Leopard förlagStockholm 2010

Ship to GazaBakgrunden. Resan. Framtiden.

Redaktör Mikael Löfgren

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Författarna Mahmoud Darwish texter är hämtade ur diktsamlingen Tillstånd av belägringi översättning av Kerstin Eksell och Henry Diab och publiceras med tillstånd av Dar Al-Muna förlag.

Omslagsbild: © iStockphotoOmslag, typografi och sättning: Rasmus KellermanTypsnitt: Sabon OsF + Helvetica NeueTryck: WS Bookwell, Finland, 2010 ISBN 978-91-7343-303-7

Innehåll

Johan Bergström: Vid horisonten 7

Mikael Löfgren: Prolog. Fantasi i mars 2010 8

Mikael Löfgren: Inledning. Skepp kommer att lastas 12

I. BakgrundenSalwa Taluhi: Brev från krigets Gaza 16

Staffan Granér & Ann Ighe: Inte bara koriander. Om blockaden av Gaza 18

Mikael Löfgren: Hur allt började. Historien om Ship to Gaza 30

Jørgen Johansen: En rödgrön röra. Fakta om koalitionen 43

Mahmoud Darwish: ”Vi står här. Vi sitter här. Vi förbliver här …” 51

II. ResanBrev från Ship to Gaza till hugade resenärer 52

Victoria Strand: Därför reste jag med Ship to Gaza 57

Henning Mankell: Dagbok över en resa 60

Dror Feiler: Trollkarlen 70

Saman Ali: En resa för solidaritet 76

Kimberley Soto Aguayo: Min berättelse 79

Amil Sarsour: Vittnesmål 86

Ulf Carmesund: Sfendoni – Ett flytande universitet om vår samtid 96

Henry Ascher: Internationalen på Medelhavet 109

Edda Manga: Vad hände på Mavi Marmara? 131

Salamaah Mahmood A-Karim: Loggbok över samtal med Rachel Corrie 142

Mahmoud Darwish: ”Ni som står på våra trösklar, stig in …” 146

III. ReflektionerHans Corell: Respektera folkrätten! 147

Elias Harb: ”Blockaden är olaglig.” Intervju med Richard Falk 151

Uri Avnery: När Israel förlorade sina sista vänner 161

Thomas Keenan & Eyal Weizman: Israels ”inre fiende” 166

Robert Fisk: Ordstrider – den nya propagandan 173

Stellan Vinthagen: En ny sorts dilemma-aktion 183

Mattias Gardell: Bortom offer och terrorist 195

Mahmoud Darwish: ”I den morgon som ska följa på denna belägring …” 206

Mikael Löfgren: Epilog. Fantasi i augusti 2010 207

12

MIKAEL LÖFGREN:Inledning. Skepp kommer att lastas

Det här är en bok om en resa som under några dygn stod i fokus för världens uppmärksamhet och kanske något ändrade histo­riens gång. Det här är en bok om och av några resenärer på Ship to Gaza/Frihetsflottan som i solidaritetens namn seglade med efterfrågade förnödenheter till de instängda människorna i blockadens Gaza. På morgonen den 31 maj 2010 överfölls far­tygen på internationellt vatten av israeliska kommandosoldater, som dödade nio passagerare och skadade ett trettiotal.

Det här är också en bok om en annan sorts resa. Den berät­tar om hur en folkrörelse blir till och arbetar i globaliseringens och nätverkens tidevarv. Den reflekterar över aktionsform och medier, folkrätt och civilsamhälle. På några månader lyckades Ship to Gaza­Sverige och våra koalitionspartner i Frihetsflottan åstadkomma vad det internationella samfundet misslyckats med under så många år: att mobilisera en global opinion mot Israels illegala, inhumana och för alla parter destruktiva blockad mot Gaza.

Först som sist är det här en bok om och i solidaritet med en tredje sorts resa: det palestinska folkets långa kamp för fred och rättvisa. Den uppfordrar världssamfundet att i handling ta an­svar för den folkrätt och de mänskliga rättigheter som det säger sig hylla: häv blockaden mot Gaza!

Resan med Ship to Gaza är inte bara den som ägde rum un­der några fridfulla, fantastiska, kaotiska och katastrofala dygn i slutet av maj 2010.

13

För många började resan flera månader tidigare med en­gagemanget i lokalföreningen i Jönköping, Varberg, Ludvika, Uppsala, Sundsvall, Helsingborg, Trelleborg, Karlstad, Örebro, Umeå, Sundsvall, Borås …

Eller ännu tidigare. För Victoria Svensson Tordenborn i Gö­teborg började alltsammans med att hennes pappa sa att man inte ska köpa Jaffa­apelsiner. Hon beskriver sig själv som en ”rättvisefanatiker” som via Svenska Palestinakommitténs ung­domsstyrelse engagerade sig i Ship to Gaza. Chris Pastor i Stock­holm, som bodde i Boston, USA, 1985–2007 och där inspirera­des av Noam Chomskys föreläsningar, blev aktivist 2001 efter terrorattackerna och president Bush ultimatum till världen: an­tingen är ni med oss eller mot oss. Lucinda Andersson från Vis­by befann sig i Tanzania under kriget i Gaza. Israels överfall och omvärldens passivitet paralyserade henne. Vintern 2009 reste hon till Palestina och förundrades över palestiniernas förmåga att härda ut. När hon våren 2010 flyttade till Göteborg var det inte minst för att engagera sig i den livaktiga lokalföreningen där. Till sommaren flyttade hon tillbaka till Gotland, startade en lokalavdelning samt organiserade Ship to Gaza­aktiviteter under Almedalsveckan.

För Victoria, Chris och Lucinda och alla andra som är aktiva i Ship to Gaza är resan inte slut förrän destinationen är nådd: upphävandet av den illegala, inhumana och för alla parter de­struktiva blockaden mot Gaza.

Boken består av tre delar. I den första tecknas bakgrunden till idén som blev en folkrörelse som blev en internationell koa­lition: den outhärdliga situationen i Gaza, ”världens största utom husfängelse”, som under det israeliska anfallskriget vid årsskiftet 2008–2009 bombades ytterligare sönder och sam­man. Här berättas också historien om Ship to Gaza, från de för­sta samtalen under European Social Forum i Malmö i september 2008. I ett bidrag ges lite grundläggande fakta kring Ship to Gazas partner i koalitionen bakom Frihetsflottan.

Den andra delen inleds med det ”inbjudningsbrev” som Ship to Gaza skickade till ett antal personer som vi trodde kunde

14

tänkas vara intresserade av att åka med. Därefter följer ”skepps­dagböcker” av nio av de svenska passagerarna, som reste med tre olika fartyg: Sofia/Free Mediterranean, Sfendoni och Mavi Marmara. Delen avslutas av en ”loggbok” över de samtal som vakande aktivister på hemmaplan förde med passagerarna om­bord på den eftersläntrande båten Rachel Corrie innan också den bordades.

Bokens tredje del innehåller några försök till analys och re­flektion, både av medlemmar i Ship to Gaza och andra. Hans Corell och Richard Falk diskuterar de juridiska aspekterna av blockaden mot Gaza och Israels överfall på Frihetsflottan. Uri Avnery, den israeliska fredsrörelsens nestor, drar i sitt bidrag en parallell till den närmast mytiska historien om Exodus, fartyget med judiska immigranter på väg till Palestina som 1947 stoppa­des av brittiska trupper. Thomas Keenan och Eyal Weizman skri­ver om hur det inhemska civilsamhället av den israeliska reger­ingen alltmer kommit att betraktas som en ”femte kolonnare”, en inre fiende. Den legendariske Mellanöstern­korrespondenten Robert Fisk nagelfar sina journalistkollegers hörsamhet inför makten. Avslutningsvis ger Stellan Vinthagen och Mattias Gar­dell, två av de ursprungliga initiativtagarna till Ship to Gaza, sin syn på meningen med föreningen. Deras analyser har olika ut­gångspunkter och når olika slutsatser. Ship to Gaza/Frihetsflot­tan är ingen homogen klubb, tvärtom är vi en rätt rörig rörelse. Men vi kan, vid behov, samverka och segla mot ett gemensamt mål.

Snart är det dags igen. Välkommen ombord!Ingen människa är en ö och ingen bok är en ensamseglats.

Det gäller särskilt en bok som denna. I likhet med hur vi job­bar inom Ship to Gaza har den tillkommit i samverkan mellan många goda krafter. Ett tack alltså till alla som bidragit, både på boksidorna och i det lokala arbetet runt om i landet. Ett särskilt tack till Antonella Dolci, Antúlio Rosales, Chris Pastor, samt Nachat och Annika Mechlaoui för deras översikter av medie­reaktioner i olika delar av världen. Tack till David Karlsson, Lars Linder, Chris Pastor och Stefan Öberg för översättningsar­

15

bete. Tack också till Agneta Johansson för granskning av juri­disk terminologi och till Lisa Granér för hjälp med korrekturläs­ning.

Göteborg 22 augusti 2010.

16

SALWA TALUHI: Brev från krigets Gaza

Allting rasade inför mina ögon. Stora och små skrek inne i huset och utanför. Vårt hus var fullt av släktingar och deras barn. Vi sprang. Vi skrek. Grannarna skrek också. Alla flydde. Jag minns att jag tog barnens händer. De grät och såg att jag grät. Deras händer var kalla och skälvde. Alla skrek: ”Om några sekunder faller bomberna.” Det var utegångsförbud nattetid. Och där var vi, hundratals. Vi sprang i trånga gränder. Alla ropade på alla för att känna igen varandra. Jag kan fortfarande höra deras flämtande andetag. Deras skälvande kroppar. Och så plötsligt, ljudet av en raket som avfyras från flygplanet över oss. Tystna­den som sprider sig över platsen.

/–––/Jag slöt ögonen, säker på att vakna i antingen ett mörkt rum

under jorden eller ett rum fyllt med vita sängar och sjukvårds­apparater. I nästa ögonblick fick en våldsam explosion jorden att skaka och husen att rasa. Ambulanssirener, skrik: ”Rädda dem!” Jag kände lukten av blod, såg kroppsdelar som strimlats sönder omkring mig.

/–––/Vi började gräva bland rasmassorna. Jag tänkte: hur kan nå­

gon överleva under all denna bråte? Vi fortsatte ändå att gräva. Plötsligt dök en hand upp, en hand som rörde sig. Någon ro­pade: ”Här, han lever fortfarande.” Alla skyndade dit för att hjälpa till. Han sa: ”Det gör lite ont.” Jag sa: ”Var inte rädd. Vi kommer att få ut dig härifrån. Du kommer att klara dig.”

17

/–––/Om detta är min historia så är den inte bara min. Denna

historia är allas vår här i Gaza. Alla har en historia att berätta. Någon hade begravts under rasmassorna i timmar eller i dagar, ensam, bedjande till Gud. Någon annan hade förlorat hela sin familj. En kunde inte tala utan visade en bild av sin belägenhet. En ung man hade förlorat sina fötter, en annan sina händer. En flicka hade förlorat sina ögon.

/–––/Kriget tog slut och vi gick ut på gatorna. Vi var glada. Vår

vilja hade segrat över mörkret som vi just upplevt. Vi gick ge­nom alla gator. Överallt berättades historier. Överallt rasmassor, överallt. Tårar i varje hörn, spöken som ockuperat övergivna hus. Natten närmade sig men vi var inte rädda. Det var en ny natt. Den sänkte sig och dolde allt fasansfullt. Många är hem­lösa nu. De bor i tält av tyg utan el och vatten. Allt som livet kräver saknas.

/–––/Men jag vet att även när vårt folk förlorar allt, så förlorar

det aldrig allt. Den ekvationen kan ingen som inte levt med vår sak förstå. Jag kommer inte att idissla sorgen en enda dag till. Jag kommer inte att gråta över det som varit. Jag kommer att kämpa som du kämpade för min skull, mor. Tills vi ses. Tills den dag kommer då vi ger oss av mot stranden. Där ska vågorna slå vid våra fötter varje natt, och månen vara vårt vittne.

Översättning: Rawia Morra.

Ovanstående text är utdrag ur ett brev som Salwa Taluhi, bosatt i flyktinglägret Jabalia i Gaza, skrev till sin mor i Göteborg strax efter kriget nyårshelgen 2008-2009. Ship to Gaza-Göteborg fick tillåtelse att läsa upp brevet i samband med vår kickoff i Folkets hus 17 maj 2009.

30

MIKAEL LÖFGREN: Hur allt började. Historien om Ship to Gaza

I begynnelsen var samtalet. Eller samtalen. Det första ägde rum på en uteservering i Malmö under Europeiska socialforumet i september 2008. Andra samtal tog under samma höst plats vid ett köksbord på Bondegatan i Stockholm, på School of Global Studies i Göteborg och på Kafé Kalypso på Tjärhovsgatan i Stockholm.

Det var ingen anstormning precis, så där i början. Till mö­tena i Stockholm kom en handfull personer. I Göteborg kom, förutom de sammankallande, en enda intresserad. Men redan från början deltog flera av dem som skulle bli centralgestalter i projektet Ship to Gaza: Mattias Gardell, Stellan Vinthagen, Kadidja Bedoui och Saman Ali.

Den 27 december 2008 anföll Israels fruktansvärda krigs­maskin Gaza. Förödelsen blev enorm. Mer än 1400 människor dödades under det två veckor långa anfallskriget, av dem fler än 300 barn. Den redan svårt sargade infrastrukturen bombades sönder och samman. Ingen, inget skonades: bostadshus, skolor, sjukhus, FN­byggnader …

Kriget väckte opinionen. En månad efter krigsslutet, den åt­tonde februari 2009, bildades Ship to Gaza vid ett sprängfullt möte på Kapsylen i Stockholm. Parallellt hölls ett lika välbesökt introduktionsmöte i Göteborg.

Ship to Gaza hade inlett färden från ord till handling.

31

IdénMattias Gardell och Stellan Vinthagen sprang på varandra mitt under pågående European Social Forum (ESF) i Malmö och bestämde sig för att ta en öl. Båda är aktivister sedan länge – Mattias bakgrund är frihetligt socialistisk, Stellans fredsrörelse – och hade tidigare träffats i liknande sammanhang. Båda är dessutom akademiker, som forskar om sina intressen. Mattias, professor i religionshistoria i Uppsala, har skrivit böcker om vit makt­rörelsen i USA och politisk islam i Mellanöstern. Stellan, docent i fredsforskning i Göteborg, har skrivit en avhandling om ickevåldsmotståndets historia och strategier.

Efter ett tag kom Hussein Khalili och Sara Lindblom för­bi. Hussein är aktiv inom International Solidarity Movement (ISM), en organisation av palestinska och internationella akti­vister som sedan 2001 motarbetar den israeliska ockupationen med ickevåldsmetoder och direktaktion. Sara arbetar med Mel­lanöstern­frågor inom Kristna fredsrörelsen.

På uteserveringen på Möllevångstorget presenterade Mattias en idé. I början av 1990­talet hade han deltagit i utkanten av projektet Ship to Bosnia, som med hjälp av bland andra artisten Ulf Lundell skickade en fartygslast med bistånd till den isole­rade bosniska enklaven. Varför, framkastade Mattias, inte nu göra något liknande för den instängda och blockerade befolk­ningen i Gaza? Hussein nämnde att Free Gaza Movement, ett kaliforniskt­internationellt aktivistnätverk med rötterna i ISM, i praktisk handling hade visat att det gick att bryta blockaden sjö­vägen. En mindre båt hade en månad tidigare lyckats ta sig fram till Gaza. Föreställ er, sade Stellan, att vi gör något liknande fast i betydligt större skala och med ett fartyg som går hela vägen från Skandinavien via hamnar längs Atlant­ och Medelhavskus­ten. Och att vi i varje hamn, fortsatte Sara, lastar efterfrågade förnödenheter och anordnar opinionsmöten och konserter. Med på båtarna har vi några världskändisar vilkas närvaro ger legiti­mitet och säkerhet åt projektet, typ Nelson Mandela eller Tony Blairs svägerska, hon ska visst vara engagerad!

De övriga var strax med på noterna, men – som Stellan se­

32

nare har sagt om sin reaktion: ”Vi insåg att idén var galen. Att vi inte hade en chans – alltså måste vi ta den.”

Global rättviserörelse

Att idén om Ship to Gaza lanserades under ESF var en tillfäl­lighet och ändå ingen tillfällighet. Allt sedan starten 2001 ut­gör World Social Forum (WSF) och dess olika regionala, lokala och tematiska avläggare en viktig mötesplats för världens allt­mer globaliserade folkrörelser och icke­statliga organisationer (NGO), fackföreningar och bondeorganisationer, knäppskallar och världsförbättrare; ett embryo till en global rättviserörelse.

Det var i januari år 2000 som en brasiliansk leksaksfabrikör på affärsresa till Paris på sitt hotellrum såg en tevesändning från World Economic Forum i Davos, ett årligt arrangemang som samlat världens ekonomiska, politiska och mediala elit sedan början av 1970­talet. Han ringde en gammal vän, redaktör för den radikala tidningen Le Monde Diplomatique:

– Varför finns bara ett World Economic Forum? Behöver inte världen ett World Social Forum?

Så blev det. Ett år senare såg det första Forum Social Mun­dial historiens ljus i den sydbrasilianska hamnstaden Porto Ale­gre. 25000 människor kom från hela världen. De utgjorde en heterogen skara som egentligen bara förenades av att de alla spanade efter ljus i slutet på den nyliberala tunnel som enligt Margaret Thatcher saknade alternativ och som Carl Bildt ut­nämnt till ”Den enda vägens politik”.

Ett drygt halvår senare, 11 september 2001, genomfördes terroristattackerna mot olika politiska, ekonomiska och militä­ra mål i USA. Den amerikanska reaktionen delade i ett slag upp världen i vän och fiende, svart eller vitt: ”Antingen är ni med oss eller emot oss”, deklarerade president Bush.

Med början i det globala Syd hade allt sedan tidigt 1990­tal förekommit sammanstötningar mellan den framväxande globa­la rättviserörelsen och den bestående ordningens försvarare. För västvärlden blev denna ”rörelse av rörelser” synlig i och med demonstrationerna i samband med Världshandelsorganisatio­

33

nens möte i Seattle i slutet av 1999. EU­toppmötet och det ame­rikanska presidentbesöket i Göteborg i juni 2001 slutade också i kravaller, liksom G8­mötet i Genua någon månad senare, när en ung aktivist sköts till döds av den italienska polisen.

Men framväxten av den globala rättviserörelsen känneteck­nades inte främst av konfrontationer med polis. Framför allt öppnade den möjligheter till samtal och erfarenhetsutbyte mel­lan gräsrötter och folkrörelser från världens alla hörn. Kritisk till många av den dittillsvarande globaliseringens uttryck var den själv ett förnämligt uttryck för just – globalisering. Tack vare informationsteknikens landvinningar, ökade språkkunska­per och billigare kommunikationer var globetrottandet och det internationella nätverkandet inte längre förbehållet en liten för­mögen elit. Globaliseringen uppifrån – sådan den hade dikterats av världens rika och mäktiga via institutioner som Världsban­ken, Världshandelsorganisationen, Internationella Valutafon­den – utmanades av en allt röststarkare globalisering underifrån. Tendensen var särskilt märkbar på en kontinent som Sydame­rika, där WSF­processen samverkade med folkligt förankrade initiativ till att ge politiken ett mer socialt och demokratiskt innehåll efter decennier av nyliberala experiment.

I Europa, i synnerhet i norra Europa och Skandinavien, har de politiska effekterna av den globala rättviserörelsen varit mer marginella. Från fackföreningsrörelsens sida har de sociala fo­rumen studerats med avvaktande intresse. Ungefär samma håll­ning har intagits av etablerade folkrörelser och NGO. Forumens i verklig mening rödgröna röra – ansamlingen av vänsterradika­ler och militanta gräsrotsrörelser från Sydamerika eller Indien – kan skrämma organisationer i det globala Nord som vant sig vid mindre krävande samarbetsformer och dessutom är beroende av statsbidrag för sin överlevnad.

Den globala rättviserörelsen är själv ett uttryck för de glo­bala rörelser som migrationen utgör. Detta är uppenbart i Ship to Gaza, som samlar människor med högst skiftande erfarenhe­ter av medborgarskap och demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, möteskultur och arbetssätt: palestinier i ofrivillig exil,

34

judar kritiska mot Israels ockupationspolitik, kristna och musli­mer, gamla och nya svenskar i alla åldrar för vilka internationell solidaritet inte bara är ett ideal utan en uppfordran till handling.

Idén tar form

Under hösten fick idén tydligare konturer. Mejl utväxlades mel­lan Mattias, Stellan, Cecilia Parsberg, Jørgen Johansen, Frida Stranne, Ulrika Andersson med flera. I sin inbjudan till ett möte i Göteborg den 11 december 2008 berättade Stellan att man smidde planer på ”att dra igång en ’fängelseinbrytningsaktion’ av internationell karaktär”, och att man var på jakt efter ak­tivister, ”prominenta” resenärer och organisatörer med tid att lägga ned på projektet. En vecka före julafton 2008 kallade Mattias Gardell till möte på Kafé Kalypso i Stockholm. Fem personer hörsammade kallelsen: Kadidja Bedoui, Saman Ali, Ayman Taki, Silakdar Kirkeb och Dick Singer. Betydligt fler sade sig vara intresserade men förhindrade att komma. I det första bevarade protokollet presenterar Mattias grundtanken bakom Ship to Gaza:

”Vi har tröttnat på att stillatigande bevittna Israels illegala containerpolitik mot Gazas invånare. Vi gör om Ship to Bosnia, men nu till Gaza. Samma idé: ett skepp som utgår från Stock­holm eller Göteborg och via hamnar som exempelvis Aberdeen, Antwerpen, Barcelona, Marseille, Napoli, Cypern tar sig till Pa­lestina …

I varje hamn anordnas ett politiskt spektakel med möte, kon­sert och insamling av i förväg bestämda artiklar – medicin, hy­gienartiklar, kläder, leksaker, utsäde – efter behov definierade av Gazas invånare …

Vi tar inte ställning i de palestinska fraktionernas inbördes strider. Detta är en aktion från folk till folk som också visar att vi inte kan tillåta att den politiska undfallenhet som kän­netecknar västvärldens politiska ledningar går ut över vanliga människors liv i Gaza …”

Redan vid detta första möte fastslogs ett antal viktiga princi­per som skulle bli vägledande framöver:

35

� vikten av att stå fria från partipolitiska eller statliga kopp­lingar,

� vikten av att inte bedriva välgörenhet: detta är solidaritet i praktiken,

� vikten av att ha med israeliska och judiska kamrater, � vikten av att noga kontrollera alla paket och försändelser

så att inget utom det vi godkänt fraktas, � vikten av att aktivera våra vittförgrenade nätverk i Eu­

ropa.

Grundidén har stått sig.

Erfarenheter från Ship to Bosnia

Vid nästa möte, söndagen 25 januari 2009, var uppslutningen desto bättre. 35 personer representerande ett tjugotal organisa­tioner närvarade, ytterligare ett tiotal förklarade sig stå bakom initiativet. Inte mindre än fem av de personer som ett och ett halvt år senare skulle åka med Frihetsflottan var med. Personer med erfarenhet från Ship to Bosnia bidrog med sina erfarenhe­ter. Fartyg, last och färdväg diskuterades. Som fördelar angavs att den ekonomiska krisen medfört att priset på fartyg hade sjunkit samt att det lägre oljepriset gjorde bränslekostnaden mindre. Som problem pekade man på säkerheten: till skillnad från Ship to Bosnia var detta ett betydligt mer kontroversiellt projekt: ”Risken för sabotage i hamn är påfallande. Risken att fartyget hindras från att angöra Gaza city med andra medel än att sänka det är stor.” På grund av riskbilden pekade man också på svårigheten att få försäkringsbolag att ställa upp.

En lång diskussion ägnades frågan huruvida aktionen främst skulle vara humanitär eller politisk, eller både och. De flesta argumenterade för det sistnämnda. En annan diskussionspunkt gällde vilka passagerarkategorier som skulle ha företräde. Tre grupper urskildes: 1) personer med en ställning som gör det svårt för Israel att sänka skeppet, 2) läkare och sjukvårdsper­sonal, 3) inbäddade journalister. Mötet avslutades med att ge

36

Mattias Gardell i uppdrag att formulera ett utkast till ”politisk plattform”.

Föreningen bildas

Söndagen 8 februari 2009 bildades föreningen Ship to Gaza vid ett möte på Kapsylen i Stockholm. Stadgar inklusive plattform och syftesparagraf antogs, och en styrgrupp valdes med bland andra Mattias Gardell, Dror Feiler, Mariam Sherifay, Kadidja Bedoui och Saman Ali. De tre förstnämnda utsågs till talesper­soner. Plattformen fick följande lydelse:

”Ship to Gaza är en partipolitiskt och religiöst oberoende ide­ell förening som består av personer och organisationer som vill verka för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och den allmänna folkrätten.

Ship to Gaza utgår från att det råder en politiskt skapad hu­manitär nödsituation i Gaza.

Ship to Gaza avser att utrusta, bemanna och segla ett fartyg med humanitärt bistånd från Norden till Gaza via hamnar i Europa och Medelhavet. I Gaza kommer mottagandet att administreras av partipolitiskt oberoende organisationer.

Ship to Gaza förutsätter att varje stat respekterar folkrättens princip om fri sjöfart på internationellt vatten, samt att var­je stat garanterar fartyget fri passage och sjöfartsskydd i de hamnar som uppsöks under färden.

Ship to Gaza är en ideell och fredlig solidaritetshandling från människa till människa.”

Parallellt med mötet i Stockholm anordnades ett första offentligt möte på Lagerhuset bakom Järntorget i Göteborg. Ett 50­tal personer slöt upp och tvingade arrangörerna Stellan Vintha­gen, Jørgen Johansen och Karin Dalborg att byta lokal. Efter

37

en stund övergick mötet i gruppdiskussioner efter intresseom­råden, arbetsgrupper som skulle prägla den lokala organisatio­nen under det kommande året: PR & opinion, evenemang & insamling, nätverk, last & fartyg, dokumentation. Under mötet framkastades idén att segla till Gaza med Ostindiefararen Göt­heborg, replikan av det gamla 1700­talsfartyget. Förslaget väck­te munterhet, men var också kännetecknande för den utopiska anda som rådde: ”Tänk om …” Med på mötet i Göteborg var några aktivister från Malmö, Åsa Svensson och Johanna Eriks­son. De tog med sig idén till hemstaden och startade efter några veckor upp en lokalförening i Malmö.

Fler lokalföreningar

Under 2009 startades ett drygt tiotal lokalföreningar runt om i landet: Jönköping, Ludvika, Uppsala, Sundsvall, Helsingborg, Trelleborg, Karlstad, Växjö, Umeå, Gävle, Borås … Mattias Gardell spelade en viktig roll som kringresande agitator. På en del håll flammade verksamheten upp för att snart bara föra en pyrande tillvaro eller slockna helt. På andra orter – inte minst i Uppsala och Jönköping – förblev lågan brinnande oavsett väder och vind.

Samtidigt ledde den snabba tillväxten till problem i kommu­nikationen mellan lokalföreningar och styrgrupp. Under våren engagerades visserligen Ayman Taki som kanslist, men uppgif­ten att koordinera verksamheten var inte lätt. En svårighet låg i att få hemsidan att fungera som tänkt, en annan i bristen på uppdaterat medlemsregister. Men problemen låg också på ett annat plan, som mer handlade om olika organisationskulturer. I Ship to Gaza möttes aktivister ur solidaritetsrörelser, kristna och muslimska församlingar, traditionella folkrörelser, politiska partier och NGO­värld. Vissa förespråkade en löslig, aktivis­tisk nätverksstruktur som prioriterade effektivitet, medan an­dra före språkade professionalism, säkrad medlemsdemokrati och fullständig genomskinlighet. Grupperna talade inte alltid samma språk och, när så skedde, delade de inte alltid varandras

38

uppfattning. Distansen slog ibland över i en misstänksamhet som, särskilt i början, försvårade samarbetet.

Sist men inte minst led föreningen brist på pengar. Efter ett halvårs verksamhet kunde kassören Saman Ali bara räkna sam­man 30 000 kronor. Alla insamlade medel var öronmärkta åt det framtida inköpet av fartyg och last, varför minsta utgift för flygblad, affischer – och så småningom produktionen av t­shirts och pins – fick bekostas med privata medel. Situationen var na­turligtvis ohållbar i längden. Eftersom pengainsamlandet gick så långsamt växte misstron mot projektet som sådant.

Dessutom fanns oklarheter beträffande våra motparter i Gaza: vilka de var och vilken typ av last de egentligen önskade sig. Oklarheterna fick lokalföreningen i Göteborg att skjuta upp sin offentliga kickoff. Men efter lugnande besked från Amjad Al Shawa i PNGO, paraplyorganisationen för det palestinska civil­samhället, och den vida respekterade föreståndaren för Palesti­nian Center for Human Rights (PCHR), Raji Sourani – genom­fördes upptaktsmötet i Folkets hus den 17 maj 2009 med tal av Mattias Gardell och diktläsning av skådespelaren Mia Höglund Melin (som något år tidigare spelat den amerikanska aktivisten Rachel Corrie i pjäsen om hennes liv och död).

Opinionsbildning & penninginsamling

Sommaren 2009 deltog Ship to Gaza i Almedalsveckan, om än lite i skymundan – i synnerhet om man jämför med uppmärk­samheten föreningen tilldrog sig ett år senare. I Malmö anord­nade lokalföreningen samma sommar en lyckad folkfest och i augusti genomförde Stockholmsföreningen en välbesökt gala på Södra teatern med tal av bland andra Henning Mankell och Lotta Schüllerqvist, Pierre Schori och Jonas Hassen Khemiri, samt uppträdanden av bland andra Promoe, en av många ar­tister som redan från början stött projektet (andra är Thåström och Mikael Wiehe). Galan inbringade 45 000 kronor, vilket gjorde att föreningen för första gången hade över 100 000 kro­nor i kassan.

I samband med stödgalan i Stockholm i augusti hade den

39

drivande kraften i Jönköping, Per Magnusson, föreslagit att vi skulle kopiera Ship to Bosnias koncept med så kallade sjömils­certifikat. Det visade sig vara en genial idé. Avståndet sjövägen från Sverige till Gaza är omkring 5000 sjömil. Sålde vi alla sjö­mil för 1000 kronor eller 100 Euro skulle det inbringa den nätta summan av 5 miljoner.

Plötsligt tedde sig projektet inte längre lika oöverstigligt.Under sommaren hade diskussionen intensifierats kring pro­

jektbeskrivningen, och i synnerhet kring de olika tidsplanerna. En majoritet i styrgruppen förordade en tidsplan som innebar seglats före vintern – vilket Göteborgsgruppen dömde ut som orealistiskt. Det blev ingen avresa 2009, men oenigheten hade inte befordrat samarbetet. På ett nationellt medlemsmöte i Gö­teborg i början av september framgick att Ship to Gaza stod och stampade i flera avseenden. Arbetet i fartygs­ och lastgrupperna låg i träda. Den sistnämnda bestod i stort sett av en person: Joa­kim Ramberg. Nätverkandet mellan de olika lokalavdelning­arna var trevande, och kontakterna sporadiska med såväl våra motparter i Gaza som med samarbetspartner och hamnstäder längs den tänkta rutten i Europa. Den hemsidesansvarige Mat­tias Linder efterlyste hjälp från kompetenta och arbetsvilliga personer för att förbättra den interna kommunikationen. Lika eftersatt var den externa kommunikationen. Föreningen sak­nade en genomtänkt mediestrategi, och det var inte det enda den saknade.

Novembermörker och januariljus

Läget var alltså rätt dystert under senhösten 2009 – med ett un­dantag. Sjömilsförsäljningen gick lysande. De vackra certifika­ten, tryckta på kvalitetspapper, inbringade både stora pengar och gav råg i ryggen åt luttrade aktivister. På flera ställen runt om i landet fortsatte också det traditionella fotarbetet med flyg­bladsutdelning och bössinsamling på gator och torg.

I övrigt tycktes föreningen ha hamnat i en återvändsgränd. Å ena sidan räckte entusiasmen och det ideella arbetet inte till för att inbringa de summor som krävdes för att inköpa fartyg och

40

last. Dessutom saknades kompetens inom i stort sett samtliga områden föreningen gett sig i kast med vare sig det gällde sjö­fart eller solenergi och avsaltningsanläggningar eller ekonomi. Å andra sidan räckte vår projektidé och våra kontakter uppen­barligen inte till för att motivera stora och resursstarka organi­sationer att ge oss pekuniärt, personellt och politiskt stöd. När de kontaktades bestod svaret ofta i motfrågan vilka andra orga­nisationer som stödde oss – trots att de delade vår uppfattning att blockaden var illegal, inhuman och destruktiv för samtliga inblandade parter. Skälet till handlingsförlamningen låg i den kalkylerade politiska risken, det vill säga risken att framställas som antisemiter och terroristfrämjare.

Så framgångsrik hade alltså den israeliska propagandan varit att den lyckats framställa blockaden mot Gaza, som hela det in­ternationella samfundet (med undantag för USA) betraktar som olaglig och omänsklig, som politiskt nödvändig!

Det fanns undantag. Det viktigaste var Emmaus Björkå som från första början stödde oss både praktiskt och med pengar. Andra som ställde upp var olika muslimska organisationer, Bro­derskapsrörelsen, Syndikalisterna, några LO­avdelningar samt inte minst Hamnarbetarna.

Många hade nog börjat förbereda sig för en lång natts färd mot dag. Ett stort ljus i vintermörkret var lokalföreningen i Uppsala som oförtrutet rapporterade om appellmöten och in­samlade pengar. I Malmö liksom på flera orter brann föreningen på sparlåga. I Göteborg återsamlades alla arbetsgrupper till ge­mensamma möten varje måndagskväll över en kopp kaffe och något hembakat – en modell som visade sig framgångsrik. För varje vecka växte gruppen aktiva, som fokuserade på lokala eve­nemang: filmvisningar, föredrag, konserter.

Samtidigt började det hända saker i de internationella nät­verken. I Grekland, visade det sig, hade en Ship to Gaza­grupp bildats utan att ha en aning om vår existens. De blev varse oss först när de googlade sig själva. Bakom Ship to Gaza­Grekland stod några personer med utomordentlig kompetens på just de områden där vi var noviser. Vangelis Pissias hade varit en nyck­

41

elperson i Free Gazas expeditioner till Gaza innan han hösten 2009 bestämde sig för att dra igång en grekisk organisation. På kort tid uppstod en koalition mellan sex organisationer: den turkiska bistånds­ och människorättsorganisationen IHH, de exilpalestinska organisationerna European campaign to end the siege on Gaza och International campaign to end the siege on Gaza, samt den internationella aktivistorganisationen Free Gaza Movement. Ship to Gaza i Grekland och Sverige beslöt sig för att tillsammans bilda ett företag och inköpa en lastbåt: Sofia, som senare döptes om till Free Mediterranean. Svenska Ship to Gazas pengar räckte till en tredjedel av aktierna, grekerna köpte resterande. Förhandlingarna sköttes av Dror Feiler och Mattias Gardell som under våren åkte i skytteltrafik mellan Stockholm, Athen, London och Istanbul.

Söndagen 28 mars 2010 presenterade Dror och Mattias Freedom Flotilla­förslaget för Ship to Gazas medlemmar vid ett nationellt möte i Uppsala. Visserligen innebar förslaget att vårt ursprungliga koncept, att gå med ett fartyg från Skandinavien till Gaza via hamnar i Atlanten och Medelhavet, sköts på fram­tiden. Trots det ställde sig medlemsmötet mangrant bakom idén.

Idén såg ut att bli verklighet.

Från insamling till aktion

Plötsligt var ledorden för verksamheten inte längre opinions­bildning och insamling för ett vagt mål bortom horisonten. Plötsligt var målet synligt och tidsplanen konkret. Nu gällde att ställa om till en handlingsduglig organisation, som kunde ta ansvar för passagerarrekrytering, internationellt nätverksarbete och mediehantering på ett professionellt sätt. På ett fantastiskt och underbart vis frigjorde det nya akuta läget en mängd dittills dolda eller bundna energier hos medlemmar och sympatisörer. Som i ett trollslag tycktes alla dra åt samma håll. Konflikter och spänningar var som bortblåsta, vi hade helt enkelt inte tid. Det stod tidigt klart att såväl Mattias Gardell som Dror Feiler, våra talespersoner, tänkte åka med Frihetsflottan. Med tanke på den nyckelroll de spelat under föreningens dittillsvarande existens

42

ställde det stora krav på de hemmavarande. Under de dramatis­ka dagarna före, under och efter anfallet på Frihetsflottan visade de sig vuxna ansvaret.

Kadidja Belloui spelade en nyckelroll i kontakten mellan anhöriga och berörda myndigheter i såväl Israel som Sverige. Mariam Sherifay skötte kontakter med politiker i Stockholm och Bryssel. Antonella Dolci, Thomas Hvitfeldt och Christoph­er Pastor ingick tillsammans med bland andra Mattias Linder, Stellan Vinthagen och Staffan Granér i den mediegrupp som, samordnad av Mikael Löfgren, försökte hålla ställningarna när de marina kommandosoldaterna avlöstes av israeliska propa­gandakrigare och deras stödtrupper, som försökte förvandla at­tacken till självförsvar och offren till förövare och terrorister.

För att inte tala om alla dem som höll igång den lokala verk­samheten, anordnade demonstrationer och tog emot de nya medlemmar som strömmade till föreningen.