7188 713 x

PROCENT

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

1992 1996 2000

PROCENT

SVENSK HÄLSO- OCH SJUKVÅRDUNDER 1990-TALET

Utvecklingstendenser 1992 – 2000

Upplysningar om rapportens innehåll lämnas på Landstingsförbundet av:

Roger Molin, tel 08-452 76 65

Lars Johansson, tel 08-452 76 60

Beställning av rapporten kan göras direkt från www.lf.se,

tel 020-31 32 30 eller fax 020-31 32 40.

Best nr 91-7188-713-X

Produktion: Svensk Information AB

Tryck: Landstingförbundet, Stockholm, september 2002

SVENSK HÄLSO- OCH SJUKVÅRD UNDER 1990-TALET

Utvecklingstendenser 1992–2000

1990-talet var ett omvälvande årtionde för svenskhälso- och sjukvård. Med en åldrande befolkning,snabb medicinsk utveckling och allt större förvänt-ningar från befolkningen ökade kraven på vården.Samtidigt ställde den samhällsekonomiska krisen vår-den inför krav på kostnadsminskningar.

I denna rapport beskrivs hur vården utveckladesunder dessa villkor. Rapporten är ett led i Landstings-förbundets arbete med att bidra till ökad kunskap omvårdens utveckling. Avsikten är att återkomma medrapporter av detta slag.

När det gäller att beskriva vad som skett i vården ut-gör tillgången till statistiskt underlag en begränsandefaktor. För den slutna vården finns heltäckande upp-gifter genom den statistik med uppgifter om utskrivnapatienter som landstingen lämnar till Socialstyrelsenspatientregister. Men för den öppna vården finns ingenmotsvarande nationell heltäckande statistik. Framförallt saknas uppgifter om dagsjukvård (exempelvisdagkirurgiska operationer) och sjukvård i hemmet.Denna begränsning inverkar menligt på möjligheternaatt heltäckande beskriva vårdens utveckling.

Landstingsförbundet arbetar med att förbättra ekono-mi- och verksamhetsstatistiken. Från och med år 2001kommer uppgifterna om läkarbesök och kostnaderför den öppna vården att redovisas uppdelat på mot-

tagningsverksamhet, dagsjukvård respektive hemsjuk-vård. Dessutom kommer, jämfört med tidigare, enmer fullständig redovisning av besök hos andra perso-nalkategorier än läkare.

Denna rapport bygger främst på uppgifter från Social-styrelsens patientregister. Dessutom används uppgifterfrån de nationella medicinska kvalitetsregistren ochLandstingsförbundets ekonomi- och personalstatistik.

För att inte jämförelserna skall påverkas av Ädelrefor-men används år 1992 som basår för merparten avjämförelserna.

Här ingår endast uppgifter på riksnivå. Merparten avde redovisade uppgifterna finns dock också i databa-sen Sjukvårdsdata i fokus, som finns på Landstings-förbundets hemsida (www.lf.se). Via databasen kanden som så önskar göra motsvarande sammanställ-ningar per kommun och län.

Rapporten har utarbetats inom Landstingsförbundetsavdelning för hälso- och sjukvårdspolitik.

Stockholm i maj 2002

Bibbi Carlsson

FÖRORD


3

Förord 3

Svensk hälso- och sjukvård under 1990-talet – Utvecklingstendenser 1992–2000 4En radikal omställning 4

Minskad andel av BNP 4

Allt äldre patienter 5

Från sluten till öppen vård 5

Inga bra mått på produktivitetsutvecklingen 7

Parallella strukturförändringar 7

Hälso- och sjukvårdpolitiska reformer 9

APPENDIXDemografisk utveckling 12

Ekonomi och personal 13

Vårdutnyttjande 15Sluten vård 15

Några sjukdomsgrupper 18

Akut hjärtinfarkt 18

Kärlsjukdomar i hjärnan (stroke) 20

Kranskärloperationer 21

Höftrekonstruktioner 23

Psykiska sjukdomar 25

Öppen vård 26

Öppen psykiatrisk vård 27

Internationella jämförelser 27

Begrepp, definitioner och källor 30Diagramförteckning 31

INNEHÅLL

4

En radikal omställning Svensk hälso- och sjukvård genomgick under 1990-talet en radikal omställning. Efter flera decennier medökade resurser tvingades vården till kostnadsminsk-ningar och antalet anställda minskade med en fjärde-del. Samtidigt expanderade vården på många områ-den. Läkemedelsanvändningen ökade och kostnader-na för läkemedel mer än fördubblades. Antalet starr,kranskärl- och höftledsoperationer ökade, särskilt förde allra äldsta. Och allt mer av vården tillhandahöllsutan att patienterna behövde vårdas inneliggande vidsjukhus.

Operation av grå starr är det område som mest tydligtuppvisar alla de drag som kännetecknar utvecklingenunder nittiotalet; från behandling i sluten vård tillöppen vård, mer än fördubblat antal operationer, vidallt högre åldrar och vid allt vidare indikationer.

Förändringarna understöddes av i riksdagen fastlagdareformer som Ädelreformen (1992), Psykiatrireform-en (1995) och Läkemedelsreformen (1997). Omställ-ningen har dock långt ifrån varit problemfri. Vårdenstillgänglighet har uppenbara brister och insatserna förde äldre är inte alltid tillräckliga. Även läkemedelsför-skrivningen har brister och läkemedelskostnadernafortsätter att öka starkt.

Det är också dessa problem som är utgångspunkt förde reformer som är aktuella under tjugohundrataletsinledande år. Det gäller i särskilt hög grad den ”Natio-nella handlingsplanen för utveckling av hälso- ochsjukvården” (proposition 1999/2000:149) som är in-riktad på att förbättra tillgängligheten i primärvårdenoch att stärka sjukvårdsinsatserna för dem som vår-das i hemmet. Det gäller vidare Överenskommelsenom åtgärder för att förbättra tillgängligheten, mellanstaten och Landstingsförbundet, som syftar till attkorta väntetider till besök och behandling i den speci-aliserade vården. Även kommande förändringar avden nationella vårdgarantin syftar till att förbättra till-gängligheten. Läkemedelsreformen syftar till att för-bättra läkemedelsförskrivningen och därmed bromsakostnadsutvecklingen.

Minskad andel av BNP Kostnaderna för hälso- och sjukvården uppgick år2000 till 163 miljarder kronor, vilket motsvarar 7,8 procent av bruttonationalprodukten (BNP).Kostnaderna för den hälso- och sjukvård som kom-munerna ansvarar för uppgick samtidigt, enligt beräk-ningar av Socialstyrelsen, till knappt 15 miljarder kro-nor, 0,7 procent av BNP. Kostnaderna år 2000 för densamlade svenska hälso- och sjukvården, uttryckt somandel av BNP, var således 8,5 procent.

Tio år tidigare, år 1990 var motsvarande andel 8,8procent. Det betyder att hälso- och vårdens andel avBNP minskade under nittiotalet.

Samtidigt har kraftigt ökade läkemedelskostnaderinneburit en omfördelning av resurser inom hälso-och sjukvården. Läkemedelskostnaderna uppgick år1990 till cirka 10 miljarder kronor för att år 2000uppgå till drygt 25 miljarder kronor. År 1990 utgjordeläkemedelskostnaderna 8,4 procent av landstingenssjukvårdskostnader, medan andelen ökat till 15,4 pro-cent år 2000. Detta har i motsvarande mån minskatutrymmet för övriga delar av vården.

Om vården år 2000 hade haft samma andel av BNPsom tio år tidigare, skulle vården ha haft ytterligaresex miljarder kronor. Om dessutom läkemedlensandel hade varit oförändrad skulle resten av vårdenha haft ytterligare ca tio miljarder kronor.

Inom EU är det endast i Sverige och Finland somhälso- och sjukvårdens andel av BNP minskat sedanår 1990. I Danmark, Irland, Italien och Holland harvårdens andel varit i stort sett oförändrad, medan iÖsterrike, Belgien, Frankrike, Tyskland, Grekland,Portugal och Storbritannien har andelen ökat med ca1 procentenhet.

Ett annat sätt att göra jämförelser är att beräkna sjuk-vårdskostnaderna per invånare uttryckt i dollar medhänsyn till köpkraften i respektive land. Så beräknathar kostnaderna under perioden 1990–1998 ökatmed ca 15 procent i Sverige, vilket är den lägsta kost-

SVENSK HÄLSO- OCH SJUKVÅRD UNDER 1990-TALET – UTVECKLINGSTENDENSER 1992–2000


5

nadsökningen inom EU. Flertalet länder, exempelvisFrankrike och Tyskland, ligger på en femtioprocentigökning, medan Irlands och Portugals kostnader näst-an fördubblats.

År 2000 hade landstingen 247 000 anställda, vilket ären minskning med 76 000 sedan år 1993. Samtidigthar en förskjutning mot utbildningsmässigt mer kvali-ficerade yrkesgrupper ägt rum. Antalet läkare ochsjuksköterskor ökade under samma period med 9respektive 5 procent.

Allt äldre patienterI juni år 1999 fanns i tidningen Landstingsvärlden ettreportage om en 96-årig kvinna som nyligen genom-gått en höftledsoperation. Hon var påtagligt nöjdmed sin förbättrade rörlighet och såg framtiden anmed förnyad tillförsikt. Denna bild från vården vidnittiotalets utgång är naturligtvis först och främst enframgångshistoria om hur vården kan vara till nyttaför en enskild individ. Men samtidigt är det en godillustration till utvecklingen inom svensk sjukvårdunder nittiotalet, med allt mer vård till allt äldre pati-enter. År 2000 genomgick 1 500 kvinnor äldre än 85år en höftledsoperation, jämfört med 650 tio år tidi-gare. Även för behandling vid andra sjukdomstill-stånd som hjärtinfarkt och stroke har en förskjutningägt rum mot de äldsta åldersgrupperna.

Också andra behandlingar som starr- och kranskärlo-perationer ökade under nittiotalet, särskilt för de allraäldsta. Expansionen ägde rum parallellt med krav påstora kostnadsminskningar. Situationen kunde hante-ras genom en medicinsk utveckling som möjliggjordesuccessivt kortare vårdtider och en övergång till be-handling i öppen vård. Därmed kunde antalet vård-platser reduceras. Ett typexempel är en bråckopereradpatient som vid nittiotalets ingång kunde behöva fleradagars vård vid sjukhus men som vid nittiotalets ut-gång i många fall kunde gå hem samma dag som ope-rationen ägt rum.

Omställningen har givit stort genomslag i statistiken.Antalet vårdtillfällen vid sjukhus minskade under

perioden 1992–2000 från ca 1,6 till 1,5 miljoner(8,5%) och medelvårdtiden från 7,9 till 6,2 dagar. Iden äldsta åldersgruppen, 85 år och äldre, ökade där-emot antalet vårdtillfällen med 40 procent.

Antalet höftledsoperationer i den äldsta åldersgrup-pen, 85 år eller äldre, har mer än fördubblats, från 850operationer till knappt 2 000. För kvinnor är ökningenstarkast, från 650 till 1500. Samtidigt har vårdtidenminskat med tre dagar, från 12,7 dagar till 9,7.

Det var ca 900 000 patienter som svarade för de totalt1,5 miljoner vårdtillfällena år 2000. Patienter medfem eller fler vårdtillfällen svarade för 18 procent avvårdtillfällena. Orsakerna till återkommande vårdtill-fällen skiljer sig mellan planerade och oplaneradevårdtillfällen. Framför allt oplanerade återinskriv-ningar, främst vid internmedicinska kliniker, återspe-glar kvaliteten på insatserna efter en sjukhusvistelse.På många håll används också oplanerade återinskriv-ningar inom en månad som indikator på kvaliteten iden öppna vården, särskilt av äldre som vårdas i hem-met med behov av kontinuerliga insatser.

Antalet vårdplatser minskade från 58 000 till 32 000(45%), medan antalet vårddagar minskade från 12,5miljoner till 8,9 miljoner dagar (30%). Det betyder attvårdplatserna utnyttjas intensivare. Det genomsnittli-ga vårdplatsutnyttjandet (beläggningen) har ökat medca 30 procent och vårdtillfällena har blivit alltbehandlingsintensivare. Detta återspeglas också i enförändrad personalsammansättning med successivtallt högre utbildningsnivå.

Vid slutet av 90-talet hade Sverige jämte Storbritan-nien och Finland det lägsta antalet vårdplatser perinvånare. De kortaste vårdtiderna har Finland ochStorbritannien tätt följda av Frankrike och Sverige.

Från sluten till öppen vårdFör den öppna vården saknas heltäckande statistisktunderlag. I den samlade verksamhetsredovisningen pånationell nivå redovisas endast besök hos olika kate-gorier av vårdgivare. Innehållet i dessa besök registre-

6

ras inte. Det betyder att exempelvis operationer utför-da i öppen vård redovisas som ett vanligt läkarbesök.Verksamhetsredovisningen beaktar alltså inte det för-ändrade innehållet i vården.

Med hjälp av de nationella kvalitetsregistren kan dockden öppna vårdens utveckling följas på några områ-den. Och därmed kan förskjutningen från sluten tillöppen vård beskrivas.

Antalet gråstarroperationer har ökat med 42 000sedan år 1990 och uppgick under år 2001 till 72 000.Denna stora ökning beror främst på att indikationer-na för behandling gradvis ändrats. Efterhand har enallt mindre andel av patienterna en synskärpa föreoperation som understiger 0,5 på bästa ögat. Dennaandel var 44 procent år 1992 och 32 procent år 2000.

Trots den radikala ökningen av antalet starroperatio-ner är operation av starr den behandling inom vårdensom har allra flest väntande. Antalet som väntar påbehandling har ökat från 15 000 år 1990 till ca30 000 år 2000.

Utifrån uppgifterna om hur många som väntar på be-handling skulle man kunna dra slutsatsen att tillgäng-ligheten har försämrats. Men det omvända är lika gil-tigt. Att med hänvisning till att allt fler opereras påståatt tillgängligheten förbättrats.

Denna dubbla utveckling fångar sjukvårdens problemi ett nötskal. Att operationerna ökat så drastiskt un-der nittiotalet beror bara delvis på att allt fler blir alltäldre och därför får starr. Huvudförklaringen är enständigt höjd ambitionsnivå. Behandling sätts in tidi-gare och tidigare, en utveckling som det är angelägetatt fortsätta stödja eftersom det leder till höjd livskva-litet, framför allt för många äldre.

I Sverige görs ca 800 starroperationer per 100 000invånare. Finland och Danmark ligger i intervallet600–700 medan Italien och Storbritannien ligger lägremed 400 – 500 operationer per 100 000 invånare.

För gråstarroperationer har den andel av operationer-na som görs som öppen vård ökat under nittiotaletfrån 75 till 95 procent. Motsvarande ökning för ope-ration av ljumskbråck är från 37 till 67 procent.

Det totala antalet läkarbesök har minskat från 26,2miljoner till 25,2 miljoner. Antalet läkarbesök i denspecialiserade vården har minskat från 14,3 till 13,2miljoner medan läkarbesöken i primärvården harökat från 11,9 till 12,0 miljoner. Primärvårdens andelav läkarbesöken har alltså ökat något, från 45 till 48procent. Därutöver sker besök hos andra yrkeskate-gorier både inom primärvården och i den specialisera-de vården. Statistiken är ofullständig men uppskatt-ningsvis sker inom primärvården årligen ca 20 miljo-ner besök hos distriktssköterska, sjuksköterska, sjuk-gymnast och arbetsterapeut, m fl.

I hög grad är det medicinska framsteg som liggerbakom minskade vårdtider i sluten vård exempelvisintroduktionen av titthålskirurgi. Men lika viktigt äratt kunskapen om den sängbundna sjukhusvårdensbegränsningar vuxit. Att ge vård och rehabilitering ihemmiljö innebär påtagliga effektivitetsvinster både iett medicinskt perspektiv och i ett omvårdnads- ochrehabiliteringsperspektiv.

Överhuvudtaget präglades vården under nittiotalet avförbättrade behandlingsmöjligheter för nya patient-grupper, både i den akuta och i den planerade vården.Särskilt stora har framstegen varit när det gäller vårdav tidigt födda barn, behandling av hjärt-kärlsjukdomsamt tidiga insatser för personer som insjuknar i schi-zofreni.

De snabba framstegen gäller även för läkemedels-behandling. Här har exempelvis mer skonsammaanestesimetoder möjliggjort för patienter i högaåldrar att genomgå operativa ingrepp, framföralltinom hjärt-kärl- och ortopediområdena. Utvecklingenav nya bromsmediciner vid HIV/aids infektioner ochläkemedel som förhindrar avstötning vid transplanta-tioner utgör andra exempel, liksom läkemedels-behandling vid astma.


7

Vården bidrar också till förbättrad folkhälsa. Späd-barndödligheten har nästan halverats under nittiota-let. Medellivslängden har ökat år från år, främstgenom förbättrad överlevnad i sjukdomar som tidiga-re orsakade dödsfall mitt i livet. För män har den åter-stående medellivslängden vid födelsen ökat under nit-tiotalet med 2,6 år, från 74,8 år till 77,4 år. Mot-svarande ökning för kvinnor var 1,6 år, från 80,4 årtill 82,0 år.

Samtidigt som vårdens insatser under nittiotalet till-handahölls i allt högre åldrar blev de äldre allt fler.Sedan år 1990 har åldersgruppen 75–84 år ökat med45 800 personer (8,5%) och de allra äldsta, 85 ochäldre med 56 000 personer (37,5%).

Denna utveckling ser ut att fortsätta även om ök-ningstakten för de allra äldsta inte förväntas bli likastark som på nittiotalet. Fram till 2020 beräknasåldersgruppen 75–84 år öka med 22 procent och 85år och äldre med 24 procent.

Inga bra mått på vårdens produktivitetLandstingsförbundet har vid olika tillfällen redovisatproduktivitetsutvecklingen inom hälso- och sjukvår-den. Den metod som då använts utvecklades avExpertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO)inom ramen för en studie av hälso- och sjukvårdensproduktivitet 1960–1992. Metoden byggde på att ettprestationsindex beräknades genom att antalet vård-tillfällen och antalet besök inom primärvård och spe-cialiserad vård vägdes samman till ett prestationsin-dex som sedan relaterades till kostnadsutvecklingen ifast pris.

Men metoden lider av de begränsningar som redovis-ningen av vårdens prestationer har. I det tillgängligastatistiska underlaget jämställs exempelvis dagkirur-giska operationer och besök inom hemsjukvårdenmed vanliga mottagningsbesök, trots stora skillnader iresursåtgång. Eftersom både dagkirurgi och hemsjuk-vård successivt ökat i omfattning blir prestations-indexet missvisande. En och samma operation fårmindre tyngd om den görs som öppenvård jämfört

med om den görs som slutenvård, även om värdet förpatienten är detsamma. Ytterligare ett problem är attredovisningen av besök hos andra personalkategorierän läkare registreras ofullständigt.

Landstingsförbundet räknar med att efterhand kunnabeskriva hälso- och sjukvården på ett mer fullständigtsätt och då också kunna redovisa produktivitetsut-vecklingen på ett rättvisande sätt. I verksamhetsredo-visningen för år 2001 kommer uppgifter om besökoch kostnader att redovisas separat för dagsjukvård,mottagningsverksamhet respektive hemsjukvård. Enmer fullständig redovisning av besök hos andra perso-nalkategorier än läkare kommer också att ingå. Föratt förbättra produktivitetsjämförelser krävs också attdiagnoser och åtgärder registreras för besöken.

Parallella strukturförändringarSett i ett längre tidsperspektiv har förändringar avdemografi, boende och kommunikationer haft storbetydelse för strukturförändringarna i hälso- ochsjukvården. I hög grad ligger också den medicinskautvecklingen bakom strukturförändringarna. Menlika viktigt är att kunskapen om den sängbundnasjukhusvårdens begränsningar vuxit. Att ge vård ochrehabilitering i hemmiljö innebär påtagliga vinstersåväl i ett medicinskt perspektiv som i ett omvård-nads- och rehabiliteringsperspektiv. Med den medicin-ska utvecklingens nya tekniker – och genom allt fleräldre med kroniska sjukdomar som hjärtsvikt, högtblodtryck, diabetes och psykiska störningar - följersåledes ett behov av en kontinuerlig anpassning avvårdens struktur.

Under nittiotalet tillkom också de ändrade ekonomis-ka förutsättningarna med kravet på kostnadsminsk-ningar. Under de senaste åren har även svårigheternaatt rekrytera specialistutbildad personal spelat storroll som drivkraft för förändringarna.

Drivkrafterna är till stor del generella för landstingen.Men samtidigt finns historiskt betingade skillnadermellan landstingen när det gäller strukturen. Dennahistorik har haft och fortsätter att ha avsevärd inver-

8

kan. Inriktningen av strukturförändringarna harockså skiljt sig mellan storstadsregionerna, där dethandlar om att koncentrera för bättre resursutnyttjan-de och glesare befolkade regioner, där det främst gäl-ler att upprätthålla service och även sysselsättning.

Under 1990-talet har antalet sjukhus i Sverige på dethela taget varit oförändrat. Sjukhusens innehåll hardäremot förändrats och framför allt gäller det akut-sjukhusen. Genom profilering och samverkan harsjukhusstrukturen blivit mer differentierad. En strä-van har varit att koncentrera specialiserade insatser såatt kompetensen kan utvecklas på högsta nivå.

År 1990 fanns 89 akutsjukhus. Under nittiotalet haråtta sjukhus fått en ändrad inriktning genom att deinte längre har någon hjärtinfarktvård. Förändring-arna har skett såväl i storstadsregioner (Stockholm)som i landsting med glesare befolkningsunderlag(exempelvis Värmland och Gävleborg). Förändringarav det akuta omhändertagandet har underlättats avatt möjligheterna att inleda behandling på plats ochunder transport. Ambulanspersonalen har blivit alltmer välutbildad och ambulanserna bättre utrustade.Vidare har möjligheterna att kommunicera mellanambulans och sjukhus förbättrats.

Vid ytterligare tolv sjukhus bedriver man inte längreakut kirurgisk vård. Även i övrigt har kirurgin genom-gått stora förändringar genom att operationer förtsöver från sluten till öppen vård. Förlossningsvårdenhar i stora drag förändrats på samma sätt som denakuta kirurgin. Detta är naturligt med hänsyn till attdet vid förlossningar måste finnas tillgång till resurserför operation och intensivvård.

Behovet av att kunna ge snabba, livräddande insatser,liksom behovet att kunna ge vård av kroniskt sjuka,ofta äldre, på nära håll har medfört att internmedici-nen behållit en större geografisk spridning. De intern-medicinska patientgrupperna är också generellt settäldre än de kirurgiska och ortopediska och har längrevårdtider.

En grov skattning visar att av akutsjukhusen har entredjedel ett befolkningsunderlag som understiger60 000 invånare, en tredjedel ett underlag mellan60 000 och 120 000 och för en tredjedel överstiger be-folkningsunderlaget 120 000.

En stark trend under senare delen av nittiotalet harvarit att utveckla olika varianter av närsjukvård därprimärvård och specialiserad vård knyts samman.Detta rimmar väl med Ädelreformens intentioner attge vården på nära håll, integrerad i vardagsliv ochboende. Här ingår också en utvecklad samverkan pådet lokala planet mellan primärvården, kommunernassjukvård och sjukhusen, inte minst för att kunna gestöd till kroniskt sjuka även vid akuta vårdbehov.

Strukturförändringarna inom den högspecialiseradevården har främst rört storstadsregionerna. I Stock-holm (Huddinge och Karolinska sjukhuset), respekti-ve Skåne (Universitetssjukhuset i Lund och Malmö)har under nittiotalet diskuterats olika former av profi-lering av vårdutbudet; hittills dock med begränsadeeffekter.

För att underlätta dessa funktionella förändringar hardet under nittiotalet också skett organisatoriska för-ändringarna. Dessa förändringar har skett såväl pådistrikts/divisionsnivå som på sjukhusnivå. Av sjukhu-sen ingår idag drygt en tredjedel i olika slag av sjuk-husgrupper med exempelvis gemensamma lednings-funktioner. På motsvarande sätt har även klinikerlagts samman.

I många landsting har professionella fora utvecklatsför att diskutera främst medicinsk praxis och samver-kan. På några håll utvecklas detta mot ett arbete medmedicinska program för breda patient- och/eller sjuk-domsgrupper.

Den andel av vården som utförs av privata vårdgiva-re har ökat starkt under 1990-talet, från några fåprocent år 1990 till 9,1 procent av landstingenskostnader år 2000. Ökningstakten har varit särskiltstark under senare delen av 1990-talet.


9

Också den försäkringsfinansierade vården har ökatunder 1990-talet. Antalet försäkringar översteg hun-dratusen år 2000. De har dock begränsad räckviddoch den totala omsättningen samma år torde haunderstigit 300 miljoner kronor, mindre än 2 pro-mille av vårdens kostnader.

Hälso- och sjukvårdspolitiska reformer Förändringarna av vården har underbyggts av sjuk-vårdspolitiska reformer. Nittiotalets mest betydandehälso- och sjukvårdspolitiska reform är utan tvekanÄdelreformen 1992 som innebar att ansvaret för sjuk-vård i särskilda boendeformer, exklusive läkarinsatser,överfördes från landstingen till kommunerna. Nu-mera finns dessutom för drygt hälften av kommuner-na överenskommelser med landstingen om att kom-munerna också ansvarar för sådan sjukvård i ordinärtboende. Genom Ädelreformen infördes vidare ettkommunalt betalningsansvar för medicinskt färdig-behandlade patienter vid landstingens enheter försomatisk akutsjukvård och geriatrisk vård.

Syftet med Ädelreformen var att ge befolkningen möj-ligheten att få sina medicinska vårdbehov tillgodosed-da i vardagsliv och eget boende. Reformen skapadeförutsättningar för kommunerna att integrerat kunnaerbjuda både socialt stöd och medicinska insatser,antingen i särskilt utformade boenden eller i det egnahemmet. Även med omfattande och långvariga behovav medicinska insatser skall det vara möjligt att fådessa tillgodosedda i det egna ordinarie boendet eller iett särskilt boende.

I och med Ädelreformen har således kommunerna attsvara för befolkningens behov av sådan grundläggandemedicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbe-te och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medi-cinska eller tekniska resurser eller annan särskild kom-petens. Detta ansvar gäller oavsett ålder och sjukdom idet särskilda boendet och efter överenskommelse även iordinärt boende. Denna ansvarsfördelning är bakgrun-den till det kommunala betalningsansvaret för medi-cinskt färdigbehandlade patienter. Landstingen ansva-rar dock för läkarinsatserna i kommunernas vård.

När betalningsansvaret infördes uppgick antaletmedicinskt färdigbehandlade patienter till 3 000 pati-enter. Antalet har sedan minskat men enligt den senas-te uppgift som finns var 1 400 patienter bedömda sommedicinskt färdigbehandlade i maj 1999.

Detta förhållande avspeglar en dubbelhet i utveckling-en. Som framgått har de äldre genom utvecklade be-handlingsmöjligheter fått tillgång till allt mer avance-rade behandlingar. Samtidigt har landsting och kom-muner betydande problem med att säkra tillgångentill grundläggande medicinsk behandling i hemmet förpatienter med behov av kontinuerliga insatser.

Trycket på sjukhusen är hårt, både genom upprepadevårdtillfällen vid sjukhus och genom det stora antaletmedicinskt färdigbehandlade. Det är också dessakvarstående problem som utgör utgångspunkten förde hälso- och sjukvårdspolitiska reformer som äraktuella under 2000-talets inledande år. Det gäller isärskilt hög grad den Nationella handlingsplanen förutveckling av hälso- och sjukvården. Den handlarfrämst om att öka tillgängligheten i primärvården ochatt förbättra kvaliteten på insatserna för de mestadelsäldre som vårdas i hemmet.

Psykiatrireformen som genomfördes 1995 syftade tillatt ge psykiskt funktionshindrade bättre livsvillkoroch ett fullgott socialt liv i samhället. Reformen tyd-liggjorde kommunernas ansvar för boende, sysselsätt-ning och omvårdnad.

Läkemedelsreformen (1996) bygger på idén att läke-medel i öppen vård skall integreras i hälso- och sjuk-vården och värderas och prioriteras efter samma kri-terier som andra sjukvårdsinsatser. Landstingen haderedan ansvar för läkemedel i den slutna vården ochfick genom reformen även ansvar för läkemedel i denöppna vården, ett ansvar som staten dittills haft.

Bakgrunden till reformen var de starkt ökande läke-medelskostnaderna och att eftersom staten stod förkostnaderna kunde läkemedelsbehandling betraktassom en fri nyttighet sedd ur sjukvårdens perspektiv.

10

Det kunde i sin tur betyda att läkemedelsbehandlinginte prioriterades på samma villkor som övrig be-handling.

Reformen genomförs i flera steg. Till en början harövertagandet av ansvaret från staten fokuserat på deökande kostnaderna och på bristande möjligheter tilluppföljning och styrning. Flera nya statliga utredning-ar har tillsatts efterhand för att belysa problem ochlämna förslag till förbättringar bland annat avseendeprissättning, distribution och förmånssystem.

Uppmärksamheten riktas också mot brister i förskriv-ning och användning. Högst varannan patient följerläkarnas ordinationer vid långtidsbehandling medläkemedel. Varje år kostar kassationen av läkemedel istorleksordningen 2–3 miljarder kronor. Mångagamla människor använder flera olika läkemedel sam-tidigt. De som bor i kommunernas särskilda boendehar genomsnittligt nio olika läkemedel. Vid läkeme-delsgenomgångar hittar man inte sällan patienter somanvänder mer än tjugo olika läkemedel, trots att kun-skaperna är begränsade om hur olika läkemedelpåverkar varandra.

En ny myndighet, Läkemedelsförmånsnämnden,skall inrättas den 1 oktober 2002. Myndigheten skallbedöma vilka läkemedel som skall subventioneras,förhandla med läkemedelsföretagen och fastställapriset på de subventionerade läkemedlen. Samtidigtfortsätter det statliga utredningsarbetet för att hittalösningar som möjliggör en bättre uppföljning avläkemedelsförskrivningen och läkemedelsanvänd-ningen.

År 2001 träffades en överenskommelse om en nymodell för statens ersättning till landstingen åren2002–2004. Av avtalet framgår att formerna för detgemensamma ansvaret för kostnaderna för läkeme-delsförmånen skall vidareutvecklas under avtalsperio-den. Läkemedelskostnaderna skall finnas med i lands-tingens samlade prioriteringar inom hälso- och sjuk-

vården samtidigt som de grundläggande besluten omförmånssystemet även fortsättningsvis fattas av rege-ring och riksdag.

År 2003 skall en avstämning göras. Om kostnadsut-vecklingen är otillfredsställande åtar sig parterna attvidta ytterligare åtgärder för att förbättra möjligheter-na att kontrollera kostnadsutvecklingen. Senast våren2004 skall överenskommelse träffas om statens ersätt-ningar för tiden fr o m 2005.

Ytterligare ett reformområde under 1990-talet hargällt patientens ställning. Hälso- och sjukvårdslagenhar skärpts när det gäller vårdgivarens skyldighet attlämna individuellt anpassad information om hälsotill-stånd och behandlingsalternativ. Patienternas infly-tande har vidare ökat över val mellan olika behand-lingsalternativ och för kompletterande bedömning avannan läkare.

Störst är förändringarna när det gäller möjligheten attvälja vårdgivare. Vid nittiotalets ingång var alla hän-visade till en bestämd vårdcentral och till ett sjukhus.Vid ingången till tjugohundratalet tillämpar allalandsting, utom de fyra landstingen i norra sjukvårds-regionen, en rekommendation från Landstings-förbundet som ger patienterna långtgående möjlighe-ter att söka vård i hela landet.

År 1992 infördes inom ramen för Dagmaröverens-kommelsen mellan staten och landstingen en vård-garanti för att korta väntetiderna inom tolv områdenmed speciellt uttalade problem. De patienter somomfattades av garantin skulle erbjudas behandlinginom tre månader från den dag då beslut om behand-ling hade fattats. Patient som inte kunde erbjudasbehandling inom tre månader skulle erbjudas vårdhos annan vårdgivare.

Denna vårdgaranti omprövades som en följd av attPrioriteringsutredningen i sitt slutbetänkande”Vårdens svåra val” (SOU 1995:5) framhållit att


11

vårdgarantin huvudsakligen inte gällde de högst prio-riterade vårdbehoven. I Dagmaröverenskommelsenför år 1996 kompletterades därför garantin med atttillgängligheten till primärvård liksom till besök hosläkare i den specialiserade vården garanterades. Iöverenskommelsen för år 1997 togs den ursprungligagarantin bort medan besöksgarantin blev kvar.

Den nationella vårdgarantin reglerar sedan dess vän-tetider för besök inom primärvård och specialiseradvård. Den säger att primärvården är ansvarig för deförsta kontakterna och skall erbjuda hjälp, antingenper telefon eller genom besök, samma dag som vårdenkontaktas. Om den första kontakten inte sker medläkare skall tid för läkarbesök inom primärvårdenkunna erbjudas senast inom åtta dagar. Besök inomspecialiserad vård skall erbjudas senast inom tremånader. I de fall besök inte kan erbjudas inom dessatidsgränser har patienten rätt att, utan extra kostna-der, välja att göra besöket hos vårdgivare i annatlandsting.

När behandling erfordras skall den påbörjas utandröjsmål enligt vägledande principer för urval och pri-oritering och i samråd med patienten. Några tidsgrän-ser avseende väntetid till behandling ingick dock inte.

I betänkandet ”Patienten har rätt” (SOU 1997:154,delbetänkande av HSU 2000) föreslogs en utvidgning

av vårdgarantin till att även innefatta väntetid tillbehandling. Socialstyrelsen fick i uppdrag att analyse-ra förutsättningarna för och konsekvenserna av ensådan utvidgad vårdgaranti.

Socialstyrelsen konstaterade att det grundläggandeproblemet bakom vårdens bristande tillgänglighet varatt den samhällsekonomiska tillväxten – och därmedhälso- och sjukvårdens resursutveckling – inte hållitjämna steg med den medicinska utvecklingen. Samtatt förbättrade behandlingsmöjligheter, i kombinationmed en demografisk utveckling med ett kraftigt ökatantal äldre, medfört växande behov av såväl högtek-nologisk vård som basal omvårdnad.

Med hänvisning till att andra åtgärder var bättreägnade att korta väntetiderna avstyrkte Social-styrelsen en generell behandlingsgaranti. I stället före-slogs en förstärkning av primärvården, utökade val-möjligheter i vården och bättre redovisning av vår-dens väntetider. Som framgått har därefter åtgärdervidtagit på samtliga dessa områden.

Mot denna bakgrund har Landstingsförbundets sty-relse i april 2002 föreslagit kongressen i juni 2002 atttillstyrka en motion om att inom ramen för Dagmar-överenskommelsen komplettera vårdgarantin till attäven omfatta väntetid till behandling.

12

De demografiska faktorerna spelar en central roll förhälso- och sjukvårdens utveckling. Vårdbehoven ökarmed åldern samtidigt som den medicinska utveckling-en gör det möjligt att framgångsrikt sätta in behand-ling i allt högre åldrar. Befolkningsutvecklingen undernittiotalet inklusive en prognos fram till år 2020 fram-går av diagrammet nedan.

Diagram 1. Befolkning efter åldersgrupp 1990–2020

(prognos). Index 1990 = 100.

Under nittiotalet ökade den äldsta åldersgruppen 85år eller äldre med 56 000 personer (37%). För ålders-gruppen 75–84 var ökningen 46 000 (8,5%) medanbefolkningen i gruppen 65–74 år minskade med 97 000 (12%). Gruppen 45–64 år ökade med 340 000 (18%).

Enligt SCB:s befolkningsprognos beräknas den störstaprocentuella ökningen fram till 2020 ske i åldersgrup-pen 65–74 år, som beräknas öka med 328 000 perso-

ner (44%). Den äldsta åldersgruppen 85 år eller äldreförväntas öka med 48 500 personer (24%) medangruppen 75–84 år beräknas öka med 131 000 perso-ner (22%). I åldersgruppen 75–84 år beräknas antaletmän öka med 87 500 personer (36%) och i den äldstaåldersgruppen med 22 000 personer (34%) fram tillår 2020. För kvinnornas del beräknas motsvarandeökningar bli 44 000 (13% ) respektive 27 000 perso-ner (19%).

Medellivslängden har fortsatt öka. För män har denåterstående medellivslängden vid födelsen ökat undernittiotalet med 2,6 år från 74,8 till 77,4 år. För kvin-nor är ökningen 1,6 år, från 80,4 till 82,0 år.

DEMOGRAFISK UTVECKLING

0

40

80

120

INDEX200

160

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

1990 2000 2010 2020

APPENDIX


13

EkonomiDe totala kostnaderna för hälso- och sjukvården upp-gick år 2000 till 163 miljarder kronor. Det motsvarar7,8 procent av bruttonationalprodukten (BNP).Kostnaderna för den hälso- och sjukvård som kom-munerna ansvarar för uppgår enligt beräkningar avSocialstyrelsen till knappt 15 miljarder kronor eller0,7 procent av BNP. De totala kostnaderna år 2000för den svenska hälso- och sjukvården, uttryckt somandel av BNP, var således 8,5 procent.

Tio år tidigare, år 1990, var motsvarande andel 8,8procent. Den samlade hälso- och vårdens andel avBNP har således minskat under nittiotalet.

Det har vidare skett en omfördelning av resurser inomsjukvården genom kraftigt ökade läkemedelskostna-der. Kostnaderna för läkemedel uppgick år 1990 tillcirka 10 miljarder kronor. År 2000 var de uppe i 25miljarder kronor, vilket alltså innebär mer än en för-dubbling på tio år. Som andel av de totala sjukvårds-kostnaderna har kostnaderna för läkemedel ökat från8,4 procent år 1990 till 15,4 procent år 2000.

Utvecklingen av läkemedelskostnadernas andel avsjukvårdskostnaderna under perioden 1990–2000framgår av diagrammet här intill.

Den årliga kostnadsökningstakten under perioden1990 – 1998 var 9 procent. För åren 1999 – 2001 harökningstakten minskat och uppgick till 7,4 procent.

Diagram 2. Läkemedelskostnadernas andel av sjukvårds-

kostnaderna 1990–2000.

PersonalAntalet anställda i hälso- och sjukvården har underperioden 1993–2000 minskat från 323 700 till247 400 eller med 76 300 anställda. Det motsvarar enminskning av antalet anställda med 24 procent.Timanställda är exkluderade.

För att få jämförbar statistik har anställda inomhälso- och sjukvården i Malmö, Göteborgs och Got-lands kommuner och anställda vid vissa landstings-ägda bolag inkluderats i uppgifterna för hela perio-den. Därmed har effekter till följd av huvudmanna-skapsförändringar under perioden eliminerats.

Antalet anställda har minskat, men en allt större andelav personalen är anställd på heltid, från 63 till 75 pro-cent. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden i an-ställningen har ökat från 88 till 93 procent av en hel-

EKONOMI OCH PERSONAL

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

PROCENT45

14

tid och den faktiska sysselsättningsgraden exklusivefrånvaro har ökat från 85 till 88 procent.

Mellan åren 1993 och 2000 har personalstrukturen,dvs antalet anställda per yrkesgrupp förändrats motallt högre andel långtidsutbildade (högskola/universi-tet). Förändringen av antalet anställda i några yrkes-grupper framgår av tabellen nedan.

Antalet läkare och sjuksköterskor har ökat mellan år1993 och 2000 med 9 respektive 5 procent. Antaletpsykologer, sjukgymnaster och logopeder har ocksåökat procentuellt. Antalet undersköterskor, skötareoch arbetsterapeuter (*) har sett över hela periodenminskat.

Personalens genomsnittliga ålder har under perioden1993–2000 ökat från 42 till 45 år. Det är främst an-ställda över 50 år som ökat. Andelen 50 år och merhar ökat från 25 till 36 procent.

Trots omfattande strukturförändringar i vården harkönsfördelningen förblivit i det närmaste stabil.

Andelen kvinnor har minskat från 82 till 81 procent.Bland de studerande har andelen kvinnor ökat främstbland läkarstuderande, från 49 till 55 procent, medanandelen män ökat något bland sjuksköterskestuderan-de, från 12 till 14 procent.

Yrkesgrupp 1993 1995 1999 2000 Förändring1993–2000,

procent

Läkare 22 094 22 474 23 726 24 035 8,8

Sjuksköterskor 71 450 71 954 74 187 75 039 5,0

Undersköterskor/sjukvårdsbitr. 57 922 48 341 38 158 38 445 -33,6*

Skötare 16 587 13 931 10 287 10 166 -38,7*

Psykolog 2 653 2 914 3 101 3 131 18,0

Kurator 3 779 3 754 3 615 3 688 -2,4

Sjukgymnast 5 522 5 554 5 760 5 823 5,5

Arbetsterapeut 4 332 4 066 3 907 3 948 -8,9*

Logoped 558 580 674 699 25,3

Tabell 1. Antal anställda i några yrkesgrupper 1993–2000.

0

5

10

15

20

25

30

35

40PROCENT

–24 25–29 30–39 40–49 50–59 60–

1993 2000

Diagram 3. Procentuell fördelning av landstingsanställda

efter åldersgrupp 1993 och 2000.


15

Sluten vård Antalet vårdtillfällen 1992–2000 har minskat från ca1,6 miljoner till 1,5 miljoner (8,5%). Det är främst in-om de kirurgiska specialiteterna som minskningenskett. Samtidigt har den öppna kirurgiska vårdenökat.

Medelvårdtiden har minskat från 7,9 till 6,2 dagar.Antalet vårddagar har minskat med 3,6 miljoner da-gar (30%). Antalet vårdplatser har minskat från58 000 till 32 000 platser (45%). Detta innebär attdet genomsnittliga vårdplatsutnyttjandet ökat, med istora drag 30 procent.

Diagram 4. Vårdplatser, vårdtillfällen, vårddagar och

medelvårdtid 1992–2000. Index 1992 = 100.

Utvecklingen av antalet vårdtillfällen är olika för olikaåldersgrupper. Av samtliga vårdtillfällen år 2000 gäl-ler 136 000 åldersgruppen 85 år eller äldre. Det utgör9,4 procent medan andelen år 1992 var 6,2 procent.Nästan 300 000 vårdtillfällen år 2000 avser ålders-gruppen 75–84 år (20,7%), en ökning med tre pro-centenheter sedan år 1992. Antalet vårdtillfällen i denyngsta åldersgruppen, 0–44 år, var 452 000 år 2000en minskad andel från 38,5 till 31,7 procent.

Diagram 5. Procentuell fördelning av vårdtillfällen i olika

åldersgrupper 1992–2000.

Det var ca 900 000 patienter som svarade för de totalt1,5 miljoner vårdtillfällena år 2000. Och av det totalaantalet vårdtillfällen svarade de som vårdats fem gång-er eller fler inom den slutna vården för 18 procent avvårdtillfällena. Av nedanstående diagram framgårantalet vårdtillfällen per patient för olika åldersgrup-per.

Diagram 6. Procentuell fördelning av vårdtillfällen per pati-

ent i olika åldersgrupper 2000.

Det totala vårdutnyttjandet uttryckt i vårdtillfällenper 100 000 invånare har under perioden 1992–2000minskat från 18 200 till 16 300 vårdtillfällen (10%). Iden äldsta åldersgruppen har antalet vårdtillfällenökat från 60 400 till 66 400 (10 %). I åldersgruppen

VÅRDUTNYTTJANDE

0

25

50

75

100INDEX

Vårdplatser Vårdtillfällen Vårddagar Medelvårdtid

1992 1996 2000

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

1992 1996 2000

0

10

20

30

40

50

60

70

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

Antal vårdtillfällen per patient 1 2 3 4 5–

16

75–84 är vårdutnyttjande oförändrat med 51 000vårdtillfällen per 100 000 invånare. I övriga ålders-grupper är vårdutnyttjandet lägre år 2000 jämförtmed år 1992.

Diagram 7. Vårdtillfällen per 100 000 invånare i olika


I diagrammet nedan belyses hur antalet vårdtillfällenskulle ha förändrats 1992–2000 om vårdutnyttjandetper invånare i åldersgrupperna hade varit oförändratunder perioden. Av diagrammet framgår också hurantalet vårdtillfällen faktiskt har förändrats.

Diagram 8. Förändring av antal vårdtillfällen i olika ålders-

grupper 1992–2000. Faktisk förändring och ”åldersfaktor”.

Antalet vårdtillfällen i åldersgruppen 0–44 år harminskat med 157 000 (26%) jämfört med den minsk-ning med 7 300 vårdtillfällen (1,2 procent) som ettoförändrat vårdutnyttjande skulle ha medfört. Denfaktiska ökningen av vårdtillfällena för gruppen45–64 år är 3 procent mot förväntade 13 procent vidett oförändrat vårdutnyttjande.

För den äldsta åldersgruppen har det faktiska antaletvårdtillfällen ökat med 38 500 (40 %) medan ”ålders-faktorn” skulle ha gett en ökning med 26 000 (27%).Den slutna vårdens insatser riktas således i allt högregrad mot de äldre.

Under perioden 1992–2000 har medelvårdtiden gåttned, från 7,9 till 6,2 dagar. I den äldsta åldersgruppen85 år och äldre har medelvårdtiden minskat mest, medca 7,5 dagar, vilket nästan är en halvering sedan år1992. I åldersintervallet 75–84 år har medelvårdtidenminskat med knappt 5 dagar (ca 40 procent) och igruppen 65–74 år är minskningen 2,9 dagar (30%).

Diagram 9. Medelvårdtid i olika åldersgrupper 1992–2000.

Totalt sett har vårdkonsumtionen uttryckt i vårddagarunder perioden minskat med 3,6 miljoner dagar(30%). Den största relativa minskningen, ca 1 miljonvårddagar (40%), har skett i åldersgruppen 65–74 år.I åldersgrupperna 0–44 och 75–84 år har antaletvårddagar minskat med 1,0 miljoner dagar (30%). Iden äldsta åldersgruppen 85 år eller äldre är minsk-ningen 0,3 miljoner dagar (23%).

0

20 000

40 000

60 000

80 000VÅRDTILLFÄLLEN/ 100 000 INV

0–44 45–64 65–74 75–84 Totalt85–

1992 1996 2000

-200

-150

-100

-50

0

50

100VÅRDTILLFÄLLEN 1000-TAL

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

Faktisk Åldersfaktor

0

2

4

6

8

10

12

14

16DAGAR

0–14 15–24 25–44 45–64 65–74 75–84 85–

1992 2000


Diagram 10. Procentuell fördelning av vårddagar i olika


Under perioden har antalet vårddagar per invånareminskat i alla åldersgrupper. I den äldsta åldersgrup-pen har antalet vårddagar per invånare minskat mest,från 8,9 till 5,4 dagar, (40%). I de övriga grupperna ärminskningen av storleksordningen 30–35 procent.

Diagram 11. Vårddagar per invånare i olika åldersgrupper

1992–2000. Index 1992 = 100.

Av nedanstående diagram framgår olika åldersgrup-pers andel av befolkningen respektive deras vårdkon-sumtion år 2000 uttryckt i vårdagar. Åldersgruppen85 år eller äldre uppgick till 2,3 procent av befolk-ningen men svarade för 13 procent av vårddagarna.Åldersgruppen 75–84 år utgjorde 6,6 procent avbefolkningen och svarade för 26 procent av vårdda-

garna. Åldersgruppen 65-74 år svarade för 17 procentav vårddagarna medan befolkningsandelen var 8,3procent. Detta innebär att åldersgrupperna 65 år ochäldre som uppgick till drygt 17 procent av befolkning-en svarade för 56 procent av vårddagarna.

Diagram 12. Olika åldersgruppers andel av befolkningen

och av vårddagarna år 2000.

I diagrammet nedan belyses hur vårddagarna skulle haförändrats 1992–2000 om vårdkonsumtionen uttryckti vårddagar per invånare och åldersgrupp varit oför-ändrad under perioden. Det framgår också av diagram-met hur antalet vårddagar faktiskt har förändrats.

Diagram 13. Förändring av vårddagar efter åldersgrupp

1992–2000. Faktisk förändring och ”åldersfaktor”.

Det faktiska antalet vårddagar har minskat med 3,6miljoner dagar (30%) men med ett oförändrat vårdut-

0

10

20

30PROCENT

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

1992 1996 2000

0

20

40

60

80

100INDEX

0–44 45–64 65–74 75–84 85– Total

1992 1996 2000

0

20

40

60PROCENT

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

Befolkning Vårddagar

-1000

-500

0

500VÅRDDAGAR 1000-TAL

0–44 45–64 65–74 75–84 85–


17

18

nyttjande under perioden skulle antalet vårddagar haökat med 0,6 miljoner dagar (5%). Den kraftigasteökningen enligt ”åldersfaktorn” skulle ha skett iåldersgruppen 85 år eller äldre med 0,4 miljonerdagar (27%), medan antalet vårddagar minskadeäven i denna åldersgrupp med 0,3 miljoner dagar(23%).

Utvecklingen av antalet vårddagar under perioden1992–2000 redovisas nedan för några olika sjukdoms-områden. Dessa områden svarar tillsammans för ca60% av alla vårddagar.

Diagram 14. Procentuell förändring av vårddagar efter

sjukdomsområde 1992–2000.

Det totala antalet vårddagar har gått ned med 30%vilket också gäller för områdena Cirkulationsorga-nens sjukdomar, Psykiska störningar och Tumörersom har minskat med 20–30%. Antalet vårddagar påövriga områden har minskat med 15–20%, utom In-fektionssjukdomar som har minskat med knappt10% och Endokrina sjukdomar som uppvisar en ned-gång med drygt 40%.

Några sjukdomsgrupper

Akut hjärtinfarktVid medicinkliniker dominerar patienter med hjärt-kärlsjukdomar. Andra stora patientgrupper har sjuk-domar i benens vener (särskilt blodpropp), lungembo-li (propp i lungan), diabetes, reumatiska sjukdomaroch tumörsjukdomar. Nästan alla patienter som vår-das vid medicinkliniker (ca 90%) läggs in till följd aven akut försämring av hälsotillståndet. Akut hjärt-infarkt är en diagnos som är relativt vanligt förekom-mande vid en medicinklinik.

Det totala antalet vårdtillfällen under perioden1992–2000 har ökat något, från 28 700 till 29 000.Ökningen gäller endast kvinnor, från 10 700 till11 600, medan antalet vårdtillfällen för män har min-skat från 18 000 till 17 500.

Under nittiotalet har de patienter som vårdas för akuthjärtinfarkt blivit allt äldre. År 1992 var 38 procentav männen 75 år eller äldre. År 2000 var motsvaran-de andel 46 procent. Det är främst i den äldsta ålders-gruppen, 85 år och äldre, som ökningen har skett,från 7 till 13 procent. Av de kvinnliga patienterna ärnu 69 procent 75 år eller äldre jämfört med 62 pro-cent år 1992.

Diagram 15. Akut hjärtinfarkt. Procentuell fördelning av

vårdtillfällen för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992

och 2000.

-45% -40% -35% -30% -25% -20% -15% -10% -5% 0%

All sluten vård Infektion Tumörer EndokrinaPsykiska Cirkulation Andningsorgan Matsmältning

0

5

10

15

20

25

30

PROCENT

35

40

45

Män – 1992 Män – 2000 Kvinnor – 1992 Kvinnor – 2000

45–64 65–74 75–84 85–

Antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare har förmän minskat från 420 till 400.I den äldsta åldersgrup-pen har antalet vårdtillfällen för män ökat från 2 500till 3 600 (drygt 40%). För kvinnor är ökningen från240 till 260. I den äldsta åldersgruppen har antaletvårdtillfällen ökat från 1 600 till 2 200 (35%). I deövriga åldersgrupperna har en minskning skett med5–15 procent, för både män och kvinnor.

Diagram 16. Akut hjärtinfarkt. Vårdtillfällen per 100 000

invånare för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992

och 2000.

I diagrammet nedan belyses hur antalet vårdtillfällenskulle ha förändrats 1992–2000 om vårdkonsumtio-nen uttryckt i vårdtillfällen per invånare, kön ochåldersgrupp varit oförändrad under perioden. Somframgår av diagrammet har vårdkonsumtionen ut-tryckt på detta sätt förskjutits mot den äldsta ålders-gruppen.

Diagram 17. Akut hjärtinfarkt. Förändring av vårdtillfällen i

olika åldersgrupper 1992–2000. Faktisk förändring och

”åldersfaktor”.

Medelvårdtiden för män har minskat från 7,9 dagarår 1992 till 6,2 dagar år 2000 och för kvinnor från8,9 dagar till 7,2 dagar. Som framgår av diagrammetnedan har medelvårdtiden minskat i alla åldersgrup-per. I den äldsta åldersgruppen har medelvårdtiden förmän gått ned med 2,1 dagar och för kvinnor med 3,2dagar.

Diagram 18. Akut hjärtinfarkt. Medelvårdtid för män och

kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000.

-3000

-2000

-1000

0

1000

2000

3000VÅRDTILLFÄLLEN

45–64 65–74 75–84 85–



19

0

VÅRDTILLFÄLLEN/100 000 INV

500

1000

1500

2000

2500

3000

3500

4000


45–64 65–74 75–84 85–

0,0

VÅRDDAGAR

6,0

3,0

9,0

12,0


45–64 65–74 75–84 85–

20

I diagrammet nedan belyses hur vårddagarna skulleha förändrats 1992–2000 om vårdkonsumtionen ut-tryckt i vårddagar per invånare och åldersgrupp varitoförändrad under perioden. Det framgår också avdiagrammet hur antalet vårddagar faktiskt föränd-rats. Ett oförändrat vårdutnyttjande skulle ha gett entotal ökning från 233 000 vårddagar till 246 000dagar (6%) medan det faktiska antalet vårddagar harminskat med 45 000 dagar (19%).

Diagram 19. Akut hjärtinfarkt. Förändring av vårddagar i

olika åldersgrupper 1992–2000. Faktisk förändring och


Sammanfattningsvis betyder det att för akut hjärt-infarkt är antalet vårdtillfällen på det hela taget oför-ändrade (+1%), liksom antalet vårdtillfällen per invå-nare (-1%). Såväl medelvårdtiderna som antalet vård-dagar har minskat med ca 20 procent. En förskjutninghar skett mot patienter i den äldsta åldersgruppen, 85år och äldre.

Kärlsjukdomar i hjärnan (Stroke)Det totala antalet vårdtillfällen vid stroke var 45 000år 2000 jämfört med 47 000 år 1992 (- 4%). Ålders-gruppen 85 år eller äldre har ökat sin andel av vård-tillfällena från 14 till 19 procent.

Diagram 20. Stroke. Procentuell fördelning av vårdtillfällen

för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000.

Antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare har min-skat från 540 till 508 (6%). Minskningen är för män9 procent och för kvinnor 3 procent. För män i ålders-gruppen 85 år och äldre har det skett en ökning med 4och för kvinnorna med 1 procent. I övriga åldersgrup-per är minskningarna av storleksordningen 10–15procent.

Diagram 21. Stroke. Vårdtillfällen per 100 000 invånare för

män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000.

I diagrammet nedan belyses hur antalet vårdtillfällenskulle ha förändrats 1992–2000 om vårdkonsumtio-nen uttryckt i vårdtillfällen per invånare, kön ochåldersgrupp varit oförändrad under perioden. Som

-30000

-25000

-20000

-15000

-10000

-5000

0

5000

10000VÅRDDAGAR

45–64 65–74 75–84 85–


0

5

10

15

20

25

30

PROCENT

35

40

45


45–64 65–74 75–84 85–

0


1000

500

0

1500

2000

2500

3000

3500

4000

4500

5000


45–64 65–74 75–84 85–

framgår av diagrammet har vårdkonsumtionen underperioden uttryckt på detta sätt förskjutits mot denäldsta åldersgruppen.

Diagram 22. Stroke. Förändring av vårdtillfällen i olika

åldersgrupper 1992–2000. Faktisk förändring och ”ålders-

faktorn”.

Medelvårdtiden för kvinnor har minskat från 20,4 till13 dagar ( 36%) och för män från 16,6 till 12,5 dagar(25%). Det framgår av diagrammet att medelvårdti-den minskat i alla åldersgrupper. I de två äldsta ålders-grupperna har medelvårdtiderna minskat med 30–40för män och för kvinnor med 35–50 procent.

Diagram 23. Stroke. Medelvårdtid för män och kvinnor i

olika åldersgrupper 1992 och 2000.

I diagrammet nedan belyses hur vårddagarna skulleha förändrats 1992–2000 om vårdkonsumtionen ut-

tryckt i vårddagar per invånare och åldersgrupp varitoförändrad under perioden. Av diagrammet framgårockså hur antalet vårddagar faktiskt förändrats.

Det faktiska antalet vårddagar har minskat från870 000 till 575 000 dagar (34%). Med en oföränd-rad vårdkonsumtion skulle antalet vårddagar där-emot ha ökat med ca 7 procent. Den största differen-sen återfinns i åldersgruppen 75 år eller äldre.

Diagram 24. Stroke. Förändring av vårddagar i olika ålders-

grupper 1992–2000. Faktisk förändring och ”åldersfaktor”.

Sammanfattningsvis betyder det att antalet vårdtillfäl-len för stroke, 45 000 år 2000, minskat med 4 procentunder perioden. Antalet vårdtillfällen per 100 000 in-vånare har minskat med 6 procent och uppgick år2000 till 500 vårdtillfällen per 100 000 invånare.Medelvårdtiden har minskat från 20,4 till 13,0 dagar(36% och antalet vårddagar från 870 000 till 575 000dagar (34%).

KranskärloperationerUnder år 2000 skedde 6 600 kranskärloperationer,vilket motsvarar en ökning med 350 operationer(6%) jämfört med år 1992. En markant ökning harskett i åldrarna 75–84 år. Bland kvinnor fördubbladesantalet operationer, från 250 till 500, under perioden1992–2000. Bland män ökade antalet operationerunder samma period från 400 till 1 000 operationer.

-3000

-2000

-1000

0

1000

2000


45–64 65–74 75–84 85–



21

0

5

0

10

15

20

30

25

VÅRDDAGAR


45–64 65–74 75–84 85–

-150000

-100000

-50000

0

50000

100000VÅRDDAGAR

45–64 65–74 75–84 85–


Och numera utförs kranskärloperationer även i denäldsta åldersgruppen 85 år och äldre.

Diagram 25. Kranskärloperationer. Procentuell fördelning

av vårdtillfällen för män och kvinnor i olika åldersgrupper

1992 och 2000.

Antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare har ökatfrån 71,9 till 74,3 (3,3%). Det har skett en förskjut-ning mot allt äldre åldersgrupper. I åldersgruppen75–84 år har antalet vårdtillfällen per invånare merän fördubblats sedan år 1992

Diagram 26. Kranskärloperationer. Vårdtillfällen per

100 000 invånare för män och kvinnor i olika åldersgrupper

1992 och 2000.

I diagrammet nedan belyses hur antalet vårdtillfällenskulle ha förändrats 1992–2000 om vårdkonsumtio-nen uttryckt i antal vårdtillfällen per invånare, könoch åldersgrupp varit oförändrad under perioden.Som framgår av diagrammet har vårdkonsumtionenunder perioden uttryckt på detta sätt förskjutits motden äldsta åldersgruppen.

Diagram 27. Kranskärloperationer. Förändring av vård--

tillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000. Faktisk förän-

dring och ”åldersfaktor”.

Medelvårdtiden har minskat något, för män från 10till 9,5 dagar och för kvinnor från 10,7 till 10,2 dagar.Uppgifterna för den äldsta åldersgruppen är baseradepå ett litet antal operationer.

Diagram 28. Kranskärloperationer. Medelvårdtid för män

och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000.

-600

-300

0

300

600

900VÅRDTILLFÄLLEN

45–64 65–74 75–84 85–


22

0

20

40

60PROCENT


45–64 65–74 75–84 85–

0


200

100

300

400

500

600


45–64 65–74 75–84 85–0

2

4

6

8

10

12

14

16

18VÅRDDAGAR


45–64 65–74 75–84 85–


23

Det totala antalet vårdagar har minskat med 4 pro-cent under perioden. En jämförelse av vårdagar per100 000 invånare visar att det har skett minskningar igrupperna 45–64 och 65–74 år. I åldersgruppen75–84 år är det däremot en ökning med 80 procent.

Diagram 29. Kranskärloperationer. Vårddagar per 100 000

invånare för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992

och 2000.

I diagrammet nedan belyses hur antalet vårddagarskulle ha utvecklats med oförändrat vårdutnyttjande irespektive åldersgrupp under perioden. Som synes hardet skett en kraftig förskjutning mot allt äldre ålders-grupper.

Diagram 30. Kranskärloperationer. Förändring av vårddagar

i olika åldersgrupper 1992–2000. Faktisk förändring och


Sammanfattningsvis betyder det att för kranskärl-operationer har antalet vårdtillfällen ökat från 6 250till 6 600 (6%). Antalet operationer i åldersgruppen75–84 år har mer än fördubblats. Medelvårdtiden harminskat med 0,5 dagar och är 9,5 dagar för män och10,2 för kvinnor.

HöftrekonstruktionerHöftrekonstruktioner utförs dels vid ortopediska kli-niker och dels vid allmänkirurgiska kliniker. Under år2000 genomfördes totalt 14 800 höftledsoperationerjämfört med 13 100 med under 1992 (13%). Alltäldre patienter opereras. År 2000 var drygt 50 pro-cent av de opererade kvinnorna och 40 procent avmännen 75 år eller äldre. År 1992 var motsvarandeandelar 42 respektive 32 procent. I den äldsta ålders-gruppen 85 år eller äldre har antalet operationerbland kvinnor ökat från 650 till 1 500. För män haren ökning skett från 200 till 450 operationer.

Diagram 31. Total höftledsplastik. Procentuell fördelning av

vårdtillfällen för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992

och 2000.

Antalet operationer per 100 000 invånare har ökatfrån 151 till 166 (10%). Samtidigt har en förskjutningskett mot de äldsta åldersgrupperna. För män i grup-pen 85 år eller äldre är ökningen 80 procent och förkvinnor 55 procent.

0

2000

4000

6000VÅRDDAGAR/100 000 INV


45–64 65–74 75–84 85–

-8000

-6000

-4000

-2000

0

2000

4000

6000

8000VÅRDDAGAR

45–64 65–74 75–84 85–


0

5

10

15

20

25

30

35

40

45PROCENT


45–64 65–74 75–84 85–

24

Diagram 32. Total höftledsplastik. Vårdtillfällen per

100 000 invånare för män och kvinnor i olika åldersgrupper

1992 och 2000.

I diagrammet nedan belyses hur antalet vårdtillfällenskulle ha utvecklats med ett oförändrat vårdutnyttjan-de i respektive åldersgrupp under perioden. Somframgår av diagrammet har det faktiska antalet ope-rationer i de äldsta åldersgrupperna ökat mer än vadsom motsvaras av ökningen av antalet äldre.

Diagram 33. Total höftledsplastik. Förändring av vårdtillfäl-

len i olika åldersgrupper 1992–2000. Faktisk förändring

och ”åldersfaktor”.

Medelvårdtiden har för kvinnor minskat från 13,3 till10 dagar och för män från 11,9 till 9,3 dagar. För deäldsta patienterna, 85 år och äldre, har medelvård-

tiden för kvinnor minskat med 5,2 dagar (30%) ochför män med 4,1 dagar (25%).

Diagram 34. Total höftledsplastik. Medelvårdtid för män

och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000.

Det totala antalet vårdagar har minskat med 14 pro-cent under perioden. En jämförelse av vårdagar per100 000 invånare visar att det har skett minskningarför åldersgrupperna 45–64, 65–74 och 75–84 år. I denäldsta åldersgruppen har däremot antalet vårddagarper invånare ökat, både för män och kvinnor.

Diagram 35. Total höftledsplastik. Vårddagar per 100 000

invånare för män och kvinnor i åldersgrupper 1992 och

2000.

0

400

800

1200VÅRDTILLFÄLLEN/100 000 INV


45–64 65–74 75–84 85–

-800

-600

-400

-200

0

200

400

600

800

1000


45–64 65–74 75–84 85–


02

4

6

8

10

12

14

16

18

20VÅRDDAGAR


45–64 65–74 75–84 85–

0

4000

8000

12000

16000VÅRDDAGAR/100 000 INV


45–64 65–74 75–84 85–


25

I diagrammet nedan belyses hur antalet vårddagarskulle ha utvecklats med oförändrat vårdutnyttjande irespektive åldersgrupp under perioden. Det framgårav diagrammet att antalet vårdagar för den äldstaåldersgruppen har ökat mer än vad ökningen av antaläldre skulle ha gett.

Diagram 36. Total höftledsplastik. Förändring av vårddagar

i olika åldersgrupper 1992 - 2000. Faktisk förändring och


Sammanfattningsvis har antalet operationer med totalhöftledsplastik ökat från 13 100 år 1992 till 14 800 år2000 (13%). I den äldsta åldersgruppen 85 år elleräldre har antalet operationer ökat från 850 till 1 950.Medelvårdtiden har minskat från 12,7 till 9,8 dagar(23%) och antalet vårddagar har minskat med 14procent.

Psykiska sjukdomarAntalet vårdtillfällen inom psykiatrisk slutenvård harunder perioden 1992–2000 ökat från 80 000 till90 000 (14%). Åldersgrupperna 65–84 år har min-skat sin andel av vårdtillfällena från 20 till 16 procent,medan gruppen 45–64 år har ökat sin andel av vård-tillfällena från 29 procent till 35 procent.

Diagram 37. Psykiska sjukdomar. Procentuell fördelning av

vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000.

Antal vårdtillfällen per 100 000 invånare 1992–2000uppdelat på olika åldersgrupper framgår av nedanstå-ende diagram. Antalet vårdtillfällen per 100 000 invå-nare har minskat mest för de två äldsta åldersgrupper-na, med 18 procent för åldersgruppen 75–84 år och25 procent för åldersgruppen 85 år och äldre. Förgrupperna upp till 64 år har antalet vårdtillfällen per100 000 först ökat fram till 1996 för att sedan min-ska. Det bör då erinras om att denna redovisningavser antal vårdtillfällen och inte antal vårdade perso-ner, vilket innebär att samma person kan ha varitinlagd på sjukhus mer än en gång.

Diagram 38. Psykiska sjukdomar. Vårdtillfällen per

100 000 invånare i olka åldersgrupper 1992–2000.

-20000

-10000

0

VÅRDDAGAR20000

10000

45–64 65–74 75–84 85–


0

20

40

60PROCENT

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

1992 1996 2000

0

1000

2000

3000VÅRDTILLFÄLLEN/100 000 INV

0–44 45–64 65–74 75–84 85–

1992 1996 2000

26

Inom den slutna psykiatriska vården är det således, tillskillnad från övrig hälso- och sjukvård, i de äldstaåldersgrupperna som antalet vårdtillfällen minskat.Det beror fram för allt på att personer med olikademenssjukdomar inte längre vårdas i psykiatrisk slu-tenvård. Det totala antalet vårddagar inom den psyki-atriska vården har under perioden 1992–2000 min-skat från 1,8 till 1,3 miljoner dagar (25%).

Nedanstående diagram visar hur patienterna inomden slutna psykiatriska vården fördelats på olika sjuk-domsgrupper i anslutning till genomförandet av 1995års psykiatrireform. För alla sjukdomsgrupper hanantalet patienter minskat och allra mest för schizofre-ni som dock fortfarande dominerar. År 1997 hadedrygt var tredje patient diagnosen schizofreni.

Diagram 39. Antal inneliggande patienter i olika sjukdoms-

grupper 1994 och 1997.

Den öppna vårdenHittills redovisade uppgifter gäller uteslutande denslutna vården. För den öppna vården saknas heltäck-ande statistik. I den samlade verksamhetsredovisning-en på nationell nivå redovisas endast besök hos olikavårdgivare. Innehållet i dessa besök registreras inte.Det betyder att operationer utförda i öppen vårdredovisas som ett vanligt läkarbesök. Verksamhets-redovisningen beaktar alltså inte det förändrade inne-hållet i vården.

Det totala antalet läkarbesök har minskat med en mil-jon under perioden 1994–2000 från 26,2 miljoner till25,2 miljoner. Antalet läkarbesök i den specialiseradevården har minskat från 14,3 till 13,2 miljoner medanläkarbesöken i primärvården har ökat från 11,9 till12,0 miljoner. Primärvårdens andel av läkarbesökenhar därmed ökat från 45 till 48 procent. Därutöversker besök hos andra yrkeskategorier inom primär-vården. Statistiken är ofullständig men uppskattnings-vis sker årligen ca 20 miljoner besök hos distrikts-sköterska, sjuksköterska, sjukgymnast och arbetstera-peut, m fl.

Diagram 40. Antal läkarbesök totalt och i specialistvård

och primärvård 1994 och 2000. Offentligt finansierad vård.

På vissa områden kan den öppna vårdens utvecklingbeskrivas med hjälp av de nationella kvalitetsregistren.

Det totala antalet gråstarroperationer uppgick år1990 till ca 30 000 och har ökat till 72 000 år 2001.Denna ökning beror endast delvis på befolkningsför-ändringen utan hänger främst samman med att indi-kationerna för operation gradvis ändrats. Det innebäratt patienterna inte längre har så dålig synskärpainnan operation. En allt mindre andel av patienternahar en synskärpa på bästa ögat som understiger 0,5på bästa ögat inför operation. Denna andel som var44 procent under år 1992 är nu 32,2 procent.

0

2000

4000ANTAL

1994 1997

Demens Schizofreni Depression Övr. psykos Personlighetsstörd Missbruk Övriga

0

10

20

30MILJONER

Totalt Specialistvård Primärvård

1994 2000


27

I Sverige görs ca 800 starroperationer per 100 000invånare. Finland och Danmark ligger i intervallet600–700 medan Italien och Storbritannien ligger lägremed 400–500 operationer per 100 000 invånare.

För gråstarr- och ljumskbråckoperationer har denandel av operationerna som görs som öppen vårdökat under nittiotalet från 75 till 95 procent. Mot-svarande ökning för ljumskbråckoperationer är från37 till 67 procent.

Diagram 41. Andelen dagkirurgi (%) för gråstarr- och

ljumskbråckoperationer 1992–2000.

Öppen psykiatrisk vårdDen psykiatriska vårdens utveckling mot allt meröppenvårdsinriktade insatser och minskad slutenvårdhar accentuerats under 1990-talet. Parallellt med ned-trappningen av den slutna vården har öppna vårdfor-mer byggts upp inom den psykiatriska vården. Medhjälp av mobila team sätts insatser in tidigt och i pati-entens hemmiljö. Också människor med omfattandepsykiska funktionshinder vårdas i öppen vård oftastmed stöd i boendet från kommunen.

Med nya förhållningssätt har den öppna psykiatriskavården utvecklats. De psykiatriska vårdbehoven fång-as därigenom upp tidigare samtidigt som vårdutbudethar breddats främst genom olika psykoterapeutiskabehandlingsmetoder och genom utvecklade läkeme-del.

Uppföljningssystemen är dock bristfälliga vilket på-verkar möjligheterna till jämförelse beträffanderesursanvändning och kvalitet.

Internationella jämförelserOECD och WHO publicerar årligen statistik medinternationella jämförelser. Sådana jämförelser ärdock ofta problematiska. Innehållet i hälso- och sjuk-vården varierar samtidigt som skillnader i definitioneroch statistikens tillförlitlighet försvårar jämförelser.Bland annat vård av långtidssjuka patienter och äldre-omsorg redovisas i varierande utsträckning somhälso- och sjukvård. Jämförelserna bör därför be-handlas med försiktighet.

Spädbarnsdödligheten i Sverige är den lägsta inomEU. Under år 1999 dog under det första levnadsåret3,4 barn per 1 000 levande födda. Skillnaderna mel-lan EU-länderna är betydande. Den högsta dödlighe-ten redovisas för Grekland med 5,9 barn per 1 000levandefödda.

Diagram 42. Spädbarnsdödlighet i EU 1999 (OECD 2001).

Den svenska spädbarnsdödligheten har i stort sett hal-verats under nittiotalet. Sverige och Japan ligger påsamma nivå medan risken för att ett spädbarn skallavlida under det första levnadsåret i exempelvis USAär mer än dubbelt så stor.

År 2001 föddes 91 500 barn i Sverige. Om detta lågabarnafödande håller i sig kommer de svenska kvin-norna att endast föda drygt 1,5 barn i genomsnitt. Ibörjan av 1990-talet var motsvarande tal 2,1 per

0

25

50

75

100PROCENT

Gråstarroperationer Ljumskbråckoperationer

1992 1996 2000

0 2,0 4,0 6,0

SverigeFinland

DanmarkFrankrikeÖsterrikeTyskland

LuxemburgSpanien

ItalienHollandBelgien

PortugalIrland

StorbritannienGrekland

DÖDA PER 1 000 LEVANDEFÖDDA

28

kvinna och det årliga antalet födda låg runt 120 000barn. Sverige har ändå inte särskilt lågt barnafödandejämfört med många andra länder i Europa. Inom EUvarierar barnafödandet från Spaniens 1,1 till Irlands1,9. De övriga nordiska länderna har högre barnafö-dande än Sverige med mellan 1,7 och 1,8 barn igenomsnitt. En bibehållen storlek på befolkningenförutsätter minst 2,1 barn utan att en nettoinvandringbehövs.

Diagram 43. Barnafödande i EU 1999 (WHO 2000).

I EU lever svenska män längst. Globalt sett är medel-livslängden längst för japanska män. Den förväntademedellivslängden år 1999 har beräknats till 77,1 årför Sverige och för Japan till 77,6 år. Jämfört medUSA är medellivslängden drygt 3 år längre i Sverige.

Diagram 44. Förväntad medellivslängd för en nyfödd pojke i

EU 1999 (WHO 2000).

Inom EU är kvinnornas medellivslängd längst iFrankrike med 83,6 år. Den allra längsta medellivs-längden har kvinnor i Japan med 84,3 år. För svenska

kvinnor har medellivslängden under 90-talet ökatfrån 80,4 år till 81,9 år eller med 1,5 år. För svenskamän är motsvarande ökning 2,3 år.

Diagram 45. Förväntad medellivslängd för en nyfödd flicka i

EU 1999 (WHO 2000).

I Sverige är 17,8 procent av befolkningen 65 år elleräldre. Inom EU har Irland den lägsta andelen nämli-gen 11,3 procent.

Diagram 46. Befolkningen 65 år och äldre i procent i EU

1999 (OECD 2001).

Inom EU-länderna sker en snabb förändring av hälso-och sjukvården. En viktig del i denna förändring gäl-ler övergången från sluten vård med patienterna inlag-da på sjukhus till insatser i öppen vård på sjukhus ochvårdcentraler eller i patienternas hem.

Vid slutet av 90-talet hade Sverige jämte Stor-britannien och Finland det lägsta antalet vårdplatserper invånare inom korttidsvården. Allt kortare vårdti-

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0

SpanienItalien

GreklandTysklandÖsterrikePortugalHollandSverigeBelgien

StorbritannienLuxemburg

FrankrikeFinland

DanmarkIrland

LEVANDEFÖDDA PER 1 000 KVINNOR

69 70 71 72 73 74 75 76 77 78

SverigeGrekland

ItalienSpanienHolland

FrankrikeStorbritannien

LuxemburgBelgien

ÖsterrikeTyskland

FinlandIrland

DanmarkPortugal

MEDELLIVSLÄNGD (ÅR)

75 76 77 78 79 80 81 82 83 84

FrankrikeSpanien

ItalienSverige

LuxemburgBelgienHollandFinland

GreklandÖsterrikeTyskland

StorbritannienPortugal

IrlandDanmark

MEDELLIVSLÄNGD (ÅR)

0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20

SverigeItalien

GreklandTysklandBelgienSpanien

FrankrikeStorbritannien

ÖsterrikePortugalDanmark

FinlandLuxemburg

HollandIrland

ANDEL 65 ÅR OCH ÄLDRE I %


29

der redovisas för sjukhusvård. De kortaste tiderna harFinland och Storbritannien tätt följda av Frankrikeoch Sverige.

Diagram 47. Vårdplatser per 1 000 invånare i EU 1999.

Korttidsvård. (OECD 2001).

Hur hälso- och sjukvårdens andel av BNP utvecklatsredovisas nedan i två diagram.

Tyskland, Belgien och Österrike tillhör de länder därsjukvårdens andel av BNP ökat med mer än 0,8 pro-centenheter. För Sverige, liksom för Finland, harhälso- och sjukvårdens andel av BNP minskat. FörSverige från 8,5 procent år 1990 till de senaste uppgif-terna från OECD som är 7,9 procent för år 1998.Finland som har legat på 7,9 procent har fallit meddrygt en procentenhet till 6,8 procent.

Diagram 48. Andel av BNP till hälso- och sjukvård

1990–1999 (OECD 2001).

Diagram 49. Andel av BNP till hälso- och sjukvård

1990–1999 (OECD 2001).

Ett annat sätt att göra jämförelser är att beräkna sjuk-vårdskostnaderna per invånare uttryckt i dollar medhänsyn till köpkraften i respektive land, ofta benämntköpkraftskorrigerade dollar. Beräknat på detta sätthar kostnaderna under perioden 1990–1998 ökat ialla länder, dock minst i Sverige. I Sverige har kostna-derna ökat från 1 500 dollar år 1990 till 1 700 år1998, ca 15 procent. Irlands och Portugals kostnaderhar nästan fördubblats under 90-talet. För övriga län-der ligger kostnadsökningarna i intervallet 30–70 pro-cent. Merparten av länderna redovisar en kostnadsök-ning med ca 50 procent oavsett om sjukvårdens andelav BNP var hög eller låg år 1990.

Diagram 50. Kostnadsökningen för hälso- och sjukvård per

invånare 1990–1998. Hänsyn tagen till köpkraften. Index

1990 = 100. (OECD 2001).

0 1 2 3 4 5 6 7

StorbritannienSverigeFinland

IrlandPortugal2)

Danmark2)

HollandGrekland1)

Frankrike2)

Belgien1)

Italien2)

Luxemburg2)

ÖsterrikeTyskland2)

VÅRDPLATSER PER 1 000 INVÅNARE1) = 1997 2) = 1998

0

PROCENT

3

6

9

12

Österrike Belgien Frankrike Tyskland Grekland Portugal Storbritannien

1990 1994 1998 1999

0

PROCENT

6

3

0

9

12

Danmark Irland Italien Holland Spanien Finland Sverige

1990 1994 1998 1999

0 50 100 150 200

PortugalIrland

GreklandJapan

BelgienÖsterrike

StorbritannienHolland

USALuxemburg

TysklandDanmarkSpanienKanada

FrankrikeItalien

FinlandSverige

INDEX

I denna rapport beskrivs hälso- och sjukvården uti-från begreppen och variablerna

Sluten vård: Hälso- och sjukvård som ges till patientinskriven vid enhet

Öppen vård: Annan hälso- och sjukvård än slutenvård och hemsjukvård

Dagsjukvård: Begreppet definieras som ”öppen vårdsom innebär mer omfattande och/eller resurskrävandeinsatser än vad ett besök normalt kräver”. Dag-sjukvård underindelas i dagkirurgi, dagmedicin ochövrig dagsjukvård.

Vårdtillfälle: Sammanhängande tid för vård avgrän-sad av patientens intagning och utskrivning i slutenvård på samma klinik.

Läkarbesök: Vårdkontakt inom öppen vård sominnebär personligt möte mellan patient och läkare

Medelvårdtid: Antalet vårddagar dividerat med anta-let vårdtillfällen.

Vårddagar: In- och utskrivningsdag räknas tillsam-mans som en dag. In- och utskrivning samma dag räk-nas dock som 0 dagar.

Fast vårdplats (dvs fastställd vårdplats): Vårdplatsden 31/12 resp år som är fastställd av huvudman,beräknad att normalt stå till kontinuerligt förfogandeför beläggning vid full drift av viss vårdavdelning.

KällorSCB: BefolkningsstatistikEpC/Socialstyrelsen: PatientregistretLandstingsförbundet: Ekonomisk basstatistik, Lands-tingsanställd personal, vårdplatser, läkarbesök, m mSocialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2001OECD: Health Data 2001WHO: The Health Report 2000

30

Åldersfördelningen i länderna skiljer sig åt. Ett sätt attmer rättvisande jämföra ländernas kostnader förhälso- och sjukvård är därför att göra åldersstandar-diserade jämförelser.

Med en sådan åldersstandardisering och med Sverigesom standardpopulation har hälso- och sjukvården ialla länder, med undantag för Tyskland, en högreandel av BNP. Tyskland med sin relativt gamla befolk-ning har en reducering från 10.3 till 9.8 procent.Ökningarna uppgår i regel till 0,2–0,6 procentenheter

med undantag för Irland och Grekland med sina rela-tivt unga befolkningar. För dessa länder innebär”åldersstandardiseringen” att de hamnar i intervallet9,5–10,5 procent.

Utryckt som sjukvårdskostnader per invånare harkostnaderna ökat mest i USA och i Luxemburg, i USAfrån 4 200 dollar till 4 700 och i Luxemburg från 2250 till 2 700 dollar. I Österrike, Belgien, Danmarkoch Holland är motsvarande ökning ca 200 dollar.

BEGREPP, DEFINITIONER OCH KÄLLOR


31

DIAGRAMFÖRTECKNING

Diagram 1. Befolkning efter åldersgrupp 1990–2020 (prognos). Index 1990 = 100. 12

Diagram 2. Läkemedelskostnadernas andel av sjukvårdskostnaderna 1990–2000. 13

Diagram 3. Procentuell fördelning av landstingsanställda efter åldersgrupp 1993 och 2000. 14

Diagram 4. Vårdplatser, vårdtillfällen, vårddagar och medelvårdtid 1992–2000. Index 1992 = 100. 15

Diagram 5. Procentuell fördelning av vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000. 15

Diagram 6. Procentuell fördelning av vårdtillfällen per patient i olika åldersgrupper 2000. 15

Diagram 7. Vårdtillfällen per 100 000 invånare i olika åldersgrupper 1992–2000. 16

Diagram 8. Förändring av antal vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000.

Faktisk förändring och ”åldersfaktor”. 16

Diagram 9. Medelvårdtid i olika åldersgrupper 1992–2000. 16

Diagram 10. Procentuell fördelning av vårddagar i olika åldersgrupper 1992–2000. 17

Diagram 11. Vårddagar per invånare i olika åldersgrupper 1992–2000. Index 1992 = 100. 17

Diagram 12. Olika åldersgruppers andel av befolkningen och av vårddagarna år 2000. 17

Diagram 13. Förändring av vårddagar efter åldersgrupp 1992–2000. Faktisk förändring och ”åldersfaktor”. 17

Diagram 14. Procentuell förändring av vårddagar efter sjukdomsområde 1992–2000. 18

Diagram 15. Akut hjärtinfarkt. Procentuell fördelning av vårdtillfällen för män och kvinnor i olika

åldersgrupper 1992 och 2000. 18

Diagram 16. Akut hjärtinfarkt. Vårdtillfällen per 100 000 invånare för män och kvinnor i olika


Diagram 17. Akut hjärtinfarkt. Förändring av vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 18. Akut hjärtinfarkt. Medelvårdtid för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000. 19

Diagram 19. Akut hjärtinfarkt. Förändring av vårddagar i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 20. Stroke. Procentuell fördelning av vårdtillfällen för män och kvinnor i olika


Diagram 21. Stroke. Vårdtillfällen per 100 000 invånare för män och kvinnor i olika


Diagram 22. Stroke. Förändring av vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 23. Stroke. Medelvårdtid för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000. 21

Diagram 24. Stroke. Förändring av vårddagar i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 25. Kranskärloperationer. Procentuell fördelning av vårdtillfällen för män och kvinnor i

olika åldersgrupper 1992 och 2000. 22

Diagram 26. Kranskärloperationer. Vårdtillfällen per 100 000 invånare för män och kvinnor i olika


Diagram 27. Kranskärloperationer. Förändring av vårdtillfällen i olika åldetrsgrupper 1992–2000.


Diagram 28. Kranskärloperationer. Medelvårdtid för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000. 22

32

Diagram 29. Kranskärloperationer. Vårddagar per 100 000 invånare för män och kvinnor i


Diagram 30. Kranskärloperationer. Förändring av vårddagar i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 31. Total höftledsplastik. Procentuell fördelning av vårdtillfällen för män och kvinnor i


Diagram 32. Total höftledsplastik. Vårdtillfällen per 100 000 invånare för män och kvinnor i


Diagram 33. Total höftledsplastik. Förändring av vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 34. Total höftledsplastik. Medelvårdtid för män och kvinnor i olika åldersgrupper 1992 och 2000. 24

Diagram 35. Total höftledsplastik. Vårddagar per 100 000 invånare för män och kvinnor i


Diagram 36. Total höftledsplastik. Förändring av vårddagar i olika åldersgrupper 1992–2000.


Diagram 37. Psykiska sjukdomar. procentuell fördelning av vårdtillfällen i olika åldersgrupper 1992–2000. 25

Diagram 38. Psykiska sjukdomar. Vårdtillfällen per 100 000 invånare i olka åldersgrupper 1992–2000. 25

Diagram 39. Antal inneliggande patienter i olika sjukdomsgrupper 1994 och 1997. 26

Diagram 40. Antal läkarbesök totalt och i specialistvård och primärvård 1994 och 2000.

Offentligt finansierad vård. 26

Diagram 41. Andelen dagkirurgi (%) för gråstarr- och ljumskbråckoperationer 1992–2000. 27

Diagram 42. Spädbarnsdödlighet i EU 1999 (OECD 2001). 27

Diagram 43. Fruktsamhetstal i EU 1999 (WHO 2000). 28

Diagram 44. Förväntad medellivslängd för en nyfödd pojke i EU 1999 (2000). 28

Diagram 45. Förväntad medellivslängd för en nyfödd flicka i EU 1999 (WHO 2000). 28

Diagram 46. Befolkningen 65 år och äldre i procent i EU 1999 (OECD 2001). 28

Diagram 47. Vårdplatser per 1 000 invånare i EU 1999 (OECD 2001). Korttidsvård. 29

Diagram 48. Andel av BNP till hälso- och sjukvård 1990–1999 (OECD 2001). 29

Diagram 49. Andel av BNP till hälso- och sjukvård 1990–1999 (OECD 2001). 29

Diagram 50. Kostnadsökningen för hälso- och sjukvård per invånare 1990–1998.

Hänsyn tagen till köpkraften. Index 1990 = 100. (OECD 2001). 29

SVENSK HÄLSO- OCH SJUKVÅRDUNDER 1990-TALET

Utvecklingstendenser 1992 – 2000September 2002

Rapporten är ett led i Landstingsförbundets arbete medatt bidra till ökad kunskap om hälso- och sjukvården.Avsikten är att med regelbundenhet återkomma medrapporter av detta slag.

Rapporten har utarbetats inom Landstingsförbundetsavdelning för hälso- och sjukvårdspolitik.

LANDSTINGSFÖRBUNDETHornsgatan 20, 118 82 Stockholm

Tel 08-452 72 00

Förbundets trycksaker beställes påwww.lf.se, tel 020-31 32 30 eller fax 020-31 32 40

ISBN 91-7188-713-X

7188 713 x

Documents

Transcript of 7188 713 x