22-23/2014

TEMA FORNTID

Värde 50:-

INNEHÅLLTIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig att spana

Spaning är en tidskrift om kulturarvet

i Västmanland, som det såg ut igår

och som det ser ut idag. Spaning vill

vara till hjälp och inspiration för alla

som på olika sätt arbetar med att

göra kulturarvet tillgängligt, känt och

levande i Västmanland, samtidigt som

vi bjuder på kunskap, inspiration och

tips till alla dom som intresserar sig

för kulturarvet till vardags. Spaning

ges ut av Västmanlands läns museum

och Västmanlands Hembygdsförbund

och Fornminnesförening.

Omslagsbilder

Framsida: Hällristningar vid Häljesta

i Köpings kommun.

Foto: Anders Geidemark

Baksida: Forntidsutställningen på Västmanlands

läns museum. Foto: Lasse Fredriksson

1 notiser

1 Aktuellt

2 Från maktens korridorer

2 Pris och beröm

3 Utställningar

4 Nya böcker

7 Redaktionsruta

3 > Det viktigaste just nu Ledaren. Forntid i Västmanland. Av Carl-Magnus Gagge

4 > Spegeln Fynd från forntiden.

6 Stenyxor och slagen kvarts. Av Jenny Holm

8 Borttagen bosättning på Bollbacken. Av Fredrik Hallgren

10 Bronsgjuteri för eliten. Av Anna-Lena Hallgren

13 En forntida allmän begrafningsplats. Av Stefan Elgh

16 Maktcentra i Mälardalen. Av Ulla Bergquist

23 En tunagård med många brunnar. Av Anneli Sundkvist

24 Anglosaxare död i Norsa? Av Barbro Johansson

26 Gård byggd på gravar. Av Louise Evanni

28 Völvan i Badelunda. Av Stefan Elgh

32 Dammen dolde gravar. Av Carl-Magnus Gagge

34 Förhistorisk järntillverkning. Av Svante Forenius

38 Ett besök i forntiden. Av Anna Bratås

42 > Experten Komplicerad räddningsaktion. Av Ebba Phillips

44 > Utflykten Meddelanden från en annan tid. Av Ellinor Sabel

46 > Ur samlingarna Skatterna från Badelundaåsen. Av Ulla Bergquist

50 > Spanaren Allt är Bo G Erikssons fel! Av Anders Geidemark

53 > Från föreningarna Entusiasterna som inte ville sluta. Av Ann Österberg

54 > Ny årsbok Gröning Yvonne, Älskad – Florrie Hamilton Herrgårdsfröken på Högfors.

Av Kersti Bergold

TEMA FORNTID

D E T V I K T I G A S T E J US T N U

Forntid i VästmanlandVÄSTMANLANDS FORNTID OCH FÖRHISTORIA är tema för detta nummer av Spaning. Det handlar om kulturhistoria före de skriftliga historiska källorna, från istidens slut för 10.000 år sedan fram till 1.000 år tillbaka i tiden, 1.050 e.Kr.

HISTORIEN UTGÅR TILL STOR DEL från de förutsättningar som naturen gav. Vid istidens slut var stora delar av Väst-manland täckt av vatten. Genom landhöjningen växte efterhand ett skärgårdslandskap fram. Öppen kust föränd-rades sedan till ett landskap med havsvikar och fjärdar som senare blev sjöar i ett inland. De första människorna levde av jakt och fiske och av att samla på växter. När landet höjde sig blev havs- och sjöbottnarna successivt bördi-ga landområden. Jordbruk med odling och djurhållning etablerades. De lättodlade slättbygderna i söder fick tidigt en befolknings ökning. I norr var det glesare mellan män-niskorna. De stora skogarna dominerade och här blev den förhistoriska järnhanteringen viktig. Norr och söder, två olika landskapstyper och kulturområden som tidigt hade många kontakter med varandra.

VATTENVÄGARNA HÖLL IHOP och underlättade möten mellan människor. Varor och idéer byttes. Exemplen på kontakter på längre avstånd är många. Människor från andra delar flyttade in. Rörlighet, internationella kontakter och öppenhet var kännetecknande.

ARKEOLOGI ÄR DEN METOD och vetenskap som används för att få ny kunskap om förhistorien. De flesta arkeologiska undersökningar genomförs på grund av markexploatering i olika former, som till exempel utbyggnad av bostäder, handelsområden, vägar och järnvägar. Eftersom sådan tillväxt och samhällsbyggnad bara sker i delar av Väst-manlands län, så har det lett till att arkeologiska under-sökningar främst genomförs i länets södra delar. Mängden

fornlämningar är också mycket stor i detta område med flera fornlämningsmiljöer av nationellt intresse.

ARKEOLOGI ÄR EN LÄRANDE PROCESS. Varje tid ställer sina frågor till materialet. Artiklarna i denna ”Spaning” vill på ett lättillgängligt sätt förmedla de nya resultaten från de senaste årens undersökningar. Med det långa tidsperspektivet bidrar arkeologin med nya insikter om platsers historia, människors liv och deras kontakter med andra kulturer. Spanings artiklar ansluter också till Länsmuseets nya basut-ställning om Västmanlands forntid, som ska bidra till ökad förståelse och ge nya perspektiv på det förhistoriska samhället.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

FO

TO

: LA

SS

E F

RE

DR

IKS

SO

N

3

K ARTA: JONAS SVENSSON-HENNIUS, SAU

4

Fynd från forntidenGAMLA FYSISKA SPÅR efter människors verksamhet kallas fornlämningar. Det kan till exempel vara lämningar efter boplatser, gravfält, gruvor, kvarnar eller kulturlager i medeltida städer. För att kunna kallas fornlämning måste spåren komma från något som är övergivet och dessutom tillkommet före 1850.

FORNLÄMNINGAR ÄR SKYDDADE genom lagen om kul-turminnen (KML). Det är enligt den lagen förbjudet att på något sätt förändra, ta bort, skada eller täcka över en fornlämning. Till varje fornlämning hör också ett mark-område runt lämningen som har samma lagskydd som själva fornlämningen.

FASTA FORNLÄMNINGAR ÄGS AV DEN som äger marken, men markägaren måste ha tillstånd av länsstyrelsen för att göra ett ingrepp i fornlämningen, till exempel bygga ett hus eller plantera skog.

LÄNSSTYRELSEN KAN GE TILLSTÅND till ingrepp i en fornlämning. De har även rätt att besluta om att fornläm-ningar får tas bort. Innan en lämning tas bort måste den undersökas och dokumenteras. Kostnaden för sådana åt-gärder skall enligt kulturmiljölagen betalas av exploatören.

DEN SOM HITTAR ETT FORNFYND eller en okänd fornläm-ning ska anmäla detta till länsstyrelsen eller till länsmuseet. Den som träffar på en okänd fornlämning i samband med grävarbeten måste omedelbart avbryta arbetet och göra en anmälan till länsstyrelsen.

NÄR DET GÄLLER FORNFYND säger lagen att upphittaren är skyldig att lämna ifrån sig fynden ifall de är helt eller delvis gjorda av ädelmetall, koppar, brons eller annan legering med koppar. Samma sak gäller fynd som kan ha ingått i ett så kallat depå- eller offerfynd, det vill säga fynd som medvetet har grävts ner i jorden och fynd som kommer från en känd fornlämning. Övriga fynd tillfaller enligt lagen upphittaren.

MED RIKSANTIKVARIEÄMBETETS söktjänst Fornsök kan du få information om alla kända registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar i Sverige, både på land och i vatten. Fornsök, som uppdateras dagligen med ny information, hittar du på www.raa.se/fornsok.

< På kartan visas utbredningen av den äldre järnålderns bebyggelse

i Västmanland, det streckade området. Kartan visar också platser i

länet som omnämns i detta nummer av Spaning.

Jägarstenålderäldre stenålder/mesolitikum

10 000/7000 – 4000 f Kr

Havsnivå 75–40 möhummmmm

r

Bondestenålderyngre stenålder/neolitikum

4000 – 1800 f Kr

Havsnivå 40–25 möh

ummmmm

Havsnivå 25–15 möh

Bronsålder1800 – 500 f Kr 500 f Kr – 550 e Kr

Äldre järnålder

Havsnivå 10 möh (år 0)

550 – 1050 e Kr

Yngre järnålder

Havsnivå 5 möh (år 1050)

1527 – e Kr

Historisk tidMedeltid1050 – 1527 e Kr

5

SPEGELN

Stenyxor och slagen kvartsAv Jenny Holm

REDAN FÖR 10 000 ÅR SEDAN kom de första invånarna till Västmanland. Landskapet de levde i förändrades från en ganska öppen kust till ett landskap med vikar och fjärdar vilket slutligen blev till inland med många små sjöar. Det började i det som idag är trakterna kring Västerfärnebo. När den mesolitiska livsstilen följs av den neolitiska, de för-sta bönderna, för cirka för 6 000 år sedan, löper kustlinjen västsydväst till östnordöst genom Västmanlands län från Kolsva i väster till Sevalla i öster.

DE NORRA DELARNA AV VÄSTMANLAND låg centralt i den äldre stenålderns samhälle, vilket böndernas talrika fynd av stenyxor i åkrarna visar. Det är en del av ett större område, den dåtida Dalälvsmynningen. I hela området finns en tyd-lig koncentration av stenyxfynd. MOTSVARANDE ANHOPNING AV STENYXOR finns på södra sidan av dagens Mälaren, med ett centrum sydöst om Hjälmaren. Längre västerut finns också en svagare koncen-tration av yxfynd väster om Hjälmaren. Dessa utspridda fyndplatser visar bebodda trakter runt den stora inbukt-ning, eller fjärd, som kusten hade vid den här tiden. Idag är det där de stora sjöarna Mälaren och Hjälmaren ligger.

DE STENYXOR SOM SAMLATS IN har olika utseende och egenskaper. De återfanns inom olika delar av landska-pet. Man kan se hur bosättningarna följer den vikande strandlinjen efter istiden ända fram till slutet av stenåldern då man verkar vilja kolonisera inlandet. Det var faktiskt genom förståelsen av att yxor påträffade på olika höjd över havet, var från olika tider, som man en gång i tiden kom landhöjningen efter istiden på spåret.

EFTERHAND HAR FÖREMÅLSBESTÅNDET blivit mer kom-plext. Man har kunnat avgränsa större och mindre bo-platser med hjälp av spridningen av slagen kvarts i åkrarna. Man har funnit föremål som tillverkats i stenmaterial som finns långt utanför länets gränser och på fler av de yngre boplatserna finns stora mängder keramik.

DE UNDERSÖKTA BOPLATSERNA i Västmanland är få. För den äldre stenåldern rör det sig om små forskningsunder-sökningar och kontroller i samband med kabeldragningar genom landskapet. Större arkeologiska undersökningar som omfattat neolitiska boplatser har gjorts vid Fågelbacken, Bollbacken och vid Äs.

> Ur Västmanlands Fornminnesförenings

årsbok nr 8 1915.

Fossilt klapperstensfält på Landsberget

i Fagersta, från Yoldiahavets tid.

FO

TO

: DE

PE

ND

AB

ILIT

Y

6

7

SPEGELN

På en ö i den havsvik där Lillån mynnade i stenålderns Östersjö intill dagens Tortuna

fanns för 4 500 år sedan en bosättning bestående av klunga hus längs stranden.

Här levde en grupp människor, kanske tre – fyra familjer, delar av året.

Borttagen bosättning på BollbackenAv Fredrik Hallgren

IDAG FINNS DET INTE MYCKET KVAR av den höjd ”Bollbacken” som en gång bildade ön. Den har fått lämna plats för järn-vägens nya sträckning förbi Tortuna. Det var i samband med järnvägsbygget som boplatsen hittades och grävdes ut 1993. Arbetet leddes av arkeolog Magnus Artursson från Arkeologikonsult. Undersökningen väckte viss upp-märksamhet bland arkeologer då den blottlade spåren av en välbevarad bosättning med flera hus och en särpräglad gravplats med brandbegravningar. Begravningarna hade utförts i och intill ett hus som tolkats som ett ”dödshus”. De dödas gårdstun var skilt från de levandes av en serie med resta pålar som bildade en symbolisk gräns mellan de levandes värld och de dödas.

BOSÄTTNINGEN PÅ BOLLBACKEN är intressant för att den härrör från den sista fasen av fångst och samlande i Mälar-dalen. Den period som sammanfattas under benämningen ”gropkeramisk kultur”. Namnet kommer av den karaktä-ristiska keramiken som ofta är dekorerad med gropintryck. Det arkeologiska fyndmaterialet från de flesta boplatser från gropkeramisk kultur pekar på att man framförallt försörjt sig som jägare och samlare, det vill säga att man levt på fiske, jakt och insamlade växter. En sparsam mängd djurben som hittades vid utgrävningen visar att människ-orna som bodde på Bollbacken bland annat jagade säl och fiskade strömming, gädda, abborre och mört.

JORDBRUK I FORM AV ODLING och tamdjurshållning hade introducerats i Mälardalen redan 1500 år tidigare, det vill säga för 6 000 år sedan. En stor boplats från den första jordbruksfasen har undersökts vid Skogsmossen i Fellingsbro.

Människorna som levde på Skogsmossen odlade vete, korn och ärtor, samt höll kor och får eller getter som tamdjur. Tamdjur hölls både för kött- och mjölkproduktion. Men de fortsatte också med säljakten och fisket, det som var stom-men i försörjningen innan jordbruket introducerades.

OMKRING 700 ÅR SENARE försvinner de flesta spåren av odling och tamdjur i Mälardalen. Det verkar som om människorna övergav jordbruksbosättningar som Skogs-mossen, och istället återgick till en ekonomi baserad enbart på jakt och fiske. Det är denna period, med återgång till ett liv som jägare och samlare, vi känner som gropkeramisk kultur. Bollbacken är en av de yngsta bosättningarna från denna livsstil innan jordbruket åter blev etablerat i hela regionen vid slutet av yngre stenåldern.

D E T F I N NS M ER

Utgrävningsrapporten finns på Arkeologikonsults hemsida.

Bollbacken. En sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från

äldre järnålder Raä 258, Tortuna sn Västmanland. Red Magnus

Artursson. Rapporter från Arkeologikonsult 1996. Slutunder-

sökningsrapport, MBM402.

Gravritualen på Bollbacken har sedermera behandlats i en

doktorsavhandling vid Uppsala Universitet Åsa M. Larsson,

2009, Breaking and making bodies and pots och omnämns

också i den populärvetenskapliga boken De dödas tempel

av Jonathan Lindström (2011 s.181-198).

8

SPEGELN

Gropkeramisk skärva från Bollbacken.

Rekonstruktion av boplatsen vid Bollbacken.

FOTO: GABRIEL HILDEBRAND, SHM

ILLUSTRATION: JAN JÄGER

9

SPEGELN

Vid Råmarbo strax öster om Gäddeholms herrgård har arkeologer undersökt delar

av en gårdslämning från järnåldern med ett tillhörande gravfält. Gården upptäcktes

år 2006 i samband med att en ny vatten- och avloppsledning skulle grävas ner

mellan Gäddeholm och Frösåker.

Bronsgjuteri för elitenAv Anna-Lena Hallgren

RESULTATEN FRÅN DE ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR som följde visade på en boplats som var ovanligt omfat-tande och komplex. Inom en yta som inte var större än 15×15 meter fanns två byggnader och lämningar efter en bronssmeds verksamhet. Dateringarna från fynd och 14C-analyser visade att man bott på platsen under i stort sett hela järnåldern, från strax efter Kristi födelse och fram till 800-talet. De flesta av dateringarna var samlade mellan åren 400–650 e.Kr. det vill säga i folkvandringstid och tidig vendeltid.

GÅRDSLÄMNINGEN I SIG ÄR på många sätt intressant. Det som är extra speciellt är de gjutformsfragment, bland annat från gjutning av små likarmade spännen, som arkeologerna hittade i en avfallsgrop. Endast en handfull andra platser i Mälardalen där bronsgjutning förekommit under vendeltid är kända. Gemensamt för dessa platser är att de betraktas som någon form av elitmiljöer. Det verkar som att den här typen av specialiserat hantverk bedrivits på gårdar som tillhört eller kontrollerats av samhällets sociala elit.

LÄMNINGARNA EFTER SMEDEN har väckt en rad frågor om vad det var för typ av gård, och framförallt, vilka människ-orna var som bodde på gården vid Råmarbo under den här perioden. I kontrast till gårdens ekonomiska välstånd under

vendeltid står de fyndfattiga gravar från äldre vikingatid som nyligen undersökts i närheten. Undersökningen av nio brandgravar samt en möjlig bålplats avslutades i augusti 2014. I två av gravarna framkom pärlor som preliminärt kan dateras till 800-tal. Resultaten från undersökningen är i skrivande stund helt obearbetade men redan nu är det tydligt att fyndmaterialet i gravarna inte speglar det ekono-miska välstånd som fanns på gården 200 år tidigare.

FA K TA R U TA

I Västeråstrakten finns en mer än 1 500 år gammal tradition av

bronsgjutning. I stadens centrala del har spår efter flera brons-

gjutare, så kallade grytgjutare, dokumenterats vid arkeologis-

ka undersökningar. Det äldsta av dessa grytgjuterier är från

senare delen av 1300-talet. Fynd av förhistoriska verkstadsplat-

ser är betydligt ovanligare, men i och strax utanför Västerås

finns flera stycken kända. I kvarteret Linnea, vid Svartåns västra

strand, har man undersökt lämningar efter en bronssmed

verksam under mitten av 1000-talet. Ungefär vid samma tid,

var en smed verksam vid Tunby gård i stadens norra utkant.

Den äldsta och även mest omfattande verkstadsplatsen låg på

Bäckby. Den var i bruk under den första delen av 500-talet.

> Delar av gjutformar

funna i Råmarbo.

Undersökningsområdet

naturskönt beläget med kossor

som råmande sällskap.

10

FO

TO

: PIA

NO

RD

LA

ND

ER

BIL

DN

FO

TO

: MA

UD

EM

AN

UE

LS

SO

N K

M

ILLUSTRATION: ANNA-LENA HALLGREN, KM

^ Schaktplan över den undersökta delen av boplatsen vid Råmarbo.

De två husen har markerats med en streckad linje. Avfalls-

gropen där gjutformsfragmenten påträffades är blåmarkerad.

11

SPEGELN

FA K TA R U TA

Rickad Dybeck skrev 1859 om Malma socken ”Denna lilla för-

samling har få fornlämningar. På åsen söder om kyrkan äro här

en nästan oräknelig mängd stenkretsar och mycket låga kullar,

utvisande en forntida allmän begrafningsplats. Mellan kretsarna

upptäckas här och där smärre treuddar. Denna betydliga

samling af gravminnen minskas årligen genom grustäkt. En

af de största kullarna är nästan midtför Holmsmalma och har

en höjd av närmare tre alnar. En söder om denna gård på

jämna ängen är märklig för sitt låga läge omkring en aln öfver

förbiflytande åns vattenyta.”

^ Ströbohög som den såg ut vid mitten av 1800-talet. 1842

skrev Rickard Dybeck i Runa att högen ”lidit mycket genom

grushämtning... i synnerhet på högens södra och östra sidor

har man ändteligen lyckats tillintetgöra detta härliga min-

nesmärkes bestånd.”

TECKNING AV RICKARD DYBECK

12

SPEGELN

En forntida allmän begrafningsplatsGravfältet i HolmsmalmaAv Stefan Elgh

NÄR VÄG 250 MOT KOLSVA skulle breddas och rätas ut gjordes en undersökning av området som skulle beröras av ombyggnaden under 1999. Ett antal kända gravar fanns i närheten och storhögen Ströbohög ligger inte långt därifrån.

VID FÖRUNDERSÖKNINGEN, som gjordes 1998, kom det fram att det fanns både gravar och en boplatslämning på området. Då bedömdes antalet gravar vara mellan 30 och 60 stycken. Efter förundersökningen beslutades det att också anlägga en fördröjningsdamm i anslutning till vägen. Detta medförde att det område som skulle undersökas blev större än vad som var tänkt från början. Undersökningen, som också omfattade en delundersökning av boplatsen, genomfördes därför med stor resursbrist. Genom en sällan skådad gravtäthet kom antalet undersökta gravar att komma upp i 332 stycken.

EFTERSOM GRAVARNA VAR FRÅN den äldre järnåldern, (för-romersk järnålder 500 f.Kr – år 0, samt romersk järnålder År 0 – 400 e.Kr) var de mycket fattiga på föremål. De vanligaste föremålen var keramikkärl och rester efter svepaskar i form av hartstätningsringar. I ett 30-tal gra-var fanns metallföremål. Två av gravarna innehöll vapen; svärd, sköldbuckla och lans. De vanligaste metallföremålen

var synålar och nålar, vilka uppgick till tretton stycken. Dessutom fann man tre skäror. Fynd av björnfalanger visar att i minst 14 av gravarna har de döda förmodligen lagts på brandbålet ovanpå björnfällar.

DET KANSKE MEST INTRESSANTA metallföremålet var ett rundat järnbeslag. Det rör sig troligen om ett beslag som suttit på tistelstången till en fyrhjulig praktvagn. Detta är det äldsta fyndet som visar att det funnits vagnar i Mälar-dalen. Dateringen av graven tyder på att den anlagts någon gång mellan 200 f.Kr och år 0. En analys av gravarnas utseende och föremålen visar att de har haft kulturella kon-takter framför allt med Väster- och Östergötland, och inte så mycket med övriga Mälardalen.

DET FINNS FORTFARANDE GRAVAR kvar från gravfältet på fyra olika platser. Det är en del av en överplöjd storhög, 42 gravar på åsens krön, två stora stensättningar delvis inne i tomtmarken på norra sidan av väg 250, samt gravar som påträffades år 2000 under den befintliga vägen. Det senaste fyndet tyder på att det finns gott om gravar kvar under vägen.

13

SPEGELN

< En västmanländsk krigare från

första århundradet före Kristus.

Rekonstruktionen är baserad

på fynd från en av gravarna på

Holmsmalmagravfältet.

ILLUSTRATION: GÖTE GÖRANSSON, SAU

14

SPEGELN

D E T F I N NS M ER

Karlenby Leif, Red., 2005, Tidens resenärer. Graven. Fem artiklar

om Holmsmalmagravfältet. Riksantikvarieämbetet 2005.

Wikborg Jonas, 2001, Bautastenar och bärsärkar. Under-

sökningar av gravar från äldre järnåldern på gränsen

mellan Gålby och Holmsmalma utanför Köping. Årsskrift 77.

2000-2001, Västmanlands läns museum och Västmanlands

Fornminnes förening och Hembygdsförbund.

Wikborg Jonas, Ählström Jan, 2004, Väg 250, Holmsmalma-

Gålby. Ett gravfält och en boplats från äldre järnålder samt

en gravhög från yngre järnålder. Västmanlands läns museum.

Kulturmiljöavdelningen rapport A, 2004:A13.

DET ÄR TROLIGEN PLATSENS LÄGE som gjort att så många gravar anlagts här, där sjövägen från den närliggande havs-viken och landvägen längs åsen från Bergslagen möttes. Totalt kan gravfältet bedömas ha varit minst 190 x 70 eller upp till 110 meter stort och ha omfattat ungefär 15 000 kvadratmeter. De undersökta delarna omfattade cirka 2 800 kvadratmeter. Ifall det är lika tätt med gravar inom hela gravfältet skulle det innebära att det funnits omkring 1 800 gravar inom området. Men troligen har den del av gravfältet som ligger på krönet av åsen haft en lägre tät-het med i allmänhet större gravar. Det gör att en siffra på mellan 1 000 och 1 200 gravar är mer rimligt. Det gör i alla fall Holmsmalmagravfältet till ett av de största kända gravfälten i Mälardalen.

En del av utgrävningsområdet.

Väg 250 syns långt upp till vänster i bilden.

15

SPEGELN

Maktcentra i Mälardalen Av Ulla Bergquist

ALLA KÄNNER TILL GAMLA UPPSALA och att det var sveakungarnas säte. I Västmanland finns inte mindre än tre områden som liknar Gamla Uppsala, fast inte lika uppmärksammade. De finns kring Köpingsån vid Köping, Anundshögsområdet utanför Västerås och Östanbro vid Sagån.

PLATSERNA HAR DET GEMENSAMT är att de ligger vid nord-sydliga färdvägar, en å eller ås, i områden där det finns ett större antal storhögar och minst ett gravfält med båtgravar. På senare år har också långa stolprader hittats både vid Anundshög och Gamla Uppsala.

VID KÖPINGSÅN LÄNGST I VÄSTER finns tre platser med stora högar. Den största av dem är Ströbohög. Den ger ett monu-mentalt intryck mycket beroende på att åsen kring högen schaktats bort i samband med grustäkt. Så skedde även med det gravfält som omgav högen. En annan storhög, Tings-högen, låg vid Köpingsån nära järnvägsstationen i Köping. Den togs bort 1873 när järnvägen anlades och ligger nu som fyllnadsmassa i banvallen. Ett par stora högar, varav en monumental, finns också i Kansta i Munktorp öster om Köping.

I NORSA I UTKANTEN AV KÖPING, finns ett gravfält med flera båtgravar, men endast en är undersökt. I graven, som daterats till omkring år 800 e.Kr var en ung kvinna place-rad på en bår i båtens mitt.

DET ANDRA OMRÅDET ÄR BADELUNDA i Västerås. De första storhögarna byggdes på åsen under sent 500-tal eller tidigt 600-tal. Av två undersökta högar innehöll endast Gullhö-gen fynd. Även om den med sina 23 meter i diameter inte tillhör de största högarna var gravgåvorna rika. Där fanns bland annat en svärdupphängningsknapp i cloisonné, det

vill säga granater infattade i guld, fragment från glasbägare, spelbrickor, en bit av en kam och en liten kniv med ett bronsbeslag till handtaget. Flera av föremålen var tillverkade på kontinenten och visar på kontakter med frankerna. Vid ungefär samma tid togs Anundshögsområdet i bruk som begravningsplats. Området är ett överdådigt exempel på den yngre järnålderns landskapsarkitektur. Här byggdes en monumental hög som är Sveriges största till volymen, fem skeppssättningar varav två tillhör Sveriges största, elva högar varav flera är storhögar och tio stensättningar. Dess-utom är vägen fram till Anundshög kantad av flera storhögar. Om området växte fram successivt över en längre tid eller under en kort intensiv period vet vi inte eftersom det saknas dateringar. Endast två enkla brandgravar har undersökts och en av dem kan dateras till cirka 550-600 e.Kr.

^ > Anundshögsområdet vid Badelundaåsen.

FO

TO

: JA

N N

OR

RM

AN

, RIK

SA

NT

IKV

AR

IEÄ

MB

ET

ET

16

FO

TO

: AN

DE

RS

GE

IDE

MA

RK

17

SPEGELN

VID EN UNDERSÖKNING ÅR 2008 påträffades en lång rad med stolphål, som gick ungefär parallellt med vägen vid Anundshög. Under jord hittades gropar där det stått kraftiga trästolpar. Stolpraden var cirka 156 meter lång och där fanns minst 31 gropar, fler kan finnas utanför det undersökta området. Anläggningen har inte kunnat dateras närmare än att den troligen är från vendel- eller vikingatid. Stolpraden har tolkats som ett viband, en avgränsning av platsen och/eller ett vägmonument, en processionsväg. På gravfältet i Tuna i Badelunda, där guldgraven fanns, introducerades båtgravskicket under sent 700-tal. Under en period av cirka 250 år, fram till 1000-talets mitt, begravdes minst åtta utvalda kvinnor i båtar.

DEN TREDJE PLATSEN med monumentala högar ligger vid Sagån. På västmanlandssidan finns Östens hög. Enligt en äldre uppgift omgavs högen av några mindre gravkullar och lägre bautastenar. Idag är gravfältet bortodlat. På upplands-

sidan har det funnits tre storhögar i rad, idag återstår bara Blot-Svens hög.

VID SALA LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA ett gott stycke uppströms Sagån har två båtgravar med kvinnor påträffats. Den äldsta båtgraven var från 800-talet, den andra båtgra-ven från början av 900 e.Kr. Kvinnornas gravgåvor bestod av dräktspännen, halsband med glaspärlor, hängen av silver och brons, husgeråd och kärl av trä för förvaring. Det före-kom också ben från hund, får och höna.

DEN FJÄRDE OCH MEST KÄNDA PLATSEN är Gamla Uppsala. På åsen ligger inte mindre än sju storhögar på rad där de största är Tingshögen och de tre kungshögarna Västhögen, Mellanhögen och Östhögen. Intrycket är monumentalt, men höjden är skenbar. Cirka två tredjedelar är byggd hög, resten är nedgrävning i åsen som fick tillhandahålla bygg-nadsmaterial. På Uppsalaåsen söder om kungshögarna finns

< Dräktspänne påträffat i kvinnograv vid Sagån

nära Sala landsförsamlings kyrka. Spännet hade

spår av beläggning av någon slags vitmetall.

Teckning från Fornvännen 1907.

> Kungshögarna i Gamla Uppsala.

18

SPEGELN

också ett stort antal högar från yngre järnålder/vikingatid, men många gravar har odlats bort.

ÖSTHÖGEN OCH VÄSTHÖGEN undersöktes på 1800-talet. Östhögen, som dateras till cirka 550-600, kan vara byggd över en 10-14 år gammal pojke och en vuxen person, troli-gen en kvinna. Gravgåvorna tyder på att det är pojken som är huvudperson. Västhögen dateras till cirka 575-625. Den ursprungliga analysen av benen visade att en man och en kvinna begravts. Gravgåvorna tyder på att den viktigaste personen var en man.

AV GRAVGÅVORNA, SOM VAR MED PÅ GRAVBÅLET, återstår små fragment av exklusiva föremål av guld, brons, cloisonné-arbeten, glas och mycket annat. Dessutom fanns ben av hund, häst, jaktfågel, nöt, får, svin och höna. Vid kyrkan finns två uppbyggda platåer där det stått byggnader. På den södra låg en mäktig cirka 50 meter lång hallbyggnad,

som uppfördes årtiondena kring år 600. På den norra platån har det funnits flera generationers hus daterade från folkvandringstid till vendeltid. Där fanns spår av specia-liserade hantverk, där det mest exklusiva var bearbetning av granater som används i cloisonnéarbeten. Byggnaderna brann omkring år 800 och åtminstone hallbyggnaden på den södra platån brändes ner. Några nya hus uppfördes inte – åtminstone inte på samma plats.

DE SENASTE ÅREN har stolphål liknande dem vid Anunds-hög påträffats även i Gamla Uppsala. Stolpraderna har troligen markerat en gräns och/eller en väg. I några av stolp-hålen har det också funnits rester av kraftiga trästolpar, som daterats till 400-500-talen. Det innebär att stolpraderna kan vara äldre än de undersökta högarna, men om gammalt virke använts skulle de kunna vara samtida. Anläggningen är mycket storskalig. Från vattendraget Samnan till kungs-högsområdet är det cirka 900 meter, därefter gick en annan

Hög Ort Diameter, m Höjd, m Datering

Anundshög Badelunda (Västerås) 68x64 9 odaterad

Västhögen Gamla Uppsala 67x51 10,5 575-625

Kung Östens hög Björksta (Sagån) 60 5 odaterad

Östhögen Gamla Uppsala 60x49,5 6 550-600

Mellanhögen Gamla Uppsala 58x48 7 odaterad

Ströbohög Köping 44 10,5 odaterad

Mälardalens största gravhögar. Uppgifterna är hämtade från Bratt 2008 och Ljungkvist 2006.FO

TO

: UL

LA

BE

RG

QU

IST

FO

TO

FO

TO

: UL

: UL

A BB

ER

GQ

ER

TU

IST

FO

TO

: UL

LA

BE

RG

QU

IST

19

SPEGELN

rad i flera hundra meter parallellt med höjdsträckningen söder om högarna och fortsatte sedan vinkelrätt mot öster. Där har dessutom härdar påträffats längsmed stolpraden. Det är lätt att föreställa sig hur stolparna under en mörk kväll lysts upp av eldskenet när processionen närmade sig.

FRÅN CIRKA ÅR 550, ungefär samtidigt som storhögarna byggdes, började man att på några uppländska gravfält att begrava utvalda individer obrända i en båt. De äldsta båtgra-varna finns i Vendel och något senare följde Valsgärde och Ulltuna. De gravlagda var rikt utrustade krigare med vapen, hjälm, olika redskap, köksutrustning, hästutrustning, spel-brickor, hund, hästar, fågel och fisk som färdkost med mera.

UNDER EN RELATIVT KORT PERIOD i slutet av 500-talet och 600-talet etablerades minst fyra maktområden, småkunga-dömen, norr om Mälaren. Järnet var en viktig ekonomisk faktor för hela norra Mälardalen, även om också pälsverk, hudar och horn brukar framhållas som handelsvaror. Det finns blästerugnsplatser spridda över en stor del av norra Västmanland, men ingenstans ligger de så tätt som längs Badelundaåsen. Både åsen och järnframställningsplatserna fortsätter sedan norrut in i Dalarna, där järnproduktionen ökade markant just under 500-talet.

DÄR VIKTIGA FÄRDLEDER MÖTTES byggdes en eller flera monumentala högar. På varje plats fanns det sannolikt en hall för gästabud och rituella dryckesceremonier med kungens krigare. I närheten fanns också verkstäder/gårdar för specialiserat hantverk. Tyvärr är det endast i Gamla Uppsala som hallar och platser med hantverk blivit föremål för arkeologiska undersökningar.

I OMRÅDET KRING DESSA CENTRALA PLATSER finns koncen-trationer av storhögar. Det råder i stort sett enighet om att de största gravhögarna byggdes över småkungar och deras familjemedlemmar. Inom varje område fanns också gravfält med båtgravar, kanske ledarens krigare och kvinnliga kult-

ledare. Det kan ha funnits flera maktområden – Uppland är stort och möjligen kan antalet gravfält med båtgravar antyda det.

KUNGARNA I UPPSALA var, eller blev med tiden, domine-rande i Mälardalen. De vann ryktbarhet och är omnämnda i äldre skriftliga källor medan de övriga småkungarna glömdes bort. De monumentala platserna hade sannolikt stor betydelse under vikingatid men några stora monument byggdes inte. På Anundshögsområdet anlades ett vägmonu-ment med runsten och en stenrad under 1000-talet. Även i Gamla Uppsala restes runstenar.

FRÅN SLUTET AV 700-TALET TILL 970-TALET var Birka den viktigaste handelsplatsen i Mälarområdet. Kanske flyttade kungamakten till den närbelägna Hovgården på Adelsö. I alla fall nämns några olika sveakungar i samband med Ansgar och de andra biskoparnas mission på 800-900-talen. Omkring år 980 etablerades Sigtuna som en kristen stad av en ny kungaätt, som kom från götalandskapen. Detta skedde ungefär samtidigt som Birka försvann ur historien. Under cirka hundra år samexisterade det kristna Sigtuna och de gamla hedniska platserna som Uppsala och Anundshögs-området.

OM ANUNDSHÖGSOMRÅDETS ÖDE vet vi inte mer än att platsen raserades. Alla de fem skeppssättningarna, runstenen och stenraden vräktes omkull, ett sätt att symboliskt döda platsen. När det skedde är inte känt, de äldsta uppgifterna är från 1660-talet. Någon gång under 1000-talets andra hälft flyttades fokus från Anundshögsområdet till Aros vid Svartåns mynning. Där fanns en kristen familj som lät resa runstenar och som under sent 1000-tal anlade en kristen begravningsplats. Redan 1104 blev Västerås ett av Sveriges sex biskopssäten tillsammans med Skara, Linköping, Eskilstuna, Strängnäs och Sigtuna. Men det är en annan historia.

”De gravlagda var rikt utrustade krigare med vapen, hjälm, olika redskap, köksutrustning,

hästutrustning, spelbrickor, hund, hästar, fågel och fisk som färdkost med mera”

20

Anund, J. 1996. Tingshögen. Riksantikvarieämbetet UV

Uppsala Rapport 1996:31. Uppsala.

Arrhenius, B. 2007. Gullhögen vid Tibble. Badelundabygden

nr 17 januari 2007. Badelunda hembygdsförening. Västerås.

Bratt, P. 1999. Anundshög. Del 1: Delundersökning för

datering. Stockholms läns museum Rapport 1999:20.

Duczko, W. 2000. Vikingarnas tid – konflikter och kompromisser

i Gamla Uppsala. Myt, makt och människa. Tio uppsatser om

Gamla Uppsala. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Nylén, E & Schönbäck, B. 1994a. Tuna i Badelunda 1. Guld,

kvinnor, båtar. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.

Nylén, E & Schönbäck, B. 1994b. Tuna i Badelunda 2. Guld,

kvinnor, båtar. Västerås kulturnämnds skriftserie 30. Västerås.

Sanmark, A. & Semple, S. 2011. Tingsplatsen som arkeologiskt

problem. Etapp 3: Anunds-hög. Arkeologisk provundersökning

- forskning. TAP Field Report No 3.

Sjöberg, J E. 2000. Med kungshögarna i fokus. Gravfynden i

arkeologisk belysning. Myt, makt och människa. Tio uppsatser

om Gamla Uppsala. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Artikeln är en bearbetning av en längre uppsats:

Bergquist, U. 2014. Makten i Mälardalen – Anundshög, Gamla

Uppsala och andra maktcentra. Tumbo och andra maktcentra.

U Bergquist, D Damell, A Larsson, H Lindström & K Schortz.

En kortare version har också publicerats:

Bergquist, U. 2013. Makten i Mälardalen – Anundshög, Gamla

Uppsala och andra maktcentra. Berättelser från markerna.

En antologi om järn, skog och kulturarv. Red: Pettersson Jensen,

I-M, Berg Nillson, L & Karlsson, C.

L I T T ER AT U R O CH K Ä L LO R

Almgren, O. 1907. Vikingatidsgrafvar i Sagån vid Sala.

Fornvännen 2. Stockholm.

Alström, U. 2005. Undersökningarna vid Norsa gravfält.

Västmanlands läns museum rapport 2005:A38. Västerås

^ Karta över storhögar och båtgravar. Romberna i bilden visar

var det påträffats båtgravar. Bearbetad efter Bratt 1999.

21

Så här kan det ha sett ut när

gilltunaborna grävde sina brunnar.

ILLU

ST

RA

TIO

N: G

ÖT

E G

ÖR

AN

SS

ON

, SA

U

22

SPEGELN

En tunagård med många brunnarAv Anneli Sundkvist

VÄSTERÅS VÄXER OCH DE SENASTE ÅREN har det gjorts stora utgrävningar när bostadområden, industri- och köpcentra byggts. År 2010 utförde arkeologer utgrävningar i Gilltuna, i ett område som är välkänt genom stora boplatsgrävningar i Hacksta och Skälby. Det är en av norra Europas mest väl-undersökta bygder från äldre järnålder, 500 f.Kr – 550 e.Kr.

GILLTUNA BJÖD PÅ ÖVERRASKNINGAR. Här fanns nämligen huslämningar vilka gav intryck av att även tillhöra yngre järnåldern 550 – 1060 e.Kr. Huslämningar i Skandina-vien består av mönster av mörka fläckar i marken. Det är rester efter de stolpar som en gång bar taket. Mönstren ser olika ut beroende på hur gammalt huset är, för även under forntiden gick det mode i byggande. För att vara säkra på åldern kol-14-daterar vi. Den processen tar flera månader. Arkeologiska fynd ger snabbare dateringar. Vår metall-detektorspecialist hittade föremål som utan tvekan var från vikingatid 750 – 1060 e.Kr.

HÖSTEN 2014 BLEV GILLTUNA-RAPPORTEN klar. År av tolknings- och analysarbete är färdigt. Efter att strukturer och fynd vägts samman med resultaten från datering och arbete med ben, trämaterial, fröer och pollen från Gilltunas 20 brunnar, visade det sig att människor bodde på den här platsen i ungefär tusen år. I omkring 700 år var Gilltuna en centralt belägen gård på ett stort inhägnat gårdstun och en mindre gård utanför hägnaden. Utanför fanns också gårdens brunn, uthus och säkert också åkrar och ängar.

NAMNET ”TUNA” ÄR VÄLKÄNT i svensk arkeologi, historia och ortnamnsforskning. Tuna är ett bebyggelsenamn och betyder ”inhägnad plats”. Många rika fornlämningar ligger vid tuna-platser. Diskussionen om platsernas betydelse har pågått i över hundra år och teorierna har varit många. Men inga storskaliga utgrävningar hade gjorts av en potentiell tuna-gård.

DEN GÅRD VI GRÄVT UT ÖVERGAVS omkring år 1000. Om det innebär att marken låg öde eller att gården flyttades till en ännu okänd plats vet vi inte. Nuvarande Gilltuna gård var ett nybygge i början av 1600-talet. På 1400- och 1500-talen fanns ingen bebyggelse och marken brukades förmodligen av andra byar. Men minnet av ett tidigare Gilltuna fanns kvar. I de skriftliga källorna framgår det att åkermarken söder om 1600-talsgården, det vill säga markerna med den stora förhistoriska bosättningen, kallas ”Gilltunavretarna”. Säkrare belägg än så på vad en gård hetat i förhistorisk tid är svårt att få. Så nu kan forskarna börja studera en riktig tuna-gård – Gilltuna i Västmanland.

^ Flätverk i en av brunnarna i Gilltuna. För att undvika

ras av lera har man gjort ett brunnskar av grenar som

flätats mellan spetsade störar.

FO

TO

:SU

SA

NN

A E

KLU

ND

D E T F I N NS M ER

Wikborg Jonas, 2011, med bidrag av Susanna Eklund och

Ola Korpås. Skälby – en järnåldersby i Västmanland.

Illustrationer: Göte Göransson. SAU skrifter 21, 2011.

FO

TO

F:S

USS

AN

NA

AN

NE

KL

KD

UN

DN

FO

TO

:SU

SA

NN

A E

KLU

ND

23

SPEGELN

Anglosaxare död i Norsa?Av Barbro Johansson

UNDER MARKEN I NORSA INDUSTRIOMRÅDE i Köping finns ett stort gravfält från vikingatiden. De senaste sextiofem åren har flera mindre utgrävningar gjorts på platsen, men mycket är fortfarande orört. Forskare har inventerat områ-det och konstaterat att där finns flera olika sorters gravar; brandgravar där de döda bränts, kammargravar av trä som inrymmer skelett och sist men inte minst båtgravar där de döda begravts i båtar. Gravfältet kan jämföras med den stora gravplatsen vid Tuna i Badelunda.

I NORSA ÄR TVÅ BÅTGRAVAR undersökta. Den ena, som grävdes ut 1963, innehöll en kvinna. Den andra båtgraven, som undersöktes året därpå, innehöll en man med ryttar-utrustning, en häst och en hund.

DEN ANDRA BÅTGRAVEN, undersöktes sent på hösten. Det skedde som en aktivitet ordnad av Stockholms universitet under ledning av Sveriges första kvinnliga professor i arke-ologi, Greta Arwidsson. Hon var värdinna för ett nordiskt arkeologmöte med deltagare från alla de nordiska länderna. Vädret var dåligt och den fortsatta undersökningen överläts på arkeologen Else Nordahl från Uppsala, som i början på 1950-talet varit med och undersökt båtgravarna vid Tuna. Eftersom vädret var så regnigt beslöt man att gräva ut båten i preparat, det vill säga man preparerade de funna föremålen och lyfte så försiktigt man kunde upp dem med lera ikring, för att senare ta fram föremålen i laboratorium i Uppsala. Föremålen fördes dit, röntgenfotograferades, ställdes undan och glömdes bort. Greta Arwidsson var fortfarande ansvarig för att en rapport skulle skrivas, men skrev bara en mycket kort preliminär sådan. Under åren har hennes manuskript försvunnit. Kvar för eftervärlden blev röntgenbilderna, några handskrivna anteckningar av Else och några få ritningar.

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM började år 2003 att samla in all information och alla fynd från Norsa gravfältet. Allt man hittade fördes till arkivet i Västerås och föremålen till museets magasin i Hallstahammar, inklusive de mycket rostangripna föremålen liggande i lera.

PÅ RÖNTGENBILDERNA KUNDE MAN SE beslag av silver med helt nya mönster. Dessa fanns på bland annat en stigbygel. Andra föremål som hittades i graven var en åra av trä, som redan konserverats på 1960-talet, en pilspets, en vikt av bly, en pärla av blått glas och en kam av ben i ett fodral. Järn-föremålen var i mycket dålig kondition. Nu gällde det att rädda det som fanns kvar. Museet tog kontakt med Läns-styrelsen, som sökte pengar från Riksantikvarieämbetet för att kunna konservera åtminstone några föremål. Silver-beslagen var bättre bevarade än järnet. Greta Arwidsson har beskrivit dem i sin korta rapport som ”av en art och elegans som tidigare aldrig påträffats i nordiska fynd”. En konservator kom till Hallstahammar, besiktigade före-målen och åtog sig att konservera de bästa av dem. Upp-draget tog mycket längre tid än man trodde. Konservatorn berättade att det var det svåraste konserveringsuppdrag hon någonsin gjort. Hon arbetade hela tiden under mikroskop, för att stabilisera alla fragment och använde hela tiden pincett. Ingenting höll för att tas i med bara händerna. De konserverade föremålen visas nu i länsmuseets nyöppnade forntidsutställning på Karlsgatan 2 i Västerås.

MITT INTRESSE FÖR FÖREMÅLEN som utbildad arkeolog väcktes i och med mitt arbete med att uppordna arkiv-materialet och registrera och vårda föremålen vid Länsmu-seet. Jag har försökt att sammanställa alla uppgifter jag kunnat hitta. Det resulterade i en artikel i Köpingsboken 2013. Min slutsats är att föremålen kan jämföras med de stigbyglar och andra hästutrustningsdetaljer som hittats vid Raglunda nära Köping. De dateras till 1000-talets början och kommer från södra delen av det anglosaxiska riket, det vill säga södra England.

D E T F I N NS M ER

Johansson Barbro, 2013, Varifrån kom ryttaren i Norsa?

Köpingsboken 2013.

24

^ Stigläderbeslaget, som

hängt ovanför stigbygeln

har ett T-format beslag

längst ner (till höger i bilden)

och ett kors överst (till

vänster). Det är uppbyggt

av ett antal silverbleck som

är tennlödda på järnbleck.

Silverornamentiken är

gjord i pressblecksteknik

med flätor, tvinnade trådar

och fält med diagonalrutat

mönster. Liknande flät-

mönster finns på föremål

funna i en ryttargrav vid

Sutton Hoo i södra England,

daterad till 600-talet. Ryttaren

i Norsa dateras till 1000-

talets början. Silverbeslagen

från Norsa är unika och

typen har tidigare aldrig

påträffade i norden.

> En båtgrav i Norsa foto-

graferad 1934.

FOTO: KARIN LINDAHL, ACTA KONSERVERINGSCENTRUM AB

FOTO: ELLERT SÖRMAN, KÖPINGS MUSEUMFFOTO: ELLERTER SÖRÖRMAN,MA KÖPÖPINGSING MUSMUSEUMEUMFOTO: ELLERT SÖRMAN, KÖPINGS MUSEUM

25

SPEGELN

Gård byggd på gravarAv Louise Evanni. Fotograf: Jonna Sahrén Lundahl.

SOMMAREN 2013 GJORDES en arkeologisk undersökning av en tomt i Bäckby utanför Västerås. Ett äldreboende skulle byggas invid rehabcentret Zethelius. Det fanns uppgifter om att det legat en gård på platsen som var aktuell för un-dersökning. Skriftliga belägg för gården finns från slutet av 1300-talet, varför platsen var registrerad som fornlämning. På kartor från 1600- och 1700-talen syns gårdslämningar på platsen. Den sista gården revs så sent som på 1980-talet.Under åren har många arkeologiska undersökningar gjorts i Västerås med omnejd, då framför allt av boplats- och grav-lämningar från äldre järnålder. Däremot är det få under-sökningar gjorda av medeltida gårdar i Västmanland.

NÄR UNDERSÖKNINGARNA PÅBÖRJADES visade det sig ganska snart att de äldsta gårdslämningarna i princip var helt förstörda. Det som däremot förvånade var att under de ställvis 1-1,5 meter tjocka raseringsmassorna från den yngre bebyggelsen fanns ett helt okänt gravfält från yngre järnålder.

ETT MÖDOSAMT ARBETE PÅBÖRJADES med att skiktvis avlägsna de övre bebyggelselagren. Ett mycket omfattande raseringslager fanns över hela den cirka 3 500 kvadratmeter stora ytan. Inga intakta byggnader gick att identifiera i fält och hur mycket som finns bevarat från medeltid och senare kvarstår att analysera. Bland resterna av syllstens rader, golvlager, källargrunder och spår av äldre gårdsplaner fanns också gravar som var betydligt äldre.

SAMMANLAGT UNDERSÖKTES 29 GRAVAR eller rester av gra-var. Troligen har gravfältet varit betydligt större men ytan var skadad av den bebyggelse som överlagrat hela gravfältet. Många gravar saknade helt sin övre sten- och jordkonstruk-tion, den del vi är vana att se på gravfält. Trots detta gav undersökningen många spännande resultat. Förutom fina fynd i form av spännen och vapen gav också gravarna en delvis ny kunskap om våra förfäders syn på livet efter detta.

SAMTLIGA GRAVAR VAR BRANDGRAVAR, de innehöll kreme-rade rester efter den döda. Detta sätt att hantera den dödes ben var mycket vanligt under hela järnåldern. De döda fick i regel privata föremål, ofta smycken eller vapen, med sig i graven såväl som husdjur. Detta var inget undantag för gra-varna i Bäckby. Här fanns dessutom osedvanligt rika gravar beträffande gravgåvornas antal och kvalitet.

VÅR KUNSKAP OM HANTERINGEN AV DE DÖDA är, trots att mängder av gravar undersökts genom åren, ännu inte tillfredsställande och vi har mycket kvar att lära då varje plats är unik. I Bäckby fanns till exempel många varianter på hantering av de brända kvarlevorna. Här fanns en plats som varit bålplats för flera kremeringar, varifrån benen skrapats ihop och flyttats till annan plats. Vidare fanns ett tiotal ställen där kremeringen skett på samma plats som graven sedan anlagts. Genom analyser av benmaterialet (osteologisk analys) vet vi vilka ben som fanns i gravarna. Mycket förvånande visar det sig att i flera gravar tycks bara husdjur begravts tillsammans med smycken, vapen och urnor. Varför lades inte de privata föremålen tillsammans med människan utan tillsammans med djurbenen? Var begravdes människan? Dessa frågor ska vi fundera över i det fortsatta analysarbetet från grävningen i Bäckby.

^ Grav 11 undersöks, närbild.

> Urnan i grav 11 där bl a två spännbucklor i brons och en

sax i järn syns.

>> Delar av gravfältet undersöks. I förgrunden grävs grav 11.

26

27

SPEGELN

Völvan i BadelundaAv Stefan Elgh

PÅ 1950-TALET UNDERSÖKTES GRAVARNA i Tuna i Badelunda. Undersökningen är mest känd för den guldrika graven från romersk järnålder och de vikingatida båtgravarna. Samtliga är kvinnogravar, vilket är mycket ovanligt.

DEN GULDRIKA GRAVEN har under senare år daterats till 200-talet e.Kr. När Tacitus cirka 100 e.Kr beskriver ger-manerna i sitt verk Germania nämner han också Svionerna (Svearna) och Sitonerna som deras närmaste grannfolk. Enda skillnaden är att hos Sitonerna bestämmer kvinnorna. Detta kan komma från myten om de amasoner som all-tid bor strax bortom gränsen för den kända världen, men det kan också syfta på ett matrilinjärt folk, ett folk som räknar sitt släktskap på kvinnosidan. Eventuellt kan det här styrkas av Jordanes, Goternas historieskrivare, som på 500-talet kort beskriver Skandinavien och där verkar skilja på Suehans (Svear?) och Suetidi (Sitoner?). Han beskriver inte så tydligt var de olika folken skulle befinna sig.

GRAVFÄLTET I TUNA har konstruerats utifrån grav X som ligger centralt i gravfältet. De vikingatida båtgravarna som

är 600-800 år yngre, har placerats medvetet i förhållande till denna grav. Gemensamt för hela gravfältet är att det är de kvinnliga gravarna som har placerats i centrum med manliga gravar i periferin. För svenska förhållanden är detta unikt. De kvinnor som har begravts här har varit viktiga. Kanske kan detta vara giltigt för hela Västmanland under vikingatid. Både i Norsa, utanför Köping och vid Sala kyrka, utanför Sala har de båtgravar som undersökts visa sig vara kvinnogravar. Utanför Västmanland finns inga kända rena kvinnobåtgravfält, men det finns motsvarande manliga längs Fyrisåns dalgång i Valsgärde och Vendel, norr om Uppsala.

HÄNSYNSTAGANDET TILL GRAVEN med gravkammaren kan bero på en bevarad muntlig tradition om en mytisk anmo-der och en lokal tradition kring betydelsefulla kvinnor. Båt-gravarnas utseende och de dåliga bevaringsförhållandena skulle kunna tyda på att båtarna varit överbyggda och kanske varit möjliga att besöka under en längre tid för den grupp som skött om gravläggningen.

Under vikingatiden skötte kvinnorna om gårdarna när männen var borta på vikingatåg,

och de inordnande sig lydigt under männens vilja när de var tillbaka. Kvinnorna ägnade

sig åt textilhantverk och matlagning och bar vackra smycken. Allt skedde dock på de

överordnade männens villkor. En traditionell bild som nog är både riktig och felaktig,

den visar bara en del av hur det kan ha varit.

FO

TO

: AN

N Ö

ST

ER

BE

RG

28

^ Översikt över det undersökta gravfältet i Tuna, Badelunda.

Båtgravarna är markerade, siffrorna anger i vilken ordning gravarna kommit till.

< Odendisastenen idag rest vid hembygdsgården i Fläckebo.

29

SPEGELN

D E T F I N NS M ER

Källor

Andersson Kent, Guldålder. Svenska arkeologiska skatter.

Stockholm 2011.

Götherström Anders, 2001, Acquired or inherited prestige? :

molecular studies of family structures and local horses in Central

Svealand during the Early Medieval period. Stockholm 2001.

Heide Eldar, 2006, Spinning seiðr. Paper presented at the

international conference Old Norse religion in long-term per-

spectives Origins, changes, and interactions.Lund, 2006.

Holmbäck Å., Wessén E., Svenska landskapslagar tolkade och

förklarade för nutidens svenskar. 2:a oförändr. uppl.- Stockholm

1979. - 5:e serien. Äldre västgötalagen, Yngre västgötalagen,

Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten.

Nylén Erik, Schönbäck Bengt, 1994. Tuna i Badelunda. Guld

Kvinnor Båtar. I. Västerås 1994.

Price Neil, 2002, The Viking Way. Religion and War in Late Iron

Age Scandinavia. Uppsala 2002.

Ståhl Harry, Ortnamn i Västmanland. Stockholm 1985.

Önnerfors Alf, Kaliff Anders, 2005, Germania av Tacitus. Med

kommentarer.

OM ALLA KVINNORNA I BÅTARNA varit släkt i rakt nedsti-gande led eller om de innehaft någon gemensam position är svårt att säga, men det har skett en begravning i båt per generation och några av kvinnorna har konstaterats vara släkt med hjälp av DNA. Den sista båtgraven är från mitten av 1000-talet, vilket borde motsvara den sista förkristna generationen i Västeråsområdet.

I GRAVFÄLTET VID TUNA i Badelunda finns ett tidigare förbisett föremål i en båtgrav. I fyndlistan nämns en cirka en meter lång stav eller käpp, vilken senare förbigås vid re-konstruktionen av graven. Vid studier av fyndfotografierna syns några skåror i käppen och ett försök till rekonstruk-tion har gjorts. Käppen konserverades aldrig och är numera förkommen eller förstörd. Liknande käppar har påträffats både i Osebergsgraven i Norge och i en båtgrav i Sala. Dess-utom finns motsvarigheter i järn funna i Birka, Jägarback-en, Örebro och Klinta på Öland. Samtliga är kvinnogravar. Käpparna kan möjligen vara spinnrockar (på engelska distaff), föregångaren till de hjulspinnrockar som användes under medeltiden. Gemensamt verkar vara längden mellan 70 centimeter och en meter. Dessa stavar har förknippats med völvor av ett antal forskare, bland andra Neil Price.Många har funderat och spekulerat kring vad en völva var och vad de gjorde. Norrmannen Eldar Heide har gjort en av de mer spännande utredningarna. Han har gått igenom både materiella lämningar och skriftliga belägg för sejdning och kunnat fastslå, med stor säkerhet, att detta har förknip-pats med kvinnor och spinnande. Det språkliga ursprunget till sejd ska vara sträng (att snara), det leder till hypotesen att man tänkt sig att en völva har spunnit magiska lufttrå-dar för att kunna påverka skeenden och personer på andra ställen. Det finns flera beskrivningar i saga-litteraturen av kvinnor som haft stavar som de använt för magiska ändamål.

EN BESKRIVNING AV EN KVINNA från den aktuella tiden finns på en av de mest kända västmanländska runstenarna, Odendisastenen i Fläckebo. Där nämns både ett ortnamn Hassvimyra (nu Hassmyra) och husfrun Odendisa. Texten lyder i översättning ”Gode bonden Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendis sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru, som råder för gården. Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendis en god syster.”

TRADITIONELLT ANSES HUSFRU (hifröya) och råda över enbart betyda att Odendis var husets fru och bestämde över gården. Kopplat till ortnamnet Hassvimyra, som förefaller innehålla ett vi-namn, skulle hennes titel kunna betyda att hon på ett magiskt vis rådde över byn och kultstället i form av hus-fröja, en person som var ansvarig för offer- och spådom på kult-platsen. Hennes namn betyder troligen Odens prästinna.

TRADITIONELLT ANSES DEN vara Holmgöts personliga sor-gemonument över Odendisa. Det går även att tolka texten mer generellt. Den kan ses som ett monument över en livsstil som försvinner. Det är den sista Hus-fröjan i Hass-myra som bedriver den förkristna kulten. Väl att märka är att Odendisa-stenen är en av få runstenar i Mälardalen som saknar både kors och bön, den är av allt att döma inte en runsten rest av kristna. Odendisa skulle i så fall förutom att vara ansvarig för gårdens fysiska drift, även vara ansvarig för den andliga delen.

I BJÄRKÖARÄTTEN GÄLLDE LIKA ARVSRÄTT för män och kvinnor i städerna. Detta innebär troligen att de vikingatida kvinnorna i Västerås på 900-talet och 1000-talet hade lika arvsrätt. Bjärköarätten anses ha sitt yttersta ursprung från Birka och de tidiga vikingatida/tidigmedeltida städerna. Samtidigt som de sista kvinnorna begravdes i båtar på Tunagravfältet kan det ha funnits starka kvinnliga stads-medborgare i Västerås. Kvinnor som bedrivit hantverk och fjärrhandel med tillhörande båttrafik.

KVINNORNA I BÅTARNA var utan tvekan viktiga personer. Förutom att de var ansvariga för gårdens skötsel ansvarade de för kulten och kanske också för släktens eller gruppens säkerhet på magisk väg. I så fall gjorde det dem lika viktiga, om inte viktigare, än männen.

30

^ Båtgraven i Tuna. Den förkomna trästaven syns liggande

över det cirkelformade föremålet i bortre halvan av båten.

> Rekonstruktion av trästaven som låg i båten.

31

SPEGELN

Dammen dolde gravarAv Carl-Magnus Gagge

FO

TO

: HE

BE

RL

E, K

OM

MU

NA

RK

IVE

T S

AL

A

32

SPEGELN

ARKEOLOGISKA FYND OCH LÄMNINGAR påträffas ibland på platser där de minst av allt är förväntade. År 1901 blev fyra gravar från tidig vikingatid synliga i Sagån nära Sala socken-kyrka. Fyndet skedde i samband med rivningen av ”Gamla hyttan” och torrläggningen av Saladamm. Dammen hade sedan 1540-talet försett silvergruvan med drivkraft för smältning och utvinning av silver ur malmen. En modern hytta hade tagit över och den halvmillånga sjön Saladamm skulle torrläggas och bli åkermark, Sagån skulle regleras och fördämningarna utplånas.

GRAVARNA UPPTÄCKTES i den mittersta av hyttans tre kana-ler, mitt i den yta som skulle bilda den nya åfåran. Platsen undersöktes omgående av arkeologen Oscar Almgren på uppdrag av riksantikvarien. Han konstaterade att gravarna redan var grundligt genomgrävda och att endast en del av varje grav var orörd.

FÖRST PÅTRÄFFADES TRE GRAVAR och året efter en fjärde. Gravfynden visade att tre av dem var kvinnogravar, varav två var båtgravar, medan den fjärde var en grav för en man. Fynden bestod av ovala spännbucklor, rester av tvåskaftat tyg, likarmade bronsspännen, bronskedja, hängprydnader av brons, glaspärlor, rester av lerkärl samt ben från hund, får och höns. Fynden daterades av Almgren till mellan slutet av 700-talet och början av 800-talet e.Kr.

UNDERSÖKNINGEN KUNDE VISA att fyndplatsen inte var gra-varnas ursprungliga läge. Jordlagren hade kastats om och rubbats i samband med bygget av dammanläggningen. Det är oklart om det har funnits ett större gravfält på platsen. Det har inte heller påträffats några andra förhistoriska spår i anslutning till Sala sockenkyrka. En runsten daterad till 1025-1050 e.Kr. finns dock inmurad i kyrkans sydvägg. Sänkningen av Saladamm och uppodlingen av åkermark ledde också till att flera andra arkeologiska fynd påträffa-des på olika platser i området.

D E T F I N NS M ER

Almgren, Oscar; Vikingatidsgravar i Sagån vid Sala.

Fornvännen 1907.

> Hyttområdet före rivningen. Hyttan är byggnaden överst

i bild, vaskverket är den mindre byggnaden i mitten och

längst till höger låg extraktionsverket. Den streckade linjen

visar var å-rännan grävdes. Gravarna fanns vid färgmarkeringen.

< Vaskverket vid den gamla hyttan i Sala.

33

SPEGELN

Förhistorisk järntillverkningAv Svante Forenius

LAPPHYTTAN BLEV KÄND SOM ”Europas äldsta masugn”. Järnframställningen har dock en betydligt längre historia som inleddes för omkring 2 800 år sedan, redan under sen bronsålder! Järnutvinningen skedde genom blästbruk, med rödjord, myr- eller sjömalm som råvara. Järnet framställ-des i blästugnar, som var betydligt mindre än senare tiders masugnar och fungerade på ett annorlunda sätt.

EN BLÄSTUGN består av ett runt schakt byggt av lera, ibland med inslag av sten eller med ett stabiliserande flätverk inbyggt i schaktväggen. Schaktet kan vara mellan ett par decimeter och drygt en meter i diameter. I nedre delen av schaktet finns ett eller flera hål där blästerluft blåses in med hjälp av hand- eller fotdrivna bälgar. Höjden på schaktet över blästerintagets nivå bör vara minst dubbelt så stor som schaktets diameter för att ugnen ska fungera. Under schak-tet finns ett utrymme där slagg samlas. Väggarna runt detta är ofta lerklädda, ibland med en omgivande ram av sten.

VID JÄRNFRAMSTÄLLNING i en blästugn värms ugnen först upp med ved. Därefter fylls schaktet uppifrån med bränsle i form av träkol som varvas med malm. För att hindra kol och malm att rasa ned i slaggutrymmet har detta ofta fyllts

med ved eller ris, som lämnat tydliga avtryck i slaggen. Veden har också underlättat uppbrytandet av slaggen vid tömning av ugnen.

UNDER FRAMSTÄLLNINGSPROCESSEN sjunker malmen och bränslet långsamt ned genom schaktet och en reducering av malmen till järn sker. Järnet blir aldrig flytande, som i en masugn, utan samlar sig i stället i en klump, lupp, alldeles under ugnens blästerintag. Däremot smälter slaggen som bildas och rinner ned i utrymmet under schaktet. Till skill-nad mot tackjärn som utvinns i en masugn är blästugnsjärnet i princip direkt smidbart. Luppen innehåller dock en del slagg som måste avlägsnas. Man kan antingen smälta ut slaggen, omsmältning, eller bearbeta den med en klubba och på så vis pressa ut slaggen, primärsmide. Primärsmi-det kan inledas redan i ugnen genom en kompaktering av luppen innan den lyfts till ett städ för att försiktigt slås samman. Helst bör både städ och klubba vara av trä för att inte luppen ska splittras. Ibland har man använt en flat sten, fällsten, som städ. Återuppvärmning av luppen skedde i ugnen, i en separat härd eller i en ässja. Processen upprepa-des tills man fått ett någorlunda slaggfritt järn, som kunnat smidas vidare, sekundärsmide.

I Västmanland har järnframställning en lång tradition. För drygt trettio år sedan visade de

arkeologiska undersökningarna av Lapphyttan, en mil öster om Norberg, att hyttan hade

rötter ned i 1100-talet.

34

Ugnsschakt

Rensöppning

Portalstenar

Arbets-/utrakningsgrop

SPEGELN

Ugnslämning funnen vid undersökning

av en blästplats vid Skojarbacken i Irsta.

^ Slagg från blästplatsen i Irsta.

Foto

: KM

35

SPEGELN

Röda Jorden FÖR OMKRING 2 800 ÅR SEDAN steg röken mot skyn från de första blästugnarna utanför Riddarhyttan. Tusen år senare, strax efter Kristi födelse, verkar den sista ugnen ha varit i bruk på en av de arton kända platserna i området. Platsens namn är knutet till den använda malmråvaran, rödjord. Röda Jorden är det mest kända exemplet på att man tidigt sökte sig utanför de då etablerade bygderna för en begyn-nande medveten prospektering och exploatering i stor skala av råvarukällorna för den ”nya” metallen. Även om det rör sig om en lång period bör produktionen ha överstigit ett lo-kalt behov. Järnframställningen var troligen inriktad på att tillfredsställa en med tiden ökande efterfrågan, främst i den mera tätt befolkade Mälardalen. Järnet från Röda Jorden kan därför betraktas som en tidig handelsvara.

Skojarbacken HÖSTEN 2012 UNDERSÖKTES en liten blästplats med slagg och en ugnslämning, daterad till tiden omkring Kristi födelse, vid Skojarbacken 2 km söder om Irsta. Ugnsresterna bestod av en välbyggd slagguppsamlingsgrop som omgavs av en stenram, invändigt klädd med lera. Platsen är unik då det finns ytterst få exempel på blästbruk runt Mälaren. Orsaken är avsaknaden av malm i Mälarområdet. Den myr- eller sjömalm som troligen använts vid Skojarbacken måste ha hämtats från annat håll. Produktionen var blygsam och täckte troligen endast ett lokalt behov.

Norra Sjöhagen VID STORA ASPENS STRAND, söder om Fagersta, undersök-tes 2013 en annan liten blästplats, nyttjad under en kort tid kring sekelskiftet 500 - 600 e.Kr. Hela ugnskonstruk-tionerna var byggda ovan mark och hade endast lämnat rödfärgade fläckar som visade var de stått. I det 55 kvadrat-meter stora slaggvarpet fanns cirka 600 kg slagg, vilket kan motsvara ungefär lika mycket tillverkat järn. I varpet fanns också en mängd bränd lera från kasserade ugnsväggar, som tillsammans med slaggen gav viktig information om ugnar-nas uppbyggnad och hur järnframställningen fungerat.

Dunshammar NÄRA ÅMÄNNINGENS STRAND, väster om Västervåla, ligger tre platser med spår av blästbruk, varav en undersökts. Järnframställning inleddes här ungefär samtidigt som vid Sjöhagen men var betydligt mer omfattande och pågick huvudsakligen under 600- och 700-talen. Järnet utvanns ur sjömalm som fanns i närområdet. Ugnarna vid Dunsham-mar var kraftigt byggda, med stensatta kallmurade slagg-uppsamlingsgropar nedgrävda i marken. Slaggmängden har beräknats till cirka 38,5 ton och produktionen bör mer än väl ha överstigit ett lokalt behov.

DE FYRA PLATSERNA ANTYDER att järnhanteringen var de-centraliserad och att omfattningen varierade. Med tanke på befolkningsmängd och att järnkonsumtionen på en järnål-dersgård har uppskattats till 2-5 kg per år har merparten av det framställda järnet troligen tillverkats för avsalu. Den västmanländska järnhanteringen bör därmed ha varit en viktig faktor för samhällsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten i Mälardalen.

”Med tanke på befolkningsmängd och att järnkonsumtionen på en järnåldersgård har

uppskattats till 2-5 kg per år har merparten av det framställda järnet troligen tillverkats för avsalu”

> Varje år på Röda Jordens dag, första söndagen i augusti,

visar Riddarhyttans hembygds- och intresseförening hur det

gick till att tillverka järn av den röda jorden.

FO

TO

: EK

OM

US

EU

M B

ER

GS

LA

GE

N

I Västmanland finns cirka 140 platser med spår efter blästbruk registrerade som fornlämningar.

Ett fåtal har undersökts arkeologiskt, varav några kort presenteras här.

36

37

SPEGELN

Ett besök i forntidenAv Anna Bratås. Foto: Lasse Fredriksson.

UNDER VÅREN 2013 arbetade en projektgrupp på Väst-manlands läns museum med att ta fram ett underlag för vad som ska prägla fyra kommande basutställningar om Västmanlands historia. Vi formulerade idéer för hur vi ville att utställningarna skulle fungera och vilka ledord som skulle styra arbetet. Ledorden är• identifikation, i det vardagliga och det vanliga som gäller

över tid.• upptäckarglädje, lekfullhet, kreativitet och interaktivitet.• dåtid – samtid – framtid.

SOM PRODUCENT FÖR UTSTÄLLNINGEN om Västmanlands forntid gällde det att omsätta ledorden i en utställning. Till min hjälp fanns en övergripande projektgrupp, en form-givare och en arbetsgrupp. Vi tog utgångspunkt i en bild av forntiden som Västmanlands gryning men även i forn-tidsmänniskornas närhet till och samspel med naturen. Tankarna följde med i hela utställningsarbetet. Det fick genomsyra allt från formgivning och ljussättning till bild urval. Väggstora naturbilder var en väg att förmedla känslan men de fungerade även som ett sätt att få den rumsliga ytan att kännas större.

7000 ÅR PÅ 170 M²! Vi var tvungna att fundera noga och välja vad vi ville säga. Det är viktigt att berätta om vardag-liga saker för att ge besökaren möjlighet till identifikation och igenkänning. Då är det lättare att fånga intresset och väcka nyfikenhet. Besökaren får möjlighet att jämföra och drar många gånger slutsatsen att trots att det kan skilja flera tusen år i tid så är vi människor ändå lika. Vi har samma behov och känslor oavsett när vi lever. Vi kan spegla oss i det förflutna och förhoppningsvis kan det leda till ökad förståelse om oss själva och vår samtid. I forntidsutställ-ningen berättas om det vardagliga livet i teman kring mat och matlagning, hur det är att vara barn samt utseende och fåfänga.

LEKFULLHET OCH UPPTÄCKARGLÄDJE är ett annat ledord. Vi ville att utställningen skulle vara interaktiv med många inslag av ”prova på aktiviteter” och möjligheter att använda många sinnen. Som ett led i detta funderade vi mycket över lukter. Hur luktade forntiden och hur kan vi förmedla en känsla av forntiden genom en doft? Vi har bland annat använt oss av torkad fisk för att förmedla havsdoft och tjärade möbler för att ge en känsla av eld och trä. Även ljud är ett viktigt inslag i utställningen. I vår utställning hörs bland

Vad gör en utställning värd att besöka? Hur levandegör vi historien? Hur ger vi våra

besökare en upplevelse av det förflutna? Anne Bamford, professor vid School of Arts

i London, ställde under en museikonferens hösten 2013 en fråga vad de deltagande

museerna ansåg vara viktigast - folkbildning eller upplevelse? Själv är jag är övertygad

om att folkbildning måste starta i upplevelse och en väckt nyfikenhet.

> I forntidsutställningen på Västmanlands

läns museum finns det både möjligheter

till lek och till fördjupad kunskap.

38

39

SPEGELN

annat havsljud och skränande sjöfåglar vid stenålderns skärgårdslandskap, bronslurar och korpar vid bronsålderns offermosse och vid den stiliserade järnåldershallen hörs knaster av eld och ett stilla nynnande. Ljuden hjälper till att skapa bilder som förstärker upplevelsen för besökaren, men det är viktigt att se till att ljuden inte tar över och börjar störa.

DET FINNS MYCKET ATT UPPTÄCKA i utställningen. Där finns hål som besökaren kan sträcka in handen i för att känna på föremål. Där finns luckor att lyfta på för att få veta mer. Det går också att försöka hitta så många smådjur som möj-ligt. Sådant sätter fart på upptäckarglädje och nyfikenhet. Att prova kläder eller att väva på vävstolen kan ge en fysisk upplevelse av forntiden och nyvunnen kunskap kan kopplas till ett känselminne. Andra interaktiva moment är olika typer av spel att prova på. Där finns ett memory med motiv från forntidens fantastiska bildspråk, en kulspelslabyrint, olika kubpussel och ett strategispel, Hnefatafl, som spelades under järnåldern.

DET FINNS MASSOR ATT BERÄTTA om Västmanlands forntid, vi hade kunnat tapetsera väggarna fulla med fakta. Men vi

vill ha luftiga basutställningar, som fokuserar på upplevelse, så vi har valt att det bara ska finnas ett begränsat antal texter synliga. Vi vill trots det möta behovet hos de besökare som frågar efter djupare kunskap. Därför finns det ett ”Veta mer” rum som innehåller touchskärmar med information om de olika tidsperioderna. Där kommer fakta att fyllas på efter hand. Där finns också möjligheten att snabbt lägga till uppgifter om det kommer nya rön och forskningsresultat.

FORNTIDSUTSTÄLLNINGEN SKALL STÅ under en längre tid och därför är det viktigt med föränderlighet. Kommer en besökare tillbaka ska det finnas nya saker att se och upp-täcka. Det första stora tillägget i utställningen invigs den 23 maj 2015. Med båten från gravfältet i Tuna, Badelunda, kommer historien om en spännande kvinna in i utställningen. Samtidigt kommer vi att berätta mer om arkeologi och de metoder vi har för att få kunskap om forntiden och om de verktyg vi har för att tolka den. Hur kan vi få ett skelett att berätta sin livshistoria?

Nyfiken?! Välkommen på besök i forntiden.

Jägarstenålderäldre stenålder/mesolitikum

10 000/7000 – 4000 f Kr

Havsnivå 75–40 möhummmmm

r

Bondestenålderyngre stenålder/neolitikum

4000 – 1800 f Kr

Havsnivå 40–25 möh

ummmmm

Havsnivå 25–15 möh

Bronsålder1800 – 500 f Kr 500 f Kr – 550 e Kr

Äldre järnålder

Havsnivå 10 möh (år 0)

550 – 1050 e Kr

Yngre järnålder

Havsnivå 5 möh (år 1050)

1527 – e Kr

Historisk tidMedeltid1050 – 1527 e Kr

40

41

FO

TO

: LIN

DA

DE

NL

ER

T, S

VK

.

42

EXPERTEN

Komplicerad räddningsaktionTunabåten konserveras igenAv Ebba Phillips

SEDAN 1950-TALET HAR EN STOCKBÅT, från en kvinnograv på det kända gravfältet i Tuna, varit del i Västmanlands läns museum utställningar på Västerås slott. Då länsmuseet flyttade till nya lokaler 2010 beslutade man att tillverka en ny stödvagga och låta genomföra en omkonservering av det unika fyndet.

TUNABÅTEN LIGGER PÅ EN BÄDD av uttorkad lera i en otymp-lig stödvagga av trä och sträckmetall. Träytan är sprucken och till stor del dold under lera och nedbruten plastlack. Konserveringsbehandlingen som utfördes på 50-talet har sina synliga brister. Även om valet av konserveringsmetod hade sett annorlunda ut idag, så har vi behandlingen för 60 år sedan att tacka för att Tunabåten finns kvar.

ATT STOPPA ALL NEDBRYTNING av arkeologiskt material är nästintill omöjligt, men det går att minska nedbrytningshas-tigheten genom preventiva åtgärder och konservering. Efter en undersökning av Tunabåten stod det klart att avlägs-nande av lack, en grundlig rengöring och byte av stödvagga var nödvändigt för båtens fortsatta bevarande. Tunabåten demonterades i de sektioner som den en gång styckades i för att kunna lyftas ur leran i Tuna, och skickades till Studio Västsvensk Konservering (SVK) för konservering.

DET ÄR ETT TIDSÖDANDE ARBETE att avlägsna lack och lera från båtens insida, men arkeologisk information friläggs och resultatet blir estetiskt mer tilltalande. Lacken har skyd-dat båten under åren genom att göra det glycerolindränkta träet mindre känsligt för förändringar i luftfuktighet samt underlättat vid torrengöring. Nu är lacken däremot nedbru-ten och saknar funktion. Under konserveringsprocessen ska modellera avlägsnas, breda sprickor och håligheter fyllas ut och lösa delar säkras.

ARBETET MED ATT ERSÄTTA den gamla stödvaggan kommer bli komplicerat, eftersom Tunabåtens trä är sprött, milli-metertunt och dessutom vilar på tunga sektioner av torkad lera. Målet är att överföra båten i en ny och väl anpassad stödvagga som framhäver båtens form bättre än tidigare. Egentligen skulle Tunabåten bevaras bäst om man bara kunde ställa in delarna i ett kallt, mörkt och syrefritt utrymme. Men båten är ett unikt arkeologiskt källmaterial som hjälper oss att beskriva vår historia och bör därför kunna visas för allmänheten på ett representativt och bra sätt. Förhoppningsvis ska detta kunna ske inom loppet av ett år.

^ Närbild på en yta där lacken har avlägsnats.

< Sigridur Thorgeirsdottir till vänster och Ebba Phillips under arbete med Tunabåten.

FO

TO

: EB

BA

PH

ILL

IPS

, SV

K

EBBA PHILLIPS VID ARBETSBORDET PÅ SVK

43

UTFLYKTEN

Meddelanden från en annan tidAv Ellinor Sabel

MÅNGA SAKER FÖRENAR OSS människor genom tid och rum, genom situationer och omständigheter. Dessa saker är det vi brukar kalla det allmänmänskliga. Först kommer det som behövs för vår egentliga överlevnad, som mat, värme och sociala relationer. Men det som verkligen gör oss mänskliga är att vi även är kulturella varelser.

I KULTUREN BYGGS GEMENSKAP och skapas samförstånd. I kulturen görs det svårbegripliga mer hanterbart. I kulturen skapas bryggor mellan människor, grupper och mellan tidsrymder. Inom konsten, musiken och berättandet vävs det, för oss människor livsviktiga men föränderliga nät, som har gjort oss unika ända ifrån mänsklighetens gryning. Inom arkeologin pågår en ständig strävan efter att förstå hur det kulturella nätet kan ha sett ut i tider som sedan länge har passerat. Ibland måste man ta omvägar för att tolka de kulturella mönstren, speciellt om spåren är svaga och otydliga. Men ibland så möts man av en direktkontakt, en total närvaro, som en flaskpost sänd genom tusentals år rakt in i vår egen samtid. Sådana meddelanden lämnade från människa till människa tvärs igenom årtusenden kan vi finna här i Västmanland.

PÅ FLERA PLATSER RUNT OM I LÄNET finns spår efter brons-ålderns kulturella nät i form av hällristningar. En konst-form som berättar en för länge sedan tystnad historia. Vi tror att dessa bilder kan knytas till berättelser och händelser som har ett samband med den tidens religiösa föreställningar, om fruktbarhet och årstidens växlingar, om liv och död, men även om pånyttfödelse och förhoppningar om framtiden.

VID HÄLJESTA, strax norr om Munktorps samhälle, hittar du Västmanlands största hällristningslokal med nästan 500 figurer. På de sluttande hällarna kan du se människor och djur, skepp och för evigt frusna fotsulor, skålgropar och rutnät. Även ett plöjningsmotiv finns att beskåda, det tillhör de mer ovanliga bilderna i våra trakter.

VID LILLÅNS DALGÅNG i Björksta socken finns ett antal platser med hällristningar. Med utgångspunkt från Björksta kyrka kan du gå en vandring genom de vackra kulturland-skapet och besöka flera hällristningslokaler. Området är skyltat med informationstavlor och karta. Två av lokalerna är dessutom anpassade för rullstolsburna. Vid kyrkan finns både WC och en informationscentral där man kan få en karta att ta med i fält. Små och stora skepp, smala vingliga människofigurer och skålgropar placerade i långa rader är något av det du kan möta i Björksta bronsåldersbygd.Känner du dig ännu inte mätt på hällristningar kan Froby i Dingtuna socken, strax väster om stadsdelen Skälby i Västerås, vara värd ett besök. På en av hällristningsytorna här trängs inte mindre än 32 skepp tillsammans med andra figurer och skålgropar. Lokalen ligger dessutom alldeles intill ett gravfält.

SÅ PACKA FIKAKORGEN och ge dig ut! Det är få människor förunnat att kunna ta del av ett 3 000 år gammalt kultu-rellt nät. Hällristningarna väntar på dig som en flaskpost från länge, länge sedan.

> Hällristningsområdet vid Häljesta i Munktorp.

> Detalj av ristningarna i Häljesta.

Det stora skeppet finns vid Vallen i Björksta.

44

45

Skatterna från BadelundaåsenAv Ulla Bergquist

Färdvägar och handelslederUNDER ÅRENS LOPP har flera mycket exklusiva fynd från romersk järnålder (0-400) gjorts vid eller i närheten av Badelundaåsen. Härifrån kommer tre av Västmanlands fyra guldfynd, en skatt med romerska silvermynt och en romersk tempelvas. Antalet fynd är kanske inte så stort, men det är knappast en slump att de påträffats just här.

FÖRKLARINGEN ÄR SANNOLIKT att fynden följer etablerade färdvägar och handelsleder. Badelundaåsen löper från Dalarna ned mot Mälarens norra sida, där det troligen fanns en öst-västlig landväg som långt senare blev eriksgata. Pälsverk, hudar och horn brukar nämnas som viktiga handelsvaror från områdena i norr och troligen var också järnet av betydelse.

FYNDEN FRÅN HEDE, ÄS, TUNA OCH FYCKLINGE visar att västmanländska gårdar redan på 100-200-talen var in-dragna i ett långväga varuutbyte med bland annat Gotland, Danmark och det romerska riket. Gårdarna kan ha funge-rat som ”handelsstationer” där man kunde övernatta, lasta om och kanske också byta varor. Några av de exklusiva föremålen kan ha varit gåvor för att upprätthålla en god relation med värdefulla västmanländska handelskontakter.

UR SAMLINGARNA

FO

TO

: GU

NN

EL

JAN

SS

ON

SH

M

> Guldfyndet från Hede, Möklinta.

>> Armring från Äs, Romfartuna.

Guldberlock från Äs, Romfartuna.

> Denarskatten från Hede.

46

Berlock i guldLÄNGRE SÖDERUT, VID ÄS i Romfartuna, har Västman-lands andra guldfynd från romersk järnålder påträffats. Vid den här tiden låg Äs i utkanten av bygden, men platsen kan ha haft kommunikativ betydelse eftersom Lillån korsar Badelundaåsen här.

I ÄS HAR BLAND ANNAT två stenkistor som innehöll obrända kvinnogravar med praktfulla gravgåvor under-sökts. Kvinnorna bar dräkter av ylletyg i diamantkypert vävt i Syrien eller Libanon, bronsspännen och guldfolie-pärlor. Den ena kvinnan bar dessutom en guldberlock, en stämpelmönstrad silverarmring och en bronsfibula (spänne). Graven är daterad till år 100-160 e.Kr.

Smycken och mynt DE NORDLIGASTE FYNDEN kommer från Hede i Möklin-ta. Vid den här tiden var området mycket glest befolkat, men Hede ligger nära Badelundaåsens möte med Dal-älven. Färdvägarna bör vara orsaken till att det påträf-fats både en guldskatt och en skatt med silvermynt.

GULDSKATTEN HITTADES i Vretmossen redan år 1713. Den består av en stämpelornerad guldarmring och tre dubbelkoniska filigranornerade pärlor av guldbleck. En av pärlorna är Skandinaviens största, hela 6,5 cm lång. Några närmare fyndomständigheter är inte kända, men troligen är det fråga om ett offer i en våtmark, en undangömd skatt.

SKATTEN ÄR NEDGRÄVD någon gång efter år 200, men smyckena är av olika ålder och kan vara hopsamlade under 200 års tid. Alla föremålen är tillverkade i en verkstad på Gotland och kan vara gåvor från en han-delspartner där.

I DEN UTTORKADE MOSSBÄCKEN hittades år 1889 en skatt med 71 romerska silvermynt, denarer. De är präglade från 60-talet e.Kr och drygt hundra år framåt och kan ha grävts ned under årtiondena omkring år 200. Denar-skatten är den nordligaste i Skandinavien, liknande fynd finns nästan uteslutande från Skåne, Öland och Gotland. Till Hede kan mynten ha kommit till via Danmark.

FO

TO

: LE

NN

AR

T O

LS

SO

N

FO

TO

: LE

NN

AR

T O

LS

SO

NF

OT

O: C

HR

IST

ER

ÅH

LIN

, SH

M

4747

UR SAMLINGARNA

GuldgravenDEN GULDRIKASTE GRAVEN i Sverige upptäcktes i början av 1950-talet när man grävde för källaren till en villa på Tuna, cirka 1,5 kilometer öster om Badelundaåsen.

KVINNOGRAVEN, som var från 200-talets andra hälft, innehöll nära 340 g guld: en halsring, två armringar, två fingerringar och två nålar. Dessutom fanns två förgyllda silverbleck som troligen hört till en rosettfibula, ett spänne som höll ihop dräkten och ett halsband med glaspärlor. En påkostad uppsättning med hus geråd från romarriket bestod bland annat av två silverskedar, två Hemmoorkärl i brons,

ytterligare ett fragmentariskt bronskärl och en glasbägare med dekor av blå och vita glastrådar.

MYCKET TYDER PÅ ATT kvinnan i Tunagraven kom från en av Danmarks mäktigaste släkter, som hade goda kontakter med Romarriket. På ett gravfält i Himlingøje på sydöstra Själland har en grav undersökts som var nästan identisk med Tunagraven. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att den danska kvinnan var en nära släkting till Tunakvinnan. Kanske kom hon till Badelunda för att stärka relationen mel-lan två familjer som ägnade sig åt långväga handel.

FO

TO

: LE

NN

AR

T O

LS

SO

N

< Tunaguldet.

48

UR SAMLINGARNA

Apollo Grannusvasen ETT ANNAT UNIKT FYND hittades år 1818 i Fycklinge i Björksta. Platsen ligger nära Sagån och den öst-västliga landvägen passerade i närheten. I en stenhög, som sannolikt var en grav, fanns en 45 centimeter hög romersk tempelvas i förgylld brons. I vasen låg brända ben och glasklumpar, som kan ha varit pärlor som smälts av hettan på gravbålet. Om det stämmer var det sannolikt en kvinna som begravdes i kärlet någon gång under yngre romersk järnålder (200-400 e.Kr).

VASEN, SOM TILLVERKATS ÅREN 0-150, var en antikvitet när den hamnade i den västmanländska jorden. Den är ett av endast två fynd från Skandinavien som bär en inskription på latin: ”Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare Am-milius Constans denna gåva”. Kärlet kan vara tillverkat för ett tempel i Aachen i Tyskland, Grand i norra Frankrike eller annan plats i det romerska riket. Tempelvasen var troligen ingen handelsvara, snarare bör den ha kommit på villovägar efter plundring. Ett förslag är att den kom till Fycklinge som gåva eller hemgift.

D E T F I N NS M ER

Litteratur

Alla platserna

Zachrisson, T. 2009. Vetenskapligt program 2009. Del 2. Red:

A Lihammer. Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen Skrifter 1.

Västerås.

Äs i Romfartuna

Hyenstrand, Å. 1973. Ett romartida gravfält i Romfartuna.

Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift 51. Västerås.

Tuna i Badelunda

Andersson. K. 2006. Dansk prinsessa död i Tuna.

Spaning nr 9-10. Västmanlands läns museum. Västerås.

Fernstål. L. 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid.

Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland

och personen i grav X. Stockholm Studies in Archaeology 32.

Stockholm.

Nylén, E & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda 1-2. Guld,

kvinnor, båtar. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.

Apollo-Grannus-vasen

Fernstål, L. 2003. Where different waters met. Aspects on

the Apollo Grannus vase and its position near Sagån in the

province of Västmanland.

Fernstål, L. 2006. Från romarriket till Björksta. I Spaning 9-10,

Västerås.

FO

TO

: SÖ

RE

N H

AL

LGR

EN

SH

M

^ Apollo Grannusvasen.

4949

SPANAREN

Allt är Bo G Erikssons fel!Text och Foto: Anders Geidemark

BO G ERIKSSONS TRYGGA – och oefterhärmligt kunskaps-inspirerande – röst, hälsade välkommen till ännu ett avsnitt i serien Sagan om Sverige. Jag kände både rysningar och gåshud då Bo inledningsvis gjorde en rekapitulation. I den första delen hade vi fått vara med då istidens kilo-metertjocka istäcke sakta smälte och blottade ett ”Sverige” bestående av tundra, med stenåldersjägare i ansmygning på väldiga renhjordar. Sedan var det bronsålder och gåt-fulla ristningar på hällar, som när de skapades för 3000 år sedan vette mot sjöar och hav. Nu var man framme vid järnåldern. Avsnittet började. Det visades skeppssättningar och andra stolta gravfundament, och det redogjordes för hur inte minst Bergslagen skapat rikedom för Mälardalen, Svealand – det blivande Sverige. – Här bor ju jag, tänkte pojken under TV-pläden, medan äldre syskon och föräldrarna tog för sig av TV- kakan och serverades kaffe ur TV-kannan. Dessa fler-tusenåriga spår kunde man alltså besöka och själv studera. Alldeles här i grannskapet!

TROR INTE ATT JAG SOM BARN missade många Vetenskapens Värld. Kanske en aning suspekt, men jag erkänner utan omsvep att trots min ringa ålder nådde Bo G Eriksson, som hjälte och inspiratör, höjder som Robin Hood eller Fanto-men bara kunde sukta efter. Möjligen var Tarzan – han som levde min dröm bland djuren – där någonstans på samma nivå? Jag kan när som helst höra Erikssons folkbildande

stämma berätta om resor i Jordens glödgade inre, eller nya rön om vikingastaden på Birka.

NÄR JAG VÄLDIGT MÅNGA ÅR SENARE börjar skissa på ett bok-koncept kring ett av mina stora intressen, landskapshistoria, med utgångspunkt från min hembygd i Västmanland, var arbetsnamnet givet; Sagan om Mälardalen. Tänk att få berätta, och visa i bild, spår hämtade ur det öppna land-skapets historiebok, präntade genom årtusenden ända tillbaka från när Yoldiahavet omgärdade och avsatte en kustlinje kring Landsbergets topp, i nuvarande Fagersta kommun, för 10 000 år sedan. Vilken underbar självpåtagen uppgift – tänk om man bara hade ägt en bråkdel av Bo G s expertkunskaper…

DÄR FINNS DOCK KANSKE EN FÖRDEL att inte själv vara ”expert” inom vare sig geologi, arkeologi eller historia? Jag kan prestigelöst ta för mig av samlad kunskap – som vi för övrigt har gott om bland utomordentliga historiker och forskare i Västmanland, vilket inte minst ges prov på i denna tidskrift – och behöver inte hävda någon särskild kontroversiell teori eller åsikt. För så är det med forntids-historia: Vi kan inte med säkerhet påstå att det gick till si eller så, kan inte med säkerhet fastslå en absolut sanning om hur våra anfäder levde och under vilka maktstrukturer vardagen formades. Men – och det är viktigt – vi måste få framföra olika teorier. Måste få fantisera, gå till oss själva, försöka sätta oss in i vardagen hos dessa våra förfäder, och

Det måste ha varit i mitten av sjuttiotalet. En grabb, snart på väg in i tonåren, satt

söndagsbadad på dyschan framför TV:n. Han stirrade under flera minuter på skärmens

avbildade klocka och följde fokuserat varje sekundslag – man gjorde så på den tiden

i väntan på nästa programpunkt. Äntligen. Lilla visaren på åtta, och övriga rakt upp;

nu började Vetenskapens Värld!

> Landsberget i Fagersta kommun. Idag en utsikt över en

bergslagsskog, för ”den första mälardalsbon” en vy över

ett hav med obruten horisont ner till Baltikum.

50

51

SPANAREN

sedan skapa oss en bild av hur det kan ha sett ut och gått till. Det är lätt att tänka att den där stenåldersjägaren som för 10 000 år sedan kom paddlande i en urholkad trädstam och gick iland på en naken sälkobbe – som vi idag kallar Landsberget – var ”outvecklad” rent mentalt och själsligen. Ingalunda! Hjärnkapaciteten – och därmed tankarna, fant-asierna, drömmarna, planeringen för sin tillvaro, slutled-ningsförmågan – var precis på samma nivå som hos Homo Sapiens idag.

VAD TÄNKTE DÅ SÄLJÄGAREN där han satt på det låga skäret och blickade ut över ett hav med obruten horisont ner till nuvarande Baltikum? Ja, inte visste han att under honom kommer landet att höja sig, och om 10 000 år kommer hans ättlingar att ha döpt de landområden som nu ligger på havets botten till Uppland, Södermanland, och Västman-land. Inte kunde han heller förstå att han var den första ”mälardalsbon”, som blickade ut över detta hav där han, tack vare något som kallas landhöjning, snart skulle följas av 3 miljoner bofasta människor – lika lite som vi idag kan tänka oss och förstå hur vår del av världen ska te sig om ytterligare 10 000 år. Men vad vår skinnbeklädda förfader på klipphällen verkligen förstod, var hur han skulle över-lista och få genomborra sitt spjut i en av de där grönlands-sälarna som han siktade på kobbar längre mot norr, närmare iskanten. Han visste också hur han skulle hantera den ranka ekstocken i det kalla havets svallande vågor, för att efter avslutad jakt ta sig söderut igen. Hem till väntande

familj, med färskt kött och material till vapen och kläder i form av ben och hudar – allt kunskaper för överlevnad i en istidsmiljö som få av oss ättlingar skulle gå iland med.

DET ÄR UPPSKATTAT ATT BERÄTTA för medmänniskor i Väst-manland om dess forntidshistoria. Det är lätt att väcka fas-cination hos personer som kanske inte har tänkt så mycket på våra gemensamma rötter, då man på plats pekar på strandlinjen som löper runt Landsberget, och då få berätta att denna klipphäll var det enda fastland som existerade av Mälardalen för 10 000 år sedan. Ingen förblir oberörd då man står och tittar på motorcross vid Malmabanan, strax norr om Västerås tätort, och upplyser om att där crossfö-rarna atletiskt just hoppar ut över åskrönet ligger en boplats från stenåldern, där människor satt i en ytterskärgård för 5 000 år sedan och anrättade säl- och fiskgryta. Brons-åldersfolkets mystiskt ristade figurer vid Häljesta, sätter fantasin i rörelse hos den mest pragmatiske. För att inte tala om järnålderns efterlämnade spår av riter och hyllande av uppburna hövdingar vid till exempel Anundshög.

DET ÄR OERHÖRT TACKSAMT och givande att berätta om Forntiden i Västmanland, Sagan om Mälardalen – synd bara att man inte begåvats med Bo G s röst…

Den välbevarade och ålderdomliga labyrinten

på åsen öster om Tibble i Badelunda.

52

Entusiasterna som inte ville sluta

Av Ann Österberg

ETT GLATT GÄNG MED INTRESSE för arkeologi och historia. Arkologigruppen vid Västmanlands Hembygdsförbund startade efter en studiecirkel 2000-2001. Cirkeldeltagarna ville fortsätta att lära sig mer om arkeologi och på något sätt hålla kontakten med varandra. Efter att ha rådfrågat Västmanlands hembygdsförbund om hur de kunde gå till väga så dröjde det inte länge innan gruppen kom in under förbundets vingar.

IDAG HAR ARKOLOGIGRUPPEN 100 medlemmar. Planering av aktiviteter sköts av en styrgrupp som träffas fyra-fem gånger per år. För att underlätta administrationen sköts all kontakt mellan medlemmarna med e-post. Det gör också att det går att bjuda in till utflykter och visningar med kort varsel.

VERKSAMHETEN GÅR UT PÅ ATT arrangera utflykter, kortare och längre resor, studiebesök, föredrag och ett medlemsmöte per år. Genom goda kontakter med arkeologer har flera medlemmar fått tillfälle att delta i olika utgrävningar.

GRUPPEN ARBETAR OCKSÅ PRAKTISKT med tillsyn av forn-minnen. Länsstyrelsens kulturmiljövårdsavdelning har fått ta emot flera rapporter om skicket på lämningar i länet. Bland annat har gruppen rest runt till länets runstenar och fotodokumenterat dem och beskrivit vilket skick de har i nuläget. De har också gjort flera förslag till kulturhistoriska promenader i Västerås. Rundor som på sikt kommer att finnas tillgängliga för den som är intresserad.

UNDER ÅREN HAR ARKEOLOGIGRUPPEN fått stöttning på olika sätt både av hembygdsförbundet i länet och av Stiftlsen Kulturmiljövård (KM).

– Att få ett sånt bra samarbete med engagerade entusiaster är en förmån för vilken organisation som helst och något vi gärna vill fortsätta med säger Ulla-Britt Holmér, ordförande i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

FRÅN FÖRENINGARNA

53

NY ÅRSBOK

Älskad – Florrie Hamilton herrgårdsfröken på Högfors

ÄLSKAD ÄR OCKSÅ namnet på den bok om Florrie Hamilton som Yvonne Gröning skrivit. Embryot till boken föddes redan i slutet av 1970-talet då författaren besökte Högfors bruk för att intervjua herrgårdsfröken Hamilton. Den äldre kvinnan, som var en god lyssnerska och hade mycket att berätta, bad den unga journalisten att återkomma och det gjorde hon. MELLAN GRÖNING, vars farmor blivit gravid när hon arbetade på Högfors bruk, och Florrie Hamilton väckte en vänskap fram. Även om barnbarnet till den forna husan inte yppade sin familjehistoria och berättade om sin pappa som aldrig fick veta vem som var hans far. ARBETET MED BOKEN har sträckt sig över sex år och varit mödosamt, men resultatet är glimrande. Fram växer kontu-rerna av en kvinna som enligt egen utsago var fostrad i en tid då kvinnor i hennes miljö ”skulle vara värdinnor. Brodera, gärna spela piano och tala franska. Dessutom skulle man vara dygdig, sparsam och flitig. Kvinnor som vi hade inte nåt liv, vi var fast i en väntsal tills vi gifte oss. Jag kan förstå mina systrar.” FLORRIE INGICK i en systerring där systrarna mestadels umgicks med varandra. Skilsmässan från de andra systrarna när de gifte sig var svår. Inte blev det bättre när den ena systern sköt sig i kyrkan och den andra under långa tider vistades på mentalsjukhus efter att ha drabbats av djupa depressioner och psykisk ohälsa.

FLORRIE GIFTE SIG ALDRIG, istället gick hon på målarskola hos Carl Wilhelmson och levde nära sin far Hugo Hamilton. Riksdagsman, landshövding, fantasifull sagoberättare och okynnig målare. MEN FLORRIE RESTE MYCKET och var inte ensam, i alla fall inte till en början. Bland besökarna på Högfors fanns Emilia Fogelklou (som stannade i fem år), Journalisten Bang, Barbro Alving, en stor del av kvinnokämparna från Fogelstad, hyttarbetaren Harry Karlsson och många andra. YVONNE GRÖNING har förutom egna hågkomster av Florrie och bruksmiljön på Högfors även läst och citerar brev mellan väninnorna Fogelklou och Hamilton. Hon skildrar en levande kulturell miljö där människor diskuterade såväl Kina som biodynamisk odling och litteratur. GRÖNING IFRÅGASÄTTER den bild av Florrie Hamilton som drömsk och inte riktigt medveten om verkligheten som släktingen Agnes Krusenstjerna ger i Fattigadel och påstå-endet av systersonen Olof Lagercrantz i boken Min första krets att Florrie avstod från ett yrke för att hon kände sig tvingad att ta hand om sin far. Hur Krusenstjerna ställt sig till omdömet av hennes skildring vet vi inte. Vi är nog många som läser hennes romanbygge som en brandfackla om ett förändrat samhälle som kräver nya roller för kvinnor och män snarare än en nyckelroman om hennes närmaste. Vilket inte hindrar att Florrie och andra släktingar kände sig utpekade.

Älskad står det på Florrie Hamiltons gravsten på Karbennings kyrkogård. Sista gången

Yvonne Gröning träffade henne, kort före hennes död, var på lasarettet i Fagersta.

Där hon, 89 år gammal, låg i en rosa sjukhusrock på allmän sal.

Från Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

54

NY ÅRSBOK

YVONNE GRÖNING TECKNAR ett kärleksfullt porträtt av en kvinna som delvis levde över klassgränserna i de två världar som övergången mellan 1800-tal och 1900-talet innebar för Florrie Hamilton. En nyfiken och iakttagande kvinna som hanterade sitt liv efter de förutsättningar som fanns. Kanske inte det liv som hon önskat sig, men som hon ändå försökte göra det bästa av. DET VAR INGALUNDA SJÄLVKLART att herrgårdsfröken Hamilton och sondottern till familjens husa skulle mötas och dessutom bli vänner. Ändå var det precis vad som hände.

Ett sammanträffande som Yvonne Gröning använder som avstamp för ett finstämt och läsvärt porträtt av en kvinna som växte upp under helt andra villkor än författaren själv. Samtidigt som hon skildrar den tid som formade Florrie Hamiltons liv, ett fängslande tidsdokument över en svunnen epok då Högfors och andra bruk var intensiva arbetsplatser samtidigt som människor som bodde geografiskt nära var-andra kunde leva helt olika liv utan att någonsin råkas. Recensionen är skriven av Kersti Bergold och är hämtad från www.biografier.nu

FLORRIE HAMILTON HERRGÅRDSFRÖKEN PÅ HÖGFORS

Yvonne Gröning

Älskad

55

NOTISER

notiserAKTUELLT

Snart kan Du dela med dig av ditt kulturarv

Under våren 2015 lanseras kulturarvs portalen och webbplatsen Kulturarv Väst-manland. Du kommer att ha en unik närhet till länets

kulturarv via internet. En mångfald av digitaliserat material bara ett klick bort som är öppet dygnet runt.Det här kan du bl a göra på webbplatsen:• söka, dela och kommentera kulturarvs-

material,• hitta samlingar av länkar, • läsa spännande artiklar,• få tips och råd om hur du digitaliserar

dina samlingar, • diskutera kulturarvsfrågor, • få information om aktuella evenemang

och projekt, • ladda upp ditt kulturarvsmaterial som

t ex fotografier, ljud och berättelser.

Kulturarv Västmanland är ett utveck-lingsprojekt som finansieras av Lands-tinget Västmanland, Länsstyrelsen i Västmanlands län och länets kommuner. Webbplatsen byggs och förvaltas av en webbredaktion med kompetens från arkiv, bibliotek, museum och förening. En huvud redaktör på halvtid kommer att ha samordningsansvar för webb-redaktionen och webbplatsen efter att projektet avslutats 2015-03-20.

Mer information hittar du på Västmanlands läns museum, www.vastmanlandslansmuseum.se. Följ projektet via Västmanlands Kommuner och Landstings nyhetsbrev och på Facebook, www.facebook.se/projektkulturarvsportal vastmanland. Frågor om projektet? Kontakta Susann Levál, projektledare, 021-39 32 68, susann.leval@ltv.se.

Trä från stenåldern?

Under hösten har Stiftelsen Kulturmiljö-vård (KM) i samarbete med Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) gjort en arkeologisk slutundersökning av några mesolitiska stenåldersboplatser längs sträckningen av den nya riksväg 56 mellan Heby och Tärnsjö i nordvästra Uppland. Under våren 2015 kommer dessa utgrävningar att återupptas.

Boplatserna är cirka 7000-8000 år gamla, så kallade tempo rära boplatser under jägarstenåldern. En bedömning är att varje boplats brukats under vissa tider på året i ett par decennier.

Under utgrävningarna har arkeologerna hittat en mängd olika material. Dels slipade yxor i grönsten, bearbetad kvarts, importerad sydskandinavisk flinta, brända djurben och en del annat. Under slutet av vecka 46 grävde arkeologerna tre stycken mindre schakt i en våtmark. I det första skoptaget dök det upp ett flertal trästycken i varierande storlek

som bär spår av bearbetning. Att hitta bearbetat trä från mesolitikum tillhör inte vanligheterna! Åtminstone ett tiotal mindre trästycken verkar bära spår av att vara spetsade i båda ändar. En tolkning de arbetar med är att det rör sig om så kallade angelstickor för fiske.

Stenyxor

Under hösten har Stiftelsen Kulturmiljö-vård (KM) gjort arkeologiska undersök-ningar norr om Hallstahammar, längs det som skall bli en ny sträckning av väg 252 mot Surahammar. Det är tre boplatser från äldre stenålder och två torp som undersökts.

På en av boplatserna har arkeologerna samlat in drygt 4000 punktinmätta fynd och någonstans mellan 2000 och 4000 fynd i rutgrävda och sållade ytor. De allra flesta fynden är här, liksom på de båda andra boplatserna, avslag och avslags-rester av kvarts. De har också funnit 18 stenyxor, de flesta så kallade trindyxor utan skafthål. Det finns också några få slipstenar som använts för att skärpa upp eggarna på yxorna.

Vid undersökningen av torplämningarna har de hittat husgrunder och dessutom keramikskärvor, fönster- och flaskglas, knappar och hyskor samt diverse järn-föremål. Under det ena torpet upptäcktes rester av ytterligare en stenåldersboplats intill en husgrund. Den boplatsen ligger i kanten av vägarbetsområdet och berörs

1 NOTISER

NOTISER

bara till en del av vägbygget. Där har de hittat fina kvartsavslag och en liten trindyxa.

FRÅN MAKTENS KORRIDORER

Vattenverksamhetsutredning utan

kulturmiljö hänsyn

Nu har vattenverksamhetsutredningen, I vått och torrt (SOU 2014:35), lagt fram sitt slutbetänkande om nya vattenrätts-liga regler. Utredningen berör landets cirka 11.000 dammar, historiska såväl som nybyggda. Förslaget går ut på att dämningsrätten ska kunna omprövas, huvud sakligen för att tillgodose den allmänna miljövården, hälsovården eller främja fisket. Vid en omprövning svarar varje dammägare för sina rätte-gångskostnader. Kostnaden för en omprövning uppskattas till mellan tvåhundra tusen och en miljon kronor för en mindre anläggning. Då är kostnaden för eventuella åtgärder inte inräknande. Trots att konsekvenserna riskerar att slå undan benen för bevarandet av många av landets kulturhistoriska industri-anläggningar saknas kulturhistorisk expertis i utredningen. För tidigare delbetänkanden har Riksantikvarie-ämbetet inte ens varit remissinstans. Du kan själv ta del av slutbetänkandet här: www.regeringen.se/sb/d/18519/a/241583

PRIS OCH BERÖM

Hedersdiplom

Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening delar ut ett heders-diplom till personer som inom någon av hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som med annan lokal anknytning inom länet utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Hedersdiplom för 2014 har tilldelats Göte Harrström, Björksta Hembygdsför-ening med följande motivering: Göte Harrström är sedan många år

ordförande i Björksta hembygdsförening. Han engagerar sig i både stort och smått, teoretiskt och praktiskt. Björksta hembygdsförening har ingen hembygds-gård utan arbetar mycket med vård av kulturlandskapet i socknen.

Vården av Björksta Bronsåldersbygd med utemuseum och hällristningsplatser sköts av hembygdsföreningen. Skötseln har varit mycket tidskrävande men nu har Göte fått till stånd ett kontrakt med Länsstyrelsen som innebär att Björksta Hembygdsförening får ersättning för arbetet.

Föreningen röjer vid en rastplats vid Sagån, varje år i juli slåttras en äng och de genomför en årlig backsippsinven-tering. Inget av detta skulle fungera utan Götes outtröttliga engagemang.

Han har dessutom uppmärksammat att en av Björkstas unika ringarstenar har flyttats under 1900-talet. På ett fotografi från tidigt 1900-tal skymtas den aktuella stenen på den ursprungliga platsen. Stenen har senare flyttats till en plats närmare kyrkan. Stenen ska med hjälp av Läns styrelsen nu åter hamna på rätt plats.

Göte Harrströms engagemang och mångåriga verksamhet i Björksta hembygdsförening är i högsta grad en kultur gärning utöver det vanliga.

Hedersdiplom har också tilldelats Gunnar Larsson, Möklinta Hembygds-förening, med motiveringen: Under 2013 har Gunnar Larsson på eget förlag, samman ställt och tryckt boken ”Möklinta förr & nu”. På ett förtjänstfullt sätt kompletteras den av honom tidigare utgivna boken ”En bok om Möklinta socken”. Dessa böcker innehåller en lång rad intressanta kapitel om livet och utvecklingen i bygden och om hur förutsättningarna har föränd-rats. Mycket av det som skett i Möklinta, som Gunnar forskat fram och presen-terat, är även av stort intresse för boende i andra delar av Sverige. Gunnars mång-åriga verksamhet med att forska i arkiv på lokal- och riksnivå, sammanställa material och ge ut sina böcker, samman-lagt med allt övrigt arbete för hembygds-

föreningen, kan verkligen betraktas som en kulturgärning som går utöver det vanliga. Resultatet av detta kommer att för all framtid vara till gagn både för bygdens folk och för övriga med intresse för historia.

Verksamhetspris

Hembygdsförbundet delar även ut ett verksamhetspriset, vilket utgörs av ett diplom och en penningsumma om 3000 kronor. Priset tilldelas en hembygds-förning som har gjort en insats som bidrar till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i länet.

Verksamhetspriset 2014 tilldelas Sala Hembygds- och Fornminnesförening med motiveringen:

Under hösten 2013 genomfördes konstprojektet ÄGD på Väsby Kungs-gård i Sala. Projektet i sig var ett samarbete mellan olika aktörer, med stöd från Statens Kulturråd, Sveriges Hembygdsförbund, Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygds-förbund och Fornminnesförening. I projektet visades en konstutställning på Väsby Kungsgård under två veckor. Under den tiden fick alla skolelever i åk 8 och gymnasiets bild- och formelever visningar av konstutställningen. Eleverna fick också genomföra workshops med projektansvariga konstnärer, finansierat av Skapande skola medel. Ett resultat av elevernas arbete blev en konstutställning som visades i Sala under våren 2014.

NOTISER 2

NOTISER

UTSTÄLLNINGAR PÅ VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM

Västmanlands läns museum visar basut-ställningar och tillfälliga utställningar i museets utställningshallar på Karlsgatan 2. Ett omfattande arbete pågår från 2014 att successivt öppna nya basut-ställningar om Västmanlands historia. Arbetet genomförs i fyra etapper fram till november 2016. Den första delen om forntiden invigdes 24 maj 2014. Nästa del om medeltiden öppnar den 28 mars 2015. Utställningsprogrammet för 2015 enligt följande:

2015 – året ut.

Mimer – motorer och människor Utställningen berättar om Mimerverk-stadens historia, arbetet på fabriken och livet som ASEA-anställd.

2015 - tillsvidare.

När då var nu – forntidens folk och fä Möt forntiden i Västmanland! Utifrån några platser i länet lyfter vi människors liv och villkor under forntiden. I utställ-ningen möter du jägare från stenåldern, hällristare från bronsåldern och starka kvinnor från järnåldern.

16/10 2014 – 15/2.

Staged fashion – designed identities

Troligen har du hört talas om Yohio, Army of lovers, The Knife och Roger Pontare. Kanske är du inte lika familjär med Katarina de Bourg, Camilla Thulin, Bella Rune eller Sarah Mårskog? I utställningen möter vi formgivarna bakom kläderna till några av sveriges främsta artister och band. Utställningen innehåller 28 st scenkostymer samt text och bildmaterial som berättar om pro-cessen bakom tillblivelsen av plaggen. Producerad av Falkenbergs museum, designmuseum i Halland.

31/1 – 12/4. Staden du inte sett –

Västerås från ovan och lite från sidan

Flygfotoutställning om Västerås – förr och nu av Lennart Hyse.

7/3 – 3/5. Det ligger i tiden

Tiden är ett svårgripbart ämne som engagerar och som alla har en relation till. Att vänta är det många som har svårt för och minsta lilla försening ger upphov till irritation eller ängslan. Vi har en tendens att dra in framtiden i nuet och leva som om den redan vore här. Vi köper saker innan vi har råd med dem och äter innan vi blir hungriga. Vissa har mycket tid och andra har för lite. Vad händer när tid ses som bristvara, något som kan sparas och tas ut senare? Utställningen är skapad till sammans med ungdomar och unga vuxna. Syftet är att inspirera andra människor att stanna upp och tänka till om sitt förhållningssätt till tid och vad som är viktigt i livet. Producerad av Regionmuseet i Kristianstad.

28/3 – tillsvidare. När då var nu –

medeltidens makt och människor

Nästa del om den västmanländska his-torien. Nu berättar vi om människorna, järnet, städerna och den nya kristen-domen i medeltidens Västmanland.

2/5 – 6/9. Foton från Riddarhyttan

Bilder om arbete, fritid, butiker, kommunikationer och boende i efter-krigstidens och folkhemmets gruv-samhälle Riddarhyttan. Utställningen är producerad av Riddarhyttans hem-bygds- och intresseföreningen och Teatermaskinen i samarbete med Västmanlands läns museum.

20/5 – 6/9. ABC Bokstavslek

Upplev en lekfull och färgglad utställ-ning om och med bokstäver – i stort format! Klättra upp på bokstäverna, krama dem, sitt i dem och åk rutsch-kana utför dem. Läs rim, ramsor och andra texter på olika språk som löper från väggarna och slingrar sig över golvet. Tematiska barnboksbilder finns att kika på i anslutning till varje bok-stav. Undersök bokstävernas mysterium i litet format och bygg ihop dina egna ord! Från vår bokstavsscen kan du lyssna på ett författarbesök eller läsa högt ur din favoritbok för andra barn. Produ-

cerad av Tor Svae och Roger Josefsson i samarbete med Bonnier Carlsen Förlag.

23 maj – tillsvidare.

När då var nu – forntid del 2

På 1950-talet grävde arkeologer fram en båt på ett gravfält från järnåldern i Tuna, Badelunda. Båten har omkon-serverats och kommer nu tillbaka till länsmuseet. Den kommer att visas i den interaktiva och lekfulla utställningen om Västmanlands forntid.

13/6 – 6/9. Arvet

Arvet är en utställning där andra och tredje generationens sverigefinnar berättar om sig själva och sitt liv. Förr arbetade de flesta inom vården eller industrin. Idag kan man hitta sverige-finnar i alla möjliga sorters yrken, från operasångare till politiker. Vilket arv och vilka tankar har man fått med sig? Som komplement till Arvet kommer vi i länsmuseets utställningsyta Synpunkten visa en utställning där sverigefinska barn och unga får uttryckta sina be-rättelser och tankar i ord och bild. Ett samarbete mellan Västerås stad, Sverige-finländarnas arkiv och Västmanlands läns museum.

3 NOTISER

NYA BÖCKER

Kungsör 1900-1950

Händelser Glädjeämnen Svårigheter Författare: Bernt Andersson

300 sidor, illustrerad

Utgiven 2013

ISBN 978-91-637-4105-0

Under perioden 1900-1950 förändrades Kungsör från bonde samhälle till ett modernt industrisamhälle. Ny teknik, nya företag och nya yrken. En om-välvande tid med stark framtidstro. Många inno vatörer och idealister satte sin prägel på utvecklingen. De fem små socknarna Kungsör, Kung Karl, Torpa, Kungs Barkarö och Björkskog kämpade för att klara nya åtaganden och ny lag-stiftning. Med tiden blev det nödvändigt för de gamla socknarna att närma sig varandra. Det var grunden till det som skulle bilda dagens Kungsörs kommun. Ett av bokens ämnen är utbyggnaden av infra strukturen med vattenledningar och elektricitet. Industrins framväxt är ett annat tema med särskilt fokus på Bleckkärlsfabrikens ledare Arvid Hamrin. De sociala frågorna med barnen i förgrunden får särskild plats i boken. I avsnittet om krigsåren berörs bl.a. nazism och patriotism.

Rock pretty baby

Tonårsrevolten i 50-talets Sverige

Författare: Sten Berglind

192 sidor, rikt illustrerad

Utgiven 2014 av Bonnierfakta

www.bonnierfakta.se

ISBN 978-91-7424-389-5

Tonåring i 1950-talets Sverige. Hur var det? Hur gick det till? Var Du själv med? Här är biljetten tillbaka!

Författaren Sten Berglind skriver om den mytomspunna tid då tonåringen blev en faktor att räkna med i sam hället. Impulserna kom från Amerika, där nya idoler som Elvis, James Dean, Bill Haley och Marlon Brando redan hade tagit ett fast grepp om sin unga publik. Också i Sverige kom filmer och låtar

som direkt riktade sig till de unga. Så kom också transistorradion, den bärbara gramofonen, nylonstrumporna, tidningar som Bildjournalen och Min melodi, mopederna och raggarbilarna och nya idoler som Lill-Babs, Rock-Ragge, Little Gerhard och Tage Severin.

Diskoteken i Sverige

Branschen som försvann

Författare: Håkan Hjulström

168 sidor, illustrerad

Utgiven 2014 av Ekerlids förlag

ISBN 978-91-87391-42-2

Boken är en djupdykning i diskotekens historia i Sverige. Författaren beskriver diskotekens uppgång, storhetstid och fall. En riktig nostalgitripp, som beskri-ver diskotekens inredning, musiken, klädstilen, artisterna, disk jockeyerna och mycket annat. Fakta varvas med intressanta historier. Som en bakgrund till branschens utveckling i Sverige be-skrivs även diskoteken i omvärlden och den framväxande discokulturen. Boken är en hyllning till diskoteken i Sverige och är en av de allra första böcker som be-skriver denna bransch. Claes ”Clabbe” af Geijerstam har skrivit bokens förord.

Haveriet

Flygvapnet och kalla krigets offer

Författare: Ulf Eneroth

352 sidor, illustrationer i bokens mittdel

Utgiven 2014 av Albert Bonniers förlag

ISBN 978-91-0-013809-7

Den 26 oktober 1960 utplånade ett herrelöst Lansenplan ett hus i Vikbo utanför Köping.

Sju personer dog och livet förändra-des i en hel bygd. Havererade flygplan var ingen ovanlighet under kalla krigets dagar. Unga piloter flög Tunnan och Lansen i ständiga krigslik-nande övningar med riskfyllda lågflyg-ningar. De övade invasionsförsvar med en outtalad hotbild från öst. Under denna period hade Sverige världens fjärde största flygvapen.

Samtidigt hade Tunnan och Lansen ett förfärligt olycksfacit. Var tredje plan ha-vererade eller brann upp. Den svartaste perioden inträffade under Torsten Rapps tid som flygvapenchef 1960-1961, med ett sjuttiotal flyghaverier och fyrtio sex döda under femton månader. Bland dem fanns de sju dödade i Vikbo. De betrak-tades som offer för en beklaglig slump, något som ingen ifrågasatte på allvar förrän femtio år senare.

Livet på Viksäng

168 sidor, rikt illustrerad

Utgiven 2014 av Kulturföreningen Vi i Viksäng

ISBN 978-91-637-5202-5

Stadsdelen Viksäng i Västerås har under drygt 100 år genom gått stora föränd-ringar. Från ängsmark, via regements-tiden till dagens bostadsområde, som nu hunnit bli 50 år. Miljöerna har genom åren förändrats, liksom människornas sätt att leva och verka. Boken om livet i Viksäng berättar hur barnen och deras föräldrar växte upp med allt från boende, till lek och skola. Det beskrivs också hur företag och andra verksamheter har utvecklats genom åren. Det har hänt mycket på Viksäng efter att regementet började byggas i början av 1900-talet. När Kulturför eningen Vi i Viksäng började samla in material till denna bok märkte man snabbt hur många som hade just sitt eget minne av Viksäng. Många har varit med och bidragit till bokens innehåll.

NOTISER

NOTISER 4

Forntida djup

Köpingsboken 2014

256 sidor, rikt illustrerad

Utgiven 2014

www.kopingsboken.info

ISBN 978-91-977906-8-0

ISSN 1650-1918

I årets Köpingsbok, den femtonde i ord-ningen, berättas om Runnskär genom tiderna, om Karlsdal och den planerade villastaden i Kolsva. Om Dåvö säteris långa historia och om utvecklingen av Köpings lasarett. Visste ni att det finns 18 fornborgar i Köpings kommun? Och vad gömmer sig i de forntida gravfälten? Läs om Anna, som har världen som arbetsplats och om hur bordtennisen fick sitt högsäte i Köping. Läs om Monicas annorlunda uppdrag i England och mycket annat. Som vanligt ingår en årskrönika. Boken innehåller femton artiklar och är rikt illustrerad med nya eller tidigare opublicerade bilder. Köpings boken är ett fantastiskt lag-arbete av många olika författare. Redak-tionen tar också gärna emot tips och uppslag på artiklar samt fotografier från ”det gamla” Köping.

Fangen på Bogstad

Den unge, svenske grev Lewenhaupts

beretning i dagbøker og brev og den

historiske opptakten til 1814 da Norge

var en brikke i Napoleonkrigen.

Författare: Madeleine von Essen,

Bård Frydenlund, Else Espeland

224 sidor, rikt illustrerad

Utgiven 2013 av Messel forlag och

Bogstad gård

ISBN 978-82-7631-120-4

Den 10 juni 1808 vann Danmark-Norge ett av de avgörande slagen mot svenska trupper vid Prestebakke kirke. 360 svenskar blev tillfångtagna som krigs-fångar. En av dem var den unge greven Gustaf Lewenhaupt från Gädde holm. Han sändes till Bogstad gård och skulle vara i tjänst hos gods ägare Peder Anker. Som adelsman blev han behandlad som en gäst. Han fick åka med runt till

familjens vänner och till Ankers politiskt likasinnade och diskussionspartners. Om allt detta skrev han dagbok och brev. Gustaf Lewenhaupt var också en duktig tecknare och målare. Ett 50-tal teckningar finns bevarade från hans resor. Teckningarna blev kända så sent som 2009 och finns nu bevarade i Gädde-holmssamlingen i Västerås stadsarkiv. Materialet har bidragit till ny kunskap om det spännande året 1809 då Norge och Sverige var brickor i Napoleonkrigen. Händelserna var också en del av för-spelet som sedan ledde fram till det för Norge så viktiga historiska året 1814.

Lumpen

Från mönstring till muck

Författare: Anna Maria Forssberg och

Klas Kronberg (red.)

280 sidor, rikt illustrerad

Utgiven 2014 av bokförlaget Atlantis

ISBN 978-91-7353-687-5

ISSN 0349-1048

Värnplikten är fortfarande en erfarenhet som delas av över en miljon män och några kvinnor. Sedan 2010 är värn-plikten vilande i fredstid och minnena bleknar, men de många historierna om lumpen är en viktig del i berättelsen om hur Sverige blev det Sverige är idag. Utgångspunkten för denna bok är Armémuseums projekt ”Lumpen – identitet och materiella minnen”. Över 2.000 män och kvinnor har deltagit i undersökningen och hundratals människor har skickat in brev, dagböcker, fotografier och föremål. Personliga berättelser, rika på sinnesintryck, skänker liv åt denna unika skildring av värnplikten från inkallelse och mönst-ring till muck. Här finns starka minnen, positiva såväl som negativa: ångest över att tvingas bli soldat, ilska mot orätt-visor och inkompetenta befäl; men också minnen av stark vänskap och solidaritet, stolthet över att ha klarat av hårda prövningar och glädjen av att växa som människa.

Nya Lapphyttan

– medeltida bergsmanskunskap

rekonstruerad

Redaktör: Gert Magnussson

100 sidor, rikt illustrerad

Utgiven 2014 av Jernkontoret

Jernkontorets bergshistoriska utskott,

serie H 80

ISSN 1101-5284

Under perioden 1978-1983 genomfördes de arkeologiska utgrävningarna av Lapphyttan i Karbennings socken. Resultaten var sensationella då det visade sig att masugnsdrift förekom i Sverige redan på 1100-talet. Lapphyttan är idag den äldsta kända masugnen i Europa. Genom de arkeologiska undersökningarna blev det möjligt att följa de olika pro-cesstegen från malm till tackjärn fram till smidbart järn s.k. osmundar. Men kunskap om själva processen i den tidig-medeltida masugnen saknades. Genom rekonstruktionen ”Nya Lapphyttan” invid hembygdsgården i Norberg blev det möjligt att skapa ett besöksmål som samtidigt kunde fungera som en forsk-ningsanläggning för att studera medel-tida teknik. Sedan invigningen 1994 av ”Nya Lapphyttan” har tolv olika försök att framställa tackjärn i den rekonstru-erade masugnen genomförts. För första gången har allt arbete med järnförsöken sammanställts och publiceras nu samman-hållet i en skrift. Fokus ligger på de fem senaste järnförsöken som också är de bäst dokumenterade.

NOTISER

5 NOTISER

Industridokumentation

Hur och varför?

Redaktörer: Peter Du Rietz & Anna Lindgren

64 sidor, illustrerad

Utgiven 2014 av Jernkontoret

Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 47

ISBN 978-91-977783-6-7

ISSN 0347-4283

Boken syftar till att vara en metod- och inspirationsbok för dokumentation av moderna processindustrier. Vill Du doku mentera en industri eller en industriell verksamhet men är osäker på vilka positiva effekter en industrido-kumentation kan ge? Företräder du ett industriföretag och står inför ett beslut om ett eventuellt dokumentations-arbete? Kanske arbetar du i kulturarvs-sektorn eller är aktiv i föreningslivet? Industrin genomgår en snabb utveckling, vilket gör att industridokumentationer alltid är angelägna. Boken vill inspirera, ge goda råd och vara till hjälp i doku-mentationsarbetet.

Kärrbo

En liten socken i stora drag

Redaktörer: Gunnar Grant &

Elisabeth Westerdahl

256 sidor, illustrerad

Utgiven 2014 av Carlssons bokförlag

ISBN 978-91-7331-639-2

Kärrbo socken har en lång historia. Med sitt strategiska och vackra läge vid Mälarens strand, vid inloppet till Västerås, har den länge varit en uppskattad boplats. Redan under bronsåldern fanns en utbredd bebyggelse. Under 1700- talet verkade Johan Fredric Muncktell som präst i Kärrbo. Utdrag ur hans dagbok ger både detaljrika och spännande inblickar i socknens vardagsliv. Efter ett omfattande arbete med intervjuer och sökande i arkiv har tidigare okända fakta blivit synliga. Genom ett rikt bild- och textmaterial tecknas här Kärrbos historia, skildrad både i stora drag och genom enskilda människors liv. Läs om uppgång och fall på säterierna, om sjöfart, sjöliv och om att vara ung i

socknen på 1930-talet, den växande fri-tidshusbebyggelsen och dagens nischade jordbruk.

Jacob Siölin

en snäll förädlare av landets producter

Författare: Carin Thorsén

66 sidor, illustrerad

Utgiven 2014 av Västmanlands

kulturmiljöförening

Skriftserie nr 6

ISBN 978-91-980235-3-4

I nära hundra år var Köping centrum för en högklassig tillverkning av fanerade möbler, som fick uppskattning och av-sättning vida utanför Mälar dalen. Dess främste företrädare var schatullmakaren Jacob Siölin. Han signerade sina arbeten nästan undantagslöst och därför kan vi idag med säkerhet attribuera ett stort antal föremål till hans verkstad, något som annars är ovanligt för möbelsnickare i landsortsstäderna. Med en stor produk-tion av hög konstnärlig kvalitet har han blivit den mest kände möbelsnickaren utanför Stockholm. Boken ger en ingå-ende skildring av Siölins liv från lärgosse till mästare, om hans verksamhet i Köping och flytten till Kungsör. Vi får lära oss om hur virkesanskaffningen gick till, om ytbehandlingen, om avsätt-ningen av varor och om stämplingen. Slutligen redovisas produktionen utifrån ett antal huvudområden som bord, byråar, spelbord, skrivbord, schatull och skrin. Boken är mycket intresseväckande genom den breda, faktarika och person-liga berättelsen. Författaren beskriver Siölin som en skicklig yrkesman som hämtade sin förlagor från schatullmakare och ebenister i Stockholm. Sin egenart hade han i valet av träslag för faneringen. Med stort kunnande och konstnärlighet använde han sig av de svenska träslagen alm, alrot, plommon och körsbär. Alroten blev hans signum och han har därför fått epitetet Alrotsmäsaren.

Trädgårdsguide Bergslagen

Produktion: Walborg bokförlag

Ett samarbete mellan länsstyrelserna i

Gävleborg, Örebro, Värmland, Västmanland,

Uppsala samt Dalarna, 2014.

168 sidor, rikt illustrerad

ISBN 978-91-978318-4-0

Följ med på en resa till Bergslagen, känt för sina gruvor och bruksmiljöer, vattendrag och vidsträckta skogar. Men här finns också många sevärda träd-gårdar, infattade likt ädla stenar i bitvis kärva omgivningar. Några av dem är välkända, andra förtjänar att upptäckas av en bredare skara. Alla berättar de om trädgårdskonstens historia och utveckling, om vad en trädgård kan vara och hur den kan se ut idag. Ett besök i Bergslagens trädgårdar bjuder på inspiration och kunskap från såväl barockträdgårdar som de senaste inom trädgårdsdesign.

Bokens format är 13x19cm, i mjuk-pärm och med en gummisnodd. Omsla-get pryds av äldre akvarell illustrationer.

NOTISER

NOTISER 6

POSTADRESS: Tidskriften Spaning,

Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.

BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.

REDAKTÖRER:

Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 021-39 32 88. E -post ann.osterberg@ltv.se

Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

E-post carl-magnus.gagge@ltv.se

ÖVRIG REDAKTION:

Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent.

Krister Ström, f.d. länsmuseichef vid Västmanlands läns museum.

Ulla Bergquist, antikvarie/arkeolog Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Stefan Elgh, stiftelsechef, Stiftelsen Kulturmiljövård .

Anna Bratås, antikvarie/museipedagog, Västmanlands läns museum.

HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN:

Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

ANSVARIG UTGIVARE:

Carl-Magnus Gagge, telefon 021-39 32 71. E -post carl-magnus.gagge@ltv.se.

MEDVERKANDE SKRIBENTER

Utöver redaktionen medverkar:

Jenny Holm, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård.

Fredrik Hallgren, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård.

Anna-Lena Hallgren, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård.

Annelie Sundkvist, arkeolog, SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis)

Barbro Johansson, antikvarie, Västmanlands läns museum.

Louise Evanni, arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt Uppsala.

Svante Forenius, arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt Uppsala

Ebba Phillips, konservator, Studio Västsvensk Konservering.

Ellinor Sabel, arkeolog/kulturarvspedagog, Stiftelsen Kulturmiljövård.

Anders Geidemark, fotograf.

FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum.

LAYOUT OCH REDIGERING: Heart Communication AB.

KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.

ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.

DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men

sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.

TRYCK: Edita Bobergs AB

UPPLAGA: 5 000 exemplar

UTGIVNING: 1–2 ggr per år

ISSN: 1651-2774

MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej. För signerade artiklar ansvarar författarna.

7 REDAKTIONSRUTA

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING www.hembygd.se/vastmanland

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett-två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Bengt Wallén. Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 021-39 32 88 Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM www.vastmanlandslansmuseum.se

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2 i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder, vård- och registreringslokaler.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds- föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museumKarlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 021-39 32 22E-post: lansmuseet@ltv.seUtställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdag-onsdag, fredag kl 10-17, torsdag kl 10-20, lördag-söndag kl 12-16. Samma tider på entrétorget och museibutiken med viss begräns- ning av öppettider i kaféet.Faktarum och arkiv helgfri tisdag-fredag kl 10-16.

WestmannaArvetBesöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-39 32 22. Fax 0220-247 51.

Berätta för oss

Hör gärna av dig till redaktionen

med insändare och åsikter om

tidningen. Skicka gärna in material

eller uppslag som du tycker vi borde

ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning,

Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller

e-posta till spaning@ltv.se

TEMA FORNTID

Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås