Små båtyxor och äkta miniatyrer under mellanneolitikum i Svealand

Forskningen har diskuterat miniatyrbåtyxor alltsedan 1950-talet. Olika tolkningsmodeller harföreslagits, och det är framför allt storleken somhar tilldragit sig uppmärksamhet – den lilla yxani relation till den fullstora yxan. Av den anlednin-gen har man ofta satt miniatyrbåtyxan i sambandmed barn (Malmer 1962; 1975; Karsten 1994).Föremålsgruppen har definierats på olika grun-der där den mest generella är Mats P. Malmers de-finition: »Med stridsyxor i miniatyr menas så-dana som är kortare än 15 cm» (1975, s.100). Ensammanställning och ingående analys av minia-tyrbåtyxorna saknas. Gruppen har inte separat-undersökts i någon större omfattning vad gäller

form och funktion (se dock förslag hos Chris-tiansson 1953; 1956). Det finns därför anledningatt sammanställa tidigare forskning, se närmarepå vad som faktiskt utmärker yxorna och se överdefinitionen. Här kommer jag att analysera minia-tyrbåtyxan som en egen föremålstyp med avsik-ten att bättre förstå gruppens uppkomst och be-tydelse under slutet av mellanneolitikum B i Svea-land. På sammanställningen följer ett appendixsom förtecknar de undersökta miniatyrbåtyxor-na med relevanta mått samt litteraturhänvisningoch kommentarer.

Fornvännen 107 (2012)

Små båtyxor och äkta miniatyrer undermellanneolitikum i Svealand

AvKimvonHackwitz

Hackwitz, K. von, 2012. Små båtyxor och äkta miniatyrer under mellanneolitikumi Svealand. (Small Boat Axes and True Miniatures in Middle Neolithic Svealand).Fornvännen 107. Stockholm.

Boat axes are one of the main object categories defining the Battle Axe Culture inSweden (2800–2100 cal BC). Scholars interpret the axes as purely symbolicalobjects. During the later part of the period, miniatures occur. Their role has beenmuch discussed. The axes have been interpreted as associated with children's gravesor related to deposition sites in the landscape and ascribed symbolism. Yet, littleresearch has been devoted to understanding the first appearance of the miniatureboat axes and relating them to other changes in the material culture towards theend of the Middle Neolithic B.

This study aims to review previous research into the miniature boat axes and todiscuss their role in Middle Neolithic society. The discussion includes a survey of theaxes and an analysis of their physical qualities in order to give the group a stringentand practical definition.

The results suggest that boat axes of miniature size should be seen as a distinctpart of Middle Neolithic B material culture. They differ from the full-sized axes interms of shape, frequency and function.

Kim vonHackwitz, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet,SE–751 [email protected]

Art. Hackwitz 1-15:Layout 1 12-02-21 11.21 Sida 1

Miniatyrbåtyxan i tidigare forskningHans Christiansson (1953; 1956) utförde den hit-tills mest ingående analysen av miniatyrbåtyxoroch är även den som har diskuterat yxornas ut-seende mera detaljerat än enbart till längden.Han undersökte inte bara de svenska yxorna, utanäven yxor från Finland, Norge och Danmark,jämförde med gravfynd från Balanova vid Volgasamt diskuterade tyskt inflytande. Christianssonmenade att det syns två trender i förekomsten avminiatyrbåtyxor. En tidig typ påträffas framförallt i Finland och Norge. Dessa yxor har marke-rad skuldra men varken nackknopp eller tydligholk. En sen typ uppträder i Sverige, Norge, Nord-tyskland samt Danmark där yxorna har smärtalångsidor, mer eller mindre markerad holk samtibland en markerad nackknopp (Christiansson1953, s. 879–882). I Sverige visar tidigare forsk-ning att miniatyrerna förekommer både i gravar(främst i Svealand) och i våtmarksdepåer (främstSkåne; von Hackwitz & Lindström 2004). Majo-riteten av miniatyrbåtyxorna har påträffats iSvealand (Malmer 1975, s. 100).

Den mest spridda tolkningen av yxornas be-tydelse är att de deponerats i barngravar (Malmer1962, s. 665; 1975, s. 101). Att små föremål hör tillunga individer bekräftas av fynd från gravfältetvid Balanova. Bland gravfynden fanns sju minia-tyrbåtyxor tillverkade i lera vilka låg i barngravar.Gravarna innehöll även andra föremål i miniatyr-utförande, och då skeletten var placerade i lig-gande hocker på högra sidan kan man förmodaatt barnen var pojkar (Christiansson 1956, s. 186).Även på Borgebygravfältet i Skåne har miniaty-rer påträffats i barngravar. Gravfältet omfattademinst 17 gravar där alla de döda var under 20 år.Gravföremålen var framför allt små bärnstens-yxor och bärnstensklubbor. I en av gravarna på-träffades över 40 sådana miniatyrer. De innehölläven föremål i fullstorlek: yxor och flintspån(Runcis 2002). Utifrån sina undersökningar avdepåföremål från Skåne menade Per Karsten(1994) att miniatyrer av båtyxor inte förekom-mer i gravar i området utan i våtmarksdepåer. Avdetta drog han slutsatsen att eftersom miniatyr-båtyxor kopplas till barngravar i andra områdenborde miniatyrerna i Skåne vara offrade av ellertill barn eller unga personer. Karsten (1994, s.73–74) använde Malmers definition för minia-

tyrer i sin sortering av föremålen, d.v.s. båtyxorsom är kortare än 15 cm.

En annan tolkning av miniatyrbåtyxorna äratt de hör samman med uppkomsten av brand-gravskicket då de ofta påträffas just i brandpå-verkade gravkontexter (Christiansson 1953, s. 74).Christiansson menade att eftersom miniatyrbåt-yxor förekommer i gravar med vuxna individersamt att barn även begrovs med fullstora föremålbör miniatyrerna inte kopplas till barn. Snararesätter han dem i samband med en förändring iideologin som hörde ihop med brandgravskicket,på samma vis som under yngre bronsåldern närminiatyrer blev vanliga i gravsammanhang (Chris-tiansson 1953, s. 73–74). Christiansson (1953, s.76–77) pekar på en brandgrav i Nordtyskland dären miniatyrbåtyxa påträffats med brända ben i enurna samt på en brandgrav i Norge där en minia-tyrbåtyxa fanns med bland gravföremålen. Flerabåtyxegravar i Svealand har innehållit brand-påverkade föremål, sot eller annat som indikeraratt eld ingått i begravningsförfarandet (von Hack-witz 2009, s. 56). Exempelvis innehöll dödshusetvid Gläntan i Turinge, Södermanland, brända benfrån flera individer lagda i olika gropar. Blandföremålen finns en miniatyrbåtyxa som låg i enbrandgrop i husets sydvästra hörn. Här fannsäven lite keramik samt en bränd benbit. Efter-som dödshuset innehöll flera individer har yxan idet här fallet uppfattas som en »kollektiv amu-lett» snarare än en enskild individs personligastatusföremål (von Hackwitz & Lindström 2004,s. 24). Yxans egg var i likhet med andra yxorsvänd mot söder vilket tolkats som om det skyddamuletten gav var riktat åt samma håll (Lind-ström 2006, s. 84–86).

Utifrån fyndplatsernas lägen i landskapet harjag satt miniatyrbåtyxorna i samband med båtyxe-gravar (von Hackwitz 2009, s. 116–117, 131–134).Undersökningen baserar sig på förekomsten avminiatyrbåtyxor kring Hjälmaren i relation tillden dåtida topografin. Jag fann att yxorna van-ligtvis påträffats nära det som kan tolkas somdåtida kommunikationsleder, d.v.s. åsar och vat-tendrag. Framför allt var det gravar som placera-des i dessa lägen under den aktuella perioden,medan depåer och boplatser dras till andra topo-grafiska lägen. Därtill finns flera förmodade gra-var som innehåller miniatyrbåtyxor, t.ex. graven

2 Kim von Hackwitz



i Hyltinge och dödshuset i Turinge, vilket stödjerhypotesen.

Miniatyrbåtyxor ses ofta i kontrast till de full-stora yxorna. Den fullstora båtyxan har diskute-rats i många publikationer där olika tolkningarframförts: statusladdad efterbildning av metall-yxor (Malmer 1962; 1975), manlig krigarstatus-symbol (Sherratt 1987; Kristiansen 1999), status-objekt för en elit (Olausson 2000). Den senastetolkningen är att de fungerade som gåva inom ettetablerat prestigenätverk (Edenmo 2008). Gemen-samt för tolkningarna är att båtyxan beskrivssom ett ceremoniellt eller statusladdat föremålutan någon praktisk funktion. Vidare har yxornatypologiserats och placerats i kronologisk ordningav flera forskare (Åberg 1917; Forssander 1933;Oldeberg 1952; Malmer 1962, 1975; Tilley 1982;Edenmo 2008). Bland alla dessa olika typer ingåribland miniatyrer: dels uppdelade i egna grup-per, dels sedda som miniatyrversioner inom grup-per av fullstora yxor. Men oftast är definitioner-na svävande. Christiansson (1953, s. 70) formu-lerade dock en detaljerad definition av miniatyr-båtyxorna. Hans miniatyrbåtyxa är ca 2/3 så långsom den fullstora yxan. Då fullängden beräknastill 18–19 cm är en miniatyrbåtyxa därmed enligtChristiansson högst 12–13 cm lång, alltså någracentimeter kortare än enligt Malmer. Vidare an-såg Christiansson att alla miniatyrbåtyxorna hörtill J-E. Forssanders grupper Bf 13–16, som ärsena typer. De liknar den senneolitiska skafthåls-yxan men har fortfarande båtyxans typiska formoch markerade koniska skafthål (Christiansson1953,s . 73; jfr Forssander 1933, Taf. 1–2). Chris-tiansson (1956, s. 186) noterade även att minia-tyrerna kan ha haft en praktisk användning, al-ternativt en symbolisk-praktisk, då flera uppvi-sar bultmärken på nacken.

Christianssons observation av bultmärkenahar dock inte formaliserats genom en undersök-ning och hans fysiska beskrivningar av miniatyr-båtyxan ignorerades av Malmer i JungneolithischeStudien (1962). Där definieras tio typer av båtyxorvilka placeras i ett kronologiskt schema efterform och typ av skafthålsborrning. Bland de se-nare av dessa typer förekommer miniatyrer (<15cm långa; Malmer 1975, s. 100). Enligt Malmerutgör miniatyrerna 9,3% av alla båtyxor i Mälar-dalen, vilket också är området där de är vanligast.

Malmers definition är operationell, med syftetatt hantera och sortera ett större material. Den ärdock problematisk att applicera med hänsyn tillde olika typerna av båtyxor. T.ex. är båtyxor avMalmers typ E:1 ofta 20–30 cm långa, medan typE:2 är betydligt kortare och ligger runt 15 cm, oftaunder. Typen E:2 har störst utbredning i Mälar-dalen. Malmer (1962, Tab. 74) placerade nästanalla Mälardalens miniatyrer just i typ E:2, ochområdet blev därmed automatiskt ett centrumbåde för typ E:2 och för miniatyrer. Flera av deyxor som Malmer klassificerade som miniatyrerhar i själva verket den fullstora båtyxans breddoch design men är korta. Ett exempel är den yxasom påträffades i grav 3 vid Lilla Ramsjö i Upp-land (SHM 18952:3). Yxan är till formen typiskE:2 och mäter 12,6 cm. Fastän kort så skiljer sigyxan utseendemässigt från de miniatyrer somChristiansson refererar till i sina artiklar (jfr båt-yxorna fig. 2).

Roger Edenmo menar att »En genomgång avbåtyxornas längder visar att inte under någonperiod finns brott i längdintervaller som skullegöra det motiverat att tala om en speciell kate-gori av miniatyrbåtyxor» (2008, s. 184, not 31).Tabellen som noten hänvisar till visar dock attdet finns yxor under den senare delen av mellan-neolitikum B som faktiskt är mycket korta, under10 cm och ner till ca 7 cm, oavsett om de kan sägasutgöra en egen grupp eller inte (Edenmo 2008, s.184, fig. 5.28). I och med en tidigare undersök-ning (von Hackwitz & Lindström 2004, s. 25) avbåtyxors utseende och fyndkontexter blir detäven tydligt att det finns en grupp som formmäs-sigt utmärker sig i materialet i likhet med Chris-tianssons observationer. Dessa yxor är ofta väl-digt korta, ca 10 cm, slankare i formen, saknarofta nackknopp samt en väl utformad holk ochhar även ofta en mindre skafthålsdiameter än defullstora yxorna, runt 0,5–1 cm. Detta kan jäm-föras med de övriga båtyxorna som har ett skaft-hål på ca 2 cm. Miniatyrerna har därför inte baravarit mindre, utan även deras skaft har varit små,åtminstone smalare. Det ska emellertid påpekasatt underlaget för den undersökningen utgjordesav endast ett fåtal miniatyryxor. Det finns därföranledning att undersöka ett större material föratt analysera yxornas form. Innan dess ska docksjälva begreppet miniatyrbåtyxa redas ut.

3Små båtyxor och äkta miniatyrer …



Miniatyrer i SvealandMiniatyrbåtyxor förekommer inom båtyxekul-turens hela utbredningsområde med en domi-nans i Svealand, framför allt i Södermanland ochUppland (Christiansson 1953, s. 72) Av den an-ledningen valde jag att fokusera på det områdetför en närmare undersökning av yxornas fysiskaegenskaper och fyndkontexter. Yxorna finns iHistoriska Museet (SHM) och Museum Gusta-vianum (UMF). Materialet består av 33 minia-tyrbåtyxor från Närke, Södermanland, Upplandoch Västmanland.

Ett fynd tyder på att miniatyrbåtyxorna hartillverkats av normalstora båtyxor som gått sön-der. SHM 17130:7 från Ärlunda i Södermanlandär ett förarbete till en miniatyrbåtyxa (appendixnr 18). I nacken syns fortfarande rester efter ettstörre skafthål där den fullstora yxan gått av.Yxan har fått ett nytt skafthål och dessutom en nyholk vilket betyder att man inte bara borrade ettnytt hål utan krympte hela yxan för att kunnaskapaholken.Dethärgerminiatyrbåtyxornaytter-ligare en dimension, fastän detta enda fynd juinte kan ses som ett bevis på att samtliga minia-tyrbåtyxor skulle ha tillverkats av större båtyxorsom gått sönder.

Pärlor, korta båtyxor och äkta miniatyrerEn miniatyr är en förminskad avbildning av ettföremål. Arkeologiskt förekommer miniatyrervanligtvis i två sammanhang, som leksaker ellersom ett föremål med relationer till gudavärlden.Den vanligaste tolkningen är den senare, d.v.s.att de är symboliskt laddade föremål. Tolkningenbygger bl.a. på järnåldersfynd där miniatyrer kanreferera till fornnordiska gudars ägodelar, t.ex.Odens spjut. Ett miniatyrspjut kopplas därförgärna till Oden (t.ex. Näsman 1973). Meningenmed en miniatyr är alltså inte att den ska repre-sentera sin förebild, t.ex. ett normalstort spjut,utan här tillkommer ett värde av skydd och ri-tuella kopplingar till Oden. Det leder i sin turvidare till en större bild av den fornnordiska trondär värderingar och meningar tillskrivs minia-tyren. Betydelsen blir en helt annan än den hosföremålet som miniatyren avbildar (jfr Bailey2005, s. 42). Sådana religiösa tolkningar är emel-lertid svårt att presentera för de mellanneolitiskaminiatyrbåtyxorna där det, p.g.a. ett mera spar-samt arkeologiskt material och total frånvaro avskriftliga källor, saknas referenser som föremåletkan kopplas till. Den enda referenspunkt somegentligen existerar är den fullstora, rituella ellerstatusladdade, båtyxan.

4 Kim von Hackwitz


Fig. 1. Båtyxeformad bärnstens-pärla från Öland bredvid enfilmburk. Längd 4,3 cm.—A small amber bead in theshape of a boat axe, next to afilm can. The bead was found onÖland and measures 4,3 cm.Foto: K.v.H.


Flera föremålsgrupper från neolitikum be-nämns miniatyrer fastän de sinsemellan är väl-digt olika och troligtvis även hade olika bety-delser och användningsområden. Små dubbeleg-gade yxor och klubbor har påträffats, bl.a. iLogårdens gånggrift i Karleby, Västergötland; påbarngravfältet vid Borgeby i Flädie, Skåne (Run-cis 2002) samt på lokaler i Svealand, t.ex. vidÖveråda i Trosa-Vagnhärad, Södermanland (Wys-zomirska 1984). Dessa miniatyrer är ofta baranågra cm stora, tillverkade i lera eller bärnstenoch kan hellre betecknas bärnstensamuletter ellerpärlor. Utifrån placeringen i gravarna tolkar JanisRuncis (2002, s. 83–94) det som att dessa pärlorhade en magisk skyddande funktion samt att debars runt halsen, nära kroppen. Mig veterligenfinns det endast en svensk bärnstenspärla somhar formen av en båtyxa (fig. 1). Den är fintutformad med tydlig holk och nackknopp ochmäter 4,3 cm. Till formen är den av yngre typ.Den hittades vid Svartvik på Öland under plöj-ning på 30-talet och har i modern tid gått av mittöver skafthålet (Papmehl-Dufay 2006, s. 84).Den är ensam i sitt slag, och både materialmäs-sigt och storleksmässigt skiljer den sig från minia-tyrbåtyxorna. Detta gäller även för övriga yxfor-made pärlor. Dels är de tillverkade i ett annat

material än det avbildade föremålet (bärnsteneller lera), dels också väldigt mycket mindre.

Miniatyrbåtyxorna är däremot tillverkade iolika typer av bergart, precis som de fullstora båt-yxorna. Om man ser till måtten i appendix blirdet även tydligt att miniatyrerna ofta är betydligtkortare än 15 cm, inte sällan under 10 cm. Medel-längden på de 30 yxor som ingår i undersökning-en är exakt 10 cm. Det framgår även att de ärslankare i formen än normalstora yxor, särskiltjämfört med den kortare typen E:2 som diskute-rades ovan och som ofta misstas för en miniatyr.Medelbredden på miniatyrbåtyxorna är bara 3,5cm och skafthålets medeldiameter 0,8-1,0 cm.Miniatyrbåtyxan i fig. 2–4 är 9,8 cm lång och haren skafthålsdiameter på 0,6–0,9 cm. Den fullsto-ra yxan intill i fig. 2–3 tillhör typ E:2 och är 13 cmlång, med en skafthålsdiameter på 2,1–2,3 cm.Som synes är den dessutom nästan dubbelt såbred som miniatyren. Miniatyrbåtyxorna skiljersig med andra ord tydligt i fråga om bredd ochskaftning från de fullstora båtyxorna. Dennagrupp kan kallas för äkta miniatyrer i motsats tillkorta båtyxor och pärlor. Miniatyrbåtyxorna ärofta enkelt utförda och saknar utmärkande drag(jfr Christiansson 1953, s. 73), något som är ettallmänt drag hos miniatyrer (Bailey 2005, s. 32).



Fig. 2. Olika slags båtyxor från Uppland.Uppifrån: 1. Fullstor tidig båtyxa medmarkerande skuldror, ULM 3903. Längd20,5 cm, skafthålsdiameter 1,6–1,9 cm. 2.Fullstor båtyxa av sen typ, E:2, UML4048. Längd 13,6 cm, skafthålsdiameter2,1–2,3 cm. 3. Miniatyrbåtyxa, UML5504. Längd 9,8 cm, skafthålsdiameter0,6–0,9 cm (jfr fig. 3).Foto: Michel Guinard.—Three boat axes from Uppland. Fromthe top: 1. Full-size early boat axe withmarked shoulders. 2. Full-size late boataxe, type E:2. 3. Miniature boat axe (cf.fig. 3).


De skiljer sig även i detta avseende tydligt från deväl utformade sena båtyxorna av typ E:2.

Vi kan alltså särskilja tre grupper. 1) Ler- ochbärnstenspärlor formade som olika typer av strids-yxor och klubbor, 2) korta båtyxor av framför allttyp E:2, vilka av Malmer kategoriserades somminiatyrer baserat enbart på längden, samt 3) äktaminiatyrbåtyxor. Dessa tre kategorier hade olikabetydelser där pärlorna, som ofta påträffas i grav-sammanhang nära kroppen, kan ha haft en magisk,beskyddande funktion (Runcis 2002) medan kor-ta E:2-båtyxor hade samma betydelse som allaandra fullstora båtyxor, d.v.s. ett statusföremålkopplat till sociala nätverk (Edenmo 2008). Låtoss nu undersöka miniatyrbåtyxornas funktion.

Fyndkontexter och funktionFem av Svealands miniatyrbåtyxor har påträffatsi gravar (appendix nr 8, 11, 16, 28 och 31). I dessagravar förekommer både flintyxor och grönstens-yxor, med och utan hålegg, keramik samt i ett fallen normalstor båtyxa. I tre gravar förekommeren inslipning eller ränna på de håleggade flintyx-ornas översidor som kan ses som avvikande. In-slipningen är grund, någon cm bred, ca 0,5 cmdjup, och stannar några centimeter innan hål-eggens inslipning tar vid (se appendix samt Chris-

tiansson 1956, s. 191, fig. 7). Christiansson före-slog att yxorna med ränna fungerat som hyveleg-gar med en annorlunda skaftningsteknik, där rän-nan gjorts för att hålla fast en styrande kil. Hanmenade att sådana yxor/hyveleggar var vanliga iSödermanland (1956, s. 188–192). Frågan är då omen sådan hyvel och miniatyrbåtyxorna tillsam-mans kunde utgöra en redskapsuppsättning förnågot gemensamt ändamål? Yxvarianten har enparallell i Estland (Christiansson 1956, s. 193, fig.8). Miniatyrbåtyxorna finns varken från offer-depåer eller från boplatsfynd, utan resterande 28exemplar är lösfynd. Slutsatsen måste därför bliatt miniatyrbåtyxor framför allt deponerades somgravföremål i Svealand. Här skulle emellertid envidare studie som inkluderar en landskapsanalysav de övriga fyndplatserna, liknande den jag harutförts för Hjälmarenområdet (von Hackwitz2009), ge en tydligare bild. Sammanfaller lägenaför miniatyrbåtyxors fyndplatser med lägen förkända gravar i Svealand?

Som sagt är miniatyrbåtyxorna tillverkade iolika typer av bergart. De som jag har registrerati denna undersökning är grönsten, diabas, glim-mer och skiffer. Eftersom dessa bergarter har heltolika egenskaper, där t.ex. glimmer är lättspaltadmedan diabas är ett hårt och motståndskraftigt

6 Kim von Hackwitz


Fig. 3. Som fig. 2. Observera att yxan i mitten, en sen typ E:2, har några svaga märken på nacken. Foto: MichelGuinard. !Same as in fig. 2. Note that the axe in the middle, a late type E:2, has faint impact marks on the butt.


material, verkar det som om stenens egenskaperinte alls var avgörande vid tillverkningen. Vidareskiljer sig miniatyrerna sinsemellan i utformning-en: vissa är mycket enkla, saknar nackknopp ochhar en svagt markerad holk, medan andra är fintutformade med tydlig holk och fint snidad nack-knopp. Det finns dock en egenskap som sam-manhåller miniatyrbåtyxorna och skiljer dem frånde fullstora båtyxorna – bultmärkena på nacken,som Christiansson noterade.

Efter en genomgång av Svealands miniatyr-båtyxor kan jag bekräfta Christianssons intryck.21 av dem uppvisar bultspår på nacken, endast enär helt utan bultmärken, medan elva fall inte gåratt avgöra då de består av eggdelar, är för vittradeeller har andra skador på nacken. Märkena haruppkommit efter det att miniatyryxorna har sli-pats (fig. 3–4). Märkena tycks alltså inte ha upp-stått vid tillverkningen utan i samband medanvändning. Det ska dock påpekas att fastän detinte är lika vanligt så förekommer bultmärkenäven på fullstora båtyxor. Exempel är UMF 3865,Nysätra sn, Uppland och UMF 4048, även denfrån Uppland (fig. 3). Man kan alltså förmoda atti de fall där båtyxor faktiskt hade en praktiskfunktion i något sammanhang, så använde mannacken. Frågan är om vi faktiskt ska vända påbåtyxan så att nacken pekar framåt och eggenpekar bakåt, som på våra nutida hammare? Vi vetju faktiskt inte vad som var fram och bak. Ävensenneolitiska skafthålsyxor uppvisar bultmärkenpå nacken. På dem är märkena vanligare, vilketstämmer med att de senneolitiska skafthålsyxor-na troligen var bruksyxor.

Resultatet tyder följaktligen på Christians-son hade rätt i att miniatyrbåtyxorna inte till-verkades enbart som gravgåvor, utan även hadeen allmän praktisk funktion kopplad till någonform av bultning med nackdelen. Detta skiljerdem från de fullstora båtyxorna som övervä-gande kan tolkas som symboliska. Men hur upp-stod egentligen märkena?

Om man jämför hur pass bultade de 21 minia-tyrbåtyxornas nackar är så syns en variation. Vissayxor, som den från Hyltingegraven, har ytterstsvaga märken på en i övrigt fint arbetad nack-knopp. Andra, som den från i dödshuset i Turinge,har mycket tydliga märken på en plan nacke. Där-emellan finns olika grader men vanligast är att

bultmärkena är tydliga på en plan nacke som sak-nar nackknopp. Om dessa yxor har haft en nack-knopp från början kan man bara spekulera i. Hursom helst kan vi nog anta att när märkena tillfo-gades yxan så gavs de några få åt gången vilkethar resulterat i att olika yxor har olika mångamärken. Bultningen har sin tur omformat nack-en med tiden beroende på hur många gånger denhar använts. Av den orsaken har de troligtvis inteanvänts som knackstenar eller liknande t.ex. ikombination med den ovan beskrivna hyveln,där alla märken skulle ha uppkommit vid ett ochsamma tillfälle. Närmare ligger i stället att sökaen förklaring i någon rituell form av knackningeller bultning som utfördes vid speciella och upp-repade tillfällen, där slagen var några få vid varjetillfälle. Vad man bultade på är svårt att avgöra.Experimentella försök med att bulta på olika ty-per av material skulle troligtvis inte ge några led-trådar: dels därför att miniatyrbåtyxorna är till-verkade i olika bergarter, dels då det förmodligenhar legat ett stenstäd under de föremål men harbultat på, och nacken har stött i stenen ibland. Avden anledningen borde liknande märken upp-komma av olika handlingar. Därtill verkar detinte finnas några spår kvar på yxorna som skulle



Fig. 4. Nacken på en miniatyrbåtyxa, UML 5504.Bultmärkena skadar den slipade ytan. Foto: MichelGuinard. —The butt of a miniature boat axe. Notethat the impact marks post-date the polished surface.


kunna analyseras. Detta beror troligtvis på att deallra flesta är lösfynd och har hanterats därefter;utan handskar, med tvättning o.s.v. Jag har dockundersökt miniatyryxorna i Museum Gustavia-num med mikroskop, men de rester av färg, limm.m. som observerades har med största sanno-likhet hamnat på yxorna i modern tid.

Det finns emellertid några tänkbara scenarierför miniatyrbåtyxornas användningsområden.1. Malmkrossning. Malmer menade att båtyxe-

kulturens uppkomst hör ihop med metallensintroduktion. Den europeiska motsvarighe-ten till den äldre båtyxekeramiken, snörkera-miken, har satts i samband med metalltill-verkning där den tolkas som deglar efter attkopparslagg har påträffats i kärlen (Guerra-Doce 2006, s. 252). Möjligtvis kan miniatyr-båtyxorna ha använts i metalltillverkning.Under bronsåldern krossade man malm medhjälpavstenklubbormedskafthålsrännor(Jan-zon 1984, s. 19–22). Märkena på dessa har lik-heter med märkena på miniatyrbåtyxor. Häruppstår dock problem med materialet i minia-tyrbåtyxorna. Hur lämpligt är det att använ-da en liten yxa av glimmer för att krossa me-tallmalm? Därtill finns det inga båtyxekärlmed spår efter metall i Sverige. Förmodligenimporterades koppar vid den här tidpunktenvarpå inhemsk metalltillverkning kom igångunder bronsåldern.

2. Musik. Märkena kan komma sig av att yxor-na användes för att ge upphov till ljud genomatt slå på något liknande en s.k. klangsten isamband med särskilda händelser. Klangste-nar dateras allmänt till bronsåldern. Minia-tyrbåtyxorna kan därför inte ha använts föratt frambringa ljud på just dessa stenar, menkan däremot ha nyttjats i likande syfte. Kan-ske ser vi här en del av föregångaren till brons-ålderns klangstenar. Till skillnad från den se-nare perioden ser vi i så fall redskapet manslog med framför själva »trumman» i det ar-keologiska materialet. Klangstenar har endragning till färdvägar på land och vatten(Hultman 2007). Det är även där båtyxe-gravarna påträffas, d.v.s. lämningar efter ri-tuella händelser i vilka dessa ljud kan ha varitdelaktiga. Utan själva »trummorna» är ensådan hypotes svår att testa.

3. Malning. Man kan ha använt miniatyrbåt-yxorna som malstenar för att t.ex. mala mine-raler, framställa färgämnen eller för att krossaoch mala ben som leran sedan magrats medinför tillverkningen av båtyxekeramik. Att ma-la ett föremål (gammal krukskärva, ben m.m.)och låta det ingå i uppbyggnaden av en nykruka innebär en återuppståndelse. Av denanledningen ingår krukmakeri ofta i cere-monier kring övergångsfaser som bröllop, fö-delse och död (Barley 1995, s. 152; Larsson2009, s. 396– 397). Ben förekommer som mag-ring i båtyxekeramik i Svealand och det ärockså där som miniatyrbåtyxorna framför alltuppträder. Det går emellertid inte att avgöraom benen kommer från människa eller djur.Kärlen som hittills har konstaterats innehållabenmagring är sena, Malmers typ H (Larsson2009, s. 231– 232), och sammanfaller i tid medminiatyrbåtyxorna. Här kan man dock disku-tera om inte ett redskap liknande en morteleller rund malsten skulle vara bättre lämpatför att mala benen än en liten, ibland skör,yxa med tunt skaft (se exempel på olika typerav malstenar i Hamon 2008). Miniatyrbåtyx-orna har dessutom inte den jämna form sommalstenar uppvisar efter att ha rullats ellergnidits över olika material, utan snarare bult-märken vilket avfärdar idén om dem som mal-stenar över huvud taget. På lokalerna där H-keramiken förekommer, Bollbacken och Fågel-backen i Västmanland, har inga miniatyrbå-tyxor påträffats men däremot brända män-niskoben. Detta leder till hypotes nr 4 vilkenjag anser mest trolig.

4. Benkrossning. Yxan användes för att fragmen-tera människoben som en del av kremerings-traditionerna. Det blir som sagt vanligare medeldpåverkade gravar under senare delen av båt-yxekulturen och miniatyrbåtyxor har påträf-fats i kontexter där människoben har bränts(vonHackwitz2009, s.56).Debrändabensompåträffades i dödshuset i Turinge tillsammansmed en miniatyrbåtyxa är kraftigt fragmen-terade (Lindström & Boije 2000, s. 57). Det-ta kan i och för sig ha skett i samband medhettan från elden och behöver inte betyda attde krossades med något redskap. Hur somhelst är benen i Turinge mer fragmenterade

8 Kim von Hackwitz



än de som påträffades i dödshuset på Boll-backen, vilket inte innehöll någon miniatyr-båtyxa (muntl. uppg. J. Lindström, april–maj2011). Brända ben är dock hårda och fråganär om miniatyrbåtyxorna, särskilt de i meraömtåligt material som glimmer, är funktio-nella för ett sådant ändamål. Tänkbart är där-för att benen har bultats på med miniatyrbåt-yxan i rituellt syfte, varvid graden av frag-mentering inte spelade någon större roll utansjälva handlingen var det centrala. Bultmär-kena har då uppkommit genom att yxan stöttmot ett underliggande stenstäd.

Syntes: bäraren av miniatyrbåtyxanI Svealand förekommer miniatyrbåtyxor undersenare delen av mellanneolitikum B i kontextersom tolkas som gravar. Dessa utgör dock bara enliten andel av samtliga båtyxegravar i Svealand.Detta urval kan representera en särskild gruppmänniskor (jfr diskussion hos Park 1998, s. 5).Förutsatt att miniatyrbåtyxan är ett personligtföremål så bör yxans särskilda egenskaper varakopplade till bäraren. En möjlig förklaring är attminiatyrbåtyxan användes i ritualer kring begrav-ningar, särskilt sådana med kremering. Yxan hördärför samman med liminala passageriter. Bära-ren av miniatyrbåtyxan bör i så fall ha haft ensärskild position kopplad till sådana övergångs-ritualer – en rituell ledare. Sannolikt är det äveni dessa personers gravar vi hittar miniatyrbåtyx-or som personliga gravföremål.

I dödshuset i Turinge låg miniatyrbåtyxan ien grop vid stolphålet i husets sydvästra hörn.Dödshuset innehöll brända människoben efterflera individer som placerats i olika gropar samtstenverktyg och keramik (Lindström & Boije2000, s. 59). Medan jag skrev denna studie taladejag med Jonathan Lindström som parallellt slut-förde en populärvetenskaplig bok om dödshuseti Turinge –Dedödas tempel – omarkeologi och jaktenpå stenålderns själ (2011). I en tidigare artikel (2004)har vi undersökt båtyxor vad gäller form och färgoch nuddade vid ämnet miniatyrbåtyxor. Det föllsig därför naturligt att återuppta diskussionen nuoch delar av den återges i Lindströms bok (2011,s. 222–226). Han för tolkningarna ett steg längreän att se yxan som ett rituellt verktyg i begrav-ningsritualer. Så vitt vi vet förekommer det en-

dast ett slutet fynd med både en miniatyrbåtyxaoch en fullstor båtyxa, SHM 25304. Han menardärför att de genusregler som gällde för de full-stora båtyxorna inte behöver ha gällt för minia-tyrerna. Den fullstora båtyxan anses ju ha an-vänts av män. Fastän tolkningen vilar på svagaindicier (se diskussion i von Hackwitz 2009, s.56), så finns det faktiskt inget gravfynd där enbåtyxa påträffats tillsammans med ett kvinno-skelett. I t.ex. dubbelgraven vid Bergsvägen i Lin-köping påträffades smycken bredvid kvinnan ochbåtyxan invid mannens huvud, som i båtyxegra-var traditionellt ligger i riktning mot öster (Mal-mer 1975, s. 45). Miniatyrbåtyxan i dödshusetpåträffades dock i det sydvästra hörnet, d.v.s. ivad man kan kalla den kvinnliga delen av döds-huset då kvinnorna ofta begravdes med huvudetmot väster. Lindström menar därför att minia-tyrbåtyxor kan ha använts av både män och kvin-nor, och i fallet Turinge är det fullt möjligt attden användes av en kvinna (Lindström 2011).

Bruket att kremera de döda var inte nytt un-der mellanneolitikum utan förekom redan undermesolitikum (Nilsson Stutz 2010). Däremot dy-ker dödshus först upp under senare delen av mel-lanneolitikum. I Svealand finns två kända exem-pel, vid Bollbacken i Tortuna och Gläntan i Tu-ringe som nämnts ovan, samt en anläggning somliknar de båda vid Häggsta i Botkyrka, Söder-manland. Bollbackens dödhus innehöll föremålfrån den gropkeramiska kulturen och Gläntansföremål från båtyxekulturen. Därtill var tiden förminiatyrbåtyxornas uppträdande i området överhuvud taget omvälvande. Man stöter ofta på bland-former mellan de båda kulturerna, både som ke-ramikkombinationer på boplatser och i enskildaföremål. I dödshuset i Turinge påträffades kera-mik av tredje gruppen, d.v.s. en blandning av båt-yxekeramik och gropkeramik. Sådan keramik före-kommer framför allt i Svealand (Graner & Lars-son 2004), d.v.s. området där även miniatyrbåt-yxorna påträffas. Med andra ord kan man ob-servera flera förändringar och särdrag som upp-kommer samtidigt; miniatyrbåtyxor, blandkera-mik, en ökning av brandpåverkade gravar ochdödshus. En sådan förändring i den materiellakulturen kan indikera en förändring i människor-nas livsvärld och i de sociala normerna (jfr Knuts-son 2005, s. 194). Samhällsreglerna luckras upp,




former blandas och det är tydligt att en störreförändring håller på att ske där de äldre samhälls-ramarna byts ut. Den efterföljande perioden sen-neolitikum beskrivs som ett mera skiktat sam-hälle än den föregående, där prestigeobjekt blirvanligare och också nödvändiga för att visa posi-tion och sociala relationer (Apel 2001; Lekberg2002). Båtyxan byts ut mot flintdolken som pres-tigeobjekt och stridsyxornas tid som symbolisktladdade ting är över.

Som nämndes i diskussionen om amuletter/pärlor, korta båtyxor och äkta miniatyrer ovan såhar inte miniatyrer samma inneboende egen-skaper som det fullstora föremålet som de avbil-dar. Fastän de är mindre kan de uppbära enavsevärt bredare innebörd och därigenom rym-ma en större begreppsmässig kraft. Att förmins-ka båtyxan och samtidigt ge den en aktiv roll ibegravningsritualer kan därför ha varit ett sättför de rituella ledarna att försöka hålla kvar vissagällande strukturer i en tid av förändring.

TackUndersökningen blev möjlig tack vare generösa sti-pendier från Berit Wallenbergs stiftelse och Helge Ax:son Johnsons stiftelse. Under tiden hade jag plats somgästforskare vid institutionen för Arkeologi och antikhistoria, Uppsala universitet, vilket underlättade detvetenskapliga samarbetet.

ReferenserBailey, D.W., 2005. Prehistoric Figurines. Representationand corporeality in theNeolithic. Oxford/New York.

Barley, N.,1994. Smashing pots. Feats of clay from Africa.London

Christiansson, H., 1953. Hyltingefyndet och Bf 13–16 iminiatyrutförande. Fornvännen 48.

– 1956. Ett båtyxegravfält från Länsmansgården iMalmköping. Fornvännen 51.

Edenmo, R., 2008. Prestigeekonomiunder yngre stenålder.Gåvoutbytet och regionala identiteter i den svenska båt-yxekulturen. Occasional Papers in Archaeology 43.Uppsala.

Forssander, J-E., 1933.Die schwedischeBootaxtkultur undihre kontinentaleuropäischenVoraussetzungen. Lund.

Graner, G. & Larsson Å.M., 2004. Tredje gruppen ochandra blandformer. Keramiska traditioner och stra-tegier vid slutet av mellanneolitikum. Holm, J.(red). Neolitiska nedslag –Arkeologiska uppslag. RAÄ,Arkeologiska Undersökningar, Skrifter 59. Stock-holm.

Guerra-Doce, E., 2006. Exploring the Significance of

Beaker Pottery through Residue Analyses. OxfordJournal of Archaeology 25:3.

Hackwitz, K. von, 2009. Längs medHjälmarens stränderoch förbi – relationen mellan den gropkeramiska kul-turen och båtyxekulturen. Stockholm Studies in Ar-chaeology 51. Stockholm.

Hackwitz, K. von & Lindström, J., 2004. Vem är storoch liten, brun och grå? Något om båtyxors fynd-kontext, längd och färg.AktuellArkeologiVIII. Stock-holm Archaeological Reports 42.

Hamon, C., 2008. Functional analysis of stone grind-ing and polishing tools from the earliest Neolithicof north-west Europe. JournalofArchaeologicalScien-ce 35. London & New York.

Hultman, M., 2007. Ljud i landskapet. Akustikarkeologioch öländska klangstenar.Magisteruppsats. Uppsalauniversitet.

Janzon, G.O., 1984. Stenredskapmed skaftränna– indika-tion på tidig metallurgi. Jernkontorets Berghistoris-ka Utskott H32. Stockholm.

Karsten, P., 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över ri-tuell tradition och förändring utifrån skånska neolitiskaofferfynd. Acta Archaeologica Lundensia, Series inOctavo 23. Lund.

Knutsson, K., 2005. Bridging the abyss of time. Mate-rial culture, cultural reproduction and the sacred timeof origin. Knutsson, H. (red). Pioneer settlement andcolonization process in the Barent region.Vuollerim Pa-pers in hunter-gatherer archaeology 1. Vuollerim.

Kristiansen, K., 1999. The Emergence of Warrior Aris-tocracies in Later European Prehistory and TheirLong-TermHistory.Carman, J.&Harding,A. (red).AncientWarfare. Archaeological Perspectives. Sutton.

Larsson, Å.M., 2009. Breaking and Making Bodies andPots –Material andRitual Practices in South Sweden inthe ThirdMilleniumBC. Aun 40. Uppsala.

Lewis-Williams, D. & Pearce, D., 2005. Inside the Neo-lithicMind.Consciousness, Cosmos and theRealm of theGods. London.

Lindström, J., 2011. De dödas tempel – om arkeologi ochjakten på stenålderns själ. Stockholm.

Lindström, J. & Boije, M., 2000. Ett dödshus från strids-yxetid. Ett neolitiskt dödshus med offerplats och en äldrejärnåldersboplats samt RAÄ 319:2, en stensträng, Söder-by 2:3, Turinge socken, Nykvarns kommun, Söderman-land. Stockholms läns museum rapport 2000:8.Stockholm.

Malmer, M.P., 1962. Jungneolithische Studien. Acta Ar-cheologica Lundesia, Series in Octavo 2. Lund.

– 1975. Stridsyxekulturen i Sverige ochNorge. Lund.Nilsson Stutz, L., 2010. A Baltic Way of Death? A Ten-

tative Exploration of Identity in Mesolithic Ceme-tery Practices. Larsson, Å.M. & Papmehl-Dufay, L.(red). Uniting Sea II. Stone Age Societies in the BalticSea Region.Uppsala.Näsman, U., 1973. Vapenminiatyrer från Eketorp.TOR 15. Uppsala.

10 Kim von Hackwitz



Olausson, D., 2000. Båtyxan – stridsyxekulturens sig-ill. Högberg, A. (red). Artefakter – arkeologiska ting.En bok om föremål ur ett arkeologiskt perspektiv. Lund.

Oldeberg, A., 1952. Studien über die Schwedische Bootaxt-kultur. KVHAA Monografier 37. Stockholm.

Papmehl-Dufay, L., 2006. Shaping an identity. PittedWare pottery and potters in southeast Sweden. Thesesand papers in Scientific Archaeology 7. Stockholm.

Park, R.W., 1998. Size counts: the miniature archaeo-logy of childhood in Inuit societies.Antiquity 72.

Runcis, J., 2002. Bärnstensbarnen. Bilder, berättelser ochbetraktelser. Arkeologiska undersökningar. Raä ar-keologiska undersökningar, Skrifter 41. Stockholm.

Sherratt, A., 1997. Cups that Cheered: The Introduc-tion of Alcohol to Prehistoric Europe. Sherratt, A.(red). Economy and Society in Prehistoric Europe.

Changing Perspectives. Edinburgh.Tilley, C., 1982. An Assessment of the Scanian Battle-Axe

Tradition: Toward a Social Perspective. Scripta Minora1981–1982. Lund..

Wyszomirska, B., 1984. Figurplastik och gravskick hosNord- och Nordösteuropas neolitiska fångstkulturer.Acta Archaeologica Lundensia, Series in Quarto18. Lund.

Åberg, N., 1917. Die nordischen Bootäxte. Praehisto-rische Zeitschrift IX. Berlin & New York.



Summary

In this article I discuss the shape, frequency andfunction of Middle Neolithic miniature boataxes. The studied material consists of 33 minia-ture boat axes from the Svealand region of Swe-den, currently kept in the National HistoricalMuseum and the Museum Gustavianum. Theaxes are studied in terms of size (length, width,size of shaft hole) and find contexts. The aim is toinvestigate the prevalence of miniature boat axesin order to better understand the group's appear-ance and social significance.

Short full-size boat axes (in contrast to minia-tures), in particular type E:2, have often beendescribed as miniatures because of their short-ness. However, this paper questions this and sug-gests that boat axes of miniature size are a differ-ent class from full-size boat axes, not only inlength, but also to some extent in width, overallshape and certainly in terms of their function.They are not only shorter, but they also have asmoother shape, a simpler design and a muchnarrower shaft hole, approximately half the dia-meter of full-sized axes. Due to the lack of anyindications of practical use, full-size boat axes areinterpreted as ritual objects with no practicalfunction. Studies by Hans Christiansson in the1950s showed that the miniatures often have apecked or abraded butt end, which he interpret-ed as an indication of a practical function. Anexamination of the butt part of the 33 miniatures

from the investigation area confirms Christians-son’s view that the axes probably had a practicalfunction. The miniatures should not be groupedwith the very small axe-shaped amber or potterybeads found in child burials and megalithictombs. These seem to have functioned as amu-lets. It is also possible to distinguish between trueminiatures of boat axes and short full-size axes.

Four possible explanations for the impactmarks on the butts of the miniature boat axes arediscussed. These include pounders in metal work-ing, drumstick heads for creating sounds andgrindstones. However, by relating the miniaturesto other changes in the material culture and theirgeneral contexts, the most likely scenario is thatthe axes were used to fragment cremated humanbones.

To sum up, in Svealand the miniature boataxes occur in contexts that are interpreted asgraves. They do, however, represent only a mino-rity of the total number of coeval boat axe cultureburials. Graves containing miniatures may there-fore represent a particular social group. A possib-le explanation is that the miniatures were used inburial rituals to fragment cremated human bo-nes. This use was probably symbolic as some mi-niatures are very small and fragile. The holders ofminiature boat axes may therefore have had aspecial position connected to transitional ritualsassociated with cremation and fragmentation.


12 Kim von Hackwitz


Appendix

Miniatyrbåtyxor från landskapen Närke, Söder-manland, Uppland och Västmanland i Statenshistoriska museum (SHM) och Museum Gusta-vianum (UMF). Måtten är tagna med skjutmåttoch visar yxans längd, bredd mitt över skafthåletsamt höjd framför skafthålet exklusive holken.För skafthålet finns två mått angivna då dessavarit möjliga att mäta; den övre diametern ochden undre diametern. Medelvärdet för längden

är beräknat på antalet hela yxor. Bergart angesnär uppgift finns i kataloghandlingarna.—Miniature Boat axes from the provinces Närke,Södermanland, Uppland and Västmanland. Themeasurements were taken with calipers and aregiven in centimeters. The axes are kept in theNationalHistoricalMuseuminStockholm(SHM)and Museum Gustavianum (UMF) in Uppsala.

NNrr LLookkaall IInnvv..nnrr LL BB HH SSkkaafftthhååll öövvrree SSkkaafftthhååll uunnddrree Bultmärken Referens Beskrivning

1 Nä, Götlunda, Alväng SHM 14088:7 10,9 3,1 2,6 - 0,9 Nej Oldeberg 240 Förarbete, ej genomborrat skafthål med kvarstående tapp, holk,plan nacke. Skiffer.

2 Nä, Hammar sn SHM 9170:889 9,6 3,8 2,7 1 1,1 Kan ej avgöras Svag antydan till holk. Rak nacke, vittrad.

3 Nä, Laxå, Hovertorp SHM 3195 9,5 3 2,3 0,8 0,9 Kan ej avgöras Oldeberg 240 »Ful« yxa. Svag antydan till holk, trasig i nacken. Skiffer.

4 Nä, Sköllersta, Tarsta SHM 14103:3 10,6 3,6 2,9 0,8 1 Ja Christiansson 1953 Av i eggen med nutida lagning. Rak nacke med bultmärken snettupptill. Diabas.

5 Sö, Björkvik, Storboda SHM 11308:44 11,8 3,7 2,9 0,9 1,1 Ja Christiansson 1953 Tydlig holk och något utsvängd nacke som är rak med bultmärken.Smal, vittrad, sned i nacken som annars är rak. Holk. Möjligtvisbultmärken. Yxan är av på mitten i skafthålet. Grönsten.

6 Sö, Bälinge, Oppeby SHM 20026 11,1 3,2 2,5 0,9 1,2 Kanske

7 Sö, Husby SHM 7402:12 8 2,9 2,3 0,5 0,8 Ja Christiansson 1953 En del av nacken avslagen men tillhamrad igen. Rak nacke, lite konisk form. Liten holk. Bultmärken på nacken.

8 Sö, Hyltinge k:a SHM 24424 8,3 2,9 2,3 0,6 0,7 Ja Oldeberg 240; Gravfynd, funnen med andra miniatyrföremål. Fint arbetad med Malmer gr. 208; holk, nackknopp med bultmärken. Grönsten.Christiansson 1953

9 Sö, Hölö, Malmen SHM 17343:704 13 5 3,2 0,9 1,2 Ja Miniatyryxa med holk. Rak nacke med bultmärken.

10 Sö, Julita, Österby SHM 11395: 11 10,2 3,8 2 0,7 1,2 Ja Christiansson 1953 Mycket låg holk och nackknopp med bultmärken.

11 Sö, Lilla Malma, SHM 25304 9,1 3,3 2,6 0,8 1 Ja Malmer gr. 213; Gravfynd. Fint arbetad. Holk och rak nacke med bultmärken.Länsmansgården Christiansson 1956 Lite sned upptill i nacken. Funnen med bl.a. en båtyxa av typ E:2

och en tjocknackig, håleggad flintyxa med ränna på ovansidan. Grönsten.

12 Sö, Mellösa, Segersta SHM 9869:15 9,2 4,2 3,1 0,9 1 Ja Enkelt utförande, lite tjockare i formen och med liten holk. Rak nacke med bultmärken. Skada i nacken.

13 Sö, Stenkvista, Nyby SHM 16479: 2 7,8 3 2 0,8 1 Ja Christiansson 1953 Svagt markerad holk, rak nacke med några bultmärken.

14 Sö, Stora Malm, Bålsnäs SHM 18167:3 8,4 2,5 2,1 0,8 0,8 Ja Oldeberg 239 Ev. för-falskning. I SHMs katalog beskrivs skafthålet som borratmed metallborr. »I övrigt klumpig«. Rak i modellen (torpedaktig). Holk, lite bultmärken på nacken som är rak. Grönsten.




Nr Lokal Inv.nr L B H Skafthål övre Skafthål undre BBuullttmmäärrkkeenn RReeffeerreennss BBeesskkrriivvnniinngg

1 Nä, Götlunda, Alväng SHM 14088:7 10,9 3,1 2,6 - 0,9 Nej Oldeberg 240 Förarbete, ej genomborrat skafthål med kvarstående tapp, holk,plan nacke. Skiffer.

2 Nä, Hammar sn SHM 9170:889 9,6 3,8 2,7 1 1,1 Kan ej avgöras Svag antydan till holk. Rak nacke, vittrad.

3 Nä, Laxå, Hovertorp SHM 3195 9,5 3 2,3 0,8 0,9 Kan ej avgöras Oldeberg 240 »Ful« yxa. Svag antydan till holk, trasig i nacken. Skiffer.

4 Nä, Sköllersta, Tarsta SHM 14103:3 10,6 3,6 2,9 0,8 1 Ja Christiansson 1953 Av i eggen med nutida lagning. Rak nacke med bultmärken snettupptill. Diabas.

5 Sö, Björkvik, Storboda SHM 11308:44 11,8 3,7 2,9 0,9 1,1 Ja Christiansson 1953 Tydlig holk och något utsvängd nacke som är rak med bultmärken.Smal, vittrad, sned i nacken som annars är rak. Holk. Möjligtvisbultmärken. Yxan är av på mitten i skafthålet. Grönsten.

6 Sö, Bälinge, Oppeby SHM 20026 11,1 3,2 2,5 0,9 1,2 Kanske

7 Sö, Husby SHM 7402:12 8 2,9 2,3 0,5 0,8 Ja Christiansson 1953 En del av nacken avslagen men tillhamrad igen. Rak nacke, lite konisk form. Liten holk. Bultmärken på nacken.

8 Sö, Hyltinge k:a SHM 24424 8,3 2,9 2,3 0,6 0,7 Ja Oldeberg 240; Gravfynd, funnen med andra miniatyrföremål. Fint arbetad med Malmer gr. 208; holk, nackknopp med bultmärken. Grönsten.Christiansson 1953

9 Sö, Hölö, Malmen SHM 17343:704 13 5 3,2 0,9 1,2 Ja Miniatyryxa med holk. Rak nacke med bultmärken.

10 Sö, Julita, Österby SHM 11395: 11 10,2 3,8 2 0,7 1,2 Ja Christiansson 1953 Mycket låg holk och nackknopp med bultmärken.

11 Sö, Lilla Malma, SHM 25304 9,1 3,3 2,6 0,8 1 Ja Malmer gr. 213; Gravfynd. Fint arbetad. Holk och rak nacke med bultmärken.Länsmansgården Christiansson 1956 Lite sned upptill i nacken. Funnen med bl.a. en båtyxa av typ E:2

och en tjocknackig, håleggad flintyxa med ränna på ovansidan. Grönsten.

12 Sö, Mellösa, Segersta SHM 9869:15 9,2 4,2 3,1 0,9 1 Ja Enkelt utförande, lite tjockare i formen och med liten holk. Rak nacke med bultmärken. Skada i nacken.

13 Sö, Stenkvista, Nyby SHM 16479: 2 7,8 3 2 0,8 1 Ja Christiansson 1953 Svagt markerad holk, rak nacke med några bultmärken.

14 Sö, Stora Malm, Bålsnäs SHM 18167:3 8,4 2,5 2,1 0,8 0,8 Ja Oldeberg 239 Ev. för-falskning. I SHMs katalog beskrivs skafthålet som borratmed metallborr. »I övrigt klumpig«. Rak i modellen (torpedaktig). Holk, lite bultmärken på nacken som är rak. Grönsten.


14 Kim von Hackwitz


15 Sö, Torsåker, Marö SHM 8640:65 12,9 4,3 2,8 1 1,4 Ja Rak undersida, något välvd översida. Ingen holk. Små skador på nacken som är rak med bultmärken. Glimmer.

16 Sö, Turinge, Gläntan SHM 34306 11,8 4,6 - 1,3 1,5 Ja Lindström Dödshus. Fint arbetad utan nackknopp, med holk. Andra fynd & Boije 2000 bl.a. brända människoben, omgjord håleggad flintyxa med möjlig

ränna på ovansidan, 3 krukor. Bultmärken på nacken som är rak.

17 Sö, V. Vingåker sn SHM 14265:421 10,5 4,2 2,4 0,8 1 Ja Fint utformad med tydlig holk. Rak nacke med bultmärken, skada på ena sidan av nacken. Mörk bergart, möjligtvis diabas.

18 Sö, Ärla, Ärlunda SHM 17130:7 10,3 3,3 2,9 - - Kan ej avgöras Förarbete, Holk, ej skafthål, äldre skafthål i nacken. Yxan är omgjord från större.

19 Sö, Skagerhult, Ärnäs SHM 28593 8,9 3 2,4 0,6 0,8 Ja Svag antydan till holk. Rak nacke med lite bultmärken.

20 Up, Adelsö sn SHM 7940 10,9 3,8 2,8 0,8 1,1 Ja Håligheter i ytan, antydan till nackknopp, bultmärken på nacken.

21 Up, Dalby, Uddby UMF 5764 8,2 3,1 2,4 0,6 0,8 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Skadad i nacken, snett avslagen, holk. Något vittrad.

22 Up, Skogs-Tibble, Lugnet UMF 5504 9,8 2,9 2,3 0,6 0,9 Ja Christiansson 1953 Tillverkad i grönsten, svag antydan till holk. Plan nacke med bultmärken.

23 Up, Skogs-Tibble, UMF 3015 4,7 2,8 2,2 0,9 1,2 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Eggdel. Avslagen rätt över skafthålet. Fint slipad, holk. Kiplingeberg

Mörk bergart, möjligtvis diabas.

24 Up, Torstuna sn SHM 7742:103 10,9 4,3 3,2 0,8 1 Kan ej avgöras Antydan till söm på ovansidan. Liten holk, rak nacke med bultmärken. Nacken något sned - bultad. Vittrad. Diabas.

25 Up, ok. f-o. UMF 5253 7,8 3,2 1,6 0,7 1 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Mycket vittrad yxa. Skadad i eggen.

26 Up, ok. f-o. UMF 317 9 4 2,8 1,2 1,4 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Vittrad och lite trasig på undersidan av eggen. Holk. Runor på undersidan.

27 Up, Skuttunge, Broddbo UMF 4858 (UMF EC 513) 6,6 2,1 1,3 1 1,3 Ja Christiansson 1953 Skadad i nacken, rak med bultmärken som är något otydliga då yxan är vittrad. Fläckvis vitaktig patina.

28 Up, Ärentuna, Backa UMF5879 12,1 3,1 2 1,3 1,6 Ja Gravfynd under brå-bopl. Slank form, holk, rak i nacken med tydliga bultmärken. Funnen med bl.a. en flintskrapa och krukskärvor varav en med tvärsnodds-dekor.

29 Vs, Fellingsbro, SHM 9589:21 12,2 4,1 2,2 0,6 0,9 Ja Holk, rak nacke något konkav (gammalt skafthål?) Vesslingbyholma

30 Vs, Sala, Skälby SHM 10029:7 8,1 3 2,3 0,8 1 Ja Oldeberg 242 Skåra upptill, lite märklig form. Skada på eggen, rak nacke.

Gravfynd. Svagt markerad holk, rak nacke. Vittrad, gulaktig 31 Vs, Badelunda, Tallstugan SHM 16140:1 10,5 3,6 2,4 1,1 1 Kan ej avgöras patina. Slagmärke mellan skafthålet och nacken. Funnen med en

fullstor yxa, typ D2.

32 Vs, Husby-Oppunda, SHM 4996:2 9,6 3,7 2,5 0,9 1,3 Kan ej avgöras Avslagen i eggen. Ingen holk, med en ristning markerad nackknopp.Asplund

33 Vs, ok. f-o. SHM 9822:732 8,3 3,3 2,3 0,6 0,7 Ja Christiansson 1953 Nacken avtrubbad, eggen trubbig. Svag antydan till holk, rak nacke. Grönsten.

MMeeddeellvväärrddee 1100 33,,55 22,,44 00,,88 11


15Appendix


15 Sö, Torsåker, Marö SHM 8640:65 12,9 4,3 2,8 1 1,4 Ja Rak undersida, något välvd översida. Ingen holk. Små skador på nacken som är rak med bultmärken. Glimmer.

16 Sö, Turinge, Gläntan SHM 34306 11,8 4,6 - 1,3 1,5 Ja Lindström Dödshus. Fint arbetad utan nackknopp, med holk. Andra fynd & Boije 2000 bl.a. brända människoben, omgjord håleggad flintyxa med möjlig

ränna på ovansidan, 3 krukor. Bultmärken på nacken som är rak.

17 Sö, V. Vingåker sn SHM 14265:421 10,5 4,2 2,4 0,8 1 Ja Fint utformad med tydlig holk. Rak nacke med bultmärken, skada på ena sidan av nacken. Mörk bergart, möjligtvis diabas.

18 Sö, Ärla, Ärlunda SHM 17130:7 10,3 3,3 2,9 - - Kan ej avgöras Förarbete, Holk, ej skafthål, äldre skafthål i nacken. Yxan är omgjord från större.

19 Sö, Skagerhult, Ärnäs SHM 28593 8,9 3 2,4 0,6 0,8 Ja Svag antydan till holk. Rak nacke med lite bultmärken.

20 Up, Adelsö sn SHM 7940 10,9 3,8 2,8 0,8 1,1 Ja Håligheter i ytan, antydan till nackknopp, bultmärken på nacken.

21 Up, Dalby, Uddby UMF 5764 8,2 3,1 2,4 0,6 0,8 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Skadad i nacken, snett avslagen, holk. Något vittrad.

22 Up, Skogs-Tibble, Lugnet UMF 5504 9,8 2,9 2,3 0,6 0,9 Ja Christiansson 1953 Tillverkad i grönsten, svag antydan till holk. Plan nacke med bultmärken.

23 Up, Skogs-Tibble, UMF 3015 4,7 2,8 2,2 0,9 1,2 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Eggdel. Avslagen rätt över skafthålet. Fint slipad, holk. Kiplingeberg

Mörk bergart, möjligtvis diabas.

24 Up, Torstuna sn SHM 7742:103 10,9 4,3 3,2 0,8 1 Kan ej avgöras Antydan till söm på ovansidan. Liten holk, rak nacke med bultmärken. Nacken något sned - bultad. Vittrad. Diabas.

25 Up, ok. f-o. UMF 5253 7,8 3,2 1,6 0,7 1 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Mycket vittrad yxa. Skadad i eggen.

26 Up, ok. f-o. UMF 317 9 4 2,8 1,2 1,4 Kan ej avgöras Christiansson 1953 Vittrad och lite trasig på undersidan av eggen. Holk. Runor på undersidan.

27 Up, Skuttunge, Broddbo UMF 4858 (UMF EC 513) 6,6 2,1 1,3 1 1,3 Ja Christiansson 1953 Skadad i nacken, rak med bultmärken som är något otydliga då yxan är vittrad. Fläckvis vitaktig patina.

28 Up, Ärentuna, Backa UMF5879 12,1 3,1 2 1,3 1,6 Ja Gravfynd under brå-bopl. Slank form, holk, rak i nacken med tydliga bultmärken. Funnen med bl.a. en flintskrapa och krukskärvor varav en med tvärsnodds-dekor.

29 Vs, Fellingsbro, SHM 9589:21 12,2 4,1 2,2 0,6 0,9 Ja Holk, rak nacke något konkav (gammalt skafthål?) Vesslingbyholma

30 Vs, Sala, Skälby SHM 10029:7 8,1 3 2,3 0,8 1 Ja Oldeberg 242 Skåra upptill, lite märklig form. Skada på eggen, rak nacke.

Gravfynd. Svagt markerad holk, rak nacke. Vittrad, gulaktig 31 Vs, Badelunda, Tallstugan SHM 16140:1 10,5 3,6 2,4 1,1 1 Kan ej avgöras patina. Slagmärke mellan skafthålet och nacken. Funnen med en

fullstor yxa, typ D2.

32 Vs, Husby-Oppunda, SHM 4996:2 9,6 3,7 2,5 0,9 1,3 Kan ej avgöras Avslagen i eggen. Ingen holk, med en ristning markerad nackknopp.Asplund

33 Vs, ok. f-o. SHM 9822:732 8,3 3,3 2,3 0,6 0,7 Ja Christiansson 1953 Nacken avtrubbad, eggen trubbig. Svag antydan till holk, rak nacke. Grönsten.

Medelvärde 10 3,5 2,4 0,8 1


Små båtyxor och äkta miniatyrer under mellanneolitikum i Svealand

Documents

Transcript of Små båtyxor och äkta miniatyrer under mellanneolitikum i Svealand