågor

förberedda. Men jag får veta att

Hanna Hasse Bergström tidigare har

gått på Sundsvalls konstskola, likt

många av de lokala konstnärerna,

och att det här är den första egna

utställningen.

Det är en väl sammanhållen

utställning med mönster och färger

som kommer igen i de olika

bilderna. Ett målat älgkranium ligger

i ett fönster och påminner om en

mexikansk målad dödskalle. Verket

har en rekordlång titel: ”De va int i

jånst som han kute för sist gången, el

kleiv ti e myr. Och int vare i jånst

han la se inpö nå gran. Men fast je

veit att han e dö sa veit je att hann ha

levd, och je kan bäre ha tron att hann

ha ne bra.”

Många av verken har något 60-

talsaktigt över sig. De är målade i

psykedeliska färger och i mönster

som påminner om paisley och

kurbits. Titlarna är fina, skrivna på

jämtska. Konstnärens mor är från

Jämtland.

Jämtska, eller jamska, talas av högst

50 000 personer, men många är

aktiva i kampen för att stärka

språkets ställning och hålla det

levande. Förr i tiden var det

förbjudet att prata jämtska och

skolbarn kunde få stryk om de inte

använde den påbjudna

11

”rikssvenskan”. Hanna Hasse gör en

fin insats för att bevara språket

genom att ge alla sina verk titlar på

jamska.

Den som tittar nära bilderna ser att

de till stor del är uppbyggda av sjukt

många små cirklar och streck, som

tillsammans bildar mönster. Det är

ett imponerande arbete, som säkert

krävt en hel del tålamod. Jag känner

igen tekniken från flera andra av

Sundsvalls unga konstnärer, som

Adele Löfqvist som ställde ut på

granen i somras. Jag undrar om det

är en särskild trend som finns just

här eller en större strömning som är

lika populär på andra ställen. Men

även om de använt samma teknik till

viss del så är Adeles och Hanna

Hasses verk mycket olika.

Något som jag gillar med Sundsvalls

konstscen är att det faktiskt finns

ganska många unga konstnärer där.

Det beror säkert till viss del på att

det finns en eftergymnasial

konstskola, som lockar ungt folk lite

varstans ifrån. Men också på att det

finns ytor där konstnärer kan få visa

sig utan att behöva ha ett milslångt

CV. Där spelar Galleri Granen en

viktig roll. Tittar vi på Härnösand,

Kramfors eller Örnsköldsvik finns

det inte alls samma kultur där unga

ställer ut aktivt. Sollefteå har

däremot kommit igång, i alla fall

under somrarna, tack vare

Kulturbygden.

Två av de bilder jag gillar mest i

utställningen är tecknade porträtt där

det detaljerade mönstret

återkommer. De föreställer Hendrix-

pöjkn och n’Gandhi, två verkliga

hippiesymboler. Det är fint i dessa

tider att bli påmind om fred, kärlek

och förståelse.

12

ERIK LINDSTRÖM PÅ LOTECH GALLERY

Två dagar hade folk på sig att kolla

på Eriks Lindströms nya utställning

på egendrivna Lotech Gallery, som

hyser in sig i gamla galleri Versalen

då och då. Som vanligt är det

proppfullt när Erik bjuder in, när han

börjar måla trängs åskådarna ända ut

i dörren. Bessem och Fredrik i

Supermarket Pharmacy kompade

med grym musik, enda anledningen

till att folk kunde stå still var nog att

det var för trångt för att röra sig.

Bäst är inledningen där de har

samplat från filmen Dunderklumpen,

där Elvira Fattigan pratar giriga

Enöga till rätta. Den som är

intresserad av jämtska, apropå förra

uppslaget, borde definitivt se den

filmen. Också den som är intresserad

av allt som är viktigt och fint i

världen.

”Visst är pengar viktigt,

visst, det är de. Men

viktigast av allt är

människorna, djuren och

naturen, och friheten.

Friheten som finns här,

glädjen. Nu är du fri.”

Människorna, djuren och naturen

finns alla närvarande i Eriks

utställning. Och friheten, i linjen, i

färgen och i sättet att tänka om allt.

13

TYCKER DU att det bara skrivs om samma jävla konstnärer hela tiden? Men skicka ett tips

då jao!

14

OM KONST FÖR KONSTENS SKULL

För ganska länge sen läste jag om en

zenbuddhistisk munk som sa att det

finns två sätt att diska på. Det ena

var för att få ren disk och det andra

var för diskandets egen skull.

Det finns väldigt, väldigt många sätt

att skapa konst på, men två

förhållningssätt har ofta ställts mot

varandra: att använda konsten som

ett medel för att föra ut budskap med

och att skapa helt enkelt för att det är

trevligt eller nödvändigt för själen.

Slagordet ”konst för konstens skull”

hör till det senare. Formuleringen

kommer från det sena 1800-talet, då

de tidiga modernisterna vill frigöra

sig från tvånget att skapa något som

betydde något. Vissa gick längre och

menade att konsten absolut inte

skulle ha något budskap.

Men måste det ena verkligen utesluta

det andra? Jag tror att det finns gott

om konst som har påverkat samhället

trots att det inte var meningen,

samtidigt som det nog finns mänga

konstnärer som har det väldigt

trevligt under tiden som de skapar

sin politiska konst.

Jag tycker alltid att det är trist när

folk försöker mena att det finns en

sorts konst som är den enda rätta.

Någon menar att konsten måste vara

politisk, medan någon annan hävdar

att den inte får vara det. Båda har fel,

konsten får vara precis vad fan den

vill.

I förra numret av Velodrom skrev

jag att all konst är politisk, men det

är bara delvis sant. All konst kan

tolkas politiskt, men avsändaren har

alltid rätt att säga ”nej, jag tar inte

ställning för eller emot något.” Visst

går det att argumentera för att även

frånvaron av ett budskap är ett

ställningstagande, men konstnären

måste själv få bestämma vad hens

konst går ut på, även om betraktaren

så klart alltid har rätt till sin

tolkning.

Men om även de som inte har ett

budskap har ett budskap, vad finns

det då att bråka om? Även den som

diskar för att det är trevligt får ju ren

disk.

Jävligt andligt

15

FORNTIDA STRÄNDER INVIGDES MED MUSIK

Nyligen öppnade Länsmuseet

murberget en ny utställning som

kommer att finnas kvar under nästan

ett år. Den är skapad i samarbete

med Satakunta museum i Finland

och går under namnet Forntida

stränder- Muinaiset rannat. Det som

utställningen vill visa är att

människorna hade kontakt över

Bottenviken redan under förhistorisk

tid. Den tar också upp de 600 år av

riksgemenskap som Sverige och

Finland haft. Frågan om det inte

rörde sig om en ockupation hänger i

luften men, kanske för vänskaps

skull, har museerna inte valt att lyfta

det perspektivet. I utställningen finns

många fina föremål, som gamla

redskap och ärjade bronssmycken.

Men det känns märkligt att så lite av

det samiska arvet finns representerat

här, det som finns på båda sidorna av

Östersjön. Under invigningen talar

biskopen Tuulikki Koivunen Bylund

lite om fördomar, och det blir lite

genant när hon får en kniv istället för

en sax att klippa invigningsbandet av

lingonris med. Vid öppningen visar

också konstnären Björnola Lind,

som har tagit utställningens foton, en

mängd urgamla instrument som han

berättar om och spelar på, bland

annat en tjeckisk flöjt som är en och

en halv meter lång och mungigor

från olika delar av världen.

Folkmusikern Ulrika Bodén berättar

om hur människor lockade på djur

förr och sjunger medeltidssånger.

16

ULF LINDKVIST TAR ASSAR TILL

KONSTHALLEN

Det är bara en timme kvar tills

vernissagen på Härnösands konsthall

och Ulf Lindqvist håller på att göra

handskrivna lappar att sätta vid sina

tavlor. ”Jag vill inte ha en sån där

lista, det verkar så tråkigt”, säger

han. Ett stort fan är där och förklarar

att han har följt Ulfs serie Assar ända

sen Etcetera-tiden. Serien har gått i

DN sedan 1990 och i

vänstertidningen ETC sen 79. Jag

har aldrig riktigt fattat Assar

eftersom att jag inte läst

kontinuerligt utan bara någon strip

då och då. Läst på det sättet blir

serien verkligen absurd, precis som

en lösryckt fantomenruta kan vara

vansinnigt rolig, eftersom att

sammanhanget blir helt obegripligt.

Men jag fick en gång förklarat för

mig att Assar är en djupt politisk

serie som verkligen riktar udden mot

allt som är sjukt i vårt samhälle. Ett

exempel är skurken Baron Bosse,

som tillverkar produkten Nutsy som

fungerar som byggmaterial och

livsmedel, men inte är lämpligt för

någotdera.

17

Jag tror att Ulf blir lite generad av

beundrarens beröm men kanske

också glad. Han har bråttom med

alla titlar och listor men tar sig ändå

tid med alla som vill prata. Märkligt

lugn verkar han trots allt. Men en

sak bekymrar honom trots allt,

prissättningen.

”Nu måste jag sätta priser

på tavlorna också, det är

så vidrigt.”

Ulf ser uppriktigt brydd och

fundersam ut. Han förklarar att dels

ska ju galleriet ha sina procent och

så tillkommer skatten och

materialkostnaderna. Konstnären

måste ta ganska ordentliga priser för

att få något kvar till levebrödet. Men

Ulf gillar det inte. ”Jag brukar ju

annars ge bort saker som jag har

målat, det är så svårt att sätta ett

pris”.

Inget tvivel om att många konstnärer

tycker att det är jobbigt att behöva

kränga sina verk som varor. Ulf

berättar om en gång då han ställde ut

i Stockholm, och några rikingar som

inte egentligen var intresserade av

hans konst, utan bara ville göra ett

klipp. ”Jag ringde aldrig upp dem”,

säger han med ett snett leende.

Bilderna då? De är lätta att känna

igen för den som har läst Assar,

ganska grova men med en grotesk

slags charm. Här finns både

målningar och teckningar, stora och

små. En av dem har han målat på en

gammal rullgardin. ”Jag vill inte att

det ska vara så pretentiöst”, säger

han. ”Jag målar, det är inte så

märkvärdigt.”

Sara Molin som jobbar på

konsthallen berättar att det gick

rekordfort att hänga den här

utställningen. ”Han ville inte att det

skulle vara så himla noga, det tog

bara ett par timmar att få allt på

plats.”

Ulf slog mig som en väldigt rar och

ödmjuk person med stort socialt

patos. Den som tar sig tid att titta

noga på hand bilder ser nog att de

också förmedlar samma jordnärhet

och strävan efter rättvisa.

18

VAD SKA KONSTKRITIK VARA BRA FÖR?

Konstkritiken är död, skriker

konstkritikerkåren förfärat. Jaha,

men är det då så jävla illa? Tolka

och värdera konsten kommer väl

folk att göra ändå, oavsett om vi får

några expertutlåtanden eller inte. Att

folk inte läser konstkritik längre är

väl om något ett tecken på att den

inte behövs. Folk i allmänhet tror

inte längre lika stenhårt på

auktoriteter och vill helst bilda sig en

egen uppfattning. Men

konstkritikens historia tycker jag

ändå kan vara ganska rolig, den är

full av arga utbrott och passionerade

försvarstal. Roligast är det att läsa

1800-talets hätska konstkritik, eller

den italienska renässansens extremt

självgoda och löjliga.

De första offentliga museerna var

inte så pedagogiska. När Louvren

blev allmän egendom efter franska

revolutionen 1793 tillhörde

konstsamlingen alltså folket, men

konsten hade fram till dess talat ett

kodspråk som vanligt folk inte

förstod. Konsten var hittills skapad

för adeln och deras kultur, inte för

arbetare och borgare. Under 1800-

talet blev museet, förutom en

visningsplats för konsten, också en

slags skola som skulle fostra

publikens smak. Konstkritikerna

gick in med förklaringar och

tolkningar, men också med mycket

starka åsikter om vad som var dåligt

och vad som var bra.

Den franska poeten och

konstkritikern Charles Baudelaire

frågade sig själv redan på 1800-talet

vad som egentligen är bra med

konstkritiken.

”What is the good of art

criticism? What is the good?

- A vast and terrible

question mark which seizes

the critic by the throat.”

Han menade att den bästa

konstkritiken var den som både var

poetisk och roande, den som visade

både kärlek och hat. Den kalla,

matematiska kritiken som ville

förklara allt hade han inget för.

Baudelaire ansåg att konstkritiken

skulle vara partisk, politisk och

passionerad. Men trots att han själv

skrev många recensioner, främst av

parissalongerna, var han hela tiden

19

osäker på om det han gjorde

verkligen var nödvändigt.

Kanske var det inte nödvändigt för

konsten, men för honom själv. Och

eftersom att folk läste det han skrev

måste det ha funnits något behov av

att få ta del av någon annans tankar

om konsten, kanske för att jämföra

med sina egna.

Konstnären har ofta varit någon som

bryter ny mark, och det har inte

alltid varit lätt att förstå vad konsten

går ut på eller handlar om. Då har

konstkritikern kunnat gå in med

förklaringar och tolkningar.

Konstkritikerna har också fått stå för

dagskritiken i tidningar, snabba

tolkningar till pressen.

När det gäller den moderna konsten

går det inte riktigt att överskatta

massmediernas roll. Kring

konstnärer som Picasso, Dali och

Andy Warhol skapades en slags

kändiskult, som de själva var med

och blåste upp i media. Den konst

som fått störst medieutrymme har

många gånger betraktats som den

största konsten, och konstnärerna

utnyttjade ofta media för att nå ut

med sina budskap. Många

modernistiska manifest publicerades

i dagstidningar, till exempel.

Något som har försvårat för både

dem som vill skriva om konst och

läsa om den är att begreppet inte

längre har någon tydlig definition.

Ingen vet exakt vad konst är!

Femtiotalsfilosofen Wittgenstein

menade att saker som benämns med

samma namn inte egentligen

behöver ha något med varandra att

göra. Möten mellan människor och

saker (relationell estetik) kan alltså

vara konst samtidigt som skulptur är

det, fast de inte har så mycket

gemensamt, utom just etiketten

konst. Morris Weitz var inne på

samma linje, han menade att konst är

ett öppet begrepp som inte kan

bestämmas med en definition.

Konsthistorien och

kvalitetsbegreppet har också

ifrågasatts från olika håll, vilket gör

att det är svårt att tala om vad som är

bra och vad som är dåligt.

Feministiska konstvetare som Judy

Chicago och Griselda Pollock har

ifrågasatt de konstverk och

konstnärer som vi kallar stora,

utifrån att det är manliga betraktare

som har fått sätta betygen. Samma

sak gäller klass och etnicitet.

Men konstskribenterna har inte bara

fått agera som smakdomare och

20

förklarare, utan också fyllt en

funktion som försvarare åt olika

konstnärer och stilar. Särskilt under

modernismens olika faser har det

behövts någon som kunnat möta

massornas kritik av konsten. André

Breton företrädde surrealismen,

Appollinaire kubismen och Barbara

Rose minimalismen. Om vi tittar på

Sverige idag har vi till exempel

Jacob Kimvall och Tobias Barenthin

Lindblad som försvarar den

utskällda graffitin och slåss för

lagliga väggar.

Men jag tror att många av de

människor som skriver om konst

idag inte betraktar sig själva som

kritiker, snarare som debattörer.

Konstkritik är ett ord som har något

förlegat och tråkigt över sig. Inte

undra på att folk inte bryr sig om

den.

Det behövs fortfarande människor

som uppmärksammar konsten, helt

klart, men konstpubliken förlitar sig

inte längre på auktoriteter och

experttyckare utan vill helst bilda sig

en egen uppfattning. Därför har

diskussionen flyttat sig från de stora

tidningarna ut till forum och bloggar

på nätet. Det positiva i den

utvecklingen är att

kommunikationen blir mer

demokratisk, vilket är en stor vinst.

Det negativa, tja, kan väl sägas att

det är svårare för konstkritiker att få

betalt för sina proffsåsikter, något

som till exempel nättidningen

OmKonst är duktiga på att gnälla

över. Så här skriver de på sin

hemsida: ”Omkonst startades år 2002

som en reaktion mot den bristfälliga

konstkritik som dagspressen då

erbjöd. Under många år hade vi sett

hur kritiken blivit alltmer smal och

inriktad på endast en specificerad del

av konstlivet, sett såväl till

konstnärernas uttryck som till deras

åldrar.” Min fördomsfulla gissning

(baserad på att kritikerna där har

namn som Leif och Berit) är att de

tycker att det skrivs för lite om

gamla konstnärer. Men min

uppfattning är att det är precis tvärt

om, de unga avfärdas som amatörer

eftersom att de inte hunnit etablera

sig, och glöms eller göms bort i den

smala och interna konstpressen.

Oavsett perspektiv och uppfattning

måste alla intresserade få vara med i

diskussionen om konsten, ingens

uppfattning är värd mer än någon

annans. Därför har konstkritikern

tappat sin status som smakdomare

och expertråd. Tur är väl det.

Fotnot: Om ni tycker att den här texten ser

ut som ett skolarbete så är det för att det är

ett skolarbete.

TYCKER DU att den här texten var helt

dum i huvet? Skriv en insändare till

Velodrom, det vore kul att höra din åsikt!

21

ANNA GRUNDBERG STÄLLER UT PÅ

FJÄLLRÄVEN CENTER

Först var jag ganska skeptisk till att

gå och se en utställning i en

företagsägd arena. Men sen tänkte

jag att jag inte skulle vara så

fördomsfull, det är ju bra att konsten

hittar nya vägar ut till publiken. På

vernissagekvällen är arenan stor, tyst

och skrämmande. Jag irrar runt i

olika tomma korridorer innan jag

hittar en ensam lokalvårdare som

hjälper mig att hitta. Inne i

utställningslokalen är det fullt med

besökare som alla verkar känna

konstnären. Anna Grundberg har

fullt sjå med att välkomna folk, peka

mot mögelostarna och ta emot

beröm. En trång korridor leder in

mot ett lite större rum, där flera stora

akrylmålningar hänger. Jenny har

målat dem alla på tre veckor, så lång

tid som hon fick på sig att förbereda

utställningen. I korridoren hänger

många tuschteckningar, i en sådan

stil som ofta syns på olika

teckningsbloggar. Både teckningarna

och målningarna är porträtt, alla av

kvinnor och flera av kända

bloggerskor. De slår mig som ganska

glättiga och idealiserade, av stylade

brudar som ler reklamleenden. Men

bilderna kan också ses som ärliga

porträtt av vackra, starka och

lyckliga människor.

22

KALENDARIUM FÖR

DECEMBER OCH TYP JANUARI

SUNDSVALL

På självaste julafton kommer pipeline

ha öppet för alla ensamma själar, det

blir klassisk jul-TV men också en

utställning där tolv av Sundsvalls

konstnärer medverkar!

Adele Löfqvist ställer ut på unga

magasinet till och med 8 december.

Öppet tisdag-torsdag 15-22, fredag 15-

24, lördag 18-24.

Veronika Eriksson ställer ut på

Dolcetto. Öppet mån-tis 10-15, ons-fre

10-22, lör 12-22

Matfors bibliotek visar nio konstnärer

från trakten till och med 9 januari.

Öppet tis-ons 11-15, torsdag 13 -18,

fredag 11-15

ÅNGE

På konsthallen är det Lena Backman

som ställer ut till och med den 22

december. Öppet mån-tors 10- 19, tis-

ons, fredag 10-16, lördag 10-13

HÄRNÖSAND

Carina Kågström visar teckningar på

Vårsta, till och med 22 december.

Öppet vardagar 8-16

Länsmuseet Murberget öppnar en ny

utställning kring Sveriges och Finlands

historiska och förhistoriska bakgrund.

Från 1 december till och med oktober

nästa år. Massa gamla saker!

På konsthallen är det Ulf Lundqvist

och Christina Västerbro som ställer ut

till och med 5 januari. De har också en

workshop med pixelart 2 december.

Mormor Hilma visar fotografier av

Peter Sjölund och målningar av Bertil

Åberg till och med 31 januari. Marie

Roos foton finns också kvar! Öppet

mån-tis 11-15, ons-tors 11-22, fredag

11-24 och lördag 11-22

Härnösands fria kulturförening har

öppet hus i lokalen på ABF 15

december. DET BLIR FIKA! 11-16

23

TIMRÅ

Emelie Öberg visar 1000 färgstarka

tankar, akryl och collage. Söråkers

folkets hus till och med 14 december.

Öppet måndag 11-21 tis-tors 9-21,

fredag 9-24 lördag 20-24,s söndag 18-

21.

I Timråbibliotekets konsthörna blir

det pepparkakshusutställning! 5

december - 7 januari. Öppet mån-ons

10-19 tis-tors 10-17, fredag 10-15,

lördag 11-14

Köpcentret Birsta city visar flera

konstnärer från trakten till och med

slutet av december. Fast jag bojkottar

det där galna stället.

SOLLEFTEÅ

Broderigruppen Fimbria är kvar på

textilarkivet till och med 20 januari.

Öppet onsdag-söndag 12-16

På Museet kommer lokala hantverkare

att visa upp sig 12 och 19 december, kl

17-20

ÖRNSKÖLDSVIK

På galleri Lokomotiv är det Nic

Langendoen som ställer ut 9-15

december. Öppet måndag - fredag 12-

16, lördag 12-15

Konsthallen/museet visar Eva

Nordangårds träsnideri 8 december-12

januari. Vernissage klockan 12.

Därefter Mattias och Linda Baudins

smide och glas från och med 19 januari.

KRAMFORS

Kramfors konsthall visar konst av

Umegruppen, 8 december - 7 januari.

Öppet mån - tors 10-19, fredag 10-17,

lördag 11-15.

I Nordingrå pågår ett par öppna

konstprojekt kring granar och

julkrubbor. Installationerna visas i

samband med julmarknaden den1a

december, då det brukar bli mycket

konst!

TIPSA: alveola@riseup.net

24