Tänka-Göra-Reflektera
-
Upload
maria-oesth -
Category
Documents
-
view
215 -
download
1
description
Transcript of Tänka-Göra-Reflektera
Röster från ett regionalt utvecklingsprojekt.
Tänka Göra ReflekteraTänka Göra Reflektera
Intervjuer av Gunilla Kindstrand.
4 5
Ett klimat som är komplext, oförutsägbart. Ett förhåll-
ningssätt som är utforskande och experimenterade.
Hur förhåller man sig till det faktum att de villkor som
skapar trygghet i det administrativa systemet inte alltid
möter upp människors önskemål, behov och drömmar
som är källan till innovation och förädling?
Tänka – Göra – Reflektera blev vår metod.
De svar vi närmar oss är egentligen detsamma som
frågan: Hur ska vi göra?
Att prova ställa den frågan i varje ny situation. I varje
nytt sammanhang. Och hur gör vi det tillsammans i sam-
skapande processer? Från storskalig samhällsutveckling
till konkreta case på mikronivå.
Tänka – Göra – Reflektera.
Hur gjorde vi? Vi bad en av landets främsta kultur-
journalister hjälpa oss ställa frågorna utifrån sitt perspektiv.
En redaktör, en byråkrat, en designer, en musiker, en
regissör.
Här är våra reflektioner...
Charlotta Netsman, Anna Beminge Linde, David Lindeby,
Stefan Jansson, Theresia Holmstedt-Jensen, Maj 2011
Förord
Syftet med den här boken är inte att tala om vad vi gjort
inom ramarna för KKN-projektet (Kulturella och Kreativa
Näringar) som varit ett samarbete i två år mellan Dalarna,
Värmland och Gävleborg.
Den fråga som leder vidare och som cirkulerat genom
våra diskussioner och löpt som en röd tråd genom alla
möten med människor vi haft i det här projektet är
snarare hur vi ska göra.
Hur ser en modern projektledarroll ut?
Hur skapar man effektivare resultat av de ekonomiska
och kunskapsmässiga investeringar som på sikt bygger
den mjuka infrastrukturen som behövs för internationell
konkurrenskraft?
Hur skapar man förutsättningar för samhandling,
förnyelse och ”ett göra” bortom ideologisk retorik,
detaljerade redovisningskrav och byråkratiska strukturer?
Förord
6 7
Uppdraget att stärka de kulturella och kreativa
näringarna (KKN) sker i gränssnittet mellan kultur-
politik och näringslivspolitik. Det är två politikområden
med ytterst olika förutsättningar och mandat. Beskriv
med några korta ord din inställning till uppdraget.
Det handlar om att utforska något nytt och vara ödmjuk
inför lärandet. Vi försöker undvika den fluffiga retoriken,
och göra verkstad istället. Vi är en brygga mellan två fält
som tidigare inte haft utbyte med varandra. Det är en
otroligt spännande process att vara med i.
Du har en yrkesbakgrund som bland annat
redaktör, kulturbyråkrat och trädgårdsmästare.
Hur präglar det ditt sätt att lägga upp arbetet?
Trädgårdsmästarens erfarenheter är användbara
på ett sätt jag inte anade.
Charlotta NetsmanCharlotta Netsman
Charlotta Netsman, projektledare KKN Gävleborg [redaktör, trädgårdsmästare, kulturstrateg]
8 9
ställen var det första gången de två cheferna satt tillsam-
mans! De hade alltså aldrig tidigare haft ett gemensamt
ärende, trots att cirka sju procent av arbetskraften i länet
jobbar inom KKN. Det ger en bild av var vi började.
Nu har mer än hälften av kommunerna nappat på
vårt erbjudande om samfinansiering och genomfört olika
aktiviteter för den här målgruppen i samverkan mellan
kultur- och näringslivsenheterna.
KKN har fallit mellan stolarna på de organisationer
som har till uppgift att stötta företagarna.. Kultursektorn
är av tradition inte betraktad som näring. Kulturarbetarna
har inte sökt sig till näringslivets organisationer och säl-
lan blivit uppsökta. För att överbrygga det glappet har
vi initierat två större satsningar tillsammans med Almi.
”Framtidens företagande” som var en seminarieserie
för banker, företagsrådgivare, kommunernas kultur- och
näringslivschefer mfl. i alla våra tre län. Den genomfördes
av Emma Stenström och Tobias Nielsén som också skrev
en förstudie åt oss ”Gungor och karuseller”. Almi Gävle-
borg driver också projektet ”Affärsdesign KKN” som vi
varit med och jobbat fram. Exemplet med Almi berättar
om hur vi har jobbat här: vi skapar inte nya, överlagrande
Lars Krantz på Wij trädgårdar i Ockelbo brukar säga att
”Vi odlar inte växter, vi odlar jorden”. Tankemodellen
går att överföra till KKN. Vi måste skapa en jordmån, en
sorts ekologiskt system, för de aktörer som vill finnas i
sektorn. Då handlar det inte om tillfälliga insatser, utan
om ett system, en infrastruktur, som fungerar. I dag är de
flesta i kultursektorn projekttrötta. De tvingas basera sin
försörjning på kortsiktiga bidrag och har svårt att få
hållbarhet i sitt yrkesliv. Vi måste bort från projektrytmen,
för den lägger fokus på det tillfälliga, istället för på poten-
tialen hos dem som är själva förutsättningen för verk-
samheten. Vi ska inte staga upp sektorn med tillfälliga
hjälpmedel utan skapa en jordmån så att aktörerna blir
starkare och kan göra sina val utifrån bättre förutsättningar.
Gävleborg är en region som fortfarande hämtar
många av sina självbilder och politiska attityder
från en gammaldags industriepok som vi är på
väg att lämna. Vad ger det för särskilda
utmaningar för dig i ditt uppdrag?
Jag började med att åka till alla tio kommunerna för att
möta deras näringslivschefer och kulturchefer. På flera
10 11
Initiativet kom från internationellt välkända filmklipparen
Håkan Karlsson som har sin bas i Kilafors. Som det ser ut
nu kommer Galaxens nätverksbygge att backas upp med
bidrag på cirka 9 miljoner, bland annat från EU. Här är den
fiberoptiska infrastruktur och kompetens som Gävleborg
under åren byggt upp en förutsättning för verksamheten.
Galaxen har en stark förankring i kommunerna, men
verkar på en internationell marknad. Här ser man en
tydlig potential, som kan göra stor skillnad i framtidens
Gävleborg.
Värde kan mätas på många vis, inte bara ekonomiskt.
Tillväxt handlar inte bara om fler kronor, utan också
om sociala samhällsdimensioner. Får de aspekterna
plats i ett KKN-projekt?
Ja, det tycker jag. Och här finns en enorm potential vare
sig man talar hållbar utveckling, attraktionskraft, ledarskap,
delaktighet, arbetsmiljö, hälsa… listan kan göras lång.
Det var en av de frågor kommunerna ville ha stöd från
regionalt håll med för det är ibland svårt att räkna hem
och det finns många känsliga punkter. Vi som jobbar med
det här måste vara beredda att ställa de jobbiga frågorna.
strukturer, utan försöker hitta metoder att bättre använda
de resurser som finns. Vi bygger inget eget ”varumärke”.
Resultatet av vårt jobb syns alltså inte i vår egen organi-
sation utan i andra organisationer.
Jag tror att vår region just nu är redo att förändra både
identitet och självbilder, att ta steg för steg ut från det du
kallar den gamla industriepoken. Regionens företagsinku-
bator, Movexum utsåg nyligen ett designföretag till årets
tillväxtföretag. Det sänder signaler om att något är på väg
att förändras.
Ligger det ett dilemma i att ni är hänvisade till lokal,
regional nivå, fastän sektorn i sig är intrikat invävd i
europeiska, och globala sammanhang?
De allra flesta KKN-verksamheter måste finnas på många
nivåer. Det mest omfattande projekt vi engagerat oss i
är ”Galaxen” där det lokala och det internationella finns
närvarande samtidigt. ”Galaxen” är ett projekt och en
nystartad förening som arbetar för att göra Gävleborg
till ett centrum för postproduktionen inom film – inte för
inspelningarna som så många redan krigar om att få.
Det är alltså ett projekt som handlar om en hel bransch.
12 13
de här frågorna får ofta kritik från traditionalisterna inom
kultursektorn. Det finns djupt rotade föreställningar om
att statliga bidrag har högre status än andra pengar. Det
kanske inte handlar om att välja antingen eller utan mer
om ”gungor och karuseller”…
Jag ser det här uppdraget som en mycket konkret,
och faktiskt helt okontroversiell fråga.
Eftersom jag är helt fångad av det just nu kan jag
inte låta bli att dra paralleller till iPhone-appen ”Plants
vs Zombies” som är ett av världens populäraste spel.
Det går ut på att zombier vill komma in din trädgård, för
att sedan ta sig in i ditt hem - och försöka äta sig in i din
hjärna. Du kan bara skydda dig mot deras angrepp ge-
nom att odla blommor med olika förmågor att ta kål på
zombierna i din trädgård. Det gäller att välja rätt blom-
mor, och samla så mycket solljus att de överlever. Det
är vad vardagen i KKN-projektet går ut på: att odla sin
trädgård; att utrusta och samla solljus till det som växer
och gör livet rikare.
Kommer institutionerna och KKN att kunna arbeta ihop
framöver och skapa nya tjänster och verksamheter – eller
riskerar vi i så fall att rasera känsliga infrastrukturer som
kulturpolitiken byggt upp? Finns det ändå samhällsvinster
att göra? Hur ska i så fall avtalen se ut?
I Gävleborg finns av tradition ett starkt och rikt fören-
ingsliv på kultursidan. Men många föreningar har idag en
tynande ekonomi och engagemanget minskar. Kan man
koppla föreningsengagemang till kulturellt företagande?
Det visade sig att det fanns lyckade exempel inom
musiklivet och tillsammans med den aktuella kommunen
har vi gett de aktörerna i uppdrag att beskriva sin arbets-
modell i en förstudie som kommer presenteras i vår.
Du har haft många uppdrag som projekt- och
processledare. Finns det en personlig drivkraft
just i det här uppdraget?
Ja. Konstnärer och kulturarbetare, alltså den yrkeskår
som skapar utrymme för samhällsförändring, för empati,
humanism, demokrati… har sämst löner, usla villkor
och förväntas ofta jobba gratis… Det är för mig djupt
upprörande. Samtidigt är det svårt. Vi som jobbar med
14 15
Du är inte bara KKN-ansvarig, utan sitter också på
andra strategiska positioner inom regionförvaltningen.
Vad gör det för skillnad för KKN-frågorna?
Jag tror det har en stor betydelse. KKN-tänkandet letar
sig på ett naturligt sätt in i andra diskussioner. Det har
betydelse för regionens förståelse för den här sektorn,
också på sikt. KKN är något relativt nytt för den regionala
nivån och för några år sedan fanns en tydlig skepsis mot
det här området, både bland politiker och tjänstemän.
Vi har jobbat medvetet för att få bort den - och lyckats,
så vitt jag kan bedöma.
Idag märks en tydlig glädje över det vi gör. Hållningen
är öppen och vi har mandat att forma uppdraget vartefter.
Anna Beminge LindeAnna Beminge Linde
Anna Beminge Linde, utvecklingsstrateg, Region Gävleborg, projektledare KKN Gävleborg [samhällsvetare]
16 17
företagare, utan att skapa förutsättningar för dem som
eventuellt vill bli det. Slöjden har en attraktionskraft
för regionerna som vi hittills lyckats frilägga bara till en
liten del. Det här är ett långsamt samtal och en långsam
inventering av resurserna där vi måste ha med oss de
aktörer som finns.
Slöjden är fortfarande starkt inskriven i ett annat
system, det statliga och landstingsekonomiska,
som garanterar slöjdkonsulenternas arbete.
…och där finns det mindre och mindre pengar att hämta.
Vi samarbetar nära länskulturen och slöjdkonsulenterna
med KKN-frågorna, det perspektivet har förmåga att bryta
upp gamla nätverk och skapa nya. Jag tror att slöjdsek-
torn måste omdefiniera sig för att kunna utvecklas. Det
går inte att koppla sina värden så hårt till det museala
tänkandet längre. Det är viktigt att komma ihåg att tillväxt
kanske inte kan ske i varje bransch, men lätt tar fart i mö-
tet mellan branscher. Senast vi samtalade om detta sa en
slöjdkonsulent något som satte kunnandet och den långa
värdekedjan på sin spets: ”Tänk dig den här konferensen
utan textilier.
Den nya öppna hållningen finns sannolikt hos många
aktörer också. Somliga av dem som ni jobbar med är
nya projektansökare. Hur påverkar det ditt jobb?
Ett vanligt misstag är att projektmedlen ses som bidrag,
för den här sektorn har varit starkt bidragsanknuten så
länge. Men ett KKN-projekt måste känna till de prioritera-
de områden som region Gävleborg har. Allt vi engagerar
oss i på regional nivå måste förhålla sig till den regionala
utvecklingsplanen. Där behöver vi vara extra tydliga.
Det är också viktigt att betona att riktiga avslut på
projekten krävs.
Vi måste ofta upprepa att den här verksamheten
syftar till tillväxt, och att det är entreprenörskap, innova-
tioner, nya mötesplatser det handlar om, inte finansiering
i allmänhet. Projektet KKN har i sig inga medel att dela ut.
Slöjden är en komplext område som bär på starka
identitetsmarkörer och historiskt arv. Genom åren har
många försökt göra slöjden lönsam, men misslyckats.
Finns det större möjligheter nu?
Slöjden är väldigt spännande – och har extremt stora
behov. Det handlar förstås inte om att göra slöjdare till
18 19
Vad är nyckelfrågan för KKN?
Att överbrygga vallgravarna mellan olika aktörer som
är involverade i branschen. Vi som är projektledare i
Värmland, Gävleborg och Dalarna är alla gränsgångare
och kan därför bygga nya relationer mellan regioner,
företag, högskolor och universitet…
Tjocka pappersrapporter är inget för mig. Jag lägger
inte störst prioritet på rapporter i textformat då det ofta
tar för mycket dyrbar tid att läsa och analysera. Istället
har jag i projektet ofta paketerat mina case och processer
i digitala, pedagogiska och spridbara multimediala presen-
tationer. Jag vill ta tag i tillämpningen och våga utveckla
nya tankegångar och relationer.
För en tid sedan träffade jag en av världens genom
tiderna bästa ishockeyspelare, Håkan Loob.
David LindebyDavid Lindeby
Tänk dig hur konferensrummet, matsalen, hotellrecep-
tionen skulle se ut! Tänk dig hur vi skulle te oss – nakna,
eller kanske insvepta i plastsäckar? Den repliken fick oss
att tänka på möjligheterna.
Varför är det viktigt att ett kulturarv blir en
kulturell/kreativ näring?
Därför att det är en intressant gränsnäring som knyter
ihop funktion och attraktionskraft. Dessutom är det en
rättvisefråga. Även om det är en tung och till vissa delar
gammaldags sektor, ska slöjdarna ha samma möjligheter
som andra att bli entreprenörer - om de vill. Att de inte
automatiskt känner sig hänvisade till kultur- och fritids-
förvaltningen på kommunen när de har ett projekt, utan
känner sig lika välkomna till t ex Almi.
Vad är kvalitet i ett KKN-projekt?
Att det blir långvarigt och så stabilt som möjligt, och
att det genomförs seriöst. Att det inte förekommer
misshushållning med resurser. Att man gör halt om
det visar sig vara på väg åt fel håll, och att man då
förmår göra ett omtag.
20 21
Det var på en masterutbildning på Karlstad universitet
som vi engagerat oss i. Det framgick omedelbart att
idrottens och akademins världar är mycket ovana att
mötas på lika villkor. Är det inte märkligt? Håkan Loob
är vd i Färjestad BK som omsätter flera hundra miljoner
i Värmland, men känner sig inte självklart hemma på
regionens universitet. Det säger något om hur effektiva
vallgravarna varit.
Ni projektledare har alla era egna tolkningar av
uppdraget. Är det klokt att era egna kompetenser
får styra projektens inriktning?
Ja, det är ju på dem vi är rekryterade. Jag har två
grundidentiteter; skogsägarens och designerns.
Som skogsägare har jag resurshushållning som en själv-
klar grund, för att bruka skog handlar om att förvalta och
förädla för nästa generation. Från designervärlden hämtar
jag min kunskap om processer och brukarperspektiv.
Design visar att innovativa processer aldrig är rätlinjiga
utan snarast iterativa, det vill säga man återkopplar och
bearbetar erfarenheter och kunskap om och om igen. David Lindeby, projektledare KKN Värmland [designer, entreprenör]
22 23
processer som sedan öppet ska spridas till andra
kommuner och regioner.
Syftet är att bidra till att forma framtiden i skärnings-
punkterna mellan kultur, besöksnäring och näringsliv.
Modell A är ett system av referensgrupper, företagsnät-
verk, forskning, management, aktiviteter… för att under-
söka var samverkansvinsterna kan uppstå. Arvika har levt
gott på både sitt industri- och kulturarv sedan 100 år, men
den stora frågan är vad man ska leva på de nästkommande
100 åren? Räcker dagens arv och strukturer? Jag tror inte
det, något nytt måste börja byggas upp fast med bibehål-
len koppling till historien.
Arvika har nu ett läge att kraftsamla för en profil
och bygga upp en attraktiv plats för både företag och
människor.
I framtiden kommer det lokala att få betydligt större
betydelse. De platser/städer som vet sitt värde och har en
profil att kommunicera till valda målgrupper, kommer att
vara goda livsmiljöer och starka varumärken.
Många av företagen inom KKN har ett traditionellt för-
hållande till kunden, dvs de säljer produkter eller tjänster.
Sverige anses ha en av Europas sämsta projekt-
kulturer. En stor del av energin och pengarna
faller så att säga på hälleberget. Varför är det så?
Vi har ett system som lägger stort ansvar på tjänstemän-
nen, och det har skapat en förtryckande rädslokultur.
Jag ser det som ett stort problem att vi i projekten måste
redogöra för exakt vad, varför och hur, samt vad det hela
ska mynna ut i. För mig är det absolut inte vägen till
förändring, förnyelse - och ytterst innovation. Hur ska
man kunna skapa det nya om det redan från början
krävs en exakt beskrivning på vad man vill ha?
I vissa länder ligger ansvaret för EU-projekten på
högre politisk nivå vilket ger djärvare projekt och betydligt
mer pengar. I Sverige är konsensuskulturen stark på alla
nivåer och skapar en extrem tröghet i systemet.
Till skillnad från de andra projektledarna,
som arbetat med alla kommuner, hela branscher,
fördjupande statistik etc, har du valt att fokusera
på en kommun: Arvika. Varför?
Vi har lagt en av våra större satsningar där. Det är en
kraftsamling för att bygga ny kunskap, nya verktyg och
24 25
Hur har du förhållit dig till kärnkulturens aktörer –
konstnärer, författare, skådespelare, m fl?
Den delen av kulturen är inte min egentliga
hemmaplan men det första jag gjorde i projektet
var att bjuda in dessa aktörer till en gemensam
dialogkonferens.
Värmland baserar så stor del av sin identitet och
historia på kultur: Selma Lagerlöf, Göran Tunström,
Gustaf Fröding, musik, dans… Via hundra nyckelpersoner
gjorde jag en nulägesanalys. Då blev det väldigt tydligt
att vi inte sett värdet i att mera strategiskt involvera
KKN för att skapa modernare bilder av våra platser och
regioner.
Kärnkulturen har ett mycket större värde än vad vi
vill inse. Kulturen är inte bara en ekonomisk potential,
utan framför allt kärnan för livskvalitet, hälsa, demokrati,
välbefinnande.
Historien lär oss att det är konstnärer som gått före
och visat vägen när samhället har förändrats. Konsten
och kulturen är som en sol, och med hjälp av solens
strålar kan vi utvinna energi. Det vore oklokt att i den
processen ifrågasätta själva källan.
Hur påverkas branschen av företeelser som”
Do It Yourself”, eller ”crowdsourcing”, dvs
modeller där konsumenten/publiken har en mer
aktiv och påverkande roll?
I min värld kallas det ”samskapande” och det finns
viktiga nya kunskaper och teorier om hur innovation kan
åstadkommas genom att kunden blir mer deltagande och
drivande. I samskapandet är konsumenten med i
produkt- och tjänsteutvecklingen.
Samskapandet är en viktig del av Modell A och jag
blev faktiskt förbryllad när det visade sig att man på
statliga myndigheter inte hört talas om begreppet och
önskade förtydliganden av oss.
Efter lågkonjunkturen på 1990-talet växte det, framför
allt i storstäderna, fram kreativa hubbar över yrkesgrän-
serna. Arkitekter, IT-företag, mediaföretag och restau-
ranger mötte varandra i gemensamma idékoncept och
KKN-företag. Nya kopplingar kring t ex festivaler uppstod
organiskt. Det har öppnat för en mycket bredare fråge-
ställning om vikten av att befrämja glädjen i att testa och
utveckla ur ett gemensamt och samskapande perspektiv.
I den här branschen ska man inte spola banan för väl.
26 27
Hur skulle du vilja karaktärisera dig själv
som projektledare?
Jag vill försöka förstå hur saker och ting fungerar.
Kanske har det med min bakgrund att göra.
Inom KKN-området är det en tillgång att kunna ställa
obekväma frågor. Här finns så många osynliga revir.
Statens KKN-satsning hittills består av en omfördelning
på 73 miljoner i budgeten. Det kan inte kallas annat än
småsmulor, men det har väckt upp en våg av diskussio-
ner kring kulturella hierarkier och mjuka värderingar.
Jag har varit tydlig med att det är krasst företagseko-
nomiska principer jag valt att arbeta utifrån. Uppdraget är
att hjälpa KKN-företagen att växa, och jag jobbar med ett
kommersiellt perspektiv. Eftersom vi varit två projektle-
dare i Dalarna har vi kunnat dela upp fältet.
Stefan JanssonStefan Jansson
I linje med ditt resonemang borde väl i så fall en del
av KKN-branschens pengar gå tillbaka till kärnkulturen
- till de verksamma konstnärerna och institutionerna?
Näraliggande resonemang förs redan. Häromdagen
talade jag med en regional betydande företagsledare
inom handel, som ville utveckla sitt företags relation
och varumärkessamarbete gentemot kulturen. Han
hade konstaterat att sponsring av idrott inte gav till-
räckligt i utbyte längre. Han frågade: Hur fungerar och
ser kulturens värld ut? Hur kan min personal eller mina
kunder ta del av kultur i ett bredare perspektiv. Han var
intresserad på ett gränsöverskridande, långsiktigt vis.
Vad är det viktigaste erfarenheten du gjort
som projektledare inom KKN?
Att rörlighet, flexibilitet och att våga tänka nytt är
ytterst nödvändigt för att kunna fånga upp möjligheter
och bygga relationer.
Jag har känt mig lite som en flugfiskare som
förberett dagarna ytterst noga beroende på väder,
vind och vatten. Målet har varit rätt bete, rätt
presenterat, på rätt plats.
28 29
Theresia Holmstedt Jensen har tagit hand om det som
haft mer institutionell och offentlig kulturanknytning.
Jag har i detta uppdrag ej tagit ställning i diskussioner
om konstens egenvärde, om kulturella värdekedjor, etc,
eftersom ingen kan se eller ta på dem, det är svårt att i
ett företagsekonomiskt perspektiv analysera eller kvali-
tetsbedöma dem.
Har det fungerat att i projektledarrollen stänga
kulturens ”mjuka värden” ute?
Jag är medveten om att det i vissa fall är mera gynnsamt
för kulturföretagen att åberopa de mjuka värdena när
de vill utvecklas. Det blir då en annan process där ut-
gångspunkterna är att värdera olika former av ”Goodwill-
värden” och på så vis möjliggöra finansieringsformer.
Jag menar att det blir ett annat sätt att arbeta och har i
KKN-projektet avgränsat arbetet för att åstadkomma nya
insikter i traditionellt företagarperspektiv.
Jag har jobbat med tydliga företagsekonomiska ut-
gångspunkter för att hålla rågångarna tydliga. Därför har
jag inte behövt komma i konflikt med det andra sättet att
se på kultur och kreativitet.Stefan Jansson, projektledare KKN Dalarna [historiker, entreprenör, musiker]
30 31
KKN hade stor medvind där fram tills för två år sedan, då
metallpriserna gick upp igen. Nu ska gruvorna öppnas
och stålnäringen vill satsa. Det kan leda till ett minskat
intresse för KKN, som ännu inte lyckats tydliggöra för
politikerna att det är en bransch att lita på.
KKN-världen har relativt snabbt utvecklat ett sorts
”internspråk” av förkortningar och trendord. Språk-
frågan är extra intressant när det gäller KKN, efter-
som det är en bransch som till stor del är beroende
av berättelser - om en produkt, en ort, ett varumärke
…det är auraproduktionen som i förlängningen ska
skapa attraktivitet.
Fast storytelling finns i de flesta branscher i dag. Leve-
ranssäkerhet, kvalitet, prisgaranti och liknande räknas nu-
mera som självklara hygienfaktorer. Men för att sälja allt
detta behöver du omge varan med en attraktiv historia.
Storytelling är egentligen inte utmärkande för KKN.
Vilket område har du prioriterat?
Musiken, eftersom den har så stark förankring i regionen.
Många aktörer har kort kommersiell närvaro, i form av
Det finns givetvis inget som hindrar ett KKN-företag
från att ta både rena ekonomiska initiativ och samtidigt
manövrera utifrån mjuka värden. Men man måste kunna
artikulera vad man lutar sig på. Idag havvlar många före-
tag mellan bägge och det fungerar sällan framgångsrikt.
Finns det fördelar med att ni projektledare i Dalarna,
Värmland, Gävleborg har så olika bakgrunder?
Ja, vi har så diametralt olika infallsvinklar att det har lett
till väldigt skarpa diskussioner. Mina frågor sätter deras
perspektiv på spel, och tvärtom. Det har verkligen gynnat
det samlade projektet och jag har stor respekt för mina
projektledarkollegors gedigna kompetens.
Vad karaktäriserar förutsättningarna för kulturella och
kreativa näringar i Dalarna?
Det finns en viss lyhördhet för KKN här, eftersom det
är så täta kopplingar till besöksnäringen. Precis som på
många andra ställen i världen måste vi hitta nya sätt att
försörja oss, när industrierna läggs ner. Jag har bland an-
nat varit i Newcastle, Mannheim och Polen och studerat
det lyft de gjort via KKN där. Men ekonomin är komplex.
32 33
Ett av de stora problemen är att projekten ofta blir för
löst riggade i början. De drivs inte av tydligt ställda frågor.
Det är på sätt och vis förståeligt att det blir så, för så fort
EU-pengar är inblandade måste projekten skrivas så öppet
som möjligt eftersom EU:s redovisningssystem är extremt
detaljerat och varje avvikelse från ursprungsplanen kan
leda till ekonomiska kallduschar. Eftersom projekten inte
kan – och får – ingå i projektägarens ordinarie verksamhet
är det svårt att på ett djupare plan ta tillvara resultaten
– t ex på längre sikt organisera de nätverk som uppstår,
förvalta kunskapsinsikter eller tydligast tillvarata och driva
utvecklingsmöjligheter.
Hur ska det kunna avhjälpas?
Vi måste bli bättre beställare och lära andra att bli bättre
beställare. Vi måste bygga ett system som kan ta tillvara,
förvalta och vidareutveckla kunskaper mera effektivt.
Är det här specifikt för KKN?
Nej, det finns i hela projektvärlden, men i KKN ställs det på
sin spets. Det innebär att vi inom KKN är hänvisade till att
plocka bara de lägst hängande frukterna, vilket är synd.
festivaler, specialevenemang etc… Med hjälp av bland annat
digitala medier kan man förlänga sin exponering flera veckor,
genom förberedande och uppföljande aktiviteter inte minst.
På så vis skapar man fler och längre inkomstperioder. Jag
ordnade workshops och vi gjorde behovsanalyser och ska-
pade systemverktyg för att diskutera värdekedjor etc. Sedan
bildades en ideell förening som ser till att nätverket hålls le-
vande. Här finns många synergieffekter att hämta. Jag menar
att det här området egentligen inte är i behov av så mycket
pengar, utan att det finns en kvardröjande introvert hållning
som hindrar utvecklingen. Många i branschen är vana att
först titta på kassan och sedan på vad de kan göra, och inte
tvärtom. De är ovana att beskriva sig ur ett perspektiv som är
kompatibelt med bankernas, Almis, kundernas… alltså dem
som ska finansiera verksamheten. Det är viktigt att förstå att
finansiären alltid, alltid kommer att fråga ”What´s in it for me?”
Är den regionala nivån den mest
lämpade för KKN-satsningen?
Både ja och nej. Det finns en självklarhet att vara på regional
nivå, men regionförbundsvärlden kräver en enorm uthållighet.
Regionerna är så hårt politiskt styrda att idéerna lätt går under.
34 35
Du är en av dem som vet mest om KKN-sektorns
framväxt i Sverige. Du har varit med och skapat både
viktiga statistiska underlag och sektorns begrepps-
värld. Vad kommer att ske i framtiden i sektorn?
KKN kommer att få allt större plats i politiken och i våra liv.
Kulturen och kreativiteten bär på det unika, och det
unika blir mer och mer värt för oss. Vi lägger redan idag
allt större del av våra inkomster på upplevelser som är
kopplade till kultur och kreativitet. Människor blir mer och
mer intresserade av sin inre utveckling och det kommer
de att vara beredda att betala för.
Via skattsedeln – eller via jobbskatteavdrag
och privat konsumtion?
I framtiden kommer allt mer kultur att betalas
Theresia Holmstedt-JensenTheresia Holmstedt-Jensen
Theresia Holmstedt-Jensen, projektkoordinator, projektledare KKN Dalarna [regissör, producent, affärsrådgivare]
36 37
Bilden av ”den långa svansen” har förändrat många
företagsekonomiska kalkyler. Via internet ökar mark-
naden för smala produkter som tidigare sålde dåligt.
Det sammanlagda värdet av alla småsäljande företag
kan vara lika stort som värdet på en megaindustri.
Hur kan det här resonemanget tillämpas på KKN?
För KKN är effekten av ”den långa svansen” extra viktig,
för också ett litet kulturföretag kan göra väsentlig skill-
nad i en kommun eftersom det kan påverka så många
andra verksamheter. Till skillnad från traditionell basindu-
stri, kräver kulturföretagen sällan stora infrastrukturella
investeringar, och därför kan också små kommuner vara
attraktiva platser att verka på.
När jag läser broschyrer och rapporter om KKN
spårar jag ibland en gammaldags, romantisk syn på
kulturföretagaren, som en hängiven, men impulsiv
och oorganiserad varelse. Det kan till och med anty-
das att kreativiteten och strukturen inte går ihop. Min
erfarenhet är den motsatta: Är det någonstans man
hittar strukturerade kreativa processer och avancerad
arbetsledning så är det just inom kultursektorn.
med ”riktiga pengar”, alltså dem som vi har i våra
plånböcker. Sedan tror och hoppas jag att det
kommer att finnas en sektor av offentligt understödd
kultur som har samma status som forskningen.
Den ska inte ha avkastningskrav på sig, och ingen
ska kräva att den måste dra stor publik, men den
kommer att vara ytterst viktig för oss.
Du har ägnat mycket tid åt att ta fram statistik
och andra underlag kring de kreativa och
kulturella näringarna. Har det varit rätt strategi?
Ja, för det är många som fortfarande underskattar
den här branschen, och därför är det viktigt att ha
hårda basfakta.
Det var först när man inom EU visade sektorns
omfång som KKN fick ett genombrott i politiken.
Då, 2003, kunde man räkna fram att kulturen
omsatte 654 miljarder Euro per år i Europa.
Det jämfördes med biltillverkningsindustrin, som
gick väldigt, väldigt bra på den tiden, men som ändå
bara kom upp till 271 miljarder. (The economy of
culture in Europé IP/06/1564)
38 39
Är det särskilt påtagligt inom de kulturella
och kreativa näringarna?
Ja, och framför allt inom det som jag kallar ”konst-
branschen” inom KKN. Ända fram till 2007 hade vi en
kulturpolitik från 1974, där ett av målen var att kultur-
politiken skulle ”motverka kommersialismens negativa
verkningar”. Jag tror faktiskt att många tolkade det som
att kulturpolitiken i sig själv var till för att motverka själva
kommersialismen.
Var man en erkänd kulturarbetare ville man inte
förknippas med säljande och marknad. De allra flesta kul-
turarbetare har på så sätt, ofrivilligt, subventionerat hela
området genom att ta ut alldeles för låga löner.
Vad fick den gamla kulturpolitiken
för effekt på kulturens status?
Det är intressant att konstatera att den faktiskt inte
ledde till ökad respekt för kultursektorn. Tvärtom.
Om du jämför med USA, ser du att konstnärerna där
har betydligt högre respekt från gemene man. Är du
företagsledare i USA ser du till att ha bra konst på
väggarna. Så är det inte i Sverige. Än.
Jag håller verkligen med dig. Jag arbetade länge som
regissör, bl a i en egen teater. Sedan gick jag över till
offentlig anställning på en näringslivsenhet – och fick
en chock när jag insåg hur svag resultatinriktningen var.
Kultur jobbar nästan alltid med tajta deadlines, och man
håller dem för det mesta.
Men det passar inte alla att vara företagare. Somliga
vill ägna sig åt det de är bra på och slippa allt ”sälj”.
Jag tycker att berättelsen om dalahästen säger något
väsentligt om KKN-världens villkor. I boken ”Dalahästen
från Nusnäs” av Ivar Johansson berättas att de första
dalahästarna var ”onyttiga” leksaker som gjordes på
fritiden, av spillbitar från möbeltillverkningen.
Men så på 1920-talet är det en skicklig trätäljare
som frågar sin granne, handlarn, om han tror att det går
att få avsättning för det som då kallades ”smålands-
hästarna”. ”Snickra du hästar så nog ska jag sälja dom
åt dig!” svarar handlarn. Och där föddes en än idag
viktig KKN-industri. En satsade helhjärtat på att tälja,
och den andre åtog sig att sälja. Mellanhänder, agenter,
kulturmäklare är något som verkligen behövs för att
lyfta KKN området.
40 41
sarkofagen och den kom att väga 15 ton. Den skulle
fraktas från Älvdalen till Gävle för att därifrån skeppas till
Stockholm. Det gick inte att använda hästar för risken
för sättningar i den gigantiska stenen var för stor. Så 180
dalkarlar drog, i februari 1856, sarkofagen över snön, de
30 milen till Gävle. Det var förstås en ofattbar arbetsinsats.
För att männen skulle orka denna nästan omänskliga upp-
gift, för att underlätta deras marsch satt en spelman högst
uppe på kistan och såg till att det fanns musik hela vägen.
Det säger något om kulturens värde.
Vad möter du för fördomar mot KKN?
Många tror att de strukturella problemen är individuella.
De ser t ex inte att det finns ett regelverk som gör
kulturföretagandet extra besvärligt i Sverige. Kulturen
har till exempel inte mindre än fyra olika momssatser.
En konstnärs tavellager värderas efter färgens och
dukens värde, inte efter konstens. Köper du en tavla är
den inte avdragsgill i ditt företag, men det är däremot en
matta. Osv, osv…. Det finns en låg kännedom om vad
det här betyder, också bland dom som lär ut företagseko-
nomi på högskolorna.
Jag jobbar för att kulturnäringarna ska ha samma
möjligheter, samma rättigheter, och samma skyldigheter
som andra företag.
Hur tänker du om kreativitetens och
kulturens plats i människolivet?
I Älvdalen finns en vacker sten som heter porfyr. I slutet
av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att stenen
skulle brytas i större skala för att skapa mer pengar in i
det fattiga Älvdalen. När Karl XIV Johan dog gjordes hans
sarkofag i älvdalsporfyr. Det tog åtta år att hugga
KKN (Kulturella & Kreativa Näringar) är ett tvåårigt
samarbete mellan regionförbunden i Gävleborg, Dalarna
och Värmland, samt landstingen i Gävleborg och Dalarna,
med Region Dalarna som projektägare. KKN finansieras
av regionförbunden och landstingen, samt EU:s
regionala fond. Period: 090801-110731
Projekt KKNProjekt KKN
DE
SIG
N:
CL
AR
A.
ILL
US
TR
AT
ION
ER
: S
AR
A P
ER
SS
ON
. T
Ry
CK
: K
NA
PP
EN