SPRÅKVÅRD 4/04 1

TIDSKRIFT UTGIVEN AV SVENSKA SPRÅKNÄMNDEN

3 Olle Josephson:Människan i språket

4 Lisa Hedström & Lars Melin:Ska det viktigaste komma först?

7 Tomas Riad & Nils Larsson:Ibrahim kallas Ibbe

14 Frågor och svar20 Bettina Jobin:

Svenskan är inte könsneutral26 Catrin Norrby:

Unga och gamla vill inte nia36 Olle Josepshon: Blir Språk-

nämnden äldre än sextio?41 Eva Mårtensson:

Råsop mot aningslösheten44 Nyutkommet47 Noterat

4/2004

2 SPRÅKVÅRD 4/04

SPRÅKVÅRD 4/04 3

LEDARE

Människan i språket

Hur vi talar till och om människor fårstort utrymme i detta nummer avSpråkvård. Catrin Norrby skriver

om tilltal: finns det fortfarande situationerdär man föredrar Ni? Bettina Jobin ställerfrågan om vi med yrkesbeteckningar somlärare trots allt ser mannen som det nor-mala. Och Nils Larssons och Tomas Ri-ads artikel om Ibbe, Tubba, Serre och an-dra smeknamn i Rinkeby behandlar bådetilltal och omtal.

Människointresset är ingen tillfällig-het. Innebörden i ord som betecknarmänniskor hör till de återkommandespråkriktighetsfrågorna. Hur gammal kanen tjej vara? Är bög ett positivt eller nega-tivt laddat ord? När är det rimligt att an-vända ordet invandrare?

Ofta innebär ordvalet ett mer ellermindre öppet ställningstagande. Att kallastuderande vid universitet och högskolorelever och inte studenter vittnar om enalltför skolmässig syn på högre utbildning– det hävdar i alla fall Sveriges FörenadeStudentkårer. En grupp unga inom han-dikapprörelsen vill varken benämnasfunktionshindrade eller handikappade, utaninvalider, i opposition mot vad man upp-fattar som nedlåtande medlidande frånmajoritetssamhället.

Språknämnden får många frågor omord för människor, från könsneutralt pro-

nomen – han eller hon eller bara han ellerden? – till folkslags- och minoritetsbe-teckningar som romer, aboriginer och eski-måer (hellre inuiter). Med hjälp av ord-böcker och språkbruksundersökningarkan vi väl mestadels ge tillfredsställandesvar. En grundregel är att välja det ordsom den åsyftade gruppen själv föredrar.Därför kan bög förvandlas från ett olämp-ligt till ett lämpligt ord.

Men inte sällan måste våra svar blivaga och försedda med garderingar. Detär som det ska vara. Ord av detta slag för-ändrar sig nämligen i samma grad somförhållandena mellan människor föränd-rar sig. Att ett gäng mormödrar i dag kansamlas till tjejträff beror bland annat pånågra årtiondens arbete för en ny kvinno-roll i samhället. Att neger inte längre är ettvärdeneutralt ord, som det var när Gun-nar Myrdal undersökte ”negerfrågan” på1940-talet, beror på de svartas fram-gångsrika frigörelsekamp.

Hur ordbetydelserna förskjuts hängersamman med hur väl olika grupper för-mår hävda sig. Språkbrukarna och makt-förhållandena mellan dem avgör ordensbetydelse, inte språkvårdarna.

Olle Josephson

4 SPRÅKVÅRD 4/04

LÄSBARHET

Ska det viktigastekomma först?

LISA HEDSTRÖM & LARS MELIN

Det viktigaste ska stå först, det näst viktigaste

på andraplats och det oviktiga ska bort. Den

regeln har generationer av journalister fått

lära sig, och den har fått tillämpning långt

utanför tidningsvärlden. Men hur viktigt är

det? Lisa Hedström och Lars Melin från

institutionen för nordiska språk vid Stockholms

universitet har undersökt dispositionsmodel-

lens effekter.

derlag. Och den läsare som vill återsökainformation i en redan tidigare läst artikelhar lättare att hitta godbitarna. Så läsarnahar en klar uppsida med denna disposi-tion.

På samma sätt kan man säga att skri-benten har fördelar. Måste artikeln kortaskan det alltid göras bakifrån. Och det be-hövs mindre beslutsångest inför mängderav dispositionsalternativ.

Så här långt kan man komma med tan-kar vid skrivbordet. Men därmed är sakeninte klar. De som talar sig varma för vikti-gaste först-dispositionen har nämligen enhel rad andra, och faktiskt lika viktiga ar-gument, som alla kan testas och därmedverifieras eller falsifieras. Det är det vigjort.

Test av text

I paketet viktigast först brukar det liggaen rad föreställningar om hur läsarna fak-tiskt reagerar på olika dispositionstyper.

Över allt där professionella skribent-er utbildas ges rådet att börja meddet viktigaste (Petersson m.fl.

1995, Amnestål m.fl. 2002, Theander1998). Och det verkar genomtänkt påmånga olika sätt. Den läsare som avbrytersin läsning har i alla fall fått med sig detviktigaste. Den läsare som väljer blandflera viktiga artiklar får bättre beslutsun-

SPRÅKVÅRD 4/04 5

Läsarna tänks vara tacksamma över att fådet viktiga serverat tidigt och därmedslippa jobba sig fram till det längre bak itexten. Läsarna tänks också ha nytta av attfå en snabb överblick över ämnesområdetoch därmed en rejäl dos förförståelse.Med denna förförståelse i bagaget förvän-tas de ha lätt att ta hand om nya detaljersom tickar in därför att de vet vilken hel-het detaljerna ska organiseras in i. Ut-tryckt på fackspråk kan man säga att re-dundansen i texten ökar. Detta anses ska-pa mindre läsmöda och större textförstå-else. Men är det verkligen sant att det vik-tigaste först-dispositionen vållar mindreläsmöda? Skapar den nöjdare läsare ochbättre minnesbehållning?

Detta låter logiskt, och det stämmermed alla gängse teorier om hur såväl läs-processen som det semantiska minnetfungerar. Men det behöver ju inte varasant bara för det. Vi har därför testat omviktigaste först-dispositionen gynnar läsa-ren med avseende på läshastighet, upp-skattning och minnesbehållning.

Textmaterialet var några artiklar urForskning och framsteg som manipuleratsså att den ena versionen hade viktigasteförst-disposition, den andra var dispone-rad med det viktigaste i mitten och dentredje hade det viktigaste sist.

Undersökningen gjordes med hjälp avtvå experiment. I det första läste 104 stu-denter en av artiklarna på papper (varjeförsöksperson fick endast läsa en av ver-sionerna), och vi mätte läshastigheten ochförsökspersonernas uppskattning ochminnesbehållning av texten.

I det andra experimentet använde vi ettdatorprogram där försökspersonerna själ-va fick mata fram texten rad för rad (selfpaced reading). Datorn gjorde en mycketnoggrann mätning av lästiden, men atti-

tyd och minnesbehållning mättes inte.Detta försök, som var mer svåradminis-trerat, gjordes som ett roterat test, det villsäga tre försökspersoner läste en av treversioner av tre texter. Denna testdesigngör det möjligt att se vilken av faktorernatext, textversion (dispositionsmodell) ochförsöksperson som har störst effekt påtidsvariationerna.

Läshastighet och minne

Ser man till medeltalen är tidsvinsten såliten att den lika gärna kan ha orsakats avslumpen. Med över hundra försöksperso-ner kan man helt rått avfärda hypotesenatt viktigaste först-dispositionen speedarupp läsningen och minskar läsmödan.Den ”väldisponerade” texten var precislika mödosam för en läsare som den somhade det viktigaste sist.

Men det finns en öppning. Bryter manner materialet i snabba och långsammaläsare (gränsen sattes vid 200 ord per mi-nut, vilket är en normalprestation) visardet sig att de snabbare läsarna läser ännusnabbare (19 procent) med viktigasteförst-dispositionen. De långsammare på-verkas inte. Dessa värden är inte statis-tiskt signifikanta, eftersom antalet för-sökspersoner nu var väsentligt färre. Mentendensen stöds av det roterade datortes-tet där alla försökspersonerna (slumpvis)var snabbläsare. Två av tre läste viktigasteförst-texten snabbast, och textversion varden näst verksammaste av de tre inblan-dade variablerna (text, person och textver-sion).

I det test där vi kunde avläsa läshastig-heten rad för rad ökade inte läshastighe-ten i det fall där det viktigaste var placerati textens mitt. En av våra hypoteser var att”polletten skulle trilla ner” där och ge för-förståelsestöd som i sin tur skulle minska

6 SPRÅKVÅRD 4/04

läsmödan. Men så blev det inte ens försnabbläsarna. Troligen ska man ha störreläsrutin för att förmå dra nytta av textre-dundans.

Läshastighet är egentligen bara ettmått på den möda det kostar läsaren att tasig igenom texten. Det är absolut inte nå-got kvalitetsmått, och därför kan man tahastighetsmätningarna med visst jämn-mod. Texten kan ju lyckas på andra sätt.

En förväntning är att läsarna ska havett att uppskatta all den service de fårfrån skribentens sida. Men tyvärr, läsarnaär helt kallsinniga. Det finns t.o.m. ensvag tendens att långsamma läsare tyckersämre om viktigaste först-dispositionen.

Minne kan mätas på många olika sätt.Här testades minne direkt vid lästillfället,dock efter en så kallad maskning, det villsäga försökspersonerna fick under ett parminuter tänka på något helt annat. Mankan också testa minnet för textens helheteller för detaljer i texten, och man kan an-vända återerinrings- respektive igenkän-ningstest. Alla dessa ger lite olika infor-mation om vidden och djupet av läsarnassamlade minnesbehållning.

Och hur gick det? Jo, det blev en klarframgång för återerinring av textens hel-hetsbudskap. Där är det mindre än enprocents risk att slumpen skapat resulta-ten. Av de som läste viktigaste först-dis-positionen var det 39 procent som svaradehelt rätt och 28 procent som svarade heltfel. Av de som läste det viktigaste sist-dis-positionen var det 31 procent som svaradehelt rätt men så många som 60 procentsom svarade helt fel.

Dessutom visade det sig att snabbläs-arna, som läste det viktigaste först, ocksåklarade återerinringen av helhetsbudska-pet bättre än de snabbläsare som läste deandra dispositionerna. Men tyvärr hjälpte

läsarnas tidigt förvärvade helhetsgreppom texten dem inte alls att lägga detaljerpå minnet.

Signifikanta data visar alltså att detviktigaste i texten bevaras bättre i minnetvid viktigaste först-disposition men attingen dispositionstyp är överlägsen deandra när det gäller detaljminnet.

Är det så viktigt?

Ska vi fortsätta att skriva enligt det vikti-gaste först-principen? Ja, det bör vi nog.Dispositionsmodellen har en lång ochframgångsrik historia, längre än de flestatror (Lindstedt 1999). Och vi kan ju intelita på att läsarna hänger med till slutet.Det kan alltså knappast bli fel med detviktigaste först. Å andra sidan kan manfaktiskt också göra som i denna artikel,antyda problemet i början och sedan dug-ga ut informationen allteftersom. Vi ska,kort sagt, veta att det är bra med det vikti-gaste först, men vi ska ha realistiska upp-fattningar om hur bra det är.

Med just den här artikeln riskerar vi attvår huvudpoäng bleknar bort lite fortare.Men våra läsare kommer att älska oss likamycket vilken disposition vi än tar. Attvissa snabbläsare inte läser ännu snabbaretar vi med ro. !

LITTERATUR

Amnestål, Per, m.fl., 2002: Så arbetar en journalist.Stockholm. Liber AB.

Hedström, Lisa, 2003: Viktigaste först – viktigastför begripligheten? D-uppsats i svenska. Nord-iska språk. Stockholms universitet

Lindstedt, Inger, 1999: ”Om konsten att berätta ennyhet”, Presshistorisk årsbok 1999. Stockholm.Föreningen Pressarkivets Vänner.

Petersson, Lars, Pettersson, Åke, Rosendahl, Su-zanne, 1995: Medieboken – Text. Malmö. Liber-Hermods.

Theander, Stefan, 1998: Hitta vinklar – Verktyg förskribenter. Lund. Studentlitteratur.

SPRÅKVÅRD 4/04 7

SMEKNAMN

Abbe och Bibi i Rinkeby heter inte Albert och

Birgitta, utan troligen Abdi och Jbela.

Rinkebys smeknamn bildas i stort sett på

traditionellt svenskt sätt – men med ett större

utrymme för internationella nyheter. Tomas

Riad, docent vid Stockholms universitet, och

Nils Larsson, högstadielärare i Rinkeby, jämför

standardsvenskans och rinkebysvenskans

smeknamn.

Urban och Ibrahim kallas av sin om-givning för Ubbe och Ibbe. Skillna-derna mellan deras dopnamn är

lika stora som likheterna mellan derassmeknamn. Smeknamnen hör utan tve-kan hemma inom den traditionella svens-ka smeknamnsbildningen.

Så kan man sammanfatta huvudresul-tatet av en undersökning om smeknamns-bruket på en högstadieskola i Stock-

holmsförorten Rinkeby våren 2004.Eleverna i denna skola är till allra störstadelen barn till invandrade föräldrar ellerhar själva invandrat i unga år. De flestahar namn som vi inte är vana att se smek-former av. Nästan alla är tvåspråkiga, ocheftersom de alla talar svenska, som ju ock-så är lingua franca över språkgränserna, ärdet egentligen inte att vänta annat än attde smeknamn de använder ska följasvensk ordbildning, åtminstone i höggrad. Men till detta kommer påverkanfrån smeknamnsbruk i de trettiotaletspråk som talas i Rinkeby. Störst blanddessa språk är turkiska, arabiska och so-mali.

När vi importerar vanliga ord från nå-got annat språk, t.ex. chat från engelskan,bildas per automatik verb som chatta, sub-stantivformer som chattare, chattande,chattning och adjektivet chattig. När ovan-liga eller rentav främmande namn dykerupp i ett svenskt sammanhang, är språket

Ibrahim kallas IbbeTOMAS RIAD & NILS LARSSON

8 SPRÅKVÅRD 4/04

Alla smeknamn

blir tvåstaviga

med betoningen

på den första

stavelsen.

så att säga berett att också avleda smek-namn från dem, i enlighet med det pro-duktiva system som finns. Men namngiv-ning är lite mindre automatisk än annanordbildning, och man kan därför förväntasig en hel del variation.

Kattis och Lelle

Smeknamn på svenska medger föränd-ring av grundordet i mycket högre grad änannan avledning. Smeknamnet Kattisfrån Katarina innebär dels förkortning avgrundnamnet, dels tillägg av ändelsen -is,dels förlängning av mit-tenkonsonanten som judubbeltecknas i skrift. Detmest spektakulära draget iprocessen är att alla smek-namn, oavsett grundnam-nets form, blir tvåstavigamed betoningen på denförsta stavelsen. Man görvad man måste för att nådetta mål (Riad 2002).

Man kan konstruerasmeknamnet med hjälp avolika delar ur grundnamnet. I Kattis ochIbbe har vi tagit början av Katarina res-pektive Ibrahim, i Lina slutet av Karolina,i Lisa mitten av Elisabet. Meta och Ubbehar bildats genom klipp-o-klistra (s.k. te-leskopbildning) av Margareta respektiveUrban, d.v.s. man tar lite från grundordetsbörjan och lite från mitten eller slutet.Grundnamnet Bo är kort, alltför kort, ochingår som helhet i smeknamnet Bosse därockså mittenkonsonanten har lagts till.Lelle exemplifierar dubblering av den för-sta stavelsen av Lennart. Andra exempelpå detta är Kicki, Lollo och Peppe. Grund-namnen blir således tillskurna för att pas-sa in i den givna tvåstaviga smeknamns-formen, just så som styvsystrarna, under

överinseende av sin mor, bearbetade sinafötter för att de skulle passa in i Askung-ens glassko.

Så långt smeknamnens yttre form.Även den inre formen är karakteristisk.Den ska vara så enkel som möjligt ochhelst bara ha en konsonant mellan voka-lerna. Om grundnamnet innehåller enkonsonantgrupp, som i t.ex. Alblblblblbert, Mar-r-r-r-r-gggggareta, Urbrbrbrbrban, Viktktktktktor och Matststststs, så stryksden ena konsonanten i smeknamnet:Abbe, Maggan, Ubbe, Vicke, Matte. I all-mänhet är det den mest ”konsonantiska”

konsonanten som behålls,d.v.s. hellre p, t, k, b, d, g, sän r, l, m, n om valet finns.Om konsonanterna är lik-värdiga brukar den förstabli kvar i smeknamnet:Vicke (Viktor) snarare änVitte, Ulla (Ulrika) snarareän Urra.

Vissa smeknamn inne-håller trots allt en konso-nantgrupp och då är denförsta konsonanten alltid

nasal, d.v.s. n, m eller ng (äng-ljud). Ettexempel på detta är Henke (uttalatHengke) där ju grundnamnet Henrik bådeinnehåller en nasal och ett k. I vissa fallkan man lägga till en konsonant som iTompa. Det har också skett i Svempa, mendär har därtill n ändrats till m under på-verkan av det efterföljande p. När ettsmeknamn innehåller en konsonantgruppså uttalas båda konsonanterna på sammaställe i munnen och den andra konsonan-ten är alltid tonlös. Därför är smekformersom Tomba och Svemba helt otänkbara.

Smeknamnen ingår i en större grupp”smekord” – varav en del skulle klassifice-ras som slang – som innefattar allehandakärvänliga (eller inte så kärvänliga) be-

SPRÅKVÅRD 4/04 9

nämningar, men också verb och adjektiv:virre (visky), kossa (ko), fralla (franska),plånka (plånbok), mellis (mellanmål, mel-lanöl), funka (fungera), bakis (bakfull) ochbombis (bombsäker).

Första stavelsen och den betonade sta-velsen i grundnamnet är särskilt framträ-dande och återanvänds gärna i smek-namnsbildningen. Till flerstaviga namnsom inte betonas på förstastavelsen kan därför oftaflera smeknamn bildas.Birgitgitgitgitgitta blir Bibbi, Bigganeller Gittan. Margarrrrreeeeetablir Maggan, Greta ellerMeta. När grundnamnetinnehåller två betonadestavelser kan båda dessautnyttjas: Lisa respektiveBettan till Elililililisabetbetbetbetbet. Smek-namn till Kristititititina illustre-rar ännu fler kombinatio-ner: Tina efter betonadstavelse, Kina efter första konsonant ochbetonad stavelse, Kicki efter första konso-nant och första vokal, men med strykningav mellankonsonanten (inte Kricki ellerKrickri). Till Kristina bildas också Nina,med kopiering av n. (Detta är en bildningsom har tydlig koppling till barnspråk.)Sannolikt har också kvaliteten hos enkonsonant viss betydelse. Av Margarrrrreeeeetaoch Katarrrrriiiiina förekommer varken Reta el-ler Rina, även om dessa initialkonsonan-ter är hämtade från grundnamnets beto-nade stavelse. I fallet med Katarina kanman gissa att k är relativt attraktivt (Kat-tis), eftersom det är en mer typisk konso-nant än r, och i fallet med Maggan, Metatill Margareta visar det sig att man före-drar konsonanter bildade med läpparna(labiala konsonanter). Detta kan manockså märka på andra håll i smeknamns-

bildningen, t.ex. Klabbbbbbbbbbe av Klas, Svempmpmpmpmpaav Sven, Hempmpmpmpmpa av Henrik, Bempmpmpmpmpa avBengt, och i dubblerade former av typenAnnapppppanna och Ollepppppolle.

Güllan och Uffe

I Rinkeby fick 90 elever i årskurs 9 underlektionstid fylla i ett undersökningsfor-mulär som innehöll sammanlagt 84

namn, 41 kvinnonamn och43 mansnamn. Namnenhade vi hämtat från klass-listorna. Eleverna fick fyllai de smeknamn de kändetill och också ange vilkaspråk de behärskade. Nå-got systematiskt försök attkoppla ihop föreslagnasmeknamn med språk-grupper har vi dock integjort. Bland informanternafanns 17 olika modersmål;de vanligaste var turkiska

(28 elever), arabiska (15), kurdiska (7),somali (6), tigrinja/amarinja (5), finska(4) och svenska (4).

Eleverna reagerade rätt olika på upp-giften. En del av enkäterna är noggrantoch fylligt ifyllda, andra sparsamt. Mankan se att vissa namn genererat fler svarän andra, och det kan bero på namnbära-rens status på skolan eller elevernas be-kantskap med namnbäraren i fråga. Detkan också bero på själva namnets form.Även modersmål och etnicitet kan förståsspela in, men det är inte uppenbart. Vihar valt att behandla resultaten som enklump.

Tvåstavig form på smeknamn är typiski många andra språk. Att smeknamnen iRinkeby mest består av tvåstavingar be-höver alltså inte bara bero på att justsvenskan föredrar denna form, utan andra

När grundnamnet

innehåller två

betonade stavelser

kan båda dessa

utnyttjas.

10 SPRÅKVÅRD 4/04

språks smeknamnsskick kan gynna sam-ma resultat.

Några typiska och traditionellt bildadesmeknamn i Rinkeby redovisas i tabellennedan. Vi använder i fortsättningen av-kortning som samlingsterm för de olikasätten att beskära ett grundnamn.

I de typiska tvåstaviga namnen är den an-dra stavelsen väldigt ofta en ändelse. Detbetyder att själva avkortningen av grund-namnet (t.ex. Tugrul) har resulterat i enenstaving (Tug), vilken sedan byggs utmed en ändelse (Tugg-e).

Dil och Isma

I Rinkeby tycks avkortade grundnamnofta fungera som smeknamn, utan vidareåtgärd. Det är en skillnad gentemot tradi-tionellt svenskt smeknamnsbruk, åtmins-

tone i grad. Mönstret yttrar sig på två sätt.Dels finner vi en hel del enstaviga smek-former, dels finner vi många fall av tvåsta-viga smeknamn som innehåller konso-nantgrupper av den typ som inte är tillåt-na i traditionella smeknamn.

Den enstaviga smekformen kan vara

hämtad från början eller slutet av namnet:Ab, Di (Abdi), Abb (Abyan), Gül (As-ligül), Man (Asuman), Ay, Han (Ayhan),Dil (Dilhan), Sel, Çuk (Selçuk). Bara inågra få fall tycks smekformen ha häm-tats från grundnamnets inre: Bel ( Jbela),Sma, Smail, Mail (Ismail). En förklaringtill denna namntyps popularitet är kanskeatt ljudstrukturen i rinkebysvenskan i vis-sa delar (längdsystemet) skiljer sig frånrikssvenskan och är mer lik arabiska, eng-elska och många andra språk. Skillnader i

Avkortning

Kvinnonamn Mansnamn

Abyan Abb-e, Abb-a, Ab-y Abdi Abb-eAdela Add-e, Ad-ish, Dela, Ella Ardy Add-iAsligül Ass-i, Ass-u, Güll-an, Gull-an Burhan Burr-eBeril Berr-e, Berr-an Erdem Edd-eDilhan Dill-e, Dil-osh Hurmuz Hurr-eGülsan Gull-is, Güll-an Ibrahim Ibb-eHawnaz Haw-a, Haw-an Ismail Iss-eMeltem Mell-e, Mekke Oktay Okk-e, Ogg-eMutlu Mud-o Ramazan RammaNasri Nass-e Selçuk Sell-eTugba Tubb-a Serdar Serr-eZaklin Zak-e, Zavv-e Serkan Serr-e

Tugrul Tugg-eUfuk Uff-e

SPRÅKVÅRD 4/04 11

längdsystem anses förklara varför svenska(tyska, isländska, m.fl.) gärna har tvåstavi-ga smekformer, medan engelska lika gär-na har enstaviga som Bill, Mike, Di, Sue(McCarthy & Prince 1986).

Tvåstaviga smekformer bildade genomavkortning utan särskild ändelse är ocksåvanliga i Rinkeby. Typen förekommer itraditionell bildning också (Carro av Ca-rolina, Tina av Kristina), men det speciel-la med rinkebynamnen är att processen ärgenerell och inte väjer för konsonantgrup-per. Exempel på sådana namn är Asli (As-ligül), Ibra (Ibrahim), Melte (Meltem),Musta (Mustafa). Ibland har en ändelselagts till Asl-u (Asligül), Emr-e, Emr-ish(Emre), Güll-is, Güll-ü (Gülsan), Must-i(Mustafa).

Dessa bildningar bryter stundom motvillkoren på konsonantgrupper i den tra-ditionella smeknamnsbildningen. Detgäller t.ex. Dilhi, Asli, Vergi, Ibra, Isma.

Abish och Burbur

Ändelserna i de rinkebysvenska smek-namnen skiljer sig i viss mån från de tra-ditionella svenska, där de vanligaste är -is(Kattis), -e (Nisse), -a (Klasa), -an (Mag-gan), mindre ofta -i (Ninni) och -en (Lei-fen). Slutvokalen -o förekommer egentli-gen bara vid avkortning (Carro) eller ini-tialbildning (Peo), d.v.s. inte som egentligändelse. (I andra smekformer förekom-mer dock -o som ändelse, oftast med ne-gativ innebörd: pucko, miffo, men ocksåhygglo.)

I Rinkeby finns en rikare flora av än-delser, varav en del i vårt (skriftliga) mate-rial nog bara är stavningsvarianter. Degängse ändelserna -e och -an förekommeri stor utsträckning: Ibbe (Ibrahim), Isse(Ismail), Berran (Beril), Gullan (Asligül),men -is är rätt ovanligt och -a är mycket

ovanligt. Den senare tycks nästan baraanvändas när -a också förekommer igrundnamnet på motsvarande ställe, t.ex.Aysa (Aicha) och Isma (Ismail). Däremotfinns det gott om exempel på -i, t.ex.Hani (Hanas), Berri (Beril), Hawni,Hawi (Hawnaz) och Seynabi (Seynab),medan -en inte förekommer alls som än-delse. Särskilt karakteristisk är ändelsen-sh, vilken i vårt material kan föregås av i,o och någon gång e: Abish (Abyan), Aylish,Aylosh (Ayla), Giotish (Panagiota), Emrish(Emrah), Edosh (Erdem), Serkish, Sekkosh,Serrosh (Serkan). Denna ändelse är överhuvud taget mycket populär i rinkeby-svenskan t.ex. i fraser som Har du braishbetygish?

Exempel på andra ändelser är: -(l)ana:Naslana (Nasri); -ela, -ila: Pamella, Pami-la, Pamilla (Payam); -in: Sirin (Shireen),-(a)wi: Mawi (Maya); -(n)ino: Tarzanino(Tarza); -inho: Zeynepinho (Zeynep); -oni,-uni: Hassuni, Hassoni (Hussein); -(yi)ye:Mayiye (Mahan), Mahaye (Mohamed);-do: Mudo (Mutlu).

Dessa ändelser är till övervägande de-len diminutiva, d.v.s. signalerar litenhet.Så bildas smeknamn i många språk, t.ex.baltiska, slaviska och romanska språk. Isvenska är nog -is det närmaste vi kom-mer en diminutiv ändelse. I övrigt ärstöpningen i den tvåstaviga formen detmest typiska. De andra vanliga ändelsernaförekommer ju också på många andra hålli språket (gubb-e, gumm-a, kratt-an).

Dubblering (reduplikation) är vanligtsåväl i svenska smeknamn (Lelle, Kicki)som runt om i världen. Skälet är att barnanvänder dubblering som strategi när delär sig sitt modersmål och ska ta stegetfrån enstaviga till tvåstaviga ord. När bar-nen benämner sig själva som Nenne (Lin-nea), Jojjo ( Johanna) eller Lelle (Lennart)

12 SPRÅKVÅRD 4/04

tar föräldrar och syskon efter, och så eta-bleras dessa smeknamn. Smeknamn ochdubblerade stavelser har flera egenskapergemensamt; framför allt uppvisar de enkelljudstruktur och förhåller sig till grundor-det på liknande sätt.

Så här kan dubb-lerade namn se ut iRinkeby: Hudhud(Houda), Bibi ( Jbe-la), Wamwam, Lolo,Lulu, Lily (Luwam),Mimmi (Maya ellerMeri), Burbur (Bur-han), Haha (Hai),Mohmoh, Momo(Mohamed), Wawi(Waka).

Dubbleringen harsom synes inte alltid samma form som isvenska. Den stavelse som dubbleras kannämligen sluta med konsonant som iHudhud (Houda) och Burbur (Burhan).Det enda svenska exempel vi kommer påär Janjan. Fenomenet kan kopplas sam-man med de enstaviga smeknamnen somju är vanliga i Rinkeby, och därmed ocksåmed den nämnda skillnaden i längdsyste-met.

Vi har också hittat enstaka inslag avandra fenomen som hör smeknamns-skicket till. Vi har nämnt att det labiala (p,b, m) har en särskild status i smeknamns-bildning: BBBBBerdem (Erdem), Belbbbbba ( Jbela)och BBBBBoktay (Oktay).

Vid enstaviga grundnamn som Bo ochPer och vissa längre namn som Gustav,förekommer i traditionella smeknamn til-lägg eller utbyte av konsonant. Vi harBosse, Pelle och Gurra. Dessa konsonanterhar liksom de labiala speciell status inomsmeknamnsbildningen och i rinkebyma-terialet hittar vi några exempel som kunde

vara utslag för samma tendens. Flerasmeknamn till Aicha innehåller s: Aisi,Aissa, Ayse. Menekse kallas av de flesta förMelli, någon kallar Mutlu för Musse ochZaklin för Zarre. Rahmo kan kallas Mose

eller Moos, Mustafa för Murreeller Mille, Tugrul för Tulle ellerTurre, även om Tugge och vari-anter därav är populärare.

Några smeknamn är bildadegenom baklängesskrivning: Ab-gut (Tugba), Atniw (Winta),Neerish (Shireen), Daus (Suad),Harmeh (Emrah). Ett exempelpå sådan bildning av ett svensktnamn är Kirre (Erik). Giss-ningsvis kan man dock hitta lik-nande bildningar på mångaskolgårdar runtom i Sverige. Vi

har hittat ett enda exempel på stavelse-omkastning: Nabsey (Seynab).

Asu och Ibbe

Konsonanten mellan vokalerna kan bådeenkel- och dubbeltecknas. Några exempelär Abi, Abish, Abbi (Abyan), Dile, Dille(Dilhan), Ibo, Ibbo (Ibrahim) och Rama,Ramma (Ramazan).

När man går igenom namnen märkerman att det finns vissa korrelationer mel-lan ändelsetyp och skrivning av konso-nanten. Exempelvis är enkeltecknad kon-sonant vanligast vid ändelsen -sh, medanändelsen -e helst förekommer efter dub-beltecknad konsonant. Men denna typ avmönster räcker inte som förklaring till va-riationen. I stället kan man förmoda attvariationen har att göra med skillnader isystemen för längd (kvantitet) mellan rin-kebysvenska och standardsvenska. Dethar tidigare observerats att skillnaden ilängd mellan lång och kort vokal tycksvara mindre i rinkebysvenskan än i övriga

De flesta smek-

namn i Rinkeby är

bildade efter det

allmänna svenska

mönstret.

SPRÅKVÅRD 4/04 13

Stockholm (Kotsinas 1990, s. 257), och ien undersökning där också konsonant-längden studerades särskilt visar det sigatt en del talare av rinkebysvenska faktiskttycks sakna distinktionen mellan lång ochkort konsonant (Persson 1998, s. 13). Iden språkblandningsmiljö som utmärkerRinkeby är det egentligen inte förvånandeatt längddistinktionen hos konsonanternaminskar (och rentav försvinner). Dels skerju viss utjämning av längd mellan långoch kort vokal, dels är skillnaden mellanlång och kort konsonant redan i utgångs-läget mindre tydlig än den hos vokalerna.

Smeknamnsskicket bland skolungdo-marna Rinkeby är alltså i stor utsträck-ning detsamma som i svenskan i övrigt.Detta var också väntat. Några mindremönster pekar dock på att systemet somhelhet inte är lika strängt som på andrahåll. Särskilt märks det i de många ensta-viga smeknamnen och i avkallet på de tra-ditionella kraven på enkelhet i konso-nantgrupper. Ändelserna är delvis desamma som de traditionella svenska, mennågra nya ändelser har tillkommit ellerblivit produktiva (-o, -sh, -i) medan andra

(-a och i viss mån -is) blivit mindre popu-lära. De kanske tydligaste influensernafrån andra språks smeknamnssystem fannvi i de dubblerade smeknamnen, där sta-velser som slutar med konsonant kundedubbleras (Hudhud, Burbur), vilket de intekan i det traditionella systemet. Slutligennoterar vi att det finns mer att undersökabeträffande längdsystemet, vilket tycksskilja sig från det standardsvenska. !

LITTERATUR

Kotsinas, Ulla-Britt, 1990: Svensk, invandrar-svensk eller invandrare? Om bedömning av”främmande” drag i ungdomsspråk. I: Andrasymposiet om svenska som andraspråk. Göteborg1989, Skriptor, Stockholm. 244–273.

McCarthy, John & Alan Prince, 1986: Prosodicmorphology. Ms. University of Massachusetts atAmherst & Brandeis University.

Persson, Martin, 1997: Om Rinkebysvenskans uttal.C-uppsats, Nordiska språk, Stockholms univer-sitet.

Riad, Tomas, 2002: Svensk smeknamnsfonologi. I:Studia Anthroponymica Scandinavica 20, 51–98.

De namn och smeknamn som ligger till grund förde observationer som rapporterats i denna artikelfinns samlade i ett antal tabeller på webbadressen<www.nordiska.su.se/personal/riad-t/>.

14 SPRÅKVÅRD 4/04

F R Å G O R & S V A RResearcher

Vad är man om mansysslar med research?Finns det en svensk

form eller kan man användaresearcher som i engelskan?

Georg Svensson

SvarSvarSvarSvarSvar: Något etableratsvenskt ord för detta yrkefinns ännu inte. Man kanmycket väl använda ord somefterforskare, faktaredaktör,fakta(in)samlare ellermöjligen faktaletare. Eninvändning mot att användasådana ord som yrkesbeteck-ningar är att de ocksåanvänds för andra typer avarbeten och att researcherskulle ha en ”exaktare”innebörd. I engelskan ärordet emellertid klartmångtydigt, och för ensvensktalande är de svenskaorden betydligt mergenomskinliga, d.v.s. manförstår mycket bättre vadarbetet går ut på.

Ola Karlsson

Bara Beethoven?

Jag skulle vilja få ett rådom von (van m.fl.). Oftaskriver man inte ut ordet:

Heidenstams lyrik, lynchning-en av Fersen, Döbeln vidJutas, Dardels Den döende

dandyn, bröderna Wright,Beethoven. Jag kan intekomma på någon bra regel.Om man skriver ut förnam-net eller titel, känns detoundgängligt att sätta ut vono.s.v.

Ragnar Hult,Bokförlaget Forum

SvarSvarSvarSvarSvar: Jag håller med om attnamnpartiklar som von ochvan o.s.v. måste sättas ut närförnamnet (eller initial förförnamnet) skrivs ut.

Det känns naturligt attutelämna dem ibland, mendet är svårt att formulera enregel för när detta kan ske.Det är mycket ett stilistisktövervägande. Utelämningsker framför allt i informellasammanhang. Man talarnaturligtvis i vardagslag omBeethovens sexa. Men i enpåannons i riksradion är detlika naturligt med ”SverigesRadios symfoniorkesterunder ledning av NN spelarsymfoni nummer 6 i F durav Ludwig van Beethoven”.

Claes Garlén

Stalkning

Jag håller på med enartikel om stalking, nären främmande eller

bekant människa förföljer,övervakar och trakasserar en

annan människa. Hittaringet bra svenskt ord förfenomenet. Kan manförsvenska och skrivastalkning? Det har AgnetaSyrén gjort i ”Smygande hot– en bok om stalkning”utgiven på Näthavet.

Anna Asker,Svenska Dagbladet

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Ja, om man vill införastalka som ord i svenskan,skall det behandlas som ettsvenskt ord. Det blir alltsåstalkning som verbalsubstan-tiv. Och en person somägnar sig åt stalkning börheta stalkare på svenska. Detbästa är då att uttala ordenpå svenska, så att stalkarimmar på talka o.s.v.

Men ofta kan man förståstala om förfölja, förföljelse ochförföljare.

Birgitta Lindgren

Exformation

Jag undrar över ordetexformation, som jag intehar hittat i ordböcker.

Men i Livet inte en plikt utanmöjlighet används det på ettypperligt sätt: ”Meningen ärdärför bortgallrad informa-tion, så kallad exformation,säger Tor Nørretranders,och sådan information ärotillgänglig för all världens

SPRÅKVÅRD 4/04 15

F R Å G O R & S V A R

Hur man än gör börman vara flexibelnär man gör ettregister och gekorshänvisningar.

informationsteknologi,eftersom den befinner sigutanför medvetandet.”

Finns verkligen inte ordetmer än i denna bok?

Susanne Risberg

SvarSvarSvarSvarSvar: Det är ju Tor Nørre-tranders som myntade ordetexformation. Det används välinte så mycket ännu, mest avdem som är intresserade avkommunikationsvetenskapoch som därför läst hansbok. Betydelsen är ’bortgall-rad information’, alltsåegentligen exinformation.Ordet information är lånatfrån latinet, men exformationär nyskapat.

Man bör nog tills vidarevara försiktig med attanvända det, men i grundenär det inget dåligt ord.

Ulla Clausén

Sorteringsregler

Förr fick man lära sig attt.ex. företag som börjarpå Svenska inte sorteras

under S utan under denbokstav som följer i nästaord i företagsnamnet.

När vi letade i telefonka-talogen efter bra exempelupptäckte vi att där sorterasalla restaurangnamn sominleds med Restaurang under

R och alla företag som börjarmed Svenska under S o.s.v. iall oändlighet.

Min fråga är om de gamlareglerna är borta och när denya i så fall kom och vadsom fortsättningsvis gäller.Hur ska vi sortera nuförti-den?

Margareta Donosa,Tingsholmsgymnasiet

SvarSvarSvarSvarSvar: Det har aldrig funnitsnågra allmängiltiga regler fördenna typ av sortering. Påolika arbetsplatser och förolika verksamheter ochändamål har det utvecklats

skilda vanor. Hur man ängör bör man vara flexibel närman gör ett register och gekorshänvisningar. Bestäm-mer man sig för att placerasådana här flerordiga namn(t.ex. Svenska språknämnden)efter första ordet (Svenska)är det lämpligt att göra enhänvisning från nästföljandeord (Språknämnden) till

Svenska språknämnden. Ochplacerar man sådana namnefter andra ordet (Språk-nämnden) är det lämpligt attgöra en hänvisning frånSvenska språknämnden tillSpråknämnden.

Claes Garlén

Disputerar

Kan man säga att man”disputerar under fyraår” eller är disputerar

det man gör på examensda-gen? Kan man säga att man”doktorerar under fyra år”eller är detta lekmanna-svenska som ska skrivas omsom ”genomgår doktorand-utbildning” eller liknande?

Karin Nordin,Svensk Veterinärtidning

SvarSvarSvarSvarSvar: Disputerar är detdoktoranden gör pådisputationen, då han ellerhon offentligt försvarar sinavhandling. Disputationsda-gen kan dock inte riktigtbeskrivas som examensdagen,eftersom det ofta händer attdoktoranden då fortfarandehar läskurser kvar att klaraav innan examen är helt klar.

Att doktorera innebär attgenomgå forskarutbildning,som utmynnar i doktorsexa-men. Det gör man alltsåunder en längre tid, t.ex.

16 SPRÅKVÅRD 4/04

F R Å G O R & S V A Runder fyra år. Att doktoreraär således ett vidare och meromfattande begrepp ändisputera. Det innebär attman kan säga att någondoktorerar under en längre tid.

Även om det är begripligtatt orden blandas ihop dåoch då, bör man försökahålla isär dem och säga ”Hanska disputera på fredag” och”Hon har hållit på ochdoktorerat i tre år nu”.

Jan Svanlund

Barista?

Vad har ni för råd att geangående ordetbarista? Ska vi använda

det italienska ordet och dessstavning, eller bör viförsvenska det genom attsäga espressobartender?

Anna Holmström

SvarSvarSvarSvarSvar: Jag har sett attkaffebartender brukaranvändas i svenskan somersättning för italienskansbarista. Det är kanske litelångt, men jag tror att detitalienska ordet är relativtokänt. Ett annat förslag ärkaffekypare eller espresso-kypare efter mönstretvinkypare.

Ulla Clausén

Perfekt och pluskvam-perfekt

Jag behöver en enkelförklaring på skillnaden ianvändning av perfekt

och pluskvamperfekt isvenskan. Som inföddsvensk, med svenska sommodersmål och med mångaårs studier i ämnet vet jagsjälv naturligtvis skillnaden.I mitt arbete som svensklä-rare i en grundskoleklass förvuxna från 20 olika nationa-liteter blir däremot förkla-ringarna ibland alltförkrystade. Jag har försöktmed alla tänkbara lösningar.Eleverna är intresserade ochkommer då ofta medexempel som kräver djupareanalyser. Diskussionerna hargått heta, vilket är mycketgivande och ger ett levandeintresse för grammatiken,men jag saknar en enkelregel.

Marianne Gisslander,Komvux Köping

SvarSvarSvarSvarSvar: Tempusproblem hörtill de svåraste att lära ut tillelever med andra modersmålän svenska. När jag självundervisat i svenska somfrämmande språk förutländska studenter omskillnaden mellan perfekt(har kommit) och pluskvam-perfekt (hade kommit), har

jag ritat upp två parallella,under varandra liggande,långa pilar.

Den övre har jag kallatNU-planet och den nedreDÅ-planet. På det övreplanet har jag från vänstertill höger ritat in NU-tempusen i följande ordning:perfekt – presens – futurum.På det nedre planet har jagritat in DÅ-tempusenpluskvamperfekt – preteri-tum – futurum preteriti(skulle komma.). Längst tillvänster på båda planen stårdå de aktuella tempusfor-merna perfekt och plus-kvamperfekt.

Perfekt och pluskvamper-fekt bildas båda medhjälpverbet ha + supinumoch är så långt likartade,men det är ändå en storskillnad på dem. Debefinner sig på olika tidsplanoch man kan inte hoppamellan tidsplanen. Befinnerman sig på NU-planet, så ärman där. Om man t.ex.tänker sig satsen Hon harkommit och lägger insatsinnehållet i ett slagsnaturlig verklighet, kan manse en grupp människor somväntar på någon. Plötsligtser någon i gruppen att denperson de har väntat på ärdär och säger ”Hon harkommit!” Den här replikensägs NU.

Så kan man göra på

SPRÅKVÅRD 4/04 17

F R Å G O R & S V A R

Men veckig ellervecklig är mindrelyckat, eftersom detinte är tydligt att dehör ihop med vecka.

samma sätt med pluskvam-perfekt och utgå från satsenHon hade kommit. Då fårman ett helt annat scenario.Med pluskvamperfekt hållerman sig alltså bara till DÅ-planet. Med andra ordanvänds pluskvamperfektbara om det som redan harskett, det förflutna.

Den ultimata sanningenär naturligtvis mer kompli-cerad än så här. Vill du läsanågot om tempus i svenskakan du försöka få tag påboken Ordföljd, tempus,bestämdhet. Föreläsningar isvenska som andraspråk avLars-Johan Ekerot (1995).

Erika Lyly

Gratifikand

Vilket är riktigt attskriva för de personersom får gratifikation:

gratifikand eller gratifikant?

Anne-Marie Larsson,BITS Bergsjöns IT-skola

SvarSvarSvarSvarSvar: Det finns oss veterli-gen ingen beteckning för enperson som får en gratifika-tion. Men i valet mellandessa två alternativ väljer vigratifikand, om man nutycker att man måste ha enbeteckning.

Ändelsen -and betecknar

någon som utsätts för något,jämför examinand, konfir-mand.

Ändelsen -ant betecknarden som gör något aktivt,jämför fabrikant, musikant.

Vi vill bestämt avråda frånatt kalla den som ger engratifikation för gratifikant,eftersom det skulle varaknepigt för folk att hålla isärtvå så likalydande ord somgratifikand och gratifikant.Observera t.ex. att den somexaminerar en examinandkallas examinator.

Birgitta Lindgren

Veckolig

Vi säger daglig, månatligoch årlig om saker somåterkommer varje dag,

månad eller år. Jag har aldrigsett något motsvarande omnågot som återkommer varjevecka, men tycker attveckolig borde kunna vara ettsådant ord, t.ex. en veckoligrutin, en rutin som utförsveckoligen. Eller känner nitill något annat ord?

Mats Strömberg,Karolinska

universitetssjukhuset

SvarSvarSvarSvarSvar: Vi håller med om attdet behövs ett adjektiv tillvecka.

Ordet veckovis förekom-mer, men det är egentligenett adverb och förekommer ifraser som utkommerveckovis. Nu kan ord på -visäven användas som adjektiv(jämför en gruppvis indel-ning), men just veckovis(eller årsvis, månadsvis,kvartalsvis) låter inte så bra

som adjektiv (en årsvis,månadsvis, kvartalsvistidning låter inte rätt).

Ett enkelt sätt att bildaadjektiv till ett substantiv äratt lägga till ändelsen -igeller -lig. Men veckig ellervecklig är mindre lyckat,eftersom det inte är tydligtatt de hör ihop med vecka.De kunde ju lika gärna höraihop med veck. Däremot ärveckolig tydligt i detavseendet. Och det före-kommer här och var, fast detinte kommit med i ordböck-er.

Man kan notera att

18 SPRÅKVÅRD 4/04

F R Å G O R & S V A Rmotsvarande adjektiv finns idanska (ugentlig), norska(ukentlig), engelska (weekly)och tyska (wöchentlich):

Man borde alltså kunnasäga en veckolig rutin.Däremot hellre en rutin somutförs veckovis, när vi nuredan har detta adverb, än enrutin som utförs veckoligen.

Birgitta Lindgren

Kursivt frågetecken?

Ska det vara rakt ellerkursivt frågetecken islutet av en mening om

ordet före är kursivt?

Katarina Norling

SvarSvarSvarSvarSvar: Här finns det tvåtypografiska traditioner: denena förespråkar att inte baraett följande frågetecken(eller utropstecken) utanäven kolon, semikolon,komman och parentesbågarkursiveras, den andra atttecknen i fråga inte kursive-ras.

I nutida boktryck har detandra alternativet företräde.Det är också det som är detmest logiska: om tecknet hörtill meningen eller satsen,bör det vara rakt. Det finnsnaturligtvis fall då ävenskiljetecknet ingår i detuttryck som kursiveras, och

då bör tecknet kursiverasockså.

Sedan kan man nog iblandtycka att ett kursiverattecken är snyggare än ettrakt efter ett kursiverat ord.Vissa bokstäver ochskiljetecken har ju (åtmins-tone i vissa typsnitt) entendens att haka i varandraom det ena tecknet är raktoch det andra i kursiv.

Claes Garlén

En eller ett outlet?

Vi diskuterade på enkurs användningen avfrämmande ord. Som

exempel använde jag ettpressmeddelande därrubriken löd ”Nytt factoryoutlet öppnar”. Enligt minuppfattning dubbelfel. Delsbör den svenska översätt-ningen fabriksutförsäljninganvändas, dels är genus förordet outlet reale, det villsäga att man säger enenenenen outlet.Där var dock några kursdel-tagare oense med mig. Deanser att det naturliga är attsäga och skriva ettettettettett outlet.Frågan är alltså: vilket genushar det engelska ordet outletnär vi använder det som ettsvenskt substantiv?

Marianne Hühne von Seth,Poppius

SvarSvarSvarSvarSvar: Genus på främmandeord kan utgå från ordetsform (ord på -tion blir n-ord) eller från det svenskaord som man menar att detmotsvarar. Eftersom detsenare inte alltid är själv-klart, så kan främmandeord få växlande genus tillsnågon form stabiliserar sig.

När det gäller outlet sägerinte ordets form något. Detfinns ingen mönstergruppsom det går att stoppa inordet i. Om man ser tillspråkbruket som det visar sigi ett tidningsmaterial tycksn-genus vara vanligast. Detberor kanske på att folktänker på butik eller affär,som har n-genus, när detalar om outlet. Men ännu ärbruket inte stabiliserat, så t-genus kan inte sägas vara fel.

Vi håller med om attfactory outlet inte blir bra påsvenska. Det är svårbegrip-ligt och svårhanterligt. Vianser att man kan sägafabriksbutik om lokalen ochfabriksutförsäljning omverksamheten, men ävenbutiksby när det gäller ensamling med butiker medfabriksutförsäljning.

Birgitta Lindgren

SPRÅKVÅRD 4/04 19

20 SPRÅKVÅRD 4/04

KÖNSNEUTRALT SPRÅK

Svenskan är intekönsneutral

BETTINA JOBIN

Vi säger lärare, författare och talman om

både män och kvinnor. Men tänker folk

ändå inte i första hand på en man när de hör

dessa ord? Och känner sig kvinnor inkludera-

de när det står medborgaren – han i en

lagtext? Bettina Jobin har nyligen skrivit en

doktorsavhandling där hon har jämfört

tyskans och svenskan olika sätt att hantera

kön.

sett kön. Ett exempel på detta bruk är föl-jande mening ur Språkvård 1997/2, därden avsedda könsneutrala syftningen tilloch med görs explicit: ”Utan ett klart ochbegripligt språk kan han (därmed avsesäven ’hon’) inte på ett meningsfullt sättkommunicera … Och utan ett klart ochbegripligt språk kan domaren inte överty-ga om att den dom han meddelar är väl-grundad och värd respekt. ”

Den andra aspekten gäller personbe-teckningar, särskilt då yrkestitlar. Dels harord med slutledet -man såsom riksdags-man, vetenskapsman, talesman, idrottsmankritiserats, och alternativ som riksdagsle-damot, forskare, taleskvinna eller språkrör,idrottskvinna eller idrottare föreslagits.Dels har vi kunnat observera att bruket avyrkestitlar med feminina ändelser såsomskådespelerska, författarinna, lärarinna harminskat, trots att antalet yrkesarbetandekvinnor har ökat. Samtidigt har sjukskö-

Med jämna mellanrum dyker fråganupp om svenskan är ett könsdis-kriminerande språk och om språ-

ket eller åtminstone språkbruket bör re-formeras.

I detta sammanhang har två aspekterfått mest uppmärksamhet. Den första gäl-ler generisk användning av pronomenethan, alltså med syftning på en person oav-

SPRÅKVÅRD 4/04 21

Esaias Tegnér d.y.

förklarade det

generiska bruket

av han i religiösa

texter och lag-

böcker med att

maskulinum är det

starkare könet.

terska blivit en beteckning som i Sverigeäven kan användas om män.

Generiskt han

Den svenska språkvetaren Esaias Tegnérd.y. förklarade 1892 det generiska, d.v.s.allmänsyftande, bruket av han i religiösatexter och lagböcker med att maskulinumär det starkare könet, i språket såväl som ilivet. Därför kan det tillåtas tala för bådakönen. I England stiftadesår 1850 till och med en lag,som slog fast att enbart he(’han’) ska användas i lag-texter som pronomen föratt syfta på personer oavsettkön, i stället för det ocksåbrukliga they (’de’). Attspråkbruket kan utnyttjas ipolitiska syften blev tydligti Schweiz, där kvinnornalänge saknade rösträtt.Motståndarna till kvinnligrösträtt hävdade att med-borgerliga rättigheter baragällde män, eftersom det ilagen bara talas om derBürger – er (’medborgaren –han’) och inte die Bürgerin – sie (’medbor-garinnan – hon’).

I tyska grammatikböcker får maskuli-num som generiskt pronomen sin förstaingående beskrivning så sent som på1960-talet, även om det har funnits längrei språkbruket. Så fastslås det till exempel iWeimarrepublikens rösträttsförordningfrån 1918 att både kvinnor och män ärröstberättigade, men i de efterföljande pa-ragraferna framträder väljaren enbart imaskulin form, der Wähler – er (’väljaren –han’).

Även i svenska lagtexter används mes-tadels han som generiskt pronomen. År

1975 kom frågan om könsneutralt språk-bruk för första gången upp i riksdagen, isamband med en utredning om tystnads-plikten. I ett särskilt avsnitt behandladesutförligt könsneutral utformning av lag-text och där utgår man från att det är ettdilemma att använda han som generisktpronomen. Avsnittet avslutas med förslagsom kommittén inser kan ha vissa bristermen som man ”i avvaktan på att man fin-

ner en helt tillfredsställan-de lösning” ändå får godta.Bertil Molde, dåvarandechefen för Svenska språk-nämnden, anslöt sig tillkommitténs förslag och re-sonemang i en artikel iSpråkvård 1976/1. Hanskrev bl.a.: ”[det] ter […]sig allt nödvändigare attanpassa det offentligaspråkbruket, inte minstförfattningsspråket, till dentid och den verklighet sområder nu.” I ett avsnitt i ettPM 1979 från regerings-kansliet om författnings-språket konstateras att det

generiska bruket av han kritiseras, ochman menar att man ”så långt som möjligtbör gå kritiken till mötes”. Detta skullekunna åstadkommas bland annat genomatt man i enstaka fall skrev han eller hon.Om det skulle göra texten för otymplig,vilket befarades särskilt för böjda former,var rekommendationen att även fortsätt-ningsvis använda han.

År 1994 och 1997 lämnades motionertill riksdagen, där riktlinjer för icke-dis-kriminerande språkbruk efterlystes. Bådagångerna hänvisade motionären till ut-ländsk praxis och direktiv från Europarå-det om anti-sexistiskt språkbruk. Mo-

22 SPRÅKVÅRD 4/04

tionerna avslogs båda gångerna med hän-visning till 1979 års PM, som ansågs somfullt tillräckligt och frågan förklaradesslutbehandlad.

Detta förfarande kan tjäna som ett ex-empel på sättet att ”lösa” problemet ge-nom att förklara det för ett icke-problem,ett sätt som genomsyrar diskussionen avfrågan från förra sekelskiftet fram till idag.

Kritiker hävdar däremotatt detta generiska bruk avhan faktiskt är diskrimine-rande, eftersom män alltidkan vara säkra på att varaavsedda eller tilltalade, med-an kvinnor först måste ge-nomföra ett slags inre över-sättningsarbete för att varasäkra på att vara inkludera-de.

Undersökningar av eng-elskan och tyskan har visatatt användningen av ettmanligt pronomen som ge-neriskt pronomen i stor utsträckning le-der till att man associerar till män. Dengrammatiska formen påverkar visserligenassociationerna mindre än vad köns-stereotypa föreställningar gör, t.ex. läkarensom man och sjuksköterskan som kvinna,men åtminstone för kvinnliga försöksper-soner ökade associationerna till kvinnormarkant vid dubbla pronomen (han ellerhon).

Yrkestitlar

Vad gäller personbeteckningar förefallerden nutida situationen praktisk försvenskans del. Ord som läkare, medborga-re, författare, professor används om bådemän och kvinnor. Och lärarinna m.fl. äravskaffade som officiella titlar. Feminin-

avledningar brukar helt enkelt förklarassom onödiga. Det svenska genussystemettillåter såväl pronomenet han som hon ef-ter läkare och liknande ord, vilket tas somintäkt för att dessa personbenämningar ärkönsneutrala. Rent grammatisk är sådanahär personbenämningar inte maskulinumeller femininum utan utrum (n-ord) ellerneutrum (t-ord). Valet av han eller hon

bestäms alltså inte av or-dets grammatiska genusutan av den åsyftade per-sonens kön.

I det äldre tre-genus-systemet, som domineradesvenskt skriftspråk framtill 1700-talet, var allasubstantiv som inte varneutrum antingen masku-linum (man, bagare, bäck –han) eller femininum(kvinna, bryggerska, färd –hon). Det var alltså i stortsett samma system som idagens tyska, och det

finns fortfarande i en del svenska dialek-ter. Alltsedan detta tre-genus-system er-satts av uppdelningen i utrum och neu-trum har svenskan beskrivits som köns-neutral. Men stämmer det?

De som betraktar ord som affärsmaneller sjuksköterska som könsneutrala moti-verar detta ofta med tesen om språkets ar-bitraritet, d.v.s. att tecknet inte har någotmed det betecknade att göra. Det är t.ex.fullständigt likgiltigt, om ett träd kallasför Baum, träd, tree eller abre, bara vi äröverens om vad som menas. Drar mandenna tes för långt, blir det dock svårt attförklara varför släktträd uppfattas som ettbra bildspråk. Det senare är ett exempelpå språkets ikonicitet. Lite enkelt uttrycktinnebär det att de språkliga uttrycken kan

Kvinnliga beteck-

ningar har inte

försvunnit helt.

I dagligt tal lever

fröken, kassörs-

kan, servitrisen

m.fl. kvar.

SPRÅKVÅRD 4/04 23

fungera som bilder av verkligheten, närderas grundbetydelse en gång är fastlagd.Det betyder att -man i affärsman fortfa-rande signalerar manligt kön, även omkonventionen säger att även kvinnor kanåsyftas. Liksom vid medborgaren – hanmåste kvinnor här ta ett extra abstrak-tionssteg. Omvänt gäller vid sjuksköterskaatt män måste ta ett extra abstraktionsstegför att känna sig inkluderade. Men medansamtliga ursprungligen manliga beteck-ningar kan användas om kvinnor, kanbara ett par kvinnliga användas om män.Att sjuksköterska kan användas om mänhänger bl. a. samman med att skötareinom sjukvården och mentalvården harlägre utbildning och status än sjuksköter-skor. (På finlandssvenska däremot heterdet sjukskötare, på norska har man bildatsykepleier.) Precis som i fallet med de ur-sprungligen manliga formerna som harutsetts till norm, är det även här den sta-tushögre beteckningen som blir generiskform. Att det finns ett par generiska fe-mininformer kan dock knappast ge enrättvis bild av dagens samhälle.

Men kvinnliga beteckningar har ändåinte försvunnit helt ännu. I dagligt tal le-ver fröken, kassörskan, servitrisen m.fl.kvar.

Så länge möjligheten finns för ettkönsbestämt alternativ, är den könsneu-trala syftningen möjlig att ifrågasätta ochett inre tolkningsarbete nödvändigt. Allt-så så länge tillräckligt många använderkönsbestämda uttryck som servitris ochmanlig sjuksköterska är det oklart hur manska tolka servitör respektive sjuksköterska.

Tidningsspråk

Hur vanliga är dessa könsbestämda ut-tryck? I min avhandling undersökte jagnärmare det faktiska språkbruket i tyska

och svenska tidningar. En persons könbrukar förr eller senare komma till uttrycki ett pronomen, men själva personbeteck-ningen kan mycket väl vara könsneutral,som fastslagits ovan. Till dessa hör yrkes-titlar som advokat, präst, regissör etc. samtså kallade nomen agentis som lyssnare, lä-kare, skidåkare etc.

Med undantag för egennamn, där ut-ländska förnamn kan vara svårtolkade,finns följande språkliga sätt att uttryckakönstillhörighet:

a) könsbestämda titlar och substan-tiv, där personens könstillhörighetframgår av själva ordet: drottning, fru,grevinna, kvinna, dam, piga, tjej, systerb) sammansättning med könsbe-stämd slutled: pingistjej, fotbollsdamer,affärskvinnac) fraser med könsbestämda adjektiv:kvinnlig läkare, kvinnlig brandmand) könsbestämda avledningar: lära-rinna, skådespelerska, författarinna,journalissa, norska, göteborgska.

Jag undersökte hur dessa olika sätt använ-des på Dagens Nyheters och SüddeutscheZeitungs sport- och kultursidor under ja-nuari 1996, sammanlagt ca 735 000 ord,varav 2 582 betecknade kvinnor (i dentyska tidningen nämndes något förvånan-de nästan 20 % fler kvinnor, trots att tex-tens omfång var över 20 % mindre). 94 %av alla tyska beteckningar för kvinnor varpå ett eller annat sätt könsbestämda. Res-terande 6 % var till största delen metafo-rer eller ord som har en avsiktligt köns-neutral innebörd som Mensch (’männis-ka’), Person, Individuum (’individ’).

I de svenska texterna är som väntatmånga fler beteckningar könsneutrala,men de utgör inte ens hälften av alla be-

24 SPRÅKVÅRD 4/04

lägg. Faktum är att bara 36 % av alla an-vända beteckningar är könsneutrala. Istället förekommer ord med kvinnliginnebörd, jämför punkt a ovan, mycketflitigare i de svenska texterna (52 % avfallen) än i de tyska (34 %). Där står istället avledda femininformer (punkt d)för en majoritet av fallen med 52 %. I desvenska texterna utgör avledningar där-emot bara 12 % av alla belägg.

Denna låga siffra bekräftar uppfatt-ningen att avledda femininformer är påväg bort i svenskan. Här har vi alltså entydlig neutraliseringstrend. Den visar sigäven i att det inte finns någon yrkestitel ide svenska texterna som nyligen har av-letts från ett maskulint grundord. De fe-minina titlar som finns är bara invanda,lexikaliserade titlar som sömmerska, stä-derska, skådespelerska etc.

Hustrubeteckningar som professorska,majorska etc. förekommer inte heller imitt material. Däremot är samtliga natio-nalitetsbeteckningar och andra geografis-ka beteckningar avledda: norska, jämt-ländska, stockholmska etc. Dessa är en vik-tig grupp, eftersom de inte kan användaskönsneutralt. Man säger knappast Luisaär spanjor. Avledningar från nomen agen-tis, som lyssnerska, bjuderska, skidåkerska,bärarinna, ledarinna eller på heders- ochyrkestitlar som presidentska, var ytterst få idet svenska materialet.

De flesta femininändelser lånades engång in till fornsvenskan från medel-lågtyskan, då svenskan fortfarande hadeett något så när intakt tre-genus-systemmed maskulinum, femininum och neu-trum. Då behövdes de av kongruensskäl,precis som i dagens tyska, för att prono-men och huvudord skulle överensstämmai genus. Det visar sig att suffixen intenämnvärt har utökat sin produktivitet i

svenskan. I tyskan har femininändelsen-in däremot utökat sitt användningsom-råde mycket kraftigt. Att -in är mycketkortare än de svenska ändelserna -innaoch -erska och -ska, vilka dessutom kon-kurrerar inbördes, har naturligtvis ocksåbidragit till en annan utveckling i tyskan.

Tillbakagången av avledda femininfor-mer i svenskan kompenseras dock delvisav den stora andelen könsdefinita ord ochsammansättningar. TV-kvinnor, hon-rese-när, taleskvinna och liknande mer ellermindre kreativa uttryck vittnar om en viljaatt uttrycka könstillhörighet. Varav kom-mer detta, om de flesta, även i Tyskland,helst skulle se ett helt neutralt personbe-teckningssystem? Just vid t.ex. yrkestitlarbör kön inte spela någon roll utan barafunktionen vara relevant.

Varseblivningsmönster

En del av förklaringen ligger förmodligeni vår mänskliga perceptions- och katego-riseringsförmåga. Lite trivialt uttryckt villvi gärna dela in världen i olika fack och viverkar ha förkärlek för tudelningar: svarteller vit, död eller levande, kultur eller na-tur o.s.v. Indelningen av människor i mänoch kvinnor genomsyrar vår värld på ettsådant sätt, att vi inte bara kan utan måstetilldela alla människor vi möter ett kön.Det är en av de första frågorna när en nymänniska föds. När vi möter människorbrukar vi i regel inte ha några problem attavgöra könstillhörigheten, de flesta signa-lerar den mer eller mindre tydligt påmånga olika sätt – även om könstillhörig-heten skulle vara självvald, oberoende avdet kön man föddes med, som i fallet medtranssexuella personer.

Detta behov gör att könsbestämda for-mer förmodligen alltid kommer att fin-nas. Och så länge dessa finns, och så länge

SPRÅKVÅRD 4/04 25

det med vissa få undantag är de manligaformerna som används för att omfattabåda könen, gör inte språkbruket rättvisaåt båda könen. Det är bara en gradskill-nad, inte en kategoriskillnad mellan sätt-en att specificera kön i lärarinna ochkvinnlig läkare.

Jag anser att så länge kön på få undan-tag när enbart specificeras på kvinnor kande svenska personbeteckningarna inte sä-gas vara könsneutrala.

Det är inte min sak att säga vad somska göras, eller om det över huvud tagetska göras något åt den asymmetri sommin forskning tydligt påvisar. Men en brabörjan vore kanske att sluta betraktasvenskan som könsneutral och problemetsom löst. Vi kan tala om ett könsneutralt

språk först när kön inte längre specificerasför någotdera kön, eller alltid för båda kö-nen – som i Karolinas svar i följandebarnhistoria:

”När lilla Karolina hade varit hos dok-torn och blivit undersökt frågade läkaren:– Vad ska du bli, när du blir stor då? – Jagska bli kvinnlig läkare. – Varför det då? –Det vet väl du som har undersökt mig attjag inte kan bli manlig läkare.” (ur Hem-mets Journal 2002) !

Bettina Jobins avhandling har titeln Genus imWandel. Studien zu Genus und Animatizitätanhand von Personenbezeichnungen im heutigenDeutsch mit Kontrastierungen zum Schwedi-schen. Stockholm. Almqvist & Wiksell. 2004

SPRÅKNÄMNDEN rekommenderar en ochsamma benämning på yrkestitlar ochandra personbeteckningar, alltså köns-neutrala beteckningar. Det innebär attde kan användas både om män och omkvinnor samt med allmän syftning.

Eftersom ord som slutar på -ska,-inna m.fl. uppfattas som könsbundna,bör man undvika dem, både som be-teckning för kvinnor och som könsneu-trala beteckningar. De uppfattas somavledda av ord som slutar på -are, -örm.fl.

Ord som slutar på -are, -ör m.fl. harlänge använts som könsneutrala be-nämningar, och det finns ingen anled-ning att motverka detta.

Motsvarande resonemang gäller ordsom slutar på -kvinna och -man. Det ärendast ord på -man som kunnat fungerasom könsneutrala beteckningar. De bördärför fortsätta att användas så, när detinte finns ord som är ännu tydligarekönsneutrala.

Språknämnden avråder från slentri-anmässig användning av han som pro-nomen med allmän syftning. I ställetkan man använda han eller hon, upprepasubstantivet, använda pronomenet den,omskriva till plural eller omformulera såatt pronomen blir onödigt. Det är ingengod idé att försöka införa hen (eller nå-gon annan form – hin, hän) som köns-neutralt pronomen.

Språknämndens rekommendationer

26 SPRÅKVÅRD 4/04

DU OCH NI

Unga och gamlavill inte nia

CATRIN NORRBY

Ung och gammal duaUng och gammal duaUng och gammal duaUng och gammal duaUng och gammal duarrrrr. Men de medel-. Men de medel-. Men de medel-. Men de medel-. Men de medel-

ålders vet inte riktigt hur de ska säga.ålders vet inte riktigt hur de ska säga.ålders vet inte riktigt hur de ska säga.ålders vet inte riktigt hur de ska säga.ålders vet inte riktigt hur de ska säga.

Du- och Ni-tilltal varierar mellan stad ochDu- och Ni-tilltal varierar mellan stad ochDu- och Ni-tilltal varierar mellan stad ochDu- och Ni-tilltal varierar mellan stad ochDu- och Ni-tilltal varierar mellan stad och

land, privat och offentligt, och inte minstland, privat och offentligt, och inte minstland, privat och offentligt, och inte minstland, privat och offentligt, och inte minstland, privat och offentligt, och inte minst

mellan svensktalande i Sverige ochmellan svensktalande i Sverige ochmellan svensktalande i Sverige ochmellan svensktalande i Sverige ochmellan svensktalande i Sverige och

Finland. Catrin NorrbFinland. Catrin NorrbFinland. Catrin NorrbFinland. Catrin NorrbFinland. Catrin Norrbyyyyy, språkforskare i, språkforskare i, språkforskare i, språkforskare i, språkforskare i

Melbourne och GöteborgMelbourne och GöteborgMelbourne och GöteborgMelbourne och GöteborgMelbourne och Göteborg, rapporterar från, rapporterar från, rapporterar från, rapporterar från, rapporterar från

en färsk undersökningen färsk undersökningen färsk undersökningen färsk undersökningen färsk undersökning.

ceptera viljan att vara artig och nia; Eng-elskans you kan vara både du och Ni.

Det råder alltså skilda attityder till duoch Ni i dag. Det leder till variation ochosäkerhet om vilket tilltal som är detlämpligaste. I den här artikeln diskuterarjag svenskars och finlandssvenskars attity-der till tilltal och deras rapporterade brukav olika tilltalsformer. Jag bygger på enundersökning som ingår i det australiskaforskningsprojektet Tilltalsskicket i någravästeuropeiska språk: en studie över språkli-ga och sociala förändringar. Där studerar viförändringar tilltalsskicket i franska,svenska och tyska sedan 1950-talet ochden sociopolitiska bakgrunden till dem.Material samlas in på sju orter i fem län-der (Finland, Frankrike, Sverige, Tysk-land och Österrike).

Den svenska och finlandssvenska un-dersökningen genomfördes i Göteborgoch i Vasa i Finland hösten 2003. Ett

Hur vi tilltalar varandra är en frågasom med jämna mellanrum dykerupp i tidningsartiklar och debattin-

lägg. Under februari 2004 utspelade sigen sådan debatt på insändarsidan i Göte-borgs-Posten. Det fanns ett du-läger bak-om rubriker som: Skapa inte förvirringmed niandet; Låt oss behålla du som tilltals-ord; Att bli niad innebär ett avståndstagan-de. Ni-lägret hittade man under andrarubriker: Sluta med det kletiga duandet; Ac-

SPRÅKVÅRD 4/04 27

femtontal personer av båda könen ochfrån olika yrkeskategorier samlades i en såkallad fokusgrupp och samtalade i ett partimmar under en forskningsassistents led-ning om hur de uppfattar olika tilltalsfor-mer i svenskan.

Alltsedan Eva Mårtensson publiceradesin uppmärksammade undersökning om”det nya niandet” (1986) har debatten iSverige till stor del handlat om i vilkenutsträckning Ni är på väg tillbaka, efter attdet i det närmaste hadeblivit ersatt av ett univer-sellt du på 1970-talet. Det-ta allmänna duande kan sessom en följd av flera fakto-rer: den politiska vänster-vågen under 1960-och1970-talet och en allmäntendens i samhället tillökad jämlikhet samt detfaktum att många språk-brukare hade negativa as-sociationer till Ni-formen,som man uppfattade somsnorkig och nedlåtande.Detta hänger i sin tur sam-man med det utbredda titelbruket isvenskan under 1900-talets tidigare de-cennier. Ni hade kommit att inskränkastill att användas till personer utan titel,d.v.s. personer i lägre ställning. I samtalmellan obekanta, där titeln inte var känd,undvek man därför direkt tilltal för attinte förolämpa den tilltalade. Språkvårda-ren Erik Wellander raljerade gärna överden krångliga situationen och exemplifie-rade undvikandestrategier med uttrycksom Glömdes inte ett paraply? Önskas någotmer innan kassan går? (Wellander 1935och 1964). Att Ni inte kunde användassom artigt tilltalspronomen i umgängetmed obekanta, åtminstone inte i tal, gör

utvecklingen i Sverige både unik ochkomplicerad jämfört med franska och tys-ka – men också med finlandssvenska, därNi-formen inte haft denna negativa ladd-ning.

Även i finlandssvenskan blev duandetallmänt på 1970-talet, och många yngrehar främst vuxit upp med du. Jämfört medSverige utmärks dock finlandssvenskaumgängesvanor generellt av ett mer indi-rekt och formellt språkbruk, vilket inne-

bär att titlar och Ni ärvanligare (Fremer 1998).Detta har förklarats uti-från påverkan från sam-talsmönster i finskan(Saari 1995). Tidigare un-dersökningar har dock idet närmaste uteslutandegällt Helsingforssvenskan.Tilltalsskicket i Vasa ochÖsterbotten kan – medsin höga andel svensk-språkiga och närheten tillSverige – tänkas visa påandra mönster.

I dag är du det normalavalet i svenskan, och därför koncentrerarjag mig fortsättningsvis på de faktorersom har betydelse för att Ni aktualiseras.För varje punkt sammanfattar jag först deviktigaste tendenserna i sverigesvenskanför att därefter ta upp finlandssvenskan.

Attityder

En individs attityd har självfallet stor be-tydelse för val av tilltalsform. De svenskadeltagarna uppvisar tydliga generations-skillnader. De äldsta (65 och 67 år) upp-fattar Ni negativt och nedlåtande:

Jag tar inte illa upp om någon säger Ni,men tycker inte om det … Det var

Ni hade kommit

att inskränkas till

att användas till

personer utan

titel, d.v.s.

personer i lägre

ställning.

28 SPRÅKVÅRD 4/04

nedlåtande att kalla folk för Ni när jagvar ung … Det var Ni till hembiträden(skribent, 67 år).

För de yngsta (sex deltagare mellan 20–27år) är det en nyhet att Ni kan uppfattas så,och de utgår i stället ifrån att de som an-vänder Ni önskar vara artiga:

Jag visste inte att Ni kunde vara nedlå-tande (frilansskribent, 27 år).Jag uppfattar Ni som artigt … på sam-ma sätt som Mr, jag skulle lysa upp litegrann om jag blev tilltalad med Ni(gymnasist, 20 år).

I mellangenerationen (sex deltagare mel-lan 36 och 53 år) varierar attityden. Endel är medvetna om att Ni kan uppfattasnegativt medan andra ser det som ett höv-lighetsuttryck, som man typiskt användertill en betydligt äldre person för att visaartighet. Som citaten nedan visar råderibland helt motsatta uppfattningar om Ni:

Många äldre tar illa upp om man sägerNi (it-designer, 40 år).Ni av respekt till en riktigt gammalmänniska (lagerarbetare och bokbin-dare, 36 år).

Det finns alltså två olika Ni – ett hövlig-hets-Ni och ett nedlåtande Ni – och skil-da uppfattningar om vem som vill ellerinte vill bli niad i dagens Sverige. När oli-ka individer utgår från olika språksbruks-regler och attityder, är det inte konstigtom det emellanåt flammar upp en debattav det slag som citerades inledningsvis.Situationen blir heller inte enklare av attvissa språkbrukare är omedvetna om attdet finns två olika Ni.

Bland de finlandssvenska deltagarna

saknas motsvarighet till en del svenskarsuppfattning om Ni som nedlåtande, utanNi uppfattas generellt som ett artigt tilltal.Bland Vasainformanterna finns – oavsettålder – en klart tydligare tendens i jämfö-relse med svenskarna att ibland välja Ni:

Om man är osäker på om man ska duaeller nia, så är det kanske bättre att nia(pensionerad polis, 67 år).Alla verkar vilja ha respekt oberoendeav sin ålder och då uppskattar säkertalla mera ordet Ni än du (försäljnings-direktör, 63 år ).

Denna tydliga skiljelinje i fråga om attitydtill Ni förklarar att niandet är mer utbretti finlandssvenskan. Utan en negativ be-lastning kan Ni användas i fler samman-hang.

Ålder

Debatten i Sverige har ju under senaredecennier rört sig om att yngre personeråterigen börjat nia, i första hand i samtalmed äldre. Ålder är också mycket riktigten viktig faktor, både deltagarnas egen ål-der (generationstillhörighet) och den till-talades ålder. Man kan skönja tre tydligatendenser:

För det första är de allra äldsta delta-garna de ivrigaste förespråkarna för ettallmänt duande. De har erfarenhet av detgamla svenska titelsamhället med desstydliga statushierarki och de problem somvalet av tilltal kunde skapa i umgängesli-vet. Mot den bakgrunden är det knappastförvånande att den äldsta generationenser du som en praktisk eller rent av befri-ande lösning.

För det andra säger sig också denyngsta generationen vara klara du-sägare,tvärtemot vad man kunde vänta. Ni är en

SPRÅKVÅRD 4/04 29

form som de vare sig har någon särskilderfarenhet av eller alls funderar på:

Vi har aldrig varit med om Ni, förut-om i litteratur och film (gymnasist, 20år).Vi har suttit och pratat nu en timmeoch en kvart om nåt man aldrig tänkerpå (frilansjournalist, 27år).

Detta kan verka stå i mot-sättning till den yngstagruppens samstämda upp-fattning om att Ni användssom ett hövlighetsuttryck,men kan sannolikt förkla-ras av att de vuxit upp i ettsamhälle kännetecknat avett allmänt duande. Ni ärhelt enkelt en främmandeform, som man inte harnågra specifika känslor inför. Skälet till attman inte använder Ni är därmed mycketannorlunda än den äldsta generationens.

För det tredje är det återigen mellange-nerationen som utmärker sig, och detfinns det stor variation i hur man säger siganvända och uppfatta Ni:

Är det någon som säger Ni i dag? (IT-designer, 40 år).Det är svårt att säga du till någon i 80-årsåldern (sjuksköterska, 52 år).Tvekar med riktigt gamla, varför vetjag inte (grundskollärare, 44 år).

Som citaten visar använder vissa aldrigNi, men samtidigt säger flera att de niaren obekant person som är betydligt äldre.Att vi just i mellangenerationen finner va-riation är inte konstigt. De är födda på1950- och 60-talet och har vuxit upp i en

tid då det gamla hierarkiska svenska till-talssystemet var i gungning. För en del in-formanter gäller ett hövlighets-Ni somkan användas till äldre, medan andra alltidanvänder du och också är medvetna om denegativa konnotationer som många (äld-re) har till Ni.

Också i den finlandssvenska gruppenär ålder en viktig faktor.De flesta uppger att deniar äldre människor avartighet. Flera informan-ter anser att en del äldrereagerar negativt på att bliniade, eftersom de intekänner sig så gamla. Precissom i sverigesvenskan kanalltså val av tilltalsformvara problematiskt, ävenom de negativa associa-tionerna till Ni saknas.

Viktigast för om manduar eller niar är emellertid talarens egengenerationstillhörighet. De som är över40 år har blivit uppfostrade att inte barania äldre, utan obekanta generellt. De harlärt sig i skolan att man ska nia i yrkes-mässiga kontakter med kunder och lik-nande. Bland de yngre råder däremot va-riation och vacklan, eftersom man menaratt man vuxit upp med du och aldrig lärtsig hur man ska göra. Det kan skapa vill-rådighet, eller att man undviker direkttilltal helt:

Jag tillhör en generation som alltid sagtdu, när man blir äldre och ringer meraofficiella telefonsamtal kan det varajobbigt att veta om man ska nia ellerdua … funderar emellanåt på vad jagska säga. Vissa kan ta illa upp om mansäjer du (inköpare, 29 år).Man niar folk man inte känner … för-

Den äldsta

generationen

ser du som en

praktisk eller rent

av befriande

lösning.

30 SPRÅKVÅRD 4/04

sökt vara hövlig genom att nia (pro-jektassistent, 26 år).När man inte vet så försöker mankringgå det och sen kan man märka påvilken nivå diskussionen ställer sig(kundansvarig, 27 år).

Skillnaden mellan den yngsta åldersgrup-pen i Vasa och Göteborg är slående. Närde yngre göteborgarna säger sig användadu i alla sammanhang, menar de yngstaVasaborna att man inte bara niar äldre avartighet, utan också obekanta, åtminstoneinledningsvis.

Sammanhanget

Som de finlandssvenska citaten ovan visarhar sammanhanget stor betydelse. Närmellangenerationen i den svenska grup-pen pratar om att nia äldre sker det ocksåfrämst utifrån yrkesrollen; det rör sig oftaom kontakter med kunder, patienter ochliknande. Inte sällan har företag utfärdatrekommendationer till sina anställda omtilltalsskick. En informant (personalan-svarig på flygbolag, 53 år) redogör exem-pelvis för hur hon under sin trafikassis-tentutbildning i slutet av 1970-talet ficklära sig att konsekvent säga Ni till äldre,och i sitt arbete tilltalar hon fortfarandeäldre med Ni. En av de yngsta deltagarnaåterger hur hon i sin utbildning påMcDonalds tränades att aldrig tilltala enkund direkt med du eller Ni utan att istället formulera sig så att tilltal undviks.

Det är knappast en tillfällighet att till-talsrekommendationer har att göra medservicesituationer. Den svenska debattenom niandets återkomst har ju främst rörtsådana situationer, något som också av-speglas i diskussionen:

Reagerar inte alls på Ni i affär [men]

konstigare på gatan eller i bekant-skapskretsen … skulle tycka illa om det(läkare, 65 år).

De finlandssvenska informanterna menar,oberoende av generationstillhörighet, attdet är säkrast att nia inledningsvis i kon-takter med t.ex. kunder. Den tilltalades ål-der är då av underordnad betydelse. I stäl-let avgörs tilltalet av den yrkesmässiga re-lationen och det sociala avstånd som där-med skapas.

Även kulturella skillnader inom landettas i viss utsträckning upp som förklaringtill variation i tilltalsskicket. Exempelvisär du och förnamnstilltal (till okända) heltnormalt i en småstadskultur, där alla kän-ner alla, medan bruket av Ni ses som ettstorstadsfenomen och kopplas ihop meddistans och kyla:

I Piteå säger ALLA du … man använ-der mycket mer förnamn i Piteå …Man säger hej, det här är förnamn, ef-ternamn och adress … man säger barahej i Göteborg (expedit och student,23 år).I storstad [är man] nojig för att folkska veta för mycket vem man är …man bor så tätt…vill man vara lite merprivat i sig själv (kassabiträde påMcDonalds, 20 år).

Även finlandssvenskarna uppfattar attman duar mer på landet generellt sett:

Man duar för att alla känner alla, en så-dan liten krets … vet inte vem jag skul-le nia på landet där jag växte upp (pro-jektassistent, 26 år).

Men framförallt betonar Vasainformant-erna regionala skillnader inom Svenskfin-

SPRÅKVÅRD 4/04 31

land. Här finns en skillnad mellan å enasidan tilltalsskicket i Österbotten ochVasa med ett frekventare duande och åandra sidan södra Finland och Helsing-fors där niandet har en starkare ställning.Dessa skillnader förklaras av att man iVasa med omnejd tar många intryck frånSverige – man ser på svensk tv, har yrkes-mässiga kontakter med Sverige och reserofta till Sverige. Helsingforssvenskan ärbetydligt mer påverkad av finskan, därmotsvarigheten till Ni (Te) används i flersammanhang. Det frekventare duandet iVasa ses alltså som en påverkan frånSverige, men är samtidigt en utvecklingsom inte uppskattas reservationslöst:”Sveriges sätt att dua alla utom kungen …tycker det är olämpligt” (pensionerad po-lis, 67 år). Att säga du till Finlands presi-dent, som man gör till statsministern iSverige, menar man skulle vara otänkbart.

Status

I internationella studier från mitten av1900-talet betonades två dimensionersom avgörande för val av tilltalsform:makt respektive distans (Brown och Gil-man, 1960). Statusskillnader ledde till attmänniskor i lägre ställning använde for-mellt tilltal ”uppåt”, medan den som hademer makt kunde dua ”nedåt”. Sådanaasymmetriska mönster har i stort sett för-svunnit. Statushierarkier tas knappast allstas upp i den svenska diskussionen. I någ-ra få fall berörs de utifrån perspektivet attde inte har någon betydelse. Informanter-na klargör att de absolut inte skulle an-vända Ni för att visa respekt inför enöverordnad:

Skulle aldrig falla mig in att säga Ni tillnågon chef på grund av rang (handläg-gare på statligt verk, 27 år).

Här finns en intressant och tydlig skillnadgentemot finlandssvenskan, där indivi-dens status eller relativa makt alltjämt harbetydelse för tilltalet:

Ju högre status en människa har destosnabbare niar man dem (kvinnlig pen-sionerad lektor, 66 år).

Även om duandet blivit allt vanligaremellan kolleger och till överordnade påarbetsplatser finns rester av ett statustän-kande kvar inom näringslivet:

Ingen niar på [storföretagets namn]men om Finlands högsta chef skullekomma på besök så niar man honom(kvinnlig inköpare, 29 år).

Också inom universitetsvärlden är en sta-tushierarki alltjämt levande, åtminstonejämfört med Sverige. Kommentarer fråninformanter i olika åldrar vittnar om osä-kerhet om vad som är lämpligt tilltal:

Svårt att veta vad man ska säga omman jobbar inom universitetet. Kanman dua? (student, 21 år).Ni när man presenterat någon införklassen, sen svårt att sätta bort titlarnanär man titulerat [inför studenterna]som professor NN (lärare inom fort-bildning för social- och hälsovårds-branschen, 48 år).

Det är alltså klara skillnader mellan debåda nationella varieteterna av svenska,där skillnader i status och makt har förlo-rat sin betydelse för tilltalet i Sverige –med ett välbekant undantag. Flera av del-tagarna nämner kungafamiljen som detenda klara undantaget från ett allmäntduande i Sverige.

32 SPRÅKVÅRD 4/04

Andra språk

Förekomsten av Ni i dagens Sverige för-klaras också som påverkan från andraspråk. Man menar att unga reser mycketoch tar intryck av tilltalsskicket i andraländer. I det sammanhanget anförs till-talsvanor i franska, spanska och framförallt tyska som en tänkbar källa till ett ökatbruk av Ni:

Vi har ett stort språkutbyte. Unga pra-tar många olika språk och man träffarmånga från olika länder med olika kul-turer och tilltalsbruk … översättertyskans Sie till Ni (expedit och student,23 år).I skolan får man lära sig mycket reglerom tyskt Ni, men aldrig hur man skagöra i svenska. Om man är osäker harman ju regler … genom tyskan (färd-tjänsttelefonist, 26 år).

Det är dock inte bara språkundervisning iskolan eller yrkesmässiga kontakter i an-dra länder som kan ge upphov till varia-tion i tilltalsskicket. Att Sverige i dag ärett invandrarland anförs också som för-klaring till ökad användning av Ni. Fleradeltagare, som arbetar inom olika myn-digheter, rapporterar att de i sin yrkesut-övning ofta blir niade av invandrare.

Också finlandssvenskarna tar uppspråkkontakt som en viktig faktor. Fördem som arbetar med kundkontakter ioch utanför Finland och på olika språk le-der detta ibland till skillnader i tilltal:

På vårt jobb märks det ganska bra …med svenskar blir det du genast fast detär den första kontakten, inom FinlandNi – mera hövligt – och med tyskarnaockså Ni (inköpare, 29 år).

Däremot nämns inte alls någon påverkanfrån invandrare, vilket kan förklaras av attFinland har en betydligt lägre andel in-vandrare än Sverige.

Ni förekommer alltså ganska margi-nellt i talspråket i Sverige. Däremot är si-tuationen mer komplicerad i skrift. Fleradeltagare rapporterar om olika språkvår-dande insatser på arbetsplatsen som syftartill att förenkla skriftspråket genom attinföra ett enhetligt du:

Debatten finns i högsta grad kvar iskriftspråket. Riktigt, riktigt hätskt omdetta på min arbetsplats om man skaskriva med du eller Ni. Väldigt mycketinflammerade diskussioner om manska gå över till du … för att förenkla …nu är det på den nivån att man sätter inåtgärder mot folk som skriver Ni(handläggare på statligt verk, 27 år).

Man ser Ni som ett lämpligt tilltal i for-mellt skriftspråk, medan det inte har nå-gon naturlig plats i informella samman-hang och i talspråket. Också för finlands-svenskan gäller att man är mer benägenatt ta till ett Ni i skrift än i tal. Denna ten-dens ökar ju formellare sammanhangetblir. Ett e-postmeddelande ger inte upp-hov till samma möda (och vånda) som ettskrivet brev i fråga om hur man ska tilltalaoch eventuellt titulera adressaten.

Social distans

Den dimension som i dag har betydelseför tilltalsskicket är grad av social distanstill den tilltalade. Det tydligaste exempletpå social distans kan tyckas vara mötenmellan obekanta, t.ex. i servicesamman-hang. Men även andra faktorer som tagitsupp i denna artikel kan tolkas utifrån be-greppet social distans. Skillnader i ålder

SPRÅKVÅRD 4/04 33

eller status kan upplevas som ett stort so-cialt avstånd och leda till niande, medaninvånare på en mindre ort kan kännasamhörighet på ett annat sätt än stor-stadsbor och därför dua generellt.

I allmänhet gäller naturligtvis att män-niskor vill uppfattas som hövliga och trev-liga. Ni uttrycker alltså hövlighet och res-pekt i finlandssvenskan och kan ocksåuppfattas så av vissa (yngre och medelål-ders) svenska språkbrukare. Detta innebärdock inte att artighet sitter i valet mellandu eller Ni. Både i Göteborg och Vasa ärman överens om att hela yttrandet, tonfalloch kroppsspråk avgör hur man uppfattas.Ett Ni behöver inte i sig innebära artig-het, utan kan – särskilt i servicesituationerdär expediter tilltalar kunder – kopplas tillen generell trend i samhället att vara artigeller ha ett korrekt uppträdande över hu-vud taget; i detta sammanhang kan Nibara ses som en modefluga:

Trend att uppföra sig och tala fint,bland annat att säga Ni … ha ett brabordsskick (expedit och studerande, 23år).En trend … måste inte innehålla nå-gon verklig artighet … är så att säga enmask (skribent, 67 år).Modefluga som färgen på kläderna (lä-kare, 65 år).

Eftersom du är det naturliga valet i de all-ra flesta sammanhang för de svenska del-tagarna, kan det inte användas för att ut-trycka specifik närhet eller intimitet, ex-empelvis mellan goda vänner, politiskasjälsfränder eller arbetskamrater, vilket ärfallet i t.ex. tyskan. Oavsett ålder är delta-garna överens om att det i dag är bruk avförnamn som signalerar närhet. Generelltsett ser man det ökande förnamnsbruket

som en påverkan från engelskan, men ifinlandssvenskan också som en influensfrån sverigesvenskan:

Jag har blivit uppfostrad med att pre-sentera mig med hela namnet, baraförnamnet beror på intryck frånSverige (socialarbetare, 59 år).

Att det på senare år också kommit att bliallt vanligare att man tilltalas med för-namn av obekanta personer, som försälja-re eller affärskontakter man aldrig träffat,värjer man sig dock starkt mot i båda län-derna:

När man blir tilltalad med förnamn aven obekant har det slagit över (skri-bent, 67 år);Fruktansvärt obehagligt med för-namnstilltal … förnamnet är privat(kassabiträde på MacDonalds, 20 år).Man vill ha avstånd till obekanta (stu-dent, 21 år, Vasa).

Med tanke på intimiseringen av det of-fentliga språket i svenskan under de sena-re decennierna är det föga förvånande attförnamnstilltal ökar i omfattning i sådanasituationer. Du är inte längre laddat mednärhet och intimitet, utan det neutralatilltalssättet. Därför behöver man nya sättatt markera närhet. Att explicit tilltala nå-gon med förnamn eller att själv presenterasig enbart med förnamn är det medel somstår till buds för att uttrycka närhet –verklig eller påklistrad.

Vad 27 personer under totalt ca fyratimmar haft att säga om svenskans till-talsskick skiljer sig alltså inte bara natio-nellt utan också inom en språkgemen-skap. De viktigaste faktorerna som enligtfokusgruppsdeltagarna kan leda till nian-

34 SPRÅKVÅRD 4/04

de kan sammanfattas i ett diagram. Ett jainom parentes betyder att niande före-kommer i någon utsträckning.

Ålder framstår som den enskilt viktigastefaktorn, där finlandssvenska tilltalsvanorär entydigare än svenska. Majoriteten avdeltagarna säger sig nia äldre personer,och de över 40 år är också mer benägnaatt nia i olika sammanhang än de yngresom uttrycker en del osäkerhet om vadsom är lämpligt tilltal. I den sverige-svenska gruppen framkom att det var imellangenerationen (36–50 år) som ten-densen att nia äldre var tydligast, medande yngre förenades med de äldsta igenomatt förespråka du.

Det kan tyckas motsäga den vanligauppfattningen att niandet är på väg tillba-ka och att yngre leder den förändringen.Men resultaten för den svenska gruppenvisar snarast att situationen är mer kom-plicerad än så. Flera deltagare kommente-rar service-niandet, vilket ju är belägg föratt Ni förekommer. Men samtidigt talarman om det som ett ganska marginellt fe-nomen eller en trend. En möjlig tolkningav det nya hövlighetsniandet är att det ärett slags social fernissa, som främst an-

vänds av butiks- och restaurangpersonal ikontakten med kunder och gäster. !

LITTERATUR

Brown, Robert & Gilman, Albert, 1960: The Pro-nouns of Power and Solidarity. I: Style in Langu-age, red. av T.A. Sebeok. Cambridge, Mass. S.253–276.

Fremer, Maria, 1998: Tilltal och omtal i samtal.Språkbruk 2/1998.

Mårtensson, Eva, 1986: Det nya niandet. Nordlund10. Lund. S. 35–79.

Saari, Mirja, 1995: ”Jo, nu kunde vi festa nog”. Syn-punkter på svenskt språkbruk i Sverige och Fin-land. Folkmålsstudier 36. S. 75–108.

Wellander, Erik, 1935: Tilltalsordet Ni. Stockholm.Wellander, Erik, 1964: Språk och språkvård. Ett ur-

val artiklar i Svenska Dagbladet 1928-1963.(Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språk-vård 30.) Stockholm.

Projektet Tilltalsskicket finansieras av ARC (Aus-tralian Research Council) under 2003–2005. Förmer information se: <www. rumaccc.unimelb.edu.au/Address/Address.html>. Jag vill tacka de treforskningsassistenter som arbetat med insamlingoch bearbetning av fokusgruppsmaterialet: LeoConroy i Melbourne, Jenny Nilsson i Göteborg ochHeidi Nyblom i Vasa. Läsare som har synpunkterpå tilltalsskicket är mycket välkomna att höra av sigtill projektet via Catrin Norrby, e-post: <catrinn@unimelb.edu.au>.

Faktorer som kan leda till Ni-tilltalSSSSSvvvvverererererige-ige-ige-ige-ige- FFFFFinlands-inlands-inlands-inlands-inlands-svsvsvsvsvenskaenskaenskaenskaenska svsvsvsvsvenskaenskaenskaenskaenska

ÅldersskilÅldersskilÅldersskilÅldersskilÅldersskillnadlnadlnadlnadlnad – äldre person nias (ja) jaGenerGenerGenerGenerGeneratioatioatioatioationsskilnsskilnsskilnsskilnsskillnaderlnaderlnaderlnaderlnader äldre niar nej ja medelålders niar (ja) ja yngre niar nej (ja)Bekantskap Bekantskap Bekantskap Bekantskap Bekantskap – obekanta, yrkesmässiga kontakter (ja) jasom kunder och patienter niasSSSSStatusskiltatusskiltatusskiltatusskiltatusskillnadlnadlnadlnadlnad – person med högre status nias nej ja

SPRÅKVÅRD 4/04 35

36 SPRÅKVÅRD 4/04

SPRÅKVÅRDSHISTORIA

Blir Språknämndenäldre än sextio?

OLLE JOSEPHSON

Svenska språknämnden fyller sextio i år.

Verksamheten präglas av god kontinuitet, men

särskilt de senaste tio åren har nya uppgifter

tornat upp sig. Hela den svenska språkvården

är inne i en politisk process. Sekretariatsche-

fen Olle Josephson skisserar Språknämndens

historia och spekulerar om framtiden.

Den 3 mars 1944 samlades tolv her-rar och en dam – lektorn CaritaHassler-Göransson – på Stock-

holms högskola. De företrädde samman-slutningar av något olika slag, myndighe-ter som Skolöverstyrelsen, lärdomsinsti-tutioner som Svenska Akademien, folkrö-relser som Föreningen Norden, och dehade efter något års förberedelser bestämtsig för att bilda en ny förening, Nämndenför svensk språkvård. Enligt stadgarnasförsta paragraf skulle den ”följa det svens-ka språkets utveckling i tal och skrift samt

utöva en språkvårdande verksamhet” ochvidare ”åvägabringa nordiskt samarbete påspråkvårdens område”. Svenska språk-nämnden fyller alltså sextio år i år.

Detta jubileum har inte firats med sär-skild pompa. Visserligen ordnade Språk-nämnden ett stort seminarium i slutet avjanuari i anslutning till den nyutkomnaandra delen i Ulf Telemans stora språk-vårdshistoria, Tradis och funkis (Svenskaspråknämndens skrifter 87, 2003). Men iövrigt har tillbakablickandet uteblivit. Detär nog karaktäristiskt för den nyttoinrik-tade, praktiska syn på verksamheten somkännetecknat Språknämnden ända sedanstarten.

Men också den som helst blickar fram-åt kan må väl av ett litet festtal. Denna ar-tikel ska därför överblicka sextio årsspråknämndshistoria utifrån tre delvis oli-ka perspektiv. Det första är det institutio-nella: hur har Språknämnden som organi-sation utvecklats? Det andra är verksam-

SPRÅKVÅRD 4/04 37

hetsperspektivet: vilka uppgifter har denfrämst tagit itu med? Det tredje är sam-hällsperspektivet: vilken roll har Språk-nämnden haft i det svenska språksamhäl-let?

Institutionen

För Svenska språknämnden som institu-tion är förutom 1944 årtalen 1954 och1974 viktiga, kanske också 1965.

De första åren var nämnden inte merän en förening med ett arbetsutskott somsammanträdde i lånad lokal, och en sekre-terare, Gösta Bergman, med papperenhemma hos sig. Tack vareett statsanslag sedan 1949och ett par donationerkunde man 1954 upprättadet som kallades Institutetför svensk språkvård. PåInstitutet arbetade nämn-dens sekreterare och enamanuens. Det blev alltsåett verkställande organ iförhållande till nämnden.

Den ordningen bestod itjugo år, men viktigt är attBertil Molde, som blivitsekreterare 1961, startadetidskriften Språkvård1965. De elva första årgångarna gör vis-serligen våld på allt vad grafisk läsbarhetheter med spalt på spalt i närmast apo-teksstil. Men tidskriften blev omedelbartett centralt forum för språkvårdsdiskus-sioner och gav nämnden mer stadga ochkontinuitet.

Det blev ännu mer stadga från ochmed 1974. Då blir nämnden halvstatliginstitution. Staten fick rätt att utse ordfö-randen och sekretariatschefen, d.v.s. se-kreteraren. Ett statsbidrag garanterademinst fyra tjänster; under åren har ansla-

get vuxit så att det nu täcker lönekostna-derna (men inget annat!) för åtta till niopersoner. Namnet ändras också till Svens-ka språknämnden.

”Institutionernas tid” kallar Ulf Tele-man andra hälften av 1900-talet, när hansummerar språkvårdens organisation.Uppenbarligen är Nämnden för svenskspråkvård i blygsam skala en del av denprofessionalisering och institutionalise-ring av många verksamheter som skjuterfart när välfärdsstaten formerar sig årtion-dena efter andra världskriget. Barnom-sorg, arbetsmarknad, konsumentfrågor

och åtskilligt annat blir enuppgift för statsanställdaexperter. På ett mycket li-tet hörn följer språkvårdenmed.

För lika uppenbart ärdet halvhjärtade i dennainstitutionalisering. Detolv grundarorganisatio-nerna representerade del-vis olika världar. I Nämn-den för svensk språkvårdförsökte man föra sam-man ibland svårförenligaideal: akademiernas ochyrkesföreningarnas obero-

ende från staten, folkrörelsernas bredaförankring, universitetens vetenskapligaauktoritet, Skolöverstyrelsens uppdragfrån statsmakterna. Den heterogena sam-mansättningen har möjligen inneburit attmedlemsförsamlingen, som själva nämn-den kom att kallas efter 1974, inte kunnatgöra någon kraftfull insats. Initiativet harlegat hos arbetsutskott, styrelse och sekre-tariat.

Det finns flera motiv till Språknämn-dens kompromissartade organisations-form. Ett är rädslan för att uppfattas som

Språkvård blev

omedelbart ett

centralt forum för

språkvårds-

diskussioner och

gav nämnden

mer stadga.

38 SPRÅKVÅRD 4/04

ett överhetsorgan som dikterar språknor-men. Språknämnden vill hellre se sinuppgift som att följa svenskans utvecklingoch ge råd och rekommendationer. Denpositionen kunde bli svår att inta omSpråknämnden vore en statlig myndighet.

Resonemanget kan ifrågasättas. Delsuppfattas nog Svenska språknämndenändå som en statlig institution. Dels avgörinte organisationsformen Språknämndensförhållande till språkbrukare och språk-norm. Det har djupare språkhistoriska or-saker. Systerorganisationerna DanskSprognævn och Norsk språkråd är sedan1950-talet helstatliga, men synen påspråknormering och språkutveckling skil-jer sig ändå starkt mellan Danmark ochNorge.

Efter 1974 har det inte skett någrastörre institutionella förändringar. Berordet på att den nuvarande ordningen äridealisk, eller att de yttre formerna spelarliten roll? Det är kanske bäst att låta varaosagt, men man ska inte glömma Språk-nämnden har deltagit i institutionsbyggeni mindre skala det senaste årtiondena,framför allt av relativt informella samar-betsgrupper som Mediespråksgruppen,Språkvårdsgruppen eller Datatermgrup-pen

Verksamheten

Språkvård kan, mycket förenklat, innebä-ra tre slags verksamhet. För det första kanman ägna sig åt orden, grammatiken,stavningen och skrivreglerna. Stava hellredejt än date, bilda hellre sammansättning-en grundskolenivå än grundskolnivå, skrivhellre organisationens namn som Svenskaspråknämnden än Svenska Språknämnden,det går bra att börja en mening med ocheller men – det är typiska språkvårdsråd isådan verksamhet. Språket som struktur

och regelsystem står då i centrum, ävenom råden i skiftande grad kan anpassastill specifika texttyper och språksituatio-ner.

För det andra kan språkvården inriktasig på särskilda texttyper och talsituatio-ner. Hur ska brev från myndigheter tillenskilda utformas, så att det blir begripli-ga, respektfulla och entydiga? Vad krävsav en välfungerande webbplats? Hur läg-ger man upp ett vanligt arbetsplatsmöte,så att alla deltagare får möjlighet att görasig gällande på någorlunda lika villkor?Här blir frågan om fungerande kommu-nikation den centrala – en del har kallatdenna form av språkvård för kommunika-tionsvård. Språkvårdaren behöver intevara så mycket grammatiker och lexiko-graf som textlingvist, läsbarhetsexpert ochsamtalsforskare.

För det tredje kan språkvården upp-märksamma språkets – eller snarare språ-kens – ställning i samhället. Det kanhandla om svenskans fortlevnad som ve-tenskapligt språk vid sidan av engelskan,om möjligheterna till modersmålsunder-visning för skolbarn som inte har svenskasom modersmål, om danskans och norsk-ans plats i Sverige, om finskan eller teck-enspråkets ställning eller om tolknings-möjligheterna i EU. I detta fall förvandlasspråkvårdaren nästan till sociolog eller ju-rist.

Alla tre typerna av verksamhet är nöd-vändiga för ett välfungerande språksam-hälle. Språknämnden har dock till allrastörsta delen arbetat med det första områ-det – det är också vad folk i allmänhettänker på när de hör ordet språkvård.Nämnden besvarar över tiotusen frågorom året i telefon, per brev, men sedan slu-tet av 90-talet främst på e-post. Så gottsom alla rör språkriktighet av det första

SPRÅKVÅRD 4/04 39

slaget. Nämndens viktigaste insats överhuvud taget är kanske häftet med skriv-regler, den överlägset mest spridda av de91 böckerna och häftena i nämndensskriftserie. År 1948 hette häftet baraSkrivregler och omfattade 40 sidor, 2000var Svenska skrivregler en liten bok påöver 200 sidor. På det sättet kan det sägasatt Svenska språknämnden hållit på medsamma sak i 60 år.

Men förskjutningar går att urskilja. Tillen början låg tonvikten på ordlistor ochskrivregler för allmänspråket i största all-mänhet, d.v.s. ett slags systemperspektiv.Ett tidigt initiativ var exempelvis att till-sammans med Modersmålslärarnas för-ening inventera lokala och regionala ut-talsdrag bland landets läroverkselever ochföreslå vilka som skulle bekämpas respek-tive accepteras: ”tungspets-r ges företrä-de”.

Detta perspektiv dominerade också detnordiska samarbetet, centralt för Språk-nämnden sedan starten. Nämndens förstaskrift handlade om stavning, men den an-dra var en ordlista med titeln Särsvensktoch samnordiskt (1946). I den föreslogs ordsom borde gynnas därför att de fanns i deandra skandinaviska språken: hellre vik-tig, maktpåliggande eller ivrig än angelä-gen. Man tänkte sig nog att genom grad-visa reformer skulle danska, norska ochsvenska inte bli identiska språk, men förasnärmare varandra. Höjdpunkten blevdanskans övergång från aa till å 1948.Ganska snart blev det tydligt att starkarekrafter än språknämnderna fick de skan-dinaviska standardspråken att snararefjärma än närma sig varandra – även omspråknämnderna än i dag har ett praktisktoch ofta effektivt samarbete kring exem-pelvis nyordsrekommendationer. Detnordiska samarbetet har därför successivt

fått ett starkare språkpolitiskt inslag, d.v.s.kommit att gälla språkvårdens tredje om-råde, se t.ex. Nordiska ministerrådets bokfrån 2002, Engelska språket som hot ochtillgång i Norden.

Från och med slutet 1960-talet ökaruppmärksamheten på specifika texttyperoch språksituationer: bokförlagens språk-granskning, sjukvårdsspråket, myndighe-terna, etermedierna. Framgångsrikast ärmyndighetsspråkvården. Där etablerassärskilda språkvårdare inom regerings-kansli och myndigheter kring 1980, sam-tidigt med utvecklingen av specialistex-pertis och handböcker, t.ex. MargaretaWestmans (Språknämndens föreståndare1985–2000) Att skriva bättre offentligsvenska (1977). Myndighetsspråkvårdenkom organisatoriskt att ligga utanförSpråknämnden, men nämnden har varitviktig både som drivkraft i inledningsske-det och ständig referenspunkt och samar-betspartner.

Det tredje verksamhetsområdet, språ-kens ställning, blev på allvar en uppgiftför Språknämnden först på 1990-talet.Dessförinnan hade svenskans ställningtagits för given. I Språkvård 1994/2 finnsen viktig artikel av Ulf Teleman, Detsvenska riksspråkets utsikter i ett integreratEuropa, där hotet om domänförluster dis-kuteras. År 1998 lade Språknämnden, påuppdrag av Kulturdepartementet, fram etthandlingsprogram för att stärka svensk-ans ställning, och 2003 gav den för förstagången ut en skrift som alls inte handladeom svenskan, häftet Sveriges officiella mi-noritetsspråk.

Samhället och framtiden

Förskjutningen av verksamheten berornaturligtvis på förskjutningar i språksitua-tionen. På 1940-talet var Sverige fortfa-

40 SPRÅKVÅRD 4/04

rande ett språkligt sett mycket homogentsamhälle. Rättare sagt: den grupp somhade inflytande över det svenska stan-dardspråket i skrift var liten och homo-gen. Det var också ganska lätt för språk-vården att identifiera kanalerna till dettabefolkningsskikt: läroverken, radion (medbara en kanal), universiteten med sinhögst begränsade rekrytering, folkhög-skolor och folkbildning. Språknämndenkunde inta en relativt central positioninom en relativt liten grupp.

Utvecklingen mot ett mångspråkigt,högteknologiskt läs- och skrivsamhällemed överutbud av informationskanalerbehöver inte repeteras här. Men en viktigföljd är att den språkliga normbildningenoundvikligen blir mer heterogen och indi-vidualiserad. Språknämnden får en rela-tivt marginell position inom en relativtstor grupp.

Nya områden inom språkvetenskapenhar växt fram delvis som ett svar på ut-vecklingen: språksociologin och andra-språksforskningen sedan 1970-talet, text-lingvistiken och samtalsforskningen se-dan 1980-talet, språkteknologin på 1990-talet. På ett mycket allmänt plan harSpråknämnden hängt med i svängarna;det låter sig avläsas av artiklarna i fyrtioårgångar Språkvård. Men det som var hu-vuduppgift för Svenska språknämnden1944 är det i praktiken, d.v.s. den dagligaverksamheten, ännu i dag: dokumenta-tion, råd och rekommendationer om ord-former, skrivregler, ordbetydelser ochgrammatik.

Inte så att behovet av språkvård inomdessa områden minskat. Tvärtom. Det

ökar, eftersom allt fler dagligen tar detstandardsvenska skriftspråket i bruk.Språknämnden har fått mer att göra inomsitt traditionella verksamhetsområde –och i stort sett klarat dessa allt större upp-gifter mycket bra. Men den långsamt ochstadigt växande arbetsbördan har möjli-gen skymt blicken för att helt nya områ-den borde beträdas mer kraftfullt. Tänkerman fritt är det förvånande att Språk-nämnden inte har exempelvis särskildaavdelningar och specialistkompetens omsvenska som andraspråk ungefär sedan1980-talet eller språkteknologi sedanmitten av 1990-talet. Den som läser kapi-tel 19, ”Språkvårdens uppgifter”, i Mål imun (SOU 2002:27), den stora parla-mentariska utredning som är statsmakter-nas svar på den förändrade språksituatio-nen, kan nog ana att utredarna slagits avtanken. De föreslår att Språknämndensverksamhet ska gå upp i en nyinrättadspråkvårdsmyndighet, som också skulle fåresurser att i större skala ta itu med frågornämnden hittills endast snuddat vid.

Genomsnittlig pensionsålder i Sverigeär 58 år. Att Språknämnden ska pensio-nera sig efter väl genomfört arbete sombidragit till välstånd och vetande, är dockinte att rekommendera. Men antingenkan den efter trettio års förlovning giftasig med statsmakterna och från en trygg-are position slå in på delvis nya banor. El-ler kan den som stridbar singel pröva attpå egen hand ta för sig av det nya. Åtskil-ligt nytänkande i svensk språkvård kom-mer hur som helst att behövas det när-maste årtiondet. !

SPRÅKVÅRD 4/04 41

RECENSION

Råsopmot aningslösheten

EVA MÅRTENSSON

Språkbruk, språknormeringSpråkbruk, språknormeringSpråkbruk, språknormeringSpråkbruk, språknormeringSpråkbruk, språknormering, maktförhållan-, maktförhållan-, maktförhållan-, maktförhållan-, maktförhållan-

den och samhällsstruktur bildar ettden och samhällsstruktur bildar ettden och samhällsstruktur bildar ettden och samhällsstruktur bildar ettden och samhällsstruktur bildar ett

komplicerat spel. Det gäller såväl du-komplicerat spel. Det gäller såväl du-komplicerat spel. Det gäller såväl du-komplicerat spel. Det gäller såväl du-komplicerat spel. Det gäller såväl du-

reformereformereformereformereformerrrrr, fyrfältarens roll i samhällsveten-, fyrfältarens roll i samhällsveten-, fyrfältarens roll i samhällsveten-, fyrfältarens roll i samhällsveten-, fyrfältarens roll i samhällsveten-

skaperna som det mångspråkiga Sverige.skaperna som det mångspråkiga Sverige.skaperna som det mångspråkiga Sverige.skaperna som det mångspråkiga Sverige.skaperna som det mångspråkiga Sverige.

Olle Josephson drar sig inte för att utmanaOlle Josephson drar sig inte för att utmanaOlle Josephson drar sig inte för att utmanaOlle Josephson drar sig inte för att utmanaOlle Josephson drar sig inte för att utmana

läsareläsareläsareläsareläsarennnnn. Eva Mårtensson, mediespråks. Eva Mårtensson, mediespråks. Eva Mårtensson, mediespråks. Eva Mårtensson, mediespråks. Eva Mårtensson, mediespråks-----

lärare vid Mitthögskolan i Sundsvall,lärare vid Mitthögskolan i Sundsvall,lärare vid Mitthögskolan i Sundsvall,lärare vid Mitthögskolan i Sundsvall,lärare vid Mitthögskolan i Sundsvall,

recenserar en ny bok från Språknämnden.recenserar en ny bok från Språknämnden.recenserar en ny bok från Språknämnden.recenserar en ny bok från Språknämnden.recenserar en ny bok från Språknämnden.

och Ulf Teleman. Boken bör, med sinlättillgängliga stil och sina sylvassa spy-digheter, kunna tilltala den allmänt språk-intresserade publik som tagit till sig Lind-ströms Värsta språket. Samtidigt erbjuderden ett djup i analysen som har något atttillföra även den fackkunnige som tyckersig ha mer att hämta i Ulf Telemansspråkvårdshistorik Tradis och funkis.

Även om boken i viss utsträckningbygger på tidigare publicerade texter sak-nar den helt karaktären av samlingsvolym.Grunden byggs av en fyllig, historisköversikt över språkutvecklingen sedanslutet av 1800-talet, innan ett fönster motframtiden öppnas på glänt med resone-mang om språk och makt, språkpolitikoch språkekologi.

Den första delen av historieskrivning-

Med boken Ju. Ifrågasatta självklar-heter om svenskan, engelskan ochalla andra språk i Sverige (Skrifter

utg. av Svenska språknämnden, nr 91)mutar Språknämndens chef Olle Joseph-son in fältet mellan Fredrik Lindström

42 SPRÅKVÅRD 4/04

en, från 1880–1970, ger en huvudsakligendeskriptiv genomgång av de språkligadrag som brukar lyftas fram i när dennaperiod skildras. Läsaren kan själv spårautvecklingen i exempel från riksdagsan-föranden och tidningsartiklar från olikaårtionden.

Huvudtendenser

Bokens längsta kapitel skildrar den kortaspråkhistorien från 1970–2004. Här nöjersig författaren inte med att beskrivaspråkförändringarna, utan väljer att öppetvärdera dem. De läsare som sörjer överförlorade konjunktivformer och lider avhuvudsatsordföljder i bisatser eller att-strykning i kommer att har ingen tröst atthämta, med mindre än att de låter sigövertygas av argumenten om de nya ut-tryckssättens värde. Framför allt försökerOlle Josephson i kapitlet ändå visa hurspråkhistoriska tendenser kan förklaras iljuset av samhällsutvecklingen. De femhuvudtendenser han stannar vid är inter-nationalisering, visualisering, intimise-ring, teknifiering och nya förhållandenmellan tal och skrift. Dessa tendenser hartidigare beskrivits av andra författare, menOlle Josephson bjuder på en viss förskjut-ning i perspektiven och spelar med ten-densernas inbördes förhållande på ett tan-keväckande och ibland överraskande sätt.

Den tekniska utvecklingen, som så oftabetonas, vill han tona han ned som förkla-ringsmodell. Datorer, e-post, webb ochsms har, enligt hans uppfattning, inte i sigpåverkat språkhistorien, utan främst bi-dragit till att förstärka och skynda på deövriga fyra tendenserna.

Internationaliseringen, med ökadmångspråkighet i Sverige och allt starkareinflytande från engelskan är ett givettema, men författaren vill inte se resulta-

tet av utvecklingen som given. I översik-ten etablerar han det synsätt som senare iboken utmynnar i en nybörjarkurs ispråkpolitik.

Intimiseringen, med allmänt duandeoch spridningen av privat samtalsstil tilloffentliga sammanhang, behandlas i posi-tiv ton med god överblick och välvaldaexempel.

Visualiseringen får i Olle Josephsonsbeskrivning en framträdande roll. Hanframhäver bruket av illustrationer, grafikoch ovanliga skriftbilder både som entendens i sig och som en förklaring tillandra språkliga tendenser som särskriv-ning, förkortningsprinciper och stilbyte ioffentlig prosa. Tendenserna han lyfterfram är för resten inte enbart traditionelltspråkliga. Han efterlyser den vetenskaps-teoretiska historiebeskrivningen av fyr-fältarens betydelse för samhällsvetenska-pernas texter och tänkande och funderaröver vad det innebär när illustrationen, istället för ordet, får makt över tanken.

En bok av det här slaget bygger givet-vis i stor utsträckning på generaliseringar,och författaren försvarar dem som ettmedel mot en ofta alltför detaljinriktadspråkdiskussion. Men ifråga om förhål-landet mellan tal och skrift värjer han sigmot den vanliga generaliseringen om ettallmänt närmande mellan språkarterna.Han pekar på motsägelsefulla drag och påområden där ett talets påverkan på skrif-ten, mot alla antaganden, uteblivit. I slut-änden erkänner han att läsaren bör kännasig förvirrad, men hans poäng är just attdet är meningslöst att jämföra tal ochskrift i allmänhet. Frågan om förhållandetmellan tal och skrift måste ställas speci-fikt, kring varje slags språksituation.

När det senaste århundradets språkligatrender har fått sin genomgång, blir kon-

SPRÅKVÅRD 4/04 43

klusionen att det svenska språksamhälletblivit krångligare. ”Det är fler språk, flerspråksituationer, fler konkurrerandespråksystem, fler framställningsformer,fler tekniker att hålla reda på än någonsinförr. Och i högre grad än någonsin förrgäller det alla svenskar”, konstaterar OlleJosephson och gläds åt att detta är en följdav att vi använder språket för att kommu-nicera med varandra på så många sätt.

Kurs i språkpolitik

Författaren är inte rädd för att utmanasina läsare. Han väjer inte för komplicera-de begrepp eller provokationer, men lotsaroch leder läsaren med en tydlig ambitionatt förmedla kunskap och medvetenhet.Den lättsamma framställningen och öpp-na argumentationen gör att även den sominte fullt ut är beredd att köpa hans värde-ringar och slutsatser i alla fall ges möjlig-het att förhålla sig till dem.

Spelet mellan språkbruk, språknorme-ring, maktförhållanden och samhälls-struktur är ett genomgående tema, ochFredrik Lindström får en känga för sittromantiska påstående att ”du”, personifie-rad av en alldeles vanlig tant, bestämmeröver språket. Vassast i tonen blir Olle Jo-sephson annars i diskussionen om detmångspråkiga samhället och engelskansställning i Sverige. Med skärpa och över-tygelse driver han kravet att mångspråkig-het ska ses ur ett demokratiskt och inte urett etniskt perspektiv. Han för en kampmot såväl enspråkstänkande som etnifie-ring och mot såväl nationalromantiska

som överdrivet individualistiska idéer.Hans lektion i språkpolitik borde görasobligatorisk för politiker och ansvarigainom samhälls- och utbildningsinstitutio-ner. För även om han varnar för sin egenkverulans, genomsyras texten av en tro påatt förhållandena kan bli bättre om med-vetenheten och viljan finns. De maktha-vare och institutioner som uppvisar språk-lig aningslöshet får däremot finna sig i re-jäla råsopar. Till exempel vår ”självkoloni-serade” svenska universitetsvärld som”manövrerar sig närmare den tredje värl-den-situation där högre utbildning inte ärtillgänglig på majoritetsmodersmålet,bara på engelska”.

De läsare som känner Olle Josephsonsröst från radio eller föreläsningar kanknappast undgå att höra den eka mellanraderna. Det är ett bevis så gott som någotpå att han faktiskt lyckats etablera den ju-diskurs han talar om i första kapitlet, somnågot mera än ett nyord. !

JU.Ifrågasatta självklarheterom svenskan, engelskanoch alla andra språk i Sverige.Olle Josephson.Skrifter utgivna avSvenska språknämnden, nr 91.

44 SPRÅKVÅRD 4/04

NYUTKOMMET

”Världens störstakopieringsapparat”

Så karaktäriserar en student i national-ekonomi föreläsningssituationen påsin institution. Och en historikers

syn på sitt ämne framgår av citatet ”Fors-karens plikt att krångla till”. Detta står attläsa i Mona Blåsjös avhandling Studentersskrivande i två kunskapsbyggande miljöer(Almqvist & Wiksell, 2004). Hon harundersökt förhållandet mellan studentersskrivande och de miljöer som utbild-ningsinstitutionerna utgör, i det här falletnationalekonomi och historia, genom attanalysera uppsatser och forskartexter samtgenom deltagande observationer och in-tervjuer med studenter och lärare.

Miljöerna skiljer sig verkligen åt. Inomämnet nationalekonomi kan kunskapssy-nen beskrivas som rationalistisk, den lo-giska slutledningen är grundläggande.Den vanliga undervisningsformen är fö-reläsning och studenterna antecknar fli-tigt varje modell och formel. På C-nivåökar andelen undervisning på engelska,vilket bidrar till att studenterna blir min-dre aktiva i diskussionerna. Kunskapssy-nen inom ämnet historia kan betecknassom kritisk-pluralistisk. Här gäller det attkartlägga och att problematisera. Man harmera gruppundervisning och flera upp-satsseminarier.

Trots skillnaderna finns det inga avgö-rande skillnader i studenttexternas kvali-tet, men däremot i processen som lederfram till texterna. Det verkar svårare attkomma in i den nationalekonomiska mil-jön, där man strävar efter korrekta lös-ningar på problem, än i historikermiljön,där divergerande perspektiv och lösningarses som något positivt.

Birgitta Lindgren

Sport-Stefanoch Kafé-Karin

Anna Gunnarsdotter Grönberg har isin avhandling Ungdomar och dialekti Alingsås (Göteborgs universitet,

2004) studerat språklig variation blandgymnasieungdomar i Alingsås. Hon harundersökt hur variabler som kön, geogra-fisk hemvist, gymnasieprogram och livs-stil spelar in. De livsstilstyper hon urskil-jer är bl.a. Kafé-Karin/Kalle, Party-Pia/Pelle och Sport-Stefan/Stina. Hon konsta-terar t.ex. att Sport-Stefan använder dentypiska västsvenska partikeln la mera änKafé-Karin. Några grupper verkar varamera lokalt förankrade än andra, andraverkar orienterade mot Göteborg och an-dra åter mot Stockholm eller lite mer vagtnågon annanstans.

Den variabel som ger tydligast utslagär den geografiska, d.v.s. var man bor iAlingsåstrakten. Därefter kommer kön.Göteborg kan ses som regioncentrum,och därifrån sprider sig innovationer an-tingen gradvis eller med ett skutt. Förfat-taren konstaterar att det finns förvånans-värt stora skillnader i bruket av dialektalauttalsvarianter bland ungdomar inom ett

SPRÅKVÅRD 4/04 45

förhållandevis litet område. Det är långtifrån alla västgötska drag som försvunnit.

Birgitta Lindgren

Texthandledning

Skribenter som arbetar med informa-tiva texter behöver ibland luta sig till-baka och reflektera över sitt och and-

ras skrivande. Då kan de ha glädje avSkriv bättre texter, författad av journalis-ten, textredigeraren och språkkonsultenLena Holst (Bokförlaget DN, 2004). På130 ganska små sidor diskuterar honskrivprocess, skribenttyper och vad somgör en bra text bra. Ett samlat grepp, sys-tematik, konkretion och tänkvärda textex-empel hör till bokens goda egenskaper.Svagheter finns nog också: dels en pratig-het som dröjt sig kvar från de många ut-bildningstillfällen då materialet i bokenprovats ut, dels en vacklan i målgruppsan-passningen. Är den tilltänkta läsaren erfa-ren journalist eller amatörskribent på ny-börjarstadiet?

Olle Josephson

Vikingarnas språk

År 1643 klagade Stiernhielm över att”vårt gamble mål är kommet i såtiock förgätenheet at nästan ingen

mehr finns, som thet förstår”. Sammaklagan kan nog upprepas i vår tid. Det ärinte många av dagens svenskar som klararav att utan vidare läsa och förstå en runin-skrift. Intresset finns dock. Vid sidan avmedeltiden är vikingatiden den period

som mest fascinerar i dag. För alla intres-serade finns nu en veritabel bibel, Viking-arnas språk (Norstedts, 2004) på intemindre än 522 sidor, författad av en somverkligen kan detta ”gamble mål”, Stock-holmsdocenten Rune Palm.

Han leder oss i spåren av vikingarnaskrigiska och fredliga färder, och vi fårkunskap om seder och myter och framförallt om vikingarnas språk, som alltså lig-ger cirka 36 generationer bakåt. Författa-ren har räknat ut att det för denna tidfinns bevarad en sammanlagd textmassapå omkring 130 000 ord (varav drygt28 000 är från runinskrifterna). Det är juinte något jättematerial precis. Även omdet också finns andra källor, så kan vi ald-rig få reda på allt om detta språk. Men detmesta av det som finns att veta tas upphär, lättsamt men ändå utförligt.

Birgitta Lindgren

Rollspeloch webbplatser

En webbplats, ett rollspel eller ett tv-spel kan inte förstås eller undersökaspå samma sätt som en roman eller en

tidningssida. Analysbegrepp som hyper-text (en grupp av texter som är länkade tillvarandra) eller remediering (förflyttning avstoff mellan olika medier) blir nödvändi-ga.

Sådana analyser finns i antologinMediekulturer, redigerad av Claes-GöranHolmberg och Jan Svensson (Carlssons,2004). Här ger sig ett dussin litteratur-,språk- och kommunikationsvetare i kastmed författarperspektiv i nätdagböcker,

46 SPRÅKVÅRD 4/04

ögonrörelser vid webbtextsläsning ellerberättelsestruktur Eminems rapptexter.Antologitexterna kännetecknas av denakademiska världens teoristyrning, be-greppsdefinierande och notapparater.Tack vare de intressanta undersöknings-objekten blir de ändå stundom underhål-lande.

Olle Josephson

Så kan man skriva

I en skrift med ovanstående titel av Li-lian Perme och Kersti Yula (Ord &Visor, 2004) får man inte bara vanliga

språk- och skrivregler utan även råd omhur man skriver poesi samt vad som hän-der när man får en bok utgiven.

I stort sett är språk- och skrivreglernabra och behändiga i sin korthet, men detfinns en del tokigheter. Några exempel.Fenomenet att skriva isär sammansattaord påstås ”breda ut sig i tal (!) och skrift”.Och valet mellan sin och personligt pro-nomen är inte riktigt så enkelt som detpresenteras.

Birgitta Lindgren

Andraspråket

Ett andraspråk är ett språk som manmåste kunna för att klara sig till var-dags men som man inte har som mo-

dersmål. Ungefär en tiondel av Sverigesbefolkning har alltså svenska som andra-språk. Med tegelstensvolymen Svenskasom andraspråk, redigerad av KennethHyltenstam och Inger Lindberg (Stu-dentlitteratur, 2004), har nu denna svens-ka fått sitt standardverk. Boken består av

25 uppsatser av ungefär lika många för-fattare. Den har tre avdelningar medspråkstrukturella, språksociologiska res-pektive pedagogiska perspektiv. Målgrup-pen är främst högskolestuderande, intesällan på relativt avancerad nivå. Mångabidrag är därför tämligen svårforcerade.Men kvaliteten är genomgående hög ochde kunskaper som förmedlas oundgängli-ga för den som behöver veta något om an-draspråkssvenskan.

Olle Josephson

Svençais

Den som behärskar franska och öns-kar underhållande men föga tillför-litlig läsning kan pröva Toutes les

suédoises s’apellent Ingrid. Les étrangers etleurs mots dans la languge française (”Allasvenskor heter Ingrid. Utlänningarna ochderas ord i franskan.”) av Patrice Louis(Arléa, Paris 2004). Boken rymmer äm-nesmässigt och språkvis ordnade förteck-ningar över lånord i franskan. Ombuds-man, troll och geopolitik (géopolitique) hörtill de få svenska bidragen. Ordlistornavarvas med fnissigt refererade nationalka-raktärsstereotypier: ”finnarna duar helavärlden och dricker mjölk”. Världenslängsta ord uppges vara svenskt: Nord-sterjkustartilleriflygspaningssimulator-anlggningsmaterielunderhallsuppfljssystem-diskussionsinlggfberedelsearbeten. Föga till-förlitligt, som sagt.

Olle Josephson

SPRÅKVÅRD 4/04 47

NOTERAT

I porslinsfabriken

Den ännu ganska skörasamarbetsorganisatio-nen för EU-staternas

språkvårdsinstitutioner,Efnil (European Federationfor National Institutes ofLanguage) höll årskonferensi början av november. Mötetägde rum i den gamlaporslinsfabriken från 1700-talet i Sèvres utanför Paris.

Alla deltagande organisa-tioner bekände sig till detmångspråkiga Europa somomtalas i Efnils målsätt-ningsparagraf. Menmångspråkigheten tolkasolika. För nytillkomnamedlemmar från nya EU-stater handlar det ofta omatt med kraft hävda ett litetbaltiskt eller slavisktnationalspråk mot den ryskasom på ett årtionde förvand-lats från övernationelltförtryckarspråk till stortminoritetsspråk. Maltesis-kan, som är ett semitisktspråk, måste standardiserasså att den kan tas i bruk somoffentligt språk. Företrädareför stora romanska språk villatt deras språk syns och hörssom internationella EU-språk bredvid engelskan.Halvsmå men stabilanationalspråk som de

nordiska framhåller Efnilsroll som relativt anspråkslöstnätverk för erfarenhetsutby-te.

Samarbete är docknödvändigt, även om detibland klirrar en smula ibankettskålarna. Mer omEfnil och Pariskonferensenkan läsas på <www.eurfedling.org>.

Olle Josephson

Språkkrim

Den tredje nordiskaklarspråkskonferensenhölls i Kongsberg i

Norge 5–6 november medNorsk språkråd som värdoch med stöd av Nordensspråkråd.

Det tas utmärkta enskildainitiativ runt om i Nordenför att göra myndighetsspråkoch företagsspråk begripliga-re; på svenska kallar vi detklarspråksarbete. Ochklarspråk i den här meningenär ett begrepp som medmotsvarande uttryck börjarbli vanligt i grannspråken.Hur obegripligt ett medde-lande från en norskaskattemyndighet kan varavisade statssekreterarenYngve Slettholm frånKulturdepartementet medett färskt egenupplevtexempel. Man fick ocksåhöra om hur man på denmyndighet som kämpar motekonomisk brottslighet iNorge bekämpar språkkrim,alltså brott mot reglerna förförståelig norska.

Men i de flesta ländersaknas ett organ som tar ettövergripande ansvar förklarspråksarbetet ochbedriver det kontinuerligt. ISverige är vi lyckligt lottadesom har Klarspråksgruppen,placerad i regeringskansliet,och språkvårdare på mångamyndigheter. Just varansvaret skulle ligga – påspråknämnderna eller iregeringskansliet – var maninte helt enig om påkonferensen. Och även omSverige nu är bäst påområdet, så kan vi inte lutaoss tillbaka.

Föredragen kommer attpubliceras i en rapport.

Birgitta Lindgren

Dyrare Språkvård

Vi måste höja prenume-rantpriset på Språk-vård från 2005.

Privatpersoner betalar 150kr för en helårsprenumera-tion och företag ochinstitutioner 190 kr. Det ärtråkigt, men nödvändigt föratt inte Svenska språknämn-den ska få allvarliga ekono-miska problem.

Tolkad Göran

Svenska regeringstjänste-män och politiker i EUhar ju gjort sig ryktbara

för att hellre vilja låta sigtolkas från engelska än frånsvenska. Men ibland blir det

48 SPRÅKVÅRD 4/04

”Vi vädjar till regeringenatt snarast omsätta idéeroch förslag från Mål i muni praktisk handling.”

stopp. Göran Persson mötteJacques Chirac i Paris 18oktober. Han tänkte talaengelska, men Chirac togsom en självklarhet att detskulle talas franska ochsvenska. På pressträffenefteråt fortsatte Persson medsvenska av bara farten. Hankanske märkte att han ficksagt det han ville säga, intebara det han kunde säga.

Olle Josephson

Det knepige adjektivet

Nye utrikesministernLaila Freivalds ochlilla Anton, eller

tvärtom: nya utrikesministernoch lille Anton? Ja, mångagrubblar över adjektivets e-och a-ändelser. Under årethar Språknämnden mottagittre intressanta examensarbe-ten i ämnet: MarianneStenlunds Det hjälpsammebiträdet från Uppsalauniversitet, MathiasTistelgrens Det vilsnestatsrådet och den förstakonungen från Göteborgsuniversitet och AnnaRingbergs Den onde, den godeoch den fule från Stockholmsuniversitet. Stenlund ochTistelgren har ställtenkätfrågor med exempel-meningar till 61 respektive91 personer. Ringberg harlåtit 97 gymnasisteröversätta en text frånengelska med fraser som”The old servant, the dumband tired Nikolaj” och sett

vilken form som valts.Resultaten är svårtydbara

och motstridiga i alla treundersökningarna. Å enasidan kan det finnas entendens att allmänt bruka e-formen vid syftning påperson, å andra sidan villmånga undvika e-formenöver huvud taget. Geografiskhemvist spelar mindreroll. Däremot tycksstilistiska hänsyn varaviktiga; andelen e-former ökar när ettformellare stilläge ärför handen.

Bruket vacklar, kanman alltså lugntsammanfatta. Densom vill ha enrekommendation kan läsa iSvenska skrivregler elleruppsöka databasen Frågelå-dan på nämndens webbplats.Ett tips: det går nästan alltidbra med a-form.

Olle Josephson

Språkpolitiken

I förra numret kunde visorgset rapportera attregeringen dröjer med att

lägga fram en språkpolitiskproposition utifrån utred-ningen Mål i mun. Ingetnytt har heller hörts i dennafråga från nya kombineradeutbildnings- och kulturmi-nistern Pagrotsky.

Däremot har ett sjuttiotalav Sveriges ledande språkve-tare och språkvårdare ilsknattill, och med dem organisa-tioner som Svenska Akade-

mien, Terminologicentrumoch Språknämnden. Alla harundertecknat ett upprop tillregeringen med krav påhandling. Vi citerar:

”Språksituationen iSverige har de senasteårtiondena genomgått storaförändringar. Samhälletsinternationalisering,

engelskans roll, de månganya modersmålen i Sverige,den nya tekniken och destarkt ökade kraven på läs-och skrivfärdigheter kräverövergripande och långsiktigspråkpolitik av helt annatslag än hittills. Ju längre detdröjer, desto större blir deproblem som förr ellersenare måste angripas.

Det handlingsprogram försvenska språket som denparlamentariskt tillsattakommittén presenterade isitt betänkande mottogsmycket positivt, både iSverige och internationellt.Under ett par år har Sverigei Norden och Europa tackvare utredningens förslagframstått som en förebild;den ställningen hotar nu attförbytas till sin motsats,eftersom utredningensintentioner inte förverkligas.

SPRÅKVÅRD 4/04 49

47 procent av alla manligaLO-medlemmar i åldern18–29 år har inte läst enenda bok under 2003.

Undertecknade har iblandskilda synpunkter påenskilda förslag i betänkan-det, men är eniga om att deti många stycken anvisarutmärkta riktlinjer förspråkpolitik och språkvård.Vi vädjar därför till regering-en att snarast möjligtomsätta idéer och förslagfrån Mål i mun i praktiskhandling.”

Olle Josephson

Finlandssvenska

Det är bara medtillräckligt mångaspråkliga särarter –

eller avarter! – som manskapar en tillräckligt starkspråkmiljö.” Det sadeförfattaren Kjell Westö påen stor konferens i Åbo omfinlandssvenskans framtidden 19 oktober. Därmedsatte han fingret på finlands-svenskans problem. Omsvenskan i Finland med sina300 000 modersmålstalareska förbli livskraftig måsteden fortleva inte bara somvälansat skriftspråk utan irockmusik, idrottshallar ochmatlagningskurser.

Somliga konferensdeltaga-re kunde tolka Westösuttalande som en doldpolemik med brodern,översättaren Mårten Westö,som argumenterat för attfinlandssvenskt skriftspråk ihuvudsak bör följa sammanormer som sverigesvensktstandardspråk. Det är ocksåden finlandssvenska

språkvårdens ståndpunkt,medan vissa finländaremenar att finlandssvenskanska vara ett alldeles egetspråk.

Nu är nog brödernaöverens. Kjell försvarade sinrätt att använda finskpåver-kad Helsingforsslangsvenskasom litteraturspråk men villeockså ha ett stabilt standard-språk: ”Det språkligaegensinnet måste bygga påstudier och kunskap.”

Olle Josephson

Europeisering

Bokmomsen sänktesfrån 25 till 6 procentför ett par år sedan.

Det har lett till ökatbokläsande, men bara i deövre samhällsskikten. Enfärsk LO-rapport visar att

47 procent av alla manligaLO-medlemmar i åldern18–29 år inte läst en endabok under 2003. År 1999var motsvarande siffra 35procent, 1991 33 procent.

Siffrorna diskuterades påen kulturkonferens med

LO-folk på Brunnsvik 25–27 oktober. Vi går mot eneuropeisering av kulturlivet,sade ABF-ordförandenKarl-Petter Thorwaldsson.Det innebär vidgade klyftormellan kulturella storkonsu-menter i välutbildadebefolkningsgrupper och denstora majoriteten somkommer längre bort från denkultur som räknas. Förspråkfärdigheterna i svenskavore en sådan utvecklingkatastrofal.

Olle Josephson

Skolan

Skolverkets nationellautvärdering av grund-skolan, som publicera-

des 28 oktober, gav storarubriker: eleverna läser ochskriver sämre än förut.

Men läs ordentligt!Elevernasuppsatser är likabra som 1992, ochförmågan attmuntligt presen-tera ett stoff ansesha förbättrats.Men de är sämrepå att läsa ochförstå längretexter. Och deläser inte texter

inom lika många olikagenrer som för tio år sedan.Framför allt ökar skillnadeni läsvanor och läsförmågamellan starka och svagaelever. Det är illa nog.

Olle Josephson

”

50 SPRÅKVÅRD 4/04

40:e årgången ISSN 0038-8440Redaktör och ansvarig utgivare: Olle JosephsonRedaktionssekreterare: Birgitta LindgrenAnnonser i Språkvård: 08-442 42 00Prenumerationspris för år 2005 (4 nummer) vid prenumeration direkt hos nämnden:för privatpersoner 150 krför företag och övriga 190 kr (utlandet 200 kr)Prenumeration genom expeditionen eller pg 197475-7, Svenska språknämndenRedaktion och expedition: Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholmtfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15E-post: expedition@spraknamnden.se (för beställning);info@spraknamnden.se (för språkfrågor och synpunkter på Språkvård)Språknämnden på Internet: <www. spraknamnden.se> eller <www.språknämnden.se>Telefonrådgivning (vard. 9-12): 08-442 42 10Tryck: Skogs Rulloffset, Trelleborg 2004

Svenska språknämnden är sammansattav representanter för olika organisa-tioner med intresse för svenska språ-

ket och svensk språkvård. Ordförande ärprofessor Mats Thelander och sekreteraredocent Olle Josephson, tillika förestånda-re för sekretariatet.

Nämnden har till uppgift att följa detsvenska språkets utveckling i tal ochskrift, att bedriva språkvård och även attstärka den nordiska språkgemenskapen.Det dagliga arbetet utförs vid nämndenssekretariat av tio personer, varav sju språk-vetare.

Nämndens skriftserie omfattar för när-varande 91 nummer. Några av de senastutgivna är:

91 Olle Josephson: Ju. Ifrågasattasjälvklarheter om svenskan, engelskan ochalla andra språk i Sverige (2004)

90 Roger Hansson m.fl: Språk och skrifti Europa (2004)

89 Engelskan i Sverige (2004)88 Eva Brylla: Förnamn i Sverige

(2004)82 Svenska skrivregler (2000).Språknämnden ger också ut ordböcker

och ordlistor såsom Svenskt språkbruk(2003), Svenska språknämndens uttalsord-bok (2003) och Svensk skolordlista (2004).

För närmare information se <www.spraknamnden.se> eller <www. språk-nämnden.se>.

SVENSKA SPRÅKNÄMNDEN

SPRÅKVÅRD 4/04 51

52 SPRÅKVÅRD 4/04

Tack till

Dagens IndustriExpressen

Göteborgs-PostenICA-kuriren

KristianstadsbladetNya Wermlands-Tidningen

Prima Vista – Företagsuniversitetet ABSveriges Television AB

Sydsvenska DagbladetTrelleborgs Allehanda

Upsala Nya TidningYstads Allehanda

som ger generöst ekonomiskt stödtill Språknämndens verksamhet.

POSTTIDNING B Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholm