Urbo - vt12

1

Urbo.Nummer 1 / Juni 2012 / Pris 79 kronor / Det medvetna magasinet om staden

Fallossymbol eller fantasi? / Bo på en kolpråm / Stadsplaneringens utmaningar – det feministiska perspektivet / Sköter kommunen sitt jobb? Om K-märkta

byggnader / I gentrifieringens tecken / Vad kostar dina ögon?

28. Stadsarkitekten bakom nya vyer

34.Stadsflykt – Urbo besöker en ekoby

42.Göteborg – den delade staden

2

LEDARE.

Äntligen stod prästen i predikstolen. Eller hur in-leder man det första numret av ett nytt magasin? Det finns så mycket att berätta om den process som ligger bakom Urbo. Tidigt stod det klart att

vårt magasin skulle handla om boende, och vi upptäckte snart att det fanns en lucka i utbudet. I tidningshyllorna finns rad efter rad med glansiga magasin om hur vi kan inreda våra hem och förvandla dem till lantliga idyller, retrocoola våningar eller superstrama stilgrottor. Vi sak-nade ett magasin som handlade om att bo, ur flera aspek-ter än att bara inreda och konsumera. Urbo är esperanto och betyder stad. I takt med urbaniseringen och städer-nas stadiga tillväxt blir frågor som rör stadsliv viktigare för allt fler människor. Städerna växer snabbt. Men frå-gan är om vi hänger med? Det är brist på bostäder och oenigheter om stadsplanering. Kanske har man också grannar som bråkar. Samtidigt verkar vi längta tillbaka till något ursprungligt och lantligt. Det råder ingen brist på kreativa lösningar, och människor vill alltid mötas. Därför kändes ett magasin om staden som rätt väg att gå.

Vi riktar oss till den nyfikna läsaren som vill få en inblick i alla de bitar som utgör våra städer. I varje nummer kommer vi att ha en temastad, som får extra utrymme. Första numret ägnar vi åt redaktionens hemstad Göteborg. Du kan läsa om hur staden förändras och om gentrifiering, ett begrepp som förekommer allt oftare i samhällsdebatten. Du får också träffa Göteborgs nye stadsarkitekt, Börn Siesjö.Utöver temat finner du exempel på hur lantlivet smygit sig in i storstaden, med hönor och odling. Vi vill att Urbo ska underhålla dig som läsare, samtidigt som vår ambition är att uppmärksamma ämnen som inte alltid får plats i övrig media. Trevlig läsning!

CHEFREDAKTÖRER

LINNEA ANDERSSON & JOHAN HULTGREN

»Urbo är esperanto och betyder stad«

3

Chefredaktörer: Linnea AnderssonJohan Hultgren

Layoutchefer:John RafstedtLisa Stevik

Bildansvarig:Johanna Rapp

Webbchef:Sebastian Jansson

Reportrar och redigerare: Isa AnderssonPer BohmanLinnéa BorgertTowe BoströmAlexandra Lindelöf Jonatan Martinsson Lisa-Monica SjöströmGustaf Widegård Ansvarig utgivare: Per Alm Besöksadress: Seminariegatan 1b 413 13 Göteborg Telefon: 031- 786 00 00

Hemsida:urbo.jagskriver.se

Urbo. redaktion

Lisa Stevik, layoutchef och reporter

Lisa Stevik är inte bara en förträfflig layoutchef på Urbo. Hon har dessutom redaktionens vas-saste penna vad gäller personporträtt. Läs hennes folkbildande och personliga intervju med Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö på sidan 28. En veritabel läsfest och oumbärlig för den som vill förstå hur en stor-stad planeras.

Jonatan Martinsson, reporter

Jonathan Martinsson väjer inte för de svåraste av utmaningar. I detta nummer undersöker han miljonprogrammets väg från folkhemmets rosiga kinder till stigmatisering och ekonomisk stagnation. Vår reporter ser emellertid ljus i tunneln. Läs reportaget på sidan 42.

Gustaf Widegård, reporter

Gustaf Widegård åkte ut till Rydebacke ekoby med en sund skepcis mot hela konceptet. Vad är ett kvarter med hippies jämfört med storstaden?Väl där fick råmande kossor, rykande grusvägar och genuin gemenskap Gustaf på fall. ”Det var sjukt behagligt”, meddelade en begeistrad reporter när han återvände till redaktionen. Läs mer på sidan 55.

Bakom kulisserna

REDAKTIONELLT.

4

28.

60.

63.

16.

18

26.

55.

18.

5

I detta nummer

60. Hönor i stan

16. Tema Göteborg

26. Stadsjord

63. Kulturmärkta hus

18. Gentrifiering

28. Björn Siesjö

I Högsbo finns lantlivet mitt i stan

Vissa flyttar in, andra flyttar ut

Vi djupdyker i Sveriges hamnstad nummer ett

Göteborgs nya stadsarkitekt bor i kollektiv

Majgrabbar kämpar för att bevara 1700-talshusen

Odlar på en rivningstomt mitt i stan

8. Låt barnen vara med9. Kolonilottens historia10. Det ska kosta att knö sig11. Därför cyklar köpenhamnarna12. Bakom stängslet14. Stad i ljus

6. Utblick3. Redaktion

2. Ledare

32. När staden blir ett hinder

34. Alternativt boende: Bo på båten37. Avenyn – uppklätt till uppknäppt39. Månadens monument40. Urbo politik42. Miljonprogrammets historia45. En annan typ av förort46. Ropen skalla – rum för alla48. Löpning utanför kartan49. Hur farlig är luften?

50. Hur värdefulla är dina ögon?52. Staden som förbjöd reklam54. Hyra med ohyra58. Vilken granne är du?66. Ett sjunkande land67. Urbo teknik68. Urbo kultur69. Krönika70. Duellen71. I nästa nummer

55. Välkommen till EkobynUrbos reporter flyr staden.

6

I Mexico City är det ont om plats. Nya byggprojekt är i stort sett omöjliga att genomföra i stadens centrum, där det finns få tomma ytor och en mängd arkeologiskt värdefulla lämningar. En lösning på problemet kan vara att börja bygga under jord. Det tror man på arkitektfirman BNKR Arquitectura, som i en tävling 2009 bi-drog med planerna för en uppochnedvänd pyramid i metropolens hjärta, under det stora torget.

Projektet går under namnet Earthscraper och kommer, om det genomförs, att bestå av ett glastak som utgörs av torgytan. Där-under kommer pyramiden att sträcka sig 300 meter ner under jord med 65 våningar. Närmast marknivån kommer flera våningar bestå av ett museum som visar olika lager av den gamla staden. Därefter följer shoppingvåningar, bostäder och längst ner - kontor.

VAR TIONDE VÅNING kommer att bestå av trädgårdar som för-ser byggnaden med ren luft. Enligt upphovsmännen är det här framtidens sätt att bygga, med fördelar ur både miljö- och stads-planeringsperspektiv.

Men projektet är långt ifrån första spadtaget. För att genomföra det kommer ny teknik behöva utvecklas, och kritikerna är många. En del anser att det är tekniskt problematiskt att bygga under jord. Andra menar att ingen kommer att vilja bo och arbeta under så-dana förhållanden.

Men intresset för att bygga underjordiskt är stort, och liknande förslag finns på flera platser i världen. I USA vill en arkitekt från Washington University förvandla en gammal gruva till ett under-jordiskt bostadsområde. I Kina går man längre än så och föreslår en förvandling av gamla gruvsystem till en hel stad.

Från skyskrapa till jordskrapa

UTBLICK.

Äter pendlandet upp din fritid? I genomsnitt spenderar storstads-

svensken sex arbetsveckor om året till och från jobbet.

7

UTBLICK.

Geocaching som fenomenet kallas är en sorts urban skattjakt där deltagarna får koordinater till en så kallad cache som de sedan går ut och söker upp med hjälp av GPS. En cache brukar bestå av en liten plastbehållare innehållande gästbok och några små utbytbara föremål.

För att få tillgång till koordinaterna måste man registrera sig på den amerikanska sidan geocaching.com, och för att lättare hitta svenska ”cachar” bör man även registrera sig på geocaching.se.

För att komma igång med cachandet efter registreringen krävs egentligen bara en smartphone med GPS.

När du väl hittat en cache kan du antingen skriva något i gästbo-ken eller så kan du byta ut något föremål i cachen mot ett som själv har med dig. Du får absolut inte flytta den eller ta den med dig. När detta är klart uppdaterar du i din logg på geocaching.se att du hittat din skatt och på så sätt vet andra cachare att den finns kvar.

Fenomenet geocaching startade i Portland, Oregon och har fun-nits sedan 30 maj 2000. Idag finns över fem miljoner cachare och nästan två miljoner aktiva cachar världen över.

Skattjakt–mitt i stan

»Som läget ser ut just nu är det be-tydligt mer riskabelt att sitta på en bo-stadsrätt än en hyresrätt eftersom man inte riskerar stora skulder «

– Alexandra Leonard, utredare på Statens bostadskreditsnämnd, berättar att priserna på bostadsrätter väntas falla.

Adolf Hitler och Albert Speer realiserade aldrig sina långt gångna planer på en ny, gigan-tisk huvudstad – Germania – i Nazityskland. De hann emellertid beställa enorma mäng-der sten till stadsplaneringen? Var stenblock-en kom ifrån? Bohuslän.

Avenyn behöver få mindre av den här Finlandsbåtsmentaliteten«

– Arkitekten och sociologen Fredrik Rosen-hall har tröttnat på Göteborgs paradgata. Läs mer om Avenyn på sida 38.

»

8

Mie Svennberg är arkitekturkonsulent och jobbar bland annat med att ta fram modeller för hur barn och unga kan vara med och på-verka sin närmiljö. Det är en tjänst som skapades för tio år sedan, och som då handlade till största delen om att inspirera lärare till att prata om arkitektur med sina elever. Detta är något som fort-farande ingår, och Mie Svennberg tycker att det är viktigt att barn och ungdomar lär sig mer om den stad de bor i och varför den ser ut som den gör. Genom att förstå sin stad kan man upptäcka den på ett annat sätt. Hon tycker att arkitekter har en kunskap som det är viktigt att unga får ta del av, eftersom man tillsammans kan skapa bättre miljöer.

– Desto mer kunskap man har, desto vackrare stad kan vi bygga, säger hon.

Under Mie Svennbergs tid som arkitekturkonsulent har hon märkt att intresset bland barn och ungdomar ökat. De vet hur de vill använda sin miljö, och i många fall vill de vara med och på-verka. Och den chansen ska de få. I exempelvis Göteborg satsar man allt mer på att involvera barn och unga. I budgeten står det inskrivet att ”planeringsarbetet ska utvecklas mot en mer inklude-rande process där barn och unga får inflytande över hur deras stad utformas” och att ”all stadsplanering och byggnation ska utgå från barnperspektiv”.

Men när det kommer till barn och ungas inflytande pratar man inte bara om barnperspektivet utan även om barns eget perspektiv. Då är barnen en del av processen och får komma till tals. Detta .

Låt barnen vara medskiljer sig från barnperspektivet, där vuxna arbetar utifrån det man tror är bäst för barnen.

VILKET PERSPEKTIV man bör följa tycker Mie Svennberg beror på vad för projekt det handlar om. Det är inte alltid nödvändigt att barn och unga är en del av processen.

– Man kan skapa bra miljöer för barn även om de inte är delak-tiga, säger hon.

Samtidigt finns det projekt där hon tycker att barn och unga de-finitivt bör vara involverade, vilka ofta handlar om mötesplatser såsom lekplatser. En annan fråga som ofta kommer upp när barn får komma med åsikter är trafiken. Den upplevs som en barriär och får barn att känna sig begränsade. Förtätningen av staden gör att många av de fria ytorna, såsom grönområden, försvinner. Barn har inte längre lika stor plats att röra sig på, och studier har visat att barn i städer till stor del är beroende av vuxna för att ens få vistas ute. NÄR BARN och unga involveras i stadsplaneringen gäller det att vara tydlig med vad som gäller. Stadsplanering innebär ofta långa processer, och då är det enligt Mie Svennberg viktigt att även ge-nomföra mindre konkreta projekt under tiden. Det behöver inte ens handla om en permanent förändring, utan det viktiga är att det händer något. Annars kan de involverade känna att de inte blivit lyssnade på, och att de inte alls fått vara med och påverka. Att åter-koppla är också betydande, vare sig idéerna barnen kommit med har gått igenom eller inte.

– I slutändan är det ju upp till arkitekten att bestämma utform-ning och design, eftersom kunskapen ändå ligger hos arkitekten, men samtalet med barn och unga är viktigt, och det bör prioriteras för en bättre miljö för alla, säger Mie Svennberg.

ALEXANDRA LINDELÖF

I stadsplanering har barnen inte alltid varit en själv-klar del i processen. Man har snarare talat om barnen än med barnen. Mie Svennberg har länge arbetar för en förändring. – Att få vara med och påverka sin omgivning är en demokratifråga, säger hon.

9

Att odla i staden är ingen ny företeelse. I över hundra år har det funnits kolonilotter i Sverige, och den allra första anlades för att undvika att arbetare flyttade till Amerika.

Den första kända kolonilotten anlades 1865 i Leipzig, Tyskland. Från början var den tänkt som en lekplats för arbetarbarnen i staden men ganska snabbt blev huvudsyftet att odla grönsaker och frukt. Idén spred sig sedan snabbt vidare i Tyskland och Europa.

Till Sverige kom den i slutet av 1800-talet. Det som ofta räknas som de första organiserade koloniområdena i Sverige dök upp på 1890-talet i Malmö och Landskrona. Inspirationen kom då från Danmark. Men även innan fanns det ett koloniområde vid Jon-sereds fabriker i Göteborg. Det anlades för att arbetarna skulle se möjligheterna i Sverige och inte flytta till det förlovade landet i väst.

En stor anledning till kolonilotternas framväxt var urbanise-ringen. Människor flyttade från landet till staden och för att kunna försörja sig själv och sin familj behövde man en plats att odla på.

DEN PERSON som har haft störst betydelse för de svenska koloni-områdena är den socialdemokratiska politikern Anna Lindhagen. 1903 såg hon koloniträdgårdar i Köpenhamn och gav då ett löfte att arbeta för sådana i Stockholm. Hon hade rätt kontakter och snart började flera koloniområden växa fram. Samma sak skedde i flera andra städer och när första världskriget bröt ut och det blev svårt att få tag på livsmedel tog kolonirörelsen ordentligt fart.

Under kriget odlades det också i flera parker i Sverige, bland an-nat i Humlegården i centrala Stockholm.

På den tiden fanns det få kolonilotter med stugor. Det var od-lingen som var det primära. Ofta fanns det starka önskemål att bygga en liten stuga på lotten. De stugor som tilläts då var mycket små, fem till åtta kvadratmeter inne i staden och tolv till femton utanför staden.

EFTER FÖRSTA världskriget gick kolonirörelsen in i en ny period. Lotterna var inte längre nödvändiga för att överleva och odlan-det blev lite mer lustfyllt. Husen blev större och koloniområdena blomstrade. Den här trenden fortsatte fram till 50- och 60-talet men då skiftade synen på dem. Många koloniområden togs då i anspråk för annan markanvändning. Sverige expanderade snabbt och framförallt städerna. På många håll bortprioriterades därför kolonilotterna för att istället bygga bostäder.

Under 70-talet fick kolonirörelsen starkare företrädare som kun-de hävda deras intressen. När staten i början av 80-talet formu-lerade sin nya rekreationspolitik ansågs koloniträdgården vara en utmärkt form av närrekreation som förtjänade stöd från samhället.

Under 90-talet drogs dock det mesta av stödet tillbaka. Krisen gjorde att det fanns lite pengar att satsa och nästan inga nya kolo-niområden anlagdes. På senare tid har intresset för koloniområden och odling i allmänhet ökat markant. Flera nya områden har dykt upp och på många håll är det långa köer för att få en odlingsplats. En förklaring till den ökande populariteten är miljötänkandet som på senare år blivit mycket populärt. För det blir ju inte mycket mer närodlat än när man cyklar hem med skörden från sin egen odling.

Anledningarna och nödvändigheten av att ha en kolonilott har skiftat men idag är människor lika angelägna att odla själva som de var i slutet av 1800-talet, när kolonilotten först kom till vårt land.

JONATAN MARTINSON

Kolonilotten– från nödvändighet

till fritidsintresse

.

GRÖNT .

10

Mindre trängsel och förbättrad miljö är argument som ofta går hand i hand med trängselskatt. Stock-holm har snart haft biltullar i fem år och vid årsskiftet är det dags för Göteborg. Kommunpolitiker talar sig varma om skattens positiva effekter, men kritikerna ser den som ett slag i ansiktet på låginkomsttagare och ett hån mot demokratin.

DEBATTEN OM TRÄNGSELSKATT är en sedan länge infekterad fråga, och situationen blev inte bättre när kommunfullmäktige i Göteborg klubbade genom beslutet i början av 2010. Många hade väntat sig att Göteborg liksom Stockholm skulle hålla en folkom-röstning i frågan. Responsen lät inte vänta på sig, cirka 23 000 gö-teborgare signerade under förra året en protestlista där de krävde en folkomröstning. Förslaget röstades ned av kommunfullmäktige med motiveringen att ärendet redan är färdigbehandlat. Därmed träder skatten i kraft från och med nästa år. Transportstyrelsen be-räknar att skatten kommer att generera runt en miljard kronor per år, varav 250 miljoner kommer att gå direkt till de administrativa kostnaderna. I motsats till Stockholm har politikerna i Göteborg hela tiden haft en tydlig agenda med hur in-täkterna från skatten ska fördelas.

– Det finns en stark motsättning i argumentet att man vill minska trängsel och värna om miljön, när man samtidigt behöver mycket biltrafik genom tullarna för att bekosta projektet Västsvenska paketet, säger Theo Papaioannou, ordförande för Vägvalet och kritisk till skatten.

VÄSTSVENSKA PAKETET OMFATTAR en satsning på 34 miljarder kronor i syfte att förbättra infrastukturen i Västsverige. Projektet innefattar bland annat byggan-det av en tågtunnel under Göteborg, en ny Göta älv-bro samt åtgärder för förbätt-rad kollektivtrafik och beräknas vara klart först om 17 år. Inkomsterna från träng-selskatten beräknas stå för 14 miljarder av projektet, och utan dessa pengar hade satsningen i nuläget varit omöjlig att ge-nomföra.

– Fram tills nu har staten finansierat vä-

garna genom fordonskatt och liknande, men nu vältrar man över kostnaderna på kommunen, säger Theo Papaioannou.

Han fortsätter att peka på hur skatten kommer att slå hårdast mot låginkomsttagarna i samhället.

– Vi pratar om skatt på redan skattade pengar, vilket ger en pro-centuellt större minskning för dem med lägre inkomst.

Han tror att politikerna tagit sig vatten över huvudet genom att inte låta göteborgarna tycka till, och dessutom misslyckats med att övertala dem om systemets fördelar.

EVA SÖDERBERG ÄR pressansvarig på Transportstyrelsen och håller inte alls med om att motståndet mot skatten är starkt i Gö-teborg.

– Det är inte mer kritik än det var i Stockholm vid införandet, jag möter mycket människor och upplever att det finns en förstå-else i frågan, säger Eva Söderberg.Hon framhåller att staten bidrar med 17 miljarder i Västsvenska paketet, och att det inte alls stämmer att ansvaret för infrastruk-

turen placerats på kommunen. Projektet innefattar flertalet aktörer och finansiärer även om trängselskatten och staten

bekostar de större delarna av paketet. Eva Söderberg po-ängterar även vikten av att se till skattens positiva ef-

fekter och inte enbart de finansiella aspekterna. Till exempel minskade biltrafiken i Stockholm frånt

18 till 15 procent efter införandet, en siffra som varit stabil sedan dess. Eva Söderberg ser ingen

anledning till att oroa sig för biltullarnas in-förande och är övertygad om att Göteborg liksom Stockholm kommer att få ett väl fung-eradesystem.

– Det är ett tillförlitligt, enkelt och pedago-giskt system. Människor behöver bara vänja sig vid det.

DET ÅTERSTÅ ATT SE hur göteborgarna kommer att reagera på biltullarna. Säkert är i alla fall att staden från och med årsskiftet kommer att börja betala för sin trängsel.

TOWE BOSTRÖM, BILD: JOHANNA RAPP

Det ska kosta att knö sig i Göteborg

.

11

Köpenhamn rankas ofta som Europas och till och med världens bästa cykelstad. Men vår svenska huvudstad lyser med sin frånvaro i rankingen. Till Koglin forskar om cyklism ur ett planering- och maktperspektiv vid

Lunds Tekniska Högskola. Han har jämfört de två städerna för att se vilka skillnader som finns och vad de beror på. För att förstå varför Köpenhamn är så cykelvänligt, måste man gå tillbaka över hundra år i tiden.

– Infrastrukturen för cyklister är sedan länge mycket bättre i Köpenhamn. Man byggde cykelbanor där redan på 1800-talet för att undvika konflikter mellan häst och vagn och cyklister.

Skillnaden mellan städerna beror dels på att köpenhamnsborna varit fattigare än stockholmarna. Men det beror också på bilindu-strin i Sverige och billobbyn som haft stort inflytande här. Under 1920-talet cyklade fortfarande många stockholmsbor ur arbetar-klassen eftersom bilen inte hade blivit tillräckligt billig än. När bilen blev vanligare under 40-talet kom den som en befrielse för många arbetare, som plötsligt kunde göra utflykter till landet och slapp cykla i regn och rusk. Bilen slog igenom ordentligt i Stock-holm på 50-talet. För Köpenhamnsborna var tiden efter andra världskriget annorlunda. Danmark var fattigt och man hade inte råd att bygga motorvägar, vilket ledde till att bilen inte fick sitt genombrott förrän på 60-talet.

– Stockholm byggde både tunnelbana och motorvägar, men i Köpenhamn hade man inte råd att göra annat än att cykla.

Att Köpenhamn är en så cykelvänlig stad idag beror dels på att cyklisterna dominerat där under så lång tid, menar Till. Eftersom man varit många har man haft större anledning att klaga på dålig infrastruktur. Något årtionde efter att bilen gjort sitt stora intåg i Köpenhamn fick invånarna nog och höjde rösterna för en mer cykelanpassad stad. Sedan har det bara fortsatt med olika intres-segrupper och en stark cykellobby.

– Man kan cykla från punkt A till punkt B via cykelbana där. Det går inte i Stockholm, man har cykelbana men den tar slut. Men politiken är olika organiserad också. Om man går till val i Köpen-hamn och inte satsar på cyklism är det i princip kört. I Stockholm är man inte tillräckligt många för att utöva någon politisk press. Det har att göra med vilka som cyklar också, det är en större sprid-ning bland cyklister i Köpenhamn. Där cyklar alla.

Till menar dessutom att man arbetar politiskt med cyklism på ett annat sätt i Köpenhamn. Där sitter stadsplaneringen tillsam-mans med trafik- och miljökontoren och alla samarbetar. På så vis kan man ta snabba beslut om förbättringar för cyklister. En annan stor skillnad är säkerheten. Trots att det är fler som cyklar i Köpenhamn är det procentuellt sett färre cykelolyckor där än i Stockholm. Det tror Till bland annat beror på trafikljusen i Kö-penhamns korsningar. Istället för att det blir grönt för cyklister och bilister samtidigt, blir det först grönt för de som cyklar så att de hinner över innan bilarna får köra.

Trots att Stockholm stad ofta slår sig för bröstet med att man tredubblat antalet cyklister de senaste åren, säger Till att det är svårt att förbättra för cyklister i en stad som Stockholm. Eftersom vägnätet redan är lagt är det svårt att få in cykelvägar. Att Stock-holm består av många öar och broar som är svåra att bygga om gör det inte enklare. Man måste i så fall ta från bilarnas utrymme för att ge rum åt cyklarna.

– Det man kan göra i Stockholm är att sänka hastigheterna för bilar. Men jag tror det viktigaste är att man måste prioritera. I Stockholm vill man prioritera alla men det innebär att ingen prio-riteras. Man måste säga nej till bilar och ja till cyklism.

LINNEA ANDERSSON, BILD: JOHANNA RAPP

Varje dag tar 40 procent av köpenhamnsborna cykeln till jobbet och skolan. I Stockholm cyklar bara fem procent. Varför är två städer som på flera sätt är lika, så olika när det kommer till cykling?

Därför cyklar Köpenhamnsborna

.

12

Bakom stängslet

13

År 2008 byggdes Victoria Park i Malmö. Det var Sve-riges första gated community, eller grindsamhälle. Konceptet går ut på att ett område skiljs från övriga samhället med hjälp av reception, vakter och ibland

stängsel. Inom områdets gränser finns tillgång till butik, spa, vård och andra typer av service. Victoria Parks ägare beskriver projektet som ett livsstilsboende som ger en känsla av resort. Men när området byggdes uppstod en debatt där kritiker menade att fenomenet handlar om att en viss samhällsklass stänger in sig som en markering mot övriga samhället. Samtidigt visade en un-dersökning att var tredje svensk skulle vilja bo på ett liknande sätt. Urbo har pratat med en av de som var aktiva i debatten för att se vad som hänt sedan dess. Göran Cars är professor i samhällspla-nering vid KTH.

Vad är det som ligger bakom fenomenet gated community?Inspirationen kommer från länder där man har stora sociala pro-blem. Jag har bott i Storbritannien, och där såg jag det ofta. Det handlar ofta om att bygga in sig, för att man har en bild av samhäl-let som hotfullt.

Vad är man rädd för?Att bli slagen på käften, helt enkelt. Man uppfattar att världen som farlig, och att man behöver samlas och stänga den ute. Det handlar även om egendom, och en upplevd risk för stöld och vandalisering.

När fenomenet kom till Sverige, varför just Malmö?Det är ingen slump. Bilden av Malmö har länge varit att det är en stökig och farlig stad. Det är framför allt media som spär på den uppfattningen. Där fanns det möjlighet att tjäna pengar, och Victoria Park erbjöd ett lyckligt och tryggt liv skyddat från våldet. I själva verket finns det ingenting som säger att den samhällsgruppen skulle

vara hotad. Om det förekommer mycket våld i Malmö är det främst inom en annan grupp,

Vad innebär inhägnade områden för ett samhälle?Jag menar att det är förödande. Genom att stänga in sig och bygga små samhällen med butiker och service skapar man och förstärker man bilden av det övriga samhället som något farligt. Det skapar bara mer rädsla, och rädsla leder aldrig till bra saker. Dessutom minskar man underlaget för företag och service inne i det ”riktiga” samhället, och motverkar därmed ett positiv utveckling.

Vad hände med Victoria Park och fenomenet i övriga Sverige?Det var inte så lyckat. Victoria Park finns ju kvar, men intresset var inte så stort som man trodde. Ett liknande område planerades i Sö-dertälje, som har en image som liknar Malmös, men det verkar ha runnit ut i sanden. Undersökningen som visade att svenskar ville bo på det här sättet var något missvisande. Det kan tolkas som en oro för hur samhället utvecklas, men knappast som att så många vill på inom stängsel. Anledningen till att konceptet inte fungerade så bra i Sverige är att vi inte har problem och klyftor av samma kaliber i Sverige som i länder där det är vanligare.

Kommer vi se fler liknande områden i Sverige i framtiden?Det beror på. Det är en direkt avspegling av hur vi hanterar de klyftor som finns i vårt samhälle, och det handlar om politiska åt-gärder. Kan vi jämna ut dem och skapa ett fungerande samhälle kommer inte behovet av sådana här lösningar finnas. Men om vi inte lyckas med det kan det såklart dyka upp fler grindsamhällen i framtiden.(Undersökningen om hur svenskar vill bo gjordes på uppdrag av konsultbolaget Tyréns Temaplan 2008)

JOHAN HULTGREN

»Man uppfattar världen som farlig, och att man behöver samlas och stänga den ute«

.

14

I ett land där de mörka månaderna breder ut sig över större delen av året, är belysning en viktig del av stadsbilden. Ju ljusare desto bättre och tryggare, tror de flesta. Men det visar sig att starkare ljus kanske inte är lösningen. Våra städer blir ljusare och ljusare. Energiförbrukningen världen över fortsätter att öka, och trots vi ofta förknippar ljus med ökad trygghet, verkar inte våra städer bli tryggare. Tvärtom kan starkt ljus ha motsatt effekt. Kajsa Sperling på White arkitekter jobbar med just detta, och förklarar varför ökat ljus inte nödvändigtvis får oss att se bättre.

Stad i ljus– Det är bländningen som är problemet. Ljus som träffar ögat

och blir en obehagsbländning. Ofta väljer man att rikta ut ljuset för att det ska nå så långt som möjligt. Istället för att lysa rakt ner, så vinklar man så att det ska spridas över så mycket som möjligt.

DET KAN LÅTA logiskt, men vad som händer är att när en person träffas av ljuset, är att mörkerseendet störs tillfälligt. Vi ser helt en-kelt sämre. Så det ljus som ska underlätta för oss, och skapa trygg-het, gör i själva verket saken sämre.

– Nu ökar medvetenheten om bländningsproblematiken och i den moderna ljusplaneringen används istället nedåtriktat ljus med reflektorer som sprider ljuset åt sidorna utan att blända. Då undvi-

15

Stad i ljusker man även det som kallas light pollution. Det studsar runt hur mycket ljus som helst, som inte tjänar något syfte. Det blir väldigt dyrt, och är framför allt inte hållbart miljömässigt.

OM DU STÅR i ett rum där det spelas hög musik, och vill prata med personen bredvid dig, kan du antingen välja att sänka musi-ken, eller försöka överrösta den. På samma sätt fungerar det med en byggnad som ska lysas upp, menar Kajsa Sperling.

– Om det är mycket ljus runtomkring, kan man istället välja att försöka minska det för att lyfta fram det som verkligen är viktigt; en fasad, en entré eller ett övergångsställe.Den största paradoxen vad gäller ljussättning av städer, är försöken

att skapa trygghet med hjälp av bättre upplysta områden. Trots goda avsikter, är det inte alltid ett effektivt sätt att ta sig an problemet.

– Mer ljus innebär inte automatiskt större trygghet. När områden känns otrygga, ropas ofta efter mer ljus. Men en stark strålkastare signalerar nästan snarare att ”här är det farligt”.Ett exempel på ett annorlunda tänk kring trygghet och ljussättning, är ett projekt Kajsa Sperling arbetade med i Biskopsgården i Göte-borg.

– Där ville de ha mer ljus i en lång backe mellan spårvagnshåll-platserna. Istället för att sätta upp hemska Ullevistrålkastare till höger och vänster så valde vi att göra på ett lite smartare sätt, och tog istället bort en del ljus från gångvägen. Tidigare gick man i en korridor av ljus, men det var kolsvart bredvid. Vandrare var väldigt exponerade, och presumtiva överfallsmän, hade möjlighet att lura i mörkret.

Istället valde ljusarkitekterna varierande varma och kalla ljus, men svagare sådana. När omgivningarna runt omkring gångvägen lystes upp och gallrades ur, blev resultatet en vackrare och tryggare gångväg, utan särskilt starkt ljus.

LISA STEVIK

BILD: KAJSA SPERLING

.

Riktat ljus uppfattas ofta som obehagligt då det kan ha en bländande effekt. I Modern stadsplanering används nedåtriktat ljus med reflektorer

som sprider ljuset.

17

I detta nummer gör Urbo.ett nedslag i

GöteborgUrbo har spetsat öronen, avfärdat förlegade sanningar och

upptäckt nya guldkorn: allt för att presentera unika berättelser om Göteborg. Vi blottlägger stadens övergripande strukturer men

försakar inte de charmiga detaljerna. 23 sidor med spännvidd.

18

Kartan för Göteborgs stad håller på att ritas om. Centrum expanderar, hamn-områden rustas upp, bostadsområden byggs och renoveras. Men för vem byg-ger man staden? Urbo har besökt Kvillebäcken, Gamlestaden och Pennygång-en i Högsbo, tre områden i förändring som på olika sätt berörs av ett ständigt växande centrum.

19

Ett stort omvandlingsprojekt äger rum på Hisingen som snart är en del av Göteborgs city. I Kvillebäcken har upprustningen tvingat gamla verksamheter att flytta. Nya klimatsmarta bostäder lockar en köpstark medelklass till området. Ett politiskt och kommunlett fall av gentrifiering, menar forskare.

– Vi som bor i Kville är engagerade i samhälls- och miljöfrågor men är samtidigt vardagslivsnjutare av stora mått.

Kvinnorösten är mekanisk och inställsam. På mjuk rikssvenska fortsätter hon smeksamt:

– Vi ser oss gärna som något av banbrytare. Det är nog därför vi gillar att charmen från gamla Kville finns kvar, som en charmig ingrediens i det nya Kvillebäcken som vuxit fram.

Rösten ackompanjerar en visionsfilm om Kvillebäcken, framta-gen av Göteborgs kommun i samarbete med Älvstranden utveck-ling AB och sju byggherrar. En slideshow av läckra foton avlöser varandra – här leker brunbrända barn vid Kvillebäcken och tak-odlingarna prunkar på de nybyggda bostadshusen. Speakerrös-ten understryker att ”det mångkulturella är påtagligt och har stor betydelse för atmosfären i området.” Men det enda exemplet på mångkultur är av gastronomisk art och härrör från den nybyggda saluhallen. Alla i visionsfilmen är också vita.

– Kvillebäcken är ett helt nybyggt bostadsområde som riktar sig

till en miljömedveten medelklass, säger Helena Holgersson som forskar i stadsomvandling och gentrifiering vid Göteborgs Uni-versitet. Tillsammans med kollegan Catharina Thörn följer hon visionsarbetet kring Centrala Älvstaden, däribland Kvillebäcken.

– Vad gentrifieringsforskningen vill lyfta fram är frågan: blev det bättre för dem som bodde här? Var renoveringarna för dem? Och om de inte är kvar – var är de då?

EN KLASSISK GENTRIFIERINGSPROCESS kännetecknas av att människor trängs undan från sina hem, på grund av statushöjning av området eller stigande fastighetspriser. I Kville är det istället verksamheter som har trängts bort. Innan nybyggnationen tog or-dentlig fart 2011 revs alla fastigheter i området. Här fanns ett rikt föreningsliv som tvingades flytta. Av totalt 51 verksamheter finns det bara en enda kvar. Människor drabbas också indirekt.

– Alla som brukade komma till loppmarknader, bilverkstäder, de tre moskéerna – de människorna har också förlorat den platsen. Det är en sorts indirekt bortträngning, säger Helena Holgersson.

– Det finns också de som menar att det är fråga om gentrifiering även om man bygger på en tom plats. Så länge man bygger så ex-klusivt att bara vissa har råd att bo där.

Omkring 1600 lägenheter samt ett betydande antal caféer, kon-tors- och butikslokaler beräknas stå klara inom en åttaårsperiod. Tre fjärdedelar av lägenheterna kommer att bli bostadsrätter.

Från Gazaremsa tilltrivsam blandstad?

TEMA GÖTEBORG.

ISA ANDERSSON

20

Som en av norra Europas mest segregerade städer har Göteborg ett lokalpolitisk mål - att minska segregationen. Helena Holgers-son har studerat hur det efterföljs i planeringsprocessen av nya Kvillebäcken.

– Det gör inte att segregationen minskar. En ny, ekonomiskt stark grupp flyttar in och de som varit där innan trängs undan. Det är jättetydligt.

Strax innan planerna kring nya Kvillebäcken sjösattes florera-de öknamnet ”gazaremsan” om gamla Kville i lokaltidningar och bland kommunpolitiker. Den tolfte maj 2011 satte kommunsty-relsens ordförande Annelie Hulthén en symbolisk spade i jorden och höll ett invigningstal i nya Kvillebäcken. Delar av talet återges i Göteborgs-Posten:

” – När jag var på platsen för första gången för fem sex år sedan fanns här en brokig skara aktiviteter. Vi lämnade snabbt det vissa kallade Gazaremsan och gick över till trygga polishuset på andra sidan gatan, berättade hon, nöjd med att sju byggföretag nu sam-arbetar om projektet.”

Den mediala diskursen underbygger kommunens argument för att omvandla området, något Helena Holgersson iakttagit i flera städer.

– Det är vanligt, då blir det motiverat att renovera. Gazaremsan

är ingenting vi mött bland människor vi intervjuat i Kville. Det är ett nytt uttryck som inte är lokalt förankrat.

Den mediala bilden är en del av det koloniala utifrånperspektiv som präglat och motiverat förändringsarbetet i Kville.

– Det finns ofta en kolonial blick på områden man vill förändra. Man kommer utifrån och bestämmer vad som är fint och fult, sä-ger Helena Holgersson.

UTVECKLINGEN ÄR INTE UNIK för Göteborgs stad. Viljan att rusta upp hamnområden och skapa en attraktiv stadskärna är en internationell trend i gamla hamn- och industristäder. Det är en konsekvens av en ny ekonomisk struktur i kölvattnet av nedlagda och utflyttade industrier och ett ökat globalt tryck på städer att skapa sig ett varumärke.

– Det är en logik vi sett sen 70-talet i hur städer förstår sig själva. Det handlar inte bara om att skaffa välfärd till sina invånare utan också att marknadsföra sig och slipa på sitt varumärke.

Städer tenderar att betrakta sig mer som företag och söker nya sätt att skaffa kapital, investerare och turister. Satsningar på ikon-byggnader och evenemang är viktiga i identitets- och varumärkes-skapandet, likaså kravet på en attraktiv stadskärna.

– Om man ska locka till sig turister och investerare är det viktigt

Fakta: Nya KvillebäckenCentrala Älvstaden är samlingsnamnet för det gamla industri- och hamnområdet på båda sidor om Göta Älv som ska bli en del av Göteborgs city. Kvillebäcken är den första etappen i förvandlingen av Backaplansområdet. Centrala Älvstaden är också namnet på projektgruppen som tar fram strategier och visio-ner för området på uppdrag av Göteborgs kommunstyrelse. Älvstranden Utveckling AB är ett kommunalt bolag som driver arbetet med utvecklingen av Norra och Södra Älvstranden. Samarbetar med sju byggherrar. Källa: Göteborgs Stad

BILD: LISA-MONICA SJÖSTRÖM

TEMA GÖTEBORG.

21

att visa upp en fin innerstad. För att få en sådan innerstad krävs det nästan gentrifiering. Det handlar om att omvandla områden som kanske inte passar in. Det är kanske det vi ser i Gamlestaden, Pennygången och Kvillebäcken. Innerstaden blir större och det är viktigt att den är som en scen, ren och fin och attraktiv, säger He-lena Holgersson.

Gemensamt för omvandlingsprojekten av gamla hamn- och in-dustristäder är att kommunen ofta leder arbetet. I takt med denna utveckling har också gentrifieringsbegreppet vidgats, idag talar man bland annat om stadsledd och nybyggd gentrifiering. Kville-bäcken är ett exempel på ett område där både kommunledd och nybyggd gentrifiering äger rum.

Helena Holgersson framhåller att gentrifiering alltid är en följd av politiska beslut och således ingen oundviklig och naturlig pro-cess.

Projektgruppen Centrala Älvstaden menar att deras uppdrag ska ske ”i dialog med Göteborgssamhället präglad av öppenhet”. Men Helena Holgersson ifrågasätter denna bild:

– I processen med Kvillebäcken har det varit väldigt lite demo-kratisk diskussion om vad det är som står på spel, vilka som är vin-nare och förlorare och konsekvensanalyser. Det har nästan låtit som att det inte funnits något här i området tidigare, eller att det som funnits varit kriminellt och ingenting att ha. Då blir det svårt som medborgare att tycka något om utvecklingen.

GENTRIFIERINGSFORSKNINGEN GÅR inte ut på att peka ut vad man borde eller inte borde göra. Snarare vill man skapa förut-sättning för en politisk debatt och lyfta fram de intressekonflikter i stadsbyggnadsprocessen som ofta tonas ned i det offentliga sam-talet.

– Det är väldigt mycket flufford idag: ”den goda staden, den gröna staden, social hållbarhet blandstad” - det låter som att det är något bra för alla. Man har också politiker som försöker vara överens och ta fram en vision för staden. Som medborgare får man aldrig någon känsla av att man kan påverka det.

Istället efterlyser hon fler och tydligare alternativ i stadsplane-ringen och en genomskinligare politisk process. Det handlar om hur man bygger staden och för vem. En i grunden komplex och demokratisk fråga.

– Det är något man kan tänka på i det fortsatta arbetet, att pressa politiker och tjänstemän på vad det finns för intressekonflikter här. Hur arbetar man för målet att minska segregationen? Kan man både minska segregationen och bygga på det här sättet i centrala stan? Om vi lyfter fram sådana intressekonflikter blir det någonting som medborgare i en politisk debatt kan ta ställning till.

Arbetet med att färdigställa den nya stadsdelen Centrala Älvsta-den beräknas fortsätta ett par decennium. Tills dess är det vår upp-gift att fylla begrepp som ”social hållbarhet” och ”trivsam bland-stad” med innehåll.

Bortom den praktiska betydelsen att skapa hållbarhet, trygghet och trivsamhet genom att flytta, tränga undan och förpassa vissa element i kulisserna som inte passar in på stadens scen.

Fakta: Gentrifiering (av engelskans gentry = lågadel, ”fint folk”) Grundkriteriet för gentrifiering är att ett områdes tidigare invånare har trängts undan. Det betecknar en social föränd-ringsprocess och ekonomisk statushöjning av en stadsdel eller ett område. Kan ske genom påkostade renoveringar, nybyggen eller genom nyinflyttning av en ekonomiskt starkare grupp än den ursprungliga.Myntades av sociologen Ruth Glass på 1960-talet för att be-skriva fenomenet hon såg i Londonstadsdelen Islington. Gentrifierade områden i Sverige: Haga, Göteborg. Södermalm, Stockholm. Möllevången, Malmö.Källa: Nationalencyklopedin

.

Helena Holgersson, postdoktorsforskare i kulturstudier

TEMA GÖTEBORG.

22

En vandring

”Var är din advokat?”För tolv år sedan flyttade familjeföretaget Akbars chark till det som nu ska bli det nya Kvillebäcken. Idag är det den enda verksamheten som finns kvar. Men det har varit en lång kamp för Shamsi Naeimai för att få ha kvar sin verksamhet i området.

Det hela började för fyra år sedan, då en advokatfirma kontaktade Shamsi Naeimai.

– De frågade om jag ville sälja verksamheten, jag frågade varför men det ville de inte svara på. Inte heller ville de säga vem köparen var, berättar hon.

Shamsi Naeimai hade ingen som helst tanke på att sälja och det dröjde ett tag innan det visade sig vem den intresserade köparen var. Det var Älvstranden utveckling AB och kommunen som ville åt marken. De andra verksamheterna i området nappade på olika erbjudanden och överlät sina lokaler. Men Shamsi Naeimai var be-stämd.

– Jag ville ha kvar min verksamhet, de erbjöd mig lokaler på an-dra ställen men jag ville inte flytta. Tänk om kunderna inte hittar, berättar Shamsi Naeimai.

Det blev en lång och utdragen process. Shamsi berättar att de skickade en advokat till henne för att förhandla.

– Det första han sa var, var har du din advokat? Jag behöver ingen advokat sa jag då, han måste tyckt att jag var helt knäpp, berättar Shamsi roat.

I slutet av de fyra år som förhandlingarna pågick förhandlade Shamsi med kommunen istället för en advokatfirma. Shamsi har varit egen företagare sen 1984 och är van vid att förhandla om allt från löner till kontrakt.

– Jag sa till dem, jag vill inte bråka med er, jag vill komma överens, berättar hon.

Därför kom hon med förslaget att återuppliva det som deras lokal en gång var. En saluhall. Kommunen tyckte om idén och Akbars chark kommer finnas kvar i den nya saluhallen på andra sidan gatan. Shamsi kommer stå på kontraktet och vara ytterst ansvarig för de olika verksamheterna i den.

Hon ser fram mot flytten men poängterar att de inte lämnar sin verksamhet före den nya saluhallen är klar, vilket den beräknas vara i juni 2013.

– Innan dess är vi kvar även om de river huset, säger Shamsi.LISA-MONICA SJÖSTRÖM

En kylig vårdag rör sig ett femtiotal personer genom Gamlestadens före detta arbetarkvarter. Kamerablix-tar reflekteras i kapp med solstrålarna på fönsterru-torna. Det är bäst att passa på, om femton år kom-mer Gamlestaden inte längre vara sig likt.

Folksamlingen rör sig i sakta mak genom det gamla arbetarkvar-teret Laken. Här, i de röda landshövdingehusen, bildades en gång landets första hyresgästförening och här brann de första hyres-strejkerna. Föreningen kom att bli modell för hela Sverige.

– Idag är det mest bostadsrätter här. Och hyresgästföreningen idag har ett avtal med fastighetsägarna att de får lov att höja hyrorna utan att investera en spänn i själva lägenheterna. Det räcker att de gör området fint och skapar en attraktiv utemiljö, berättar Anders Westerström.

Anders har under magisterkursen i kulturvetenskap studerat Gamlestaden ur ett gentrifieringsperspektiv. Under en praktik på Göteborgs stadsmuseum har han utvecklat en stadsvandring som bjuder på berättelser om Gamlestadens historia och framtid. Det är en stadsdel i förändring och mycket pekar på en liknande gentrifie-ringsprocess som äger rum på flera håll i staden.

– Precis som Kvillebäcken ska detta bli en del av centrum. Här kommer det att se totalt annorlunda ut om femton år, säger Anders och slår ut med handen över platsen där det nya Gamlestadens torg ska byggas.

Här planeras 400-500 bostäder och ca 25.000-30.000 kvm lokaly-tor för kontor, service, kultur och fritid. Enligt planen för området vill man skapa en blandstad med citykaraktär. Det som en gång var .

BILD: ELLEN HUNTINGTON

TEMA GÖTEBORG.

23

i gentrifieringens teckenett arbetarkvarter med ruffigt rykte, ska nu rustas upp och bjuda in en ny, ekonomiskt stark befolkningsgrupp. I stadsbyggnadskonto-rets detaljplan för området från 2006 finns följande utlåtande att läsa från Fastighetsägarna i Gamlestaden: ”Utbyggnad här bör främja en positiv stadsutveckling med en mer balanserad befolkningsstruktur med fler resursstarka hushåll och fler barnfamiljer.”

DETTA MÅL GÅR STICK i stäv med planerna för nybyggnatio-nen. Studenten Amanda Reneland är också med på promenaden och har studerat utvecklingen i Gamlestaden på både kandidat- och magisternivå.

– Lägenheterna som byggs kommer vara i snitt på 100 kvadrat. De kommer att hamna på en hög prisnivå, säger hon.

– En annan viktig aspekt för att ett område ska gentrifieras är lokalisering, säger Anders Westerström. Gamlestaden ligger bara tre kilometer från centrum.

Andra förutsättningar för gentrifiering är att det har en låg so-cioekonomisk status i kombination med en eftertraktad arkitektur. Landshövdingehusen, som tidigare setts som ett uttryck för smak-lös arbetararkitektur, ses idag som något pittoreskt och unikt av ekonomiskt starka grupper på bostadsmarknaden. I Gamlestaden finns därför en obalans mellan vad man tjänar på området och vad man potentiellt skulle kunna tjäna på det. Enligt geografen Neil Smiths teori om rent-gap (hyresgap) uppstår gentrifiering när ga-pet mellan avkastning och potentiell avkastning är tillräckligt stort.

Att fastighetsägarna har fått upp ögonen för områdets möjliga värde visar sig på flera håll. Anders Westerström guidar vidare till Holländarplatsen. Här revs för några år sedan ett gammalt be-

handlingshem för att göra plats för fler bostäder. Huset ockupera-des, men jämnades till sist med marken. På den tomma gräsplätten står idag en staty i form av ett öga med inskriptionen ”Poseidon. Havets vakande öga”. Statyn kan ses som en symbol för fastighetsä-garnas ökade trygghetsarbete. 2001 bildades föreningen ”Fastig-hetsägarna i Gamlestaden” på initiativ av områdets största fastig-hetsägare, det allmännyttiga Poseidon. Deras vision beskrivs i en handlingsplan från samma år: ”Gamlestaden skall vara en trygg, trivsam och väl fungerande stadsdel att bo, verka och vistas i.” De beskriver också sitt övergripande mål, som är av ekonomisk art: ”Målet är att positivt påverka värdeutvecklingen på hyresfastighe-ter och på bostadsrätter.”

- Trygghetsarbetet kom mer och mer att handla om att bli av med vissa grupper. Och i synnerhet socialtjänstens boende för hemlösa och missbrukare som fanns här i Gamlestaden, säger An-ders Westerström.

VI VANDRAR VIDARE TILL kvarteret Tonfisken och det gamla Forumhuset. Huset har tjänat som industrihotell, flyktingförlägg-ning och ungkarlshotell. 2003 ombildade Poseidon fastigheten till studentbostäder.

- Man gjorde sig av med en grupp som inte passade alls. Och fick in en grupp som så småningom kommer att tjäna pengar, kanske köpa en bostadsrätt och bidra till en positiv värdeutveckling i om-rådet, säger Anders Westerström.

Utvecklingen kan delvis förklaras genom allmännyttans för-ändrade roll och ändrade bostadspolitiska mål under 2000-talet. Allmännyttiga bostadsbolag har hittills drivits utan vinstintresse.

BILD: ISA ANDERSSON

TEMA GÖTEBORG.

24

Fakta Gamlestaden400-500 nya bostäder och ca 25.000-30.000 kvm lokalytor planerasSyftet med förnyelsen är att skapa blandstad med ett varie-rat innehåll av kontor, bostäder, kultur- och fritidsverksamheter, service med mera samt att utveckla en lokal och regional knut-punkt med ett nytt resecentrum. Gamlestads torg utgör ett strategiskt område för stadsförnyelse i entrén till de nordöstra stadsdelarna och utgör en av kommunens fem utpekade stra-tegiska knutpunkter.Källa: Göteborgs stad

Men i och med en lagändring (2010:879) gäller sedan i fjol att de ska drivas affärsmässigt och med avkastningskrav.

Parallellt har det också skett omvälvningar i regeringens bo-stadspolitiska mål. 2002 heter det att: ”alla skall ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader”. I den borgerliga budgetpropositionen 2007/08 omformulerades målet. Nu betrak-tas den boende som en konsument: ”Målet för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven.” I ljuset av denna utveckling är det inte svårt att se att Poseidon och Fastighetsägarna i Gamlestaden handlar helt följdriktigt när de satsar på att skapa en trygg miljö. Det vill säga: satsar på att få in en resursstark grupp i Gamlestaden.

– Deras aktivitet har gett resultat. Generellt sett ökar högin-komsttagare medan låginkomsttagare minskar, säger Anders Wes-terström.

Statistiken talar sitt tydliga språk, under en tioårsperiod har an-delen utlandsfödda och familjer med försörjningsstöd minskat i Gamlestaden.

– Förmodligen beror en stor del av minskningen på att man blev av med gruppen som fanns här, säger Anders Westerström.

OCH FASTIGHETSÄGARNA i Gamlestaden verkar inte förtjus-ta i att få in nya låginkomsttagare i området. Ännu ett exempel på allmännyttans förändrade roll är när Poseidon förhindrade ett socialtjänstboende att etablera sig på batterigatan, genom att helt sonika köpa upp fastigheten som var tänkt för ändamålet. I Framtidens trygghetsbok som gavs ut 2005 av det kommunalägda Förvaltnings AB Framtiden står det att det sociala boendet ”di-rekt motverkade det trygghetsarbete som inletts i samarbete mel-lan Poseidon, privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar. (…) Den affären blev något av en symbol för att Poseidon menade allvar med sitt initiativ att arbeta för ökad trygghet (…) Alla var överens om att verksamheten som höll på att etableras där skulle belasta, inte gynna, Gamlestadens utveckling.”

Förvaltnings AB Framtiden ägs av Göteborgs Stad. Ett av deras tio dotterbolag är Poseidon.

Stadsvandringen går mot sitt slut och Anders råder oss att ta en sista titt på det gamla SKF-området. I Nya Kulanhuset ska trettio-tusen kvadratmeter shoppingytor utvecklas inom ett par år.

– Men kan man inte göra motstånd då? frågar en i publiken. – Själva motståndet i sig kan ibland påskynda gentrifieringspro-

cessen. De som vill delta i det är många gånger också delaktiga som gentrifierare. Det är något attraktivt med motståndsrörelser och de kan bidra till att fler får upp ögonen för området och lockar kanske fler folk med arbetarromantik som vill bo i landshövding-ehus, säger Amanda Reneland.

– Som en sådan här stadsvandring till exempel, säger Anders Westermark och skrattar.

ISA ANDERSSON.

BILD: ISA ANDERSSON

TEMA GÖTEBORG.

25

Stena fastigheter vill renovera sina lägenheter på Pennygången i Högsbo och höja hyrorna med 65 pro-cent. Mellan 500 och 1000 personer kan tvingas flytta ifrån sina hem.– Den här typen av agerande från fastighetsägare ska-par segregering, säger Mattias Axelsson från nätverket Pennygångens framtid.

I mars damp det ner en broschyr hos samtliga hyresgäster. Här utvecklar Stena Fastigheter sin vision om ”det nya Pennygången”. Nya badrum, kök, parkett på alla golv, inbyggda tvättmaskiner och golvvärme. En välkommen åtgärd i det gamla miljonprogram-met som inte sett en omfattande renovering sedan det byggdes på 1950-talet. Hyresgästerna på Pennygången kunde skatta sig lyck-liga. I ungefär tre veckor. Då damp det ner ytterligare en broschyr på hallmattan. Den innehöll notan för kalaset, nämligen hyreshöj-ningar på 65 procent.

– I området Pennygången bor många med lägre inkomst, under genomsnittet i Göteborg i stort. Här finns många studenter, pen-sionärer, ensamstående och många av dem blir tvungna att flytta, säger Mattias Axelsson.

Han är en av initiativtagarna till nätverket Pennygångens fram-tid, som skapades av de boende strax efter Stenas tillkännagivande om hyreshöjningar. Hittills har dialogen med hyresvärden varit obefintlig. Stena har utsett en referensgrupp bland de boende, som kan tycka till om renoveringen. Men inflytandet har hittills inskränkt sig till valet av färg på handtagen till toadörren.

– Vi vill att Stena tar en diskussion med hyresgästerna innan de påbörjar en omfattande renovering som sätter hyran. Vi har två krav i nätverket, nej till Stenas nuvarande förslag och att alla ska ha råd att bo kvar efter renoveringen.

Stena fastigheter har själva beräknat att runt en tredjedel inte kan eller vill bo kvar i området efter renoveringen. Men eftersom de inte har gjort någon undersökning bland hyresgästerna valde nätverket att ta saken i egna händer. De gjorde en enkätundersök-ning bland de boende i den första renoveringsetappen. Det visade sig att 75 procent inte skulle ha råd att bo kvar efter renoveringen.

En femtedel av de svarande skulle bli tvungna att flytta till en min-dre lägenhet och endast fem procent skulle ha råd att bo kvar.

Nu pågår arbete med att samla in namnunderskrifter från alla boende på Pennygången mot hyreshöjningarna.

– Pennygången behöver renoveras, säger Mattias Andersson och visar på de slitna dörrarna, dysfunktionella dörrklockorna och nedgångna trapphusen.

– Det är inte renoveringen i sig vi motarbetar. Men det är delvis därför vi är kritiska till Stena, de har inte skött det löpande under-hållet som ingår i hyran, säger Mattias Andersson.

FÖR MÅNGA KOMMER beskedet om hyreshöjningen som en obehaglig överraskning.

– Det är mycket jobbigt. Vart ska man flytta? säger en boende uppgivet i dörren.

– Många är i chocktillstånd. Det bor många barnfamiljer här som inte kommer ha råd att bo kvar och barnen kommer tvingas byta skola, säger Mattias Andersson.

Han betraktar inte händelserna på Pennygången som en isolerad företeelse. Tvärtom tror han att Stena fastigheter är väl medvetna om Pennygångens attraktiva närhet till centrum. En hyreshöjning betyder inte att de blir utan hyresgäster. Bara ekonomiskt starkare invånare.

– Det är en del av ett större problem. Man tvingar mindre be-medlade människor att flytta. I centrum bor den urbana medel-klassen, medan låginkomsttagare trängs undan. Det bidrar till allt mer segregering.

Ger inte hyresgästerna sitt godkännande att flytta under renove-ringen går saken vidare till hyresnämnden. Som dock i 95 procent av fallen dömer till fastighetsägarens fördel.

– Det är ett problem rent lagstiftningsmässigt att hyresgästen har ett så pass dåligt juridiskt skydd. Lagen är skriven till fastighetsä-garens fördel vilket är väldigt problematiskt, säger Mattias Anders-son.

Till dess fortsätter han och vännerna i nätverket att slita trap-porna i de redan nedslitna trapphusen, i hopp om att få ihop ett mandat från hyresgästerna för att driva frågan vidare.

Pennygången blir Penninggången

ISA ANDERSSON

.

TEMA GÖTEBORG.

26

På en rivningstomt på Hisingen i Göteborg odlas det för fullt. Här har organisationen Stadsjord byggt upp ett portabelt odlingsområde som snabbt blivit mycket populärt. Och målet är att sprida idéerna över hela landet.

Vid Vågmästareplatsen på Hisingen breder ett stort rivningsom-råde ut sig, här ska det nya Kvillebäcken byggas. På vissa håll har byggandet börjat och på andra händer ingenting. Det är här som Stadsjord förvekligat projektet Kvartersodlat. På en rivningstomt nära spårvagnshållplatsen har de ställt upp ett par containrar som

fungerar som förråd och kök. På resten av tomten står flera pall-kragar utspridda. I några växer det för fullt, bland annat sallad, mangold och örter, i andra verkar inte säsongen kommit igång rik-tig ännu. Viktoria Viklander arbetar på Stadsjord och hon förkla-rar varför de gör det här.

– Målet är att höja dialogen om matanvändning och kultur. Vi vill visa på möjligheterna och det engagemang som finns. Hälften av allt mat som vi äter är importerad. Om vi bara kan ändra lite på den bilden så vore det jättebra.

Stadsjord är en organisation som i ett par år har försökt göra Göteborg lite grönare. De började i Högsbo där man med hjälp

Stadsjord JONATAN MARTINSSON

- snart på en rivningstomt nära dig

27

av ett par grisar gjorde om en bit av kyrkans mark till odlingslot-ter. Nu går grisarna och bökar både i Lundby och i Majorna för att göra samma sak där. Initiativtagaren till projektet heter Niklas Wennberg. Han är en miljövetare som ville jobba praktiskt för att få in odling i staden. Både för att minska importberoendet men också öka kunskap om odling och som ett socialt projekt. Ur det föddes Stadsjord.

Viktoria, som också är miljövetare, har arbetat med Stadsjord sedan den 2 maj i år. Hon ägnar inte så mycket tid åt det praktiska odlandet utan mer åt att undersöka framtida odlingsplatser.

– Nu jobbar jag med en förstudie om ett odlingsområde i Tyn-nered. De hörde av sig till oss och frågade om hjälp. Det är viktigt att det finns en grupp som är drivande. Vi sår ett frö och sen får dom fortsätta.

PÅ STADSJORDS MARK VID Kvillebäcken är de själva ansva-riga och här har de förvekligat stadsnära odling till fullo. Femtio meter bort ligger en stor vägkorsning och det är inte fågelkvitter och djurläten som ackompanjerar odlarna utan trafik och oväsen från grävskoporna på tomterna bredvid. I tre år kommer Stadsjord vara kvar här sen är förhoppningen att hitta någon ny rivningstomt att odla på.

På en del av tomten, bredvid en färgglad graffitivägg, står 35 stycken kvadratmeterstora pallkragar prydligt uppradade. Var och en av dem utgör vad som måste vara några av världens minsta od-lingslotter, men de är ändå populära.

– Det är mest folk som bor i närheten som odlar här, ungefär 40-50 personer och sen är det en kö på ungefär 200 till som vill ha en pallkrage. Så vi planerar att utöka, berättar Viktoria.

Stadsjord odlar också själva mycket på tomten. Grönsaker och frukt som de använder i sitt eget café men säljer också till restau-ranger.

ALLT ARBETE STADSJORD GÖR sker i samarbete med kom-munen som hittills varit öppna och tillmötesgående mot projekten och även från andra håll har Stadsjord mötts med välvilja.

– Det är ju ganska harmlöst det vi håller på med. Och är man in-biten stadsbo blir man ganska glad när man ser något grönt, säger Viktoria Viklander.

Att Stadsjord huserar på mark som snart ska bli nya Kvillebäck-en, ett projekt som fått mycket kritik för att ha gentrifierande ef-fekter, ser inte Viktoria som ett problem, även om hon personligen tycker att projektet är olyckligt.

– Nu är det rivet så nu får man göra det så bra som möjligt. Förhoppningsvis smittar vårt odlande av sig. Och nu kan vi i tre år upplåta mark åt göteborgarna och de som redan bor i området.

I framtiden hoppas Stadsjord kunna spridas ut över hela Sverige. De har redan haft föreläsningar och studiebesök i flera svenska stä-der. Att odla i staden verkar vara populärt och Stadsjords vision är enkel.

– Hela grejen är att visa på möjligheterna att omvärdera mark och skapa kunskap och en mötesplats, sammanfattar Viktoria.

GRÖNT.

.

28

Det finns projekt och så finns det projekt. Att sätta tän-derna i en stad som gått från hamnstad till bilstad till evenemangsstad är av det senare slaget. En utmaning som skulle ge de flesta svindel. Björn Siesjö räds inte

uppgiften, och är inte sen att kritisera gamla hjulspår.Göteborgs nya stadsarkitekt är Lundabon som skulle spendera

ett halvår i Göteborg 1983. Men så dök kärleken upp på västkusten, och han blev kvar.

Efter tio år som vd och delägare i Kanozi arkitekter, var han helt på det klara med att det var det han skulle göra. Tills telefonen en dag ringde, med meddelandet att det letades en stadsarkitekt. Skulle Björn Siesjö kunna tänka sig vara intresserad?

– När de ringde från rekryteringsbyrå och frågade om jag hade lust att bli stadsarkitekt, bestämde jag mig fort för att det vill jag ju. Jag tycker också att det behövts, Göteborg har inte haft en sådan

på kanske tretton år. Så gick det några månader till, det var ju fler som var intresserade av tjänsten, men så fick jag jobbet i november förra året.

PÅ SITT BORD HAR Björn Siesjö nu en stad vars olika historiska roller på olika sätt avlagrat sig. Den hamn som tidigare varit så central, flyttar längre och längre ut. De senaste 150 åren har Gö-teborg varit en utpräglad industristad, som även gett avtryck i in-frastrukturen. Sveriges andra stad har präglats av en blomstrande bilindustri. Bilismen var den rätta vägen att gå, på modet om man så vill. Därför byggdes också staden för bilens behov, snarare än invånarnas.

– Man har tänkt i sin generation, så att säga. Det finns mode i allt, även stadsbyggande. Göteborg var en framgångsrik industri-stad under 50- och 60-talet, väldigt expansiv, då var det modernt

Björn Siesjö är arkitekten från Lund som fann kärleken i Gö-teborg, och blev kvar. Trettio år senare har han planeringen för hela sin nya hemstads framväxt på sitt bord. I vilken ände börjar man, när en 800 år gammal industristad ska ställa om till vårt nya

kunskapssamhälle?

LISA STEVIK BILD: JOHANNA RAPP

PORTRÄTT.

The man with the plan

29

med motorvägar, man tyckte att det var grejen liksom, säger Björn Siesjö.

Björn Siesjö och stadsbyggnadskontoret står inför ett Moment 22. För att kunna förtäta staden måste bilismen minska, och för att minska bilismen måste staden förtätas. Det gäller med andra ord att skruva på båda kranar samtidigt.

Visioner och stora ord om hur staden ska växa, är vi vana att höra från politiker. Stadsarkitekten poängterar att även om staden ska göras vänligare mot sina medborgare och attraktivare att bo i, så är en stad inte ett nöjesfält.

Den ska ha sina transportleder och sin trafik. Men det ska göras på ett smartare sätt. En satsning på ett skifte från bil till andra sätt att ta sig fram. Men hur?

– Det ska göras genom att bygga ut kollektivtrafiken givetvis. Det ska ske genom att skapa sammanhängande stråk genom staden, där man kan gå eller cykla på ett sätt som är intressant och roligt.

BJÖRN SIESJÖ PEKAR PÅ andra europeiska storstäder som ex-empel. Alla som varit på besök i London eller Barcelona, vet att fötterna brukar värka rejält i slutet av en dag. Men det är också ett tecken på att du gått långt. Överallt finns saker att se, och att pro-

menera blir aldrig ett sätt att ta sig från en plats till en annan, utan ett sätt att uppleva staden. Vill du i Göteborg ta dig från en stadsdel till en annan, innebär det ofta transportsträckor över motorvägar eller mindre inspirerande områden.

Om du för några år sedan frågade en Göteborgare var Olof Pal-mes plats låg, skulle du förmodligen få ett frågande ansikte som svar. Platsen framför Folkets hus vid Järntorget var tidigare en ano-nym asfaltsplan. Idag är det en populär samlingsplats.

Allt som behövdes var en gräsklädd platå med en liten studs-matta i mitten, och stadens invånare har plötsligt tagit platsen i besittning. Ett bra exempel på hur fler platser borde göras om, me-nar Björn Siesjö.

– Vi kan skapa en stad som kanske är rimligare att bara hänga i, inte känner att man måste ha ett ärende. Det behöver inte vara så jäkla svårt. Malmö har varit bra på det på många håll, vi måste få folk att stanna upp och ta staden i besittning. Vi har bra sådana ställen i stan, som Röda sten eller Slottskogen. Men vi har för lite av dem centralt.

Lägg sedan till i ekvationen att Göteborg som stad skapat en omfattande segregation, till viss del en effekt av tidigare stadspla-nering som slagit fel.

PORTRÄTT.

30

Det är lätt att kritisera äldre generationers stadsplanering. – Alla tyckte Frölunda var fantastiskt och alla ville flytta dit, efter

fem åtta år var det ingen som tyckte det längre, men just då så var det faktiskt så, ingen som tyckte att Haga var så mycket att hänga i julgranen, man ville bo i den nya staden. Det kan vi säga är fel nu, men det var den tidens värderingar, och så man byggde.

Stadsdelen Angered var tänkt att bli en stad i sig. Det fanns stora planer för området, som skulle husera 250 000 invånare och bli en stort sett komplett stad i staden, självförsörjande med service och bostäder.

– Vad vi har idag är istället ett bostadsreservat, och inflyttningen tog tvärstopp vid 40 000 människor. Det var inte ens 20 procent av de planerna som gick i lås.

EN AV ANLEDNINGARNA till att de stora planerna gick i stö-pet, är just bristen på stadskänsla. Hammarkullen och Angereds centrum ligger knappa 2 km ifrån varandra, men det finns inget självklart sätt att till fots eller på cykel röra sig mellan stadsdelarna. Invånarna får förlita sig på bil eller spårvagn. Gemenskapen ute-blir, enligt Björn Siesjö.

Lösningen heter bland annat bokaler, bostäder med lokaler för mindre företag eller handel i bottenvåningen. Men även profil-byggnader och befolkade stråk som gör det lättare att ta sig från en plats till en annan, framstår som rätt väg att gå.

– Man försöker på olika sätt stärka stadsdelarna och göra dem mer levande och attraktiva och givetvis skapa den service som gör att det inte blir så krångligt att bo där, nu finns det ju väldigt lite ser-

vice till exempel i Hammarkullen som medför att det blir helt enkelt jobbigt att bo där.

Men även på senare år har det funnits brister i planeringen. Björn Siesjö menar att de satsningar man lagt stora resurser på, med lätthet hade kunnat bli bättre projekt, om man bara tänkt till ett varv extra.

– Man har satsat rätt mycket infrastrukturellt på bilen. Det senaste exemplet är Röda orm för 1,8 miljarder. Innan dess hade vi Gö-tatunneln. Man lägger rätt mycket pengar på en tunnel, och om man nu ska göra det, skulle det inte vara bra med en mynning på en sida älven? Eller ha spårvagnsspår i den? DÅ hade det kanske varit en riktigt bra investering. Men nu gjorde man såhär istället. Det är lite puckat.

BJÖRN SIESJÖ LEVER SOM han lär, och berättar närmast ursäk-tande att han idag lämnat cykeln hemma. Inte till förmån för bilen då förstås, han tar spårvagnen hem till villan i Kungsladugård. An-nars är det just cykel som gäller, något som ibland väcker förvå-ning. En kollega på besök från Asien fick sig ett gott skratt när hon insåg att hjälmen Siesjö bar i handen, inte betydde motorcykeln, utan en helt vanlig cykel.

Just cykeln har i Göteborgs stadsplanering länge setts som ett fritidsredskap, snarare än ett fordon.

Vad man lätt slås av, när man lyssnar på Björn Siesjö, är de stora planerna. Men hur mycket kan en person påverka, och hur ser egentligen det dagliga arbetet ut?

– Jag har inga vanliga dagar, skrattar Björn. Vad jag ska jobba med är processen av stadsbyggnaden. Det vill säga visionen av vad

PORTRÄTT.

31

.

.

.

.

Stenaterminalen:Jag är övertygad om att Stena terminalen kommer att behöva flyttas. Men jag tror att vi måste återta älven bit för bit, vi ska inte kasta ut dem med en gång. Dels är det dumt att göra så med ett blomst-rande företag i Göteborg, dels för att det tar ganska lång tid att bygga ut staden. Kastar vi ut dem nu så skulle det stå tomma kajer där i 15- 20 år, och det hade inte varit så himla bra. Men visst ska vi bygga stad där också.

PORTRÄTT.

Björn Siesjö om:

Norra älvstranden:Jag tycker inte att det är tillräckligt intressant och tillräckligt stads-mässigt. Jag tycker att det är ganska dötrist faktiskt, man har inte lyckats bygga tillräckligt bra stad där. Problemet är bland annat att man inte har jobbat med aktiva bottenvåningarn. Man bygger en stadsdel av bostäder, sedan en plåtlåda på en parkeringsplats en bit bort där man lägger handeln. Sedan klagar man på att ”det är så be-svärligt att få till handel i bottenvåningarna”. Det är helt enkelt inte tillräckligt bra gjort.

Frihamnen:I Frihamnen pratar vi om att göra en andra halva av city. Det blir som en ny citronskiva där som kan komplettera det befintliga city. Göteborg har en ganska liten stadskärna, den behöver förstär-kas och förstoras. Det finns ju väl-diga områden man kan använda sig av, som till exempel det man kallar centrala älvstaden, det som är mitt i staden och runt älven. Där kan man få in en stad där av Halmstads storlek, med lätthet.

Ringön:Ringön kan komma att bli det mest attraktiva området i Göteborg om några år. Kanske Ring-ön kommer att bli det här området med konst-närsateljéer, och lite udda verksamhet blandat med olika boenden. Det är ju mitt i stan.

.

vi ska göra och kommunikationen med dem som ska göra det. Till viss del även kvalité, att se till att vi gör det tillräckligt bra.

Det handlar mycket om att rycka in i olika skeenden, menar Björn Siesjö. Märker man att någonting inte blir bra, då är det dags att sätta igång en kedja av möten och dialoger tills problemet är löst.

– Någon av våra handläggare på stadsbyggnadskontoret kan komma till mig och säga att ”här har vi ett hus som inte blir bra, det ser för jävligt ut”. Då tittar jag på ritningarna, ser att det är dåligt och ringer till arkitekten och för att fråga om vad egentligen hän-der. Då skyller arkitekten på kunden, så jag ringer kunden istället

och säger att vi inte kan söka bygglov för ett hus som är så fult. Då blir de nervösa och kallar ihop ett möte med alla maktmänniskor de känner i Göteborg. Jag känner ju också dem, och så har vi en dialog tills alla blir nöjda.

På det viset gnuggas frågan fram och tillbaka tills Göteborg fått ytterligare ett hus. Kanske inte alltid det roligaste tillvägagångssät-tet, men i alla fall ett bra.

– Visst kan kunderna hävda att de har bygglov som uppfyller de formella förutsättningarna, men då vet de att de kört sina chanser i stan och vi kommer inte att jobba med dem. Så formell makt– nej. Informell makt – jättemycket.

32

–Lite regn är ingen fara, jag föredrar sånt här väder eftersom värme gör sjukdomen värre, säger Hans Sodeús och sveper med handen mot de hotfulla

molnen utanför fönstret. Det är MS han syftar på, sjukdomen som placerat honom i den permobil som för stunden står parkerad i rummets mitt. Vi befinner oss i VSA:s lokaler som är ett konstcen-trum för människor med funktionhinder, här träffas deltagarna flera gånger i veckan för att skapa, samtala och umgås.

I Göteborg stads handikapplan slår kommunen fast att ”all diskriminering på grund av handikapp skall mot-verkas”. Men hur ser det egentligen ut i staden? Hans Sodeús är sedan några år tillbaka rullstollsburen och tar oss med på en tur i stadsdelen Majorna.

På andra sidan gatan skymtar caféet vi är på väg till. Caféet saknar ramp, men nu när ute-

serveringen har öppnat igen kommer han in. – Caféer och butiker vill inte ha in rullstolar

och barnvagnar, politikerna i Göteborg försök-te lagstifta om obligatoriska ramper för några år sedan, men det blev sådant liv att förslaget röstades ned.

Han tycker trots det att staden förbättras hela tiden, och numera är det lag på att nybyggen och renoveringsobjekt tillgänglighetsanpassas. Men det uppstår problem när han vill besöka offentliga evenemang, som stadsteatern och vissa konserter. Då är han tvungen att kontakta de ansvariga innan för att komma in bakvägen.

Vi svänger in på Allmänna vägen, i bakgrun-den hörs det välbekanta ljudet av spårvagnar

som kommer och går. Trots den regelbundna kollektivtrafiken har Hans sedan länge slutat att vänta vid hållplatserna.

– Kommunen har en lag som säger max en rullstol per vagn, då kan man bli väntande hur länge som helst.

Hans är övertygad om att fler personer med funktionhinder skulle välja kollektivtrafiken om de var säkra på att få plats, el-ler åtminstone visste att vagnen var utrustad med en ramp för deras rullstol. Hans väljer istället att åka med den kommunala färdtjänsten och tycker att det fungerar bra.

– Men jag litar inte på de privatägda, de är bara ute efter mina pengar, säger Hans och gör en prasslande gest med han-den.

Trots att Hans föredrar regnet så finns det gränser, vi söker skydd i en viadukt. Samtalet kommer in på synvändan, Göteborgs stads handikapplan som verkar

för att förbättra framkomlighet och deltagande för dem med funktionsnedsättning.– Jag tycker att de ska anpassa så gott det går så länge det inte blir för dyrt, det har ändå blivit

bättre här i Göteborg. Ta Stockholm till exempel, där måste man stanna i sin egen stadsdel ef-tersom gatorna och planeringen är så dålig.

Hans styr permobilen mot de automatiska dör-rarna som snart tar oss ut på den regniga gatan. Vi beger oss mot ett av Hans favoritkaféer och möter

snart ett typiskt hinder på vägen.– Rännstenarna är nedsänkta i gatan vilket gör att jag ofta fast-

nar. Det är så mycket småsaker ingen tänker på, en höjd kant kan räcka för att en rullstol inte ska ta sig fram, säger Hans.

Han tycker överlag att Göteborgs gator är dåligt rustade och fulla med problematiska håligheter. Hans minns tiden innan per-mobilen då han satt i rullstol, hur jobbigt det var att ta sig fram över stadens kullerstenar.

– Det är fortfarande jobbigt, men i rullstol är det mycket värre. Och även om man har en assistent så har de rätt att vägra skjutsa när det blir för tungt.

När staden blir ett hinder

33

Vi skiljs åt utanför VSA:s lokaler. Om Hans får välja stan-nar han i Majorna, här finns allt han behöver. Han beger sig tillbaka in genom de automatiska dörrarna för att börja

förebereda sin kommande utställning.

På vägen tillbaka genar Hans över vägen. – Du ser den här klacken, nu klarar jag av den men när jag satt i rullstol

var det mycket svårare, säger Hans och pekar på en liten upphöjning från väg till trottoar.

Han gör en gest mot vänster och pekar mot stadskärnan. De gånger han beger sig till centrum är det bara att följa cykelvägen rakt ned. Men det finns vissa platser han undviker mer än andra.

– En del människor har väldigt dålig attityd. Som i Nordstan, där tycker människor att det är jag som är problemet. Det är mitt fel att de inte kommer fram, då handlar jag hellre någon annanstans.

TOWE BOSTRÖM.

34

De bor på båtDet finns många olika sätt att bo på – villa, lägenhet eller varför inte på en gammal kolpråm? Urbo hälsar på hemma hos Roy Bergström och Pia Ojala som under de senaste 25 åren har bott på vattnet.

LINNÉA BORGERT

REPORTAGE.

35

Roy är på väg hem i sin klarröda Cadillac. En Wunder-baum med doften ”Classic black” dinglar i fönsterrutan i takt till den brummande motorn. Han styr bilen ner mot kajen och parkerar den bredvid ett par andra amerika-

nare. Det är inte långt att gå från parkeringen till Roys egna fartyg men på vägen dit hinner han passera en holländsk båt, en helt ny-byggd husbåt och en bogserbåt. Den nybyggda husbåten påminner om en lyxig villa både inuti och utanpå. Skillnaden från ett vanligt hus är att det flyter på några tankar.

ROYS OCH PIAS FARTYG Elsa är en gammal kolpråm byggd 1903 av marinkåren. Förr lastades hon med 250 ton kol för att förse slag-skeppen med bränsle – idag fungerar Elsa som en bostad. Här bor samboparet med sina tre katter som tätt följer deras steg. Fartyget är beläget på Hisingssidan av Göteborg i Backa och här finns en hel del olika typer av husbåtar.

Roy har aldrig gillat att bo traditionellt, innan han flyttade in på fartyget har han bott i allt från en militärbarack till ett vattentorn. När sonen var liten ville han dock ge honom ett tryggt och stabilt boende.

– Då hyrde jag en jävla lägenhet, säger Roy.

EFTER ETT TAG flyttade familjen till en bondgård som de hyrde av kommunen. Efter att kommunen dubblerat hyran ett antal gånger blev det till slut omöjligt att bo kvar och familjen fick ännu en gång se sig om efter ett nytt boende.

– Vi var och tittade på något hus i Jonsered, det var ju änna näs-tan i wellpapp, 1,2 miljoner! De tittade också på en lägenhet vid

Opaltorget i Tynnered, men de var inte nöjda. Det kändes bittert att flytta till en liten lägenhet när de tidigare bott på en stor bond-gård med både grisar och hästar. NÄR ROY KLIVER IN genom den rundade ytterdörren sit-ter Pia i vardagsrummet i en av de djupbruna skinnsofforna. Ovanför henne finns ett stort fönster med utsikt över Göteborgs hamn. Väggarna är täckta av en mörk träpanel och i ytterdör-ren finns ett runt kikhål av den större modellen. I taket hänger en ljuskrona och på väggen en spegel med en maffig guldram.

VARDAGSRUMMET LEDER IN TILL en köksdel. De har också ett separat sovrum och ett badrum med både handfat och bad-kar. Många har under åren chockade ställt frågan om det ens går att duscha på båten – det gör det. Vatten får de från ka-jen och detsamma gäller el och internet. Nere i lastutrymmet, som nu för tiden mest fungerar som verkstad och förvaringsut-rymme, finns en elgenerator men den använder de sig inte av. – Den knattrar som bara den. Om generatorn var igång skulle vi inte få någon sömn om nätterna, förklarar Roy.

Roy och Pia bor på båten året om. Enligt dem är det inga större problem förutom att det blir lite kallt på vintern då fönstren är då-ligt isolerade. Något annat som kan vara jobbigt är när isen ligger tjock och slår mot skrovet. Gungar gör det sällan men när det väl händer så är det inte särskilt mycket.

– Det gungar max så här, säger Roy och knäpper till Takkronan som börjar svinga rejält.

– Okej inte riktigt så mycket kanske.

36

DET FINNS MÅNGA FÖRDELAR med att bo på båt men den största – det är friheten, tycker både Roy och Pia. Det är ingen som lägger sig i vad de gör. Varken byggnadsnämnden eller Sjöfartsver-ket har något att säga till om då fartyget från början tillhörde det militära. Det är inga grannar som stör och dessutom kan de spela musik på hög volym.

– Och så får man röka så mycket man vill, säger Pia och håller upp en nytänd cigarett.

En annan frihet med att bo på en båt är att man bokstavligt talat kan flytta på sitt hem. Men trots det reser de nästan aldrig runt med den, det har bara hänt någon enstaka gång. Den ligger stilla och fungerar primärt som ett hem. När sonen var yngre brukade de däremot ha en liten båt som de kunde ta över till andra sidan vattnet. Han åkte ibland in för att gå på bio och Pia och Roy bru-kade sitta och ta en öl på Göteborgskrogen Murveln.

Den största kostnaden för att bo på en båt är själva kajplatsen.

ROY OCH PIA HYR av en privat hyresvärd och betalar 1500 kro-nor i månaden, men det kan variera från plats till plats. Utöver hyran tillkommer el och vatten. Sedan måste man räkna med att ta upp båten på varv cirka var tionde år för att titta till skrovet. Det är alltså i det hela relativt billigt.

– Jag har alltid tyckt att det är lite knasigt att 50 procent av lönen ska gå till att ha någonstans att sova, säger Roy.

FÖRUTOM KOSTNADERNA krävs det ofta en hel del tid inves-teras i renoveringsinsatser. Roy har alltid haft många projekt på

gång – vissa blir av, andra inte. En plan var att bygga på en stor skorsten på fartyget, precis som på en bogserbåt. En annan idé var att installera ett stort fönster ovanför sängen för att kunna titta på stjärnorna. Lastutrymmet skulle kunna bli en rejäl verkstad – för det finns gott om utrymme. Han har till och med använt det som ett garage för sina bilar. Då förflyttade han dem in och ut i fartyget med hjälp av en av sina kranar.

MEN NU BLIR DET INGA FLER ombyggnader. Livet på båten börjar lida mot sitt slut. Roy och Pia har köpt ett hus i Mölnlycke dit de ska flytta inom kort. Där kan Roy bygga ett garage för sina fem amerikanare. Dessutom börjar åldern göra sig påmind. För tre år sedan bröt Roy nacken när han jobbade nere vid kajen. I dag är han dock helt återställd.

– Man orkar inte lika mycket nu som förr i tiden, säger han.

De behöver inte oroa sig huruvida de ska få sålt Elsa eller inte. Flera aspiranter har redan hört av sig. Bland annat en tatuerare som fun-derade på att göra om båten till sin studio. Priset hon erbjöd var 200 000 kronor, vilket paret tyckte var alldeles för lågt då de lagt ner mycket arbete på fartyget.

– Det är ju nästan som att ge bort det gratis! menar Pia. Efter 25 år på fartyget har Roy blandade känslor inför flytten.

– Jag har änna byggt allt det här. Samtidigt känns det som att det är dags för en förändring i livet.

REPORTAGE.

.

Avenyn - från uppklätt till uppknäppt

Hur gick det till när Göteborgs parad-gata förlorade sin storhet under 1900-talets mitt? Arkitekten och sociologen Fredrik Rosen-hall berättar vad som har hänt och hur man kan göra Göteborgs boulevard pampig igen.– Avenyn behöver få mindre finlandsbåtsmentalitet.

38

I mitten på 1800-talet genomgick Göteborgs stad ett stort eko-nomiskt uppsving och man insåg att man skulle behöva ex-pandera staden. Murarna runt den gamla stadskärnan revs och de gatorna som redan fanns byggde man ut. Man lät de

gamla gatorna fortsätta rakt ut på vischan och byggde upp de nya delarna av staden med dessa som knutpunkter. Förlängningen av Östra Hamngatan var den gata som kom att kallas för Kungs-portsavenyn, eller bara "Avenyn" i folkmun. Man ville ha en tjusig front att visa upp för sina besökare som satte en kontinental prägel på stadsbilden.Inspirerade av Paris arkitektur byggde Göteborg upp Avenyn för en överklass under 1880-talet. Längs med gatan fanns bara bo-stadshus, inga butiker. Lägenheterna var ett sätt för överklassen att visa upp sig och sina hus. Framför husen fanns fina förträdgårdar och på trottoaren kunde den välklädda gräddan visa upp sig. Nå-got som arkitekterna hade planerat för.– Man byggde för ett socialt spel. De tjusiga lägenheterna låg ut mot gatan och gaturummet blev väldigt mycket av en catwalk. Människor gick ut och umgicks och visade upp sig i långa klän-ningar och hög hatt. Och det var väldigt typiskt för Göteborg och andra storstäder under den här tiden, säger Fredrik Rosenhall.

UNDER 1930-TALET SKEDDE ett politiskt vändning och man förändrade synen på klassamhället. Man rev många av de pråliga fasaderna och byggde upp nytt med siktet inställt på funktion. Tjugo år senare under 50-talet fattades beslut om att göra om Avenyn till en gata för kommers. Stora skry-tiga boulevarder hörde inte hemma i ett klassutjämnat samhälle. Hus revs och förträdgårdarna byggdes bort för att ge plats åt breda trottoarer. Man byggde ut ytterligare för att ge plats åt stora affärs-komplex men insåg snabbt att det inte fungerade att ha dessa mitt i centrum. Istället blev det fler mindre butiker, butiker som lika

gärna hade kunnat ligga i de äldre byggnaderna.Fredrik Rosenhall jämför dagens Aveny med strandpromenaden i Blackpool, England.– Man går dit för att supa sig full och det saknas ett kulturliv. I Linné finns det ett naturligt folkliv där det är mycket mer person-liga affärsverksamheter. Andra långgatan är ett tydligt exempel där det finns affärsverksamheter som drivs av engagerade individer. På Avenyn är det ansikslösa klubbar som bara vill tjäna pengar, man vill skeppa ut starköl och spela eurodisco.

IDAG HAR AVENYN BLIVIT mer ett offentligt forum än parad-gata. Här går demonstrationstågen och man är väl synlig. Fredrik Rosenhall säger att det positiva med Avenyn är att det har blivit en folklig gata, och att ingen exkluderas, men ett rikare kulturliv och en lyxigare framtoning skulle passa Göteborg bättre. Det skulle gynna både turister och göteborgare. Om han hade fått fria händer skulle han bygga upp de hus som hade rivits för att skapa en trev-ligare atmosfär. Som Linnégatan.

– Om man rör sig runt Linnéstaden på natten känns det mycket mer in-tressant. I de områdena känns det inte helt orimligt att bara stanna upp och prata med någon man möter på gatan, även på natten. På Avenyn är det en mycket bråkigare stämning.

Utveckligen av Avenyn är viktig för Göteborg som stad, och tu-ristort. Idag är Avenyn för många bara en transportsträcka och ger inte besökarna något i utbyte.– Det finns ingen annan gata i Sverige som är en lika hårdragen paradgata, men trots det känner inte de turister som kommer hit att de möts av något genuint. Genom att förvalta och utveckla pa-radgatan på ett bra sätt kan gynna staden, och i slutändan även göteborgarna, säger Fredrik Rosenhall.

GUSTAF WIDEGÅRD, BILD: JOHANNA RAPP.

»Man går dit för att supa sig full och det saknas ett kulturliv«

Källa: Göteborgs stadsmuseum

39

MÅNADENS MONUMENT.

Högst upp på Götaplatsen i Göteborg tronar Carl Mil-les havsgud Poseidon. I sin hand håller han en spratt-lande fisk och mellan benen har han en oproportioner-ligt liten penis. Är den stora fisken - som ur viss vinkel ser ut som en större penis än vad som är anatomiskt möjligt – en slump eller är det rent av Milles hämnd?

Från början hade Carl Milles prototyp av statyn ett större könsorgan än i nuläget, men efter hetsiga debatter kring könet då det vid 1920-talets slut ansågs vara obscent, tvingades han att förminska Poseidons manlighet. Är då

fisken han håller och som i profil ser ut som en erigerad penis då en slump, eller är det en fallos Milles försökt smyga in efter att hans första försök till manlig storhet blivit sågad?

Vad som räknas som en fallos är en tolkningsfråga. Om man vill uttrycka det enkelt är en fallossymbol en penissymbol – oftast med stånd. Den ska uttrycka manliga egenskaper som styrka, handlings-kraft och manlig virilitet – traditionellt stark förknippade med män.

Man kan även koppla fallossymbolen till ett sätt att försöka neu-tralisera mäns makt, som ett uttryck för den manliga arkitekten att visa sitt inflytande över stadsarkitekturen, som en stor fallos som i sig självt förändrar stadsvyn. Det har diskuterats vad poängen skul-le vara med att se fallosar överallt. För om fallosen står för manliga egenskaper och alltså ett manligt överordnande och tolkar alla av-långa, stora föremål som symboler för fallosen – blir inte det bara ännu ett subtilt sätt för könsmaktsordningen att fortsätta frodas?

För att tolka Poseidon får man se till tiden då Carl Milles skapade den och till vilka manliga ideal som rådde under tidsperioden, som den manliga viriliteten. Det uttrycks bland annat genom Poseidons muskulösa kropp – som till skillnad ifrån den första penisstorleken inte ansågs som vulgär – snarare som vacker. Att Milles var tvungen att förminska könet blev på ju på ett sätt en avmaskulinisering av både Poseidon och Milles. Men om det är så att fisken är ett kom-plement för detta kan vi inte veta. Och om det är så att Milles ville hämnas är kanske typiskt göteborgare att tro. Kanske är det rätta perspektivet att tillämpa så enkelt som göteborgshumorn. Att det är de lite snuskiga skämten som gärna träffar under bältet som lett till att göteborgarna gärna tolkar en dåligt placerad fisk som en erige-rad penis. Det är kanske inte en förståelse av Milles avsikt som man och arkitekt som behövs förstås – utan göteborgarnas kulturella arv.

JOHANNA RAPP

Poseidon – fallos eller fisk?

.

Fakta Poseidon:Poseidon är en bronsskulptur skapad av Carl Milles som står högst upp på Götaplatsen i Gö-teborg. Den 24 september 1931 avtäck-tes statyn Poseidon inför 20 000 närvarande.Poseidon var havs- och flodgu-den i den grekiska mytologin. Han tillbads av sjömän som öns-kade ett lugnt hav. Carl Milles föddes den 23 juni 1875. Han hette från början An-dersson men efter en tid i Paris bestämde han sig för att byta namn. Milles beundradegi Nazi-tyskland, Franco och Mussolini.

40

FASTIGHETSAVGIFTEN SÄNKSFastighetsavgiften är det som tidigare hette fastighetsskatt.

Det handlar om en procentdel av taxeringsvärdet på en bostadsbyggnad med tillhörande tomtmark. Sedan tidigare finns ett fast maxbelopp för denna skatt, som 2011 låg på 1 277 kr för hela året. Nybygg-da bostadshus har ingen fastighetsavgift de för-sta fem åren.

Förespråkarna: Branschorganisationen Fastig-hetsägarna välkomnar förändringen. De menar att sänkningen totalt blir 630 miljoner kronor, och att det är ett “litet men nödvändigt steg mot en bättre fungerande bostadsmarknad”.

Kritikerna: Veronica Palm (S) säger att sänkning-en endast är marginell och inte gör så stor skillnad.– Regeringen själv säger att just skattesänkningen på längre sikt kan ge 400 nya bostäder per år. Det behövs 40 000, säger Veronica Palm.

MAN FÅR TA UT EN AVGIFT FÖR KAPITALKOSTNADER

Tidigare har man vid andrahandsuthyrning bara fått ta ut den avgift man själv betalar för att bo där. Med det nya förslaget får man även ta betalt för de kapitalkostnader man har, exempelvis räntor på lån. En annan förändring är att bostadsrättsföreningar inte längre kan lägga veto mot andrahandsuthyrning-ar. Med dessa förslag hoppas regeringen på att det ska bli lättare att hyra ut bostadsrätter i andra hand.

Samtidigt som man vill förenkla uthyrningen så kom-mer regeringen införa regler för hur stor andel av lägenheterna i en bostadsrättsförening som får hyras ut.

Förespråkarna: Liksom med förslaget om fastighetsavgiften tycker Fastighetsägarna att förslaget är ett “litet men nödvändigt steg”.

Kritikerna: Veronica Palm (S) tycker inte att andrauthyrning löser den bostadsbrist som hon menar föreligger.– Detta duger inte. Vi måste bygga bort bostadsbristen, säger Veronica Palm.

Hur löser vi bostadsbristen?Regeringen gjorde i april ett utspel om bostadspolitiken. De hävda-de själva att förslaget skulle leda till tusentals nya bostäder, och förslaget ingick senare i vårens budgetproposition. Men vad är det egentligen som man har föreslagit? Urbo reder ut.

SEBASTIAN JANSSON, ILLUSTRATION: JOHAN HULTGREN

POLITIK.

.

41

Vad krävs för att få ett hem?

I Sverige har vi ingen lagstadgad rätt till bostad. Det finns ingen nationell föreskrift som säger hur man ska lösa si-tuationen för de som av olika skäl inte kan ordna med boende på egen hand. Eftersom vi har kommunalt själv-styre är det upp till de enskilda kommunerna att välja hur mycket de vill satsa på att tillhandahålla bostäder till hemlösa personer, och på vilket sätt detta ska genomföras. DE TVÅ VANLIGASTE metoderna är boendetrappor och bostad först, där den förra har utgångspunkten bostad som mål, och den senare bostad som medel.

När det kommer till boendetrappor handlar det om att ta olika steg för att tillslut få en egen bostad. Som hem-lös måste man då ofta leva upp till vissa krav som ex-empelvis att man ska vara alkohol- och drogfri, inte ta emot några besökare eller ha några husdjur. Om man missköter sig kan man förlora sin lägenhet med ganska kort varsel.

BOENDELÖSNINGEN bostad först fokuserar istället på att först ordna en bostad åt den som behöver, och sedan erbjuda stöd för potentiella problem såsom missbruk, om så önskas. Modellen bygger på tanken att en bostad är en mänsklig rättighet som inte ska villkoras på något sätt.

Antalet hemlösa i Sverige har ökat kraftigt de senaste åren. Samtidigt blir kommunerna allt bättre på att hjälpa de värst utsatta. Vad krävs egentligen för att få en bostad som hemlös?

Det byggs knappt några studentlä-genheter eller ettor, hyresrätterna slinker oss ur händerna och en bo-stadsrätt i Stockholm kostar i ge-nomsnitt 2,1 miljoner kronor. Urbo ger dig det du behöver veta om Sveriges bostadsbestånd.

SÄMST I NORDEN2011 byggdes 20 064 lägenheter i Sverige. Det är drygt två lägen-heter per tusen invånare. Jämförelsevis är det hälften så många ny-byggda bostäder per invånare som i Norge och drygt en tredjedel av Finlands produktion.

HUR BOR SVENSKARNA? Det finns drygt 4 och en halv miljoner hushåll i Sverige. Av dem är 1,6 miljoner hyresrätter, knappt 1 miljon bostadsrätter och 1,8 miljoner äganderätter.

ETTOR OCH STUDENTBOSTÄDER – BOSTADSMARKNADENS SORGEBARNEttor byggs på en rekordlåg nivå. Totalt uppfördes 1722 lägenheter med ett rum och kök under 2011 – den lägsta siffran på 23 år.

HYRESRÄTTER OCH BOSTADSRÄTTER – DEN SENARE TAR ÖVERPå 20 år har det försvunnit över 80 000 hyresrätter i Stockholm. Ett pedagogiskt exempel: 1990 var en exklusiv stadsdel som Öster-malm dominerad av hyresrätter, numera är ungefär två tredjedelar av beståndet bostadsrätter.

SVERIGE – ALLT GLESARE Urbaniseringen slutfördes ingalunda på 1990-talet. Flykten från landsbygden till staden fortsätter oförminskat. 85 procent av be-folkningen bor numera på 1.3 procent av Sveriges yta.

POLITIK.

125 NYA STUDENTBOSTÄDERSå många färdigställdes i hela Sverige under 2011. Jämfört med i genomsnitt 1495 nya studentbostäder per år under perioden 1996-2009. Det byggs knappt två studentbostäder per tusen nya antagna till högskoleutbildning.

PER BOHMAN .. ALEXANDRA LINDELÖF

42

Säger du ordet miljonprogram får de flesta invånare i Sverige en tydlig bild i huvudet. Bilden skiljer sig kanske åt från person till person, men det är svårt att inte ha en relation till miljonprogrammet. Det massiva byggprojekt som på-

gick mellan 1965 till 1975 och som från början sågs på med stor entusiasm har med tiden fått sämre standard och rykte. I dag re-presenterar miljonprogrammet en kollektiv skuld som hänger över landet. Samtidigt finns det en positiv kraft. Många av miljonpro-gramsområdena är i högsta grad levande och sjuder av kraft och idéer. Men faktumet kvarstår att det krävs omfattande renovering-ar av många miljonprogrammets. Renoveringar som kommer att kosta mycket pengar och vilja. I dag är det svårt att uppbåda någon av dessa två men annat var det för femtio år sedan när miljonpro-grammet var i sin linda.

Idén om miljonprogrammet föddes i mitten av förra seklet. I 50-talets Sverige var bostadsbristen mycket hög. En stor del av stadsbefolkningen bodde då i trånga lägenheter med dålig stan-dard och bostadsköerna växte snabbt: 1960 köade över 100 000 människor i Stockholm för att få en bostad. De flesta styrande politiker var eniga om att något behövde ske och därför tillsatte

riksdagen 1959 en utredning för att finna en lösning på bostads-problemet.

Bostadsbyggnadsutredningen kom fram till att det behövde byg-gas 1,5 miljoner nya lägenheter under tidsspannet 1960 till 1975. Det dröjde till 1965 innan Riksdagen tog beslutet att följa bostads-byggnadsutredningen förslag. Då bestämdes att det fram till och med 1975 skulle byggas en miljon lägenheter i Sverige. Miljonpro-grammet var fött.

Vad många inte vet är att det från början inte var ett så stort projekt som det ofta framställs som. Byggtakten innan beslutet låg redan på 90 000 lägenheter per år så tillskottet i lägenhetsbyggande var inte så stort.

EFTER VALET 1966 ÖKADE stödet till fler bostäder och så även byggnadstakten. Staten ökade anslagen för att bygga fler och billiga lägenheter. Planer som innehöll mer än 1000 lägenheter premiera-des och kommuner fick mycket gynnsamma villkor om de byggde storskalligt. Men förenat med storskaligheten byggdes också om-rådena för att människor skulle trivas där. Husen lades luftigt för att möjliggöra för så mycket natur som möjligt och många av om-

Miljonprogrammets uppgång,

Miljonprogrammet är Sveriges största byggprojekt och utgör i dag en fjärddel av Sveriges bostäder. Men den entusiasm som fanns när projektet startade försvann snabbt och ersattes med en negativ syn. Varför byggdes

egentligen miljonprogrammen, vad gick fel och vad kan göras åt det? Följ med på en resa i svensk bostadspolitik.

REPORTAGE.

JONATAN MARTINSSON

43

REPORTAGE.

fall och återkomst?

ILLUSTRATION: JOHAN HULTGREN

44

rådena lades i närheten av större rekreationsområden. I de flesta områden byggdes också tillgängliga centrum med mataffär, bank och andra serviceinrättningar.

I områdena tillämpades också så kallad trafikseparering vilket innebar att gång och cykeltrafik aldrig behövde samsas med bil-trafik. I samband med miljonprogrammet byggdes också kollek-tivtrafiken ut i flera av Sveriges städer för att göra områdena mer tillgängliga.

I början av 1976 var miljonprogrammet fullbordat. Under en tioårsperiod hade det byggts drygt en miljon lägenheter i Sverige. Av lägenheterna var det ungefär hälften som var i höghus, resten var villor, radhus och parhus.

Till att börja med var de flesta miljonprogramsområdena myck-et populära. Många valde att flytta in i de ljusa och välplanerade lägenheterna och bort från sina trånga och omoderna lägenheter de bodde i. Arbetarfamiljer och medelklassfamiljer flyttade in och affärslivet frodades.

Men ganska snart började flera miljonprogramsområden få sämre rykte. En stor anledning var att i slutet av byggperioden var bostadsbristen löst. Många nybyggda lägenheter stod därför tom-ma och de hyrdes då ut till personer med sämre ekonomi eller som tidigare haft svårt att få bostad. Detta ledde i sin tur att områdena

fick sämre rykte och blev mindre attraktiva, flera av de ursprung-liga hyresgästerna flyttade och affärsverksamheter lades ner. Det hela blev en ond spiral och områdenas status sjönk snabbt.

Flera av miljonprogramsområdena misslyckades också redan från början med att vara attraktiva. De byggdes snabbt och triv-samheten i områdena bortprioriterades. Jon Höjer, en av arkitek-terna bakom norra Botkyrka i Stockholm, beskrev problemet i Dagens Nyheter i januari 2000. Enligt honom var det för bråttom att planera de nya områdena. De glömde bort att göra dem vackra och trivsamma, istället fokuserade de på att få fram så många lä-genheter som möjligt. Det skapade gråa och monotona områden. Kvarter som få ville bo i även när det var nybyggt och som redan från början fick en låg status.

SNART VAR ORDET miljonprogramsområde förknippat med problem. Investerare försvann och renoveringar som var nödvän-diga utfördes inte.

Så har det fortsatt och i dag är synen på miljonprogramsom-rådena knappast entusiastisk. Kvar står det faktum att det krävs upprustningar av husen: ungefär 650 000 av lägenheterna har inte genomgått de renoveringar de borde och behoven är stora.

Ett problem med miljonprogramslägenheterna är att de inte är

REPORTAGE.

Bergsjön 1981 Källa: Göteborgs stadsmuseum

45

Satellitstäder brukar man kalla förorter som byggdes under 50-ta-let. De skulle erbjuda fullt utrustade hem åt arbetarfamiljer för en liten peng, och samtidigt decentralisera storstadstillväxten. Till skillnad från miljonprogrammet föregicks dessa byggen av noggrann planering, och framstående arkitekter anlitades för att anpassa staden efter individen. Man placerade dessa utanför stor-städerna för att flytta människorna från centrum till utkanten. Bo-städerna i centrum var av lägre kvalitet och saknade toalett och andra bekvämligheter.

Kortedala var Göteborgs första satellitstad och byggdes upp un-der åren 1952-1957. Genom att använda sig av landskapet kunde man skapa en luftig känsla med träd, bergknallar och buskage och bevara den ursprungliga atmosfären. Tanken med de låga hyrorna var att familjerna skulle klara sig på mannens lön och att kvinnan skulle kunna vara hemma med barnen. Med promenadavstånd till kollektivtrafik, lekplatser och torg skulle kvinnan klara av alla hem-mets sysslor på egen hand medan mannen arbetade.

GUSTAF WIDEGÅRD

REPORTAGE.

energieffektiva. De byggdes i en tid när oljan var billig och därmed har husen ofta dålig isolering och stora brister ur ett miljöperspek-tiv. På senare tid har det därför väckts engagemang för att renovera miljonprogrammen till klimatsmartare hus. Bland annat anord-nande delegationen för hållbara städer en seminariedag tidigare i år med temat ”Miljonprogrammet – framtidens stad.”

Under dagen föreläste flera forskare och arkitekter om möjlig-heterna för att modernisera miljonprogrammen och göra det kli-matsmartare.

En av föreläsarna under dagen var arkitekten Ola Broms Wessel. Han är delägare för arkitektkontoret Spridd som forskat om hur miljonprogramslägenheter kan bli miljövänligare och de har också genomfört renoveringar på ett område. För honom är det viktigt att inte förhasta sig i renoveringen.

– Ur vårt perspektiv är många av miljonprogramshusen bra mil-jömässiga boenden men som självklart kan förbättras. Men istället för att göra stora förändringar direkt så tror jag att det är bättre att göra små förändringar som gör mer effektiv verkan, säger han.

Men det finns faror med renoveringar av miljonprogramslägen-heterna. Görs det dyra investeringar så innebär det också oftast höjda hyror vilket leder till att de boende inte har råd att bo kvar i lägenheterna. Ett aktuellt exempel på det är Pennygången i Göte-borg som Urbo skriver om på sidan 23 i det här numret.

– De kommunala bostadsbolagen har inte pengar att göra de re-noveringar som behövs och då måste hyrorna höjas för att ha råd att göra renoveringen. Därför är det viktigt att börja i en mindre skala och göra renoveringar stegvis, säger Ola Broms Wessel.

En annan fråga kring renoveringen av miljonprogrammet är vad det kommer kosta. Något som de senaste åren varit hett debat-terat. Carlos Rojas som är initiativtagare till Miljardprogrammet, en rörelse som vill driva igenom förbättringar i miljonprogram-men, skrev såhär i DN debatt i höstas: ”Vanliga människor slänger runt med astronomiska siffror som bara inger känslan av att det är omöjligt… Vanligtvis förekommer tal mellan 100 och 150 miljar-der. Samtidigt har Boverket sagt att exklusive de renoveringar som är standard att göra, så blir kostnaden för de extra renoveringar som behöver göras mellan 2,5 och 14 miljarder kronor.”

Oavsett vad kostnaden blir kvarstår den kanske viktigaste frå-gan, vem ska betala? Och det är till stor del vad som präglat debat-ten om miljonprogrammen sedan 70-talet. Hittills har väldigt få varit beredda att betala och på de ställen där renoveringar har skett har kostnaderna gått hårt åt just hyresgästerna. Kanske är det så att staten återigen måste satsa en stor summa pengar på miljonpro-grammet, och kanske är det vad som krävs för att återigen väcka den entusiasm kring miljonprogrammet som en gång fanns och som på många håll ligger och gror.

.

En annan typ av förortKortedala Källa: Göteborgs Stadsmuseum

.

46

EN FEMINISTISK STADSPLANERING kan innebära flera saker, alltifrån att tillgodose behov, att få med fler kvinnor i processen till att statyer och gatunamn ska få fler kvinnliga representanter. Kvinnor ska alltså ha samma rätt i nyttjandet och utformandet av staden som männen har. Hur man ska gå tillväga för att förändra staden och planerandet av den finns det flera alternativ på. Martina Norrman, planarkitekt och författare till avhandlingen ”Staden – fara eller frihet för kvinnor?”, tycker att det är viktigt att få med fler kvinnor i processen.

– Oftast görs en detaljplan över bygget, där medborgarna har rätt att yttra sig, till exempel grannar till det nya området. Det är nästan alltid bara män som deltar och om man ser till den processen kan man fråga sig om det är demokratiskt, säger Martina Norrman.Hon menar att om bara män yttrar sig så kommer man att missa de behov som kvinnor har och att det leder till att stadsplaneringen fortsätter vara mansdominerad.

– Tiden för mötena är ofta sådana att de sammanfaller vid sju-tiden då många kvinnor är upptagna med att kanske fixa middag för barnen eller andra sysslor som rör hemmet. Hade man infört fokusgrupper eller kanske intervjuer för att få med kvinnors röster

i processen rörande detaljplaner för byggen hade utformandet se-dan blivit mer demokratiskt, säger Norrman.Men Martina Norrman menar att det inte bara handlar om att få in mer kvinnor i byggnadsprocessen utan också hur staden ska utfor-mas för att passa kvinnors dagliga liv bättre och ge kvinnor bättre upplevelser i det offentliga rummet.

– Det är viktigt att prata om kvinnors erfarenheter och inte an-norlunda behov. Erfarenheterna handlar om att kvinnor ofta har en annorlunda roll än män; hemmet, hämta barn på dagis och hälsa på gamla mamma. Det är alltså de rådande könsrollerna som i nuläget kräver annat arbete som staden inte är anpassad för, säger Martina Norrman. KVINNOR HAR OFTA ett annat resemönster än män och åker i större utsträckning mer kollektivtrafik. Adderar man dessutom att hämta barn eller handla blir det extra restid för kvinnor. Genom att planera de kollektiva sträckorna och knyta samman de olika stoppen bättre skulle staden kunna bli mer anpassad efter kvin-nors vanor.

– Sedan måste man också fråga sig varför det måste vara kvin-

Ropen skalla-rum för allaDet offentliga rummet har traditionellt betraktats som en plats för mannen med-an hemmet har varit kvinnas yta. En stad som är utformad att passa enbart hälften av våra medborgare har skapat ett behov

för en feministisk stadsplanering.

47

nans roll att utföra dessa sysslor. I dagsläget är det oftare kvinnor som gör sådant, men om det till exempel är mannen som hämtar på dagis så kommer det ju även att bli enklare för honom att ta sig runt i staden, säger Martina Norrman. KVINNORS VARDAGSRÄDSLA är någonting som ofta diskuteras när man applicerar ett genusperspektiv på stadsplaneringen. Stu-dier har visat att kvinnor är mer osäkra när de går hem på kvällen – även om det är en större risk för kvinnor att drabbas av våld i hemmet och oftare är män som drabbas av våld i det offent-liga rummet. För att skapa en tryggare stad föreslås det att skaffa fler gatuljus och ta bort buskage vid ensliga vägar. Martina Norr-man tycker dock att det blir problematiskt om man ska se till den upplevda otryggheten.

– All respekt för att kvinnor är rädda om det blir en begränsning, men eftersom det är en upplevd rädsla, så kan det bli problem om man låter den upplevda rädslan bli en del av hur staden ser ut och ”hur det är”. Om vi har väktare, övervakningskameror och mycket starka ljus, då säger vi igen att det är farligt att vara ute i det of-fentliga rummet, och signalerar på det viset att det finns ett hot. En

filmkamera signalerar att ett brott ska ske. Man går alltså vidare på könsnormen som finns om att kvinnor ska vara rädda i det offent-liga rummet och man förstärker denna bild genom att bygga bort för den rädslan som kvinnor ska känna i det offentliga rummet. EN MANLIG DOMINANS i stadsplaneringen går också att utläsa i statyer och gatunamn. I en vanlig svensk stad finns det många män som står staty. En känd man med tydliga ansiktsdrag som på något vis påverkat staden, alltifrån kungar till boxare. Om det är en kvinna som står staty är hon ofta odefinierbar och lättklädd. Namnen på gatorna bär ofta manliga namn – ofta uppkallade efter män som påverkat staden. I Malmö bär 80 procent av de namn-givna gatorna namn som tillhör män. Och kanske beror det på den manliga hierarkin som lett till att det främst är männen som spelat stora roller i vår historia och därmed gjort avtryck i våra städer.

– Men om man har ett annat mål och letar efter kvinnor som på-verkat, som lokala författare eller kommunalpolitiker så kan man också få in kvinnor när man skriver stadens historia och därmed få ett offentligt rum som är mer jämställt.

JOHANNA RAPP.

48

Bara för att man bor i en stad behöver det inte betyda att man inte har nära till naturen. Jag vet inte hur många gånger jag både har hört bortförklaringen eller använt den själv: ”Orkar inte springa på asfalt asså, mina knän

pallar inte det” eller ”det är så himla tråkigt med löpning, bara samma sak hela tiden”.

Nej, det är inte nyttigt för knäna att springa långt på asfalterad väg. Och jag tycker inte heller att det är svinkul att springa en och samma löpslinga vecka efter vecka. Men…

Det finns faktiskt alternativ tro det eller ej, även om man bor mitt i stan. Göteborg är, för att vara landets näst största stad, ändå förhållandevis liten. Oavsett var du bor i Göteborg kan jag garan-tera dig att du inte har längre än en kvarts cykelväg till närmsta grönområde/skog. Och det är här som det gäller att tänka om.

Visst, det finns kanske inte ett löpspår i varenda skogsdunge. Men ju färre löpspår, desto större naturupplevelse. Jag följde med den inbitne terränglöparen Fredrik Ölmqvist på en runda i Än-gårdsbergen: ett skogsområde beläget mellan Linnéplatsen och Högsbo industriområde i Göteborg.

Just i Änggårdsbergen finns en populär löpslinga. Där finns även en väldigt stor yta som inte består av löpslingor. Vi vek så fort som möjligt av från slingan och sprang rakt ut i skogen. Jag måste er-känna att jag var väldigt skeptisk till en början, men vilken skillnad det blev. Nu var det helt plötsligt spännande att springa. För att inte tala om naturupplevelsen. Inte en människa så långt ögat når och inga ljud från staden. Det enda som hördes emellanåt, förutom

mitt kippande efter andan, var fågelkvitter. Och då var vi ändå inte mer än någon kilometer från Linnéplatsen som är ett relativt tungt trafikerat område.

Skulle man inte vilja springa kan jag varmt rekommendera att göra samma sak fast man promenerar rakt ut i skogen istället, just för naturupplevelsens skull. Och det behöver man inte göra just i Änggårdsbergen, det funkar lika bra i vilken skog som helst.

. JOHN RAFSTEDT

-utanför kartanLöpning

49

Vilka hälsoeffekter är förknippade med smutsig luft?– Man kan få bestående luftvägs- och hjärtproblem. Personer

med astma eller allergier är extra känsliga. Vi har statistik på att sjukhusinläggningarna ökat i antal när det varit höga halter av föro-reningar i luften.

I vilken stad är det sämst luft?– Det är de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Hornsgatan i Stockholm anses vara Sveriges smutsigaste gata.

Men även Norrlandskusten har höga halter av partiklar på grund av E4:an. Skellefteå och Örnsköldsvik har också sämre luft.

Vad görs för att förbättra luften i städerna?– Det har införts dubbdäcksförbud på vissa utsatta gator i Gö-

teborg, Stockholm och Malmö. Man har även förkortat tiden man får använda dubbdäck och minskat antalet dubbar i däcken. Dess-utom har man börjat bespruta utsatta vägar med bindemedel som hindrar partiklarna från att lämna marken. Stockholm har infört trängselskatt för att minska trafiken.

Kan man själv göra något för att undvika luftföroreningar?– Undvik att cykla och motionera längs hårt trafikerade leder och

vädra under dagtid då trafiken är som värst. Åk mer kollektivt.

Vilka tider är luften sämre än vanligt?– Vid rusningstrafik höjs värdena. Snöfria vintrar och våren är

värst. När det inte finns snö på vägarna är det inget som stoppar partiklarna från att spridas i luften.

Vad mer kan man göra för att förbättra luften?– Man skulle kunna införa någon slags avgift för att få köra med

dubbdäck till exempel.

Till sist, är det farligt att bo i staden?– Allting man gör är skadligt, man kan råka ut för en olycka när

som helst. Det är farligare att röka än att bo i staden. Är man ex-tremt känslig och har mycket problem med allergier eller astma kan man kanske fundera på att undvika att bosätta sig i de mest trafike-rade områdena. Men är man frisk, är svaret nej.

Hur farlig är luften?Helena Sabelström och Per Andersson jobbar medluftföroreningar på Naturvårdsverket.De förklarar varför dubbdäcksslitage ochavgaser ger dålig luft och reder ut hurfarligt det egentligen är.

. LISA-MONICA SJÖSTRÖM, ILLUSTRATION: LISA STEVIK

50

Är du verkligen ledig under din fritid? Kan det kännas olustigt när du sitter på bussen, slösurfar på Facebook eller spatserar i cen-

trum? Bilder på hetsiga människor flimrar förbi, skyltar draperade i signalfärger skaver hornhinnan och trumhinnan vibrerar av monotona toner varvat med skrikiga röster som vill dig något.

Vad betyder sinnesintryck-en?

Vad gör du? Svaret är att du arbetar. Med vad? Du jobbar med reklam.

ARBETET ÄR INTE det enda stället vi knegar på. Värdeska-pande processer pågår även under din lediga tid. Din för-måga att ta in reklam skapar per definition värde, efter-som någon betalar för att nå din uppmärksamhet och ditt medvetande. Tiden på dygnet, om du är ledig eller inte, gör ingen skillnad för den som vill salufö-ra information och varor. Författaren och journalisten Fredrik Edin har spe-cialiserat sig på offentliga utrymmen, och den kamp som han anser ständigt pågår mellan allmänna och kommer-siella intressen. Om reklam skriver han följande:”När vi tar del av reklam är vi på en och samma gång arbetare, kun-der och varor. Vi säljer – direkt eller indirekt – vår förmåga att ta del av reklam. För denna motprestation får vi – direkt eller indirekt – be-talt i form av exempelvis tillgång till musikfiler på nätet, en tidning som vi inte behöver betala kontanter för eller en billigare tv-kanal. Nättjänsten, tidningen och tevekanalen säljer oss sedan vidare till

annonsörerna.” Vem i Göteborg förser då an-

Göteborg drar in över 100 miljoner kronor per år genom att sälja med-borgarnas ögon. Hur då? Med hjälp av skyltar i spårvagnen, billboards vid busshållplatsen och kommersialiseringen av offentliga utrymmen.

Kort sagt: genom reklamen.

Hur värdefulla är dina ögon?

nonsörerna med arbetskraft – alltså medborgare – i offentliga miljöer?

Framför allt är det Göteborgs stad, våra folkvalda och de anställ-da tjänstemännen, som på våra of-fentliga platser mot betalning förser annonsörerna med två specifika tjänster, eller varor, om man så vill: Stadens medborgare samt marken där reklamen sätts upp.

Göteborgs stad har, utöver väldigt mycket mark, 521 587 människor som bidrar till den gemensamma kassan när de ofrivilligt arbetar med reklam.

DET FINNS INGEN definitiv siffra på den summa som Göteborgs stad drar in varje år genom medborgar-nas obetalda reklamarbete. Däremot allmänt accepterade uppskattningar. Staden beräknas officiellt tjäna 10 miljoner kronor per år från de mul-tinationella företagen JC Decaux och Clear channel, som adminis-trerar reklamen i offentliga utrym-men som hållplatser, parkeringar och offentliga toaletter med hjälp av skyltar och billboards. Den totala

summan landar dock på omkring 100 miljoner kronor, om du frågar Sten-Åke Jönsson, administrativ chef på Konsument Gö-teborg.

– JC Decaux och Clear channel beläggs med ytterligare åtagan-den som gör att värdet på avtalet ökar. Till exempel skötseln av kol-lektivtrafikens hållplatser, reklamtavlorna och de offentliga toalet-terna. Kontraktet skrevs i början av 90-talet och var menat lite som win-win, för båda parter.

PER BOHMAN, BILD: JOHANNA RAPP

51

STEN-ÅKE Jönsson betonar att alla inkomster är viktiga för kom-munen, men att pengarna som kommer in från reklamen inte är direkt avgörande för Göteborgs framtid. Reklamen skulle, om det fanns en sådan politisk vilja, kunna prioriteras bort:

– Kommunens samlade budget är ju 23 miljarder, eller mer, så det är inte en särskilt stor del.

Kollektivtrafiken är, utöver billboards på gatan, det offentliga utrymme där flest göteborgare möter den av kommunen sanktio-nerade reklamen.

Annika Molin tillhör marknadsavdelningen på Västtrafik, ett bolag som skriver egna, lukrativa reklamavtal. Till skillnad från Sten-Åke Jönsson är hon inte särskilt pigg på att prata siffror:

– Vi ser det som en känslig fråga. Wall street (den Göteborgsba-serade reklamfir-man som sköter reklamen i kol-lektivtrafiken) vill nog inte att vi avslöjar sådana affärshemligheter. Det går att hämta ut avtalen i vårt diarium, men det är många uppgifter som stryks på grund av sekretessen.

LEDTRÅDAR SOM SKVALLRAR om storleken på reklamintäkterna går dock att härleda från Wall streets priskataloger. Ett exempel är de stora skyltar som hänger bak på bussarna. Wall street fakturerar 136 400 kronor för en ”kampanj i 14 dagar”, då företag får skylta på baksidan av flera bussar. Västtrafiks samarbetspartners er-bjuder bland annat även möjlig-heten för annonsörerna att under en kortare period köpa en egen spårvagn, och då förfoga över samtliga reklamplatser i den. Det kostar 120 000 kronor.

Eftersom Västtrafik använder reklamsäljarna Wall street som mellanhand går stora delar av reklampengarna som medbor-garna ackumulerar på bussar och spårvagnar inte ens in i kollektiv-trafiken igen, utan hamnar i fickan hos en privat intressent.

REKLAMEN I spårvagnen får inte vara stötande eller på-trängande just för att rese-närerna inte har möjlighet att välja bort den. Västtra-fik vill inte att kunden ska besvä-

ras när hen är trött på väg hem från jobbet. Annika Molin berättar att bolaget arbetar hårt för att göra reklamupplevelsen så avslappnad som möjligt. Det får framför allt inte blir för mycket av det goda; inte på grund av resenärens men-talhygieniska välbefinnande utan med hänsyn för företaget som an-nonserar.

– Jag har själv arbetat med att sälja reklam. Företagen som köper platser i spårvagnen vill inte drunkna i andras budskap, det urvattnar erbjudandet.

ATT BEGRÄNSA REKLA-MEN i kollektivtrafiken vore

aktuellt endast om det kom ett politiskt beslut, enligt Annika Mo-

lin. Det är en viktig inkomst för Västtrafik, förklarar hon, då alla in-komster från reklamen investeras i kollektivtrafikens utveckling. När jag undrar om det inte är proble-matiskt att medborgarna betalar tre olika sorters avgifter för att få åka i kollektivtrafiken, förstår hon först inte vad jag menar:

Först, och mest, betalar rese-nären en avgift via skatten. Sedan en biljett för att få gå på spårvag-nen, bussen eller tåget och i sista

hand genom att på sin fritid arbeta med reklam för Västtrafiks räkning. Det blir en treenighet av avgifter.

– Oj, det var ju jätteintressant, och något jag aldrig tänkt på. Men det perspektivet kan man ju ha i hela samhället vad gäller kommunens reklam. Likadant med reklamtav-lor utomhus, att det blir ytterligare ett tillägg på skattsedeln.

Exakt. – Men samtidigt är det så, av-

slutar Annika Molin, att någon måste betala för kollektivtrafi-ken. Det finns nämligen inga fria luncher. .

52

– Vi kunde inte se staden längre. Vi bara läste och läste reklamen.Orden är Regina Monteiros, ansvarig för brasilianska Sao Paulos

stadsplanering.Det är den fjärde största staden i världen. Här bor över 12 mil-

joner människor. 2006 totalförbjöds reklam i Sao Paulos offentliga miljöer.

Näringsidkarna och reklambranschen slet sitt hår och pläderade gråtmilt för en uppmjukning av förbudet.

Annonserna kunde väl få vara kvar på husväggar? På Billboards? I bussar och taxibilar? Kanske digitala skärmar med videoreklam?

Politikerna svävade inte på målet i sitt svar:Nej, nej, nej och nej. All offentlig reklam brännmärktes som

olaglig.

DEN NUVARANDE BORGMÄSTAREN, konserva-tive Gilberto Kassab, ärvde lagen från sin företräda-re, vänsterpolitikern Marta Suplicy. Då kallades det Projete belle sura – fritt översatt till ”Förskönings-projektet”.

Kassab, som står nära de kommersiella krafterna i staden, har inte varit helt bekväm med lagen, men uttryckte sig kraftfullt när journalisterna ställde ho-nom mot väggen och ifrågasatte hans dubbla lojali-teter:

– I Sao Paulo härskar allmänheten och stadens vilja. Det här är en lag sprungen ur folkets anda.

KASSAB KALLAR DET numera ”Lagen om den rena staden”. Borg-mästaren och hans medhjälpare paketerade nämligen lagen på ett vägvinnande sätt. Genom att slå mynt av det under 2000-talet allt-mer populariserade motståndet mot miljöförstöring förvandlade han synen på reklam. Med hjälp av en semantisk kullerbytta blev det något annat. Något värre.

– Lagen om den rena staden kommer från nödvändigheten att bekämpa föroreningar. Det betyder att bekämpa föroreningar av hav, luft, ljud och det visuella.

Borgmästaren har därefter haft ett symboliskt trumfkort att vifta med, när kritiken från näringslivet blivit alltför efterhängsen.

– Qué? Stöder ni inte ett förbud mot förorening? Lagen sinkades likafullt av ett antal rättsliga processer. Många

företagare och annonsmakare tyckte att retoriken brutaliserade synen på reklam – att beskriva det som visuell förorening var väl

ändå att utmana de kommersiella intressena för mycket? Affärs-männens samlingsorganisationer satsade på en charmoffensiv rik-tat mot Sao Paulos befolkning. Opinionen behövde vändas; varför inte använda sig av det maktmedel som man kämpade för att be-hålla?

På stora affischer över hela staden proklamerade leende affärs-män att: ”Billboards är kultur!”

VAD TYCKTE FOLKET? De lutar mer åt att reklam är förorening än kultur. Opinionsmätningar visar att en majoritet av befolkning-en stöder förbudet. Sex år efter bannlysningen av reklam i Sao Pau-los offentliga miljöer har medborgarna vant sig vid en annorlunda stad.

Ett brasilianskt tv-bolag genomförde för några månader sedan en undersökning med vanliga Paulistas på gatan. En kvinna på shoppingrunda uttryckte sympati med för-budet:

– Det var verkligen billboards överallt förut, det gjorde människor förvirrade och desorienterade i sin stad. Avlägsnandet av utomhusreklam har gjort att man ser mer av stadens natur. Allt känns mycket tydligare.

En äldre herre stämde in:– Nu är det möjligt att fokusera på vad vi själva vill se och upp-

skatta, utan att behöva processa andra starka bilder som stör vårt fokus hela tiden.

TILL OCH MED SOMLIGA av småföretagarna, som fått montera ner sina butikers reklamskyltar och plakat, verkade uppskatta den nya ordningen.

– Jag är optiker i en liten affär. Vi fick förändra hela strukturen av vår verksamhet. Numera jobbar vi istället för att investera i reklam och PR-byråer, för att kunna ha något i affären som faktiskt lockar kunderna.

– Vi har försökt förändra staden. Något som gör att den och in-vånarna känns speciella. Världen ska se Sao Paulo som något an-norlunda, förklarar stadsplaneraren Regina Monteiro, och sätter fingret på en oväntad symbolik:

Paradoxalt nog kan den bästa reklamen för Sao Paulo bli dess avsaknad av densamma.

PER BOHMAN

Föroreningarna skulle bekämpas. Det gällde såväl vattnet som den allmänna miljön.

Men också något mer abstrakt: visuella föroreningar.

Staden som förbjöd reklam

Näringsidkarna

och reklambranschen

slet sitt hår

.

«»

53

Staden som förbjöd reklam I Sao Paolo är all offentlig reklam bannlyst enligt lag. BILD: TONI DE MARCO

54

Hyra med ohyraDet är först när insekter och småkryp kommer hem till oss de räknas som skadedjur. Skadedjuren blir vanligare och vanligare och kan bli ett stort problem i våra städer. Urbo guidar dig till tre oönskade gäster.

Råttan.Råttor älskar städer och avfall. De bor ofta i parker och avloppssystemen, men när de får det fullt där nere kan de flytta upp till oss. .Råttor kan sprida alla möjliga sjukdomar, till exempel ko-lera. De kan även gnaga sönder sladdar och liknande. .Att bli av med råttor kan vara svårt och det gäller att ta tag i grundproblemet som är var råttorna bor och vad de lever av. Fler soptunnor kan behöva placeras ut, eftersatta avlopps-system bör kanske ses över och buskage framför byggnader kan behöva rensas. Det finns dessutom nya miljövänliga al-ternativ, där man sänker ner en råttfälla i avloppssystemet samt sänker ner kameror så man kan se hur råttorna rör sig.

Silverfisken.Silverfisken är en av de vanligaste insekterna inomhus och lever av de avlagringar som bildas under avloppsventiler och galler. De finns oftast i badrum, kök eller tvättstugor. Oftast kommer de in i hemmet med varor och produkter som vi själva bär in. .Silverfiskar kan förstöra tyg eller papper, även om det är ovanligt. Upptäcker du silverfiskar i till exempel sovrummet kan det vara ett tecken på fuktskador..Se till att täta sprickor och springor för att minska möjlig-heter till gömställen för silverfisken. Håll rummet så torrt som möjligt och rengör regelbundet, då får silverfisken min-dre möjligheter till föda.

Vägglusen.Vägglöss var tidigare ett stort problem i fattiga kret-sar – men har nu gjort en klassresa och snarare blivit ett lyxproblem. Vägglöss kan ofta hänga med hem i resväs-kan från exotiska semestrar. .Vägglössen lever oftast i eller kring sängen och kan upptäckas genom deras avföring i sängen och från bett på kroppen. Innan ditt saneringsföretag kommer dit så bör du städa det berörda området, ta ner tavlor och dylikt från väggarna och låt inga möbler stå längs väggarna. Lister och möbler måste saneras, och tvätta sängkläderna i minst 60 grader. .Vägglössen lever av att suga ditt blod, vilket ger ut-slag som kan klia.

55

EkobynVälkommen till

56

Björkar, granar, ängar och kor kantar den gråa, nygrusade vägen från busshållplatsen ner till det lilla samhället i Ry-debacke. Den slingrar sig långsamt fram över det öppna fältet innan den dyker ner i skogen och passerar den fro-

diga ängen och den lilla bäcken. Alla spelar de en viktig roll i upp-byggnaden av byn. Träden som sågas ner för att bereda plats för ytterligare hus blir ved. Ved som värmer vatten och bostad. Ängen förser invånarna med halm som kan användas till husbygge och invånarna förser i sin tur ängen med gödsel i form av urin, kom-posterad avföring och matavfall. Korna äter gräset och producerar mjölk. Ängen ligger på en sandgrund och filtrerar regnvattnet som blir till dricksvatten och den lilla bäcken bredvid ser till att grund-vattennivån inte sjunker.

DAGFINN HOTVEDT, 77, har bott här sedan 1997 och har varit en drivande kraft i uppbyggnaden av byn. Han och hustrun, Ma-rianne Påsse, 66, utgör en av de ursprungliga familjerna. Med en bakgrund som civilingenjör i elkraft har han ansvarat för att sätta upp gatubelysningen. Han hade tidigare ett högavlönat jobb men tröttnade på företagets brist på moral och sökte sig bland annat till Zambia och jobbade som gymnasielärare.

Dagfinn tar emot med kaffe och äppelpaj och bjuder på vatten från den lokala brunnen. Fikan ackompanjeras av fågelkvitter och stillsamhet. Solen steker och han har flyttat det runda glasbordet till skuggan. Dagfinn pekar på den grönskande trädgården och be-rättar om frihet.

– Vi har inga staket här, och barnen kan springa fritt runt tom-terna. Jag kan se på dem hur trygga de känner sig. De känner inte att de måste akta sig för något, och upplever inte att det finns grän-ser på samma sätt som det gör inne i staden, säger Dagfinn och slår ut med armen över tomten.

Han menar att friheten blir större därför att de som bor här kän-ner varandra och man behöver inte oroa sig. De boende hjälper till och bidrar med sina kunskaper i utbyte mot något annat. Träd-gårdsanläggaren som bor ett par hus bort hjälpte en av familjerna att anlägga sin trädgård och ytterligare en tekniker har flyttat dit

som kan avlasta Dagfinn. Det var 1989 som några chalmersstudenter pratade sig samman

om att starta upp ett socialt och ekologiskt boende. 1991 satte de planerna i verket och köpte upp den tomt som idag utgör Ryde-backe. Ett av de hus som byggdes var flerfamiljshuset med fyra lä-genheter som stod klart 1997 och Dagfinn och Marianne var de första hyresgästerna. Sju år senare flyttade de in i det hus som de nu bor i.

DAGFINN HAR SJÄLV gjort ritningarna till huset och har försökt göra det så energisnålt och billigt att bo i som möjligt. Varmvatten och värme till huset får de från en vedkamin och isoleringen är gjord av returpapp istället för glasfiber. Den största skillnaden mot ett ”vanligt” hushåll är mulltoan.

Dagfinn går in i badrummet, lyfter på locket och öppnar luckan i toaletten. Det luktar som en blandning av gammalt förråd och kompost. En doft som många skulle förknippa med ett välskött utedass. En liten fläkt drar ner luft i toaletten och transporterar sen ut den genom skorstenen. På skorstenen sitter en liten vinddriven snurra som hjälper till att dra ut ytterligare luft om den elektriska fläkten inte är på. Dagfinn pekar ner i toaletten.

– Här trillar det rätt ner i ett kärl i källaren. Vi slänger även alla matrester i toaletten. Det kommer upp lite flugor ibland men så länge fläkten är på stannar de där nere, de är så små att de inte kan flyga i motvind.

Vi går ner i källaren. Lukten är densamma som i badrummet, torr och träig. Luften svalkar den solvarma huden.

– Såhär blir det när det är klart, utbrister Dagfinn och börjar entusiastiskt slita i en flertal svarta hinkar. Det är lite för kallt här nere för komposten så fläkten hjälper till med att dra ner varm luft i kärlen för att underlätta processen. Men det är perfekt temperatur för öl och vin!

Han håller upp en svart hink och visar att den är numrerad. Nummer tre är snart färdig att slängas på åkern men nummer sex behöver mogna lite till. Efter ett år blandas innehållet med torv-strö och blir ett utmärkt gödningsmedel. Urinen separeras från

Fyra mil utanför Göteborg ligger Rydebacke ekoby. Med klimats-marta hus och närproducerade resurser vill de boende visa att det visst går att leva på det naturen erbjuder. Nästan, i alla fall. – Det ger en möjlighet att skaffa sig en annan typ av livserfarenhet, säger Dagfinn Hotvedt, boende i Rydebacke ekoby.

GUSTAF WIDEGÅRD

REPORTAGE.

57

avföringen och samlas i två tankar. En bonde från trakten kommer sedan och hämtar urinen och sprider den tillsammans med andra gödningsmedel över de lokala åkrarna.

Lite längre ner på tomten finns en mindre byggnad. Uppbyggd av halm, sand, vatten och lera. Genom att stapla halmbalarna på varandra likt legobitar och mura fast dem med en lerblandning skapar man en byggnad som är både robust, billig och lättbyggd. Och ekologisk.

– Halmbalarna kostade fem kronor styck och det gick åt några hundra. Och när orkanen Gudrun härjade blåste det ner en gran över huset som tryckte ner taket så mycket att man inte kunde öpp-na dörren. När vi hade sågat ner granen och lyft den från huset så reste det sig. Dörren gick att öppna igen, huset är elastiskt!

DET HAR ÖVERLAG varit smidigt att genomföra byggena, men det drogs med vissa barnsjukdomar. Vattnet kalkas på grund av dess låga pH-värde, något som en av de första boende i byn mis-sade. Det första huset som byggdes hade bara kopparrör, och det sura vattnet gjorde att det fälldes ut koppar i dricksvattnet. Efter ett tag märkte man att den ljushåriga kvinnan började få grönt hår och bytte ut rören. I början var det också en del strömavbrott orsakade av luftburna ledningar, men efter att de hade grävts ner blev det bättre. Dagfinn säger att det inte gjorde så mycket för många hade gasspis, och då kunde man samlas och laga mat ihop.

Även om friheten i byn är stor, blir friheten utanför området nå-got mindre. De boende har lyckats få kommunen att bygga upp både busshållplats och skola, men skolan hotas nu av nedläggning. Kollektivtrafiken är heller inte tillräckligt regelbunden för att nå-gon med fasta arbetstider ska kunna pendla. Utbyggnaden av bred-bandet har avstannat och privata bolag är inte intresserade av att lägga stora summor på att bygga ut på landsbygden.

Lisa Rosenqvist och Ola Lindström flyttade hit för två år sedan

och bor i en av lägenheterna i flerfamiljshuset. De har tre barn, Noa, Elis och Ella som är 9, 6, och 1 år gamla. Både Ola och Lisa hade velat se att skolan fick vara kvar.

– Den är så liten och trevlig, och man behöver inte åka bil. Om man tvingas åka bil vart man än ska så förstör det lite meningen att bo ekologiskt, säger Lisa. De tycker att det är en bra stämning i byn, och upprepar det Dagfinn har sagt om barnens frihet. Innan de flyttade hade de pratat om att bo på landet, men inte vågat ta steget. Möjligheten att hyra en lägenhet var ett enkelt sätt för dem att få prova på. Och nu har de valt att stanna.

– Det är en viss typ av medvetna människor som bor här. Det är en lite mer avslappnad stämning och inte en fundamentalistisk ekoby, säger Ola.

HEMMA HOS DAGFINN och Marianne har Dagfinn gett sig på att klippa gräsmattan innan Marianne kommer hem. Intervjun har uppehållit honom så nu springer han fram och tillbaka med gräs-klipparen.

Han stannar upp och pratar om vad man ska tänka på om man funderar på att bygga upp en ekoby. Han lägger tyngd vid att man ska låta uppbyggnaden ta sin tid, och att ett majoritetsstyre inte alltid är bra.

– När majoriteten vinner så blir minoriteten överkörd. Det är bättre om allt får ta tid och alla är delaktiga i projektet. Det är också bra att vara många som går ihop. Fler personer gör det lättare att ha ett lokalt penningsystem där man kan byta tjänster och varor.

Dagfinn fick under sina år som civilingenjör inblick i hur före-tag försöker kringgå bestämmelser och lagar för att maximera sina vinster. Han säger att den värld vi lever i kräver vassa armbågar.

– Vi behandlar världen vi lever i som om vi bara kan ta, ”där finns det guld, det vill jag ha”. Vi som bor i det här landet ska inte ha det bra för att andra har det dåligt. Därför bor jag i en ekoby.

REPORTAGE.

.

58

Vilken granne är du? VILKEN ÄR DIN FAVORITMUSIK?a. Musik är djävulens påfundb. Lyssnar sällan på musik, men när jag väl gör det blir det något klassisktc. Hip-hop, soul och R n’ Bd. Vad som helst, bara man kan dansa till dete. Schlager!f. Dödsmetalg. Bruce Springsteen

VAD ÄR DIN HUVUDSAKLIGA SYSSELSÄTTNING?a. Nätpokerb. Pensionärc. Jobbar som läkared. Studerar till läraree. ”Mellan två jobb” – alltså arbetslös utan att ha accepterat det riktigtf. Konsult på Volvog. Apotekare

VAD GÖR DU PÅ FRITIDEN?a. Ingenting specielltb. Pysslar med lägenheten eller föreningenc. Reserd. Så mycket som möjligt! Festar, tränar, kollar på fotbolle. Tar gärna ett glas vin i solenf. Lyssnar på musik och fiskarg. Går på museum

VAD LAGAR DU HELST FÖR MAT?a. Fryspizzab. Kålpuddingc. Något hett, gärna vegetarisktd. Något billigt, typ soppa eller storkok e. Ost-bricka, till ett glas röttf. Egenfångad fiskg. Libanesiskt

VAD TROR DU DINA VÄNNER TYCKER OM DIG?a. Har inga direkta vänner IRLb. Att jag är snäll och korrektc. Glad!d. Impulsiv och galene. Missförståddf. Lugn g. Rolig och kanske lite knäpp

BESKRIV DIN KLÄDSTILa. Trekvartsbyxor och t-shirtb. Chinos och kofta, gärna med någon käck brosch påc. Färggladd. Alltid jeans, skjorta eller t-shirt e. Oftast topp och kort kjolf. Enkelt och bekvämt. Mycket svartg. Kortärmad skjorta och kostymbyxor

VAD SER DU HELST PÅ TV?a. Pokerb. Trädgårdsprogramc. Nyheternad. Sport eller Two and a half mene. Let’s dancef. Dokumentärerg. Vem vet mest eller Så ska det låta

HUR TRIVS DU I DITT BOENDE?a. Dåligt! Folk kan inte bete sig och väsnas hela tidenb. Bra, men det var mer ordning och reda förrc. Det är helt OK, lite trångt för katten barad. Skulle gärna bo lite mer centralte. Det hade varit bra om det fanns hissf. Vill egentligen bo på landet, men detta får gå tills vidareg. Jättebra! Framförallt är grannarna väldigt trevliga

HAR DU FLEST A ÄR DU EN MATS: Även kallad Mad-Mats. Är 35 år gammal, arbetslös, singel och hänger för det mesta hemma i lägenheten. Ger han sig ut från lägenheten någon gång ser han till att det inte är någon annan i trapphuset så att han slipper snacka med någon. Mats hatar alla, och alla (utom Sheryl) hatar Mats. Mats pratar som sagt ogärna med någon i huset. Han skäller däremot gärna ut folk efter noter om de skulle väsnas i trapphuset eller spela för hög musik. Klagar ständigt till föreningen, men får minst lika mycket klagomål mot sig själv.

HAR DU FLEST B ÄR DU EN EVA: Den engagerade. Hon har bott i hu-set sedan hon var liten, och bryr sig mer om sitt hus än någonting annat. Snackar gärna om hur mycket bättre det var förr, och klagar på folk som aldrig hjälper till på den gemensamma gårdsstädningen. Bor ensam men har en särbo som ofta är på besök. Då sitter de på Evas balkong och dricker rosévin (Eva har den finaste balkongen i hela huset). Eva är hjärnan bakom beslutet om att elen till tvättmaskinerna skall stängas av klockan 21:00, ”ef-tersom det annars skulle råda total anarki i tvättstugan”.

VEM INSPIRERAS DU AV?a. Pius Heinz (vann World Series of Poker 2011)b. Drottning Silviac. Nelson Mandelad. Zlatane. Caroline af Ugglasf. Min son/dotterg. Barack Obama

59

HAR DU FLEST D ÄR DU EN TOBBE: Den trevliga men stökiga studenten. Han har ofta folk på besök sent på kväl-larna, och när han för en gångs skull är själv i lägenheten spelar han musik. Det är inte med mening Tobbe stör sina grannar utan han tänker sig bara inte för så noga. Han är hjälpsam och snackar gärna i hissen.

HAR DU FLEST C ÄR DU EN SHERYL: Den snygga. Många män i huset fantiserar i hemlighet om den mörka skönheten Sheryl. Hon uppfattas ofta som flörtig, trots att hon bara försöker vara trevlig (detta var startskottet till Jonas och Camillas långvariga gräl). Hon är 30 år, kommer ursprungligen från Mocambique men har bott i Sverige sedan hon var fem. Hennes katt Curtis (Efter Sheryls stora idol Curtis Mayfield) har delat huset i två läger; de som älskar den lille krabaten som smiter ut så fort tillfälle ges, och de som tycker att om man inte kan hålla efter sitt djur ska man inte ha ett.

HAR DU FLEST E ÄR DU EN NETTAN: Rökaren. Hon är 40 år, ser ut som 60 och klär sig som en 20-åring. Man märker sällan av Nettan förutom då hon är nyli-gen hemkommen från krogen med några glas vin för mycket innanför västen (vil-ket tyvärr händer lite för ofta). När Net-tan varit i farten ligger tobaksröken tjock i trapphuset.

HAR DU FLEST F ÄR DU EN JONAS: Den unga hunsade fadern. Han försöker hålla ske-net uppe och är jättetrevlig när man möter honom i cykelförrådet (han cyklar till jobbet året runt, oavsett väder), men man anar ett mörker som döljer sig under ytan. Han är inte så nöjd med situationen som han påstår. Han ville ju inte ha barn innan trettio, och absolut inte med Camilla. Men nu är det som det är. När man hör skrik från deras lägenhet är det sällan barnet som låter, utan Camilla.

HAR DU FLEST G ÄR DU EN HASSAN: Skoja-ren. Han är 50+ och skojar med alla i tid och otid, till hans frus stora förtret. Ibland kan det kännas som att han står och väntar innanför sin ytterdörr tills någon kommer förbi. Då stormar han ut och levererar vits efter vits. Är man på rätt humör är det en fröjd att möta Hassan i trapphuset men det kan lätt bli lite för mycket av det goda.

61

»Hellre hönor i stan än ägg från ICA«

Man behöver inte ha en villaträdgård för att skaffa höns i stan. Föreningen Grön kultur i Högsbo har sedan i höstas sex Orusthönor

på sitt koloniområde i Göteborg.

På grässlätten mellan en parkeringsplats, en kyrka och ett ålderdomshem i bostadsområdet Högsbo i Göteborg flyttade i höstas några ovanliga grannar in. Sex hönor och en ståtlig tupp av den hotade lantrasen Orusthöna.

Det började för tre år sedan med en mejlkonversation mellan Karl Johansson och Per Högberg. Båda har varit med i föreningen Grön kultur i Högsbo sedan den startade 2009. Pelle hade fått en idé om att starta ekologisk köttproduktion efter många debatter om hur oetisk köttindustrin är.

– Jag sa visst, vi kan skaffa hönor men jag är ju vegetarian så jag äter dem inte, jag försökte därför få till att vi skulle börja med äggproduktion istället, säger Karl Johansson.

De tog upp idén med föreningen och fick positiv respons. För Per Högberg handlar det om att visa att det går att ha hönor i stan och att man kan äta mera ekologiskt kött.

– Jag har ju hellre hönor i stan än köper ägg ifrån ICA.

FÖR NÄRVARANDE ÄR det åtta personer i hönsgruppen. Vil-ket gör att de har ansvar för hönornas tillsyn en dag i veckan. Då ser de till att hönorna har vatten och mat och deras tillstånd från kommunen gör att hönorna måste stängas in varje kväll. De flesta i hönsgruppen bor i närområdet så att gå dit och se till hönorna är lätt.

– Det är kul att ta hand om dem, och även när jag inte är här kan jag se hönorna ifrån mitt fönster, berättar Per och pekar mot ett rött tegelhus på andra sidan parkeringsplatsen.

Hönshuset är ganska litet och gråmålat. Det var inget lätt projekt att börja med höns, ingen i hönsgruppen hade tidigare erfarenhet av att ha hönor, så mycket information hämtade de på nätet. Inte heller hade de tidigare erfarenhet av att bygga hönshus. En med-

lem gjorde en ritning, Per hade lite verktyg och sen satte de igång. Ibland kom det förbi någon snickare från området och sa till dem att de gjort helt fel.

– Så här i efterskott blev hönshuset lite väl dyrt, vi hade inte be-hövt isolera det alls, de klarar sig ändå och egentligen kanske det borde vara lite större, säger Karl.

MARKEN HAR FÖRENINGEN lånat av kommunen och famil-jebostäder, vattnet till odlingarna får föreningen från den intil-liggande kyrkan. Karl står som ansvarig för hönorna medan för-eningen äger dem. Hönorna har inte kostat föreningen mycket. Föreningsstödet från Göteborgs kommun täckte halva kostnaden för hönshuset och nu när föreningen är med i genbanken får de 800 kr om året av jordbruksverket. Det täcker foder kostnaden för ett helt år. Att det blev just Orusthöns var för att de ville ha en lokalanknytning.

– 2010 fanns det endast 344 genetiskt renrasiga Orusthönor i re-gistrerade i Genbanken, berättar Agneta Skogh som är genbanks-ansvarig på svenska Lanthönsklubben.

JUST NU RUVAR en höna på ägg.– Vi lyste igenom äggen för några dagar sen för att se hur många

som det var kycklingar i och sex stycken av tolv ser ut att utvecklas bra, säger Per med ett leende.

Men med kycklingar kommer ansvar. Karl ger tips till den som funderar på att skaffa höns tillsammans med andra:

– Det viktigaste att man diskuterar noga varför man skaffar hö-norna. Är det som sällskap eller för köttet och äggen? Har man en tupp får man ju kycklingar. Man måste förr eller senare göra sig av med med kycklingarna på något sätt, säger Karl Johansson

GRÖNT .

LISA-MONICA SJÖSTRÖM

62

PER ÖPPNAR DÖRREN till hönshuset och visar hur det ser ut inuti. Väggarna på insidan är gulmålade. Innanför dörren finns det ett litet staket som hindrar kycklingarna från att springa ut. Där är det febril aktivitet. De tre veckor gamla kycklingarna springer fram till Pers hand och snappar blixtsnabbt tag i skruvmakaronen mellan hans fingrar.

HÖNSEN TILLSAMMANS MED odlingsprojektet har blivit hela om-rådets samlingspunkt. De boende på ålderdomshemmet bredvid har fått ett nytt ställe att fika på och det är alltid folk i rörelse. Föreningen har 55 kolonilotter och på försommaren är det mycket aktivitet, grön-saker ska sättas, komposten vändas och gräset klippas.

Det har haft positiva effekter för de inblandade i föreningen.– Innan vi började med föreningen kände jag ingen i området, nu

har jag lärt känna en massa nya människor som visat sig ha samma intresse som jag, berättar Per.

Att ha hönor i staden är inte lika svårt som man tror. Så länge man sköter om dem ordentligt finns det ingen hönsras som skulle må då-ligt av det.

– Det enda är att man inte kan ha så många hönor då man har mindre plats, säger Agneta Skogh. .

GRÖNT .

63

En försvunnen tid

Det är svårt att inte bli nostalgisk när man sätter foten i Gathenhielmska reservatet. Tack vare kommunens beslut att kulturskydda området har husen kunnat behålla sin typiska tidsprägel. Rummen är små med

låga dörrkarmar som varnar ”akta” och inredningen skvallrar om en svunnen tid. I rummens hörn ståtar de klassiska kaminerna som förr var avgörande för att hålla de stora familjerna som bodde i husen varma. Men även gamla hus behöver omvårdnad och in-vånarna i området fruktar att det snart inte finns någon historia kvar att visa upp.

– Det måste finnas en ambition att bevara, om det fortsätter i

den här takten finns det snart inte mycket kvar, säger Urban Bör-jesson och stryker med fingrarna utanpå ett av de röda husen. Fär-gen har för länge sedan flagnat, husen behöll sin gula urspungsfärg tills kommunen bestämde sig för att måla över dem på 60-talet.

– När man målar måste man skrapa de ruttnande brädorna först, men istället målade man bara direkt på den gamla färgen, säger Urban och skrapar bort ytterligare lite färg.

URBAN ÄR AKTIV som ordförande i Majgrabbar, en av de fören-ingar som verkar i området med målsättning att bevara och sprida Majornas historia. För historien är egentligen det enda förening-

Gathenhielmska huset

Alla känner inte till det kulturskyddade området som ligger ett stenkast från Stigbergstorget. I Gathenhielmska reservatet finns byggnader från1700-talet som representerar en stor del av Göteborgs historia.

TOWE BOSTRÖM

64

arna kan bevara, som hyresgäster i kommunens kulturskyddade hus har de inte mycket att säga till om. Det är Länsstyrelsen som fattar beslut om de renoveringar som sker både utomhus och in-omhus.

Urban kastar en blick mot parken där fyra stora ankare lig-ger utplacerade, rost har sakta börjar sprida sig över de tidigare glänsande ytorna.

– Att ha att göra med kulturnämnder och politiker är som att slå huvudet i taket, området har blivit lite bortglömt och det är ingen som tar tag i det, säger Urban.

Som exempel ger han kampen för att få sätta ut skyltar i om-rådet.

Park- och naturnämnden ansvarar för parkområden och trots att föreningarna fått godkänt för skyltar så har inget hänt.

– Om det händer en olycka måste den som ringer efter en am-bulans kunna säga var den är, det går inte nu eftersom det inte finns några skyltar på var man befinner sig.

Det är fastighetsbolaget Higab som på uppdrag av Göteborgs stad ansvarar för reservatets skötsel. Bolaget har ungefär 23 kul-turmiljöer på sitt bord och tycker själva att de sköter sin uppgift som förvaltare av Gathenhielmska reservatet väl.

– Under året kommer vi att fixa trädgårdar, staket, stenmurar och se över säkerheten, säger Agneta Frigård som ansvarar för ut-hyrningen i området.

HIGAB HAR TEKNIKER som kontinuerligt kontrollerar husen och länsstyrelsen utför i sin tur årliga inventeringar för att se vad som bör åtgärdas. Det är i slutändan enbart Länsstyrelsen

65

som har rätt att göra större ingrepp på interiörer och fasader.Om Urban fick önska något av kommunen så skulle det vara

tydliga direktiv för hur husen ska bevaras, idag finns inga rikt-linjer för skötsel av husen och de boende känner sig därför maktlösa.

– Jag som gammal byggare och entreprenör ser vad som behö-ver göras men har själv inte rätt att göra någonting, säger Urban.

GATHENHIELMSKA RESERVATET är ungefär 150 x 150 meter stort och innefattar ett 20-tal hus. Urban visar upp en gammal mo-dell över området som uppfördes i samband med att kommunen

ville riva husen för att bereda plats för nybygge.– Det står 1940 men det stämmer inte alls, säger Urban och stry-

ker årtalet på modellens baksida för att ersätta det med år 1927. Ef-ter omfattande prostester från stadens invånare och donationer från privatpersoner förklarades området kulturreservat år 1936. Idag saknas 13 av de hus som finns återgivna på modellen, många har rivits på grund av dåligt skick.

Det är inte bara föreningar och företag som är inhysta i husen, det finns fortfarande fyra familjer boende i området. Den som väljer att bostätta sig i ett gammalt hus får vara beredd på att möta vissa utmaningar.

– Trots att kommunen dragit både el och vatten är husen fort-farande helt oisolerade vilket gör att vattnet riskerar att frysa under vintern, säger Urban.

Kaminernas uppgift som värmesörjare är sedan länge utspe-lade, det säger sig självt att det finns vissa risker med att elda i hus som är helt byggda i trä.

Hos Higab har man noterat att intresset för att bosätta sig i gamla kulturskyddade hus är stort.

– Det är sällan folk flyttar från reservaten vilket gör att de gamla kontrakten ligger kvar på låga hyror, men så fort något blir ledigt så anpassar vi det efter marknadspriserna, säger Ag-neta Frigård.

FÖRENINGEN MAJGRABBAR hyr två av husen i området och betalar betydligt mindre hyra på det ena huset. Något som hänger samman med att 1700-talshuset Gavanna följt samma kontrakt sedan Majgrabbar flyttade in 1957. Här ligger hyran kvar på un-gefär 7000 kronor per år. Något som står i stark kontrast till den andra marknadsanpassade hyran på runt 35 000 kronor om året. Och visst framgår det att kommunen inte är helt tillfreds med sina låga hyror, man har flertalet gånger försökt att bryta de gam-la kontrakten. Men hos Majgrabbar finns varken några planer på att lämna området eller ge upp sin låga hyra. Här fortsätter kam-pen för att bevara det gamla Majorna.

KulturskyddK-märkning: Samlingsbegrepp för olika typer av lagskydd som verkar för att skydda byggnader och områden med kulturhis-toriskt värde. Innefattar ofta förbud mot rivning eller föränd-ringar av interiör.

Q-märkning: Regleras i kommunens Plan- och bygglag. Skyddar byggnader och bebyggelse inom planens område. Q-märkning används ofta för att skydda viss inredning i hus.

Den som äger ett kulturskyddat hus har rätt att söka bidrag hos Länsstyrelsen. Anledningen till att många väljer att söka är att den som bor i ett kulturskyddat hus är obligerad att under-hålla och vårda det. Länsstyrelsen beviljar främst bidrag som verkar för att förbättra och vårda husens ursprungliga värden.

.

Urban Börjesson i Bäckska paviljongen

66

Ett sjunkande landDet pratas mycket om global uppvärmning och om den går att koppla till människan eller ej. Men på landets myndigheter tvekar

man inte. Urbo vet hur städerna anpassas till en stigande vattennivå.

GöteborgHoten: Skador på bebyggelse. Dricks-vattenförsörjningen är beroende av Göta älv och hotas om nivåerna stiger. Föroreningar kan läcka ur deponier.

Åtgärder nu: Framför allt inriktar man sig på att skydda grund- och dricksvat-ten. Man vill även höja den lägsta ni-vån över havet som det är tillåtet att bygga på. I den nya översiktsplanen, där man vill förtäta staden, ingår ett kapitel om miljö- och riskfak-torer, vilket inte har funnits innan.

I nödfall: Barriärer i älvmynning-en. Att leda om vatten. Att staden så småningom flyttas eftersom läget är så sårbart.

KristianstadHoten: Staden ligger lägst i Sverige och riskeras att ätas upp av det stigande havet.

Åtgärder nu: Prognossystem för att lättare kunna förutse översvämningar. Man förstärker gamla vallar och bygger nya. Man litar helt på vallarnas skydd och har inte planerat så många andra åtgär

der. På längre sikt kan det bli aktuellt att flytta vi-tala samhällsfunktioner, som t ex sjukuhs, till mer riskfria områden.

I nödfall: Om havet stiger snabbt så måste man antagligen överge staden. Att många centrala delar ligger under havsnivån gör den mycket sårbar.

StockholmHoten: Stora delar av staden, inklusive förorter, ligger i anslutning till Mälaren. Både bebyggelse och infrastruktur kan drabbas hårt vid översväm-ningar. Precis som i Göteborg kan även dricksvat-tenförsörjningen påverkas genom föroreningar.

Åtgärder nu: Man planerar hur man kan för-bättra översvämningsskydd, genom vallar, tät-

ning av tunnlar och förflyttning av teknisk infrastruktur. Än så länge är man i plane-ringsstadiet. I Nynäshamn söder om Stock-holm så har man avbrutit bostadsbyggen nära havet och i stället flyttat dem till höj-der.

I nödfall: Stockholm ligger inte lika riska-belt som Göteborg eller Kristianstad. Det

blir lättare att planera långsiktigt.

SEBASTIAN JANSSON

FRAMTID .

Havsnivån förväntas stiga med 0,2−0,6 meter globalt de närmaste 100 åren för att sedan fortsätta att stiga under många hundra år.

»

-Utredningen SOU 2007:60, s 12«

Den fysiska planeringen bör anpassas efter de framtida riskerna.

»-SOU 2007:60, s 16«

67

TEKNIK .

�Det finns mängder av appar för stadsbor eller för dig som bara är på besök över hel-gen. En del kan förenkla din vardag, medan andra kanske ger dig en helt ny bild av din hemstad? Alla appar nedan är gratis.

VERKLIGHETEN BERÄTTAR – Lär dig nya saker om din stad varje dag. Genom att koppla appen till din GPS kan du, beroende på var du befinner dig, upptäcka nya sidor av Poseidon-statyn, hur snabb hissen i Turning Torso är el-ler hur Blå Tornet fått sitt namn trots att det är gult. Du kan aktivera ”promenadläge” så att du kan lyssna på musik utan att missa något spän-nande i närheten.

UPPTÄCK STOCKHOLM – Nio av tio stock-holmare har bara 300 meter till ett grönom-råde eller en park. Här kan du hitta de närmsta badplatserna eller platser för att sporta utom-hus. Appen tipsar dessutom om var du kan hitta Stockholms största träd och var du kan gå på djursafari.

DRÖMSTAD – Förvandla din stad till en drömstad. En app för dig som bor i Stockholm och vill hjälpa Stockholm stad att förbättra miljön. Du kan till exempel rapportera in fel som en trasig gatlykta, eller en överfull pap-perskorg genom att ta en bild med mobilen och skicka in.

LUFTKVALITET GÖTEBORG – Hur höga är luftföroreningshalterna i centrala Göteborg just nu? Nästan var tredje bilresa i Göteborg är kortare än två kilometer och det är de kortaste resorna som är värst när det gäller koldioxid-utsläpp. De dagar luftkvaliteten är dålig kan du därför välja att ta cykeln eller åka kollektivt is-tället för att ta bilen.

PUNKAPP – Gör det enkelt för dig som cyklar i Göteborg. Hjälper dig att hitta närmsta ställe där du kan få hjälp med din cykel, från gratis luft till tillbehör och service. För dig som är på besök finns även möjligheten att hitta lånecy-kelstationer.

P-GÖTEBORG – Hitta parkeringsplats i cen-trala Göteborg. Appen visar alla lediga p-plat-ser inom en radie runt platsen du befinner dig eller en vald adress.bÈ

òòò

Staden i mobilen

MALMÖ STAD – Visar olika platser i stadsmil-jön som du kan ha nytta av. Du kan till exempel hitta samtliga offentliga toaletter, hundrastplat-ser och cykelpumpar. Leksugen? Appen visar dig även 20 stycken av Malmös temalekplatser.

68

Det var rätt att riva!

DET ÄR JU NUMERA EN ALLMÄN SANNING. Bostadssanering-en på 60- och 70-talet, i folkmun rivningsraseriet, var ett oöverlagt experiment genomsyrad av en perverterad folkhemstanke.

Det gick för långt! Kritiken grundar sig ofta i en ytlig känsla av att ha blivit bestu-

len. Bestulen på stadskärnor att strosa i. Bestulen på möjligheten att leva livet i sus och dus i ett mustigt kvarter med karaktär. Bestu-len på väderbitna stadsscenerier som förgyller instagramkontot.

SJÄLV SER JAG VARJE bevarat område som en provokation. Flera slumkvarter undkom rivningsmaskinernas rättfärdiga käftar; de är i mina ögon själva sinnebilden av ett sedan länge stagnerat samhällsbygge.

I min hemstad Karls-krona ligger det centrala bostadsområdet Björkhol-men uppe på en höjd. Hu-sen, eller stugorna, är alla små och färgglada i charmigt varierande storlekar – de tornar upp i horisonten likt den ojämna tandraden hos en utblottad engelsman.

Människorna som bor där älskar sitt område. Turisterna vall-färdar dit.

BJÖRKHOLMEN VAR långt in på 1900-talet stadens fattigaste om-råde. Här bodde knotiga varvsarbetare och fiskare i ruckel av plank som de stulit av militären. Här härskade spanska sjukan, pesten och pinan. Här var det lervälling, pavor och piss. En intervju med Anton, 145 år gammal, tidigare Björkholmsbo, men numera i himlen skulle förmodligen låta så här:

– Gladast är jag över att ni lyckades bekämpa fattigdomen i lan-det. Att människor till skillnad från oss fick leva i drägliga bostäder med toalett, vatten och värme. Att man rev det hemska Björkhol-men.

– Mycket av det du säger blev verklighet. Men Björkholmen är kvar.

– Vad menar du? Rev ni inte slummen när välfärdsstaten kom?– Jodå, oftast. Men i flera fall bevarade man slumområden; lät

PR-konsulter, journalister, småföretagare och kulturarbetare flytta in som ville bo i ett område med en historia.

– Jag förstår nog inte riktigt.

INTE JAG HELLER, Anton.Din fattigdom och misär blev några generationer senare exklu-

siv. Priviligierade människor bor i en förljugen skrattspegel av din verklighet. Vulgärnostalgi. Trångbott? Absolut inte, charmigt.

Dragiga vindsvåningar? Nej, för fan. Bohemiska vindsloft.

När jag om sommaren promenerar förbi Björkholmen grips jag av vemod. Betraktar en 42-årig mäklare i linne, med markerade svarta

glasögon och en pipa i mungipan, sittandes barfota i en slarvigt betslad gungstol och spretar sina tår. Då knyter jag näven i byx-fickan och tänker på dig, Anton. Då enas vi i sorgen och skam-men över det uteblivna ingreppet i en anakronistisk stadsdel. Då sjunger våra hjärtan hyllningssånger om det som borde varit:

Om den ljuvligt progressiva symboliken i en rivning.

FÖR DET ÄR JU SANT, det som Hjalmar Mehr, genomdrivare av Norrmalmsregleringen i Stockholm city och allmänt utskälld riv-ningsgeneral, uttryckte det om bevarandets apologeter:

”Den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av di-lettanter och känslotyckare, som alla har det så förbannat mycket bättre personligen… än de människor för vilka vi bygger och skapar.”

Du vandrar över en trång stenbelagd gata någonstans på den europeiska kontinenten. Omgiven av pittores-ka caféer och snirkliga 1700-tals-hus skakar du självgott på huvudet: “Hur tänkte egentligen politikerna när de rev så många charmiga om-råden i våra svenska städer?”Helt rätt, enligt Urbos krönikör – för din nostalgi är ytlig, bekväm ochhistorielös.

Själv ser jag varje bevarat

område som en provokation

KRÖNIKA .

69

Böcker om bosatta

. Paul Auster – New York trilogin . Erik Beckman - In-

landsbanan .Orhan Pamuk – Istanbul . Catherine Mavrika-

kis – Himlen i bay city . Aase Berg - Uppland

Susanna Alkoski – Svinalängorna

Om reskassan tryter finns alltid weekendresan att tillgå i närmsta bokhylla:

»

LÄSLUST .

Lyriskt storslaget och absurdt avskalat om Borås,kommungränsers betydelse och en ensam indian på Västgötaslätten samt de politiska och imaginära kar-tor som bestämmer livsförutsättningar och påverkar den samhälleliga välfärden där vi bor.

Linn Hansén – Ta i trä

Gaspard Winckler är död, men den långa

hämnd han så tåligt och minutiöst planerat

är ännu inte helt uppfylld.« »

Tio års maniskt deskriptivt katalogiserande resulte-rade i den minutiöst detaljerade romanen om varje hyresgäst, vrå och rum i hyreshuset på rue Simon-Crubellier i Paris (för säkerhets skull utrustad med ännu en ingående förteckning över husets konstruk-tion och invånare längst bak i boken).

Georg Perec – Livet en bruksanvisning

Karen Duve – Regnroman

Författarman och snyggfru köper fuktigt drömhus på östtysk myr där idyll och skrivro snart övergår i bitter kamp mot regn, vattendjur, inventariernas och själsli-vets upplösning – allt medan två surrealis-tiskt perverterade grannsystrar bjuder på dallrig nakendans utanför fönstret.

Charmiga berättelser om vardagslivets skiftande ved-ermödor för några invånare i det bohemiska hyreshu-set på Scotland Street i Edinburgh – och skulle mers-mak infinna sig finns det ytterligare fem böcker i serien.

Alexander Mc Call Smith – Livet på Scotland Street 44

Jag slutade att räkna festdagar och festnätter. Sludd-ret bubblade i munnen på pappa och mamma så fort de drack minsta lilla. Fittorden och anklagelserna. Det

var som att de hade en sjukdom på stämbanden. «

Den som ännu inte läst denna omskakande roman om livet för Leena och hennes finska föräldrar i Ystads miljonprogram under 60-talet bör omgående sträcka sig efter näsduken och läslampan och bereda sig på en doft av sprit, kiss, krossade folkhemsdrömmar och utslagen öl.

att bosätta sig i

70

KARIN BOYE. Modernist mest känd för sina dikter, men förfat-tade även romaner och esässer. ”Visst gör det ont när knoppar brister” är dikten hon är mest känd för.

ÄTA TORKAD FISK. Även kallat stockfisk. Det är osaltad fisk som torkas naturligt av sol och vind på torkställningar (stockar). Huruvida det ska ses som något positivt att det håller i flera år är upp till dig.

JENS STOLTENBERG. Statsministern som enade det norska folket efter Utöya. Även känd för att ha krockat på en parkering och smitit med motiveringen ”jag hade ingen penna.”

GÖRAN JOHANSSON. Göteborgs starke man och rutinerad socialistisk fd. politiker. Nämns flitigt i samband med ”Göteborgsandan” som fått symbolisera goa gubbar och korruption.

HÅKAN HELLSTRÖM. Känn ingen sorg för mig Göteborg, skrålar Håkan. Och de flesta Göte-borgare sjunger med. En artist att hata eller älska.

LISEBERG. Både svenskar och norrmän trängs på Nordens största nöjespark under de heta sommar-månaderna.

ANE BRUN. Hyllad sångerska som turnerat på de stora världsscenerna. Flerfaldigt norminerad både till den svenska och norska motsvarigheten till Grammis.

OLJAN. Det svarta guldet gör Oslo till en av de rikaste städerna i världen. Norrmännen kan lugnt luta sig tillbaka. Och den som besöker staden kan bereda sig på att öppna plånboken.

INDUSTRIN. Fordon, IT och medicin i all ära, med Nordens största hamn blir export och import allt viktigare. Och de utländska företagen vallfärdar för att få vara med i leken.

I nästa nummer besöker vi Oslo. Men hur står sig den norska huvudstaden mot västkustens stolthet?

VS.

VS.

VS.

VS.VS.VS.

HENRIK IBSEN. Kallad det moderna dramats fader som även hade en förkrälek för yviga polisonger. Skrev bland annat dramat Ett dockhem.

ÄTA MAKRILL. På våren och sommaren kan du på västkusten fiska makrill, dörja själv eller gå till fiske-körkan och unna dig ett kilo. Och då menar vi inte någon av GAIS supportrar.

OPERAHUSET. Oslos stolth--et i marmor och glas. 300 miljoner under budget, kjempe greit! utropade norrmännen efter att kalaset gick loss på 4,1 miljarder i svart guld.

Duellen

71

Möt designern från Oslo som förändrade lusekoftan genom

influenserfrån

Indien

Miljardbygget som förändrade staden ...

... Och människorna

som lever i dess

utkant

Att bygga för framtiden- infrastrukturella förändringar i Bangladesh

72

Urbo.Nummer 1 / Juni 2012 / Pris 79 kronor / Det medvetna magasinet om staden

Urbo - vt12

Documents

Transcript of Urbo - vt12