KURDISKA SYSKON BERÄTTAR

KURDISKA SYSKON BERÄTTAR

1999 kom de fem syskonen Abdulla tillsammans med sin mamma till Sverige för att förena sig med sin pappa som kommit några år tidigare. Numera är de sex syskon, lillebror Raman föddes våren 02. Med sina texter erövrar de det svenska språket och förankrar samtidigt sin hi-storia i sin nya verklighet.

Maj – 02

Tuva-Stina Lindén speciallärare, Lillholmsskolan

1999 kom de fem syskonen Abdulla tillsammans med sin mamma till Sverige för att förena sig med sin pappa som kommit några år tidigare. Numera är de sex syskon, lillebror Raman föddes våren 02. Med sina texter erövrar de det svenska språket och förankrar samtidigt sin hi-storia i sin nya verklighet.

Maj – 02

Tuva-Stina Lindén speciallärare, Lillholmsskolan

Mina syskon Jag heter Zjilwan och jag har fyra syskon. Dom heter Rasian, Zjikar, Zjikav och Pashang. Min bror Rasian och jag vi tycker om varandra. Jag kommer ihåg en dag i Kurdistan då han gick i klass fyra. Det var sista dagen i skolan. När han fick sitt betyg fick han inte godkänt och när jag såg honom blev jag så ledsen. Jag fick inte heller godkänt i engelska för att jag hade varit sjuk. I Kurdistan får man inte göra om provet och om man inte har gjort provet får man inte godkänt. Min syster Zjikar är en duktig tjej men ibland bråkar vi. För hon hjälper inte till att städa vårt rum, hon bara sitter och tittar på TV eller läser en bok. Och då blir jag arg på henne. Men ibland tycker vi alla om varandra. Vi går alla tillsammans. Jag blir så glad, vi ser ut som om vi har träffat varandra efter att inte ha setts på en lång tid. Min lillasyster Zjikav är också en bra tjej men inte så duktig som Zjikar och hon gillar inte matte. Zjikav tycker om Zjikar dom två kan inte sova ensamma, dom sover med varandra. Zjikav tycker om Zjikars kläder. Varje morgon bråkar dom, Zjikar vill inte att Zjikav ska ta hennes kläder. Men min pappa köper alltid mer kläder åt Zjikav. Min lillebror Pachang är fem år gammal. Han är en tuff kille. Han tycker om min mamma. Ibland när min pappa säger någonting på skoj till min mamma blir han sur på min pappa. Pachang har två önskningar: Att min pappa får körkort och att vi köper en fin bil. Han vill bli fotbollsmästare när han blir stor. Jag är äldst av mina syskon. Ibland är det tråkigt att vara äldst. Jag måste göra bra saker så att mina syskon blir bra när de blir stora. Om jag gör något fel så tar alla efter mig.

Zjilwan april 2001

Mina syskon Jag heter Zjilwan och jag har fyra syskon. Dom heter Rasian, Zjikar, Zjikav och Pashang. Min bror Rasian och jag vi tycker om varandra. Jag kommer ihåg en dag i Kurdistan då han gick i klass fyra. Det var sista dagen i skolan. När han fick sitt betyg fick han inte godkänt och när jag såg honom blev jag så ledsen. Jag fick inte heller godkänt i engelska för att jag hade varit sjuk. I Kurdistan får man inte göra om provet och om man inte har gjort provet får man inte godkänt. Min syster Zjikar är en duktig tjej men ibland bråkar vi. För hon hjälper inte till att städa vårt rum, hon bara sitter och tittar på TV eller läser en bok. Och då blir jag arg på henne. Men ibland tycker vi alla om varandra. Vi går alla tillsammans. Jag blir så glad, vi ser ut som om vi har träffat varandra efter att inte ha setts på en lång tid. Min lillasyster Zjikav är också en bra tjej men inte så duktig som Zjikar och hon gillar inte matte. Zjikav tycker om Zjikar dom två kan inte sova ensamma, dom sover med varandra. Zjikav tycker om Zjikars kläder. Varje morgon bråkar dom, Zjikar vill inte att Zjikav ska ta hennes kläder. Men min pappa köper alltid mer kläder åt Zjikav. Min lillebror Pachang är fem år gammal. Han är en tuff kille. Han tycker om min mamma. Ibland när min pappa säger någonting på skoj till min mamma blir han sur på min pappa. Pachang har två önskningar: Att min pappa får körkort och att vi köper en fin bil. Han vill bli fotbollsmästare när han blir stor. Jag är äldst av mina syskon. Ibland är det tråkigt att vara äldst. Jag måste göra bra saker så att mina syskon blir bra när de blir stora. Om jag gör något fel så tar alla efter mig.

Zjilwan april 2001

När Rasian bröt benet När Rasian var liten ville han att min pappa skulle vara med honom. Rasian tyckte om att spela fotboll. En dag gick min pappa till altanen för att laga TV-antennen. Rasian gick efter ho-nom. Han ramlade ner från altanen. Först en våning till badrummet och sen en vå-ning till ner på gården. Min pappa och mamma trodde att Rasian hade dött. Min pappa körde till sjukhuset för att se hur det hade gått med Rasians huvud. När min pappa och Rasian kom till sjukhuset sade läkaren att det inte var något fel på Rasians huvud. Men när min pap-pa och Rasian hade åkt hem sa min mamma att Rasian inte kunde stå. Då åkte min pappa och Rasian till sjukhuset igen. Men den här gången sa läkaren att Rasian hade brutit benet. De gipsade Rasians ben. Rasian fick ha gipset i tre veckor. Men sen blev det bra igen med hans ben. Han kunde spela fotboll igen. Det bästa Rasian vet är att spela fotboll.

Zjikar december 2002

När Rasian bröt benet När Rasian var liten ville han att min pappa skulle vara med honom. Rasian tyckte om att spela fotboll. En dag gick min pappa till altanen för att laga TV-antennen. Rasian gick efter ho-nom. Han ramlade ner från altanen. Först en våning till badrummet och sen en vå-ning till ner på gården. Min pappa och mamma trodde att Rasian hade dött. Min pappa körde till sjukhuset för att se hur det hade gått med Rasians huvud. När min pappa och Rasian kom till sjukhuset sade läkaren att det inte var något fel på Rasians huvud. Men när min pap-pa och Rasian hade åkt hem sa min mamma att Rasian inte kunde stå. Då åkte min pappa och Rasian till sjukhuset igen. Men den här gången sa läkaren att Rasian hade brutit benet. De gipsade Rasians ben. Rasian fick ha gipset i tre veckor. Men sen blev det bra igen med hans ben. Han kunde spela fotboll igen. Det bästa Rasian vet är att spela fotboll.

Zjikar december 2002

Nu skall jag berätta om mitt liv och Kurdistan. I Kurdistan var min pappa soldat och han var chef. Sen blev det krig i Kurdistan. De ville döda min pappa. Då flydde min pappa till Sverige men vi kom inte med. Vi stannade kvar i Kurdistan. Vi kunde inte se honom men vi kunde prata med honom i telefon. Och vi kunde skicka brev till honom. En gång skickade vi ett fotografi till honom där vi stod som en pil eller en trappa. När min pappa kom till Sverige var jag fyra år. Jag visste inte att min pappa skulle fara till Sverige. Min lillebror var bara ett år, han trodde att pappa skulle gå och köpa en bil. Han sa: Kan jag få fem kronor? Det gav min pappa till honom och det fick jag också. Min storasyster grät och min moster försökte trösta henne. När det blev Eid, den stora festen, grät min mamma för att min pappa inte var där, alla andras pappor var där. Efter ett halvt år ringde min pappa och sa att vi skulle resa till Syrien. Vi åkte dit. Vi kunde inte prata arabiska men min mamma kunde lite grann. Vi barn kunde bara säga tuggummi men sen lärde vi oss lite till. Efter ett halvt år i Syrien kom vi till Sverige. När vi kom till Sverige berättade min mamma hur det var under kriget. Så här berättade min mamma: Hennes kusin var med i ett parti som hette ”party democrat” och min pappa var med i ett parti som hette ”yecati”. Vi bodde i staden Hawler och där hade ”party democrat” vunnit. Vi hade en granne som visste att min pappa var med i ”yecati”. De avslöjade att min pappa var med i ”yecati”. Då kom många soldater och letade efter min pappa. En kväll låg vi och sov i vår villa. Det var mörkt ute. Då knackade det på vår dörr. Min mamma öppnade dörren. Det var soldater. De kom och tog pappa. Min mamma sa: - Ni skall inte ta min man. Om ni tar min man följer jag också med. De tog min pappa och min mamma följde också med. Hon stängde inte dörren. Min mamma var modig. Om inte min mamma hade gått med dem skulle de ha dödat min pappa. Zjikav januari 2002

Nu skall jag berätta om mitt liv och Kurdistan. I Kurdistan var min pappa soldat och han var chef. Sen blev det krig i Kurdistan. De ville döda min pappa. Då flydde min pappa till Sverige men vi kom inte med. Vi stannade kvar i Kurdistan. Vi kunde inte se honom men vi kunde prata med honom i telefon. Och vi kunde skicka brev till honom. En gång skickade vi ett fotografi till honom där vi stod som en pil eller en trappa. När min pappa kom till Sverige var jag fyra år. Jag visste inte att min pappa skulle fara till Sverige. Min lillebror var bara ett år, han trodde att pappa skulle gå och köpa en bil. Han sa: Kan jag få fem kronor? Det gav min pappa till honom och det fick jag också. Min storasyster grät och min moster försökte trösta henne. När det blev Eid, den stora festen, grät min mamma för att min pappa inte var där, alla andras pappor var där. Efter ett halvt år ringde min pappa och sa att vi skulle resa till Syrien. Vi åkte dit. Vi kunde inte prata arabiska men min mamma kunde lite grann. Vi barn kunde bara säga tuggummi men sen lärde vi oss lite till. Efter ett halvt år i Syrien kom vi till Sverige. När vi kom till Sverige berättade min mamma hur det var under kriget. Så här berättade min mamma: Hennes kusin var med i ett parti som hette ”party democrat” och min pappa var med i ett parti som hette ”yecati”. Vi bodde i staden Hawler och där hade ”party democrat” vunnit. Vi hade en granne som visste att min pappa var med i ”yecati”. De avslöjade att min pappa var med i ”yecati”. Då kom många soldater och letade efter min pappa. En kväll låg vi och sov i vår villa. Det var mörkt ute. Då knackade det på vår dörr. Min mamma öppnade dörren. Det var soldater. De kom och tog pappa. Min mamma sa: - Ni skall inte ta min man. Om ni tar min man följer jag också med. De tog min pappa och min mamma följde också med. Hon stängde inte dörren. Min mamma var modig. Om inte min mamma hade gått med dem skulle de ha dödat min pappa. Zjikav januari 2002

Nu ska jag berätta om den här bilden. Vi var i Syrien och satt och åt med två vänner som bodde hemma hos oss. De var mycket snälla. Vi satt alltid ute och åt. Det var inte så roligt i Syrien för att jag hade inga kompisar. Jag var hemma och spelade tv-spel. Vi hade några grannar men de var rädda för mig. Jag visste inte varför. Jag hade inte gjort något. Jag försökte bli deras kompis men de sprang ifrån mig. Jag försökte gömma mig för att få prata med dem men de såg mig alltid. Då började jag strunta i dem. En gång när jag skulle köpa godis såg jag en kille som var kurd. Jag började prata med honom och sen blev vi kompisar. Han kunde arabiska så han kunde prata med araberna. Han hade en kompis som sålde kycklingar och min mamma köpte alltid kycklingar av honom. Sen blev han min kompis, men han var ganska gammal. Men han var mycket snäll. På dagarna var jag med honom och araben i hans pappas af-fär. Vi fick låna hans cykel och vi cyklade runt med den. Jag hade roligt där. Och efter några dagar blev de två bröderna som varit rädda för mig mina kompisar. Jag spelade fotboll med dem. En gång när jag spelade fotboll på gatan råkade jag sparka på bollen så att den flög in i ett hus. Mannen som bodde i huset var för sträng och vi kunde inte få bollen tillbaka. Vi försökte i alla fall, vi plingade på husets dörr men mannen blev arg och sprang efter oss. Jag sprang runt kvarteret och sen sprang jag hem och gömde mig under sängen så att han inte kunde hitta mig. Mannen plingade på vårt hus och sa något på arabiska men vi fattade inget. Jag visste att han pratade om mig. Min mamma kunde inte arabiska. Hon sa på kurdiska: - Min son är mycket snäll! Sen gick mannen hem och jag blev glad för att han gick. Jag lovade att jag inte skulle plinga på någon annans dörr mer. Rasian februari 2002

Nu ska jag berätta om den här bilden. Vi var i Syrien och satt och åt med två vänner som bodde hemma hos oss. De var mycket snälla. Vi satt alltid ute och åt. Det var inte så roligt i Syrien för att jag hade inga kompisar. Jag var hemma och spelade tv-spel. Vi hade några grannar men de var rädda för mig. Jag visste inte varför. Jag hade inte gjort något. Jag försökte bli deras kompis men de sprang ifrån mig. Jag försökte gömma mig för att få prata med dem men de såg mig alltid. Då började jag strunta i dem. En gång när jag skulle köpa godis såg jag en kille som var kurd. Jag började prata med honom och sen blev vi kompisar. Han kunde arabiska så han kunde prata med araberna. Han hade en kompis som sålde kycklingar och min mamma köpte alltid kycklingar av honom. Sen blev han min kompis, men han var ganska gammal. Men han var mycket snäll. På dagarna var jag med honom och araben i hans pappas af-fär. Vi fick låna hans cykel och vi cyklade runt med den. Jag hade roligt där. Och efter några dagar blev de två bröderna som varit rädda för mig mina kompisar. Jag spelade fotboll med dem. En gång när jag spelade fotboll på gatan råkade jag sparka på bollen så att den flög in i ett hus. Mannen som bodde i huset var för sträng och vi kunde inte få bollen tillbaka. Vi försökte i alla fall, vi plingade på husets dörr men mannen blev arg och sprang efter oss. Jag sprang runt kvarteret och sen sprang jag hem och gömde mig under sängen så att han inte kunde hitta mig. Mannen plingade på vårt hus och sa något på arabiska men vi fattade inget. Jag visste att han pratade om mig. Min mamma kunde inte arabiska. Hon sa på kurdiska: - Min son är mycket snäll! Sen gick mannen hem och jag blev glad för att han gick. Jag lovade att jag inte skulle plinga på någon annans dörr mer. Rasian februari 2002

Pashang

Pashang

Min syster Zjikar Nu ska jag berätta om min bästa syster. Hon heter Zjikar. Jag kan inte sova utan henne. Vi måste sova i armkrok. Ibland blir vi ovänner men vi blir alltid kompisar på kvällen. Hon brukar säga till mig att jag ska låtsas vara ett litet barn. Då gör jag mig till ett barn. Jag och Zjikar gör allt med varandra. Då blir min mamma glad. Zjikar brukar kamma mitt hår. Min storasyster Zjilwan är också snäll. Jag och Zjilwan brukar säga till Zjikar att hon ska bli doktor för att hon är jätteduktig. Zjikar hjälper hela familjen. Zjikav februari 2002

Min syster Zjikar Nu ska jag berätta om min bästa syster. Hon heter Zjikar. Jag kan inte sova utan henne. Vi måste sova i armkrok. Ibland blir vi ovänner men vi blir alltid kompisar på kvällen. Hon brukar säga till mig att jag ska låtsas vara ett litet barn. Då gör jag mig till ett barn. Jag och Zjikar gör allt med varandra. Då blir min mamma glad. Zjikar brukar kamma mitt hår. Min storasyster Zjilwan är också snäll. Jag och Zjilwan brukar säga till Zjikar att hon ska bli doktor för att hon är jätteduktig. Zjikar hjälper hela familjen. Zjikav februari 2002

Nu skall jag berätta om den här bilden som handlar om när min pappa var med i kriget. Min pappa började kriga för Saddam Hussein. Alla män som hade gått i gymnasiet blev inkallade till kriget. Saddam inkallade också min morbror. Min morbror var med på ett av de farligaste ställen. Han var mycket snäll så alla hans kompisar gillade honom. En man som var på Saddam Husseins sida var mycket avundsjuk på honom. Mannen blev arg och sköt min morbror i huvudet och min morbror dog.

Min morbrors kompisar tog hans lik tillbaka till Kurdistan. De berättade för min mormor hur han hade dött. Då grät min mormor. Sen sprang min moster till min mamma och sa till henne vad som hade hänt. Då sprang min mamma ut på vägen. Hon grät hela tiden. Min morfar hade rest till Bagdad för att hämta hem min andra morbror. Efter några dagar kom de tillbaka. De blev mycket ledsna när de fick höra att min morbror var död. När min pappa fick veta att min morbror hade blivit skjuten rymde han från Iraks soldater och gick med kurderna. De krigade mot Irak.

Nu skall jag berätta om den här bilden som handlar om när min pappa var med i kriget. Min pappa började kriga för Saddam Hussein. Alla män som hade gått i gymnasiet blev inkallade till kriget. Saddam inkallade också min morbror. Min morbror var med på ett av de farligaste ställen. Han var mycket snäll så alla hans kompisar gillade honom. En man som var på Saddam Husseins sida var mycket avundsjuk på honom. Mannen blev arg och sköt min morbror i huvudet och min morbror dog.

Min morbrors kompisar tog hans lik tillbaka till Kurdistan. De berättade för min mormor hur han hade dött. Då grät min mormor. Sen sprang min moster till min mamma och sa till henne vad som hade hänt. Då sprang min mamma ut på vägen. Hon grät hela tiden. Min morfar hade rest till Bagdad för att hämta hem min andra morbror. Efter några dagar kom de tillbaka. De blev mycket ledsna när de fick höra att min morbror var död. När min pappa fick veta att min morbror hade blivit skjuten rymde han från Iraks soldater och gick med kurderna. De krigade mot Irak.

De kurdiska soldaterna behövde mat uppe i bergen. En gång red min farbror tillsammans med en annan man med mat till min pappa och de andra kurderna. På vägen hörde min farbror någonting men det var så långt borta att han inte kunde höra vad det var. Sen kom ljudet när-mare, det var en helikopter. Min farbror sa: - Kom! Vi rider snabbt upp i bergen! Men den andra mannen sa att han inte trodde att de skulle bli upptäckta. Min farbror steg av hästen och sprang upp i bergen, han sprang det snabbaste han kunde. Plötsligt drog en man ner honom på marken. Han blev mycket rädd. Men mannen sa att han också hade gömt sig för helikoptern. Helikoptern krigade mot min pappa och de andra men den här gången dog ingen. Min pappa blev mycket glad över att ingen dog. Sen bestämde min pappa och min mamma att vi skulle bo i en by. En gång när vi bodde i den byn kom det en helikopter. Min storasyster låg i sin vaggstol. Helikoptern började skjuta och då skulle vi gå in i en grotta dit gick vi alltid då det kom en helikopter. Då min storasyster låg i sin vaggstol måste vi lämna henne för att gå in i grottan. Men min mamma kunde inte lämna henne, hon sprang och hämtade henne. Det var bra att de klarade sig. Alla blev glada och sa till min mamma att det var modigt av henne. Min mamma har alltid varit modig. En gång när det var krig mellan Irak och Iran räddade hon mig. Det var natt. Man kunde inte se varandra. Hon tappade mig på marken bredvid en liten flod. Hon var mycket rädd för att hon trodde att jag skulle ramla i vattnet. Men jag hade tur. Jag låg på marken. Efter ett tag kom pappas kusiner och frågade: - Vem är det? Mamma svarade att det var hon och bad dem hjälpa henne att hitta Rasian in-nan han druknade. De räddade mig och mamma var hur glad som helst när de hittade mig.

Rasian mars 2002

De kurdiska soldaterna behövde mat uppe i bergen. En gång red min farbror tillsammans med en annan man med mat till min pappa och de andra kurderna. På vägen hörde min farbror någonting men det var så långt borta att han inte kunde höra vad det var. Sen kom ljudet när-mare, det var en helikopter. Min farbror sa: - Kom! Vi rider snabbt upp i bergen! Men den andra mannen sa att han inte trodde att de skulle bli upptäckta. Min farbror steg av hästen och sprang upp i bergen, han sprang det snabbaste han kunde. Plötsligt drog en man ner honom på marken. Han blev mycket rädd. Men mannen sa att han också hade gömt sig för helikoptern. Helikoptern krigade mot min pappa och de andra men den här gången dog ingen. Min pappa blev mycket glad över att ingen dog. Sen bestämde min pappa och min mamma att vi skulle bo i en by. En gång när vi bodde i den byn kom det en helikopter. Min storasyster låg i sin vaggstol. Helikoptern började skjuta och då skulle vi gå in i en grotta dit gick vi alltid då det kom en helikopter. Då min storasyster låg i sin vaggstol måste vi lämna henne för att gå in i grottan. Men min mamma kunde inte lämna henne, hon sprang och hämtade henne. Det var bra att de klarade sig. Alla blev glada och sa till min mamma att det var modigt av henne. Min mamma har alltid varit modig. En gång när det var krig mellan Irak och Iran räddade hon mig. Det var natt. Man kunde inte se varandra. Hon tappade mig på marken bredvid en liten flod. Hon var mycket rädd för att hon trodde att jag skulle ramla i vattnet. Men jag hade tur. Jag låg på marken. Efter ett tag kom pappas kusiner och frågade: - Vem är det? Mamma svarade att det var hon och bad dem hjälpa henne att hitta Rasian in-nan han druknade. De räddade mig och mamma var hur glad som helst när de hittade mig.

Rasian mars 2002

Nu ska jag berätta om min pappas liv. Min pappa har ingen mamma eller pappa. Först dog hans mamma. När hans mamma dog då var han bara 10 år. Efter två år dog hans pappa. Min pappa var bara 12 år när han började jobba som bagare, han kunde baka fast han bara var 12 år. När min pappa blev lite äldre jobbade han som bilmekaniker, han gick i skolan för att bli elektriker. Nu ska jag berätta om min farmor. Hon heter Senia. Hon är min låtsasfarmor men hon känns som en riktig farmor. Hon tycker om min pappa som sitt eget barn. När jag ville gå till stan då sa hon ja och när vi var i stan köpte hon glass till mig. Klänningen som jag har på mig på bilden köpte hon åt mig. När min pappa kom till Sverige bodde vi med min farmor i ett hus. Farmor bodde i den nedre våningen och vi bodde i den uppe på. Min mamma och min farmor brukade byta kläder. Nu är det snart fyra år sen jag såg min farmor. Men jag kommer aldrig att glömma henne!

Zjikav mars 2002

Nu ska jag berätta om min pappas liv. Min pappa har ingen mamma eller pappa. Först dog hans mamma. När hans mamma dog då var han bara 10 år. Efter två år dog hans pappa. Min pappa var bara 12 år när han började jobba som bagare, han kunde baka fast han bara var 12 år. När min pappa blev lite äldre jobbade han som bilmekaniker, han gick i skolan för att bli elektriker. Nu ska jag berätta om min farmor. Hon heter Senia. Hon är min låtsasfarmor men hon känns som en riktig farmor. Hon tycker om min pappa som sitt eget barn. När jag ville gå till stan då sa hon ja och när vi var i stan köpte hon glass till mig. Klänningen som jag har på mig på bilden köpte hon åt mig. När min pappa kom till Sverige bodde vi med min farmor i ett hus. Farmor bodde i den nedre våningen och vi bodde i den uppe på. Min mamma och min farmor brukade byta kläder. Nu är det snart fyra år sen jag såg min farmor. Men jag kommer aldrig att glömma henne!

Zjikav mars 2002

Jag kommer aldrig glömma när vårt hus brann. Min pappa hade köpt ben-sin. Alla köpte bensin ifall det skulle bli krig. Pappas kompis hade glömt att stänga båda hålen i dunken med bensin. Vi var inte hemma utan vi var hos vår granne. Vi hörde någonting som ex-ploderade. Vi sprang ut, då såg vi att det var vårt hus som brann. När det hände var jag bara två år.

Zjikav mars 2002

Jag kommer aldrig glömma när vårt hus brann. Min pappa hade köpt ben-sin. Alla köpte bensin ifall det skulle bli krig. Pappas kompis hade glömt att stänga båda hålen i dunken med bensin. Vi var inte hemma utan vi var hos vår granne. Vi hörde någonting som ex-ploderade. Vi sprang ut, då såg vi att det var vårt hus som brann. När det hände var jag bara två år.

Zjikav mars 2002

Hur det känns att flytta från Kurdistan till Sverige Det är bättre att bo i Sverige för det är inte krig här. Men att bo i Kurdistan är roligare. Ibland blir det krig där. När vi bodde i Kurdistan så kom de efter min pap-pa. Min pappa bestämde sig för att flytta till Sverige. För mig är det mycket tråkigt för jag blev av med mina kompisar när jag skulle flytta till annat land. Jag kunde inte språket och jag hade inga kompisar. Men nu känns det bättre för jag har fått ganska många kompisar. Det jag saknar mest från Kurdistan är att träffa min morfar och kunna åka till byn och gå bada i floden och plocka granatäpplen.

Rasian maj 2002

Hur det känns att flytta från Kurdistan till Sverige Det är bättre att bo i Sverige för det är inte krig här. Men att bo i Kurdistan är roligare. Ibland blir det krig där. När vi bodde i Kurdistan så kom de efter min pap-pa. Min pappa bestämde sig för att flytta till Sverige. För mig är det mycket tråkigt för jag blev av med mina kompisar när jag skulle flytta till annat land. Jag kunde inte språket och jag hade inga kompisar. Men nu känns det bättre för jag har fått ganska många kompisar. Det jag saknar mest från Kurdistan är att träffa min morfar och kunna åka till byn och gå bada i floden och plocka granatäpplen.

Rasian maj 2002

Zjikav f.-91 Zjikar f.-90 Zjilwan f.-87 Rasian f.-89 Pashang f.-94

Syskonen Abdulla berättar om livet i Kurdistan och resan till Sverige.

Producerad 2002 i samarbete med

Fantasifabriken Skärholmen

Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95, 12740 Skärholmen

Zjikav f.-91 Zjikar f.-90 Zjilwan f.-87 Rasian f.-89 Pashang f.-94

Syskonen Abdulla berättar om livet i Kurdistan och resan till Sverige.

Producerad 2002 i samarbete med

Fantasifabriken Skärholmen

Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95, 12740 Skärholmen