Alt #7: Kris

altEn annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse.

Tema: Kris • Det är nu vi har chansen • Köpfesten I nakna siffror • Penning och kreditexpansionen • Matkrisen, mänskliga rättigheter och ett globalt barnbidrag • Klimatkrisen och den elakartade ekonomin • Pengarna och paniken • Ta tillbaka makten från marknaden

#7 april 200930kr • ISSN 1654-6067

– � –

alt #7 • april �009

Redaktion: Johan Rootzén, Karin Råghall och Veronika Skärlund.

Ansvarig utgivare: Johan Rootzén

Korrläsning: Anna Maria Danell

Layout: Anton Andreasson

Omslagsbild: Camilla Lekebjer

Material: Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis

texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till [email protected] så svarar vi så fort vi kan!

Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter.

Alt finansieras med stöd från Sida genom Forum Syd vilka ej har medverkat vid utform

ningen av materialet och ej heller tar ställning till de synpunkter som framförs.

Som medlem av Attac Sverige får du fyra nummer av Alt per år. För dig som inte är medlem är det möjligt att beställa lösnummer för 30 kr per nummer. Kontakta oss på [email protected].

Attac Sverige: Attac Sverige, Tegelviksgatan 40

116 41 Stockholm, 0739–844799 [email protected] • www.attac.se

ATTAC – Association pour la Taxation des Transactions financières a l’Aide aux Citoyens

ATTAC – Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa

Det talas om kris...

De senaste halvårets nyhetsrapportering har i

stora delar handlat om Krisen. Det är lätt att det

blir abstrakt, svårt att ta tidningarnas rapporte

ringar på allvar. I klassisk medial anda försöker man

ta ner det på en greppbar nivå genom att illus

trera med personer. Bilder på en familj som drab

bats, en kvinna som riskerar att förlora jobbet.

Men bilderna talar ofta ett annat språk än texten.

Familjen leker med sitt barn, alla ser glada ut, fast

bildtexten försöker förmedla deras besvikelse och

oro inför framtiden. Kvinnan ler mot kameran, fast

texten nedanför påtalar att hon, eller några av hennes

kollegor, snart kommer att tvingas ut i arbetslöshet.

För individen, för mig, är det enklaste sättet är att

stöta bort det hela. ”Det rör inte mig, jag drab-

bas inte.” Kanske handlar det om maktlöshet? När

man känner att man saknar möjligheter att påverka

ett skeende är det enklare att låtsas som att det

inte finns. Att slåss mot den ekonomiska ordningen

är som att ge sig i kast med en enorm björn.

Ett bättre alternativ än att bara blunda för pro

blemen vore att gemensamt ge oss i kast

med dem. Att ta ett helhetsgrepp och sätta

in stötarna där vi tror att de ger mest nytta.

Således handlar Krisen inte bara om ekonomi.

I det här numret av Alt har vi försökt samla

många olika perspektiv och vi hoppas att

det ska bidra till att bredda perspektivet.

Samtidigt vill vi i redaktionsgruppen tacka för

oss. Det har varit ett stort privilegium att få skriva

för er, att få göra den här tidningen. Vår för

hoppning är att vi kan stå i bakgrunden och

hjälpa till när nya krafter tar över. Annars är det

risk att det här blir det sista numret av Alt.

/Redaktionen

I n n e h å l l

Visst finns Attac! 3

Det är nu vi har chansen 4

Köpfesten I nakna siffror. 6

Penning och kreditexpansionen 7

Vem bryr sig om kön i välfärden? 8

Matkrisen, mänskliga rättigheter och ett globalt barnbidrag 10

Bortom bomber och mediebrus 1�

Klimatkrisen och den elakartade ekonomin 15

Brasilien och World Social Forum 16

Pengarna och paniken 18

Ta tillbaka makten från marknaden 19

Viktigt meddelande om Alts framtid: �0

– 3 –


Riksårsmötet 14-15 mars i Malmö och Sofielunds Folkets hus kändes både inspirerande och framåtblickande, trots att endast ca 25 medlemmar slutit upp. De båda huvudansvariga för arrangemanget, Malin Arvidsson

och Jonas Danielsson, lyckades väcka engage-mang och kreativitet i diskussionen om organi-sationens läge och sätt att fungera, vilket sällan är en enkel uppgift. Vi fick t.ex lista upp Attacs styrka och svagheter, organisatoriskt och poli-tiskt. Eftersom de flesta som läser detta väl kän-ner till svagheterna kan de ju vara kul att berätta lite om de styrkor vi kollektivt fick fram.

Organisatoriskt är vi duktiga på att skapa och utveckla samarbeten och nätverk och har breda kontaktytor. Bland oss finns en mycket stor mångfald, ålders- och erfarenhetsmässigt och vi är demokratiskt sökande, strävar hela tiden att utveckla våra arbetsformer. Det är gott om mycket kunniga personer bland våra medlemmar och sympatisörer.

Politiskt har vi haft en konsekvent analys och våra utspel kännetecknas av ärlighet, inte poli-tiskt rävspel och dolda agendor.

Många inlägg betonade att Attacs program aldrig varit mer aktuellt än idag. Världens poli-tiker diskuterar just nu hur den otyglade finans-marknaden ska kunna regleras, hur skattepara-disen ska kunna stängas osv, dvs precis sådana frågor som Attac bildades kring. En offensiv för att få ut vårt program i den svenska politiska debatten, att återta en plats på scenen om man så vill, är den viktigaste uppgiften under det kom-mande året. En särskilt seminarium ägnades den planerade kampanjen kring frågan om globala skatter och skatteparadis.

Efter sista dagens behandling av motioner, verksamhetsplan och budget samt val av ny gemensam arbetsgrupp dök den spektakulära Tangotanten Bodil upp, talade varmt om hur fantastiska alla attacare var, fick igång allsången

”All you need is love” och erbjöd oss alla en röd ros från det förråd hon prytt sitt dekolletage med. Tjusigt.

Den nyvalda gemensamma arbetsgruppen (GA) har också haft sitt första möte, helgen 28-29 mars i Göteborg. Riktlinjerna för skat-tekampanjen drogs upp och vi konstaterade att många medlemmar och aktivister utanför GA måste engageras för att den ska få genomslag. En tung satsning på utveckling av vår närvaro på nätet och inte minst i den politiska bloggosfären beslutades också. Här gäller det ju att återknyta kontakten och diskussionen med många av de ”gamla” politiskt aktiva som vi hoppas fortfa-rande ser sig som attacare ”I själen”. GA beslöt också att aktivt stödja den kommande Välfärds-dagen i Stockholm 25 april som arrangeras av Nätverket för gemensam välfärd, LO-distriktet i Stockholm, SEKO, Verdandi m fl. och även Öst-ergötlands Sociala Forum där Attac Norrköping är djupt involverat.

Det kändes bra under Riksårsmötet och det känns fortfarande bra. <

Hälsningar från Gemensamma arbetsgruppen:

Johan Rönnblom, Johan Sanne, Håkan Sundberg,

Ola Claesson, Jenny Andersson, Anton Andreasson

Visst finns Attac!

– 4 –


Jag antar att de flesta av läsarna av denna skrift följer utvecklingen av den globala finansthrillern med stort intresse. Det är med en viss inre tillfredsställelse vi förklarar för vänner och bekanta att Attac faktiskt bildades kring idén att de värsta

avarterna av den nyliberala kapitalismen måste regleras. Tyvärr lyckades vi inget vidare utan istället har vi sett detta system brytas sönder inifrån av sina egna excesser . Några av kränskär-len brast, och det hjärta som skulle pumpa runt vinster och krediter till den alltmer liderliga och uppsvällda kroppen började hacka och tveka. Nu svansar doktorerna runt patienten och försöker med injektioner, lavemang och högtidliga garan-tier få vraket att resa sig och fortsätta i gammal god stil.

För oss är detta naturligtvis ett gyllene tillfälle att presentera alternativa lösningar. Vi menar ju att det finns inbyggda strukturella fel och att det nu är rätt tillfälle att åtgärda dessa.

Kärnfrågan – krediten

Det sammanbrott vi bevittnat har väsentligen handlat om krediter, om dåliga lån som om-vandlats till värdepapper och om kreditförluster. Det var så det började och det är fortfarande det som står i fokus för intresset, t.ex när det gäller de svenska storbankerna aktiviteter i Baltikum. Samtidigt får de skäll av finansministern för att de stryper utlåningen till företagen. Låt oss börja i den änden.

De svenska affärsbankerna och bolånein-stituten har idag (dec 08) lånat ut över 2.000 miljarder kronor till de svenska hushållen och ca 1.400 mdr till företagen. Inlåningen från hushåll och företag är ca 1.400 mdr (se faktaru-tan). Bankernas privilegium att kunna skapa nya pengar genom att bevilja lån(*) har i första hand använts till att stimulera privat bostadbyggande

och ökad privat konsumtion. Den långa högkon-junkturen har i grunden skapats genom privat skuldsättning. Givetvis tjänar bankerna mycket räntepengar på denna utlåning, men idag när kreditförlusterna hotar bankernas själva existens, är det knappast underligt att de blivit mycket restriktiva med all utlåning. Det är ren själv-bevarelsedrift och min tro är att Anders Borgs klagomål på bankerna inte kommer att ha någon nämnvärd effekt.

Ett antal frågor jag ställer mig är: 1. Varför ska de privata affärsbankerna ha

privilegiet att skapa de nya pengar i form av krediter som behövs för att driva systemet? Det vore väl betydligt rimligare att denna funktion låg på riksbanken. Valutan är ju ett naturligt monopol, en slags nationell över-enskommelse, och det är helt orimligt att privata vinstdrivna banker ska kunna styra över hur dessa pengar skapas och används.

2. Eftersom systemet uppenbarligen kräver kre-diter för att skapa investeringar och tillväxt så kan man undra varför den offentliga sek-torn, som ju faktiskt är ca halva den totala ekonomin, inte givits denna möjlighet?

3. Ett av skälen till det finansiella sammanbrot-tet är ju att människor och företag som velat spara, pressats ut på en spekulativ aktie- och värdepappersmarknad. Skulle inte en kraftigt ökad statlig eller kommunal upplåning via obligationer dels ge spararna ett tryggt alter-nativ, dels dra bort en del överskottskapital från den våldsamt pendlande aktiebörsen?

Det är nu vi har chansenText: Håkan Sundberg, Illustration: Jorge ”Varilla” Varas

*) A sätter in 100 kr på banken. Banken lånar ut 100 kr till B. B betalar C som sätter in 100 kr på banken som lånar ut till D osv. Banken är skyldig totalt �00 kr till A och C men har en balanserande fordran på �00 kr på B och D. Hundralappen har blivit två. Banken måste visserligen ha ett eget kapital på 8% av utlåningen, dvs 16 kr, men ändå...

”En given åt-gärd är att ta ifrån finanskapi-talet möjlighe-ten att öka den totala penning-mängden i form av krediter”

– 5 –


4. Vore det inte helt naturligt att staten startade en investmentbank i det här läget, en bank som kan förse vitala delar av industrin och företagen med lån och investeringskapital. En bank som till skillnad från de privata af-färsbankerna bromsar under högkonjunktur och gasar i lågkonjunktur.

Att tygla spekulationsekonomin

En given åtgärd är att ta ifrån finanskapitalet möjligheten att öka den totala penningmängden i form av krediter. Den funktionen ska ligga på en demokratiskt styrd riksbank. De pengar som bankerna lånar ut ska ha täckning antingen i eget kapital, inlåning från kunder eller upplåning i riksbanken. Eftersom vi har en egen valuta borde denna åtgärd faktiskt vara möjlig att genomföra nationellt, oberoende av situationen i andra länder.

Andra, förvisso naturliga, åtgärder som att införa skatt på all börshandel, att begränsa kapitalets fria rörlighet och att stänga skattepara-disen kräver sannolikt en bredare internationell uppslutning för att bli effektiva.

Skatt på valutatransaktioner är en annan åt-gärd som faktiskt skulle kunna genomföras uni-lateralt, eller tillsammans med ett mindre antal länder. En sådan skatt skulle bromsa och stabili-sera valutahandeln och -spekulationen speciellt om den är av den ”progressiva” modellen(**).

Det politiskt möjliga

Det finns idag inga bedömare som menar att vi sett slutet på krisen. Om det finansiella samman-brottet representerar steg ett, produktionsminsk-ningen och den ökande arbetslösheten inom den privata sektorn steg två, så har vi nu kommit till steg tre, dvs åtstramningar och avskedanden inom offentlig sektor i takt med att skatteintäk-terna minskar.

För alla någorlunda tänkande personer står det väl ganska klart att den nyliberala varianten av kapitalismen lidit ett förödande ideologiskt nederlag. Den visade sig vara ett gigantiskt,

globalt pyramidspel. Men den ideologi som totalt dominerat politiken och hela samhällslivet i 25 år – marknadens överlägsenhet gentemot planen, konkurrensens överlägsenhet gentemot samarbetet, egoismens fördelar framför solidari-teten – den ideologin försvinner inte som genom ett trollslag. Den måste besegras av en annan ideologi eller vision om man så vill. Bättre yttre förutsättningar att arbeta fram en sådan vision än nu kommer vi aldrig att få. Det var länge sedan som de ”fria” marknadskrafterna stod så lågt i kurs.

Den goda (och starka) välfärdsstaten

Jag dristar mig till att skissa på hur alternativet skulle kunna se ut och presenteras:

– Det finns bara ett sätt att ta oss ur den här krisen, och det är att vi alla ställer upp och gör det bästa vi kan utifrån den förmåga vi var och en besitter. Tillsammans kan vi bygga en verklig välfärdsstat, ett samhälle som gör sitt yttersta för att avvärja eller åtminstone dämpa klimatkrisen, ett samhälle som satsar kraft och energi på att

**) Vid normal handel är skatten mycket låg, men när volymen passerar en viss gräns höjs den automatiskt till kännbara nivåer. Flykten från pundet, den svenska och norska kronan under hösten och vintern hade knappast kunnat undvikas, men flyktingarna hade åtminstone fått betala. Dessutom, hela tanken på att ha en myndighet som kan samla på sig fakta och statistik över finanskapitalets rörelser känns bra.

”Det finns bara ett sätt att ta oss ur den här krisen, och det är att vi alla ställer upp och gör det bästa vi kan utifrån den förmåga vi var och en besitter”

– 6 –


minska klyftor och orättvisor, ett samhälle där alla har en uppgift.

Det är ett samhälle där staten och de demo-kratiska institutionerna har ansvaret för, och kontrollen över, det naturligt gemensamma, penningpolitik och finansväsende, energipoli-tik, infrastruktur och välfärden i form av skola, vård och omsorg. Men det är också en stat som bejakar och stödjer en mobilisering av kraft och kreativitet underifrån, en stat med kommunala friskolor och kraftigt ökat personal- och brukar-inflytande inom vård och omsorg.

Det är ett samhälle där framsteg och tillväxt inte i första hand mäts i börskurser och gigan-tiska vinster för några få ”aktörer”, utan där tillväxt betyder bättre folkhälsa, bättre skola och ett alltmer ekologiskt hållbart samhälle.

Men det är också ett samhälle där privat fö-retagsamhet och privat ägande uppmuntras och respekteras, inom de ramar som denna vision ger. Vårt företagarideal ligger väldigt långt från dagens giriga storföretagledare eller börsmäklare. Däremot finns det all anledning att hårt arbete, kunnande och bra idéer ska kunna premieras, även i form av ekonomiska framgångar.

Min förebild är alltså inte ett socialistiskt sam-hälle av den typ vi känner från historien. Snarare

är det den nordiska välfärdsstater som byggdes upp under 50- och 60-talen, dock utan de byrå-kratiska och förmyndarmässiga överdrifter som det fanns en hel del av i dessa.

Men framför vill jag teckna bilden av ett sam-manhållet samhälle, där utrymmet för korrup-tion och organiserad kriminalitet krymper och där respekten för kollektivet och individen är stark. Alla individer.

Vägen dit

Under hela den nyliberala epoken har arbetar-rörelsen befunnit sig på defensiven. Realpolitisk har man tvingats acceptera att löneandelen av produktionsresultatet sakta minskat, att det börjat skapas en låglönearbetsmarknad av amerikansk/brittisk modell osv. Den nuvarande regeringens framgångsrika antifackliga offensiv förstärker bilden.

Samtidigt har den nyliberala ideologin i sina huvuddrag accepterats av arbetarrörelsens ledning. Pensions”reformen”, avregleringen av elförsörjningen och järnvägstrafiken, friskolorna, privatiseringarna inom vården och omsorgen, alla dessa fenomen har antingen drivits fram eller accepterats av (s)-ledningen. Retoriken om kon-

Köpfesten I nakna siffror.

Svenska finansiella företags (banker + bostadslåneinstitut) utlåning de senaste fem åren i miljarder kronor (statistiken från SCB, sök under finansmarknadsstatistik – finansiella företags årsbokslut).

Om krediterna till hushåll och företag nu stryps kommer dessa båda kurvor att plana ut eller sjunka. För att upprätthålla efterfrågan och investeringar bör alltså offentlig sektor de närmaste åren drastiskt öka sin andel av krediterna, dock inte på samma villkor som privatpersoner och företag haft, se resonemangen I artikeln. En statlig upplåning på ett par hundra miljarder årligen förefaller realistisk, rimlig och inte ett dugg äventyrlig utifrån ovanstående statistik.

”Det handlar inte om hand-lingsförlamning, det handlar om medve-ten och naken klasspolitik”

– 7 –


kurrensens, marknadens och den s.k valfrihetens fördelar har trängt djup ner bland de politiskt aktiva människorna även inom arbetarrörelsen.

Trots allt detta måste man ändå konstatera att välfärdsstaten varit segare än vad man egentligen kunnat förvänta sig. I de djupa folklagren finns en stark motvilja mot den nyliberala utveckling-en, och överallt har det funnits lokala politiker och förtroendevalda som slagits för att försvara landvinningar från en tidigare epok. Trots de absurda sparkrav som ställts på offentlig sektor genom de Perssonska uppfinningarna utgiftstak och budgetbalans så har människor kämpat för att få välfärdssystemen att fungera hjälpligt, både politiker och anställda. Och fackföreningsrörel-sen är inte besegrad, bara försvagad.

Vägen mot en ny vision och en ny politik måste ta sin utgångspunkt här, i bygget av breda allianser kring temat Vi har inte skapat krisen och vi ska inte betala den. Det handlar om att göra motstånd överallt där de ”fria” marknadskraf-terna fortsätter att försöka bryta ner och försvaga välfärden.

Den borgerliga regeringens vägran att förstär-ka kommunernas och landstingens ekonomi för att undvika nedskärningar och avskedanden är nog den bästa utgångspunkten för en bred folk-

Penning och kreditexpansionen

Inlåningen (sparandet) har ökat I ganska lugn takt och därmed också penningmängden M3 som definieras som banktillgodohavanden + sedlar och mynt, dvs omedelbart tillgängliga pengar. Vi har inte haft någon större inflation på konsumentsidan.

Som synes har kreditgivningen till hushåll och företag ökat snabbare och det är väl också en central orsak till att vi sett kraftigt ökade priser (dvs inflation) på aktier och fastigheter. Nu sjunker dessa priser, men skulderna finns ju kvar.

lig allians. Dels betyder ju regeringens politik att lågkonjukturen fördjupas. Men Reinfeldt och Borg visar också här sitt rätta ansikte, sin avsky för de gemensamma och solidariskt finansierade välfärdssystemen och sitt förakt för de fattiga och svaga människorna. Det handlar inte om hand-lingsförlamning, det handlar om medveten och naken klasspolitik. Jag tror att krisens tredje steg blir dramatisk (Försäkringskassans sammanbrott före jul var nog bara en mild fläkt jämför med de scener som kommer att utspela sig på socialkon-tor och akutmottagningar runt om i landet).

På det ideologiska planet måste vi till att börja med driva frågan om vilken roll finanspoliti-ken ska spela i samhällsbygget. I stort sett hela ekonomkåren måste kläs av och visas upp i sin ynkedom. De ekonomer vi behöver måste ac-ceptera en helt ny roll, nämligen att se till att få fram pengar till de projekt och det samhällsbygge vi vill ha. Det är inte pengarna och finansmark-naden som ska styra de politiska besluten utan politiken som ska styra pengarna. Vi behöver kunnigt men också kreativt folk med ett socialt och politiskt perspektiv som drastiskt skiljer sig från det som dominerat scenen under lång tid. Några sådana ekonomer finns det ju och de måste per omgående engageras i projektet. <

”Vi behöver kunnigt men också kreativt folk med ett socialt och poli-tiskt perspektiv”

– 8 –


Det brukar sägas att i tider av ekonomisk oro drabbas de redan fattiga hårdast, samtidigt som främlingsfientligheten ökar. Det är svårare att vara generös när man ingenting har. Framför allt i USA men också i andra välfärdssam-

hällen har ensamma mödrar stigmatiserats mer än vanligt under ekonomiska kriser. Som bidrags-tagare har de setts som parasiter på de ”vanliga” arbetarna. Varför ses bidragstagande mödrar som parasiter när vi lever i ett välfärdssamhälle där just allmän välfärd är målet? Varför spelar kön roll i välfärdspolitiken?

I Sverige har vi redan sett tecken på att arbets-lösheten drabbat unga kvinnor hårdare, framför allt de med invandrarbakgrund. Kvinnor åter-finns i omsorgssektorer, vilka har sämre anställningsskydd, sämre fackliga avtal och sämre anställningsformer. Tim-, deltids- och visstidsanställningar är ett faktum inom vården likväl som inom många andra kvin-nodominerade yrken. De tra-ditionellt manliga yrkena har haft ett mer framgångsrikt fackligt arbete där anställ-ningsformer har tryggats.

Nittiotalets finanskris medförde en neddragning av offentlig sektor för att rädda de offentliga finanserna. Kvin-nor och utlandsfödda drabbades av detta i högre grad än andra. Idag hörs rop även från borgerligt håll (cen-terkvinnorna) att detta inte får ske igen. Men om det ska gå att undvika, om finanskrisen ska lösas jämställt, gäller det att fackförbund och välfärdsarbetare har ett genusperspektiv på välfär-den. Det är där frågor om omsorgsarbete kommer in. Välfärd handlar i hög grad om omsorg, ofta utförd gratis eller mot låg ersättning, av kvinnor.

Det vi kallar välfärdssamhället är en efterkrigspro-dukt. Det växte fram i takt med moderniseringen och arbetarklassens organisering. Gösta Esping Andersen, en tidig nestor inom studier om väl-färdssamhällen, såg välfärdsstaten som det som förändrade klasskillnader. Han menade att det var viktigt att identifiera i vilken grad människor är oberoende av marknadens skiftningar, i vilken grad klasserna är fast ordnade och huruvida staten har handlingsutrymme eller om traditioner be-gränsar det politiska handlandet. Genom att veta det skulle det gå att se varför vissa reformer blev framgångsrika och andra inte.

Välfärdsstaten är i sig en mekanism som delar in människor i sociala kategorier och kan verka både utjämnande och konserverande, menade

Esping Andersen. Men feministiska forskare har kritiserat välfärdsforskarnas försök att

”kartlägga” olika välfärdsstaters poli-tik, bland annat genom att väga in

kvinnors obetalda omsorgsarbete. Det finns ett glapp mellan teorin om den normala familjen och hur det ser ut i praktiken. Vilka familjekonstellationer ham-nar utanför de modeller om välfärd som ligger bakom själva välfärdsstatens utformande?

Klass blir väldigt statiskt om det bara tar hänsyn till relationen

arbetsgivare – arbetstagare och inte till andra arbetsrelaterade hierarkiska

beroenderelationer.Sociologen Diane Sainsbury har sagt

att vi borde bedöma välfärdsstater utifrån vem som försörjer familjen. Är det mannen som är en-sam försörjare och kvinnan som står för omsor-gen? Är det ”en och en halv” försörjare eller två försörjare, med antingen staten eller marknaden som omsorgsgivare? Den markanta skillnaden på välfärdssamhällets utformning beror på ifall

Vem bryr sig om kön i välfärden?Text: Klara Lundholm, Illustration: Camilla Lekebjer

”Det är svårare att vara gene-rös när man ingenting har”

– 9 –


arbetsmarknadslösningar tar hänsyn till det här omsorgsarbete eller inte, hävdar hon.

Ann Orloff fortsätter i hennes spår och menar att välfärdsstater bör kategoriseras utifrån möjlig-heten att bilda ett autonomt hushåll, för att kvin-nor ska kunna bli ”avfamiljeserade” och slippa gif-ta sig till trygghet. Feministisk välfärdsforskning har visat på att den heterosexuella kärnfamiljen är en norm i utformandet av välfärdsprogrammen, ibland uttalad, ibland outtalad. Även feministisk forskning kan falla i den fällan, till exempel Sains-burys exempel ovan, som förutsätter att familjen består av minst två vuxna.

Simon Duncan har genom en studie av väl-färdsförändringar i Norge belyst vikten av att vara kritisk när ny politik genomförs. Norge skulle förändra sin policy kring ersättning till ensamstå-ende mammor. Tidigare hade de fått ett generöst ”omsorgsbidrag” under barnets tre första år, men detta skulle nu förändras enligt en ”arbetslinje”. Simon Duncan kom fram till att nyliberaler an-vände den feministiska vågen som alibi för att dri-va linjen arbete istället för bidrag. Problemen var inte att viljan att arbeta saknades, för de enskilda kvinnorna i studien var det praktiska lösningar i vardagen som saknades, som att lyckas kombinera arbete med hämtning på dagis, föräldramöten och annat som hör till när barn är med i bilden.

Ett annat exempel är den amerikanska reger-ingens giftermålskampanjer, som enbart vänder sig till färgade låginkomsttagare. Regeringen upp-muntrar till äktenskap för att samhällets ansvar minskar om försörjningsansvaret läggs på famil-jen. (Trots det förvägras samkönade par att gifta sig. Någonstans verkar de konservativa dra grän-sen och hellre betala ut bidrag.) Idag har många barn inte ett bra rättsskydd om de lever med ho-mosexuella föräldrar eller med styvföräldrar. Barn som lever med en försörjande förälder har heller inte samma ekonomiska möjligheter som barn med flera försörjande föräldrar. Samhällets ekono-miska politik påverkar familjeidealen och framför allt kvinnors välfärd och ekonomiska oberoende av män i välfärdssamhället.

Utifrån ett internationellt perspektiv så är det i länder som Sverige, där normen är att varje vuxen

ska arbeta och försörja sig själv, som ensamstå-ende mödrar inte blir ”konceptualiserade som problem”.

Det finns dock all anledning att kritisera den rosade bilden som övriga världen har av de nord-iska länderna. Ensamstående föräldrar, och över huvud taget familjer som inte bygger på den klas-siska tvåförsörjarnormen, är fortfarande finan-siellt sårbara i välfärdssamhället. Även om det kulturella stigmat börjar försvinna i framförallt städer så kvarstår ekonomiska skillnader som ett faktum. Så länge normen är två så faller ensamma föräldrar utanför. Riktade insatser till dessa famil-jer uppfattas ofta som bidrag, inte rättigheter, och de blir därigenom sårbara vid finansiella kriser.

Det här hänger ihop med unga kvinnors ökade arbetslöshet. Det sitter tätt ihop med huruvida kvinnors dubbelarbetande tillvaro och villkor tas med i analysen om utformningen av välfärds-samhället. Omsorgsbegreppet, flexibla anställ-ningsformer och lika ansvar för omsorgsarbete i hemmet såväl som för familjernas ekonomiska utrymme är saker vi måste diskutera även, för att inte säga framför allt, nu i kristider. <

Lästips:

Diane Sainsbury / Gendering welfare state. Utgiven 1994

Anna Lena Ellingsæter (redaktör) / Politicising Parenthood in Scandinavia, Gender relations in welfare states. Utgiven �006

”Så länge normen är två så faller en-samma föräld-rar utanför”

– 10 –


Var femte sekund dör ett litet barn av kronisk undernäring, snart ett var fjärde sekund. Världens regeringar står lika handfallna i att hantera denna accelererande kris som den akuta finanskrisen. Antalet kroniskt

undernärda uppgår nu enligt FAO till 963 miljo-ner. Att svält är ett dödligt tillstånd är ett faktum vi helst förtränger.

Priset på livsmedel stiger och det är framför allt fattiga människor i städerna som drabbas. Däremot är det främst de som bor och arbetar på landsbygden som svälter. De flesta småbönder är fattiga kvinnor med många barn. Bara de har tillgång till mark och vatten kan de hålla hung-ern borta så länge de befinner sig huvudsakligen utanför penningekonomin. Stigande priser kan på sikt gynna dem genom ökad betalning vid försäljning av sin jordbruksproduktion. Vinsten för småbönder och lantarbetare utgör en på tok för låg andel av våra matpriser. De måste få mer betalt för den mat de producerar.

Att behov och efterfrågan inte är samma sak glömmer man nästan alltid bort. Man försöker höja produktionen för att tillgodose efterfrågan, men maten går alltid till den som kan betala för den. Därför har vi i väst allt vi behöver medan den fattiga mamman med bristande köpkraft inte får det nödvändigaste.

Jag ser två möjliga lösningar på matkrisen. Den ena är att införa någon form av globalt barnbidrag. Det skulle lämpligen kunna finan-sieras av en tobinskatt. Den skulle ju beskatta kapitalrörelse och spekulation och användas till folkens bästa.

Jag är inte ensam om att föreslå att vi borde ge pengar direkt i handen till fattiga människor. Joseph Hanlon förespråkar detsamma i It’s pos-sible just to give money to the poor:

”Ett av de största hindren för utveckling är bristen på efterfrågan. Fattiga människor är så fat-tiga att de inte ens har pengar för att köpa det allra nödvändigaste. Att ge dem en liten summa pengar skulle innebära två saker, dels att de skulle ha råd att köpa till exempel gödningsmedel, bättre utsäde och redskap och därigenom öka sin egen fortsatta inkomst, dels att dessa inköp skulle ge upphov till lokal produktion av basvaror som kläder, bygg-material och bättre mat. Att ge fattiga människor pengar skulle vara en enorm stimulans för lokal utveckling.”

Den andra lösningen jag vill lyfta upp är att förmå alla stater som skrivit på konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rät-tigheterna att leva upp till sina åtaganden att skydda, respektera och i sista hand tillgodose sina medborgares rätt att kunna försörja sig.

Matkrisen, mänskliga rättigheter och ett globalt barnbidragText: Lena Klevenås, ordförande FIAN Sverige, Food First Information and Action Network

I skuggan av den finansiella krisen finns den globala livsmedelskrisen.

Även den blir allt värre. Trots Millenniemålet att utrota extrem

fattigdom och hunger accelererar tempot i svältdöden.

”Man försöker höja produktio-nen för att till-godose efterfrå-gan, men maten går alltid till den som kan betala för den. Därför har vi i väst allt vi behöver med-an den fattiga mamman med bristande köp-kraft inte får det nödvändigaste”

– 11 –


Till skillnad från vad många tror, är det bara 10 procent av svältdöden som orsakats av krig och naturkatastrofer. De allra flesta, 90 procent, går under på grund av kronisk undernäring. Vad kroniskt hungrande människor i första hand be-höver är tillgång till resurser som jord, vatten och fröer, eller en inkomst för att kunna försörja sig.

Att de saknar resurser beror till stor del på många regeringars bristande respekt för sina medborgares mänskliga rättigheter, så som de stadgas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. De flesta av världens stater har undertecknat konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna från 1966 och därigenom förbundit sig att respektera, skydda och uppfylla rätten till mat. Ändå är det oftast de vinstdrivande syftena som styr de politiska besluten - inte människors rätt till en tillfredsställande levnadsstandard. Tvångs-förflyttningar utan kompensation är ett exempel som drabbar miljontals marginaliserade män-niskor, såsom småbrukare och ursprungsfolk på landsbygden. När deras mark beslagtas tvingas de på flykt och förlorar sina försörjningsmöjlig-heter. Att hitta ett betalt arbete är inte lätt. Ofta beror tvångsförflyttningar på att stater själva, eller genom storföretag, satsar på storskaliga livsmedelsindustrier, oljeutvinning och gruvdrift. Det kan också vara för att ge plats åt infrastruk-turprojekt, såsom dammar och motorvägar. Inte sällan är det utländskt kapital som står bakom. Alltså bär även vi i Europa och västvärlden en del av ansvaret.

År 2008 firades 60-årsdagen av FN:s förkla-ring om de mänskliga rättigheterna. Vad som inte firades men hade varit värt en jättefest var att samma dag, den 10 december 2008 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen. Tilläggsprotokollet ger

individer en möjlighet att få sin sak prövad inom FN-systemet om deras rätt till exempelvis hälsa, utbildning, mat eller bostad har kränkts. En liknande klagoinstans har redan funnits i över 30 år gällande den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Med det nya instrumentet kan nu de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna äntligen likställas med de medborgerliga och politiska.

Det här är ett stort steg framåt för ESK-rät-tigheterna. Det sänder ett starkt budskap till hela världen att alla mänskliga rättigheter är lika mycket värda. Konventionen är juridiskt bindan-de och ändå har regeringar hittills kunnat bryta mot dem utan att få kritik.

Nu är protokollet på plats, i det tysta, men det kommer att få en revolutionerande betydelse, såväl för svältande barn långt borta som för hemlösa här i Sverige. Alla mänskliga rättigheter gäller alla individer överallt och alltid.

När protokollet har ratificerats av minst tio stater kommer det att träda i kraft. Den svenska regeringen kommer dessvärre inte att ratificera protokollet vid det första tillfället i mars. Vi uppmanar den svenska regeringen att ompröva sitt beslut! <

Spännande och framgångsrika exempel på pengar i handen finns bland annat i Mocambique och Namibia. Läs mer på www.bignam.org

För mer info om FIAN, besök www.fian.se

5Första utbetalningen. Foto: Dirk Haarmann

– 1� –


Bortom bomber och mediebrus Text: Karin Råghall

Krisen i Gaza är inte över utan pågår i allra högsta grad fortfarande. Detta även om

medierna skriver mindre och mindre om Gaza ju fler dagar som passerat efter att den

så kallade vapenvilan inleddes. För att inte fastna i en känsla av hopplöshet, är det

läge att lyssna till de röster som uppmanar omvärlden att erkänna konfliktens grund.

När konflikten mellan Israel och Palestina är på tapeten glömmer vi ibland bort dess ursprungliga orsak. De stora medierna vaknar till liv när det blir extra action och rapporterar med krigets dramaturgi: stridsvagnar, bomber, terrorister, individuella tragedier, diplomater, fredssamtal. Tyvärr stannar rapporteringen alltför ofta där. När bomberna tystnar, tystnar också medierna. Kanske hinns en eller annan reso-nerande ”vad var det som hände”-artikel med innan nyhetsblickarna riktas åt andra håll.

Jag brukar själv behöva påminna mig om den palestinska författaren och läkaren Ghada Karmis insiktsfulla ord, uttalade under en Mel-lanösternkonferens i Stockholm förra våren. Hon menar att konflikten egentligen inte är kompli-cerad. Det israeliska projektet handlar, enligt henne, om geografi; att skaffa så mycket land som möjligt, och demografi; att Israel ska vara bebott av judar.

Det här projektet förutsatte att Israel, när det bildades 1948, gjorde sig av med de palestinier som redan bodde i området. Av detta drar Ghada Karmi slutsatsen att konfliktens orsak är fördriv-ningen av palestinier – inte ockupationen.

Att konflikten idag upplevs som komplex beror på andra aktörer – EU och USA – som aldrig utmanar konfliktens grund. Ghada Karmi avslutade sitt resonemang med en betraktelse: Alla vill ha en fredsöverenskommelse, men på fel grunder.

Ord som blockad, belägring, beskuren rörelsefrihet, undernäring, arbetslös-het, traumatisering och rättslöshet är inget nytt för Gazas befolkning. Gaza har plågats av belägring och isolering också efter 2005, då Israel ”drog sig

tillbaka”. Gaza har lidit av Israels ockupation sedan 1967. Redan i slutet av 1940-talet fördrev Israel över 150 000 palestinska flyktingar till denna lilla region, där 60 000 människor bodde sedan tidigare.

Visst förvärrades den humanitära krisen yt-terligare av det tre veckor långa kriget. Men vi får inte glömma att Gaza redan tidigare beskrevs som världens största utomhusfängelse. Nu tillkommer i detta fängelselandskap en enorm förstörelse av skolor, hus, vägar, sjukhus. En starkt begränsad el- och vattentillgång. Därtill förlusterna av mänskligt liv, av framtidshopp. För att inte tala om de brännskador som bor-rat sig in i benmärgen hos barn och vuxna av den vita fosforn. Ja, traumatiseringen av en hel befolkning.

Vad hjälper det att tala om krigsbrott? Krigets lagar – hur paradoxal förekomsten av sådana än må vara – verkar inte gälla Israel. När Israel, (sanktionerat av USA och Europa) bestämmer sig för att kriga så är det odiskutabelt rätt. Det är inget att ifrågasätta. Kanske är det här man ska börja söka svaren på vad krisen i Gaza egentligen handlar om.

”Det är en rö-relse som tar avstånd från Västvärldens maktmissbruk och motsät-ter sig att vissa regeringar och företag kan bryta mot in-ternationella regler och över-enskommelser utan att behöva stå till svars.”

– 13 –


Det kan tyckas självklart att beakta en kon-flikts grundorsak när man söker hållbara lös-ningar. Men i konflikten Israel-Palestina är detta långtifrån givet. Jag ska ge två exempel.

USA och Israels övriga vänner i omvärlden tar det för självklart att Israel har rätt att försvara sig i alla lägen. Utgångspunkten tycks vara att det är Israelerna som är de angripna, när det i själva verket är Israel som koloniserar Palestina. Oren Yiftachel, israelisk akademiker, har bidragit med en annan synvinkel. Han kallar Israel för ”The Jailer State”, och beskriver Israels belägring av Gaza som en strategi för att hantera ett oönskat folk. Strategin går ut på att försvara exploatering av land och resurser genom att med olika medel hindra den rebelliska regionen från att skapa en suverän stat. Israel ser till att Palestina förblir en icke-stat vars motstånd mot koloniseringen kriminaliseras. Så rättfärdigas fortsatt förtryck från förtryckaren. ”Vi har inget val – vi måste få försvara oss.”

Det andra exemplet gäller åsikten att de pales-tinska flyktingarnas återvändande är en orealis-

tisk ingrediens i en fredsplan. ”Det är omöjligt – nu bor det ju andra där” sägs det, och så slutar diskussionen. Och visst bor det andra där. Men den egentliga orsaken till att flyktingarna inte kan återvända är snarare att Israel strävar efter att vara en exklusivt judisk stat. En diskussion om fred som inkluderar denna grundläggande om-ständighet skulle förmodligen se annorlunda ut än dagens kohandel, där palestinierna förväntas ge upp de flesta av sina fundamentala rättigheter.

Och vad har allt det här i Alt att göra? Ska Attac bry sig om Gaza? Kanske finns det ingen solklar koppling. Mer än att solidaritetsrörelsen för Palestina i allra högsta grad är en del av den globala rättviserörelsen i dag. Det är en rörelse som tar avstånd från Västvärldens maktmissbruk. En rörelse som motsätter sig att vissa regeringar och företag kan bryta mot internationella regler och överenskommelser utan att behöva stå till svars. När sådant sker måste resten av världen säga ifrån på bred front. <

5Foto: ISM Palestine/Flickr.com

– 15 –


Det sägs att det bara finns ett tillstånd i naturen där ihållande exponentiell tillväxt förekommer – cancer. Är dagens ekonomiska modell, med en ständig ökande produktion, en can-cer som långsamt förgör vårt samhäl-

le? En cancer som verkar genom att bryta ned de ekologiska förutsättningarna för vårt nuvarande liv? En enig kår av klimatforskare ställer oss nu inför ett ödesdigert vägval: antingen bygger vi om vårt samhälle eller så kommer jorden att svettas bort både dagens livsstil och flera miljar-der övertaliga människor. Men kanske är det här synsättet ett feltänk; klimatkrisen är redan här.

Man kan aldrig fastställa om en enskild händelse förorsakats av den humant genererade klimatförändringen eller inte, det enda forskarna vågar uttala sig om är trenderna. Trender som att de väderrelaterade naturkatastroferna registrerade av FN ökat kraftigt på senare år, att alla de tio varmaste åren som uppmätts sedan 1850 inträf-fat efter 1997 och att glaciärerna smälter i snabb takt runt om i världen. Enligt WHO avlider 150 000 personer varje år i sjukdomar orsakade av klimatförändringarna. Enligt andra siffror från FN lever 25 miljoner människor redan idag som klimatflyktingar.

Inför naturens omständigheter är det alltid de med minst resurser som är mest utsatta. Majoriteten av de som dör eller tvingas på flykt är kvinnor och barn i fattiga delar av världen, utan varken skuld till eller möjlighet att påverka utsläppen av de växthusgaser som orsakar pro-blemen. Allt medan maktens män bryr sig föga om deras problem. Klimatkrisen visar på så sätt upp en brutal spegling av alla redan existerande maktstrukturer. Eller som en före detta Pales-tina-aktivist sa: Varför ska jag engagera mig för palestiniernas rätt till Gaza om hela Gaza-remsan riskerar att ligga under vatten om 50 år?

I forskarvärlden har klimatkrisen länge varit ett faktum, men först under de senaste åren har den uppenbarats för västvärldens stora allmän-het. Det politiska svaret har i bästa fall varit lamt, i de flesta fall helt frånvarande och i vissa fall rent katastrofalt. Politikerna satsar enorma resurser på att subventionera rika västerlänning-ars bilinnehav, genom stöd till etanolkonsumtio-nen, något som tillsammans med det försämrade odlingsklimatet hjälpt till att kasta ut ytterliggare 130 miljoner människor i konstant svält. Medan ekonomisidorna i västvärldens tidningar oroar sig över att konsumtionen av lyxresor sjunker så undrar många hundra miljoner människor i andra delar av världen hur de ska kunna mätta sina barn.

Finanskrisen som seglat upp hotar att skjuta hela den nyss påbörjade klimatdiskussionen i sank. I media kan bara en kris i taget existera. Samtidigt kan man se finanskrisen och klimat-krisen som två olika uttryck för en fartblind ekonomi utan varken kontroll eller mål. När den kortsiktiga tillväxten tillåts dominera över alla verkliga behov och all långsiktig rationalitet blir den till en elakartad tumör. En tumör som hotar att bryta ned hela sin värdorganism, oavsett om värdorganismen är samhället och det ekonomis-ka systemet, eller hela det ekosystem som detta samhälle vilar på. Som folkrörelse måste vi vara den strålbehandling som bryter ned de tankesätt som ligger bakom denna tumör. <

Mikael Skärlund

Klimatkrisen och den elakartade ekonomin”När den kort-siktiga tillväxten tillåts dominera över alla verk-liga behov och all långsiktig rationalitet blir den till en elak-artad tumör”

3Illustration: Linnéa Mindemo

– 16 –


”The world not only needs regulations, but also a new paradigm which puts the financial system at the service of a new international democratic system based on the satisfaction of human rights, decent work, food sovereignty, respect for the envi-

ronment, cultural diversity, the social and solidarity economy and a new concept of wealth”

World Social Forum föddes i Brasilien, i Porto Alegre. Det har sedan starten 2001 ägt rum i Porto Alegre, och nu i Belém, Pará, i Amazonas, vid Atlanten (föutom utflykter till Kenya och Indien). Närvarande på forumet var jag, Sofia Kjellén, och 130 000 andra. Det fanns represen-tanter för 120 usprungsbefolkningar och 5800 organisationer. De stora händelserna på forumet förtogs helt av den medialt påkostade besöket av Sydamerikas mer namnkunniga presidenter.

Vår resa började i Sao Paolo och slutade i Be-lém. En resa på drygt 200 mil, genom ett minst sagt omväxlande land. Ett land med så mycket glädje, så mycket sorger så mycket rikedom, så mycket fattigdom. Vi åkte med buss, ett lång-samt alternativ till flyget, men närmre marken. Det är en ganska obeskrivbar känsla, den där att rusa fram genom kåkstäder och dammiga småstadskärnor, pitstop på snabbmatsställen med toalett och buffé. Jorden är orange, sluttningarna gröna och himlen blå.

I Rio bodde vi hos en engelsman, Bod Nad-karni, rik på hårresande historier och med ett anmärkningsvärt hostel på bästa adress mitt i en liten favela, Tavares Bastos, på en sluttning mitt i Rio. Över oss vakade symboliskt Kristus och bildligt Tropa de Elite. Hostel och favela låg strax framför Kristusstatyn och granne med högkvarteret för den korruptionsfria och mest våldsamma insatsstyrkan i Brasilien.

När vi, med utsikt över hela bukten och Sockertoppen och en öl i hand, pratade med Bob

om det demokratiska systemet i Brasilien fick vi ett bryskt svar: ”It’s a cleptocracy!” Med detta menade han kort och gott att Brasilien är ett genomkorrumperat land. Som den prisbelönta dokumentären Manda Bala berättar. President Luiz Inácio Lula da Silva säger själv att korrup-tion är en kronisk sjukdom men att ingen annan regering i Brasilien gjort mer för att bekämpa den. Korruption är lite som skatteflykt fast med politiska förtecken istället för ekonomiska. Tillsammans med politisk vanskötsel och sociala orättvisor gör korruptionen Brasilien till ett av de land där klyftorna i samhället är stora. Stora klyftor som gör att korruption i sin tur också har en grogrund.

Brasilien är ett av de länder som har sällat sig till att fastslå att skatt på valutahandel är genomförbar på global nivå, tillsammans med Chile, Frankrike och Spanien och FN:s dåva-rande generalsekreterare Kofi Annan. Nu mer aktuellt än någonsin, mer populärt än någonsin. Och om ni kommer ihåg, så var president Lula i Sverige för ett tag sedan, besökte kungahuset och diskuterade biobränsle med Maud. Sverige har i dagsläget ett samarbetsavtal med Brasilien, där krafterna inom forskning och produktion gällande biobränsle måste ansamlas. Gott nog? Många (däribland Attac) anser att det är en ny ohållbar värld som, genom handel med etanol från Brasilien, växer fram. Nya produktions-mönster och handelsmönster etableras – lika skadliga som tidigare system.

President Lula är omåttligt populär bland folk i Brasilien, men arbetarpojken som blev presi-dent får ändå axla beskyllningar om att miss-lyckas med att förverkliga det arbetarnas Brasi-lien han hade skisserat upp i sin valkampanj. De sociala rörelserna i Brasilien känner sig nertram-pade och utnyttjade. Han och hans regering får

Brasilien och World Social ForumText: Sofia Kjellén

”Brasilien är ett av de länder som har sällat sig till att fast-slå att skatt på valutahandel är genomförbar på global nivå”

– 17 –


kritik för att inte följa upp de företagsavtal som sålt ut Amazonas. Än har ursprungsbefolkning-arna inte blivit erkända i tillräcklig utsträckning. Det finns säkert både fog och ofog i all kritik som lyfts fram.

Så tillbaka till WSF. Attac Internationellt var i allra högsta grad

närvarande även om de flesta försök att träf-fas både innan forumet och under forumet var hafsigt samordnade och inte planerade och kom-municerade. Men, seminarierna som framförallt Attac Frankrike och Tyskland var delaktiga i, lyste med sin samarbetsvilja och skarpa analys. Tillsammans med ett trettiotal andra organisa-tioner underteckande Attac följande upprop: http://www.choike.org/campaigns/camp.php?5 och 28:e mars var det internationell aktionsdag kring mot kasinoekonomin som den nyliberala globaliseringen bidragit till att skapa. Parollen

var: Vi tänker inte betala för er kris!. För rap-porter därifrån kolla in Lasse Karlssons blogg: http://larsingemar.blogspot.com/.

Annars andades forumet kris i olika former: ekonomisk, finansiell, ekologisk, jordbruk, säker-het, och de praktiska arrangemangen var, såklart, helt undermåliga. Klart är att man måste försöka överse med dåliga praktiska arrangemang när tidpunkten för forumet är mitt i en global kris. Kanske det viktigaste tillfället att ta i akt just nu: för att rädda och förändra den värld vi har. Nästa upplaga av WSF återvänder till Afrika, till Senegal eller Sydafrika, januari 2011. <

5Foto: skasuga/Flickr.com

– 18 –


Dokumentärfilmaren Maj Wechselmann har redan hunnit göra ett inlägg i debatten om den finans-kris som nu sköljer över världen. Hennes film ”Pengarna och paniken – en film om girighet” premiärvisades på Göteborgs filmfestival tidigare i år. När Alt får tag på Maj är hon mitt uppe i för-

beredelserna för nästa projekt – en arbetsresa till Indonesien. Vi lyckades fånga henne i flykten och fick en kort pratstund.

Varför en film om finanskrisen?

Det är väl ganska uppenbart. Det ekonomiska systemet har åter slagit bakut och som vanligt är det de mest utsatta män-niskorna som drabbats hårdast. Jag är själv ett krisbarn. Min pappa var en dansk bankman och min mamma var fackfören-ingsagitator, hon jobbade som textilarbetare i en sweatshop, när de två träffades i Nordamerika 1929. Mitt under brin-nande kris fann de varandra, så på något sätt kan man väl säga att jag är ett resultat av krisen. Jag kan inte sluta förvånas över att vi ännu inte lärt oss att de gigantiska klyftor vi fortfarande ser runt omkring oss bara kan leda i en riktning. Denna typ av polarisering kan inte föra någonting gott med sig.

Vad ser du för paralleller mellan dagens kris och tidigare kriser?

Det är slående hur historien tycks återupprepa sig själv och hur människor tycks oförmögna att lära sig av sina egna misstag. Under Depressionen tvingades miljontals människor från sina hem, ut på gatorna. På samma sätt kan man idag se hur massor av människor lämnas åt sitt öde i krisens spår. Det här är en utveckling som ännu inte uppmärksammats men jag rekommenderar alla att göra en sökning på internet för att själva skapa sig en bild. Hundratusentals människor i Kina, Japan och USA tvingas leva i provisoriska bostäder. Det går närmast att liknas vid effekterna av en naturkatastrof. De senaste årtiondena har vi sett en utveckling där det finan-siella systemet har omsatt värden som är nio gånger så stort som värdet av världens samlade nationalproduktion. Som ett luftslott som luften nu gått ur. I min senaste film visar jag hur ekonomiska alkemister på samma sätt lyckats bygga luftslott även tidigare i historien. Gång på gång är det är det de svaga i samhället som får ta den hårdaste smällen.

Om du blickar framåt, tror du att vi kommer att gå något klokare ur den här krisen?

Jag tycker att det är svårt att sia om framtiden men jag tror att om vi ska kunna förändra någonting i grunden så måste vi först göra någonting åt den här extrema polariseringen. Annars är jag rädd för att vi kommer att få se samma mönster upprepa sig gång på gång. Ett fåtal skor sig medan det stora flertalet förblir oförmögna att påverka sin egen situation. Så länge vi är inne i en positiv spiral så är väl allting väl men så fort krisen är framme så tvingas vanliga män-niskor från hus och hem. <

Johan Rootzén

Pengarna och paniken

3Foto: Folkets Bio

– 19 –


när jag för någon vecka sedan blädd-rade bland lite gamla tidningsklipp fastnade jag för en debattartikel publicerad i GT den 30 mars 2001. Rubriken lyder ”Ta tillbaka makten från marknaden”. Attac Sverige hade

bara hunnit finnas till i ett par månader men rörelsen och dess sympatisörer hade redan utmå-lats som en sammansvärjning av nationalistiska våldsverkare av en del debattörer. I debattartikeln i GT försöker några av dessa sympatisörer reso-nera kring hur det kunde komma sig att Attac väckte så heta känslor. Man drar slutsatsen att det knappast kan röra sig om sakfrågorna i sig. Tobinskatten och kraven på skuldavskrivningar och avskaffandet av skatteparadisen var ju varken nya eller direkt världsomvälvande. Det måste snarare vara på det psykologiska planet man såg Attac som ett potentiellt hot, i kampen om mak-ten över människors drömmar, resonerade de undertecknande. Den politiska agendan domi-nerades av en tro på att om vi bara lät marknads-krafterna verka fritt, utan ingrepp från politiskt håll, skulle allt lösa sig till det bättre för oss alla. Vänstern befann sig på reträtt. Men vi var många som såg motsägelserna i den retorik som domi-nerade debatten. Allt för många exempel talade emot denna förenklade verklighetsbeskrivning, Asienkrisen och IT-bubblan fanns fortfarande färska i minnet.

Attac fyllde ett tomrum på den politiska sce-nen. Genom sina krav visade man att det fanns konkreta alternativ till denna den enda vägens politik. Attac satte fingret på sprickorna i det nyliberala luftslottet. Det är inte svårt att tänka sig att det fanns många som såg Attac som ett irritationsmoment. En oro för att Attac skulle komma att utgöra ett reellt politiskt hot.

Tyvärr, får man väl konstatera så här i efter-hand, gick luften ur Attacrörelsen efter bara några år, åtminstone här i Sverige. Det finns förmodligen en rad olika förklaringar till den här

utvecklingen, varav den politiska svartmålningen är en, oförmågan att lära av historien en annan. Så fort de ekonomiska hjulen åter tagit fart för-svann 1990-talets kriser ur det kollektiva minnet.

Nu har luftslottet rasat samman ännu en gång. I krisens spår har det åter blivit rumsrent att tala om bristerna i det rådande ekonomiska systemet. Om att återta den politiska kontrol-len över de finansiella marknaderna. Bollen borde vara upplagd för en rättviserörelse-smash. Ett gyllene tillfälle (!) att lägga grunden för ett ekonomiskt system som skulle kunna komma fler till gagn. Dessvärre får man känslan av att det saknas kraft och förmåga att förvalta detta tillfälle, det finns fortfarande inte någon egentlig opposition. Risken är att de aktörer som styrt oss in i krisen förblir kvar vid rodret.

Attac har bidragit till att vitalisera den poli-tiska debatten men vi har aldrig lyckats nå den bredd som krävs för att på allvar kunna påverka den politiska agendan. Hur går vi då vidare? Det är idag svårt att se att Attac skulle kunna fylla den roll som en brett förankrad folkrörelse, som många av oss en gång hoppades på, och som en del fruktade. Kanske kan Attacs framtida roll bli att fungera som ett slags katalysator i den poli-tiska debatten. Att fortsätta lyfta fram och bidra till att formulera politiska alternativ som skulle kunna leda till en mer rättvis värld. Kanske är det en helt ny typ av politisk rörelse som måste till.

Vad som än ligger framför oss låt oss aldrig sluta drömma om och kämpa för en annan, rättvisare värld! <

Johan Rootzén

Ta tillbaka makten från marknaden ”Det är inte svårt att tänka sig att det fanns många som såg Attac som ett irrita-tionsmoment”

Attac Sverige, Tegelviksgatan 40, 116 41 Stockholm, [email protected]

Begränsad eftersändningVid definitiv eftersändning återsänds

försändelsen med nya adressen påbaksidan (ej adressidan)

Gå med i Attac. • Förvärvsarbetande: 300 kr/år• Studenter, arbetslösa, pensionärer: 150 kr/år• Bara 75 kronor per år för dig upp till 20 år!

Sätt in pengarna på PG 152415-6. Glöm inte uppge namn, adress och e-postadress. Även gåvor tas tacksamt emot.

Viktigt meddelande om Alts framtid:

Eftersom det på årsmötet inte valdes någon ny redak-tion så är det för närvarande oklart om det blir fler nummer av papperstidningen. Redaktionens försök att få in fler medlemmar i arbetet med att komma på teman, beställa eller skriva texter osv har inte burit frukt i den utsträckning som krävs för att hålla allt rullande. Ett stort tack dock till alla som hittills på något sätt bidragit med texter, foton, korrläsning eller idéer under dessa sju nummer som tidskriften utkommit.

Men det finns en plan B. Gemensamma arbetsgruppen håller tillsammans

med delar av den avgående redaktionen på att under-söka om det finns underlag för att starta ett blogg/debattforum för den typ av diskussion som vi lyft fram i Alt. Där ska medlemmar kunna logga in och kommentera på eller skriva egna texter. Förhopp-ningen är att delar av det material som där publiceras ska kunna sammanställas och tryckas, alternativt distribueras digitalt, på ett sätt som är likt det vi är vana vid från Alt.

För att vi ska enklare kunna hålla kontakten kring detta projekt och bättre kunna meddela samtliga medlemmar om/när det blir klart, vore det väldigt bra om vi hade korrekta adressuppgifter, framförallt e-postadresser, i medlemsregistret. Och det finns ett enkelt sätt att hjälpa oss med detta:

Du som ser ditt medlemsnummer (en femsiffrig kod) bredvid adressen på detta utskick, följt av ett lösenord (normal sett fyra tecken, om du inte ändrat detta) kan logga in med dessa uppgifter på http://at-tac.se/medlem/151 för att se de adressuppgifter vi känner till om dig idag. Fyll gärna i en e-postadress om du har och det saknas där.

Du som inte ser några sådana sifferkoder, eller inte lyckas logga in, kan skicka namn och e-postadress till [email protected] (eller via vanlig post) så ser vi till att uppdatera din adress åt dig.

Du som varken har internetuppkoppling eller e-postadress behöver bara meddela oss om du flyttar. Vi ska se till att komma på en lösning som innebär att även våra e-postlösa medlemmar i pappersform får ta del av resultatet av idén ovan, men vi får be om att återkomma om detaljerna kring detta.

Slutligen ska det tilläggas att det ännu inte är för sent att anmäla sig som redaktionsmedlem till Alt! Även om du inte anmälde dig som intresserad på riksårsmötet kan du maila [email protected] för mer information om vad redaktionsarbete innebär. Det finns ju heller ingen motsättning mellan Alt av idag och denna mer webbaserade idé. Det blir snarare ett sätt för Alt-redaktionen – om någon sådan uppstår igen – att enklare sammanställa delar av tidskriften och kanske få en viss modererande roll även på webben, vem vet.

Är du själv intresserad av att diskutera kring detta med webbforum, kontakta [email protected].

Alt #7: Kris

Documents

Transcript of Alt #7: Kris