16

VÄV på Nordiska museet

Stora hallen på Nordiska museet i Stockholm kommer att explodera av vävning när utställningen VÄV öppnar den 9 maj. På nästan 500 kvadratmeter ska över 150 vävar inspirera och väcka skaparlust. I utställningen kommer även finnas tio vävstolar för besökarna att väva på. Vävstugan är bemannad under vissa tider, och erbjuder spännande kurser och demonstrationer, läs mer på www.hemslojden100ar.se eller kontakta Nordiska museet.

Dessutom kommer, förutom praktvävar från 1700-1800-talen ur museets samlingar och omkring 100 nya vävar av vävare från hela landet, även ett trettiotal studenter från Konstfack, HV Skola och Sätergläntan visa sina vävar. Sanna Gustavsson träffar tre studenter på Konstfack och på nästa uppslag möter vi tre studenter från HV skola och Sätergläntan som själva berättar om inspirationen som gav idéerna till nya mattor.

Viktoria Cleverby, Konstfack, flätar i näver och skinn.En forskning i vävevolutionen.

Anneli Tegelberg, Konstfack, har förstorat en detalj från en skiss ur LilliZickermans samling och väver en ullmatta.

Rebecka Vestergren Ahlin, Konstfack,tuskaftsväv i tunna skinnremsor som formas till en kropp.

Emilié Karlberg, HV skola, tät flossa med nutida uttryck.

Emelie Ericsson, Sätergläntan, indigoblå trasmatta med vita näckrosor.

Celeste Photini Johnson, Sätergläntan, trasmatta inspirerad av kurbits.

17 2/12vävmagasinet

”Vävnad”, Rebecka Vestergren AhlinKonstfack

" Det är många som är rädda för hår, hud och annat vi har på kroppen – saker som ju är väldigt mänskliga. Mitt projekt handlar om det, om rädslan för det mänskliga.

rebecka vestergren ahlin väver i skinn, och det ska bli en hud. Väven kommer att formas till en tredimensionell kropp, och på utställningen visas som en installation av en ryggtavla som syns i en spegel.

– På huden kommer att finnas hår, celluliter och finnar. Att det är ryggen som visas är för att det ofta är där man gömmer saker; vi ser bara framsidan och baksidan räknas inte. Jag vill lyfta fram den – den är inte så farlig som vi tror.

Både varp och inslag är av handklippt renskinn. Rebecka har tagit till vara skinn från renar som varit angripna av parasiter, och klippt smala remsor. Hon har gått en tvåårig skinnutbildning på den nu nedlagda Riksskinnskolan i Malung, så det är inte första gången hon jobbar med skinn, men det är första gången hon vä-ver av det. Det är inte helt lätt. Skinn är inte gjort för att spännas hårt. Vid vävningen har hon en lös spänning i varpen och petar ner inslagen med en kam.

– Jag har inspirerats av Lilli Zickerman på så vis att hon be-varade ett arv från sin tid. Jag bevarar något från min tid, något som är aktuellt i dag. Jag tycker att rädslan för det mänskliga är ett viktigt ämne att ta upp, och väven blir som en form av debattinlägg.

”Matta 4”, Anneli TegelbergKonstfack

" Ibland känns det som att man lägger ner så mycket tid i vävstolen och så blir resultatet ganska litet – jag ville verk-ligen komma upp i storlek i det här projektet, säger Anneli

Tegelberg om sin 150x250 cm stora färgstarka rölakansmatta.

inspirationen till mattans mönster kommer direkt från Lilli Zickerman och är ett uppförstorat parti från en av skisserna i "Zickermansamlingen" som finns på Konstfack.

– Jag skissade av det, så det är inte helt exakt. Jag har inte samma färger som på skissen, för jag tyckte inte att de var så roliga. Jag är väldigt fascinerad av färger och ville välja mina egna kombinationer, men jag tog en svartvit kopia av skissen och har inspirerats av valören på gråskalan: de ljusare partierna på skissen är också ljusa på min matta.

inslagen är av filt som hon rivit till ungefär tre centimeter breda remsor och blandat med silkesremsor för att få en skimrande ef-fekt. Hon har flamfärgat för att färgfälten inte skulle se för enhet-liga eller grafiska ut. Linmattvarpen målar hon med tryckfärger vartefter, får den att passa in med inslaget.

Eftersom inslagen är breda och ganska tjocka bildas utbuk-tande ”knutar” vid varje färgbyte, vilket ger ett särskilt uttryck.

– Jag gillar att de syns, det är som att tekniken blir tydligare då, och det bildas något eget.

▲

18 2/12vävmagasinet

Något jag tog fasta på när vi hade formlära var ett citat ur Lilli Zickermans bok; Lilli Zicker-

mans bästa – Hemslöjdstankar från källan. Hon beskriver i boken vikten av att mo-dernisera hantverket för att få det att leva vidare. Med hjälp av dessa tankar byggde jag upp min vision genom att använda traditionell flossateknik och låta uttryck-et vara mer modernt. I flossamattan ville jag förmedla en berättelse om den tids-känsla som fanns förr då allt inte gick lika snabbt.

när jag påbörjade mitt skissarbete bör-jade jag genast begrunda vad tiden hade för betydelse för mig.

Tiden var för mig något som ofta vär-desattes i deadlines, pengar, planering och effektivisering. Med min formgiv-ning ville jag stanna upp tiden genom att sätta mig själv i fokus av ett självporträtt, ett porträtt uthugget i en klippa, en stil-lastående figur där jag tillät världen röra sig fritt medan jag fick möjligheten att stanna upp och betrakta den.

När vi fick uppgiften att väva en matta i trasmatteteknik, med en färgsättning i blått och vitt

kände jag mig väldigt utmanad. Främst beroende på att en av de andra huvud-delarna i uppdraget var att skapa en väv som var modern och som skulle intres-sera människor som normalt inte är inne i vävningen.

Jag fascineras av tanken att utifrån nå-got som inte är en textil skapa en vävd konstruktion. Jag letade efter inspiration i många former av skandinavisk folkkonst.

Jag valde dalmålning, och det av flera skäl. Det liknar inget vi har i USA, och även om det ofta tas för givet i Dalarna, där jag nu befinner mig, känner jag stor vördnad för den otroliga konst som ska-pats av alla dalmålare.

Även kurbits är något jag har inspire-

Skissen har utvecklats från ett fotografi på mig samt ett fotografi på en klippvägg som sedan lagts ihop i photoshop, för att få den klippformade känslan i porträttet.

Färgskalan valdes noggrant ut efter en beprövad metod i screentryck i olika kulörer, valet föll på att bilden skulle tol-kas till att vara ett gammalt och föråldrat fotografi i bruna och svartgråa nyanser. Från denna tryckta bild på bomulltyg har jag sen knut för knut översatt färgerna till min matta som i färdigt format blev 1 m bred och 1,5 m lång med ett innehåll på 28 800 knutar i lintråd, åsborya, brage-garn och åklegarn i tussarna, i bottenin-slaget är det mattullgarn och bragegarn.

Efter ett fem veckors långt arbete kan jag inget annat säga än att jag har blivit förälskad i denna teknik då den öpp-nande, inte bara min nyfikenhet inför att utvecklas än mer inom textilen, utan att den också gav svar till frågan vad tiden inneburit för mig och vad jag behöver göra med den tid som skänkts. Svaret blev därmed; lev i nuet och njut i skapandets stund.

"Ett självporträtt bland mjuka klippor"Emilié Karlberg, HV Skola

Kurbitsinspirerad trasmatta Celeste Photini Johnson,Sätergläntan

FOTO: MONICA HALLÈN

FOTO

: B A

IGN

ELL

19 2/12vävmagasinet

När jag fick veta att vi skulle ställa ut på Nordiska museet kändes det stort och spännande. Man

var lyckligt lottad som hade valt att stu-dera väv på Sätergläntan just det här året. Men jag hade knappt vävt innan, så först skulle jag ju lära mig att väva...

vi på sätergläntan fick i uppgift att väva indigoblå trasmattor med tema återbruk. Jag fick en ganska klar bild av hur jag ville formge mattan. Jag tänkte mig ett blått hav med vita näckrosor och bårder av rosengång emellan. Vi hade fått göra en provväv innan av trasor i olika tekniker och bland annat fått prova rosengång och så kallade slarvor, som man plockar in.

Anna Sjons som vi har i färg och form sa att vävarna skulle se levande ut. Vi fick varsin hög med vita lakan och dukar.

Jag klippte itu mina och doppade olika många gånger i indigobad, för att få flera blå nyanser.

Till mina slarvor letade jag fram små stuvbitar av bomull, lin, spets och tyll i vitt, beige och ljusrosa. Jag klippte dessa i små bitar och skar mina blåa tyger i tunna remsor. När jag skulle sätta igång att väva hade jag lite prestationsångest. Men efter en inspirerande föreläsning med Maria Westerberg, som gör poesi av trä, kändes det lättare. Det var till och med som att jag vävde med känsla, och det var ett nöje att variera olika blå trasor och plocka in små tygbitar och forma till fina rosor, så som min lärare Monica Hallén hade visat mig.

Varje väv blir något unikt, precis som det man skapade av slitna tyger förr i hemmen, och den här trasmattan är vävd just av mig för Nordiska museet!

rats av sedan min första introduktion i den svenska folkkulturen. Jag tror att det lämpar sig särskilt bra att modernisera. Jag gillar det så mycket att jag till och med tatuerade en kurbits på ryggen!

Men jag har aldrig sett en kurbits av-bildad i en vävd textil. På grund av de tekniska aspekterna av vad som är möjligt i en väv, blev min kurbits lite stiliserad, men jag hoppas att den fångar essensen av originalet. Jag hade mycket roligt när jag skapade formen. Integrerade med väven är tekniker som ullbroderade vinstockar, kronblad i metall och tryckta blad med textilfärg.

Resultatet tycker jag blev en textil fast rotad i den folkliga kulturen, som den kommer ur, med ett starkt inslag av mo-dern estetik. Den urgamla konsten ger sig med min matta in i en ny tidsålder.

Trasmatta Näckrosor Emelie Ericsson, Sätergläntan

Vävutställningen på Nordiska museetpågår mellan 9 maj och 30 september.Förutom studenter från Konstfack, HV Skola och Sätergläntan medverkar elever från årskurs 5 i Kolarängskolan utanför Stockholm.

FOTO: MONICA HALLÈN