NelsonMandela&GraçaMachelSvenska2005

56

NOMINERADE

Graça Machel och Nelson Mandela är gifta. De är barnens bästa vänner i Moçambique och Sydafrika.

De höjer rösten mot kränkningar av barnets rättigheter när det behövs och har båda organisationer som arbetar för barnets rättigheter och hjälper barn som har det svårt.

Nelson Mandela nomineras till WCPRC 2005 för sin livslånga kamp för attbefria barnen i Sydafrika från apartheid och för sitt starka stöd idag för derasrättigheter. Efter 27 år i fängelse blev han Sydafrikas förste demokratiskt valdepresident, i ett land där barn av alla hudfärger för första gången hade sammarättigheter.

Nelson fortsätter att hjälpa Sydafrikas barn och kräva att deras rättigheterrespekteras. Han driver sin egen barnfond, Nelson Mandela Children´s Fund,NMCF, som hjälper barn vars föräldrar dött i aids, gatubarn, funktionshindradeoch fattiga barn. Som president skänkte han halva sin lön till fattiga barn ochnär han fick Nobels fredspris gav han bort en del av prispengarna till gatubarn.Nelson vill inte bara att alla barn ska känna sig älskade, han vill också ge demen bättre framtid. Därför ger han också stöd till barn så att de får en chans attutveckla sina talanger.

Nelson Mandela

Varför nomineras Nelson Mandela?

Graça Machel fickaldrig träffa sinpappa. Han dog

tre veckor innan honföddes och Graça fickdärför mellannamnetDespidida, som betyder”farväl” på portugisis-ka. Familjen var fattigredan innan pappandog, och nu skulleGraças mamma ensamförsörja sju barn: Graçaoch hennes sex bröder.

Innan han dog hadehennes pappa sagt attdet ofödda barnet måstefå gå i skolan och när

Graça var sju år börjadehon första klass iInhambane. Hennes frö-ken hette Ruth och varmissionär från Amerika.Alla barn var rädda ochvågade inte prata medhenne. Men det fanns ettundantag, och det varlilla Graça! Hon skrevett brev till fröken ochtackade för allt honhade fått lära sig.

– Vi kunde knappt trovåra ögon när Graçaställde sig upp, överläm-nade brevet och sa tillfröken att hon älskade

Robben Island

SowetoJohannesburg

PRETORIA

Letabong

Kapstaden

na

mib

ia

botswana

swaziland

zimbabwe

mo

ça

mb

iq

ue

IndiskaOceanenA

tla

nte

n

Sydafrika

lesotho

Sv 56-61_QX6 04-12-07 23.32 Sida 56

57

& Graça Machel

Graça Machel nomineras till WCPRC 2005 för sin långa och orädda kamp förbarnets rättigheter i främst Moçambique. Hon har kämpat för flickors rätt attgå i skolan. Under hennes tid som utbildningsminister ökade antalet skolele-ver i Moçambique med 80 procent. Idag är 45 procent av skoleleverna flickor,men Graças mål är att lika många flickor som pojkar ska få gå i skolan. Pålandsbygden måste flickor arbeta och blir tidigt bortgifta. Därför lär en teater-grupp som Graça startat föräldrarna hur viktigt det är att flickorna får gå i sko-lan. Hon låter bygga skolor där de saknas eller är för få. Efter den stora över-svämningen år 2000 gav Graça och hennes organisation FDC eleverna nyaskolböcker och många av dem fick även nya hus. Graça och FDC kämparockså mot allt våld och övergrepp mot barn. Internationellt har Graça arbetatför barn i krig och för att stoppa handeln med barn.

Varför nomineras Graça Machel?

henne. Tänk vad modighon var! säger FlorentinaLitsur som gick i sammaklass som Graça.

Flickors rättigheterGraça fick stipendium föratt studera i huvudstadenMaputo. På söndagarnagick hon i kyrkan ochGraça tyckte att det varorättvist att bara pojkarfick bli ordförande i kyr-kans ungdomsgrupp.

– Hon stod upp ochkrävde flickors rättighetermitt i kyrkan. Det hadealdrig någon annanvågat, säger ManuelFifteen.

Idag har flickor och poj-kar i Moçambique likarättigheter. Och tjejer fårvara ordförande i kyrkan!Manuel tycker att det ärGraças förtjänst.

När Graça växte upp

var Moçambique en por-tugisisk koloni och nästanalla afrikaner var fattiga.Det tyckte Graça ocksåvar orättvist. Honbörjade kämpa förlandets frihet.Portugiserna villekasta Graça i fäng-else och hon tving-ades fly tillTanzania.

På ett hemligtuppdrag inorra Mocam-bique träffadehon SamoraMachel, som varbefrielseledareoch de gifte sig1975, samma årsom Moçambiqueblev fritt.

Barn i krigSamora blev Moçam-biques president och

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: LOU

ISE

GU

BB

FOTO: LOUISE GUBB

➼Changelane

Chaukwe

Metuge

Pemba

MAPUTO

tanzania

zambia

malaw

i

zim

ba

bw

e

sy

da

fr

ik

a

zwaziland

IndiskaOceanen

Moçambique

Sv 56-61_QX6 04-12-07 23.33 Sida 57

58

Graça blev utbildningsminis-ter. Många barn fick börjaskolan, men snart blossadeett nytt krig upp. Samoradog i en mystisk flygplanso-lycka 1986. Graça tror attdet var apartheidregeringen iSydafrika som låg bakomkraschen.

Ett par år senare tog Graçaett jobb i FN för att kunnaberätta för världen om kri-gets barn. Särskilt mycketville hon hjälpa barnsolda-terna och barn som blivitskadade av personminor.

Även i FN tyckte mångaatt Graça var modig. När det

gällde barnets rättigheterkunde hon ta strid med pre-cis vem som helst! Henneshårda jobb gav resultat: Såfort freden slutits i Moçam-bique började FN att röjaminor. Nu är nästan allaborta och barn skadas alltmer sällan.

För tio år sedan var Graçamed och startade organisa-tionen FDC i Moçambique,som bland annat vill skyddabarn mot livshotande sjuk-domar.

– Vi köper vaccin och sertill att barnen inte dör i sjuk-domar som går att undvika,

berättar hon.Graça hjälper också barn

som inte har råd att gå i skolan.

– Jag förstår precis hur dehar det. När jag var liten varjag ju lika fattig, säger Graça.

Tack vare hennes insatserär snart hälften av eleverna iMoçambiques skolor flickor.Förut hade många familjerbara råd att skicka sina poj-kar till skolan. Flickorna fickstanna hemma och arbeta.

Lönen till barnenGraça Machel gifte sig medNelson Mandela när han

fyllde 80 år. Det var ett lyck-at parti: båda två älskar barnoch har kämpat för derasrättigheter i större delen avsina liv.

Nelson växte också upp ifattigdom. Hans pappa dogoch han bodde hos sin farbror som ville gifta borthonom med en flicka frånbyn.

Det ville inte Nelson. Hanrymde till storstadenJohannesburg och det vardär som han mötte apart-heid, som betyder åtskillnad.Man skilde på svarta ochvita och de svarta behandla-

➼

Sv 56-61_QX6 04-12-07 23.33 Sida 58

59

des illa och orättvist. Nelsonavskydde orättvisorna ochkunde inte acceptera attmänniskor behandlades olikapå grund av sin hudfärg.

Han ville inte att hansbarn – och alla andra barn iSydafrika – skulle behövaväxa upp med apartheid.Han sa att han var beredd attdö för att barnen skulle få enbättre framtid. Hans kampmot apartheid och för ett liv i frihet för Sydafrikas barn kostade honom 27 år i fängelse!

Nelson var 72 år då hanfrigavs. Trots att han

behandlats så illa ville haninte hämnas de som varansvariga för apartheid. Hanville att svarta och vita skulleleva i fred och bygga en bätt-re framtid tillsammans.

När han 1993 tog emotNobels fredspris sa Nelson:

– Sydafrikas barn ska lekapå öppna fält, utan att längretorteras av hungersmärtoreller sjukdom eller hotas avövergrepp… Barnen är vårastörsta skatter.

År 1994 blev NelsonMandela president i Syd-afrika och han såg till att allaorättvisa lagar avskaffades.

Nu för tiden får svarta ochvita barn vara kompisar, ochalla har samma rättigheter.

Men Nelson Mandela villegöra ännu mer för barnen.Som president skänkte hanhalva sin lön till fattiga barnoch när han fick Nobels fred-spris gav han bort en del avprispengarna till gatubarn.

Idag är Nelson pensione-rad och driver sin egen barn-fond, Nelson MandelaChildren´s Fund, NMCF,som hjälper barn vars för-äldrar dött i aids, gatubarn,funktionshindrade och fattiga barn.

Möten med barn och ung-domar ger Nelson kraft.

– När jag än är tillsam-mans med energiska ungamänniskor känner jag migsom ett nyladdat batteri,säger han. �

Läs mer om Nelsonsspännande liv i serien på sidan 87.

FOTO: LOUISE GUBB

➼

FOTO: GIACOMO PIROZZI / PICTURENET AFRICA

Sv 56-61_QX6 04-12-07 23.34 Sida 59

60

”Graça Machel är världens modi-gaste kvinna. Hon är inte rädd förnågon och hjälper alltid barn.Speciellt de som har det svårt,som gatubarn och ensammamammor. Jag har läst i tidningenatt Mandela är lika duktig. Hanhar hjälpt Sydafrika jättemycket.”Faustino Quissico, 10, Maputo

Graça och

”Mama Graça har visatoss vägen till framtiden.Hon är ett bevis på attflickor kan göra allt sompojkar kan. Jag är allt detjag är idag tack varehenne.”Anabela Nkalinga, 14, Chaukwe

”Jag älskar Mandela. Hanoch jag har födelsedag påsamma dag. En gångskickade jag ett födelse-dagskort till honom ochfrågade om han hade lustatt vara min extra-pappa.”Kefiloe Oliphant, 10, Soweto

”Mandela har visat att allt ärmöjligt. Han var fånge och blevpresident. Han hade det svårthemma och hittade en trevligfru. Jag tycker att hans nya fruGraça Machel har gjort det brasom gjort honom så lycklig.”Ntando Mhlanga, 11, Soweto

”Graça Machel älskar verkligenbarn. Hon bygger skolor och skyd-dar dem från aids. Hon klär sig jättesnyggt också. En gång komhon till vår skola. Då var hon såglad och dansade när vi sjöng.”Lina Massaveé, 13, Changalane

Vi

➼

Sv 56-61_QX6 04-12-07 23.34 Sida 60

FO

TO

: LO

UIS

E G

UB

B

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: BO

ÖH

LÉ

N, V

ICTO

R M

ATO

M &

LOU

ISE

GU

BB

”Graça Machel älskar barn, och viälskar henne. Det är bra att hon ärgift med Nelson Mandela. De bru-kar alltid hjälpa andra som har detsvårt. Nu kan de också hjälpavarandra om de har problem.”Ilda Rodrigues, 13, Maputo

”När Graça giftesig med NelsonMandela i Syd-afrika blev jag räddför att hon aldrigskulle komma tillbaka tillMoçambique. Menhon glömde intebort oss och kom-mer alltid tillbakahit för att se hur vihar det.”Guida Coutinho, 14,

Chaukwe

Mandela

61

”Nelson Mandela har ettgott hjärta. Han hjälperfunktionshindrade barnoch har visat att folk kanförändras till det bättre.Han satt i fängelse i 27 år,men ville inte hämnas.Han ville ha fred och visaatt svarta och vita kanleva tillsammans. Det ärfantastiskt!”Phumeza Qwasha, 14,

funktionshindrad, Alexandra

”För mig är NelsonMandela en hjälte. Han tror alltid det bästaom folk och han litar påbarn. Han vet att barnhar talang och att de kanlyckas om de bara får enchans. Det är tur att vihar honom.”Abae Selaocoe, 12, Sebokeng

”Jag önskar Mama Graçaoch Nelson Mandela lyckatill. De har hjälpt mångabarn att få gå i skolan.Mama Graça är en riktighjältinna. Hon spriderglädje till alla!”John Zacksom, 9, Maputo

”Allt med Mandela är fantastiskt.Jag önskar att jag vaknade en mor-gon och hade samma goda hjärtasom han. Då skulle jag också kunnagöra hela världen lycklig. Jag ärverkligen stolt över honom.”Gabatshwane Gumede, 11, Letabong

”Mandela slogs för våra rättighe-ter och räddade vårt land. Detskulle ha varit hemskt svårt föross idag om han inte hade gjortdet. Om jag mötte honom skullejag säga: Trevligt att träffas – ochtack för vår frihet!”Zanele Gama, 12, Soweto

”Graça Machel inspire-rar folk att bli bättremänniskor. Det finns enman i vår by som följer ihennes fotspår. Hanska skaffa en TV så attalla som bor här kantitta.”Leoildo Maeome, 14,

Chaukwe

Sv 56-61_QX6 04-12-07 23.35 Sida 61

Lkompis på eftermidda-garna. Då är inte hen-

nes man hemma. Både Leoaoch hennes kompis är räddaför honom. Han blir jätteargdå flickorna pratar om skolan.

Han tycker att flickor skastanna hemma och arbeta.

Leoas mardröm är att blibortgift. Hon vill inget hellreän att gå färdigt skolan så atthon kan skaffa sig ett jobb.Men Leoas föräldrar är fatti-

ga och hon var rädd för attde därför skulle gå med påmannens förslag.

Leoa bönade och bad.

Hon berättade för sina för-äldrar om sin dröm att få gå ihögstadiet och om att kunnaskaffa sig ett jobb. Leoasmamma har aldrig gått i sko-lan och kan varken läsa ellerskriva. Hennes pappa harbara gått i skola i några år,men de förstod ändå. De för-klarade för mannen att Leoavar alldeles för ung för attgifta sig.

Leoa kunde andas ut. Honkände sig fri. Hon skulle fåfortsätta skolan.

Går till Graça MachelLeoa bor i byn Metuge somligger i norra Moçambique.Eftersom så många föräldrarär fattiga där fick nästan

62

går i Graças skSlapp bli bortgift

LeoaLeoa Abdul, 14Bor i: Byn Metuge i norraMoçambique.Jobbade som: Barnflickanär jag var sju år, långthemifrån.Måste göra: Hämta vatten,städa, diska, laga frukost,gå i skolan, arbeta pååkern och göra mina läxor. Värsta mardrömmen: Attbli bortgift.Kallar sin skola: GraçaMachel.Hjältinna: Graça Machel.

En kväll kom det en man till Leoa Abdulshus. Hon hade aldrig sett honom förut,

men hon visste ändå precis vad han ville. Två årtidigare hade en främmande man kommit tillhennes kompis hus och frågat om han fick giftasig med henne. Kompisens föräldrar svarade jaoch hon blev bortgift mot sin vilja.

– Det var hemskt. Hon var bara tolv år. Nu harhon en bebis och hon får inte gå i skolan för sinman, berättar Leoa.

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: BO

ÖH

LÈ

N

Leoa har alltid mycket attgöra hemma.

eoa brukar besöka sin

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.46 Sida 62

inga flickor över 12 år förutgå i skolan. När GraçaMachel fick höra talas omdet bestämde hon sig för attbygga fyra nya skolor. Dåskulle i alla fall ingen kunnasäga att lokalerna var förtrånga och att bara pojkarfick plats.

Även Graça Machel växteupp i en fattig familj. Omhon inte hade fått hjälp hadeinte heller hon kunnat gå fär-digt skolan. Hon vet precishur det känns att oroa sig föratt bli bortgift eller att blitvingad att börja jobba. Detvar därför som hon så gärnaville hjälpa Leoa och deandra flickorna i Metuge.

Men det räckte inte med

nya skolor. En del föräldrarvar inte övertygade om attflickor verkligen måste gå iskolan. Då startade Graça enteatergrupp som spelade pjä-ser om hur viktigt det är attjust flickor får utbilda sig.

För Leoas bästa kompisJuliana Adolfo gjorde det allskillnad i världen. Hon hadetjatat på sina föräldrar att fåbörja skolan, men de sa baraatt de inte hade råd. Efter attde hade sett pjäsen ändradede sig, och Julianas drömgick i uppfyllelse.

Nu går Juliana och Leoatillsammans till skolan varjedag. Men de säger inte att degår till skolan. De säger attde går till Graça Machel. Det

är nämligen så skolorna iMetuge kallas, fast de egent-ligen har andra namn.

Det gjorde ontDet var nära att Leoa aldrigfick börja skolan. När honvar sju år började hon jobbasom barnflicka hos en familji staden Pemba. Den liggerockså i norraMoçam-bique och därtalar demacao,Leoasspråk.Men snartflyttade familjen

till Maputo och tog Leoamed sig.

Leoa var otröstlig.Familjen bodde i ett höghusdär det fanns många barn.Men ingen kunde macao ochLeoa förstod inte ett ord avvad de andra sa.

– Det värsta var att jag varden enda som inte fick

63

kola För tio år sedan gick bara ett fåtal flickor i skolan i Metuge. Om du då hadetittat in i ett vanligt klassrum hade du förmodligen sett 40 elever: 30 killaroch 10 tjejer. Bara hälften av tjejerna i klassen, det vill säga fem stycken,gick ut grundskolan. Om du skulle titta in i samma klassrum idag skulle duhitta ungefär 23 killar och 17 tjejer.

Kolla vad många tjejer!

➼

Leoa och hennes bästa kompis Julianapå väg till skolan.

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.47 Sida 63

64

börja skolan. De andra bar-nen skrattade åt mig och jagbrukade tycka att det lät såfint och smart när de taladeportugiskiska med varandra.De hade lärt sig det i skolan,berättar Leoa.

Leoa grät nästan jämt ochsäger att det gjorde ont att sede andra barnen springa iväg

med sina skolböcker underarmen. Hon frågade kvinnansom hon jobbade för om honinte kunde få börja skolanockså. ”Du är här för attpassa barn och inte för attläsa böcker”, svarade kvin-nan.

När Leoas föräldrar fickreda på att familjen farit till

Maputo, och tagit Leoa medsig, ordnade de så att honfick resa tillbaka hem tillMetuge. Leoas mamma saatt hon skulle få lära sig attläsa och skriva. Leoa har nogaldrig varit lyckligare!

– Dagen när jag skullebörja skolan vaknade jaglångt innan solen gick upp.

När mamma och pappa stegupp hade jag redan klätt påmig och stod i dörren ochväntade med en bok underarmen, skrattar hon.

Skrev en diktIdag går Leoa och henneskompis Juliana i sexan ochde kan redan tala flytande

Graça löste läx-problemet

Många flickor i Moçam-bique jobbar jättemyck-

et. Leoa stiger upp klockanfem på morgonen och hämtarvatten. Sedan städar honhuset, diskar gårdagenskastruller och om det finnsmat lagar hon frukost till helafamiljen. Efter det tvättar honsig och går till skolan. Det ärganska långt dit, minst entimme. Dessutom ska Leoahinna hjälpa sin mamma pååkern och sköta sina läxor.Killarna behöver inte göranågonting hemma.

– Efter skolan får de göravad de vill. Oftast spelar defotboll, säger Leoa.

Ibland jobbar tjejerna såmycket att de inte hinnergöra sina läxor. Så fort dekommer hem är det något demåste göra. När de äntligenfår tid att göra sina läxor är deså trötta att de ofta somnaröver sina skolböcker.

Det var Graça Machel somlöste problemet. Hon byggdeett fritids dit tjejerna går efterskolan för att göra läxor ochvara med i olika kurser. Leoaoch hennes kompis Julianaspelar numera både fotbolloch teater.

”Graça Machel är min hjältinna. Hon bryr sig omoss flickor och brukar komma hit och se hur detgår för oss i skolan. Hon gör verkligen ett brajobb – och det hoppas jag att hon fortsätter med.Det bästa är att hon lyckats förklara för folk varför det är så viktigt att flickor får gå i skolan. Utan henneskulle jag kanske inte enskunnat skriva mitt namn.” Leoa Abdul

Leoa och hennes lillasyster Gilda, 12, hjälpermormor att skala manioken till kvällsmaten.

➼

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.48 Sida 64

65

portugisiska. Det låter likafint och smart som när bar-nen i Maputo pratar! Leoabrukar låna poesi-böcker påbiblioteket och för två veck-or sedan skrev hon sin förs-ta egna dikt – på portugisis-ka! Den handlar om skolanoch glada barn. För Leoatycker att det inte finns

något bättre ljud i hela värl-den än att höra sina kompi-sar skratta.

Fast Leoa tror inte att honska bli poet. Hon är intesäker på att man kan över-leva på det. Hon vill ha ettjobb som man tjänar pengarpå. Helst skulle hon vilja blitekniker. Inte bara därför

att hon vill hjälpa sin familj,utan också för att hon intevill ligga någon till last. Omman ska gifta sig med denman vill måste man vara

Massor av träd-kramare I Leoas by växer jättestorabaobab-träd. De kan leva iminst tusen år. Vissa sägeratt baobab-träd är magiskaoch att det bor andar i dem.Därför ska man aldrig hugganer ett baobab eller ens brytakvistar från det.

Det står ett baobab i närhe-ten av Leoas hus. Eftersomdet är så gammalt tror Leoaatt trädet varit med om myck-et. Alla viktiga möten i bynbrukar äga rum under trädetsgrenar. För då kanske trädetkan komma ihåg vad somsagts och ingen i byn kanstrunta i de beslut somtagits.

Hur mångakramare?Vinn enpriströja!Ibland vill Leoa och henneskompisar bara leka vidbaobab-trädet. Gissa hurmånga kompisar sombehövs för att krama runthela baobabens tjockastam? Vi lottar ut 100 pri-ströjor bland dem somsvarar rätt.

Svara i formulär påwww.childrensworld.orgeller till prize@childrensworld.org,fax 0159-108 60 ellerBarnens Värld, Box 150,647 24 Mariefred. Angenamn, adress och ålder.

➼

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.48 Sida 65

Det har tagit Sifa Madeoch Rosinha José, båda

12 år, flera timmar att görasina ansiktsmasker.

Först letade de rätt på ettbra musiro-träd. Sedan höggde av en kraftig gren som de

malde till ett fint pulver. Tillsist blandade de pulvret medvatten och la på krämen iansiktet. Där ska den sitta iminst två dagar. Jobbigt! Mennär flickorna tvättar bort denkommer de att ha den mju-

kaste hy man kan tänka sig.Alla kommer att vara impo-

nerade, med ett undantag:rektor Carlos Nampava. Hanoroar sig alltid för dessa krä-mer. Särskilt om tjejerna harsmort in hela kroppen medmusiro. Det är ett tecken påatt de börjar bli vuxna ochkan giftas bort.

Som rektor Carlos ser detär det ytterligare en tjej somaldrig får gå färdigt skolan.Inte undra på att han tyckerså illa om ansiktskräm!

66

Ingen kräm för rektorn

➼ oberoende och ha egna pengar.

– Jag tänker gifta mig meden man som är snäll och somjag älskar, inte någon sområkar dyka upp vid vårt hus,säger Leoa.

Men först av allt ska hongå färdigt skolan. I Metugefinns inget högstadium. Efteratt man gått ut sjuan måsteman flytta till stan. Det har

Leoas familj inte råd med,men varje år delar Graçasorganisation FDC ut fem stipendier till de duktigasteflickorna i sjuan.

Leoa tänker knipa ett avstipendierna. Hon jobbarhårt och ibland läser honsina läxor på natten när allaandra sover. Bara för att varasäker på att hon inte missatnågot. Varje morgon kliver

hon upp klockan fem för attgå till skolan, eller GraçaMachel, som Leoa och hen-nes kompisar ju kallar sinskola. �

I två dagar ska Sifa och Rosinha gå med musirokrämen på ansiktet för att få en len och fin hud.

Den malda musiron ärbra för huden.

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.49 Sida 66

Hoppas Graça kommer!José Louis Bila är 11 år och har bott länge på gatan i Maputo och kan intekomma ihåg hur många år som gått sedan hanrymde hemifrån. Det hela började när hans föräld-rar skiljdes och hans pappa gifte om sig.

– Min nya mamma tyckte inte om mig. Hon slogmig nästan varje dag, berättar José.

När José hade varit hemlös ett tag fick han flyttain på ett center för gatubarn. Men där var det ännuvärre. José fick ännu mer stryk och rymde igen.Hans kompisar vet precis vad han talar om. De harockså rymt från samma center.

Nu bor de sex killarna vid en mur längs en avMaputos mest trafikerade gator. José har hörttalas om Graça Machel och om hur snäll hon ärmot barn.

– Min dröm är att hon ska komma förbi här. Dåkommer hon säkert att hjälpa till, säger José.

Fernando, José Louise och Alice är trebarn som blivit slagna och utsatts för över-grepp. Graça Machel och hennes organisa-tion FDC protesterar starkt mot våld ochövergrepp mot barnen och arbetar för attfå ett stopp på det.

En gång blev min lärareså arg att han togfram en käpp och

började slå mig på händer-na, berättar FernandoMachiane, som är 13 år ochbor i Maputo.

Fernando hade pratatmed en bänkkompis ochläraren var rasande. Hanslog och slog. Till slut mis-sade han och träffade unde-rarmen. Det gjorde jätteont.Fernando kunde inte rörahöger hand och fick åka tillsjukhus.

En läkare undersöktearmen och såg att den varbruten. När han kom tillba-

ka till skolan med gipsadarm bad läraren om ursäkt.Det var inte meningen atthan skulle slå så hårt, sahan. Men Fernando är fort-farande rädd för honom ochlängtar redan tills han fårsluta skolan.

Fernandos kompisar,Helder, Rafael och Ernesto,som går i en parallellklass,tycker synd om Fernando.Deras fröken ger dem intestryk. Hon bara skriker, körut dem ur klassrummet ochlåter dem sitta kvar. Dettycker killarna är mycketbättre.

Alla fyra killarna får däre-

mot stryk hemma. Det räck-er med att de har glömtnågon syssla, till exempelatt diska, eller att de harråkat slagit sönder något.

– Det är dumt. De vuxnabehöver bara säga till oss närvi gör något fel. De behöverinte slå oss för att vi skafatta, säger Fernando ochalla kompisarna håller med.

De önskar att alla lärarekunde ta lagen mot aga påallvar – och att det dess-utom skulle finnas en lagsom förbjuder föräldrarnaatt slå dem. �

Alices mamma har en litenrestaurang i Maputo. Varje efter-middag brukade en man kommadit och äta. Han var snäll, tyckteAlice, och han hade alltid tid attprata med henne. Ibland hjälptehan henne med läxorna.

Därför tyckte Alice inte att detvar något konstigt när han endag bad henne följa med på enliten promenad. Fast mannenhade en hemsk baktanke. Hankidnappade Alice och tog hennetill Johannesburg i Sydafrika.Där fick hon jobba som slav ochblev såld till andra män.

Alices mamma var utom sig avförtvivlan. Hon gick till Graçaskontor och bad om hjälp. Graçaringde polisen och sa att demåste hjälpa till. Efter tre måna-der kom mannen tillbaka tillMaputo för att kidnappa flerflickor. Då var polisen beredd.

Mannen arresteradesoch dömdes tillfängelse – ochAlice fick kommahem till sin mamma

igen.

Graça hjälptetill att räddaAlice

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: BO

ÖH

LÉ

N

Läraren slog avFernandos arm

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.50 Sida 67

68

Gildo ZefaniasChichongue, 14 år,vaknar med ett ryck.

Vattnet, tänker han. Vattnetkommer! Men det är alldelestorrt på golvet. Gildo sättersig upp i sängen och andasdjupt. Det var bara sammagamla mardröm som handrömmer nästan varje natt –fastän att det är fem år sedanhans by blev översvämmad.

Då, i februari 2000, regna-de det varje dag iMoçambique. Till slut sväm-made floderna över samti-digt som den tropiska cyklo-nen Eline drog in frånIndiska oceanen. Snart ham-nade både husen och skolan iGildos by Chaukwe undervatten.

– Vattnet kom så snabbt.Vi hann inte ta med ossnågonting. Alla drabbadesav panik, berättar Gildo.

Gildo och hans familj fickinte plats i de bilar som fors-

lade folk från byn.De fick vada ivatten tills dekom till enkulle somligger 25km frånbyn. Ditupp hadevattnet intenått.

– Vi stanna-de på kullen i enmånad innan vivågade oss tillbaka tillbyn, säger Gildo.

Då var vattnet borta – ochnästan allt annat också.Vattenmassorna hade för-stört allt. Skolan, som vargammal och sliten, haderasat samman och rektorn saatt barnen skulle bli tvugnaatt stanna hemma.

Det tyckte Gildo var jät-tetråkigt. Särkilt ledsen varhan för att hans skolböckerhade blivit förstörda.

– Allt hade gått snett ochjag var rädd för att jag aldrigskulle få börja skolan igen,säger han.

Men Gildos historia harett lyckligt slut: GraçaMachels organisation bygg-de fyra nya skolor i

Chaukwe, gav alla barn nyaskolböcker och ett eget bibli-otek.

Gildo nickar. Den hemskaöversvämningen fick verkli-gen ett lyckligt slut! �

Översvämningenförstörde allt

När vattnet strömmade in iChaukwe var Carlitos Sitoi, 13 år,

ensam hemma. Det var så otäckt atthan helst inte vill tänka på det. Som turvar blev han räddad av en granne somkom och hämtade honom med en last-bil. Carlitos fick åka på flaket.

– Jag var så orolig för mina bröderoch min mamma. Många människorhann inte fly i tid och drunknade, sägerhan.

Men Carlitos familj klarade sig.Carlitos var glad och ledsen påsamma gång. Hela hans familj var i

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: BO

ÖH

LÉ

N

Gildos skola är en av de fyra skolor Graça Machel lät byggai Chaukwe efter översvämningen.

Carlitos väver en matta till sitt nya hem.

Tack för huset!

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.50 Sida 68

För inte så länge sedanvar Changelane enspökstad. Inga männi-

skor bodde där och jordenhade torkat ut. Men det hadeinte alltid varit så. Det varkriget som tvingade folk attfly från byn och miljöförstör-ingen som gjorde att klima-tet förändrades. När det blevför torrt för att odla högginvånarna ner träden och

gjorde träkol som de sålde istan. Kvar blev bara enmassa sand.

När 13-åriga SalvadorRaul Basket föddes höll kri-get på att ta slut iMoçambique. Hans föräld-rar hade gömt sig i bergenoch bestämde sig nu för attåtervända till byn. De varoroliga. Alla träden var ner-huggna och jorden alldelesför mager för att odla. Hurskulle de överleva?

– Det finns bara en männi-

ska som man alltid kan litapå, säger Salvador, och det ärGraça Machel. Hon var denenda som kunde hjälpa oss.

Mama Graça, som barneni Changelane kallar henne,planterade nya träd i bynoch lät bygga en kyckling-farm där föräldrarna fickjobb. När de andra krigsflyk-tingarna fick höra talas omhur bra allt gick ville deockså flytta tillbaka.

Det var bara ett problem:den lilla skolan räckte intetill. 663 elever skulle samsasi ett enda klassrum. Det varförstås omöjligt. De äldrebarnen fick gå i skolan i enannan by istället. Men denlåg 14 km bort och barnenkom inte hem förrän klock-

an tio på kvällen. De sominte klarade av att gå så långtfick stanna hemma.

Mama Graça kom till bar-nens undsättning igen och lät bygga fem nya skolor till Salvador och hans kom-pisar. �

69

livet, men deras hus hadetagits av strömmen.

De hade inte råd att byggaett nytt hus och Carlitos fickbo i ett litet tält som var gjortav pinnar och plastpåsar. Därbodde han ända tills i fjol dåGraça Machel lät bygga 206hus till de fattigaste familjerna.

Carlitos och hans mammafick ett två-rums hus.

Eftersom hans äldre bröderredan har flyttat hemifrån harCarlitos numera ett eget rum.

– Vi är jättelyckliga, sägermamma och kramar Carlitossom håller på att väva enmatta till sitt nya rum.

”Man kan lita på Mama Graça!”

Salvador Raul Basket.

Hus som Graca lät bygga för dem som fått sina husförstörda av vattenmassorna.

Klart för kast med hemmagjord boll!

Träff! Skolgården till en av de fem skolor som GraçaMachel lät bygga för barnen iChangelane.

Sv 62-69_QX6 04-12-07 23.51 Sida 69

70

Jag heter Peliswa Gzaza och är tolv år. Jag bor iKhayelitsha, utanförKapstaden i Sydafrika.

Min mamma säger att idagär hiv/aids som nya apart-heid. Jag förstod inte vadhon menade så jag badhenne och min Gogo (mor-mor) att förklara för mig vadapartheid var. Det blev enlång historia. Ni förstår, detfinns ingen apartheid i mittliv och det finns inget somjag inte får göra bara för attjag är svart.

MORMORS HISTORIAMin Gogo säger att hon kom till Kapstaden för länge sedan. Hon kom från Transkei, ett fattigt”hemland”, som apart-

heidregeringen kallade deområden där de tvingade desvarta att bo. På den tidenmåste alla svarta ha ett passmed sig om de lämnade”hemlandet”. Passet tillätdem att vistas i områden förvita. Min Gogo hade ingetpass, men tog ändå bussentill Kapstaden och fick arbe-te hos en vit fru. Så härberättar hon:

”Varje morgon gav jag migiväg från kåkstaden där jagbodde redan klockan sex påmorgonen, för efter klockanåtta kollade dom allas passpå bussarna. Om du intehade ett pass slog dom digoch satte dig i fängelse. Ochsen förde dom dig tillbakatill Transkei för att svälta.

Under helgerna gick jag

aldrig ut för jag var rädd attbli arresterad.”

Som en hund”En dag såg jag genomfönstret passinspektörenutanför på gatan. Han gickfrån hus till hus och kontrol-lerade hembiträdenas pass.Jag ringde Madam, frun jagjobbade åt. Hon sa att jag

Laglig rasismÖver hela världen har detfunnits och finns rasism.Men under 1900-talet vardet mer rasism än så iSydafrika. Rasismen började tidigt i Sydafrika,men 1948 blev den lagligoch kallades apartheid.

ApartheidApartheid betyder ”åtskill-nad” på afrikaans. Svartaoch vita skulle hållasåtskilda från varandra.Apartheid var laglig rasismoch regeringen, lagarnaoch domstolarna stödderasismen.

Nelson Mandelas största gåva till Sydafrikasbarn är hans långa kamp för deras frihet och likarättigheter. Den kampen kostade honom 27 år ifängelse.

Peliswas historia berättar om hur det var förr,när det rådde apartheid i Sydafrika och svartabarn behandlades illa, fick gå i sämre skolor ochleva åtskilda från sina föräldrar.

Mandelas störFRIHET OCH

AP

AR

TH

EID

SB

AR

N

”

Förbjudna familjerDet var olagligt för svarta och vitaatt gifta sig med varandra. Om ensvart och en vit fick barn tillsam-mans kallades barnet ”färgat” ochmåste bo med sin svarta förälder.Om polisen upptäckte att föräld-rarna levde tillsammans blev deåtalade och ibland fängslade.

FO

TO

: LO

UIS

E G

UB

B

Sv 70-75_QX6 04-12-07 23.54 Sida 70

Dåliga skolor för svartaSkolorna i de ”svarta” områdena var mycket fat-tiga. Barnen måste dela bänkar och ofta var detöver 60 barn i klassrummet eller ute under ettträd. Svarta barn fick inte gå i skolor för vita ochde svarta skolorna hade dålig utrustning och enegen undevisning som förberedda barnen föratt bli arbetare åt de vita. 1975 satsade reger-ingen 42 rand på varje svart barns utbildning,men 15 gånger så mycket, 644 rand, på varjevitt barns utbildning.

skulle gömma mig i ett skåptills hon kom hem. När honvar hemma hörde jag hennesäga till inspektören att detbara var en hund hemma.

Så var det på den tiden. Visvarta hembiträden var domvitas hundar. Vi bar derasbarn på våra ryggar och upp-fostrade dom, medan våraegna barn måste stanna kvari ”hemlandet”.”

MAMMAS HISTORIAMin mamma växte upp iTranskei hos Gogos mamma,min gammelmormor. Gogosmamma dog medan Gogoarbetade för de vita. Då fickmin mamma bo hos grannar-na i Transkei. Hon fick bara

träffa Gogo vid jul. Då hadeGogo med sig de vita bar-nens gamla kläder till henne.

Det här är min mammashistoria om hur det var närhon var en liten flicka iTranskei:

”Jag var aldrig nära minmamma på så vis som du ochjag är nära varandra. Jagsaknade henne och när minegen Gogo dog blev jag somföräldralös. Jag visste attmin mamma såg efter vitabarn långt borta. När jag varelva, kom hon för att hämtamig och sen dess bodde jaghos henne i kåkstaden.

En dag följdejag medmamma

till jobbet för att hjälpahenne att putsa Madams silversaker. När vi kom tillMowbray, tågstationen hosdom vita, såg jag skyltaröverallt som sa: ’Bara förvita’. Dom fanns på bussar,dörrar, affärer, bänkar ochpå alla möjliga platser. Jagtyckte det var så konstigt attvita människor inte ville låtaoss svarta sitta på sina bän-kar. Mamma sa att vi aldrigfick vägra att rätta oss efterskyltarna, för då skulle poli-sen eller vanliga vita slå oss.Mamma förbjöd mig ocksåatt dricka ur någon kopp i

Madams kök. Hon saatt hon skulle få

sparken om jag

➼

örsta gåva till barnenH LIKA RÄTTIGHETER

Pojken fick slita på åkern i ett av de områden som de svarta i Sydafrika tvingadesleva i. Men han fick inte röra sig fritt i de områden som var avsedda för de vita.

Min Gogo

Somlayi

Min mammaNomonde

Olagliga hemSydafrika delades in i svarta och vita områ-den. Miljoner barn tvingades lämna sina hemtillsammans med sina familjer för att de låg i”vita” områden och bosätta sig i de ”svarta”områdena. Där fanns det inga jobb och bar-nens föräldrar måste lämna dem hos släktingaroch ge sig iväg för att skaffa jobb långt borta, ide vitas hem, jordbruk och fabriker. Många svar-ta barn träffade bara sina föräldrar vid jul.

Min kusinBabalwa

Jag, Pelizwa

➼

71

Sv 70-75_QX6 04-12-07 23.54 Sida 71

gjorde det. Istället drack jagvatten ur en syltburk sommamma diskat åt mig.”

Arg tonåringDet var vid den här tiden sommin mamma hörde talas om

Nelson Mandela förförsta gången.

Hon såg ett fotosom visade hursvarta män

flydde frånen barack

för de som arbetade i guld-gruvorna. Gogo förklaradeatt det berodde på att polisenkommit dit och slagit män-nen för att de protesteratmot apartheid-passlagarna.

Männen hoppade ut genomfönstren för att försöka fly.Gogo sa att min morfararbetade i gruvorna och attdet var därför som vi aldrigsåg honom. De här gruvba-rackerna var som fängelserför slavar. Gogo sa attMandela var ordförande föranti-apartheid organisatio-nen som ledde protesterna.

Min mamma förklaradeför mig att medan hon växteupp upplevde hon alla de

➼

BarnarbeteTiotusentals barn arbetadepå de vitas farmer och ifabriker. De fick lite mat,betalades dåligt och gickaldrig i skolan.

I fängelse utan passNär barnens föräldrar arbeta-de i vita områden var detvungna att bära pass i sitteget land. De kallade demdompas, ”dum-pass”. Blev de tagna utan pass hamnadede i fängelse eller skickadestillbaka till sina ”svarta” områ-den och blev utan arbete.

Fattigdomen var stor i de ”svarta” områdena, medan det i de ”vita” områdena fanns bra husmed kranvatten och toaletter, bilar och bra transporter, gott om mat och andra varor, braskolor och lekplatser.

Nelson Mandela visar sitt”pass”. De svarta i Sydafrikatvingades bära ”pass” när de befann sig i områdenavsedda för vita.

➼

Sv 70-75_QX6 04-12-07 23.54 Sida 72

hemska saker som apartheidgjorde mot barnen. När honblev tonåring var hon myck-et arg. 1976 protesteradehon och tusentals andra barnmot den dåliga undervis-ningen för svarta barn.Deras skolor var mycket fat-tiga och överfulla med barnsom var tvungna att lära sigpå afrikaans, de vitas språk.

”Vi gjorde bensinbomber,”berättar min mamma förmig. ”Vi var så arga att vibestämde oss för att kämpamed allt vi hade för att få ettslut på apartheid. Tidigt påmorgonen 16 juni 1976 gjorde jag och mina vännerbomber bakom vårat skjul.Vi använde sand, bensin,tändstickor och en bit tyg,som vi stoppade i en storcoca cola-flaska.”

Apartheid överalltEn lag från 1953 gjorde detolagligt för svarta barn ochderas föräldrar att använda bussar, parker, bänkar, toaletter, ingångar till affärer,hotell och restauranger ochannat som var avsett för de vita. Det stod skrivet ”Endast för vita”.

Barnarbetarna sprayar fältet utan att ha något skyddmot växtgiftet.

Nelson Mandela brännerupp sitt ”pass” i protest.

➼

Den vita flickanfick sitta på bän-ken, men det fickinte den svartakvinnan som sågefter henne.

Föräldrarna fängsladesDe svarta förälrarna i Sydafrika varmycket arga över orättvisorna. Detvar omöjligt för dem att ta hand omsina barn på ett bra sätt. Det fannsbara några få sjukhus i svarta om-råden för barn som blev sjuka, dåliga bostäder, dåliga skolor och inga lekplatser. Föräldrarnasamlades i anti-apartheid grupperoch protesterade mot apartheid-lagarna. Tusentals barn förlorade sina föräldrar när de dödades eller blev fängslade.

➼

73

Barn i fängelseTusentals barn hamnadepå gatan eftersom deinte hade något hem.I gatugängen skapadebarnen egna ”familjer”utan vuxna. De måstestjäla för att få mat ochmånga fängslades då för stöld.

Strand bara för vita.

Sv 70-75_QX6 04-12-07 23.54 Sida 73

� T

EX

T: M

AR

LE

NE

WIN

BE

RG

MIN KUSINS HISTORIAMin kusin Babalwa är myck-et äldre än jag. Hennesmamma var medlem i ANCoch lämnade ofta Babalwaoch hennes syskon ensammahemma när hon åkte tillhemliga möten, eftersomANC var förbjudet. Babalwa berättar:

”När mamma reste tillJohannesburg för ett möte sahon att vi inte fick öppnadörren för någon. Vi var

rädda, eftersom vi visste attmånga människor bara för-svann när polisen gripit dom.Vad skulle hända om domkom och frågade oss varmamma var? Och om vi inteberättade det för dom, skulle

dom sätta oss ifängelse då? Vikände mångabarn som hadeblivit slagna ochkastats i fäng-

else när dom

inte gjorde som polisen ville.Min kompis Thanzis

mamma kom inte tillbakafrån det där mötet. Dom saatt hon var i fängelse. Men vihörde aldrig av henne meroch Thanzi flyttade hem tilloss. Mamma sa att hon varsom ett barn i huset och attvi måste ta hand om henneeftersom hon förlorat sinmamma. Hon sa att apart-heid gjort många barn föräl-dralösa.”

Föräldrar i exilDe svartas politiska organisa-tioner förbjöds, bland demMandelas organisation ANC.Hundratals svarta föräldrar lämnade landet och tusentalsfängslades. Många vuxna flyttade från plats till plats för att undkomma polisen. Följdenblev att många barn togs omhand av sin mormor eller farmor,medan föräldrarna kämpademot apartheid.

Det var ofta 60 barn i klass-rummet i de dåliga skolornaför svarta barn. Regeringensatsade femton gånger såmycket pengar på ett vittbarns skolgång, som på ettsvart barns.

➼

➼

Skolprotester16 juni 1976 protesterade svartaelever mot den dåliga apartheid-undervisning de fick. Polisen sva-rade med tårgas och gevärskulor.13-årige Hector Pieterson döda-des. Idag är 16 juni en ledig dag iSydafrika, till minne av alla de ungamänniskor som förlorade sina liv ikampen mot apartheid.

Sv 70-75_QX6 04-12-07 23.54 Sida 74

75

Mandela-lurade Kusin Babalwa älskar attberätta den här historien:

”Jag minns en dag 1981 då jag var sex år och gick pådagis. Jag måste ha påver-kats av min mormors politis-ka arbete för en morgon väg-rade vi att äta. Fröken sa:’Varför äter ni inte?’ Vi sva-rade: ’Vi strejkar, förMandela är inte fri och vi villha Mandela. Det är därför viprotesterar.’ Sen dansade vioch sjöng frihetssånger somvi lärt oss på gatan. Frökenskakade på huvudet. Sengick hon ut och kom tillbakamed en man som passerat pågatan. ’Det här är Mandela.’Vi jublade och började äta.Först när jag var nio år för-stod jag att hon lurat oss ochatt Mandela fortfarande vari fängelse.”

MIN HISTORIAJag har inte gjort upproreller gömt mig eller förloratmin mamma under apartheid.När jag föddes var Mandelafrigiven och ANC inte längreförbjudet. Jag kan växa uppoch njuta av den frihet som

mina föräldrar och Mandelakämpade för.

Nya apartheidVarför säger då min mammaatt hiv/aids är som nyaapartheid? Jag skrev ner detså att ni alla kan läsa varför:

AIDS gör barn föräldralösa.AIDS gör oss rädda, för vårfamilj och våra vänner blir

sjuka och kanske dör.AIDS gör oss fattiga, eftersomvåra familjeförsörjare dör.

AIDS gör oss starka för vimåste gå samman och bekäm-pa den.AIDS för oss samman, för vimåste hjälpa våra sjuka.AIDS lär oss hur vi ska tahand om våra sjuka familje-medlemmar.

När jag var sju år blev minstorebror sjuk i hiv/aids. Min mamma var hembiträdeoch måste gå till arbetetvarje dag. Så det var jag somfick ge min bror medicin ochmat. Varje kväll berättadejag för mamma om hanshälsa.

Nu är jag med i ’Rise andShine’, som vi startat för attstötta andra barn som haraids eller som har föräldrarsom har det.

Nelson Mandela är ocksåmin hjälte på grund av hiv/-aids. Han talar till stöd förbarn och familjer som drab-bats av viruset. Eftersom hanär så känd lyssnar alla när han talar. �

Hector Pieterson tilldelades postumt (efter sin död) The World’s Children’s Honorary Award år 2000.

Barn som gripits för sina protester mot apartheid.En kamrat bär bort den dödeHector Pieterson. Bredvidspringer Hectors systerAntoinette.

FOTO: SAM NZIMA

FOTO: LOUISE GUBB

Nelson Mandela tillsammans med barn, som idag har likarättigheter. Här invigs Nelson Mandela Children’s Fund,NMCF.

� T

EX

T: M

AR

LE

NE

WIN

BE

RG

FO

TO: G

ÖT

E W

INB

ER

G, LO

UIS

E G

UB

B &

UW

C-R

IM M

AY

IBU

YE

AR

CH

IVE

S

Våld mot barnSkolbarnens protester fortsatte i 15 år tills apartheid äntligenupphörde. Polis och soldater använde våld mot barnen.Många barn fängslades, torterades och dödades.

”

Sv 70-75_QX6 04-12-07 23.54 Sida 75

76

En morgon vaknadeinte Gabatshwanesmamma.Gabatshwane

ruskade om henne, meninget hände. Gabatshwanetänkte att mamma kanskevar jättetrött. Men pappaoch storebror Vusi förstodatt mamma hade dött isömnen. Hon hade aids.

Ett år senare dog pappan iaids och Gabatshwane, sys-tern Zodwa och storebrorVusi blev föräldralösa. Detfanns ingen som kunde ta

hand om dem och de fickklara sig själva i familjenslilla hus i byn Letabong inordvästra Sydafrika.

– Jag brukade titta uppmot himlen och be mammakomma hem igen. När honinte svarade blev jag jätteled-sen. Men till sist förstod jagatt hon fortfarande fanns,bara det att hon inte kundeprata med mig som vanligt,förklarar Gabatshwane.

Efter föräldrarnas död varmånga i byn rädda för att

– Tack för din magi, sjunger Gabatshwane i sintacksång till Nelson Mandela.

Hon tackar honom för allt han gjort för barneni Sydafrika. Hon tackar för friheten, möjlighetenatt gå i skolan och hans respekt för barnets rät-tigheter. Men extra mycket för att han hjälperhenne och andra barn som blivit föräldralösa pågrund av aids eller som själva har aids.

Gabatshwane hjälper själv de fattiga i byn ochföräldralösa skolkompisar. Hon köper mat tilldem för pengar hon tjänar när hon sjunger medsitt band.

Gabatshwanes tacks

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.00 Sida 76

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: VIC

TOR

MA

TOM

& E

VA

N H

AU

SS

MA

N/N

MC

F

hon också var sjuk och trod-de att de kunde bli smittade.Men ett test visade att honinte hade aids. FastGabatshwane fick ändå ingakompisar. När hon var litenramlade hon i en balja medkokande vatten och fickbrännskador på höger armoch ben.

– I skolan skrattade de åtmig och jag var alltid ensam,säger Gabatshwane.

När de andra barnen varute och lekte stannade hon

Så här går refrängen i Gabatshwanessång om Mandela, eller ”Madiba” somhan kallas i Sydafrika: “Hey Madiba,you take me up. Hey Madiba, youtake us to school, you respect ourrights. Hey Madiba, you make meproud. Thanks for your magic!”

Lyssna på Gabatshwanes sång tillMandela på www.childrensworld.org

Nkosi hennes andre hjälteNelson Mandela är Gabatshwanes storehjälte, men hon har en till: Nkosi Johnson,pojken som kämpade för att barn med aids iSydafrika skulle behandlas bättre och medrespekt. Nkosi dog 12 år gammal i aids,samma dag, 1 juni 2001, som Sydafrika fira-de Internationella Barndagen. I april 2002tilldelades Nkosi postumt (efter sin död)Global Friends’ Award av de röstande barnen jorden runt.Han delade också jurybarnenspris World´s Children’s Prizetillsammans med Maiti frånNepal. Läs mer om Nkosi påwww.childrensworld.org

➼

Tack för din magi,Madiba!

ksång till MandelaFOTO: AP

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.01 Sida 77

hemma och lyssnade påradio. Snart kunde hon texterna till alla populäralåtar, och en dag hörde hen-nes bror hur fint det lät närhon sjöng.

Kram av MandelaStorebror Vusi bildade ettband som fick namnetGabatshwane, med Gabatsh-wane som sångerska. Denförsta låt hon skrev handlade

om Nelson Mandela. – Jag ville tacka honom för

allt han gjort för vårt land.Under apartheid var dethemskt här i Sydafrika ochfolk dog med ilska i hjärtat,säger Gabatshwane.

När Nelson fick höra talasom Gabatshwane bjöd hanin henne att sjunga på enkonsert i Kapstaden. Hantyckte att sången om honomvar jättefin och kramade

Gabatshwane som tack.Sedan dess har han hjälpt tillatt göra gruppen känd ochdet har lett till fler spelningar.Nu uppträder Gabatshwanenästan varje helg.

– Jag önskar att jag enmorgon skulle vakna uppoch ha samma goda hjärtasom Mandela, sägerGabatshwane.

Precis som Nelson Mandelaförsöker hon hjälpa andra

78

Fängelsenummerblev aidskampanjMandela stödjer barn somdrabbats av aids och aidsinom familjen genom sinbarnfond NMCF och sinkampanj 46664. Siffrornakommer från hans tid somfånge på Robben Island.Han var nämligen fånge466-64.

Många kändisar stödjerMandelas arbete medaids, till exempel sångers-kan Beyonce och skådi-sen Brad Pitt. Mandelasmål är att hjälpa alla barnsom blivit föräldralösa pågrund av aids. Han vill inteatt världen ska glömmabort de aidssjuka och deföräldralösa. Därför harhan bland annat bett deartister som stödjer kam-panjen att spela in skivan46664.

➼

Nu när föräldrarna är dödaär det Gabatshwanes store-bror Vusi som tar handom familjen.

Gabatshwane och hennesstorebror Vusi handlar intebara till sig själva...

...för pengarna hon tjänar på musiken köper Gabatshwane mat till de fattiga i byn och ger matpaket till föräldralösa skolkamrater. Kvinnan som får en full matkasse idag blirmycket glad.

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.01 Sida 78

barn som har det svårt. Medpengarna som hon tjänarköper hon mat till de fattiga ibyn. Hon tar också med sigmatpaket till skolkamratersom blivit föräldralösa.

– När min mamma dogbrukade jag känna mig somom jag var ensam i hela värl-den. Jag vill inte att andra skaha det så, säger Gabatshwane.

Sjunger om aidsFörut brukade Gabatshwaneförsöka dölja sina brännska-dor med långa kjolar ochlångärmade tröjor. Nu strun-tar hon i det.

– Här är det så varmt attman kan dö av värmeslag,

och när allt kommer om-kring är det ju faktiskt minkropp, säger Gabatshwane.

Men hon tycker fortfaran-de inte om när andra barnblir retade. Framförallt inteom det har med aids attgöra. Gabatshwane tyckeratt man ska vara snäll motbarn som har aids. I skolanbrukar hon berätta för sinaklasskamrater att man intekan bli smittad av att lekamed barn som har aids.

Gabatshwane tycker attaids är det största problemeti Sydafrika, särskilt eftersomdet inte finns medicin till allasom är sjuka. Hennes för-äldrar hade inte råd att köpa

aidsmediciner och när deblev sjuka dog de nästan påen gång.

– Om det fortsätter så härkommer så många att dö attvärlden blir halverad. Jag blirnästan galen när jag tänkerpå det, säger Gabatshwane,som har skrivit en låt somhandlar om aids. Vanligtvissjunger hon afro-pop, menhennes låt om barnen i Irakär rap.

– Jag såg på TV hur bar-nen grät. De hade förloratsina föräldrar i kriget. Dåtänkte jag att det verkligenär synd att det inte är flersom har ett lika gott hjärtasom Mandela. �

79

� T

EX

T. AN

NIK

A F

OR

SB

ER

G L

AN

GA

FO

TO. B

O Ö

HL

ÉN

Gabatshwane Gumede, 11 Bor i: Byn Letabong i Syd-afrika med mina syskon. Vi är föräldralösa.Sjunger: Egna låtar om bl a aids och Mandela i bandetGabatshwane, afro-pop ochrap.Pengarna hon tjänar: Använ-der dem till att ge matpakettill föräldralösa skolkompisar.Hjälte: Mandela och hans goda hjärta. Nkosi Johnson, pojken som kämpade för barnen med aids.

Farfar Mandela hjälper Unathi

Unathi, 12 år, bor påett barnhem i Sowetosom heter Bethanie

Children´s Home. Mångasom bor där har blivit slagnaoch rymt hemifrån, andra ärföräldralösa. Unathi vet intevem som är hans mammaoch pappa. Han hittades in-lindad i en plastsäck på trot-toaren när han var nyfödd.

– Jag tror att min mammavar sjuk och väldigt fattig.Hon kunde inte själv ta handom mig, men hon visste attnågon skulle hitta mig påtrottoaren, säger Unathi.

Bethanie har varitUnathis hem ända sedandess. Nelson Mandela stöd-jer centret, fast helst vill haninte att barn ska behövaväxa upp på hem. Han villatt de ska bo i familjer.

Med stöd från Mandelasbarnfond letar personalen påBethanie nya föräldrar, eller

så hjälper de till att lösa pro-blemen i den gamla familjenså att barnen kan flytta hemigen. Men hittills är detingen som har adopteratUnathi. Kanske beror det påatt han har aids. Fast han ärinte dålig så ofta nu förtiden. För fyra år sedanbörjade han och de andrasmittade barnen ta aids-mediciner. Innan dess var deför dyra.

Ska på lägerUnathi och hans kompisarhar planterat ett träd tillminne av de kompisar somdött i aids. Efter att de bör-jat äta mediciner har ingafler barn dött på hemmet.Det tycker Unathi är jätte-bra, och han säger att det ärNelson Mandela som hjälpttill att göra aidsmedicinernabilligare.

– Ibland förstår jag inte

varför tata Mandela är såsnäll, men det är tur för ossatt han är det. Annars skullevi aldrig ha haft det så härbra, säger Unathi och förkla-rar att ”tata” betyder farfar.

Efter skolan åker han rull-skridskor och spelar fotbolloch cricket. Sedan ser han påTV och gör läxorna. Om tvåmånader, när det är lov frånskolan, har Mandela ordnatså att han och hans kompisarska få åka på läger. Det ärverkligen tur att farfarMandela är så snäll! �

(Unathi heter egentligen något annat.)

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.02 Sida 79

Nelson Mandela tyckerom att promenera.Helst kliver han upp

jättetidigt på morgonen ochgår ut innan solen hunnit gåupp. En morgon händenågot märkvärdigt. Det varinnan Nelson hade blivit pre-sident och han var ute ochgick i Kapstaden. Plötsligtfick han syn på några gatu-barn som höll på att vaknapå trottoaren.

Nelson gick fram och pra-tade med dem. Han hadeprecis vunnit Nobels freds-pris och skänkt en stor del av

prissumman till Sydafrikasgatubarn. Pojkarna frågadehonom varför han älskadedem så mycket. Nelson tyck-te att det var en konstigfråga. Han svarade att alla

älskar barn och att det ärdärför som alla barn är äls-kade.

Men pojkarna höll intemed. De hade ju hamnat pågatan just därför att ingenälskade dem. Nelson tyckteatt det var väldigt sorgligtoch kunde inte sluta tänkapå pojkarna. Han ville göramer för att hjälpa dem.

När han blev president1994 startade han en egenbarnfond som hjälper över-givna och ensamma barn.Brenda Shongwe och PhuleLechoba är två av dem. �

Mandela ochgatubarnen

När Brenda Shongwevar elva år försvannhennes mamma.Brenda levde ensam pågatan i Johannesburgnär en socialarbetarehittade henne och togmed henne till ett hemför gatubarn.

– Jag var jätteledsen.Mamma hade aldrigsagt att hon älskademig. Jag trodde att jagvar det enda barnet ihela världen som intehade någon som bryddesig, berättar Brenda.

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.02 Sida 80

Ihemmet, som heterUsindiso Shelter, borflera hundra barn som

rymt hemifrån eller som påett eller annat sätt förloratsina föräldrar. Brenda för-stod att hon inte var ensam,men hon kände sig fortfaran-de arg och besviken.

– Jag kunde inte förstå var-för min mamma inte tyckteom mig. Hon drack och honslogs, och i perioder fick jaginte ens gå i skolan.

Brenda har ingen pappaheller. Hon har aldrig träffathonom. Hennes mamma villeinte tala om vad han hette,och när hon till slut fick redapå hans namn var det för sent.Pappan hade redan dött.

Efter att Brenda flyttat in iUsindiso Shelter började honskolan igen, fast det gick intesärskilt bra. Hon gjorde intesina läxor. Hon hade ju blivitövergiven av både sin mam-ma och pappa, och allt kän-des ganska hopplöst. Brendaåt värktabletter och togsömnmedel för att glömma.

KartongdrömmarAllt förändrades den dag dåBrenda började spela teater.Hon fick vara med i en musi-kal som heter ”Kartong-drömmar” och som sattesupp på Nelson Mandela-teatern i Johannesburg.Huvudrollen spelades av den sydafrikanska TV-skådi-

sen Desmond Dube.– Han har också varit

gatubarn. När han berättadeom sin tid på gatan förstodjag att allt inte är hopplöst,säger Brenda.

Musikalen handlar om enflicka som är gatubarn ochsom bor i en kartong. Närhon tigger pengar säger devuxna till henne att gå hemtill sin mamma. Men flickanhar ingen mamma. Hon ärföräldralös. Det är på dethela taget en ganska sorglighistoria, men i slutet avmusikalen blir flickan lycklig.Och det är det som Brendatycker är det viktigaste av allt;Livet handlar inte om vartman kommer ifrån, det hand-

81

Brenda höll tal till presidenten

� T

EX

T. AN

NIK

A F

OR

SB

ER

G L

AN

GA

FO

TO. V

I CTO

R M

ATO

M

”Nelson Mandela är fantastisk. Det kommer aldrig attfinnas en president som honom igen. För mig är hanredan en levande legend. När han släpptes fri frånfängelset hämnades han inte. Han sa bara: ’Okej, jagär svart, men jag kan vara vän med vem som helst’.

Han har lärt oss att man kan ha kompisar som ärvita, bruna och gula.”

Brenda Shongwe

När Brendas mamma försvann blev hon tvungen att leva ensam på gatan. Nu går hon i skolan och vill bli politiker och kämpaför att Sydafrika ska vara ett bra land för alla barn.

➼

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.02 Sida 81

82

lar om vart man är på väg. Själv är Brenda nästan

jämt på väg nu för tiden. Detgår bra i skolan och hon harbestämt sig för att bli politi-ker. Hon vill nämligen hjälparegeringen att göra Sydafrikatill ett bättre land, och i fjol

höll hon tal i parlamentet iKapstaden.

Ge oss en chans– Jag berättade hur det är attvara gatubarn och bad poli-tikerna att ge oss en chans.Om de vuxna bryr sig om oss

kan vi också lyckas.Alla politiker, även presi-

dent Thabo Mbeki, somockså lyssnade på Brendastal, var så imponerade att destod upp och applåderade.De bad Brenda att kommatillbaka och hålla tal igen.

Brenda nickar. Om manvill förändra något måsteman jobba hårt. Precis somhennes stora idol NelsonMandela har gjort. Han harinte bara hjälpt till att göraSydafrika bättre för allabarn, han har också skänktpengar till Brenda och henneskompisar så att de kan gå iskolan och spela teater. Hadedet inte varit för honomhade nog Brenda fortfarandebott på gatan och trott attallt var hopplöst.

– Nu gör jag inte längredet. Fast ibland blir jag fort-farande ledsen. När jag serbarn tillsammans med sinaföräldrar i stan vill jag baragråta. Då brukar jag skyndamig att tänka på Desmond

Dube och Nelson Mandela.De har som sagt jobbat hårtför att nå sina drömmar, ochdet tänker jag också göra. �

Phule Lechoba går isamma skola somBrenda. Han är också

gatubarn och bor sedan fyraår tillbaka på ett hem förpojkar i Hillbrow i Johannes-burg. Hans historia liknarBrendas: hans mammadricker och han har aldrigträffat sin pappa.

Sista gången Phule träffadesin mamma var hon så sjukatt Phule trodde att honskulle dö inför hans ögon.Grannarna ringde efterambulansen som kom ochhämtade henne. Idag vetPhule inte ens om hon lever.

Phule tvingades bo pågatan och kunde inte gå i

Phule ska skriva en

Phule (till vänster) pratar med sina skolkompisar. I två år levde han på gatan. Boken omMandelas liv inspirerade honom att själv vilja skriva en bok.

När Brenda får hålla tal igeni parlamentet ska hon beregeringen att hjälpa barnenfrån Zimbabwe. Många avdem är föräldralösa och harensamma flytt över gränsentill Sydafrika. Det är hemskt,tycker Brenda. Hon sägeratt Mugabe, som är presi-dent i Zimbabwe, förstörtallt för barnen där.

Brendas kompis Petronella kommer frånZimbabwe och bor också påUsindiso Shelter. Men det ärlångt ifrån alla som får platspå hemmet. Eftersom

många av barnen kommer tillSydafrika som illegala flyk-tingar är de rädda att poli-sen ska skicka tillbaka demtill Zimbabwe. Därför göm-mer de sig på gatorna iJohannesburg.

Det är inget lätt liv. För atttjäna pengar tvingas barnensälja förbjudna saker, somknark till exempel.

– Fast det är värst för tje-jerna. Om de inte hittarnågot hem finns det bara ettsätt att överleva: att prostitu-era sig och sälja sin kropp,säger Brenda.

Brendas kompis har flytt från Zimbabwe

Brenda Shongwe, 14Bor på: GatubarnshemmetUsindiso Shelter iJohannesburg, Sydafrika.Har varit: Gatubarn, minmamma övergav mig.Gillar: Att spela teater.Hjälte: Nelson Mandela.Bästa kompis: Petronella, somflytt från Zimbabwe.Blir ledsen: När jag ser barntillsammans med sina föräldrar.

➼

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.02 Sida 82

skolan. Efter två år fann ensocialarbetare honom ochfrågade om han ville flyttatill ett hem för gatubarn. Detville han.

– Det är svårt att leva utanföräldrar. Man måste klarasig själv hela tiden och veta

precis vad man vill, sägerPhule.

Phule vet exakt vadhan vill. För ett år sedanläste han boken Långväg till frihet, som handlarom Nelson Mandelas liv.

– Jag blev så imponeradöver vad han lyckats åstad-komma, förklarar Phule,som vill bli som Mandela.

Fast Phule vill inte bli poli-tiker eller president. Han villbli författare och skriva

böcker som hjälper andra attförändra sina liv. Snart skahan vara med i en kurs somNelson Mandelas barnfondordnat där man får lära sigatt hitta information och attskriva.

Men Phule har tjuvstartat.Han skriver redan lite varjekväll och har snart fyllt etthelt anteckningsblock medde historier som han en daghoppas ska bli en riktigbok.�

83

”Nelson Mandela är nästan somJesus. Han gav halva sitt liv för attge oss en bättre framtid. Jag troratt man kan lära sig jättemycket av honom.” Phule Lechoba

Gatubarn försvannDet finns minst 10 000 gatubarn iSydafrika. De flesta är svarta. Detfinns vita barn som rymt hemifrån ellerblivit övergivna av sina föräldrarockså, men de bor på olika hem. Nubor det svarta barn där också, menunder apartheid fick inte svarta gatu-barn bo på de ”vita” hemmen.

Om polisen under apartheidtidensåg svarta gatubarn i städerna slogde dem. Det hände ofta att gatubarn”försvann” och ibland var det polisensom förde bort dem och dödade dem.

Sedan Sydafrika fick demokrati ochNelson Mandela blev president harflera nya hem för gatubarn byggts. Nu får barnen bo tillsammans och detspelar ingen roll vilken hudfärg de har.

Även om det blivit bättre förSydafrikas gatubarn sedan apartheidupphörde tror många att hiv/aidskommer att göra så att det blir flergatubarn. Om fem år kan det finnas en miljon barn i Sydafrika som förloratsina föräldrar i aids. Om de inte fårplats på något hem kommer mångabarn att hamna på gatan.

bok�

TE

XT. A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OT

O. V

ICT

OR

MA

TO

M

Barn som lever på gatan i Johannesburg.

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.03 Sida 83

84

Säg nej till mobbarna!– Hey, Yo! Yes, yes, yes!It´s me again!, roparZanele Gama, 12 år,i micken. Det är lör-dagsmorgon och radioprogrammetRebound som sändsöver hela Soweto iJohannesburg har precis börjat. Zanelekan knappt vänta med att säga vad hontycker. Dagens pro-gram handlar omgrupptryck ochmobbing, ochdet har Zaneleegen erfar-enhet av.

Lyssna noganu! Om duhar en bästis

som försöker tvinga digatt göra något som du intevill, dumpa henne ellerhonom! Du kan alltid skaffaen ny kompis, tipsar Zanelesina lyssnare.

Zanele vet inte riktigt hurmånga barn som lyssnar påderas program som sändsvarje vecka på Jozi FM. Mendet bor minst en miljon män-niskor i Soweto så Zanelegissar att det är flera tusen.

– Det gör mig till en kän-dis, skrattar hon.

Fast det fantastiska medradio är att ingen vet hurhon och hennes tjejkompisarser ut. De kan bara höraderas röster och det gör atttjejerna törs diskutera allamöjliga – och omöjliga –ämnen. Tjejerna är proffsiga.Nelson Mandela har ordnat

så att de fått gå kurs i hurman sänder radio om barnsrättigheter.

Tack för tipsetDe spelar musik också. Mestgillar Zanele pop-drottning-en Brenda Fassie och närDJ:n lägger på hennes plattadansar de i den lilla studion.Zanele sjunger ”Yeah, let´sgo, let´s go”. Men sedan ärdet dags att bli allvarlig igen.Det är just diskussionernasom gör deras program såspeciellt.

Zanele sätter sig framförmicken och berättar hurhennes kompisar försökte fåhenne att tjuvröka. När honvägrade började de mobbahenne och sa att hon inte

skulle få vara med i derasgäng.

– Gissa vad jag gjorde? Jagstod på mig och skaffade enny kompis som respekterarmig som jag är, säger Zanele.

En stund senare ringer enlyssnare in till programmet.Hon heter Kutloano och är11 år. Hon har ett liknandeproblem. Hennes kompis villatt hon ska stjäla kritor ochpennor från en affär.

– Tack för tipset, sägerhon. Nu törs jag säga ifrån!

Det är nästan slut pådagens sändning. Nästavecka ska det handla ombarn som ”försvunnit” ochvad som kan ha hänt meddem. DJ:n, som är den endavuxna i programmet, säger

att tjejerna är modigast iSoweto. De tar upp frågorsom de vuxna inte ens törsprata om. �

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OT

O: V

ICT

OR

MA

TO

M

Zanela Gama – till vänster och orange hatt ovan – ger tips om att man skaskaffa nya vänner om de man har vill få en att vara med och mobba.

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.03 Sida 84

85

Hej kompis!

Nokuphila, 12 år, bor iSoweto och är program-ledare i programmetRebound.

– Det bästa medRebound är att man intebara hjälper andra barn,man lär sig en massa självockså, säger hon.

En morgon var henneskompis jätteledsen. Honville inte gå till skolan ochnär Nokuphila frågade omhon ville dela hennes mat-säck började hon gråta.Nokuphila förstod att någothemskt hade hänt, ochkompisen sa att hon barakunde berätta om Nokuphilalovade att inte säga något.

Nokuphila lovade ochkompisen berättade attnågra äldre tjejer försökttvinga henne att skaffa sigen kille. Det ville hon inte,men tjejerna lyssnade inte.Killen var flera år äldre ochNokuphilas kompis varrädd för honom.

– Jag visste inte vad jagskulle göra. Jag hade julovat att inte säga något.

Min kompis var rädd föratt killen skulle hämnas omhan fick veta att hon tjallat.

Efter nästa Reboundvisste Nokuphila precis vadhon skulle göra. Program-met handlade om vart manskulle vända sig för att fåhjälp. Nokuphila berättadeför sin fröken och de träffa-de kompisen i smyg (så attingen skulle se!). Sedanpratade både föräldrarna,lärarna och en polis med de äldre tjejerna och killen.Nu får Nokuphilas kompisvara i fred.

Nokuphila hjälpte sin kompis

Nokuphila Simelane.

Radiotjejerna Lesedi Makoane och Palesa Mphambane har en annan kompishälsning.

Radiotjejerna Kutloano Tsoamotse ochKgomotso Diphoko kompishälsar.

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.03 Sida 85

Mpho och hans kom-pisar går i en skolaför funktionshind-

rade som heter Forrest Townoch ligger i Johannesburg.Mpho har problem med sinnacke. Det strular till sakeribland, men Mpho säger atthan kan nästan allt. Nu gäll-de det bara att bevisa det föralla de som trodde att funk-tionshindrade var hopplösa.Att starta ett eget café intillskolan var det perfekta svaret.

– Vi serverar inte barakaffe och te. Vi bakar muf-fins och pajer och sköterekonomin själva. Alla är för-vånade över hur bra det går

för oss, berättar Mpho.Caféet har öppet varje

fredag och många kändisarhar redan varit där och fikat.Den förre världsmästaren iboxning, Baby Jake, ärMphos favoritgäst.

– Tänk att jag serverat envärldsmästare! Och jag spill-de inte en droppe, sägerMpho stolt.

Helst av allt skulle hanvilja bjuda Nelson Mandelapå kaffe. Då skulle han blicaféets speciella hedersgäst.Han har nämligen skänktpengar till deras skola ochfått flera stora företag attstödja de funktionshindradebarnen. Förut, under apart-

heid, fanns det inte ens någraskolor för svarta barn medfunktionshinder.

Nu tycker Mpho,Constance, Phumeza ochDylan att deras skola är bästi världen. Phumeza Qwashatrivs så bra att hon hoppas

att hon aldrig behöver sluta.Fast Mpho kan inte väntatills han går ur högstadiet.Han har lärt sig mycket omaffärer på caféet och tänkeröppna ett eget företag.Kanske ska han bli bilför-säljare. �

86

Ett café för allaNär Mpho, Constance, Phumeza och Dylan öppnade ett café bevisade de något viktigt.

– Det finns fortfarande folk som tror att vi inteklarar av någonting eftersom vi är funktions-hindrade, säger Mpho Mafazca, 15 år.

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OT

O: V

ICT

OR

MA

TO

M

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.03 Sida 86