Studentbladet 8/2013

StudentbladetNr 8/2013Sedan 1911

Gissa hur många karameller det fi nns i burken!Tips: Lika många får gå från Åbo Akademi efter samarbetsförhandlingarna.

Rätt svar på sid 4.

2 • studentbladet

Ledare

T E E M U K I V I N I E M I

C H E F R E D A K T Ö R

C E L I A H I L L O

R E D A K T I O N S S E K R E T E R A R E

Ett två dagar långt skämtFör två år sedan röstade 29,6 procent av studerandena i kårval. Redan då diskuterade man om resultatet alls kan räknas eftersom det inte är nära på representativt. Jämfört med årets kårval var 2011 ändå en röstorgie. Den här gången röstade knappt 25 procent av väljarna.

Ser valdeltagandet ut så här, är det redan tillåtet att fråga om studerande alls vill ha någon makt i ärenden som gäller dem själva.

De politiska studerandekårerna var snabba med att uttrycka sin oro i ett pressmeddelande. De efterlyser färggrannare debatt och större samhälleligt engagemang av studerandena.

Ett tappert försök, men tyvärr finns det inget som främjar samhälleligt engagemang lika dåligt som att efterlysa det. Studerande aktiverar sig inte för att debatten borde vara mer färggrann. De engagerar sig när de upplever att de kan påverka.

Valdeltagandet inom den nationella politiken pekar också neråt, och det är kanske inte så överraskande. Förvandlas ett mångsidigt politiskt fält till ett gäng tjänstemän som fattar samma pragmatiska beslut oberoende av politisk bakgrund, är det ganska självklart att väljarna i något skede slutar bry sig.

Problematiken i studerandekårerna är inte riktigt likadan.

Dels handlar det om att man tänker att studieärenden ändå sköts ganska bra, oberoende av vem det är som väljs till kårerna. Men det ligger något mer bakom kårvalsanemin. En orsak till det allt svalare intresset kan vara studerandenas minskande fokus på studierna. Majoriteten av studerandena arbetar vid sidan om studierna och för en stor del är studievärlden ganska avlägsen. Varför engagera sig i något som ändå är över om bara några år? Den frågan är betydligt svårare att svara på än varför så få bryr sig.

Det största hotet är illusionen om att allt kommer att fungera lika bra som hittills. När en väljare låter bli att rösta en gång och märker att allting ändå sköts, kan den lätt tro att den oanvända rösten inte spelar någon roll. Men det gör den.

Ett valdeltagande som år efter år sjunker raserar så småningom den sista trovärdigheten som studentpolitiken har. Budskapet som väljarna skickar till de förtroendevalda är brutalt: ert arbete betyder ingenting.

Med den hälsningen är det ett under att det fortfarande finns studerande som vill ställa upp i kårval.

Kårvalet är ett två dagar långt skämt som ingen på länge skrattat åt.

Av alla känslor är beslutsångesten en av de jobbigaste. Den botas med val men samtidigt är tanken på att välja det som orsakar ångest. Så i stället går man och väntar på en lösning,

försöker se tecken i sin omgivning, att Jesus ska uppenbara sig i ett rostbröd eller att molnen bildar ett smileface på himlen. Det brukar inte heller fungera.

Av alla val man gör under sin livstid är valet av studieinriktning ett av de mest betydande. Och därför också förenat med massiv beslutsångest, kanske inte för de där personerna som redan i fostervattnet visste att de skulle bli läkare, men för resten. Öppnar man en dörr stängs ungefär tusen andra. Men om studievalet smakat trä har det hittills ändå varit relativt lätt att börja på ny bana. Man har fått uthärda en stund, men sedan haft möjlighet att söka in på nytt via den gemensamma ansökan. Det här kan det nu bli en ändring på.

Redan nästa höst ger man högskolorna möjlighet att kvotera ett visst antal nybörjarplatser för personer som tidigare inte studerat, och om ett par år förvandlas möjligheten till ett krav. Ett annat alternativ som framförts är att den gemensamma ansökan helt och hållet riktas till personer som saknar tidigare studieerfarenhet, vilket innebär att studerande som önskar byta riktning eller påbörja en ny examen får göra det med hjälp av andra kanaler. Hur det här

Växande beslutsångest förverkligas i praktiken är ännu oklart. Syftet är det gamla vanliga, att få unga att påbörja studierna tidigare för att förlänga karriärerna.

Medan island hopping är det man gör som rödbränd Thailandturist, har studiehopping en annan, men besläktad innebörd. Det handlar om välja en utbildning, studera i en termin, hoppa till en annan när nästa möjlighet ges och kort därpå hoppa vidare, i hopp om att ljuv musik ska uppstå. Men problemet är att musiken inte uppstår om man själv inte ger den möjlighet till det. Studier tar tid och att tro att de visar sig från sin bästa sida redan första månaderna är naivt. Att det nya systemet kan få en att tänka efter två gånger är inte en alldeles negativ sak.

Samtidigt måste man komma ihåg att livet inte är ett datorspel, där man med hjälp av en utstuderad strategi kan uppnå alla sina mål. Livet är fyllt av irrationalitet och dåliga beslut, och att korrigera dem ska fortsättningsvis vara möjligt, också i högskolevärlden. Därför är det mer än önskvärt att de möjligheter studerande ges att byta studieinriktning är flexibla också i praktiken och inte bara på papper. Hellre en motiverad studerande på föreläsning, än tio omotiverade med fingret på snoozeknappen.

Mer om antagningsreformen kan du läsa på sidorna 6-8.

STUDENTBLADET • 3

Innehåll

NORDENS ÄLDSTA STUDENTTIDNING • ÅRGÅNG 102REDAKTIONEN Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsingfors • CHEFREDAKTÖR Teemu Kiviniemi, 050 563 4790, [email protected] • REDAKTIONS SEKRETERARE Celia Hillo, 050 501 7331, [email protected] • GRAFISK FORMGIVARE Mathias Heinänen, grafi [email protected] • REDAKTÖR I ÅBO Emma Ekstrand, emma.ekstrand @abo.fi • REDAKTÖR I VASA Heidi Hendersson, [email protected] • WEBBREDAKTÖR Tina Kärkinen, [email protected] • ANNONSFÖRSÄLJNING Mats Lindström, 040 529 7970, [email protected] • ANNONSMATERIAL [email protected] . Annonser bör lämnas in senast tio dagar före utgivningsdatum. • KANSLI, ADRESSÄNDRINGAR, PRENUMERATIONER 045-8759759, [email protected] • UTGIVARE Svenska Studerandes Intresseförening (SSI) rf. Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsing fors • GENERALSEKRETERARE Jenny Skoglund, 045 875 9759, [email protected] • ORDFÖRANDE Nanna Sandqvist, [email protected] • STYRELSE Elin Andersson, Mathias Dahlbäck, Johanna Hagström, Robin Hjerpe, Valter Huldén, Anna-Maria Malm, Rasmus Olander, Oleg Stikhin, Elias Vartio, Jonas Öhman, [email protected] • TRYCKERI KSF Medias tryckeri, Vanda • UTGIVNING 2013 Studentbladet utkommer fem gånger under vårteminen 2013 och fyra gånger under höstterminen 2013. Tidningen sänds till medlemmarna i ÅAS, SHS, ASK och Novium samt de svenskspråkiga medlemmarna i HUS och AUS. En prenumeration kostar 20 euro för övriga studerande, 40 euro för icke-studerande, 45 euro inom Norden och 55 euro utanför Norden. Up-plaga: 12 000 (2 st Abi-nummer á 14 000). Redaktionen ansvarar inte för icke-beställt material.

Som en gammal tant

sid 13-15

sid 26-29

22-23 TV-Benjamin var drogmissbrukare28-31 Andligheten gör comeback32-33 Historien om hur en komiker föds36-37 Varför har Finland ingen Saga Norén?

Missa inteChristo� er Strandberg gör en bättre imitation på Arja Saijonmaa än hon själv.

”Jag känner mig ganska modern, men jag har aldrig varit på Skype. Å andra sidan har jag aldrig varit på Stadikka heller.” Kasper Strömman planerar framtiden.

Studentbladets framtidsrapport

Gulisar får fördel

Ett två dagar långt skämt

Ansökningen till högskolor ska bli lät-tare för nya studerande.sid 6-8

”Jag känner mig ganska modern, men jag har aldrig varit på Skype. Å ”Jag känner mig ganska modern, men jag har aldrig varit på Skype. Å ”Jag känner mig ganska modern,

andra sidan har jag aldrig varit på Stadikka heller.” Kasper Strömman

framtidsrapport

Christo� er Strandberg gör en bättre imitation på Arja Saijonmaa än hon själv.

StudentbladetNr 8/2013Sedan 1911

Gissa hur många karameller det fi nns i burken!Tips: Lika många får gå från Åbo Akademi efter samarbetsförhandlingarna.

Rätt svar på sid 4.

4 • STUDENTBLADET

Samarbetsförhandlingarna vid Åbo Akademi är i full gång och beräknas vara avklarade i december. Universitetet uppskattar att omkring 80 personer får gå som resultat av förhandlingarna.– Så långt som möjligt prioriterar vi naturliga avgångar, säger huvudförtroendeman Tiina Häkkilä, som dessvärre inte kan säga något om var nedskärningarna kommer göras.

Åbo Akademi förhandlar om nedskärningar

text bild

Måndagen den 28 oktober inleddes samarbetsförhand-lingar vid Åbo Akademi. Som bakgrund ligger ett tajt eko-nomiskt läge och ett budget-underskott på fyra miljoner euro som ska balanseras fram till slutet av år 2016. När Stbl ringer upp huvudförtroen-deman Tiina Häkkilä har för-handlingarna pågått i drygt en vecka och inga konkreta resultat kan tillkännages.

– Vi behandlar främst bakgrunden och ekonomin. När det är fråga om en så stor grupp anställda tar processen minst sex veckor.

Samarbetsförhandlingarna gäller hela ÅA och i mån av möjlighet genomförs besparingarna genom pensioneringar och genom att inte förnya tidsbundna

kontrakt. Men det lugnar inte personalen, som ännu inte alls vet var nedskärningarna kommer att ske.

– Folk blir oroliga fastän man talat om den ekonomiska situationen länge. Man hade kanske trott att det skulle lösa sig ändå. Det är många som ringer till mig och frågar, säger Tiina Häkkilä.

Nedskärningarna görs främst bland övrig personal, men även lärare och forskare drabbas.

– Men vårt mål är att servi-cen gentemot de studerande inte försämras av omorgani-seringen, snarare att den ska förbättras.

Vid studentkåren har man inte märkt att samarbetsför-handlingarna skulle ha or-sakat någon direkt oro bland

studerandena. – Det har ju diskuterats en

längre tid att det finns eko-nomiska problem. Det kanske

finns en viss oro, men det handlar mest om att man vill att problemen ska åtgärdas,

”Folk blir oroliga fastän man talat om den ekono-miska situationen länge. Man hade kanske trott att det skulle lösa sig ändå.”

säger , styrelse-ordförande för Åbo Akademis Studentkår.

Studentkåren är inte på något sätt inblandad i samar-betsförhandlingarna och vet inte mycket mer än studeran-dena om vad som kommer att hända.

– Men vi hoppas att det leder till universitetet blir bättre. Det är bäst om struk-turförändringen påverkar undervisningen så lite som möjligt, det är en av universi-tetets huvuduppgifter.

Utredningsgrupp fl aggar för terminsavgifter

text

Finlands studentkårers för-bund, FSF, och Förbundet för studerandekårer vid yrkes-högskolorna i Finland, SAM-OK, har tillsammans gett ett utlåtande om förslaget.– Vi motsätter oss förslaget. Det kommer att påverka ne-gativt på hur många utländska studerande som kommer till Finland. Ideologiskt sett är det inte heller bra, säger FSF:s ord-förande .

FSF och SAMOK anser att en enskild studerande inte ska be-höva betala för sin utbildning.

Förbundens gemensamma visionsgrupp har i stället före-slagit att den stat studeranden kommer ifrån eller företag ska betala för utbildningen. För-bunden är för att fler utländska studerande ska hitta till Fin-land, och håller med rapporten om att det vore bra om Finland kunde locka 60 000 utländska studerande att avlägga examen vid finländska universitet och högskolor år 2025. Idag stude-rar ungefär 20 000 utländska studerande i Finland.

Utbildningsminister Krista Kiuru bad i augusti en arbetsgrupp att utreda hur utbildningsex-porten ska utvecklas. I början av november kom arbetsgruppen med Päivi Lipponen i spetsen ut med rapporten. Bland annat anser man att terminsavgifter för studerande utanför EU- och ETA-området ska införas.

Samarbetsförhandlingarna vid Åbo Akademi är i full gång och beräknas vara avklarade i december. Universitetet uppskattar att

– Så långt som möjligt prioriterar vi naturliga avgångar, säger huvudförtroendeman Tiina Häkkilä, som dessvärre inte kan säga

Åbo Akademi förhandlar om nedskärningar

studerandena. säger , styrelse-

STUDENTBLADET • 5

JULKONSERT 2013

Ons 4.12.2013 kl. 19.30

Finlandiahuset Helsingfors

Biljetterna inkl. serviceavgifter från 69,50 / 59,50 / 54,50 €

bokaspersorkester.se

Lör 1.2.2014 kl. 19.30

Åbo, LogomoBiljetterna inkl. serviceavgifter

från 41,50 €, Lippupiste

melissahorn.se

Fre 31.1.2014 kl. 19.00

Helsingfors, SavoyBiljetterna inkl. serviceavgifter

från 34,50 €, Lippupalvelu

L I V E N A T I O N P R E S E N T E R A R

Gästartist Frida Andersson

Internationell politik

Du kan lyckasSFV har i 130 år jobbat opolitiskt för bildning på svenska i Finland. Kanske du kan uppnå dina mål med lite hjälp av Vännerna? Studiestipendierna ansöks på studiefonden.fi, nästa ansäkningsperiod är februari 2014.Du hittar SFV på www.sfv.fi, och på Facebook, Twitter och YouTube.

Bli medlem i SFV:s understödsförening, årsavgift endast 10 euro. Du får vår kulturtidskrift, årsbok och en förmånsbok. Dessutom 30 % rabatt i Schildts & Söderströms butik i Helsingfors.

– Finland behöver fler stude-rande från utlandet eftersom vi behöver mer arbetskraft. Då måste vi se till att de integreras bra i vårt samhälle och får god service, säger Lampinen.

Hon menar att största delen av de utländska studerandena som kommer till Finland gär-na skulle stanna kvar, och att runt hälften också gör det.

Lampinen tror att Lipponens rapport kommer att stå som grund för ministeriets eventu-ella förslag om terminsavgif-ter.

– Jag antar att många hösko-lor tycker det är bra med ter-minsavgifter eftersom de får mera pengar, men det stäm-mer inte.

I Sverige och Danmark har terminsavgifter inte lockat fler utländska studerande, tvärt-om. I Sverige togs systemet i bruk år 2011 och som följd av det här minskade antalet stu-derande utanför EU- och ETA-området med 79 procent.

En annan sak FSF och SAM-OK motsätter sig är tanken om att Finlands biståndspengar

skulle användas till att finan-siera utländska studerande.– Det är inte biståndspengar-nas funktion, de är inte mena-de för det.

Lampinen hoppas att De grö-na och Vänsterförbundet håller fast vid sina ståndpunkter om att utbildningen ska vara av-giftsfri, och att rapporten inte går igenom i sin nuvarande form.

6 • STUDENTBLADET

Nykomlingar får försprångi den gemensamma ansökan

illustration text

Från och med nästa höst ska det bli lättare för nya studerande att få studieplatser. Målet är att e� ektivare slussa in nya studerande genom den årliga gemensamma ansökan.

Den gemensamma ansökan kommer att förnyas under de närmaste åren, men inte på en gång utan i fl era steg. Det första steget är en ny gemensam ansö-kan, som förnyas hösten 2014.

Ansökningssystemet ska göras enhetligare och smidigare än det är i dag. I den nya elektroniska gemensamma ansökan ska stu-derande lättöverskådligt kun-na välja bland alla Finlands stu-die inriktningar och rangordna högst sex olika alternativ.

Högskolorna får sedan på egen hand fatta beslut om vilka stude-rande de tar emot. Det nya med det här är att högskolor inte ti-digare haft tillgång till informa-tion huruvida den sökande har studerat tidigare eller inte. Hit-tills har alla som ansökt varit på samma linje.

Den första förändringen är allt-så inte alltför dramatisk, men år 2016 börjar det hända, då träder reformens andra steg i kraft.

De två stegen handlar i princip om att först ge högskolorna möj-ligheten att favorisera nya stu-derande i ansökningsskedet, och i nästa steg tvinga dem göra det.

Det är fortfarande öppet vad det andra skedet helt konkret kommer att innebära. Alterna-tiven är två, antingen reserveras den gemensamma ansökan en-kom för nya studerande, medan äldre studerande får byta inrikt-ning direkt via högskolorna, el-ler så är den gemensamma an-sökan öppen också i framtiden, men intagningskvoter instiftas för nykomlingar. Det skulle be-tyda att det blev betydligt lät-tare för nya studerande att få en

studieplats än för dem som redan studerat tidigare.

I oktober ordnades ett semina-rium kring temat där tjänstemän, högskolor och studerandeorga-nisationer var represen terade. Seminariedeltagarna tyckte överlag att modellen med reser-verade studieplatser för nykom-lingar var ett bättre alternativ.

Förberedningen av förslaget har ännu inte gjorts och i sista hand kommer det att vara riks-dagen som beslutar vilken av modellerna som förverkligas.

Oberoende av vilken modell förverkligas kommer det se an-norlunda ut att byta studiein-riktning i framtiden.

är överin-spektör på Undervisnings- och kulturministeriet och arbetar

STUDENTBLADET • 7

med det nya ansökningssystemet. Hon säger inte direkt att det kom-mer att bli svårare att byta studie-inriktning, men erkänner att det kommer att fi nnas en viss skillnad jämfört med nuläget.- Det kommer att vara möjligt att byta inriktning också i framtiden, men det ska ske i en högre grad via högskolorna i stället för den ge-mensamma ansökan. Man mås-te också komma ihåg att när det handlar om en förändring som gynnar en grupp, får det också ett pris hos en annan.

Reformen är långt ifrån fastspi-kad, den har i själva verket redan nu fördröjts med ett år. Ursprung-ligen var det meningen att den nya gemensamma ansökan skulle ha tagits bruk redan den här hösten, men på grund av tekniska problem fi ck tidtabellen töja.

Tanken bakom förnyelsen är att få nya studerande så snabbt som möjligt in i studievärlden. I nuläget tävlar över 13 000 gamla studeran-de årligen om samma studieplatser som nykomlingarna. Nu vill staten komma åt de här in effektiva stu-dieplatsbovarna och garantera en studieplats för nya studerande.

Förnyelsen har främst kritise-rats för att den ökar pressen på att välja studieinriktning efter gym-nasiet eller yrkesskolan. Flera studerande kårer har uttryckt sin oro över att studerande inte längre vågar ta emot studieplatser som de inte har prioriterat högst, eftersom det nästa gång kommer att bli svå-rare att komma in. I värsta fall kan en studerande välja att inte stude-ra alls och vänta tills nästa års an-sökningsrunda.- Det lönar sig alltid att ta emot en

plats om den intresserar, trots att den kanske inte ligger allra högst på ens prioriteringslista. En stu-dieinriktning kan visa sig vara helt annorlunda än man hade väntat sig. Dessutom ska den här refor-men göra det lättare att byta stu-dieinriktning. Fördelen som nya studerande får i ansökningsfasen är inte heller så radikalt stor att det skulle vara omöjligt för andra att komma in, säger Vuorinen.

8 • STUDENTBLADET

Är det rättvist att nya studerande lättare får en studieplats?

Stbl-panelen

Eeva-Johanna Eloranta (SDP)Medlem i riksdagens kulturutskott.

Ina BiströmStyrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår.

Li AnderssonOrdförande för Vänsterunga.

Raija Vahasalo (Saml)Ordförande för riksdagenskulturutskott.

”Jag tycker det är rättvist att de som ännu inte har någon studieplats får en liten fördel i ansökan. Det handlar ändå inte om att förhindra äldre studerande att söka. Å andra sidan får man också erfarenhet om man söker fl era gånger, i jämförelse med nykomlingarna som söker för första gången. I grundlagsutskottet och kulturutskottet konstaterade vi att de som söker på nytt inte får ställas i en alltför mycket svårare posi-tion. Det är viktigt att bli av med onödiga mellanår som uppstår när man väntar på en studieplats. Målet är att göra det lättare att byta från en inriktning till en annan i framtiden.”

"Att införa kvoter gör det svårare för stude-rande att byta huvudämne och leder med stor sannolikhet till att många unga inte tar emot en studieplats eftersom de inte har blivit antagna till just den utbildning som de har som första preferens."

"Nej, det är inte rättvist. Det är inte alls självklart att man väljer rätt första gången, och det viktigaste är ändå att alla hittar en utbildning som motiverar så att man blir klar och som man är motiverad att få jobb inom."

"Det är rättvist om studerande som inlett sina studier tidigare garanteras lika bra möjligheter till att byta studieinriktning. Olika studerande får inte värdesättas på olika sätt."

Studentbladet frågade åsikts-panelen om det är rättvist att förbättra nya studerandes möj-ligheter att få en studieplats. Frågan var ingen het potatis bland panelisterna, rekordfå,

sju personer, svarade på frågan. Särskilt svalt var intresset bland studeranderepresentanterna, endast tre svarade på månadens fråga.

text

Komplettering av kungörelse om val av studentrepresentanter i Helsingfors universitets universitetskollegium 2–10.12.2013

Allmänt

Studentkåren vid Helsingfors univer-sitet har 19.8.2013 kungjort valet av studentrepresentanter i förvaltningen. Dessa anvisningar kompletterar kun-görelsen i fråga om valet av universi-tetskollegium.

Val av universitets-kollegiumEnligt universitetslagen 22 § har Hel-singfors universitet ett universitetskol-legium. Enligt universitetets instruk-tion 8 § har universitetskollegiet 15 studentrepresentanter och 15 student-suppleanter. Om universitetskollegiets uppgifter bestäms i universitetslagen 22 § och föreskrivs i universitetets in-struktion 8 §.

Enligt reglementet för studentkårens val 15 § fungerar fakulteterna som valkretsar vid val av universitetskol-legium. Enligt reglementet 16 § be-slutar universitetets rektor om fördel-ningen av platserna mellan fakulteter-na i enlighet med universitetets valin-struktion 8 §, så, att det i universitets-kollegiet finns minst en representant från varje fakultet. Enligt rektors be-

slut 009/2010 har valet av studentrepresentanter i universitetskollegiet till övriga delar överförts till studentkåren, i enlighet med universitetsla-gen och universitetets valinstruktion.

Studentkårens styrelse har 31.5.2013 beslutat att fördela platserna i universitetskollegiet en-ligt följande:

Teologiska fakulteten 1

Juridiska fakulteten 1

Medicinska fakulteten 1

Humanistiska fakulteten 2

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten 2

Farmaceutiska fakulteten 1

Bio- och miljövetenskapliga fakulteten 1

Beteendevetenskapliga fakulteten 2

Statsvetenskapliga fakulteten 2

Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten 1

Veterinärmedicinska fakulteten 1

Mandatperioden för de studentrepre-sentanter och -suppleanter som väljs i detta val börjar 1.3.2014 och slutar 31.12.2015.

Röstningen i universitetskollegievalet pågår samtidigt som universitetsvalet i januari–februari. Information om val-dagarna och hur valet anordnas ges på adressen www.hyy.fi/forvaltningsval och på studentkårens anslagstavla när val-datumen har klarnat, samt separat till studenterna vid de enheter där röstning-en görs med hjälp av helsinki.fi-epost-adresser.

Valets webbplats, dokument och mera informationDenna komplettering av valkungörelsen, blanketter som hänför sig till valet, för-valtningsorganens uppgifter samt annan nödvändig information och instruktio-ner finns på valets webbsidor på adres-sen http://www.hyy.fi/forvaltningsval. Kandidatanmälningar görs på adressen https://www.halloped.fi/sv.Mera information om valet ger sak-kunnig (utbildningspolitik) Janne

Lardot (050 543 8460, [email protected]) och generalsekreterare Katri Korolainen (0400 816 426, [email protected]).

Uppställning av kandidaterKandidatanmälningarna och de fast-ställda valförbunden ska finnas i stu-dentkårens elektroniska studentrepre-sentantsystem (halloped-systemet) se-nast 10.12.2013 före klockan 12.00.

Fastställande av valresultatetCentralvalnämnden fastställer valresul-tatet. Valresultatet offentliggörs på stu-dentkårens anslagstavla och på student-kårens webbplats.

Helsingfors, 25.10.2013Centralvalnämnden vid Studentkåren vid Helsingfors universitet

Esa Perkiö Katri KorolainenOrdförande Generalsekreterare

studentbladet • 9

S edan september har jag arbetat i Europaparlamentet i Bryssel som spe-cialmedarbetare för

Europaparlamentariker nils torvalds (SFP). Ett väldigt intressant och spännande drömjobb! Att få jobba i kär-nan av EU, hjärtat av Bryssel. Korridorerna är fyllda med språk och kultur från så många olika länder. Mina närmaste kolleger utanför teamet är en dansk, en ungrare och en britt. Det europeiska syns tydligt i min vardag.

Samtidigt har jag hört om den EU-bubbla som finns här i Bryssel. Det kan lätt bli så att hela umgängeskretsen be-står av enbart EU-anställda. Här finns EU:s tre centrala institutioner: parlamentet, kommissionen och rådet. Alla fyllda med européer från alla 28 länder i EU. Under mina första veckor här var de enda belgare jag diskuterade med killen som installerade mitt internet och en kollega i Europaparlamentet. Jag har med andra ord inte bekantat mig med så många utanför bubblan. Dagarna här kan bli långa och det finns så mycket nytt och spännande bara inom parlamentets väggar.

Jag flyttade hit i slutet av augusti. Snabbt märkte jag att ett EU-land är ett EU-land, mycket är väldigt lika och det som är olikt känns inte så främmande ändå. Här står vägskyltarna på två språk, alla bilar stannar för fotgäng-are innan man hunnit stiga ut på gatan och så kindpussas man. Efter första veckan här blev jag bjuden på en kräft-skiva med finlandssvenskar. Saknar jag knäckebröd så

Livet i EU-bubblan Beata Björkvall

Brevet hem

finns här Scandshop. Vill jag få en hårklippning av en frisör som talar annat än franska så kan jag gå till Scandic Hair. Fastnar jag nu i nästa bubbla? Är det värt att bara leva i en nordisk bubbla i Bryssel?

Är det värt att någonsin fastna i en allt för snäv bubbla? Här är det enkelt att peka ut bubblan, men jag är säker på att det finns bubblor var än man finner sig.

Jag har lagt märke till att det hemma i Finland upplevs att EU är en bubbla någonstans nere i Europa. Speciellt genom den EU-fientliga retorik som fått stort utrymme i pressen den senaste tiden, och som målar upp bilden av att EU är långt borta och fattar krång-liga beslut utan förståelse för den vanliga finländaren. EU är inte den här bubblan i Bryssel. EU är lika mycket ELY-centralen i Åbo som pälsfarmaren i Pedersöre. EU är inget främmande utan det som finns i vardagen omkring oss.

EU är Erasmusutbytet, EU är jordbrukarstöd som möjlig-gör jordbruk i Finland, EU är motorvägen mellan Åbo och Helsingfors. EU är dina rät-tigheter på internet, tack vare EU kostar det inte skjortan att tala i mobil utomlands, EU är dina billigare och enklare resor, EU ger start up-företag enklare tillgång till världens största marknad, tack vare EU:s inre marknad.

Besluten må fattas i Bryssel, men de verkställs av den fin-ska staten. Finland är också EU. Varje enskild EU-invånare kan vara med och påverka.

Skribenten är politices magister i offentlig förvaltning från Åbo Akademi.

www.pointcollege.fi

Studera till

på svenska, finska eller engelskavid Point College i Borgå!

merkonom

Porvoo International CollegeInstitutgränd 1 | 06100 BORGÅ

(019) 529 9200 | www.pointcollege.fi

8.11.2013 –13.1.2014

ARSFENNICA2013 jEppE hEIN /

There Are No ordiNAry MoMeNTs

Amos Andersons konstmuseumGeorgsgatan 27 / (09) 684 4460 www.amosanderson.fimå, to, fre 10–18 / ons 10–20 / lö–sö 11–17 / ti stängt

ENtRé FöR StudERANdEN 2 €. AlltId!

Jakob Löfgren är doktorand i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Hans doktorsavhandling behandlar Hogswatch, julfirandet i fantasyförfattaren Terry Pratchetts Discworld – men i vår värld. Avhandlingen kommer att bestå av fyra artiklar varav den första publicerats i engelska Gramarye. Numret sålde slut på 24 timmar och ses idag som ett samlarobjekt.

Snart firasHogswatch igen

text&bild emma ekstrand

I över tio år har Pratchett-fans samlats sista veckoslutet i no-vember i en liten engelsk stad för att fira den fiktiva högtiden Hogswatch. Hogswatch är taget ur terry pratchetts Hogfather i Discworld-serien där Hogfather är döden i tom-tekläder.– Det är en intertextuell fest i staden Wincanton där jag är deltagande observatör. I min avhandling funderar jag på hur fans och benämningen fandom

fungerar, hur fans bygger upp en egen kultur och

identitet med hjälp av intertextualitet,

säger Jakob Löf-gren.

Hans artikelavhandling går under arbetsnamnet It was the night before Hogswatch - 'that would be curry night then'" Construction of fan-folklore, intertextuality and com-munity in the intersection of Wincanton and Discworld. Ar-tiklarna behandlar olika teman som belyser festen. Den första artikeln som publicerades i våras i Gramarye handlar om intertextuella kopplingar och vilka bitar av Hogswatch som firas. Vad har man tagit från böckerna, vad hittar man på på stället och hur uppstår en kul-turell identitet ur Pratchetts verk?

Den andra artikeln behandlar fandom och ekonomi. Där tar Löfgren upp varför högtiden firas i just Wincanton, hur butiken Discworld Emporium som finns i staden fungerar och hur butiken och ägaren bernard pearson använder sig av intertextualitet för att sälja saker till fansen.

Det finns två skolor då man talar om fandom. Den ena är psykologiskt lagd där man förklarar fandom med hjälp av affektion och persondyrkan. Den andra är socialkonstruk-tivistisk och ser bara på den sociala biten i fandom. Löfgren anser också att identiteten är viktig, man använder sig av kulturella uttryck för att förstärka den gemensamma identiteten.

Forskaren

10 • studentbladet

studentbladet • 11

Snart firasHogswatch igen

Den tredje artikeln handlar om narrativitet, om hur berät-telser förstärker identiteten.– Festen ordnas av fansen för fansen, och det är fansen som står för underhållningen. Under festen finns det ganska många berättare på plats, och det görs spontanradioteater där man ofta skämtar om sig själv. Man kopierar inte direkt ur boken, utan man firar Hogs-watch på det sätt man tänker att man gör det om man bor i Discworld.

Den röda tråden i avhand-lingen är intertextualitet och identitet. I den fjärde artikeln funderar Löfgren på reflexivi-tet. – Kan jag vara fan och forskare samtidigt, och hur fungerar det? Alla där vet vad jag håller på med och folk skämtar om mig, den där bastarden som får betalt från ett universitet att hålla på med det här, hur lyckades han med det?

På vilket sätt är Hogswatch folklore?– Man tänker att folklore inte har en upphovsman, medan Hogswatch har en – Terry Pratchett. Jag anser att detta är folklore eftersom fansen talar om det som traditioner, det är viktigt att vissa saker ska vara med under Hogswatch. Fansen blir ett momentärt folk och talar om sig som familj i Wincanton och om Hogswatch som tradition. I min magister analyserade jag hur Tolkien, Pratchett och Don rosa i Kalle Anka använder sig av folklore

och förflyttar verkligheten in i fiktionen. Nu ser jag på hur litteratur blir folklore, vilket är ovanligare, och att det kan gå runt, speciellt i Wincanton, det är en verklig intertextuell soppa.

Om några veckor blir det fjärde gången Löfgren firar Hogs-watch. Över 200 fans samlas och Löfgren menar att det känns som en släktfest.– Det är en social konvergens-kultur, man kommer dit för att träffa vänner.

Pratchett är själv alltid på plats när Hogswatch firas och saker som pågår i Wincanton kan hamna i böckerna. Vissa av karaktärerna i böckerna ”finns” till och med på riktigt,

”Kan jag vara fan och forskare samtidigt, och hur fungerar det? Alla där vet vad jag håller på med och folk skämtar om mig, den där bastarden som får betalt från ett univer-sitet att hålla på med det här, hur lyckades han med det?”

de är inspiration till Pratchetts karaktärer eller paul kidbys illustrationer till böckerna.

Under Hogswatch klär man inte ut sig till en existerande karaktär utan man klär sig som någon som kunde finnas i Discworld. Stilen är viktori-ansk med mycket korsetter på både kvinnor och män.

Vissa är ändå utklädda till en karaktär eftersom de är ka-raktärerna. Under förra Hogs-watch hade Löfgren kostym på sig, men personen han bodde hos sade att han även måste ha en hatt. Löfgren fick själv välja och valde den största cylinder-hatten.– När jag hälsade på Pratchett, vilket man måste göra, sade han åt mig att om han någonsin skulle träffa Dodger så skulle han se ut så där. Alltså en ung man i risig kostym med en hög cylinderhatt. Det betyder att jag nu måste ha den klädseln på mig eftersom skaparen har sagt så. Klär jag mig i något annat kommer Pratchett att säga att sådär klär sig ju inte Dodger, gå och byt.

När man kommer till Win-canton för att fira Hogswatch är det först man gör att hälsa på Bernard Pearson och de andra som jobbar i Discworld Emporium för att dricka te och köpa memorabilia. Den traditionella middagen består av korv och potatismos, mat som man äter i Discworld.

Middagen hålls på flera pubar och måste bokas på förhand, The Bear är störst och där vill man helst äta. Efter middagen kommer Hogfather och delar ut klapparna.– Många familjer ser det som början på julfirandet. Barnen är lika spända inför Hogs-watch som julfirandet.Det hålls tal och Pratchett berättar om sina pågående projekt som brukar vara minst två. Det dricks även en del eftersom festligheterna hålls på pubar.– Kvällen innan äter man curry, varför vet jag inte men det har bara blivit så. Man har en idé, gör den och är det bra gör man det flera gånger.


På mitt bord ligger boken 16 rader (2013) skriven av petter alexis askergren. Petter är en av våra mest inflytelserika skandinaviska hiphopartister. Hans bok är en lovsång till lit-teraturen. Och bokens titel 16 rader syftar på den vanligaste verslängden inom hiphop. Ett ord han för övrigt skriver med stort H och han medger att det för honom finns religiösa för-tecken för att använda versaler på det ordet.

Petter har kämpat med läs- och skrivsvårigheter hela sitt liv och han lärde sig läsa och skriva ordentligt först på komvux. Han medger att han fortfarande har svårigheter med att veta när han skall sätta punkt och kommatecken.

Petter faller helt tydligt rakt in i ramarna för pojkars försämrade läs- och skrivför-måga. Eller han har varit där och så har han gjort det som alla modersmålslärares hjärtan klappar för. Han har funnit lit-teraturen, han har tagit den till sig och han har blivit räddad av den, som en frälsning. Med tanke på att han ser sin musik som snudd på religiös faller också hans läsintresse i god jord. Just när vi behöver hans inspiration som mest.

Rapporter tutar ut att pojkar som inte läser i Svenskfinland befinner sig på samma nivå som barn från u-länder då det gäller läsförståelse. Men är det

verkligen så? Kan problemet ligga i att det helt enkelt inte är manligt att läsa? Och att dessa oändligt gamla och för-legade föreställningar om vad som är kvinnligt och vad som är manligt fortfarande etsar sig fast i klassrummen som en ihållande höstflunssa. Kan man vaccinera sig för den undrar i så fall jag?

Och så kommer Petter. Och kanske det är just det han gör, frälsar oss ifrån ondo för hans bok 16 rader ter sig nästan som en läs- och skrivarskola i miniatyr. Han gör det som de flesta modersmålslärare inte klarar av, han gör läsandet coolt.

Själv kämpar jag stundvis med grymma motivations-problem då det gäller läsning. Jag går väldigt ofta i bokstrejk och vägrar läsa annat än text-ningen till de hundratals olika tv-serier vi erbjuds i tid och otid. I sängen innan jag ska somna bläddrar jag förstrött

igenom dagens tidning. Den senaste tiden har jag

funderat mycket på min in-ställning till läsande. Jag har svårt att koncentrera mig på litteratur då jag är stressad och idag är jag det nästan konstant. Sådant är samhället vi lever i. Och det finns alltid något an-nat att läsa än den där boken som ligger på nattduksbordet.

Men så fort jag åkte på en veckas semester till solen läste jag tre romaner på fem dagar. Jag besitter en omedveten hunger att läsa. Jag älskar att läsa. Jag hyllar litteraturen och det den ger mig. Den flykt den erbjuder mig då jag inte längre orkar tänka på mig själv, kon-centrera mig på det som gäller mig och mitt.

I The Guardian sätter förfat-taren neil gaiman fingret på min inflammerade känsla och får mig att sakna litteraturen och det den ger varje enskild individ helt gratis, utan fördo-mar och utan att kräva någon

Kia SvaetichinLäs eller dö

”Jag har svårt att koncen-trera mig på litteratur då jag är stressad och idag är jag det nästan konstant.”

som helst ersättning.Gaiman säger att skönlit-

teratur bygger empati. Medan personer som tittar på TV eller film ser saker och ting hända andra människor, är prosa nå-got man själv bygger upp med alfabetets bokstäver och ge-nom att man själv använder sin fantasi skapar man den fiktiva världen med dess folk. Man får förnimma känslan av hur andra har det, man får besöka platser och världar man annars aldrig skulle ha tillträde till. Man får för en stund vara någon annan, känna det som någon annan ska känna och när man återvänder till sin egen värld kommer man att vara en smula förändrad.

På mitt nattduksbord finns kjell westös Hägring 38 och margaret atwoods The Handmaid’s tale. Jag läser böck-erna parallellt. Det universum jag skapar för var bok gör att jag har en alldeles egen värld dit ingen annan än jag själv har tillträde, eller vänta nu, visst kan du också få tillträde dit om jag bestämmer så. Det är jag som skapar mitt eget innehåll i litteraturen och det är jag som skapar personerna och det är jag som bestämmer hur den världen skall se ut. Och det är därför det är så viktigt att vi läser. Annars dör vi.

”Det är bra att göra onödiga saker”

illustration celia hilloarbetsgrupp martin määttänen, kasper strömman och celia hillo

När Jyrki Katainen behövde hjälp med att spå Finlands framtid kon-taktade han filosofen Pekka Himanen. Noll konkurrensutsättning och sjuhundra tusen euro senare utkom Himanens rapport, som bland annat kritiserats för att vara icke-vetenskaplig.

När Studentbladet behövde hjälp med att spå framtidens studier och arbetsliv kontaktade man grafikern Kasper Strömman och Stbl-med-arbetaren Martin Määttänen. Inte heller den här gången bemödade man sig att konkurrensutsätta arbetet, men så låg budgeten också på noll. Rapporten kan med fog kritiseras för att vara icke-vetenskaplig.


För att förutspå hur studierna kunde se ut trettio år framåt i ti-den gör Strömman paradoxalt nog en tidsresa tillbaka till sin egen studietid i millennieskif-tets England. Han beskriver hur studerandena i stället för dato-rer tilldelats penna och papper för att de skulle lära sig att hitta på nya idéer och prata om dem.Han upplever att sättet funge-rade bra, i och med att det inte var bundet till varken teknik el-ler tid och framhåller att förmå-gan att idéa bara blir viktigare hela tiden. – Vad du än gör ska du ha dina idéer och kunna använda det du hör och läser och utveckla något nytt av det. Under de två första åren fattade jag inte vad jag gjor-de, men under tredje året var det så där ”ahaa det är så här de tän-ker”.

Överlag upplever arbetsgrup-pen att det skulle vara viktigt att betoningen i studierna förfl ytta-des från form till skills. – Man brukar säga att om man ger en man en fi sk så lever han en dag, men om man ger ett nät så kan han leva hela livet. Så ger man fi skar i skolan då man bor-de få redskap? Frågar sig Määt-tänen.

Man diskuterar också om det överhuvudtaget är möjligt att lära ut kreativitet och kom-mer fram till att det nog ska vara möjligt att lära folk att hantera information på ett kreativt sätt. Arbetsgruppen är överens om att det här är något som kunde få lite mer utrymme i studierna. – Man kan säkert uppmuntra folk att vara mer hungriga på livet, fast det låter töntigt, ursäktar sig Strömman, som också menar att utbildningen kanske hittills va-rit lite passiverande. Folk tar inte för sig utan sitter mest och lyss-nar. – Kanske man kunde utbilda folk till att vara lite mer tillmötesgå-ende i vad de än gör.

Ganska ofta kommer arbets-gruppen in på sidospår. Bland

annat berättar Strömman ivrigt om bronies – män som tycker om My Little Ponies och om en rik och konstig fastighetsförmedla-re han börjat följa på Facebook. I något skede konstaterar man också att det kanske inte händer så mycket på trettio år, att allt förblir ganska likadant, men så fångar man tråden igen.

Määttänen lyfter fram profe-tiorna om att arbetslivet kom-mer att bli mer fragmenterat och för en enskild individ bestå av många mikrokarriärer, snut-tjobb och projekt. Frågan är om det här också sker med utbild-ningen, vilket Strömman anser att inte är en omöjlighet. – Att man tar två månaders kur-ser lite här och där? Det skul-le ju make sense på något sätt, att man inte satsar alla kort på en treårsgrej utan gör några må-nader av något och sedan något annat, då skulle man få mer ut av pengarna eller vad fan det nu kan vara.

I alla fall kommer man att hin-na med mycket, Strömman har hört att de barn som föds i dag kommer att leva i hundra år och med tanke på det här fi nns det i framtiden mer tid att förverkliga sig själv, göra lite onödiga saker. – Jag tycker det skulle vara nyt-tigt för alla att göra något helt idiotiskt i ett år, säger han.

Määttänen stämmer in:– Det är bra att göra onödiga sa-ker.

Diskussionen går in på mellanår, något Strömman har för sig att inte är så vanligt i Finland men nog i Danmark av alla ställen. Han får veta att också många fi n-ländare sticker till Australien för att arbeta och festa. – Amisharna har också som tra-dition att lämna kollektivet för att bestämma om de ska åter-vända, säger Määttänen.

Arbetsgruppen, framför allt Strömman, påpekar att folk i allmänhet är ganska ”insnöade på studier”. Han tror att man i framtiden kanske kan klara sig bra utan dem.

Här lägger Määttänen ändå in ett veto och påpekar att en

väldigt viktig del av studiepake-tet är att skapa kontakter. – Kunde vi ersätta studierna med någonslags klubb där man kunde gå? Man kunde ha ett utrymme, du kanske betalar lite för att vara med och du går där för att träffa folk, om vi nu utgår ifrån att net-working är så viktigt i framtiden. Folk har väl träffat varandra i alla tider, men nu det har blivit lite av ett buzzword. Det fi nns säkert en läroplan där det står att man ska träffa folk som ska ge dig jobb i framtiden. Tänk om man kun-de outsourca det, att man bara gjorde den sociala grejen, att folk kom en gång i veckan och bytte visitkort med varandra. Det låter väl lite som en bar eller något, säger Strömman.

Visstidsanställningar, projekt och praktiker är visserligen van-liga fenomen idag, men de kom-mer att bli ännu vanligare i fram-tiden, tror arbetsgruppen. – Jag påstår ändå att det jag gör är mer det framtiden kommer att bli, att folk jobbar mer och mer för sig själva, eller i en studio med några andra och bygger sin egen grej via något sådant här i stället för att jobba för någon an-nan.

Det kommer att påverka hur vi ser på och använder peng-ar. Strömman menar att det i framtiden knappast kom-mer att fungera att hyror beta-las månadsvis och lån är knut-na till månatlig inkomst om det inte fi nns en månatlig inkomst. Strömman exemplifi erar igen med sig själv som frilansare, som får lov att hushålla längre på sina pengar än vänner med fast in-komst som använder varje cent tills nästa lön.

I samband med det här disku-terar man huruvida man i fram-tiden kommer att jobba mer eller mindre än idag. – Det skrivs ju mycket i lifesty-letidningar om att man ska satsa på sin fritid, men i realiteten är det stiligare att inte ha så mycket fritid, säger Määttänen.

Strömman hänvisar till vad han tidigare sagt (ungefär att vi har det lite för bra och att det väl kan gå lite sämre utan att det blir en katastrof) och påpekar att folk har lite för mycket fritid och lite för mycket semestrar, till ex-empel känns fenomenet höstlov för honom lite abstrakt.

Määttänen infl ikar: – Jag har alltid tyckt det är lite sjukligt att semestern är så vik-tig, det är inte det bästa sättet att leva på tror jag.

I framtiden kommer man att se en större variation när det gäller hur mycket tid vi lägger på arbe-te. Strömman menar att de som älskar sitt jobb jobbar så mycket de kan för att de gillar det, med-an till exempel tidningsutdela-re (samma dag har tre arga tid-ningsutdelare skickat arga mail till honom på grund av ett blog-ginlägg) jobbar så mycket att de klarar sig. – Vi får väl hoppas att folk gör vad de verkligen tycker om, och inte bara gör ett jobb de kan få.

Määttänen ställer sig tveksam till förhoppningen. – Men det är inte realistiskt, kan-ske någon gång i framtiden efter att vi fått robotar så kan folk leva som adelsmän i 1800-talets Lon-don och göra konst eller vad man nu tycker om. Men inom den nära framtiden fi nns det skitjobb som måste göras.

Slutligen diskuterar man om yrken kommer att vara mindre exklusiva i framtiden. Ström-man menar att folk idag vill med hjälp av invecklade termer och slang få saker att verka lite svåra-re än de är, för att bevara sin yr-kesskicklighet och kanske också heder. Strömman antyder inte helt diskret att det till exempel gäller journalister men också så-dana som han själv. – Det gäller i största grad män-niskor som mig, som ritar lite och gör grafi sk design, det är inget svårt bara man är intresse-rad. Det här skulle man ju hop-pas att är något som faller sön-der, att det kom fram att saker inte är så svåra.

14 • STUDENTBLADET

STUDIER

ARBETSLIV

STUDENTBLADET • 15

TIPS PÅ FRAMTIDA YRKEN

DejtkonsultTänk 1800-talets familjefar som samlar lämpliga kan-didater till sin dotter, men i modern tappning. Re-kommenderas för stressade personer som inte har tid att gå på dejter och vill slå många fl ugor i en smäll.

SvenskhetsbevarareJobbar som en uppsökande ungdomsarbetare, men skillnaden är att den unga i det här fallet är svenskan som nästan har dött ut. Knackar på dörrar i svensk-bygden och samlar in till exempel dialekter. ”Det luk-tar jättemycket Svenska kulturfonden.”

Fritidsfyllare Fyller den jäktade människans fritid med menings-fulla aktiviteter som ser bra ut att dokumentera i so-ciala medier.

Insektsodlare Odlar insekter som föda, vilket är miljövänligare än dagens köttproduktion. ”Jag skulle gilla Mc Cock-roach, det är inte alls långsökt att folk börjar äta in-sekter.”

Mental personal trainer Jobbar som dagens personal trainers, men med fokus på mentalt välbefi nnande. Kan till exempel anlitas för att peppa en inför ett viktigt möte eller arbetsinter-vju.


UNGA KREATIVAI BLICKFÅNGET

text&layout emilia fjäder, kristina lindqvist, sivann elgabsi

foto emilia fjäder, julia lillqvist, hemmo honkonen

Att brinna för något som har en osäker framtid är det som de flesta inom den kreativa branschen upplever och har gemensamt.

Det uppfattas ofta som ett risktagande att börja studera inom konst- och kulturbranschen, men varför? Vi har diskuterat med tre olika aktörer för att få en bre-dare överblick över branschens nuläge och aktörernas syn på framtiden. Vi har intervjuat fotografen julia lillqvist, bandet Fistpumping Cats och gitarrbyggaren hemmo honkonen, som berättar om sig själva och sina tankar kring branschen.


Julia Lillqvist är en kreativ fotograf som studerar mediakultur i Jakobstad. Vid sidan om sina studier driver hon ett eget fotoföretag. För att prova på fotografi gick hon först en ettårig fotokonstlinje på Västra Nylands Folkhögskola i Karis. Året i Karis ledde till att hon märkte att hon verkligen ville satsa helhjärtat på fotografering. -Jag blev helt såld och tyckte det var det mest fantastiska som fanns att äntligen få studera något som jag brann för. Jag hade hittat min passion och idag vet jag att även om det känns tungt och jobbigt ibland, när inspirationen och motivationen sinar, så finns det inget jag hellre skulle göra.

Julia har fotograferat i sju år och hennes intresse bottnar i att hon alltid har tyckt om att uttrycka sig på olika kreativa sätt. Hon inspireras av naturen och sin omgivning och att alltid ha något projekt på gång hjälper henne hålla motivationen uppe.- Det började med att jag i högstadiet fick en egen kamera som jag bar med mig överallt. I gymnasiet kom jag fram till att det var roligare att fotografera självporträtt på en

Julia Lillqvist 22 år, fotograf, studerar mediakultur (fotografi) vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad

dimmig åker än att göra läxor.

Typiskt för Julias foton, oberoende av projekt, är att hon helst använder sig av naturligt ljus och fotograferar i miljöer där hon kan framhäva så naturliga och vackra porträtt som möjligt. I hennes foton är platser, människor, känslor och stämningar i fokus.-Ofta börjar mina fotoprojekt med att jag ser en vacker plats. Alla platser och intryck skissar och skriver jag ner i en anteckningsbok som jag alltid bär med mig. Största delen förverkligas aldrig men det är alltid bra att ha idéer på lager.

Julia tycker om att lära känna olika slags människor, vilket är en stor orsak till att hon tycker det är roligt att fotografera. Hon ser det som ett privilegium att ta del av människors viktiga livshändelser eftersom dagarna oftast är positivt känsloladdade, vilket framhävs bra på bild. Hon gillar speciellt bröllop eftersom fotografierna värdesätts och berättar en viktig historia. Detta har lett till att Julia i framtiden gärna vill jobba som bröllops- och porträttfotograf på heltid.

För tillfället håller Julia på med ett samarbete med formgivaren och klädsömmerskan ina nordberg. Projektet ”White Trash Ecobrides” behandlar ekologiskt brudmode och är en kollektion brudklänningar som är inspirerade av brudmodets förändring från 1900- till 1980-talet. Resultatet blir en bildserie som ställs ut i Lappo, Österbotten, i vår.-Det är både utmanande och roligt att arbeta i ett team tillsammans med formgivare, modeller, frisörer och make-up artister. Det är också motiverande att även andra än jag själv får användning av bilderna.

Julia känner inte att hon tog en risk då hon började studera fotografi. Hon vet att studievalet är rätt men är också medveten om hur tuff branschen är. Hon satsar ändå hellre på att få göra det hon brinner för än att välja ett ”säkrare” branschval bara för trygghetens skull. Hon har haft mycket nytta av sina utbildningar och tack vare dem har hon utvecklats mycket mer än hon trott var möjligt.-Så länge man studerar har man friheten att experimentera och göra misstag. I en skyddad

© Julia Lillqvist © Julia Lillqvist


Julia Lillqvist är en kreativ fotograf som studerar mediakultur i Jakobstad. Vid sidan om sina studier driver hon ett eget fotoföretag. För att prova på fotografi gick hon först en ettårig fotokonstlinje på Västra Nylands Folkhögskola i Karis. Året i Karis ledde till att hon märkte att hon verkligen ville satsa helhjärtat på fotografering. -Jag blev helt såld och tyckte det var det mest fantastiska som fanns att äntligen få studera något som jag brann för. Jag hade hittat min passion och idag vet jag att även om det känns tungt och jobbigt ibland, när inspirationen och motivationen sinar, så finns det inget jag hellre skulle göra.

Julia har fotograferat i sju år och hennes intresse bottnar i att hon alltid har tyckt om att uttrycka sig på olika kreativa sätt. Hon inspireras av naturen och sin omgivning och att alltid ha något projekt på gång hjälper henne hålla motivationen uppe.- Det började med att jag i högstadiet fick en egen kamera som jag bar med mig överallt. I gymnasiet kom jag fram till att det var roligare att fotografera självporträtt på en

Julia Lillqvist 22 år, fotograf, studerar mediakultur (fotografi) vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad

dimmig åker än att göra läxor.

Typiskt för Julias foton, oberoende av projekt, är att hon helst använder sig av naturligt ljus och fotograferar i miljöer där hon kan framhäva så naturliga och vackra porträtt som möjligt. I hennes foton är platser, människor, känslor och stämningar i fokus.-Ofta börjar mina fotoprojekt med att jag ser en vacker plats. Alla platser och intryck skissar och skriver jag ner i en anteckningsbok som jag alltid bär med mig. Största delen förverkligas aldrig men det är alltid bra att ha idéer på lager.

Julia tycker om att lära känna olika slags människor, vilket är en stor orsak till att hon tycker det är roligt att fotografera. Hon ser det som ett privilegium att ta del av människors viktiga livshändelser eftersom dagarna oftast är positivt känsloladdade, vilket framhävs bra på bild. Hon gillar speciellt bröllop eftersom fotografierna värdesätts och berättar en viktig historia. Detta har lett till att Julia i framtiden gärna vill jobba som bröllops- och porträttfotograf på heltid.

För tillfället håller Julia på med ett samarbete med formgivaren och klädsömmerskan ina nordberg. Projektet ”White Trash Ecobrides” behandlar ekologiskt brudmode och är en kollektion brudklänningar som är inspirerade av brudmodets förändring från 1900- till 1980-talet. Resultatet blir en bildserie som ställs ut i Lappo, Österbotten, i vår.-Det är både utmanande och roligt att arbeta i ett team tillsammans med formgivare, modeller, frisörer och make-up artister. Det är också motiverande att även andra än jag själv får användning av bilderna.

Julia känner inte att hon tog en risk då hon började studera fotografi. Hon vet att studievalet är rätt men är också medveten om hur tuff branschen är. Hon satsar ändå hellre på att få göra det hon brinner för än att välja ett ”säkrare” branschval bara för trygghetens skull. Hon har haft mycket nytta av sina utbildningar och tack vare dem har hon utvecklats mycket mer än hon trott var möjligt.-Så länge man studerar har man friheten att experimentera och göra misstag. I en skyddad

© Julia Lillqvist © Julia Lillqvist

studiemiljö skadar misstag inte, utan man lär sig av dem. Redan att starta företag kändes som ett stort steg som jag aldrig skulle vågat ta ifall jag inte hade pratat med andra som har expertis inom branschen.

Eftersom fotografering blivit överpopulärt, både att studera och som hobby, känner Julia många gånger en frustration. Konkurrensen är stor och hon måste tro på sig själv och sina kunskaper. Det är viktigt att nischa sig, sticka ut och att få en så bred kunskap inom området som möjligt. -Det tar tid att komma fram till vad man vill göra och att hitta sitt eget uttryck. Att sedan våga stå för det utan att jämföra sig med andra är inte alltid så lätt. Många som bara har ett deltidsföretag har i flera fall mycket låga priser, så man måste visa att man är värd satsningen. Att fotografering är populärt har ändå en positiv sida eftersom det gjort att flera människor intresserar sig för det och därmed också värdesätter bilder mer.

Julia hoppas på att en dag få jobba med fotografi på heltid, men är medveten om att det kan vara svårt att livnära sig som egenföretagare. Att studera vidare eller kombinera fotograferingen med andra branscher ger fler möjligheter. Ifall det behövs en plan B kan Julia tänka sig att eventuellt studera vidare inom pedagogik och bli behörig fotolärare, och ändå därmed få jobba med det hon älskar utan att helt byta bransch.

Julias tips för den som vill jobba med fotografering är att man måste vara driven och målmedveten. För att sticka ut och få kunder måste man hitta sitt specialområde och sedan fokusera på det. Man ska satsa på det man vill göra och jobba hårt för att få till ett koncept och en portfolio man är stolt över.

Jag är - ambitiös, kreativ, socialBranschen är - inspirerande, utmanande, fri

© Julia Lillqvist


Fistpumping catsAxel Enqvist, Victor von Hellens, Walter Hautala, Walter Metsärinneband från Åbo, 22 år gamla

vårt band är - kärlek, coolt, energisktmusikbranschen är - fascinerande, hänsynslös, oförutsägbar

© Emilia Fjäder


Fistpumping Cats består av fyra coola Åbo-killar som spelar en blandning av indie, pop och rock med influenser av funk och disco. Axel går på modeformgivningslinjen vid Yrkeshögskolan Novia, Victor studerar ekonomi och Walter H. sociologi vid Åbo Akademi. Walter M. har klarinett som huvudämne vid Åbo Konservatorium och är därmed den enda i gruppen som studerar musik.

Pojkarna har spelat tillsammans sedan år 2009 och är goda vänner sedan gymnasietiden. Allting började med att Walter och Walter tog kontakt med sina vänner, Axel och Victor, efter att deras bandmedlemmar i ett tidigare band slutat. Det var en naturlig övergång och alla hittade snart sin plats i det nya bandet. Walter H: Idag är Walter M. bandets gitarrist och sångare, Axel spelar gitarr och synt, Victor trummor och jag spelar bas samt ylar och trallar i bakgrunden.

Från början hette bandet French Porn, men under en resa till Berlin byttes namnet till Fistpumping Cats.Walter M: Det har ingen snuskig sammankoppling som många tror, utan namnet kommer från en kinesisk staty, en lyckokatt, med en viftande hand så det ser ut som att den ́ fistpumpar´. Namnet avspeglar vårt band ganska bra, vi är ett roligt band med ett roligt namn som spelar rolig musik.

Det typiska med FPC:s musik är att alla låtar handlar om väldigt olika teman men stilmässigt liknar varandra och kan kopplas till bandet. De värdesätter bra melodier och melodiska ackordföljder som skapar harmoni, men också artister som gör sin musik själva, vare sig Fistpumping Cats gillar musiken eller inte. Killarna influeras av olika band och musikstilar och anser sig få en bredare lyssnarpalett av att ta inspiration av olika sorters musik. Axel: - Med tiden har vår musik

blivit mer uttänkt och finslipad och har en mer konkret stil. Idag finns det en tanke bakom musiken vilket det inte nödvändigtvis alltid tidigare fanns.

Vad som driver killarna att producera och spela musik tillsammans är gemenskapen och att få någonting kreativt ut av fritiden. Alla har ett starkt behov av att skapa musik men det som är uteslutande roligast är att uppträda.Victor: En bra spelning är intensiv och svettig.Axel: Då man själv har roligt och tiden går snabbt vet man att spelningen varit bra. Publiken påverkar såklart stämningen, men man måste ändå alltid ge sitt allt oberoende publik.Walter H: Vår favoritspelning är Rocktåberfest ifjol. Där var mycket människor som vi märkte att hade stannat för att lyssna på oss. Sådant uppskattas och gör oss glada.

För tillfället håller bandet på och producerar en EP-skiva som kommer ut till våren. Skivan har sex helt nya låtar och fyra gamla som är mixade på nytt. Inspelningen har skett på en musikteknologiskola i Orimattila.Walter M: En gammal gymnasievän tog kontakt och frågade om vi var intresserade av att spela in en EP. Vi nappade på erbjudandet och i vår trycks det färdiga materialet till fysiska skivor som kommer ut i försäljning.

Killarnas dröm är att ha en egen stor konsert och att i framtiden få ett skivkontrakt. De skulle vilja kunna livnära sig på musiken och njuta av studiolivet.Victor: Såklart skulle vi kunna jobba med musik om det bara fungerar, men det kräver också lite tur. Det viktigaste är att vi fortsätter spela tillsammans oberoende hur det går.

Bandet känner att musikbranschen har blivit lite av en slit-och-släng-kultur. Internet gör att man har tillgång till så mycket musik att man

kanske inte sätter tid på att lyssna igenom en hel skiva, allra minst köper en. Samtidigt har internet öppnat världen och gjort att även små band har möjlighet att synas och upptäckas.Axel: Musikbranschen kommer aldrig att dö ut, vi vet bara inte vilken plats vi har i den ännu. Nuförtiden är det oroväckande att det inte ens alltid handlar om musik, utan det överproduceras artister som görs till produkter. Vi hoppas att det vänder vid något skede.Victor: Då en bandskjorta är viktigare än skivan är det någonting som gått fel.

Pojkarna är alla självlärda så det är till stor hjälp att Walter M. studerar musik. Hans tekniska kunskaper kommer ofta till nytta och hjälper att få ihop musiken till en helhet. De ser ändå fördelar med att ha olika utbildningar och att inte alla studerar musik.Victor: Jag kan dra nytta av marknadsföringskurserna efter-som marknadsföring är en snuskigt stor del av branschen.Walter H: -Vår musik skulle inte låta som den gör om vi skulle studera musik på heltid. Den är mera spontan såhär.

Om man vill jobba med musik ska man vara aktiv och prata med människor för att skapa kontakter som man kan dra nytta av. Intresset öppnar naturligt dörrar och då man sysslar med musik träffar man också andra inom branschen, säger pojkarna. Axel: Man får absolut inte vara arrogant, ger man respekt får man respekt. Man får inte heller vara avundsjuk på andra musiker.Walter H: Man ska också ha mycket tålamod och framför allt måste man komma ihåg varför man gör det man gör. Man ska komma ihåg att ha roligt och att man lär sig på vägen. Det är ganska orealistiskt att vara ett fullständigt band från första början.


Hemmo Honkonen hittade IKATA på nätet under gymnasietiden. -Skolan är respekterad och ganska stor, men ändå verkar inte så många veta om att den finns. Ärligt talat hade jag nog inte heller själv hört talas om IKATA tidigare. Gitarrbyggarutbildningen räknas som en andra stadiets utbildning, men enligt mig är skolan annorlunda och mer avancerad då det är konstämnen man studerar. Det är kanske inte helt som en ”vanlig” yrkesskola.

Hemmo har alltid gillat att jobba med händerna, men hade ganska lite hantverkserfarenheter innan han började studera gitarrbygge. Det mesta han hade gjort i hantverksväg var för sig själv och som en hobby. En del erfarenhet hade han fått

Hemmo HonkonenHemmo Honkonen, 23 år, gitarrbyggare hemma från Esbo, studerar tredje året på IKATA (Ikaalisten käsi- ja taideteollisuusoppilaitos)

av att bygga miniatyrmodeller åt sin pappa som är arkitekt. Hemmo har spelat gitarr sedan högstadiet, varifrån hans intresse för gitarrbygge härstammar. Att ha en musikbakgrund ser han som en stor fördel i sina studier.

Just nu håller Hemmo på med två projekt. Det ena är hans slutarbete där han bygger en jazzgitarr, vilket han länge velat göra. Hans andra projekt är ett samarbete med en belgisk skola, CMB, som erbjuder utbildningar inom instrumentbygge.-Det är ett frivilligt projekt som man fick gå med i via skolan. Projektet går ut på att vi ska tillverka instrument av inhemska träslag eftersom det ofta används exotiska träslag vid tillverkning av instrument, vilket inte är ekologist.

Vem som helst kan köpa Hemmos gitarrer, han inriktar sig inte på någon speciell kundgrupp.-Jag har sålt två elgitarrer och en bas som tidigare kundprojekt till släkt och vänner, och det är väl där alla måste börja. Jazzgitarren som jag gör som slutarbete kommer också vara till salu när den är klar.

Eftersom utbildningen endast är tre år lång är det grunderna i gitarrbygge som ligger i fokus, vilket har både positiva och negativa sidor. Baskunskaperna i att bygga knäppinstrument lärs ut grundligt, medan designprocessen blir lidande. -Vi använder oss oftast av färdiga ritningar som vi kopierar och gör schabloner av. Jag tycker att design borde vara en större del av utbildningen, men jag förstår också att det inte finns tillräckligt med tid för det. Att kunna grundera för

bygget är ändå viktigast innan man börjar göra egna designer.

Hantverksmässigt känner Hemmo att han har utvecklats mycket, men han påpekar att den ultimata längden på utbildningen kunde vara fyra år för att ha möjligheten att gå mer in på djupet. Mer praktik ute i arbetslivet kunde vara bra eftersom det är då man lär sig ”på riktigt”.- Jag har lärt mig mycket men känner ändå att jag inte är tillräckligt erfaren. Att grunda ett eget företag vid det här skedet är nödvändigtvis inte den bästa idén, med tanke på hur få gitarrer jag sist och slutligen har tillverkat.

Hemmos mål är att få jobba med trähantverk på heltid, men framtiden är ändå osäker och han vill studera vidare för att kunna uppnå sitt mål. Formgivning lockar och möbeldesign är något han eventuellt vill studera och senare antingen arbeta med eller kombinera med sin nuvarande utbildning. -Jag tror att jag skulle lära mig mycket av att studera mer design.

Medan man studerar har man inte lika stor press att tänka på det ekonomiskanär man är egenföretagare. Det svåraste med att vara hantverkare är att ta tillräckligt mycket betalt för sitt arbete, menar Hemmo.- Det är synd att hantverk inte uppskattas lika mycket som det borde. Ett evigt dilemma för hantverkare är att det är omöjligt att ta full timlön. Arbetena skulle bli för dyra och få skulle ha råd att köpa dem.

© Hemmo Honkonen


Hemmo Honkonen hittade IKATA på nätet under gymnasietiden. -Skolan är respekterad och ganska stor, men ändå verkar inte så många veta om att den finns. Ärligt talat hade jag nog inte heller själv hört talas om IKATA tidigare. Gitarrbyggarutbildningen räknas som en andra stadiets utbildning, men enligt mig är skolan annorlunda och mer avancerad då det är konstämnen man studerar. Det är kanske inte helt som en ”vanlig” yrkesskola.

Hemmo har alltid gillat att jobba med händerna, men hade ganska lite hantverkserfarenheter innan han började studera gitarrbygge. Det mesta han hade gjort i hantverksväg var för sig själv och som en hobby. En del erfarenhet hade han fått

Hemmo HonkonenHemmo Honkonen, 23 år, gitarrbyggare hemma från Esbo, studerar tredje året på IKATA (Ikaalisten käsi- ja taideteollisuusoppilaitos)

av att bygga miniatyrmodeller åt sin pappa som är arkitekt. Hemmo har spelat gitarr sedan högstadiet, varifrån hans intresse för gitarrbygge härstammar. Att ha en musikbakgrund ser han som en stor fördel i sina studier.

Just nu håller Hemmo på med två projekt. Det ena är hans slutarbete där han bygger en jazzgitarr, vilket han länge velat göra. Hans andra projekt är ett samarbete med en belgisk skola, CMB, som erbjuder utbildningar inom instrumentbygge.-Det är ett frivilligt projekt som man fick gå med i via skolan. Projektet går ut på att vi ska tillverka instrument av inhemska träslag eftersom det ofta används exotiska träslag vid tillverkning av instrument, vilket inte är ekologist.

Vem som helst kan köpa Hemmos gitarrer, han inriktar sig inte på någon speciell kundgrupp.-Jag har sålt två elgitarrer och en bas som tidigare kundprojekt till släkt och vänner, och det är väl där alla måste börja. Jazzgitarren som jag gör som slutarbete kommer också vara till salu när den är klar.

Eftersom utbildningen endast är tre år lång är det grunderna i gitarrbygge som ligger i fokus, vilket har både positiva och negativa sidor. Baskunskaperna i att bygga knäppinstrument lärs ut grundligt, medan designprocessen blir lidande. -Vi använder oss oftast av färdiga ritningar som vi kopierar och gör schabloner av. Jag tycker att design borde vara en större del av utbildningen, men jag förstår också att det inte finns tillräckligt med tid för det. Att kunna grundera för

bygget är ändå viktigast innan man börjar göra egna designer.

Hantverksmässigt känner Hemmo att han har utvecklats mycket, men han påpekar att den ultimata längden på utbildningen kunde vara fyra år för att ha möjligheten att gå mer in på djupet. Mer praktik ute i arbetslivet kunde vara bra eftersom det är då man lär sig ”på riktigt”.- Jag har lärt mig mycket men känner ändå att jag inte är tillräckligt erfaren. Att grunda ett eget företag vid det här skedet är nödvändigtvis inte den bästa idén, med tanke på hur få gitarrer jag sist och slutligen har tillverkat.

Hemmos mål är att få jobba med trähantverk på heltid, men framtiden är ändå osäker och han vill studera vidare för att kunna uppnå sitt mål. Formgivning lockar och möbeldesign är något han eventuellt vill studera och senare antingen arbeta med eller kombinera med sin nuvarande utbildning. -Jag tror att jag skulle lära mig mycket av att studera mer design.

Medan man studerar har man inte lika stor press att tänka på det ekonomiskanär man är egenföretagare. Det svåraste med att vara hantverkare är att ta tillräckligt mycket betalt för sitt arbete, menar Hemmo.- Det är synd att hantverk inte uppskattas lika mycket som det borde. Ett evigt dilemma för hantverkare är att det är omöjligt att ta full timlön. Arbetena skulle bli för dyra och få skulle ha råd att köpa dem.

© Hemmo Honkonen

På 1980- och 1990- talet var det en boom med handgjorda instrument, men den boomen har nu gått lite över. Det finns kunder och efterfrågan men inte tillräckligt med jobb. Enligt undersökning har ungefär 1-2 av 16 utexaminerade från IKATA fått jobb inom gitarrbygge i Finland.

-Alla företag i Finland har en till tre anställda och har inte alltid behov eller råd att ha en större personal. Ju större företagen blir, desto mer påverkas kvaliteten på instrumenten. Att jobba utomlands är förstås en möjlighet och reparationsarbeten finns det alltid ett behov av.

Om man är intresserad av att bygga gitarrer är IKATA en bra skola att börja med. På nätet finns det olika färdiga set som man kan beställa hem och öva sig på och bra litteratur finns inom ämnet. En bakgrund inom hantverk och musik är alltid en stor fördel, men inte ett måste, menar Hemmo.

Jag är - noggrann, tålmodig, flitigmin bransch är - intressant, gåtfull, mångsidig

© Emilia Fjäder


”Folk vill mest höra solskenshistorierna”– Jag tyckte inte att jag hade nå-got att förlora på att delta. Min integritet är inget jag värderar så värst högt just nu, skrattar Benjamin Sidorov, en av fyra medverkande i webbserien Unga Nu. Där berättar han om sitt missbruk och låter tittarna följa med hur det är att börja om.

text mikael stenlundbild teemu kiviniemi


Söker du praktikplats eller jobb? Har du precis startat eget och behöver synlighet eller kunskap om företagsbyråkrati? Surfa in på företagssidan.fi - Lätt som en plätt!

När man ser Benjamin Sidorov skämta och röra om i sitt te är det ganska svårt att tro att han några månader tidigare behandlats med elchocker: deprimerad och hög på subutex. För ett år sedan var det ännu värre ställt.

Benjamin deltar i projektet Unga Nu, där han och tre andra unga öppet berättar om sina liv framför en kamera. Att börja filma sin väg tillbaka från drogmissbruket var egentligen inte Benjamins egen idé. Han var intagen på behandlingskliniken Tolvis, som tipsade honom om pro-jektet. Benjamin nappade. Han fick en smarttelefon att filma sig med, varefter produktionsteamet klippte materialet till den webbserie Svenska Yle publicerat under hösten. Bilden som serien ger av honom motsvarade förväntningarna, men Benjamin noterar att kritiken mot byråkratin i Finland fick ligga kvar i klipprummet. – Jag har gått ganska hårt åt socialen och hur ineffektivt systemet som ska hjälpa missbrukare är. Jag har fått uppleva hur lite staten egentligen bryr sig.

När Benjamin var 17 år gammal kom han för första gången i kontakt med droger. Den första olagliga drogen han testade var amylnitrit, poppers. Hemma fanns det många problem och kemikalierna fick honom att må bättre i en ganska hopplös tillvaro. Så han fortsatte i över en månad. Sedan provade han andra preparat, bland annat Subutex. Till skillnad från alkohol fick drogerna honom att känna sig rolig och nöjd med livet, om än bara så länge effekten höll i sig. Han omgav sig med drogliberala vänner.– Jag kände många som regelbunder rökte på. De höll långa tal om hur bra de mådde och om hur onödigt dåligt rykte drogerna har. Sedan såg jag hur de betedde sig när de tvingades uträtta vardagliga sysslor. Bara att gå till butiken framkallade ång-est. Allt var bara självbedrägeri.

Droger och alkohol hängde med Ben-jamin i flera år. Han studerade vid två olika utbildningar i Åbo men avbröt båda, flyttade tillbaka till Vasa och efter en tid sökte han hjälp. Resultatet var till en bör-jan inte vad han väntat sig.

– Det visade sig att de tjänstemän jag kontaktade bara fokuserade på att spara pengar. De ryckte på axlarna när jag sade att jag mycket väl kunde dyka upp i am-fetaminrus på nästa möte. Till sist ville jag söka mig till en ordentlig behandlingskli-nik. Då fick jag en utskällning. Jag fick höra hur kliniken bara var ett ”vinst-bringande företag” och inte intresserad av att få mig att må bättre.

Benjamin fick själv ringa runt och boka möten, fortfarande drogberoende och deprimerad. Till slut kom han in på

”De ryckte på axlarna när jag sade att jag mycket väl kunde dyka upp i amfe-taminrus på nästa möte.”

behandlingshemmet Tolvis i Malax. Där stannade han tills han på hösten börjat studera igen.

Att filma vardagen har gett Benjamin ett bättre perspektiv på vad som förändrats och vilka framsteg han har gjort. Familjen har inte sagt något ont om avsnitten, trots att han är öppen med att han inte fått stöd hemifrån. Sin pappa har han ingen vidare kontakt med, och så ser Benjamin helst att det förblir. Åtminstone tills hans pappa tar deras förhållande på allvar.– När jag var som mest deprimerad för-sökte jag ta livet av mig. När han hörde det sade han att han kunde skicka mig en femtiolapp så jag skulle få det gjort ordentligt. Det kan ju ha varit ett dåligt skämt, men det är inte en attityd man vill omge sig med.

Unga Nu är vid det här laget över för Benjamins del och han är nöjd med resultatet. Det finns bara en sak i serien han eventuellt skulle ändra på: musiken. Piano melodierna som tonsätter hans historia känns lite för feel-good för hans smak.– Jag förstår absolut varför man valt musiken. Folk vill ju ha en solskens-historia. Och det är på ett sätt synd, för dem som verkligen är djupt nere i bero-endet får man inte veta så mycket om. De är svåra att hitta och samtidigt vore det så viktigt att människor får en bild av deras vardag. Det är viktigt att inte bara se de som klarat sig undan.


Artisten

En kameleont gör entré

bild emilia nybergtext celia hillo

I över tio års tid har skådespelaren Christoffer Strand-berg och president Tarja Halonen hängt ihop. Deras relation får människor att vråla av skratt.


Ljudet av glas som krossas.Tarja stelnar till och tillrättavisar sedan upprört klåparen Pentti. Där rök tio cent, en livsviktig slant för paret som numera lever på att samla flaskor och som fiskar sin föda ur kolerabas-sängen. Inom kort har Tarja förvandlats till jörn donner, som bolmande på en elciga-rett förolämpar publikens teatersmak och inte långt därpå har arja saijonmaa intagit scenen för att marknadsföra sin bastubok och beklaga sig över att tvingas uppträda i Ingå. Så ska vi inte heller glömma världens frommaste elisabeth rehn som framhål-ler hur nära hon var att vinna presidentva-let 1994, kulturfondsrepresentanten Gusi som ser businessmöjligheter i ordet ”kiva” och drottning Silvia som nekar Tarja asyl i Sverige.Det här är fragment av pjäsen Skam-löst, en enmansshow i ordets sanna bemär-kelse, med tanke på att 24-åriga Christoffer Strandberg ensam står för manus, regi och skådespeleri.

Ett par dagar efter premiären träffas vi på samma scen på Teater Viirus. Borta är den röda sammetsridån framför vilken pjäsen utspelar sig, klädhängaren, stolen och det lilla bordet belamrat med diverse småsaker, så som Arjas bastubok. Allt är tyst och stil-la, en underlig kontrast till premiärkvällen då förväntan och finlandssvenskt nå mor-jens låg i luften, vinglas tömdes och publi-ken var ett enda frustande skratt, speciellt tanten några bänkar ifrån som tvångsmäs-sigt knäppte med fingrarna varje gång hon tyckte något var roligt, vilket var ungefär hela tiden. Och visst förstärks kontrasten av att nu se Strandberg som sig själv, utan morotsfärgad tantperuk och yviga divama-nér. Höra hans egen lugna röst, inte Silvias otydliga mummel eller Jörns slafsiga läten. Det känns främmande och nästan lite sur-realistiskt, som om premiärkvällen bara var en vrickad dröm.

För ganska många år sedan, då varken You-tube eller andra moderna uppfinningar existerade, lyssnade en tonårig Sjundeå-pojke med intresse för amatörteater på radio. Ljudvågorna bar med sig en välbekant presidentstämma, en stämma som väckte en slag insikt ”så där låter hon ju!” till liv hos pojken, som sedan försökte hitta rösten i sig själv. Och bra lyckades han, kan man så här efterklokt säga.

Strandberg beskriver hur dragningskraf-ten i imitation och dragshow, något han också sysslar med, bokstavligen ligger i att klä på sig någon annan och vara totalt fri i den rollen. – Du är så långt ifrån dig själv, en tretton-

årig kille är på alla sätt och vis långt ifrån en sextioårig kvinnlig president. Det är jätte-befriande att ta på sig en mask som inte alls är din egen.

Med tiden har Tarja fått ge utrymme också för andra karaktärer, och viljan att uppträ-da resulterat i studier vid Teaterhögskolan, vari från Strandberg inom en nära framtid utexamineras – magistersarbetet behandlar processen kring att skriva en egen pjäs. En-ligt Strandberg känns studierna idag ganska avlägsna, men han framhåller hur de tre för-sta kandidatåren komprimerar en utveck-ling på tio år, och beskriver hur han under studierna tvingats blotta sig och märka att man inte kan dölja saker för sig själv. – Jag upptäckte en total ärlighet mot mig själv, vilket var skrämmande men också ut-vecklande och hälsosamt när man ska leva ett helt liv på scen, uppträda och ge av sig själv till andra. Jag tror det är viktigt att vara du med sig själv, då är man också stark och tål kritik.

Vidare berättar han hur han under studi-erna blev kvitt någonslags grundläggande skam och blyghet, en blyghet som i barn-domen var en betydande orsak till att syss-la med med teater. En roll han minns med särskild värme är kanske lite oväntat en ita-liensk afghanhund, en stor diva som tillsam-mans med sina hundvänner rymmer från en kennel, en roll som på sätt och vis lever kvar ännu idag. – Egentligen är Arja Saijonmaa en förläng-ning på den rollen, en äldre diva helt enkelt. Jag har alltid fascinerats av den typen av människa. Det handlar om det som också är essensen i Skamlöst, det hämningslösa sät-tet att ta plats, inte från någon annan, utan att finnas i ett rum och ta plats fullt ut utan att skämmas. Det har varit det blyga barnet i mig som alltid har velat komma dit själv, men aldrig vågat privat utan via en roll på scen.

Idén om att göra showen som slutligen blev Skamlöst föddes för ungefär ett och ett halvt år sedan, efter att Viirus ledning sett Strand-berg uppträda med en av sina karaktärer och gillat vad de såg. Kort därefter kom förslaget om en egen show och Strandberg var inte sen att tacka ja.

Han beskriver hur Skamlöst hittat sin form genom omfattande research av eget materi-al, genom att läsa gamla manus och plocka fram guldkornen ur dem. – Jag har verkligen skrattat för mig själv när jag suttit här i tio minuter och varit Jörn Donner i en tom sal.


Till skillnad från tidigare då han jobbat själv, har han nu varit tvungen att öppna upp sin kreativa process för andra på teatern. Att få respons mitt i arbetet har känts både givan-de och främmande. – Jag har alltid haft jättesvårt med att någon kommer och tittar på ett halvfärdigt arbete. Det måste vara så perfekt det kan bli, först sedan har en publik fått se, så har det varit också på skolan.

I föreställningen finns en hel del utrymme för improvisation utgående ifrån vad som sker med publiken och eftersom alla karak-tärer på scen är levande personer håller han koll på vad de har för sig så att publiken inte ska veta mera om dem än han själv. Men att spela levande personer har också ställt andra krav. – Det är jätteviktigt att själv ha klart för sig vad man har för förhållningssätt gentemot dem, vad man vill säga med att ha verkliga personer på scen, dessutom som ganska ka-rikerade. Jag har varit noga med att säga jag inte försöker återge personerna, utan att det här är konstnärlig tolkning av dem. Jag för-söker inte påstå att det är så här jag tycker att de är.

Strandberg säger att han visserligen skul-le bli ganska ställd om Arja Saijonmaa plöts-ligt satt i publiken, men att kompromissa på scen skulle inte komma på fråga. – Jag har det hemskt klart för mig att det här inte är mobbning, jag vill inte göra narr av personerna, snarast leker jag med den bild media målar upp, den bild man så gärna vill tro när man läser om dem. Jag tror också att människor ser att jag gör det med stor vär-me, vilket gör att det blir harmlöst. Det är ju främst mig själv jag blottar, min egen hu-mor, vad jag sett och upplevt som roligt.

Vad är det som får dig att skratta? – Det som är banalt men görs fullt ut, män-niskor som tar sig själva och saker på stort allvar. Det är något som tilltalar mig i att se en president eller stor kulturpersonlig-het tala om de mest banala saker men göra det med full trovärdighet. Det som däremot inte är roligt är att slarvigt skämta omkring med saker. Mycket stand up går ut på att ta allvarliga teman och lite slarvigt och fult skämta bort dem med dåligt språk.

Strandberg har också gjort stand up, men han betonar att det måste likna honom själv – utgångsläget är att vara skådespelare och utnyttja det i allt annat. Som exempel lyf-ter han fram sina dragshower, där karaktä-ren Bloody Mary, också känd som Verinen

Marjatta, alltid sjunger live och varvar fram-förandena med mellansnack, i stället för att bara framföra sång efter sång. Hon är en ungdomsledare från Ikalis församling, en ultrakonservativ terrorist vars uppgift är att hela alla onormala, att rädda Finland och hela världen – och dessutom vinnare av Miss Drag Queen 2013. – Det finns ingen annan form där publik-kontakten är så extrem och givande som i drag. Ingen annanstans kan du skälla ut din publik, vara fräck och hänsynslös och få så mycket kärlek. Det är något i drag och i att byta kön som gör att det förväntas en viss fränhet och fräckhet, vilket jag tycker är hemskt roligt och triggande.

Enligt Strandberg kan man se likheter mellan drag och stand up, i och med att de båda är uppkomna ur en subkultur och har som uppgift att vara narren i vårt samhälle, något skådespelaren inte nödvändigtvis är. – Jag har ett behov av att kommentera min omvärld, vilket jag inte alltid får göra i teater, utan som skådespelare förverkligar jag ofta en regissörs vision. Hur mycket fri-het jag än skulle ha i min tolkning är det inte min vision, det är inte jag som bestämt vad som lyfts upp.

Däremot får han i drag och stand up själv välja vad som är viktigt och bör kommen-teras. – Bloody Mary har ju verkligen varit en frän attack. I stället för att göra en karaktär som är pro sexuella minoriteter har jag gjort en som är anti-alla. Det är också det jag ser i min omvärld, folk som bara vill förbju-da andra människors existens. Det vill jag kommentera genom att göra en ganska ex-trem päivi räsänen på scenen.

Drivkraften bakom allt skapande är ändå en vilja att framkalla glädje. Inte endast skratt, utan en gemenskap och ett forum där man kan vara lugn och må bra i stunden. – Sedan kan man där kommentera viktiga saker.

Framtiden verkar Christoffer Strandberg inte vara hemskt bekymrad över. – Jag är forftarande övertygad om att det är möjligt att göra det omöjliga och syssla med allting, ännu har jag inget behov av att rikta in mig på något speciellt. Jag försöker så gott jag kan åka slalom genom så många olika punkter som möjligt och ser än så länge ing-et hinder för att vara en trovärdig skåde-spelare, dragartist, komiker och filmskådis.


Rökelse, spikmattor och yoga. Det har blivit trendigt med andlighet – men trots det tappar kyrkan allt fler medlemmar. Varför det? Är det okej att göra pengar på spiritualitet? Och vad är det egentligen vi söker?

Den nya andligheten

text&bild ida henrikson

– Idén med meditation är inte att tömma sig själv på tankar. Tvärtom. Vi vill bli mer medvetna, säger den långhårige, skäg-gige mannen som sitter i lotusställning bredvid två tända ljus och en glänsande bronsfärgad buddha.

felicia nybergh sitter på ett par runda kuddar på golvet tillsammans med ett trettiotal andra som har kommit till det buddhistiska centret Triratna i Helsing-fors för att tillbringa måndagskvällen med meditation.

Det börjar med en ledd övning, där den skäggige guidar deltagarna igenom meditationen. Han berättar hur de ska observera sin egen andning, hjälper dem med de olika skedena. Först ska en koncentrera sig på utandningen, sedan på inandningen. Efter det observerar en

sin andning som helhet, medan det fjärde skedet försöker hitta en fysisk punkt kring näsan och koncentrera sig på hur andningen känns där. Efter en kort te-paus upprepas övningen, den här gången självständigt. Senare på kvällen samlas de som vill för något som kallas en dharma-cirkel, där diskussionen handlar om den buddhistiska läran och hur en som män-niska konkret kan tillämpa den i sitt liv.

Nybergh är 26 år gammal, fem före magister i religionsvetenskap från Åbo Akademi. Hon mediterar för att utvecklas som människa.

– Jag har ingen speciell religiös överty-gelse, men jag tycker att det finns mycket fint i den buddhistiska inriktningen. Att bli mer medveten om sig själv och därmed lära sig förstå andra människor.

Hon är inte den enda som fascineras av orientalisk spiritualitet. Vi minns spik-mattan som julkapp nummer ett för något år sedan, yoga har blivit en lika vanlig motionsform som löpning, krimskrams-kedjorna säljer buddhor av plast och det går att ladda ner mindfullness-appar på telefonen. Varför har det då blivit så coolt med orientalism här i vårt nordliga land?

– Idag är det mer fritt att plocka det bästa från olika religioner och bilda sin egen uppfattning om världen. Individualismen gör att folk vill ta avstånd från den tidi-gare väldigt starka evangelisk-lutherska traditionen, säger Nybergh. Och orienta-lismen står i ganska stor kontrast till den, det är en helt annorlunda människosyn.


Större öppenhet

Under hippierörelsen på 1960- och 70-talet var new age-kulturen en marginell företeelse, medan nyand-ligheten i dagens läge kan ses som mer eller mindre normaliserad.

dhyan manik driver bokaffären och förlaget Unio Mystica i Helsingfors, som specialiserar sig på andlig litteratur. Butiken är ljus och rymlig trots att alla väggar är fyllda av böcker och en får sicksacka mel-lan högar av mer böcker samt tarotkort, smycken och stenar för att komma fram.

– Jag tror det här är vad du söker, visar han åt en medelåders man som letar efter en meditationsguide som födelsedagspresent till sin son.

Dörrklockan klingar till och mannen stegar ut på gatan med boken under armen, synbart nöjd med sitt köp.

Då Manik öppnade sin affär för tjugo år sen, var det främst kvinnor i medelåldern som intresserade sig av andlig litteratur, männen var mer skeptiska. Manik tycker, liksom Nybergh, att den allmänna inställ-ningen har förändrats.

– Idag vågar till och med kostymklädda affärsmän handla i min butik, som om det var det vardagligaste som finns. Vi säljer också en massa böcker över nätet, främst åt unga människor som söker sig själva.

Vad brukar folk då mest vara ute efter? – Alla vill väl utvecklas som människor, säger Manik.

Förbättra sitt parförhållande, söka terapi för olika livskriser eller få hjälp med att fatta stora beslut.

Han nämner tarotkorten som ett exempel. Tarot handlar inte om spådom, som en del felaktigt tror, utan om ett sätt att lära känna sig själv.

– Jag ser tarot som något lekfullt, inte att ta på för stort allvar.

Han pekar på raden av olika kortlekar med varie-rande motiv – zen-tarot, spirituell tarot, klassisk tarot, katt-tarot.

– Livet har sin egen gång. Om du lär dig att se var du befinner dig nu, så blir det också lättare att se vad framtiden kan föra med sig. Det är ändå du, männis-kan, som ser. Korten är bara ett hjälpmedel.

Manik tycker att finländarna har blivit mer öppna för nya sätt att se på andlighet. I början av hans kar-riär kunde extremkristna dyka upp i hans affär och protestera mot verksamheten. Inom vissa kyrkliga kretsar diskuterades det ifall aromaterapi eller shi-atsu skulle tolkas som satanism. Idag finns en större tolerans.

Kyrka och kommersialism Orientalismen har också fått fotfäste inom vår tra-ditionella religionsutövning, kyrkan tar själv in ny-andliga element. Felicia Nybergh nämner till exempel kristen healing.

– Samhället utvecklas och kyrkan försöker förstås följa den utvecklingen, säger hon.

Trots att långt över 70 procent av finländarna fortfarande hör till den evangelisk-lutherska kyrkan så är det bara kring 10 procent som säger sig vara övertygat kristna. Enligt nätsidan eroakirkosta.fi har över 30 000 finländare skrivit ut sig ur kyrkan, bara i år. Stora toppar går att urskilja kring vissa av inrikesminister päivi räsänens (KD) kontroversiella uttalanden.


– Om den kristna övertygelsen är svag från början behövs det inte så mycket för att trigga igång en tankeprocess, förklarar Nybergh, steget att skriva ut sig ur kyrkan är litet.

Ändå skulle hon inte se kyrkans existens som hotad.– Församlingarna gör fortfarande mycket för samhället, även om deras roll inte är samma som förr, då kyrkan erbjöd många sociala tjänster och var en viktig stöt-tepelare i uppbyggnaden av välfärden. Vi får inte glömma att kyrkan än idag tjänar ett syfte i jättemånga människor liv och att den kan vara till stor hjälp. Men själv-klart ger det minskande medlemsantalet församlingarna vissa finansiella problem.

Det är inte heller så svartvitt att de tra-ditionella religionernas anhängare bara skulle minska. I ett samhälle med oänd-liga valmöjligheter känner vissa att de behöver striktare riktlinjer. Till exempel ökar antalet människor som konverterar till islam hela tiden i Finland. Samtidigt finns också de som hittar en kristen tro.

Och så de som plockar russinen ur kakan och väljer lite av allt. Som Felicia Nybergh. Hon gör en jämförelse med våra föräldrars generation, de som ofta är uppvuxna med en mer traditionell trosuppfattning. Också vi har kanske lärt oss att vissa tra-ditioner helt enkelt hör till. Skillnaden är att vi nu har både ekonomiska och sociala möjligheter att välja något annat.– Det är helt naturligt att vilja ta avstånd från det en har vuxit upp med. Om vi är generationen som irrar omkring och söker oss själva, så kan det hända att våra barn sedan söker sig tillbaka till de traditionella religionerna som vi en gång ville frångå.

Men hela kommersialiseringen av det spirituella. Är det inte någonting som klingar väldigt fel med att spiritualitet anses trendigt?– Det är intressant, menar Nybergh. Klart att företag försöker kommersialisera det fenomen som folk är intresserade av just då. Vilket förstås leder till att ännu fler

blir intresserade av det.Dhyan Manik ser ingen konflikt i att

göra business på folks välmående. – Hyran måste betalas och jag blåser inte någon på pengar, tvärtom hjälper jag ju människor.

Däremot poängterar han vikten av att inte truga något eller övertala någon att köpa saker med falska förhoppningar.– De här stenarna till exempel, säger han och pekar på färggranna rader av kristal-ler och mineraler, jag tillskriver dem inga magiska krafter. Folk frågar ofta vilka energier de olika stenarterna har, men jag brukar svara att om du tycker att en av dem är vacker så är det säkert just den som kommer att hjälpa dig mest.

En stund senare vägrar han att sälja ett paket tarotkort till en tjej som springer in i affären och plockar upp en kortlek på måfå. Istället uppmanar han henne att fundera på saken och komma tillbaka nästa dag då beslutet fått mogna.

Att vara nöjd Idag är personligt välmående en dygd. De österländska ideologierna kan erbjuda en väg till balans.– Många kanske inte riktigt vet vad det egentligen handlar om, menar Nybergh. En del av dem som yogar eller mediterar frånser den andliga aspekten och koncen-trerar sig bara på det fysiska. Och inget fel på det, men till exempel den buddhistiska synen förespråkar en mer holistisk syn på människan. Det handlar inte om att du själv ska må bättre, utan om hur du möter andra.

Dhyan Manik talar om samma fenomen. Han känner väl till människotypen som till synes redan har allt, pengar, välfärd och framförallt tid och som kommer till hans bokaffär för att hitta en djupare mening med livet. Andligheten och själv-utvecklingen blir lite som en hobby.– Om det går bra så borde det gå ännu bättre. Människan är så självkritisk, hon vill alltid bli bättre.

Nybergh håller med. För många handlar till exempel meditation om att komma bort från stress. Överlag fokuserar vårt samhälle mycket på förändring. Hitta bort, hitta någon annanstans. Vi är aldrig nöjda, vi vill alltid ha mer.– Tänk om vi i stället skulle sträva efter att vara nöjda i det som är, säger Nybergh.

Enligt henne är det paradoxalt att meditera för att bli bättre på någonting. Då söker en förändring. Och just den

konstanta förändringen orsakar stress och står i vägen för inre ro. Själv jobbar hon på att hitta ett lugn i stunden.– Lyckan ligger inte i förändring.

Genom att reflektera över sitt eget be-teende är det lättare för henne att förstå andra, att inte vara dömande.– Det är så fint med barn, de har ännu inte lärt sig viljan att vara någon annanstans.

Barn är också något som Nybergh gärna skulle jobba med i framtiden. Att redan från tidig ålder lära barnen att uttrycka sig.

– Till exempel religionsundervisningen i skolorna borde göras om så att alla bar-nen skulle delta i den tillsammans, säger hon. Genom att gemensamt fundera på vad det betyder att vara människa ökar också förståelsen för andra. Ju mer olika trosinriktningar skiljs åt, desto högre blir murarna emellan dem.

Nybergh vill inte se att skolorna lämnar bort religionsundervisningen, eftersom det handlar om saker som de flesta män-niskor och speciellt barn funderar på. I stället borde fokus flyttas bort från enbart kristendomens historia.– Jag minns till exempel själv att jag gärna hade läst livsåskådning i skolan, det handlade om helt andra saker än det vi som läste religion fick lära oss. Varför inte slå ihop dem så att alla får lite av allt?

Sekulariseringsteorierna om att män-niskors andliga behov minskar i takt med att världen blir mer och mer industriali-serad tror Nybergh inte alls på. – Idag finns fler och fler teorier om att det andliga behovet är minst lika starkt som förr, det bara hittar nya former, säger Nybergh

Och att döma av alla de människor i olika åldrar som har trotsat höststormen och samlats runt den skäggige mannen i buddhistcentret för att diskutera om hur en ska bli mer mindfull, medveten, så verkar hon ha rätt.

”Om det går bra så borde det gå ännu bättre. Män-niskan är så självkritisk, hon vill alltid bli bättre.”

”Tänk om vi i stället skulle sträva efter att vara nöjda i det som är.”


Utbildning Ab

Gör som Nicke: BLI PT OCH IDROTTSLEDAREhos oss på Norrvalla och Solvalla!www.folkhalsan.fi/idrott

YourYourDREAMYourYourSUCCESS

Som studerande får du alltid tidningen till halva priset! Du kan välja mellan totalpaketet, det klassiska paketet eller det digitala paketet. Mera information och prisuppgifter finns på vasabladet.fi/studerande

STUDIE-RABATT-50%

PRENUMERERA TILL STUDIEPRIS OCH VINN EN IPAD MINI!

I slutet av november lottar vi ut en

iPad Mini bland alla aktiva studieprenumeranter. Det lönar sig att prenumerera nu!

vasabladet.fi/studerandeTel. 06-7848 201


Evolutionen av en komikerbild mathias heinänentext teemu kiviniemi

Källarvåningen vid Järn-vägstorget luktar ljummet öl och själanöd. Lyssnar man rik-tigt noga kan man höra spår-vagnarna åka förbi. Deras skrammel har en hånande ton, för de borde inte alls höras. Inte här.

I ett betydligt mindre rum sitter en grupp män ihopku-rade. För dem är rummet en landstigningsbåt och klubben utanför Normandiet. De är en bataljon där var och en står för sig själv. Vem som helst kan dö på scenen i kväll.

Kvällens värd är en storväxt iranier. Med en mäktig stämma ber han männen en i taget upp på scenen. Resten stannar kvar i det lilla rummet och lyssnar på publikens reaktioner.

En stor applåd signalerar att ett lyckat gig har avslutats. Kvällen är snart slut och det sitter bara två män kvar i rum-met.

– Så har det blivit dags för kvällens nykomling. Han upp-träder för första gången idag, så ge honom ett riktigt varmt välkomnande!

Publiken jublar. Den andra av de ihopkurade männen går ut ur rummet. Han rättar till sin gråa skjorta som han för-sökt stryka utan större fram-gång.

När han går mot scenen blir han plötsligt osäker. Kanske han för säkerhets skull bor-de ha tagit med en lapp med skämten. Nu är det för sent. Han tar tag i mikrofonen. Ett avlägset spårvagnsskrammel skär genom luften.

Mannen i den gråa skjortan är jag.

Två veckor tidigare är jag lyck-ligt ovetande om den djävul-ska situation jag inom en snar framtid kommer att sätta mig i. Jag är självsäker och berusad av makten att skriva artiklar

om precis vad som helst. Var-för inte prova stand up-kome-di och skriva om det?

Jag berättar åt kompisar om min modiga plan. Reaktioner-na är överraskande dämpade, nästan obefintliga. Det vanli-gaste svaret jag får är kul, jag har faktiskt också tänkt testa det följt av skämt som de själ-va kommit på. Jag inser snabbt att jag stigit i grumligt vatten. Att framhäva sig som komiker inför sina kompisar är ingen vanlig small talk, det är en ut-maning. Det är en sak att vara rolig med sina kompisar, men att själv utnämna sig till den roliga killen - det är något helt annat.

Det syns i blickarna, den där ärliga tiondelssekunden innan en vän kommer ihåg sin soci-ala roll och dunkar en lycko-önskning djupt in i min rygg. I de blickarna ser jag ett mörker som muttrar att jag ju inte ens är rolig.

De här Voldemortblickarna är obehagliga, men de har en poäng: jag är ingen showtyp. Dessutom blir jag deprimerad av vitsar. Om CIA någon gång arresterade mig, skulle förhör med finska sketchfigurer och tvetydiga skämt vara den mest effektiva tortyren. Så jag för-står mina så kallade vänners reaktioner, på något plan tän-ker jag på samma sätt om mig själv.

Min första utmaning är att komma upp på en riktig stand up-scen. Jag mejlar en skäg-gig komiker som har en öppen stand up-klubb som jag hört om av en kompis. I mejlet skri-ver jag om mitt beslut att om ett par dagar prova stand up på hans klubb. Han

svarar aldrig, så jag tar det som ett ja och börjar förbereda mig för mitt första gig.

Dagen då jag ska uppträda slår den till för första gången. Paniken.

Blicken i badrumsspe-geln är tom. Jag talar i en Head&Shoulders-flaska och föreställer mig att jag står på scen. Mest skämtar jag om att vara finlandssvensk och om mina hemtrakter, sådant bru-kar ju vara roligt. Men inte den här gången. Skämt för skämt blir jag allt mer desperat. Jag vill skrika, men grannarna har klagat så jag svär lite i stället. Det hjälper inte alls.

Jag samlar mig och tar mig iväg till den öppna klubben. När jag väl stiger in känner jag direkt att allt inte stämmer. I ett bord invid scenen sitter komikerna, alltså riktiga ko-miker. Det här är ingen open mic-tillställning som på något finlandssvenskt bröllop.

Jag går fram till värden och frågar vad situationen är. Han har ingen aning om vem jag är. Showen ska snart börja och han säger att klubben nog inte riktigt är menad för vem som helst, giggen är fulbokade för resten av året och de som upp-träder är för det mesta proffs-komiker som vill prova nytt material för firmafester. Bitt-erheten tar över och jag säger åt honom att det inte gör nå-gonting och att jag tycker att hans klubb är dålig.

Jag lutar mig mot väggen och följer med komikerna. Största delen av dem är riktigt bra, jag skrattar

högt trots att jag försöker vara så cynisk som möjligt. Men alla lyckas inte.

Under ett gig skrattar inte en enda person på klubben. Kil-len på scenen är som en hal-tande antilop i en naturdoku-mentär – han kan inte längre få någon att skratta. Jag kän-ner mig svag. Tänk om det går så där för mig också.

För att återhämta mig går jag ut på terassen där jag möter kväl-lens värd som är på paus. Han verkar trött på mig och säger att jag ska gå och tala med ali jahingiri, en annan komiker som har en egen klubb.

Ali är från Iran och är en stor och skallig alfahanne. Jag för-klarar att jag vill göra stand up. Han ber mig berätta ett skämt.

Det är en kall höstkväll och jag står på en uteterass i säll-skap av en professionell komi-ker som väntar på att jag ska säga någonting roligt. Tyst-naden räcker en evighet och till slut börjar jag berätta med darrande röst. Det är ett skämt om james hirvisaari och ny-nazister. I stunden känns mitt skämt ungefär lika roligt som en kärnolycka.

Skämtet tar slut och det blir tyst. Ali rör inte en min bakom sina hipsterglasögon.- Bra. Du hade en punchline.

Han fimpar sin cigarett och min integritet begår hara-kiri.


Hoppet är förlorat, jag kom-mer aldrig att stå på en scen, det kommer Ali att se till. Jag vänder mig om och är påväg bort när han stoppar mig.- Vart är du påväg? Vi ska ju boka ett gig åt dig. Passar nästa veckas onsdag?

Antagligen är det inte min hu-mor som ger mig mitt första gig, men det känns bättre att tänka så. Sannolikt är Ali bara en desperat man i behov av folk som är beredda att stå på scen gratis. Ändå tackar jag ja.

Ali ger order om att skriva ett fem minuters material som jag ska lära mig ord för ord. Jag tar honom på allvar. Följande vecka isolerar jag mig från om-världen ännu mer en vanligt och skriver om allt jag tyck-er är roligt. Om Böle och TV-shop, om barndom och anneli auer.

Så blir jag osäker. Jag har inte skrattat en enda gång när jag skrivit. Materialet är roligt i teorin, men det underhåller mig inte. Jag kollar med några vänner som inte heller skrat-tar, men ger mig några stöt-tande ord eftersom de är mina vänner. En kompis vi-sar mitt mate-rial till

sin komikervän. Ingen chans, svarar han.

Det är onsdag och jag sitter i bakrummet på klubben. Ett gäng vänner har kommit för att stötta mig inför kvällens upp-trädande. De har lovat skratta jättemycket.

Stödet kommer att behövas. Mitt material suger.

Förvånansvärt nog är jag inte så rädd. Jag är lite osäker på om jag kommer ihåg allt, men om jag inte gör det så sticker jag bara. Det borde inte bli ett problem. Det enda jag är rik-tigt rädd för är mina händer.

Min nervositet syns direkt i mina händer. Till skillnad från normala människor når inte skakandet sin kulmen vid lindrig Parkinson-nivå, utan mina händer skakar mera ju nervösare jag är. Det finns lik-som ingen övre gräns. Är jag riktigt rädd kan jag inte ens lyfta en penna. Det är det enda jag kan tänka på i stunden, mina händer som kanske inte ens kan hålla

i mikrofonen.Jag står på scenen och ser pu-

bliken på knappt hundra per-soner som breder sig runt om-kring mig. En stund överväger jag att riva av mig skjortan och skrika åt dem som russell crowe i Gladiatorn. Are you not entertained? Kragskjortan är svåra att riva och det skul-le ta jättelänge att knäppa upp den, så jag gör det inte.

Jag drar igång med ett skämt om att det finns för myck-et testosteron på scenen när jag är där. Publiken har ännu inte insett att jag inte är någon hunk, så de skrattar inte.

Det är alldeles tyst och jag in-ser att det jag nu säger kommer att avgöra allt. Varje gig har ett vägskäl, ett skede som anting-en lyckas eller misslyckas, och efter den punkten är allt av-gjort. Mitt vägskäl är här.

Jag sjunker in i en dimma av

skämt och en freudiansk läng-tan efter uppmärksamhet. Folk skrattar. Jag får några halven-tusiastiska applåder, som uppe på scenen känns som världs-historiens största ovationer. När jag drar min sista punchli-ne känns det som att ingen gjort lika bra stand up förr. Det visar sig inte riktigt stämma, men i stunden känns det bra.

Okända människor klappar mig på axeln. Någon säger att jag slog dem med häpnad, en bekant säger sig vara grymt imponerad.

Mina vänner står i ett hörn med tomma ölstop. De säger ingenting. Jag är den roliga killen nu.


Pop

Sämst i klassen

Det här med att Sverige och Danmark är duktiga på film är ingen nyhet. Den vita duken har varit svenskarnas slagfält sedan ingmar bergman och danskarna har gjort sig kända senast med lars von triers terapifilmer. Medan grannländerna har erövrat världen har vi i Finland fått nöja oss med sju uppföljare av Vares och en miljon filmer med jasper pääkkönens öppna mun. aki kaurismäki har ändå sett till att kvali-tetsskillnaderna aldrig blivit obekvämt stora.

Men på tv finns ingen Kau-rismäki. På tv i Finland finns i själva verket ingenting alls.

Finländsk tv har inte på flera år varit något annat än reality och aktualiteter. För dramakvoten står Yle med sina stödarbetsplatser för skådespelare och MTV med den obligatoriska såpan. Inte

kanske i sig så farligt, men rå-kar man ens snegla västerut, blir det riktigt pinsamt.

Samtidigt som finskt tv-drama ligger och väntar på att någon ska dra ur stöpseln, görs det bättre tv-serier i Norden än någonsin tidigare. Med serier som Borgen, Bron och Solsidan är det inte ens en stor överdrift att tala om att Sverige och Danmark inte bara är bland de bästa på att producera serier i Europa, utan i hela världen.

Det värsta är att ingen av serierna är ett megaloma-niska verk i HBO-stil med en budget som kan jämföras med statens. De är inte billiga, men ändå rimligt budgete-rade och skulle vara alldeles genomförbara i Finland.

Finländska skådespelare kan man inte heller skylla på. Det är inte talangen att

text&illustration teemu kiviniemi

2010-talet kommer att gå till historien som årtiondet då Skandinavien brottade ner Finland och gned högklassiga tv-serier i dess ansikte i något som kändes som en evighet.

Musik

Ordet cover har åtminstone i mina öron haft en lite negativ klang. Man gör covers för att man inte själv kan skapa sin egen mu-sik. Och det känns kanske inte så spännande, förutom om det är fråga om ett hyllningsband, då bör det låta som originalet.

Nyligen fick jag än en gång inse att en cover kan vara så mycket mer än en upprepning, en cover kan kännas som en helt ny låt. Man gör en tolkning av låten, en egen tolkning, och låten får nytt liv i sig.

Den här gången var det en

cover av sången Människor som ingen vill se som fick mig att tappa hakan. Bo Kaspers Or-kesters version av låten är fin, det är ju deras låt och texten fungerar då bo sundström sju nger till den svängiga musiken. Covern av Människor som ingen vill se hörde jag i programmet Så mycket bättre. ken ring, som jag inte lyssnat på tidigare, gjorde en känslofull version av låten. Han hade ändrat en del på texten för att kunna förmedla budskapet på ett äkta sätt, ur sitt perspektiv. Bo Sundström sjunger om dom,

han ser på saken från ett yttre perspektiv. Ken Ring är en av de som Sundström sjunger om, och ändrade således om dom till vi, till jag och tarlyssnaren med i sin värld. Musikstilen spelar så klart en stor roll här. Bo Kaspers Orkester jazzar sig fram genom låten, Ken Rings snabba rappande ger texten dess slagkraft tillsammans med den smått melankoliska melodin i bakgrunden.

Sundström sjunger till exem-pel

”Det är dom utan vänner det är

dom utan landSom grävt ner sina vapen som

har klippt alla bandSom har glömt hur det doftar

som har tappat sitt talSom för längesen har tappat

rösten som inte har något val”medan Ring rappar”Och utan vänner, det var vi

utan landDet finns inget jävla vapen dom

kan lägga i min handFör man glömmer hur det dof-

tar när man tappat sitt talFör dom som tappat rösten och

inte har nåt val”

En cover kan vara så mycket bättretext emma ekstrand


uttrycka sig som är den stora skillnaden mellan länderna. Problemet ligger i det som uttrycks.

Både det politiska dramat Borgen från Danmark och den svensk-danska krimi-nalserien Bron bygger på fruktansvärt starka manus. Handlingen lever och enga-gerar, men framför allt fung-erar karaktärerna. Finsk tv har ingen birgitte nyborg eller saga norén, Länskrim, Malmö.

Frågan är om finsk tv någonsin har haft bärande karaktärer. Ser man på de riktigt stora namnen i det här landet, märker man en viss tendens. vesa-matti loiri, Spede, Kummelit, pirkka-pekka petelius ... Gamla och döda män som gjort slapstick-humor för väldigt länge sedan.

Om Finland var grymt bra på humorserier skulle det vara något av en tröst, men inom den kategorin är skillnaden minst lika stor som i dramat. Sverige har Solsidan och

Danmark har Klovnen. Bril-janta komedier som bygger på välskrivna karaktärer på samma sätt som dramaseri-erna.

Komiken i Finland har gjort enorma framsteg under de senaste åren och det råder ingen tvekan om att det skulle finnas skådespelare till hurdana satsningar som helst. Men då stöter vi på samma gamla hinder – manuset. En del lovande projekt har genomförts under de senaste åren, med serien Kimmo som en svag ljusglimt, men det är fortfarande en väldigt lång väg till grannarnas nivå.

Så länge det nuvarande utbudet lockar tittare i den mån det gör, kommer det inte finnas någon press på att göra bättre serier i Finland. Men det faktum att nordiska serier allt oftare börjar synas i toppen av tittarlistorna borde leda till att varningsklockorna så småningom började ringa.

Att Ring valt att skriva om texten ger texten ett mervärde, en ny dimension. Hade han inte ändrat på texten hade han som förmedlare av texten inte varit trovärdig, inte berättat sin berättelse. Ring har även lagt till mer personlig text till låten som ”Att inte vara svensk och komma hit och ingen ser dig”. Detta är något Sundström inte kunde sjunga eftersom det inte är ur hans perspektiv. Rings text ”Det är klart jag undrar varför mamman bär på påsarna /

Känner hennes smärta när hon

krossar genom gårdarna” får mig att se det tydligt framför mig. En trött kvinna med plastpåsar i en förort någonstans. Det får mig också att på riktigt inse att många faktiskt har det så här fastän jag är väl medveten om det. Det är något man vet, men som man inte ser, kanske inte vill se. Ring har i motsats till originalet lagt till en refräng där han upprepar orden ”Vi lever”. I sammanhanget är det väldigt starka ord som ingiver hopp.


‘‘ KAS, bra hyreslägenheter

ti llgängliga genast! ’’

Fyll i ansökan www.kas.

ansokan.novia.fi | admissions.novia.fi | novia.fi

Degree Programmes in English 7.1-11.2.2014

Examensinriktad ungdoms-, vuxen- och högre YH-utbildning 3.3-1.4.2014

LÄS MERA: HANKEN.FI/ANTAGNING

STUDERA TILL EKONOM VID HANKEN I HELSINGFORS ELLER VASA

INLEDER DU DINA HÖGSKOLESTUDIER?

» kandidat- och magisterutbildning på svenska» en utlandsvistelse som är inbyggd i examen» nära kontakter med näringslivet » 10 olika huvudämnen

HAR DU REDAN EN HÖGSKOLEEXAMEN?

» 10 svenskspråkiga magisterutbild-ningar» 7 engelskspråkiga magisterprogram» studier för doktorsexamen

HÖSTENS MUSIKALUPPLEVELSE! FIGHTING STAR

”BRA LÅTAR, SKICKLIG ENSEMBLE” SKREV VASABLADET OCH ”SNYGGT OCH BERÖRANDE” SKREV ÖSTERBOTTENS TIDNING. OBS! MED FIGHTING STAR – TEATERBILJETTEN FRITT INTRÄDE TILL OLIVERS INN! FRÅGA EFTER STUDERANDERABATT PÅ TEATERBILJETTEN.

WASA TEATERS BILJETTKASSASandögatan 7, 06-3209330

öppen må-lö kl 12-14.30 & 15-17WWW.NETTICKET.FI / WWW.WASATEATER.FI

SPELAS TILL 31.1.2014

Bildkonstakademin + Sibelius-Akademin + Teaterhögskolan = Konstuniversitetet

På Konstuniversitetet kan du studera i en intressant och inspirerande miljö där olika konstarter stödjer varandra.

Ansökningarna våren 2014 sker akademispecifikt.

www.uniarts.fi // www.kuva.fi www.siba.fi www.teak.fi

ANSÖKNINGSTIDERBildkonstakademinHuvudurval 3–14.3Magisterurval 3–14.2 Urval till Praxis-magisterprogram 3–14.2

TILL KONSTUNIVERSITETET!

TeaterhögskolanHuvudurval 3–14.3 Magisterurval 3–14.2

Sibelius-AkademinHuvudurval 3–14.3Magisterurval 3–14.3 (bl.a. de svenskspråkiga linjerna musikpedagogik och kyrkomusik)


Händelsekalender

November 2013

13-17.11Teaterfestivalen Baltic-Circlerunt om i Helsingfors, läs mer på www.balticcircle.fi .

28.11Vintage Puppy Album Release featuring � e Magic BulletLepakkomies, Helsingfors, kl. 21.

29.11Glöggrundan 2.0Åbo

4.12Vad kan jag göra?-mässaKåren, Åbo, kl. 17

13.12Miss Svenskfi nland fi ras på Domkyrkans trapporHelsingfors

Bubbe

5.12NöjesgalanAstoria-salen i Helsingfors från och med kl. 20

40 • STUDENTBLADET

Nya studentrepresentanter i förvaltningen valdaStudentkårens centralvalnämnd fastställde 25.10 resultatet av de institutions- och fa-kultetsrådsval som hölls som sämjoval. Omröstning hålls endast i fakultetsrådsvalet vid teologiska fakulteten, valet hålls 4 och 5 november. De nya studentrepresentanter-na i förvaltningen inleder sin tvåårsperiod 1.1.2014. Val av universitetskollegium hålls i februari 2014.

Sammanlagt väljs cirka 300 nya studentrepresentanter i förvaltningen. Närmare resultat finns på www.hyy.fi/forvaltningsval

Onsdag 20.11

Kl. 09–16 Naturhistoriska museetför HUS medlemmar 2 €

Dansövning Wio&Wiipurin pamaus kl. 17.30 Dans- och etikettövningar i Domus Gaudium, fritt inträde

Torsdag 21.11

Konst åt oss! kl. 10–20Temadag på Ateneum. Gratis inträdeMed studentkortet kommer du gratis in och ta del av utställ-ningen den förtrollande sjön, de gamla klassikerna och många olika programpunkter

Kl. 17.00 Ta del av demokratin: HUS delegation sammanträder på Brobergsterrassen

Fredag 22.11

Kl. 19 Kansallisteatteri: Föreställningen Metsäjätti, 10 €

Gratis inträde till Nationalmuseet kl. 11–18

Lördag 23.11

Brunch på Pacifico bara 15,95 (inkl. en dryck på kran) kl. 11–15

Högholmen kallar! Biljetter för HUS-medlemmar bara 5 €, kl. 10–16

Det förflutna på Kino Engel kl. 16 HUS bjuder på biljetternaBiljettutdelningen börjar på HUS servicebyrå ti 19.11 kl. 10.00

Söndag 24.11

Ylioppilasteatteri förevisar: Oppimisen ylistys kl. 15 dessutom rundvandring bakom kulisserna

HUS årsfestvecka 20.–26.11.2013

Måndag 25.11

För HUS medlemmar gratis inträde till Amos Andersons konstmuseum! kl. 10–18

Ylioppilasteatteris improvisationswork-shop i Tankehörnan kl. 17

Tisdag 26.11

Bryggeris specialerbjudande för HUS-medlemmar: Husets öl –50% kl. 11.30–24.00

Dagarnas skum på Kino Engel kl. 18.30HUS bjuder på biljetterna Biljettutdelningen börjar på HUS servicebyrå ti 19.11 kl. 10.00.

HUS 145:e årsfest kl. 16.30Årsfesten firas i form av en traditionell akademisk årsfest: värdigt men sprudlande. Alla studentkårsmedlemmar är varmt välkomna med. Årsfesten kostar 78 € för HUS-medlemmar (alkoholfritt supékort 68 €), man kan anmäla sig fram till 14.11 på adressen www.hyy.fi/vuosijuhla. Kom med och fira studentkårens födelsedag!

Dessutom åtminstone:Svenska teatern: Biljetter för HUS-medlemmar 10 € Till samma dags föreställning 20–26.11. Spelplanen hittar du på adressen www.svenskateatern.fi

VIRALLISTA

Se hela programmet – www.hyy.fi/vuosijuhla

68 €), man kan anmäla sig fram till 14.11 på adressen www.hyy.fi/

Till samma dags föreställning 20–26.11. Spelplanen hittar du på

HUS Marko Rosenholm föreslås till FSF:s styrelse för 2014Studentkåren vid Helsingfors universitet (HUS) föreslår farmaceuten Marko Rosenholm till styrelsen för Finlands studentkårers förbund för år 2014. I år har Rosenholm verkat i HUS styrelse, där han har ansvarat för arbetslivs- och boendefrågor.

Rosenholm är 25 år och studerar till provisor på sjätte året. I HUS delegation har han representerat De gröna vid HUS. Han har även varit aktiv i sin fakultetsförening, i HUS utskott och har varit studentrepresentant i förvaltningen. Rosenholm verkar också som ersättare i social- och hälsovårdsnämnden i Helsingfors.

HUS fyller 145 år tisdagen den 26.11 och födelsedagen firas som vanligt med årsfestvecka. Under 7 dagar blir det massor av mångsidigt program och för HUS-medlemmar är inträdet alltid antingen gratis eller mycket lågt. Välkommen med och fira!

I samarbete med:

Studentbladet 8/2013

Documents

Transcript of Studentbladet 8/2013