Kåserier 1958–1961

av Inger Grimlund

3

DÅ!Ung mor berättar

4

Innehåll

Förord 5

Inte vilken morgon som helst 9

Kul med kula 11

Pingst och Mors dag 13

VM i fotboll 15

Midsommar i Dalarna 17

Hej mor och far 20

Skansen 23

Den förlorade sonen 25

Hötorgshallen 17

En spikrak historia 29

"Dumt nej" 31

Älgjakt 33

Goda affärer 35

På promenad i snöslask 37

Sven som blev Beata! 40

Med tända ljus 42

Tomtetro 44

Julgransplundring 46

Du, katten 48

På hal is 50

Ur spår 52

Ärlighet varar längst 54

Vi spisar – Elvis och Franki 56

Sol både här och där 58

Påskglädje för barnen 60

Rosen på tårtan 62

Den unga bion 64

Skolmogen 65

Tidigt om morgonen 67

En snäll ful gubbe 69

Tivoli och en blommande hägg 71

Födelsedag med färg 73

Första doppet 75

Majstång och dans 77

Ingo blir världsmästare 79

Koja i koja 81

Besökstider 83

Djurvänlighet i sommartid 85

God aptit på livet 87

Sjukt kul! 89

Sven hittar en pojke 91

Varm sommar 93

Besökstid på epidemin 95

5

Lasse och rosen 98

Försenat upprop 100

Frukost i skolan 102

Vykort från Tyskland 104

Fritidsproblem 106

Små grodorna 108

Vinterbadare 110

När barnen lagt sig 112

Vårtermin med snö 114

Kallt ute – men ändå varmt 116

Klart man vinner 118

Fri tandvård 120

Full rulle 122

Ärlighet varar längst? 125

Spela kula – hoppa rep! 128

Blåsippans tid är här 130

Mors dag – och barnens 132

Kor och mjölk 134

Ingemar eller Floyd 137

Pojke eller flicka? 140

Får jag presentera – en flicka 142

Den bittra sanningen 144

Mat i tid – och otid 146

Balladen om kapten Enben 148

För tio år sedan 150

Evert och smådjävlarna 152

Vi minns inte 154

Rösträtt 156

Glada vi till skolan gå … 159

För tjugofem öre uppmuntran 161

Tacka barnen för det! 163

Något jordbundet 165

Julens stjärna och bygdens 167

Fars dag och farbror Peders 169

Julklapp till USA 171

Det var en gång … 173

Dan efter dan efter dan … 175

Vårt behov av nallar 177

Faster Majken och farbror Sven 179

I maskeradtider 182

Det ska vara en målvakt i år 184

Det var en gång … 186

En låda med brev 189

6 Jag – Inger Grimlund. Då!

7

FörordI en lätt förtorkad plastpärm har en bit familjehistoria legat och väntat på att få komma fram i dagsljuset. Nu är det dags – femtio år senare. Den handlar om familjen Grimlund som då bodde i nybyggarsamhället Högdalen utanför Stockholm.

Personerna är:Far = Otto GrimlundMor = Inger Grimlund, född LjungströmSven Grimlund, född 1950Bo Grimlund, född 1952Annika Grimlund, född 1953Lars Grimlund, född 1954Lena Grimlund, född 1960(utanför kåserivärlden föddes senare ännu en son, Klas Grimlund, 1961.) I dag är jag glad att far prydligt klippte ut kåserierna ur Örebro Läns-posten och stoppade in dem i plastfickor. Några fotografier åkte också med när så passade.

Hur kom kåserierna till? Jag har alltid varit road av att skriva – i sko-lan läste ”fröken” ofta upp mina uppsatser för hela klassen. Under åren som småbarnmamma fanns inte så mycket tid över för skrivandet, men, så hände det att jag på en resa kom i kontakt med en charmig redaktör från Örebro. Tidningen Länsposten behövde kåserier att förnöja sina läsare med upplyste han mig, och frågade om jag ville medverka i tid-ningen. Han döpte kåserierna till ”Ung mor berättar”. Arvode 15 kr/st!

Jag började på Poppius Journalistskola och klev ut i den journalistiska världen med avstamp i Allt i Hemmet för att fortsätta som fackredak-tör i Damernas Värld och Svensk Damtidning. 1980 var det dags att

9

skapa en ny mattidning, resultatet blev Gourmet som gav chansen till många roliga kontakter.

När jag i dag bläddrar bland klippen från förr kommer många min-nen upp. Vi levde i ett spartanskt samhälle, utan fast telefoni eller TV. Tunnelbanan gick bara till Slussen, förskola bestod av en dags lekskola i kvarteret o s v. Vecko pengen var 1 krona och sparsamhet var en dygd.

Vad som är slående när jag läser kåserierna är att mina barns egenska-per följt dem livet igenom. Den här boken är till för att ge mina tjugo barnbarn en inblick i familjehistorien som nu firar femtioårsjubileum med boken Ung mor berättar.

Klas, vår lillpojke föddes 1961 och är inte med i kåseriernas värld.

10

Lidingö 2009-05-15Inger Grimlund

Familjen växte – från höger: Lena, Klas i knäet på Bo och hans dåvarande flickvän Eva (senare mor till fyra killar). Gordon Mathewson och Annica med sin förstfödde Rick. Bakom sitter jag, Ung Mor själv, och vid sidan om mig Lars, Sven och Svens blivande hustru Inger som födde två barn som tillskott till den grimlundska familjen!

11

28 mars 1958

Inte vilken morgon som helst

Att fylla år är det som varje liten unge ser fram emot, och vid blotta tanken ilar det i maggropen av spänning. Vad kan den dagen inte innehålla. Glädje, besvi-kelse, magont, knytnävsslag för att freda de kära presenterna och pussar på kind till mer eller mindre omtyckta släktingar. För att inte tala om den oroliga sömnen natten före, och morgonen då alla sinnen är spända till bristningsgränsen: Prassel av papper, viskande röster för att inte väcka den ”sovande”, slammer med koppen till brickan, nykokt choklad, som sprider sin doft, blandad med den rena lukten av pyjamas och lakan. Vid en försiktig titt genom halvslutna ögonlock skymtar de ännu sneda skuggorna från krukväxterna i fönsterkarmen och den rosa gardinen ger ett varmt sken åt rummet. Då öppnas dörren och mamma, pappa, syskon står där… Oh, vilken lyckokänsla.

v

För en mor är det än kärare att fylla år. Visserligen läggs ju obevekligt ett år till de andra. Nog ville man gärna vara just så här gammal mycket längre än ett år! Men just detta måste ju bättre än något annat visa att just nu, just i dag på födelse-dagen är jag just så lycklig som jag gärna

ville vara länge, länge … Dagen smög in över tröskeln med solglitter i sina våryra ögon. Tidningens duns på hallgolvet och barnens snatter förde mig upp till medve-tandets yta. Klockan var halv sju. Far hade satt den röda av många barnahänder miss-handlade väckarklockan på sex. Någon

Så kan en mor också se ut.

12

kugge måste ha strejkat i dess inre för inte kunde vi väl sovit så hårt? Skulle jag själv garnera kakan i köket? Men … nej, inte i dag! Ett litet nyp i kinden och far rycker till, tittar på klockan, hoppar ur sängen med en förvånansvärd hastighet, smäller igen dörren till sängkammaren. Far leder trupperna: Koppar fram, grädden vispas, tårtan skäras i bottnar, te i kannan, vatten över och så kommer de in.

v

Under tiden har jag haft en god stund att liksom barnungen kika genom ögon-locken och lyssna och tänka. Mina lem-mar känns ännu sömntunga, jag vänder mig med möda från sovsidan och ser mot fönstret. Det är soligt men ännu på morgonen är det kallt ute; rimfrost på den späda björkens grenar som skymtar i gardinspringan. Det är varmt och gott i rummet, med mina bara armar famnar jag dagen och kysser min mans tomma huvud-kudde där ännu huvudets form dröjt sig kvar. Ja, jag är så helt lycklig, och i detta ögonblick upplever jag alla födelsedagars

känslostämningar som en enormt stor våg av glädje, glädjen av att vara i centrum för de käras omtanke.

v

Så är de i rummet. Barnen vill alla säga: ”har den äran” först. Den som kommer sist sätter sig på golvet och surar med be-svikelsens tårar i ögon. ”Kom till mor! Inte gråta. Bråka inte, ungar! Nu dricker vi te.”

Fars tårta tronar mitt på bordet och un-der koppen ligger en present från den äldste sonen. Ett foto som tagits i skolan och som han köpt själv för veckoslantar. O, ljuvliga unge! Far ser litet bedrövad ut över att inte själv ha en present. Fast vad spelar presenter för roll, när man har allt! Kärlek, ungar och hälsan.

Men nog skall det bli spännande att se vad far har med sig hem till mor i kväll som han lovat. Man är nog inte så gam-mal – trots allt.

PS. Jag fyllde 28 år. DS.

13

13 maj 1958

Kul med kula

Våren har i år blivit uttuggad som ett gammalt tuggummi. I början av mars gav enbart tanken på en ny vår en härlig smak i munnen. En och annan dag gav också löf-ten om att våren verkligen tänkte komma. Men ack, den gäckade oss gång på gång och snöfall i april ända fram till valborgs-mäss har gjort att den goda smaken av vår har blivit bitter och besk. Nåja, i dag är det en hoppets dag igen, solen dyker fram bland molntapparna med jämna mellan-rum och ungarna är ute visserligen"än med strumpor och skor men snart är det sommar hoppas var mor".

Detta poetiska bidrag må även det tillskri-vas våren!

v

Vårtecknen har trots allt varit många. Barnens lekar går varje år efter ett visst schema: kulorna fram medan snön ännu ligger hög och den barfläck där man med stövelklacken kan få en grop i den frusna marken drar barnen till sig, som vore den magnetisk och de järnfilsspån. Hopprep, långa och korta i glada färger svänger runt i luften så det viner, bränn-glas och fickspeglar ligger i bakfickan hos de mer avancerade gossarna. Bollar roar liten som stor. Fast det är med bollar som

med pengar, de rullar alldeles för lätt. Vid morgonteet klagade just Sven och Bo över att de inte hade några bollar. "Men", sade jag, "ni fick ju varsin i förra veckan. Var är de nu?" "Jo, mor förstår", sade Sven "att i skolbacken skulle vi se vems boll, som rullade fortast. Och det gjorde min. Den vann. Den trillade först ner i avlopps-trumman".

v

Ett annat vårtecken är de ambulerande nöjesfälten. I veckan fick vi besök i trak-ten av ett dylikt, och barnen var där vid första hammarslaget. Alla medel till för-lustelser synades noga, och ganska snart stod det klart att det nog bleve ett dyrt kalas, om allt skulle prövas. Därför be-stämdes att far och mor skulle bjuda på karusell, lyckohjul samt en glass. Sven och Bo, 7 och 5 år, började därefter gå igenom sina ev. tillgångar för att söka tillskott till nöjeskassan. De bestod av några stenku-lor, filmstjärnefoton och var sin vit mus. Eftersom de två förstnämnda alternativen genast faller bort på grund av en rådande lågkonjunktur i dessa branscher, kvarstod mössen. De såldes till tvenne pålitliga och gedigna pojkar för ett vänskapspris av 60 öre. Vilket offer på tingel-tangelgudens altare!

v

14

Karusellen syntes vida, på kvällen upplyst och på dagen en rad av "flygplan", "tefat" och andra luftfarkoster i skinande blank plåt, som kastade solreflexer i alla barna-ögon. Gossarna var stormförtjusta. Vred man till höger på ratten flög man upp och till vänster gick man nedåt i rasande fart. Den karusellen var nog en guldgruva för sin ägare!

Mitt i detta snurrande av himlakroppar och reaktionsdrivna "flygplan" satt vår lilla Annika och grät. Hennes karusell skulle inte vara så, hon ville inte åka "te-fat". Hon ville åka SVAN! Hennes dröm-karusell skulle vara traditionell och ljuvlig att skåda. Precis som den drömvår vi alla längtat efter! Annika är "med strumpor och skor" och plockar

vårens första blommor.

15

29 maj 1958

Pingst och Mors dag

Vi skulle till mormor och morfar över pingsten. Vissa förberedelser är då av nöden. Jag tvättade en dag, strök och lagade den andra, packade och städade den tredje. Sist skulle barnen kläs om. Tre är klara, men var är den fjärde? En klädhög på Bos säng ligger orörd, ett par blankputsade skor står med tomma gap inunder. Ja, var är Bo? Barnen skickas ut att leta. Själv får jag en stunds lugn och hinner faktiskt måla läpparna och snygga till håret. En sista gång kontrollerar jag att allt är med. Ja då, allt och alla – utom Bo. Minuterna kryper fram. I tre dagar har de rusat, men nu, nu kryper de. Sven, storebror, kommer skramlande hem på sin gamla cykel i högsta fart, men utan Bo. Han finns bara inte. Inte vid ödsle-stället, inte i kojan i skogen, inte i lekpar-ken och inte hos grannen. Trots att tiden kryper, rusar tåg på tåg iväg – utan oss. Så kommer han då äntligen, sakta hasande fötterna i landsvägsdammet, händerna i fickorna och med ett obekymrat uttryck i det smutsiga ansiktet. Helt utan tanke på avresa, tågtider och modersnervositet. Dock, vi kom iväg, och vi kom faktiskt fram allesammans också.

v

"Ser du mamma, en tant med fjäder i

hatten!" Lasseman pekar ivrigt. Jag vilar mig mot krattan och tittar nedåt backen. Jo minsann, det är en hatt med fjäder i och en välbekant hatt dessutom. Den till-hör vår lilla gamla-mormor. För hon har krympt med åren, och "hör illa och luktar illa" som gumman sa! Hon är högst vital, läser allt och vet det mesta, trots att hon vid 83 års ålder blev påkörd av en spår-vagn i Gamla stan. När de lyft undan vag-nen med kranbil och drog fram den till synes livlösa gumman, sa hon till rädd-ningsmanskapets stora förvåning: "Det skulle fått plats med fler!" Sådan är hon alltså, min älskade mormor!

Mors dag, Mormors dag, Mormors-mors dag – så blev i mitt föräldrahem denna dag. Och det blev också den första sommardagen, då häggen slog ut och stod i full blom, men gammelmormor kände inte dess doft. Fåglarna sjöngo högt i den rusande vårvärmen, men gammelmormor hörde inte dess sång. Men det var ännu en dag för henne att lägga till alla de andra hon sett den underbara gamla häggen blomma.

v

Det blev faktiskt en hel del gjort den da-gen också, grävt, räfsat, planterat. När kvällsmaten så stod på bordet, var alla lika förtjusta. En del av familjen hade re-dan under dryga timmen slagit sina lovar runt köket och försökt intaga det. Men

16

vi, mormor och jag, hade hållit våra posi-tioner förvånansvärt bra. Svårast blev det med gammelmormor. Köket har en gång varit hennes, och de gamla takterna sitter i – kommer hon bara in dit är det hon som är herre på täppan. Hon slank in av miss-tag en gång, men då kom mormor d.y. på en genial lösning och öppnade fönstret. En frisk bris for genom köket. Mumlande något om korsdrag, hög ålder m.m. sköt mormor d.y. mormor d.ä. sakta men be-stämt mot köksdörren.

Av maten bildas energi. I gammelmor-mors ögon syntes den tydligt. En envis energi att komma ut i köket och övertaga ledningen. Faran observerades, och far, som har stark stämma, ombads att om möjligt hindra hennes frammarsch. Han sa därför: "Mormor!" Men hon avance-rade stadigt. "Mormor!!", ropande. Inte ett tecken syntes att hon hört. Då skrek far i högsta falsett, så rösten nära sprack, "Mormor!!!" Då vände hon sig om, såg med milt förebrående blick på sitt barn-barns make och sa: "Det kan väl inte vara

mig Du menar, för jag är väl i alla fall mormorsmor?"

En tant med fjäder i hatten, gammelmormor Anna.

17

15 juni 1958

VM i fotboll

Vi slog oss lösa far och jag. Till barnvakt utsågs farfar. Trotsande de talrika regn-skurarna med stövlar, regnrockar och pa-raply, begav vi oss iväg. Det var nervöst, det måste jag säga. Hur skulle det gå? Var det för blött, eller var det bra att det var blött? Skulle nerverna hålla? Mina bör-jade redan svikta. Efter ett sprinterlopp genom Centralens virrvarr av bräder, gångar, smattrande borrar, spärrar, vakter och långa tågsätt, grep jag om handtaget vid dörröppningen med darrande händer. Redan då förstod jag att det skulle bli en hård match. Dessutom stod det klart att min klädsel var på tok för gedigen, och att mitt allmäntillstånd var i svagaste laget för denna fysiska och psykiska påfrestning, som en VM-match dock innebär. Ång-ande som ett tröttkört sto, stod jag inkilad bland alla andra resenärer, med huvudet lutat mot fars starka, breda bringa.

v

Det var en ytterst förtätad stämning, som låg inflätad i de låga grå molnen runt Rå-sunda. Det kommersades med VM-vimp-lar, VM-bollar, VM-nålar, VM -bilder m.m., m.m. En och annan biljetthaj sålde "plåtar" till hugade spekulanter, och gen-om grindarna gick en jämn ström av skå-delystna. Vi hade ståplats. Sitta kan man

ju göra hemma, inte sant? Man slipper också att tappa program, choklad, vimplar och handskar i golvet när nationalhym-nerna spelar. Då fortsätter man bara att stå. Denna den stora dagen var även vårt kungapar närvarande, vilket ju hade till följd att det blev extra mycket upp-och-stå. Efterhand blev det trångt omkring oss. Ändå uppmanade oss högtalarna att

18

ta ett steg åt mitten, så att än fler tusen-den skulle få plats. Snälla som vi var löd vi alla, men min granne till vänster stod fast som berget. Jag började litet försynt höra mig för om han inte åkt spårvagn någon gång, för har man det, har man uppfost-rats att rent instinktivt följa högtalarrös-tens anmodan. Detta spydiga yttrande gjorde inget intryck på min granne. Likt en stenstod tittade han ut över planen. I min upphetsning hade jag inte märkt att spelet begynt, och gick på det viset miste om flera dyrbara spelminuter, vilket gjor-de mig än mer förargad. Nå, allt var snart glömt – ömma fötter, knuffande kroppar från alla håll och olydiga karlar. Vi flög i det blå, vi var inte längre stilenliga, stela svenskar. Vi var en överlycklig enhet av gapande, skrikande, stampande personer – för vi, VI hade gjort mål.

v

I nästa minut höll vi på att stå på näsan samtliga, för brassarna låg på vid vårt mål. För att se ordentligt, böjde vi alla oss fram så långt det gick. Det gick för långt för några med påföljd att trycket på oss längst ner blev högst märkbart. Hur min vänstra granne betedde sig under dessa minuter,

vet jag faktiskt inte, men vid kvittering-en av vårt mål när jag stod som förlamad av förtvivlan, petar han mig i sidan med sin armbåge och klappar demonstrativt; en uppmaning för mig att göra likadant. Men då brast alla fördämningar. Jag höll ett föredrag om personlig frihet m.m. för honom. Men han förblev oberörd. Vid Brasiliens andra mål klev han på min stö-velbeklädda tå och med ett förläget leen-de lyfte han på hatten och sade: "Pardon". Ack, han hade inte begripit ett ord av allt jag gruffat om! Då var det min tur att bli generad. Sedan fick jag många tillfällen att helt impulsivt klappa händerna åt våra motståndare. Man kan inte motstå ett sådant lag. Det kunde varken de svenska spelarna, eller den svenska publiken. Efter denna underbart vackra uppvisning i fot-boll spelades ånyo nationalhymnerna, och när den svenska var genomsjungen av alla mer eller mindre hesa stämmor, gav vi de våra en varm applåd. Vid detta tillfälle fick jag till min förtjusning lov att puffa min vänstra granne i sidan och göra honom uppmärksam på att han borde klappa, för även silvermedaljörerna är värda en app-låd. Ja, det är inte det lättaste att vara en bra publik heller!