Beteckning: HRV:C09:32
Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap
Divination En jämförande studie av divination i europeiska religioner
Maria Nyström Juni 2009
C-uppsats, 15 högskolepoäng Religionsvetenskap
Religionsvetenskap med inriktning mot historiska perspektiv C Handledare: Mayvor Ekberg
Abstrakt
Denna uppsats är en studie i divination som användes i fornnordisk, samisk, irländsk-keltisk,
grekisk och romersk religion. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om det finns något
som kan sägas vara typiskt inom den fornnordiska divinationsformen. De teman jag
koncentrerat mig på för att besvara dessa frågor är status, roll, genus, metod och plats. De
metoder jag använt mig av är deskriptiv och komparativ litteraturstudie. Dessutom tillämpas
hermeneutisk metod. Resultatet visar att det som kan sägas vara typiskt för den fornnordiska
divinationen är att völvorna hade högre status än sejdmännen, manliga völvor. Något annat
som är typiskt och som kan ha ett samband med völvans högre status är den stav hon bär som
därför kan tolkas som en maktsymbol.
Det finns paralleller till den fornnordiska divinationen i alla de religioner som tas upp i denna
uppsats, dock verkar de flesta likheterna finnas i den keltiska och den samiska religionen
gällande utförandet av divinationen och divinatörernas roller.
Nyckelord: Völva, divination, fornnordisk religion, genus
Innehållsförteckning
1 Inledning............................................................. 1
1.1 Syfte och frågeställningar ......................................... 2
1.2 Metod........................................................................ 2
1.3 Urval, material och källkritik ...................................... 3
1.4 Avgränsning.............................................................. 5
1.5 Disposition ................................................................ 5
2 Definitioner av begreppet divination ............... 7
3 Kontakter mellan kulturerna............................. 9
3.1 Möjligheterna till kulturutbyte .................................... 9
4 Religionernas divinationsformer ................... 11
4.1 Den fornnordiska religionen.................................... 11
4.2 Samisk religion ....................................................... 16
4.3 Irländsk-keltisk religion ........................................... 20
4.4 Grekisk religion ....................................................... 23
4.5 Romersk religion..................................................... 26
5 Jämförande analys.......................................... 30
6 Källförteckning ................................................ 34
1
1. Inledning
Denna uppsats var tänkt att handla om völvor, som var spåkvinnor och trollkvinnor i den
fornnordiska religionen samt om nåjden i den samiska religionen, vars uppgifter har likheter
med völvan. Uppsatsen började egentligen med en tentamensfråga som innebar att diskutera
om det var möjligt att se några likheter och skillnader mellan nåjder och völvor. Jag fick svårt
att släppa frågan då jag ville ha en större och djupare bild än vad jag vid tentamenstillfället
fått fram. Nåjden och völvan var två skilda kultpersoner i två skilda religioner, religioner som
levde invid varandra. Detta gjorde att jag började fundera över om det ena var ett lån från den
andra eller om det handlade om två likartade fenomen som fått influenser från den andra. I
litteraturen till studierna togs likheter upp med de grekiska oraklen och de romerska sibyllorna
angående völvorna, vilket gjorde att jag även började söka i keltisk religion efter fler liknande
spåmän och spåkvinnor och inkluderade dessa tre i uppsatsen. Detta slutade med att uppsatsen
blev till en studie i divination i ett urval av europeiska religioner.
Det jag finner intressant är att det är möjligt att säga att de historiska källorna, så långt tillbaka
de kan nå, visar att det över hela världen och inom de flesta religioner funnits en mängd
metoder och tekniker som människan använt sig av för att få religiös kunskap eller kunskap
om vad som ska ske i framtiden, om gudarnas vilja med världen och om orsaker till olyckor
som drabbar människan och världen. I dag kan vi se divinationskonsten i användandet av
tarotkort inom och kanske även utanför, de nya religiösa rörelserna. Olav Hammer (1997)
menar som religionshistoriker att New Age-rörelsen gärna föreställer sig att korten har sitt
ursprung i faraonernas Egypten eller någon annan gammal högkultur. Själv menar han i sin
diskussion om spådomskonsten att de första tarotkorten tillverkades i Italien 1428 och att det
är först på 1500-talet som det tillverkades kort som liknar de som används idag. En annan sak
som jag också finner intressant är att de fornnordiska runorna har kommit att användas som
divinationsmetod. Hammer (1997) pekar här på den österrikiska magikern Guido von List
som i början av 1900-talet menade att guden Oden delgav människan runorna för att hon
skulle förstå den kosmiska ordningen och genom diverse magi nå framgång, hälsa och ett
långt liv. Men att använda runor som modern divinationsmetod menar Hammer (1997) är
något helt annat än de handlingar som utspelade sig i den fornnordiska tiden.
Men innehållet i denna uppsats är inte inriktat på den moderna människans spådomskonst och
sökande efter mystisk och magi. Istället handlar den om hur divinationen har använts, hur den
sågs av sin samtid och om det gemensamma och särskiljande inom olika religioners
divinationskonst. Den centrala frågan är vad det var som präglade den fornnordiska
divinationen och varför den fornnordiska divinationen hade dessa särpräglingar.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns något som kan sägas vara typiskt
inom den fornnordiska divinationsformen i jämförelse med andra religioners divination. För
att nå detta syfte blir följande frågor centrala:
På vilket sätt utövades divination i den fornnordiska religionen?
På vilket sätt utövades divination i den samiska, grekiska, romerska och den irländsk –
keltiska religionen?
Vilka likheter och skillnader finns mellan divinationsformen och divinationens
utförande i den fornnordiska religionen i jämförelse med den samiska, grekiska,
romerska och irländsk-keltisk religionen?
1.2 Metod
Sælid Gilhus och Mikaelsson framhåller i boken Nya perspektiv på religion (2003) att
religionsvetenskap är ett jämförande studium och dessutom att det är ett tvärkulturellt
studium. De visar i detta sammanhang på religionsvetenskapen fader, Max Müller, som menat
att den som känner en känner ingen. Jag kan alltså förvänta mig att få en större inblick i
förståelsen för den fornnordiska divinationen och völvorna genom de likheter och skillnader
som min undersökning visar mellan denna religionsform och andra europeiska religioner. De
metoder som används i denna uppsats är därför en deskriptiv och komparativ litteraturstudie.
Dessutom tillämpas hermeneutisk metod. Denna innebär enligt Burk (1992) att försöka förstå
språket i en text, textens syfte, författaren och situationen som texten har uppkommit i. En
viktig del i den hermeneutiska metoden, som tolkning och analysmetod, är förståelse och
inlevelse. Det handlar dock inte om empati utan om att försöka sätta sig in i textens och
texternas upphovskultur och därmed kulturens tankesätt, sociala och politiska miljö.
Kulturantropologen Clifford Geertz har använt sig av hermeneutiskt perspektiv och
2
rekommenderat en analysmetod som han kallar för ”thick description”. Denna innebär att
handlingar och beteenden i en annan kultur tolkas genom att sätta in dem i de tankestrukturer
och begreppsstrukturer som kan ses vara giltigt i den studerande kulturen. Det viktiga är att
förstå strukturer i en kultur som för en utomstående kan ses som främmande och oförklarliga.
Jag har valt att låta mitt jämförande studie utgå ifrån den fornnordiska religionen. Enligt den
religionshistoriska forskningen föredras kvinnliga völvor framför manliga völvor, vilka
samtidigt syns ha en lägre status än de kvinnliga. I min analys av texterna har jag koncentrerat
mig på begreppen status, roll, genus, plats och metod som de viktigaste teman för att kunna
besvara syftets frågeställningar.
1.3 Urval, material och källkritik
De böcker som jag främst använt mig av för fornnordisk religion är dessa.
Näsström, Britt-Marie: Fornskandinavisk religion. Näsström är professor i
religionshistoria vid Göteborgs universitet.
Ström, Folke: Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. Det enda jag lyckats få
fram är att han är docent.
Steinsland, Gro: Fornnordisk religion. Gro är professor i religionshistoria vid Oslo
universitet.
Vad det gäller källor om den samiska religionen har jag använt mig av texter skrivna under
1600-talet, eftersom det är då som texter om den samiska religionen först uppkommer i större
utsträckning.
Av de texter skrivna från 1600-talet angående de samiska nåjderna har jag i huvudsak använt
mig av följande författare:
Graan, Olaus: Relation Eller En Fullkomblig Beskrifning om Lapparnas Vrsprung.
Graan var kyrkoherde i Piteå 1656 till 1689 där han gjorde tjänsteresor till Piteå och
Luleå fjällen. Hans text är lik Samuel Rheens både i framställning och fakta. Dock
innehåller den självständiga avsnitt.
3
Lundius, Nicolaus: Descriptio Lapponiae. Lundius texter är en av de mer värdefulla,
då han var av samisk börd, men var prästson. Han visar dock inblickar som bara kan
ges ur från en inre krets. Han beskriver Umeå och Luleå lappmark. Han växte
troligtvis upp i Kvikkjokksområdet och tros ha gått i skola i Lycksele.
Niurenius, Olaus Petri: Lappland eller beskrivning över den nordiska trakt, som
lapparna bebo i de avlägsnaste delarne av Skandien eller Sverge. Niurenius var
kyrkoherde i Umeå 1619 till 1645 där han ofta beblandade sig med samerna.
Rheen, Samuel Edvardi: En kortt Relation om Lapparnes Lefvarne och Sedher. Rheen
var från Piteå och blev predikant i Jokkmokk 1666-1671.
Mebius, Hans bok Bissie, studier om samisk religion har även den används. Mebius är
inte från 1600-talet. Utan hans bok är från 2007. Mebius använder sig mycket av andra
författare än de som jag nämnt, vilket ger ett större perspektiv.
Gällande keltisk religion är det dessa böcker som jag använt mig mest av:
Ó hÓgáin, Dáthí: The Sacred Isle. Belief and Religion in Pre-christian Ireland. Dáthi
är Associate Professor of Folklore at University College Dublin.
Hamilton, Claire: Tales of the Celtic Bards. Har en MA in the Bardic Tradition in
Ireland from Bristol University och är medlem i OBOD.1 Denna bok behandlar dock
den religion som utövades förr.
När det gäller grekisk religion och sibyllorna i romersk religion har jag främst använt mig av:
Bloch, Raymond: Spådom under antiken. Har jag använt mig av för både romersk och
grekisk religion. Den har även används till att definiera begreppet divination.
Lincoln, Bruce: Theorizing myth kapitel Plutarch´s Sibyl har endast används till
avsnittet om den romerska religionen.
Näsström, Britt-Marie: Forntida religioner. Denna har använts till avsnitten om både
grekisk och romersk religion.
Eliade, Mircea (huvudredaktör): The Encyklopedia of Religion, har används främst för
fakta om Fortuna och sibyllor. Den har även varit ett komplement i definieringen av
begreppet divination.2
1 Order of Bards, Ovates and Druids. 2 Fakta om det keltiska otherworld eller sidh och fairys kommer även från The Encyklopedia of Religion.
4
Problemet med de fornnordiska källorna som kunskapen om fornnordisk religion är främst
baserad på är att källorna skrevs ned efter att Norden blivit kristnat. Därmed är det inte någon
förstahands källa skriven i sin egen religiösa kontext.
De samiska källorna från 1600-talet är att alla är skrivna av kyrkans män och deras eget
intryck av religionen var att det var avgudadyrkan. Vilket kan ha lett till missförstånd av
bland annat nåjdernas funktion.
När det gäller källorna om den keltiska divinationen kommer det skriftliga materialet från
grekiska och romerska författare. Enligt Ceasar, som var vän med en gallisk druid, skrev inte
druiderna ned sina läror för att de inte ville att lärorna hamnade i fel händer och att druiderna
ansåg att det var nyttigt att träna minnet. Flera av de latinska författarna misstänks för att ha
överdrivit sina berättelser om bland annat människooffer för att få kelter att framstå på ett
dåligt sätt. Anledningen till detta var att genom chockerande och dramatiska framställningar
om kelterna blev erövringen av dessa länder rättfärdigat i läsarnas ögon. Arkeologiska
undersökningar har dock hittat bevis för att druiderna kan ha utfört människooffer. Bland
annat har en grotta i England funnits med skelett från 150 människor som verkar ha dödats
med ett slag mot huvudet. Dessa offer dateras till den tid då romarna anföll England.
1.4 Avgränsning
Geografiskt har jag avgränsat mig till Europa och Medelhavsområdet. Jag håller mig till de
klassiska religionerna, i den meningen att inga nya religiösa rörelser som till exempel wicca,
modern asatro eller modern schamanism kommer att behandlas. Vad gäller den keltiska
religionen och valet av just den som utövades på Irland, kommer detta av att det materialet jag
fann behandlade denna region.
1.5 Disposition
Jag har disponerat uppsatsen så att jag först definierar begreppet divination. Därefter
undersöks möjligheter till kulturutbyte emellan de religioner som undersöks i denna uppsats. I
de följande fyra avsnitten behandlas religionerna. Jag följer samma mönster för varje religion.
Först presenteras kultpersonerna och därefter gudar som förknippas med divination och ödet.
5
Som avslutning kommer ett avsnitt om andra former av spådomskonst som fornskandinaverna
utövade.
6
2. Definitioner av begreppet divination
Enligt Nationalencyklopedin är divination konsten att avslöja dold kunskap med hjälp av
medel som saknar empirisk anknytning till den kunskap som söks. Syftet kan vara att till
exempel förutsäga framtida händelser, diagnostisera sjukdomar eller förklara olyckshändelser.
(http://www.ne.se/kort/divination)
Enligt Näsström (2002) finns divination i alla kulturer, vari divinationens funktion är att vara
ett medium för att kontrollera tillvaron. Utövandet varierar dock i olika samhällen. Det som
avses med divination enligt Bloch (1998) är alla former av spådomskonst eller förutsägelser
om framtiden och innefattar även frågor om varför historien blivit såsom den blivit. Det är
alltså gudarnas vilja som utreds gällande dåtid, nutid och framtid. Genom divination försöker
människor hitta sätt att undvika katastrofer och om detta nu redan skett så används
divinationen för att hitta orsaker eller syndabockar. Bloch (1998) menar också att det finns två
typer av divination. Den ena är så kallad induktiv divination. Med den menas att företeelser i
naturen, tecken eller omen, tolkas på ett symboliskt sätt. Ett exempel på induktiv divination är
tolkning av inälvor. Den andra är psykisk divination, i vilken en troende, en präst eller hans
representant tar emot gudomlig inspiration efter förberedelser i enlighet med stränga regler,
som har skiftat efter plats och tidpunkt. I de fall där det handlar om att få kontakt med eller på
olika sätt uppfyllas av en orakelgud är det främst kvinnor i olika civilisationer som uppfattats
ha varit mer mottagliga.
Enligt Zuesse (1987) finns det tre definitioner av divination: 1 Intuitiv divination, där
divinatören ”vet” eller ”ser” nutiden eller framtiden. Exempel på detta är gurus och helgon. 2
Possession divination, där andeväsen sägs kommunicera via divinatören. Exempel på detta är
divination genom glossalia; som är den vanligaste formen av possession divination och
innebär en besatthet där mediumets medvetande om sig själv och omvärlden finns kvar. Ett
annat exempel är Divination genom full mediumism eller Oraculär trans, där medvetandet om
sig själv och omvärlden försvinner, andeväsendet sägs ta över helt. 3 Wisdom divination, i
vilken divinatören avkodar opersonliga mönster i den materiella världen. Exempel på detta är
astrologi, avläsning av händer och inälvor.
Samma typ av divination kan betraktas på olika sätt i olika kulturer. Det stadium av upphöjt
medvetande som i en kultur kan ses som djup visdom, kan i en annan kultur ses som besatthet
7
av andar. Under influens av sådana tolkningar kan en divinatör låta sig själv glida in i en djup
mediumistisk trans eller tvärtom sträva spirituellt mot en starkare klarhet.
8
3 Kontakter mellan kulturer
3.1 Möjligheterna till kulturutbyte
Enligt Steinsland (2005) kan den fornnordiska och den samiska kulturen ses som
självständiga enheter som i hundratals år levde intill varandra i relativt fredlig kulturkontakt.
Det finns skillnader i bland annat språk, yrken, mattraditioner, kläder, könsroller,
gudsföreställningar, kosmologi och synen på döden. Steinsland menar också att vi bör tänka
på att det kan ha skett en ömsesidig påverkan emellan dessa två, men att ett fenomen ändå inte
behöver förklaras som ett lån från en annan kultur på grund av detta.
I arkeologiska utgrävningar och studier av hällristningar från bronsåldern i Sydskandinavien
har det observerats att det funnits kontakter mellan sydskandinaver och Medelhavsområdet.
Detta kan ses i konstföremål och vapen som är mycket lika sydliga motsvarigheter. I
hällristningar på Gotland finns bilder som är identiska med bilder som avbildats på samtida
italiensk keramik och annat material i östra Medelhavsområdet. Skepp som avbildats i
hällristningar har identifierats som grekiska, romerska, egyptiska och nordafrikanska skepp.
Dessa hällristningar som föreställer skepp av utländska modeller finns i Bohuslän. Även
myter hemmahörandes i andra religioner kan ses i hällristningarna. Hundratals bildsviter i
hällristningarna har tolkats föreställa Olympens gudar och i en hällristning från Bohuslän har
man även funnit en återgivning av en irländsk historia ur CuChulainns sagocykel om hur
männen i Ulster fick en förbannelse över sig. Denna historia skrevs ned i Irland under 600-
talet men den kan ha funnits som muntlig tradition långt tidigare.
Vilka det var som reste till vilka är osäkert, men orsaken till kontakten var troligtvis handel.
De varor det rörde sig om var slavar, päls och bärnsten. Bärnsten var en viktig handelsvara i
Medelhavsområdet; Tutankhamun begravdes med en bärnsten placerad över hjärtat och i
Mykene har stora halskragar av bärnsten påträffats i de rikaste gravarna. Bärnsten ansågs som
magisk och användes till smycken. Moderna analyser har konstaterat att bärnstenarna kom
från Östersjön.
Under tidig järnålder minskade Medelhavsområdets inflytande och religiösa influenser kom
troligtvis från det keltiska området i Centraleuropa. På Öland har en borg förklarats vara
byggd efter romersk förebild. Vilket visar att kontakter med romare troligtvis förekommit.
9
Senare under vikingatiden återupptogs kontakten med Medelhavsområdet. Vikingarna
kontrollerade även i väst delar av England, Skottland, Irland, Frankrike. De bodde eller
härjade även längs Spanska kusten och norra Italien. De hade även områden österut emot
Ryssland.
Enligt Steinsland (2007) är den grundläggande teorin inom den indoeuropeiska komparativa
strukturalismen att språkligt släktskap även innebär släktskap med kulturen i övrigt. Större
delen av Europa och delar av Asien hör samman språkhistoriskt och benämns som den
indoeuropeiska språkfamiljen. De språk i Europa som inte hör till denna familj är bland annat
finska, samiska, estniska och ungerska. Georges Dumézil som hör hemma inom
strukturalismen, fokuserar på relationen mellan mytologi och samhälle. Hans teoretiska
modell har namnet trefunktionsmodellen. Denna går ut på att både gudarna och samhället är
uppdelad i tre funktioner som är desamma i både gudavärlden och samhället. Den första
funktionen är härskar- och prästfunktionen till vilka gudar som handhar lag och magi hör. Den
andra är krigarfunktionen till vilka gudar som handhar krig och kamp hör. Den tredje är
fiskar- och bondefunktionen till vilka gudar som handhar näringssidan och produktivitet hör.
Grunden för Dumézils argument är att det finns ett inre sammanhang mellan de
indoeuropeiska folkgruppernas myter och strukturen i det sätt på vilket deras samhällen är
uppbyggda. Till exempel menar Dumézil att Oden uppkom i den indoeuropeiska forntiden.
Han pekar på att de indiska gudarna Rudra och Varuna båda har likheter med Oden. Rudra är
liksom Oden fasansfull och demonisk och Varuna är en enögdmagiker som kan ändra gestalt
och har kopplingar med de döda.
10
4 Religionernas divinationsformer
4.1 Den fornnordiska religionen
Völvor
Enligt Nationalencyklopedin (1996) är ”völva” en av flera benämningar på en i både
fornnordisk mytologi och isländska sagor förekommande kvinna som kan utöva sejd eller
annan trolldom mot betalning.
Att kunna sejda enligt Ström (2005) krävde en utvecklad teknik som baserades på erfarenhet
och professionell förmåga. Sejdens kraft utgick ifrån föreställningen om att själen hade en
fjärrverkande förmåga och att själen kunde frigöra sig från kroppen, materialiseras och sätta
den agerandes vilja i verket. I sin vidaste betydelse är sejd en teknik som användes för att få
kunskap om framtiden eller att ändra villkoren för framtiden, det vill säga att påverka
händelser i den nära framtiden. Sejd är den form av divination som utövades av völvorna.
Sejden hade en negativ och positiv sida, vilket Näsström (2002) återger; då sejd kunde
användas både för att skada och för att hjälpa andra människor. Egil Skallagrimson blev utsatt
för sejd och kunde inte sitta i lugn och ro på grund av denna3 och sejd kunde även skapa
stormar som orsakade skeppsbrott. Till den positiva sidan av sejden hörde att völvan var
gudarnas språkrör som förmedlade gudarnas röster och den framtidsskådande funktionen, som
till exempel hur årsväxten och freden skulle te sig. Ett annat exempel på positiv sejdutövande
är Sundafyllir, som kunde fylla sunden med fisk när skörden slagit fel. Hennes son kallades
Völu-Sveinn vilket pekar på att hon var völva.
Enligt Näsström (2002) skildras völvorna i litteraturen som vandrande sierskor som uppträdde
i hemmen eller helgedomar. Nästan alltid är hon en äldre kvinna. Att se in i framtiden, som
völvorna gjorde, ansågs vara en nyttig egenskap för kvinnor. Det var de kvinnor som var
bättre på detta som blev völvor. I ett citat som Steinsland (2005) återger från Erik den rödes
saga berättas om völvan Porbiorgs besök hos en bonde på Grönland någon gång under 1000-
talet. I berättelsen, som nedtecknades på 1200-talet, ges en beskrivning av völvans kläder.
Över sig hade hon en blå, med remmar sammanhållen mantel, som var besatt med stenar ända ned
till flikarna. Om halsen hade hon glaspärlor och på huvudet en svart lammskinnshuva, som var
fodrad med vitt kattskinn. I handen hade hon en stav försedd med en knapp. Denna stav var prydd
3 Exakt vad det var som gjorde att han inte kunde ha lugn och ro framgår inte.
11
med mässing och besatt med stenar upptill, runtomkring knappen. Omkring midjan hade hon ett
av fnöskesvamp gjort (eller försett) bälte, på vilken hängde en stor skinnpung. I denna förvarade
hon de trolldomsmedel hon behövde för utövandet av sin konst. På fötterna hade hon ludna
kalvskinnsskor med långa och starka remmar, vilkas ändar sutto stora mässingskulor. På händerna
hade hon kattskinnshandskar, som invändigt voro vita och ludna. (s 347)
Då völvan utförde divinationen, eller sejd av operativ art, det vill säga sejd som påverkade
den verkliga världen, satt völvan uppe på en slags plattform som kallades sejdhäll. Denna
skulle vara högt placerad och Näsström (2002) antar att det skulle likna en kulle, hög eller ett
berg. En stav tillhörde också völvans redskap, vilket nämns i citatet. Ordet völva betyder
dessutom stavbärerska. Stavens funktion kan ha varit att fungera som färdmedel, det vill säga
att völvans själ red på den. En annan teori är att staven var en maktsymbol. Att völvorna
verkligen använde sig av stavar styrks av kvinnogravar från vikingatiden vari märkliga stavar
funnits. I Lokes träta nämns det att völvor slog på trummor. Dock finns det bara denna källa
som säger att völvor använde trummor, vilket gör att det är osäkert om trummor verkligen
användes av völvor.
Enligt Näsström (2002) är de flesta völvorna skildrade på ett negativt sätt. De verkade ha en
dunkel social ställning samtidigt som de verkar ha varit både fruktade och respekterade.
Nämnvärd är eddadikten Völuspá, som betyder ”Völvans spådom”. I denna berättar en
anonym kvinna om världens skapelse, nuet och den tid som kommer i och med Balders död.
Troligtvis är det Oden som talar genom hennes mun. Dikten finns bevarad i två skrifter Codex
Regius och Hauksbók. Dessa två källor överensstämmer i hög grad, förutom att några verser
har olika placering i mitten av de båda verken.
Ibland behövde den sejdande hjälp av olika sånger för att kunna förmedla gudens röst. De
som sjöng kunde vara en kör som satt omkring sejdhällen och den sejdande. En sejdsång
benämns som vardlokkur. Ordet är sammansatt av orden för ”ande” och ”lockande”. Vad
denna ande var är osäkert, men en teori är att det handlade om att den sejdandes själ frigjordes
från kroppen. Dag Strömbäck, som enligt Ström (2005), är den främste företrädaren av denna
teori, menar därför att sejden i den fornnordiska religionen har influerats av samisk religion.
En annan teori är att det är hjälpandar, det vill säga något naturväsen som bistod den
sejdandes själ, vilket var en vanlig föreställning bland de asiatiska schamanerna. Näsström
(2002) har en liknande teori. Hon menar att den sorts ande som avses är den så kallade
12
vården. En vård var en kopia av en persons själ som kunde skiljas från kroppen och att det var
dessa som berättade spådomen via völvan. Alla dessa teorier visar på ett släktskap med de
föreställningar som fanns bland samerna.
I Erik den rödes saga berättas också om hur det gick till när völvan Porbiorg sejdade.4 Det var
nödår och Porbiorg bjöds hem till den förnämsta bonden i bygden för att ge folket besked om
hur länge problemen skulle besvära dem. Efter att ha ätit mat bestående av gröt av getmjölk
och hjärtan av alla slags djur som fanns tillgängliga, frågar bonden om när han skulle få svar
på den fråga hon bjudits in för att besvara. Hennes svar var att hon inte kunde svara förrän
nästa morgon och hon sov över hos dem. Att Porbiorg åt hjärtan av djur kan vara av betydelse
då förtärande av hjärtan i fornskandinaviska myter resulterar i att den ätande fick hjärtats
ägares kunskap eller egenskaper. I det följande citatet beskriver Steinland (2005) ur Erik den
rödes saga hur Porbiorg gick tillväga för att få svar på hur länge nödåret skulle bestå.
Men mot följande dags afton blevo de anstalter vidtagna, som tarvades för att utföra sejden. Hon
bad, att man skulle skaffa de kvinnor, som kunde den magiska sång, som krävdes för sejdens
utövande, och som kallades Vardlokkur… Härvid svarade Gudridr: jag är varken trollkunnig eller
någon spåkvinna, men min fostermor Halldis lärde mig dock på Island den trollsång, som hon
kallade Vardlokkur… Kvinnorna slogo nu en ring omkring sejdhällen, på vilken Porbiorg satt. Nu
sjöng Gudridr… Spåkvinnan tackade henne för sången och sade, att många av de väsen, som eljest
velat vända sig ifrån dem och icke visa någon lydnad, nu sökt sig dit, då de tyckt att sången varit
vacker. ”Nu kan jag”, sade spåkvinnan, ”lätteligen se många ting, som förut voro dolda för både
mig och andra. Jag kan säga det, att detta nödår icke skall vara längre än i vinter; med våren skall
allt bliva bättre… (Steinsland 2005 s 348)
Efter detta berättar hon för Gudridr om hennes goda lycka i framtiden och alla som hade
frågor fick dessa tjänstvilligt besvarade av völvan och allt hon sade blev sanning med
undantag för några mindre saker. Völvan hämtades senare av en man från en annan gård till
vilken de begav sig.
Sejdmännen å sin sida framställs enbart som negativa. De betraktades med förakt och sågs
som omanliga och perversa. Oden som utövade sejd kom inte undan han heller. I Lokes träta
påpekar Loke Odens sejdande och kallar honom för vitka, och säger att han anser att Oden
utfört perversa gärningar i och med att han sejdat. Vitka var ett nedsättande ord för sejdmän
4 Det är för övrigt samma völva vars utstyrsel beskrevs tidigare i uppsatsen.
13
och var en synonym för sejdberende, ordet berende betyder i sin tur en kos slida. Sejdmän
anklagades även för att vara homosexuella, vilket var något allvarligt att anklaga någon för.
Ergi är ett annat återkommande skällsord, vilket är ett ord för den passiva rollen i ett
homosexuellt förhållande, vilket sågs som mer negativ än den dominanta rollen. Ergi är även
uttrycket för män som gör en överträdelse av könsrollerna. Om en man gjorde detta, konkret
eller symboliskt, drog han enligt Steinsland (2007) skam över både sig själv och sin släkt. Ära
var något viktigt i den fornnordiska religionen eftersom moralsynen styrdes av ett ära/skam
system. Exempel på hur synen på sejdmän var är Rögnvald Rättelben, son till Kung Harald
Hårfager. Rögnvald var en ledande sejdman som brändes inne tillsammans med åttio andra
sejdmän av sin egen far Kung Harald. En annan person som gick ut hårt mot sejdmännen var
Olav Tryggvason, som brände och dränkte sejdmän i samband med att han kristnade Norge.
Oden och Freja
Historikern Snorre Sturlason, som levde på 1200 – talet, berättar om de egenskaper Oden
ägde tack vare sejd i ett citat återgivet av Näsström (2002):
”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och kallas för sejd. Därför kunde
han veta mäns öden och se det som kunde hända och dessutom döda män eller skada dem eller
vålla dem olycka. Han kunde också beröva män förståndet eller kraften och ge den till andra. Men
att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet och därför lärde man gydjorna5 denna
idrott.” (Näsström 2002 s. 239)
I Balders drömmar uppväcker Oden en död völva för att få kunskap om framtiden. Vilken
gudom det är som talar via hennes mun är osäkert, eftersom Oden är den i detta fall som ber
om information från henne. I detta fall är det därför sannolikt inte Oden som völvan får sin
information ifrån, vilket anses vara fallet i Völuspa. Folke Ströms (2005) teori ät att det fanns
en föreställning om ett starkt samband mellan döden och visdom. Att den verkliga visdomen
om kosmos gåtor inte hör till de levandes värld, utan kommer från underjorden och dödens
rike. En jätte säger i en Eddadikt att han fått sin stora kunskap genom att han rest genom alla
underjordens och dödens världar. Att de döda var en metod till kunskap syns också i att Oden
uppväckte även hängda för att få veta deras hemligheter. Ströms teori ger en möjlig förklaring
till varför Oden använder sig av en död völva och varifrån hennes kunskap kommer ifrån.
5 Prästinnor.
14
Enligt Näsström (2002) var det inte Oden som fulländat bemästrade sejden utan Freja. Hon
använde sig av sejd för att få sin vilja igenom och för att kunna se in i framtiden. Både
Näsström (2002), Steinsland (2007) och Ström (2005) framhåller att det var Freja som hade
lärt sejdkonsten till Oden.
Näsström (2002) har en teori om att Freja var en manifestation av idealkvinnan för
fornskandinaverna. Till bilden av idealkvinnan hör hennes egenskaper som magiker. Grekiska
och romerska historieskrivare betonade att de germanska stammarna hade en positiv syn på
sierskor och diverse former av divination. Magiska kunskaper ansågs vara viktiga och dessa
hörde till kvinnornas sfär. I Lokes träta uppdagas det dock att Frejas sejdkunskaper inte sågs
som enbart positiva, eftersom Loke kallar Freja för trollkvinna och fylld av all slags ondska.
Lokes träta är en berättelse där Loke talar inför den samlade gudaskaran där han påpekar och
beskyller gudarna, en efter en, för diverse skamliga handlingar.
Ödet och dess väsen
Ödet var förbundet med själva livsgnistan och själen. De första människorna i den
fornnordiska tron, Ask och Embla, fick sina ödeslotter i och med att de besjälades.
Människornas öde är resultatet av gudomlig aktivitet, någonting som kommer utifrån och har
grunder och orsaker utanför människan själv. I och med att ödet bestämdes utanför
människans kontroll var det ingen ide att kämpa mot ödet. Detta kommer till uttryck i
berättelser där personer vägrat att tro på en spådom, eller försökt förhindra den, men att den
ändå blev sann tillslut. Raudvere (2003) menar dock att människan ändå gavs tillfällen till att
utveckla strategier, trots att allas öden sades vara givna.
Det var nornorna som bestämde över människornas ödeslott. De framställs ofta som grymma
ingen kunde undgå deras domar. Nornorna bestämmer över det goda och det onda, för mig
har de bestämt ett stort lidande, lyder en runskrift som Ström (2005, s202) återger. Den
mörka framställningen, som nornorna oftast fick, antas av Ström (2005) bero på hur livet i
allmänhet gestaltade sig. Nornorna höll till vid Yggdrasils fot där de spann människors öden i
en ödestråd. I Völuspa spann de inte, utan de ristade in ödet i en träskiva. Nornorna ansågs
även utöva makt vid barnafödsel. Om allt gick bra för mamman och barnet fick nornorna ett
tackoffer. Nornornas namn i Völuspa var Urd, Skuld och Verdandi, Ström (2005) och
15
Näsström (2002) menar att det bara är Urd som är den ursprungliga och genuina ödesmakten.
De tre nornorna är en sen konstruktion, utifrån Urd som den ursprungliga gudinnan.
Valkyriorna var kvinnliga väsen som valde ut vilka det var som skulle dö på slagfältet, men
de var även uppassare till döda krigare i Valhall. En av de tre nornorna, Skuld, dyker upp som
valkyrienamn i andra sammanhang.
Andra former av divination i den fornskandinaviska religionen
Fornskandinaverna använde sig inte bara av sejd utan de utövade även andra
divinationsformer. Näsström (2002) beskriver att de spådde genom att studera fåglar: Dess
läten och flykt, var ett alternativ till sejd när fornskandinaver ville ha kunskap om framtiden. I
källorna finns berättelser om fåglar som gett information. Snorre Sturlason berättar om Kung
Dag som förstod fågelsång och brukade be om råd hos en sparv. Adam av Bremen berättar om
Olav Tryggvason som hade förtroende för spådomar, framförallt de spådomar som kom från
fåglar. Därav fick han smeknamnet Kråkben. Ett annat sätt att spå var att använda sig av
lotter. Dessa bestod av små kvistar eller träbitar som det hade ristats in tecken på. Dessa
ströddes eller kastades sedan ut över en tygbit och beroende på hur de föll kunde de tolka hur
framtiden skulle te sig. En variant av detta användes när Island koloniserades. Då
kolonisatörerna ville ha gudarnas råd om en bra boplats, var det vanligt att de kastade de
helgade högsätesstolparna överbord för att se vart dessa flöt iland. Drömmar sågs även som
uppenbarelser av framtiden. I till exempel Njals saga berättas det att Gunnar på Lidarne
drömde att vargar var på väg mot hans gård. Detta tolkade han så att han skulle bli anfallen av
fiender. Att vakna i en mardröm ansågs som illavarslande medan att vakna i en god dröm
ansågs som gynnsamt.
4.2 Samisk religion
Nåjden
Inom forskning, som enligt Thomas P. Larsson (2000) oftast inriktar sig på själsresan och det
förändrade medvetandetillståndet, brukar nåjden betecknas som en schaman. Nåjdens främsta
funktion var att tjänstgöra som en förmedlande länk mellan människan och den övernaturliga
världen. Kvinnliga nåjder verkar inte ha förekommit men de var inte utestängda eller passiva i
16
riterna utan hade en roll som medhjälpare. Nåjden verkar ha varit en auktoritet och bärare av
traditionsarvet. Mebius (2007) visar att Hans Skanke ansåg att nåjden var den rituelle
experten och vägledaren i de större offerceremonierna. Nåjden var respekterad av samerna
och de underordnade sig honom. Nåjden använde sig av en speciell trumma för att utföra sina
spirituella uppgifter. Trumman var enligt Rheen (1983) gjord av gran, tall eller björk. Ett
skinn drogs över trumman och på skinnet målades symboliska figurer med albarkssaft. Dessa
figurer föreställer naturfenomen, gudar och djur. Som visare användes en knippa med
mässingsringar. Orsaken till att visaren, som genom trumslagen skulle peka på de symboliska
tecknen, var av mässing är att mässing ansågs ha en magisk kraft, en skyddande förmåga mot
ont. Enligt både Samuel Rheen (1983) och Olaus Graan (1983) hade trumman fyra
användningsområden. Det första användningsområdet var att få vetskap om hur det står till
andra orter. Den andra var att spå om olycka, hälsa och ohälsa. Den tredje var att bota
sjukdomar. Den fjärde för att få vetskap om vilken av gudarna som de borde offra till. I
Graans (1983) text framgår det att det först och främst är vid botande av sjukdomar som de
tillkallar en spåman. När ritualer skulle utföras var det en sak för hela byn och de klädde sig i
sina bästa kläder och smyckade sig, detta gällde framförallt kvinnorna.
Mebius (2007) visar att Jens Kildal i sitt möte med samerna funnit att nåjden är en person som
utför divination med hjälp av en trumma eller andra redskap. Dessutom att nåjden använder
sig av skydds- och hjälpandar. Dessa hjälper honom att göra sina själsresor, men användes
även för att bota sjuka och skada människor.
Rheens, Graans och Niurenius (1983) beskrivningar av hur och till vad trumman användes till
överensstämmer i mycket med varandra dock finns några skiljaktigheter. De visar att då
samerna ville ha information om hur det stod till på andra orter tog de en knippa
mässingsringar och lade den på trumman. De lade knippan mer exakt på solens figur som var
ett av de avmålade tecknen på trumman. Nåjden slår sedan på trumman med en hammare
samtidigt som han sjunger, jojkar, med hög röst. Han sjunger dock inte ensam utan män och
kvinnor som samlats sjunger med honom. Männen sjunger med en högre stämma medan
kvinnorna sjunger med en lägre. I sången nämner de namnet på den ort som de vill ha vetskap
om. Efter att nåjden slagit på trumman en längre tid faller han ned medvetslös. Männen och
kvinnorna fortsätter att sjunga under medvetslösheten. Enligt Niurenius (1983) får inte
”trollkarlen”, som Niurenius kallar honom, röras under medvetslösheten, om det skulle hända
skulle han inte kunna vakna till liv igen. Då nåjden vaknat påminner de honom om vad hans
17
ärende var. Varpå trumslagaren berättar om hur det står till på den andra orten. Graan (1983)
säger att ett grytlock kunde substituera för trumman.
Att spå om framtiden gjordes på ett annat sätt: Knippet med mässingsringar lades på solens
figur och nåjden slog på trumman så att knippet började röra på sig. Om knippet rör sig
medurs betyder det tur och god hälsa, både för människor och för djur. Om knippet rörde sig
moturs runt ett visst djur som avbildats på trumman, betyder det att de kommer att ha tur i
jakten efter dessa. Om knippet inte rörde sig medurs betydde det otur.
När de ville veta vilken gud de skulle offra till gjorde de på liknande sätt, men ett hår från den
ren som skulle offras knöts fast i en mässingsring som lades på trumman. Den gud som ringen
stannade på när de slog på trumman var den gud de skulle offra till.
Beskrivningarna av Rheen, Graan och Niurenius då någon blev sjuk och behövde botas är i
stort sett samstämmiga. Nåjden slog på trumman på vilken man hade lagt knippan med
mässingsringar. Medan han trummar sjunger de närvarande; männen med högre stämma,
kvinnorna med lägre. Nåjden kunde då varsebli om sjukdomen berodde på naturliga orsaker
eller om det handlade om förtrollning. Den sjuke måste lova att offra en rentjur, oxe eller
något annat djur till någon gud. Lundius (1983) version är annorlunda. Enligt honom slaktar
den sjuke den finaste av sina renar till gudarna redan vid nåjdens ankomst. Efter detta börjar
nåjden spela på trumman och faller sedan ned medvetslös. Efter att han har legat en timma
börjar de närvarande att sjunga och nåjden vaknar då och slår en stund sakta på trumman.
Efter detta berättar nåjden att hans hjälpande/andar fört hans ande till ett folk som bor under
jorden och dessa har en sak som tillhör den sjuke, till exempel hans/hennes mössa, sko eller
handske. Är nåjden stark nog att kunna få igen det som blivit fört till underjorden blir den
sjuke frisk. Mebius (2007) berättar dock att enligt Jens Kildal är det inte ett ting utan den
sjukes själ som hamnat i dödsriket, dit nåjden reser och förhandlar med dödsgudinnan.
Nicolaus Lundius (1983) skriver i Descriptio Lapponie att alla samer har trolltrummor men
alla har inte hjälpandar. Hjälpandarna, kallad sueie på samiska,6 kunde vara småfolk, olika
djur; så som fiskar, fåglar, örnar eller drakar. Dessa småfolk beskrivs vara en aln långa.
Antalet andar en nåjd kunde ha varierade mellan tre till nio stycken. De som inte kunde se
6 Hjälpandarnas namn varierar i de olika källorna.
18
eller höra hjälpandarna utan endast kommunicera med dem via trumman, var enligt Lundius
inte så mäktiga. De kunde via trummans visare, mässingsknippet, ändå få vetskap om sådant
som kommer att hända och vilka djur de kommer att fånga. Den som har hjälpandar och den
som är förnämst i denna konst kallar de för fjällherre eller fjällkonung. Hjälpandar behövdes,
enligt Lundius, för att få veta hur det är på andra orter, hela sjuka, profetera och skada andra.
Hjälpandarna var även till hjälp vid färder över forsar och för att hitta gömt arvgods. De
kunde dessutom uppenbara kunskap i drömmar.
Lundius visar även att kvinnor hade ”spådoms anda”, det vill säga att de utövade divination.
Men dessa hade ingen hjälpande, utan de använde sig av ”spådoms ord”. Dessa ord kallades
på samiska för kwepckas. I Rheens (1983) beskrivning av trummorna visar det sig att vuxna
kvinnor inte fick ”komma wijdh” trumman. När de flyttade från ett ställe till ett annat
fraktades trumman sist av en man. Om en vuxen kvinna skulle färdas på samma väg som
trumman innan tre dagars förlopp, skulle kvinnan strax dö eller råka ut för något ont. Om
kvinnan gav en mässingsring till trummans prydnad eller knippe av mässingsringar verkar det
som om faran skulle vara över för henne.
Även Isaac Olsen (Mebius 2007) visar att kvinnan kan ha haft en speciell roll i den samiska
divinationen. Han menar att det är en kvinna som sjunger då nåjden är medvetslös. Hennes
uppgift var att återföra nåjden till livet. När nåjden vaknar sjunger han sång vari han tackar
henne. Som vi kan se i det tidigare avsnittet om trummans användande sjöng kvinnor med
kören då riter utfördes.
Andra former av divination i den samiska religionen
Enligt Lundius (1983) hängde samerna upp en yxa med ett band över skaftet i kåtan och sedan
talade samen med yxan som började röra på sig och dit skaftet pekade skulle samen ge sig för
att fälla jaktbyten. De brukade även göra samma sak med en sten.
19
4.3 Irländsk-keltisk religion
De irländsk-keltiska druiderna och siarpoeterna
Bland kelterna fanns det enligt Ó hÓgain (1999) tre grupper som utövade divination. Bardi,
vátes och druides, alla dessa var högt aktade. Ó hÓgain visar att dessa fick benämningarna
file, fáidh och druí på Irland.
Druid var det begrepp som användes för den grupp som fungerade som magiker, gruppen
fáidh var profeter och file betecknar en grupp av poeter med siargåva. Alla tre grupper, file,
fáidh och druí, syns även ha fungerat som domare och kungar sökte ofta deras råd. Deras
åsikter angående sådant som hälsa och jordbruk ansågs mycket viktiga.
Enligt traditionen hade poeten mystiska kunskaper och deras ord i de skrivna texterna ansågs
ha magiska krafter. Druiderna, som var högst i rang av de tre, förrättade ceremonier inför
gudarna, skötte privata och officiella offer och avgjorde tvister i religiösa frågor. De förmågor
som källorna ofta tillskriver druider är profeterande och divination. En annan av deras
förmågor sades vara hamnskifte, det vill säga förmågan att byta skepnad, vilket vi vet att även
Oden kunde göra. Dessutom hörde även botande av sjukdomar till druidernas uppgifter.
Druiderna troddes även, enligt Ó hÓgain (1999), kunna skapa stormar, bränder och åska för
att bekämpa fiender. File, som var poeter och siare använde sig av förtrollningar när de till
exempel fick uppgiften att hämta tillbaka stulen boskap. Både file och druiders ord, såsom
beröm och satir, ansågs kunna bringa tur och otur. Både Ó hÓgain (1999) och Hamilton
(2003) beskriver att rim och rytm ansågs inneha magiska krafter. I de flesta av de irländska
berättelserna om detta är det file som utför detta. De irländska källorna berättar oftast om
satiren. Om satiren var rättfärdig kunde personen som satiren var riktad emot få utslag, bli
sjuk eller dö.
Imbas forosnai var en divinations teknik som irländska file använde för att få inspiration och
vetskap om framtiden. Imbas var namnet på den allvetande kunskap som siarna sades inneha.
Hur imbas forosnai gick till finns beskrivet i Cormacs glossary. Detta skrevs omkring 900-
talet av en kristen person som var kritisk till imbas forosnai. K. Meyer gjorde en översättning
av detta i Archaeological Review volym 1 som publicerades 1888:
20
The Imbas Forosnai sets forth whatever seems good to the seer (file) and what he desires to make known. It is done thus. The seer chews a piece of the red flesh of a pig, or a dog, or a cat, and then places it on a flagstone7 behind the door. He sings an incantation over it, offers it to the false gods, and then calls them to him. And he leaves them not on the next day, and chants then on his two hands, and again calls his false gods to him, lest they should disturb his sleep. And he puts his two hands over his two cheeks till he falls asleep. And they watch by him lest no one overturn him and disturb him till everything he wants to know is revealed to him, to the end of nine days, or of twice or thrice that time, or, however long he was judged at the offering. (http://www.geocities.com)
Ò hÒgain påpekar att denna citerade text har likheter med andra tidiga redogörelser om hand-
ritualer och uppenbarelser i drömmar. Ó hÓgain (1999) påpekar även att sambandet mellan
kontakt med den andra världen, eller den övernaturliga världen och författande liksom
utförandet av imbas forosnai visar sig i att de skedde i mörker.
I The Great Cattleraid of Cooley, från CuChulainns sagocykel, uppträder den kvinnliga
profeten och poeten Fedelm från ”the sidh”, det vill säga den övernaturliga världen, för att
genom sin spådomskonst hjälpa Drottning Mebd. Fedelm beskrivs vara en livegen vacker
jungfru i giftasvuxen ålder med tre pupiller i varje öga. Hon säger sig också vara av Drottning
Mebds folk. Sin spådomskonst som kallas filidect har hon lärt sig i England. Mebd frågar om
hon kan imbas forosnai och om hon kan se hur ett krig ska gå. Fedelm svarar att hon kan
detta. Ó hÓgain (1999) beskriver detta som att hon väver när hon utför denna divination.
Hamilton (2003) skriver att harpor användes av barder och att harpor ansågs innehålla magisk
musik. Denna magiska musik hade tre former av olika, mycket starka effekter på åhöraren; en
gjorde personen bitter, det andra gjorde lyssnaren lycklig och den sista gjorde så att personen
blev sömnig.
Vad gäller genus är banfhile den kvinnliga benämningen för file och bandruí den kvinnliga
benämningen för druid. I den irländska litteraturen är dessa kvinnor återkommande, vilket kan
tolkas som att de inte var ovanliga i samhället. I den miljö som CuChulainns sagocykel
utspelar sig i är dessutom imbas forosnai en kvinnosyssla. Den irländska traditionen är dock
tystlåten om kvinnliga poeter. Den lägger oftast fokus på kvinnornas satirer och att de ansågs
farliga.
7 En stenhäll, stenplatta.
21
Gudar
Sídh är, som jag nämnde, namnet för den övernaturliga världen och sídhs betydelse på
engelska är ”Fairy or otherworld hill”. Denna beskrivs som en mindre kulle vari övernaturliga
väsen sades leva. Ursprungsordet för sídh är ”boning för de döda”. Det fanns, enligt Ó
hÓgain, en del förvirring mellan de dödas värld och den mytiska världen i den religiösa
tankevärlden hos kelterna. Sídh kunde dock även finnas under havet, under marken, på öar
eller hus som försvinner lika snabbt som de dykt upp. Den övernaturliga världen sades vara en
fantastisk värld som fanns sida vid sida med den vanliga världen och det finns berättelser om
både människor och sídh varelser som besöker varandras världar.
Gudinnan Danu, eller Mor-Ríoghain som hon även kallas, var en modergudinna som
representerade jorden och floder. Hon var dessutom modern till en hel ras gudar, som kallades
Tuatha de Danann, vilket betyder folket av gudinnan Danu. Danu hade även en viktig
funktion som krigsgudinna och blev i denna funktion uppdelad i tre skepnader. Neamhaim,
Fea och Badhbh den första ger varningar om strid, den andra sporrar sin favoriserade sida och
den tredje skriar över slagfältet under striden i form av en svart kråka. Triplikationen av henne
överensstämmer med Matronae trion och andra modergudinnor som framställs Brittiska och
kontinentala bildframställningar. Matronae var gudinnor med anknytning till moderskap och
fruktbarhet. De representerade även födelse, liv och död. En annan flodgudinna Bóinn, som
tros vara densamma som Danu, har en koppling till divination. Hennes bostad är en Sídh vid
källan till en flod. Vid denna fanns en brunn omgiven av nio hasselnötsträd. Dessa
hasselnötter innehöll imbas, den allvetande kunskapen. Eftersom nötterna föll ned i vattnet
kunde en person bli poet genom att dricka ur denna flod under juni månad. Även dagg som
utsatts för solsken kunde göra en person till poet, i detta fall var det solen och inte daggen i
sig själv som var viktig. Den gudom som verkar ha varit av störst betydelse för divination var
gudinnan Edar som det refereras till som poeternas amma. Denna gudinna var kvinnan av
poesi och den gudinna som siarpoeterna avgudade och som framträdde framför poeterna när
de komponerade.
Ödesväsen
Fairys kan åtminstone språkligt spåras tillbaka till en ödesfunktion. Ordet fairy tros ha sitt
ursprung i det latinska ordet fata vilket i sin tur associeras med moirerna.
22
Andra former av divination hos kelterna
Ó hÓgain (1999) nämner att enligt Diodorus Siculus utförde kelterna människooffer med
vilka de förutsåg framtiden. Detta gick till så att offrens inälvor tolkades och när det handlade
om viktiga frågor högg de en man ovanför mellangärdet och observerade sedan lemmarnas
kramper och hur blodet flöt. De använde sig även av att studera fåglars flykt för divination.
4.4 Grekiska religion
Oraklet i Delfi
Den roll som den psykiska diviantionen hade i Grekland enligt Bloch (1998) speglas i
översättningarna av deras benämningar för denna typ av spådom. En siande spåman, profet
eller lekman kallades för mantis, vilket kommer från det ord som betyder ”vara hänförd”,
speciellt av gudomlig inspiration. Ett annat ord, härlett ur roten theos; enthousiadzein betyder
att vara inspirerad av en gud eller vara fylld av entusiasm. Spåmän, profeter, orakel och
sibyllor hade en viktig del i den grekiska religionen, varav Oraklet i Delfi var det mest
berömda. Delfi var en stad med en kultplats åt guden Apollon där Oraklet fanns. Rom
skickade till och med en delegation till Oraklet i Delfi för att få råd då de hotades av
Hannibal, Kartagos fältherre. Apollon hade många funktioner varav en var siarnas
beskyddare.
Bloch (1998) visar att orakelhelgedomar byggdes vid sprickor, grottor och källor då grekerna
såg håligheter i jorden som ett möjligt sätt att få kontakt med den andra sidan. Oraklet i Delfi
är inget undantag, utan detta var beläget i en underjordisk sal, som en av flera orakelgrottor.
Den mytologiska bakgrunden till att jorden kunde ge människor siarkraft var att jordens
gudinna Gaia var den första sierskan. Tidigare hade Delfi varit en kultplats åt flera gudar där
Gaia hade varit den gudom av störst betydelse. Troligtvis var Dionysos också en viktig gudom
tidigare i Delfi men till skillnad från Gaia fortgick dyrkan av Dionysos i Delfi även efter
Apollons övertagande av platsen. I mytologin skildras övertagandet av Delfi med att Apollon
dödar ormen Python i Delfi.
I Oraklet i Delfi utfördes divinationen av Apollons prästinna som kallades Pythia. Hon sades
även enligt Näsström (2003) vara Apollons brud. Bloch (1998) uppger att Pythia inte var
23
ensam i Delfi. Vid sin sida hade hon ett prästkollegium som hade det största ansvaret för
ceremonin. Prästkollegiet existens berodde på att prästerna som verkade i Greklands olika
tempel inte kunde handha de obligatoriska uppgifterna ensamma. Två grupper specialister
arbetade tillsammans med prästerna. Den ena gruppen hade namnet profeterna, de var
biträdande präster. De hade inte någon divinatorisk uppgift som namnet antyder, då profetes
direkt översatt betyder uttolkare. Den andra gruppen hade namnet Hosioi som var fullt renade
personer, deras antal var fem. Hosioi biträdde profeterna med att kontrollera de inledande
riterna och rådfrågningen av Pythia. Offerceremonierna som skedde innan rådfrågningen var
viktiga. Om offerceremonin inte lyckades skulle inte rådfrågningen förflyta normalt. De som
ville ha Pythias tjänster måste därför genomgå riter och ge offergåvor. Det vanligaste offret
var en get som stänktes med kallt vatten. Rös den skulle personen i fråga gå vidare och
rådfråga guden. Alla som skulle träda fram inför guden var även tvungna att genomgå en
noggrann rening. Då fler offer och gåvor behövdes för att få svar på frågorna blev delfiborna
anklagade för att vara giriga. Oraklet brukade från början bara vara i funktion en gång om året
men senare utökades tiden till en gång i månaden. Det finns en teori om att oraklet gjorde
uppehåll under de tre vintermånader som Apollon lämnade människorna, under denna tid
dominerade Dionysos templet. De dagar då oraklet var i funktion var det många som kom,
vilket gjorde att ett turordningssystem skapades. Delfiborna gick före de andra grekerna och
greker gick före icke-greker. Staden Delfi kunde även dela ut privilegium, vilka var mycket
eftersträvade, till personer eller städer.
Pythia utvaldes av Apollon, förmedlat via hans prästerskap. Hur den utvalda kvinnan blev
Pythia beskrivs av Bloch (1998) genom ett citat av Plutarchos som verkade i prästkollegiet
under 100-talet:
Pythia härstammar från en av traktens hederligaste och mest respektabla familjer, en släkt med
oklanderlig vandel. Men då hon fostras hos fattiga bönder nedstiger hon till den profetiska platsen
utan den ringaste konstnärlighet, kunskap eller begåvning. På samma sätt som en ung kvinna,
enligt Xenophon, inte får ha sett eller hört något förrän hon träffar sin make, är Pythias oerfarenhet
och okunnighet närmast fullständig, och det är minsann med en jungfrulig själ som hon närmar sig
guden. (s 23f)
Pythia gick även hon igenom en rit innan hon utförde divinationen. Hon renades på morgonen
i källan Kastalia, därefter gick genom Apollontemplet till orakelplatsen manteion, även
benämnd som adyton eller chresterion. Denna var en underjordisk sal där, förutom trefoten
24
där Pythia satt, fanns andra föremål som guldstatyn av Apollo och Dionysos grav. Trefoten
var, enligt vissa antika texter, placerad på en öppning i marken där ett övernaturligt luftdrag
pneuma kom upp. Pythia, sittandes på trefoten uppfylldes av ångan och föll i trans. Hon
uttalade då ord, skrik och ljud som en uttolkare översatte till begripliga svar på rim.8 Pythia
ska dock inte, enligt Näsström (2003), ha uppträtt häftigt utan hade ett lugnt samlat intryck
och uppförde sig med värdighet men Näsström nämner att en gång skulle Pythia dock ha
uppträtt mycket aggressivt. Hon visar på Plutharchos, som berättar att en gång vägrade
profeterna acceptera faktumet att geten inte rös då den fick kalltvatten över sig. De
uppmanade Pythia att profetera trotts att geten inte ryst. Pythia blev då aggressiv i sin trans, så
aggressiv att profeterna blev tvungna att fly. Pythian själv dog tre dagar efter händelsen.
Ödet i den grekiska religionen
Anledningen till att grekerna utförde divination var att de villa få exakt och långsiktig
kunskap om framtiden. Enligt Bloch (1998) var det avgörande faktumet för att divinationen
kunde utföras, vilket skedde genom gudarnas välvilja, tanken att dåtiden, nutiden och
framtiden var förutbestämd av ödet. De som styrde över människornas liv var de tre moirerna,
döttrar till Zeus. Namnet moirerna kommer från att de personifierade moira, vilket var ordet
för varje människas öde. Moirernas arbetsfördelning mellan varandra såg ut på detta vis: Den
första spann människornas livstråd, den andra måttade upp längden och den tredje klippte av
tråden. De representerade alltså födelse, liv och död. Huruvida Zeus var moirernas ledsagare
eller ej är tvetydigt. Zeus anses inte ha haft någon makt över ödet men grekerna försökte med
tiden upphöja honom till Moirernas överhuvud. Detta kommer till uttryck då Apollon säger
sig uttala Zeus dolda vilja till människorna via oraklen. En annan gudinna med ödesfunktion
var Tyche som var slumpens gudinna. Hon ansågs både som olycksbringande och som en god
beskyddare. Hon framställs ofta med krona, spira och ymnighetshorn9 men även med olika
symboler för osäkerhet.
8 Egenskaperna som den Delfiska pneuman hade var inte unik i sina egenskaper utan pneumas på andra platser
var liknande. 9 Ett ihåligt horn innehållandes bland annat frukt eller mynt.
25
Andra former av divination i Grekland
När det gällde induktiv divination hade grekerna enligt Bloch (1998) ett antal sätt att få
kunskap om framtiden. Fåglars flykt, läten och hållning ansågs som förebud. Vissa gudar
hade speciella fågelarter som hjälp för att förmedla sina budskap. Zeus hade örnen, Apollon
duvhöken och korp. Andra induktiva divinationer var att uppsnappa ord som sagts till andra
personer, där den lyssnande kunde tolka orden som goda eller dåliga tecken. Att studera
inälvor av offerdjur var en annan divinationsteknik som grekerna använde sig av.
Lottdragning utfördes också av dem på ett antal olika sätt. Föremålen som användes som
lotter kunde vara stenar, bönor, pilar, käppar eller tärningar som gav positiva eller negativa
svar; dessa lotter kunde hällas ut på ett bord, kastas i en källa eller bara plockas upp med
händerna. Metallspeglar användes av grekerna på ett sätt som liknade nutida spågummors
användning av kristallkulor. Divinatören såg på spegeln och tolkade de bilder som tog form i
spegeln. Det enklaste och vanligaste divinations sättet var att tyda i drömmar. I Oropos
tolkade präster mediets drömmar som han haft efter att ha gått igenom reningsriter och sovit
insvept i en offrad vädurs päls. I Asklepios, läkekonstens gud och Apollons sons, tempel sov
den sjuke, även här efter att ha genomgått reningsriter, i ett speciellt sovrum. Den sovande
fick i drömmen kunskap av en gud om vad som behövde göras eller så blev den sjuke botad
direkt.
4.5 Romersk religion
Sibyllorna i den romerska religionen
Divination var någonting viktigt för romarna då de trodde att motgångar skedde för att de
negligerat gudarna och framgång var resultatet av att de följde den gudomliga viljan.
Divination användes därför för att ta reda på vad den gudomliga viljan var.
I Rom användes de sibyllinska böckerna som inte ska blandas ihop med de judisk-kristna
Oracula sibyllina som skrevs omkring 100 f.kr.-100 kr och innehöll redan inträffade
spådomar, som till exempel Jesus födelse. Romarna hade stor aktning för de sibyllinska
böckerna och de profetior som dessa böcker innehöll. Bloch (1998) framhåller att enligt
traditionen om de sibyllinska böckerna hade en etruskisk kung köpt tre böcker som innehöll
profetior av Sibyllan från Cumae. Dessa förvarades i Jupitertemplet där de vaktades och
26
konsulterades av en kommission vars antal från början var två men med åren blev de femton.
Kulten utövades på ett grekiskt sätt. Bloch menar vidare att på grund av skepsisen mot
psykisk divination skedde konsultation med omtänksamhet. Varifrån böckerna kom är inte
känt men vad man vet dök de upp under 500-talet f.kr. Tyvärr brann dessa böcker upp 85 f.kr.
i eldsvådan på Capitolium. Därför skickades expeditioner ut till olika delar av Italien,
Grekland och Mindre Asien som påstods ha sibylliska profetior i sin ägo. När dessa granskats
och sammanställts lät Augustus förvara dem i Apollontemplet på Palatien. Böckerna ansågs
ruva på hemligheter som skulle göra en världsmakt av Rom, vilket gjorde att de blev väl
omhändertagna fram till kristnandet.
De sibyllinska böckerna hade influenser från Grekland, vilka blev än starkare efter de puniska
krigen under 200-talet f.kr. Detta grekiska inflytande visar sig i en så kallad soningsåtgärd
som utfördes 437 f.kr. som hade tydliga likheter i en grekisk rit. De första direktiven i
böckerna var är för övrigt soningsåtgärder som skulle utfördas när onda järtecken uppträdde.
Järtecken var sällsynta fenomen som via gudarnas vrede visade att stadens fred med gudarna
var bruten, vilket kunde hota Roms existens. Exempel på järtecken var sol- och
månförmörkelser, meteorer, gråtande statyer, epidemier och missbildade djur och människor.
Böckerna kunde även rekommendera att romarna skulle dyrka ickeromerska gudar, som
hellenska gudar. Detta ledde till att guden Asklepios togs in i den romerska sfären i och med
en härjande epidemi. De som hade sista ordet om huruvida böckernas rekommendationer
skulle följas eller ej var senaten.
Sibyllor, vars antal varierade, var namnet på självständiga kvinnliga profeter från Grekland.
Dessa var till hälften mytologiska och till hälften historiska personer. Till skillnad från Pythia
reste sibyllorna omkring. Grekiskt inflytande påverkade Romarnas religion och siarkonsten
var inget undantag. I och med den hellenistiska tiden fick orakelsvar av grekisk typ
trovärdighet och började ses som giltiga sibyllinska uppenbarelser, dock ansågs psykisk
divination fortfarande som något som skulle användas med försiktighet. Sibyllors svar kunde
till och med censureras av senaten. Oraklet i Delfi drabbades för övrigt aldrig av någon
censur.
Näsström (2003) visar att i Syditalien i staden Cumae, hade en sibylla i en grotta där hon
förkunnade Apollons ord. Denna grotta, som visade sig vara mer en valvgång än en grotta,
grävdes ut år 1927. I denna grotta, eller valvgång, fanns hålor täckta med luckor som tros ha
27
gett en akustisk effekt när sibyllan talade. Sibyllan lär även ha renat sig genom ett bad, liksom
Pythia, innan hon utförde divinationen.
Phlegon av Tralles skrev i sitt verk om långlivade människor, Peri makrobion, om den
Eritreanska sibyllan som sades ha blivit tusen år gammal. I denna som diskuteras av Lincoln,
(1999) citerar han en dikt där sibyllan efter att ha beklagat sig över sitt utdragna liv och
förutsagt sin död, berättar om vad som kommer hända med hennes kropp.
… Then my soul, once it flies in the air
And mingles with breath, will send premonitory sayings
Entwined in dense riddles in mortals´ ears.
My body will lie shamefully unburried
On mother earth, for no mortal will sprinkle dirt on it
Or hide it in a tomb. Down the broad paths of the ground
My black blood will run, and will dry up in time.
From that, sprouts of many kinds will shoot up,
Which, when eaten by grazing animals, will sink to their livers
And show the plans of immortals in prophecies.
And winged birds, if they taste my flesh
Will convey true prophecy to mortals. (s 164)
Det som beskrivs enligt Lincoln är den mytiska tillkomsten av olika typer av induktiv
divination, själen och hennes andetag beblandas och blir till illavarslande ord som avslöjar
gudarnas vilja för dem som vet hur detta kan uppfångas. Hennes kött äts av fåglar, vilket
resulterar i spådom via fåglar som tagits upp tidigare. Hennes blod blir näring åt plantor som
blir föda till gräsätare och hamnar i deras levrar, vilket blir grunden för spådom via tolkning
av levrar.
Ödet i dem romerska religionen
På grund av det grekiska inflytandet i den romerska religionen togs även de tre moirerna över
av romarna men kallades där för de tre parcerna. Deras namn var Nona som spann, Decumana
som mätte trådens längd och Morta som klippte av den. En annan gudinna med ödesfunktion
var Fortuna, vars namn betyder tur, även hon var inspirerad av en Grekisk gudinna: Tyche.
Oftast framställs Fortuna som hållandes ett roder och ett ymnighetshorn. Fortuna ansågs mer
som en välgörare än som ett hot och hade även makt över fertilitet. Fortuna var speciellt
28
populär bland de lägre samhällsklasserna som till exempel slavarna. Däremot användes hon
även av kejsare som kopplade samman henne med dem själva i kejserliga tempel, exempel på
detta är Fortuna Augusta.
Andra former av divination i Romersk religion
Romarna var inte särskilt intresserade av psykisk divination enligt Bloch (1998) ansåg att de
såg företeelsen att en gud tar en människa i besittning var någonting ovanligt, svårt att uppnå
och till och med någonting farligt för staten. Istället var det induktiv divination10 som romarna
använde sig av. Till exempel lade de stor vikt vid spådomar som framkom via tolkade av
fåglar, deras flykt och läten. Bloch finner att alla civilisationer har sett fåglar som gudarnas
budbärare men att indoeuropeiska folk har lagt mer vikt vid fågelspådomar. Även greker,
kelter och fornskandinaver använde sig av detta. Som vi kunde se i avsnittet om de sibyllinska
böckerna spelade järtecken också en stor roll.
10 Vad som skiljer induktiv- och psykisk divination finns beskrivet i Definition av begreppet divination i denna
uppsats.
29
5 Jämförande analys
Status, genus och roll
Vad gäller status varierade detta hos de olika divinatörerna. Vi kan se att nåjderna, druiderna,
file och Oraklet i Delfi hade en hög status medan völvorna, sibyllorna hade en mer tvetydig
status. Völvorna verkar ha varit både fruktade och respekterade av sin samtid och romarna var
skeptiska mot psykisk divination, vilket var vad sibyllorna utförde, utan förlitade sig därmed
mer till bland annat järtecken. Romarna hade dock respekt för de sibyllinska böckerna och
enligt mytologin var en sibylla ursprunget till bland annat spådom via fåglar som romarna
hade förtroende för.
Statusen var dock annorlunda beroende på vilket kön som divinatören hade i den keltiska och
fornnordiska religionen. De kvinnliga divinatörerna banfhile och bandruí var inte lika
respekterade som sina manliga motsvarigheter men tros dock ha varit vanliga samhället. I den
fornnordiska religionen är det tvärtom; sejdmännen hade en lägre status än vad völvorna hade.
Vilket jag finner intressant och den förklaring jag funnit till sejdmännens dåliga ställning är
Steinslands teori: Att de gjorde en överträdelse av könsrollerna, vilket ansågs skamligt och
detta i ett samhälle där ära och skam fungerade som moraliskt system. Därmed blev män som
utförde sejd, en kvinnosyssla, sedda med oblida ögon. När det gäller den samiska religionen
verkar det inte ha funnits kvinnliga nåjder men kvinnor var inte utestängda från divinationen
utan fungerade som assistent till nåjden. Sibyllorna å sin sida verkar inte ha haft någon manlig
motsvarighet. Oraklet i Delfi är intressant då det skedde ett samspel mellan två divinatörer:
Pythia utförde den psykiska divinationen men det var inte hon som tolkade och slutligen
förmedlade meddelandet utan uttolkaren som, vad jag förstår, var en man.
Ett anmärkningsvärt faktum, i samband med genus, var att majoriteten av de gudomar som
hade hand om spådom eller ödet var kvinnor. Exempelvis Freja, nornorna, moirerna, Gaia,
Edar och Fortuna. Av de manliga gudar som hade dessa funktioner har vi Oden, Zeus och
Apollo. Odens sejdande resulterade dock med att han hånades och han hade lärt sig sejda av
Freja och Zeus som moirernas överhuvud var en senare tanke. Något annat intressant,
gällande ödet i religionerna, är att ödet manifesteras som en väv eller tråd. Vi kan se att
nornorna, moirerna och parcerna spann en livstråd och att den irländska Fedelm använde sig
av ett vävinstrument för att profetera. Samerna är ett undantag, för dem har jag tyvärr inte
30
lyckats hitta vare sig någon ödesgud eller ödessyn, vilket inte behöver betyda att de inte hade
dessa. En förklaring till att det inte fanns kvinnliga divinatörer i den samiska religionen kan
vara att de inte kommer från en annan språkfamilj än den indoeuropeiska språkfamiljen och
har därmed inte samma kulturarv som de resterande religionerna som tagits upp.
Vad gäller de roller divinatörerna innehade hade alla divinatörer som jag tagit upp rollen att
förutse framtiden. Nåjderna och druiderna var även den religiösa auktoriteten och ansågs
kunna bota sjukdomar. Det finns en del likheter i rollerna hos de irländsk-keltiska
divinatörerna och de fornskandinaviska völvorna. File och völvorna ansågs via magi kunna
förbättra förhållandet för livsmedelsproduktionen som att fylla sund med fisk eller hitta
boskap, druidernas åsikter om jordbruket ansågs dessutom som viktiga. Völvorna verkar dock
inte ha varit en auktoritet gällande jordbruket, vad jag förstår meddelade dessa endast
jordbrukets framtida utsikter via divinationen. File, nåjderna och völvorna hade för övrigt
även gemensamt att de båda ansågs kunna skada andra via sin konst. Både druiderna och
völvorna kunde även skapa stormar. Druiderna och file hade dock även en juridisk funktion
som inte völvorna hade.
Plats och metod
Platsen där divinationen skedde var dessa: Völvorna utförde divination i hemmen men
eftersom Snorre nämner att prästinnor använde sejd tror jag att sejd kan ha utövats i tempel
eller någon annan kultplats. Exakt var nåjderna utförde divination har jag inte hittat någon
information om. Detsamma gäller Imbas forosnai. Oraklet i Delfi och sibyllorna utförde
divination i grottor. Grekiska orakel var i allmänhet placerade i grottor.
Alla divinationer som undersökts använder flera medel. Sibyllorna och Oraklet i Delfi
använde sig båda av rituell rening och grottor. Med tanke på att sibyllorna var profeter från
grekland anser jag att är det möjligt att sibyllorna hade fler metoder gemensamt med Oraklet i
Delfi. De andra medel som Oraklet i Delfi hade, än de som nyss nämnts, var en get vars
reaktion på kallvatten avgjorde huruvida en person skulle rådfråga oraklet eller inte. Pythia
satt under divinationen på en trefot placerad över en spricka så att hon kunde andas in ett
övernaturligt luftdrag, pneuma, som steg ifrån sprickan och satte Pythia i trans. Under transen
uttalade inte Pythia sammanhängande meningar utan ord, skrik och ljud som en uttolkare
översatte. Oraklet var dessutom bara i funktion vissa dagar. Vad gäller völvor, nåjder, file och
druider har dessa ett antal saker gemensamt. Alla använder sig av sång, fast i völvornas och
31
nåjdernas fall var det andra personer än divinatörerna som sjöng. Nåjderna använde sig av
trummor, file använde sig av harpor och völvor använde sig kanske av trummor. Ett
vävningsinstrument kan även ha använts i samband med imbas forosnai, vilket utfördes i
mörker, vilket är en metod. Nåjder använde sig av en mässingsknippa som visare på trumman
som hade bilder målade på trumskinnet. Samerna trodde att mässing hade en beskyddande
kraft, vilket är intressant med tanke på att völvan Porbiorg hade en mässingsknapp på sin stav.
Staven kan för övrigt ha varit ett metod för völvan. Om mässingen var av en del av völvans
utrustning skulle detta vara en parallell till nåjden, men jag har tyvärr inte hittat någon fler
källa som nämner något om ett mässingsföremål på en völvestav. Både völvorna och nåjderna
fick även hjälp av andar under sin divination. Om völvans själ lämnade kroppen skulle detta
kunna vara en till parallell till nåjden och göra deras metoder mycket lika varandra. Vid imbas
forosnai tuggade den divinatören på en köttbit och völvan Porbiorg åt hjärtan från olika djur.
Detta kan vara en parallell mellan dessa divinationer. Ätandet av djurhjärtan hade för övrigt
en speciell betydelse i den fornnordiska religionen: Eftersom personer som åt hjärtan i myter
fick hjärtats ägares egenskaper/kunskaper, är det möjligt att völvor åt hjärtan för att få kraft
eller kunskap för divinationen. Völvan satt även på en sejdhäll då hon utförde divination.
Denna kan sägas vara en parallell till Oraklet i Delfis trefot men jag tror även att det kan
finnas en parallell till den keltiska religionen med tanke på Näsströms teori om att sejdhällen
skulle likna en kulle eller ett högt berg. Kelterna ansåg att den övernaturliga världen fanns i
kullar, sídh, vilket blir intressant i och med Näsströms teori. Skulle kullar och berg kunna ha
varit en metod för völvan som gjorde att hon kom lättare kunde sejda? Det är möjligt. Det är
dock även möjligt att sejdhällen inte har någon koppling till sídh och att den sejdhällens
funktion var att völvan skulle sitta upphöjt under sin divination.
Diskussion
De religioners divinationsformer som är mest lik den fornnordiska tycker jag är den samiska
och den keltiska. Nåjderna och druiderna/file använde sig av metoder som är mer völvans
metoder än vad Oraklet i Delfi och sibyllorna gjorde. Divinatörerna i de irländsk-keltiska och
fornskandinaviska religionerna hade dessutom en del likheter angående deras roller. Dock
skiljde sig statusen mellan män och kvinnor som divinatör annorlunda i religionerna. Vad
likheterna till den keltiska och den samiska divinationen beror på kan vara att dessa kulturer
geografiskt sett var närmare fornskandinaverna vilket underlättade kommunikationer dem
emellan och underlättade därmed även kulturutbyte. Vi vet till exempel att fornskandinaverna
kom i kontakt med den irländsk-keltiska sagovärlden via den hällristning som berättar en
32
episod ur CuChulainns sagocykel. Fedelm, som utför imbas forosnai, är även hon ifrån
CuChulainns sagocykel. Visserligen finns det hällristningar som föreställer grekiska myter
men faktumet att den irländsk-keltiska och samiska divinationen verkar ha mer gemensamt
med den fornskandinaviska divinationen än vad den grekiska och romerska divinationen står
kvar. Samerna och fornskandinaverna levde nära inpå varandra och i en relativ fred, vilket gör
att kulturutbyte dem emellan är fullt möjligt och som vi sett finns det en hel del likheter i
utförandet av sejd och nåjdens divination.
Det som völvan hade som ingen av de andra divinatörerna verkade inneha är staven, vars
funktion kan ha varit en maktsymbol eller ett färdmedel för völvans själ när hon sejdade. En
annan sak som verkar vara typiskt för sejd är att sejdmännen hade en sådan låg status. Vi har
sett att i de andra religionerna fanns det manliga divinatörer som nåjderna, druiderna och
prästerna i Oropos, vilka inte hade låg status. Visserligen verkar män ha kunnat utföra andra
typer av divination i den fornnordiska religionen men sejden verkar ha varit ett
kvinnoområde. Varför sejd var ett kvinnoområde är svårt att fastställa. Som vi kan se var
kvinnliga divinatörer och kvinnliga gudomar som handhade öde eller spådom vanliga i de
religioner med indoeuropeiskt ursprung som tagits upp här. Bloch nämner även att kvinnor
sågs som mer mottagliga för psykisk divination i olika civilisationer. Här tror jag att vi kan se
en anledning till varför sejd blev ett kvinnoområde i den fornnordiska religionen. Genom att
völvan har högre status än sejdmännen så skulle det vara intressant att studera den
fornnordiska divinationen ur ett genus perspektiv, speciellt då völvan också har staven som
kan tolkas som maktsymbol.
Vad gäller övriga former av divination så har vi sett att alla religionerna, med undantag av den
samiska, använde sig av spådom via fåglar. Denna skillnad kan, återigen, bero på att samerna
hör till en annan språkfamilj än den indoeuropeiska till vilken de andra hör.
33
Källor
Litterära källor
Burk, Peter, History and Social Theory, Cambridge, 1992
Bloch, Raymond, Spådom under antiken, Alhamra Förlag AB, 1998
Eliade, Mac Cana, The Encyklopedia of Religion 13, Macmillian publishing company, 1987
Eliade, Momigliano, Newall, The Encyklopedia of Religion 5, Macmillian publishing
company, 1987
Eliade, Momigliano, The Encyklopedia of Religion 12, Macmillian publishing company, 1987
Eliade, Zuesse, The Encyclopedia of Religion 4, Macmillian publishing company, 1987
Engström, Christer, Nationalencyklopedin 20, Bra Böcker AB, 1996
Engström, Christer, Nationalencyklopedin 18, Bra Böcker AB, 1995
Graan, Lundius, Niurenius, Rheen, Toraneus, Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige,
Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 1983
Hamilton, Claire, Tales of the Celtic Bards, O Books, 2003
Hammer, Olav, På spaning efter helheten NEW AGE en ny folktro? Wahlström & Widstrand,
1997
Saelid Gilhus, Mikaelsson, Nya perspektiv på religionen, Natur och Kultur, 2003
Larsson, Baudou, Boken om Sveriges historia, Bokförlaget Forum, 1999
Larsson, P, Thomas, Shamaner. Essäer om religiösa mästare, Nya Doxa, 2000
34
Lincoln, Bruce, Theorizing myth. Narrative, Ideology, and Scholarship, The university of
Chicago, 1999
Mebius Hans, Bissie, studier om samisk religion, Jengel Förlag AB, 2007
Näsström, Britt-Marie, Blot: Tro och offer i det förkristna Norden, Nordstedts Förlag, 2002
Näsström, Britt-Marie, Fornskandinavisk religion, Studentlitteratur, 2002
Näsström, Britt-Marie, Forntida religioner, Studentlitteratur, 2003
Ó hÓgáin, Dáthí, The Sacred Isle. Belief and Religion in Pre-christian Ireland, The Boydell
Press, The Collins Press 1999.
Raudvere, Catharina, Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, riter och
trolldomsritualer, Nordic Academic Press, 2003
Ross, Anne, Keltiska sagor och myter från druiderna till kung Arthur, Legenda AB, 1990
Steinsland, Gro, Fornnordisk religion, Natur och Kultur, 2007
Ström, Folke, Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid, akademiförlaget i Göteborg,
2005
Swahn, Jan-Öjvind, Bra böckers lexikon 15, Bra Böcker AB, 1987
Swahn, Jan-Öjvind, Bra böckers lexikon 18, Bra Böcker AB, 1988
Internetsidor
http://www.geocities.com/Athens/Delphi/4715/imbasforosnai.html
http://www.geocities.com/Athens/Delphi/4715/imbasforosnai2.html
http://adminstaff.vassar.edu/sttaylor/Cooley/Foretelling.html
35
36
http://www.ne.se/kort/divination
http://www.boydell.co.uk/51157475.HTM
http://news.nationalgeographic.com/news/2009/03/090320-druids-sacrifice-
cannibalism_2.html
Dokumentärfilm
Agaton, Mikael, Stenristarna, Sveriges television AB, 2005
Top Related