Street Art Stockholm

BO

KF

ÖR

LA

GE

T M

AX

ST

RÖ

M

BE

NK

E C

AR

LS

SO

N

1

BE

NK

E C

AR

LS

SO

N

BO

KF

ÖR

LA

GE

T M

AX

ST

RÖ

M

3

DE HÄNGDE VID SLUSSEN; ett gäng spensliga pappfi gurer i kalsonger och med

rånarluvor över ansiktet.

Den första jag lade märke till spanade oroligt runt hörnet på biltunneln mot

Nacka. En morgon smög de längs med rondellen och några dagar senare slängde

en av dem en blick över axeln medan han pinkade under järnvägsbron mot Centralen.

Gatukonsten har en självklar plats i Stockholms myller av tecken och budskap.

Från väggar och gångtunnlar, lyktstolpar och elskåp, bropelare och vägskyltar bjuder

den in till nya och ofta oväntade upplevelser.

När fi gurerna vid Slussen, pappersbit för pappersbit, började försvinna stoppade

jag en digitalkamera i fi ckan varje gång jag gick ut. Därefter såg jag Stockholm med

nya ögon. En stad där mycket av konsten lever i mellanrummen, lite vid sidan av,

lite i det fördolda.

Gatans galleri hör man ibland. Och visst, för den som vill är det just det. En utställning

som är gratis och med dygnet runt-öppet. Utan tydliga avsändare. Utan köpare och

säljare.

Det har kallats graffi ti, post-graffi ti, neo-graffi ti eller urban art. Sedan några år

tillbaka används oftast begreppen street art eller gatukonst som samlingsnamn.

Rörelsen är dock sprungen ur 70-talets graffi tikultur. I början av 80-talet började

en del graffi timålare i New York experimentera med uttryck och stilar, teknik och

material. Under 80- och 90-talen spreds deras idéer snabbt till Paris, Barcelona och

Berlin och vidare ut över världen.

Inte alla gör skillnad på graffi ti och gatukonst. Och visst fi nns det likheter. Efter-

som de utövas på offentlig plats är båda illegala, och i Sverige kan brottet ge ett

års fängelse. Många gatukonstnärer har dessutom börjat som graffi timålare och

använder sig av alter egon eller pseudonymer. De fl esta är nattarbetare och drivs

av en vilja att synas ofta och mycket.

Men gatukonstens motiv, som logotyper och fi gurer, är oftast mer bildmässiga,

mer ikonografi ska än graffi tins. Dess uttryck känns också mer utåtblickande, den

4

refl ekterar och kommenterar sin tid. Street art-utövarna är inte heller lika anonyma.

En del ställer upp på intervjuer i media, vilket sällan är fallet med graffi timålarna,

som ständigt är jagade av myndigheter och polis.

All gatukonst är i någon mening en politisk handling eftersom den ifrågasätter vem

som har rätten till städerna och det offentliga rummet. Nu är långt ifrån alla gatu-

konstnärer aktivister, men rötterna sträcker sig till den propaganda som målades

på väggar och murar inför val och under kris- och krigstider.

Den engelske street art-ikonen Banksy menar att ”graffi ti har använts för att

sätta igång revolutioner och för att stoppa krig, och man kan säga att den ger röst

åt dem som ingen lyssnar på. Graffi tin är ett av de få verktyg den har som inte äger

något annat.”

Gatukonstnärer frågar inte om lov, utan gör det själva, när det passar dem. De

som inte har tillgång till de etablerade kanalerna får skapa sina egna.

Idag tillåts reklamen ta över allt större delar av våra städer. En del gatukonstnärer

ger sig in i kampen om storstadsbornas uppmärksamhet med likartade medel,

genom att sprida sina egna bilder och logotyper, och några av pionjärerna har blivit

mer eller mindre etablerade varumärken på den internationella konstscenen.

Utvecklingen förstärker den inbyggda spänningen mellan att vara alternativ eller

etablerad. Vissa tycker att kopplingen till konstvärlden är logisk och självklar. Andra

poängterar att gatukonsten tappar sin styrka och udd när den fl yttar in i gallerierna.

Gatukonsten är global till sin natur – bilder och ikoner tillhör ju ett universellt

språk. Den är också en kultur där aktörerna inspireras av och hjälper varandra.

Den efterlyste Lepos, vars öde går att följa på webbplatsen whereislepos.com,

har till exempel synts till i New York, Los Angeles, Montreal, Stockholm och Prag.

Ofta lämnar gatukonstnären verk efter sig när han eller hon reser. Då london-

bon D*face gästade Stockholm dök hans serieinspirerade fi gurer upp runt om på stan.

Vid första anblicken tycks mycket av gatukonsten sig lik var än i världen du kommer,

8

men de fl esta städer har också sin särprägel. I Barcelona, New York, London, Buenos

Aires och Berlin slås man av verkens mängd och storlek. De är fl er, de är mer, de

är större.

I Stockholm känns den inte lika påträngande. Till exempel är det färre väggmålningar

här. Kanske ser man fl er detaljer, och små kommentarer än i andra storstäder. Ut-

maningen är ofta att hitta platser som många kan ta del av, men där konsten inte är

för provocerande synlig. Då tas den snabbt bort.

Stockholms gatukonst är konstnärlig, rebellisk, provokativ, poetisk och ibland bara

underlig. Den kan vara inåtvänd som en intern uppvisning, eller utåtriktad med en

stil som de fl esta kan relatera till. Infl uenserna kommer ur en populärkulturell gryta

fylld av serier, grafi sk design, fanzines, politiska affi scher, grafi k från spel och datorer,

science fi ction, skräckfi lm, webbdesign, klistermärken på skateboards, punk, skiv-

omslag och annonser.

Mycket är lekfullt. Genom att lägga till, ta bort och sätta över de budskap som

fi nns runt om skapas förundran och nyfi kenhet. Varför svävar det så många moln

på stadens lyktstolpar? Vad sträcker Nosferatu-handen sig efter? Vad gör Christer

Pettersson vid korvkiosken på Mariatorget? Och tanten som lägger ut små vita hus

på de gator som fi nns med i spelet Monopol, vad vill hon säga?

Det lekfulla och anarkistiska är gatukonstens charm. Material och tekniker blandas

hej vilt. Spritpennor, affi scher och sprejburkar får sällskap av kakel, vykort, kartong,

kopieringspapper, fotopapper, mosaik, plastpärlor, tråd och vinyl.

Allt är möjligt. Allt tillåtet.

Fanns det en Wall of Fame för svenska gatukonstnärer skulle Akay och Klisterpeter

hänga där. De har hållit på längst och har hög status som föregångare och stilbildare

sedan mitten av 90-talet.

Akay arbetar under parollen ”The Act is the Beauty” och ”Akayism” har blivit

till något av ett varumärke för gatukonsten i Stockholm. Bland hans verk fi nns 60

11

gungor som sattes upp på olika platser i stan. Akay har placerat ut uteliggare av

gips och spridit sitt ”Förlåt” över staden.

”Varför denna fi xering vid kängurur? Är det för att jävlas med oss?” frågade

en australisk turist. I själva verket kommenterade han Klisterpeters rådjur. De har

blivit ett av Stockholms kännetecken och är så ofta reproducerade att vi knappt

refl ekterar över dem. Men de fortsätter att fascinera besökare. Rådjuret har ”pigga”,

”sorgsna”, ”snälla” eller ”tomma” ögon. Någon tycker att rådjursblicken är ilsken och

förebådar en djurens hämnd. Om Klisterpeters rådjur någon gång drar sig tillbaka

skulle vi säkert sakna dem.

Det är något eftertänksamt och lekfullt över det Klisterpeter gör. Det var han som

bytte kön på Härgårman-skyltarna då han prydde dem med rosa tyllkjol. De mest

uppmärksammade verken är de fågelholkar han placerade på gatu- och vägskyltar.

Det ska visst ha varit 117 stycken.

Många blev förvirrade när de dök upp. Var det gatukontoret som satte upp dem?

Innehöll holkarna övervakningskameror? De väckte stort intresse och de ornitologer

som tillfrågades i media om den eventuella nyttan svarade att de var bra eftersom

”det saknades boställen för fåglar i Stockholm”. Gatukontoret lät till sist meddela

att holkarna fi ck vara kvar så länge de inte skymde några vägskyltar.

Klisterpeters fågelholkar kan, som mycken annan gatukonst, vara svår att upp-

täcka. Men då du väl gjort det drar de blicken till sig. De blir svåra att undvika och

blir en stadens blinkning till oss som går, springer, cyklar eller fastnar i en bilkö på

Vasabron.

Akay och Klisterpeter sätter igång våra tankar och skapar rykten och samtal.

På ett smalt berg, ovan två motorvägar intill Eugeniatunneln, har de byggt gen-

rens mest omtalade verk, ”Traffi c Island”. Deras miniatyrvärld leker med bilden, el-

ler stereo- typen, av det riktigt svenska – den röda stugan med vita knutar. Det

lilla torpet står emot väder och vind och har blivit något av en alternativ turist-

attraktion i huvudstaden. Den som har kontroll över sin höjdskräck kan få en lätt

surrealistisk upplevelse ovan två motorleder, och med Stockholms siluett som fond.

12

Jag har gått i spåren av DP, On Top, Akay, Klisterpeter, El Penor, Mogul, Prao,

konstnärsduon Guilty Guilty, Dolk, Diffus, Andy, Hop Louie, HE!, Vegan Flava, Folke,

Ernesto Guerra – och en hel del till.

Det har varit fascinerande och frustrerande. Varje vecka händer det nya saker,

ofta är du på fel plats vid fel tidpunkt, men efter ett tag vet du var du ska leta och

lär känna än fl er av dina favoriter.

Då och då dyker det upp nykomlingar, som nyligen Praos affi scher, små

tavlor och pingviner. Ibland är det fi nurligt och lågmält, andra gånger uppkäftigt och

provokativt.

Hop Louie gillar, som han säger på sin webbplats, att sätta upp saker på väggar.

Och han gör det ofta. Det fi nns få jag sett så mycket av. Hans alster kan vara

uttalat politiska, fyllda av antikapitalism och kritik av kommersialism, men också

mer mångtydiga, som den säregna hyllningen till Christer Pettersson – i vilken han

sprider ett stiliserat porträtt med orden ”Styrka, Stolthet, Klass”.

Även Andy är otroligt aktiv och sprider sina seriefi gursliknande självporträtt med

en imponerande effektivitet. Hundratals varianter ser mot oss från väggar, annon-

ser och elskåp. Och hans fåglar av frigolit svävar liksom fram över annonspelare.

Det märks när gänget bakom HE! varit på stan. Dagen efter är den fylld med

elefanter, sälar, bläckfi skar och råttor med pratbubblor eller skyltar och med städer

på moln. Till mina favoriter hör de ensamma björnarna. Lite bortkomna står de still-

samt, mitt i stadens rus och rush, i trappuppgångar och under broar och grubblar.

”Är detta jag?”

Mogul utnyttjar skickligt sprejmallen för sina verk. Teman hämtas från skräck-

fi lmsgenren och här och där tar en haj sig upp via ett elskåp. Under Skanstullsbron

vandrar en mumie, ”the ideal citizen”, ensam omkring.

En skicklig nykomling är Vegan Flava som sprejar hårt grafi ska bilder med re-

fl ektioner över konsumtion, makt och krig.

Sprejmallen är för övrigt något av gatukonstens främsta verktyg. Som någon har

sagt, du behöver bara tre saker: en schyst idé, en mall utskuren i papp och lite färg.

15

I Stockholm pryder små stiliserade ikoner nästan varje kvarter. Där fi nns grafi skt

renodlade ansikten, seriefi gurer och rymdskepp. Och det vandrar tusentals giraffer,

åsnor, hundar, katter, elefanter och apor över stadens väggar.

”Folke vill sova”, ”Allt är defekt”, ”Nu är ni byfi kna va?” Folkes klisterlappar, det

till storleken minsta uttrycket inom gatukonsten, sitter på mängder lyktstolpar. Han

sprider dem i en takt som måste vara svår att överträffa. Budskapen är korta lekar

med ord, inte sällan medvetet felstavade. Få lägger märke till klistermärken, men

de fungerar väl för den som vill kommunicera ofta och mycket, och de blir alltmer

avancerade och nyskapande.

”TOMTEN lejde torpeder som MÖRDADE JULPYROMANEN.”

GuiltyGuilty har under fl era års tid använt kvällstidningslöpsedlar och skapat

egna varianter av vår tids braskande nyheter. Resultatet blir roligt, absurt och elakt.

Några av löpsedlarna är oredigerade, vilket späder på förvirringen. Mycket av den

gatukonsten vrider och vänder på det vi förväntar oss att se. Flytta en bild eller ikon

till ett nytt sammanhang och dess mening blir en annan. När läsaren själv redigerar

och publicerar sina nyheter påminner det om det situationister och andra konst-

rörelser velat göra: ifrågasätta det självklara – fl ödet i vardagen som vi tar för givet.

”Vad håller du på med?”

Bakom mig, två våningar upp, skymtar en dam. Hon står bakom ett halvöppet

fönster och skriker: ”Jag har ringt polisen. Klottrare!”

Jag står på knä under gångbron till Katarinahissen och försöker få till skärpan på

några klistermärken. Det är ett bra ställe. Klockan är tio en solig lördagsförmiddag.

Samtidigt som många tycker att gatukonst är liktydigt med vandalism så ökar

intresset, vilket de stadsvandringar som Stockholms Stadsmuseum arrangerade

sommaren 2006 är ett tecken på. Uppmärksamheten kring den illegala konsten var

så stor att man fi ck sätta in extravisningar.

Gatukonsten är lokal och förgänglig. Den upplevs bäst på plats och kan vara för-

svunnen dagen efter att du sett den. Samtidigt är den antagligen mer sedd och

16

bevarad än någonsin tidigare då den lever ett aktivt liv via webbplatser och bloggar,

drivna av konstnärer eller entusiaster över hela världen. I Sverige är gatukonst.com,

gatukonst.se och atlasmuren.se de mest etablerade.

För den som vill lära känna gatukonsten i Stockholm är Slussen ett bra ställe

att börja på. Att vandra runt i dess gångar och trappor är som att hamna i ett väl

fyllt men illa sorterat arkiv. Området, som tillåts förfalla där det väntar på den stora

renoveringen, visar sin stressade publik resterna av pionjärerna och det senaste

från nykomlingar. För att hålla ihop de spruckna väggarna ett tag till har någon satt

upp ett stort plåster.

Annars bjuder Atlasmuren under S:t Eriksbron mest att se på. Platsen, utnämnd

till Stockholms fulaste, är något av gatukonstens eget intranät, med ett koncentrat

av de senaste årens arbeten. Och varje vecka dyker det upp nya affi scher, pärl-

plattor och klistermärken.

Det här är inget uppslagsverk eller försök till heltäckande dokumentation. Tvärt-

om. Urvalet är snävt. Jag har valt det jag gillar. Och skevt. Mina egna gator är klart

överrepresenterade.

Jag hoppas ändå att det ger en bild av vad som kan hända när konst skapas

utanför den etablerade kulturens plattformar, på gatan, till för alla.

21

THEY WERE HANGING AROUND THE TRAFFIC JUNCTION AT SLUSSEN: a gang

of slim cardboard fi gures in underwear, wearing ski masks.

The fi rst one I noticed was peeking uneasily round a corner. One morning they

were sneaking around the roundabout and a few days later one was glancing over

his shoulder while taking a piss under the railway bridge leading to Central Station.

Street art has a natural place in Stockholm’s swarm of signs and messages.

From walls and in pedestrian tunnels, on lampposts and electricity connection boxes,

on bridge supports and road signs, street art offers new and often unexpected

experiences.

When the cardboard fi gures at Slussen began disappearing one by one I began

popping a digital camera into my pocket every time I went out. This taught me to

see Stockholm with new eyes: as a city where much of its art exists in the gaps, on

the periphery, slightly hidden.

People sometimes talk about ‘the art gallery of the streets’. Sure, if that’s what

you want. An exhibition that is both free and open around the clock. No discernible

author. No buyers or sellers.

It has been called graffi ti, post-graffi ti, neo-graffi ti or urban art. For a few years

the term street art has been current as a generic expression. The movement does,

however, have its origins in 1970s graffi ti culture. In the early ‘80s, graffi tists in New

York began experimenting with expression and style, techniques and materials. In

the ‘80s and ‘90s, these ideas quickly spread to Paris, Barcelona and Berlin then

out across the world.

Not everyone makes a difference between graffi ti and street art. And yes, there

are similarities. Since they are practised in public places, both are illegal, and in

Sweden can result in a one-year prison sentence. Many street artists also began as

graffi tists and use alter egos or pseudonyms. Most work at night and are driven by

a desire to have their works seen often and in many places.

But street art motifs such as logotypes and fi gures are often more pictorial and

23

iconographic than graffi ti. Street art’s idiom feels more; it refl ects and comments

on our times. Neither are street artists as anonymous. Some allow themselves to

be interviewed by the media — seldom the case with graffi tists, hunted as they are

by police and the authorities.

All street art is in a sense a political statement since it questions who has the right

to cities and public places. Not all street artists are activists, but their roots reach

back to the propaganda painted on walls before elections and during times of war

and crisis.

The English street art icon Banksy claims that “Graffi ti has been used to start

revolutions, stop wars and generally is the voice of the people who aren’t listened

to. Graffi ti is one of the few tools you have if you have almost nothing.”

Street artists don’t ask permission and do what they want when it suits them.

Those without access to established channels create their own.

Today, advertising is being allowed to take over more and more of our towns.

Some street artists compete for the attention of city-dwellers using similar tac-

tics, spreading their own pictures and logotypes, and some of the pioneers have

become more or less established brands on the international art scene. Recent

developments have reinforced the built-in tension between the alternative and the

established. Some see the connection to the art world as logical and self-evident.

Others allege that street art loses its strength and sharpness when it moves into

galleries.

Street art is global by nature – images and icons are largely part of a universal

language. It is also a culture where the actors inspire and help each other. For

example, Lepos, a wanted man whose fate can be tracked on whereislepos.com,

has been spotted in New York, Los Angeles, Montreal, Stockholm and Prague. Street

artists often leave their works behind when they move on. When Londoner D*face

visited Stockholm, his comic book-inspired fi gures appeared here and there in the

Swedish capital.

24

At a casual glance, much street art seems similar wherever you are in the world,

but most cities also have their own special characteristics. In Barcelona, New York,

London, Buenos Aires and Berlin, you are struck by the amount and size of street

artworks. There are more of them and they are bigger.

In Stockholm it is not so overwhelming. There are few murals here, for example.

On the other hand, there may be more detail and more small comments. The

challenge is often to fi nd places where the work can be seen by many but where the

art is not too provocatively visible. If it is, it’s quickly removed.

Stockholm’s street art is artistic, rebellious, provocative, poetic and sometimes just

strange. It can be as introvert as a private instruction or extrovert with styles that

most can relate to. Its infl uences spring from a popular culture melting pot of comics,

graphic design, fanzines, political posters, graphics from games and computing,

science fi ction, horror movies, web design, skateboard stickers, punk, CD covers

and adverts.

Much is playful. Adding to, taking away and obscuring the city’s ubiquitous

messages, thereby prompting conjecture and curiosity. Why are so many clouds

sailing on lampposts? What is that Nosferatu hand reaching for? What is [alleged

murderer] Christer Pettersson doing at that hot dog stand? And the woman who

places little white houses on the streets that correspond to those in the Swedish

version of Monopoly, what’s that about?

Street art’s charm is its playfulness and anarchism. Materials and techniques

are haphazardly mixed. Marker pens, posters and spray cans are joined by tiles,

postcards, cardboard, copying paper, photo paper, mosaics, plastic beads, thread

and vinyl.

Everything is possible. Everything goes.

If there were a Wall of Fame for Swedish street artists, Akay and Klisterpeter

would be up there. They have been active the longest and have enjoyed high

26

status as pioneers and trendsetters since the mid-90s.

Akay’s motto is “The Act is the Beauty” and ‘Akayism’ is something of a brand

in Stockholm street art. Among his works are 60 swings erected in different parts

of the city. His plaster homeless people and his ”Förlåt” [Sorry] are also widely

disseminated.

“What’s your fi xation with kangaroos? Are you taking the Mickey?” asked an

Australian tourist. He was commenting on Klisterpeter’s deer heads. They have

become a Stockholm fi xture and reproduced so often that we hardly notice them.

But they continue to fascinate visitors. The deer’s eyes are variously seen as alert,

sad, kind or empty. Somebody saw the eyes as angry, presaging the revenge of the

animals. If Klisterpeter’s deer ever retire, they would certainly be missed.

There is something both refl ective and playful in what Klisterpeter does. It was

he who changed the sex of many pedestrian signs by adorning the male fi gure with

a skirt in pink tulle. His best-known work was the bird nesting boxes he placed on

street and traffi c signs. It is said there were 117 of them.

People were confused when the boxes appeared; had the roads department

put them there? Were there surveillance cameras in the boxes? There was intense

interest and ornithologists interviewed by the media about the usefulness of the

boxes said they were a good thing because “there’s a housing shortage for birds in

Stockholm.” The roads department fi nally declared that the nesting boxes would be

tolerated unless they obscured traffi c signs.

Like much street art, Klisterpeter’s nesting boxes can be diffi cult to discover. But

once you have spotted them, they seem to stick out. They become hard to avoid

and are the city winking to us as we walk, run, cycle or sit stuck in traffi c gridlock.

Akay and Klisterpeter trigger our imagination and create rumours and conversa-

tions. The two built the genre’s most talked-about work, Traffi c Island, on a

slim rock overlooking two converging freeways just north of the city. Their world

in miniature plays with the image, or stereotype, of quintessential Swedishness: a

little red cottage with white gables.

29

The little cottage has weathered wind and rain to become something of a tourist

attraction. Anyone not bothered with vertigo can have a slightly surrealistic experience

at the site with its twin multi-lane highways below and Stockholm’s silhouette as a

background.

I have traced DP, On Top, Akay, Klisterpeter, El Penor, Mogul, Prao, artist duo

GuiltyGuilty, Dolk, Diffus, Andy, Hop Louie, HE!, Vegan Flava, Folke, Ernesto Guerra

– and quite a few more.

It has been fascinating and frustrating. New events occur weekly, often at the

wrong place and wrong time, but after a while you fi gure our where to look and fi nd

more works by your favourites.

Newcomers show up occasionally: recently, Prao’s posters, small paintings

and penguins. At times the works are cute and placid, at times in-your-face and

provocative.

As he says on his website, Hop Louie likes putting stuff on walls. And he does

so frequently. There are few street artists I have come across so often. His works

can be blatantly political, fi lled with criticism of capitalism and commercialism, but

also more ambiguous such as the peculiar commemoration of the late Christer

Pettersson [once put on trial for the murder of prime minister Olof Palme] —

a stylised portrait with the words ”Styrka, Stolthet, Klass” [Strength, Pride, Class].

Andy too is incredibly active, spreading his comic book-inspired self-portrait

with impressive effectiveness. Hundreds of versions stare at us from walls, advertis-

ing posters and electricity connection boxes. And his Styrofoam birds swoop over

advertising pillars.

You can tell when the HE! gang has been in town. The following day the city is

fi lled with elephants, seals, squid and rats with dialogue bubbles or texts and in

cloud cities. Among my favourites are the lone bears. The stand quietly, slightly

embarrassed, in the city’s fl ux and rush, in stairways and under bridges, pondering.

”Är detta jag?” [Is this me?]

Mogul makes clever use of spray stencils in his work. He fi nds his themes in

32

horror movies and every so often you’ll fi nd one of his sharks covering a connection box.

Under Skanstull Bridge there’s a mummy — ”the ideal citizen” — walking alone.

A skilful newcomer is Vegan Flava whose spray-painted whard-edged graphic

pictures refl ect on consumerism, power and war.

Stencils are street art’s principal tool. As someone put it, you need only three

things: a viable idea, a paper stencil and paint. Small, stylised icons grace almost

every city block in Stockholm. There are graphically reduced faces, comic book

fi gures and spaceships. And thousands of giraffes, donkeys, dogs, cats, elephants

and monkeys wander across the city’s walls.

”Folke vill sova” [Folke wants to sleep], ”Allt är defekt” [Everything is defective],

”Nu är ni byfi kna va?” [Now you’re cubious, right?] Folke’s stickers, street art’s

physically smallest mode of expression, are stuck on many lampposts. He

disseminates them at a hard-to-beat pace. His messages are short plays on words,

sometimes purposely misspelled. Few notice the stickers but they work well for

somebody with a need to communicate often and copiously and they are becoming

increasingly sophisticated and innovative.

”TOMTEN lejde torpeder som MÖRDADE JULPYROMANEN.” [SANTA hired

thugs who MURDERED THE CHRISTMAS ARSONIST]

For several years, GuiltyGuilty has been using the tabloid advertising sheet

template for his own version of shock news. The results are funny, absurd and

malicious. Some of his headlines are unedited, adding to the confusion. This kind

of street art puts twists and turns on what we’re expecting to see. Put an image or

an icon in a new context and its meaning changes. When the reader has to edit and

publish the news himself, it brings to mind what situationists and other movements

have wanted to accomplish: question the obvious — the daily fl ow that we take for

granted.

”What are you doing?”

Behind me and two storeys up, I spy a woman looking at me from a half-opened

35

window. She is yelling. “I’ve called the police, you vandal!”

I am on my knees under a pedestrian bridge trying to focus my camera on a few

stickers. It is a fertile place. It’s ten o’clock on a sunny Saturday morning.

Even though many equate street art with vandalism, interest is growing, indicated

by the walking tours of the city that the Stockholm City Museum organised in the

summer of 2006. Publicity for the ‘illegal art’ was so great that extra walks had to

be scheduled.

Street art is local, and perishable. It is best experienced ‘in situ’ and can be gone

the day after your viewing. Paradoxically it is probably more seen and preserved

than ever before since it has a second life on websites and blogs run by artists

and enthusiasts across the world. In Sweden, streetart.com, streetart.se and atlas-

muren.se are the most established.

For someone wanting to learn about street art in Stockholm, the Slussen

traffi c hub is a great place to begin. A stroll through its passages and stairways is

like fi nding yourself in a well-stocked but badly organised archive. The area, allowed

to decay while waiting for an imminent reconstruction, exhibits for busy passers-

by the remains of pioneer works and the latest by newcomers. To hold the cracked

wall together a while longer, someone has attached a large band-aid.

The other major site is the Atlas area under the St. Eriks Bridge. It has been

called Stockholm’s ugliest area, but is something of an intranet for street art, with

a concentration of works from recent years. And for every week there are new

posters, ‘bead tiles’ and stickers.

This is no encyclopaedia, no attempt at comprehensive documentation. On the

contrary, the selection is narrow — I have chosen those that I like. And skewed — my

own neighbourhood is clearly over-represented.

Nonetheless, I hope this provides a picture of what can happen when art is

created outside the framework of established culture, on the street, available for all.

188

Bilderna i boken är fotograferade på

följande platser/The photographs in

the book were taken at the following

places:

Omslagets framsida/Front cover:

Heleneborgsgatan

Försättsblad/Flyleaf: Sankt Eriksgatan,

Karlbergsvägen; Atlasmuren

2. Sjöbergsplan

5. Mälarrampen

6-7. Norra Järngraven

9. Valhallavägen

10. Mälarrampen, Katarinavägen

13. Karlbergs slott/Karlberg Castle,

Karlbergs strand

14. Atlasmuren

17. Vulcanusgatan, trappvalvet/stairwell

18-19. E4:an, Norra länken vid Eugenia-

tunneln/Norra Länken Highway at

Eugenia Tunnel

20. Liljeholmsvägen

22. Vulcanusgatan, trappvalvet/stairwell

25. Danvikstull

27. Rörstrandsgatan, Pampaslänken

28. Strömkajen

30-31. Lidingövägen, Löjtnantsgatan

33. Fältöversten, Valhallavägen

34. Centralbron

36. Blå bodarna, Slussen

37. Tegeluddsviadukten

38. Valhallavägen

39. Solnavägen

40. Albano industriområde/industria l park

41. Gåsgränd

42. Liljeholmsinfarten

43. från vänster/from left: Verkstads-

gatan; Sankt Eriksgatan; Hornsgatan;

Ringvägen

44. Sankt Eriksplan

45. Under Centralbron, Söder Mälar-

strand

46. Nytorgsgatan

47. från vänster/from left: Götgatan;

Bondegatan, Hallbergs trappor/

Hallberg’s Stairs; Klevgränd; Kristine-

hovsvägen

48. från vänster/from left: Liljeholms-

vägen; Essingeringen; Liljeholms vägen;

Strandvägen

49. Katarina Bangata

50. Mosebacke trappor/stairs

51. Gävlegatan

52. Barnhusgatan

53. Norra Stationsgatan

54. Södermalmsallén

55. Solnavägen

56. Söder Mälarstrand

189

57. Mälarrampen

58. Kronobergsgatan

59. Atlasmuren

60. Teaterhögskolan

61. Tegeluddsviadukten

62. Långholmsgatan, Hornstull

63. Östgötagatan

64. Okänd/Unknown

65. Ingemarsgatan

66. Långholmsgatan, Hornstull

67. från vänster/from left: Pustegränd,

gångbron mot/pedestrian bridge to

Gamla stan; Torsplan; Atlasmuren;

Pustegränd, gångbron mot/pedestrian

bridge to Gamla stan

68. Atlasmuren

69. från vänster/from left: Tomteboda-

vägen, Essingeleden; Tomtebodavägen,

Essingeleden; Hamngatan; Atlasmuren

70. Stadsgården

71. Karl Johans torg

72. Kungsholmsstrand

73. Norra slingan, Slussen

74. Strandvägen

75. Sturegatan

76-77. Karlbergstunneln, Norra länken/

Norra Länken Highway

78. Tranebergsbron

79. från vänster/from left: Söder Mälar-

strand; Söder Mälarstrand; Blecktorns-

gränd; Okänd/Unknown

80. Atlasmuren

81. Blå bodarna, Slussen, nedgång till

bussar/descent to bus terminal

82. Slussen

83. Yxsmedsgränd

84. Terminalvägen, Essingeleden

85. Glasbruksgatan

86. Norrbackagatan

87. Centralbron, Söder Mälarstrand

88-89 Pustegränd, gångbron mot/

pedestrian bridge to Gamla stan


91. från vänster/from left: Gästrike-

gatan; övriga: färgfabriken, Albano

industriområde/the rest: paint factory,

Albano industrial park

92. Under Västerbron

93. Sjöbergsplan

94-95 Hornsgatan

96. Slussen

97. Batteriparken, Skeppsholmen

98. Centralbron

99. från vänster/from left: Bron mot/

Bridge to Gamla stan; Klevgränd; Oden-

plan; Slussen

100. Norra Järngraven

101. Sankt Eriksgatan

190

102-103. Norrbackagatan

104. Skinnarviksringen

105. från vänster/from left: Kornhamns-

torg; Götgatan; Sturegatan; Gula

g ången, Slussen

106-107. Atlasmuren

108. Norra slingan, Slussen

109. Östgötagatan

110. Strömbron

111. Odengatan

112. Strömgatan

113. från vänster/from left: Okänd/

Unknown; Eolsgatan; Kungens kurva,

Skärholmen; Mälarrampen

114. Slussen


Unknown; Skansbrogatan; Okänd/

Unknown; Okänd/Unknown

116. Alviksbron

117. Björnnäsvägen

118. från vänster/from left: Nytorgs-

gatan; Östgötagatan; Centralplan;

Bondegatan

119. från vänster/from left: Drottning-

gatan; Hamngatan; Skånegatan;

Östgöta gatan

120. Rosenlundsgatan, Södermalms-

allén

121. Centralbron, Söder Mälarstrand

122. Atlasmuren

123. Mälarrampen

124. Rörstrandsgatan, Karlbergsvägen

125. från vänster/from left: Atlasmuren;

Hornsgatan; Alströmergatan; Järntorget

126. Högalidsparken

127. Hornsbruksgatan

128. Under Mälarrampen


130. Munkbroleden, Riddarholmen


132. från vänster/from left: Södermanna -

gatan; Tomtebovägen; Norra Järn-

graven; Sjöbergsplan

133. från vänster/from left: Sankt

Eriksbron; Fridhemsgatan; Mälar-

rampen; Stallgatan

134. Norrbackagatan

135. Rosenlundsparken

136. Drottningholmsvägen

137. Mälarrampen

138. Mosebacke trappor/stairs

139. Sjöbergsplan

140. Norra slingan/North loop, Slussen

141. Taket/Roof Blå bodarna, Slussen

142. Mälarrampen

143. Munkbron


145. Tranebergsbron

191

146. Klara Mälarstrand

147. Oxenstiernsgatan

148. Kornhamnstorg

149. Östgötagatan

150. Sjöbergsplan



153. Skinnarviksberget


155. Västerbroplan

156. Högbergsgatan


158. Norra länken/Norra Länken

Highway, Uppsalavägen

159. Nybodakopplet, Essingeleden

160. Hornstulls strand

161. Skeppsholmen

162. Götgatan

163. Åsötorget

164. Montebellogatan, Lilla Essingen

165. Under Sankt Eriksbron

166-167. Atlasmuren

168. Pustegränd

169. Tegelbacken

170. Centralbron, Munkbroleden

171. Pampaslänken, Karlbergs strand

172. från vänster/from left: Norra

Stationsgatan, Karlbergsvägen; Lång-

holmsgatan; Slussen; Roslagsgatan



175. Under Skanstullsbron

176. Tullgårdsgatan


Unknown; Skansbrogatan; Götgatan;

Ringvägen

178. Nedanför/Below Essingebron

179. Ivar Los park/Ivar Lo’s Park


181. Norra Järngraven

182. Thor Modéens trappor/Thor

Modéen’s Stairs

183. Södertäljevägen, Liljeholmen

184. Mosebacke

185. Danvikstullsbron

186-187. Hornstull

Eftersättsblad/Endpaper: Warfvinges

väg; Taket/Roof Blå bodarna, Slussen

Omslagets baksida/Back cover:

Atlasmuren

© Bokförlaget Max Ström 2007

Text och foto/Text and photo: Benke Carlsson

Översättning till engelska/Translation to English: Kim Loughran

Formgivning/Design: Patric Leo

Redaktör/Editor: Charlotta Broady

Repro och tryck/Colour separations and printing: Fälth & Hässler,

Värnamo 2007

ISBN: 978-91-7126-076-5

Till Catherine /For Catherine

Tack till/Thanks to: Tobias Rydén, Nicholas Claude, Henrik Orrje,

Patric Elmén, Krister Insulander.

Källor/Sources: Tristan Manco, Stencil graffi ti (2002), Street logos

(2004), GuiltyGuilty, Det kan inte vara sant (2002).

Benke Carlsson är journalist och arbetar som utbildare och rådgivare

inom webbjournalistik och kommunikation. Han har tidigare gett ut

boken Svensk punk 1977–81. Varför tror du vi låter som vi låter...

Benke bor på Södermalm i Stockholm och har under fl era år

fotograferat tusentals gatukonstverk i Stockholm.

Benke Carlsson is a journalist working as educator and advisor in

web journalism and communication. He has previously published

a work on the Swedish punk movement: Svensk punk 1977–81.

Varför tror du vi låter som vi låter... Benke lives in Stockholm’s

lively Södermalm district and has been photographing street art

in Stockholm for years.

Bokförlaget Max Ström

Stockholm är en av gatukonstens främsta arenor. Här fi nns konst som är lågmäld,

allvarlig, rolig, kritisk, upprymd och ofta underfundig. Väggar, gångtunnlar, lykt-

stolpar och elskåp ger oväntade och nya upplevelser. Under fl era år har Benke

Carlsson fotograferat alla möjliga former av gatukonst i staden och resultatet

har blivit den första breda dokumentationen av Stockholms street art.

Stockholm is one of street art’s major arenas. The city showcases art that can

be unobtrusive, serious, amusing, critical, euphoric — and often subtle. Walls,

pedestrian tunnels, lampposts and connection boxes provide novel and un-

expected experiences. For several years, Benke Carlsson has been photographing

all kinds of street art in the city, resulting in this fi rst broad documentation of

Stockholm’s street art.

Street Art Stockholm

Documents

Transcript of Street Art Stockholm