VAR 0 ••

FAGELVARLD

ARG. 23

wSVERIGESw ORNITOLOGISKA

FÖRENING \J.I

IN N EH ALL:

R. EDBERG: Fisktärnans (Sterna hirundo) häckning vid Hjälmaren p. 97.

NR 2

K. FREDGA: En undersökning av pärlugglans (Aegolius funereus) bytes val i Mellan­s ver ige p. 103.

H. KALLANDER: Invas io nen av pärluggla (Aegolius funereus) i Mellansverige 1!)58 samt något om artens förekomst i S verige p. 119.

I. NORD: Kraftigt höststräck av o rmvr åk (Buteo buteo) vid Sörmlandskusten p. 136.

G. OTTERLIND: Bio c idf rågans utveckling p. 143.

0. RYDEN & H. K.U.LANDER: Beräkning av ejderns (Soinateria inollissima) sträck­hastighet p. 151.

Havsörnen - En bilds erie av C. vVASTESSON med text av S . ULFSTRAND mot p. 128.

Me d d e Ia n d e n p. 159. Litt e r at u r p. 180. Pers o n al i a p. 188. F ö r e n i n g s n o t i s e r p. 190.

STOCKHOLM

Sveriges Ornitologiska Förening

Föreningens adress: Östermalmsgat. 65, Stockholm Ö. Postgiro 19 94 99. Tel. 63 43 63. Expeditionstid månd., onsd. och fred. kl. 9.30-13. Föreståndare för exp.: Fru MARIANNE ANDERSSON. Korrespondens rörande föreningens bibliotek kan även ställas till bibliotekarien SVEN ARMINGTON, Blanchegat. 18, Stockholm No.

Hedersledamöter: Professor em. BERTIL HANSTRÖM, Lund, författaren ERIK RosE:-r· BERG, Örebro, och generaldirektör ERIK \V. HÖJER.

Ordförande: Professor SVEN HöRSTADIUS, Uppsala.. Vice ordf.: General AxEL LJUNGDA.HL, Stockholm. Sekreterare: Stadsnota.rie AGGE GUSTAFSSON, Kalenderv. 105 B, Göteborg N. Skattmästare: Disponent STIG VON PoRAT, Skepparegat. 48, Norrköping. Övriga styrelseledamöter: S. ABMINGTON, Stockholm; K. CURRY-LINDAIIL, Stockholm;

R. EDBERG, Örebro; A. ENEMAR, Lund; B. GmELL, Johanneshov; T. JACOBSSON, Malmö; s. MATHIASSON, Göteborg; G. OTTERLIND, Lysekil; 0. F. REUTERWALL, Varberg; G. RUDEBECK, Stockholm; S. ÖSTERLÖF, Näabypark.

Bitr. Sekr.: Tandläkare LARS GoLDSON, Svea.vägen 35-37, Stockholm C. Arkivarie: Fil. dr OLOF DIXELIUS, Hersbyholms gård, Lidingö 1. Medlemsavgifter: för årligt betalande medlemmar kr 18: -, för familjemedlemmar

kr 3:50 och för ständiga medlemmar kr 300:-. Medlemmar (utom familjemed­lemmar) erhåller Vår Fågelvärld utan särskild kostnad.

Föreningens lokalavdelningar och ombud: Skåne: Skånes Ornitologiska Förening, c/o Herr BENGT FRITZ, Rödhakevägen 9,

Lomma, tel. 040-46 32 76. Halland: Ingenjör 0. F. REUTERWALL, Drottningga.t. 5, Varberg, tel. 1 522. Göteborgstrakten: SOF:s lokala.vd., c/o Byggmästare K. G. ARKELSJÖ, S. JOHANS­

SON & Son, Kungsgat. 56, Göteborg C, tel. 13 77 69 (bast. 19 97 64). Bohuslän: Herr WILHELM ÄNGERMARK,Österled 17 A, Uddevalla., tel. 127 10. Södra Älvsborgs län: Södra. Älvsborgs Ornitologiska. Förening, c/o Herr ARNE

GUNNARSSON, Box 712 B, Fritsla.. Skaraborgs län och Dalsland: Lektor N.-G. KARvIK, Bäckhagen, Lidköping, tel.

207 26. Blekinge: Civilingenjör GUNNAR SrnöMBERG, Nya. Skeppsbrog. 1, Karlskrona, tel.

160 55. Jönköpings län: Norra. Smålands Ornitologiska Förening, c/o Fabr. CARL-GUSTAV

ÖHMAN, Backgatan 1, Bankeryd. Kalmartrakten och Öland: SOF:s lokala.vd., c/o Komminister G. CHRISTIANSSON,

Pilga.t. 1, Kalmar, tel. 128 24. Gotland: Herr GöSTA HÅKANSSON, Tranhusgat. 35, Visby, tel. 130 06. Östergötland: Fil. lie. BERTIL J. 0. WAHLIN, Hagaga.t. 1, Malmslätt, tel. 013-992 31. Stockholmstrakten: Stockholms Ornitologiska. Förening, c/o Förste byråsekr.

P. A. ÅKERLUND, Smedvägen 15, Kallhäll, tel. 0758-510 54. Norrtälfetrakten: Köpman TORE ANDERSSON, Hantverkargat. 30, Norrtälje, tel.

103 17. Värmland: Brukstjänsteman LENNART Am.i:N, Hasselstigen 1 B, Degerfors, tel.

0586/426 27. Närke: Närkes Ornitologiska Förening, c/o Herr ANDERS ZETTERMAN, Tybble,

Askar. Västeråstrakten: Verkmästare H. AVELIN, Haga. Pa.rkg. 6, Västerås, tel. 4]!) 32. Gävleborgs län: Jägmästare HA."1S LUNDBERG, Kyrkängsv. 3, Gävle 3, tel. 915 70. Dalarna: Dalarnas Ornitologiska. Förening, c/o Folkskollärare BENGT ERIKSSON,

Paradiset, Borlänge. Jämtlands län: Major KARL OLOF JUNGHOLM, Vikinga.backen, As. Medelpad: Lektor 0. ELOFSON, Ludvigsbergsvägen 3, Sundsvall, tel. 1 1-i 19. Angermanland: Läroverksadj. E. BARTLER, Ångermanla.ndsgat. 18, Örnskölds-

vik, tel. 117 27. Södra Lappland: Landsfiskal RUNE THORÖ, Åsele. Övre Nor-rland: Häradsskrivare BJÖRN HOLM, Drottninggat. l:?, Boden.

Föreningens utländska ombud: Danmark: Landsretssagforer E. ToBIESEN, �y Vestergade 13, K0benhavn. Finland: Docent L. v. liAARTMAN, Zoot. Inst., Universitetet, Helsingfors. Norge: Dr. Phil. S. HAFTORY, Museet, Zoot. Avd., Tronclheim.

VAR FÅGELVÄRLD

Redaktör och ansvarig utgivare: Amanuens SVEN MATHIASS0N, Natur­historiska Museet, Slottsskogen, Göteborg 1 I.

Redalctionsmedlemmar: K. FREDGA, Uppsala, J. W. MASCHER, Upp­sala, samt s. ULFSTRAND, Lund.

Distribution: SOF:s expedition, Östermalmsgatan 65, Stockholm Ö (se ovan). Manuskript, notiser och annonser sändes direkt till redaktören. Förfrågningar rörande distribution samt adress­anmälningar o. dyl. ställes direkt till SOF:s expedition.

Prenumerationspris: 25 kr; medle=ar i SOF erhåller tidskriften gratis. Utkommer med 4 häften per år.

ÅRG. 23 NR 2

Pisktärnans (Sterna hirundo) häckning vid Hjälmaren

Av

RAGNAR EDBERG

Hjälmaren är Sveriges till storleken fjärde sjö och omfattar 483 km2

vatten. I norr har sjön grunda stränder med en >>skärgård>> av rev,

stenar och mindre öar, i söder är strandvattnen djupare (ca 20 m)

och som regel fria. Dessa förhållanden, liksom förekomsten av långa

och ovan vatten synliga grusåsar, slipade stenhällar och stora flytt­

block, är uppenbara resultat av den senaste nedisningens omdanande

krafter. Genom rilr förekomst av fisk och tillgång på lämpliga bo­

platser erbjuds fisktärnorna mycket gynnsamma förhållanden i

Hjälmaren. Med stor sannolikhet finns här landets tätaste bestånd

av arten.

Inventering 1961

Under 1961 genomfördes en hela Hjälmaren omfattande inventering

av häckande fisktärnor. För inventeringen ställdes välvilligt båtar

till förfogande av IVAR LUNDBERG och HARALD PETTERSSON. Med

utomordentlig hjälp och lån av båt bistod också KNUT EK. Vidare

erhölls ekonomiskt bistånd från Ringmärkningscentralen. Till samt­

liga dessa riktas ett varmt tack.

97

RAGNAR EDBERG

Tab. 1. Det inventerade fisktärnbeståndet i Hjälmaren 1961. ÖYersikt över koloniernas storlek och antal. (The population of Sterna hirundo at lake Hjälmaren in 1961.

The table shows the number of colonies of various sizes).

Antal par / boplats:

I1-10

Ill-2i\

I> 2.i

(Nwnber of pairs / colony)

Antal boplatser

I32

I14

I,)

(;vumber of colonies)

Väderlekssituationen under våren och sommaren 1961, med låga

temperaturer, ihållande och ofta återkommande regn, föreföll föga

befrämjande för en lyckad häckning. Att så trots allt skulle bli fallet

gav dock ett besök vid några kolonier den 11.6. en föraning om.

Med spänning avvaktades första hälften av juli månad, då huvud­

parten av fisktärnorna kläcker i Hjälmaren. Den 9.7. tog inventeringen

sin början för att sträcka sig över fyra intensiva dagar.

Totalt gav inventeringen av fisktärnbeståndet i Hjälmaren 886

häckande par, fördelade på 51 boplatser enligt tab. 1 (jfr. också fig. 1).

Enligt tillgängliga uppgifter om fisktärnornas förekomst i landet

fanns den t.o.m. 1953 största kända kolonin med 71 bon år 1947

vid Källtorpssjön i Sörmland. För Hjälmarens del har under årens

Fig. 1. Kartan utvisar häckplatserna för fisktärnor (Sterna hirunclo) vid Hjälrnaren år 1!)61. På 51 boplatser fanns 886 par fördelade enligt symbolerna: Å 1-10 par, • 11- 25 par och • > 25 par. (Map showing the breecling-places of Sterna himndo onLake Hjälnwren in 1961. The1·e were 51 breecling-places comprising 886 pairs. 'l'he symbols

denote: Å 1-10 pairs,• 11-25 pairs and•> 25 pairs).

98

l'år Jt'ågelvärlrl 23 (1964)

Tab. 2. De största noterade fisktärnkolonierna i Hjälmaren 1949-60. (The largest colonies oj Sternci hirundo recorded at lake Hjälmaren cluring the years l!J49-60).

Ar (year) I Boplats (locality) IAntal bon

(Number of ne.s/8)

1949 Stallgårn, Nrk 96 1950 Tjugholmen, Nrk 137 1959 Lungersbådan, Nrk ca 100 1960 Lungersbådan, N rk ca 200 1960 Stallgårn, Nrk ca 100

lopp boinventeringar gjorts, vilkas resultat, såsom tab. 2 Yisar, vida

överstigit tidigare noteringar för samlade koloniers storlek.

Vid 1961 års inventering påträffades fem kolonier med öYer 25 par

per boplats. Deras storlek och lokalisering framgår av tab. 3.

Kolonin på Lungersbådan 1961 (fig. 2) utgör med sina 267 par den

största kända hittills i landet.

Häckningsplatserna vid Tjugholmen och Fiskeboda bestod av

klipphällar med flat översida, medan återstående stora kolonier låg

på låga grusrev, mer eller mindre fria från vegetation. Boplatserna i

sjön för övrigt har till övervägande del utgjorts av mindre stenar och

skär.

Allt efter skiftande förhållanden, mest bestående i förändrad växt­

lighet, kan kolonierna från ett år till ett annat drastiskt ändra storlek.

Några exempel: Kolonin 1950 med 137 bon på Tjugholmen upphörde

att existera påföljande år, troligen på grund av störning från mink

och har sedan dess bara återuppstått vissa år med ett fåtal par.

Kolonin 1961 med 110 bon på Södra Grundholmen besattes ej 1962

då den utvalda platsen blivit bevuxen med hög växtlighet.

Tab. 3. Kolonier med över 2.3 par fisktärnor påträffade Yicl inventeringen i Hjälmaren 1!)61. (Colonies of Sterna hirnndo coinprising more than 25 7Jairs at lake Hjälmaren in

1961).

I

Antal par år l!l(il I

Nr Boplats (locality) (_:_Ywnber of pairs in 1961)

1 I Fiskeboda, Srrn 34 I 2 Stallgårn, Nrk 55 3 Bredgnmcl, Vstm G6 I4 Södra Grnnclholmen, Nrk llO 5 Lungersbåclan, Nrk �67 I

99

r J

,_ /

.,I � -.

/ ,r

\ -.., " ..,.r }.. .. � .,,. �

r- � '-

A � .,. .:.

i, ' r ... ,,. --

"' t, � .....

�- r .. ..,__ -·

"i--

<'t

,,....,... ,.,, /

\ ,,,...

/ ,,,,. ,

../ ��

,'t"' -

....... - ..,. ,'• ,,- >

..... <

� ·-v .. ,

r \

Fig. 2. Fisktärnor (Stemct hirunclo) och skrattmåsar (Lcu·us riclibunclus) över häck­ningsskäret Lungersbåclan i Hjälmaren. Foto: RAGNAR EDBERG. (Sterna hirunclo and Larus riclibunclus hovering over their colony at Lungersbciclan, a small islancl in Lake

Hjälmaren).

Ringmärkning och återfynd

Under 15 år (t.o.m. 1962) har 2.048 boungar av fisktärnor vid

Hjälmaren försetts med ringar. Från detta material har en vacker

serie återfynd rapporterats, vilken belyser populationens flyttningsväg

utmed atlantkusten av Europa och Afrika till det förmodade över­

vintringsområdet vid vattnen runt Afrikas sydspets.

Av ringmärkningsprotokollen framgår att tidigaste märkning skett

11.6. och senaste 8.8. Ett exceptionellt sent undantag finns dock.

Två veckogamla och ännu ej flygfärdiga ungar anträffades och ring­

märktes vid ön Breare den 23.8.1959.

Samtliga återfynd som redovisas i tab. 4 är med ett undantag

resultat av egna märkningar av boungar vid Hjälmaren (approx.

59° 20' N; 15° 30' E). Fågeln B 57340 har märkts av HENRY ERIKSSON.

100

"

Vår Fågelvärlrl 23 (/961)

Tab. 4. Aterfynd a,· fisktärnor, ringmärkta som bonngar i Hjälmaren. Aterfynden är ordnade från :N' till S som de fördelar sig utefter artens sträckvägar. (Recoi:erie8 oj Stenw hin111do, ringecl as 11estli11gs at La/..:e Hjälmaren. The recoveries are listecl from, X lo S alo11g the migratory routes oj the species).

Hing nr. I :l[ärkningsdatuml Aterfyndsdaturn

I Aterfyndsort

(Ring number) (RinginrJ date) ( Date oj recovery) (Place of recol'ery)

B :i.5967 :;, i.Hl.39 1�. L0. HJ.:;g Grnndcamp, Cah-ados. FK\NK· RIKE 49° 23': 0 ° 01' \\' 341..i0Z 11.7.1 !161 2,3.!J.1961 La Chamue, Les Sablos d'Olonne, Vendee, FRAC'i'KRIKE 46 ° 30': 1 ° ,30' ,vy 7:?094 �.7.l!J50 00.]0.1952 ön Rc, Charante :;\Iaritimc, FRANKRIKE 46 ° 10' X: 1 C 20' ". B 37614 16.7.1960 00.9.1!)60 ön Oleron, Charante :uaritimc. FRANKRIKE 46 ° 00' :N': 1 ° 20' 1V 4.032.600 J.3.7.1!)62 19.9.1962 Arcachon, Gironde, FRANKRIKE -U0 43' N: 1 ° 10' 1Y 4.032.139 1.7.1962 28.8.1962 på havet 50 sjömil N Santan. dcr, SPANIEN 44 ° 18' N: 3 ° 35' W YE 3340 H,,7.1956 20.9.1956 Leixoes, PORTUGAL 41 ° 11' N: 8 ° 42' '\V B 43788 27.6.1953 2.i.8. l 953 Praia de Vieira de Loira, PORTUGAL 39 ° 52' N: 8 ° 36' \V B 37340 ll.i.19,38 23.8.1961 :IIonrovia, LIBERIA 6 ° 26' N: 10 ° 47' W y 79424 10.7.1955 22.3.1056 Benguela, ANGOLA 12 ° 37' S: 13 ° 25' E Y:II 2128 27.6.19.37 2·L·L1961 Strand, nära Kapstaden, SYD·AFRIKA 34° 06' S: 18 ° 50' E B .,5961 .}.i.1939 28.3.1960 Overgauw, nära Kapstaden,Syn.AFRIKA 34° 0,3' S: 19 ° 4/\' E y i:213., 2.7.10:30 27.] .19., l Karieaga, nära Port Alfred, SYD-AFRIKA 33 ° 40' S: 26 ° 4 l' E y 79303 11.7.1953 13.J.]9,,4 East London, Syn.AFRIKA33 ° 00' S: 27 ° 54' E y 7:2129 28.6. l 9,i0 10.5.1932 Amanzirntoli, Natal, SYD· AFRIKA 30 ° 03' S: 30 ° ii3' E

101

RAGNAR EDBERG

S u m m a r y : Breeding frequency of the Common Tern (Sterna hirttndo)

on Lake Hjälmaren (approx. 59 ° 20' N, 15 ° 30' E). Lake Hjälmaren comprises

483 square km of open water. Small rocky islets, shelves and sandbanks are abundant,

and this in combination with a rich supply of food offers optimal conditions for the

breeding of Stenw hirundo. As Tables 1- 3 show, there are several !arge colonies of the

species. In 1961. a survey of the entire lake showed the presence of 51 colonies with

altogether 8S6 breeding pairs (see Fig. 1). One colony comprised 267 pairs, which

makes it the largest known in Sweden. J\Iost larger colonies are situated on sanclbanks.

The size of the colonies may fluctuate widely from year to rear depending among

other things on clisturbances and changes in vegetation. Over the last 15 years, 2048

juveniles have been ringcd at Lake Hjälmaren. There have been 15 recoveries dis­

tributecl along the migrntory routes of the species from the coast of '.Vestern Europe

clown to its winter quarters along the coasts of ,vest and South Africa (see Table 4).

J\Ianuskriptet inlämm1t den 31.12.1962. Förf:s adress: Skolgatan 11 A, Nora stad.

102

En undersökning av pärlugglans ( Aegolius funereus)

bytesval i Mellansverige

Av

KARL FREDGA

Pärlugglans bytesval är förhållandevis föga undersökt, vilket

måste bero på svårigheterna att få tag i lämpligt material. Detta

beror i första hand på att pärlugglan är en relativt sällsynt art och

att elen ej är så knuten till av människan bebodda områden som

exempelvis hornugglan (Asio otus) och kattugglan (Strix aluco).

Dessa arter har dessutom ofta regelbundna dagplatser, där man lätt

kan insamla ett stort antal spybollar. Detta är icke fallet med pärl­

ugglan (även om denna art likaså kan ha en regelbunden dagplats),

utan här blir man hänvisad till att insamla enstaka spybollar i boets

närhet.

En möjlighet är att regelbundet besöka boet och notera de oupp­

ätna bytesdjur, som där samlats. I samband med frieriet drager hanen

tidigt på vårvintern byten till bohålet. Detta beteende kan dock ej

jämföras med sparvugglans (Glaucidium passerinum) samlande av

stora förråd under vintern, något som ej är känt för pärlugglans

del. Yicl god tillgång på föda kan dock ett stort antal bytesdjur an­

samlas i boet under häckningstiden. Som ett exempel på detta kan

nämnas, att vid ett bo i Hochschwarzwalcl som regelbundet besöktes,

noterades vid ett tillfälle 20 bytesdjur i boet (då andra ägget lagts)

och vid ett annat 15 (då samtliga sju ungar kläckts) (KNOCH 1960).

En annan möjlighet är att hålla boet under kontinuerlig bevak­

ning under häckningstiden, men förutom att detta är mycket tidskrä­

vande, blir artbestämningen av bytesdjuren mycket svår, för att inte

säga omöjlig, bland annat på grund av ljusförhållandena.

Det bästa sättet att studera pärlugglans bytesval är att tillvarataga

bobalen och dess bytesrester efter det att ungarna lämnat boet.

Detta tillvägagångssätt har praktiserats vid föreliggande under­sökning.

UrTEXDÖRFER (1952), som analyserat och sammanställt ett enormt

bytesmaterial från de flesta rovfåglar och ugglor, redovisar för pärl­

ugglans del endast 587 ryggradsdjur, medan motsvarande siffror för

exempelvis horn-, katt- och tornuggla (Tyto alba) är över 110.000, ca

103

KARL FREDC:A

58.500 och 78. 959 respektive. Hans pärlugglematerial är insamlat under åren 1930-1944 i olika delar av Tyskland och Schweiz. Från Norge redovisar HAGE:N (1960) sammanlagt 349 bytesdjur. I S·rnrige har pärlugglans bytesval studerats i Västergötland av ELIASSO:X och NORBERG (ELL<lSSO:N 1958, KÄLLA:NDER 1959). Materialet utgöres av :275 ryggradsdjur från fem bon bebodda 1957 och 1958. Yidare har CuRRY-LINDAHL (1961) preliminärt analyserat ett material från Södermanland 1958.

Material och metodik

Föreliggande undersökning redovisar 1.281 bytesdjur och baserar sig på material insamlat från åtta olika bon av pärluggla i Öster­götland (1), Uppland (3) och Värmland (J), vilka varit bebodda ett eller flera år under tiden 1953-1962.

Efter häckningstidens slut har hela bobalen med bytesrester tagits om hand, och samtliga skelettdelar, fjädrar och annat av intresse systematiskt utplockats. Ibland har bobalen varit så hård och hop­kittad av exkrementer, att blötläggning av hela kakan varit nöd­vändig, innan det tidskrävande sorteringsarbetet kunnat igång­sättas. Största noggrannhet är nödvändig vid sorteringsarbetet, så att ej de minsta bytesdjuren blir underrepresenterade. Hos dägg­djuren har huvudets skelettelement legat till grund för artbestäm­ningen. Samtliga käkar och kranier har bestämts med hjälp av Svenska Djur, Däggdjuren (BERGSTRÖi\I 1949), Zoologiska Insti­tutionens i Uppsala samlingar samt eget jämförelsematerial. Under­käkarna har visat sig bäst lämpade för såväl artbestämningen som den numeriska analysen. Ibland har käkarna varit av sådan beskaffen­het, t.ex. helt saknat tänder, att artbestämning ej varit möjlig. I dessa fall har det dock varit möjligt att klassificera käkama som hörande till familjen sorkar (Microtidae). I ett material av denna typ är det mycket svårt att med säkerhet särskilja husmus (Miis

musciilus), mindre skogsmus (Apodemus sylvaticiis) och större skogsmus (Apodemus flavicollis). Måtten för tandradens längd hos dessa arter täcker nämligen delvis varandra. Trots detta har här en uppdelning gjorts på basis av tandradens längd. Till hjälp vid bestämningen har även gomspringornas läge i förhållande till kindtandraden varit liksom förekomst eller avsaknad av >>Mus-hak>> på överkäkens fram­tänder. Vissa underkäkar har varit av sådan storlek. att de med

104

Fig. 1. Pärluggla (Aegolius funereus). Foto: GöRAN HANSSON.

säkerhet kan hänföras till den större skogsrnusen. När det gäller

mindre käkar, kan man ej bortse från möjligheten att unga individer

av en större art inkluderats i en mindre arts siffror. Vanligen har

det dock varit möjligt att indela käkarna i bestämda storleksklasser.

Av det ovan sagda framgår, att artbestämningen av mössen ej

är fullt säker. För övrigt har bestämningen av däggdjuren ej erbjudit

några oövervinneliga problem.

Antalet fåglar har bestämts med ledning av näbbar och fötter.

Som regel har det ej gått att bestämma fåglarna till arten, men ibland

har fjädrar varit till hjälp.

I intet fall har nyfångade bytesdjur omhändertagits eller med­

räknats. Ej heller har förråd av ouppätna bytesdjur påträffats i

samband med utgrävandet av bohålen. Resultatet av föreliggande

undersökning är sålunda uteslutande baserat på av pärluggla fångat och uppätet byte. En reservation kan dock vara berättigad. Fåglar

som övernattat i bohålen på vintern kan ha frusit ihjäl och vid ut­

grävningen inkluderats i materialet. Likaså kan man ej bortse från

möjligheten att en fågel, som bebott bohålet ett tidigare år, efter­

lämnat döda ungar i boet.

105

KARL FHEDGA

En viktig metodologisk fråga skall här diskuteras, trots att den

delYis föregriper följande avsnitt. Det är givetvis av största intresse

att kunna ange från vilket år ett material härstammar. Man kan inte a priori förutsätta, att allt bytesmaterial härstammar från det

år då häckning konstaterats och utgrävningen ägt rum, såvida inte bohålet undersökts före häckningen. Frågan uppställer sig då: Hur

stort är ett >mormalmateriah, d.v.s. hur många bytesdjur ansamlas

under ett års häckning? I de sex material (nr 2, 5, 10, 11, 12 och 13)

där ringmärkningsstora eller flygga ungar konstaterats, och där häckningen av allt att döma lyckligen fullföljts, består bytesmaterialet

av 95-225 bytesdjur. I tre av dessa fall har det konstaterats, att

pärluggla ej tidigare häckat i boet (i dessa fall i holkar), varför dessa

material (de tre största!) med all sannolikhet härstammar från endast

ett års häckning. Antalet ungar i dessa tre bon var stort, 5, 5 och 7.

Två andra material (nr 4 och 9), där utgången av häckningen ej är

känd, innehåller 143 och 101 bytesdjur. Det sistnämnda av dessa

utgör dock ett särfall, då fem år förflöt mellan häcknings- och ut­

grävningsåret, men det finns ingen anledning misstänka, att materialet i stort härstammar från mer än ett års häckning.

Ett annat sätt att angripa här diskuterade problem är att bedöma antalet bytesdjur som förs till boet. Antalet matningar per natt

varieraL' mellan 3 och 10 (BLOMGREN 1958, CuRRY-LINDAHL 1961,

ELIASSO� 1958, KuHK 1949, KÄLLANDER 1959). KuHK, som hittills

kanske mest ingående studerat hithörande problem, anger 4-5

matningar per natt. Ungarna vistas i boet ca 30 dagar. Om alltså

samtliga till boet förda bytesdjur skulle återfinnas, borde ett >>normal­

material» bestå av 120-150 djur (ett bytesdjur vid varje matning).

Vi har då bortsett från den tid honan vistas i boet i samband med

äggläggning och ruvning, ty under denna tid påträffas enligt KUHK

(1949) endast undantagsvis spybollar i boet. Denna beräkning är

givetvis grovt schematisk, dock snarare tilltagen i underkant än

tvärtom.

Betyder då detta, att materialen med omkring 50 och lägre antal

bytesdjur härstammar från misslyckade häckningad Detta är möjligt,

men behöver ej nödvändigtvis vara fallet. I material nr 1 t.ex., där

ungar konstaterades (antal och ålder dock okänt), påträffades endast

26 bytesdjur. Något av följande alternativ kan vara orsaken till det låga antalet bytesdjur i vissa material: 1) En viss renhållning äger

rum i boet, kanske framför aUt under ungarnas tidigare uppväxttid.

106

Vår Fågelvärld 23 (1964)

2) Bytesdjur avlämnas ibland huvudlösa. Som stöd för detta skall

nämnas att huvudlösa byten ej sällan påträffats i boet i samband

med äggläggningen (HAGEN 1952, RosENIUS 1939). 3) Ovanligt

liten kullstorlek. Det är möjligt att individuella skillnader mellan

olika ugglor kan förefinnas i dessa avseenden.

Av denna diskussion framgår önskvärdheten av att bohålen in­

spekteras före, under och efter häckningen. Tydligt är emellertid,

att bytesmaterialets storlek kan variera avsevärt beroende på närings­

tillgång och därmed sammanhängande kullstorlek jämte andra fak­

torer.

Några större skillnader i materialets struktur, som skulle motivera

en uppdelning av materialet, har inte konstaterats med undantag av

bo 3 år 1955 (se nedan). Ej heller har benresterna från ett och samma

material uppvisat några tydliga åldersdifferenser. Detta gör, att jag

anser det befogat, att i stort betrakta varje material som härstam­

mande från det år då häckning konstaterats och utgrävningen som

regel ägt rum.

Samtliga bytesdjur har analyserats av författaren. Materialet har,

förutom av författaren, insamlats av SvEN FREDGA, GÖRAN HANSSON

och ALLAN LUNDIN. Dessa medarbetare har även i förekommande

fall lämnat alla häclmingsbiologiska data samt medverkat vid sorte­

ringsarbetet. Till dem riktas här ett mycket varmt tack.

De olika bonas läge, biotop samt häckningsdata

I fem fall har boet varit beläget i trädhåligheter, av vilka minst

fyra uthackats av spillkråka (Dendrocopus martius). Tre av bona

har varit belägna i holkar. Biotopen har utgjorts av bruten skogs­

terräng med närhet till öppningar i form av mossar, hyggen, inägor

och åkrar. Dessa öppningar har sannolikt utgjort ugglornas främsta

jaktmarker. Nedan lämnas en sammanställning av de olika bonas

läge och kringliggande biotop samt häclmingsdata.

B o 1: Uppsala torp, :Malexander sn, 5-6 km N Sommen, Östergötland (några

km från Smålandsgränsen). Bohålet gjort av spillkråka, ca 2 m ovan marken i torrtall.

Boträdet fritt på Ju-ön med utsikt över bergsbrant (där tidigare berguv häckat). I

kanten mellan hällar med tall och försumpad blandskog. Alldeles nedanför branten

en mindre göl (smålom). Större fält med närmaste smala gip ca 100 m från boet. Gård

3-400 m från boet. Boet funnet bebott elen 21.3.1953. Det besöktes 1.-2.5. samma år

107

KARL FREDGA

och innehöll då ungar, antalet obekant. Boet utgrävdes av G. H. den \J,,j,1934, och

var då ej bebott. i\I a t e r i a 1 n r l. B o 2 : Slagsmyren, l\Iorkarla sn. Dannemora kommun, Uppland. Bohålet gjort av

spillkråka, 3-4 m ovan marken i frisk asp. Boträdot på en från söder utskjutande

udde i fiskdammen Slagsmyren (dystrof). Från boträdet 30-40 m till Yatten åt tre håll. Gles blandskog (tall, björk, asp), hyggen och smärre mossar i omgin1ingen. Ute på den igenväxande dammen gungflyn, i strandkanten björksly. Närmaste odling är en inäga, 3-400 m från boträdet. Boet påträffades den 7.4.1956. Den 10.4. innehöll det två ägg, den 16.5. tre -!-6 dagar gamla ungar. Den .3.6. var ungarna ännu kvar i boet. 1956 ägde ingen häckning rum. Boet utgrävdes på sommaren detta år a,· G. H.

:u a t e r i a 1 n r 2. B o 3: Nästen, 5 km S"' Uppsala. Boet i frisk, reslig tall. Bohålet gjort av spill­

lu·åka, ca 7 111 ovan marken. Boträdet i kanten av ett mindre kärr, mellan försumpad

blandskog och en morän kulle. Tre mindre inägor ligger i olika riktningar ca ,300 m från boet. Biotopen är närmare beskriven av LUNDIN (1961) och boet är identiskt

med det av honom i revir A beslu·ivna. Bohålet utgrävdes i december 1955 (K. F., A. L.) och visade sig då innehålla flera

lager. Vid bearbetningen delades materialet upp i tre naturliga delar. Häckning konstaterades 1955. då tre ungar blev flygga, men av bomaterialets skiktning att

döma hade boet varit bebott ett eller två tidigare år. Understa lagret: �1 a t e r i a 1 n r3. Mellersta lagret: Ma t e r i a 1 n r 4. Översta lagret: i\I a t e r i a 1 n r 3. Vid

samma tillfälle insamlades ett tiotal m.l.m. hela spybollar i boets närhet: J\I a t e r i a l n r 6.

Någon häckning ägde ej rum i detta bohål 1956 (A. L.). Däremot var boet bebott både 1957 och 1958. 1957 utgrävdes boet i november (K. F., A. L.) och innehöll då,

förutom de vanliga bytesresLerna, två trasiga och ett helt pärluggleägg, ett ekorrbo samt en mesbale. Med tanke på detta förefaller det troligt att häckningen detta år misslyckades. J\I a t e r i a 1 n r 7.

1968 utgrävdes boet i december (K. F., A. L.). Utgången av häckningen ej känd. J\I a t e r i a 1 n r 8.

B o 4 : Stora Agnsjön, Floran, Tegelsmora och Film sm, Uppland. Bohiilet, av

spillkråka, 5-6 m ovan marken i hög, murken aspstubbe med många hål. Boträdet i tät granskog i kanten av ett större sumpigt och delvis snårskogsbevuxet hygge. som

övergår i myr gränsande till St. Agnsjön. Ca 7 - 800 m från S sjöstranden. Boet var bebott 1954 och utgrävdes på våren 1959 av OvE ANDERSSON och A. L. J\I a t e r i a 1 n r 9.

B o 5 : Rosendal, Ed sn, 13 km NNE Säffle, Värmland. Boträdet var en murken, avblåst asp, 6-7 m hög. Boet 4-5 m ovan marken, ej öppet ovan boet men t\·å hål,

varav endast det ena kunde användas av honan. Biotop: Torr ristyp med torra,

]motiga aspar på hällmarkseyggarna (vitmossa). Igenväxande äng 4-500 m från boet, 8-900 m till närmaste odlade inäga. 2-3 km NE boet sank Carex-äng (gammal

myrslåtter). Tjärn ca 1 km S boet. Boet påträffades den 25.4.1958 och innehöll då fyra ägg. Den 29.4. ringmärktes honan på boet och den 23.5. märktes fyra ungar. Boet utgrävdes på hösten 1958 av S. F. 111 a t e r i a 1 n r 10.

B o 6 : Gräsåsen, gård 1 km S Nordmarks ka, Nordmark sn, 14 km NN,V Filip�tad,

Värmland. Boet i starholk, ingångshålets mått 70 X 57 mm, ca 7 m ovan marken i en björk vid gårdsplanen. Holken vetter mot denna plan. Avstånd till boningshus ca 40 m

108

Vär Fågelvärld 2-3 ( 196-1)

och till närmaste vatten (älv) ca 400 m. Brnten terräng med småbackar och fält, storskogen dock i anslutning mot XE. Enligt gårdsägarcn GösTA BACKELIN uppsattes holken 1935. Den var obebodd 1938 och har ej bebotts av pärluggla före Hl59. Det är enligt samme sagesman mindre troligt, att någon sparvuggla lagt upp vinterförråd i holken. Fem utflugna ungar sågs i boets närhet den 8.6.1959, samma dag som bo­materialet omhändertogs av S. F. i\I a t e r i a 1 n r 11.

Bo 7 : Vitteberg, Lungsund sn, 20 km SSW Filipstad, Värmland. Boet i holk uppsatt för pärluggla, ingångshålets mått ca 8 x 8 cm. Holken sitter ca 3,5 m upp i en liten tall som står ute på en mosse med antydan till genomflytande bäck. Avstånd till igenplanterad åker 300 m, till brukad åker 1,5 km och till mänsklig bebyggelse 1,5 km. Holken uppsattes våren 1959, var 1961 bebodd av talgoxe. Holken har ej bebotts av pärluggla före 1962. Boet besöktes detta år elen 1.5. då fem ungar ring­märktes av C. HJORT. Bomaterialet omhändertogs på hösten 1962 av S. F. l\I a te r i a I n r 12.

B o 8 : Högåsen, Lungsund sn, 17 km ss,v Filipstad, Värmland. Boet i holk uppsatt för pärluggla, ingångshålets mått ca 8 x 8 cm. Holken sitter ca 5 m upp i en tall som står i kanten av ett igenplantera.t fält. Avstånd till närmaste odling 200 m (till största delen igenlagt 1962), till mänsklig bebyggelse 300 m och till närmaste vatten (bäck) ca 250 m. Allmänt utgöres biotopen av barrskog med insprängda åkrar. Holken uppsattes våren 1959, ej bebodd av pärluggla före 1962. Boet besöktes första gången den 1.5.1962, då sju ungar konstaterades. Den 10.5. kunde sex av dessa ring­märkas av C. HJORT. I slutet av maj besöktes boet av S. F. Detta innehöll då fort­farande sju ungar, varav en var mycket underutvecklad, varför den fråntogs kullen och uppföddes framgångsrikt av S. F. Bomaterialet omhändertogs på hösten 1962 av S. F. ::u a te r i a 1 n r 13.

Resultat och diskussion

Resultatet av föreliggande undersökning framgår av tabeller och

diagram. I tabell 1 redovisas antalet påträffade bytesdjur i de olika

materialen. Tabell 2 och fig. 2 visar de olika bytesdjurens procentuella

fördelning, då dessa sammanförts familjevis. Fig. 3 åskådliggör

bytesdjurens procentuella fördelning i Uppland och Värmland. Här

nedan skall i korthet de olika arterna kommenteras.

Husmus (Mus rnusculus) har endast påträffats i två material

(m 11 och 13), i dessa dock i relativt hög frekvens. Dessa lokala

undantag kan sannolikt sättas i samband med att bona var belägna

nära mänsklig bebyggelse. Det ena boet var beläget vid en gårdsplan och det andra 300 m från en gård.

Av de båda Apodernus-arterna dominerar sylvaticus (mindre skogs­

musen) eftertryckligt i samtliga material. Så var också fallet i horn­ugglans föda i Uppsalatrakten (LUNDIN 1960).

109

KARL FREDG..\.

Tabel l 1. Pärlugglans bytesval redovisade till art och antal i do olika materialen. (Species and numbers of cmimals constituting the prey of '1.'engmalin's Owl in the different

materials.) Ög= Östergötland, Upl= Uppland, Vrm= Värmland.

Landskap (Province) 1-------------

Boplats (Ne.st) I

Ög IUp

l I

'Cpl IUpl lvrmlVrml\'rml''rn1

1 1

I

2 I 3 I

4 I :3 I 6

1 7

1 8 Summa ------- ------

:Uaterial nr (l\1aterial 110) 1

1 I 2 I 31

41 51

61 71 8 I !) I 10 I lJ I l:! I 13 (Total)

I-H-a-··c-

l-,

n-in_g_å _r_(_B_1

_·e-ec_li_·,-,g-y-ec-,,-.)-1:-:3 -3-

1:--.-->,-->

1--,-

1�1.551571 r.8 I 541 ,581 ,j!J I 62 [ 62

Husmus (1'11us musculus)

�Iindre skogsmus (Avodeinus sylvaticus)

Större skogsmus (Apodemus flavicollis)

Åkersork (Microtus agrestis)

Vattensork (Arvicolct terrestris)

Angssork (Clethrionomys glmeolus)

Skogslämrnel (111yopus schisticolor)

Obestämda sorkar (M.icrotinae non det.)

Vanl ig näbbmus (Sorex araneus)

Dvärgnäbbmus (Sore:,; minutus)

Vattennäbbmus (Xeomys fodiens)

Obestämda fåglar (Aves spp.)

Summa bytC'sdjur ('Total nwnber of crrnght animals)

110

2 2 I 10 l 3 3\J

2 2

10 3 4

3 7

i 5

3

6 2

2

3 4

31

6 7

2] 6 30 43 l:1:1 124 llG

6 27 23 47 17 J 4 7 26 23 2!) 1:; 37

2 2 3 11 18 6

6 33 10 5,; 10 2 11 12 25 11 7 6 28

3 2 2 6

2 3

l I l I 2 1 l

4 J 4n J 33 J 101 I 101 I 108 I wi I :n,

36

135

17

4!)1

8

264

1

42

216

13

8

28

1.281

T'år Fågelvärld 23 (1964)

Av sorkarna dominerar som väntat åkersork (Plicrotus agrestis)

och ängssork (Glethrionomys glareolu_s) stort. Av dessa är åkersorken

talrikast i de fyra materialen från Värmland, vilket även är fallet

i Västergötland (KÄLLANDER 1959). Att dominansen i Yärmlands

skogstrakter skulle bli så kraftig som i för hållandet 4: 1, är dock

något överraskande. På de undersökta lokalerna i Uppland har

däremot ängssorken i allmänhet varit det vanligare bytet ay de två.

Dock är att märka, att i olika material från samma bo (3), den ena

arten kan överväga ett år, medan den andra överväger ett annat.

Sammanlagt åtta vattensorkar (Arvicola terrestris) har påträffats

i fem olika material. Detta tyder på, att denna art ingår regelbundet

men med låg frekvens i pärlugglans diet. Detta är anmärkningsvärt

med tanke på bytets storlek. En vattensork väger nämligen 80-

180 g (VAN DEN BRINK 1958) och en fullvuxen pärluggla 89-172 g

(medelvärde 134 g) (HAGEN 1952). GRÖNVALL (1938) uppger medel­

vikten för nio finländska fåglar till 133 g. Kumc (1950) anger som

medelvärde för en hona i god kondition 165 g, vilket är medelvikten

av fyra olika honor vägda under häckningssäsongen i Tyskland. En

hane i god kondition torde väga något mindre. I vilket fall som helst,

måste det betraktas som en god prestation av ugglorna, att kunna

fånga och transportera ett byte med en vikt som ligger i närheten

av deras egen, ty av käkarna att döma har det varit fråga om ut­

vuxna vattensorkar.

En skogslämmel (M yopus schisticolor) har påträffats i material

nr 11 från Nordmark sn i Värmland. Skogslämmeln är en relativt

sällsynt art, och fyndplatsen ligger i södra kanten av artens utbred­

ningsområde. Detta visar, att bytesanalyser av detta slag kan vara av

värde, då det gäller att fastställa utbredningsområdet för vissa

smådäggdjur.

Tabell 2. Pärlugglans bytesdjur från materialen 1-3 och 7-13 fördelade på familjer. Siffrorna anger procenttal. I kolumnen •>Nledelvärdo>> anges det genomsnittliga procent­talet för hela materialet 1-13 (vägt medeh·ärde). (Distribution accorcling lo jamiliesoj the prey oj Tengmalm's Owl. The jigures represent percentages. The column >>s1!eclel-1·ärde,> contains the mean percentage oj all the materials 1-13 (weighted mean). ,Jfr fig. 2.

:\Iaterial nr I l I :! I 3 I 4 I :; I 7 I 8 I !J I JO I 11 I u I 13 I �fedelvärde

I Muric/ae (äkta möss) l J, 5 24 23 ]] 63 16 6 3 4 16 1, ;j 17 16,2 .11icrotic/ae (sorkar) 61,ö 3.'i ii6 40 2] .).) ,j:2 68 83 80 93,:l 68 62,0

Soricidae (näbbmöss) 23 38 21 41 12 27 3!) 28 11 3,5 4, j 1:; 18, 7 Aves (fåglar) .j. 3 0 8 4 2 3 I 2 0.:, 0.' I) �,2

111

KARL FHEDGA

Den vanliga näbbmusen (Sorex araneus) dominerar stort över dvärgnäbbmusen (Sorex minutus). Vanlig näbbmus påträffades i samtliga 13 material, medan dvärgnäbbmus påträffades i 6. I mate­rialet från Östergötland saknas dvärgnäbbmus helt, liksom i tre av de fyrn Värmlandsmaterialen. Slås materialen ihop landskapsvis, blir förhållandet för Upplands del 18: 1 och för Värmlands 9: 1 (av­rundade värden). Dessa siffror avspeglar med största sannolikhet förhållandet i naturen - den vanliga näbbmusen är mycket all­männare på här undersökta lokaler (jfr BREHl\1-EKMAN 1955). Detta nämnes som ett exempel på att analys av ugglespybollar även kan ge sva,r på frågan om olika smådäggdjurs relativa frekvens inom ett område ( = ugglans jaktrevir). Det är åtminstone för pärlugglans del föga troligt, att någon aktiv bytesselektion äger rum när det gäller djur av denna storleksordning.

Sammanlagt åtta vattennäbbmöss (Neomys fodiens) har påträffats, sju i material från Uppland och en från Värmland. (Detta är för övrigt exakt samma antal och förhållande som för vattensork.) Från Norge omnämner HAGEN (1960) tre vattennäbbmöss, medan arten ej påträffats i material från Tyskland (UTTENDÖRFER 1952).

Fåglarna har som tidigare nämnts i allmänhet ej gått att bestämma till arten. Med undantag av en mindre hackspett (Dendrocovus minor),

har det varit fråga om mindre tättingar, företrädesvis finkar (Frin­

gillidae) (bl.a. en domherre (Pyrrhula pyrrhula)) och mesar (Paridae).

I ett fall har rester efter en trast (Turdus sp.) påträffats. Även rester efter en sannolik pärluggleunge har påträffats, vilken dock ej med­räknats.

Antalet fåglar är i samtliga material lågt och särskilt är detta fallet i materialen från Värmland. I Värmland utgör fåglar endast 0,6% av antalet bytesdjur. För Upplands del är motsvarande siffra 4,o%.

Att pärlugglan vid speciella tillfällen kan övergå till en mer fågel­betonad diet har tidigare visats, bl.a. i ett material från Schweiz, där MAnoN och MEYLAN påträffade 94 fåglar bland 222 bytesdjur, dvs drygt 42%. I detta fall rörde det sig huvudsakligen om ung­fåglar (UTTENDÖRFER 1939). Även CURRY-LINDAHL (1961), HoRTLING (1929) och RosENIUS (1939) omnämner att pärlugglan vid brist på smågnagare livnär sig på fåglar i större utsträckning än normalt. Man får dock ej bortse från möjligheten att vissa individer kan vara specialiserade på fågelfångst.

Studerar man fig. 2 finner man att vissa material markant skiljer

112

T'år Fligelvärlcl 23 (1964)

1 2 3 4 5 7 8 9 10 11 12 13

0Aves

171 Sori­lL'.l cidae

DMicro­tidae

IMuridae

Fig. �- Pärlugglans bytosdjm från de olika materialen förclelado på familjer. SLap­larnns höjd anger den procentuella fördelningen. (Distribution according lo families

o_l the vrey oj Tengmalm's Owl. Materials 1-5 and 7-13).

113

KARL FREDGA

Uppland

4¼

Värmland

79.4¼

D Aves E1 Soricidae D Microtidae I MuridaeFig. 3. Pärlugglans bytesdjur från Uppland och Värmland fördelade på familjer. Procenttalen baserar sig på 582 bytesdjur från Uppland och 673 från Värmland. Materialen från Uppland härstammar från åren 1954-1958, från Värmland åren 1958-1962. (Distribution according to families oj the prey of Tengmalm's Ou:l in Uppland

and Värmland.)

sig från de övriga. Framför allt gäller detta material nr 5, som har en ovanligt hög procent äkta möss (63%) och en låg procent sork (21 %). Detta material härstammar från ett bo i Uppland bebott år 1955. Material nr 2 är likaså från 1955, men från en annan lokal i Uppland. Detta material uppvisar också en relativt hög procent möss (2-!%) och en låg procent sork (35%). Om detta beror på att mössen var ovanligt talrika detta år eller att sorkarna var fåtaliga är svårt att avgöra. Ar 1955 påträffades en ovanligt hög procent äkta möss även i hornugglans föda i Uppsalatrakten. Detta var fallet ä,·en under >>bottenåret>> 1956. 1955 var ett gott häckningsår för både pärlugglaoch hornuggla i Uppsalatrakten, men under sommaren 1955 Yisadesig tecken på sämre näringstillgång i form av hög dödlighet hos horn­ugglans ungar. 1956 var ett verkligt dåligt år för både pärlugglaoch hornuggla (LUNDIN 1960, 1961). Det förefaller alltså sannoliktatt den höga frekvensen möss i dessa material kan tillskrivas dåligtillgång på sork. Dock är det svårt att dra några generella slutsatserav ett material som, i likhet med detta, trots allt är ganska begränsat.Man måste hålla i minnet, att stora fluktuationer i bytesdjurens

114

T'år Fågelvärlcl 23 (1964)

relativa frekvens alltid föreligger, och att samma år smådäggdjur­faunans sammansättning även på relativt närbelägna lokaler kan variera (se t.ex. LUNDIN 1960).

Vidare är det påfallande, att de fyra Värmlandsmaterialen av­viker så till vida, att de innehåller en högre procent sork och en lägre procent näbbmöss än de övriga.

Tyvärr är materialet för heterogent för att tillåta någon närmare analys med avseende på bytesdjurens frekvens olika år.

Jämförelser med tidigare undersökningar

Föreliggande undersökning ger följande siffror för de olika bytes­djurens (1.281 ex.) procentuella andel, då samtliga material 1-13 sammanslagits: Sorkar 62,9%, näbbmöss 18, 7%, äkta möss 16,2% och fåglar 2,2%. Motsvarande siffror för Västergötland (275 rygg­radsdjur) är 55,3%, 27,6%, 6,9%, och 5,8%. Dessutom inkluderar detta material 12 hasselmöss (llfuscardinus avellanariiis), Yilka utgör 4,4% (ILlLLANDER 1959). Från Södermanland rapporterar CuRRY­

LINDAHL (1961), att pärlugglans föda från våren 1958 till mer än 75% bestod av skogssorkar (= ängssork) och skogsmöss, vilka det året hade en exceptionell frekvenstopp.

Från Norge rapporterar HAGEN (1960), att av 349 byten 277 var smågnagare, 34 näbbmöss, 11 obestämda smådäggdjur, 26 fåglar och en lusfluga (Hippoboscidae). Fåglarna utgör i detta material 7,5%, och av dessa anger HAGEN, att hälften utgjordes av trastar. Ett bomaterial från Foldal (62 ° 07' N, 10° 05' E), som analyserades på analogt sätt som i föreliggande undersökning, innehöll rester efter 106 bytesdjur (HAGEN 1952.). Procenttalen blir här: Sorkar 84,9%, (i denna siffra är 9 ex. >>Micro-rodentia, koll.>> inkluderade), näbbmöss 11,3%, möss 1,9% och fåglar 1,9%. Bland sorkarna märks 17 gråsi­dingar (C'lethrionomys rufocanus), en mellansork (Microtus ratticeps)

och en fjällämmel (Lemmus lemmus).

Det framgår klart, att pärlugglans föda i Skandinavien till allra största delen utgöres av sork. Av dessa utgör åkersork och ängssork det utan jämförelse Yanligaste bytet i samtliga här undersökta om­råden. HAGENS material från Norge ger dock en antydan om, att längre norrut gråsidingen kan bli ett betydelsefullt bytesdjur. Även i Tyskland utgörs pärlugglans föda till största delen av sork (ca 57%) (UTTENDÖRFER 1952).

115

KARL FREDGA

De fågelarter som påträffats tagna av pärluggla i Fenno-Skandia är: Mindre hackspett (Dendrocopos rninor), talgoxe (Parus major), björk­trast (Tmdus pilaris), taltrast (Turdus philomelos), buskskvätta (Saxicola riibetra), rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus), rödhake (Erithacus rubecula), Phylloscopus sp., kungsfågel (Regulus regulus),

svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca), sädesärla (Motacilla alba),

C'arduelis sp., domherre (Pyrrhula pyrrhula) och Fringilla sp. (HAGEK 1952, 1960, KÄLLANDER 1959, föreliggande undersökning). I Tyskland har följande arter konstaterats: Blåmes (Parus caeruleus), svartmes (Parus ater), tofsmes (Parus cristatus), trädkrypare (C'erthia farniliaris),

taltrast (Turdus philornelos), rödhake (Erithacus rubecula), grönsiska (C'arduelis spinus) och bofink (Fringilla coelebs) (UTTENDÖRFER 1952, K.NOCH 1960).

Inga fladdermöss har konstaterats i pärlugglans föda i Fenno­Skandia, medan däremot en mustaschfladdermus (.kl.yotis rnystacinus)

har påträffats i ett material från Tyskland {KUHK 1952). I Tyskland ingår fladdermöss regelbundet men i låg frekvens i kattugglans föda (129 ex. av 43.000 däggdjur). Själv har förf. påträffat rester efter två långörade fladdermöss (Plecotiis auritus) i spybollar av kattuggla från Uppland (opubl. undersökn.).

Inga insekter har konstaterats i föreliggande undersökning. HAGEN (1952) redovisar en lusfluga och ELIASSON (1958) omnämner att vingar av skalbaggar påträffats i färska spy bollar av pärluggla. Från Tyskland rapporteras sammanlagt tre insekter. Kräldjur, groddjur och fiskar har aldrig med säkerhet konstaterats ingå i pärlugglans föda.

DTTEXDÖRFER {1952) påpekar att pärlugglans bytesval till sin allmänna karaktär väl ansluter sig till hornugglans och jordugglans

(>>Ohreulentypus, - wie schon seine kleinen "Federohren" andeutem ). Detta påstående synes vara en sanning som kräver någon modifika­tion. Dessa arter är förvisso ej lika allsidiga i sin diet som exempelvis kattugglan, men en viss skillnad synes föreligga mellan pärlugglan och hornugglan. Hos denna utgjorde två arter, åkersork och mindre(?) skogsmus, sammanlagt 90% av födan i Uppsalatrakten {LUNDIN 1960). Som framgått av föreliggande undersökning bildar fyra arter stommen i födans sammansättning hos pärlugglan i Uppland: Ängssork (27,5%), vanlig näbbmus (27,1%), mindre skogsmus (19,6%) och åkersork

(13, 1 %). Sammanlagt representerar dessa fyra arter dock ej mer än 87,3%. Det förefaller alltså, som om pärlugglan har ett bredare bytes­register än hornugglan. I Värmland utgör å andra sidan en enda art,

116

Vår Fcigrlvärlcl 2.3 (196,J)

åkersorken, 60,2% av bytesdjuren. Någon jämförbar undersökning

av hornugglans föda i Värmland föreligger inte.

Sammanfattningsvis kan sägas, att pärlugglans föda så gott som

uteslutande består av varmblodiga djur. Av dessa utgör smärre

däggdjur i allmänhet 92-100% och fåglar 0-8%. Insekter ingår

undantagsvis i mycket ringa omfattning. Av däggdjuren dominerar

sorkarna stort, varefter följer näbbmöss och äkta möss i nu nämnd

ordning.

LITTERATUR

BERGMAN, G. 1961. The foocl of birds of prey and owls in Fenno-Scanclia. - British Bircls 54 (8): 307-3:W.

BERGSTRÖM, U. 194-!J. I Svenska Djur, Däggdjuren. Stockholm. BLO�!GREN, A. 1958. Fåglar i Xordanskog. Stockholm. BREHM-EKMAN. 1953. Djurens liv, Band I. Stockholm. VAN DEN BRINK, F. H. l!J58. Alla Europas Däggdjur. Stockholm. CunnY-LINDAHL, K. 1!)61. In: Våra Fåglar i Norden, Del III. Stockholm. ELIASSON, U. 1!)58. En undersökning rörande pärlugglans bytesval. - Yår Fågel värld

17: 250-252. GRÖNVALL, .J. S. 1!)38. Bidrag till kännedomen om våra fåglars vikt. - Ornis Fcnnica

15: 83-85. HAGEN, Y. 1952. Rovfuglenc og viltpleien. Oslo. HAGEN, Y. 1960. Pärlugglan. In: Nordens fåglar i Färg, Bel. 3. )Ialmö. HonTLING, I. 192!). Ornitologisk Handbok. Helsingfors. KNOCH, D. 1960. Beobachtungen an einer Brut des Rauhfusskauzes (Aegolh1s funereus)

in kiinstlicher Nisthöle im Hochschwarzwald. - Ornithologische ::,ritteilungen 12: 125-131.

KuHK, R. 1950. Biotop, Kennzeichen und Gewicht des Rauhfusskauzes, Aegolius funereus (L.). - Syllegornena biologica. Festschrift KLEINSCH�tmT: :?20-229.

KuHK, R. 1952. Vorkommen uncl Lebensweise des Rauhfusskauzes in der Li.i.nebm·ger Heide. - Bciträge zur Xaturkuncle Niedersachsens 5 (3): 59-62.

ILlLLANDER, H. 1!)59. Photographic Studies of some less familiar Bircls. XCIII. Tengmalm's Owl. - British Birds 52: 12-15.

LUNDIN, A. 1960. En undersökning av hornugglans (Asio otus) föda. - Yår Fågelvärkl 19: 43-50.

LUNDIN, A. 1961. Sång och läten hos pärlugglan (Aegolius funereus). - Fauna och Flora 56: 9,1-128.

RosENIUS, P. 193!). Sveriges Fåglar och Fågelbon. Bel III. Lund. UTTENDÖRFER, 0. 193!). Die Ernähnmg <ler cloutschen Raubvögel uncl Eulen.

Neuclarnm. UTTENDÖRFER, 0. 1952. Neue Ergebnisse i.i.ber clie Ernährung der Grcif,·ögel und

Eulon. Stuttgart.

S u m m a r y : The choice of prey of Tengmalm's Owl (Aegolius funereus)

in Central Sweden.

The investigation is based on materials collected from eight nests of Tengmalm's

Owl found in the provinces of Östergötland (1), Uppland (3) and Värmland (4). The

nests had been occupied for at least one of the years 1953-1962. Af ter the breeding season all the remains in the nests were removed and dissected. All banes were examined

and the different animals taken as a prey determined from the jaws. l\'[ost of the bird

remains could not be identified as to speeies.

117

KARL FREDGA

The localities of the nests, their environments and breeding data are described. Five nests were situated in trees, in holes that in at least four cases had been made by the Black\\' oodpecker (Dryocopus martius). Three nests were in nestboxes. The breeding habitats were broken woodlands with bogs, clearings, infields or arable land in the vicinity. Presumably such openings constitute the main hunting grounds for the owls. Orre of the nestboxes (nest 6) was situated in a farmyard only about 40 m from a dwelling-house.

The nestboxes were inspected before, during and after the breeding season. 5, 5 and 7 young ,rnre bred in these nests, which contained 198, 149 and 225 remains of prey respectively. Obviously all these animals must have been collected by the owls during one breeding season.

The result of the investigation is clear from Tables 1 and 2 and Figures 2 and 3. In all 1281 preys were recorded, 26 from Östergötland, 582 from Uppland and 673 from "Värmland. Table 1 shows the species and numbers of animals in the different materials. Table 2 and Figure 2 show thei.J.· distribution according to families. Figure 3 gives the percentage of the families in materials from Uppland and Värmland.

\Vhen all the materials 1-13 are taken together, the mean per centage is (smallest and largest value in brackets}: voles (Microtidae) 62.9% (21-93.3), shrews (Soricidae)

18.7% (3.5--!l), mice (Muridae) 16.2% {l.3-63) and birds (Aves) 2.2% (0-8). Of the voles the Bank Vole (Clethrionomys glareolus) and the Field Vole (lYiicrotus

agrestis) are by far the commonest prey. The Vole-Rat (Arvicola /errestris) is, in spite of its size, occasionally caught. One single Wood Lemmi.J.1g (lYiyopus schisticolor) was found in one of the materials from Värmland. The Common Shrew (Sorex araneus) is, not unexpectedly, the commonest species among the shrews, figuring in all 13 materials. The Pygmy Shrew (Sorex minutus) is present in only six materials and in these in low numbcrs. Eight Watershrews (Neomys fodiens) were found, seven from Uppland and one from Värmland. Among the mice the Longtailed Field-Mouse (Apodemus sylvaticus)

dominates. The House-Mouse (11-[us musculus) was found in only two materials, one of them from the above-mentioned nest-box in a farmyard. The other material originates from a nest situated 300 m from a small farm. The correlation with human settlement seems to be clear. The number of birds caught is low as compared with previous i.J.1-vestigations. This is especially so i.J.1 Värmland, where birds make up only 0. 6% of the auimals caught. '.Vith one exception, the 28 birds are small Passerifonnes, the majority belonging to the families Fringillidae and Paridae.

No insects were found in this investigation. The present result is on the whole i.J.1 agreement with those of previous investiga­

tions from Scandinavia {ELIASSON 1958, HAGEN 1952, 1960, KÄLLANDER 1959). It shows that small mammals make up the overwhelming bulk of the prey, about 92-100 per cent. Birds account for the remai.ning few per cent. Insects are only exceptionally taken. Among the mammals the sequence is: voles, shrews and mice.

Tengmalm's Owl seems to occupy a position between the Tawny Owl (Stri:c aluco)

and the Long-eared Owl (Asio otus) in respect to its choice of prey. It is neither as versatile as the Tawny Owl nor as one-sided as the Long-eared Owl.

Manuskriptet inlämnat den 24.7.1962. Förf:s adress: Götgat. 1, Uppsala.

118

Invasionen av pärluggla (Aegolius funereus)

i Mellansverige 1958 samt något om artens

förekomst i Sverige

Av

HANS KÄLLANDER

Avsikten med föreliggande uppsats är att i korthet redogöra för

resultatet av en undersökning, som förf. igångsatte år 1958 i syfte

att kartlägga de invasionstendenser, som pärlugglan (Aegolius fune­

reus) enligt rapporter uppvisade i vissa delar av Sverige under våren

detta år. Vidare avses att framlägga några aspekter på pärlugglans

förekomst och utbredning i Sverige.

Stimulerad av intressanta uppgifter från Mellansverige utsände jag

under 1958 ett stort antal stencilerade upprop, varjämte en förfrågan

publicerades i denna tidskrift. Ett 35-tal svar inflöt från olika delar

av landet, till vilka kommer ett mindre antal uppgifter från Finland.

Många rapporter var av mycket stort värde, men tyvärr har stora

områden blivit påfallande dåligt representerade. Detta gäller ej

enbart de glesbefolkade områdena i Norrland, utan även stora delar

av Syd- och Mellansverige. Jag vill dock framföra mitt tack till alla

dem, som lämnat bidrag i form av rapporter eller på annat sätt varit

behjälpliga.

Det insamlade materialet tillåter ej någon mera djupgående analys

av pärlugglans uppträdande 1958, ej heller av relationen mellan små­

gnagar- och uggleförekomsten. Inledningsvis skall ges en samman­

fattande redovisning av de inkomna uppgifterna, fördelade land­

skapsYis.

Rapporter

S k å ne

En pärluggla fångades i tämligen utmärglat tillstånd i oktober 1959 i en villaträd, gård i Sjöbo. Torde salmas som häckfågel i södra Skåne (Huoo PERSSON).

Pärluggla häckade 1955 och 1957 i en kniphofä i Wittsjö och sågs på lokalen även 1956 (EGOX KARLSSON).

1953-1955 häckade ett par i Visseltofta, 1957 häckade i Hästveda 3 par, i Perstorp 3 samt i Hässleholmstrakten ett 10-tal par. Antalet häckande par i norra Skåne uppskattades till ett 25-tal detta år. Är personligen övertygad om, att en fast stam a,- arten finns i de nordligare delarna av Skåne, även om den är ytterst minimal vissa år (XILS LILJA).

119

HANS KÄLL.-L"'<DER

Fig. 1. Pärluggla (Aegolius funereus) med hyte. Närke, juni 1958. Foto: Förf. (Tengmalin's Owl with prey. Province of Xärke, Central S1ceden, June 19-5,':>.)

120

Vår Fågelvärld 23 (196-1)

Bl e k i n g e

Höi·de pärluggla nära Smålandsgränsen norr om Karlskrona den 22.3.1960. Flera exemplar har inlämnats till konservator :MULLER i Karlskrona. Annu okontrollerade men säkerligen riktiga rapporter, bl.a. om häckning, föreligger från trakten av Kallinge (CARL-IVAN CARLSSON).

S m å l a n d

En ropande, troligen oparad hane i Kläckeberga sn den 20.4.1959 (ELWING ".ELAN­DER).

På det småländska höglandet har pärlugglan sedan gammalt en pålitlig förekomst med något par i så gott som varje socken, vilket bl.a. framgår av Norra Smålands ornitologiska förenings inventeringar. Inom en radie av ca 15 km från Nässjö före­kommor normalt 5-10 ropande hanar. Häckning konstaterad på 2-3 lokaler 1953-1956. 1957 var ett dåligt gnagarår i trakten och pärlugglan saknades på ett flertal lokaler på det småländska höglandet. 1958 kunde en märkbar ökning iakttagas men ingalunda någon invasion (GUNNAR FRANSSON).

I Askeryds sn förekommer pärlugglan regelbundet men sparsamt, och ugglans rop, som om våren kan höras på vissa lokaler, tycks vara tämligen väl känt av den äldre befolkningen i trakten (CONNY CLAESSON).

Ös t e r g ö t l a n d

Pärlugglan kan ej sägas normalt höra till Valdemarsvikstraktens häckfåglar. 1957 hördes pärluggla ropa på 3-4 lokaler och häckning konstaterades på ytterligare en. 1958 hördes några ropade hanar. 1959 inga pärlugglor hörda (VIKING OLSSON).

V ä s t e r g ö t l a n d

1953 hörde jag pärluggla för första gången i Töllsjötrakten, 1955 kunde jag konstatera häckning och 1956 hördes pärluggla några gånger. Bofynd har sedan gjorts årligen inom ett begränsat område. 1957 hittades 5 bon, 1958 4, 1959 3 och 1960 2 bon. Även 1961 gjordes bofynd, och flera ropande hanar hördes (ÅKE NORBERG).

Pärlugglan torde ha häckat i skogarna på Hökensås sedan någon gång på 1800-talet enligt sägner från gamla personer i bygden. Den är känd som >>harfånget>> eller »har­ugglan>>. Häckning konstaterad 1959 (THORD VON ESSEN).

Pärlugglan häckar ej inom ett område med 15-20 km radie kring Trollhättan. 18.5.1958 hördes ett ex. på Hunneberg. 1958 var ett rikt gnagarår i trakten, vilket bl.a. märktes på hornugglefrekvensen (LEIF NILSSON).

Vid Hornasjön i Härryda sn en ropande hane vårarna 1957, 1958 och 1959. Häckning ej bevisad men trolig. 1959 ropade en pärluggla vid l\Iedtjärn i Landvetter sn, och även en hona fanns på lokalen (INGEMAR AHLEN).

Bo h u s l ä n

Arsviss förekomst är påvisad i 8 socknar och 1958 förekomst dessutom i 6 andra socknar (INGEMAR AHLEN).

Känner personligen ej till några aktuella lokaler, men har i sällskap med R. )roRLIN besökt en äldre boplats mellan Håbygård och Kärnsjön (B. RUNNERSTRÖM).

121

HANS K.�LLANDER

D a lsl a n d

3.4.-8.4.1958 hördes 3-4 ex. i Bäckefors omgivningar (INGEMAR AHLEN). I Dals Ed iakttogs 1944 en hane i en holk, och en hona dödades av en katt.

1953 iakttogs två pärlugglor under omständigheter, som tydde på häckning. I Håbo! häckade ett par. 1958 lade en pärluggla två ägg i en holk i Rölanda. Dessa övergavs senare. På 1920- och 1930-talen kunde man varje år höra pärlugglor i gränstrakterna mot Norge. På 1940- och 1950-talen har det gått flera år mellan observationerna. Dock hördes 1955 och 1959 pärluggla i södra delen av Dals Eds kommun (ALGOT GUSTAYSSO�).

Nä r k e

Under åren 195!-1960 hade jag på mina sju bästa pärlugglerevir i Nysund sn (uggleholkar) 2 häckande par 1955, 5 par 1958 och 1 par 1959 (TORSTEN BERGLUND).

Under inventering den 5.3. och 19.3.1960 kunde inom tämligen vidsträckta om­råden av Yästernärke 24 pärlugglor avlyssnas. Förekomsten torde ha varit ungefär normal detta år (STEN-OwE PETTERSSON för Västernärkes Natm-vårdsförening).

Under inventering i trakten av Tisaren i mars 1958 hördes 23 sjungande pärlugglor, och 2 häclmingar konstaterades (SöREN SVENSSON).

Gjorde endast en nattexkursion i Tisareområdet 1959, men kunde trots optimala väderleksbetingelser ej höra någon pärluggla. Häckning kunde dock senare konsta­teras på en av 1958 års häcklokaler (ROLF ENGWALL).

S ö d e r m a n l a n d

1958 ropade ett ex. i Tyrestaområdet, ett par mil SE Stockholm (BENGT DANIELSSON)· Vid Balingsholm i Södertörn, där regelbundna studier av kattugglan och små­

gnagarna gjorts, hörde jag pärlugglan 1929 eller 1930, 1945 och 1946 och sporadiskt 1947. Detta år häckade den några mil därifrån. Hösten 1950 hördes en pärluggla några få gånger, och under våren 1951 sjöng ett ex. på samma lokal några veckor. Vintern 1951-våren 1952 kunde jag ej kontrollera markerna. Hösten 1957 besöktes Södertörn i samband med smågnagaröversvämning av ett överraskande stort antal pärlugglor. I mars 1958 fanns minst 7 ex. i skogarna kring Trehörningen, Mörtsjön Ågestasjön och Orlången. Därefter kunde jag åter ej kontrollera förekomsten under våren l!J39 (K.u CURRY-LINDAHL).

I östra delen av Huddinge sn finns mig veterligt endast en lokal, där arten häckat. Hösten 1961 hörde och såg jag pärlugglor på en lokal inom denna socken (L. T. JANSSO�).

U p p l a nd

I trakten av Harbo i norra Uppland hörde jag under normalåret 1955 fem ropande pärlugglor. Exemplaren satt med cirka 2-3 km mellanrum (JENS '\VAHLSTEDT).

Under åren 1954-1961 har jag hört pärlugglor inom skilda delar av Uppland. 1961 hördes t.ex. under en natt 8 sjungande ex. i Almunge sn. Arten tycks förekomma jämnt utspridd i varje något så när stort skogsområde i trakten (BENGT-OLOV STOLT).

1956-1958 pärluggla hörd på några lokaler i landskapet. 1959 gjordes några ur pärlugglesynpunkt resultatlösa exkursioner (ANNA TOLSTOY).

122

Vår Pågelvärld 23 (1964)

V ä stm a n l a n d

I trakten av Wirsbo bruk ropade 1955 6 ex. inom ett område med 5 km diameter. 1957 och 1960 något färre antal ropande. Övriga år har lokalen ej besökts. Strax utanför Västerås fanns under flera år ett ex. inom ett område med diameter på 2-3 km. I Haraker 50 km N Västerås 3 ropande ex. 1954 inom ett område med diametern 4-5 km. Inom genomsnittliga barrskogsområden i nordligare delarna av landskapet är diametern vanligen 2- 5 km per pärluggla. Ingen invasion konstaterad under

1957-1958 (JENS W AHLSTEDT).

V ä r m l a n d

I Munkforstrakten häckade 1957 och 1958 2 par pädugglor, medan 3 häckningar konstaterades 1959 (PELLE GEHOLM).

I Visnums-Kils sn troligen årsviss förekomst, men förmodligen ej särskilt talrik (INGE:IIAR AHLEN),

D a l a r n a

Pärlugglan förekommer normalt i trakten av Rätansbyn med 2-3 par per kvadrat­mil (0. ZANDEN).

Pärlugglan torde normalt vara ganska ovanlig i västra delarna av Hedemora lk. Hanens vårlåt hördes vid en rad tillfällen under 1957 och några gånger 1958 (ELIS DAHLGREN}.

Under sensommaren 1958 hördes en hane vid sydvästra gränsen av Hedemora lk, där pärluggla även hörts tidigare år (ERIC HOLMGREN gm ELIS DAHLGREN}.

I närheten av byn Königshyttan har pärlugglan funnits i minst 30 år. Möjligen har förekomsten varit något rikligare under sorkåren 1957 och 1958 än normalt. 1957

konstaterades en häckning, 1958 två och 1959 en. Därtill kommer några iakttagelser av ropande exemplar under dessa år (V ALENTIN INGELS och JOEL ANDERSSON).

Pärlugglan får normalt anses som den vanligaste ugglan i dessa trakter (Holsåker). 1957-1958 normal förekomst, 1959 en markant ökning, då lokalt en mycket god

smågnagartillgång rådde, bättre än på många år (GUNNAR INGRITZ). Pärluggla hörd på några lokaler i Norrbärke sn under 19:38 och 1959. 1959 dessutom

en häckning konstaterad (OvE ScHANDER),

J ä m t l a n d

Pärluggleförekomsten är starkt beroende av smågnagartillgången. Under år med dålig gnagartillgång ingen häckning, under år med rik tillgång 5- 6 par inom en

radie av 3-4 km. 1949-1952 svag gnagarförekomst och endast en häckning. 1953 sorkår och 5 häckningar. 1954-1955 åter dålig gnagarförekomst och inga konsta­

terade häckningar. 1956 sorkår och 5 häclmingar (ett bo med 8 ägg). 1957 4 häckande par. 1958 och 1959 ingen genomförd häckning och dålig näringstillgång. Uppgiftema

avser södra delen av Lit sn (PER N. JONSSON),

Förr i tiden brukade pärlugglan vara den allmännaste ugglan i denna trakt (:N"äskotts sn) och hade under lämmelår stora kullar. På senare år har häckning konstaterats blott 1952 (7 ägg), då tämligen god smågnagartillgång rådde (NILS NILSSON).

123

HANS ){.�LLA-"-'<DER

Vä s t e rb o t ten

Under sju års exkursioner i kustlandet närmast kring Skellefteå (vidsträc-kt ban·­

blandskog av morrlandstyp>>) tycktes pärlugglan vara sällsynt. Endast två noteringar

av ropande hanar gjordes. 1948 noterades arten däremot under hela våren i upp till

3 hanar i ett område 40 km S\V Skellefteå (GUNNAR 1"1ARKGREN).

I trakten av Vännäs brukar inom ett ofta besökt område av ca 6 km2 storlek normalt

höras 2-3 hanar. 1957 hördes upp till 5 ex. samtidigt. 1953 rådde god tillgång på

smågnagare och pärlugglan hade ett mycket gott år. Även 1957 och 1958 var goda år

(LENNART LEKEFORS).

No r rb o t t e n

Yidderna är stora och pärluggleförekomsten gles, varför frekvensuppgifter är svåra

att erhålla. 1957 var lokalt ett gott gnagarår, och bo med 7 ägg påträffade8. 1958 var ett svagt gnagarår, och ingen häckning konstaterades, medan 1959 tni. häck­

ningar förekom (normalt gnagarår) (ARNE BLOMGREN).

La p p l a n d

I trakten av Arvidsjaur iakttog jag under åren 19-17-1957 pärluggla endast två gånger, ena gången häckning. 1958 häckning i knipholk och dessutom ytterligare en

hane hörd. Under det senaste decenniet har det varit mycket ont om ugglor (FOLKE LINDGREN).

Diskussion av pärluggleförekomsten 1958

Invasionsbegreppet har inom ornitologin livligt diskuterats i skilda

sammanhang. SvÄRDSON (1957) påpekar, att en invasion innebär en

immigration till ett område men samtidigt en emigration från ett

annat. Vidare framför han åsikten, att invasionen är en mer eller

mindre normal flyttning, som hejdas av riklig tillgång på föda - ej

igångsatt av födoknapphet, som oftast ansetts. SvÄRDSO�s tes tycks

enligt förf:s åsikt stödas av iakttagelser över bytesdjursförekomster

och förekomster av ugglor och rovfåglar. I termen inYasion ligger

under alla omständigheter en rörelse, vilken innebär, att en population

eller delar av den flyttar från ett område till ett annat. I ornitologiskt

vardagsspråk tas emellertid sällan hänsyn härtill, utan begreppet får

ofta felaktigt stå för en populationsökning i allmänhet. För pärl­

ugglans del har Lu:rrnrn (1960 a) i sin utförliga redogörelse från

Uppland påpekat, att en kraftig uppgång i pärlugglestammen, som

kan förmärkas ett år, ej nödvändigtvis behöver vara en följd av

inflyttning, emedan ugglor även dåliga år uppehåller sig på reYiren.

Som framgår av sammanställningen av de inkomna meddelandena,

är det mycket sparsamt med uppgifter, som antyder en im·asion av

124

Vår Fågelvärld 23 (1964)

pärluggla till något område 1958. Det synes ej heller vara att vänta,

att massuppträdanden samtidigt förekommer över stora områden,

emedan smågnagarstammarna, på vilka pärlugglan stöder sin

existens, såvitt känt fluktuerar starkt lokalt (jfr t.ex. CuRRY-Lrx­

DAHL 1959). Vad år 1958 beträffar, torde dock otvivelaktigt en viss

invasion ha ägt rum i delar av Mellansverige. Från Södermanland

förelåg redan tidigt uppgifter om en synnerligen kraftig invasion, och

dylika uppgifter har senare rikligt cirkulerat i såväl dags- som vecko­

press, men det vill synas som om en viss skepsis vid bedömningen är

befogad. FAGEL-ANDERSSOX (1958) rapporterar dock efter en in­

ventering sammanlagt 150 ropande pärlugglor inom 35 av länets

socknar. Brist på jämförelsematerial minskar dock värdet av dessa

observationer. A�DERssox har emellertid meddelat att tätheten

avsevärt översteg elen »normala>> och att pärlugglan uppträdde på

sämre lokaler än brukligt (muntl. medd.). Av stort intresse är de

iakttagelser som gjorts av CURRY-LINDAHL i trakten av Balingsholm

i Huddinge socken. Dessa spänner över ett stort tidsintervall och

stödes av kvantitativa och kvalitativa undersökningar över små­

gnagarpopulationerna. Under åren 1942-1957 uppträdde pärlugglan

sporadiskt och någon ropande hane kunde konstateras vissa år.

I mars 1958 hördes ej mindre än 7 ropande hanar och senare kunde

häckning konstateras på två platser (CuRRY-LINDAHL, in litt.).

Från Yaldemarsvikstrakten rapporterar VIKING OLSSON (in litt.)

snarast bättre tillgång på pärluggla 1957 än 1958, medan tydliga

tecken på en invasion föreligger från en så närliggande trakt som

Norra Finnö i S:t Anna skärgård. Där hördes inom ett 20 km2 stort

område ,,åren 1957 2-3 pärlugglor, medan 1958 upp till 7 exemplar

kunde avlyssnas (WASTESSON 1960). För Upplands vidkommande

anser Ll:XDIN (op. cit.), att 1958 var ett mycket gott men ingalunda

exceptionellt år. Han understryker, att pärlugglefrekvensen ej var

högre än andra toppår, t.ex. 1953 och 1955, och om någon invasion

torde det ej ha rört sig. Ej heller talar övriga rapporter från detta

landskap för en dylik. Från Västmanland föreligger endast en rapport,

men den antyder äveu den ett gott pärluggleår utan några extrem­

tendenser (\V AHLSTEDT in litt.). I Närke är bilden en aning oklar på

grund aY brist på jämförelsematerial från tidigare år. BERGLUND

(in litt.) rapporterar från 1958 för Nysunds socken den bästa häck­

ningen under åren 1954-1960, och i ett av ROGER GYLLIN och förf.

1958-1960 inventerat område i Kilsbergen var antalet ropande

125

HANS KÄLLANDER

ugglor störst 1958. Detta senare material lider visserligen av svåra brister men visar ett resultat i överensstämmelse med det uppländska och västmanländska. Det bör dock påpekas, att fyra pärlugglor ropade på en annan, mycket begränsad lokal i Kilsbergen, där a,rten alls ej iakttagits de närmast föregående och efterföljande åren. Det finns också material, som klart pekar mot, att en invasion yerkligen förelegat i vissa trakter av landskapet. I skogsområdena kring sjön Tisaren (S om Hallsberg) företog nämligen SöREN SVENSSON en väl genomförd inventering längs ca 60 km landsväg. Denna undersök­ning avslöjade 23 ropande hanar (och två häckningar). Visserligen är ej området någon gång tidigare så väl kontrollerat och kom tyvärr ej heller att bli det 1959, sedan SVENSSON då lämnat landskapet, men ett så stort antal nattexkursioner har tidigare företagits under aktu­ell pärluggletid, att det måste anses uteslutet, att denna täthet är normal för området (SvE:XSSON in litt. och muntl. medd.). Hur stark inflyttning, som det här var fråga om, kan givetvis ej avgöras. Här skall blott betonas dessa skogstrakters samband med det söderman­ländska området.

För Västsveriges del är uppgifterna ganska svåra att tyda. LARSSON (1960) rapporterar från Dalsland en markant ökning av kattuggla (Strix aluco) och hornuggla (Asio otus) under 1958. Däremot uppger han, att rapporterna om pärluggla är negativa från Västsverige med undantag för vissa uppräknade områden, där en ökning skett eller arten uppträdde som ny. Möjligen förekom dock pärlugglan av meddelanden i litteraturen att döma något tahikare än normalt i Västergötland och hördes på fler platser än brukligt. I Alingsås­trakten häckade 3, möjligen 4 par (VF 19 (1960): 160). Från Hunne­berg rapporteras den av LEIF NILSSON (in litt.), som även betonar den rika hornuggleförekomsten i dessa trakter. På Billigen hördes den likaledes under våren 1958, men uppträdde där även 1959 (VF 19 (1960): 65, VF 20 (1961): 347). Från Bohuslän uppger I:�WEMAR AHLEN (in litt.), att pärlugglan är årsviss i 8 socknar men att den 1958 konstaterades i ytterligare sex.

Bak�runden till 1958 års förekomst

Kännedomen om smågnagarpopulationernas dynamik är ännu alltför begränsad, och ofta frestas man att basera uttalanden om gnagarår på förekomsten av ugglor och rovfåglar. Även om uggle-

126

Vår Fågelvärld 2:J (1964)

förekomsten så vitt känt väl speglar gnagarförekomsten, är ju detta kretsgångsförfarande värdelöst för studiet av predatorernas beroende av tillgången på bytesdjur. Trots detta finner sig förf. tvingad att i det följande i viss mån förfara på detta vis.

Efter att under några år tydligen Yarit svag över stora delar av �ellansverige skedde en ökning av smågnagartillgången under 1957. Okningen skedde dock ej likformigt. I Västsverige nåddes enligt LARSSON (op. cit.) minimum under våren detta år, medan vid samma tidpunkt smågnagarstammarna, att döma av den rika tillgången på hornuggla, jorduggla (Asio flammeiis) och tornfalk (Falco tinnun­

culus), inom Närkes slättbygder (men eventuellt ej skogsbygder) redan nått en hög nivå. Även på Upplands slätter indikerar den rika hornugglefrekvensen god gnagartillgång (LUNDIN 1960 b). Maximum nåddes i Västsverige under hösten 1957 och torde ha inträffat något senare än i östra Sverige, varifrån CuRRY-LINDAHL (in litt.) rappor­terar: >>Sommaren och hösten 1957 inträffade en enorm topp av smågnagare i Södertörn, den högsta jag någonsin kunnat registrera i nämnda område. Denna frekvenstopp gjorde sig särskilt gällande hos skogssorken (Clethrionomys glareolus), som invaderade biotoper, vilka arten normalt aldrig utnyttjar». Denna gnagarrikedom fick till följd att Södertörn under hösten besöktes av överraskande många pärlugglor, vilka sedan uppenbarligen kvarstannat över vintern (jfr uppgifterna p. 122). Smågnagartoppen i Mellansverige uppmärk­sammades ej minst i dagspressen, i synnerhet i Stockholmstrakten, sedan Mus och framför allt Apodemus bl.a. invaderat Stockholms parker.

I Uppland åtföljdes den rika gnagarförekomsten under hösten 1957 av en stark inflyttning av hökuggla (Surnia iilula), varom talrika :apporter vittnar (set.ex. VF 18 (1959): 76). Denna immigration gav ttan tvekan upphov till de under 1958 konstaterade häckningarna av rten i Rö sn (FRIDZEN 1959). Det förefaller sannolikt, att inflytt­ingen av pärluggla till de områden, som kan sägas ha berörts av en 1Vasiom, liksom för de uppländska hökugglornas del skett redan der hösten 1957, då smågnagarpopulationen varit maximal. Hos 'l utpräglat nattliga pärlugglan är det emellertid förenat med irma svårigheter - för att inte säga omöjligt - att rekonstruera .delseförloppet, enär höstfynd i gemen är synnerligen sparsamma. ',RY-LINDAHLs ovan återgivna uppgifter utgör dock en viss bak­td. Vilka områden, som kan ha lämnat bidrag av ugglor till

127

HANS KÄLLANDER

immigrationsområdena, är ovisst, men exempelvis Norrbottens

kustland uppvisade våren-sommaren 1957 en påfallande små­

gnagarrikedom, vilket resulterade i osedvanligt god häckning av

jorduggla och fjällvråk (Buteo lagopus), den senare kanske också

hejdad av den sena våren, samt häckning av flera lappugglor (Strix

nebulosa). Med tanke på att en rik pärluggleförekomst även antytts

från delar av Finland under 1957-1958 (GÖRAN BERGM:AN in litt.),

är det emellertid kanske sannolikt, att ursprungsområdena är att

söka österut, varifrån invasionsfåglar ofta rör sig i en utpräglat

västlig riktning (SvÄRDSOX op. cit.). Antalsuppgifter från Signilskär

ger på denna punkt ingen ledning (LrNKOLA 1963: 70).

Gnagarförekomsten fortfor i Mellansverige att vara ymnig under

våren 1958 och avspeglas i synnerligen riklig häckning av hornuggla

och kattuggla i stora delar av Mellansverige (Dalsland, Yästergötland,

Närke, Södermanland och Uppland) och i stora kullar hos den senare

arten. Under hösten 1957 inflyttade pärlugglor tycks alltså ha kvar­

stannat och under våren givit upphov till det stora antalet rapporter

i vissa trakter. I denna riktning pekar dels den höga sångaktiviteten,

dels den höga procent oparade hanar, som tycks vara typisk vid

invasioner och markanta ökningar (jfr LUNDIN 1960 a) och som

rapporterats från skilda håll. Att invasionen, där sådan verkligen

förekommit, givit upphov till ökat antal häckningar, får väl anses

troligt (de oftast få förefintliga bohålen torde dock i stor utsträckning

bevakas av stationära par), även om rapporterna om häckningsfynd

är relativt få.

När nedgången i gnagarpopulationerna skett, torde ha växlat starkt

lokalt. Vissa tecken tyder på, att den i Närke inträffat redan under

pärlugglekullarnas uppväxttid, dvs. någon gång under försommaren.

I Södertörn »kraschade>> smågnagarpopulationen på sensommaren,

enligt rapport från CuRRY-LnrnAHL.

1959 har i de berörda områdena allmänt rapporterats som ett ur

pärlugglesynpunkt dåligt år, något som man ju kan vänta sig i en

vågdal i smågnagarnas frekvenscykel, medan ett gott år rapporterats

från andra områden i samband med lokala gnagartoppar.

Några synpunkter på pärlugglans utbredning i Sverige

I de flesta handböcker anges pärlugglans utbredning till skogstrak­

terna i Svealand och Norrland. NILSSON (1858) uppger, att pärl­

ugglan som häckfågel ej är funnen söder om norra Värmland och

128

HAVSÖRNEN

En bildserie

Foto: l'H l!lsTJ-:1< \\·AsTE:ssox

Fig. 1. Havsörn,m (Haliaeetus al/,icillri) är Yår största och miiktigusto rodågPI. Silhuetten ä1· synnerligen karakteristisk. Vingarna är jämnbreda från bas lill spets, fram- och bakkanten således nästan parallella. Handpennorna sprntar kraftigt. Stjärten är tämligen kort och oj tvärt avskuren utan svagt kilformad, rent vit hos gamla och helmörk hos unga exemplar. Huvudet är tungt och skjuter långt fram, och ä,·cn på mycket stora avstånd ä1· elen ,·äldiga

näbben högst prominent.

Fig. :?. Havsörnen fö1·,vngra1· sig. likt andra stora rodåglar. långsamt. och ··enbarns­familjer·' förekommer ofta.

Fig. 3. Den snart flygga örnungen flaxar med sina väldiga ,·ingar.

Fig. ±. De g,·ånande hm·ud- och halsfjädrarna och den enorma, blekgula kroknäbben hidrn,· till att förläna ha,·sömen ett majestätiskt, stolt utseende. -Ungen, fortfarande med dun i nacken. inta,· en ,,ödm,j-uk•> ställning inför föräldrafågeln, ett beteende ,·ars funktion är att dämpa den n1xnas latenta aggressi,·itct. Liksom andra fiskätande

fåglar har haYsörnen kala tarse,·, såsom framgår av bilden.

-

Fig. 5. Havsörn0n� ungfågel ä,· mycket mörkare än den gamla. Det är en farofylld tid som ungörnen går till mötes: födoknapphPt, is,·intcr, hagelskott, kraftledningar. gifter. Och efter allt detta, ,·id könsmogen ålder, är många ungörnar - och fler i framtiden - så uppladdade med ackumulerade gifter, Att deras fortplantningsförmåga gått för­lorad Så utrotade svenskarna sina sista havsörnar Yicl mitten av 1!100-talet. - Eller: Yågar man hoppas, att det skall finnas haYsörnar kvar i vårt land också år 2000 °

Vår Fågelvärld 23 (1964)

Dalarna men att den vintertid är iakttagen i Skånes barrskogar. Även i en så modern handbok som ROSENBERGS Fåglar i Sverige (1953) har pärlugglans utbredningsbild blivit begränsad till ungefär nämnda område, ehuru sydgränsen förskjutits söderut så att även Värmland, norra Dalsland och delar av Närke inbegripits i utbred­n:ingsområdet. Detta har skett, trots att redan KoLTHOFF & JÄGER­SKIÖLD (1898) har uppgivit: >>I Sverige kan hon (pärlugglan) ingen­städes sägas vara allmän, men finnes i nästan hvarje större skogstrakt. Allmännast är hon i Norrland, Dalarna och Värmland. Från Näfver­kvarn i Östergötland ha vi fått hennes bo, likaså från Alingsås och på Öland häckar hon, liksom sannolikt i Småland. >> Även i Svenska Djur, Fåglarna (Uddevalla 1950-1951), påpekas, att pärlugglan förekommer i skogstrakter i nära nog hela Sverige, men den uppges som mycket sällsynt i de södra delarna.

Förutom att handböckerna genomgående betonar en nordlig utbredning, säges pärlugglan vidare i ett flertal verk vara en stor­skogens fågel och föredra sammanhängande skogar. De resultat, som föreliggande undersökning givit vid handen, pekar snarast i riktning, som kontrasterar mot såväl den utbredningsbild, som de biotopkrav som just anförts. De båda företeelserna utbredning och biotop är givetvis direkt sammanhängande, men ett försök skall här göras att analysera dem var för sig.

Något om pärlugglans biotopkrav

LUNDIN ( 1959) har redogjort för pärlugglans biotopförhållanden i Uppland och därvid betonat, att pärlugglereviren nästan undantags­löst grupperar sig kring öppningar i skogen. De mest omtyckta biotoperna är gränsområdena till större fall, hyggen och inägor samt kring större myrar. Denna uppfattning stödes helt av förf:s under­sökning, både av egna iakttagelser i fält och av rapporterna. I de senares biotopbeskrivningar återkommer nästan alltid >>omväxlande med skog, åker och äng>>, >>åkerfält>> etc. och för Norrlands del även >>i närheten av bebyggelse>>, vilket samtidigt torde innebära närhettill öppna platser, åkermark eller liknande. För Valdemarsvikstraktenskriver t.ex. VIKING OLSSON (in litt.): >>Terrängen här i trakten ärskogrik, men med många små åkerlappar insprängda i landskapet.De flesta pärlugglorna har hörts i närheten av sådana små odlingarinne i skogen.>> Samma iakttagelse har gjorts av MAURITZ MAGNUSSONi Västernärke och han har till och med kallat pärlugglan >>bonden

129

HANS KÄLLANDER

Paavos ande>>, därvid åsyftande artens förkärlek för de gamla öde­torpens röjningar (muntl.). TORSTEN BERGLUND (in litt.) understryker speciellt, att de av honom funna pärlugglebona genomgående legat i närheten av en större öppning i skogen, intet bo har legat i tät, sluten skog. I av förf. undersökta marker har pärlugglorna alltid sjungit i närheten av öppningar i skogen. Dessa har dock varit av mycket skiftande slag, oftast mossar, hyggen eller öppningar vid sjöar.

I samband med frågan om pärlugglans utbredning i landet har försök gjorts att få fram täthetssiffror för jämförelse mellan olika delar. Trots de vanskligheter, som är förbundna med en dylik under­sökning, har ett uppenbart drag visat sig, nämligen att tätheten är avsevärt högre i omväxlande terräng, där små odlingar, myrar och liknande bryter upp skogspartierna. Som exempel kan tjäna följande. I det tidigare nämnda av SVENSSON inventerade området kring Tisaren i Närke har en genomsnittlig täthet för hela området kunnat beräknas till en sjungande hane per ca 5, 2 km2

• Området uppvisardock inom sig stora differenser. Inom ett av större mossar och spridda gårdar upptaget område, vilket svarade för 10 av hela arealens 23 pärlugglor, har en täthet av 1 hane per omkring 2, 1 km2 kunnat beräknas. I trakterna söder därom, vilka kännetecknas av bergs­områden, nästan helt utan bebyggelse och med sammanhängande slutna skogar, var däremot tätheten avsevärt lägre än för under­sökningsområdet som helhet.

Beträffande den >>kolonibildning>>, som rapporterats i litteraturen, så är dess orsak svår att avgöra. Antingen kan man tänka sig, att den beror på revirens gruppering kring lämpliga platser av ovan­nämnt slag, varvid en viss attraktion mellan sjungande hanar (i >>syfte>> att repellera!) förefaller trolig. I så fall får sångens uppgiftju till alldeles övervägande del anses vara revirhävdandets ochanvänds av exemplaren för att >>markera>> sina gränser. Man kanemellertid också tänka sig att en viss sociabilitet förekommer och attdenna kan ha en stimulerande effekt, ett förhållande som diskuteratsåtskilligt i modernare litteratur (för diskussion och exempel se t.ex.DARLING 1952).

Sammanfattningsvis skulle man alltså snarast kunna våga påstå, att pärlugglan är sämre anpassad till sammanhängande, sluten skog och föredrar skogar med öppningar av skilda slag, i synnerhet odlad mark} denna senare miljö kommer den dock i Syd- och Mellansverige

130

Vår Fågelvärlci 2-3 (196.J)

mycket ofta att möta kattugglan. Resultatet av denna eventuella

interspecifika konkurrens tycks av uppgifter att döma få till följd

att pärlugglan fördrives (eller blir kattugglans byte. Jfr t.ex. Fauna

& Flora 49 (1954): 107 och Naturen 67 (1947:) 190-191.). Möjligen

är alltså pärlugglans utbredning i viss mån begränsad av kattugglan,

ehuru dennas betydelse som utbredningshämmande faktor åtminstone

med nuvarande kännedom ej kan avgöras. Förhållandet är värt göras

till föremål för en undersökning.

Pärlugglans utbredning i landet

RosE:NIUS (1939: 83) skriver: >>Troligt är att pärlugglan först i

senare tid blivit bosatt i Sydsverige. Hennes förekomst har i varje

fall icke tidigare varit så känd och utbredd. Under förra hälften av

1800-talet ansågs hon häcka så långt ned som i norra Värmland.

Dock synes det hava varit först på 1850-talet som man inom denna

provins träffat hennes bo.>> Därpå följer en kronologisk uppräkning

av ett knappt 10-tal fynd i Sydsverige till och med den 1919 konsta­

terade häckningen i Vankiva i trakten av Hässleholm (se F. & Fl.

17 (1922): 253). Här skall i korthet omnämnas de sydsvenska fynd

av pärluggla, som rapporterats t.o.m. 1961 i de under perioden

ledande tidskrifterna Fauna och Flora och Vår Fågelvärld. Fynden

vid Falsterbo och Ottenby har dock uteslutits, liksom ytterligare

några få i sammanhanget oväsentliga höstfynd.

1901 en vinteriakttagelse i Viaredstrakten. sydväst om Borås (F. & FI. 37 (1942): 134). 1938 uppehöll sig ett ex. i en holk, och 1942 konstaterades häckning i Mjöbäcks sn,

Alvsborgs län (F. & FI. 40 (1945): 280). I 94l en hörd den 16.4. i Nydala sn, Jönköpings län och senare troligen sedd vid ett

ihåligt träd, varpå sedermera försvunnen (VF 4 (194-5): 184). l 943 gjordes i Skåne två bofyncl i Hästveda, ett i Röke och ett i Mala sn (F. & FI.

38 (1943): 242). 1945 ett ex. iakttaget elen 18.2. i Hästveda sn (F. & FI. 40 (1!)4-5): 141) samt en

obekräftad häckningsuppgift i Perstorp sn (F. & FI. 41 (194G): 199). 1947 ett ex. observerat den 19.3. i Kedumsbergen några mil sydost om Vänersborg

(F. & FI. 41 (194G): 199). l 948 en häckning och 1949 två hiickningar i Mjöbäcks sn i Alv8borgs län (VF 8

(1949): 135). 1951 häckning ,·id Hallsjön i Kolmården (F. & FI. 47 ( 1952): 56) och i Örsjö sn i

östra Småland (,·p JO (1951): 185).

1952 rapporterades från Boråstrakten häckning l!l46 i Fristads sn, 1949 i Länghems sn. 1950 i Vesene sn, 1952 i Seglora sn samt i Bollebygd •>en följd av år (sist 1948),>.

Därtill anges pärlugglan observerad, delvis under häckningstid, i Rågedala, Bredareds, Brämhults, Borgstena och Sandhults socknar (F. & Fl. 47 (1952): 226).

131

HANS KÄLLANDER

1953 ett 10-tal ropande pärlugglor i Nässjötrakten. En del lokaler kända redan

några år tidigare (VF 13 (1954): 193).

1957 häckade två par 25 km från Borås (VF 17 (1958): 250) och rapporterades från

trakten av Kosta, att iakttagelser av pärluggla gjorts sedan 1953 samt att häckning

konstaterats 1954, vartill förmodades, att en liten stam av arten finns inom sydöstra

delen av Småland (VF 16 (1957): 58). Samma år häckade tre par i Perstorp i Skåne

(VF 17 (1958): 352) och ett par i Glimminge i samma landskap (F. & Fl. 52 (1957):

213), vartill kommer ett hört exemplar vid Nasume myr, Gotland, den 27.2. (VF 17

(1958): 352).

1958 hördes två ex. på Billingen och ett ex. i Ulvåker, Västergötland (VF 19 (1960):

65) samt 1 ex. vid ett tillfälle i Bergums sn i samma landskap (VF 20 (1961): 162).

I Alingsåstrakten häckade detta år 3, möjligen 4 par (VF 19 (1960): 160).

1959 hördes två ex. på Billingen under våren (VF 20 (1961): 347).

1960 hördes den 22.3. ett ex. i norra Blekinge och två ex. inlämnades till konservator

från olika socknar i samma landskap (VF 20 (1961): 252).

1961 rapporterades att pärluggla iakttagits i Anebytrakten i nordöstra Småland

varje år sedan 1957 och att två par häckade 1959 (VF 20 (1961): 253).

Det ovan återgivna citatet av RosENIUS antyder att denne ej var

fullt säker på, huruvida pärlugglan skulle tolkas som ett i senare tid

till Sydsverige invandrat faunaelement eller om den blott varit förbi­

sedd. Analyserar man de här uppräknade fynden och de rapporter,

som inkommit i samband med undersökningen, framstår framför allt

några förhållanden. För det första synes tydligt, hur vissa områden, som redan mycket tidigt stod för fynd av pärluggla, under de senaste

två decennierna återkommer i litteraturen som mer eller mindre sta­diga häckningsområden. Detta gäller i alldeles särskild grad delar av

Västergötland. Detta förhållande är ett starkt indicium på att pärl­ugglan ingalunda är en ny företeelse inom dessa trakter. Främst är

dock slående, hur antalet rapporter om häckningar och hörda exem­

plar ökat under åren. Detta kommer delvis till uttryck inom de tidig­

are kända häckningsdistrikten, men framför allt inom en mängd »nya>> områden. I vissa av dessa har man redan tidigare haft starka miss­

tankar om regelbunden förekomst, såsom i norra Småland. Det torde

ej råda något som helst tvivel om, att det ökade antalet fynd av pärl­

uggla står i direkt relation till ornitologins kraftiga tillväxt. Mängden

nya lokaler visar också på den rumsliga spridningen av ornitologin,

och det är även helt naturligt, om rapporterna från nya lokaler får

en viss överrepresentation i förhållande till uppgifter från tidigare

kända områden, emedan de förra givetvis mera lockar till publicering genom sitt större faunistiska >>fyndvärde>>.

132

Vår Fågelvärld 2.3 (1964)

Ser man nu på pärlugglans utbredning i Sydsverige med nuvarande kännedom, kan man konstatera, att arten förekommer inom ganska betydande områden. I Skåne är häckningsfynden så många, att man har stark anledning att i likhet med HANSTRÖM (1943) och LILJA (in litt.) förmoda, att en fast stam av arten förekommer i de nord­ligare delarna. Inom det sydsvenska höglandet kan man likaledes anta, att pärlugglan förekommer på flera platser än vad som framgår av litteraturuppgifter. Vid Kosta, i trakten av Nässjö och på Hökensås (där den funnits åtminstone sedan 1800-talet enligt TH. VON EssEN in litt.) antas den ha fasta stammar, i Anebytrakten är den funnen häckande under flera år. I Västergötland finns säkra centra i de västra och sydvästra delarna med Alingsåstrakten, Bollebygd. Bo­råstrakten och Kinna-Fritslaområdet som de mest kända, medan i Östergötland Kolmården anges som en säker lokal. Det måste här betonas, att stora delar av Sydsverige givetvis är föga lämpade för pärluggla. Hit hör de sammanhängande åkerbruksområdena i Skåne, Halland, Kalmartrakten, Västgöta- och Östgötaslätterna, Dalboslätten samt stora delar av Öland och Gotland. Uppgifter saknas dock ämm från stora till synes lämpliga områden, och det torde därför ej råda någon tvekan om att en fortgående ökning av antalet aktiva ornitologer och ett ökat intresse för publicering av gjorda iakttagelser kommer att få till följd, att vår nuvarande bild av pärlugglans utbredning i Sydsverige ändras och utökas. Eventuellt kommer redan en nyligen igångsatt undersökning av pärlugglans sydsvenska utbredning att kasta nytt ljus över artens förekomst (se VF 21 (1962): 158).

I Svealand förefaller det som om pärlugglan har sin starkaste numerär, även om utbredningen på grund av biotopförhållandena är något ojämn. Det vill synas som om den tätaste förekomsten är att finna i delar av Värmland, Närke, Västmanland och Uppland för att möjligen avta norrut. Uppgifter saknas dock i alltför stor utsträckning för några säkrare slutsatser härom.

Att pärlugglan har huvuddelen av sin utbredning förlagd till Norrland är självfallet, emedan den där förekommer från kusten ända upp i de övre tallskogarna och undantagsvis t.o.m. upp i björk­regionen. Även om den totalt sett förekommer över ett mycket stort område, så finnes dock betydande arealer, där pärlugglan får betraktas som sällsynt. Frågan är väl rent av, om arten ej inom stora delar av Norrland är tämligen glest förekommande och att

133

HAN8 K.\LLANDER

tätare förekomster återfinnes i terräng av mer mellansvensk karaktär,

såsom den jämtländska silurslättens med dess högre odlingsgrad.

Under alla omständigheter torde i Norrland de ofta vidsträckta.

homogena massaskogarna missgynna pärlugglan. Här tangeras det

problem som bristen på lämpliga boträd utgör, icke blott i de norr­

ländska massaskogarna, utan även i stora delar av Syd- och Mellan­sverige. Att denna faktor är av stor betydelse kan betraktas som

säkert, men här skall ej närmare behandlas pärlugglans utbredning

i dess relation till kulturskogarna, enär en inventering för utrönande

av hithörande frågor sedan några år pågår i Västernärkes Naturvårds­

förenings regi.

LITTERATUR

Ci::RRY-LINDAHL, IL 1959. Notes on the ecology and perioclicity of same roclents and shrews in Sweclen. - i\iammalia 23: 38\J-422.

DARLINO, F. F. 1952. Social behavior and smvival. - Auk 69: 183-191. FAUNA OCH FLORA Arg. 1 (1906) - 56 (1961). FRmztN, K.-E. 1959. Bofyncl SY hökuggla (Sumia ulula) i Uppland. - Yår Fågel­

värld 18: 75-76. FÅGEL-ANDERSSON. 1958. Ett år med ugglorna. - Söclermanlancls läns Jaktvårds­

förening Årsbok 1958: 35-38. HANSTRÖM, B. l!l43. Pärlugglan och bc,·guven i Skåne. - l<'auna och Flora 38: �-12-

247. KoLTHOFF, G. & JÄGERSK!ÖLD, L. A. 1898. Nordens foglar. Stockholm. LARSSON, E. 1960. Ugglorna och smågnagarna. - Fauna och Flora 55: 97-115. LINKOLA, P. 1963. Beobachtungen i.iber clie Nahrung cles Rauhfusskauzes (Aegolius

funereus) währcnd <les Herbszuges auf Siguilskär, Åland. - Ornis Fennica 40: 69-72.

LUNDEVALL, C. F. & ANDERSSON, R. 1957. l•'åglarna kring Norrköping. Norrköping. LUNDIN, A. 1959. Nordliga element i Upplands fågelfaw1a. - Fauna och Flora

54: 181-199. LUNDIN, A. 1960 a. Sång och läten hos pärlugglan, Aegoliits funereus (L.). - Fauna

och Flora 55: 95-128. LUNDIN, A. 1960 b. En undersökning rörande hornugglans (Asio otus) föda. Yår

Fågelvärld 19: 43-50. LöNNBERG, E. 1915. Sveriges ryggradsdjur. Bel II. Fåglarna. Stockholm. �ILSSON, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Foglarna. Lund. ROSENBERG, E. 1953. Fåglar i Srnrige. Uppsala. RosENIUS, P. 1939. Sveriges fåglar och fågelbon. Bel III. Lund. SUNDEVALL, C. J. 1856. Svenska Foglarne. Stockholm. SvÄRDSO::-., G. 1957. The >>invasion>> type of bird migration. - Brit. Birds 50: 314-343. Sv;\RDSON, G. & DURANGO, S. 1950-51. Svenska Djur. Fåglarna. Uddevalla. ·v/ASTESSON, CH. 1960. Pärlugglor på Norra Finnö. - Naturen 2: 18. VÅR F,\0ELVÄLD Arg. 1 (1942)-20 (1961). V,\RA FAOLAR r NORDEN. 1959. 2:a uppi. Red. ft\" K. CURRY-LINDAHL. Bel nr.

Stockholm.

S u m m ar y: Irruption in 1958 of Tengmalm's Owl (Aegolius Junereits)

into Central Sweden and some aspects on the distribution of the species in

Sweden.

Stimulated by interesting reports about an irruption of Tengmalm's Owl (Aegolius

fimereits) in Central Sweden (Svealand) in spring 1958. reflected by an abundance of

134

Vår Fågelvärld 23 (1964)

singing males, the author distributed a questionnaire, the results of which are reported

in the present paper. The first part consists of a summary of the answers according to province. From

this material the following conclusions have been drawn.

1. Preliminary reports about an enormous i.rruption in the province of Södermanland

must be regarded with some scepticism. However, inasfar as an irruption took place

at all - frequency-peaks do occur without immigration - the centre was certainly

located in this province. Furthermore it comprised at least parts of the neighbouring

prnvinces of Närke and Östergötland. It seems natura! that an irruption is geographi­

cally rather limited, since as far as is known the rodent populations, the food basis

of Tengmalm's Owl, vary strongly from one district to another.

2. The backgrow1d to the abundance of Tengmalm's Owl in 1958 is provided by the

cnormous frequency peaks in the rodent populations noted especially in the eastern

part of Central Sweden in autumn 1957. Particularly Bank Voles (Clethrionomys

glareolus), but also Wood Mice (Apodemus) were involved, the latter species even

i,n-ading the parks of Stockholm. In the province of Uppland the abw1dance of rodents

was accompanied by a strong immigration of Hawk Owls (Surnia ulula) (cf VF 18:

76), followed by a few cases of breeding in spring 1958, i.e. outside the normal distri­

bution range of the species (FRIDZEN 1959). It seems reasonable to suppose a similar immigration by Tengmalm's Owl, but as this species is decidedly nocturnal observa­

tions are scarce. CURRY-LINDAHL (pers. comm.) reports, however, that in autumn

l 9ii7 the Södertörn area (S of Stockholm) was visited by a surprisingly high number

of owls, which obviously stayed all winter, and during the follo,ving spring accow1ted

for the highest number of singing males ever recorded since the beginning of his

observations in 1942.

In the second part of the paper the distribution in Sweden of Tengmalm's Owl is discussed on the basis of information in the literature. This Owl is usually considered

a bird of the great forests with a definite northerly distribution.

Regarcling the choice of habitat personal observations as well as the material

received and the data presented by LUNDIN (1959) would seem to show that Teng­

malm's Owl, though a bird of the woods has an obvious preference for openings such as small cultivations, clearings, bogs etc. A survey made by SÖREN SVENSSON (pers.

comm.) in southern Närke in spring 1958 revealed a density of one singing male

/ ± 5. 2 km2 for the whole area as against a density of one male / ± 2.1 km2 in one

particular part where the forest was interspersed with bogs and small cultivations.

Regarding the distribution range, thanks to the larger number of fielcl ornithologists,

the number of reports about Tengmalm's Owl from Southern Sweden has increased during the last decacles, showing a wider distribution of the species than was earlier

supposed. As far south as in the northern parts of Skåne a permanent population probably exists. Reports indicate that the most densely populated areas are 1;o be

found in Central Sweden and in some physiographically similar districts in Northern

Sweden, but the data are too few for reliable conclusions.

Manuskriptet inlämnat den 26. l 0.1962. Förf:s adress: :\Iiis,·ägen .:; B, Lund.

135

Kraftigt höststräck av ormvråk (Buteo buteo)

vid Sörmlandskusten

Av

INGEMAR NORD

Inledning

Söndagen den 7 oktober 1962 besökte jag Strandstuguviken 6 km SE Nyköping i Södermanland, där jag blev vittne till ett intensivt

rovfågelssträck. Strandstuguviken är en grund havsvik, som ligger ett stycke innanför kustlinjen, orienterad i öst-väst (fig. 1). På norr­

sidan utbreder sig barrskog ända fram till vattnet, medan viken i söder och väster omges av sanka gräsängar. Från sydvästspetsen sträcker sig en bred sankmark, kallad Våmmen, mot SW fram till Snäckviken. Tidigare på morgonen hade jag räknat sträckfågel på en annan lokal, varför jag inte kom på plats förrän kl. 10.05. Kl.

10.15 upptäcktes de första vråkarna i NE och med kortare avbrott sågs sedan sträckande vråkar fram till kl. 15.30.

Sammanlagt noterades inte mindre än 526 rovfåglar under dagen. Av dessa utgjorde ormvråken (Buteo buteo) 509 ex. eller 96,So/o. Vidare förekom 12 fjällvråkar (Buteo lagopus), 3 sparvhökar (Accipiter

nisus), 1 duvhök (Accipiter gentilis) samt 1 blå kärrhök (Circus

cyaneus). Dessutom iakttogs i en vråkskruv en juv. havsörn (Haliaeetus

albicilla). Den sågs dock aldrig flyga mot SW varför den ej medtagits i protokollet.

Sträckets förlopp

Vråkarna upptäcktes vanligtvis i riktning mot Sannarsudden och

Hornslandet. Skruvar bildades söder om Näslandet, mitt över viken samt över norra delen av Våmmen. Mellan kl. 10.15 och 12.45 passe­

rade vråkarna i en ganska jämn ström förbi min observationsplats (tab. 1). Kl. 12.45-13.45 noterades dock endast 2 ex. Det är emellertid ej uteslutet att ett visst sträck då förekom bakom min rygg. Kl.

13.45 upptäcktes nämligen en skruv - dagens största - på 76 ormvråkar över vattnet NE halvön Tallarn (se fig. 1). Ett intensivt sträck pågick sedan fram till kl. 14.57. På 47 min. passerade 245 rovfåglar, vilket gör drygt 5/min.

Skruvarna synes huvudsakligen ha bildats ute över vattnet, där således god termik förekommit. Detta fenomen är även iakttaget av

136

Vår Fågelvärld 23 (1964)

0 1km

N

I= observationsplats Fig. l. Observationsplatsens belägenhet vid Sörm.landskusten. (The location oj the

observation point (e) on the east coast oj Södermanlancl, Central Sweclen).

HANNERZ (1950), som den 25.9.1949 såg en sluuv av fjällvråk och

havsörn utanför Rönnskärs udde i Uppland.

Från skruvarna seglade vråkarna vanligen i ett långt led mot

SW, till en mindre del mot WSW. De kunde följas i kikaren över

Våmmen, men försvann sedan i diset. Till en början gick sträcket

lägre än 100 m vid passerandet av Våmmen, medan det efter kl.

12.00 gick betydligt högre, uppskattningsvis 300-400 m. Detta

förklaras av att de varma termiska vindarna då måste ha varit

starkare, vilket utnyttjats av vråkarna.

Vid tre tillfällen mättes tiden, från det vråkarna upptäcktes tills de passerade sydvästra hörnet av viken. Genomsnittlig tid för den

ca 2,5 km långa sträckan blev 10 min., vilket gör 15 km/tim. Det

bör dock observeras att även tiden som tillbringades i skruvarna

inräknades.

137

INGEMAR NORD

Tab. 1. Sträckets fördelning/ kvartstimme (Volume of migration/ 15 min.).

Ormvråk (Buteo buteo) Kvarts timme

I

Fjällvråk Övriga

(15 min. periods) Flockstorlek

(B. logopus) (other species) (flock-size)

S:a (sum)

10.15-30 4:? 4:? 1 1 30-45 0 0 45-00 36 36

I J.00-15 3+ l+ l+ 1 6 l

15-30 z+ 14 16 3 1 30-45 1 1 j 1 45-00 11 11 4

12.00-15 7 7

15-30 44 44 1 30-45 10+ I+ 1+2 14 45-00 1 1

13.00-15 I 1 15-30 0 0 30-45 0 0 45-00 76+ 11 87

14.00-1:, 24 24 15-30 122 122 30-45 37, 39 76 1 2 45-00 2+ 17 19

15.00-15 0 0 15-30 2 2

Summa (sum) I - I 509 I 12 I :;

Räkningen av nåkarna företogs först då dessa lämnat skruvarna

och passerade i höjd med min utsiktspunkt. För observationerna

användes en prismakikare 7 X 50. Det är tänkbart att ett högt gående

sträck kan ha passerat obemärkt, vilken möjlighet påpekats av bl.a.

ULFSTRA�D (1962). Det är dessutom troligt att en del av sträcket

tidigare på morgonen missades. På den plats jag då befann mig,

6 km ,vNvV Strandstuguviken, passerade 4 ormvråkar kl. 08.50.

Det kan tilläggas att fru MAJLIS KARLSSON den 8.10. på förmiddagen

enligt uppgift iakttog ett stort antal vråkar på sträck mot ws,v

vid NävekYarn. ca 20 km SvV Strandstuguviken.

Väderlekssituationen

Ett högtrycksområde. som den 5.10. låg över Centraleuropa. ut­

bredde sig under påföljande dag mot NE och täckte då södra Skan­

dinavien. Vädret i Mellans,·erige den 5.10. var mulet med tjocka

138

+ Il

10

9

8

7

6

5

4

3

2

5.10. 6.10. 7.10.

Vår Fågelvärld 28 ( /f/6./)

Hö sia da slem eralur

5.10. 6.10. ZTO. •c

FN + 16

BGUVÖ 15

14

NÖ 13

BF 12

u Il

G 10

9

8

V 7

Fig. 2. Jämförelse mellan temperaturen kl. 07.00 och högsta dagstemperaturen den 5. - 7.10.1962 på ett antal orter, angivna enligt följande: (Goinparison oj the tem.pera­lure at 07.00 and the inax. temperature on Oct. 5th-7th 1962 in the following places):� - Nyköping (observationsplats, observation poinl), B - Stockholm/Bromma (80 km NE), U - Uppsala (130 km NNE), G - Gävle (220 km N), V - Västerås

(100 km Nl\11:V), F - Falun (220 km NNW), Ö - Örebro (120 km WNW).

på sina håll. Den 6.10. lättade molnigheten något norrut, medan tjocka rapporterades längst i söder. Den 7 .10. var förhållandena i stort sett omvända.

Vädret i Nyköping på morgonen den 7.10. var halvklart och något disigt. Blå himmel lyste igenom rakt upp, men solen förmådde inte tränga igenom. Temperaturen var kl. 07.00 +9 ° C och steg sedan under dagen. Högsta uppmätta temperaturen var +16 ° C. En lätt, avtagande västlig vind rådde under förmiddagen. Lufttrycket var 771 mm.

Genom studium av SMHI:s väderleksbulletiner, har jämförelser kunnat göras mellan ett antal mellansvenska orter den 5., 6., 7. och 8.10. (fig. 2.). Det visade sig att temperaturen kl. 07.00 sjönk betydligt mellan den 5. och 6.; i Falun sålunda hela 6 ° C. Å andra sidan steg maximitemperaturen genomgående, exempelvis i Västerås med 5° C. Mellan den 6. och 7. steg både morgon- och dagstemperaturen med ett par grader.

Vindriktningen under de aktuella dagarna var övervägande \V (SW-NW). Vid inlandsstationerna noterades endast svaga vindar, < 4 m/sek. Stationerna vid Upplands- och Sörmlandskusterna upp­mätte dock något större vindstyrkor, ökande från elen 5. till den 7 .10. Högsta noteringen var 7 m/sek.

139

INGEMAR NORD

Vid Stockholm (Bromma) uppmättes på ca 200 m höjd:

6.10. kl. 01.00 6.10. kl. 13.00 7.10. kl. 01.00 8.10. kl. 01.00

W 4 m/sek, W 4 m/sek, W 10 m/sek, W 5 m/sek.

En ökning av vindstyrkan ägde således rum under natten mellan den 6. och 7.10.

Sammanfattning och diskussion

Ormvråken flyttar som regel på bred front, huvudsakligen mot SW. På grund av sin ovilja att flyga ut över större vattenytor, koncentre­ras sträcket dock som en följd av huvudsträckriktningen framför allt vid Hallandskusten och Skånes sydkust. I en del fall har >>smalfronts­sträck>> iakttagits i inlandet, trots avsaknad av uppenbara ledlinjer. Det rör sig här om platser, som är särskilt gynnsamma för segel­flygande fåglar på grund av god termik. De ormvråkar som flyttar över Falsterbo, torde enligt RuDEBECK (1950) tillhöra huvudrasen och häcka söder om 61 ° N. lat.

En sträckkoncentration till ostkusten av den omfattning som här beskrivits är emellertid inte lika lättförklarlig. På grund av sträckets huvudriktning ligger tanken nära till hands, att de observerade vråkarna skulle ha kommit över Ålands hav från Finland. De finska vråkarna sträcker emellertid mera åt söder och endast ett svagt sträck noteras sålunda på Signilskär (BERGMAN 1951, LINKOLA 1957 m.fl. ).

Det får därför anses mest sannolikt att de observerade ormvråkarnahärrörde från inhemska populationer, som befann sig på flyttning genom Mellansverige, i första hand från Uppland, Sörmland samt möj­ligen Västmanland. Ansamlingen vid Sörmlandskusten torde i detta fall som RunEBECK (in litt.) påpekat, närmast kunna förklaras genom vindavdrift, vilket bestyrks vid en analys av väderleksförhållandena, inom det aktuella området.

Den temperatursänkning som ägde rum i Mellansverige den 5.-6.10. torde ha bidragit till att försätta många rastande vråkar i flytt­ningsstämning. När sedan dagstemperaturen steg kraftigt påbörjades ett starkt bredfrontsträck, (jfr BERG MAN (1951)). På högre höjd möttes

140

Vår FågelvMld 23 (1964)

nu vråkarna av västliga vindar, varför sträcket länkades av utmed Östersjökusten. Den 7.10. var förhållandena ännu mer lämpade för rovfågelssträck än dagen före. De västliga vindarna på högre höjd (jfr. väderleksöversikten ovan) förde vråkarna ut mot kusten där de för att undvika det öppna vattnet korrigerade kursen mot SW inåt land.

Den sörmländska kusten är mycket sönderskuren och består främst av vikar och uddar, orienterade i NNW-SSE. Att bestämt avgöra var sträcket dragit fram, innan det blev synligt vid Strandstugu­viken, ställer sig därför mycket svårt. In till Nyköping sträcker sig en djup vik och det smalaste passagestället är just vid Horn (jfr. fig. 1 ). Från Strandstuguviken har vråkarna tydligen fortsatt rakt mot SW, vilket bekräftas av MAJLIS KARLSSONS uppgifter (se ovan). Intressant i sammanhanget är en uppgift från LENNART LINDE (in litt.) som meddelat, att det sedan gammalt passerar >>mycket rovfågel>> över Lönölandet vid Bråviken. Denna plats ligger 22 km rakt SW om Strandstuguviken. - På förfrågan har SIGFRID DuRANGO meddelat, att något sträck ej förekom i Täby, N Stockholm den 7.10.

Vid Strandstuguviken har jag tidigare vid ett par tillfällen iakt­tagit sträckande vråkar. Största antalet var 54 ex. den 12.10.1958.

På dagen fem år tidigare, den 7.10.1957, observerades nära 100 vråkar på SW-sträck vid Svinsundsfjärden, ca 20 km W Lönö, Östergötland (ANDERSSON & JoHANSSOX 1959).

Av framställningen torde framgå. att ett betydande rovfågelssträck om hösten går längs Sörmlandskusten, främst vid västliga vindar. För att få en klarare bild av detta fenomen, planeras till kommande höst ett samarbete med östergötlandsornitologerna.

LITTERATUR

ANDERSSON, R. & JOHANSSON, s. 1959. Fågelrapport från Norrköpingstrakten 1957 - januari 1958. - VF 18: 225.

BERGl\IAN, G. 1951. Sträckets beroende aY väderleken under 6 flyttningsperioder vid Signilskären, Åland. - Mem. Soc. pro Fauna et Flora Fenn. 27.

HANNERZ, D. 1950. Höstdagar vid Rönnskärs udde. - Sveriges Natur 41: 149-158. LINKOLA, P. 1957. Die Beringungstätigkeit auf der Vogelwarte Signilskär in den

Jahren 1930-56. - Ornis Fennica 1957: 100-106. RuDEBECK, G. 1950. Studies on Bird Migration. - VF, Supplementum 1. ULFSTRAND, S. 1962. Fågelsträcket vid Falsterbo fågelstation år 1959. l\Iedd. från

Falsterbo fågelstation 21. - VF 21: 190-20-!.

141

INGEMAR NORD

S u m m a r y: A concentration of migrating Buzzards (Buteo buteo) at the

east coast of Sweden. On Oct. 7th, 1962 the author paid a visit to Strandstuguviken,

a small bay on the east coast of Sweden (58 ° 43' N, 17° 06' E) about 6 km SE of

Nyköping, province of Södermanland, where an intense migration of birds of prey

was observed. Between 10.15 a.m. and 3.30 p.m. 526 birds of prey passed the observa­

tion point. Among others, 509 Buzzards and 12 Rough-legged Buzzards (Buteo lagopus)

were noted.

Since the main direction of the autumn migration of the Buzzard in Scandinavia

is SW, the main migratory stream is concentrated to the south-western parts of

Sweden. The present concentration on the east coast seems remarkable. It was pro­

bably due to wind drift, an explanation in accordance with available information about

wind speed and direction at Bromma Airport, Stockholm. A short time before the

observations were performed a wind speed of 10 m/sec was measured at 200 m above

sea-level, the direction being mainly W, diverting the migrating Buzzards along

the coast of the Baltic. To avoid the open water they apparently turned s,v again,

heading inland. Warm and relatively clear weather prevailed, which probably aeeounts

for the !arge number of migrating birds of prey.

For many years this part of the country has been known as a district where a relative­

ly intense migration of Buzzards may occur, especially with westerly winds. The

phenomenon is being investigated further.

?\Ianuskriptet inlämnat den 17.12.1962. Förf:s adrnss: Villagatan 7, Flen.

142

Biocidfrågans utveckling

Av

GUNNAR 0TTERLIND

Den i anknytning till Svenska naturskyddsföreningens naturvårdskonferens den 23

november 1963 intensifierade debatten om de kemiska bekämpningsmedlens skadliga biverkningar har pågått under den följande vintern och våren i tidningspress, radio

och TV. Det kan nu, i maj 1964, kanske vara motiverat att ge en sammanfattning av vad som tilldragit sig.

I Statens naturvårdsnämnds regi anordnades den 13 december en konferens i ämnet

med berörda ämbetsverk, institutioner och organisationer. Den utmynnade i en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om snara åtgärder för en ökad forsknings­insats m. m. till klarläggande av biocidernas skadeverkningar. Vid konferensen fram­

kom att Statens naturvetenskapliga forskningsråds naturresurskommitte studerat de av Statens växtskydclsanstalt publicerade betningsförsöken från åren 1946-56. Anstaltens egna värden visade härvid att något skäl att använda elen gängse dosen

kvicksilverbetmedel ej syntes föreligga, enär halv dos vid försöken givit samma resultat. Delvis hade även betning med kvicksilverfria och mindre giftiga medel med­

fört ungefär lika gott utbyte som kvicksilverbetning. - Allmänt synes gälla att jorcl­bruksforskningen endast i ringa grad ägnat tid åt mera ingående undersökningar rörande betningsmeclel och deras biverkningar. Och i den mån annan biociclforskning bedrivits har intresset tämligen ensidigt koncentrerats på avkastningen och problem

i samband med denna. Sveriges ornitologiska förening (SOF) utförde i januari 1964 genom sina medlemmar

en snabbinventering av dittills gjorda iakttagelser angående förgiftningsfall och på­

tagliga frekvensändringar m. m., som kunde sättas i samband med användningen av kemiska bekämpningsmedel. Trots att endast ett par veckor stod till förfogande för

insänclancle av uppgifter gav inventeringen med ett drygt hundratal rapporter från olika delar av landet belägg för hur allvarligt läget är för fågelfaunan. Utan att några

som helst systematiska undersökningar hade företagits, redovisas sålunda 160 täm­

ligen säkra förgiftningstillfällen och därtill ett mycket stort antal andra fakta om frekvensändringar rn. m. i den översikt av materialet, som sammanställts av fil. lie.

INGVAR LENNERSTEDT. Ett flertal arter visade en katastrofal nedgång i sitt bestånd, t. ex. gulsparv, ortolansparv, tornfalk, pilgrimsfalk och blå kärrhök. För havsörn och

berguv påvisades främst ett starkt reducerat häckningsutfall. En sammanfattning av

inventeringens resultat kommer i nästa häfte av VF, Parallellt med SOF-inventeringen startade konservator HJALMAR FLEISCHER i Upp­

sala utfodringsförsök med färgat utsäde för att få fram en >>avskräckningsfärg,,. Det

visade sig härvid att utsäde färgat med victoriablått hade sådan effekt på fåglar. Även om det är sannolikt, att de enskilda fågelindividerna i olika grad, allt efter art m. m., så småningom lär sig förtära utsäde med denna färg, är det uppenbart, att vihär har en metod att åtminstone temporärt minska förgiftningsfallens antal, så länge

kvicksilvermedlen ej tagits ur bruk. I vilket fall som helst bör rödfärgningen av betatutsäde med rodamin utbytas mot behandling med victoriablått eller annan lämplig

143

GUNNAR OTTERLIND

färg - den nuvarande kan ej med blotta ögat skiljas från den röda denatureringsfärg

(eosin), vilken användes för brödsäd, som endast får utnyttjas som foder!

Sistnämnda åtgärd är så mycket mera angelägen som ett ganska allmänt missbruk

av överskottskvantiteter av betat utsäde till foder, särskilt till höns, förekommit.

Företeelsen synes ha varit känd av ansvariga myndigheter och organisationer relativt

länge, utan att några effektiva åtgärder vidtagits (framgår bl. a. av protokoll fört vid

sammanträde med skadefallskornmitten av den s. k. Nämnden för kemiska växt­

skyddsfrågor hos K. Skogs- och lantbruksakademien elen 23.1.1962). Både säkra och

sannolika sådana fall av missbruk och även av stor vårdslöshet vid hantering av betat utsäde registrerades i samband med SOF:s inventering. Oklara förbudsbestärn­

melser och frånvaron av effektiv kontroll har medverkat till att denna hantering

kmrnat fortgå. Sedan SOF-uppgifterna omnämnts i dagspressen (Dagens Nyheter

21.2.1964), offentliggjordes även resultaten från en vetenskaplig undersökning, som

inspirerats av förekommande missbruk (DN 22.2. och 9.3.). Den hade utförts av överläkaren vid yrkesmedicinska kliniken vid lasarettet i Lund, docent STIG TEJNING,

i samarbete med laboratorn vid Statens institut för folkhälsan RAGNAR VESTERBERG.

Dess viktigaste resultat var att hönsen utsöndrade kvicksilvret i äggen och att de

(delvis på grund härav?) kunde förtära kvicksilverbetat utsäde under flera veckor -

med eller utan allvarliga yttre symtom. Värdefulla uppgifter rörande giftets anrikning

i fåglarnas vävnad.er och dess inflytande på deras beteendemönster framkom även.

Äggproduktionen minskade starkt vid utfodring med betad säd. - Liknande missbruk

med inblandning av betat utsäde i brödsäd. inlämnad. till malning har vid upprepade

tillfällen konstaterats vid kontroll, bl.a. av folkhälsoinstitutet. Tillräckliga resurser

för en löpande kontroll har dock hittills saknats.

I slutet av februari meddelades även (DN 28.2.) att laborator GUNNAR WIDMARK

vid Stockholms universitet börjat en undersökning rörande DDT-halten i människans

kroppsfett. Prov från 19 personer, tagna i samband med magoperationer på ett sjuk­hus i Stockholm, visade preliminärt en genomsnittligt lika hög halt av DDT-rester,

som man tidigare konstaterat i England: 2,3 mg per kg, i ett fall dock 12 mg per kg, eller ungefär lika mycket som man i genomsnitt funnit i USA vid en undersökning

1961-62. - Från Storbritannien korn litet senare mycket oroande uppgifter rörande

hög halt klorerade kolväten, främst rester efter DDT och aldrin-d.ieldrin, särskilt i

fiskätande fågelarter, såsom häger och skäggdopping, samt i ägg hos pilgrimsfalk

och kungsörn (N. W. MooRE & 0. H. w·.u.rcER, Nature 201: 1072-1073, 1964). I

tidskriften British Birds (57: 89-102, 1964) berättar J. D. LoCKIE & D. A. RATCLIFFE

även om med 60% reducerad. fortplantning hos de skotska kungsörnarna, uppenbarligen

till följd av klorerade kolvätens användning i fårskötseln. Fåren tvättas i vatten med

tillsats av DDT eller dieldrin, som härigenom kan upptagas och anrikas i deras kropps­fett - örnarna lever huvudsal<ligen av självdöda får. Liknande iakttagelser har

tidigare gjorts i USA.

Det allmänna intrycket är att biocidkontamineringen är långt framskriden och

att endast bristen på undersökningar invaggat oss i skenbar säkerhet. l\Iåhända

kommer nu planerade undersökningar att visa på större inflytande än vi anat av

DDT och liknande preparat även i den svenska fågelvärlden och i våra livsmedel.

Det är mycket viktigt, att samtidig analys i största möjliga omfattning kommer till

stånd för både kvicksilver och klorerade kolväten (ev. även andra aktuella ämnen)

vid analys av skadefaJI. Knappast något bekämpningsmedel är f.ö. bevisat vara helt

144

Vår Fågelvärld 23 (1964)

Fig. I. En säck kvicksilverbetat utsäde (korn) utslängd på en soptipp i Blekinge och tillgänglig för näringssökande fåglar påsken 1964. Bredvid låg rester av säckar med kvarvarande klumpar av betad havre. En koltrast sågs plocka i sig av kornet. Sannolikt hade säckarna legat ute hela vintern och lett till många fåglars död. Ett annat exempel på otillåten vårdslöshet rapporterades nyligen från en kvarn vid Örebro, där man vid samma tid kastat ut rester av betat utsäde - trots all debatt

i press och TV. Foto: Blekinge läns tidning.

ofarligt för fågelfaunan. Här behöver t.o.m. de som oskyldiga betecknade fenoxi­ättiksyrederivaten, som användes mot ogräs och lövsly m.m., undersökas med hänsyn till sina ev. skadeeffekter.

I mitten på februari signalerades från växtskyddsanstalten (Sv. D. 11.2.), att man var beredd rekommendera odlarna en minskning av dosen kvicksilverbetmedel till hälften. I början av mars utkom ett särskilt betningsnummer av anstaltens tidskrift, Växtskydclsnotiser (nr :?). Det konstateras i detta att halv dos i genomsnitt medfört praktiskt taget samma skördeutbyte som elen tillämpade normaldosen (ca 15 mg metalliskt kvicksilver per kg utsäde). Betning vore t.o.m. delvis helt onödig, om ut­sädet genom kontroll av Statens centrala frökontrollanstalt visats vara friskt. Det bör i sammanhanget nämnas, att man i Danmark sedan länge använt en fjärdedels till halv dos jämfört med i Sverige, och i Storbritannien uppgives man använda en tredje­del av svensk standarcldos!

145

GUNNAR o=ERLIND

Det svenska växtskyddet synes tyvän snarare ha koncentrerat sina betningsförsök

på att utröna vilken högsta dos utsädet tålde än på uppgiften att konstatera vilken

minsta dos, som kunde vara tillräcklig. Några försök med fjärdedels dos synes över­

huvudtaget ej ha gjorts! Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att våra jord­

brukare årligen torde ha »gödslat,> sina åkrar med kvicksilver till en kostnad av 1- 2

milj. kr till ingen nytta för jordbruket, men till mycket stor skada för fågelvärlden.

Fortsatta försök är uppenbarligen av nöden, liksom även ett statistiskt säkrare under­

lag till frågans bedömning, om kvicksilverbetning överhuvudtaget ska kunna accep­

teras i avvaktan på ofarligare medel. De yrkeshygieniska riskerna för människan och

kontrollsvårigheterna är även viktiga argument för kvicksilverpreparatens avregist­

rering som bekämpningsmedel. Fortsatt grov vårdslöshet vid hanteringen av betat

utsäde har under våren noterats, bl.a. från sådden i Skåne och från betningsverksam­

heten (se fig. 1). I maj 1964 rapporteras också högar av rester och avfall från bet­

ningen utkastade i omgivningen vid ett flertal mindre kvarnar i Bohuslän (åtminstone

på en plats med näringssökande höns).

Den nyinrättade Giftnämnden - registreringsmyndighet för bekämpningsmedlen -

kan sägas ha fått sitt »elddop>> i samband med biociddebatten. Den förestående om­

registreringen av alla här aktuella preparat i överensstämmelse med den nya bekämp­

ningsmedelsförordningen och utfärdande av nya säkerhetsföresluifter måste betraktas

som en rensning av ett veritabelt augiassta.ll. Som exempel på elen allmänna löslighetcn

vid tidigare registreringsförfarande må nämnas, att firmor, som haft ett väl inarbetat

preparatnamn, t. ex. för ett höggiftigt kvicksilverbetmedel fått inregistrera betnings­

preparat av typ desinfektionsmedel (tiram) under samma namn - blott med tillägg

av annan siffra efter namnet! En av svårigheterna att få utrönt vilket betningsmedel,

som använts vid iakttagna förgiftningsfall, ligger just i de oklara preparatbcteck­

ningarna.

Genom beslut den 4 mars 1964 har giftnämnden förbjudit användningen av aldrin

och dieldrin som betningsmedel och helt förbjudit användningen av fosfor som

bekämpningsmedel. I form av fosformos och fosforolja har sistnämnda ämne som

bekant använts mot bl. a. kråkor och gnagare. Nämnden underströk vidare ange­

lägenheten av att minska doserna och inskränka kvicksilverbetningen i den utsträck­

ning som rekommenderats genom växtskyddsanstaltens ovan nämnda publikation.

Tyvärr synes denna rekommendation ha fått mycket ringa effekt vid vårsådden 1964,

dels torde utsädet delvis redan ha betats, när rekommendationen kom, dels uppgives

att de vanligaste betningsmaskinerna skulle vara så konstruerade, att man ej kunde

använda halv dos (!). Frånvaron av klara direktiv för det tekniska förfarandet -

betingad bl. a. av betningsmedelsindustriens brist på intresse för åtgärden - har

bidragit till sistnämnda uppfattning. Däremot har från utsädesföretag och central­

föreningar omvittnats, att efterfrågan på obetat utsäde ökade inför vårsådden 1964.

Tydligen är det dock nödvändigt, att genom särskild författning eller genom registre­

ringsbestämmelser fastställa den maximala dos kvicksilvermedel, som tills vidare får

användas för resp. sädesslag m.m.

lVIan får livligt hoppas att förbudet rörande betning med aldrin och dieldrin, som

är ett viktigt steg i rätt riktning, snart utsträckes att gälla generellt även för dessa

ämnens användning för jordbehandling m. m. De anrikas ej blott i maskar och insekts­

larver, som förtäres av fåglar, utan också i grönsaker, t.ex. i morötter. Att kvicksilver­

medlen snarast möjligt bör ersättas av ofarligare medel har redan antytts.

146

!"år Ji'ågeh-ärld 2J (1.96.J)

Fig. 2. Kvicksilverförgiftad fasan (Phasianus colchicus). Bilden illustrerar några av förgiftningssymtomon med balansrubbning, partiell förlamning av ben och fötter, samt kramptillstånd. Fotografiet är taget i samband med försök, som utförts p å

Statens veterinärmedicinska anstalt. Foto: BORIS ENGSTRÖM.

147

GUNNAR OTTERLIND

Giftnämnden har även hos Kungl. Maj:t begärt förtydligad och skärpt lydelse av

bestämmelserna i bekämpningsmedelsförordningen, så att det klart framgår att straff. sanktionerat förbud råder mot användning av betat utsäde av alla slag till annat än

utsäde och att åsidosättande av nödig aktsamhet vid hantering av betat utsäde m. m. även medför straffansvar. Utfodring av djur med betat utsäde bleve därmed definitivt

förbjuden. I proposition nr 139 till årets riksdag har förslag till sådan ändrad lydelse

av nämnda författning upptagits. Vederbörande statsråd uttalar även bl. a., att han

fäster stor vikt vid pågående undersökningar rörande blåfärgning av utsädet.

Vid planeringen av aktuell forskning rörande biocidernas skadeverkningar har,

liksom även tidigare, ett betydande arbete nedlagts av naturvetenskapliga forsknings­

rådets naturresurskommitte, nu i samarbete med Statens veterinärmedicinska anstalt.

Dessa institutioner har gemensamt för Kungl. Maj:t framlagt on forskningsplan

rörande biocidernas ekologiska effekter och hemställt om ett anslag på ca 700.000 kr.

I vad gäller ornitologiska frågeställningar har planerna diskuterats med SOF. Vidare har växtskyddsanstalten och institutet för folkhälsan begärt medel på tillhopa ca

570.000 kr för ett tvåårigt forskningsprogram rörande bekämpningsmedelsrester i

livsmedel. I proposition till Riksdagen nr 69, 1964, har emellertid endast upptagits

ett belopp på 250.000 kr till undersökningar rörande biocidernas biverkningar m. m.,

att disponeras enligt plan som avses att utarbetas genom jordbrukets forskningsråd. Därjämte talas i propositionen om on planerad utredning rörande hela det aktuella

problemkomplexet. Jordbruksministern har sedermera (23.4.) av Kungl. i\'laj:t be­

myndigats tillkalla högst sju sakkunniga för utredning angående >>planeringen av

forskning rörande våra naturresursers bevarande och utnyttjande jämte vissa därmed

sammanhängande frågor,>. I direktiven säges att den del av arbetet, som särskilt berör biocidernas negativa biverkningar, »torde böra bedrivas skyndsamt,>.

Kungl. Maj:t har under vinterns lopp uppvaktats med ett flertal framställningar

från skilda organisationer med anhållan om snabba åtgärder i biocidfrågan. Så yrkade

t. ex. Svenska naturskyddsföreningen på omedelbara provisoriska ingripanden i av­

vaktan på en mera fullständig utredning. Dessa åtgärder skulle bl. a. omfatta en

begränsning i användningen av kemiska bekämpningsmedel och en samordnad ochväsentligt förstärkt forskningsinsats. Liknande framställningar föreligger även från

K. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte och Sv. djurskyddsföreningen. Sv.

jägareförbundet gjorde vid sin kongress i mars ett uttalande i samma riktning, poäng­

terande problemets allmänna vidd. Även andra organisationer, t. ex. Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund, har till regeringen framfört krav på ökad forskning och kontroll till skydd mot skadeverkningar, både när det gäller livsmedel och ute i

naturen.

SOF yrkade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 februari på största möjliga in­skränkning i användningen av kvicksilverbetmedel genom särskild förordning och på

skyldighet att i första hand använda mindre giftiga och snabbt nedbrytande preparat.

Vidare förordades att totalförbud mot användning av aldrin, dieldrin, endrin och

liknande ämnen borde övervägas, att blåfärgning av utsädet skulle påbjudas, att även illaluktande preparatbehandling av utsädet borde prövas med tanke på gnagarna och

deras roll som bytesdjur för rovfåglar, samt att åtgärder till tekniska förbättringar

för undvikande av spill vid sådden skulle vidtagas. Det yrkades också på skärpt kon­troll och en allmän omprövning genom jordbruksforskningens försorg av nödvändig­heten att bruka olika bekämpningsmedel. Temporärt eller provisoriskt förbud för de

148

Vår Fågelvärld 23 (1964)

mest höggiftiga ämnena borde även övervägas. Förbud under exempelvis fåglarnas

häckningstid är önskvärt i största möjliga utsträckning. En allmän översyn av gällande

författningar, klarare förbudsbestämmelser, större kontrollresurser och utvidgad bok­

föringsskyldighet rörande utförda bekämpningsåtgärder var andra framförda önske­

mål. Ifråga om forskningen underströks särskilt behovet av större analysresurser och

sådana undersökningar som snabbt kan ge resultat för reglering av biocidernas

användning. Avslutningsvis poängterades att de skador som träffat fågelfaunan är

att betrakta som mycket allvarliga varningssignaler och att föreslagna åtgärder på

längre sikt även främjar människans hälsa och överlevnad. Med SOF:s skrivelse till

Kungl. Maj:t överlämnades elen utförda biociclskadeinventeringen.

I en tidigare framställning till Kungl. Maj:t har SOF yrkat på att giftnämnden,

med hänsyn till sin centrala ställning ur naturvårdssynpunkt, skulle kompletteras med

en ledamot representerande naturskydd eller teoretisk biologisk forskning. Föreningen

har vidare avgivit yttrande till giftnämnden i frågan rörande förbud mot användning

av fosfor och därvid avstyrkt registrering som bekämpningsmedel.

Biociddebatten har resulterat i tre motioner i Riksdagen nr 115 och 540 i Andra

kammaren och 319 i Första kammaren (därjämte två likalydande nr 93= 115 och

420=319 i motsvarande kammare). SOF har beretts tillfälle yttra sig över motionerna

till Riksdagens allmänna beredningsutskott och därvid i huvudsak anfört vad som

tidigare sagts i skrivelse till Kungl. Maj:t. I anknytning till motionernas innehåll

framhölls vikten av att en reell ekonomisk granskning kommer till stånd av biocid­

användningens lönsamhet på lång sikt, med hänsyntagande även till skadliga biverk­

ningar. Betydelsen av en ökad upplysningsverksamhet underströks likaledes.

I skrivelse till naturresurskommitten hos naturvetenskapliga forskningsrådet har

SOF uttryckt önskemål om att preliminära stickprovsundersökningar företages

rörande halten av bekämpningsmedelsrester, främst kvicksilver och klorerade kol­

väten, i åkerjord samt i vattendrag och sjöar, som är särskilt utsatta för sådana

restrisker.

Från elen komiska industriens, delvis även från växtskydclets och jordbruksorganisa­

tionernas sida har man i debatten hävdat att biocidskadorna på fågelvärlden över­

drivits och att överhuvudtaget brist på bevis förelåge. Självfallet kan en nedgång i

fågelbestånds numerär ske också av andra, mera naturliga orsaker. Att dessa ändringar

ibland kan vara svåra att avgränsa från biocideffekter, när ändringar t. ex. av kultur­

landskapets struktur varit parallella med biocidbruk, är också klart. Detta har vi

inom SOF även alltid tagit hänsyn till. Och vad gäller bevis, så föreligger i begränsad

omfattning klara sådana, både genom kemisk analys och direkta iakttagelser - trots

nästan fullständig frånvaro av systematiska undersökningar. Därtill kommer för flera

arter en överväldigande indiciebevisning, särskilt när det gäller kvicksilverbetmedlen

i vårt land.

Det försök till bagatellisering av föreliggande fakta, kombinerad med en hård reklam

för betning av allt utsäde, som en tillverkare av kvicksilverbetmedel gjort, är anmärk­

ningsvärt. Detta särskilt som företagets forskningschef i tidningspressen, dels lämnat

uppgifter, varav framgår att exempelvis en sparv kan uppnå akut förgiftning med

kvicksilverpreparat genom fem-sex dagars konsumtion av betat utsäde, dels med­

givit, att man ej säkert vet hur de höggiftiga kvicksilvermedlen nedbrytes i jorden

(se GHT 15.2. och 18.2.1964). Sannolikt kan dessutom förgiftningen vid ogynnsamma

betingelser bli akut betydligt tidigare än angivits! Någon akut förgiftning behöver f.ö.

149

GUNNAR OT'l'ERLIND

icke inträffa. Det räcker ute i naturen - i motsats till vid laboratorieförsök - med

en obetydligt nedsättning av konditionen, för att rovfåglar och andra omvärldsfak­

torer skall eliminera individ som förtärt gift. Att fasaner i likhet med tamhöns dock

synes tåla relativt höga doser av kvicksilverbetmedel är klarlagt. En jordbrukare åbe­

ropade också nyligen i ett TV-program förekomsten av en god fasanstam som ett tecken

på jordbruksgifternas oskadlighet. Det är ej heller uteslutet att vi under lång tid kan

ha kvar en, låt vara m. el. m. giftbemängd fasanstam, trots låg kläckningsprocent m.m.

- genom ständigt tillskott från gästfria miljöer. Säkert är att stammen blir bättre

utan kontakt med kvicksilverbetat utsäde och annan biocidanvändning! - Det har

sagts att man skulle ha använt kvicksilvermedel redan under 1920- och I 930-talen

utan några skadeeffekter noterats. Häremot kan bl.a. invändas. att det ej var fråga

om samma föreningar och appliceringsmetoder som nu och att bruket då var av be­

tydligt mindre omfattning. Först vid mitten på 1950-talet hade de nu aktuella prepa­

raten nått allmän och rutinmässig användning i större delen av det svenska jordbrnket.

Ökat �pill vid sådden till följd av övergång till maskinclrift kan även ha medverkat

till förgiftningseffekten på fågelfaw1an.

Som framgår av upprop i föregående häfte av VF oeh genom lokalavdelningar och

ombud utsända formulär, avser SOF i mån av sina rnsurser att fortsätta insamlingen

av bC'vis i form av observationsmaterial i anknytning till användning av bekämpnings­

medel, genom studium av häck.ningsresultat och inventering av särskilt aktuella

arters bestånd, samt genom medverkan i insamling a\' falh-ilt m. m. för veterinär­

rnerli<'inska anstaltens räkning. Sv. naturskyddsföreningcn har bland sina rnC'cllemmar

startat en liknande aktion till ytterligare klarläggande av biocidskadorna.

Avslutningsvis kan sägas att biocidprnblemet numera till stor del framstår som en

beklämmande brygd av långt gående utvecklingsoptimism, mäktig reklam - ej sällan

genom världsomfattandc koncerner-, okunnighet och ansvarslöshet. Det är en inter­

natio,1011 företeelse vars extrema utveckling möjliggjorts genom att de icke kommer­siellt finansierade forskningsinstitutionerna och de statliga kontrollerande organen all­

mänt saknat resurser att följa utvecklingen och därmed förlorat kontrollen ö,·er den. Då de negativa verkningarna av biociderna ej blott berör naturen omkring oss utan

även människan själv, hennes hälsa och framtid, är det hög tid ntt vidtaga motåt­gärder - och e f f c k t i v a sådana!

150

Beräkning av ejderns (Somateria mollissima)

sträckhastighet

(Meddelande nr 43 från Ottenby Fågelstation)

Av

OLOF RYDEN & HANS K.ÄLLAKDER

Inledning

Fåglarnas sträckhastighet och därmed förbundna problem är ett

område som behandlats mycket knapphändigt i litteraturen. Enstaka

observationer. som ofta av en tillfällighet gjorts från bilar, tåg och

flygplan, finns redovisade i stor mängd, medan de organiserade och

målinriktade undersökningar som genomförts är mycket få. Samman­

fattningar av publicerade uppgifter har gjorts av CooKE (1933),

JACK (1954) samt MEINERTZHAGEN (1921, 1955), som dessutom själv

utfört mätningar på ett stort antal arter. De återgivna hastigheterna

baserar sig emellertid på ett fåtal eller icke angivet antal mätningar,

som dessutom utförts under mycket skiftande förhållanden, varför

deras tillförlitlighet stundom kan betvivlas. Många mätningar har

gjorts med stoppur eller stoppur plus teodolit, men någon mer precise­

rad metod har ej använts eller åtminstone ej redovisats. Det anges

vidare sällan om de framlagda hastigheterna är färd- eller kurs­

hastigheter (f ä r d h a s t i g h e t = hastighet i förhållande till jord­

ytan utan hänsynstagande till vindens inverkan, eng. ground speed;

k u r s h a s t i g h e t = hastighet i förhållande till elen omgivande

luftmassan, eng. still-air speed). Detta gör att de inte kan jämföras

sinsemellan. Denna svaghet har även påpekats av de nyss nämnda

författarna. ALLEN (1939) har visat hur hastigheterna principiellt

kan beräknas grafiskt med hastighetstrianglar. en metod som även

JACK (op. cit.) tar upp.

Under senare års radarstudier över fågelsträck har visserligen

exakta beräkningar av fåglarnas ( = ekonas) kurshastigheter kunnat

utföras. Man har härvid emellertid mycket små möjligheter till art­

bestämning av de enskilda ekona, vilket tillsammans med svårig­

heterna att bestämma vindriktning och vindstyrka i just ekonas

höjdläge begränsar värdet av denna metod (jfr dock HARPER 1958

och MASCHER et al. 1961).

151

OLOF RYDEN & HANS KÄLLANDER

I föreliggande undersökning har metoden med hastighetstrianglar

begagnats, men beräkningarna utförts numeriskt, vilket gör metoden

praktiskt användbar exempelvis vid den beräkning av statistiska

säkerhetsgränser, som är önskvärd med tanke på de många felkällorna.

Metod

Föreliggande undersökning grundar sig på hastighetsmätningar av

sjöfågelssträcket i Kalmarsund, utförda vid Revsudden på Skäggenäs­

halvön, cirka 20 km N Kalmar, den 15.4., 16.4., 18.4.-21.4. samt

23.4.1962.

Genom observationer från fastlandet och båt i Kalmarsund beräk-

0 2 3km

Fig. 1. Karta över observationsområdet i Kalmarsund. Den grova pilen markerar fåglarnas sträckriktning, A och B observationspunkterna, A-a och B-b parallella syftlinjer dragna i rät vinkel mot sträckriktningen. (Map showing the observation area. The arrow denotes the direction of the migrating birds, A and B cire the observation points; A-a and B-b are parallel lines of reference at right angles to the direction of migration).

152

Vår .F'ågeZ.värld 23 (196.J)

nades sträckets medelriktning till N 24 ° E. Vid vardera av två punkter på Skäggenäs, A och B (se fig. 1), insyftades en mot sträcket vinkelrät linje (S 66° E). I dennas riktning inplacerades på båda punkterna med hjälp av kompass två stolpar ca fem m från varandra. Dessa stolpar tjänade sedan som riktmärken för observatören. För­bindelse mellan observatörerna upprätthölls med fälttelefon. Observa­tören vid punkt B startade ett stoppur, då han via telefonen fick besked om exakt när en fågelflock passerade syftlinjen A-a och stannade stoppuret, då flocken passerade syftlinjen B-b (jfr. fig. 1 ).

Vindstyrkan uppmättes omkring var 15:e min med hjälp av en vindmätare av propellertyp (enl. dr ÖSTMAN). Vindriktningen bestämdes med vindflöjel och kompass.

Mätmaterialets behandling

Avståndet mellan punkterna A och B (1010 m) samt vinkeln A-B-b (78°) uppmättes på den ekonomiska fotokartan och fåg­larnas flygsträcka (x) beräknades enligt följande (jfr fig. 2): x = sin78° • 1010; X = 988.

Fåglarnas färdhastighet i km/tim uträknades sedan på vanligt sätt. För att få kurshastigheten, dvs. hastigheten vid vindstilla, skall färdhastigheten korrigeras med den vindstyTka som påverkar fåglarna. Detta sker enligt följande formel (jfr. fig. 3):

Vk2 = V/+Vv

2-2 vf vv . COSlX,

Vk = den sökta kurshastigheten i km/tim, V 1 = uppmätta färdhastigheten i km/tim,

V v = uppmätta vindhastigheten i km/tim och a = vinkeln mellan fåglarnas färdriktning och vincfriktningen.

Medeltal, spridning och medelfel beräknades sedan med gängse statistiska metoder.

Felkällor

F 1 y g r i k t n i n g. Flygriktningen växlar påtagligt vid starka västliga och ostliga vindar, dvs. sidvindar, en svårighet som, så vitt vi kan förstå, ej kan bemästras på annat sätt än genom uteslutande av de flockar som håller en tydligt avvikande kurs och genom att om möjligt ange felgränser för de uppmätta hastigheterna. Varje av­vikelse från den beräknade flygsträckan får (bortsett från vindpå-

153

N

b

A

66°

a

Fig. 2. Beräkning av ejderflockarnas flygsträcka (x) under tidtagningen. A och B utmärker observationspunkterna (jfr. fig. 1). Syftlinjerna A-a och B-b är lagda vinkelrätt mot sträck.riktningen. Sträckan A-B= 1010 m. Vinkeln mellan A-B och B-b= 78 °. Ekvationen x=sin 78° , 1010 ger x= 988 m. (Oomputation of the distance (x) covered by migmting Somateric, mollissima during ground s7Jeed measurements.A and B denote the observation points (cf. Fig. 1). A-a and B-b are parallel lines of reference at right angles to the flight direction. Distance A-B=l010 m. 'l'he angle between

A-B and B-b=78°. 'l'he equation x=sin 78° , 1010 is solved, and x=988 ni).

Fig. 3. Bestämning av sträckhastigheten med hjälp av hastighetstriangel. Vk=clen sökta kurshas_tigheton (hastigheten i vinds�illa). V i=clen uppmätta fä�·dha_stigheten. Vv=vmdhast,gheten. oc=vmkeln mellan faglarnas färdnktnmg och vmdnktnmgen.Se f.ö. texten. (Oomputation oj still-air flight speeds with the aid of a t1·iangle oj velocity. Vk=still-ai1· speed. V1=ground speed. Vv=wind velocity. oc=angle between the trackoj the birds and wincl direction). A formula for mathematical computat·ion oj Vk is given

in the te.rt).

154

Vår Fågelvärlcl 23 (1964)

verkan) till följd att för låg hastighet noteras. Felet är sålunda konstant. Vid vindstilla medför en avvikelse i flygriktningen på 10°

ett fel på l,5% av hastigheten, medan 15 ° ger 3,4% och 20° ger

6,4%. V i n d h a s t i g h e t. Den begagnade vindmätaren är så konstrue­

rad, att en propeller roterar under en minut, varefter vindstyrkan avläses. Det kan anmärkas, att en på så sätt uppmätt vindstyrka endast gäller för de flockar som passerar under denna minut, eftersom framförallt vid starka vindar vindhastigheten fluktuerar avsevärt med små intervaller. De vindkast, som orsakar vindhastighetens växlingar är dessutom ofta mycket lokala. Särskilt vid vissa vind­riktningar måste man räkna med horisontella skillnader i vindhastig­Jrnten mellan stranden (där mätaren stod) och öppna sjön. Sålunda existerar en relevant vindstyrka strängt taget endast i den mån man kan följa varje enskild flock och i omedelbar närhet av denna registrera varje vindpåverkan. Felen torde dock i stor utsträckning utjämnas med många mätningar. Då mätarens felvisning har bestämts till omkring 10% har vi funnit det korrekt att vid databehandJingen avrunda de uppmätta vindstyrkorna till närmaste halva m/sek.

Beträffande vindstyrkans variation med höjden har det visat sig ytterligt svårt att på något tillförlitligt sätt beräkna denna, dels på grund av att fåglarnas exakta flyghöjd svårligen kan bestämmas. dels emedan det oss veterligt inte existerar någon beräkningsmetod. som tar hänsyn till alla de faktorer som spelar in, t.ex. turbulensen vid vattenytan och dess skiftande inverkan vid olika vågtyper. Vår vindmätare var placerad cirka 2 m ö.h. och flertalet av de flockar, vars hastighet vi mätte, passerade strax över vattenytan.

V i n d r i k t n i n g. Beträffande vindriktningen gäller i stort sett ovanstående resonemang. Också vindriktningen växlar ständigt inom ett avsevärt område. Vi har med största möjliga noggrannhet avläst ett medelvärde. Även i detta fall bör felet vara slumpmässigt.

Om felen tänkes adderade till varandra, vilket vid en enskild mät­ning förefaller plausibelt, så visar en matematisk analys av felkällornas inbördes betydelse, som utförts av teknolog PER ALMGREN, Lund, att den allvarligaste felkällan är bristfälligheter vid registrering av vindstyrkan, som svarar för ej mindre än omkring ¾ av det samman­lagda felet.

Av det sagda framgår, att en enskild mätning med den beskrivna metoden har ett begränsat värde. Då materialet till över 90% om-

I 55

OLOF RYDEN & HANS K.Ä.LLANDER

fattar ejder (Somateria mollissima) har vi valt att vid den statistiska

bearbetningen endast behandla denna art. De enstaka mätningar

som gjordes på andra arter redovisas utan anspråk på representativitet.

Resultat

Medelkurshastigheten för ejder beräknades till 70, o km/tim. N

(antal mätningar)= 354; a (standardavvikelse)= 5,2; aM (medel­

värdets medelfel) = 0,3. Statistiskt sett ligger alltså 95% av de

uppmätta hastigheterna mellan 60 och 80 km/tim. Det är emellertid

omöjligt att avgöra hur stor del av denna spridning som beror på

mätfel och hur stor del som beror på fluktuationer i ejdrarnas sträck­

hastighet. Det torde i varje fall vara realistiskt att anta att medelkurs­

hastigheten för ejder vid de förhållanden, under vilka våra mätningar

utfördes, ej skiljer sig nämnvärt från det medelvärde vi erhållit.

För att belysa skillnaderna mellan kurshastigheten och de vid högre

vindstyrkor uppmätta färdhastigheterna kan som exempel nämnas

att åtskilliga färdhastigheter omkring 110 km/tim noterades vid

stark medvind, medan vid hård motvind så låga färdhastigheter som

ca 35 km/tim förekom. Som kuriositet kan anges några färdhastig­

heter för lom (Gavia sp.) på över 120 km/tim (i medvind).

Ett mindre antal mätningar gjordes på åtskilliga andra arter.

I tabell 1, redovisas resultaten från dessa. Alla hastigheter är kurs­

hastigheter.

Tab 1. Kurshastigheten hos vissa arter. Antalet mätningar ä,· dock ej tillräckligt stort för att värdena skall kunna anses representativa. (Still-air speed oj some species. Th6 number oj m6asurements are however too jew so the va,lues cannot claim to be representative.)

Art

IKurshastighet i km/tim

I Antal mätningar

(species) (Mean still-air speed, km/h) (Number oj measurements)

Gavia sp . ............... 77,9 (a=6,i; aM=O,9) 68 A rdeci cinereci . . . . . . . . . . . 42,o 2

Anas platyrhynchos . . . . . . 71,8 3

Bucephala clangula . . . . . . . 71,2 4

Melanitta nigra . . . . . . . . . . 79,o 5 M ergus serrator . . . . . . . . . . 72,4 29 M. merganser . . . . . . . . . . . 70,4 6

Numenius arquata . . . , . . . . 68, 7 5 Haematopus ostralegus . . . . 62,3 6

Larus fuscus . . . . . . . . . . . . 5O,0 2

L. argentatus . . . . . . . . . . . . 47,2 2 L. marinus . . . . . . . . . . . . . , 57,5 2 L. canus . . . . . . . . . . . . . . . . 47.9 2

156

Vnr Fågelvärlcl 23 ( 1964)

Diskussion

Som lätt inses av det föregående ställer metoden speciella krav på

sträckets karaktär. Någon större spridning i fråga om sträckrikt­

ningen kan inte tolereras, varför metoden bäst lämpar sig för mät­

ning av sjöfågelssträck längs en rak kust eller sjöstrand, ehuru den

med smärre ändringar torde kunna tillämpas på vissa lokaler för

t.ex. småfåglar. En god sträckintensitet är självfallet också nöd­

vändig för att metoden skall ge ett kvantitativt tillfredställande

utbyte.

Följande förbättringar av metoden skulle avsevärt reducera fel­

källornas inverkan. Flygriktning och därmed flygsträcka kan med

stor noggrannhet bestämmas för varje mätning genom att båda

observatörerna är utrustade med vinkelinstrument, med vilka de

för varje fågelflock mäter vinkeln A-B-inflygningspunkten på

sträckan A-a, respektive vinkeln B-A-utflygningspunkten på

sträckan B-b (se fig. 1). Härvid behöver fåglarnas exakta sträck­

riktning ej i förväg vara känd utan de parallella syftlinjerna kan

skära denna under godtycklig vinkel. Med självskrivande instrument

för kontinuerlig registrering av vindstyrka och vindriktning kan

mätningarnas noggrannhet ytterligare väsentligt höjas.

Andra problem som vore av intresse att undersöka, förutom bestäm­

ning av fåglarnas sträckhastighet är, vilka faktorer utöver vind­styrka som påverkar denna hastighet. Vilken betydelse har andra

meteorologiska förhållanden, såsom temperatur eller siktförhållanden?

Påverkas sträckhastigheten indirekt av t.ex. årstid, flocktäthet och

flyghöjd och om så är fallet, på vilket sätt?

LITTERATUR

ALLEN, F. H. 1939. Effect of wind on flight speeds. - Auk 56: 291-303. CooKE, M. T. 1933. Speed of bird flight. - Auk 50: 309-316. HARPER, W. G. 1958. Detection of bird migration by centimetric radar - a cause

of radar "angles". - Proc. Roy. Soc. B 149: 484-502. JACK, A. 1954. Hur fåglarna flyger. Stockholm. l\IASCHER, J. W., STOLT, B.-0. & WALLIN, L. 1962. Migration in spring recorded by

radar and field observations in Sweden. - Ibis 104: 205-215. l\lEINERTZHAGEN, R. 1921. Some preliminary remarks on the velocity of migratory

flight among birds, with special reference to the palaearctic region. - Ibis Ser, 11, vol. 3: 228-238.

;ifEINERTZHAGEN, R. 1955. Speed and altitude of bird flight. - Ibis 97: 81-117.

157

OLOF RYDEN & HANS KXLLANDER

S u m m a r y : Calculations of migratory flight speed with special reference

to the Eider (Somateria mollissima) (Ottenby Bird station Report No. 43.)

- The weaknesses in many earlier attempts to calculate the flight speed of birds are

pointed out. Tims the influence of wind on speed and direction of flight has not always

been taken into adequate consideration. In the present investigation a method of

eliminating part of the errors caused by wind speed and direction (as described by

ALLEN 1939) is applied to a material of flight records, which has been subjected to

statistical treatment.

The recordings were made on the Skäggenäs peninsula (56° 46' N, 16° 30' El in the

Kalmar Sound during the spring migration 1962. Two observers at observation points

A and B (Fig. 1) co-operated by means of a field-telephone equipment. The birds

(mainly S. mollissima and other ducks) were timed when crossing two parallel lines of

reference (A-a, B-b. Figs. 1 and 2) aimed at right angles to the birds' mean flight

direction. ,vind direction and velocity were registered continuously.

The still-air speeds were computed from the birds' ground speed and the wind

velocity, using the formula on p. 153.

Main sources of error are, a) deviations from the estirnated direction of flight resulting

in too low ground speed values and b) variations in the speed and direction o[ the

wind during the course of the observations (the recorded values are means). The

error from wind variations is largely unbiased and therefore disappears with a !arge

number of measurements. The error from course deviations, on the other hand, is

systematic, because it will always give too low speeds. Tims, a deviation by 10 ° from

the estimated direction of flight will cause an error of 1.5% of the computed speed

(disregarding the somewhat changed influence of the wind). Therefore all birds flying

in obviously deviating directions must be excluded from the calculations. Clcarly

this difficulty could have been overcome by assessing, with the aid of a range-finder,

the exact distance at which each flock crossed each of the lines of reference. However,

we had no such instrument at our disposal.

The mean still-air speed of the migrating Somaleria mollissima under these conditions

was 70.o km/h (N =354; a=5.2; aM =0.3). The speeds of 13 other species were cal­

culated in the same manner and are presented in Table l. However, as the measurn­

ments available are too few these latter values cannot claim to be representative.

Obviously, this method for estimating the flight speeds of migrating birds has

certain !imitations. In particular a fairly intense unidirectional migration is desirable

to secure quantitatively satisfying results.

:i\Ianuskriptet inlämnat den i>.2.1963. Förff:s adresse.-: (0. R.) :.Iåsvägen 7 C, Lund;

(H. K.) Måsvägen 5 B, Lund.

158

Meddelanden

1. Några anteckningar om två flodsångare (Lociu1tella jluviatilis)

i Uppland sommaren 1962

Den 23.6. hörde konservator VERNER BERG m.fl. en flodsångare på en lokal i när­heten av Åkersberga NE Stockholm. Den 26.6. fick jag reda på detta av honom och samma kväll begav jag mig till anvisad plats tillsammans med ANNIKA DuvANDER och lNGMAR BERGMAN. Vi anlände dit kl. 19.30, alltså medan solen ännu var uppe. Fågeln sjöng, men vid denna tidpunkt blott med mycket korta strofer (5-10 sek.)

avbrutna av långa pauser ( ½-1 min. och t.o.m. längre). Den uppehöll sig i en rad låga videbuskar längs ett torrt dike ute på ett öppet fält och alternerade mellan 2 olika platser medan vi lyssnade på den. Vi hade även tillfälle att se den, men den satt myc­ket lågt och långt inne i buskarna, varför det var omöjligt att avgöra arten på ut­seendet.

I avsikt att fånga fågeln för ringmärkning och få möjlighet att titta närmare på den spände vi ett japannät mellan de båda favoritsångplatserna. Under tiden vi sysslade med detta flyttade sig fågeln i buskraden men fortsatte att sjunga. Vi hop­

pades att den skulle fånga sig själv och avlägsnade oss från platsen. Kl. 20.00 tyst­nade dock fågeln och började inte sjunga igen förrän kl. 21.45. Då satt den på den ena av de tidigare platserna och sjöng i stort sett oavbrutet. Det var intressant att

notera hur ogärna den slutade sjunga. När vi sedan drev den i buskridån, upphörde sången endast under tiden den flög för att börja igen så snart den landat i en ny buske.

Den andra flodsångaren hade upptäckts av GÖSTA AKERLUND, som hört den sjunga varje kväll under tiden 25.-27.6. i närheten av Rösjön ca 40 km NE Stockholm.

Samma expedition som fångat den förra fågeln, utökad med STELLAN ERIKSSON och

KARL-ERIK FRIDZEN, anlände tillsammans med AKERLUND till lokalen den 30.6. kl.

20.30. Fågeln sjöng då med korta strofer. Den uppehöll sig i utkanten av ett ganska stort albuskage och då vi satte upp ett nät flyttade elen sig endast in bland träden och fortsatte att sjunga. Denna fågel drev vi i nätet omedelbart och FRIDZEN tog

vidstående fotografi /p. 160) innan vi släppte den. Om de båda flodsångarna har jag gjort följande anteckningar (elen första sedd i

billjus och elen andra i kvällsljus): Hjässan och ryggen var hos det förstnämnda exemplaret en[ärgat gråbrun och hos

det andra grönaktig. Stjärten var mörkare än ryggen hos båda exemplaren, men hade

ingen antydan till rostbrunt. Undersidan var mycket ljus och båda fåglarna, i synner­het den första, hade mycket tydliga teckningar i krävtrakten. På den andra fågeln

observerade vi en anmärkningsvärd teckning, som troligen fanns även på den första

då samtliga skinn i Riksmuseets samlingar visat den. Stjärten och de övre stjärt­täckarna var helt tvärbandacle i hela sin längd. Jag påpekar detta därför att denna teckning i ,>Identification for Ringers•> del 1. (WILLIAMSON 1960) finns angiven en­dast för vassångaren (Locustella luscinioides) men inte för flodsångaren. Samma

teckning har jag f.ö. senare i sommar funnit även hos gräshoppsångare (Locustella

naevia), och det kan tilläggas att samtliga 47 Locustel/a,-skinn fördelade på 7 arter i

Riksmuseets samlingar uppvisar den beskrivna tvärbanclningen mer eller mindre tyd­ligt. I vissa fall måste man emellertid vända och vrida på fågeln i olika belysningar

159

Flodsångare (Locustella fluviatilis). På denna bild kan vingformeln (se texten) studeras. Observera särskilt att 2:a handpennan är spetsigare än de övriga. En antydan till

stjärttäcknarnas tvärstreckning kan också skönjas. Rösjön 30.6.1962. Foto: KARL-ERIK FRmztN.

för att teckningen skall framträda. Artfördelningen hos de undersökta skinnen var

följande: Locustellci fluviatilis 5 ex., L. lanceolata 11 ex., L. luscinioides l ex., L. naevict

3 ex., L. fasciolata 6 ex., L. ochrotensis 18 ex., L. certhiola 3 ex. Samtliga dessa arter

behandlas i >>ldentification for Ringers>>, men endast L. luscinioides uppges ha tvär­

bandad stjärt. Eftersom många svenska ringmärkare och även vissa fågelstationer

använder sig av detta häfte för bestämning av sångarna, kan det alltså vara skäl att

understryka att en dylik teckning inte nödvändigtvis behöver betyda L. lusciniaides.

Undre stjärttäckarna är hos flodsångaren längre än de yttre stjärtpennorna och

har en mycket distinkt teckning. De är ljusbruna med klart avgränsade vita spetsar.

Slutligen vingformeln: l :a handpennan är kortare än täckarna. Den 2:a pennan var

längst hos de båda studerade exemplaren medan 3:e var 0,5 resp. 3 mm kortare. Den

4:e och de följande var sedan likformigt fallande i storlek (jfr FREDGA & PERSSON i

VF 20 (1960): 211-214). Det fanns inga inskärningar på varken inner- eller ytter­

fanen på pennorna. En mycket karakteristisk detalj i vingformeln är att 2:a hand­

pennan är påtagligt spetsigare än de övriga (se fig.).

Den första av dessa båda fåglar lät inte höra sig mera sedan vi hade släppt den,

men den andra sjöng både kl. 22.30 och 01.00 samma natt för fullt. Tre nätter senare

hördes emellertid inte längre någon sång på lokalen. ANDERS BJXRV ALL

160

Vår Fågelvärld 23 (1964)

S u 111111 a r y: Some notes on two River Warblers (Locustellajluviatilis) in the province of Uppland in 1962. Between J une 23rd and 30th 1962, a River \Varbler was heard at Åkersberga (59 °3l'N, 18 °18'E) NE Stockholm. From June 25th to the 30th, another River \Varbler stayed at lake Rösjön (approx. 59 °4l'N, 18°22'E) 40 km NE Stockholm. On June 30th, both birds were caught and their plumage-characters and wing-formulas examined. It was noted that in both of these birds, as well as in all Lowstella specimens of 7 different species (see text) contained in the collections of the Royal �Iuseum of Natura! History at Stockholm, the tail and upper tail-coverts were more or less conspiciously cross-barred in their entire length. It is pointed out that

this character is denoted only for the Savi's Warbler (Locustella luscinioides), but not for the River \Varbler or other Locustella species in "Identification for ringers" part 1.

(\VrLLIA)!SOK 1960). Concerning the wing-formulas of both birds, the 2nd primary

was longest and the 3rd slightly shorter. There were no notches on the outer or inner webs of the primaries. Quite characteristically, the tip of the 2nd primary was con­

spiciously pointed as co111pared with the others (see fig.).

2. Iakttagelser av vitkindade gäss (Branta leucopsis) och spetsbergsgås

(Anser fcibalis brachyrhynchus) i Skåne hösten 1962

V i t k i n cl a cl e g å s e n är en mycket sparsamt förekommande gäst under gås­flyttningen vår och höst i gås111arkerna vid Krankesjön och Vombsjön. I det samlade exkursionsmaterial från åren 1950-1958, som SVEN MATHIASSON presenterat i Skånes Natur 1958 omnämnes endast en observation av denna gås, nämligen 1 ex. den 4.12. 1956. Själv har jag från 1953 fram till hösten 1962 endast sett 1 ex. Det var den 26

april Ul.:i9, då jag bland ett 50-tal säd- och bläsgäss på Vombs ängar såg en ensam individ av denna Branta-art. Mot denna bakgrund ter sig de många observationerna av vitkindad gås under hösten 1962 anmärkningsvärda. Följande observationer är

mig bekanta: 24.10.: 1 ex. iakttogs bland ca 1000 gäss på åkerfälten \V Vombsjön. Denna gås hörde till dem som först lyfte, när jag försökte närma mig flockarna (T. ERNHOLDT).

28.10.: Bland ca 600 säd- och bläsgäss på Vombs ängar sågs en flock på minst 12 vit­kindade gäss. De hade slagit ner i en svacka och höll sig avskilda från de övriga gässen. (W. HEmIANSSON, T. ERNHOLDT). Vid Krankesjön sågs under goda ljusförhållanden

32 vitkindade gäss flyga mot Vomb (BENGT JÖNSSON).

4.11.: X ära Revinge sågs två flockar vitkindade gäss, ca 50 ex. i varje (BÖRJE .AxELS·

SON). På Yombs ängar upptäcktes bland ca 1500 gäss först 8 och strax därpå 23 vit­kindade gäss i väl sammanhållna flockar. Bläsgåsinslaget var denna dag särskilt påtag­

ligt. En s p e t s b e r g s g å s observerades även (BENGT JÖNSSON, JANJACORSSON, T. ERNHOLDT).

Under senare exkursioner sågs ända till snövinterns ankomst kring mitten av de-

cember mycket gäss i området men inga vitkindade. TORE ERNHOLDT

S u 111 111 a r y : Observations of the Barnacle Goose (Branta leucopsis) in Scania

in autumn 1962. At the lakes Vombsjön and Krankesjön, where the species usually occurs onl.1· very scarcely, several flocks of between 8-50 specimens were seen during OctobPr and November. One Anser fabalis brnchyrhynchus was also seen.

161

MEDDELANDEN

3. Vitnäbbad islom (Gavia adamsii) vid Kullen våren 1962

En oljeskadad, vitnäbbad islom vistades vid västsidan av Kullahalvön vid ::itrnnd­baden 4 km N Höganäs, Skåne, en månad under våren 1962, varvid följande iakttagel­ser gjordes.

Då jag den 14.4. promenerade längs stranden vid Strandbaden, upptäckte jng tre lommar, som låg någon meter uppe på sandstranden. Lommarna hasade sig ned i vattnet och dök ut ca 50 m från stranden, där två av dem stannade, medan den tredje dök och simmade ytterligare 100 m ut. De två lommarna befanns vara storlommar (Gavia arctica) i vinterdräkt. Då de flera gånger reste sig i vattnet och flaxade med vingarna, visade det sig att de hade handstora oljefläckar under buken. Så snart jag gömde mig i sävkanten, kom storlommarna upp på stranden igen.

Den tredje lommen höll sig kvar ca 150 m från stranden, där den ivrigt dök och fiskade. Tre unga gråtrutar (Larus argentatus) flög skrikande ovanför lommen och gjorde ideliga störtdykningar mot den. Så småningom si1m1rnde den in till land och fiskade på grunt vatten, ½-1 m djupt, bland stenar och tång. Jag hade då tillfälle att på mindre än 50 m avstånd ingående studera lommen med kikare, där jag låg gömd bakom en sten. I jämförelse med storlommarna var denna betydligt större, bredare och kraftigare. Översidan av kroppen var svart med vita osockerbitar>>, det kraftiga hu­vudet och halsens ovansida var mörkgrå, undersidan av huvud och hals ljusgrå och underkroppen vit eller ljust grå. Näbben var stor och till färgen gulvit med ovansidan rak och undersidan uppåtvinklad mot spetsen. Det var en vitnäbbad islom, som höll på att ikläda sig sommardräkten. Islommen sinm1ade omkring och fiskade och fick tag i en 10 cm lång spätta, som den efter många försök lyckades svälja med huvudet före. Då islommen emellanåt reste sig i vattnet och flaxade med vingarna, syntes stora oljefläckar under kroppen. De spetsiga vingarna verkade korta, som om nya ving­pennor höll på att växa ut. På morgonen den 15.4. låg de tre lommarna åter tillsam­mans uppe på stranden. Med kroppen någon cm ovan sanden gick de ut i vattnet oe;h dök, varefter de åter blev synliga längre ut på vattnet, där de sedan låg och liksom försökte tvätta bort oljan från undersidan. Ofta reste de sig och flaxade med vingarna.

Mellan den 22.4. och 25.4. studerade THURE SVENSSON islommen, då den höll på med att rengöra sina fjädrar ute i vattnet, uppe på stranden eller uppkrupen på någon sten.

Den 27.4. hade jag åter tillfälle att besöka Strandbaden. Till min glädje var islom­men fortfarande kvar. Den låg uppe på stranden i den solvarma sanden några meter

från vattnet, ivrigt sysselsatt med att plocka i sina fjädrar. Sommardräkten hade nu nästan helt vuxit fram. Huvudet, halsen och ryggen var nu glänsande svarta. De vita fläckarna hade blivit flera, större och vitare, och den för islommar karakteristiska

ringen kring halsen hade kommit fram. Undersidan var glänsande vit och oljefläc·lrnnrn, var nu svagare. Endast på vänstra sidan av huvudet fanns litet grått kvar. L,lornmen trivdes tydligen i den varma sanden, och jag kunde sakta närma mig den under det den stirrade på mig med sina röda ögon. Först då jag var 10 m från den, kravlade den med vingarnas hjälp ut i vattnet. Där plockade den i fjädrarna och reste sig emellanåt och flaxade med vingarna mot vinden. Då syntes det att vingpennorna harl0 vuxit ut och var betydligt längre än ticligare. Den 28.4. och tillsammans med Jorr.., HcHAE·

FER den 29.4. studerade och filmade jag islommen. Aven då betedde den �ig som tidigare beskrivits.

162

rår Fågelvärld 2J (196,/-)

Den 13.5. fångades islommen i utmattat tillslånd vid Nyhamnslägc, 5 km X Höga­

näs, och överlämnades till tulltjänsteman Emc \VALTER i Höganäs. Efter det att olje­

fläckarna försiktigt blivit borttvättade, fick lommen vila några dagar i en liten träd­

gårdsdamm. Den åt villigt av den föda som bjöds, nämligen färsk sill. Islommen pigg­

nade snart till och på kvällen den 15.5. släpptes den vid Höganäs hamn. Omsvärmad

av några skrikande trutar simmade den med god fart bort mot norr. Därefter har

den mig veterligen inte observerats. LEIF SVEXSSON

Su m m a r y: White-billed Diver (Gavia adamsii) observed at Kullen in the

province of Scania in spring 1962. A vVhite-billed Diver was obsel'ved at tho shoro

of Kullen (56 °15'N, 12 °32'E) between April 14th and l\Iay 15th, 1962. The bird was

moulting and in the last da�·s of April the bl'eeding plumage was almost completely

developed. On the under-parts, however, there were same !arge oil spots, and on :i\Iay

13th the exhausted bird was caught and the oil washed away. On l\'Iay 15th the Diver

was released again and disappeared swimming in a northerly direction along the shore.

4. Fågelobservationer i Göteborgstrakten 1960-1962

Sm å cl o p p i n g (Podiceps rit/icollis). Ett ex. sågs den 12.2. och 16.2. l !)60 i Sten­

sjön, Mölndals stad.

Y i t k i n d a d g å s (Brantn leucopsis). Ett ex. sågs den 15.11.1962 pi:t Yiistsidan

av Hönö i Göteborgs norra skärgård.

:'.I'[ i n cl r e så n g s v a n (Cygnus columbianus). Ett juv. ex. sågs den 8 .. 3. och 9.5.

1962 i Rådasjön, Råda sn. Don kunde jämföras med en knölsvan som befann sig all­

deles i närheten, varvid den mindre storleken tydligt framträdde. Fjäderdräkten var

smutsgrå med mörkare ton på halsen; näbben hade tydlig men föga utbredd gul färg

Yid roten.

B 1 å k ä r r h ö k (Circus cycmeus). Ett ex., <j' el. juv., sträckte den 12.11.1961 mot

NE över Råda sn. Sträckriktningen torde vara anmärkningsvärd så sent på året.

K o r n k n a r r (Cre:v cre:r). Ett, möjligen två ex., hördes elen 4,-6.6.1960 i Rom­

rnelancla sn, Bohuslän. Ett ex. hördes den 22.6. och 1.7.1962 i Björketorp sn, Yäster­

götland.

Tu r k cl u v a (Streptopelict clecaocto). Ett ex. sågs den 1.6.1961 söka föda ,·id en

gård i Råda sn. Efter en kort stund flög elen mot N. Den 3.6.1062 sågs ett ex. samla

kvistar, med vilka den flög upp i en kastanj inne på en gård i Göteborgs östn1 stads­

delar. Tyvärr lnmcle inte elen vidare utvecklingen av häckningsförsöket följas. Don

1.3.12.1962 upptäcktes två ex. övernatta i en björk ca 20 m från nämnda kastanj.

Fåglarna har sedan setts sitta på samma gren vid varje besök på platsen, �enast elen

28.12.1962.

So rn m a r g). 11 i n g (Oriolits oriolus). Ett ex. sågs den 19.6.1962 i Råda sn.

Fågeln höll till i parkartad terräng bestående av gamla ekar och alclung,11·. Den be­

stämdes lill en ej fullt utfärgad hane.

�ä k t e r g a 1 (Luscinia luscinia). Ett ex. hördes elen 4.6. oc-h 5.6.lOG0 sjunga

Starrkärr sn, Västergötland. Fågeln höll till i tät buskvogetation nära slrnnclen av

Göla älv.

163

MEDDELANDEN

Kä r r s å n g a r e (Acrocephalus palustris). Ett ex. sjöng under tiden den 11.6. -

26.6.1961 i Råda sn. Den höll ti.11 på ett område med en växtlighet bestående av bl.a.

bladvass, älggräs och yngre alar. ::\fot slutet av perioden avtog sångintensiteten

märkbart. ALLAN HöGBERG

S u m rn a r y: Bird observations in the surroundings of Gothenburg in

1960-1962. Among others, records of Streplopelic, clecaoclo, Oriolus oriolus and

Acrocephalus palustris.

5. Fågelobservationer inom Påarpsområdet, S Halmstad, 1962

Iakttagelser t.o.m. 1961 har tidigare publicerats i. Fauna och Flora 1962: 161-183.

1962 får tyvärr betraktas som den sista relativt ostörda säsongen i Påarp. I början

av oktober påbörjades nämligen motorvägsbygget över de ur häclmingssynpunkt käns­

liga strandängarna, det område som tillsammans med Skäret utgör kärnan av områ­

det som fågellokal.

Pr u t g å s (Branta bernicla). En tydlig försening av sträcket med förskjutning

ända till mitten av juni ägde rum. Mellan den 25.5. och den 15.6. observerades ca 8.30

prutgäss på insträck med kulmination den 28.5., då 410 ex. noterades (GG, GR). Som

jämförelse kan nämnas att sträckkulmi.nationen genom Kalmarsund inträffade unge­

fär en vecka senare än normalt (Revsudclen hade ea 3700 ex. den 29.5.).

Bi Yr å k (Pernis apivorus). Den 16.7. sträckte ett ex. åt N (Ii\I).

B 1 å k ä r r h ö k (Circus cyaneus). En hona eller juv. stannade till den 29.12.

trots sträng kyla och djup snö. På annars säkra övervintringslokaler i Halmstads­

trakten sågs inga blåhökar efter mitten av december.

St c n f a I k (Falco columbarius). En hona jagade ärlor över strandängarna den

8.'i. (TJ, GR).

St r a n cl s k a t a (Haematopus ostralegus). Ett ex. den 14.1. (TJ). Ett ex. den

18.11. (L\I, GR).

St ö r re s t r a n d p i p a r e (Charadrius hiaticula). En flock om ca 90 ex. sträckte

elen 6.6. åt X (H:N'). Detta sena strandpiparsträck är sannolikt att hänföra till tundrne­

rasen.

Ku s t p i p a r e (Charadrius squatarola). Arten ses fullt regelbundet på NE-sträck,

ofLa i stora flocka.r, i slutet av maj och början av juni. Från 1962 föreligger följande

vårobservationer: 9.5. 6 ex., 10-16.5. 1 ex., 21.5. 40 ex., 23.-26.5. 1 ex. 27.5. ca 30

ex., 28.i5. ca 170 ex. (GG, GR), 2.6. 4 ex., 5.6. 3 ex., 6.6. 44 ex., 7.6. 2 ex., 10.6. 4 ex.,

11.6. 1 ex., 26.6. 1 ex. Den sistnämnda kustpiparen sträckte på kvällen åt NE så långt

don kw1de skönjas i kikarsynfälten (GRL, GR). Två dagar tidigare hade den första

sydsträckande kustpiparen för säsongen uppenbarat sig (M:J, URL).

St ors p o v (Numenius ai·quata). Flera storspovar stannade kvar till långt in i

oktober. Den 2.11. fanns ännu 2 ex. (L\1) och dagen efter sågs 1 ex. (MJ, IM, GR).

Sm å s p o v (Numenius phaeopus). 128 ex. den lG.:5. (H:N').

Rö d s p o v (Limosa limosa). Ett ex. den 8.4. (TJ, IL"\'). Den 27.7. sågs 2 ex.

(L\f, GR).

Ku s t s n ä p p a (Calidris cc,nittus). Vårobservationer av arten är relativt säll­

synta. Den 8.5. 1 ex., 9.5. 2 ex., 10.-14.5. 1 ex. Så sent som elen 16.9. iakttogs ett

ad. ex. i praktdräkt (Il\I, GR).

164

T'år Fågelvärlcl 2J (196.J)

Sm å s n äpp a (Calidris minuta). Ett ex. den 15.6. (GRL, GR). S p o v s n äpp a (Calidris ferrugineus). Ett ex. i övergångsch-äkt den 1.6. (FOLKE

REHNSTRÖM, GR). V it t r u t (Larus hyperboreus). Ett ex. i första vinterdräkten den 19..!. (GÖRAN

LINDH) och 22.4. (Hl1, GRL, URL, GR). D v ä r g m å s (Larus minutus). Åtskilliga observationer från maj till augusti:

13.5. 1 ad.+ 1 juv. (i\IJ, GL), 16.5. 1 juv. (GR), 10.6. 1 ad. (GR), 29.6. 1 ex. i första vinterdräkten (GR), 5.8. 2 juv. (GG) och 6.8. 1 ad. (l\IJ).

S m å t ä r n a (Stema albi/rons). Ett par häckade på Skäret. En unge ringmärktes den 29.7. Den 3.8. hade två ad. småtärnor (par?) slagit ner ett stycke från den nu ca en vecka gamla ungen, men blev attackerade och bortkörda av det bofasta paret (GR).

K o rp (Co,·vus corax). Den 13.3. 1 ex. sträckande åt SE (HI), 28.9. 4 ex. (PO) och 7 .10. 2 ex. (i\IJ). Tidigare ej iakttagen inom området.

S v a r t k r å k a (Corvus c. corone). Vardera ett ex. den 25.3., 22.4. och 24..J.. samt­liga sträckande mot E och SE (Ii\1, URL, GR). Jfr VF 21 (1962): 319.

L app sp a r v (Calcarius lapvonicus). Vardera 1 ex. den 11. och l�.10. sträc­kande åt SE (GR).

GG=GUNNAR GöRAJ.'s'SSON, i\1J =llfATS JOHANSSON, 'l'J =TAGE JONASSOX, GL= GREGER LARSSON, Il\f=lNGVAR MAGNUSSON, HN =HANNA N°JLSSOX, PO = PER OLS· soN, GRL=GöRAN REMAHL, URL= ULF RE,IAHL, GR=GöRAN Roos.

GöRAx Roos

S u m m a r y: Bird observations within the Påarp area S Halmstad

(56 °35'N, 12 °5l'E) in the province of Halland in 1962. Among others, a breeding record of Sterna albifrons and observations of Larus hyperboreus, Larus minutus

(several) and Corvus c. corone.

6. Fågeliakttagelser från Jönköpingstrakten och Visingsö år 1962

S v a r t h a k e d o p p i n g (Podiceps auritus). Arten häckar sedan någrn år till­baka i Erstadkärret på Visingsö. Antalet observerade fåglar har sedan första obser­vationen ständigt ökat i antal. Sålunda sågs den 12.5. och 26.5. 9 ex. Den 4.8. sågs två juv. Då kärret vid denna tid är nästan helt igenvuxet och observationsmöjlig­

heterna därigenom försänu·ade kan långt fler fåglar funnits däri (JOB, GD, LD, :\ID, OH, OJ, KGP).

S v a r t h a Is a cl cl opp i n g (Poclicevs nigricollis). Den 19.5. obsen-erades 1 ex. i Landsjön utanför Jönköping. Fågeln studerades i ca 30 min. i ypperligt ljus på av­stånd ned till 15 m. Den fotograferades även med teleobjektiv på detta aYståncl (JOB, GD, OH, OJ, KGP).

K r i c k a (Anas crecca). Den l.12. observerades en 'jl och den 2.12. tYå ';)';' i Yättern (GD, KGP).

B e r g a n cl (Aythya marila). 2 ex. övervintrade i Huskvarnaån. De var försvunna i månadsskiftet mars-april (JOB, GD, LD, J'IID, OH, OJ, KGP). Senare under året har 1 ex. iakttagits den 13.10., 7 ex. den 28.10. (GD, KGP) samt 2 ex. den 25.12. och 31.12. (JOB, GD, LD, l'IID, OJ). Samtliga dessa observationer har gjorts i Yättern.

165

MEDDELA:NDEN

Br u n a n cl (Aythya ferina). l<'rån don 2,3.12. har 3 00 uppehållit sig i -V

ättern vid Huskrnma (J OB, GD, LD, �ID, OJ).

Sv ä r t a (Jielctnillct fusca). 1 <jl observerades i -Vättern elen 26.2. (JOB, GD, LD, OJ).

K o r n k n a r r (Gre:c crex). Arten har hörts på ett flertal platser utanför Jön­köping och Huskvarna. Således hördes 1 ex. i en rapsåker vid Lanclsjön elen 9.6. samt 1 ex. i en klöveråker vid Rogberga kyrka elen l!.6. Båda hördes vid flera tillfällen (JOB, C:D. LD, J\ID, OJ, KGP).

St r a n cl s k a t a (Haematopits ostralegus). Vid besök på Visingsö den 12.5. in­räknades 8 ex. Ett bo med tre ägg påträffades på en plöjd åker. För att inte bo och ägg skulle gå till spillo vid elen förestående harvningen och sådden kontaktades mark­ägaren som välvilligt lovade att skona det, vilket också skedde. Yid besök den 3.8. och 4.8. sågs två ungfåglar (JOB, GD, LD, J\ID, OJ, KGP).

K u st pi p a r e (Gharadrius squatarola). Den 6.5. sågs 1 ex. vid Vättern i Jön­köping (GD). 1 ex. observerades på Visingsö den 12.5. (JOB, GD, OJ, KGP). Undet· höststräcket är arten vanligare förekommande.

R osk ar 1 (Arenaria interpres). Den 12.5. och 26.3. iakttogs 3 respektive 1 ex. på Visingsö (JOB, GD, OJ, KGP).

Sa 11 cl löp 0, r e (Grocelhia alba). Vid besök på Visingsö den 4.8. ringmärktes 3 ex. av 9 ollet· 10 observerade exemplar. Den 26.5. observerades 1 ex. på Visingsö (J'OB, GD, LD. �ID, OJ, KGP).

Sv a r t t ä r 11 a (Ghlidonias niger). Den 12.5. observerades 1 ex. på insektsjakt över Er,;tadkiirret på Visingsö (JOB, GD, OJ, KGP).

B e r g u Y (Bubo bubo). Under senvintern och våren hördes 1 ex. varje kväll från en bergshöjd i södra delen av Huskvarna. Några besök i området för att konstatera häckning har inte gjorts. Under några höstkvällar hördes den åtm· från samma plats på höjden. Uppgifter finns att den hörts även på höjderna öster och sydost om staden (JOB, C:D, :\ID, OJ, KGP).

J o rd u g g 1 a (Asio flmnmeus). Den 13.1. observerades 1 ex. på Rosenlundsfältet. Den sågs från en bil på mycket nära håll då den satt vid vägkanten (GD, LD, OJ, KGP).

K u n g ,; f i s k a r e (Alcedo cttthis). Under januari månad uppehöll sig 1 ex. på östra delen av Rosenhmdsbankarna vid Vättern (JOB, GD, LD, OH, MD, OJ, KGP). Den 4.8. fångades och ringmärktes 1 ex. på N delen av Yisingsö (,JOB, GD, LD, l\1D, OJ, KC:P).

Så n g 1 ii r k a (Alaucla arvensis). Trots stark kyla mc>cl stundtals nod till -22- 0

och mycket snö har lärkor vid flera tillfällen observerats under december månad. 1-4 ex. har observerats vid varje tillfälle (J'OB, GD, LD, OJ, KGP).

Sv a r t k r å k a (Gorvus c. corone). Den 24.4. observerades 1 ex. som satt i ett träd till,;arnmans med en flock gråkråkor vid Lanclsjön. Den studerades i ca 10 min. i kikare med optik 12 X 50 på avstånd ned till 75 m (JOB). Kråkan sågs sedan vid ett flertal tillfällen. Sista observationen gjordes elen 12.3. (,JOB, GD, OJ).

R ingt r a s t (Tunlus torquatus). Den 23.4. observerades 2 oo och 1 <jl på Roson­lunclsfältet tillsammans med ca 300 björktrastar. På em. don 24.4. avvek 1 J och 1 � medan den andra hanen fanns kvar på fältet t.o.m. den 27.4. (.JOB, GD, LD, OJ, KGP).

166

Får Fogelvärld 23 (1964)

G r ii s h o p p s å n g a r o (Locustellci naevici). 1 ex. hördes första gången sjunga

vid Rocksjön elen 7.6., men kan ha funnits där tidigare då fyndplatsen ej avlyssnats

före detta datum. Detta kan vara förklaringen till att arten ej noterades vid sjön

1961 efter att ha observerats där 1960. Den 8.6. fångades och ringmärktes fågeln.

Den u,·lyssnades sedan så gott som varje dag till den 28.6. Fågeln sjöng även vid

fullt dagsljus och höll tydligt revir mellan några buskar vars ytteravstånd är ca 50 m.

Häckning har emellertid ej kunnat konstateras (JOB, GD, LD, :..\1D, OJ, OH, KGP).

S v art v i t f I u g s n a ppa r e (Ficeclulci hypoleuca). Den 24.6. ringmärktes 8

ung,1r i en holk där 9 ägg värpts. Uppgiften är av visst intresse med tanke på äggens

antal. Det kunde ej fastslås om en och samma hona värpt alla äggen (JOB, GD, MD,

OJ, KGP).

J ä r ns p a r v (Prunella moclularis). 2 ex. har, trnts den starka kylan och myckna

snön, uppehållit sig på Rosenlund i Jönköping under december månad (JOB, GD,

LD, :\ID, OJ, KGP).

S k ä r p i p 1 ä r k a (Anthus spinoletta). Den 19.4. observerades 1 ex. vid Landsjön.

Fågeln studerades i kikare på avstånd ned till 15 rn. Yi kunde tydligt se de mörka

benen samt att fågeln var ringmärkt. Den studerades i ca 45 min. innan den drog

bort öwr sjön (JOB, OJ).

E n g e I s k s ä d e s ä r I a (,1Iotacilla alba yarrellii). l ex. observerades den 7.4.

på Rogberga kyrkogård. Den var tillsammans med fem vanliga sädesärlor mot vilka

den dock hela tiden var påfallande aggressiv och inte tillät någon av dem att komma

för nära sig. Fåglarna var mycket orädda där de sprang och plockade inom barmarks­

fläckarna och då de stundtals var på endast några meters avstånd kunde vi i detalj

studera och jämföra de båda raserna. Den engelska avvek främst genom att dess svarta

rygg på ett markant sätt kontrasterade mot de övrigas grå ryggar. Vid granskning

i kikare kunde vi också med lätthet se att den svarta hjässan och haklappen möttes.

Fåglarna höll sig då 8-10 m från observatörerna (JOB, OJ).

St e n k n ä c k (Coccothmustes coccothraustes). Enligt Förteolming över Sveriges

Fåglar, 5:e uppi. (1962) är arten ej regelbundet häckande i Småland. Flera par har dock

varje år häckat i Jönköpingstrakten. Sålunda har arten även i år häckat på Bond­

berget i Jönköping (JOB, GD, l\ID, OJ, KGP).

Y in t e r h ä m p I in g (Carcluelis flavirostris). I Förteclming över Sveriges Fåglar,

5:e uppi. (1962) anges arten ej som årsvisst övervintrande i Småland. Arten har emel­

lertid årligen uppträtt på flera platser i Jönköping och Huskvarna. Under december

månad har en flock på ca 200 fåglar uppehållit sig på Rosenlundsfältet samtidigt

som en flock på ca 300 fåglar uppehållit sig på fälten norr om Huskvarna. Den

31.12. observerades en flock på ca 350 fåglar på Rosenlundsfältet. Så talrikt förekom­

munde �om i år har arten aldrig varit i Jönköping-Huskvarna-området (JOB, GD,

LD, :\ID, OJ, KGP).

0 r t o Ia n s p a r v (Emberiza hortulcma). Arten har detta år endast iakttagits vid

Lancbjön. Den 30.6. hittades ett bo med 4 pull. invid sjön (JOB, GD, LD, M:D, OH,

O.J, KGP).

,JOB=JAN-OLOF BERLIN, GD=GÖSTA DAHLGREN, LD=LEIF DARLGREN, MD=

:\I.-.x DAHLGREN, OH=OLLE HJEL)I, OJ=OLoF JOHANSSON, KGP=KARL-GösTA

PER�SO:S-. JAN-OLOF BERLIN

167

MEDDELANDEN

S u 111111 a r y: Bird observations from the surroundings of Jönköping

(57 °47'N, 14°10'E) and the island of Visingsö (approx. 58 °05'N, l-! 018'E). Among others, breeding records of Podiceps auritus, Haematopus ostralegus and Cocco­

thraustes coccothraustes (several pairs). Observations are reported of Pocliceps nigri­

collis, Crocethia alba, Chliclonias niger, Corvus c. corone, Turdus torquatus and J.11ota­

cilla alba yarrellii. The last-named species has been reported about 15 times carlier in Sweclen. In addition, it is pointecl ont that Carduelis flavirostris regularly "·inters in this area.

7. Fågeliakttagelser i Östergötland 1958-1962

Följande förteckning har sammanställts ur Linköpings Fågelklubbs anteckningar över observationer under åren 1958-62. Vissa uppgifter har tidigare publicerats i VF, men har för fullständighetens skull tagits med här.

S m å 1 o m (Gavia stellata). Arten har häckat vid en göl 6 km NvV Stjärnorp. Den 15.5.1958 observerades där 2 ex. (HL), och elen 22.5.1958 upptäcktes bo med 2 ägg (LF, HK, UG). 1959 hittades ett bo med 2 ägg elen 25.5. (UG) och den 26.6. obser­verades 2 ad. och 2 juv. (BW). 1960 sågs 2 ex. på sa1mna plats elen 30.4. (UG). Den 22.4.1961 iakttogs 1 ex. i Sommen vid Torpa (LL). Den 27.4. samma år sågs 1 ex. i en göl N sjön Bjärsen i Nykils socken (HK).

G r å h a k e d o p p i n g (Podiceps griseigena). Iakttagen i Tåkern elen 1..,.1958 1 ex. (UG}, elen 7.5.1959 10 ex. (UG) och elen 16.4.1961 1 ex. (BW) samt i Roxcn elen 19.4.1962 1 ex. (HK).

S va r t h a k e d o p p i n g (Podiceps auritus). 1958 observerades 2 ex. i Tåkern elen 1.5. (TG) samt 5-6 ex. vid Fågelstationcn Roxen den 15.6. (TB). 1939 sågs 12 ex. vid Ölstaclsjön 3 km E Finspång den 3.5. (Fågelklubbens exkursion). 1960 fanns

1 ex. i Tåkern elen 22.4. (BW) och 1 ex. elen 24.4. (BS). Samma år sågs 2 ex. den 13.5. vid en sjö 5 km N Åtvidaberg (OS). 1961 sågs 3 ex. i Tåkern elen 18.4. (HL) och på samma plats 4 par elen 7.5. (BW, ÅH). Den 29.4. detta år fanns 3 par i Ölstaclsjön (ÅH). På lokalen vid Åtvidaberg fanns detta år 3 par (OS). 1962 sågs i Tåkom 2 ex. elen 19.4. (ÅH), 4 ex. elen 24.4. (HK, BS) och på Åtviclabergslokalen 3 par elen 16.5. (OS).

S v a r t h a 1 s a cl cl o p p i n g (Podiceps nigricollis). 4 ex. observerades elen 2+.4. 1959 vid Ölstadsjön (BS).

S m å cl o p p i n g (Podiceps ru/icollis). Den 3.9.1961 sågs 1 ex. i Tåkern (LL). R ö r cl r o m (Botaurus stellai·is). Arten är noterad under alla åren 1938- 62 i sjö­

arna Roxeu, Boren och Tåkern, samt 1959 i Norrbysjöu och 1961 i St. Runken 10 km 1V Norrköping, Vin och Ören NW Åtvidaberg och Teclen vid Björsäter. De första observationerna för året ligger i regel omkring månadsskiftet mars-april.

Under hösten 1962 tycks en betydande ansamling av rördrom ha skett vid Roxen och en stor mängd observationer gjordes. Den 7.9. observerades 15 flygande ex. vid Fågelstationen (IF). Rördrommens flyktläte - au/..; - hördes av flera olika observatörer strax före gryningen elen 7.9., 8.9., 14.9., 15.9., 19.9. och 22.9. samtliga gånger i luften nära Fågelstationen. (Jfr Rosenberg: Fåglar i Sverige sid. 219). Under l!l62 obser­verades vidare den 20.10. 2 ex. flygande (HK) och elen 2.12. 1 ex. flygande (OC) båda gångerna i närheten av Fågelstationen.

168

Våi· Fågelvärlcl :!-3 (1964)

Y i t s t o r k (Ciconia ciconia). i\Iellan den 20.-20.9.1961 uppehöll sig 1 ex. i 'Ulrika (BW).

S n a t t e r a n d (Anas strepera). Den 15. -16.9.1961 uppehöll sig en flock på ca

25 ex. vid Fågelstationen Roxen (OC, LFX). Den 7.4.1962 sågs 5 ex. vid Stångåns mynning i Roxen (TG).

Sv ä r t a (Melanitta fusca). Enstaka observationer av svärta har gjorts på inlands. lokaler. 1961 observerades den 4.1. 1 ex. vid Fågelstationen (HK) och 1962 i Stångån

inne i Linköpings stad 1 ex. den 30.9. (TG) samt vid Fågelstationen 2 ex. elen 2-1.11. (ÅH).

S a 1 s k r a k e (Mergus albellus). Arten observeras årligen under Yårsträcket

mars-april. Under dessa månader har den varje år setts i Roxen, Tåkern, Boren och Norrbysjön. Den har också setts i Vättern vid Motala samt vid öppna vatten på flera andra platser i landskapet. Under höststräcket har observationer gjorts vid Elmön i Slätbaken - 11 ex. den 24.11.1958 (CA). Stora samlingar av arten har vissa

år iakttagits. Så sågs t.ex. den 10.4.1960 35 ex. (25 ii, 10 'i''i') i Norrbysjön (BS).

Enstaka övervintringar förekorruner även.

G r a v a n cl (Taclorna tadorna). Under 1962 sågs vid Fågelstationen Roxen 2 ex.

den 19.5. (LF) och 1 ex. den 20.5. (UG).

S å n g s v a n (Cygnus cygnus). Sångsvanen ö,·crvintrar vid öppet yatten på flera

platser inom Östergötland. Sålunda noteras arten iakttagen under vintrarna 1958-62 i Stångån vid Vist, Hovetorp och Bjärka-Säby, i :\Iotala ström vid Ljw1g och Kim­stad, i sjöarna Roxen, Tåkern, Ä.Jnten, Stråken, Sommen, Åsunden, Järnlunden, Löv­stadsjön, Norrbysjön samt vid Rejmyra. Några större flockar av arten kan noteras;

t.ex. 20 ex. den 29.4.1958 vid Fågelstationen Roxen (LF), 22 ex. den 31.1.1961 i Svartån vid Boxholm (LFX), 16 ex. i Stångån vid Hovetorp den 22.1.1961 (OC) och

på samma plats 28 ex. den 17.12.1961 (TG) och 18 ex. den 26.12.1962 (JAH).

:\[i n d r e s å n g s v a n (Cygnus columbianus). 1959 uppehöll sig 4 ex. (3 ad. och 1 juv.) i Roxen den 11.-20.3. och observerades av de flesta av Fågelklubbens med­

lemmar. 1961 iakttogs 6 ex. i Tåkern den 5.3. (HL) och 2 ex. på samma lokal elen 3.4. (LL).

G 1 a cl a (Jv.lilvus milvus). Den 30.4.1960 observerades 1 ex. i Söderköping (CA).

V a k t e l (Coturnix coturnix). Under pingsthelgen 1958 hördes 1 ex. vid Tåkern

(CA). Den 27.5.1960 hördes 2 ex. vid Bergsvägen intill Linköpings stadsgräns (LF). Den 17.-22.6.1961 hördes 1 ex. vid Tranebo i Kättilstad (BW).

Ko r n k n a r r (C1·ex crex). Arten förekommer årligen omkring Roxen. Den 26.G. 1958 hördes 1 ex. vid fågelstationen (UG). Från 1959 för('ligger flera noteringar från

Kungsbro vid Motala ströms utlopp i Roxen: 2 ex. den 14.5. (B'\V), 1 ex. elen 19.5. och den 21.5. (TG), 1 ex. den 26.5. (UG), 1 ex. den 8.6. (TB) och 1 ex. den 1-1.6. (ÅH). Under tiden 19.5.-8.G. kunde den detta år höras i Kungsbro, :i\Iotala och Yadstena

(B'\V). 1960 rapporteras arten från Sättuna gård 2 lun '\V Kaga där 2 ex. hördes den 15.5. (AO) och från området luing Fågelstationen där 5 ex. kunde höras 13.5. -13.G.

(UG). 1961 hördes 1 ex. vid Bogestad, Landerycl den 11.6. (TG). 1962 hördes i juni 3 ex. vid Fågelstationen, 1 ex. vid Kungsbro och 1 ex. vid Berg, strax X Yreta Klos­ter (LF).

F j ä 11 p i p a r e (Clwraclrius morinellus). 1 ex. iakttogs den 5.5.1961 Yicl Sättuna gård 2 km W Kaga (AO).

169

MEDDEL.-L'<DEN

D ubb e I b e c k a s i n (Gallinago meclict). Arten har observerats 1958 i Vist den 10.5. (CG) och vid Fågelstationen den 17.5. (LF) vardel'a gången med 1 ex. 1960 sågs l ex. vid Kaga den 5.5. (LF) och 1962 1 ex. vid Fågelstationen den 17.8. (HK).

R ö cl s p o v (Limosct limosct). Arten har konstaterats häcka i området kring Fågel­stationC'n varje år. Den första observationen för året daterar sig i regel till mitten av april. 1958 sågs 1 ex. den 15.4. (LF), 3 ex. den 4.5. (TG) och 3 ex. den 14.5. (UG). 1959 sågs 2 ex. den 16.4. (UG), 7 ex. den 24.4. (LF) och 10 ex. den 30.4. (UG). 1960 observerndes 2 ex. den 14.4. (BS), 1961 7 ex. den 13.4. (HK) och 1962 1 ex. den 15.4. (BS). 19."i8 häckade 3 par, 1959 2 par, 1960 2 (möjligen 3) par och 1961 2 (möjligen 3) par. 1962 häckade 3 par, men häckningen blev sannolikt spolierad genom högt vatten­stånd (UG).

Y a cl a r e s v a l a (Glareola pra.tincola). 1 ex. observerades vid Fågelstationen Roxen elen 9.6.1962 (ÅH, LL). (Se VF 22 (1963): 70-72.)

L a b b (Stercorarius parasiticus). 1 ex. sågs den 22.10.1961 vid Fågelstationen (JÅH, HK).

T u r k cl u v a (Streplopelia clecaocto). [i ex. observerades i Skänninge den 31.3.1962 (GS). Under sommaren 1962 sköts 2 ex. (1 ad. och 1 juv.) i Linköpings stad av stadens dudångare (GS).

F j ä 11 u g g I a (Nyctea scancliaca). Från Tjällmo rapporteras 1958 1 ex. i februari (TJ). 1962 sågs 1 ex. vid Ullevi 2,5 km från Linköping den 12.3. (HK) och 1 ex. vid :Fågelstationen den 31.3. (UG). I februari 1962 sågs 1 ex. vid Häradsskär (GS).

Pä r 1 u g g 1 a (Aegolius funereus). 1958 hördes 1 ex. vid Rist 5 km N,V Stjärnorp den 17.3. och på samma plats 3 ex. den 20.3. under Fågelklubbens exkursioner samt 1 ex. den 31.3. (BW). Den 30.4. samma år hördes 1 ex. i Ulrika (HL) samt 1 ex. i Åtvidaberg den 1.5. (OS). 1960 rapporteras 1 ex. från Grebo den 8.3. (TG) samt 1 ex. från Stjärnorp den 20.-27.3. (UG, OC, TG). 1961 fanns 1 ex. vid Torpa den 3.4. (LL) och 1 PX. vid Kättilstad den 2.5. (OS). 1962 hördes 2 ex. vid sjön Strålången den 16.3. (BS, HK) och 1 ex. strax S Åtvidaberg den 20.5. (OS).

K u n g s f i sk a r e (Alceclo citthis). Arten häckar inom Östergötland på flera lo­kaler och observeras varje år. 1958 sågs 1 ex. den 28.12. vid J akobslund 1 km vV Ljungs­bro under en exkursion. Under 1959 observerades vid Nykvarn vid Stångån inom Linköpings stad 1 ex. den 1.2. (UG), vid Hällestad 1 ex. den 24.5. (TG), vid Hovetorps sluss 1 ex. den 23.7. (BW) samt vid Bjärka Säby 1 ex. den 1.11. och den 21.11. (BS). Under årsskiftet 1959-60 kw1de 1 ex. dagligen iakttagas i Stångån från tåget vid Vist (HK), 1 ex. sågs den 14.9.1960 vid Jakobslund (HK) och 1 ex. hittades skadad (dog senare) vid Odensfors i Svartån 4 km ,v Kaga i september (HP). 1961 iakttogs 1 ex. Yid Fågelstationen den 16.4. (LL, OC) och 1 ex. vid Tannefors inom Linköpings

stad den 22.5. (UG). Detta år rapporteras häckning från Lotorp ca 5 km NE Finspång (2 bon) och från Sonstorp 3 km E Hällestad (EA). Under vintern 1961-62 gjordes inga obsernitioner av arten. Den 20.5.1962 sågs 1 ex. i Svartån vid Solberga ca 5 km E :\Ijölby (OC) och den 7.6. samma år 1 ex. vid Kungsbro (J ÅH), samt den 10.8. 1 ex. i Rejmyra (BS). Detta år konstaterades i juni häckning vid Solberga, Sonstorp och Kungsbro (OC, J AH, TG).

V i t r yg g i g h a c k s p e tt (Denclrocopos leucotos). Arten häckar varje år på en lokal Yicl Stångån ca 20 km S Linköping. 1959 observerades där den 15.3. 4 ex. (BS). 1960 sågs på häckningsplatsen 1 ex. den 20.3. (UG) och häclming kunde senare under året ock�å konstateras (UG). Detta år sågs även 1 ex. vid Smedstad inom Linköpings

170

T'år Fågelvärld 23 (1964)

staclsgriins den. 16.4. (AO). 1962 iakttogs på häckningsplatsen 1 ex. den 1.-!. (BS) och 1 ex. den 23.4. (UG). Bo med ungar hittades den 17.5. (AO) och flygga ungar sågs den 30.5. (UG).

l\I e 11 a n s p e t t (Denclrocopos meclius). 1 ex. sågs i maj 1058 vid Stjärnorp (UG) och 1 ex. samma år den 29.i. vid Bonnorp 5 km ,v Stjärnorp (UG). 1959 sågs 1 ex. den 3.2. i Örsäter 4 km X\Y Ahidaberg (OS) och 4 ex. elen 26.3. på samma plats, diit' den ,·ilryggiga hackspetten häckade (UG, BS). Där fanns även elen 10.4. samma år 3 ex. (HK, BS). På samma lokal sågs den 20.3.1960 1 ex. (UG, BS), elen 9.3.1961 2 ex. (TG}, den 16.4.1961 2 ex. (HK, TG) och den 11.2.1962 1 ex. (AO, TG). 1961 konstaterades häckning i 3 bon vid Åtvidaberg (OS).

S t r ö rn s t a r e (Cinclus cinclus). Arten förekom.mer årligen på flera platser och ses framför allt under vintern och våren. Den är iakttagen i Stångån vid Slattefors, Hovetorp och Bjärka Säb:-·, i i:,vartån vid Kaga, Ekeby och Boxholm, i l\Iotala ström vid Ljungsbro och Jakobslund. Dessutom har elen setts i Tinnerbäcken inom Linkö­pings stad, vid Karlström J km :N'\V K.ristberg, vid Fjättmunsjön i Trehörna, vid Kvarntorp i km E Kättilstad, vid Tolefors 3 km ". Kärna samt vid Åtvidaberg. Största antal, som. samtidigt har iakttagits är 5 ex., t.ox. den 13.3.1960 vid Boxholm (LFX) och den 20.3.1960 Yid Bjärka Säby (BS, UG). Häckning konstaterades den 2.5.19;';9 Yid Karlström (TG).

R ö cl v i n g e t r a s t (Turclus iliacus). Arten har under den aktuella perioden spritt sig i landskapet och starkt ökat i antal. 1958 kan häckning anses vara sannolik i Åtvidaberg (LL, OS) och i Bjärka Säby (UG). 1959 konstaterades häckning i Åtvida­berg (OS) och trolig häckning i Bjärka Säby (UG). 1960 hördes talrikt med rödvinge­trastar sjunga flerstädcs i landskapet i maj -juni, men ingen häckning kunde konsta­teras. 1961 fastställdes på nytt häckning i Åtvidaberg elen 17.5. (OS). 1962 iakttogs åtskilliga ex. i Åtvidaberg den 6.4. (OS) och 8 ex. sjnngancle i Bjärka Säby elen 30.5. (UG). AYen på andra platser t.ex. vid Sätravallen 15 km ,v Åtvidaberg (UG), vid Borensberg och i Linköping (TG), vid Bjälbo elen 19.4. och vid Kimstacl elen 29.4. och 5.5. (AH) hördes under Yåren sjungande rödvingetrastar. I Åtvidaberg konstate­

rades allmän häckning under 1962 (OS). Se även VF 21 (1962): 215. B 1 å h a k e (Luscinfo svecica.). 1959 gjordes iakttagelser av arten tre gånger: Vid

Fågelstationen 1 ex. den 4.9. och elen 13.9. (UG, HK, BS) och i :i\falmslätt 1 ex. den 1.3.9. (UG).

G r ä s h o p p s å n g a r e (Locustella naevia). Arten förekonuner årligen i området

kring södra Roxenstranclen. Den 10.6.1958 sågs 2 ex. och parning iakttogs. Sång hör­des även från honan (LF). 1959 iakttogs 1 ex. den 21.5. vid Kungsbro (TG) och 1 ex. den 25. och 26.5. vid Tift 1 km S Kaga (TJ, UG, LF). 1960 noterades under tiden den 27 . .',. -13.6. 4 ex. i området mellan Motala ströms och Svartåns utlopp i Roxen (LF, UG). 1961 observerades 1 ex. vid Sättuna gård 2 km W Kaga den 22.5. (AO)

och sammanlagt noterades detta år 6 ex. den 14.6. inom det ovan nämnda området (UG). 1062 hördes 1 ex. vid Bergs slussar den 21.5. (J ÅH) och 1 ex. på samma plats

elen 3.6. (TB). Sammanlagt beräknades minst 4 ex. sjunga inom området kring Fågel­stationen detta år.

S t e n k n ä c k (Coccothraustes coccothraustes). Arten har ökat under den aktuella perioden och observeras årligen på flera platser, huvudsakligen i städer och samhäl­len. Den sos så gott som årligen i Linköping, l\Ialmslätt, Åtvidaberg och Ljungsbro samt är dessutom vissa år iakttagen i Bjärka Säby, Borensberg, Slaka, :\Iotala och

171

MEDDELANDEN

Ifristberg. 1962 konstaterades t.ex. arten vara stationär i februari i Linköping. ::\Ialm­

slätt, Ljungsbro och Åtvidaberg. Större flockar har vid några tillfällen iakttagits,

t.ex. 13 ex. den 15.3. (BW) och 12 ex. den 2.4. (TG) i Borensberg 1!)60, 1-1 ex. den

20.3. i Åtvidaberg 1960 (LL) samt 12 ex. den 18.11. vid Bogestad i Landeryd 1962

(TG). 1961 konstaterades bobygge vid Adelsnäs i Åtvidaberg den 27.-1. och den 17.5.

samma år hittades i Åtvidaberg bo med ägg (OS). Under juni 1961 sågs 2 ex. dagligen

vid golfbanan i Åtvidaberg och häclming ansågs trolig (OS). CA=CURT ANDEN, EA=EJNAR ANDERSSON, TB=TORSTEN BLADH, OC=OLOF

CALLIN, LFX=LARS FAXEN, LF=LENNART FORSMAN, UG=UNO GUSTAYSSON, TG=

TORWALD GUSTAVSSON, ÅH=ÅKE HALL, J ÅH=JAN-ÅKE HoL,lBRING, TJ =TURE

JANGVIK, HK=H.:i.HOLD KJEDEMAR, HL=HANS LöNEOREN, LL=LEIF LöNEGHEN,

AO=ARvm OLERT, HP=HELGE PonsEMYR, BS=BENG'.L' SrnvEnT, GS=GösTA

STIEHNSPETZ, OS= OLOV SöDERBACK, B"T = BERTIL "\V AHLIN.

För Linköpings fågelldubb

JAN-Åim HOLMBRING H.:i.HOLD KJEDE�L\.R

Sum m a r y : Bird observations in the province of Östergötland 1958 -

1962. Among other species, Limosa lirnosa breeds with 2 to 3 pairs yearl.v at the lake

Roxen, and Alcedo atthis breeds at several localities in the province. In addition, there

are breeding records of Dendrocopos leucotos (yearly) and Dendrocopos medius, as well

as several observations of these species. 'l'urdi1s iliacus is rapidly increasing and Cocco­

thraustes coccothraustes occurs regularly at several localities (even breeding recorcls are

given). Occasional records are given, of among others: Podiceps nigricollis. Ciconia

ciconia, Anas strepera, Tadorna ladorna, l\Iilvus milvus, Charadrius morinellus, Strep­

topelia decaocto and several Locustellci naevia.

8. Flodsångare (Locustella Jluviatilis) i Skåne

Då undertecknade den 3.6.1962 besökte den västra stranden av Vombsjön, ca

22 km E Lund, började kl. 20.55 en flodsångare sjunga sporadiskt. En kvarts timme

senare hade sången nått en hög intensitet, vilken senare bibehölls åtminstone tills vi

läm.nade lokalen kl. 22.15. Även elen 6 och 10 juni återhörde vi fågeln på samma

plats.

Lokalen, där flodsångaren uppehöll sig, är fuktig och ligger på gränsen mellan

strandens videbuskar och något torrare mark, med ett smärre inslag av björksly och

med kraftig undervegetation av högre örter, nässlor etc. Smärre bestånd av torr, gles

Phragmites-vass förekommer också. Den 10 jw1i sågs flodsångaren, då den sjöng från

ett dylikt bestånd. Biotopen liknar de lokaler i Närke, på vilka vi hört arten och

överensstämmer väl med vad som beskrivits i litteraturen.

Flodsångaren kunde även avlyssnas av RUNE GERELL och vid ett flertal tillfällen

- även efter elen 10.6. - av SönEN SVENSSON. Tyvärr hade vi ej möjlighet att fort­

löpande kontrollera elen, men vid ett besök någon gång vid midsommar kunde SVENS·

SON ej höra den.

Fyndet torde att döma av Förteckning över Sveriges Fåglar (.5:e uppl., 1962) vara det första för Sk&ne.

HANS IC\LLANDER l\IAHGAHETA lLi.T.LANDER

172

Vår Fågelvärlcl 2;; (1964)

S u m m a r y: River Warbler (Locuslella fluviatilis) in Scania in 1962. One specimen was heard at lake Vombsjön, 22 km E Lund, on June 3rd between 8.55 and 10.15 p.m. The bird was also heard at the same place on June 6th and 10th. This is the first record of Locustella fluviatilis in Scania.

9. Vår- och sommariakttagelser från Göteborgs södra skärgård 1961-62

En tidigare rapport har varit införd i VF 20 (1961): 340-342. S t o r m f å g e 1 (Fulmarus glacial is). Ett dött ex. hittades i vattnet utanför Räv­

holmen, s,v Styrsö den 27.6.62. P r u t g å s (Branta bernicla). Ett ex. iakttogs i en vik på Lökholmen i yttersta

lrnYsbandet utanför Vrångö elen 30.7.1961. Dagarna innan hade det stormat rätt hårt, och fågeln Yar med största sannolikhet vineldriven. Förutom några trasiga handpennor föreföll den dock vara oskadad och i god kondition.

H a Y s ö r n (Haliaeetus albicilla). 1 ad. ex. iakttogs på Lökholmen den 29.5.1961. Y i t v i n g a d t r u t (Larus glaucoicles). Ett sensationellt fynd av denna art

gjordes på Galterö den 24.7.1962. Det var en 1-åring, som höll till bland de andra trutarna vid det grunda sundet mellan Galterö och Stårholmen. Alla karakteristiska käm1etecken iakttogs tydligt, ty fågeln hade den trevliga vanan att vara ganska orädd och kom ofta närmare efter uppfloget i stället för att avlägsna sig. Sittande verkade elen vara ungefär av gråtrutens storlek. De långa vingarna, som nådde utanför stjär­ten, var dock ett gott särmärke. I flykten gjorde dessa, att fågeln verkade större än en gråtrut. Yingspetsarna var helt vita och mycket ljusare än kroppen i övrigt. F.ö. kan tilläggas, att observatören (SH) har god erfarenhet av både vitvingad trut och vittrut från bl.a. Stockholms ström och Sjölunda invid Malmö.

Galterö torde vara en mycket lämplig lokal för eventuella sällsynta trutar. Ön ligger nämligen i yttersta havsbanclet alldeles intill stora infarten till Göteborg, och huvuddelen av de trutar, som följt med fartyg in, brukar avvika här. Det är alltså

my cket troligt, att den vitvingade mppsnappats>> av någon båt, som lockat den med till svenska kusten.

Under flera exkursioner i slutet av juli och början av augusti söktes fågeln förgäves här. Den 13.8. upptäcktes elen emellertid igen av en ren tillfällighet inne i Donsö hamn, ca 3 nautiska mil från föregående lokal.

T r e t å i g m å s (Rissa tridactyla). En ungfågel observerades på Lökholmen den 30.7.1961. :Måsen var utmattad och kunde relativt lätt infångas och ringmärkas. Som­

maren 1062 iakttogs tretåiga måsar i Donsö hamn vid två tillfällen, nämligen den U,.8. samt den 28.8. Båda gångerna var det fråga om ensamma ad. ex.

S k r ä n t ä r n a (Hyclroprogne tschegrava). Ett ex. överflög elen 5.7.1962 Donsö

hamn i sydlig riktning. Det är vårt tredje fynd av denna art i skärgården. Angående de ÖYriga fynden se föregående rapport.

K e n t s k t är n a (Sterna sandvicensis). Synes ha blivit en allt vanligare gäst i skärgården under de senaste åren - ett faktum, som dock inte alls är ägnat att för­

våna sig över, då man vet, hur allmän arten är på danska Kattegatts-kusten. Under sommaren 1961 iakttog vi kentska tärnor elen 6.8. på Lökholmen (m.inst

3 ox.), och följande sommar gjordes inte mindre än 6 fynd: 2 ex. Galtorö 30.6.; 1-2 ex. Köpstaclsö 3.7.; 2 ex. Styrsö 15.7.; 2 ex. Lökholmen 27.7.; 2 ox. Donsö 13.8. samt 4 ex. Donsö 28.8.

173

MEDDELANDEN

AI k e k u n g (Plotus alle). Ett ex. höll till kring Vargö och Styrsö i början av juli

1962. Den 9.7. låg den invid och inunder ångbåtsbryggan vid Styrsö Tången.

Tu r k d u v a (Streplopelia decaocto). En art, Yars explosionsartade spridning i

Sverige återspeglats i ett antal fynd i skärgårdsonu·ådet. Från 1960 föreligger fynd

från Vinga och Styrsö. Inte mindre än 4 observationer av arten har gjorts i skärgår­

den under år 1962. Sålunda iakttogs ett ex. i början av sommaren på Rävholmen,

en alldeles kal ö S\V Styrsö; ett ex. på Känsö under tiden. 22.5.-26.7.; t\·å ex. på

Brännö under juni månad samt 1 ex. på Tistlarna i slutet av juli. Vidare har vi er­

hållit sammanlagt 5 rapporter om turkduvor, som under april-maj landat på fiske­

båtar mellan Vinga, Laesö och Danmark. Detta tyder på, att de duvor, vi iakttagit

i skärgården, kan ha kommit från Danmark, där arten häckar allmänt på flera stäl­

len, exempelvis i Skagen.

Ho r n n g g l a (Asio otus). Inom ett knappt kvadratkilometer stort onu·åcle, om­

fattande södra Känsö och norra Vargö, häckade 1962 förutom två par hornugglor även

3 par tornfalkar (Falco tinntmculus).

�ä k t e r g a I (Luscinia luscinia). Två sjungande hanar hördes på Brännö i bör­

jan av juni 1961. STIG liOL)ISTEDT JAN TIIE)IAN

S u m m a r y : Some spring and summer observations from the southern

archipelago of Göteborg in 1961-62. Among others, one juv. specimcn of Larus

glaucoides was observed on July 24th, 1962. It was secn again on August 13th. Occa­

sional records of Rissa tridactyla were made in July 1961 and August 1962. Onc Plotus

alle was seen in July 1962 and several Streptopelia decaocto in spring and summer

1962.

10. Rödvingetrosten (Turdus iliacus) som hekkefugl i tettbebyggelser i Norge

Yed et tilfelle ble jeg nylig oppmerksom på en mecldelebc i VF 20 (1961:2-1-7-249.

Det gjelder rodvingetrostens utbredelse i Sydsverige, og spesielt den recl,1ksjonelle

konu11entar til slutt. I hvert fall på det tidspunkt hadde altså ikke denne fugleart

opptrådt som hekkefugl i tettbebyggelser i Sverige.

Det vi! antagelig interessere svenske ornitologer at rodvingetrosten Yis('r en helt

annen oppforsel i Norge. For det forste kan bemerkes at den er vanlig hekkefugl over

hele landet fra kysten til opp mot fjellet. I Oslo, Bergen og Stavanger har den ruget

meget vanlig så langt tilbake man kan huske. I Kristiansancl og Trondheim ruger

elen også. Man horer den synge i de aller fleste norske byer og tettbeb_,·ggclscr i for­

plantningstiden. I Fredrikstad, som ligger relativt rner Sverige, synger elen ogs,'1, men

reclefmm er ikke gjort. Fra Bergen uttales spesielt at rod,·ingetrosten direkte tillrekkes

av bebyggelse. Den yncler å plassere redet i slyngplanter langs husvegger f.ck�. I Oslo

bygger den bl.a. på bjelker og fremspring på villaer i tettbebyggelsen. I parkene i

Oslo er den antagelig den vanligste trosteart.

::\Iåltrosten (taltrasten, 'l'itrdus philomelos) har ennå ikke slätt seg til i O�lo, men

elen har begynt å synge og bo i StaYanger og Bergen. EDVARD K. BARTH

174

rår Fågelvärlcl 2-3 (196.J)

R e d a k t i o n e 11 k o m m e n t a r : I ovannämnda kommentar till ett med­delande om rödvingetrastens utbredning i Syd- och )Iellansverige i YF :?O (1961): 249 antyds att arten dittills ej rapporterats som stadshäckare i Sverige. Jfr också VF 21 (1962): 216 ang. rödvingetrast häckande i Uppsala, där i den engelska samman­fattningen uppges att denna rapport skulle vara den första av detta slag. Arten har dock sedan 1958 häckat i Örebro, jfr VF 19 (1960) 157, enligt JAN SONDELL (i bre\') i alltmer ökande antal i takt med ökningen runt om i trakten. Ytterligare uppgifter om artens förekomst i städer och samhällen är symierligen önskvärda.

J. ""· )I.

S u m m a r y: The Redwing (Turclus iliacus) as an urban dweller in Norway.

As long ago as can be remembered, the Redwing has been breeding in N orwegian towns, and the species occurs in most villages and other closed settlerncnts. It is described as sometirnes building its nest in winder-plants and on frarneworks on the buildings. Only quite recently, (since 1958) the Redwing has been reportcd breeding in Swedish towns.

11. Större strandpipare (Characlrius hiaticula) driver bort starar (Stunws

vulgaris) och stenskvättor (Oenanthe oenanthe) från sitt revir

Under tjänstgöring som observatör vid Revsudden hade undertecknad goda möj­ligheter att följa två par större strandpipare under april 1961. Som vanligt förekom talrika tvistigheter mellan paren vid revirgränserna. Redan tidigt visade det sig att strandpiparna även drev bort rastande starar, som kom dem för nära. Detta obser­verades första gången den 3.4. då en av strandpiparna ,>rullade,> mot några starar mod sänkt stjärt och framfört huvud. Då den kommit dem tillräckligt nära, gjorde den ett kort utfall mot den närmaste, som sprang undan någrn meter, varvid stmndpiparen återvände till sitt näringssökande. Dylika uppträden noterades vid flera tillfällen de närmaste tio dagarna. Den 15.4. råkade ett par stenskvättor komma in på strandpi­parens revir. Strandpiparen slutade genast söka föda och rullade under spel mot stenskvättorna, vilka flydde.

I litteraturen anges ibland att strandpiparna jagar bort andra småvadare m· sina revir, men jag har aldrig funnit någon uppgift om att de dri\'er bort småfåglar.

LEIF XILSSON

S u m m a r y: Ringed Plovers (Charadrius hiaticula) drive away Starlings

(Sturnus vulgaris) and Wheatears (Oenanlhe oenanlhe) from the breeding-territory.

Two pairs of Characlrius hiaticula which were under obser,·ation at Kalmarsund, province of Småland, during April 1961, were observed on several occasions clriving away same specimens of Stunws vulgaris and once even Oenanlhe oenanthe from their breedi ng-territories.

175

MEDDELANDEN

12. Smärre meddelanden

T o r n u g g l a (Tyto alba). I VF 19 ( 1960): 244 redovisar RAGNAR EDBERG ett fynd av tornuggla från Näsby, As sn, S Öland. Från samma plats kan rapporteras ytterligare ett ex., vilket så sent som vid årsskiftet 1952/53 omkom på en höskulle nära f.d. Ottenby jvstn. Denna tornuggla förvaras i monterat skick och har av kon-servatorn bestämts till ad. hona. vVOLF J ENNING

H ä r f å gel (Uzntpa epops). Ett ex. sågs den 28.4. 1961 vid Häggdånger, ca 20 lm1 S Härnösand. OLL E SöD ERSTRÖM

Ett ex. iakttogs den 6.9.1962 i Jakobsberg, ca 25 km från Stockholm. Fågeln kunde studeras under ca 30 min., då den i regnvädret spatserade omkring på min skogs-tomt och plockade kryp från marken. GunE GEDDA

Gr å s p e t t (Picus canus). Ett ex. sågs den 11.2.1962 vid Serri-verksamhetens renforslmingsstation i Slakka, Jokkmokk, Lu Lpm. Stationen är belägen mitt emellan Stora och Lilla Lule älv, ca 5 km N polcirkeln. SVEN PERSSON

S o m m a r g y l l i n g (Oriolus oriolus). Ett ex. sågs 16.-18.6.1962 i Askövikens närhet, Y�tm. CARL HOLGER Jom\..c..,-SSOK

S v a rt k r å k a (Corvus c. corone). Den 1.3.1962 uppehöll sig 4 ex. på den steniga stranden X Yisby tillsammans med ca 40 k r å k o r (Corvus corone cornix). Även den 16.3. och den 2.4.1962 iakttogs svartkråkor på denna plats.

Goda tillfällen till jämförelser med r å k a (Corvus frugilegus) gavs, då ett 30-tal ex., öven-ägancle unga utan ljust vid näbbroten, uppehöll sig i Visby 1.1.-18.3.1962.

Svartkråkor har tidigare påträffats på Gotland vid tre tillfällen: i Klintehamn (jan. 1895), i Yamlingbo (nov. 1896) och i Akebäck (vintern 1913) enligt RENDAHL: Fågel-boken, Stockholm 1949. STIG HöGSTRÖM

R å k a (Corvus frugilegus). Enstaka ex. ses regelbundet varje år i april i Umeå-trakten. JAN -ERIK :\IALMSTIGEN

S v a r t r ö cl s tj ä r t (Phoenicurus ochrnros). Den 14.7.1962 sågs och hördes en ,3 vid järm-ägsstationen i Örkelljunga, Skåne. Då mina föräldrar åter besökte lokalen några veckor senare sjöng fågeln fortfarande där. Dessutom sågs en orädd ungfågel på platsen. STAFF-�N JOHNSON

Rö cl h a k e (Erithacus rubeculct). Den 6.2.1962 sågs två ex. längst ut på Sote­näset, Askums sn, Bohuslän. Lokalen saknar all vegetation.

GöSTA NILSSON "\Y. ÄNGER�IARK

Gr ä s h o p p s å n g a r e (Locustella naevia). Ett ex. observerades mellan elen

1.-16.,.1962 i en timotejvall 2 km S Bräkne-Hoby i Blekinge. Den sjöng mestadels från Rumex-plantor, som stack upp ovanför timotejen. Sångintensiteten den 5.7. åter­ges i vidstående diagram. Temperaturen under observationsclygnet varierade mellan + 8 ° - + 18 ° C. Vindstyrkan översteg ej någon gång 7 m/sek. Dygnets enda neder­börd föll i form av en måttlig regnskur i dygnets sista timma, vilket kan förklara denlåga sångintensiteten då. INGE A.--..ELSSON STUR E AXELSSON

176

Vår Fågelvärld 23 (1964)

60-,------.----,----,

50

40

30

20

Sångintensiteten hos en gräshoppsångare (Locustellci naevia) den 5.7.1962 2 km S Bräkne-Hoby i Blekinge. Diagrammet visar antalet minuter fågeln sjöng var hel­timma. A=soluppgång, B=solnedgång. (Song intensity of a Locustella naevia during

24 hours on July 5th, 1962 near Bräkne-Hoby (56 ° 13' N; 15 ° 6' E), province of Blekinge.

A=sunrise, B=sunset

En sjungande hane upptäcktes elen 9.6.1961 ca 5 km N Härnösand. Fågeln uppe-höll sig här i drygt f)Ta veckor. OLLE SöDERSTRÖM

Två sjungande hanar hördes och iakttogs den 5.7.1962 nära Gärdebyn, SE Rätt-vik, Dlr. STEN-OLOF ERIKSON

T r ast s å n g a r e (Acrocephalus anmclinaceus). Ett ex. noterades elen 7.6. 1962 vid Triberga, Öland. STIG BLADH

K är r s å n g a r e (Acrocephalus palustris). Ett ex. hördes i juni 1957 vid gården Öredal ca 15 km S Kristianstad. Någon häckning förekom inte detta år. Ar 1958 gjordes två bofynd, 1959 häckade tre par. Samtliga bon var belägna i ha.lvmeterhöga nässelbestånd. Båda åren genomfördes samtliga häckningar med lyckat resultat. Trots detta har under senare år inte någon kärrsångare observerats på denna lokal - ett 200 X 50 m stort blandskogsbevuxet sankområcle med riklig busk- och örtvegetation, omgivet av vidsträckta odlingsmarker. HANS SwEGEN

H ö ks ån g are (Sylvia nisoria). Minst fyra, förmodligen fem, hanar uppehöll sig elen 31..3.1962 på Landsort utanför Xynäshamn. Terrängen är särskilt lämplig för denna art. STEN-OLOF Enrn:soN

G r il n så n g a r e (Phylloscopus collybita). Ett sjtmgande ex. hördes vid Lyscgår­clen. Rornelanda sn, Bohuslän, elen 25.6.1961.

ROLAND BöRJESON }fATS CARLSSON

177

MEDDELANDEN

Ett ex. hördes sjunga under ca tio dagar under tiden 11-30.6.1962 \'id Krono­parken Kastellegården i Ytterby sn, S\V Kungäh·.

:\IA·rs BOMAN :\IATS CARLSSON

Ha Is b a n d s f I u g s n a p p a r e (Ficeduln albicolli8). Ett ex. iakttogs den 11.3, 1962 på E sidan av Utö, Stockholms skärgård. Fågeln sökte föda vid och i närheten av stranden och kw1de iakttas under ca sex timmars tid. Dagen efter \'ar den för-svunnen från platsen. CARL-VILHEUI OLSSON

�I i n cl r e f I u g s n a ppa r e (Ficedulci parva). Den 20.5.1962 obser\'erades tre ex., samtliga utfärgacle o'o', i snårig lövskog vid ::'{E hörnet av Hallands \"äclerö, X\Y

Skåne. LENNART JOHAX,SSON

Den 29.5.1962 sågs ett outfärgat ex. sjunga på Riala prästskog, Riala sn, uppland. SVEN Löw K.-E. F1unzEN

:Minst två ex. iakttogs den 3!..3.Hl62 på Landsort utanför Nynäshamn. Samtliga

saknade röd strupe, dock var en av fåglarna med säkerhet en hane. STEN-OLOF E1UKRON

Den 6.6.1962 sågs ett outfärgat ex. sjunga i Länna sn, Uppland. K.-E. FmnzEN

Den 16.7.1962 upptäcktes en honfärgad individ i Erstavik, SE Stockholm. Fågeln var mycket orolig och varnade ivrigt. Lätet var ett ganska starkt, klart, ofta upprepat t·ui', var fjärde-femte gång uppblandat med ett starkt, gärdsmyglikt 81'1'1'. Fågeln

hade mat i näbben och allt tydde på att den hade ungar i närheten. Den 17.7. var jag åter på platsen och såg då två mindre flugsnappare. Dessa sågs

dock endast som hastigast, varför det var omöjligt att avgöra kön. Det enda läte som hördes var enstaka 81'1'1'.

Området där fåglarna uppehöll sig är beväxt med hög, kraftig gran- och tullskog

med björkar insprängda här och där. Unclervegetationen består bl.a. av små granar och björkar samt en vältäckande matta av ormbunkar och blåbärsris. Området ligger

på en svag sluttning, som gränsar till ett litet klirr med höga alar och aspar. Vid senare besök har fåglarna ej setts. Tmus ELDH

S k ä r p i p 1 ä r k a (Anthu8 8pinoletta). Den 23.7.1960 iakttog jag tillsammans

med U. EKSTAM en ad. skärpiplärka, som matade två juv. vid norra vågbrytaren vid Färjestaden, Öland (jfr VF 21 (1962): 221). CHRISTER ELDERUD

G r å ä r 1 a (Motacillci cinerea). Den 2.1.1962 sågs ett ex. som provianterade i ett

avloppsdike vid Gräskärrs yrkesskola, ca 5 km NE Uddevalla. GöSTA C'\ILSSOX

S t e n k n ä ok (Coccothrausle8 coccothrau8/e8). Den 18.1.1962 sågs ett ex. vid Bec-komberga sjukhusområde i Bromma. K.-E. FRIDZEN

Ett par häckande 1962 vid Frössvik, s,v Bogesunclslanclet utanför Stockholm. Boet var beläget invid stammen i en al, ca 8 m ovan marken. Fem w1gar kläcktes

omkring 10. -15.6. Den 5.6. sågs fyra ad. stenknäckar vid boträdet.

Inom samma område har häckning konstaterats även 1959 och 1960 (YF 19(1960): 334 och 21(1962): 55). Bm:xo l'il-�1HN

178

l'cir Fågelvärlcl 23 (196.J)

Ett par stenknäckar häckade år 1962 i Nynäshamn. Boet, som var beläget i en alm

vid basen av en sidogren, ca 15 m ovan marken, hölls under regelbunden uppsikt. Den 10.6. sågs en av fåglarna på boet. Den 16.6. kom hanen med mat till honan, som låg på boet. Den 23.6. sågs först ingen av föräldrarna vid boet, men efter en stund

kom båda fåglarna med mat. Minst tre pull. kunde iakttas den 24.6. Sista datum då matning konstaterades vid boet var den 27.6., då båda de ad. fåglarna matade.

Ungarna torde ha lämnat boet mellan den 28.6. och 1.7. Lu1sE KARLSSON

S n ö s i s k a (Ccmluelis hornemanni). Två ex. sågs den 31.12.1961 Yid Lindesnäs, S Uddevalla. GÖSTA XILSSON

Ett ex. observerndes den 18.2.1962 vid Anstasjön, ca 5 km \V Södertälje.

H o s e n f i n k

den 3.6.1962.

JÖRGEN ANDERSSON HANS-GEORG \\0ALLEXTINliS

(C'arpodacus erythrinus). 1 sjuugande ex. vid Grönhögen, Öland,

Sno BLADH

Den G.6.1962 sågs ett sjungande ex. >>Parnassen>> vid Hjälstaviken, Uppland. Fågeln saknade rött i fjäderdräkten. HAXS CAC:NELL

Den 7.G.1962 hörde TURE PERSSON och undertecknad ett för oss okänt fågelläte omedelbart S Kristinebergs Zoologiska station, Fiskebäckskil, Bah. Fågeln, som satt

och sjöng i en syrenhäck, visade sig vara en outfärgad rosenfink. Sången bokstave­rades till iiisisisisi-viclju. Första delen av strofen påminde starkt om rödstjärt, medan

senare delen stämde överens med motsvarande strofdel i Sveriges Radios inspelning av rosenfink.

Rosenfinken har enligt Förteclming över Sveriges Fåglar, 5:e uppi., ej tidigare an-träffats i Bohuslän. HANS-GEORG \V ALLENTINUS

Be r g fin k (Fringilln montifringillct}. Den 6.-7.6.1962 iakttogs en sjungande hane i Penningby slottspark, Länna sn, Uppland. SVEN Löw K.-E. FRIDZEN

La p p s p a r v (Calcarius lapponicus). Den 1.5.1961 sågs 10 ex. vid sjön Hovran,

Hedemora. Den 7.5.1962 sågs en hane vid St. Halmsjön, St. Tuna. HAKAN SGNDDT

Den 23.4.1962 rastade fyra ex. på en åker vid Erstavik, SE Stockholm. Tolf.\S ELDH

179

Litteratur

Ny utländsk litteratur

Nedanstående förteckning omfattar ett urval av viktigare, i utlandet publicerad, ny ornitologisk litteratur. Föregående förteckning var införd i YF 22 (1963): 325-331. Arbeten aY s,·enska författare är ej medtagna utan kommer att ingå i tidskriftens listor över SYcnsk fågellitteratur. Lokalfaunor är i regel omnämnda blott om de be· handlar Sverige närliggande områden. Årsrapporter av rutinmässig karaktär, såsom ringmärkningsredogörelser, är ej heller upptagna i listan; detsamma gäller även t.ex. rent anatomiska arbeten. En del arbeten kommer senare att recenseras i VF.

Förteckningen är utarbetad av SVEN AK,nNGTON.

Am;, i\L 1963. Vergleichende Untersuchw1gen an Haubenlerche (Galerida cristata

(L.)) und Theklalerche (Octlerida theklcie A. E. BREHM). Bannet· Zoologische Beiträge

14: 1-128. Figmer, kartor.

ABSHAGEX, K. 1963. tTber die �foster <ler Nebelkrähen, Corvus corone corni.i:. Beiträge zur Yogelkunde 8: 325-338, tabell. Figurer, fotografier.

ALDER, J. 1963. Behaviom of Dippers at the nest during a flood. British Birds 56:

73-76. Figurer. ANDERSox, A. 1963. Patagial tags for waterfowl. The Journal of \Vildlife Management

27: 284-288. Fotografi, figurer, tabell. ANDERSOX, A. H. & ANDERSON, A. 1963. Life history of the Cactus \Vren. Part VI:

Competition and survivaL The Condor 65: 29-43. Figurer.

ARors·moxc, E. A. 1963. A study of bird song. XVI+335 pp., 8 pl.-bl. med fotografier.

Figurer, tabeller. London-New York-Toronto. Oxford University Press. BALÅ'.l', F. 1962. Rozmlstenl a pfosuny skorce vodniho v zavistlosti na staH, rocni

dobc a prostfodi. Summary: Distribution and movements of the Dipper, Cinclus

cinclus aquaticus BECHST. on a creek and their changes during a year. Zoologicke

List,v (Folia Zoologica) 11 (25): 131-144, 2 pl.-bl. med fotografier. Tabell, kartor.

BALDWIX, P. H. & ZACZKOWSKI, N. K. 1963. Breeding biology of the Vaux Swift.

The Condor 65: 400-406. Tabeller, figurer, fotografier. BARTHOLmmw, G. A. & CADE, T. J. 1963. The water economy of land birds. The

Auk 80: 504-539. Figmer, tabeller.

BEER, C. G. 1963. Incubation and nest.building behaviour of black-headed gulls III:

The pre-laying period. Behaviom 21: 13-77. Figurer, tabeller. - 1963. Incubation and nest-building behaviour of black.headed gulls IV: �est­

building in the laying and incubation periods. Behaviour 21: 155-176. Tabeller.

BELLROSE, F. C. 1963. Orientation behavior of four species of waterfowl. The Auk

80: 257 -289. Kartor, tabeller, figurer. BERNls, F. 1962 (1963). Sobre migraci6n de nuestros Passeriformes transaharianos.

Surrnnary: Transaharan Passerine migrants (TP:\I) across Iberia and the western

l\Iecliterranean: A review of some problems. Ardeola 8: 41-119. Kartor. BEZZEL. E. 1963. Beobachtungen iföer Fremdkörper in Enten. und Blässhuhnnestern.

,foul'lla! fiir Ornithologie 104: 16-22. Tabeller, figurer. 1963. Zurn Durchzug uncl zur Brutbiologie von Grasmticken (Sylvia) nach Fängen und Ringfunclen im Isrnaninger Teichgebiet. Oberlmyern. 376. Ringfunclmitteilung

cler Yogelwarte Radolfzell. Die Yogelwarte 22: 30-35. Figurer, tabeller.

180

T'år Fågelvärld 2-3 (1961)

BLUME, C. A. 1963. Krognaebbens (Pinicola enucleator L.) invasion i 1934-1955 og

nogle bemaerkninger om dens forekomst i relation til nyere invasioner i Sverige.

Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift 57: 19-21.

BLUME, D. 1963. Die Bundspechte. Die Neue Brehm-Bi.icherei, 315. 108 pp., 2 färgpl.

Fotografier, figurer, tabeller, kartor. ,vittenberg Lutherstadt. A. Ziemsen Yerlag.

Pris DM 7,50.

BROWN, J. L. 1963. Social organization and behavior of the Mexican Jay. The Condor

65: 126-153. Tabeller, kartor, figurer.

BROWN, R. G. B. 1963. The behaviour of the ,villow w·arbler Phylloscopus trochilus

in continuous daylight. The Ibis 105: 63-75. Figurer.

CASEMENT, 111. B. 1963. Difference in head measurement between Apus pallidus and

Apus apus. The Ibis 105: 266-268. Figurer.

CoLLIAS, N. E. & COLLIAS, E. C. 1963. Selective feeding by wild ducklings of diffcrent

species. The Wilson Bulletin 75: 6-14. Tabeller, figur.

CONRADS, K. & HERR:lrANN, A. 1963. Beobachtungen beim Grauspecht (Picus canus

G�rnLIN) in der Brutzeit. Journal för Ornithologie 104: 205-248. Figurer, tabeller,

fotografier.

CRAMP, S. 1963. l\fovements of tits in Europe in 1959 and after. British Birds 56:

237-263. Kartor, tabeller.

- 1963. Toxic chemicals and birds of prey. British Birds 56: 124-139. Kal'ta, figurer,

tabeller.

CREUTZ, G. 1963. Ernährw1gweise und Aktionsradius der Lachmöwe (Larus ridibundus

L.). Beiträge zur Vogelkunde 9: 3-58. Tabeller, figurer, fotografier.

CnooK, J. H. 1963. A comparative analysis of nest structure in the weaver birds.

The Ibis 105: 238-262. Figurer, tabell.

1963. Comparative studies on the reproductive behaviour of two closely related

weaver bird species (Ploceus cucullatus and Ploceus nigerrimus) and their races,

Behaviour 21: 177-232. Figurer, tabeller.

DAVIES, S. J. J. F. 1963. Aspects of the behaviour of the llfogpie Goose .--lnseranas

seniipalmata. The Ibis 105: 76-98. Figurer, tabeller.

D.wrns, J., FISLER, G. F. & DAvrns, B. S. 1963. The breeding biology of the \\"estern

Flycatcher. The Condor 65: 337 -382. Figurer, tabeller.

DECKERT, G. 1962. Zm Ethologie des Feldsperlings (Passer m. montanits L.). Journal

för Ornithologie 103: 428-486. Fotografier.

DoERBECK, F. 1963. Zur Biologie des Gimpels (Pyn-hulct pyrrhula) in der Grosstadt.

Die Vogelwelt 84: 97-114. Tabeller.

DoL'NIK, V. R. 1963. Metaboliceskaja reguljacija migracionnogo sostojanija i pove­

denija u vorob'inych ptic. Surnmary: The metabolic regulation of behm·iour and

migration disposition in the passerines. Communications of the Baltic comrnission

for the study of bird migration 2: 81-88. Tabell.

DROST, R. 1963. Zur Frage der Bedeutung nächtlicher Zugrufe. Die Yogehrnlt 22:

23-26.

DUNNET, G. H., ANDERSON, A. & CoRAIACK, R. l\I. 1963. A study of survirnl of adult

Fulmars with observations on the pre-laying cxodus. British Birds 56: 2-18.

Figurer, tabeller.

DvcKER, G. 1963. Spontane Bevorzugung arteigner Farben bei Vögeln. Zeitschrift

fftr Tierpsychologie 20: 43- 66. Fotografier, tabeller.

181

LI'.lvTERATUR

EuASSEN, E. 1963. Preliminary results from new methods of investigating the physio­logy of birds during flight. The Ibis 105: 234-237.

E-:-.CKE, F.-IY. 1963. Zum Nestbau eines Ringeltaubenpaares. Beiträge zur Yogel­kunde 8: 449-456. Fotografier, figurer, tabeller.

FARKAS, T. 1963. Zur Biologie und Ethologie <ler södafrikanischen Arten der Gattung Monticola (Bom). Die Vogelwelt 84: 11-26, 1 pl.-bl. med fotografier.

FEINDT, P. 1963. Sichtbeobachtungen <les Kleinen Sumpfhuhns (Porzanct parva)

und clcs Zwergsumpfhuhns (Porzmw vusilla). Ornithologische J\Iitteilungen 15: 51-60. Fotografier.

FICKEX, :'IL::,. 1963. Courtship of the American Redstart. The Auk 80: 307-317. Tabeller, figurer.

:FrnC'HER, 1Y. 1963. Die Geier. Die Neue Brehm-Böcherei, 311. 144 pp. Fotografier, figurer, kartor. 1Vittenberg Lutherstadt. A. Ziemsen Yerlag. Pris DM 7,00.

Fnrrn, H. J. 1962. The l\fallee-Fowl. The bird that builds an incubator. VI+ 136 pp., fotografier, färgplansch. Sydney. Angus and Robortson. Pris 2:5s.

Gmrnrnn, "'· 1963. Radar- und Felclbeobachtungen iiber elen Verlauf cles Vogel­zuges im Schweizerischen Mittellancl: Der Tageszug im Hebst (1957-1961). Der Ornithologische Beobachter 60: 35-68, 2 pl.-bl. med fotografier. Karta tabeller, figurer.

GEWALT, "·· 1963. Neue Beiträge zur Brutbiologie cler Grosstrappe. Beiträge zur Yogelkuncle 9: 77-87. Fotografier, figurer.

GEYR vox SCHWEPPENDURG, H. Freih. 1963. Zur Terminologie uncl Theorie dor Leitlinie. Journal fiir Ornithologie 104: 191-204.

GoETHE, F. 1963. Verhaltensunterschiede zwischen europäischen Formen der Silbe,·­rnöwengruppe (Larus argentatus - cachinncms - fuscus). Journal ffu· Ornithologie 104: 129-144. Figurer, fotografier.

1962. Zur Droh- und Bcschwichtigungsgebärde des Kolkrabon (Corvus c. corax

L.). Zeitschrift fiir Tierpsychologie 19: 687-691. Fotografi.

GoLOVKlN, A. �- 1963. 0 vyeclanii ryby kajrami i rnoevkami v gnezclovoj period v Barence\·om more. Summary: On eating up fish by Urict species and Rissci tridactyfo

during their nesting period in the Barents Sea. Zoologiceskij .Zurnal 42: 408-416. Figur, tabeller.

Goonwrn, D. 1963. Nodding, driving and caressing in pigeons. The Ibis 105: 263-266.

GRADER, R. R. & HASSLER, S. S. 1962. The effectiveness of aircraft-type (APS) radar in dctccting bircls. The 1Vilson BulJeti.n 74: 367-380. Figurer.

GnossKOn', G. 1963. ,veitere Beiträge zur Bi.ologie des Rotschenkels. Die Yogelwelt 84: 63-84, 1 pl.-sid. med fotografier. Tabeller, kartor, figurer.

GuKTEK, K. VON. 1963. Untersuchungen an einer Dorfgemeinschaft von Mehlschwal­ben, Delichon urbicci. Der Ornithologishe Beobachter 60: 1-11, 1 färgpl. Fotografier, figmer, ta heller.

GwINNEn, E. & KNEUTGEN, J. 1962. Uber die biologische Becleutung der ,,zweck­dienlichen" Anwendung erlcrnter Laute bei Vögel. Zeitschrift för Tierpsychologie 19: 692-696. Figur.

H.-urnrsox, C. J. 0. 1963. The display of some starlings (Sturnidae), and their taxonomic value. ,\rclea 51: 44-52. Figurer.

182

Vår Fågelvärld 23 (196.J)

HASHDIOTO, T. 1962. [Japanska med engelsk sammanfattning.] Ecological study of the Tree Sparrow Passer mon/anus. 1. Age and sex identification. Tori 17: 163-171. Figurer.

HASSE, H. 1963. Die Goldammer. Die Neue Brehm-Biicherei, 316. 90 pp. Kartor, figmer, fotografier. W'ittenberg Lutherstadt. A. Ziemsen Verlag. Pris Di\I 5,20.

- 1962. Zum Frithjahrsverhalten der Goldammer (Emberiza citrinellci). Die Vogelwelt83: 173-177. Figur.

HASSLER, S. S., GRABER, R. R. & BELLROSE, F. C. 1963. Fall migration and weather, a radar study. The ,vilson Bulletin 75: 56-77. Tabeller, figurer.

HAVLi:s-. J. 1963. Hnizdnl hustota kosa cerneho, Turdus meruln L. Summary: Breeding clensity in the Blackbird, Titrdus meruln LINN. Zoologicke Listy - Folia Zoologica 12: 1-18. Kartor, tabeller. 1962. Yekove slozeni a umrtnos populaci kosa cerneho. Summary: Age structme and mortality rate in Blackbi.rd population. Zoologicke Listy (Folia Zoologica)

11 (2ö): 274-285. Figur.

HEL1UXEX, i\L & VIRAMO, J. 1962. i\Ietson ja teeren syksyisestä eläinravinnosta.

Summary: Animal food of capercaillie (Tetrao itrogallus) and black grouse (Lyrurus

tetri.r) in autumn. [Separat stencilerad] svensk sammanfattning: Tjäderns och orrens animaliska näring om hösten. Suomen Riista 15: 142-148. Figurer, fotografi.

HEurn, C. ,v. 1963. Tentative field estimates of metabolism in buntings. The Auk 80: 318- 334. Fignrer, tabeller.

HELYERSEX, 0. Y0N 1963. Beobachtungen zum Verhalten und zur Brutbiologie cles Spomkiebitzes (Hoplopterus spinosus). Journal för Ornithologie 104: 89-96. Figmer, fotografier.

HEYN, D. 1963. Uber die Brutbiologie des Eisvogels. Der Falke 10: 153-158. Fotogra­fier.

Ho�rAN:S-, P. & GwINN-:ER, E. 1963. Zum Balzverhalten des Zilpzalps, Phylloscopus

collybita, im Friihli.ng uncl im Herbst. Journal hir Ornithologie 104: 365-371.

ISAAC, D. & i\iAnLER, P. 1963. Ordering of sequences of singing behaviour of i\Iistle

Thrushes in relation to timing. Animal Behaviour l l: 179-188. Figurer.

JENSEN, A. & HAARL0Y, N. 1963. Ydre faktorers betydning for yngletidspunkt, og iakttagelser over fourageringsrytme hos danske ringduer (Columba p. palwnbus

L. 1768). Flora og Fauna 69: 17-27. Figurer.

JouNsox, X. K. & PEETERS, H. J. 1963. The systematic position of certain hawks in the genus Buteo. The Auk 80: 417-446. _Fotografier, figurer, tabeller.

J6zEFEK, :'IL 1962. 1Yp-l'yw niekt6r,rck czynnikåw sroclowiskowyck na wielkosc i roz­mieszczenie kolonii brzegåwek, Riparict riparia (L.), na Saine. Summary: On the influence of some environment factors on the quantity and distribution of colonies

of the Sand Martin, Riparia riparia (L.) on the River San. Acta Ornithologica 7: 69-8i. Figurer, tabeller, karta.

KENDEIGH, S. C. 1963. New ways of measming the incubation period of birds. The Auk 80: 453-461.

KILH.-DI, L. 1963. Foocl storing of Red-bellied 1Voodpeckers. The 1Vilson Bulletin 75: 227-234. Figurer, tabeller.

KLAA>,, C. 1963. Vom Steinkauz und seinen Beutetieren. Natur und Museum 93: 79- 84. Fotografier, tabeller.

183

LITTERATUR

KLIEBE, K. 1963. Einiges i.i.ber <lie ,,Vorbalz" bei Kampfläufer (Philomachus pugna:v)

und Bruchwasserläufer (Tringc, glareola). Journal fur Ornithologie 104: 249-250. KLOPPER, P. 1963. Behavioral aspects of habitat selection: the role of early experience.

The Wilson Bulletin 75: 15-22. Figurer, tabeller.

KuMARI, E. 1963. Number dynamics of some migratory seabirds on the "'hite Sea and in the eastern part of the Baltic Sea. Communications of the Baltic commission for the study of bird migration 2: 67 -80. Fotografi, karta.

LACHNER, R. 1963. Beiträge zur Biologie und Populationsdynamik <ler Tiirkentaube (Streptopelia d. decaocto). Journal fi.i.r Ornithologie 104: 305-356. Fotografier, figurer, tabeller.

LACK, D. 1963. Migration across the southern ""orth Sea stuclied by radar. Part 4. Autumn. The Ibis 105: 1-54. Kartor, figurer, tabeller.

- 1963. Migration across the southern North Sea studied by radar. Part 5. )foyements in August, winter and spring, and conclusion. The lbis 105: 461-492. Tabeller.

LEE, S. L. B. 1963. Migration in the Outer Hebrides studied by radar. The Ibis 106: 493-515. Kartor, tabeller.

LEPIKSAAR, J. & ZASTROV, l\I. 1963. Die Vögel Estlands. Annales Societatis Tartuensis ad Res Naturae Investigandas Constitutae. Ser. Nova in exsilio condita, III. 166 pp., 1 pl.-bl. med kartor. Lund.

LINDH, H. 1962. Zur Analyse des sexuellen Verhaltens <ler Kolbenente, Se/la rujina

(PALLAS). Zeitschrift for Tierpsychologie 19: 607 -625. Tabeller, fotografier, figurer.

LINKOLA, P. 1963. Beobachtungen i.i.ber <lie Nahrw1g des Rauhfusskauzes (Aegolius

funereus) während des Herbstzuges auf Signilskär, Aland. Ornis Fennica 40: 69-72. Tabell.

LJULEEVA, D. S. 1963. Povedenie lastocek v period prileta i otleta. Sumrnary: Bc­haviour of the swallows at the time of the spring arrival and autumn departure. Commw1ications of the Baltic commission for the study of bird migration 2: 89-9,3.

LmTs, B., MARSHALL, A. J. & \VoLFSON, A. 1963. The experimental demonstration of pre-rnigration activity in the absence of fat deposition in birds. The Ibis 105: 99-105. Figurer, tabeller.

LöHRL, H. 1963. trber die Stimme <ler Schwarzkopfmöwe (Larus melanocephalus

TEMM.). Journal för Ornithologie 104: 252.

L0PPENTHIN, B. 1963. Betragtninger over de dansk-baltiske alkefuglebestande. :\Iodsigelse av reliktteorien. Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift 57: 8J-93.

MACDONALD, J. W. 1963. l\Iortality in wild birds. Bird Study 10: 91-108. Tabeller. MARTIN, F. R. 1963. Colored vinylite bands for waterfowl. The Journal of ·\rildlife

Management 27: 288-290.

l\IATTHEWS, G. V. T. 1963. "Nonsense" orientation as a population variant. The Ibis 105: 185-197. Tabeller, figurer.

MOLL, K. H. 1963. Kranichbeobachtungen aus dem i\hu·itzgebiet. Beiträgc zu,· Yogel­kunde 8: 221-253, 368-388, 412-439. Kartor, figurer, fotografier.

MoYNIHAN, l\1. 1963. Display patterns of tropical Arnerican "nineprimarecl"' songbil'ds. Ardea 51: 116-144. Figurer.

J\funTON, R. K., lSAACSON, A. J. & ,vESTW0OD, N. J. 1963. The feeding ecology of the ,vooclpigeon. British Birds 56: 345-375. Figurer, tabeller.

184

T'år Fögelvärld 23 (19G4)

MULLER, A. K. 1963. Uber den Gesang der "\Yeidenmeise (Parus mon/anus BALDEN· STEIN). Anzeiger der Ornithologischen Gesellschaft in Bayern 6: 541-545.

l\IYRBERGET, S. 1963. Orrfugl- og tiurleik fra et dyrepsykologisk synpunkt. Katuren 87: 341-354.

MYRES, M. T. 1963. Observations with radar of the feeding flight of Kittiwakcs. Bird Study 10: 34-43. Tabeller.

NAKAMURA, T. 1962. [Japanska med engelsk sammanfattning.] Observations on the breeding biology of Long-tailed Tits. l\fiscellaneous Reports of Yamashina's Institute for Ornithology and Zoology 3: 155-1 i3. Figurer, fotografi, tabeller. 1962. [Japanska med engelsk sammanfattning.] Roosts and roosting behaviour of Long-tailed Tits. Tori 17: 109-122. Figurer, fotografier.

NIETHAMMER, G. 1963. Zur Kennzeichnung des Zilzalps der Iberischen Halbinsel.

Journal fiir Ornithologie 104: 403-412. Figur. N1snET, I. C. T. 1962 (1963). Estudio de la rnigraci6n sobre el disco lunar. Ardeola 8:

5-17. Figurer, tabeller. 1963. Measurements with radar of the height of nocturnal migration ovcr Cape Cod. Massachusetts. Bird-Band.ing 34: 57-67. Fotografi, tabeller. 1963. Quantitative study of migration with 23-centimeter radar. The Ibis 10,3: 435-460. Figlll·, tabeller. 1963. vVeight-loss <luring migration. Part II: Review of other estimates. Bird­Band.ing 34: 139-159. Tabeller.

NrsBET, I. C. T., DmmY, vV. H. Jr. & B.nRD, J. 1963. "\Veight-loss during migration. Part I: Deposition and consumption of fat by the Blackpoll "'arbler Denclroica

stricita. Bird-Banding 34: 107-138. Tabeller, figurer. NORUP, S. 1963. Danske piberes ynglebiologi. 1. l\farkpiberen (Anthus c. campestris

(L.)). Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift 57: 110-117. Figur, OGILVIE, M. A. 1963. The migration of European Redshank and Dun.lin. The 1\'ildlife

Trust, fourteenth annual report 1961-62: 141-149. Tabeller, karta.

OLNEY, P. J. S. 1963. The food and feeding habits of Tufted Duck Aythyci juligula.

The Ibis 105: 55-62. Tabeller. - 1963. The food and feeding habits of Teal Ana creccct creccct L. Proceedings of the

Zoological Society of London 140: 169-210. Kartor, tabeller, figur.ORTLIED, R. 1963. Uber clie Brutbiologie des Turmfalken. Der Falke 10: 39-42.

Fotografier.

PANOV, E. N. 1963. 0 sistematiceskom polozenii ussurijskogo zujka (po etologiceskim

dannym). Summary: On systematical position of Chctracl?-ius hia.ticuln placidus

GRAY et GRAY (on basis of ethological data). Zoologiceskij .Zurnal 42: 1546-1553. Figurer.

PEIPONEN, V. A. 1963. Experimentelle Untersuchungen iiber clas Farbensehen beim

Blaukehlchen, Luscinia svecica (L.) und Rotkehlchen, Eritlwcus rubeculn (L.). I. Annales Zoologici Societatis Zoologicae Botanicae Fennicae Vanamo 24: 8.

49 pp. Tabeller, figurer, fotografier. PERDECK, A. C. 1963. The early reproductive behaviour of the Arctic Skua, Stercorarius

parasiticus (L.). Arclea 51: 1-15, 2 pl.-bl. med fotografier. Tabell, figurer·. PETERS, S. 1963. Ökologische Studien an Parkvögeln. Unter besonderer Beriick­

sichtigung der l\Iethodik quantitativer Bestanclsaufnahmen. Biologische .-\.bhancl­lungen, Heft 27 -28. 44 pp. Kartor, figurer, tabeller.

185

LITTERATUR

PuLLIAINEN, E. 1963. On the history, ecology and ethology of the mallards (Anas

plcityrhynchos L.) overwintering in Finland. Ornis Fennica 40: 45-66. Kartor,

tabeller, figurer.

RAJALA, P. 1962. l\1etson, teeren ja riekon elintavoista varhaisessa poikuevaihessa. Summary: On the ecology of the broods of capercaillie (Tetrao urogallus), black­

grouse (Lyrurus tetrix), and willow grouse (Lagopus lcigopus). [Separat stencilerad,]

svensk sammanfattning: Tjäderns, orrens och dalripans levnadsvanor i ungkull­stadiet. Suomen Riista 15: 28-52. Fotografier, figurer, tabell.

RATCLIFFE, D. A. 1963. The status of the Peregrine in Great Britain. Bird Study 10:

56-90. Tabeller. RICHDALE, L. E. 1963. Biology of the Sooty Shearwater Puffinus griseus. Proceedings

of the Zoological Socicty of London 141: 1-117, 1 pl.-sid. med fotografier. Tabeller,

figurer.

RrTTlNGH.-\1:S, H. 1962. Untersuchungen zur Biologie des Mornellregenpfeifers (Eudro­

mias morinellus L.) in Schweclisch Lapplancl. Zeitschrift för Tierpsychologie 19:

539-538. Fotografier.

RoosnrAA, U. 1961 (tr. 1962). :i\Ionecle vareslate toitumisest Eesti NSV-s. Zusammen­fassung: Zur Ernährung einiger Rabenvögel in cler Estnischen SSR. Looclusuurijate Seltsi Aastaraamat 54: 196-215. Tabeller.

SAINT PAuL, U. VON. 1962. Das Nachtfliegen von Brieftauben. Journal för Ornithologie

103: 337 -343. Tabell, figurer.

SCHEElt, G. 1963. Uber clie Bestimmung von Sonnenhöhe zur Auswertw1g ornitho­

Jogischer Beobachtungen. Die Vogelwelt 84: 33-5-!. Figurer, tabeller.

ScHILD,IACHER, H. 1963. Beobachtungen zu elen Invasionen cles Jahres 1962 von

Denclrocopus major (L.) und Loxict curvirostm L. Ornis Fennica 40: 66-68.

- 1963. :N"cuere Gesichtspunkte zur Physiologie des Vogelzuges. Beiträge zur Vogel­kunde 9: 87-97.

ScHULZ, R. 1963. Uber die Bilclw1g des Kotballens bei nesthockenden Jw1gvögeln

am Beispiel von Carcluelis crtnnabina. Beiträge zur Vogelkuncle 8: 213-221. Figurer.

ScHuz, E., CASEMENT, l\I. & SEILKOPF, H. 1963. 1Yeisser Stornh: 1Yeitere Fälle von

Suesgolf-Querung uncl Sinai-Zug. Die Vogelwarte 22: 26-30. Karta.

SEISKAIU, P. 1962. On the winter ecology of the capercaillie, Tetrao urogallus, and thc black grouse, Lyrurus tetrix, in Finland. Riistatieteellisiä Julkaisuja, Papers on Game Research 22: 1-119. Kartor, figurer, tabeller, fotografier.

SLÅDEK, J. 1963. Prispevok k potravnej ekol6gii jastraba obycajneho (Accipiter gentilis

L.). Zusammenfassung: Beitrag zur Nahrungsökologie cles Hiihnerhabichts (Acci­

pitei· gentilis L.). Zoologicke Listy (Folia Zoologica) 12: 98-106. Karta, figur, tabeller.

SNow, B. K. 1963. The behaviour of the Shag. British Birds 56: 77-103, 164-186,

4 pl.-bl. med fotografier. Tabeller, figurer. SouTHERN, \\T. E. 1963. Three species observecl anting on a wet lawn. The \Vilson

Bulletin 75: 275-276.

SPEIRS, J. )I. 1963. Survival and population dynarnics with particular reference to

Black-capped Chickadees. Bircl-Bancling 34: 87-93. Tabeller, figur.

STADLER, H. 1963. Die Stimme von Sylvia sarda. Larus 15: 145-146. Figurer.

186

Vår Fågel-värld 23 (196.J)

STEIN, "\V. 1963. Beobachtungen zur Siedlungsbiologie cles Buchfinken (Fringilla

coelebs). \\'alclhygiene 5: 50-57. Figurer.

STEWA.RT, I. F. 1963. Variation of wing length with age. Bird Study 10: 1-9. Figur,

tabeller.

STOKES, T. & SHACKLETON, K. 1963. A sailor's guide to ocean bircls, Atlantic and

:i\Iecliterranean. Bosun Books No. 18. 64 pp. Figurer. London-New York. Pris 6s.

STORER, R. "\V. 1963. Observations on Great Grebe. The Condor 65: 279-288. Figurer.

THIELJIB, G. & LINSENMAIB, K. E. 1963. Zur geographischen Variation des Gesanges

cles Zilpzalps, Phylloscopus collybita, in :i\Iittel- und Siidwesteuropa mit einem

Yergleich des Gesanges des Fitis, Phylloscopus trochilus. Journal ffu· Ornithologie

104: 372-402. Figurer, kartor, tabeller.

Tom,AR. J. 1960. Nektere zvlastnosti v potrave kane lesni - Buteo buteo L. Zusammen­

fossung: Einige Besonclerheiten in der Nahrung des J\fäusebussarcls (Buteo buteo).

Lesnictvi 6 (33): 333-342. Fotografier.

'''ALL, "\V. VON DE. 1963. Bewegungsstudien an Anatiden. Journal för Ornithologie

104: 1-15. Figurer.

"\VALLRAFF, H. G. & KIEPENHEUER, J. 1962 (1963). Migraci6n y orientaci6n en aves.

Observationes en otoiio en el sur-oeste de Europa. Summary. Ardeola 8: 19-40.

Kartor, tabeller.

VAURIE, C. 1963. Systematic notes on Palearctic birds. No. 52. Supplementary notes

on Bubo bubo. American Museum Novitates No. 2132. 10 pp. Tabeller, karta,

fotografi.

"\VENDLAND, V. 1963. Fiinfjährige Beobachtungen an einer Population cles "\Valcl­

kauzes (Strix aluco) im Berliner Grunewald. Journal fur Ornithologie 104: 23-5i.

Karta, tabeller.

"\VHEELEH, "\V. R. & tVATSON, I. 1963. The Silver Gull Larus novaehollancliae STEPHENS.

Part 1. Distribution and status. Part. 2. Breeding biology. Part 3. Banding of

Silver Gulls at Altona salt works. The Emu 63: 99-173, karta. Kartor, fotografier,

figurer, tabeller.

"\VILLI.UISON, K. 1963. Identification for ringers 1. The genera Cettia, Locustellct,

Acrocephalus and Hippolais. Rev. and enlarged edition. British Trust for Ornithol­

og"-, Iclentification guide number one, Field guide number seven. Pris 6s.

Voous. K. H. 1963. Geographic variation of Larus fuscus in northwestern Europe.

Ardea 51: 16-24. Tabell.

"\VuNSCH3IANN, A. 1963. Quantitative Untersuchw1gen zum Neugierverhalten von

Wirbeltieren. Zcitschrift för Tierpsychologie 20: 80-109. Fotografier, figurer,

tabeller.

YouNG, E. C. 1963. The breeding behaviour of the South Polar Skua Catharacta

macconnicki. The !bis 105: 203-233. Figur, tabeller.

187

Personalia

Sven Ekman t

SYE� EK)IAN i Abisko 1958.

Foto: vVILHELM RoDHE

Den 2 februari 1964 avled professor

emeritus SVEN EKMAN i Uppsala i en

ålder av 87 år.

�led SVEN EKMAN gick en storman

inom svensk zoologi ur tiden. Han

började sin vetenskapliga Yerksam­

het med utforskande av fjällvattnens

faw1a. Som lektor i Jönköping ägnade

han sig åt Vätterns limnologi och blev

tack vare sina nya metoder och sina

resultat en föregångsman inom söt­

va ttensforskningen. Som pensionerad

återvände han till sitt tidigare arbets­

fält, nu i samarbete med en grupp

yngre forskare, ett mångårigt företag,

möjligt tack vare hans legendariska

spänstighet även i ålderdomen. Då

han som professor i Uppsala fick hand

om den marinbiologiska undervisning­

en på Yästkusten, väcktes hans in­

tresse för havens enormt rika djur­

värld. Resultatet blev bl.a. den stora

marina djurgeografien, i tysk och

engelsk upplaga. För ornitologer är

främst att nämna hans insats på ett

tredje fält, det klassiska arbetet

Djurvärldens utbredningshistoria på

skandinaviska halvön, 1922. SVEN

EKMAN var ingen enbart kanunarlärd

vetenskapsman utan en verklig natur­

forskare med hemvist i skog och

mark. Han har lämnat åtskilliga orni­

tologiska bidrag. Främst är att näm­

na boken i Svenska Turistföreningens

serie a,· fjällböcker om djmvärlden

i de svenska fjällen.

Då SOF bildades 194'3 anmodades SVEN EKMAN att bli dess förste ordförande, en

syssla som han endast beklädde två år. Han var föreningens förste och under många

år ende hedersledamot.

S,EN HÖRSTADICS

188

Rachel Carson t

>>Tyst vår,> blev RACHEL CARSONS sista verk. I dagspressen har meddelats att för­

fattarinnan till den omdebatterade boken avlidit i sitt hem i Silver Springs, Marylancl,

USA, den 14 april 1964-, 56 år gammal. Dödsorsaken var cancer.

RACHEL CARSON vann internationellt erkännande och berömmelse redan med sin

bok >>Havet>> (sv. översättning 1951), som lär ha utkommit på mer än 20 olika språk

och tr�·ckts i över en miljon ex. Hennes författarskap bygger på en gedigen biologisk utbildning i förening med en. fascinerande stilkonst. Hon tillhör utan tvekan de

yppersta av populärvetenskapens företrädare i vår tid. Ytterligare en bok >>Under

havsYinden>> utkom på svenska 1963.

I »Tyst vår,> (sv. övers. 1963) framträdde emellertid RACHEL C.rnsoNs personliga

engagemang och hennes djupa kärlek till naturen klarast. Hon lyckades med att väcka

en. internationell opinion mot elen alltmera okritiska och okontrollerade spridningen.

av giftiga bekämpningsmedel i vår omvärld. Hennes frimodiga förkunnelse var väl

underbyggd med vetenskapliga fakta, som alltför länge icke tillräckligt beaktats.

>>Tyst vår,, och debatten elen väckte blev en allvarlig tankeställare bl.a. för den starkt expanderande kemiska inclustrien, vars alltför ensidigt kommersiella in.riktning varit

en. av huvudorsakerna till de mycket oroande symptomen i samband med an.vänd­

ningen av biocider. Boken verkade som en murbräcka på storkoncernernas reklam­

Yälclo och på ansvariga myndigheters slentriantänkande. Genom KENNEDY-kommis­

sionens granskning av elen aktuella situationen på området kom också elen intensiva

och ej sällan illvilliga kampanjen mot författarinnan. - särskilt från industriens sida -

att helt förfela sitt mål.

Aven om RACHEL CARSON kanske först vann fågel- och naturvännernas hjärtan, står det nu tack vare henne klart för en ansvarskännande värld att biociclproblemet

även allvarligt berör människans hälsa och framtid. GUNNAR OTTERLIND

F öreningsnotiser

Föreningens årsmöte i Stockholm den 14 mars 1964

Årsmötet hölls i Brommasalen i Alviks kommunalhus och bevistades av cirka 200 medlemmar. Över hälften av deltagarna bevistade även den på mötet följande te­supen. Förhandlingarna leddes av ordf., professor HöRSTADIUS, som höll parentation över föreningens avlidne förste hederslodamot, professor emeritus SVEN EKMAN, Upp­sala. I tur avgående styrelseledamöter omvaldes. Efter jägmästare BERTIL HACLUND, Norrtälje, som på grund av bristande tid avsagt sig ledamotskapet av styrelsen, valdes för de1mes återstående mandattid till ny st�rrelseledamot amanuens SVEN :'IIATHIASSON, Göteborg. Årsmötet beslöt kalla avgående generaldirektören för domän­styrelsen ERIK vV. HöJER till föreningens hedersledamot. Årsavgifterna fastställdes att gälla oförändrade.

Det i årsmöteskallelsen annonserade föredraget hade måst utgå, då föredragshålla­ren insjuknat. Economist MAIT ZASTROV, Stockholm, hade i den uppkomna situa­tionen med endast en dags varsel välvilligt ställt sig till förfogande. Han Yisade dels on film från Stockholms skärgård, dels vid tesupen en film, som upptagits vid de i an­slutning till ornitologkongressen i Ithaca 1962 anordnade exkursionerna. Årsmötets stora tacksamhet över att få se de vackra och intressanta filmerna tolkades av ordf.

Under en paus lämnade ordf. en redogörelse för biocidfrågans aktuella läge och för de av föreningen härvidlag vidtagna och planerade åtgärderna. Ordf. harangerade därvid laborator GUNNAR OTTERLIND, Lysekil, för dennes framstående insats för för­eningen i denna sak.

Stockholmsavdelningens damer visade för fjärde året i rad prov på sin utomordent­liga förmåga att arrangera tesupen, då llO medlemmar, mer än något tidigare år, snabbt serverades den välsmakande lekamliga delen av kvällens rika innehåll.

A. G.

Stipendier 1964

För ornitologisk undersökningsverksamhet har styrelsen för SOF anvisat 3.500 kro­nor ur Eus vYIDES fond enligt nedanstående.

1) 800 luonor till JAN SoNDELL, Örebro, såsom företrädare för kommitten för Kvis­mare fågelstation för verksamheten under år 1964.

2) 400 kronor till fil. stud. LEIF NILSSON, Lund, för fortsatta undersökningar över desvenska ändernas, främst clykändernas, vinterekologi och flyttningsvanor.

3) 300 kronor till teknolog CHRISTER PERSSON, l\Ialmö, för ringmärkning av främstbacksvala och gulärla i sydvästra Skåne.

4) 400 kronor till stud. BJÖRN EHRENROTH, Karlstad, såsom företrädare för elen hit­tills såsom Skagens fyrs fågelstation benämnda fågelstationen på sydspetsen påHammarö i Vänern för verksamheten vid stationen under år 1964.

5) :;oo kronor till fil. kanel. OLOF PERSSON, Göteborg, för fortsatta studior över rastan­de och övervintrande sjöfågel i södrn Bohuslän.

6) 650 kronor till fil. kanel. AKE NoRnERG, Göteborg, för fortsatta studier ö,·cr pärl­ugglans biologi.

190

T'år Fåpelvärlcl 23 (1964)

7) 250 kronor till fil. mag. LENNART HANSSON, Lund, för undersökning av sångsva­

nens utbredning i Sydsverige. 8) 200 kronor till fil. mag. SönEN SVENSSON, Lund, för en ekologisk undersökning av

fågelfaunan på myrområden i Sorsele socken. ..-\. G.

Generaldirektör Höjer hedersledamot

Vid årsmötet den 14 mars valdes generaldirektören och chefen för domänstyrelsen

ERIK "'· HÖJER till hedersledamot.

Generaldirektör HöJER har alltid varit intresserad för fågellivet. Detta räcker ju

inte i och för sig som merit för en så sällsynt åtgärd som val till hedersledamot i fö.

reningen. I motiveringen till valet framhölls dels generaldirektör HöJERS åtgärder för

fågelskydd på statens skogar, dels och framför allt hur han inom domänverket skapat

en ny anda av förståelse för fågelvärlden och dess behov av vård, en inställning som

han själv givit uttryck åt vid handläggning av många ärenden inom verket.

S. H-s

Upprop

Under flera höstar sedan 1958 har stora mängder flyttande rovfåglar, främst orm­

vråk och sparvhök, observerats vid Östersjökusten i sydöstra Södermanland (jfr. sid.

136-142). För att få en bättre bild av detta ostliga rovfågelsträck behövs ett större

antal observationsplatser än de som redan finns i Södermanland och Östergötland.

Alla som har intresse av att deltaga i en dylik observationskedja längs ostkusten

och i innanförliggande områden hösten 1964, ombedes kontakta lNGE�1AR � ORD Villagatan 7, Flen

Tr a n a n s (Grus grus) r u g g n i n g. - Sedan flera år arbetar professor EiiwrN

STRESEMANN vid Zoologisches Museum i Berlin med fåglarnas ruggningsförhållanden.

Därvid har tranan erbjudit särskilda problem. Hos könsmogna tranor förnyas ving­

pennorna vartamiat år, sannolikt genom samtidig fällning av alla pennor. Det senare

har konstaterats hos tranor i fångenskap, och det vore intressant få bekräftat om det går till på samma vis hos vilda tranor. Några närmare litteraturuppgiftel' härom

tycks inte föreligga. Professor STRESEMANN har bett mig efterlysa hurm·ida det i Sverige finns iakttagelser härom. Om så är fallet, vore det värdefullt om uppgifter

kunde insändas till honom eller till undertecknad f.v.b.

På Skansen ruggar tranan vingpennorna i början av sommaren. Sannolikt sker det hos vilda tranor först efter häckningen. De personer som i vår och i sommar besöker

tranmarker gör kanske observationer, som på ett eller annat sätt kan belysa problemet.

�ärmast gäller det sålunda hur och vid vilken tidpunkt tranan ruggar sina Yingpe1mor.

Fynd av nyfällda hand- och armpennor kan vara mycket upplysande, likaså uppgifter om de anträffas enstaka eller många tillsammans.

K.u CuRRY-LINDAHL Xordiska Museet och Skansen, Stockholm

191

FÖRENISGSNOTISER

K ä r r s n ä p p a. - Liksom två föregående år kommer under innevarande sä­

song alla kärrsnäppor, som infångas vid Ledskärs fågelstation i norra Uppland, att färgas med en framträdande blågrön färg på bröst, buk och vingw1dersidor. Metoden

har visat sig mycket lämplig, och ett flertal återfynd har inrapporterats under före­

gående säsonger. Vår förhoppning är, att la.nclets fältornitologer även i fortsättningen håller ögonen öppna och inrapporterar alla iakttagelser av färgade kärrsnäppor.

Rapporter mottages med största tacksamhet av undertecknad. Resultatet av dessa försök kommer så småningom att presenteras i VF.

JA.'< ,v. l\IASCHER Liistmakaregatan 4 A, Uppsala.

6 : e A n cl f å g e l r ä k n i n g e 11 1 9 6 4 - 6 5 . - Liksom under de föregående vintersäsongerna planerar undertecknad räkningar av de rastande andfåglarna även

under säsongen 1964- 65 och är därför tacksam för hjälp med räkningar från så många

lokaler som möjligt från olika delar av landet. Räkningarna tillgår sålunda att de ras­tande sim- och dykänderna räknas på de olika lokalerna under samtliga nedanstående

räkningsdagar, varvid förutom antalet rastancle även om möjligt könsfördelning no­teras .. .\lla som är intresserade att deltaga och kontaktar undertecknad kommer att

erhålla närmare upplysningar om räkningarna i stencilerat upprop. Räkningsdagar för 1964-63 är följande söndagar: 13 sept., 14 okt., 15 nov., 13 dec.,

17 jan., 14 feb., 14 mars, 18 april, 16 maj.

Under de tidigare säsongerna har täckningen av lokalerna varit god i vissa områden, medan rapporter saknas från andra ganska stora områden. Så saknas rapporter helt

från exempelvis Närke, Västmanland och större delen av Östergötland. Det vore sär­

skilt angeläget om någon i dessa trakter bosatt ornitolog hade möjlighet att deltaga i

undersökningen. - Anmälningar om deltagande samt förfrågningar mottages med största tacksamhet av undertecknad.

LEIF NILSSON Parantescn B406, Lund

S t ö r r e s t r a n cl p i p a r e . - I samband med en populationsbiologisk under­sökning i södra Halland har större strandpipare märkts med färgade plastringar, 1

eller 3 ringar per fågel, förutom aluminiumringen. Därvid har årets ungfåglar försetts

med en grön ring och de äldre med vardera tre i färgerna grön, svart, blå, röd och vit. Alla uppgifter om på så sätt märkta större strandpipare mottages tacksamt.

VF 23: 2 tryckt den 18. 6. 1964

192

GöRAN Roos Ljungbcrgsg. 9 B, Halmstad

Trana. Foto Victor Hasselblad. HASSELBLAD 500 C. Tele-Tessar 500 mm

HASSELBLAD 500 C - enögd sp egelreflexkamera.

Utbytbara objektiv 60 - 500 mm. Utbytbara film­

mag asin 6x6, 4,5x6 och 4x4 cm. Utbytbara sökare.

Stort tillbehörsprogram.

HASSELBLAD

E1.ANDERS BOKTRYCKERI AB • GÖTEBORG 1964