Teleman minns · 2017. 10. 3. · TELEMAN MINNS ‒ 9‒ TELEMAN MINNS ‒ 8‒ ningen inte var...

Teleman minns

T P

T E L E M A N M I N N S

‒ ‒


‒ ‒

Teleman minns

S


‒ ‒


‒ ‒

Teleman minns

T P

Teleman minns

Panggillet, grundat 1948, är en kamratförening för pensionerade tjänstemän från Telegrafverket-Televerket-Telia.

Teleman minns, utgiven i samband med Panggillets 50-årsjubileum 1998, har redigerats av Sven LernevallGöran OlaussonKarl-Väinö Tahvanainen

Tryck: Larserics Offset AB, Stockholm 1998


‒ ‒


‒ ‒

Händelser i Stockholm 55Snacka om kabelbrott ... av Tore Clevne 55Minnesbilder från Stadssektionen 56av Henric Berg ”Telefontornet brinner!” 58av Karl-Väinö Tahvanainen Värdesatt kundservice av Tore Clevne 59En verklig kundtjänstman 59av Göran OlaussonMedaljens baksida av Thore Holm 60Minnet av Norra Vasa 61av Karl-Väinö Tahvanainen

Bilder från landsorten 62Minnen av ljud, minnen av lukt ... 62av Harald Bergwik En dramatisk natt av Anders Engerfelt 62Mina år i Köping av Filip Olofsson 63Delad ledning av Lars Frössander 64Portfölj i Göteborg på 50-talet 64av Hilding Corneliusson Skåp av Sven Lernevall 64Film om Gävles automatisering 1950 65av Göran Olausson Centralbatterisystemet hade sina förtjänster 65av Eric Österlund Från växelmakarnas värld 66av Harald Bergwik Smarta damer utnyttjade telefontaxan 68av Åke Biljer En färgstark telegrafkommissarie 68av Anders Engerfelt Nyårsuppvaktning av Göran Olausson 68De tre från Sundsvall - och några till 69av Harald Bergwik

Televerket och totalförsvaret 71En annan ”beredskapshistoria” 71av Göran Olausson Om titlar mellan kolleger 71av Per-Erik Siljeström

Rundradion 73Rundradiosändningar från Dag 73Hammarskjölds begravning av Frank KronlundEn rolig tjänstgöringsperiod 74av Hans Zetterblad

Utrikes uppdrag 76Vad som kan hända en radiotelegrafist 76i Televerket av Torbjörn Andström Stort och smått från internationella 77konferenser av Arne RåbergCumbia - Salsa - Tele av Lars E. Gustafsson 78Många utlandsuppdrag blev det ... 83av Arne Råberg Olycka som slutade lyckligt 84av Göran OlaussonMin första amerikaresa av Per Stringberg 85Telegrafutredning i Saudi Arabien 86av Torbjörn AndströmEpisoder och hågkomster från det 88internationella arbetet av Arne Råberg

Vägen till Internet 91De numera digitala bröderna 91av Bo ZetterbergText- och datatjänster av Bengt Åkesson 91

Förord av ordf. Göran Olausson 6Panggillets tillkomst av Göran Olausson 8Gillets öden under 50 år av Göran Olausson 10 Nedslag i historien av Karl-Väinö Tahvanainen 14Hur det började 18

”Ingenjörspojken” av Bertil Balkstedt 18Pingismatch med konsekvenser 20av Sven LernevallLönevillkor: 15 öre per utburet telegram 22av Anders Sundblad Ung man börjar vid Kungliga Telegrafverket 22 av Axel StebyEn 50-årig vandring i gamla Televerkets 23lönegrader av Stig JacobssonSom ny på byrån av Göran Olausson 24Telegrambärare på Slottsbacken 25under 1930-talet av Anders Sundblad

Undervisningsanstalten 28Den jäktade läraren och vad som hände 28med en dörr av Bengt Möller Intryck från Ua av Karl-Väinö Tahvanainen 29Telegrafassistent – eller något annat? 29av Bengt Möller Standard 46 av Hilding Corneliusson 30Ett minne från ”gamla Ua” 31vid Malmskillnadsgatan av Göran Olausson

Runt Brunkebergstorg 32Riksbordsgruppen av Arne Andersson 32Flyttning av telefonjack m m av Bertil Bjurel 33Omorganisationerna av Bo Zetterberg 33Arbetsgrupper, utskott och samordnings- 34kommitté på 1950-talet av Lars FrössanderFörsenad avgång av Göran Olausson 34That´s entertainment av Kurt Tell 35

Ett fall bakåt av Sven Lernevall 36Festerna av Bo Zetterberg 37Historier från Orientexpressen 37av Mattias Grönberg Hjälpsamme herrn av Göran Olausson 38En medalj – och dess tillkomst 39av Bengt MöllerSkriftväxling av Eric Österlund 40Revisorn av Åke Waldelöf 41Gatan som försvann av Per Stringberg 43

Telegraf och telegrafi 44Chiffer eller klartext? av Åke Brandell 44I telegrafdirektörens närhet 45av Rune Fredriksson Den ende överlevande av Per Tegeström 45Det började med telegraf av Bengt Åkesson 45Apropå den 9 april 1940 av Åke Brandell 48Utlandstelegram och reklamationer 48av Arne Råberg April, april av Sven Lernevall 49En telegrambärarynglings finanser 49av Anders Sundblad Fåglarna i trädet och svenska flaggan 50av Bengt Möller Signaturernas och tjänstekodernas 51arbetsplats av Rune FredrikssonDe viktiga utrikeskorrespondenterna 51av Arne Råberg Tre saknade ord av Per Tegeström 52Att stå i rök och damm, att hamna 53i klister m m av Anders SundbladÖvergång till fjärrskrift på telegrafnätet 53av Eric Österlund

Innehåll


‒ ‒


‒ ‒

ningen inte var öppen för kvinnor. 1987 ändradesreglerna så att det teoretiskt är möjligt för kvinnoratt vinna inträde i gruppen, men hittills har ingaförsök till intrång gjorts.

Med den här skriften har vi sentida medlemmarav Gillet försökt leva upp till den målsättning somfanns inskriven i reglerna redan från början att min-nas, att berätta och bevara ”historier” och händel-ser, till glädje för oss själva och för kommande pen-sionärer. I redaktionskommittén har Sven Lernevalloch Karl-Väinö Tahvanainen nedlagt ett omfattan-de arbete vid genomgång av äldre handlingar ochinkomna bidrag samt redigering av skriften. För

framtida forskning kan noteras att flera av deinkomna bidragen lämnats som e-mail-brev viaTelias Internet.

Panggillets jubileumsskrift presenteras också viaInternet och kanske på CD-ROM.

För vart tionde år har vi gjort en snabbgenom-gång av aktuellt inom Televerket/Telia som kanutgöra en bakgrund och vara något att hänga uppminnet på – det var då det hände. Vi dagens pensio-närer skänker en tanke åt Gillets skapare, som gjortdet möjligt för oss att träffa gamla vänner ocharbetskamrater.

Göran OlaussonOrdf. i Gillet

När man läser den första tidens protokoll frånGillets möten, kommer man lätt att tänka på denmiljö som rådde inom gamla Telegrafverket och hurdet såg ut i Stockholm vid den här tiden strax efterandra världskrigets slut. På gatorna skramladespårvagnarna fram och de kantiga, bullrande bus-sarna körde fullproppade in till sina hållplatser.Vänstertrafik gällde. Den första ”tunnelbanan” vari trafik från Åhléns på Söder till Slussen där vagnar-na vände.

Vid Brunkebergstorg låg Kungl. Telegrafstyrel-sen, där kanske Hemberg, Källsson och Nybergeroch andra, nu medlemmar i Panggillet, då kikadener från sina fönster på flickorna som övade i detnärbelägna GCI. Strax intill höjde sig det mäktigatelefontornet över hustaken och i husen under tor-net svettades Stringberg, Österlund och andra vidritborden. Vid Malmskillnadsgatan låg Televerketsundervisningsanstalt, som dock inte någon av 1948års pensionärer fått sin grundläggande utbildningvid. Här presiderade Einar Malmgren som skolansrektor tillsammans med Lavenius, Gejstam m fl.Juli månad 1948 är för två av medlemmarna iredaktionskommittén speciell så tillvida att de till-sammans med övriga i 1943, 1945 och 1946 års assi-stentkurser då avslutade utbildningen vid Tele-verkets Undervisningsanstalt och placerades påbefattningar runt om i Sverige, Olausson kom tillGävle medan Tahvanainen blev kvar i Stockholm.

Vid Jakobsbergsgatan fanns Rikstelefonstatio-nen och överdragsstationen och vid Skeppsbron hit-tar man Telegrafstationen, som hade öppnats år1871 och som alla visste skulle stängas sent på denyttersta dagen. Haage, en av Gillets stiftare, hade1947 slutat som telegrafdirektör vid stationen. Menandra tider skulle komma, nu är stationen blott ettminne, och många andra av Televerkets gamlaanläggningar har också upphört eller flyttats. Såsåg Stockholm ut 1948 med en telegrafares syn.

Kamraterna som beslöt bilda en sammanslutningav pensionärer hade säkerligen kämpat tillsammanseller i varje fall i kontakt med varandra under delånga krigsåren och fått uppleva den samhörighets-känsla som då skapades. Något av denna ville manbevara, vilket tog sig uttryck i att några pensionärerhade sökt sig till varandra och träffats ett par gång-er om året. Männen som bildade gillet var mellan70 och 80 år gamla. Den drivande kraften, Bennet,var äldst med sina 79 år. Han hade för övrigt börjati Telegrafverket redan 1891.

Skaparna av Gillet kunde nog inte föreställa sigatt den lilla grupp på nio man som var med frånbörjan skulle växa till dagens stora sammanslut-ning, som omfattar ca 230 medlemmar. Då närGillet bildades var det – liksom idag? – också heltnaturligt att endast manliga individer i tidigarehögre befälsställning skulle ingå i gillet. Längeframgick det också av reglerna för Gillet att före-

Förord


‒ ‒


‒ ‒

En enkel och ganska löslig men dock samman-slutning skulle bildas med följande

Regler Panggillet är en sammanslutning av några sådanamaskuliner, som uppbära pangsjon från telegraf-verket och för vilka all brackighet är främmande.

Gillets medlemmar äro Pangbröder med uppgiftatt hålla Pangträff så ofta möjlighet därtill yppasoch då minnas att de vid personlig samvaro förepangsjoneringen hade följande att välja på:

1) prata tjänst2) skälla på sina förmän eller ock3) att vara trevliga.Då de numera icke ha någon tjänst att prata om

och inga förmän att skälla på, så återstår förPangbröder – uteslutande att vara trevliga. Vilketsåledes skall iakttagas.

Till bröder i Gillet kunna inväljas pangsjonärervarom alla Pangbröder enas. Är någon emot ettföreslaget inval så förfaller saken och motiveringför avslag behöver ej anföras.

Inval tillgår så att förslag till ny Pangbroder läm-nas styrelsen, vilken genom sin ordförandes privat-sekreterare kringkastar meddelanden härom tillandra Pangbröder samt inväntar deras svar underhögst en vecka. Förefinnes inga invändningar motförslaget, är objektet invalt och underrättas härommed uppgift att nu intet hindrar att frambära inträ-desavgiften för att kunna betraktas som hel och fullPangbroder.

Avgifterna som Pangbröderna glatt och utangnissel erlägga till Gillet, äro trefaldiga:

1) inträdesavgift tio kronor2) abonnemangsavgift tio kronor erlägges om

och när sådan vid Pangträff beslutas, samt3) underhållsavgift för den lekamliga underhåll-

ningen. Betalas av varje deltagare i Pangträff.Obs! När pangsjonerna upphöra, upphöra även

alla dessa avgifter. Automatiskt.Såsom Ålderman och ordningens upprätthållare

vid Pangträff fungerar den äldste närvarande, vil-ken därföre bör bemötas med all tillbörlig respekt.Även mot slutet av träffen.

Styrelse slippa vi nog inte ifrån, men den skallvara i högsta möjliga grad fåtalig samt i minstamöjliga mån enfaldig. Den utses för tiden till nästaPangträff, då den bör avträda för att lämna plats förannan och bättre.

Styrelsen utser inom sig själv ordförande, vicedito, sekreterare och dennes biträde samt kassavår-dare och revisorer m fl mer eller mindre onödigasysslor. Styrelsen är beslutsam, när alla dessa funk-tionärer samtidigt äro närvarande och om beslut-samheten ense. Reservationer få icke förekomma.

Styrelsen skall till nästa Pangträff avgiva berät-telse om sitt och Gillets värkande, innehållandeäven redogörelse för hur stor myntfot Gillet lever påsamt vara beredd att besvara närgångna frågor.Denna berättelse uppläses av träffens åldermansamt åhöres av bröderna med eller utan gillande.Vilketdera skall Åldermannen anteckna i berättel-sen.

Styrelsen förbereder och kallar till Pangträff å tidoch ort bröderna gilla samt ordnar allt till egensjälvbelåtenhet. De som vid Pangträff se varandraförsta gången bliva genast Pangbröder.

Det som här fattas eller är vrångt får framtidenrätta till i full harmoni. Dessa Pangregler likna inågon mån det förslag som undertecknade vidPangträff på Piperska Muren den 26 juli 1948 i detnärmaste hade tänkt godkänna.

Sven Backelin, Tomas Bennet, Thorsten Björkman,Sven Haage, Ossian Hägglund, Adolf Lundeberg,Sven Nilsson, Torsten Öberg

(Anm. Några personuppgifter aktuella vid tid-punkten ifråga:Sven Backelin, född 31/10 1880, fd trafikdirektör iSundsvall, bosatt i StockholmSven Haage, född 23/1 1883, fd telegrafdirektör iStockholm, bosatt i StockholmOssian Hägglund, född 17/3 1878, fd förste kontrol-lör i Gävle, bosatt i Stockholm Adolf Lundeberg, född 28/10 1872, fd telegrafkom-missarie i Sundsvall, bosatt i StockholmSven O. Nilsson, född 9/9 1881, fd distriktschef iGävle, bosatt i GävleThorsten Öberg, född 10/4 1882, fd telegrafkom-missarie i Uppsala, bosatt i UppsalaTomas Bennet, född 13/11 1869, fd linjedirektör iGävle, bosatt i StockholmThorsten Björkman, född 1/11 1881, fd telegraf-kommissarie i Norrköping, bosatt i StockholmHenning Nilsson, född 9/10 1877, fd telegrafkom-missarie i Linköping, bosatt i Stockholm)

Protkollen från Gillets möten under de första 20–25åren utgör en särskilt intressant och roande läsningeftersom de många gånger är skrivna i berättelse-form. De beskriver ingående vad som tilldrog sigunder mötena, vad som åts och dracks, sånger somman sjöng, diskussioner kring kassans storlek ochmöjlig påfyllnad av denna. Det första protokolletliksom det vid det första mötet gjorda utkastet tillregler för Panggillet återges nedan.

”Protokoll” från det första mötet med Panggillet:En utoch självvald skara samlade sig på värdshu-set Piperska Muren den 26 juli 1948 för att begå enkamratlig brödramåltid. Sedan man orienterat sigoch tagit plats vid matbordet samt alla vid förstastyrketåren hälsat alla andra välkomna i glatt ochgott kamratskap och det tröga föret i portgångenhasteligen smält bort, menade gängets äldste att vi isamband med styrketår nr 2 gärna kunde ägna vårtgamla verk en tacksamhetens tanke. Detta har dock– mer eller mindre motvilligt – i gengäld för vårtarbete givit oss levebröd och kan vara värt en enkelminnesbägare. Vartill ingen opposition förnams,utan tåren rann. Dvs styrketår nr 2.

Därovanpå fortsattes måltiden varigenom det fixmera mål i mun och slutligen övergix till det efter-följande måltidsdrickat. När tiden och den allmäntiråkade stämningen mognat uppdrogs uppmärk-samheten och det spordes huruvida den kringkasta-de tanken på ett Panggille gillades? Vilket det gjor-des s k hundraprocentigt eller ock benämndfulltalig majoritetsövervikt. Och Pang! skulle klub-ban ha sagt, men i saknad av sådan drax i stället enallmän glädjetår. Och därefter: om de uppkastadereglerna till det nu fixerade Panggillet godkändes?Detta ? ansågs efter ett sakta mummel och någotfamlande efter beslutsamhet kunna med högsta Åjabesvaras, vilket fick utgöra rättesnöret, som skriva-ren skall packa sig efter.

Deltagarna i mötet i denna träff voro följande förändamålet särskilt påstötta och här i omvänd bok-

stavsordning framställda pangsjonärer:Öberg, Nilsson (Sven), Lundeberg, Hägglund,Haage, Björkman, Bennet och Backelin, vilka allaförsökte prassla med sina tiokronorssedlar i inträ-desavgifter, vilket dock lyckades mindre bra, enärvalutan är mjuk. Utom dessa skall även HenningNilsson, ehuru icke materiellt närvarande, ändockbetraktas som deltagare, enär han genomHägglunds förmedling framtog sin mjuka tia tillinträdesavgift.

Det skulle ju vara en måltid av överkomligadimensioner och så blev även fallet. Ingen syntes pånågot sätt överdimensionerad och alla voro tilloigenkännlighet korrekta.

Detta protokoll är rätt nära överensstämmandemed verkligheten och bör därföre all behövlig för-siktighet iakttagas vid justeringen.

Det som här nu synes som protokollBör ej hos någon väcka minsta grollTy det har skett med denna önskan klaraAtt åt oss gubbar lite liv bevara.

Plats och tid som någonstans i texten angives och såvitt minnet hos den skrivande finnes funktionsdug-ligt.Tomas Bennet Justeras Sven Backelin

Regler för Panggillet utformades under mötet.Bennet bearbetade dem och försåg dem också iinledningen med en motivering enligt nedan.

”Man frågar sig varför skola alla band av vän-skap och sympati, som knutits under åratal avgemenskap i arbete och tjänstgöring, plötsligt upp-slitas när tjänstetiden utbytes mot pensionstid?

Några stycken har försökt bibehålla kontakt medvarandra även efter pensioneringen, vilket tillgått såatt de träffats Bellmansdagen på Piperska Murensamt Menlösa Barns dag på Den Gyldene Freden.Vid dess tillfällen har talats om att hos likasinnadeefterhöra intresset för fortsatt kontakt mellan fornaarbetskamrater vid telegrafverket”.

Panggillets tillkomst av Göran Olausson


‒ ‒


‒ ‒

det gällde men som dock lyckligtvis avslutades medett tack till Gillets styrelse”.

I oktober 1969 fanns 100 medlemmar registrera-de.

Pangträff nr 46 anordnades på Telemuseum. Viddetta tillfälle beslöts att en årsavgift skulle uppkrä-vas i fortsättningen. Man betalade redan vid sittan-de bord den första avgiften som fastställdes till 5 kr,ett beslut som föll i glömska.

Vid Gillets 50:e träff den 26 april 1973 som höllspå Telemuseum avåts ärter och fläsk, med brännvinoch alla övriga goda tillbehör. Notan för inköptadrycker uppgick till 378:50 kronor. Då fick man fördessa slantar 2 fl Östgöta, 1 renat, 2 Platins, 1Carlshamns, 1 Armagnac, 1 Doctors Special och 2Baratas. 26 ledamöter deltog. Gunnar Nybergerkunde ej delta p g a sjukdom; han avsade sig viddetta tillfälle ordförandeposten. Nyberger hade dåfungerat som Gillets ”ständige” ordförande från1961 till 1972.

Teleskolan och Telemuseum utgjorde samlings-punkter vid ett flertal tillfällen. Förtäringen därblev billig, man kunde inhandla erforderlig dryckdirekt från Systembolaget.

I april 1976 hade antalet medlemmar minskat till90 stycken.

Gunnar Stigmark deltog första gången vid mötenr 57 på Teleskolan den 27 oktober 1976 (för 22 årsedan). Han gick under beteckningen ”den ungepensionären”, idag är han ofta vår ålderman vidmötena.

Vid höstmötet i nov 1978 deltog Bjurel ochSterky för första gången. Träffen avhölls påTeleverkets Gästmatsal på Jakobsbergsgatan. 28deltagare. Man åt gravlax med rosenbröd som för-rätt och entrecote som huvudrätt. Helan, halvan, öloch vin höjde stämningen. Ordföranden Per Åker-lind fann anledning att göra en del poetiska utvik-ningar under kvällen med anledning av ett feltryck ikallelsen till mötet. Där hade nämligen gillet kallatsPangillet. Dikter med anknytning till guden Pan avTaube, Tegnér och Gullberg deklamerades i anled-ning härav.

Telegrafstationen vid Skeppsbron och Gästmat-salen i Farsta besöktes innan man på hösten 1980gästade Stockholms Kompaniofficerssällskap vidKatarina Bangata. Enligt militär tradition avåtsärter med tillhörande varm punsch. Tunna pannka-kor med sylt följde som efterrätt.

Protokoll från mötena nr 66–72 saknas tyvärr.Gillets 73:e möte ägde rum den 5 december 1984

på Televerkets Kundcenter i Stockholm. Följandetvå möten avhölls i Televerkets lokaler vid Ågestajordstation och hos Swedtel.

I maj 1986 ägnade sig Gillet åt kulturen ochbesökte Berwaldhallen för att vid de kommande tvåmötena gästa Televerkets Kundcenter i Stockholmresp Farsta Konferenscenter. Vid det sistnämndamötet antogs nya regler för Panggillet. Ett omfat-tande arbete hade nedlagts på att få reglerna tidsan-passade men ändock skrivna med bibehållande avden ursprungliga andan i skriften.

Radiodivisionen bjöd på lunch i Tekniska Muse-ets matsal och Telemuseum besågs på hösten 1987.

Årsmötet (nr 80) i maj 1988 hölls på TeleverketsKursgård i Nynäshamn. Ett gruppfoto av alla delta-gare, plus en tidningsartikel med referat av ett utta-lande av Sterky om att man ”slarvar” med utprov-ning av nya produkter, finns i Panggillets arkiv.

Två möten ägde rum på Televerkets Konferens-center i Farsta, ett besök på Wasamuseet och ettbesök på TV-huset genomfördes innan man påvåren 1992 (träff nr 88) åkte med båt, BirkaPrincess, till Mariehamn. Göran Olausson visadeen av honom och Bertil Palmér i Norrköping uppta-gen film från automatiseringen av Gävle-Sand-viken-området år 1950.

Gillet träffades till möte nr 90 våren 1993 påMedeltidsmuseet och lunchen intogs därefter påden närliggande restaurangen Reisen. Även nästaträff nr 91 den 15 nov 1993 ägde rum på ett muse-um, det Naturhistoriska Riksmuseet, där man efterförhandlingar tittade på film i Cosmonova-salenmed den jättelika filmkupolen. Vi fick se ”Dit ögatinte når”. Därefter lunch i museets restaurang.

På våren 1994 var det så dags igen (möte nr 92)att åka till Mariehamn. Höstmötet 1994, nr 93,hölls i Telias Konferenscenter i Farsta den 30november. Hans-Eric Ekelund talade om personal-utveckling, och Johan Martin-Lööf om Telias sats-ningar utomlands.

Vårmötet 1995, nr 94, ägde rum den 16 maj 1995på Hotell- och Restaurangskolan vid Globen,Arenavägen 60. Lennart Frisk och Rune Thyni frånTelia Telecom informerade om Telecoms verksam-het.

Höstmötet 1995, nr 95, försiggick i M-husetsHörsal på Telia i Farsta. Efter mötet informerade

Olssons fru (Västerås) hade telefonbesked erhållitsatt Waldemar inte kunde komma till mötet eller tillandra möten som försiggår på våren och hösteneftersom han då brukar resa till Rivieran (nu för34:e gången) för att bada kallbad. Hans frånvarobeklagades (avundsjuka?) av gillesmedlemmarna.

Vid samma möte anmäldes också att det numeramed hänsyn till det stora deltagarantalet vid möte-na började bli besvärligt att finna lämpliga lokalerför sammankomsterna.

I maj 1957 gjordes ett besök vid Nacka radiosta-tion och lunch intogs därefter på NackanäsVärdshus. Protokollet från besöket omfattar entättskriven A4-sida med en redogörelse för utrust-ning, lufttemperatur och fuktighet m m i bergsut-rymmena. Vid mötets avslutande på värdshusetvisade det sig – enligt det innehållsrika protokollet –att någon hade tagit Litströms rock i stället för sinegen. Ett utbyte kunde dock ske senare till bådasglädje.

I oktober 1957 beslöt man att införskaffa en gäst-bok. Nu var 55 medlemmar registrerade.

Vid mötet den 24 oktober 1963 deltog 13 pang-bröder på hotell Gillet. Malmgren som för dagenvar iförd frack (han hade bevistat IVA:s möte ochkom sent till Panggillet) tackade för maten medavslut på tacktalet med att återge en liten historiasom Prins Bertil lär ha varit pappa till: ”Två fjärilarav olika kön möttes en vårdag, honan var en aningblyg men hannen var mera framåt. Han föreslog såsmåningom att honan skulle följa honom hem menhon avböjde med orden: Nej tack Du, då blir detbara larv.” – och det skulle det nog bli sa Malmgrenför honom också om han fortsatte sitt tacktal.Tänkvärt.

Möte nr 32 hölls på Solliden den 27 maj 1964,antalet medlemmar var då 82 st.

Pangträff nr 37 hölls på Sjöfartshuset. Noteradesatt Rundblad tackade på egna och övriga nya med-lemmars vägnar med ett tal som enligt protokoll-förarens notering var ”storblommigt om det enaoch det andra utan att han egentligen talade om vad

Piperska Muren blev från början ett stamtillhålloch mer än tjugo möten hölls där.

Vid mötet den 2 oktober 1951 föreslogs att manskulle samla in anekdoter från telegrafverkets tidi-gare år. Man trodde att Sivert Middendorfs anek-dotsamling kunde vara av intresse. Den finns nume-ra i Telemuseums arkiv och innehåller en delberättelser och fotografier med personlig anknyt-ning till Middendorf och belyser bl a tidensumgängessätt.

Vid Televerkets 100-årsjubileum i Konserthusetden 1 november 1953 deltog representanter förPanggillet.

Det första studiebesöket gjordes i april 1954 dånio pangbröder besökte Jakobsbergsgatan 16, därman visades Riks- och Telexstationerna. Efter spår-vagnsresa till Hornsgatan 103 och lunchintag där-städes besöktes Teleskolan under sakkunnig led-ning av Einar Malmgren. Denne kom senare att blien av förgrundsfigurerna i Gillets verksamhet.

I oktober 1954 hade Panggillet 45 medlemmar.Vid möte i maj 1955 anmäldes en från pangbro-

der Persson (Malmö) till styrelsen inkommen skri-velse angående bidrag till resekostnaderna för långtfrån Stockholm boende bröder, som deltar i pang-träff. Detta skulle ske genom en årsavgift tillPanggillet av 10 kronor.

Vid den följande diskussionen klargjordes, att denärvarande icke ansåg lämpligt att för ifrågavaran-de ändamål införa årsavgift för medlemmarna iPanggillet. Bidrag från Gillets kassa, som var rättblygsam, kunde ej heller påräknas.

Mötet beslöt emellertid, för att visa sin goda viljaoch sin uppskattning av förslagsställaren, att denneskulle det år Panggillet fyller 25 år inbjudas tillpangträff, varvid hans resekostnader skulle bestri-das av Gillet. (Not. Ett ”flott” erbjudande medtanke på att det återstod 18 år till 25-årsjubileet.)

Vid möte på hotell Regina i oktober 1956 anmäl-des bl a att A W Persson och Ossian Hägglund inteansåg sig kunna komma till mötet bl a med hänsyntill de dryga resekostnaderna. Från Waldemar

Gillets öden under 50 årav Göran Olausson


‒ ‒


‒ ‒

två ledamöter äro närvarande och om beslutsamhe-ten (beslutet) ense. Reservationer få icke förekom-ma.

Medlemmens åliggandeMellan PANGTRÄFFARNA åligger detPANGBRÖDERNA att ur minnets skattkammarelyfta fram hågkomster och upplevelser från sin tid itjänsten eller som de hört berättas. Sådant kan, medtonvikt på TREVLIGHETEN och med stänk avhumor, föredras på träffarna av dem själva eller, omde ej själva kunna vara närvarande, insändas tillstyrelsen för lämplig spridning i kretsen avPangbröderna.

LikvidationSkulle den oförmodade händelsen inträffa attPANGGILLET måste upphöra, tillfalla dess till-gångar och handlingar Telemuseum.

Anm. Ovanstående regler fastställdes vid pangträffnr 100 den 12 mars 1998. Reglerna har i förhållandetill de närmast föregående ändrats med anledningav vid möte nr 98 beslutad ny tidsperiod för verk-samhetsåret, numera överensstämmande med ettkalenderår. Vidare har med anledning av bolagise-ringen inom Telia införts att medlem skall vara pen-sionerad från Televerket eller Teliakoncernen.

Ordföranden i PanggilletTomas Bennet 1948 Thorsten Öberg 1949Sigurd Litström 1951S.J. Haage 1952H. Bengtsson 1953Karl Lenberg 1954O. Gustâv 1955Ragnar Levedal 1956Ernst Magnusson 1957C.G. Wahlberg 1958Artur Onnermark 1959Arvid Lidén 1960Gunnar Nyberger 1961 (12 år)Bertil Dahlgren 1973Per Åkerlind 1978Dag Lindström 1979Pelle Kastenholm 1982Ivar Lönnqvist 1985Knut Thörn 1990Bengt Åkesson 1994Göran Olausson 1996

Vd Lars Berg om ”Telia i förändring”. Telia lämna-de som present telefonkort plus förvaringsfodral tilldeltagarna.

Vårmötet 1996, nr 96, gick till Mariehamn förtredje gången. Höstmötet 1996, nr 97, utgjorde enrepris av tidigare möte på Naturhistoriska Riks-museet och besök på Cosmonova-biografen.

Vårmötet 1997, nr 98, hölls i Haninge, där Teliasframtidssatsningar presenterades. Verksamhetsåretför Panggillet fastställdes att från den 31 dec 1997omfatta ett kalenderår.

På våren 1997 anordnades två kvällsmöten, utö-ver de sedvanliga två mötena per år, på Tele-museum. Syftet med mötena var att vi skulle få till-fälle att tillsammans under trivsamma formerminnas och berätta historier för varandra. Medhjälp av viss mängd vin och god mat blev det tvålyckade tillställningar.

Höstmötet 1997, nr 99, förlades till Kungl.Biblioteket i Humlegården. Visning av biblioteketskedde under sakkunnig ledning. Lunchen intogspå närbelägna Scandic-restaurangen, Humlegårds-gatan.

Vårmötet 1998, det hundrade, ägde rum i Farsta,Nya Sillö. Telias utlandssatsningar, som är avstörsta betydelse för Telias framtid, presenteradesav Bo Magnusson. Lunchen avåts på restaurangen isamma hus. Panggillets regler fastställdes med deändringar som beslutats i december 1997.

Regler för PANGGILLET(Antagna vid Pangträff nr 78 den 12 maj 1978, revi-derade vid Pangträff nr 100 den 12 mars 1998)

AllmäntPANGGILLET är en sammanslutning av i behörigordning invalda medlemmar, som fyllt 65 år ochuppbära pangsjon efter anställning i Televerket/Teliakoncernen.Gillets medlemmar äro PANGBRÖDER med

uppgift att hålla PANGTRÄFF så ofta möjlighetdärtill yppas och då minnas att de vid personligsamvaro före pangsjoneringen hade följande attvälja på:

a. Prata tjänst,b. Skälla på överheten ellerc. Vara trevligaDå de nu sakna behov att prata tjänst och då inga

överordnade finnas att beklaga sig över, återstår för

PANGBRÖDERNA att vara trevliga.

MedlemmarFörslag till nya medlemmar i Gillet framläggas vidpangträff av styrelsen eller av enskild medlem.Normalt sker inval vid höstmöte. För inval fordrastillstyrkande av minst 3/4 av de närvarande.

PangträffarGillet bör hålla minst en pangträff varje verksam-hetsår. Den första träffen för året hålles underfebruari eller mars. Verksamhetsåret omfattar tiden1 januari t o m 31 december samma år.

Vid varje pangträff skall såsom ÅLDERMANoch ordningens upprätthållare fungera den äldstenärvarande, vilken därföre bör bemötas med all till-börlig respekt – även mot slutet av träffen.

Vid den första pangträffen på verksamhetsåret(årsmötet) skall följande avhandlas:1. Val av ordförande, sekreterare samt justerings-

man för dagens träff.2. Parentation över sedan föregående pangträff

avlidna Pangbröder.3. Nya medlemmar hälsas välkomna, varvid de

lämna en kort presentation av sin tidigare verk-samhet inom Televerket/Telia.

4. Styrelsen redogör för:– verksamheten under det gångna året– gillets ekonomi– revisorns berättelse

5. Fastställande av årsavgift6. Val av:

– ordförande– två styrelseledamöter samt en suppleant fördessa– en revisor jämte suppleant för denne.

Vid övriga träffar under verksamhetsåret utsesendast presidium, omfattande ordförande, sekrete-rare samt justeringsman, för mötet. Vid dessamöten avhandlas från styrelsen hänskjutna ellerfrån enskild Pangbroder inkomna ärenden. I övrigtgäller endast under ”c” ovan angiven uppgift: attvara trevlig.

StyrelseStyrelsen utser inom sig vice ordförande, sekretera-re samt kassavårdare.Styrelsen är beslutsam (=beslutsmässig) när minst


‒ ‒


‒ ‒

– Driftvärnskurser hölls i Transtrand och Vällinge.Samtliga blev fulltecknade.

– I samarbete med Hörselfrämjandet höll GunnarStigmark ett föredrag om bekvämare telefoneringför gamla och sjukliga och hänvisade tillTelefonbyrån för lämpliga hjälpmedel.

– Lars Frössander och Sven-Roland Letzén fickresestipendier från L M Ericsson.

– Televerket deltog i Svenska Mässan i Göteborgmed en stor utställning om radio och TV. Blandannat presenterades en nyhet i kampen motlicensskolket – ”Licensdetektiv” med pejlappa-rat.

– K. E. Malmström, Svensk Trafiktidnings fackre-daktör, skrev följande om vår automatiska abon-nentväxel för 9 nummer, som visades på utställ-ningen ”Kontor 59”: ”en så användbarautomatväxel har Televerket aldrig tidigare varitur stånd att leverera.”

– Den 670 kilometer långa TV-länklinjenStockholm-Göteborg-Malmö invigdes officielltvid en ceremoni i Göteborg. Bland annat demon-strerades hur länken kunde ”vändas”. ”Den nyakedjan är alltså vändbar – Göteborg kan såledesnu sprida sin kultur och upplysning till huvudsta-den också via TV, vilket bör vara en tröst för allasom råkat hamna på fel sida av Sverige.”(Göteborgs-Tidningen). ”I Förlanda skola flag-gades det dagen till ära och skolbarnen stod upp-ställda på parad, artigt bugande när de blå bus-sarna med invigningsgästerna passerade.” (NyTid).

– ”Rikssamtal, får jag bryta?”. Den frågan fråntelefonisten slopades på prov i södra Sverigeeftersom motivet för riksbrytningen hade försva-gats genom den ökade användningen av helauto-matiska samtal.

– Under fotbolls-VM i Stockholm i juni ställdesstora krav på Televerket. Det gällde att förse ca2000 in- och utländska radio- och pressmän medsnabba och tillförlitliga telekommunikationer såatt idrottsintresserade runt om i världen kunde fåfortlöpande rapporter om VM-turneringensgång.

– Antalet telefonapparater steg till 2,5 miljoner.– Vid en ceremoni i Telestyrelsen avtäcktes ett port-

rätt av generaldirektör Håkan Sterky, somuttryckte sina känslor som de som skolpojkenerfar då han får ett premium. Porträttet som hade

målats av David Tägtström hade tillkommit påinitiativ av centrala företagsnämnden vidTeleverket och Fondnämnden för Generaldirek-tör Håkan Sterkys Fond, vilken bildades genomen insamling bland personalen i samband medSterkys 50-årsdag.

1968– Olof Palme deltog i en Vietnamdemonstration i

Stockholm– Svenska skolor införde femdagarsvecka– Martin Luther King sköts till döds i Memphis,

Tennessee– Trupper ur Warszawapakten marscherade in i

Tjeckoslovakien– Republikanen Richard M Nixon blev ny president i

USA– Författaren och Nobelpristagaren John Steinbeck

avled, 66 år gammal

– Utbyte av Dialogapparater. Under året slutfördesutbyte av närmare 150 000 telefonapparater avtyp Dialog, sedan det hade konstaterats att vissaexemplar i ett parti kunde ha fel i klykfunktionen.Stort rabalder i pressen.

– En stor omorganisation av Televerkets centralaoch regionala förvaltningsenheter började ge-nomföras vid nyåret. De tidigare åtta byråernahos centralförvaltningen ersattes då med sexhuvudavdelningar och på det regionala planet re-ducerades antalet distrikt från sex till fyra. Inomdistrikten infördes radio-fjärrnäts-områden.

– Kommunikationsminister Svante Lundqvistinvigde den nya helautomatiska telefonförbindel-sen med Västtyskland med ett telefonsamtal,avsett för hans tyske kollega i Bonn. Han råkadedock slå fel nummer och hamnade först hos enoförstående bonde på Lüneburgerheden. Miss-taget rättades snabbt till.

– Den 34 år gamla Fröken-Ur-anläggningen pen-sionerades, tämligen sliten. Den nya Fröken Urstyrdes av en kvartskristallkontrollerad oscillatormed 100 gånger så stor noggrannhet.

– Den första PMS-stationen togs i drift i Tumba.(PMS = programminnesstyrd). Med teknikenshjälp invigde stationen sig själv. Alla 5 400 abon-nenter anslöts till den nya telefonstationen av typAKE 120, konstruerad och tillverkad av LMEricsson. 500 abonnenter deltog i ett prov med

Nedslag i historienNedslaget och utdraget ur diverse källor

av K V Tahvanainen

Det har hänt mycket under Panggillets 50-åriga his-toria. Här är inte platsen för en redovisning av allaviktiga tilldragelser i Telegrafverket-Televerket-Telia under den tiden – vill man ha en sådan finnsdet flera utförliga skrifter utgivna. I stället följerhär en kort krönika över en del händelser vart tion-de år, med början i Panggillets första år – 1948.

1948– Fredsivraren Mahatma Gandhi mördades i Indien– Amerikansk bebop-jazz slog igenom i Paris– Den nya staten Israel grundades– Kung Gustaf V blev 90 år– Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” kom ut

– Ulricehamns centralstation blev automatiserad– Den 13 januari slopades namnanropet för Taxi i

Stockholm. – Eftersom man inte är snäll men vet-girig, skrev en dagstidning dagen efter, ringdeman 00 och bad om taxi. Klart, sa fröken. Så gickdet ett par sekunder – så mindes hon: förlåt, vil-ket namnanrop begärde ni? Taxi. Med trötthetgränsande till yttersta förtvivlan i stämman sahon: Namnanropet har upphört. Abonnentenhar numret 22 00 00.

– Telefonistkurs hos Påhlmans. En specialkurs förabonnenttelefonister – den första i sitt slag –omnämns i Verket och Vi. Den hölls på Påhlmanshandelsinstitut i Stockholm och hade utarbetatsav kontrollör G. Stigmark, reklamkonsulent T.Hjern och förste ass. L. Callenfors. Kursen gavbåde teoretisk undervisning och tillfälle till prak-tiska övningar vid olika företag. Som lärare fun-gerade även vaktföreståndare Greta Börjeson,kontrollör Bo Hise, 1:e kontrollör Y. Honeth m fl

– Den 1 februari öppnades Skutskärs nya automat-station. Gänget som arbetat därute, byggt ochdragit, väntade med en viss spänning hur det helaskulle avlöpa. En del höga herrar var även där föratt beskåda evenemanget. Det enda som sakna-

des var det kaffe som man väntat att Telegraf-verket skulle bjuda på. Men då detta uteblevinbjöd linjearbetarna samtliga telefonister till entack- och avskedsfest på Konsum Café.

– TIF:s vårrevy ”Påringt” hade premiär den 15april och fick betyget den bästa revyn hittills. Förtext och ton svarade Eric Sandström och GöstaWesterberg. Baletten dansade in med älskliggrace och söta Siv Buskaz sjöng. Bra sak varockså ”Latmaskidyll” med Harpo Olausson,Kurt Tell och Gösta Westerberg.

– Generaldirektör Håkan Sterky utlöste det förstasprängskottet på platsen för den blivande nya Tele-skolan vid Hornsgatan i Stockholm. Allt gick väl.

– Den sista morseförbindelsen från den gamlaelektriska telegrafens tid, Sundsvall-Ånge, ladesned den 24 mars och byttes ut mot en teletype-förbindelse.

– Östersunds telefonstation automatiserades.– Antalet radiolicenser blev 2 miljoner.– En kortfilm – ”Hälsingborg – var god dröj” om

de besvärliga långa väntetiderna för rikssamtalspelades in med Gunnar Stigmark som den vän-ligt förklarande ”kontrollören”.

1958– Filmen ”Jailhouse rock” med Elvis Presley hade

premiär i Stockholm– Nikita Chrustjev blev regeringschef i Sovjet– Brasilien blev världsmästare i fotboll genom att i

finalen på Råsunda slå Sverige med 5–2– Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm

invigdes– Den amerikanska atomdrivna ubåten ”Nautilus”

passerade nordpolen under isen

– Stockholm fick en SOS-central, den femte i lan-det.

– Som en nyhet infördes 3-myntsapparater medSOS-knapp i Stockholm.


‒ ‒


‒ ‒

– Beslut att ett Teletjänstcentrum skulle inrättas iSundsvall. I första hand skulle friställda från dennedlagda Teli-fabriken erbjudas arbete.

– Under året genomfördes åtgärder för en bättreanpassning av teletaxorna. Televerket skulle för-söka hålla den genomsnittliga förändringen avprisnivån under inflationstakten. Taxeändringar-na låg vid den aktuella tiden också klart underkonsumentprisindex.

1998– Provsprängning av atombomber i Indien och

Pakistan– Fred i Nordirland – 12 år efter Palmemordet, inget åtal mot Christer

Pettersson – Stockholm kulturhuvudstad

– Planer på fusion mellan Telia och norska Telenorsprack.

– AXE nu införd i hela landet. – Drygt sex miljoner fasta kundanslutningar. – Dagligen rings mer än 20 miljoner telefonsamtal. – Optiska förstärkare har införts.

knappsatsapparater för tonimpulsering som gäll-de tjänsterna snabbkoppling, väckning, återupp-ringning, medflyttning, vidarekoppling vid upp-taget och förbättrad telefonvakt.

– Under året installerades den 4-miljonte telefon-apparaten.

– En ny verkstadsbyggnad togs i bruk vid Tele-verkstaden i Nynäshamn. Totalt hade verkstads-rörelsen 3 200 anställda.

– Regelbundna försökssändningar i färg ägde rumöver hela TV-nätet.

– I Farsta hölls en glad taklagsfest för de nya admi-nistrationsbyggnaderna vid Mårbackagatan.

– Inför Telemuseums flyttning till en byggnad,Norra Stallet, vid Tekniska Museet i Stockholm,tecknades ett avtal mellan Televerket ochStiftelsen Tekniska Museet om samarbete imuseifrågor.

– Televerkets service utreddes. Resultatet blev enserviceplan med klart angiven målsättning.

– Televerket fattade under året beslut om att vidgaanvändningen av datamaskiner till de flesta avsina verksamhetsområden.

1978– Den amerikanska filmen ”Saturday Night Fever”

med John Travolta hade premiär i Sverige– I London föddes det första provrörsbarnet– Racerstjärnan Ronnie Peterson avled efter en

olycka på Monzabanan i Milano– Isaac Bashevis Singer fick Nobelpriset i litteratur– Författaren Kerstin Ekman valdes som tredje kvin-

na in i Svenska akademien, som efterträdare tillHarry Martinson, som avlidit, 73 år gammal

– Abonnemangsavgiften för telefon höjdes den 1januari med 12–13 kronor per kvartal.

– En ny elektronisk abonnentväxel utvecklades påEllemtel och infördes på marknaden.

– Ett parti av telefonapparaten Dialog utrustadesmed tonsändande knappsats för anpassning tillden nya tekniken. Diavox, som redan från börjanvar utrustad med knappsats, infördes som stan-dardapparat i telefonnätet.

– Telegrafverksamheten hade skurits ned till ettminimum. Endast Stockholm och Göteborg hadekvar sina telegrafstationer.

– Telexrörelsen gick tillbaka. Hela 600 telexanslut-ningar annullerades.

– Ett mobilt kommunikationssystem med ett lands-omfattande mobilsökningssystem, MBS, öppna-des för allmänt bruk. Sökningen skedde över detbefintliga FM-rundradionätet.

– Den största beställningen i Televerkets historiagjordes i januari, då ett kontrakt på 385 miljonerkronor tecknades med L M Ericsson.Beställningen gällde bland annat AXE-utrust-ning.

– Regionkontoren lades ned.– Riksdagen hade beslutat om utlokalisering.

Teleskolan flyttade till Kalmar tillsammans medKatalogredaktionen. Dessutom upprättades endatacentral och en ny rationaliseringsenhet iKalmar.

– Televerket testade elbilar.– Omfattande reklamkampanjer för telefonmöten.– Televerket byggde ett separat datanät.

1988– Grodan Kermit i Mupparna fyllde 30 år– Justitieminister Anna-Greta Leijon tvingades avgå

på grund av Ebbe Carlsson-affären– Sjöbo sade nej till en flyktingmottagning i en folk-

omröstning– PLO utropade en palestinsk stat och erkände sta-

ten Israel– George Bush valdes till USA:s president

– En 92 km lång optokabel mellan Gotland ochfastlandet togs i drift. Den gav tillgång till drygt 7 000 telefonförbindelser.

– Televerket blev delägare i två nya internationellafiberoptiska kablar. Den ena lades mellanDanmark och England och den andra – med38 000 förbindelser – mellan Europa ochNordamerika.

– Vid början av året hade Sverige ett i princip riks-täckande digitalt telenät. Uppbyggnaden av dettabetecknades som det största projektet någonsin iTeleverkets historia. Under en tid av fem år hademan byggt upp lika stor kapacitet med digitalteknik som i hela det ”gamla” nätet. Nätet bestodav 84 st. AXE-stationer med kapacitet för1 750 000 abonnenter, koaxialkablar, radiolänkaroch optokablar.

– Beslut att Teli skulle bantas och den olönsammatelefontillverkningen läggas ned. 750 arbetstill-fällen bort från Teli i Sundsvall.


‒ ‒


‒ ‒

Föreståndaren för arbetskontoret, Willming,hade ambitionen att kombinera ett arbetslag somkunde kompensera min brist på praktiskt kunnan-de. Fyra linjearbetare med goda vitsord från befäletoch kända idrottsmän, som deltagit i Vasaloppetmed placering bland de tio bästa utvaldes. Jocke tit-tade med ett småleende på förslaget till mitt arbets-lag och utbrast ”Å nej, så problemfritt skaBalkstedt inte ha. Ni får byta ut en av gubbarna motHallin”, som aldrig kunnat samarbeta med någonlagbas tidigare. Laget samlades en söndagsefter-middag i april månad i Stridsberg. Vi var inkvarte-rade i en villa, som ägdes av byns fjärdingsman tilli-ka ägare av lanthandeln. Frun skötte butiken.Hennes far byskomakaren hade sin bostad ochverkstad i huset.

När vi träffades blev vi genast överens om, attbemöta Hallin med den respekt han förtjänade, delsför sin ålder (55 år) dels för sitt yrkeskunnande. Påmåndagsmorgonen träffade vi Hallin vid arbetsbo-den, han bodde hos en bekant familj. Hallin varordknapp och såg misstroget på mig när jag taladeom, att han med hänsyn till den ryggskada hanådragit sig vid fall från en stolpe några år tidigareskulle befrias från det tunga jobbet med grävningoch stolpresning. Hans uppgifter var spikning avsmide, stagning, huggning av strävor och trådregle-ring.

Redan efter några dagar var enstöringen en gladmedlem i laget. Nej, han var inte arg på sin ungelagbas. Ilskan berodde på, att arbetslaget fuskademed kvalitén, för att visa goda resultat i protokollentill underlagen för kommande ackord. En eftermid-dag visade han mig några exempel, stolpar som stodför grunt, 5 tons stag där man gjort ”trumpet-horn”, dålig uppfyllning efter grävning. ”Hur fantror du det blir när ackordet kommer och man kantjäna pengar på fusket!”

Efter någon vecka var denne kuvade man gladoch stärkt i sin självkänsla som yrkesman. Ett årsenare var kamraterna från arbetslaget hos Hallinvid hans dödsbädd på Länslasarettet i Örebro.”Hälsa Bertil, att de där veckorna vi arbetade till-sammans var de bästa jag hade i verket.” – Lite vän-lighet och förståelse kan tina upp ett fruset sinne.

I juni var det dags för praktik i Södra lm-områ-det. Planeringsbiträdet Johansson hade icke linje-mästarens förtroende att placera mig i något arbets-lag. Linjemästare Israelsson hade endast något år

kvar till pensionen. Han var sliten och missbelåtenmed alla nya tokiga påfund och onödiga föränd-ringar. Hans makt var beskuren, tidigare hade hanhaft ett antal stora arbetslag med 20-talet man. Debyggde parstolplinjer mellan städerna i områdetinnan kabeltekniken utvecklats. Telegrafverketsnätbyggnadsinstruktion var vad som behövdes.Han anställde och avskedade personal. Delade utlönekuverten. Planerade linjen och beställde mate-rielen från förrådet. Han hade varit kung och kändesig nu avsatt. Hans ledarskap var auktoritärt, lag-basarna väntade med oro på hans besök, bereddapå utskällning.

Första mötet med lm Israelsson var när mittarbetslag skulle rasera en linje till ett nedlagt såg-verk i Högsjötrakten. Vi frågade honom om vikunde rekvirera den nya simplexdomkraftenanvänd inom Norra området vid raseringar. Densparade ryggar och minskade risken för olyckor.”Ha det tycker ingenjörspojken, jag har gubbar somorkar att dra upp stolpar utan nymodigheter, detblir inget av med det!” Någon pojke var jag ickemed mina 25 år som var medelåldern i laget.

Andra konfrontationer med linjemästaren var iarbetslag Ullbrand. Vi skulle utföra en fantomise-ring mellan två utgreningar på några stolpavståndöver ett gärde. Lm hade vid tidigare besök bestämttiden, då detta under skulle utföras. Han tog framsin anteckningsbok och instruerade hur trådarnaskulle anslutas. Ullbrand var trött på översitterietoch frågade mig om vi kunde ha arbetet klart närbasen kom. När han kom med boken meddelade vi,att jobbet var utfört. ”Det kan jag förstå, nu haringenjörspojken varit framme för att göra sig märk-värdig!”

Som ”gesällprov” efter genomgången förplane-rarkurs under Si Wemans ledning, sändes jag tillLindesbergstrakten för planering av en förbindelse-linje som ersättning för den befintliga, som var dra-gen efter en kurvig väg och omöjlig att bygga ut.Den nya sträckningen, ett par km över öppna fält,krävde omfattande dokumentation. Av lm hade jagblivit varnad för byns mäktige storbonde ochnämndeman. ”Stolpar i hans åkrar ska du undvikaom det går annars blir det ett djävla liv!”

Stakningsarbetet fortlöpte och småbönderna varmed på fälten och godkände placeringarna av stol-parna med kvitton på den ringa ersättningen förmarkingreppet. Vi passerade nämndemannen och

Hur det börjadeUnder den här rubriken har vi samlat några berättelser om hur Telemans första tid i

Telegrafverket kunde upplevas. Långt framåt i tiden kunde han vänta sig en befordran ochstiga i lönegrader och löneklasser.

”Ingenjörspojken” Upplevelser under praktikåret

av Bertil Balkstedt

I juni 1947 började min 40-åriga anställning vidTelegrafverket med placering på planeringskonto-ret i Örebro. Att valet blev Telegrafverket var delsanställningsvillkoren, dubbelt så hög lön somerbjöds av LME och ASEA, dels av att jag hadepraktiserat vid sektionen under sommarlovet 1945.Min far var god vän med linjeförman Örnstedt,som ordnade anställningen. Under praktiken fickjag många vänner, vilket bidrog till beslutet.

De första månaderna omfattade information omTelegrafverkets organisation och presentation avkontorets personal. Mottagandet var mycket posi-tivt. Chefen för planeringskontoret Thunberg gjor-de en plan för praktikåret, som gav mig en god startoch många värdefulla erfarenheter för framtiden.

Under krigsåren utvecklades strategier för mass-tillverkning och operativ ledning av företag enligtTaylorska principer. Rationaliseringen omfattadeplanering, metoder, arbetets organisering, effekti-vare hjälpmedel, främst av linje- och stationsarbete.

Praktikprogrammet var uppgjort växlande mel-lan teoretisk och praktisk tjänstgöring och gälldeveckovis för hela året. Sektionen var uppdelad iNorra och Södra linjemästarområdena, Örebrostad, stationsmontage, drift och underhåll.

Det nya planeringsprogrammet omfattade ut-byggnadsplaner för nät och stationer, med hänsyntill ekonomiska, personella och tekniska resurser.På planeringskontoret upprättades långtidsplaner.Projekteringen framställde ritningsunderlag ochkostnadsberäkningar. På linjemästarområdenauppgjordes korttidsplaner och sammansattes ar-betslagen.

Efter praktiken på Ingenjörskontoret blev det

tjänstgöring på automatstationen, där jag redankände personalen. Här dominerade Håkans-sönerna, lm Edvin, lf Ture med söner, en broder lfJohan arbetade med kabelnät i staden. Det var van-ligt inom Telegrafverket med ”släktdynastier”, dåarbetet gav trygghet för arbete ända till pensione-ring. Arbetet lade grunden till mitt intresse förkopplingstekniken. Det förde mig efter praktikårettill stationsavdelningen på distriktsbyrån iNorrköping för utbildning till automatingenjör.

I november var placeringen hos lm Gösta Moll-berg, ansvarig för stationsmontage. Gösta var medsin entusiasm och idérikedom en upplevelse att lärakänna.

Fjorton dagar före jul skulle Vikersvik vid sjönVikern automatiseras. Det var vanligt att man vidarbete ute på fältet inkvarterades i familjer påorten. Men inga hushåll i stationens närhet ville hanågra hyresgäster vid den tiden. Med driftvärnetssängutrustning och några säckar brunkolsbriketterinstallerades arbetslaget i den väldiga bergsmans-gården. Det minsta rummet valdes för att detsnabbt kunde uppvärmas av den stora bergslagska-minen. Hovsta-Pelle, som hade automatkurs, vararbetsledare och provningsansvarig, Ville, Göstasbror, och jag var handräckning. Arbetet med instal-lationen av en 50 nrs m36 växel avlöpte enligt pla-nerna. Hovsta-Pelle gjorde jobbet till en fest medsitt glada humör och sin humor.

Min första praktik i fält efter genomgången lag-baskurs blev i Norra lm-området, där ”Jocke”Johansson härskade. Han var i 50-årsåldern, alltidproper i sin galonförsedda uniform, med den tidensdistans till personalen. Jocke var positiv till pågåen-de förändringar, speciellt när det gällde att prövaarbetsunderlättande hjälpmedel. Bakom kärvhetenfanns ett gott sinnelag av egen erfarenhet och för-ståelse för nätarbetets hårda villkor.


‒ ‒


‒ ‒

dag kunde komma upp till telegrafkommissarienoch träffa en distriktschef från Sundsvall. Jag ring-de Erik, han hade inte fått någon sådan förfrågan.Det hela kändes då inte särskilt kul; jag skulle dess-utom samma kväll klockan 6 resa till SSUH:s som-marläger i Hola i Ådalen. Men lockelsen att få träf-fa en ”hövding”, och spänningen i att få se vad dethela rörde sig om, gjorde att jag ställde upp i alla fallhos telegrafkommissarien. Jag hade ju inget att för-lora. Den man jag fick träffa visade sig vara trafik-direktören Sven Backelin vid dåvarande sjätte dis-triktet, som omfattade de nordligaste länen i landet.Vi hade ett trevligt och avspänt samtal; jag hadeingen anledning att vara nervös, eftersom jag be-traktade det hela som ganska betydelselöst. Jag ficken och annan fråga, som jag artigt försökte besvaraså gott jag kunde. Bland annat frågade trafikin-spektören om vilket verk som var störst: postverket,SJ eller telegrafverket. Jag svarade rätt på att SJ varstörst, men sedan gissade jag fel, vilken som vartvåa minns jag inte nu. Nåväl, så var det ganskatrevliga samtalet slut och jag cyklade hem tillSandåkern, åt middag och tog resväskan och gickner till järnvägsstationen.

På rälsbussen till Vännäs stötte jag oväntat ihopmed trafikdirektör Backelin igen. Det blev då så attvi satt tillsammans mellan Umeå och Vännäs. Vipratade om ditt och datt, jag berättade om vart jagvar på väg och han frågade väl ut mig en del ytterli-gare, kan jag tänka. Jag uppfattade honom som ensnäll farbror, som det hade varit trevligt att träffa.Att det eventuellt skulle bli en fortsättning på um-gänget med telegrafverket var fortfarande inget sombelastade mitt sinne. I själva verket tänkte jag inteett ögonblick på frågan den närmaste veckan.

Men när jag kom tillbaka hem från Hola händeytterligare saker. Tåget hade kommit sent på kväl-len och jag stöp i säng och sov som bara en ungmänniska kan göra. Vid 9-tiden väcktes jag avmamma, som sa att telegrafen hade ringt igen, denhär gången skulle jag dit för läkarundersökning.Mamma hade värmt vatten, så att jag skulle kunnatvätta mig ordentligt. I ett kakelugnseldat hus medbara kallvattenkran var dusch en lyx som baraåtnjöts på badhuset. Iväg till telegrafen kom jag, renoch snygg och träffade doktorn, som visade sig varasamma doktor Wohlin, som så många gånger undermin barndom och uppväxt lyssnat på mig, tittat iöronen etc. Inga problem alltså, jag var troligen i

prima form. Sedan återstod bara urinprovet, vilketvar det värsta. Att pinka på kommando, och dessut-om i en grund rondskål, där det gällde att inte låtadet stråla för häftigt! Jag förstår att vissa idrotts-män har problem vid dagens dopingtester. Hur somhelst lyckades jag till sist, och alla var nöjda.

Någon gång efter mitten av juli kom ett brev frånKungl Telegrafverket där det meddelades att jagantagits till kurs för telegrafassistenter och att kur-sen skulle börja den 15 augusti 1942 på Telegraf-verkets Undervisningsanstalt, adress Malmskill-nadsgatan 23, Stockholm. Tjosan, vad skulle jaggöra nu? Hemma i köket på Sandåkern blev detfamiljerådslag. Det var onekligen smickrande att hablivit uttagen till telegrafassistentkurs. Jag kändenågra äldre umestudenter som gått samma kurs,bl a Hugo Lindberg, signatur Hlg. Pappa avgjordesaken genom att säga, att du kan alltid åka ner ochse hur det är. Trivs du inte, finns det ju ännu tid tillatt söka till tandläkarhögskolan.

Bra idé, jag reste alltså till Stockholm. På tågetner träffade jag en student från Stockholm, som saatt hans mamma säkert kunde hyra ut ett rum tillmig. Så var den saken ordnad. När jag idag tänkertillbaka på ungdomstiden frapperas jag av hur sorg-lös man kunde vara. Allting ordnade sig ju på någotsätt. Jag flyttade in i mitt rum, som låg på Garvar-gatan på Kungsholmen och kostade 65 kronor permånad, vilket nog var en femma mer än vad jagtrott att priset skulle vara. Men rummet var bra ochpå rimligt gångavstånd från Malmskillnadsgatan.Så började jag på Undervisningsanstalten, ingetmärkvärdigt med det, det var ju som en vanligskola. Och fem kronor per dag skulle jag få i trakta-mente! Himmel, det blev faktiskt på ett år nästanlika mycket som de 2000 jag skulle ha fått låna avlandstinget!

Alltså: utbildning, bostad och ekonomi var ord-nad. Dessutom var det fortfarande sommar, jaghade cykeln med mig och kunde lätt utforska detunderbara Stockholm. På Skansen spelade ThoreEhrling! Det blev många turer dit. Och dagarnagick, alltmer sällan dök tandläkarinstitutet upp imina tankar och så småningom var tidpunkten föransökan passerad.

Och därmed hade jag blivit telegrafare. Men hurgick det för Erik? Han blev läkare, inte dumt jobbdet heller. M

lyckades till min stolthet ordna så, att hans endastolpe var placerad vid en dikeskant rimligen intetill någon olägenhet. När jag kom och presenteradeförslaget för honom och visade att alla andra mark-ägare i byn godkänt det, exploderade han i ilska.”Det blir ingen linje över mina marker, det får bliexpropriation! Ut!” Jocke fick meddelandet, hanvar inte förvånad. ”Jag tar med mig Fsi Bergvind imorgon och talar med honom.”

Först när jag återkom till sektionen från distrikts-byrån fem år senare fick jag veta hur det gått.Linjen hade omplanerats, så att nämndemannensenda stolpe kom på annans mark. Den som tappadeansiktet i byn var nämndemannen, alla visste omhans bristande solidaritet. Den nyinflyttade last-bilsägaren på väntelistan fick sin telefon och und-vek konkurs.

Praktikåret gav erfarenhet hur det är att verka ien tid av förändringar, att man har svårt att accepte-ra och förstå, att auktoritärt ledarskap inte är enframgångsväg till goda resultat. Många av dem jagträffade under året blev senare mina medarbetareoch vänner för livet. M

Pingismatch med konsekvenserav Sven Lernevall

Ibland har jag fått frågan hur det kommer sig att jagbörjade i televerket. Det beror på en pingismatch,brukar jag svara. Och på slumpen.

Studentexamen i Umeå våren 1942 skedde i tvåomgångar. De ynglingar som var födda 1922 skullein i lumpen våren 1942 och deras examen tidigarela-des därför någon månad. För flickorna och för ettlitet antal manliga abiturienter, som ännu inte mön-strat, skedde examen helt normalt i slutet av maj.Eftersom jag var 23:a, tillhörde jag den senare grup-pen.

Jag såg fram mot en skön, lättjefylld sommar.Min framtid hade jag redan utstakat; jag skulle blitandläkare. Men det var gott om tid, ansökningar-na skulle inte vara inne till tandläkarhögskolan iStockholm förrän i september. Finansieringen avstudierna var också klarad, åtminstone tills vidare.Jag hade fått tips om att landstinget kanske kundebidra med något stipendium eller så och travadedärför upp till landstingsdirektören och hörde mig

för om möjligheterna. Jodå, det skulle gå bra, jagskulle få låna 2000 kronor om jag förband mig attefter examen stanna i Västerbotten några år. Efter-som den värld jag överblickade i stort sett bestod avUmeå med omnejd, var det inte svårt att ge det löf-tet. Och pengarna skulle räcka ett år minst, ochsedan blev det nog någon råd.

Det var inte många av mina studentkamratersom var kvar i stan; de flesta låg ju i lumpen. Menmin bäste kompis Erik tillhörde samma årgång somjag och var lika sysslolös som jag. En dag i början avjuni stod vi och spelade pingis hemma på mingårdsplan. Vi var ganska jämna och matcherna slu-tade ofta i tre set. Efter en match sa Erik: jag måstesöka in till nå´t verk, farsan vill att jag skall in vidjärnvägen. Eriks pappa var själv anställd vid SJ.Men, sa jag, du har fel kombination i betyget, duliksom jag har läst naturvetenskapliga ämnen ochskall du in vid järnvägen eller posten så skulle du haläst franska och kanske geografi eller nå´t. Spelaringen roll, sa Erik, jag måste söka i alla fall. Kan duinte följa med mej ner till järnvägen så får vi fråga.

Jodå, det kunde jag väl, och så tog vi cyklarnaoch åkte ner till järnvägsstationen. Det var som vitrodde, vi hade fel sorts betyg. Men Erik skulle sökai alla fall, för husfridens skull. På posten var det likalite napp. Men så sa vi, att vi tar telegrafen också,när vi ändå är ute och åker. Och så åkte vi till tele-grafen. Där träffade vi en person som inte var tele-grafkommissarien, för han var på semester, utan enkontrollör av något slag, Han letade upp ett cirku-lärmeddelande som kommit från telegrafstyrelsen iStockholm och då fick vi veta att det skulle bli enkurs för blivande telegrafasssistenter i mitten avaugusti, och till den kunde vi söka om vi ville.

Tja, det kunde vi väl göra. Fast hur skriver manen ansökan till en kurs i ett statligt verk? Det måstesäkert vara fint papper. Vi åkte därför till Åker-bloms bokhandel och köpte var sitt 5-öres, linjeratark. Erik köpte två, för han skulle ju söka till järn-vägen också. Sedan satte vi oss hemma hos mej ochenades om en formulering där vi ansökte om delta-gande i den kurs etc som enligt cirkulär det-och-detskulle börja då-och-då. Jag minns inte om vi avslu-tade med ”vördsamt”, men det är troligt. Ansök-ningarna postades, händelsen glömdes.

Efter några veckor, jag tror strax före midsom-mar, ringde någon från telegrafen och frågadegenom min mamma om jag samma dags eftermid-


‒ ‒


‒ ‒

Två av oss hade läst starkström, en var byggare (detvar han som steg av tåget). Men åtminstone i börjanverkade inte dylika formalia spela någon roll. Tykontorsarbete för oss nya blev mest att texta, attmed dragstift och tusch på väv pränta oändligamängder kabeldata, trum-, avläggs- och skarvnum-mer, längder, vägmått, bukter, slingor, brytpunkteretc. Driven textare kunde prestera fem eller sex full-klottrade A3-vävar per dag, mindre rutinerad kan-ske två.

Vi satt mycket trångt. Nåja, för undertecknadmed åratals vana vid örlogsflottans, enkannerligenseglande skolfartygs för manskap extremt knappautrymmen, var detta överkomligt. Och att under ettpar timmar hålla sig inom två kvadratmeter samtatt vid behov ta ett skutt över närmsta grannes rit-plats var för en frisk yngling en s k baggis.

Trängseln berodde på kontorets organisation ochsätt att arbeta. Fysiskt linjearbete utfördes i huvud-sak under säsong, uttytt den tid det var möjligt attmed handverktyg gräva i jord. Under icke-säsongvar fältarbetsstyrkan endera placerad vid verketslokala organ eller permitterad. Arbetsledning avalla grader hade då att samsas med kontorets fastapersonal i utrymmen, någorlunda rikligt dimensio-nerade för sistnämnda kategori. Men knappast förbåda tillsammans.

Viljan var förstås god på alla håll men snart blevträngseln för svår även för luttrade – någon måstes a s lämna båten. Inte oväntat föll lotten på en avoss nya. Att det slutligen blev jag som fick lätta,berodde förmodligen på vissa brister i att hanteradragstift. Kraven härpå var ganska höga, främst påläsbarhet. Format A3 skulle vid kopiering dras nertill A6, dvs till 1/8 av ytan, för att underlätta hante-ring i fält.

Som förvisad kom jag till ett tillfälligt arbetskon-tor i Vara. Där förberedde man lokalt en försäsongen planerad pupinkabelanläggning Skövde-Gudhem-Trollhättan. Må vara att motiven för minförflyttning inte var i allo smickrande – för min per-sonliga del fanns ett och annat positivt. Arbetet härvar trevligare än i Stockholm, framför allt omväx-lande, naturen bjöd på frikostiga utrymmen och vihade traktamenten, nog så välkommet efter gna-gande på ramar i huvudstaden.

Efter någon månad började så årets kampanj iSkövde. Under större delarna av åren 1946 och 1947fick jag nu följa och praktiskt delta i anläggningsar-

betets alla moment, också vid dess fortsättning viaUddevalla till Grebbestads överdragsstation. Dessaanläggningar sammantagna blev ett av de sista stör-re pupinkabelobjekten i vårt land; det gav några avde sista möjligheterna att få allsidig uppfattning omhur ett sådant kunde eller borde utföras. Ty undertiden – sommaren 1947 – kom första koaxialkabelntill Sverige. Man började på sträckan Stockholm-Norrköping med en kabel, som innehöll fyra s knormalkoaxialtuber med tubernas ytterdiameter9,5 mm, köpt i England och av tillverkaren avseddför bärfrekvenssystem med 600 dubbelriktade tele-foniförbindelser per tubpar.

Med lite tur fick undertecknad det intressantauppdraget att under hösten delta i leveransmätning-ar för denna kabel. Än mer intressant blev det där-för att vi samtidigt skulle verifiera kabelns möjlig-heter att överföra system för 960 förbindelser. Detvisade den sig kunna och när anläggningen så små-ningom togs i drift fick den den högre kapaciteten.

Denna min första erfarenhet av koaxialkabel harsedan följts av många andra. Under följande ca 35år har jag fått mina gärningars lön mest för vad jagpå detta område tagit mig för. Vilket betyder att jagi någon mån varit medskyldig vid tillkomst avmånga koaxialkablar, och några radiolänklinjer, imellanortsnätet – ända tills analogteknikerna bör-jade lämna över stafettpinnar till digitalgudars före-trädare. Vars verk naturligtvis i sinom tid ocksåkommer att hamna på Telemuseum. M

En 50-årig vandring i gamlaTeleverkets lönegraderFrån Telegrambud till Byrådirektör

av Stig Jacobsson

Lönegraderna avskaffades för flertalet tjänstemän ibörjan av 1980-talet. I det följande berättas om minegen vandring i lönegradsstegen under femtio år igamla Televerket. Sannolikt kommer åtskilliga avmina kolleger att känna igen sin egen situation.

Det började för min del den 1 maj 1940 vidTelegrafverket i Östersund. Det var krigstid och jaganställdes som E tgmb, vilket betydde extra tele-grambud. Då var jag 13 år gammal. Jag fyllde 14 åri november 1940. Något år senare avancerade jagtill ordinarie telegrambud med rubriceringen Tgmb.

Lönevillkor: 15 öre per utburet telegram av Anders Sundblad

Sommaren 1932 anställdes jag i telegrafverket.Egentligen var det inte telegrafverket som anställdemig utan fröken Malmgren, föreståndare för Älvsjömanuella telefonstation. Hon hade sin befattningpå entreprenad och anställde och avlönade själv sinpersonal, såväl telefonister som telegrambärare. Jagvar 13 år gammal, skulle fylla 14 på hösten, ochskulle då också börja mitt sista år i folkskolan, vil-ket var 8:e klass. Det var viktigt att dra in litetinkomster till familjen. Min pappa hade dött när jagvar bara två år gammal, och min mamma blevensam med fem barn. Den ende egentlige familje-försörjaren därefter blev min fjorton år äldre brorErik, som hade jobb på L M Ericsson, ett fast ochtryggt jobb kunde man tycka. Men under lågkon-junkturen i början av 30-talet var även han en tidarbetslös.

Min ersättning som telegrambärare var med dentidens mått inte dålig. Jag hade 15 öre per utburettelegram, och ibland kunde det bli rena lyckokastet,t ex när man gick ut med ett 50-tal telegram till ettbröllop, och alla telegrammen låg i ett och sammakuvert. Ändå var min betalning 15 öre per telegram.På dagarna, när jag gick i skolan, var frökenMalmgren själv telegrambud, men jag fick likafulltersättningen. Ganska hyggligt av henne, tycker jagså här efteråt.

Någon fast arbetstid gällde inte, utan jag rycktein när det fanns telegram att avlämna. Jag höll mighemma efter skolan, och om det kom något tele-gram som skulle delas ut, ringde fröken Malmgrenefter mig. Vi hade till dess inte haft telefon hemma,men för att jag skulle kunna nås av frökenMalmgrens kallelser, skaffade mamma telefon. Såviktigt var mitt jobb!

Ett bra extra bidrag till förtjänsten var dricksen.Nästan alltid fick man en 25-öring i dricks, när manlämnade av ett telegram, det var en sorts tradition.Ibland kunde det hända att man fick en hel krona.Som telegrambärare i Älvsjö möttes man medandra ord av generositet. När jag sedan blev tele-grambärare inne i Stockholm, fann jag en stor skill-nad. Det var bara undantagsvis man fick dricks,möjligen på Söder, men på Östermalm förekom detaldrig. Ett skäl var förstås att telegrammen ofta inte

lämnades direkt till adressaten utan till ett hembi-träde vid köksingången, och hon hade naturligtvisinga pengar att ge bort.

Jag hade mitt telegrambärarjobb i Älvsjö ungefärett år, tills jag gått ut åttan. Detta sista år i folksko-lan var ganska betydelsefullt för mig. Jag hadeturen att få en bra lärare, Valle Ramqvist, som vigrabbar såg upp till, inte minst för att han var en avSveriges bästa kulstötare, i konkurrens med SamuelNorrby om någon kommer ihåg honom. ValleRamqvist måste ha varit en mycket duktig lärare,troligen i mångt och mycket före sin tid. Vi fick, höroch häpna, undervisning i engelska, vilket inte varså vanligt på den tiden. Jag har ibland undrat omdet verkligen ingick i läroplanen eller om det varhans eget initiativ. Hur som helst fick jag tack varehans undervisning ett intresse för studier, som närtiden var mogen ledde till vidare utbildning.

Men dit var ännu en bit. Först skulle jag bli ”rik-tig” telegrambärare, med uniform och allt, påSkeppsbron 2. Om detta förtäljes i en särskildberättelse. M

Ung man börjar vid KungligaTelegrafverket av Axel Steby

Det var på hösten 1945. På den tiden var vårt gamlaverk kungligt med besked. Det fanns de som uttala-de namnet med högaktningsfulla versaler, ”kronanssäkra kaka” för anställda var som begrepp välkäntför många, färre tänkte kanske i termer som medal-jer och pension – men nog fanns också de.

Dåvarande Telegrafverkets kabelkontor i Stock-holm annonserade i pressen efter yngre ingenjörer,som efter utbildning skulle placeras regionalt ochdå självständigt få svara för anläggning och drift avtelelinjer i mellanortsnätet. Det lät bra och av demsom nappade var vi tre som kallades att börja. Månu sägas att utlovade placeringar aldrig blev av. Omförespeglingen var medveten bluff eller ej är idagointressant. En av oss hoppade snart av, vi andrakom att stanna i verket under resten av våra aktivaliv.

Efter nyåret 1946 började vi vid huvudkontoret iStockholm. Våra teoretiska förkunskaper må synasmärkliga i sammanhang med telefon och telegraf.


‒ ‒


‒ ‒

genast som de såg oss och den glädjen höll i sig helamin tid – 18 år – på distriktsbyrån.

Mina första arbetsuppgifter blev att biträda Lars,som ansvarade för bl a abonnemangsgranskningenoch tolkningen av SI del IV:s bestämmelser. Jag ficken plats i rummet intill hans. I ”mitt” rum satt förövrigt två damer, som deltog i granskningsarbetet,och en tredje dam, som svarade för sammanställ-ningar av trafikmätningar m m. En pojke och tredamer, varav två ungefär i min ålder. En angenämtid men också lärorik började. Inom rummetbehandlades ärenden som var representativa förvad en trafikavdelning då sysslade med – abonne-mang och trafik, spärr och brister vad gällde lands-förbindelser och nummerkapacitet på telefonstatio-ner. Personalproblem vid telefonistbetjänadestationer och nya riksförbindelser behandlades i ettannat rum av Lennart och i ett tredje satt Bertil somsvarade för allmänna ärenden bl a personalären-den. Chef var trafikinspektören Birger. Hans ruminnehöll ett stort skrivbord, några fåtöljer, bokhyl-la, men inga synliga papper. Rent och snyggt.

Som ny på byrån skulle man väl testas och jagfick mitt elddop redan på hösten 1948 då man kallattill ett stort möte med 50-talet deltagare för att dis-kutera den framtida utbyggnaden av riksnätet berö-rande femte distriktet. Experter från Telestyrelsen,Callersten m fl, deltog och jag som sekreterare vidmötet skulle dokumentera och summera resultatenfrån mötet. Diskussionerna fördes långt över huvu-det på mig. Efter mycken möda blev ett 50 sidortjockt protokoll färdigt. Protokollet var detaljrikt,A anförde det och B ansåg något annat. Allt nog-grant återgivet. Men det var lärorikt. M

Telegrambärare på Slottsbackenunder 1930-talet av Anders Sundblad

När jag våren 1933, fjorton år gammal, slutadeåttan i Långbrodals folkskola, gällde det att få ettfast jobb. Det fanns två möjligheter: antingen hos LM Ericsson på kabelfabriken i Älvsjö eller hos tele-grafverket som telegrambärare på telegrafstationenvid Slottsbacken i Gamla Stan. L M Ericsson lågbättre till geografiskt, men mamma tyckte att tele-grafverket lät bättre och framför allt säkrare. ”Där

får man pension”, sa hon, ett argument som intetedde sig så viktigt för en fjortonåring. Men jaggjorde som mamma ville och sökte jobbet på tele-grafen.

Om det var så klokt att välja telegrafverket kandiskuteras. Det var nämligen så, att när man i sinomtid åkte in i lumpen och alltjämt var telegrambära-re, fick man sparken. Som plåster på såren fick manen gratifikation på 10 kronor för varje månad manarbetat. Det kunde bli ca 600 kronor om man börjatdirekt efter skolan. De telegrambärare som hunnitfå fast anställning och avancerat till stationsbiträdefick behålla sitt jobb trots värnplikten men fick igengäld inte någon gratifikation.

Så kom jag då ner till telegrafen, adress Skepps-bron 2, men för oss i Budsändningen var adressenSlottsbacken. Nu började jag få den månadslönsom hägrat. Lönen 1933 var 67 kronor i månaden.Till detta kunde komma, när jag blev varmare i klä-derna, extrapengar för övertidstjänstgöring, medkanske en tia i månaden. För övertid hade man 60öre i timmen, på sön- och helgdagar 90 öre. Mendricks kunde jag inte räkna med som någon fastareintäkt, vilket jag hade kunnat göra under mittextrajobb som telegrambärare i Älvsjö under skolti-den. I Stockholm hände det bara undantagsvis attman fick dricks.

Behovet av friska pengar var vid denna tid stortinom alla personalgrupper vid Skeppsbron. Den15:e i månaden kunde man få ta ut upp till ca halvalönen i förskott. Det kallades att ”trumma”. Förstamånaden jag arbetade kom ett av stationsbiträdena,”Fillebom”, och sa: ”Trumma 35 spänn åt mig, såfår du 40 spänn av mej den sista.” Jag rådgjordemed den äldre telegrambärare som var min handle-dare och fick rådet att låna ut du, blir det krångeltar jag hand om det. Men Fillebom betalade ok.

Jag har bra koll på min finansiella situation frånmina första år i telegrafverket, eftersom jag fördekassabok, vilken jag alltjämt har kvar i mina göm-mor. Till kassaboken ber jag få återkomma i en sär-skild berättelse.

Under min första tid på Budsändningen, somavdelningen för telegramavlämning hette, fick jag”gå och släpa” ett par veckor med en äldre tele-grambärare, nummer 134 Karl-Axel Nyman. Hanvar min handledare och skulle lära mig yrket, medde olika rutiner som gällde m m. Jag fick nummer62 och ganska snart också tillnamnet ”Nippon”,

1943 då jag var 17 år fick jag bli tillfällig linjear-betare, Tf La. Arbetet var av praktisk natur ochomfattade linje- och kabelarbete samt apparatupp-sättning. 1945 blev jag fast linjearbetare medbeteckningen La.

Jag stannade i Östersund fram till 1950. Underdenna tid, 1940–1950, handlade det mest om prak-tiska arbetsuppgifter och jag fick inte någon sär-skild utbildning i kursform. Jag var ung och mångaäldre stod före mig i kön till kurserna. Däremot för-kovrade jag mig genom att läsa per korrespondens.

Jag ville emellertid vidga vyerna och flyttade där-för till Stockholm i februari 1950. Där fick jag entjänst som fast linjearbetare vid Stockholms statio-ner, montageavdelningen, vars chef var linjemästareEssén. Efter att ha genomgått en automatkurs 1950i AGF 500-väljarsystem fick jag så småningomunder 1951 en ordinarietjänst i Ao Rpr 12. Den 1juni 1952 blev jag reparatör i lönegrad 13 och den 1oktober 1956 förste reparatör i lönegrad Ao 15.

Efter de första fem åren i Stockholm började jagen ingenjörsutbildning på fritid vid en teknisk skolai Stockholm och efter fem års studier fick jag miningenjörskompetens. Jag var placerad vid Sundby-bergs 500-väljarstation, men flyttade över till kon-torsarbete och kvalificerade ingenjörsuppgifterunder det sista studieåret.

Den 1 juli 1959 gjordes en allmän justering avlönegradsindelningen.

Under åren 1960–63 deltog jag i arbetena medhelautomatisering av förbindelserna mellan Stock-holm och övriga landet. Jag medverkade även iutbildningsaktiviteter av olika slag för driftsperso-nal och i förberedande åtgärder för hopslagning avfelbyrån och Stockholms stationer, personalfrågorm m. Jag fungerade även som skyddsingenjör underdenna tid.

1961 befordrades jag till Ao tjm 12. Jag arbetadedå bl a med inkopplingsplanering för trafik inomlandet och till utlandet. Tjänsten höjdes 1963 tilllönegrad 17, 1965 till ingenjör Ao 19 och 1967 tilldriftsingenjör i Ae 21.

Under 1969 flyttade jag över till Distriktsbyrånoch blev byråingenjör i Ae 23. I samband medändrad distriktsindelning fick jag arbetsuppgifter iUppsala men även i Gävle och Norrköping. Jagarbetade bl a som projektadministratör i O2O-pro-jektet i Uppsala. Inom Stockholms teleområdeutarbetade jag anvisningar för övergång och kon-

vertering till AXE. I samband därmed utarbetadesockså anvisningar som skulle ligga till grund förplanering av resurser vid det omfattande förän-dringssarbetet under åren 1980–87 berörandetjugotalet stationer.

Efter ändrade arbetsuppgifter titulerades jagbyråsekreterare B5 och senare under 1985 blev jagbyrådirektör Bd Ne:23:8.

Mot slutet av 1980-talet blev de flesta enbart tjän-stemän med beteckningen Tjm. Då var det dags attpensioneras.

När man nu tittar i mina gamla anställnings-handlingar får man en provkarta på kurser sommånga tjänstemän fick genomgå för att klara job-bet på stationerna eller i fält, men också exempel påde internt eller externt anordnade kurser som gavsde verksanställda för att dessa skulle kunna fungerasom utbildare av andra inom televerket eller bättrekunna leda arbetet. Nämnas bör projektadmini-stration, intervju-, föredragnings- och konferens-teknik i ALI RATIS regi, abc i AR, Lärarkursunder ledning av G Toshach i Göteborg, projektled-ning (Harry Nygren m fl ), Ledarskap 80, aktions-gruppen för problemlösning (SIFU). Många kän-ner igen sin egen situation, eller hur? M

Som ny på byrån av Göran Olausson

Den l juli 1948 anmälde jag mig till tjänstgöring vidfemte distriktets trafikavdelning på Distriktsbyrån iGävle. Sista delen av den på hösten 1945 påbörjadeutbildningen till telegrafassistent, till vilken jaghörde, avslutades till midsommar 1948. Vår kursliksom deltagare även i 1943 och 1946 års kurserplacerades vid detta tillfälle på trafikala och admi-nistrativa tjänster centralt men framförallt lokalt påstationer och distriktsbyråer.

Det blev ett glatt mottagande i Gävle. En delmänniskor är långa och ”välväxta”, andra lite kor-tare med mera proportionerlig kroppshydda. Jagvar redan då lång, 196 cm, och ”välväxt” och närdet blev dags att presenteras på byrån leddes jagrunt av Bertil, som var 3-4 decimeter kortare än jag.Man kunde kanske se vissa likheter mellan oss ochdet välkända komikerparet fyrtornet och släpvag-nen. Mina kommande arbetskamrater sken upp


‒ ‒


‒ ‒

blev det också, först SSTA och senare tekniska läro-verket, alltsammans på kvällarna parallellt med attjag jobbade. Efter lumpen fick jag så småningomjobb på telegrafverket igen, först på förrådet ochsedan på felbyrån i Stockholm. Där såg man gärnaatt man vidareutbildade sig och belönade också

utbildningen med befordran. Och alltsedan dess hardet för min del ramlat på ganska hyggligt inom tele-grafverket/televerket. Så på sätt och vis kan mansäga att det bästa som hände mig som telegram-bärare var att jag fick sparken. M

eftersom någon tyckte att jag såg ut som en japan.Det var bara att finna sig, de flesta försågs med ettextra namn som skulle känneteckna innehavaren.Där fanns Rövarn, Plutten (som var liten till väx-ten), Mandel (efter 91:an Karlsson), Kalle Anka (enriktig storsnackare), Snuffe och Lubbe, den senareefter den olycklige van der Lubbe från riksdagshus-branden i Berlin.

Man cyklade som regel inte ut med telegrammenutan åkte spårvagn eller buss. För detta höll verketmed ett busskort, som dock kunde dras in närnågon annan telegrambärare behövde det. Dettaproblem löstes enkelt. Kortet som var av kartonghade samma tryck på fram- och baksidan. Därfördelade man kortet försiktigt med en kniv, så manfick två kort, varigenom man kunde resa gratis ävennär man var civil. Hade man uniformen på, var detsällan någon konduktör som frågade efter kortet.Uniformen var f ö otrevlig att ha. Jackan, som kal-lades kollett, hade ståndkrage som skavde. Sistaåret före lumpen fick man ha kavaj, vilket var be-hagligare.

Varje telegrambärare hade en bricka med sittnummer på. Den brickan satte man upp i ett ställefter varje utbärningsuppdrag, och fördelningen avjobben skedde i tur och ordning. Bärarna satt i radpå långa bänkar och väntade på nästa jobb. Detkanske skall sägas att det vid den här tiden bara varpojkar som var telegrambärare; flickorna hadeännu inte gjort sitt intåg i yrket. Det var noga medtiderna som telegrambäraren använde när han åkteut med telegrammen. Rutterna var tidssatta; tillt ex Gustaf Adolfs torg skulle det ta 8 minuter.Telegrambäraren hade en lista med sig, där tele-grammen var uppskrivna, och varje gång han läm-nat av ett telegram skulle han notera tidpunkten dåavlämning skett. Det fanns bättre och sämre jobb.Ett bra skubb var t ex att lämna ett telegram tillBeckers på Liljeholmen. Det tog med spårvagn enhalv timme dit, och en halv timme tillbaka, ochunder den tiden kunde man ju inte göra annat änsitta och ha det bra, helt legalt.

Under både förmiddagsvakten och eftermid-dagsvakten gick två stationsförmän, kallade ”deck-are”, omkring på stan och kollade telegrambärar-na, granskade de tider de noterat på sina listor etc.Både när telegrambäraren gick ut på sitt uppdragoch när han kom tillbaka skulle han tidsstämpla lis-tan. Det fördes noggrann statistik över vilka tider

som använts för olika användningsuppdrag. Omman hade ”knorvat”, dvs hade använt för lång tidoch misstänktes ha maskat, blev man i sämsta falluppkallad till förstekontrollör Berner för en upp-läxning. Det var inte bra att vara för snabb helleroch gå på kortare tid än vad som var mallen. Detkallades för att ”märra” och bedömdes hårt avkamraterna.

På både förmiddags- och eftermiddagsvakternafanns en förman som chef för utbärningen. ”Fras-se” Sundberg basade för udda vaktlaget, ”Plattan”Rosenqvist för jämna. De höll med sträng handordning på sina underställda. Telegrambärarenhade rätt till 30 minuters rast på förmiddagen, 20minuter på eftermiddagsvakten. När telegrambära-ren gick på rast, noterade förmannen detta på vakt-listan och tog dessutom hand om telegrambärarensnummerbricka. När man kände naturbehov, fickman begära hos förmannen att få på toaletten.Detta kallades att ”gå i gången”, vilket kom sig avatt toalettutrymmet var ett ganska långt och smaltrum med ett antal toalettbås på ena sidan. Varje båshade dörr, men den gick inte att låsa. Man fick intesitta för länge på toaletten. Plattan var strängast.Han tolererade bara 10 minuter för ett toalettbe-sök, Frasse accepterade 15 minuter. Satt man förlänge på muggen under Plattans vakt, kunde dethända att han kom ner i gången och ryckte upp dör-ren för att kolla vad man gjorde. Frasse gillade hel-ler inte att man var borta för länge men nöjde sigmed att morra fram lämpliga förebråelser.

Arbetstiderna för de yngsta pojkarna var kl10–18 på förmiddagsvakten och kl 14–21 på efter-middagen. Och så jobbade man varannan söndag.När man fyllt 16 år fick man förmiddagsvakter sombörjade kl 7 och eftermiddagsvakter som slutade kl22. De ännu litet äldre – fr o m 18 år vill jag min-nas – fick jobba natt, vilket uppfattades som extrabra, eftersom man var ledig två dar efter varje natt-vakt.

Våren 1939 tog min anställning som telegrambä-rare i telegrafverket slut, i och med att jag åkte in ilumpen. Jag tog det litet hårt att jag då i enlighetmed reglerna fick sparken. Visserligen fick jag av-gångsgratifikation med bortåt 700 kronor, menändå. Jag och en kompis i samma situation köpte utett halvrör och satte oss och tröstade varann ochsnackade. Under den stunden fattade jag ett av mittlivs viktigaste beslut: jag skulle börja plugga. Så


‒ ‒


‒ ‒

Men i fortsättningen blev det inget smällande idörren – Lavenius kunde ju inte veta om där fannsen ny dörrstopp inpetad. Förresten kunde kanskehuset – så som det såg ut – rasa om man råkade ta iför mycket... M

Intryck från Ua av Karl-Väinö Tahvanainen

Min assistentkurs, som började 1943, sades varaden längsta i Undervisningsanstaltens, Ua, historia.Anledningen var att undervisningen i början hadetonvikten på telegrafen – morseexamen, telegraf-teknik, olika telegrafapparaters funktion m m. Detförekom också en hel del teoretiska ämnen, teore-tisk telegrafi, stationsinstruktion, telegramtaxeringetc. Efter kriget övergick man till en mera telefo-niinriktad undervisning och vi fick gå ytterligaretvå terminer på Ua, varvat med praktik på olikatjänsteställen. På så sätt blev vi inte klara med kur-sen förrän 1948.

En lärare som följde oss under alla tre terminernavar Einar Malmgren. Han var ju också rektor förUa, och hade stor respekt med sig. Han svarade förämnen som teoretisk telegrafi, radioteknik och teo-retisk telefoni. Man kan ju ifrågasätta hans pedago-giska metoder. Det var rena föreläsningar, följda avskrivningar. Det var aldrig tal om en dialog mellanlärare och elever. Lektionerna bestod i att Malm-gren snabbt klottrade svarta tavlan full med kom-plicerade uträkningar, som vi elever försökte hinnaskriva av. När tavlan var fullskriven suddades allt utoch skrivandet fortsatte. Man gjorde väl den reflex-ionen att det hade varit mera rationellt och tidsbe-sparande om han i stället hade delat ut kompendiermed dessa uträkningar. Man måste ändå beundraMalmgren för att han hade allt i huvudet och medglasklar elegans genomförde uträkningarna.

Vid ett tillfälle slog det dock slint. Det var vid enlektion i teoretisk telefoni under den sista terminen.Malmgren hade fyllt flera tavlor med formler, teck-en och uträkningar och kom förstås till ett slutresul-tat. Då dristade sig en av de mest skärpta eleve

Teleman minns · 2017. 10. 3. · TELEMAN MINNS ‒ 9‒ TELEMAN MINNS ‒ 8‒ ningen inte var...

Documents

Transcript of Teleman minns · 2017. 10. 3. · TELEMAN MINNS ‒ 9‒ TELEMAN MINNS ‒ 8‒ ningen inte var...