Romantik och andra 1800-tals stilar pdf
-
Upload
andrzej-ferber -
Category
Documents
-
view
2.535 -
download
14
description
Transcript of Romantik och andra 1800-tals stilar pdf
ROMANTIK C:A 1780 -‐ 1900
ANDRZEJ FERBER – KULTURHISTORISKA STENCILER – ROMANTIKEN & ANDRA 1800-‐TALS STILAR
Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” (1818)
1800-‐talet framstår som en betydligt mer stilsplittrad kulturperiod än tidigare kulturepoker. Den dominerande stilen var romantiken men i synnerhet inom bildkonsten och litteraturen fanns det andra stilinriktningar som satte sitt starka prägel på 1800-‐tals kulturen.
-‐2-‐ Denna stilspridning framstår dock som enbart försumbar jämfört med det som kom att hända i den europeiska kulturen mellan åren 1870 – 1930, då en uppsjö av relativt kortlivade stilar löpte samtidigt och parallellt sida vid sida. Denna period som tydligt sjösattes av impressionismens intåg i målerikonsten blev till en djungel av stilar som föddes i slutet på 1800-‐talet men som behöll sin fulla livskraft i början på 1900-‐talet. Denna c:a 60 års lång period fick i kulturhistoria benämningen: SEKELSKIFTET. Och trots att de flesta av stilarna tillhörande denna period föddes på 1800-‐slut tillhör denna epok 1900-‐tals kulturen och betraktas som början av moderna tid i kulturen.
Caspar David Friedrich ”Kyrkan i Oakwood” (1819)
Romantiken, den absolut mest dominerande av 1800-‐stilar, som genomsyrade även andra parallella stilriktningar, var en konstnärlig och intellektuell rörelse som utvecklades i slutet av 1700-‐talet, främst i Tyskland och blev någon slags revolt mot den aristokratiska 1600-‐ och 1700-‐tals kulturen och inte minst mot upplysningstidens sociala, politiska och konstnärliga normer. Den påverkade alla konstarter men också utbildnings systemet, historieskrivning, samhällsutveckling och politiken och indirekt påverkade nationalismens extremt snabba framfart under 1800-‐talet. Benämningen ”romantik” härstammar från adjektivet ”romantisk” och det i sin tur från den medeltida formen av berättelse, dikt eller sång som sjöngs alltid på latin (”romanskt” språk) som kallades romans. Dessa medeltida romanser berättade gamla historier och legender som hade en ”mörk”, fiktiv och fantasifull karaktär och ”fångade” det övernaturliga, oförklarliga, mystifierande och poetiska. 1800-‐tals fascination med medeltidens mystik gjorde dessa gamla romanser oerhört populära i börja av 1800 talet (bl. a. arthurianska romanser om den medeltida Kung Arthur). Romantiken sammanföll med den industriella revolutionen och blev dess naturliga motreaktion. Samtidigt blev demokratiseringen av samhället väldigt påtaglig och den borgliga kulturen blomstrade i takt med borgarnas nästan totala makt i samhället. Rörelsen präglades av en stor uppskattning av starka och personliga känslor, stor aktning för kreativitet och personligt skapande, glorifiering av naturen och det enkla livet på landet, stort intresse för folkkonsten men också för det spännande, ohyggliga och oförklarliga i livet.
-‐3-‐ Det, så typiska för upplysningstiden, rationella tänkandet fick stå tillbaka för den subjektiva upplevelsen, förnuftets och rationalismens otillräcklighet och det som inte gick att bevisa med empiristiska experiment betonades starkt. Kraften av den gudomliga och den konstnärliga inspirationen blev alla tingens mått. Caspar David Friedrich: ”konstnärens känsla är hans lag” Charles Baudelaire: ”romantiken ligger inte i valet av ämne eller i en bestämd sanning, utan i ett sätt att känna” Det var den franska revolutionen som markerade slutet för den aristokratiska kulturen och satte igång ideologier och tankegångar som vidareutvecklades under sena 1700-‐talet av den tyska kulturrörelsen Sturm und Drang (Storm och Längtan) vars främsta frontfigurer var diktare Wolfgang Goethe och Friedrich Schiller och filosofer Johann Georg Hamann, Jakob Michael Reinhold Lenz och Friedrich Maximilian Klinger. Intuition och känslan skulle nu ersätta upplysningstidens rationalism helt. Man idealiserade heroismen, dyrkade historiska hjältar och inte minst konstnärer som sågs som förkämpar för ett nytt och bättre samhälle. Enligt romantiker skulle konsten formas uteslutande av ett spontant flöde av starka känslor och inte styras, om ens påverkas, av artificiellt regelverk. Naturen spelade betydande roll i all romantisk kultur då man trodde att civilisationen och människoskapade världen var av skadlig verkan på människans, från början, jungfruliga natur. Frågor rörande existensens mening, frihet, konflikten mellan individen och samhället, det okända, mörka och oförklarliga, samt ifrågasättandet av erkända auktoriteter var romantikens hjärtefrågor. Romantiken varar, som den dominerande stilinriktningen, olika länge inom olika konstarter. Längst levde romantiken inom konstmusiken, nämligen till nästan 1910. I olika länder får romantiken relativt olika ”kläder”, vilken i .o. f. sig var naturligt, då det nationella – folktraditioner, ländernas historia och olika nationella prägel var någonting som romantiken framhävde och odlade medvetet. Romantiska erans slutfas markeras av en dominans av realismen, som tydligt dominerade både prosa, drama, måleri men även dansen och musiken (verismen). Även om i några avhandlingar framställs realismen som en självständig kulturperiod, de flesta räknar in realismen som en, förvisso väldig egen, men dock del av romantiken. En annan viktig och tydlig stil som dominerade slutskedet av romantiken var symbolismen, särskilt viktig inom poesin och inom måleriet. Utan särskilt stora risker att missbedöma vikten av alla konstarter, kan man absolut påstå att de konstarterna som utvecklades snabbast under den romantiska eran var litteraturen (både prosan och poesin), musiken och, inte minst, dansen och operan, medan måleriet, skulpturen, drama och arkitekturen visade en betydligt blygsammare utveckling under romantiken. Den sociala och politiska ramen för kulturen under romantiken, kan lättast beskrivas i följande punkter: -‐ franska revolutionens efterdyningar förändrar samhällsstrukturer i Europa -‐ industrialismens tidsålder påbörjas
-‐4-‐
-‐ U.S.A. ’s självständighetskrig mot England -‐ aristokratins makt minskar medan borgerlighetens betydelse ökar kraftigt -‐ företagandet ökar och den nya företagarklassen födds -‐ nya politiska ideologier börjar göra sig gällande: konservatism, liberalism, anarkism, socialism -‐ befolkningstillväxt orsakar sociala spänningar, fattigdom vilket resulterar i stor emigration,
bl.a. till Amerika -‐ allmän skolgång infördes i de flesta länderna och den moderna pedagogiken börjar utvecklas -‐ den västerländska kulturen sprids runt om i världen med dels kolonialismen och dels med
emigrationen -‐ tekniska uppfinningar, som järnvägar, ångmaskiner, kanalbyggen, stålkonstruktioner, m fl.
bidrog till snabbare och lättare handel och samhällens närmande -‐ snabb och mycket expansiv industrialisering av städer skapar motsättningar mellan
landsbygden och städerna, samtidigt som städerna växer väldigt snabbt, på både gott och ont
Brooklyn Bridge i New York (1855)
ARKITEKTUREN & FORMGIVNINGEN UNDER ROMANTIKEN C:A 1800 – 1900
Trots en enorm byggboom under 1800-‐talet, var arkitekturen och formgivningen en säregen historia av stilimitationer, blandade med ny byggnad-‐ och tillverkningsteknik. Allt började med den tysk romantiska klassicismen för att vidare, genom empire, regency och biedermeier, utveckla de s.k. nystilarna: nyantiken, nyklassicismen, nygotiken, nyrenässans, nybarock, nyrokoko, m fl. m fl.
-‐5-‐
Först under de sista två decennierna av 1800-‐talet utvecklades nya impulser och nytänkandet inom arkitekturen och formgivningen, med bl. a. William Morris’ jugendstil (art nouveau, secession, stile moderno) som blommade ut i mästerverk av Victor Horta och Antoní Gaudí, förstadier till funktionalismen med, inte minst, Christopher Dressers arkitektur och formdesign, m fl. Alla dessa stilar tillhör dock sekelskiftets kultur, då de största konstverken inom dessa stilar skapades i början av 1900-‐talet. Sekelskiftet tillhör därför 1900-‐tals kulturen långt mera än den gångna 1800-‐tals kulturen, trots att många av sekelsskiftsstilar föddes i sluttampen av den romantiska perioden.
EMPIRE, C:A 1800 – 1815 Den första av 1800-‐tals stilar som påvisar helt nya drag än tidigare rokoko och nyklassicism. Stilen utvecklades under Napoleon Bonapartes kejserliga period och de främsta arkitektoniska och hantverks mästerverk av denna stil skapades också just för kejsarfamiljen Bonaparte, men dess spridning var både snabb och bredd och fick ett snabbt fäste både i Italien, Nederländerna och i Norden. Stilen skulle glorifiera kejsaren och man tillgrepp givetvis antikens formspråk för att göra det. Urnor, sfinxer, gripar och kolonner präglade empirens detaljutformning. Den tidigaste varianten av empiren kallades directoire (direktoriatet) och härskade direkt efter den franska revolutionen. Den upphörde när Napoleon kröntes till kejsare. Stilen hade många drag av Ludvig XVI’ s stil men var betydligt tyngre. Papperstapeter och tygbeklädnad av vägar och möbler, gardiner, draperier fick starkare och mustigare färger än tidigare. Takmålningar blev väldigt populära och föreställde oftast moln och himmel. Mahogny träd var populärast i tillverkning av möbler och förgyllda bronsbeslag användes flitigt. Möblerna var tunga och, liksom ljusstakar och större keramiska föremål, pryddes med olika typer av emblem med antika förebilder -‐ grekiska, romerska, etruskiska och t.o.m. egyptiska, samt tunga blomstergirlander (typiskt inslag av det nya romantiska natursvärmeriet).
Bourse de Paris (Parisbörsen)
Främsta inredningsarkitekter: Charles Percier och Pierre Fontaine
-‐6-‐
Viktigaste arkitektoniska verk: Arc du Carrousel i Paris, Arc du Triomphe i Paris, Börshuset i Paris, det kungliga lustslottet Rosendal på Djurgården i Stockholm, Christiansborgsslott i Köpenhamn och Vor Frue Kirke i Köpenhamn.
Vor Frue Kirke i Köpenhamn, interiör och exteriör
REGENCY, C:A 1800 – 1830 Englands svar på empire som blomstrade i England under Georg IV’ s regering i landet. Snabb industrialisering av England påverkade även arkitekturen, möbeltillverkningen och inredningsdesignen. Masstillverkade objekt börjar konkurrera med hantverket och nya material utav vilka järn blev särskilt populärt och viktigt och användes i tillverkning av balkonger, gaslyktor, lampor, broar och t.o.m. möbler. Trots många gemensamma stildrag med Empire, bl. a. fascinationen med antiken (greek revival och roman revival), var Regency en egen stil inom 1800-‐tals arkitektur, formgivningen och i hantverket. Ny inspirations källor blev tydliga: gotiken (s.k. gothic revival), orientalismen (s.k. oriental style).
John Nash, Den Kungliga Paviljongen i Brighton
De främsta arkitekterna och främsta verk: John Soane och hans Rotunda Bank of England och John Nash och hans Paviljong i Brighton, Buckingham Palace, Regent’s Park anläggning, Regent Street,
-‐7-‐
Carlton House vid St. James’ Park i London Thomas Hope och hans bok ”Houshold Furniture and Interrior Decoration”
Thomas Hope, ”Houshold Furniture and Interrior Decoration”, omslagssida Thomas Hope, typisk regency salong
BIEDERMEIER /SENEMPIRE/, C:A 1815 – 1850 I det tyskspråkiga kulturkretsen omvandlades empire till en liknande, dock egen stil med mycket säregna stildrag – Biedermeier, också kallad Senempire. Den utvecklades som en utpräglat borgerlig stil och hade många konservativa och fantasilösa drag. Stilen blomstrade huvudsakligen i Tyskland, Österrike och den tyska delen av Schweiz men fick sina imitationer i thomas hope houshold furniture and interrior decorationRyssland, Tjeckien, Polen och i Skandinavien (i Sverige kallades den – Karl Johans stil).
stolar i den svenska Karl Johan stil
-‐8-‐
Benämningen Biedermeier är enbart applicerbar på inredningskonsten och hantverket och inte på arkitektur. Arkitekturen under denna tid i tyskspråkiga länder saknar egentligen en enhetlig benämning. Ofta brukar man benämningen tysk romantisk klassicism eller sen nyklassicism. Men då stilen inte präglades av något nytänkande utan av gamla gotiska stildrag som blandades med antika element fick den aldrig en enhetlig benämning. Det som präglade arkitekturen under den tiden i Tyskland var storslagenhet, linjernas renhet, starka antika förebilder och hög kvalité av material som användes. Viktigt att påpeka är att arkitekturen av denna tid har ingenting att göra med den borgerliga biedermeierska interiör stilen.
Karl Friedrich Schinkel, Neue Wache vid Unter den Linden, Berlin
Främsta arkitekt och hans viktigaste verk: Karl Friedrich Schinkel (1781 – 1841) – Altes Museum i Berlin, Neue Wache vid Unter den Linden i Berlin, Konserthuset på Gendarmenmarkt i Berlin, Neues Museum i Berlin, Schloss Babelsberg i Potsdam, Nikolai Kirche i Potsdam och Luisenkirche i Berlin.
Karl Friedrich Schinkel, Konserthuset på Gendermenmarkt i Berlin Karl Friedrich Schinkel, Nikolai kyrka i Potsdam Carl Gotthard Langhans (1732 – 1808) – Branderburger Tor (1788 – 1791), Berlin
-‐9-‐
Carl Gotthard Langhans, Brandenburger Tor, Berlin
1800-‐TALS NYSTILAR, C:A 1830 – 1890 Nystilar är benämningen på en uppsjö av arkitektoniska och konsthantverksstilar som var så eklektiska (gammaldags, inte nytänkande och baserade på blandning av olika gamla stilar) att nya benämningar skulle vara helt malplacerade. Icke desto mindre var det just nystilarna som präglade 1800-‐tals arkitekturen mest. Just därför måste man betrakta 1800-‐tals arkitekturen som den förmodligen mest tillbakasträvande av alla perioder i arkitekturens långa historia. Och detta trots att byggandet i Europa var imponerande intensivt under denna period. Anledningen till imitationsstilarnas uppkomst och blomstring under 1800-‐talet var, tydligt, småborgerlighetens ökade betydelse och dess, i grund och botten, dåliga och outvecklade smak. Att satsa på beprövade arkitektoniska-‐ och inredningsstilar och kopiera de gamla epokernas stilar var helt enkelt tryggast. Även nationalistiska tendenser spelade en stor roll, då olika länder kopierade stilar som markerade ländernas storhetstider, bl. a. i England – gotiken och Queen Annes stil, i Tyskland – gotiken och renässansen, i Frankrike – Gran I’ s stil, I Danmark – Christian IV’ s tid, i Polen – den sarmatiska renässansen. Stilimitationer var lika utbreda inom arkitekturen som de var i inredningskonsten. Rokokosalonger, renässans festsalar, m fl. kopierades flitigt och för att göra det billigare och effektivare användes masstillverkning och serietillverkning vilket snabbt bidrog till kraftigt försämrad kvalité. Olika byggnadstyper skulle också betona byggnadens funktion med tydlig historisk fingervisning till olika viktiga skeenden i Västerlandets historia. Universiteten byggdes ofta i nyrenässans stil, rådhuset i imponerande nygotiska stil, stora borgerliga hus i enormt överdekorerade nybarock, domstols byggnader i nyantika nyklassiska former och mindre borgerliga hem i pråliga nyrokoko stil. Det som präglade nystilarnas hus var att de var kraftigt överdimentionerade och grundstommen använde ofta nya starka järnkonstruktioner. Detta påverkade många arkitekter till utveckling av arkitektur som använde enbart järn eller järn och glas, som t ex. Joseph Paxton’s – Kristallpalats, byggd för London utställning 1851 eller järnkonstruktionen Eiffeltornet, byggd för Paris utställning 1899 av Gustave Eiffel. Främsta arkitekter och deras viktigaste verk: Charles Barry (1795 – 1860) & Augustus W. Pugin (182 – 1852) – Houses of Parliament i London (nygotik)
-‐10-‐
Charles Garnier (1825 – 1898) – Paris Opera, Montparnasse kyrkogården, Monte Carlo kasinot (nybarock) Christian Jank, Eduard von Riedel & Georg von Dollmann – Slottet Neuschwanstein (nybysantinsk-‐ och nyromanskstil) byggd för Ludwig II av Bayern
Charles Barry & Augustus Pugin, Houses of Parliament, London (nygotik)
Ch. Jank, E. Von Riedel, G. Von Dollmann, Slottet Neuschwanstein, Bayern (nyroman/nybysantinsk
Charles Garnier, Paris Operan (nybarock)
ROMANTISKT, HISTORISKT & REALISTISKT MÅLERI & ROMANTISK SKULPTUR
C:A 1790 – 1780 Romantiskt måleri påvisar en oerhört splittrad palett av stilar, dels beroende på utveckling av måleriet i olika länder, dels varierande ämnesområden som fångade konstnärernas intresse och dels beroende på andra konstarternas påverkan på måleriet (inte minst historia, litteratur och filosofi).
-‐11-‐
John Constable, ”The Hay Wain”
Precis som i andra konstarter är det i Tyskland som de tidigaste romantiska strömningarna dyker upp. Men även England är tidigt ute med ”det romantiska” inom måleriet.
LANDSKAPS MÅLERI
Caspar David Friedrich, ”Två män tittar på månen”
Det är i romantiskt landskapsmåleri som romantiken visar sig för första gången, bl. a. i måleri av Caspar David Friedrich (1774 – 1840) /”Vandraren ovan dimmorna”/, William Blake (1757 – 1827) /”Newton”, ”Nebukadnezar”/, J.M.W. Turner (1775 – 1851) /föregrep impressionisterna, ””Snöstorm”, ”Ångbåt utanför en hamnmynning”, ”Blacier och Aveyrons källa”,
-‐12-‐
John Constable (1776 – 1837) /”Dedhamndalen”, ”Sexfotsdukar”/, Jean-‐Baptiste Camille Corot (1796 – 1875) /”Volterra”/där naturen och dess mystisk spelar huvudrollen.
J. M. W. Turner, ”Rain, steam and speed” & ”Snowstorm”
Att framställa filosofiska och transcendentala tankar och stämningar, kraftfulla känslor och existentiella frågeställningar i mystiska och ofta märkliga landskap var oerhört typiskt för denna stil. Stämningsfulla målningar föreställde naturen på ett ytterst stämningsfullt och mystifierande sätt. Inte sällan framställdes människans ensamhet mot bakgrund av kraftfullt skildrad natur, dess mystik och skönhet.
John Constable, ”Dedhamndalen”
HISTORISKT MÅLERI
Även historiskt måleri visar sig tidigt i 1800-‐tals kulturen, med skildringar av Europas viktiga historiska ögonblick. Målare som Antoine-‐Jean Gros (1771 – 1835) /”Napoleon besöker de pestsmittade i Jaffa”/, Jan Matejko (1838 – 1893) /”Slaget vid Grunwald”, ”Hovnarren”, ”Preussens hyllning”/, Francisco Goya (1746 – 1826) /”Den andra Maj 1808”, ”Madrids kapitulation”, ”Saturnus slukar sina barn”, ”Krigets fasor”/, Jozef Chelmonski (1849 – 1914) /”Sommarens slut”, ”Troika”/ och Pierre-‐Henri Révoil (1776 – 1842) var historiska måleriets främsta representanter.
-‐13-‐
Jan Matejko, ”Preussisk hyllning till den polska kungen” Jozef Chelmonski, ”Sommarslut”
Jan Matejko, ”Hovnarren”
Apokalyptiskt historiskt måleri var en speciell typ av historiskt måleri som blandade det historiska skildringar med kraftfulla bibliska händelser, extrema naturfenomen och stora mänskliga-‐ och naturkatastrofer. De främsta av dessa målare var John Martin (1789 – 1854), Francesco Hayez (1791 -‐1882) , Eugène Delacroix (1798 -‐ 1863) /”Dante och Virgilius i underjorden”, ”Sardanapados’ död”, ”Friheten på barrikaderna”/, Théodore Géricault (1791 – 1824) /”Médusas flotte”/, Francisco Goya (1746 – 1826), Marie Guillemine Leroulx de la Ville (Mme Benoist) (1768 – 1826) /”Skulden mellan dygden och lasten”, ”Porträtt av en svart kvinna”/, den främsta kvinnliga 1800-‐tals målare) och Jean-‐Auguste Ingres (1780 – 1867) /”Madame Moitessier”, ”Odalisken”, ”Odalisk med slavinna”, ”Det turkiska badet”/.
Théodore Géricault, ”Medusas flotte” Marie.G. Leroulx de la Ville, ”Portätt av en svart kvinna” Jean-‐Auguste Ingres – Odalisken
-‐14-‐
Eugène Delacroix, ”Friheten på barrikaderna”
AKADEMISTISKT MÅLERI
Anselm Feuerbach, ”Medea”
Akademismen var den av romantiska måleriets stilar som låg närmast den gångna klassicismens från 1700-‐talet och nästan dess förlängning, med de s.k. prerafaeliter som stilens viktigaste profeter – David d’Angers (1788 – 1856) , Anselm Feuerbach (1829 – 1880) /”Medea”/, Dante Gabriel Rossetti (1828 – 1880) och William Holman Hunt (1827 – 1910). Enligt akademiker, var Antika Greklands och Roms konst det onåbara och det man skulle eftersträva. Renheten av teckning, perfekta proportioner, strikta regler vad färganvändning och färgblandning beträffar, stramt och bestämt ämnesval av motiv var nyckelorden för målare inom denna stilinriktning.
-‐15-‐
SYMBOLISTISKT MÅLERI
Arnold Böcklin, ”Dödens ö”
Symbolismen som dyrkade spiritualitet och subjektivism, använde sig av tydliga symboler som förde fram budskapet i en dekorativt mönstervärld av former. Att tavlor skulle bli dekorativa och estetiskt tilltalande var för symbolisterna lika viktigt som idéer och budskap som de skulle förmedla. Det var verklighetsflykts måleri full av hemlighetsfullhet, hjältedåd, metaforer, mystik och mycket invecklad symbolik. Stilens främste representanter var Arnold Böcklin (1827 – 1901) /”Dödesn ö”/, Gustave Moreau (1827 – 1898) /”Salome”, Medea”/, Odilon Redon (1840 – 1916) och Mikhail Wrobel (1856 – 1910) /”Demonen i trädgården”, ”Svanprincessan”, ”Hamlet och Ofelia”, ”Madonna med barnet”, ”Moses”/.
REALISTISKT MÅLERI
Realismen blev den mest utbredda stilen under romantiken. Den kom något senare än andra stilinriktningar och blev den naturliga följden av den naturvetenskapliga och tekniska utveckling. Samtidigt som realister motsatte sig de akademiska tendenser inom måleriet, ville dem inte följa det typiskt romantiska natursvärmeriet eller symboliken heller. Realistisk skildring av social verklighet, människan i dess sociala sammanhang och saklig skildring av naturen blev honnörsord. Att försköna verkligheten var realisterna fullständigt främmande. Även det fula, grymma och ibland groteska intresserade många av realistiska målare. Realismens främsta representanter inom måleriet var: Theodore Rousseau (1812 – 1856), Charles-‐Francois Daubigny (1817 – 18798), Johan Jonkind (1819 – 1905), Adolf Menzel
-‐16-‐
Jean-‐Francois, ””Angelus” Johan jonkind, ”Seine och Notre-‐Dame i Paris” (1815 – 1905), Frederick Edwin Church (1826 – 1900), Winlow Homer (1836 – 1910), Ilia Riepin (1844 – 1930), Josef Chelmonski (1849 – 1905), Jean-‐Francois Millet (1814 – 1875) /”Ängeln”, ”Mannen med hackan”/, Gustave Courbet (1819 – 1877) /”Begravningen i Ornans”, ”Stenläggare”/ och tidig Edouard Manet (1832 – 1883) /Kejsar Maximilians avrättning”, ”Baren på Folies-‐Berger”, ”Persikor”, ”Jeanne Dural”/.
Gustave Corbet, ”Stenläggare” Edouard Manet, ”Kejsar Maximilians avrättning”
LITOGRAFI Även en ny bildteknik framställning breddes ut snabbt under 1800-‐talet:
LITOGRAFI – tryckteknik av teckningar i fet krita ritade på sten, vilket möjliggjorde att slippa gravören som medhjälpare
Den främsta litografen, känd för sina litografiska karikatyrer men också socialt-‐ och samhällskritiska litografier var Honoré Daumier (1808 – 1879) ”Tvätterskan”, ”Pressens frihet: fingra inte på den”/.
Honoré Daumier, ”Tvätterskan”, litografi -‐17-‐
SKULPTUR Skulpturen utvecklades extremt långsamt under den romantiska perioden. En av anledningar kunde vara att marmor, som man huvudsakligen arbetade med under 1800-‐talet, var inte lätt att arbeta med och uttrycka stora romantiska ”gester” med. De två mest begåvade skulptörer, Antonio Canova (1757 -‐1822) och Bertel Thorvaldsen(1770 – 1844), fortsatte att arbeta med den nyklassicistiska 1700-‐tals skulpturen. De få och faktiskt svaga romantiska tendenser kan man se i verk av bl. a. Rudolf Maison(1854 – 1904), Francois Rude (1784 – 1855) och David d’Angers (1788 – 1856).
Rudolf Maison, ”Picador på hingsten” David D’Angers, ”Filopomen”
ROMANTISK MUSIK, C:A 1800 – 1890 Musiken, precis som alla andra konstarterna, vände sig mot upplysningstidens rationalism och förnuft. Istället framhävdes känslan, det fantasifulla, det intima, det innerliga, transcendentala, mystiska, folkliga och besjälade. Formen och konstruktionen, de viktigaste beståndsdelarna i Wienklassisk musik, underordnades nu helt uttrycket och känslan och fyllde sekundär roll. Harmonin började bli alltmer komplicerad för att öka de känslomässiga spänningarna man ville framhäva. Avancerade modulationer och komplicerade kromatiseringar tillsammans med alltmer komplicerade rytm mönster och alltmer utvecklad och fantasifull instrumentation ökade möjligheter att skapa alltmer uttrycksfull musik som skulle ”drabba själen” och inte intellektet. Programmusik, d.v.s. musik som med musikaliska medel – harmoni, melodi, rytm, instrumentation, dynamik, artikulation m m., skulle återskapa ett utommusikaliskt program – en tavla, en skulptur, en filosofisk tanke, en historik händelse, m m. blev mycket populär, vilket gick hand i hand med idén att olika konstarter skulle smälta samman och förstärka varandra. Inte minst Franz Liszt, Robert Schumann företräde denna typen av romantisk, programmusik.
-‐18-‐
Men även absolutmusik, utan utommusikaliska program, skulle bli uttrycksfull och känsloladdad. Denna romantiska inriktning representerades främst av Johannes Brahms, fäst vid wienklassiska former, former som han fyllde dock med ny romantiskt innehåll. Nationella element användes ofta och folkmusiken stiliserades och omarbetades till att bli konstmusik, så som Fryderyk Chopin gjorde med polsk folkmusik, när han skrev sina folkmusik inspirerade mazurkor och polonäser. Den instrumentala musiken utvecklades snabbt i takt med ökad instrumental virtuositet (teknisk skicklighet), vilket ökade uttrycksmöjligheter betydligt, och nya former av instrumental musik skapades, bl. a. impromptus, instrumental miniatyr, instrumental ballad, moment musicaux, m fl. och i orkestermusiken – symfonisk dikt. Samspelet mellan poesi och musik utvecklades lavinartad under 1800-‐talet till en högtstående form av romantisk Lied, d.v.s. poetisk text tonsatt för röst och piano ackompanjemang, en tradition som påbörjas av Franz Schubert och via Robert Schumann, Franz Liszt, Johannes Brahms, kulminera i senromantiska Lieder av Hugo Wolf och Peter Tjaikovskij och ännu senare i Richard Strauss’, Gustav Mahlers och Sergei Rachmaninovs neo-‐romantiska Lieder och romanser.
Moritz von Schwind, ”Erlkönig”, efter att ha lyssnat till Goethe/Schubert ”Erlkönig”(Älvkungen)
Stora musikinstitutioner skapas – konserthus, operahus, musikfestivaler och ersatte tidigare patronat av aristokratiska hov. Musik odlades allt oftare i privata salonger och av den allt rikare och kulturellt ambitiösa borgerligheten. Tydlig skillnad mellan professionella musiker och amatörmusiker började göra sig gällande. 1800-‐talets romantiska musik utvecklades i 3 tydliga utvecklingsfaser:
1. klassisk romantik, stilen brilliant och tidigt national romantik 2. högromantik 3. senromantik och sen nationalromantik
Romantikens efterspel kallad neoromantik eller nyromantik, musiken skriven mellan 1880 – 1930, som har tydliga romantiska rötter i den romantiska 1800-‐tals traditionen, påvisar däremot ännu flera drag av 1900-‐tals musikaliska tänkande och tillhör därför sekelskiftskulturen, det vill säga, den första av 1900-‐tals kulturperioder.
-‐19-‐
Kompositörer som skrev neoromantisk sekelskifts musik redan i slutet av 1800-‐talet och fortsatte skriva i början av 1900-‐talet var bl.a.: Gustav Mahler, Richard Strauss, Sergei Rachmaninov och Jean Sibelius. Denna period skall avhandlas i delen SEKELSKIFTET.
KLASSISK ROMANTIK C:A 1800 – 1840
I vanliga fall begreppet ”klassisk” utesluter begreppet ”romantisk” men i musiken skriven under de första tre decennier av1800-‐talet är dessa begrepp fullständigt förenliga och berikar musiken med sina viddskilda element. Den klassisk romantiska musiken använder sig oftast av befintliga wienklassiska former som sonat, sonatform, rondo, scherzo, tema med variationer, m fl. men utformning av melodin, användning av rytm mönster, dynamiken, fraseringen, artikulationen och, inte minst – uttrycket i musiken, det känsloladdade utspelet var nytt, romantiskt. Pianot började bli det absolut populäraste instrumentet och nya former av musik för piano solo föddes, bl.a. moment musiceaux, nokturn, fristående preludium, impromptu. Formen av Lied – en komposition för röst och pianoackompanjemang till, oftast, högtstående poetisk text började utvecklas till hitintills oanade konstnärliga höjder och odlades av många kompositörer och i olika varianter: 1. strofisk Lied – samma melodi till olika strofer 2. varierad strofisk Lied – både ackompanjemanget och melodin kunde varieras något beroende på textens innehåll
3. genomkomponerad Lied – De olika stroferna har alla nykomponerad musik 4. deklamations Lied -‐ sången är uppdelad i olika sektioner. Några av sektionerna
har deklamatorisk, reciterande karaktär främsta representanter:
Franz Schubert
Franz Schubert (1797 – 1828) viktigaste verk: 633 Lieder, bl a. sångcyklar ”Die schöne Müllerin”(Den sköna mjölnarflickan) och ”Winterreise” (Vinterresan), 8 symfonier, bl.a. nr. 4 ”Den tragiska” och nr. 8 ”Den ofullbordade”, 22 pianosonater, 6 mässor, 13 stråkkvartetter,
-‐20-‐
3 pianotrion, pianokvintett ”Forellen”, 4 sonater för violin & piano, impromptus för piano och moment musicaux för piano, många verk för 4-‐händigt piano John Field (1782 – 1837) viktigaste verk: nokturner för piano
BRILLIANT STIL Den brillianta /strålande/ stilen tillhör den första romantiska musikperioden – den klassiska romantiken, men skiljer sig ifrån den ursprungliga klassisk romantiska stilen i ganska många avseenden. Den brillianta stilen är betydligt mera virtuos, tekniskt krävande och bygger på många löpningar, skal upp-‐ och nedgångar, oerhört många ornament – drillar, mordent, m fl. Ofta präglas den av stor elegans, luftighet och lätthet i Mozarts anda. främsta representanter:
Felix Mendelssohn-‐Bartholdy Carl Maria von Weber Fryderyk Chopin Felix Mendelssohn-‐ Bartholdy (1809 – 1847) viktigaste verk: 5 symfonier, bl.a. nr. 3 ”Den skotska”, nr. 4 ”Den italienska”, konsert uvertyrer, bl. a. uvertyren till ”Midsommarnattsdröm”, 2 pianokonserter, 1 violinkonsert, oratorier ”Paulus”, ”Christus” och ”Elias”, pianominiatyrcykel ”Lieder ohne Worte” (Sånger utan ord), 2 pianotrion, pianokvartetter, 6 stråkkvartetter, stråkoktett, 6 orgelsonater, Lieder Carl Maria von Weber (1786 – 1826) viktigaste verk: 2 pianokonserter, 2 klarinettkonserter, fagottkonsert, Concertino för klarinett och orkester, ”Aufforderung zum Tanz” (Inbjudan till dansen), pianokvartett, , klarinettkvintett, Lieder Fryderk Chopin (1810 – 1849) Tills Chopin fyllde 21, då han lämnade Polen, skrev han i brilliant stil. viktigaste verk i brilliant stil: 2 pianokonserter, Rondo á la Krakowiak för piano och orkester, Fantasi över polska folkmelodier för piano och orkester, Variationer över Mozarts ”la ci darem la mano” ur Don Giovanni
-‐21-‐
för piano och orkester, sonat för cello och piano, pianotrio, Andante spianato et Grand Polonaise Brillante för piano, Lieder
HÖGROMANTIK C:A 1830 – 1860
Den högromantiska musikens tonspråk förändrades dramatiskt, jämfört med klassiska romantikens tonspråk – harmonin komplicerades betydligt, ackord i partitur tätnade och innehöll alltfler toner, rytmiska och melodiska strukturer komplicerades, ovanliga modulationer, täta kromatiseringar (höjningar och sänkningar av diatoniska toner), större dynamiska kontraster, ökad användning av artikulation (staccato, portato, legato, spiccato, m fl.) bidrog till betydligt större musikalisk färgskala, dissonans användning ökade betydligt och det dramatiska utspelet och uttrycket i musiken likaså. Virtuositeten blev allt mera uttalad och individualismen av kompositionsstilar allt större kompositörer emellan. De ursprungliga wienklassiska former, om de användes, vanställdes då det dramatiska utspelet krävde det. Många kompositörer hänfördes av programmusiken, d.v.s. musiken som skulle med tonernas hjälp återskapa ett utommusikaliskt program – en tavla, en filosofisk tanke, etc. Bland dessa fanns Franz Liszt, Hector Berlioz och Robert Schumann. Men även förespråkare av absolut musik, utan anknytning till andra konstarter, var under högromantiken under snabb frammarsch, bl. a. Fryderyk Chopin. Liedformen, sånger för röst och pianoackompanjemang till poetisk text fortsatte att utvecklas snabbt liksom dominansen av piano som instrument. Pianolitteraturen bokstavligen exploderade. Även orkestermusiken var i stark förvandling. Franz Liszt skapade en ny orkesterform: symfonisk dikt – programmatisk orkesterverk i 1 sats baserat på utommusikaliskt program. Även Hector Berlioz hänfördes av programmusikens möjligheter men han också revolutionerade instrumentationskonsten och orkestreringen började spela allt större roll för det musikaliska uttrycket. Niccoló Paganini utvecklade ett extremt virtuost violinspel och tekniken för stråkinstrument och hans verk för violin solo och violin och orkester markerar ett nytt kapitäl i violinlitteraturens historia. Ryssland kommer igång som kulturland att räkna med och få sin första stora kompositör – Mikhail Glinka. Hans efterföljare kom att sätta Ryssland bland de främsta musikstormakter i världen i slutet av 1800-‐talet.
NATIONALROMANTISK MUSIK
Ett sidospår av högromantisk musik, som kallades – nationalromantik, var helt enkelt konglomerat, blandning av högromantiska tonspråket med nationell folkmusik, då man bearbetade folkmusikens melodi-‐ och rytm mönster för att skapa en stilisering av folkmusiken, och skapa dess konstmusikaliska avbild. Den främste av högromantiska kompositörer som var en hängiven nationellromantiker, var den polska kompositören Fryderyk Chopin. Hans främsta stilisering var hans mazurkor.
mazurka – stilisering av tre olika polska folkdanser: kujawiak, mazur och oberek
-‐22-‐
främsta högromantiska kompositörer: Robert Schumann (1810 – 1856) viktigaste verk: 4 symfonier, 1 pianokonsert, 1 cellokonsert, 1 violinkonsert, 3 pianotrion, 2 pianokvartetter, 1 pianokvintett, 3 stråkkvartetter, 3 violinsonater, 3 pianosonater, sång cyklar: ”Frauenliebe und Leben”, ”Dichterliebe”, ”Myrthen”, ”Liederkreis”, pianominiatyr cyklar: ”Kinderscenen”, ”Kreisleriana”, ”Faschingsschwank aus Wien”, ”Les Papillons”, ”Davidsbundlertänze”, ”Waldscenen”, ”Carnaval” Fryderyk Chopin (1810 – 1849) viktigaste verk: 3 pianosonater, 4 ballader, 4 scherzi, 4 impromptus, 2 etydcyklar op. 10 & op. 25, 24 preludier, 19 valser, 19 nokturner, 57 mazurkor, 16 polonäser, barcarolle
Robert Schumann Fryderyk Chopin (det enda befintliga fotot) Franz (Ferenc) Liszt Franz /Ferenc/ Liszt (1811 – 1886) viktigaste verk: 13 symfoniska dikter, bl. a. ”Les Préludes”, ”Tasso”, ”Prometeus”, ”Mazepa”, Faust Symfoni, Dante Symfoni, 2 pianokonserter, Totentanz för piano och orkester, oratorier: ”Christus”, ”Legenden om St. Elisabeth”, 82 Lieder, 12 Études d’exécution transcendante, konsertetyder, 19 ungerska raprsodier, Années de pélegrinage, 6 Etyder efter Paganini, Pianosonat h-‐moll Niccoló Paganini (1782 – 1840) viktigaste verk: 24 kapricer för violin solo, violinkonserter, variationscyklar Hector Berlioz (1803 – 1869) viktigaste verk: Symfonier: ”Harald i Italien” och ”Symphonie fantastique”, ”Symphonie dramatique – Romeo et Juliette”, konsertuvertyr ”Romersk karneval”, sångcykel för röst och orkester ”Le Nuit d*eté”, Grande Messe des Morts – Requiem. Mikhail Glinka (1804 – 1857) viktigaste verk: fantasien över ryska folkmelodier ”Kamarinskaja”, 2 spanska konsertuvertyrer, flera symfonier, många kammarmusikaliska verk
-‐23-‐
Niccoló Paganini Hector Berlioz Mikhail Glinka
SENROMANTISK MUSIK C:A 1850 – 1900
Senromantisk musik var en naturlig vidareutveckling av högromantiken. Däremot harmonier komplicerades allt mera, dynamikens-‐, artikulationens-‐ och instrumenteringens roll blev allt viktigare för det musikaliska helhetsintrycket och rytmiska och melodiska strukturer blev allt mer komplicerade. Konflikten mellan anhängare av programmusik (Franz Liszt, Peter Tjaikovskij) och deras motståndare, anhängare av absolut musik (Johannes Brahms, Max Bruch, Anton Bruckner) blossade upp med full styrka under senromantiken. Precis som under högromantiken, utvecklades ett sidospår av senromantiken – sen nationalromantik. Denna gång var det alltfler kompositörer som utnyttjade nationell folkmusik och stiliserade den om till konstmusik. Inte minst Central Europa och Ryssland skapade ett musikaliskt kraftverk i slutskedet av romantiken. I Tjeckien skrev Bedrich Smetana och Antonin Dvorák musiken nära knuten till de tjeckiska folktraditionerna och Ryssland blev en musikalisk stormakt, jämte Tyskland. I Polen var det främst, den stora violinmusik kompositören, Henryk Wieniawski som dominerade den polska musikscenen. En grupp av kompositörer skapade en äkta rysk konstmusik på grundval av den rika ryska folkmusiktraditionen. De kallade sig ”De fem”: Nikolai Rimskij-‐Korsakov, Alexander Borodin, Modest Mussorgskij, Cesar Cui och Mili Balakiriev. Dessa fem banade vägen för giganten av senromantisk rysk musik, stor symfoniker, stor kompositör av kammarmusik, balettmusik, Lieder och pianomusik – Peter Tjaikovskij, vars uttrycksfulla, kraftfulla, ärliga musik är bland det mest hjärtskärande i musikhistoria. Tysklands musik under senromantiska perioden stoltserade med det stora musikgeniet – Johannes Brahms och hans varma, ”täta” klanger i fenomenalt välskriven och djupt rörande symfonisk-‐, kammar-‐ och pianomusik och hans begåvade Lieder. Men även Anton Bruckners symfonier och Max Bruch’ s musik var av högsta musikaliska karat. I Frankrike representerades den senromantiska musiken av tre storheter – Cesar Franck, stor symfonisk, kammarmusik och orgel kompositör, Camille Saint-‐Saëns en av historiens mest pr oduktiva kompositörer med ett stort antal symfonier, orgelverk, pianoverk och
-‐24-‐
kammarmusikaliska verk, samt mästaren av det intima i kammarmusiken, pianomusiken och sångkonsten – Gabriel Fauré. Även Norden fick sin första stora, internationellt erkända kompositör – Edvard Grieg i Norge. Främsta senromantiska kompositörer:
Johannes Brahms Anton Bruckner Max Bruch Johannes Brahms (1833 – 1897) viktigaste verk: ”Ein Deutsches Requiem” – det tyska requiem, 4 symfonier, 2 pianokonserter, dubbelkonsert för violin, cello och orkester, 1 violinkonsert, Tragisk Uvertyr, 3 pianosonater, 2 cellosonater, 3 violinsonater, över 200 Lieder, pianomusik – ballader, intermezzi, capricci, rapsodier, pianokvintett, 2 stråksextetter, 3 stråkkvartetter, 3 pianokvartetter, 4 pianotrion Hugo Wolf (1860 – 1903) viktigaste verk: Lieder cyklar: ”Italienisches Liederbuch”, ”Spanisches Liederbuch”, ”Mörickelieder” Max Bruch (1860 – 1920) viktigaste verk: 3 symfonier, 3 violinkonserter, variationer för cello och orkester ”Kol Nidrei” Anton Bruckner (1824 -‐ 1896) viktigaste verk: 9 symfonier, 3 mässor, Te Deum, Magnifikat, Missa solemnis, motetter, hymner och psalmer för kör à cappella. César Franck (1822 – 1890) viktigaste verk: Symfoni d-‐moll, 3 oratorier, symfoniska dikter, bl a. ”Psyche”, pianokvintett, Sonat för piano och violin, stråkkvartett, orgelverk, bl.a. 3 orgel koraler, Pastorale, Piéce Héroïque, Cantabile Gabriel Fauré (1845 – 1924) viktigaste verk: Requiem, romanser för röst och piano, kammar-‐ och pianomusik Camille Saint-‐Saëns (1835 – 1921) viktigaste verk: 5 symfonier, 5 pianokonserter, 3 violinkonserter, 2 cellokonserter,
-‐25-‐
symfoniska dikter, pianomusik, romanser för röst och piano, kammarmusik
César Franck Gabriel Fauré Camille Saint-‐Saëns Henryk Wieniawski (1835 – 1880) viktigaste verk: 2 violinkonserter, verk för violin solo och violin och piano Bedrich Smetana (1824 – 1884) viktigaste verk: symfonisk diktcykel ”Ma Vlast” (Mitt hemland), pianomusik, kammarmusik, sånger för röst och piano Antonin Dvorák (1841 – 1884) viktigaste verk: 9 symfonier, bl a. nr. 9 ”From the New World”, 3 Slaviska Rapsodier, Stabat Mater, Requiem, 14 stråkkvartetter, 2 pianokvartetter, pianokvintett, 4 pianotrion, 3 stråkkvintetter, 1 stråksextett, 1 pianokonsert, 2 cellokonserter, 1 violinkonsert pianomusik, sånger för röst och piano
Henryk Wieniawski Bedrich Smetana Antonin Dvorák Nikolai Rimskij-‐Korsakov (1844 – 1908) viktigaste verk: 1 pianokonsert, 3 symfonier, konsertuvertyrer, orkestersvit ”Sheherezade”, kammarmusik, pianomusik, sånger för röst och piano Alexander Borodin (1833 – 1887) viktigaste verk: 3 symfonier, symfonisk dikt ”I Centrala Asiens steppar”, 2 stråkkvartetter, 1 pianokvintett, pianomusik, sånger
-‐26-‐
Modest Mussorgskij (1839 – 1881) viktigaste verk: pianocykel ”Tavlor på en utställning”, symfonisk dikt” Natten på Kallaberget, sång cyklar: ”Barnkammarsånger”, ”Utan Sol”, ”Dödens sånger och danser” Peter Tjaikovskij (1840 – 1893) viktigaste verk: 6 symfonier, 3 pianokonserter, 1 violinkonsert, Rokoko variationer för cello och orkester, uvertyr-‐fantasier: ”Romeo och Julia” och ”Hamlet”, Capriccio italienne, serenad för orkester, balettmusik till baletter ”Svansjön”, ”Törnrosa” och ”Nötknäpparen”, kammarmusik, pianomusik, sånger
Nikolai Rimskij-‐Korsakov Alexander Borodin Modest Mussorgskij
Peter Tjaikovskij
-‐27-‐
ROMANTISK MUSIK I NORDEN PÅ 1800-‐TALET Romantiska musiken i Norden var, under 1800-‐talet, under en stark påverkan av den tyska musiken och många nordiska kompositörer utbildades i Tyskland, bl.a. i Leipzig Musikkonservatorium där Mendelssohn-‐Bartholdy’s och Schumann’s musikanda var allt överväldigande. Detta präglade musiken i Norden oerhört starkt, inte minst under andra delen av 1800-‐talet. DANMARK Inte minst dansk 1800-‐tals musik präglades av den tyska romantiken, dels på grund av täta resor som danska kompositörer företog sig, just till Tyskland, studier där men också på grund av kompositörer son föddes i Danmark men var tyskättlingar i landet.
Peter Heise, tidig utgåva av hans ”Dyveke Sanger” Niels W. Gade främsta danska kompositörer: J.P.E. Hartmann (1805 – 1900) viktigaste verk: musiken till de flesta baletter av August Bournonville Peter Heise (1830 – 1879) viktigaste verk: national operan ”Drott og Marsk”, sångcykel ”Duveke sanger” Niels W. Gade (1817 – 1890) utan tvekan den mest begåvade danska 1800-‐tals kompositör viktigaste verk: kantater, bl.a. ”Korsfarrerne” och ”Psyche”,7 programmatiska uvertyrer, 8 symfonier, violinkonsert, 3 violinsonater pianomusik, sånger och många kammarmusikaliska verk
-‐28-‐
NORGE främsta norska kompositörer: Ole Bull (1810 – 1880) viktigaste verk: sången ”Saeterjentens söndag” Haldan Kjurulf (1815 – 1868) Den norska romansens skapare, sånger för röst och piano Johan Svendsen (1840 – 1811) En av de främsta skandinaviska 1800-‐tals symfoniker, bl . a. romanser för violin och orkester
Edvard Grieg
Edvard Grieg (1843 – 1907) Den enda skandinaviska kompositör som nådde erkännande i övriga musikvärlden. Skapade en genialisk syntes av norsk folkmusik med konstmusiken under den senromantiska perioden. Olikt de flesta andra nordiska kompositörer, lyckades Grieg att utveckla en egen musikalisk språk, baserat förvisso på den tyska romantikens, men klart och tydligt högst individuellt och lätta att känna igen. viktigaste verk: 1 pianokonsert, musik till Ibsens drama ”Peer Gynt”, 2 orkestersviter baserade på ”Peer Gynt”, orkestersvit ”Från Holbergs tid”, 1 pianosonat, sonater för violin och piano, sonat för cello och piano, lyriska pianostycken, romanser för röst och piano, norska danser för orkester SVERIGE Precis som danska och norska kompositörer, stod svenskarna under stark tysk påverkan, vilket fortsatte långt inpå 1900-‐talet. Svenska 1800-‐tals kompositörer var dessutom betydligt mer konservativa än deras danska och norska kollegor och var fortfarande fångna i det beethovenska ”mönstret” att komponera, vilket hade tydligt hämmande effekt. Först under SEKELSKIFTET får Sverige sina största kompositörer, som förvisso står stark i den senromantiska traditionen men påvisar ännu flera karaktäristiska drag för 1900-‐tals neoromantik: Wilhelm Stenhammar, Wilhelm Peterson-‐Berger och Hugo Alfvén. Om dessa kompositörer skriver jag i nästa avsnitt: SEKELSKIFTET & 1900-‐TALS KULTUR.
-‐29-‐
främsta svenska kompositörer: Erik Gustaf Geijer (1783 – 1847) viktigaste verk: kammarmusik och romanser för piano och röst, ofta till egna dikter, bl.a. ”Natthimlen”, ”Ensam i bräcklig farkost” Adolf Fredrik Lindblad (1801 – 1878) Ofta kallad ”den svenska Schubert”, p.g.a. hans Schubert-‐påverkade sånger viktigaste verk: romanser för piano och röst, bl.a. ”En sommardag” Carl Jonas Love Almqvist (1793 – 1866) viktigaste verk: romanser för piano och röst, bl.a. ”Songes” (Den lyssnande Maria) Franz Berwald (1796 – 1868) Den av svenska kompositörer under 1800-‐talet som var under den starkaste Beethovens påverkan viktigaste verk: symfonier, bl.a. ”Sinfonie Singulière”, ”Sinfonie Sérieuse” August Söderman (1831 – 1876) Den första svenska nationellromantikern som använde sig av svensk folkmusik i sitt skapande och lyckades fånga den svenska folkmusikens själ på ett mästerligt sätt. Hans ”Bondbröllop” betraktas som den allra första riktigt svenska opera. viktigaste verk: 1 mässa, scenisk musik: ”Bröllopet på Ulfåsa”, ”Bondbröllop”, uvertyr till ett svenskt festspel ”Jungfrun av Orléans”, sånger, bl.a. ”Kund Heimer och Aslög” Emil Sjögren (1853 – 1918) Den sista av svenska sen romantiker som banade vägen åt svensk neoromantik och Stenhammar, Peterson-‐Berger och Alfvén. viktigaste verk: kammarmusikaliska verk, bl.a. sonater för violin och piano, pianomusik, bl.a. pianocykel ”Eroticon”, orgelmusik och en stor mängd av romanser till texter av svenska, danska och norska poeter, bl.a. J.P. Jacobsen, B. Björnson och H. Ibsen
Erik Gustaf Geijer Adolf Fredrik Linblad Franz Berwald August Söderman Emil Sjögren
ROMANTISK OPERA C:A 1800 – 1900
Man kan, utan risk för överdrift, påstå att 1800-‐talet var det förlovade århundradet för operakonsten. Aldrig förr utvecklade sig operakonsten så snabbt och nådde ut till så många
-‐30-‐
människor som just under romantiken. Inte ens under barocken, operans födelseera, har så många operamästerverk skapats och aldrig förr eller efter har operan haft det h öga konstnärliga status som just under 1800-‐talet. Det är också viktigt att konstatera att för första gången i historien, just under 1800-‐talet, fick operan ”sina egna kompositörer”. Med några få undantag, inte minst i Central Europa och i Ryssland, skedde det en uttalad delning av kompositörer i två läger: kompositörer som ägnade sig åt att skriva symfonisk-‐ och kammarmusik och kompositörer som vigde sina live åt just operan. Rossini, Bellini, Donizetti, Bizet, Spontini, Meyerbeer, Gounod, Verdi, Wagner, m fl. alla dessa kompositörer använde hela sin konstnärliga kraft och energi åt skapandet av opera och enbart sällan skrev annan musik. Och det var säker en av de viktiga anledningar till operakonstens fenomenala blomstring under romantiken. Den karaktäristiska ”uniformeringen” av operan under 1700-‐talet och den klassiska perioden bytes redan i början av romantiken i en splittring av operan i olika operatyper och en stor mängd stilar som, inte sällan, låg väldigt långt ifrån varandra. Tidiga opera stilar: den italienska belcanto operan (Rossini, Bellini, Donizetti), den tidiga tyska romantiska operan (Hoffman, Spohr, Marschner) och Weber’s sagoopera, samt den tidiga franska 1800-‐tals operan (empire operan av Spontini och grand operan av Auber, Halévy och Meyeerber), alla strävade efter olika konstnärliga mål, alla utvecklade sina mycket säregna stildrag, estetik. Alla operans faktorer – sången, musiken, scenografin, dramaturgin, scenisk rörelse och dans, m m., påvisade flera skillnader än likheter. Vid mitten av seklet blev denna mosaikliknande rikedom ännu större och ännu bredare. Italienaren Giuseppe Verdi, som under sin första skaparperiod fram till c:a 1850 skrev traditionell historisk opera med rötterna i italiensk belcanto, lyckades vid mitten av seklet utveckla en ny opera typ som var så starkt dominerad av hans verk att den fick benämning – den verdianska operan. Denna opera blandade de italienska operatraditionerna, med den franska grand opera, med den tyska sagooperans nymodigheter och inte minst med ett mycket utbyggt manus och dramaturgi som den bärande kraften. Med det, ökade både spänningen och yttrycket i verdianska operor. Ännu mera revolutionerande var Richard Wagner’ s musikdrama. Med utgångspunkt i den tyska sagooperan, den franska grand operan, genom otaliga teoretiska skrifter om operans konstruktion, konstnärliga mål och syften ville Wagner återskapa den grekiska tragedin och närma sig det talade drama, där musiken skulle spela den viktigaste rollen. Det var just musiken som skulle återspegla de psykologiska spänningar som utspelade sig på scenen, i mångt och mycket, så som musiken fungerar i moderna filmer. Hans operor fick ett helt annat psykologiskt djup och helt annan utformning än alla typer av samtida operor hade. Med ledmotiv som den samlande psykologiserande faktor, med helt nytt och mycket mera invecklat och komplicerat tonspråk, med enormt utökad orkester, med nya starka röster som hans operor kräver och ett drama som inte bryts i recitativ, arior, ensembler, körer, intermezzi, m m. utan fortlöper som en flod, skapade Wagner en ny typ av opera som blir mera av ett musikaliskt drama än traditionell opera. Kanske inte lika spektakulärt nytänkande men icke desto mindre väldigt viktiga för operans utveckling var de franska operatyper som blommade upp vid mitten av seklet: opera lyrique (Gounod, Thomas, Delibes, Massenet och Saint-‐Saëns), den franska opera comique (Boieldieu, Hérold, Adám och Bizet) och inte minst tidig fransk veristisk opera (Bizet), som kom att ge de viktigaste impulser till tidig italiensk veristisk opera (Mascagni, Leoncavallo).
-‐31-‐
Nationalromantiska kompositörens starka framfart under slutskedet av romantiken bidrog till operans expansion i hela Europa men framför allt i central Europa och i Ryssland. Nationell folkmusik och folkdans, nationella myter och legender, folkdräkter, nationernas historia och olika traditioner stiliserades till storslagna sen nationalromantiska operaföreställningar som fick olika utformning och olika ”förtecken” i de olika nationella operaskolor. I Tjecken – Smetana och Dvorák, i Polen – Moniuszko skapade den sanna tjeckiska, respektive polska operan. Med Glinka’s ”Ruslan och Ludmila” började en lång och stolt rysk tradition av rysk opera med Rimskij-‐Korsakov, Borodin och Mussorgskij och operor av den största ryska kompositören – Peter Tjaikovskij. Även Sverige får sin riktiga svenska opera Adolf Fredrik Lindblad’ s ”Frondörerna”, baserad på svenska traditioner, svensk folkmusik och framställd på svenska och i svenska folkdräkter.
ITALIENSK BELCANTO OPERA C:A 1810 – 1840
Italiensk belcantoopera hade sitt ursprung i den klassiska neapolitanska opera seria och opera buffa (Paisiello, Cimarosa, Piccini) och Mozart’s mästerliga operor. Gioacchino Rossini åstadkom dock en snabb förvandling av ursprunget och belcanto operan förändrades snabbt till att bli någonting helt nytt. De nya elementen var: -‐ orkester utökades med många träblåsinstrument och dynamiska kontraster blev allt viktigare -‐ operan skrevs i tre kategorier: opera buffa (komisk), opera seria och opera semi-‐seria (en tragisk opera med komiska element) -‐ den viktigaste musikaliska element var melodin -‐ sången var det allra viktigaste, ej handlingen, musiken eller dekoren -‐ stor vokal virtuositet (teknisk skicklighet) var mycket typisk, med svåra intervallhopp, snabba skalor och invecklade ornament. Coloratura användes flitigt!
koloratura (it. = färgning) – färgning av sångens meloditoner med ornament. Snabba och tekniskt svåra skalor och sånglig virtuositet
-‐ tempo rubato användes flitigt -‐ en flexibel och elastisk tidsbehandling i sångstämman rubato (it.= rubare= att stjäla) var elastisk flexibel tid i sången,
då sångaren fick, inom samma musikaliska fras, antigen öka eller göra det musikaliska förloppet långsammare.
Allt för att känslouttrycket skall öka -‐ konstruktionen: recitativ & aria gav långsamt plats åt konstruktionen:
cantilena & cabaletta. I solistiska delar av operan skulle sångaren visa sin vackra stämma och sinstora musikalitet i cantilena-‐delen som gick relativt långsamt och gåv plats åt långa toner och stora rubato möjligheter. Den följdes av snabb och tekniskt svår och virtuos cabaletta. Benämningen ”belcanto” anspelar just på ”den vackra” =bel, ”sången”=canto från cantilena delar.
-‐ orkester fyllde tydligt ackompanjerande roll och dess betydelse var marginell gentemot sångens, förutom uvertyren och orkestrala intermezzi -‐ förutom recitativ & aria samt cantilena & cabaletta som sjöngs av solister, ensembler
av solister hade en viktig och framträdande roll 2 sångare – duett, 3 sångare – terzett, 4 sångare – kvartett, 5 sångare – kvintett, 6 sångare – sextett, 7 sångare – septett, 8 sångare – oktett
främsta representanter: Gioacchino Rossini (1792 – 1848) Mästaren av opera buffa (komisk opera)
-‐32-‐
viktigaste verk: ”Il Barbiere di Siviglia” (Barberaren från Sevilla”, ”La scala di seta” (Silkesstegen), ”L’Italiana in Algieri” (Italienskan i Alger), ”La Cenerentola”(Askungen), ”La gazza ladra”(Den tjuvaktiga skatan), ”La donna del lago” (Sjöjungfrun) Gaetano Donizetti (1797 – 1848) Skrev opera buffa, opera seria och opera semi-‐seria. viktigaste verk: ”Lucia di Lammermoor”, ”Linda di Chamonix”, ”Lucrezia Borgia”, ”L’Elisir d’amore” (Kärleksdrycken), ”La Favorita” (Favoriten), ”Don Pasquale”, ”La Fille du regiment” (Regementets dotter), ”Ana Bolena (Anne Boleyn) Vincenzo Bellini (1801 – 1835) Skrev uteslutande opera seria. Viktigaste verk: ”Il Pirata” (Piraten), ”La Sonnambula” (Sömngångerskan), ”Norma” ”I Putitani” (Puritanerna)
Gioacchino Rossini Gaetano Donizetti Vincenzo Bellini
FRANSK EMPIRE OPERA & FRANSK GRAND OPERA C:A 1810 – 1850
Tidigast av franska romantiska operans typer var empire opera. Den var nära knuten till det första franska Kejsarriket och ofta handlade empire operan om Napoleon Bonaparte eller händelser omkring honom. Operan hade typisk heroisk karaktär och, inte sälla, presenterade mycket pompösa scener i bekostad dekor och kostym, till lika pompös musik. Främste representanten av denna opera typ var Gasparo Spontini (1774 – 1851) vars främsta verk var: ”La Vestale”, ”Fernando Cortez”, ”Olympie”, ”Alcidor” och ”Agnes von Hohenstaufen” På grundval av Gasparo Spontinis empire opera skapade en grupp av franska kompositörer en opera vars främsta egenskap var storartad, imponerande operaföreställning, där det visuella var t.o.m. viktigare än musiken, sången eller handlingen. En imponerande antal statister användes i masscener, spektakulära sceniska effekter som fyrverkerier, vattenfall, dansande skelett på kyrkogårdar, flygande änglar, m m. var minst lika viktiga som en stor symfoni orkester, stora körer och stora ensembler. Musiken var dramatisk men inte sällan, använde sig av billiga grepp och billiga effekter, med överdrivna kontraster, stora spänningar och ibland överdriven och nästan komisk uttrycksfullhet.
-‐33-‐
Den typen av fransk romantisk opera fick benämningen: grand opéra Grand Opéra ’s främsta representanter: Giacomo Meyerbeer /Jakob Liebmann Meyer Beer/(1791 – 1864) viktigaste verk: ”Les Huguenots” (Hugenotterna), ”Robert le Diable” (Robert Djävulen), ”Le Prophéte” (Profeten), ”L’Africaine” (Afrikanskan)
Giacomo Meyerbeer
Daniel Francois Esprit Auber (1782 – 1871) viktigaste verk: ”La muette de Portici” (Den stumma från Portici), ”Fra Diavolo” Jacques Fromental Elie Halevý /Elias Lévy/ (1799 – 1862) viktigaste verk: ”La Juive”(Judinnan), ”Ludovic”, ”La Reine de Chypre” (Cyperns Drottning)
TIDIG TYSK ROMANTISK OPERA
C:A 1810 – 1850 Trots att många tyska operor skrev på det tyska språket av tyska kompositörer redan på 1600-‐ och framför allt på 1700-‐talet (som bl.a. W.A. Mozarts ”Die Zauberflöte” (Trollflöjten), kan man knappast betrakta dessa operor som riktigt och fullt ut tyska. Anledningen var att konstruktionen stilen var italiensk eller franska. Först i början av 1800-‐talet kan man tala om äkta tysk opera. Ludvig von Spohr och E.T.A. Hoffman (”Undine”) skapade det tyska operaidiomet, även om mycket i deras operor hämtades fortfarande från fransk ”skräck-‐och-‐räddnings” opera (Cherubini, Méhul). En populär tidig 1800-‐tals opera i Tyskland var den tyska komiska operan representerad av främst: Otto Nicolai (”De muntra fruarna från Windsor”) och Peter Cornelius (”Barbieraren från Bagdad”). Även historisk tysk opera fick en stor uppskattning i operor av Carl Maria von Weber: ”Oberon” och ”Euryante” Men först med Carl Maria von Weber’ s (1786 – 1826) sagoopera ”Der Freischütz” (Friskytten), kan vi tala om födelsen av den äkta tyska operakonsten, där stiliserad tysk folkmusik ackompanjerade tyska folkdanser dansade i tyska folkdräkter till skildringar av den tyska landsbygden och tyska legender och folkberättelser. Den typen av opera fick benämning Märchenoper (sagoopera), bl.a. på grund av en viktig roll som övernaturliga sagofigurer spelade i dessa operor – djävlar, änglar, människovargar, sagoprinsar-‐ och prinsessor , spöken, m fl.
-‐34-‐
Carl Maria von Weber, en scen ur ”Der Freischütz” /Friskytten) Engelbrecht Humperdinck, en scen ur ”Hänsel und Gretel” Även Engelbrecht Humperdinck’ s (1854 – 1921) opera ”Hänsel und Gretel” (Hans och Greta) var en typisk sagoopera trots att den komponeras betydligt senare i slutet av 1800-‐talet.
VERDIANSK OPERA C:A 1840 – 1900
Giuseppe Verdi
Giuseppe Verdi (1813 – 1901) är en av tidernas största operakompositörer. Hans betydelse och hans påverkan på andra kompositörer går knappast att överskatta. Hans långa liv innebar också en märkvärdig historia av en musikmästare som blev allt bättre ju äldre han blev, en historia av konstnärlig progression och remarkabel utveckling. Verdi tog vid där belcanto kompositörer slutade (Rossini, Bellini, Donizetti). Den första perioden i hans operaskappande var fortfarande hantverksmässigt bristfällig, blek och konstnärligt osäker, sångstämmor inte sällan dåligt utformade och instrumentering ofta märklig. 1:a skaparperiod: ”Oberto”, ”Un giorno di regno” (En dag av regerandet), ”Nabucco” (Nabukadnesar), ”I Lombardi” (Lombarder), ’ ”Macbeth”, ”Luisa Miller”, Stiffelio”, ”Atilla” Efter den första perioden av experiment och sökandet efter ett eget musikspråk i operan, kom
den 2:a perioden som representerade betydligt mognare opera arbete. I operor av den 2:a -‐35-‐
perioden hittar man direkt den typiska Verdi klangen och allt det som utmärker hans opera arbete på bästa sätt – sammanhängande långa operascener, fångande dramatiskt utspel, musikens intima förbindelse med librettot (libretto = texten i sceniska musikgenrer, som bl.a. opera), dramas ökade betydelse och med det även kraftfullare sångliga uttryck, utökad orkester och orkesterns ökade betydelse för helhetsuttrycket och betydligt mera komplicerat behandling av harmoni.
En affisch inför en uppsättning av Giuseppe Verdi’s opera ”Aida” Maria Callas som Violetta i Veri’s opera ”La Traviata”
2:a skaparperioden: ”Rigoletto”, ”Il Trovatore” (Trubaduren), ”La Traviata”, ”I Vespro Siciliani” (Sicilianska aftonsången), ”Simone Boccanegra”, ”Un ballo in maschera” (Maskeradbalen), ”La forza del destino” (Ödets makt), ”Don Carlos” , ”Aida” Den sista perioden av Verdis skapande var också den konstnärligt mest fulländade trots att han skrev enbart två operor: ”Othello” och ”Falstaff”. Orkester blev betydligt mera deltagande i dramat och dess utspel mycket kraftfullare. Uppstyckning i mindre enheter upphörde nästan helt och Verdi närmade sig betydligt, sin främsta musikaliska fiendes, Richard Wagners tonspråk och dramatiska tankesätt. Orkester och sången blev till en sammanvävd musikalisk helhet och kraftfulla musikaliskt-‐dramatiska bilder av sällan skådad styrka förbryllade med sin intensitet. Orkestrering var nu fulländad och extremt effektiv. 3:e skaparperioden: ”Othello”, ”Falstaff” Den kanske främste av Verdis efterföljare, som skrev i den verdianska operastilen var italienaren Amilcare Ponchielli (1834 – 1886) /”Giocconda”/, men även den betydligt yngre kompositören Federico Cilea(1866 – 1950) skrev i den verdianska operastilen /”Adriana Lecouvreur”, ”L’Arlesiana”/
RICHARD WAGNER’S MUSIKDRAMA C:A 1840 – 1900
Giuseppe Verdi’s största musikaliska ”fiende” och hans fränaste kritiker var tysken Richard Wagner. Efter en tidig period av konservativt skrivna historiska operor, vars konstruktion och estetik inte skilde sig särskilt mycket från gängse italienska operor från denna tid, företog sig Wagner
-‐36-‐
ett reformarbete som resulterade i hans musikdrama, som i mångt och mycket revolutionerade operakonsten. Hans ”revolution” förbereddes och följdes av teoretiska arbeten som skapade tydliga teoretiska ramar för hans omdaning av operan. Hans viktigaste teoretiska skrifter var: ”Das Kunstwerk de Zukunft” (Framtidens konstverk) (1850), ”Die Kunst und die Revolution”(Konsten och revolution)(1849), ”Oper und Drama” (1851), ”Zukunftsmusik” (Framtidens musik) (1860), ”Religion und Kunst” (Religionen och konsten) (1880/1881)
Richard Wagner Wagners operaomdanande till musikdrama, kan lättast beskrivas i korta punkter:
-‐ Gesamtkunstverk (allkonstverk) – syntes av musik, poesi, drama, scenografi, sång, scenisk rörelse, m m. skall skapa en konstnärlig helhet, därför är det lämpligast att en och samma konstnär åstadkommer så mycket som möjligt själv för att undgå kompromisser med andra skapare
-‐ musiken skall anpassas till textens uttrycksbehov och ha psykologiserande verkan -‐ förening och syntes av drama med musik, utan skiljelinjer emellan dessa konstarter, skall
eftersträvas, så som det var i grekisk klassisk tragedi -‐ en enhetlig och sammansvetsad utveckling av musikdrama, utan tydliga sektioner, skall
dominera -‐ Leitmotifs (ledmotiv) – musikaliska motiv, skapade åt huvudpersoner i dramat (men även
olika naturfenomen), skall representera personen och tack vare bearbetning av motivet under dramats lopp (tonartsbyten, variationsteknik, modulationer, ändringar i orkestrering, artikulation, dynamik, m m., m m.,), underlätta att visa psykologiska förändringar inombords på personer i dramat, så som filmmusik ofta fungerar idag.
-‐ det tonala systemets gränser (dur-‐moll) skall tänjas och alla dess möjligheter utnyttjas till fullo för att musiken skall få det ultimata uttryckskraft. Kromatiseringar av stamtoner, kromatiska och enharmoniska modulationer, m m. börjar skapa ovanliga harmoniska bilder vilket ledde till dur och moll systemets slutliga åsidosättande i förspelet till ”Tristan und Isolde”(1857), som av många musikhistoriker betraktas som atonala musikens födelse.
-‐ diatonisk utbyggnad av harmonin ersatts av en kraftigt kromatiserad harmoni -‐ periodiseringen (indelning i tydliga korta sektioner) av musiken ersattes av den s.k.
oändliga melodin, utan tydliga cesurer och delar -‐ många främmande för tonarten toner ökade uttrycksspänningen -‐ orkestern utökades kraftigt. Stråkkvintetten två-‐ och ibland tredubblades,
blåsinstruments roll ökade betydligt. Nya instrument skapades, bl.a. Wagner tuban
-‐37-‐
-‐ en kraftigt ökade styrkan i orkesterklangen krävde nya och betydligt starkare röster, s.k.
wagnerianska röster -‐ det var orkestermusiken som fyllde den viktigaste rollen, då den fick psykologiserande
karaktär och fick återskapa starka känslomässiga konflikter på scenen. På det sättet var Wagners musikdrama föregångaren till filmmusik konsten.
1:a skaparperiod: ”Die Hochzeit” (Bröllop), ”Die Feen” (Gudinnorna), ”Das Liebensverbot” (Kärleksförbud), ”Rienzi” 2:a skaparperiod: ”Der fliegende Holländer” (Den flygande Holländaren), ”Tannhäuser”, Lohengrin” 3:e skaparperioden: tetralogin (fyra sammanhängande dramatiska verk) ”Der Ring des Nibelungen” (Nibelungarnas ring) /”Das Rheingold” (Renguldet), ”Die Walküre”(Valkyrian), ”Siegfried”, ”Götterdämmerung”(Ragnarök)/, ”Tristan und Isolde”, Die Meistersingers von Nürnberg”, Parsifal”
Bayreuth teaterhus byggt av Richard Wagner med hjälp av Ludwig II av Bayern
Med hjälp och ekonomiskt stödd av Ludvig II av Bayern byggde Wagner en egen musikteater i Bayreuth, totalt anpassad till hans idéer om en musikdramatisk teaterscen och teaterbyggnad. Fram till idag är denna teater ett hem för årliga Bayreuther Festspiele, då Wagners operor spelas varje sommar under festspelsdagar.
Birgit Nilsson och Wolfgang Windgassen som Tristan Och Isolde I Wagner’s ”Tristan und Isolde” en sida ur Wagner’s opera manuskript
-‐38-‐
FRANSK ROMANTISK OPÉRA COMIQUE, OPERA LYRIQUE & TIDIG VERISTISK OPERA
C:A 1850 – 1900 Fransk opera comique utvecklade från en sammanblandning av italiensk opera buffa med 1700-‐tals sena franska komiska operan från tiden förre franska revolutionen samt inslag från den tyska sagooperan. Det utmärkande draget för den typen av opera var talad dialog. främsta representanter: Nicolas Isouard (1755 – 1818) /”Cedrillon”, ”Le billet de lotterie”, ”Jaconde”) Adrien Boieldieu (1775 – 1834) /”Le calife de Bagdad”, ”Ma tante Aurore”, ”Jean de Paris”, ”La Dame Blanche” (Den vita damen) Daniel Francois Esprit Auber (1782 – 1871) /”Le domino noir” (Det svarta domino), ”Les diamants de la couronne” (Kronjuvelerna) Adolphe Charles Adam (1803 – 1856) /”Pierre et Catherine”, ”Si j’etais roi” (Om jag vore kung), ”La poupée de Nürnberg” (Nürnbergs docka), ”Falstaff”
FRANSK OPÈRA LYRIQUE
C:A 1850 – 1900 När franska grand opera började förlora i sin popularitet, togs dess plats av en opera typ som baserades oftast på erkända skönlitterära storverk, t ex. Goethe’s ”Faust”, Shakespeare’s ”Romeo och Julia”. Men libretti i dessa operor undvek alla ursprungliga dramatiska konflikter och istället lyfte fram de lyriska delarna som de uttryckbärande och t.o.m. konstruktionsbärande. Dessa operor präglades av lyriska vackra melodier, cantilenabetonad sång och sötaktigt ljuvligt orkesterackompanjemang.
Adolphe Adám Charles Gounod Jules Massenet Léo Delibes främsta representanter: Charles Francois Gounod (1818 – 1893) /”Faust”, ”Roméo et Juliette”, ”Sapho”, ”Mireille” Charles Louis Ambroise Thomas (1811 – 1896) /”Mignon”, ”Le Caïd”, ”Psyche”, ”Hamlet” Clément Philbert Léo Delibes (1836 – 1891) /”Lakmé”, ”Le Roi l’a dit” (Kungen har sagt det) Jules Emile Frédéric Massenet (1842 – 1912) /”Le Roi de Lahore” (Lahores Konung), ”Hérodiade”, ”Manon”, ”Le Cid”, ”Thaïs”, ”Cedrillon”, ”Don Quicotte”, ”Werther” Camille Saint-‐Saëns (1835 – 1921) /Samson et Delilah”, ”Henri VIII”, ”Ascanio”
-‐39-‐
TIDIG VERISTISK OPERA C:A 1850 – 1900
Tydligt uppror mot den prydda borgerliga moralen och den billiga förljugna och primitiva konst smaken samt förstelnade intetsägande operaföreställningar om antika figurer, kungligheter, m m. gjorde sig tydligt till känna i realistisk och naturalistisk litteratur, vilket togs upp även i operalibretti (bl.a. Verdi’s ”La Traviata” baserad på A. Dumas-‐sonen ”Kameliedamen” om den parisiska prostituerade Violetta). Att skildra vanliga, ofta fattiga, människor ur lägre samhällsklasser på ett realistiskt men värdigt sätt blev veristiska operans främsta mål. Samtidigt nya konstnärliga grepp gjorde sig gällande – kraftfullt känslomässigt utspel i skådespeleri följdes av mycket uttrycksfullt sätt att sjunga, där skrik, viskningar, stönande, m m. skulle framhäva den psykologiska sanningen (”veritá=it.=sanning; däri benämningen – veristisk). Starka känslomässiga konflikter följdes av kraftfull och uttrycksfull musik. Den främsta av dessa veristiska operor, som vålade stora skandaler vid uruppförandet 1875 i Paris Operan, var Georges Bizet’s opera ”Carmen”. Baserad på Prosper Mérimée’s korta roman ”Carmen” skildrade den den våldsamma historien om den frigjorda, sensuella, starka arbetar – och zigenarkvinnan Carmen. Bizet’s opera blev snart den mest uppsatta världen över och dess triumf skulle påverka operautveckling enormt. Även en akts operor av italienarna Ruggiero Leoncavallo och Piero Mascagni spelade en stor roll i vidareutveckling av den veristiska operan under selekskiftet, vars största blom var operor av den största sekelskifts opera kompositör: Giaccomo Puccini.
tidigaste veristiska operor: Bizet’s ”Carmen”, Leoncavallo’s ”I Pagliacci”, Mascagni’s ”Cavalleria rusticana”
främsta representanter: Georges Bizet (1838 – 1875) /”Carmen”/ Ruggiero Leoncavallo (1857 – 1919) /”I Pagliacci” (Pajazzo) Piero Mascagni (1863 -‐ 1945) /Cavalleria rusticana” (På Sicilien)
Georges Bizet -‐40-‐
NATIONALROMANTISK OPERA C:A 1850 – 1900
Slutskedet av romantiken inom opera markeras av en snabb och imponerande utveckling av opera i inte minst central Europa och i Ryssland. En operakonst fast förankrad i ländernas egen historia, egna traditioner, myter och legender, och nationell folkmusik och folkdans tradition. Men även Skandinavien skapar sin egen och rik operatradition under denna period. POLEN & TJECKIEN I POLEN, trots tidigare försök att skapa varaktig operatradition (Karol Kurpinski, Jozef Elsner), först med operor av Stanislaw Moniuszko (1819 – 1872), lyckas man åstadkomma konstnärligt välfungerande och spännande nationell opera fast förankrad i polsk tradition. Moniuszko’s främsta verk var: ”Halka”, ”Flis”, ”Hrabina” (Grevinnan), ”Paria” och ”Straszny Dwor”(Det förtrollade slottet). Denna tradition fördes vidare av bl.a. Wladyslaw Zelenski (1837 – 1921) /”Konrad Wallenrod”, ”Goplana”/ och Henryk Jarecki (1846 – 1918) /”Mazepa”/
Stanislaw Moniuszko en scen ur Antonin Vorák’s opera ”Rusalka” I TJECKIEN blev det Bedrich Smetana’s (1824 – 1884) muntra, folkliga lustspels opera ”Prodana nevesta”(Brudköpet) och hans senare operoe: ”Två änkor”, ”Kyssen”, Hemligheten” och ”Djävulens väg”, som blev startskottet till en tjeckisk operatradition som, inte minst, Antonin Dvorák (1841 – 1904) fortsatte med sina 9 operor utav vilka ”Rusalka” (1901) nådde störst erkännande. RYSSLAND Fram till 1800, skapades nästan all musik i Ryssland av utländska kompositörer som anställdes vid det ryska hovet. Den ryska operahistoria har sin riktiga början med Mikhail Glinkas’s ”Livet av en tsar” (Ivan Susanin). För första gången använde en tonsättare den västerländska opera konstruktionen men fyllde den med stiliseringar av rysk folkmusik, ryska folkdanser och med en handling fast förankrad i den ryska historia och rysk tradition. Glinkas exempel följdes raskt av Alexander Dargozjimskij och tonsättare av den berömda komponistgruppen ”De fem”: Alexander Borodin, Nikolai Rimskij-‐Korsakov, Modest Mussorgskij, Cesar Cui och Mili Balakiriev. Det är i deras opero som” Prins Igor”, ”Boris Godunov”, ”Guldtuppen”, Snöflingan” och ”Sadko” som det typisk ryska operaidiomet blir befäst med ryska
-‐41-‐
folkmusikstiliseringar, den ryska grekisk-‐ortodoxa kyrkans speciella klang, körernas ökade betydelse i operan, typiska ryska dräkter och överdådig sceneri. Rysk opera når sitt klimax i Peter Tjaikovski’s operamästerverk: ”Evgenij Onegin”, ”Spader Dam”, ”Jeanne D’Arc”, ”Jolanta” och ”Mazepa”.
Borodin ”Furst Igor” tidig utgåva Mussorgski’s ”Boris Godunov” en scen ur Tjaikovskij’s ”Evgenij Onegin”
främsta representanter: Mikhail Glinka (1804 – 1857): /”Ruslan och Ludmila”, ”IvanSusanin”/ Alexander Dargozjimskij (1813 – 1869): /Stengästen”, ”Esmeralda”, ”Rusalka”/ Alexander Borodin (1833 – 1869): /”Prins Igor”/ Cesar Cui (1835 -‐ 1919): /”William Ratcliff”, ”Kaptenens dotter”, ”Angelo” Nikolai Rimskij-‐Korsakov (1844 – 1908): /”Flickan från Pskov”, ”Tsarbruden”, ”Snöflingan”, ”Mlada”, ”Guldtuppen”, ”Sadko”, ”Legenden om den osynliga staden Kitesj och Jungfrun fievronja” Modest Mussorgskij (1839 – 1881): /”Khovansjtjina”, ”Boris Godunov” Peter Tjaikovskij (1840 – 1893): /”Vakula”, ”Jeanne d’Arc”, ”Mazepa”, ”Jolanta”, ”Spader Dam”, ”Evgenij Onegin”
1800-‐TALS OPERA I SKANDINAVIEN Även om operakonsten i Skandinavien inte nådde samma höga konstnärliga nivå som i Frankrike, Italien, Tyskland och Ryssland var 1800-‐talet en mycket produktiv och bördig period inom operakonsten i Norden. Kompositionsteknik ökade betydligt i takt med många resor som skandinaviska kompositörer företogs sig till Central-‐, Syd-‐ och Västeuropa och man inspirerades att införliva den nationella folktraditionen in i operansvärld. DANMARK Sångspel av Hartmann, Schulz och Kunze förebådade den danska operans födelse. Det danska musiklivet och så även operan var kraftigt dominerade av tyska kompositörer, musiker som antigen invandrade i landet eller föddes hör av tyska föräldrar. Det präglade den danska operan och gav den en tydlig tysk ”touch”. Den främsta danska romantiska operan var Peter Heise’s ”Drot og Marsk”.
manuskrip ur Peter Heise’s ”Marsk og Drot” -‐42-‐
främsta representanter: Frederik Kuhlau (1786 – 1832): /”Röverborgen”, ”Trylleharpen”, ”Elisa”, ”Lulu”/ Christoph Ernst Friedrich Weyse (1774 – 1742): /”Faruk”, ”Ludlams hule”, ”Et Eventyr i Rosenborg Have”/ Johan Peter Emilius Hartmann (1805 – 1900): /”Ravnen”, ”Korsarerna”, ”Liden Kirsten”/ Peter Heise (1830 – 1879):/”Drot og Marsk” Peter Erasmus Lange-‐Muller (1850-‐1926):/”Spanske studenter”, ”Vikingeblod”/ Christian Frederik Emil Horneman (1765 – 1844):/”Alladin”/ NORGE Den första norska operatonsättaren var Gerhard Schjelderup (1859 – 1933). Hans operor var också de första norska operor som fick iscensättningar utomlands: ”Bruderovet”, ”Östenfor sol og vestefor måne”, ”Lulespil” och ”Opal” SVERIGE Den första svenska romantiska operatonsättaren av betydelse var Adolf Fredrik Lindblad. Hans exempel följdes snabbt av stora begåvningar inom operakonsten: Andreas Randel, Fredrik August Dahlgren och svenska Wagner epigonen – Andreas Hallén. Även Franz Berwald skapade 7 operor, bl. a. ”Estrella de Soria” även om dessa operorsaknar dramaturgisk nerv och når inte särskilt hög konstnärlig nivå. främsta representanter: Adolf Fredrik Lindblad (1801 – 1878): /”Frondörerna”/ Fredrik August Dahlgren (1816–1895)&Andreas Randel (1806–1864): /”Wermlänningarne”/ Ivar Hallström (1826 – 1901): /”Hertig Magnus och sjöjungfrun”, ”Den förtrollade katten”, ”Den bergtagna”/ Andreas Hallén (1846 – 1925): /”Harald der Viking”, ”Hexfällan” (”Valborgsmässa”), ”Waldemarskatten”/
DANS UNDER ROMANTIKEN
C:A 1790 – 1900 Dansen, liksom operan, upplevde en makalös blomstring under romantiken och så som vi ser klassisk romantiska danstraditionen idag, utvecklades just under 1800-‐talet. Från den enkla propaganda massdansen, som utvecklades under den franska revolutionen i slutet på 1700-‐talet och under Napoleon Bonapartes kejserliga regeringstid, till den rysk kejserliga baletten i slutet av 1800-‐talet, var steget enormt.
TIDIG ROMANTISK DANS TRADITION C:A 1790 – 1820
corps de ballet av Paris Operans Ballet
DANSEN UNDER DEN FRANSKA REVOLUTIONEN OCH UNDER NAPOLEON BONAPARTES TID
Dansen användes under den franska revolutionen och strax därefter, under Napoleon Bonapartes kejserliga regeringstid som politiskt propaganda verktyg. Handlingen i baletterna var ofta knuten till revolutionen och dess politiska idéer. Inte sällan iscensatte man revolutionssånger då dansen, hjälpt av rikliga pantomimiska inslag, ”tolkade” textens politiska budskap. Ämnen som: frihet, jämlikhet och broderskap – huvudparoller av den franska revolutionen var de populäraste även inom dansen. På gator och torg anordnade man stora massdansföreställningar som blandade enkla dansrörelser med ståtliga sjungna hymner, kedjedanser (den populäraste var: farandola) och flaggviftandet, etc. Dessa danser kallades: carmagnola. främsta koreograf: Pierre Gardel (1758 – 1840): /”Télémaque dans l’isle de Calypso”(Telemak på Calypso’ s ö), ”Psyche”, ”L’Offrande à la Liberté” (Ett offer för Friheten)
DET ITALIENSKA COREODRAMA (KOREOGRAFISKT DRAMA) I början av 1800-‐talet utvecklade Salvatore Vigano den s.k. coreodrama, d.v.s. koreografiskt drama. Vigano utgick ifrån Noverre’s 1700-‐tals ballet d’actión och förenade den med italienska pantomimtraditioner, där gestiken och mimiken var oerhört viktiga . Rörelserna anpassades till musikens rytm och pantomimens grundelement delades i fyra grupper: secco – mimik, parlando – rytmiserade gester, cantando – danspantomim och arioso – dans med en handling. Vigano’s coreodrama var en tilltalande plastiskt skön dans med starka förebilder i antika målningar, fresker, reliefer och skulpturer. Den återskapade också många av commedia dell’ artes komiska gester.
främsta koreografer: Salvatore Vigano (1769 – 1821) och Gaetano Gioia (1768 – 1826)
-‐44-‐
SYSTEMATISERING AV DANSENS PRINCIPER & TEORI, METODIK & PEDAGOGIK
Salvatore Vigano Carlo Blasis en av Carlo Blasis danstraktat Carlo Blasis (1797 – 1826) skapade över 80 baletter – historiska (”Cyrus”, ”Caligula”), bibliska (”Juditta”, ”Det förlorade paradiset”), baserade på skönlitterära verk (”Faust”, ”Don Quichotte”, ”Manfred”) och orientaliska och komiska baletter. Men det var främst hans teoretiska verk om dansen, dess estetik, teknik, notation och utlärning, som kom till eftervärlden som epokgörande, bl.a. ”Traité Elémentaire et Practique de l’Art de Danse” (Grundläggande traktat om dansens teori och praktik) och ”Code of Terpsichore” (Terpsichoras kodes), utgivet i London. Blasis’ viktigaste principer för dansteknik och danspedagogik:
-‐ fötter som öppnas utåt garanterar den bästa balansen för kroppen -‐ båda benen ska utvecklas lika mycket och arbeta lika mycket i dansen -‐ gradering av svårighets graden i dansutlärningen är oerhört viktig -‐ alla svåra hopp, piruetter och andra tekniska danselement måste utföras med lätthet -‐ bra orienteringsförmåga måste stimuleras -‐ musikalisk träning är lika avgörande för dansaren som hans/hennes dansträning -‐ tåspetsdans (dans på höga tån), med speciella skor med hårda toppar, skapas för kvinnliga
dansare för att ge henne en smal och uppåtsträvande kroppslinje och skapa illusion av ”svävande” så viktig i de många romantiska roller som sylfider, skogsandar, etc.
-‐ dansens viktigaste estetiska grunder ska utgå ifrån antikens estetiska och moraliska principer och värderingar (dansen ska sträva efter själslig harmoni, fysiskt välbefinnande, skönhet, kontroll av uttrycket, ordning och perfektion av proportioner i dansen och i kroppen)
-‐ folkdansens element skall införlivas i konstdansen på lika villkor med hov dansen (folkdansen ska stiliseras)
-‐ jämn fördelning av lodräta och vågräta linjer i dansen skapar harmoni i dansen -‐ renhet av dansrörelser är viktigare än störande alltför uttrycksfulla rörelser -‐ dansen skall baseras på 4 rörelsegrupper:
dehors (öppning) – aplomb (balans) – plié (elasticism) – oposition (motrörelse) -‐45-‐
-‐ varje danssteg skall utgå ifrån fötternas 5 grundpositioner, skapade av Pierre Bechamp redan under barocken -‐ alla kroppens rörelser skall sträva uppåt och därmed är armarnas rörelser det viktigaste -‐ grundläggande danselement är:
pas – steg, temps – bindande steg, sauts – hopp (changement, assemblé, sissone, soubresaut, m fl.), benrörelser – battement, rond de jambe, développé, m fl., piruetter – tourrs en l’air, chaïnés, fouttés, m fl., batterie – sammanslagningar av benen i luften – entrechat, brisé., m fl., poser & ställningar – attitudes, arabesues, m fl.
-‐ strikt danshierarki införs: primaballerina assoluta (première danseusse étoile) – stjärnsolist primaballerina (première danseusse) – solist grand sujets – dansare i små dansensembler som dansar i förgrunden petits sujets – dansare i små dansensembler som dansar i bakgrunden corps de ballet – den stora gruppen av alla dansare samlade på scenen
tåspets dansskor
HÖGROMANTISK DANS TRADITION C:A 1820 – 1860
Maria Taglioni Carlotta Grisi
-‐46-‐
HÖGROMANTISK FRANSK BALETT Efter c:a 1820 började den franska danskonsten, på allvar, ta intryck av romantisk litteratur. Man började tröttna på den kontrollerade rationalistiska klassiska baletten och istället vände man blickar mot det övernaturlig, fantasivärlden – troll, skogsväsen, sylfider, häxor, m fl. som ofta kom i konflikt med människor. Motiv från den antika mytologin och de tragiska berättelserna bytes ut mot längtan, olycklig kärlek, drömvärlden, dödslängtan och känslor. Bondelivet och livet nära naturen idealiserades och folklighet samt folktraditionen ersatte historier om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Folkdansen stiliserades och även orientaliska danser och historier började bli väldigt populära. Den i särklass populäraste berättelsen i högromantiska baletter blev den om den oskyldiga rena bondflickan som förfördes av en aristokrat. Och då aristokraten får ej gifta sig med en enkel bondflicka, brister hennes rena hjärta och hon förvandlar till en sylfid, en älva. Huvudpersonerna i högromantiska baletter var ganska likformade och oftast fann man: hjälten – en levande människa, olycklig hjältinna som oftast dog och förvandlades till en sagoväsen, svart karaktär – en ond väsen som påverkade händelseförloppet genom sina onda intrygger, övernaturliga väsen – sylfider, älvor, rusalkor, häxor, troll… Lyriska element började dominera över dem dramatiska och solodans samt mindre ensembledanser började bli allt viktigare: solodans, pas de deux (steg för två), pas de trois (steg för tre), ballabile (ensembledans). Dessa bildade en bra motvikt mot scener med alla dansare på scenen, hela corps de ballet. Pointe danse – tåspets dansen infördes för kvinnliga dansare, då de ofta dansade överjordiska, tyngdlösa varelser – sylfider, rusalkor, älvor, m fl. Dansskor med hårda nosar gjorde det möjligt att stå på tå och gjorde balettdansösens kroppar se tyngdlösa och lätta ut. Franska högromantiska balettens främsta koreografer och deras verk:
Jean Coralli, Jule Perrot och deras gemensamma verk, baletten ”Giselle”
Charles-‐Louis Didelot (1767 – 1836): /”Flore et Zephyr”, ”Ungersk bonhydda”/ Filippo Taglioni (1778 – 1871): /”La Sylphide”, ”La Fille du Danube”, ”Le Dieu et la Bayadére”/ Jean Coralli (1779 – 1854): /”Giselle” (tillsammans med Jules Perrot), ”La Péri”, ”Ozaï”, ”La Tarantule”/ Jule Perrot (1810 – 1892): /”Giselle” (tillsammans med Jean Coralli), ”Esmeralda”, ”Ondine ou la Naïade”, ”Faust”/ Artur Saint-‐Léon (1821 – 1870): /”Coppelia”, Diavolina”, ”Le Violon du Diable”/ Joseph Mazillier (1797 – 1868): /”Paquita”, ”La Gypsy”, ”Le Corsaire”/
-‐47-‐
Svetlana Zakharova i baletten ”Paquita” Peter Schaufuss i baletten ”Le Corsaire” Första stora dansballerinor dök upp och blev till stora idoler: Maria Taglioni/1804 – 1844), Fanny Elssler (1808 -‐ !878), Carlotta Grisi (1819 – 1899), Fanny Cerrito (1817 1909), Lucile Grahn (1819 – 1907)
NATIONELLA HÖGROMANTISKA BALETTSKOLOR Införlivandet av folkdanskulturen innebar att dansen började visa tydliga nationella prägel i olika länder. All dans baserades förvisso på fransk-‐ och italienskskapade grundmönster av teknik och koreografi och präglades av gemensam estetik men med den ökade betydelsen av stiliserad folkdans, skapade koreografer i de olika länderna en tydligt annorlunda danstradition som påverkades av nationella folktraditioner. RYSSLAND Tsarerna Alexander I och Nikolai I’ s ambition och satsning på att höja ryska kulturlivets nivå och europeisera det började få sina resultat. Många utländska koreografer och dansare anställdes vid det ryska hovet i St. Petersburg och inte enbart dansade och koreograferade utan även var verksamma som danspedagoger, vilket började ge snabba och lysande resultat både i St. Petersburg men även i det nyöppnade Bolshoi Teater i Moskva (1825). främsta koreografer: Charles Louis Didelot (1767 – 1836): /”Flora och Zephir”, ”Kaukasus gisslan”, ”Ruslan och Ludmila”/ Adam Gluszkovskij (1793 – 1870): /”Ruslan och Ludmila”/ POLEN ”Krakow bröllop i Ojcow” (1823) betraktas som den första riktigt polska baletten i landets historia. Den främsta koreografer i Polen var: Roman Turczynowicz (1813 – 1882): /”Kristallpalats”, ”Rosornas fest”/
-‐48-‐
TYSKLAND Den främsta tyska koreografen, baserad i München, var Friedrich Horschelt (1793 – 1876) som skapade baletter på grundval av tyska myter och legender, bl. a. ”Skogssaga”, ”Silverorm” SVERIGE Den Kungliga Svenska Baletten I Stockholm leddes i mitten av 1800-‐talet av Antoine Bournonville och Filippo Taglioni vilket ledde till en snabb utveckling av den svenska balett traditionen. Den främsta koreografen i Sverige under denna tid var Anders Selinder (1806 – 1874) som införlivade svenska folkdanser i sina baletter. Hans främsta verk var baletten ”Värmland” DANMARK Efter en tid i Stockholm, kom Antoine Bournonville till Köpenhamn och Det Kongelige Teater. Men det är först när han efterträddes av sin son Auguste Bournonville (1805 – 1879) som den danska baletten upplevde sin största blomstringstid någonsin. 1829 – 1877 då Auguste Bournonville ledde den danska baletten vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn var en tid av mirakulös utveckling av den danska danstraditionen. Viktigaste Bournonvilles baletter: ”Waldemar” (dansk), ”Toreadorer” (spansk), ”Napoli” (italiensk), ”Marknad i Brugges” (flamländsk), ”Bröllop i Hardanger” (norsk), samt ”Sylphide”, ”Konservatoriet” och ”Blommornas fest i Genzano”.
Auguste Bournonville och hans bästa balett ”Napoli”
Bournonvilles dansreform:
-‐ utveckling av en speciell dansteknik baserad på fotarbetet -‐ den manlige dansören jämställs med den kvinnliga och med det även kraven på hans teknik -‐ skapandet av högkvalitativ och tekniskt kunnig – corps de ballet -‐ skapandet av högromantisk dansk balettrepertoar -‐ flitig användning av stiliseringar av nationella danser från olika länder
BALETTENS MINSKADE BETYDELSE I VÄSTEUROPA
Efter c:a 1850 minskade betydelsen av baletten i Västeuropa. Detta hade flera orsaker. De borgerliga kretsarna, som vid den tiden hade makten att påverka kulturens utveckling, hade fortfarande relativt outvecklad smak i konsterna och det var just deras smak som ”dikterade” mycket i vad som skulle visas på dansscenen. Det blev inte den ädla danskonsten från första decennier av 1800-‐talet som började utveckla sig efter 1850, utan snarare tekniskt spektakulära men estetiskt fattiga balettföreställningar.
-‐49-‐
Den populäraste dans formen som utvecklades då var divertissements – löst ihopsatta solodanser, pas de deux och andra former av ensembledans, corps de ballet och karaktäristiska danser utan någon sammanhängande dramatisk tanke. På grund av det rådande ogynnsamma kulturklimatet, som rådde i Frankrike, Italien, England, Tyskland och övriga Europa, de duktigaste och mest kreativa dansare och koreografer lät sig lockas av de ryska tsarerna till St. Petersburg för att utveckla den ryska danskulturen där. Detta bidrog till en oerhörd utarmning av dansscenen i Väst, som skulle inte återhämta sig tills långt inpå 1900-‐talet.
DEN RYSKA KEJSERLIGA BALETTEN Tsarernas ambition att skapa en högtstående rysk balettkonst ledde, i slutet av 1800-‐talet, till en osedvanlig och imponerande balettutveckling i Ryssland. Konstnärlig perfektion, förenad med extremt höga estetiska värden representerade i den dans stilen, och en extremt hög teknisk nivå som koreografier krävde, skapade höjdpunkten för den romantiska 1800-‐tals balett tradition. Av alla inflyttade till Ryssland franska, italienska, tyska och svenska koreografer och dansare, en betydde särskilt mycket för den stora dans explosionen i Ryssland i slutet av 1800-‐talet – Marius Petipa (1818 – 1910). Petipa blev utnämnd till den rysk kejserliga balettmästare och huvudansvarig ör utveckling av balettkonsten i Ryssland, fram till 1904.
Marius Petipá
Karaktäristik av den ryska kejserliga balettkonsten: -‐ det romantiska franska adagiot, långsamma dans förenades med det brillianta tekniska
och snabba allegrot -‐ danspedagogikens snabba utveckling och strikt dansmetodik höjde utbildningsnivån inom
dansen -‐ man värnade lika mycket om solisternas, som om corps de ballets, tekniska och
konstnärliga utvecklig -‐ effektufulla sceniska effekter stödde effektfullt koreografiskt arbete med corpos de ballet -‐ baletter innehöll flera akter och varje akt bestod av flera s.k. bilder -‐ ballerinan stod i centrum och den manlige solistens främsta uppgift var att stödja
ballerinan -‐ man strävade efter förening av musiken med koreografin och man hade speciella
balettkompositörer som skrev huvudsakligen balettmusik. Den främste av dessa var Ludwig (Leon) Minkus (1826 -‐ 1917).
Marius Petipa’s viktigaste baletter: ”Kung Kandul, ”La Vestale, ”Faraonens dotter”, ”La Bayadere”, Snöns dotter”, ”Askungen”, ”Blåskägg”, ”Talismanen”, ”Don Quijote”, ”Camargo”, Raymonda”
-‐50-‐
ur Petipá & Ivanov’s balett ”Svanjön” till musik av Peter Tjaikovskij
De främsta baletter av denna period var baletter koreograferade till Peter Tjaikovski’ s (1840 – 1893) musik: ”Le Lac des Cignes”(Svansjön) (1875) med koreografi av Marius Petipa och hans elev Lev Ivanov ”La Belle au Bois Dormant”(Törnrosa) (1890) med koreografi av Marius Petipa ”La Casse-‐Noisette”(Nöttknäpparen) (1892) med koreografi av Lev Ivanov
TIDIGA 1800-‐TALETS SÄLLSKAPSDANSER
Efter franska revolutionen blev det, framför allt, två danser som blev oerhört populära:
-‐ kontredans – som kom från den engelska country-‐dance, d.v.s. bonddans. Den dansades av många par samtidigt och bestod av rounds (cirklar) och longways (dubbla raka rader av män och kvinnor som stod mot varandra. Den senare franska kontredansen bestod uteslutande av rounds och namnet bytes senare mot kadrill (kvadrat) då dansparen grupperades i kvadrat
-‐ vals – en av populäraste sällskapsdanser genom tiderna. Hade sitt ursprung i det tyska
ländler från Österrike och Bavarien. I motsats till ländler, som även den gick i 3-‐takt, låg betoning i valsen på det första slaget i 3-‐ takten. Paren dansade nära varandra, omfamnandes varandra, vilket orsakade många moralistiska rabalder och dansades med svepande sensuella rörelser.
-‐51-‐
SENA 1800-‐TALS SÄLLSKAPSDANSER
Sällskapsdansen blev en mycket viktig del av det sena 1800-‐talets sällskapsliv. Dansen blev en sällskapsfluga och dansades i stora balsalar, i restauranger, caféer, i privata salonger och på gator och torg. De populäraste av dessa sällskapsdanser var:
-‐ kadrill -‐ en gruppdans som hade tydliga korta sektioner som gick i 2/4 och i 6/8 dels takt. -‐ galopp – en snabb gruppdans i 2/4 dels takt med snabbt springande par -‐ écossaise – dans av skotskt ursprung i 2/4 dels takt som dansades av par i 2 rader i snabbt tempo -‐ vals – sen 1800-‐tals vals utvecklades till en borglig wienervals och andra typer av valser,
bl. a. den franska valse á deux temps -‐ polka – en dans av tjeckiskt ursprung som var en mycket snabb och relativt fri dans
i 2/4 dels takt
1800-‐TALETS DRAMA C:A 1890 – 1900
1800-‐talest drama visar ett brett spektrum av olika teatergenrer och högst varierande konstnärliga mål. Från ”Sturm und Drang” periodens högtstående tyska drama av Goethe och Schiller genom romantisk melodrama, välkonstruerade teaterpjäser av Scribe och Sardou, naturalistisk och realistisk 1800-‐tals drama, till symbolismen och expressionismen av August Strindberg och Henrik Ibsen, visar romantiken en oerhört brett ram för teaterkonstens utveckling under denna period. Även teaterbyggnaden genomgick en snabb förvandling med nya innovationer som introducerades: levande ljus i början av perioden ersattes gradvist av gaslyktor som belysning för att i slutet av 1800-‐talet ersättas av elektrisk belysning. Man experimenterade också med teaterscenen vilket i slutet av perioden ger en teaterscen med hissanordningar som gjorde det möjligt att ändra scenen i olika nivåer, platåer och ger den olika djup. Scendekoren fick avancerad teknik vars scenmaskineri gjorde det möjligt att byta dekoren snabbt och smidigt.
FRANSK MELODRAMA C:A 1790 – 1830
Efter den franska revolutionen blev melodrama den populäraste teaterformen i Frankrike. Stereotypa karaktärer, förenklade moraliska och religiösa sanningar och framställningar av vanliga människor och dess ursprungliga klokhet och renhet, gjorde dessa teaterpjäser lätt tillgängliga för breda massor, omtyckta och hjälpte att sprida grundläggande moraliska ståndpunkter viktiga för dåtidens samhälle. I mångt och mycket var dessa melodramer en hjärntvättnings redskap med många ”moraliska pekpinnar” i dess bagage. Inte sällan ackompanjerades dessa melodramer av något smaklös men lättillgänglig musik som illustrativ och känslostyrande bakgrund. Franska melodramer spred sig snabbt även till Tyskland och i ännu högre grand än i Frankrike fungerade som ”det moraliska bildningsforum” åt folket.
-‐52-‐
främsta representanter: August Friedrich Ferdinand von Kotzebue (1761 – 1819): /”Die Spanier in Peru” (Spanjoren i Peru), ”Der Wildfang”(Viltfånget”, ”Die deutschen Kleinstädter” (De tyska småstäder)/ René Charles Guilbert de Pixérécourt (1773 – 1844): /”Hunden från Montarges”, ”Le Belveédère ou la Vallée de l’Etna”(Belvedere eller Etnas dal”, ”Le drapeau blanc” (Den Vita flaggan)/
”STURM UND DRANG” /STORM OCH LÄNGTAN/ DRAMA I TYSKLAND C:A 1790 – 1830
Noggrannhet med scendekorens och kostymernas utformning och, framför allt, ambitionen att förändra samhället och ge själen plats, i den så av realism och förnuft dominerade, välden var huvudparoller för dramatiker av den tyska ”Sturm und Drang” perioden, perioden som av många betraktas som den absoluta begynnelsen av romantiken. Fascinationen med den tyska forntiden och tysk historia, gick hand i hand med den romantiska nationalismens framfart. Lika typisk romantisk var ”Sturm und Drang” periodens idealisering av den genialiska ensamma konstnärssjälen, med allt lidande och all längtans smärta som skapandet krävde. Teaterkonsten fick en enormt hög samhälleligt status under denna period, då många filosofer och kulturpersonligheter tillskrev konsten och inte minst drama, styrkan att förmedla eviga livets sanningar. främsta representanter: Johann Wolfgang Goethe (1749 – 1832): /”Clavigo”, ”Faust”, ”Egmont”, ”Torquato Tasso”, ”Pandora”/ Friedrich Schiller (1759 – 1805): /”Die Räuber”(Rövare), ”Don Carlos”, ”Wallenstein-‐trilogi”, Maria Stuart”/ Gotthold Ephraim Lessing (1729 – 1781): /”Miss Sara Sampson”, ”Emilia Galotti”, ”Minna Barnhelm”, ”Nathan der Weise”(Nathan den vise)/
Johann Wolfgang Goethe Friedrich Schiller Gotthold Ephraim Lessing
ROMANTISKT FRANSKT DRAMAT C:A 1800 – 1880
Även Frankrike utvecklar sitt romantiska drama. Detta sker i verk av främst: Victor Hugo (1802 – 1885): /”Mary Tudor”, ”Marion de Lorme”, ”Esmeralda”,”Hernani”/ Alexandre Dumas den äldre (1802 – 1870): /”Henri III”, ””Antoni”, ”Kean””/
-‐53-‐
Alexandre Dumas den yngre (sonen) (1824 – 1895): /” Kemeliedamen”, ””Denise”, ”Le Fils naturel”(Den oäkta sonen”, ”Le Bijou de la reine” (Drottningens smycken”, ”Monsieur Alphonse”/ Alfred de Musset (1810 – 1857): /”La nuit vénitienne” (Vendetianska natten), ”André del Sarto”, ”Un Caprice”, Carmosine”/ Även de s.k. ”väl skrädda teaterpjäser” av Eugene Scribe (1791 – 1861) /”Une nuit de la garde nationale”/ hade en stor betydelse för utveckling av det franska romantiska drama.
Victor Hugo Alexandre Dumas den äldre MEININGEN ENSEMBLE & RICHARD WAGNER ’S DRAMA C:A 1830 – 1890 Medan intresset för drama dalade under andra hälften av 1800-‐talet var det, i Tyskland, två rörelser som drev vidareutveckling av teater: Georg II, hertigen av Saxe-‐Meiningen och hans teatergrupp – Meiningen Ensemble samt Richard Wagner som skapade grunderna för det nya musikdrama. Meiningen Ensembles produktioner var mycket noggranna med historiska detaljer, kostymer och dekor vilket var relativt nytt i teatervärlden då. Det var också tack vare Meiningen Ensemble som teater regisörens roll börjar bli allt viktigare. Meiningens Ensemble hade stor påverkan på kommande dramagiganter, bl. a. Ibsen, Antoine och Stanislavski. Richard Wagner var inte enbart en stor operakompositör utan även skrev sina dramer som hans senare tonsatte, planerade för kostymer, dekor och t.o.m. ljussättning. Gesamtkunstwerk – då så mycket som möjligt skulle skapas av en och samma konstnär för att slippa alltför många kompromisser var en av Wagners skapelser som satte en stark prägel över sena 1800-‐tals drama (SE OPERA DELEN – Wagner).
ENGELSK ROMANTISK DRAMA C:A 1810 – 1910
De främsta dramatiker i England under 1800-‐talet var Percy Shelley (1792 – 1822) /”The Cenci”, ”Prometheus Unbound”/ och Lord Byron (1788 – 1824) / men även Pierce Egans-‐,
-‐54-‐
Douglas William Jerrolds-‐, Edward Fitzballs-‐, James Rolan MacLarens-‐ och John Ladwin Buckstones dramer var av betydelse, då mera moderna ämnen togs upp. James Sheridan Knowles och Edward George Bulwer-‐Lytton med sina ”gentlemanly” dramer återetablerade länken till den aristokratiska teatern, medan James Planché’s och Dion Boucicault’ s dramer förde in moderna vetenskapens inventioner som ämnen för teater. Med 1890-‐ talet kom också mycket populära komedier av Oscar Wilde (1854 – 1900) /”Lady Windermere”, ”An Ideal Husband”, ”The importance of being Earnest”, och George Bernard Shaw (1856 – 1950) /”Pygmalion” (först 1912), ”Widower’s Hose”, ”Caesar and Cleopatra”, ”The Doctor’s Dilemma”/.
Oscar Wilde George Bernard Shaw
REALISTISKT RYSKT DRAMA C:A 1820 -‐ 1900
Tidigare romantisk rysk drama dominerades av Alexander Griboyedov, Nikolai Polevoy och, framför allt Alexander Pusjkin (1799 – 1837) /”Boris Godunov”/ men det var det realistiska drama som började alltmer prägla den ryska teaterscenen fram mot mitten av seklet och i dess slutskede, först med Mikhail Schepkin (1788 – 1863) och Nikolai Gogol (1809 – 1852) /”Näsan”, Rocken”, Nevskij Prospekt”, ”Bröllop”/ och senare i dramer av Ivan Turgenev (1818 -‐ 1883) /”Kvällen i Sorrento”, ”En månad på landet”/, Alexander Ostrovskij (1823 -‐ 1886), Alexander Pisemskij (1821 – 1881)/”Det bittra ödet”/ och inte minst Leo Tolstoy (1828 -‐ 1910), för att kulminera i slutet av 1800-‐talet i realistiska men också naturalistiska och symbolistiska verk av Moskvas Unga Konstnärliga Teater av Constantin Stanislavskij (1863 – 1938) och Vladimir Nemirovitj -‐ Dantsjenko’s (1849 – 1936) verk. En av de riktigt stora realistiska ryska dramaturger var Maxim Gorkij (1868 – 1936) vars realism och romantiserande syn på de fattiga i samhället förebådade den socialistiska realismen i teaterkonsten.
-‐55-‐
Fjodor Dostojevskij (1821 – 1881) och hans psykologiserande realistiska drama bidrog till utveckling av våldsamt naturalistiskt drama och senare -‐ existentialism . ”Idioten”, ”Bröderna Karamazov” och ”Brott och straff” tillhör teaterhistoriens största mästerverk. Detta gäller i lika hög grad Anton Tjechov (1860 – 1904) och hans dramer: ”Tre systrar”, ”Onkel Vanja”, ”Damen med hunden”och ”Körsbärsträdgården” tillhör teaterhistoriens mest lysande ögonblick.
Nikolai Gogol Fjodor Dostojevskij Anton Tjechov
REALISTISKT & NATURALISTISKT 1800-‐TALS DRAMA C:A 1880 – 1910
Émil Zola’s essä ”Naturalism i teatern” (1859) sjösatte en ny trend i realistiska teaterns utveckling – naturalism. André Antoine (1858 – 1943) var den första att sätta upp naturalistiska teater verk, av bl.a. Georges Porto-‐Riche, Francois de Curel, Eugéne Brieux, i sin teater i Paris Théâtre Libre. Även I England började det naturalistiska dramat få fäste i verk av Henry Arthur Jones och Artur Wing Pinero.
Émil Zola -‐56-‐
SKANDINAVISKT REALISTISKT, NATURALISTISKT , EXPRESSIONISTISKT & SYMBOLISTISKT DRAMA
C:A 1880 – 1910 26 dramer av den norska dramaturgen Henrik Ibsen (1828 – 1906), bl.a. ”Brand”, ”Peer Gynt”, ”En Folkefiende” ”Et Dukkehjem” (Ett Dockhem), ”Vildanden”, ”Rosmersholm”, ”Sancthansnatten”, ”Norma”, ”Havet”, ”Hedda Gabler”, ”Bygmester Solness” innebar en spektakulär utveckling av drama från drama fast förankrad i den nationalromantiska traditionen till en avancerat psykologisk-‐realistisk och naturalistisk drama. Ibsens sena dramer är dessutom präglade av symbolik. Betydelsen av hans teater går knappt att överskatta när man ser ibsenska spår i nästan hela 1900-‐tals dramautveckling i världen
Henrik Ibsen August Strindberg Lika betydelsefull för utvecklingen av 1900-‐tals teater var verk av svensken August Strindberg (1849 – 1912). Från genombrottspjäsen ”Mäster Olof”, ett historiskt drama, genom det naturalistiska ”Fröken Julie”, realistiska vandringsdramat ”Till Damaskus” , religiöst realistiskt drama ”Emanuel Swedenborg” till det expressionistiskt symbolistiska ”Ett drömspel” skådar man en remarkabel dramaturgiskt författarskap utan dess like i svensk dramaturgisk litteratur.
1800-‐TALETS LITTERATUR C:A 1790 – 1910
-‐57-‐
Johann Wolfgang Goethe (1749 – 1832) ”Älvkungen”
Vem rider så sent i stormens dån? En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm: den känns så fast, och hans famn är varm. Min son, varför döljer du rädd din syn? Älvkungen, far , där vid skogens bryn,
Älvkungen med krona och släp du väl ser? — Ett töcken, min son, och intet mer! ”Du väna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt. Av brokiga blommor står stranden full, min moder ska klä dig i skrudar av gull.”
Min far, min far, du hör väl ändå, vad älvakungen lovar mig att få? — Var lugn, var lugn, min älskade pilt! —
i vissna löven susar det milt. ”Kom, fagra gosse, kom, följ mig blott! Mina döttrar vårda dig ömt och gott. Mina döttrar, de svinga i ring var natt och vagga och söva dig in, min skatt.” —
Min far, min far, du ser då väl nog älvkungens döttrar i dyster skog? — Min son, min son, nu ser jag det gott: de gamla pilar, skymta så grått. —
”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär, jag tar dig med våld, om ej villig du är.”– Min far, min far, han hårt i mig tar, älvkungen gjort mig så illa, far!
Sin häst han rysande sporrar i hast och håller det kvidande barnet fast. Sin gård omsider når han med nöd. Då låg i hans armar gossen död.
Johann Wolfgang Goethe’s ”Erlköning” (Älvkungen) skriven 1782 bättre än något annat litteraturverk, musikverk, bild eller dans symboliserar konflikten mellan det förgångna (upplysningstidens förnuft) och det kommande (romantiken med dess tro på fantasins kraft). Av många betraktas denna ballad som romantikens symboliska födelse och dess bästa programförklaring. Nya ämnen och nytt sätt att bearbeta dessa ämnen präglade hela 1800-‐talets litteratur, även om man måste betona att någon enhetlig dominerande stil infann sig aldrig. Istället påvisar den romantiska litteraturen en nästan oändlig värld av estetiskt skapande, stilar, former och konstnärliga uttryck. Det som präglade de flesta av dessa stilar var kulten av känslighet, heroisk isolering av en ensam konstnärssjäl och skapare, kulten av den rena naturen men också naiv bild av bönder och livet på landet, fast tro på övernaturliga krafter och väsen och enormt intresse för människans sammansatta natur och människans psyke.
-‐58-‐
Olika nationella drag, nationella traditioner och ländernas historia började, redan från början av 1800-‐talet, göra sig gällande. Detta var också anledningen till en blomstrande litteratur i nästan alla europeiska länder. TYSKLAND
Joseph von Eichendorff Goethe ”Den unge Werthers lidanden” Brentano & Arnim ”Des knaben Wunderhorn” E.T.A. Hoffmann
Den tidigaste ,och i grund och botten redan, fullt utvecklad romantisk litteratur kom med Johann Wolfgang Goethe’ s roman ”Die Leiden des jungen Werthers” (1774) (Den unge Wethers lidanden). Med den föddes den tyska kulturrörelsen ”Sturm und Drang” (Storm och längtan) som blev den första romantiska perioden samtidigt som den avslutade upplysningstiden. Andra tyska författare som påverkade romantikens snabba utveckling var idealisterna Johann Gottlieb Fichte och Friedrich Schelling. Andra viktiga Sturm und Drand tyska författare var Ludwig Tieck, Heinrich von Kleist, Friedrich Hölderlin och framför allt Friedrich Schiller. Staden Jena blev Sturm und Drand poeternas huvudsäte. Något senare blev staden Heidelberg en viktig centrum för romantiska litteraturens utveckling, med diktare som Clemens Brentano, Achim von Arnim och Joseph von Eichendorff. Tysk romantik med dess fascination med resor, natur, tysk mytologi berikades på 1810 och 1820 talet med mörkare undertoner och gotiska element (E.T.A. Hoffmann, Joseph von Eichendorff). Även det oskyldiga barnets värld, fantasivärlden, fysiskt våld och inte minst folkkulturens myter, legender lockade många tyska författare. främsta representanter: Johann Wolfgang Goethe (1749 – 1832): roman ”Den unge Werthers lidanden”, diktsamlingar: ”Den italienska resan”, ”Sonetter”, ”Hermann och Dorothea”, ”Ballader”, ”Romerska elegier” Friedrich Schiller (1759 – 1805): dikter och ballader: bl.a. ”Ode an die Freaude” (Ode till Glädjen), ””Die Teilung der Erde” (Jordens delning), ”Das Siegesfest”(Segerfesten), filosofiska skrifter: bl.a. ”Kallias-‐Briefe” (Kallias brev), ”Kallias oder Über Schönheit” (Kallias eller Om skönheten) Achim von Arnim (1781 – 1831): folkvisesamlingen ”Des Knaben Wunderhorn”, roman ”Die Kronenwächter”, novellsamling ”Den galne invaliden” Joseph von Eichendorff (1788 – 1857): romaner: ”Oberschlesische Märchen und Sagen”
-‐59-‐
(Övre Schlesiens sagor och myter”, ”Die Zauberei im Herbst” (Trolleri i Höst), ”Das Marmorbild” (Marmorbilden), dikter, bl.a. : ”Abschied”, Sensucht”, ”Der Abdend”, ”Echte Liebe”, ”Der Soldat”, ”Der Morgen”, ”Die Nachtblume”, ”So oder so” ”Die Nacht”, ”In Danzig”, ”Der letzte Gruss”, ”Weinachten” E.T.A. Hoffmann (Ernst Theodor Amadeus) (1776 – 1822): ”En nöttknäpparens öden”, ”Spel-‐lyckan”, roman: ”I nattens mörker”, ”Der Sandmann” (Sandgubben), ””E.T.A. Hoffmann och hans äventyr”, sagan ”Lille Zachris, kallad Cinober”, äventyrs roman ”Fröken von Scuderi” ENGLAND Trots att det var Lord Byron och Walter Scott, som under deras levnad fick inte bara enormt erkännande och imiterades runtom i Europa av många andra författare, så var det en grupp av engelska poeter som idag betraktas som nyckelfigurer av den engelska romantiska litteraturen – John Keats, Mary Wollstonecraft Shelley, Percy Shelley, William Blake och framför allt John Clare and William Wordsworth. Deras verk som ofta skildrade de fattiga människors liv på ett typiskt romantiskt och gripande sätt, gav ofta en levande och rik beskrivning av naturen, något som skulle så starkt prägla hela romantiken i England. I motsats till det, kretsade Lord Byrons och Walter Scotts värld kring våld och dramatiska stämningar satta i historiska eller exotiska miljöer. Byron utmärkte sig främst med hans heroiska reseskildringar medan Scott med hans skapande av historisk roman. Engelsk romantisk litteratur, olikt den tyska, hade väldigt lite anknytningar till det nationella, även om fascinationen med Scotland är väldigt närvarande i många engelska verk från den tiden. Förutom Walter Scott var det en annan författare som betydde mycket för den romantiska brittiska kärleksromanens utveckling – Jane Austen.
Lord Byron Walter Scott Jane Austen främsta representanter: Lord Byron (1788 – 1824): ”Manfred”, dikten ”Don Juan”, ”Eposet”, ”Cain”, ”Dantes profetia”, dikten ”Tasso’s Lament”, ”Mazeppa”, ”Korintens belägring” , ”Harolds pilgrimsfärd”, Walter Scott (1771 – 1832): dikt ”The Lay of the last Minstrel”, historiska romaner: ”Waverley”, ”The Antiquary”, ”Rob Boy”, ”The Bridge of Lammermoor”, ”Ivanhoe”,
-‐60-‐
”Quentin Durward”, ”Tales of the crusaders” John Keats (1795 – 1821): diktsamling ”Poems 1817), eposet ”Endymion”, ”Ode till en grekisk urna” Percy Bysshe Shelley (1792 – 1822): dikter: ”Ozymandias”, ”Den befriade Prometeus”, Adonais”, ”Till en lärka” William Wordsworth (1770 – 1850): ”Lyrical Ballads”, ”Poems 1807”, dikt ”Daffodils” Jane Austen (1775 – 1817): ”Förnuft och känsla”, ”Stolthet och fördom”, ”Mansfield Park”, ”Emma” FRANKRIKE Romantiken utvecklade sig långt senare i fransk litteratur än i den tyska eller engelska. Den första riktigt romantiska impulsen var Francois-‐René de Chateaubriand’s roman ”René”. Men den mogna franska romantiken utvecklades först av en författare som egentligen ville bli erkänd som dramatiker. Det var Alexandre Dumas, d.ä. och hans romaner, inte minst äventyrs romaner bl.a. ”De tre musketörerna” och ”Greven av Monte Cristo” samt i hans sons författarskap – Alexandre Dumas d.y. och hans mästerverk ”Kameliedamen”. Den förmodligen främsta franska romantikern var Victor Hugo, mest känd för sin lysande roman ”Ringaren i Notre-‐Dame”. Även Prosper Mérimée och hans enormt populära novell ”Carmen”, som senare blev opera i Georges Bizet’s berämda tappning, betydde mycket för den franska romantiska litteraturens utveckling. Men det var främst i lysande lyrik av Alfred de Musset, Gérard de Nerval, Alphonse de Lamartine och Théophile Gautier som den franska romantiken upplevde sin mest lysande blomstring. De främsta romanförfattarna och genier av realistisk prosa var Stendhal, vars verk genomsyras av insiktsfulla psykologiska porträtt och lysande realistiska skildringar av olika miljöer i bl.a. ”Le Rouge et le Noir” (Rött och Svart) och Honoré de Balzac men, inte minst, hans ”Den mänskliga komedin” och ”Pappa Goriot”. Dessa två ledde direkt till övergången från realismen mot den allt tydligare naturalismen. Denna trend var tydlig i verk av Guy de Maupassant, Gustave Flaubert och framför allt i naturalismens faders verk -‐ Émile Zola.
Alphonse de Lamartine Stendhal Guy de Maupassant främsta representanter: Alexandre Dumas d.ä. (1802 – 1870): ”De tre musketörerna”, ”Greven av Monte Cristo” Alexandre Dumas d.y. (1824 – 1895): ”Kameliedamen” Prosper Mérimée (1803 – 1870): ”Carmen”, ”Spader Dam”, ”Don Juan” Alfred de Musset (1810 – 1857): ”Flugan”, ”Titians son”, ”Historien om en vit trast”, Margot”
Alphonse de Lamartine (1790 – 1869): ”Méditations poétiques” Théofile Gautier (1811 – 1872): ”Poésies”, ”Les jeune-‐France”, ”Fortunio”, ”Avatar”, ”Kapten Francasse”, ”Militona” Victor Hugo (1802 – 1885): ”Ringaren i Notre-‐Dame”, ”Samhällets olycksbarn”, diktsamling” Chants de crépuscule”, ”Les misérables” Stendhal /Marie Henri Beyle (1783 – 1842): ”Le Rouge et le Noir”(Rött och Svart), essäsamling ”Om kärleken”, ”La chartreuse de Parme” (Kartusianklostret i Parma), ”Italienska berättelser” Honoré de Balzac (1799 – 1850): ”Pappa Goriot”, ”La Comédie humaine” (Den mänskliga komedin”) Guy de Maupassant (1850 – 1893): roman ”Boule de suif”(Fettpärlan”), ”Bel-‐Ami”, ”Pierre et Jean”, ”Notre cour” (Hjärtans längtan) Émile Zola (1840 – 1902): ”Thérese Raquin”, Den stora gruvstrejken”, ”Nana”, ”La terre” (Jorden), ”Le rêve” (Drömmen) Gustave Flaubert (1821 – 1880): ”Madame Bouvary”, ”L’éducation sentimentale” (Hjärtans fostran), ”La Tentation de Saint Antoine” (Hjärtans Begörelse), ”Trois contes (Tre berättelser)
Émile Zola Honoré de Balzac Gustave Flaubert RYSSLAND Trots att tidigaste romantiska tendenser visade sig i verk av Konstantin Batjusjkov, Vasilij Zjukovskij och Nikolaj Karamisijn, det var med Alexander Pusjkins författarskap som den ryska romantiska litteraturen visar för första gången med sin fulla originalitet. Hans inflyttande på kommande rysk 1800-‐tals litteratur går knappast att överskatta. Andra ryska poeter av den tidiga romantiska eran var bl. a. Mihail Lermontov, Fjodor Tjutjttsjiev, Evgenij Baratinskij och Anton Delvig. Senare ryska romantiken blomstrade med verk av bl.a. Nikolaj Gogol, Lev Tolstoj, Ivan Turgenjev, Anton Tjechov och Fjodor Dostojevskij, och precis som i fransk romantisk litteratur skedde det en tydlig förskjutning av rena romantiken mot realismen och senare naturalismen och symbolismen. främsta representanter: Alexander Pusjkin (1799 – 1837): ”Evgenij Onegin”, ”Spader Dam”, Boris Godunov”, Bronsryttaren”, ”Stengästen”, ”Ruslan och Ludmila”, ”André Chenier”, ”Mozart och Salieri”, ”Kaptenens dotter” Mikhail Lermontov (1814 – 1841): ”Sången om tsar Ivan Vasiljevitj”, ”Vår tids hjälte”, ”Demonen”
-‐62-‐
Nikolaj Gogol (1809 – 1852): ”Ukrainska noveller”, ”Kvällar på lantgård nära Dikanka”, ”Mirgorod”, ”Dåres anteckningar”, ”Revisorn”, ”Näsan”, ”Döda själar”, ”Kappan” Ivan Turgenjev (1818 – 1883): ”En jägarens dagbok”, ”Rudin”, ”Fäder och söner”, ”Ett adelsbo” Lev Tolstoj(1828 – 1910): ”Krig och Fred”, Anna Karenina”, ”Ivan Iljitjs död”, ”Kosackerna”, ”Uppståndelse” Anton Tjechov (1860 – 1904): ”Steppen”, ”En ledsam historia”. ”Damen med hunden”, ”Errand”, samt dramer: ”Måsen”, ”Onkel Vanja”, Damen med hunden”, ”Tre systrar”, ”Körsbärsträdgården” Fjodor Dostojevskij (1821 – 1881): ”Arma människor”, ” ”Döda huset”, ”Anteckningar från källarhuset”, ”Dubbelgångaren”, ”Roman i nio brev”, ”Ett svagt hjärta”, ”Spelaren” samt dramer: ”Bröderna Karamazov”, ”Idioten”, ”Brott och straff”
Mikhail Lermontov Alexander Pusjkin Lev Tolstoj
Anton Tjechov Fjodor Dostojevskij POLEN Polen visar sig som ett litterär makt, trots att landet existerar inte, p.g.a. Polens delning mellan Preussen, Ryssland och Ungersk-‐Österrikiska Imperiet. Det var just litteraturen men också polsk musik, polsk historia, det polska språket och polska traditioner som gjorde att landet överlevde som en nation från Polens första delning 1772 fram till Polens pånyttfödelse som stat 1918.
-‐63-‐
Just Polens historiska villkor var orsaken till de polska diktarnas fixering vid den stolta polska historia, de forna polska traditionerna och den typiskt polska ”sarmatismen”, d.v.s. odling av traditioner bundna till det gamla polska adelskapet. Tydliga messianska drag kunde skönjas i den polska romantiska litteraturen, då Polens öde skulle avgöras av en genialisk individ som samtidigt var en genialisk konstnär. Den romantiska litteraturen är det absolut stoltaste kapitlet i Polens historia.
Adam Mickiewicz Juliusz Slowacki Cyprian Kamil Norwid främsta representanter: Adam Mickiewicz (1798 – 1855): ”Dziady” (Förfädernas afton), ”Pan Tadeusz” (Herr Tadeusz), ”Sonety krymskie” (Krimsonetterna”, ”Konrad Wallenrod” Juliusz Slowacki (1809 – 1849): ”Kordian”, Balladyna”, ”Beniowski” Zygmunt Krasinski (1812 – 1859): ”Nie-‐boska komedia” (Den ogudomliga komedien), ”Iridion”, ”Framtidens psalmer”, Cyprian Kamil Norwid (1821 – 1883): ”Krakus”, ”Wanda”, ”Kleopatra”, ”Promethidion”, ”Fortepian Chopina” (Chopins piano) SVERIGE Perioden mellan c:a 1810 – 1840 brukar betraktas som den svenska lyrikens gyllene era. Detta mycket tack vare ett litterärt sällskap – Det Gotiska Sällskapet och tidningen som sällskapet gav ut ”Iduna”. De tongivande poeter, som alla arbetade åt samma konstnärliga mål, var bl. a. : Erik Gustaf Geijer, Erik Johan Stagnelius, Esaias Tegnér och P. D. A. Atterbom. Åren 1840 – 1880 kallas ofta i den svenska litteraturen för den liberala svenska litteraturperioden. Märkligt nog var det den första liberala tidningen i Sverige – ”Aftonbladet” som bidrog till vridning av litteraturen från den romantiska mot den mera realistiska författarstilen och realismen började dominera det svenska författarskapet av denna period och inte minst det språket som litteraturen brukade, som blev exaktare, koncist och precist. Den främste författaren i Sverige under denna tid var Carl Jonas Love Almqvist. Romantiska eran i svensk litteratur avslutas, precis som i andra länder, med tydligt realistisk, naturalistisk och tidig symbolistisk litteratur. Inte minst socialrealism fick stark fotfäste i landet. Perioden 1880 – 1900 dominerades av, framför allt, tre litterära gestalter, som också blev erkända internationellt – August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ola Hansson och Victoria Benedictsson.
-‐64-‐
främsta representanter: Erik Gustaf Geijer (1783 – 1847): ”Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den äldre”, lyrik bl.a. ”Tonerna”, ”Stilla skuggor”, ”På Nyårsdagen 1837”, ”Natthimmelen” Erik Johan Stagnelius (1793 – 1823): lyrik, bl.a. ”Wladimir den store”, ”Bacchanterna eller Fanatismen”, ”Blenda”, ”Gunlög”, ”Liljor i Saron” Esaias Tegnér (1782 – 1846): lyrik, bl.a. ”Frithiofs saga”, ”Axel”, August Strindberg (1845 – 1912): prosa: ”Röda rummet”, ”Svenska folket”, ”August Strindbergs lilla katekes för underklassen”, ”Odlad frukt”, ”Hemsöborna”, dramer: ”Fröken Julie”, ”Mäster Olof”, ”Till Damaskus”, ”Ett drömspel”, lyrik: ”Dikter på vers och prosa”, ”Sömngångarnätter på vakna dagar”, ”Ordalek och småkonst” Selma Lagerlöf (1858 – 1940): ”Gösta Berlings saga”, ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, ”Jerusalem”, ”Herr Arnes penningar”, ”Kristuslegender” Victoria Benedictsson (1850 – 1888): ”Från Skåne”, ”Pengar”, ”Fru Marianne”, ”Den bergtagna”, ”Efterskörd” Ola Hansson (1860 – 1925): ”Kärlekens trångmål”, ”Fru Ester Bruce”, ”En uppfostrare”, ”Resan hem”, ”Vägen till livet”, ”Det förlofvade landet”, ”På hemmets altare”
Erik Gustaf Geijer Erik Johan Stagnelius Esaias Tegnér
August Strindberg Selma Lagerlöf Victoria Benedictsson
-‐65-‐
DANMARK I Danmark var det Bernhard Severin Ingemann (1789 – 1862) som skapade den danska romantiska romanen men också skrev begåvad lyrik, Adam Oehlenschläger (1779 – 1850) en begåvad dansk skald och dramatiker som skrev texten till Danmarks nationalsång ”Det er et yndigt land”, och inte minst, Hans Christian Andersen (1805 – 1875) en Gudabenådad sagoberättare, som med sina (”eventyr” på danska), över 1000 dikter, 6 romaner och 50 skådespel, men framför allt, över 200 sagor tillhör de mest älskade diktare i människans historia.
Hans Christian Andersen H.C. Anfersens ”Flickan med svavelstickor” FILOSOFI Det tvistas mycket om det vara Jean-‐Jacques Rousseau (1712 – 1778) med hans uppmaning ”att låta känslan regera” eller de tyska idealisterna, som lade grunderna tillromantiken som idéhistorisk period. Tveklöst dock var det känslan och idealismen som dominerade perioden. Så som upplysningstidens förnuft och rationalism ledde slutligen till marxismen och utilitarismen, kan man härleda den senare existentialismen till romantikens idealism och irrationalism.
J-‐J. Rousseau E. Burke I. Kant J. G. Herder J.G. Fichte F. von Schelling F. Hegel
I England utmärkte sig Edmund Burke (1719 – 1797)som en tidig företrädare för den romantiska filosofin. Tyskar, Immanuel Kant (1724 – 1804), som omvärderar förhållandet mellan kunskap och verklighet, Johann Georg Hamann (1730 – 1788), som nästan jämställer poesin med religionen och Johann Gottfried Herder (1744 – 1803), som skapar en romantisk kulturfilosofi och lyfter fram folktraditionens betydelse för utveckling av den borgerliga kulturen, tillsammans med Sturm und Drang’s geniestetik bildade en fast ram för idévärlden och estetiken av den nya perioden.
-‐66-‐
Energier var enligt de tyska idealisterna -‐ Johann Gottlieb Fichte (1762 – 1814) och Friedrich von Schelling(1775 – 1854), det som skapade den materiella världen och energier var anden. Det gudomliga säkte man i naturen och just i naturen hade människosjälen sin födelseplats. Fichte var en av de tyska filosoferna som stod bakom den kraftiga uppkomsten av den tyska nationalismen och nationalismen blev snabbt en av romantikens bärande idéer. Nyplatonismen sökte det ursprungliga och det absoluta i människolivet. Detta var enligt nyplatonska filosofer möjligt uteslutande genom konsten. Skapande och inte minst konstskapande sågs av romantiker som just det som skilde människan från djuren. Därmed fick konsten en oerhört högt socialt status. Friedrich Hegel (1770 – 1831) utvecklade historiefilosofin, baserad på teser, antiteser och synteser, som styrdes av världsandes logik, då människan kunde få enbart en bitvis kunskap om världen den omgavs av. Dansken Sören Kierkegaard (1813 – 1855) såg drivkraften bakom människans handlande som resultat av den existentiella ångesten. Hans viktigaste verk ”Begreppet Ångest”, ”Fruktan och bävan” ”Enten – eller” (Antigen – eller) hade en avgörande betydelse för sena 1800-‐tals filosofi och för hela 1900-‐tals idévärld.
Sören Kierkegaard och hans mästerverk” Enten – Eller”