1 (10)

Emergens Designprocessen som dialog

mellan människa & maskin

David Lindecrantz A3TT08#43DAVLIN.PDF

Jag upplever alltför ofta arkitektur skapad med digital

spjutspetsteknik såsom fraktalgeometri eller generativa

algoritmer som banal. Ett sökande efter nya främmande

former kan vara spännande, rentav lovvärda eller

tankeväckande, spektakel i sig. Men om inga andra frågor

än jakten på vad som är möjligt, vad kan vi göra med det

här? finns närvarande anser jag att vi står vid periferin till

ett fält som har potentialen att inte bara skapa ny form för

sakens skull, utan ny form som existerar för att de löser

komplexa problem på nya sätt. Jag vill utforska om, och

hur, interaktiva skissprocesser mellan arkitekten och

datorn kan leda oss till byggnader och byggda miljöer som

lever upp till detta.

Mina största arkitekturupplevelser från tiden innan jag började på

utbildningen kan delas in i två kategorier. Dels betraktandet av

solitära byggnader – främst oantastliga klassiker av de heroiska

modernisterna Ludwig Mies van der Rohe, Le Corbusier och Frank

2 (10)

Lloyd Wright – via bilder i böcker och tidskrifter. En intellektuell

snarare än fysisk upplevelse av arkitektur, som genom sin strävan efter

total stringens och perfektion kanske ges sin optimala upplevelse just

utanför den reella sfären; som en mental konstruktion, som utopiska

bilder.

Den andra kategorin av upplevelser är de verkliga, med alla

sinnen involverade, upplevelserna av platser. De som gjort starkast

avtryck är dels en vistelse i Haut-de-Cagnes, en liten medeltida

bergsby i Provence. Den andra är Tokyo, en stad som inte behöver

någon introduktion, men som samtidigt ständigt förvånar europeiska

förstagångsbesökare med sitt annorlundaskap jämfört med våra

metropoler. Platser som är separerade av nära tusen år och hela den

eurasiska kontinenten men gav mig liknande upplevelser.

En observation från de två platserna är hur enskilda objekt alltid

är underordnade i sin relation till helheten. Enskilda byggnader sticker

ofta ut som i sig uppseendeväckande verk, eller träder blänkande fram

ur anonymiteten först när man stannat upp och råkar vila ögonen det

tidigare osynliga. Dock är helheten den starkaste upplevelsen. Hur

varje nytt tillägg adderar till kontexten sin arkitekts och sina invånares

ackumulerade erfarenheter och drömmar och kombinerar dem med

platsens specifika topografi, flöden och ingivelser till en

tredimensionell urban väv av rumssamband, historier och viljor. Det är

detta jag kallar emergens, den sammansatta tillblivelsen av en helhet

som är större en de ingående delarna; komplexa självorganiserande

system formade av samspelet mellan en pluralitet av interaktioner

mellan enklare underliggande system. Resultatet är ofta trassligt,

mångfacetterat och svårtolkat – långt från modernisternas estetiska

stringens men något jag finner oändligt mycket rikare; en upplevelse

som kan stannas upp och intellektualiseras, men framför allt är något

dynamiskt, kroppsligt och känslomässigt.

Jag har funderat på om dessa platsers fysiska spontanitet och

undulerande terräng resonerar så väl med mig på grund av sitt

släktskap med Visby, där jag bodde under mina första knappa tre år.

En tid som lämnar gåtfulla, drömlika minnen hos de flesta. Avlägsna

minnen som kanske aktiveras när jag konfronteras med liknande

miljöer, och framkallar dessa förtätade ögonblick. Men, att

fascinationen för den typen av dynamiska, oförutsägbara miljöers

skulle vara unik för mig, och andra med liknande tidiga barndoms-

minnen, är inte sannolik – snarare visar oräkneliga skildringar ur

litteraturen, filmhistorien och från turister att den oförutsägbara,

frambrytande, arkitektur man kan uppleva i sydeuropeiska

medeltidsbyar och japanska gränder har en, om inte universell, så

åtminstone väldigt bred attraktionskraft. Jag är nyfiken på om man

kan hitta designprocesser som fångar spår av dessa, till synes icke

medvetet designade, kvaliteter. Inte på ett ytligt kitschigt eller

historiserande manér – utan att fånga just pluraliteten, spår av en

organisk tillblivelse.

Jakten på det svårfångade

Gemensamt för mina exempel är det adderades täta, ur

sammanhanget formade, relation till det befintliga och en dynamisk

oregelbundenhet. Byggnader och detaljer kan likna varandra men

sammanhanget på mikronivå, eller de inblandade människornas

individuella val, bidrar till morfologiska mutationer. Processen ligger

någonstans mellan växtrikets adaptiva sätt att ta sig an en plats och

3 (10)

den moderna arkitekturens och stadsplaneringens strävan efter de

stora gesterna, generalitet och kontroll. Det mesta skapat av

människan kan placeras in någonstans på denna tänkta axel, och

medan jag exemplifierat aspekter hos stadsplanering och byggnaders

relation till varandra går det att zooma in till andra arkitektoniska

discipliner, till exempel planlösning, intern rumskonfiguration och

detaljering. För det sistnämnda är strukturen och ornamentiken i

framför allt Antoni Gaudis fritt associerande, ofta av naturen

inspirerade, art nouveau ett bra exempel.

Jag påstår att design som ligger tillräckligt långt mot den

biologiska änden av axeln för att framkalla upplevelser liknande de jag

beskrivit, men samtidigt har ett stort nog mått av tanke, vi kan kalla

det arkitektonisk regi, för att fungera och för att erbjuda estetiska

kvaliteter utöver det rent slumpmässiga är svår att åstadkomma. I

synnerhet för den ensamma arkitekten, eller en kommitté arkitekter,

eller ens en tvärdisciplinär kommitté av arkitekter, sociologer,

politiker, ungdomar eller vilka man nu vill spetsa cocktailen med. Jag

gör inga anspråk på att det skulle vara bättre än något annat (även om

jag kommer närma mig ytterligare förklaringar till varför det

åtminstone är “bra”), och absolut inte att det är vägen till den enda

och ultimata arkitekturupplevelsen. Men sådana värderingar spelar

heller ingen roll för det fortsatta resonemanget om hur skissprocesser

för att nå dessa, och andra oväntade, resultat kan se ut – och det är dit

jag vill komma.

Människa & maskin

Den mänskliga arkitektens eller designerns främsta styrkor, i relation

till datorn, är potentialen till erfarenhetsbaserade, intuitiva,

idiosynkratiska och estetiska val. Ställningstaganden som inte trivialt

kan härledas till regler, och som skänker det designade objektet

kvaliteter och mening utöver det rent funktionella, det strikt

optimerade. Datorn å andra sidan har kapacitet att bearbeta ett

enormt antal ingående detaljer och parametrar i iteration efter

iteration utan att tröttna. Allt snabbare för varje år som går, för varje

ny mikroprocessor som utvecklas. Jag är nyfiken på hur dessa

komplementerande färdigheter kan komma att utnyttjas i framtiden.

Datorn som designverktyg har sedan CAD-systemen slog

igenom kommersiellt under 1980-talets andra hälft blivit ett

oumbärligt verktyg för alla utom de mest konservativa

arkitektkontoren. Ändå används den mest för att åstadkomma

ritningar och modeller, att föra över traditionellt ritande till datorn,

som en skrivmaskin eller en enkel ordbehandlare. Med tiden har

tredimensionella designmjukvaror gjort det möjligt att pröva

komplexa geometrier och rumssamband snabbare än med traditionella

skisstekniker. De allra mest avancerade kontoren har tittat bortom de

specifika arkitektmjukvarorna för att åstadkomma komplexa former

och bärande strukturer som tidigare varit omöjliga, eller åtminstone

nära nog oändligt tidskrävande, att beräkna och realisera. Denna

utveckling har format vår tids arkitektur, som i sin tur omformar

blivande arkitekters sätt att angripa arkitektoniska utmaningar

(Mueller, 2006).

4 (10)

Samhällets, byggnadsteknikens och arkitekturens utveckling

påverkar i ett fortlöpande växelspel vad arkitekter förväntas, och har

spelrum till, att skapa. Under 1900-talet var det främst förändrade

strukturer och behov i samhället, samt nya material och industriella

tekniker, som katalyserade fram ny arkitektur och nya arkitektoniska

förhållningssätt. Det riktigt intressanta som händer under den här

generationen är vilken påverkan våra nya designverktyg kommer få för

vårt sätt att tänka arkitektur. Jürgen Habermas, filosof och sociolog,

beskrev hur mänskligheten under 1900-talet gått från att vara en art

som skapar sina verktyg, homo faber, till att socialt och intellektuellt

bli allt svårare att separera från de verktyg vi skapat, homo fabricatus

(Habermas, 1970). Informations- och kommunikationsteknik har

förändrat hur vi angriper problem genom att radikalt förkorta

avståndet till både informationen och människorna vi kan använda för

att nå det bästa svaret. Datorprogrammering är ett annat illustrativt

exempel som visar hur verktygen förändrar oss. Uppfinnandet av

datorn har skapat denna nya disciplin som består av att formulera

problemlösningsmönster, sätt att lösa problem som ofta inte liknar

människans, på de språk vi skapat speciellt för detta syfte (Terzidis, 2006).

Arkitekturen, både de realiserade verken och yrket i sig, är alltid i

förändring och framöver kommer utvecklingen inom verktyg och

representationsformer – det vill säga hur vi arkitekter representerar,

presenterar och kommunicerar våra kreationer – sannolikt spela en

stor roll. Hur kan detta samarbete mellan människa och maskin

komma att fungera, och vilka fördelar kan det ge i resultatet och vilka

följder ger det för arkitektyrket?

Hyperevolutionär design

Allt skissarbete är iterativt. Även i den mest direkta, mest smärtfria

skissprocess uppstår en diskrepans mellan arkitektens inre bild och den

färdiga skissen. Om man så slutar vid den första teckningen har det skett

en dialog mellan den mentala lösningen och den bild som framträder på

pappret. Gränssnittet, i det här fallet pennan och pappret, förändrar i

någon mån det kommande resultatet. Oftast nöjer man sig inte med den

första skissen utan fortsätter förfina svaret på det problem man ställts

inför i skiss efter skiss, där varje iteration utgår från erfarenheter de

tidigare iterationerna gett. I vissa iterationer hittar man något som

motsvarar den inre bilden men som kan förfinas ytterligare. I andra skisser

uppstår något oväntat, något som inte fanns i den inre bilden men som

kan visa sig användbart i nästa iteration. Lika gärna kan en iteration i

skissprocessen avslöja brister i den ofta idealistiska inre bilden, brister som

kanske omformar problemställningen eller riktningen som lösningen måste

ta. Sällan klarar sig arkitekten på egen hand, utan tar hjälp av kritik från

kollegor, intryck från världen utanför och de erfarenheter han eller hon

samlat på sig genom livet. Jag kommer likna skissprocessen, där varje

iteration kombinerar resultat och utvärderingar av tidigare skisser, både

vid en dialog och vid en evolutionär process.

Evolutionsbiologi inspirerade under 1900-talet många forskare inom

automatisk problemlösning och artificiell intelligens, däribland John

Henry Holland vars banbrytande bok Adaptation in Natural and

Artificial Systems (Holland, 1975) gav honom epitetet den genetiska

algoritmens fader. Förenklat försöker problemlösning enligt den

genetiska algoritmen likna evolutionens sätt att genom slumpartad

5 (10)

mutation och naturligt urval, snarare än via en linjär tankekedja, nå

väloptimerande lösningar på komplexa problem eller till och med

självmedvetenhet och intelligens. Man har ännu inte nått fram till

något som liknar självmedvetenhet, men metoden har framgångsrikt

applicerats på matematiska och tekniska problem med resultat på den

verkshöjd som krävs för att beviljas patent. Det mest publicerade

exemplet är en antenn skräddarsydd till Nasa-projektet Mars Odyssey

(Koza, 2003). Det intressanta här är inte applikationen, utan att de

involverade människorna endast definierade problemets mål och fick

sedan, efter att datorn behandlat tusentals evolutionssteg under en

tiotimmarsdag, ut en design som svarade mot dessa mål. Antennens

tillblivelse är mer lik en organisk livsforms – till exempel den blomma

som genom evolutionen hittat sitt sätt att vända sig mot solen för att

tillgodogöra sig maximalt med energi – än en mänsklig uppfinning.

Den kan också bara observeras likt ett naturföremål; processen som

lett fram till den – naturens egen skissprocess – försäkrar dess duglighet

men det finns ingen upphovsman, designer eller uppfinnare som kan

förklara varför den ser ut eller fungerar som den gör.

Ett antal teoretiker och forskare har intresserat sig för att

generera arkitektur med varianter på den genetiska algoritmen.

Däribland finns Manuel DeLanda som i artikeln Deleuze and the Use

of the Genetic Algorithm in Architecture (DeLanda, 2001) analyserar

möjligheten ur ett filosofiskt snarare än pragmatiskt perspektiv. I

texten applicerar han två av Deleuzes koncept kring tillblivelsen av

form; intensiva kvantiteter och topologiskt tänkande. Han rör även

frågan hur formen och den arkitekturprogrammatiska fråge-

ställningen kan representeras och problematiken kring hur rollen för

den mänskliga arkitekten ser ut i sammanhanget – reduceras den till

att mer likna en rashundsuppfödares än den traditionellt skapande

arkitektens? Utsikterna för genetiskt framavlad arkitektur ser mörka

ut om man får tro på slutsatserna i DeLandas essä:

Architects wishing to use this new tool must not only become hackers (so that

they can create the code needed to bring extensive and intensive aspects

together) but also be able “to hack” biology, thermodynamics, mathematics,

and other areas of science to tap into the necessary resources. As fascinating

as the idea of breeding buildings inside a computer may be, it is clear that

mere digital technology without populational, intensive and topological

thinking will never be enough.

DeLanda kräver en hel del av arkitekten som vill ge sig in på genetisk

arkitektur, men resonemanget ligger egentligen på en nivå där

arkitekten i all konventionell betydelse avlägsnats. Ett mer

grundläggande problem i DeLandas tankar är att han förutsätter att

människan förser maskinen med en representation av en embryotisk

byggnad med lämpliga mutationspunkter, ett slags byggbeskrivning

som skulle begränsa algoritmens spelrum i onödig utsträckning. Den

stora förtjänsten med DeLandas text är snarare analysen av hur

intensiva kvantiteter – krafter, spänningsfält, differenser – är

produktiva i tillblivelsen av form, samt att han introducerade tankar

kring den genetiska algoritmen till arkitekturens domäner – flera har

tagit koncepten vidare; både inom mer pragmatiskt inriktad forskning

(Janssen, Frazer, & Tang, 2005) och gränsöverskridande arkitekter

som François Roche.

Det finns också något som eggar min fantasi i hur DeLanda

beskriver motsvarigheten till naturligt urval: datoralgoritmen kan

6 (10)

snabbt avla fram en stor mängd virtuella byggnader, vi kan kalla dem

skisser, och bedöma deras tekniska duglighet som till exempel

strukturell hållfasthet. Datorn lämnar den estetiska och intuitiva

bedömningen åt en mänsklig designer, för att sedan väga in den

mänskliga bedömningen i nästa iteration. Denna process måste gå

runt i ett stort antal varv för att evolutionsalgoritmen ska hitta fram

till mönster (genotyper) som leder till lösningar (fenotyper eller

skisser) som både människan och maskinen bedömer som goda. Det

är just dialogen mellan människa och maskin detta implicerar jag

finner intressant, och till skillnad från exemplet med Nasas antenn

skulle resultatet av en sådan dialog innehålla spår av både den

mänskliga designerns vilja, kvaliteter som går utanför det strikt

optimerade eller slumpartade, med den förutsättningslösa maskinens

potential till helt oväntade infall.

Skissens representationsform är av central betydelse för på vilket

stadium i ett arkitekturprojekt en evolutionsbaserad dialog kan

användas. Tidiga exempel på generativ form har legat på ett abstrakt

plan, som bilder och diagram fria att tolka in två- eller tre-

dimensionellt var som helst i arkitekturen; i programmet, planen eller

ornamentiken. Med tiden kan man kunnat se tendenser mot generativ

form som där datorn hanterar objekt som motsvarar en fysisk modell

av faktiska byggnadskomponenter (Shea, 2003). Att gå mot ett

mindre abstrakt gränssnitt, språk med vilket dialogen mellan

människa och maskin sker, ger å ena sidan ett mer begränsat spektra

för vad kommunikationen kan uttrycka men gör samtidigt en dialog

där meningsväxlingen är betydelsefull för båda parter möjlig.

Man kan likna den abstrakta dialogen vid två personer som

kommunicerar utan att förstå varandras språk (varken det talade eller det

kroppsliga), och för att hitta en liknelse till den dialogbaserade

designprocessen ponerar vi en situation där den ena personen frågar den

andra hur man tillreder den perfekta espresson. Personen som frågar får

tillbaka information som är helt öppen för tolkning. Information som kan

ge honom infallsvinkeln att göra något han annars inte hade gjort (kanske

den perfekta espresson!), men hur frågan ställdes blir i sammanhanget

irrelevant. Och framför allt kommer ingen diskussion kunna ske om vad

en perfekt espresso egentligen är. Varje uttalande är isolerat i sig. Det

existerar ingen dialog, inget utforskande i växelverkan. Jag finner det

banalt att tillskriva godtyckligt tolkad slump en djupare mening.

Den pågående utvecklingen av designmjukvaror för arkitekter

går mot att i allt högre grad representera informationen som objekt

med fysiska karaktäristika istället för abstrakta streck, ytor och kurvor

– så kallad BIM-modellering. Detta tillsammans med tendensen mot

allt mer öppna möjligheter att scripta, det vill säga en frihet för

användaren att själv berika designmjukvaran med nya algoritmer för

att generera form, utgör grunden till att realisera en utforskande

dialog om arkitektur mellan människa och maskin.

7 (10)

Learning from Kowloon

Gilles Deleuze och Félix Guattari konceptualiserade i Mille Plateaux

(Deleuze & Guattari, 1980) en typ av ickehierarkiska teorier och

system, en väv av fritt ickebinärt utbyte av information i alla

riktningar mellan alla ingående entiteter:

Puppet strings, as a rhizome or multiplicity, are tied not to the supposed

will of an artist or puppeteer but to a multiplicity of nerve fibers, which

form another puppet in other dimensions connected to the first: Call the

strings or rods that move the puppet the weave. It might be objected that

its multiplicity resides in the person of the actor, who projects it into the

text. Granted; but the actor's nerve fibers in turn form a weave. And they

fall through the gray matter, the grid, into the undifferentiated…

Rhizomen kan ställas i relation till trädet. Trädet illustrerar ett linjärt

resonemang, där slutsatsen längst ut i grenverket har nåtts från en

utgångspunkt i stammen via en serie binära val. Deleuze liknar det

västerländska makt- och tankesystemet med trädet. De mekanismer

som utgör naturen, och utgör vårt naturliga tänkande skapas av tusen

och åter tusen rhizomatiska kopplingar, som när de summeras – utan

behov att passera ett centralt maktcentra, en stam – bildar mönster

och medvetanden betraktat från en högre nivå (Ballantyne, 2007). En

ensam myra handlar enligt ett begränsat regelverk, den kan inte påstås

vara särskilt intelligent. Likväl bildar myrstacken, en rhizomatisk

metavarelse, en högre nivå av medvetande än det den ensamma

myran. På samma sätt bildar den mänskliga hjärnans miljoner neuron,

i sig logiska maskiner vi kan förklara, ett rhizomatiskt system som

inrymmer alla våra kognitiva processer, vårt medvetande och vårt

undermedvetna. Om man zoomar ut några nivåer bilder grupper av

människor kollektiva medvetanden och system där enskilda händelser

resonerar ut i komplexa, ickelinjära samband.

Kowloon Walled City, en autonom stadsdel i Hong Kong var

fram till dess demolering 1993 det kanske mest extrema exemplet på

ett arkitektoniskt rhizomatiskt system. En fristad dit polisen inte ägde

tillträde, som lockade till sig alla typer av människor i gråzonen,

drogfabriker, bordeller och annan ljusskygg verksamhet. Ändå växte

ett på sitt sätt fungerande samhälle fram, där den allt ökande

mängden invånare byggde vidare på sina hus tills stadsdelen i princip

utgjordes av monolitisk struktur; horisontellt avgränsad av gatunätet,

vertikalt av den fjortonvåningsgräns flygplatsen intill krävde. De

ursprungliga gatorna transformerades till lysrörsupplysta tunnlar och

nya gator bildades mellan husen och över taken i en intrikat labyrintisk

tredimensionell väv. Enklaven i sig transformerades till en organism.

Kowloon var förstås förkastlig sanitärt och ur brandsäkerhets-

synpunkt, och även bortsett från sådana aspekter en föga attraktiv

modell för stadsbyggande. Men det finns något djupt fascinerande i

hur c:a 50 000 invånare utan central styrning uppnår något så spatialt

komplext, kompakt och ändå fungerande – något som helt skiljer sig

från det vi arkitekter kan rita.

8 (10)

Neurala nät & intelligenta agenter

När vi har det system, den mjukvara, som krävs för att modellera

lösningar på arkitektoniska problem med en representationsform som

datorn kan ”förstå” som en byggnad sammansatt av simulerade fysiska

byggnadskomponenter – och analysera den i tillräckligt hög grad för

att själv slumpa fram en byggnadsliknande struktur i samma

representationsform – öppnar sig möjligheten att koppla in ett flertal

stödsystem som kan analysera och bedöma den representerade

strukturen. Det kanske mest självklara är att byggnaden som helhet

kan simuleras fysiskt och bedömas som strukturellt realiserbar eller ej,

men det blir långt mer intressant om man spekulerar i hur dagens

begränsade men fungerande algoritmer inom artificiell intelligens kan

förstå, betrakta och bedöma skissen. Poängen med sådana stödsystem

är att de kan förbättra datorns förmåga att presentera relevanta inlägg

i den dialogliknande process jag föreställer mig.

Neurala nät är ett samlingsnamn för informationsbehandlande

algoritmer som försöker efterlikna hjärnans, neuronens, funktion. De

tillämpas populärt på problem inom mönsterigenkänning och

självorganiserande system. Gemensamt för neurala nät är att de är

adaptiva; de innehåller logik som gör dem självlärande eller

självjusterande, och kan efter att ha gått igenom en lärofas associativt

bedöma abstraherad information baserat på tidigare prövad

information (Gurney, 1997). Det neurala nätet kan liknas vid det

lager av minnen och referenser – den intuitiva kunskap – alla

arkitekter använder när de bedömer stegen i en skissprocess. I det här

fallet utgör den digitala skissmodellen, en BIM-databas för vara

konkret, den abstraherade informationen det neurala nätet arbetar

med. Integreras ett neuralt nät i designmjukvaran öppnas ett flertal

möjligheter för skissprocessen. Dels kan dess adaptiva utvärderings-

funktion användas vid bedömningen av formmutationer, så

evolutionsdelen av systemet direkt kan förkasta mutationer som inte

resonerar väl med arkitektens tidigare bedömningar. Verktyget tar då

ett jättekliv mot att bli en del av användarens, arkitektens,

tankeprocesser – de går mot att skapa en oskiljbar enhet, en homo

fabricatus. Förutom resultaten av de egna skisserna kan arkitekten fylla

det neurala nätet med sin definition på god arkitektur – byggnadsverk

ur historien, gaturum, bostadsplaner – förutsatt att de anpassats till

systemets representationsform. Det neurala nätet bildar en

förlängning av arkitektens intuition.

Tillsammans med intuition är inlevelse en förmåga vars betydelse

för arkitektarbetet knappast kan överskattas. Inlevelse är ett fler-

dimensionellt begrepp. Det kan i skissandet innebära att man har nära

till insikter om de problem eller möjligheter ett visst förslag ger. Den

typen av inlevelse är nästan synonym med intuitionen. En annan typ av

inlevelse, kanske den man oftast tänker på, är hur en duktig arkitekt

för sin inre blick kan fånga potentialen till skönhet i en

arkitektursituation; till exempel hur ljus och material kommer

samspela, men också upplevelsen när man passerar ett hörn, eller hur

möten sker, hur blickar möts, i den tänkta byggnaden. Gemensamt är

att inlevelse handlar om att lämna fågelperspektivet man så ofta ser

sin byggnad i – mentalt, på pappret eller på datorskärmen – och tänka

sig in i byggnaden, som om man vore där, att uppleva den ur

människans synvinkel.

Jag vågar påstå att inlevelsen är svårare att träna upp än

intuitionen. Intuitionen är en process som hela tiden pågår, den är en

9 (10)

central del av minnet och handlandet, den för kontinuerligt upp

associationer till medvetandets yta. Hur användbara associationerna är

för det aktuella skissarbetet beror – bland annat men rimligtvis främst

– på hur erfaren arkitekten är. Inlevelse däremot, är inte på samma

sätt allestädes närvarande, mycket svårare att framkalla, och mycket

svårare att förklara. Det följer att inlevelse är mycket svårare att

simulera i mjukvara. Däremot kan ytterligare en stödfunktion kopplas

till vår fiktiva BIM-, evolutions- och neuralnätsbaserade

designmjukvara, som likt neurala nät redan idag tillämpas både

akademiskt och kommersiellt: intelligenta agenter.

Den intelligenta agenten är en simulerad entitet beskaffad med

en förenklad perceptionsmodell och ett regelverk som dikterar dess

handlingar. Det rör sig alltså inte om en självmedveten varelse utan

om en abstraherad, ytlig modell av rationellt handlande i interaktion

med omgivningen. Därför kallas de ibland mer specifikt för semi-

intelligenta eller rationella agenter. En vanlig tillämpning är inom

datorspel; de intelligenta agenterna uppfattar sin omgivning och gör

val, löser isolerade problem, utifrån dessa percept (Russell & Norvig, 2002). I en virtuell byggnadsmodell kan de exempelvis användas för

att kvantifiera en designs potential att skapa möten eller effektiva

flöden. Deras perceptionsapparat skulle också kunna modelleras för

att i viss mån kunna utvärdera estetiska stimuli (Ramachandran & Hirstein, 1999). De intelligenta agenterna kan ge både människan och

mjukvaran användbar information om den aktuella skissen. Kanske en

hjälp till inlevelse.

Människa + maskin

Arkitekturen som skapas idag är en produkt av människa & maskin i

samarbete. Samarbetet är inte särskilt tätt men den samtida arkitekturen

har till stor del påverkats av detta samarbete. Jag har undersökt hur

gränssnittet mellan människan och datorn kan utvecklas till en tätare

dialog, mot ett växelspel och en oskiljbar enhet. En homo fabricatus. Om

utvecklingen går i den riktningen, hur kommer det påverka arkitekturen

och arkitektrollen? Vad händer när arkitekturen går från att skapas av

människa & maskin till att skapas av människa + maskin?

Bilden jag målat upp av maskinen som en dialogpartner i

skissprocessen är avsiktligt oproblematiserande. Dels för att jag inte

ser något problem i att ett fördjupat samarbete mellan människa och

maskin möjliggörs, dels för att ämnet ur ett problematiserande

perspektiv genast går från att handla om något så pass snävt som

framtida skissprocesser, till att beröra mycket bredare etiska och

filosofiska frågor kring identitet och upphovsrätt, vad som

konstituerar medvetande och mänsklighet, i ett samhälle där linjen

mellan människa och maskin blir allt svårare att dra.

Istället vill jag utveckla tanken på maskinen som ett som ett

verktyg med potential att augmentera våra sinnen, vår förmåga att

skapa. En maskin som blir en integrerad del av vårt skapande, som till

och med kan uppvisa kreativitet själv måste bli en katalysator för nya

idéer och tankesätt.

I det praktiska arbetet, i skissandet, kan maskinen kan

kontinuerligt kontrollera alla tekniska system, kontinuerligt hålla

10 (10)

energisystem och andra ekologiska faktorer optimerade, så människan

slipper kompromisser under projekteringsfasen. Istället kan

människan koncentrera sig på att addera det specifikt mänskliga; att

göra arkitekturen berättande, individuell, sinnrik, att fylla den med

mening. Och även där kan maskinen hjälpa till genom att hålla det sunda förnuftet stånget! Den kan kasta in förutsättningslösa eller

motsägelsefulla förslag, addera spår av underliggande komplexitet, en

rhizomatisk tillblivelse, naturens inneboende pluralism. I den

arkitektur som människa + maskin skapar finns potentialen till en

rikedom människan inte kan skapa på egen hand.

Bibliografi

Ballantyne, A. (2007). Deleuze & Guattari for Architects. New York:

Routledge.

DeLanda, M. (2001). Deleuze and the Use of the Genetic Algorithm in

Architecture.

Deleuze, G. & Guattari, F. (1980). A Thousand Plateaus. (B.

Massumi, övers.) Minneapolis: University of Minnesota Press.

Gausa, M., Guallart, V., Muller, W., Soriano, F., Porras, F. &

Morales, J. (2003). The Metapolis Dictionary of Advanced

Architecture. Barcelona: Actar.

Gurney, K. (1997). Introduction to Neural Networks. London: UCL

Press.

Habermas, J. (1970). Technology and Science as Ideology. Toward a

Rational Society; Student Protest, Science, and Politics (J. Shapiro,

övers., s. 105 ff). Boston: Beacon Press.

Holland, J. H. (1975). Adaptation in Natural and Artificial Systems.

Cambridge: MIT Press.

Janssen, P. H., Frazer, J. H. & Tang, M. (2005). A Framework For

Generating And Evolving Building Designs. International Journal

of Architectural Computing, 3 (4), 449-70.

Koza, R. J. (2003). Genetic Programming IV: Routine Human-

Competitive Machine Intelligence. Berlin: Springer.

Mueller, V. (2006). Integrating Digital and Non-digital Design

Work. Blurring the Lines: Computer-Aided Design and

Manufacturing in Contemporary Architecture (ss. 38-45).

Washington, DC: Academy Press.

Ramachandran, V. & Hirstein, W. (1999). The Science of Art: A

Neurological Theory of Aesthetic Experience. Journal of

Consciousness Studies, 6 (6-7), 15-51.

Russell, S. & Norvig, P. (2002). Artificial Intelligence: A Modern

Approach (2nd Ed.). Prentice Hall.

Shea, K. (2003). Generative Design. Architectural Design, 73 (4),

116-21.

Terzidis, K. (2006). Algorithmic Architecture. Burlington:

Architectural Press.