semmm.weebly.comsemmm.weebly.com/uploads/1/7/5/1/17517619/hinden.pdf · IV INLEDNING...

I

I N L E D N I N G

C.J.L. AlmqvistSamlade Verk 5

Törnrosens bokDuodesupplagan. Band I–III

http://litteraturbanken.se

II

I N L E D N I N G

III

I N L E D N I N G

S A M L A D E V E R K 5

C.J.L. Almqvist

Törnrosens bok

Duodesupplagan. Band I–III

Jagtslottet / HermitagetVargens Dotter / Hinden

Texterna redigerade och kommenteradeav Olof Holm och Petra Söderlund

S V E N S K A V I T T E R H E T S S A M F U N D E T

IV

I N L E D N I N G

Huvudredaktör: Bertil RombergBiträdande huvudredaktörer: Lars Burman och Johan Svedjedal

Redaktionskommitté:Gunnar Broberg, Sven-Göran Malmgren, Per Rydén,

Barbro Ståhle Sjönell, Tore Wretö

Almqvists Samlade Verk utges i samarbete med Almqvistsällskapet.Denna volym har utgivits med ekonomiskt stöd från Stiftelsen Riks-bankens Jubileumsfond. Redaktionens verksamhet har understötts

genom ett anslag från Magn. Bergvalls Stiftelse.Parallellt med Samlade Verk (som är den kompletta, vetenskapliga

utgåvan) utger Gidlunds förlag en moderniserad urvalsutgåvaunder titeln Almqvists Skrifter.

C.J.L. Almqvists Samlade Verk publiceras även som digitala hypertex-ter på Svenska Vitterhetssamfundets hemsida:

http://spraakdata.gu.se/lb/vittsam/almqvist.html

AbstractAlmqvist, C.J.L., Törnrosens bok. Duodesupplagan. Band I–III.

Texterna redigerade och kommenterade av Olof Holm och PetraSöderlund. Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet, 2002

(Samlade Verk, 5)(C.J.L. Almqvist. The Book of the Wild Rose I–III.

Edited by Olof Holm and Petra Söderlund,Department of Literature, University of Uppsala.)

Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866)was one of the leading Swedish authors of fiction as well asa controversial radical in the religious and political debate.Svenska Vitterhetssamfundet publishes his Collected Works

in 51 volumes.

© Olof Holm, Petra Söderlund & Svenska Vitterhetssamfundet,Stockholm 2003

Formgivning: Krister GidlundDistribution: Almqvist & Wiksell InternationalPrinted in Sweden by Fingraf, Södertälje 2003

ISBN 91 7230 111 2

V

I N L E D N I N G

Innehåll

Inledning .............................................................................................. VII

TÖRNROSENS BOK. BAND I .............................................................2Jagtslottet 3

TÖRNROSENS BOK. BAND II ........................................................ 72Hermitaget 73 · Vargens Dotter 219

TÖRNROSENS BOK. BAND III .................................................... 234Hinden 235

Varianter och kommentarer ............................................................ 409

VI

I N L E D N I N G

VII

I N L E D N I N G

Inledning

De tre första delarna av den s.k. duodesupplagan av Törnrosens bokutgjordes av Jagtslottet (del 1), Hermitaget och Vargens Dotter (del2) och Hinden (del 3). Titeln på samlingsverket var Fria fantasierhvilka, betraktade såsom ett helt, af Herr Hugo Löwenstjerna stun-dom kallades Törnrosens Bok, stundom En irrande Hind. Verkentrycktes hos Johan Hörberg i Stockholm och utgavs på dennes för-lag. Almqvist fick totalt 300 riksdaler banco i honorar. De tre de-larna utkom samtidigt, i november eller december 1833.1 I en an-nons i Aftonbladet den 16/12 1833 annonserades alla tre delarnasamtidigt och priset för de tre delarna uppgavs vara 3 riksdaler och16 skilling banco (häftade). För att passa som julklapp såldes kringjultid varje del även var för sig enligt annonser i Aftonbladet (20 och23/12 1833) och varje enskild del kostade då 32 skilling banco(Jagtslottet) eller 1 riksdaler och 16 skilling banco (övriga delar).

Jagtslottet hade tryckts redan 1832 men publiceringen dröjde ef-tersom Almqvist inte kunde bestämma sig för vilka verk som skulleingå i det första bandet. En påbörjad fortsättning på Jagtslottet medtiteln Gudahataren makulerades, kanske på grund av djärva teolo-giska resonemang eller för att Almqvist ville ha med noter i Guda-hataren och Hörberg hade inte nottryckeri.2 Endast ett exemplarfinns bevarat, på Kungl. Biblioteket, och återges i föreliggande vo-lym i kommentardelen (s. 473 ff). Gudahataren trycktes samtidigtsom Jagtslottet – de bevarade bladen ingår i samma ark som slutetpå Jagtslottet – men titeln nämns trots det inte på titelsidan till för-sta delen av duodesupplagan.

VIII

I N L E D N I N G

Jagtslottet och Vargens Dotter trycktes återigen i första bandet avimperialoktavupplagan av Törnrosens bok 1839, båda med smärreförändringar och med Gudahataren i omarbetad och utvidgad forminfogad i slutet av Jagtslottet. Titeln på samlingsverket hade ändratstill Törnrosens Bok eller fria fantasier, berättade på jagtslottet hosherr Hugo Löwenstjerna. En andra upplaga av första och andra de-len i duodesupplagan (d.v.s. Jagtslottet, Hermitaget och Vargensdotter) kom året därpå med Gudahataren, liksom i imperialoktav-upplagan, infogad i slutet av Jagtslottet.3 Varianter mellan förstaoch andra upplagorna av dessa verk redovisas i variantapparaten.

Innan de första delarna av Törnrosens bok utkom hade Almqvistinte publicerat något skönlitterärt sedan 1822. Detta år lät han iOpoetisk kalender för poetiskt folk publicera Rosaura eller Saganom behagets vingar.4 Åren mellan publiceringen av dessa verk ochde första delarna av Törnrosens bok hade också av hans hand ut-kommit några läroböcker, bl.a. i språklära, rättstavningslära och li-nearteckning.5 Under dessa 11 år hade han hunnit begära avskedfrån sin tjänstgöring som kanslist vid Ecklesiastikexpeditionen (au-gusti 1823), försökt sig på en tillvaro som idealiserad bonde i Värm-land (januari 1824 till augusti 1825), gift sig med Anna Maria Lund-ström (mars 1824) – som varit barnflicka för Almqvists halvsyskon –därefter en tid hankat sig fram med hjälp av diverse ströjobb, tjänst-gjort som lektor vid krigsskolan på Karlberg (oktober 1826 till april1828) samt 1828 blivit lärare på Nya Elementarskolan i Stockholmoch året därefter rektor på samma skola.6

Under åren 1822–1833 hade han ingalunda låtit tankarna på nyaskönlitterära verk vila. Han skrev också mycket, men utan att detpublicerades. Under Värmlandstiden hade han påbörjat ett stortverk han kallade Jordens Blomma. I ett brev till vännen AndersBerg den 12/6 1824 skrev han att ”[d]etta arbete har för sina Berät-telser ingen annan Gräns än WerldsHistorien, för sina Beskrifning-ar, Universum” (Brev 1968, s. 61). Den storartade planen innefatta-de hela världshistorien från början till slut och verket skulle rymmaalla Almqvists äldre och kommande verk samlade till ett helt. Och

IX

I N L E D N I N G

när världshistorien avverkats skulle livet i himlen skildras. Törnro-sens bok är ett resultat av planerna på Jordens Blomma, där dockimperialoktavupplagan i högre grad än duodesupplagan (där före-liggande volym ingår) kom att motsvara Almqvists ursprungliga planpå Jordens Blomma. Den romantiska drömmen om allkonstverketsom binder samman alla konstarter till en helhet låg till grund föridén med ett samlingsverk, även om Almqvists strävan att samla sinaverk i Törnrosens bok inte gällde bara skönlitteratur utan även såsmåningom exempelvis journalistik och läroböcker.

I Hinden lägger Herr Hugo en i vildmarken upphittad törnros –bortkastad eller tappad av det förälskade paret Julianus och Auroraunder ett hemligt möte i skogen – på en manuskriptbunt för att dessångor ska spridas däröver (s. 385 f och 391; jfr Baron Julius K*,SV 7, s. 149 f). Törnrosen dyker upp i verk av Almqvist redan på1810-talet och då i flera av de tillfällesdikter han skrev under denperioden och första gången i en namnsdagsdikt från 1810 (”Till A*M* S*. På MargretaDagen 1810”). Törnrosen får då utgöra symbolför den rena kärleken. Under senare delen av 1810-talet fäste Alm-qvist en djupare symbolik vid törnrosen; den skildrades då inte somen jordisk blomma utan som en knopp som inte nådde sin fullablomning förrän efter döden. Törnrosen kunde då också ses som ensymbol för diktningen och i planerna på Jordens Blomma skrevAlmqvist också om verket som en levande växt. Törnrosen är ocksåsvensk och ett alternativ till utländska praktväxter. Den blir alltsåden svenska motsvarigheten till romantikens blå blomma och ensinnebild av enkelhet och äkthet, liksom en fosterländsk symbol.Törnrosen skulle också förena den blandning av tårar och skrattsom Almqvist eftersträvade.

Tanken var inte unik för honom utan fanns också hos exempel-vis Atterbom och Goethe och den är även färgad av herrnhutisk re-ligiositet – Almqvists mor kom från en familj präglad av herrnhutis-men – åskådliggjord exempelvis i brudpsalmerna i Sions nya sånger,där Kristi blod och lidande utgör vägen till renhet. Inte minst i son-gen ”Hjertats Blomma” (tillkommen på 1820-talet eller början av

X

I N L E D N I N G

1830-talet) använde sig Almqvist av denna symbolik, där rosen bliren symbol för Kristus. Blodets röda färg förknippas med rosens färg.Viktigt att erinra om i sammanhanget är också Almqvists förmågatill synestesier, till att uppleva stämningar och händelser som för-knippade med olika färger, vilket är en uppfattning om litteraturoch poesi som är mycket viktig i törnrosestetiken. Dessa synestesieromfattas också av Almqvists Songes, vilka han tänkte sig skulleframföras så att ord, musik, färger och handling bildade ett oupplös-ligt helt.7

Den irrande hinden i samlingsverkets undertitel ses av Frans iHinden (s. 391) som en allusion på människosläktets irrande efterfördrivningen ur Paradiset. Törnrosens bok kan då sägas skildramänniskans utsatthet i världen och drömmen om ett pånyttfött Pa-radis. En enklare förklaring till hindens placering i undertiteln gerdock Henrik i Hinden då han anmärker (s. 402) att hinden är detvackraste djur han vet.

JagtslottetI en annons i Aftonbladet den 16/4 1834 presenterades Jagtslottetsålunda:

Bok. I. Hofmarskalken Hugo Hamilcar Löwenstjernas familje-krets. Målning af de glada poetiska aftonsysselsättningarne påslottet. Fru Isabellas underbara död. Bok. II. Uppträdet i Grufvan.Julianus försvinner. Bok. III. Juliani dödsfara. Richard Furumoupptäckes. Bok IV. Historien om den sköna Magdalenas klippa.Bok. V. Richard Furumo öfvertalas att blifva berättare på slottet.Hr Hugo förklarar meningen med sitt romantiska och ironiskaSaguverk.

Jagtslottet har undertiteln Romantisk Berättelse ur Närvarande Tidoch utgör ramberättelsen för hela Törnrosens bok. Undertiteln kanses som dels ett hävdande att verket avbildar en samtida verklighet(”närvarande tid”), dels att det är fråga om fiktion (”romantisk be-

XI

I N L E D N I N G

rättelse”). I Jagtslottet presenteras personerna kring Herr Hugo, in-klusive Richard Furumo, och omständigheterna kring berättandet idenna krets av människor förklaras. Jaktslottsfiktionen kan ses somett sätt för Almqvist att konstruera ett mellanled mellan sig och pu-blik och kritiker för att kunna distansera sig från ett eventuellt nega-tivt mottagande. Genom att lägga de olika berättelserna i munnenpå fiktiva personer behövde författaren inte ta ansvar för ofullkom-ligheter. Idén med en ramberättelse ansluter också till en berättar-tradition med Boccaccios Decamerone som föregångare.

Almqvist kopplar greppet redan i den första meningen där ungeHenrik Löwenstjerna sjungande promenerar mot Herr Hugos slott.Miljö och personer får en naturlig presentation allteftersom slottetdyker upp i synfältet och Henrik inträder i slottet och in i den gulasalongen. Där sitter några människor samlade kring Herr Hugo föratt, som brukligt varje kväll klockan sex, lyssna till berättelser. Hu-vudpersonen Richard Furumos entré (han omtalas i sin frånvaro pås. 14 av betjänten Jakob, vilken känner till Furumos berättarförmå-ga) fördröjs och sker inte förrän i det tredje kapitlet (eller ”boken”).Julianus rider – efter ett äventyrligt besök i en gruva tillsammansmed sin kusin Frans – omkring i skogen och hör flera gevärsskottoch därefter toner från en flöjt som sedan ”upplöste sig för hans själi en sväfvande obestämd skönhet – likt färgernas darrning emellanlöfven tidigt en himmelsk morgon” (s. 36 f). Det är ett av många ex-empel på hur Almqvist låter färger förmedla associationer. Straxdärefter blir Julianus och hans häst anfallna av en varg men räddasav ett välriktat skott från Furumos bössa. Sättet att introducera Fu-rumo i romanen har Almqvist lånat från Walter Scott.8

Furumo följer med Julianus till Herr Hugos slott och introduce-ras i den sagoberättande kretsen. Det intryck han gör på Herr Hugooch den övriga församlingen leder fram till att Furumo ombeds sällasig till kretsen för att berätta sina historier; ett erbjudande han antarförst efter viss tvekan och med löfte om att få göra det på sitt sätt ochinte efter den plan som Herr Hugo föreslagit. Furumo ter sig som enräddande gestalt för den Löwenstjernska kretsen då han, i upphöjd

XII

I N L E D N I N G

position på en kulle, uttalar de förlösande orden ”Jag kommer då”och långsamt höjer ”sitt ansigte emot den klara aftonhimmelen, ochhans utseende var derunder lifligt, såsom i den vackraste, fridfullas-te andakt” (s. 68 f). Sedan banar han sig väg genom de församlademänniskorna och försvinner.

I Richard Furumo tecknar Almqvist en sammansatt och motsä-gelsefull person. Å ena sidan lever han i all enkelhet på sitt hemmani skogen och brukar sin jord, å andra sidan är han såväl berest sombeläst och kan föra sig i såväl slott som koja. Det faktum att Furumointe självklart signalerar social tillhörighet gör exempelvis att Ju-lianus vid sitt möte med Furumo inte vet hur han ska titulera ho-nom (s. 40). Här kan vi för övrigt jämföra med den till det yttre förAlbert så socialt svårplacerbara Sara i Det går an. Furumo förvånarockså kretsen kring Herr Hugo genom upplysningen att han drickersåväl kaffe som te – drycker som vanligen endast förekom blandöverklassen vid denna tid.9 Furumo lever emellertid i enkelhet ochanspråkslöshet på Råbäcken, vilket understyrker intrycket av ho-nom som delvis bonde, delvis herreman och dessutom signalerar dethans självständiga karaktär.

Olle Holmberg har pekat på likheter mellan Furumo och Ari-man-gestaltens tjusande satanism.10 Mörkare sidor hos Furumokommer i dagen genom den historia han berättar för Julianus omsynderskan Magdalena som störtade nedför en klippa och drunkna-de i en fors. Furumo var närvarande vid detta tillfälle och på fråganfrån Julianus om det var en olyckshändelse svarar han nekande.Furumo har strax innan dess förklarat hur mycket lyckligare Mag-dalena såg ut död än levande och att döden kom som en hjälp bortfrån ett plågsamt liv (s. 42). Här antyds alltså att det är Furumo somräddat henne till en lyckligare existens bortom döden. Detta är ock-så ett prov på Almqvists dödsuppfattning, inspirerad av Swedenborg,där döden blir början på ett mer fulländat liv. Magdalenaepisodendiskuterades mycket i Almqvists samtid och i ett brev till Carl JuliusLénström 18/1 [1839] förnekade Almqvist att han via denna episodförsvarade (själv)mord (Brev s. 134).

XIII

I N L E D N I N G

Enligt Almqvist är Furumo inte hans alter ego mer än någon an-nan av personerna i Jagtslottskretsen. I ett brev till Atterbom 2/31834 förklarade han att ”[d]et är icke R. Furumo hvarigenom jagtalar. – han är icke min masque. Frans och Tante Eleonora äro detäfvensåväl på deras sätt” (Brev 1968, s. 91). Även den lärde och pat-riarkaliskt gemytlige Herr Hugo Löwenstjerna, med drag hämtadefrån en och annan roman av Walter Scott, har vissa drag gemensam-ma med Almqvist och framstår i Törnrosens bok som en kontrast tillFurumo.11

Den målande och besjälade naturskildringen i Jagtslottet ansesvara inspirerad av Värmlandsnaturens skogar och trakterna kringKöla och Skillingmark – där Almqvist försökt sig på bondelivet –samt av naturupplevelser från resor i Närke, i kombination medhemtrakterna kring barndomshemmet i Mälardalen. Andra forskarehar sett förebilder i Västra Nyland i Finland – där Almqvist tjänst-gjorde som informator på godset Fagervik under några sommarhalv-år på 1810-talet – och i Skottland.12 I fiktionens värld ligger HerrHugos jaktslott dock i Närke (se t.ex. s. 23 och 398).

HermitagetHermitaget sammanfattas på följande sätt i en annons i Aftonbladetden 16/4 1834:

Bok. I. Häpnad i Jägar Erasmi hus för tvenne tiggare, en röd ochen hvit. Jägaren sjelf, befallit att rida till Runsaberg (några milnorr om Stockholm), stannar om natten på Sätra, der vallflickanInga för honom omtalar historien om de tolf Prinsarne; en ifrånhofvets kretsar nedfluten Saga i förklädnad, rörande sjelfva Re-gentslägtens hemliga äldre öden. Bok. II. Fröknarne Irmengardsoch Merethes berättelse om tvenne Spelmänners ankomst tillRunsa. Bok. III. Sedan Jägar Erasmus på Runsa fått del af dethemliga uppdrag, hvarför han blifvit ditkallad, rider han bort,och träffar Joachim röfvare. Bok. IV. Stölden. Den späda prinses-san räddas på Sollentuna skog. Bok. V. Konung Waldemars stall-

XIV

I N L E D N I N G

mästare. Stockholm i sin barndom. Den lilla prinsessan återförestill John Bruce på Svartvik. Bok. VI. De tvenne Eremiterna påSätra skog. Demaranthas historia. Drottningens och Nunnansupptäckt. Bok. VII. De Hertigliges uppror. Hertig Magni läger iWestergötland. Peter Porse. Bok. VIII. Konung Waldemars lägervid Ramundaboda. Slag vid Hofva. Waldemars flykt. Nunnans af-sked på heden. Bok. IX. John Bruces slott i Skottland, Lady Sofia,Pater Amaurys död. Svenska grefvinnan. Erasmi bröllopp medErnestine. Bok. X. Prinsessan-nunnan Judith vid Ruinerna. Bok.XI. Judith, förd till borgen på hafsskummet, störtar ned i hafvet.Bok. XII. Sir Patrik Bruces taflor, innehållande Judiths lefvernes-beskrifning. Nunnans räddning. Slutscen: Patriks och Sofias för-ening, till byggande af tvenne kloster, ryktbara i Skottlands me-deltid.

Hermitaget presenteras på titelbladet som en ”Romaunt i TolfBöcker” och har ansetts ge prov på hur Almqvist hade tänkt sigVärmlandslivet om allt hade gått som han tänkt sig. I en krets avvänner skulle han sitta och berätta historier i eldskenet från en bra-sa.13 Ordet ”romaunt” kan återfinnas i undertiteln till Byrons ChildeHarold’s Pilgrimage, där det närmast betecknar riddarsaga. Alm-qvist har själv förklarat att en romaunt är en berättelse som innehål-ler såväl realistiska som mer fantasifulla skildringar.14

Handlingen i Hermitaget bygger delvis på Erikskrönikan, sombehandlar senare hälften av 1200-talet. Kung Valdemar, son till Bir-ger Jarl och bror till Magnus Ladulås, får en dotter, Sofia, med sinsvägerska Juta (Judith) och Juta och Sofia åker senare, efter attValdemar besegrats av sin bror i slaget vid Ramundeboda, till Skott-land. Sofia förälskar sig i målaren sir Patrik men istället för att giftasig går de i kloster, på uppmaning av Juta. Budskapet i romanen ärjust denna celibatlära som bygger på att äktenskapet fullbordas förstefter döden, i himlen, ett budskap som dyker upp redan i Murnisfrån slutet av 1810-talet. All jordisk kärlek bör enligt detta budskapförsakas. Ett handskriftsfragment ur Hermitaget (återges i kommen-

XV

I N L E D N I N G

tardelen s. 433–453) visar vidare att denna lära fanns med även i entidigare version av romanen. Det viktiga i romanen är inte heller dehistoriska händelserna utan verket bör hellre ses som en äkten-skapsroman som mynnar ut i celibatläran. Berättelsen om Valde-mars misslyckade äktenskap har setts som en förtäckt skildring avAlmqvists eget äktenskap.15

I Hermitaget märks en klar påverkan från Walter Scott och Alm-qvist hade också redan före Värmlandstiden läst romaner av Scott.16

Jägaren Erasmus är en typisk Scottfigur och inte minst berättelsenshastiga förflyttning till Skottland mot slutet är klart influerad avScott ehuru, som Henry Olsson skriver, inte mycket av ”mästarensanda” finns kvar.17 Också hos Scott återfinns exempelvis motivetmed den bortrövade konungadottern, striderna om henne och hen-nes följeslagare och beskyddare. Men även om Scott-påverkan ärtydlig så kan också skönjas påverkan från en äldre, sentimentalt ex-tatisk romantyp, med anor från Richardson och Rousseau och inteminst Chateaubriands Atala.18

Almqvist ger i Hermitaget prov på synestesier eller sinnesanalo-gier. Redan i inledningen deklarerar Julianus att han förknippar oli-ka färger med olika stämningar och känslor. Furumo meddelar ock-så att han tänker berätta om såväl gröna som azurblå och kanskeockså saffransgula händelser (s. 78). Vidare har drottning Sofia enutläggning om hur människans fem sinnen egentligen är förenade iett enda sinne. Sir Patrik gör fem målningar av Juta vilka med hjälpav olika färger får illustrera olika skeden av hennes liv. Färgerna röttoch vitt får kontrastera mot varandra i Hermitaget, exempelvis närJuta får sin sorg rensad med tårar och vill byta till vita kläder somkontrast mot den jordiska kärlekens blodröda brand. Kampen stårmellan en vit och en röd livsform. Jordens gröna färger förknippasmed den världsliga kärlekens röda färg medan den himmelska vitafärgen är förbunden med blått. Gult har en mellanställning och kanantingen förknippas med sol och glädje för den som är utan skuld ivärlden, men kan också förknippas med månen och olycka. Strävanatt förena de olika sinnena och konsterna till ett enda helt kan för-

XVI

I N L E D N I N G

stås också ses som ett uttryck för den romantiska drömmen om all-konstverket.19

Hermitaget är ett av Almqvists mest utpräglat folkloristiska alsterså tillvida att folksagor och folkvisor ges en framträdande plats i ver-ket. I Hermitaget fungerar de rikliga sagoinskotten i viss utsträck-ning som kommenterande parallellhandling men också som ett sättatt skapa medeltidsfärg. I romanen framförs även synen på folksagoroch folkvisor som en källa till upplysningar om historiska händelser.Det finns vidare en ansats till allmogeskildring i de förhållandevisrealistiska skildringarna av skogvaktaren Erasmus och vallflickanInga och där finns dessutom omsorgsfulla skildringar av landska-pet.20

Almqvist för i berättelsen medvetet in anakronistisk rekvisita, vil-ket kan ses som ett inslag av romantisk ironi. Ett exempel är sabelnpå s. 131 och andra exempel är tulpaner (s. 146), pietismen (s. 166),fänikorna (s. 176) och skriften om boskapssjukdomar i Argyle(s. 180).

Vargens DotterVargens Dotter betecknas på titelbladet som en ”Clair-obscur urNärvarande Tid”. Richard Furumo förmedlar en berättelse han hörtsjungas till nyckelharpa av en vargliknande gammal kyrkvaktmästa-re, ”spögubbe”, i Vingåkerstrakten. Beteckningen ”clair-obscur”kan möjligen syfta på en strävan att i verket skapa en atmosfär avhalvverklighet eller overklighet, likt en levande tablå, tableau vi-vant, som ses genom ett flor av tunt, färgat tyg; en scenisk effekt somAlmqvist var väl förtrogen med och sökte utveckla i anslutning tillsina Songes. Metern är orimmad knittel med fyra takter i varje vers,vilket svagt erinrar om den finska runometerns fyra trokéer. Gemen-samt med runometern är också de starkt framträdande allittera-tionerna. 21

Berättelsen har som huvudtema jordisk kärlek med förhinder –med hopp om förening i himmelriket. Det unga kärleksparet, denfattige bondsonen Henrik och den rika bondflickan Anna, tar sina

XVII

I N L E D N I N G

liv. Annas far – som sökt skilja paret åt ända in i döden genom attavhugga den avlidne Henriks hand för att upplösa parets omfam-ning – får sedan (efter att först ha varit skendöd men vaknat upp urgraven) som spelman och balladsångare försöka sona det brott sombestår i hans vägran att låta paret förenas. Påverkan från spök- ochskräckballader ger sig här tydligt till känna. Naturskildringen ärockså typisk för skräckballaden; stormen viner och månen kastar ettkusligt sken. Hos Almqvist får ofta färger understryka kontraster el-ler paralleller och i Vargens Dotter är vitt förbundet med de älskan-de som får förenas först efter döden medan den grymma fadern,”vargen”, förbinds med syndens och blodets färg; rött. Efter botgö-ringen är hans själ och hår vita.22

En tidigare version av berättelsen finns i handskrift, ”Den rikabondflickan” (se kommentardelen s. 457 f), vilken har daterats tillomkring 1827, möjligen något tidigare.23 Denna tidigare version äråtskilligt annorlunda än den senare, tryckta versionen. Många ord ärutbytta och i handskriften saknas de avslutande strofer som berättarom faderns, ”vargens”, öde. Saknas gör också det inledande prosa-avsnittet som placerar verket inom Törnrosramen.

HindenPå följande sätt beskrevs handlingen i Hinden i en annons i Afton-bladet den 16/4 1834:

Bok. I. Hofmarskalken Löwenstjerna reparerar hela sitt hus ochberättar historien om en utmärkt hund. Bok. II. Historien om denlyckliga Skytten, en Wermlandsjägare, som alltid varit olycklig;Tornerspel på Svartå. Bok. III. Fröken Eleonora Löwenstjernahar äfventyr på Råbäcken. Bok. IV. Historien om den olyckligaSvenska Grefvinnan i Frankrike. Bok. V. Pittoreska vyer. FrökenEleonoras ko. Bok. VI. Romantiska fragmenter. Julianus och Au-rora. Bok. VII. Hr Andreas Löwenstjernas Memoirer. Bok. VIII.Spökscener. Yussuf och Zuleika. Bok. IX. Fröken Ulla Löwen-stjerna föredrar sin romans om Alvina af Savojen. Bok. X. Hr

XVIII

I N L E D N I N G

Hugos fantasi om Törnrosen på Lyna skog. Bok. XI. Auroras ochJuliani möte. Bok XII. Det stora Manuskriptet. Katastrof. Förlof-ningsscen.

Här har den som utformat annonsen, förläggaren eller Almqvistsjälv, försökt lyfta fram vad som kunde uppfattas som en spännandeintrig som kunde tilltala en större publik. I själva verket är det dockknappast någon rafflande handling som är utmärkande för Hinden.

Undertiteln till Hinden är Scener, aftecknade ur Jagtslottets Krö-nika och betecknas på titelbladet som en ”Romaunt i Tolf Böcker”.Hinden bildar tillsammans med Jagtslottet och den 1835 trycktaBaron Julius K* (SV 7) den s.k. slottskrönikan (se s. 381 och 386).24

Hinden inleds med en beskrivning av jaktslottets pågående renove-ring som bättre ska motsvara ”den närvarande bildningens fordring-ar” (s. 238). Som kronan på verket skaffar sig Herr Hugo också ettnytt pipställ samt en ny grön natt- eller läserock i siden.

Furumo är frånvarande i verket men dyker upp mot slutet. Jakt-slottets egna invånare är huvudpersoner och verket innehåller inteen utan flera berättelser som åtminstone delvis vävs samman. HenryOlsson har anmärkt att Hinden har något av ”Fredrika Bremers lais-ser aller i sin målning av vardaglig familjemiljö”.25 Sedd som psy-kologisk sällskaps- och samtalsroman har Hinden en förebild hosGoethe, även om viss påverkan från äventyr i Walter Scotts romanerockså kan skönjas.26 Men här finns också inslag av tvetydighet ochromantisk ironi, av mystik, spökhistorier och skräckromantik, ex-empelvis Herr Hugos skräckfyllda dröm, där han jagas av en hökoch tror sig skjuten genom pannan, och kammartjänaren Jakobs be-rättelse om mjölnarhustrun som mördar sin make och sedan malssönder i kvarnen.27

Små instoppade litterära stycken bidrar till ett fragmenterat in-tryck. Bland dessa finns de påträffade dagboksanteckningarna efterAndreas Löwenstjerna – vilken i Hinden avlider – med psykologiskaanalyser och reflexioner kring ett olyckligt äktenskap, där Andreasmaka Cecilia älskar en annan än sin make. Olle Holmberg menar

XIX

I N L E D N I N G

för övrigt att Andreas dagboksanteckningar visar Almqvists uppfatt-ning av den ideale romantiske konstnären och den särskilda Alm-qvistska estetiken; föreningen mellan det jordiska och det himmels-ka.28

Återkommande frågor i Hinden gäller äktenskap och samliv, därAlmqvist hämtat inspiration inte minst från sitt eget, delvis miss-lyckade, äktenskap och Cecilia kan ses som en irrande hind i sittsökande efter kärlek.29 Den trista vardagsverkligheten i äktenskapetmellan Eduard och Clementine har vidare setts som en förtäcktskildring av Almqvists egen äktenskapliga vardag.30

Ett sammanbindande drag i Hinden är arabesken; berättelsenkan sägas leda från en arabesk till en annan, från de slingrande tak-listerna i jaktslottet till de uppsatta arabeskerna i grottan mot slutet,men även själva berättelsen slingrar sig som en arabesk liksomarabesken kan ses som estetiskt bärande princip i verket på fleraandra sätt.31

Ett metafiktivt drag uppträder i tolfte boken i samband med dis-kussioner om huruvida Herr Hugo i tryckt form ska låta publicerade berättelser som berättas på jaktslottet och som han beslutat genamnet Törnrosens bok. Frans vill låta trycka alla berättelser medanHerr Hugo tvekar inför förslaget. Att låta berättelserna framträda itryckt form inför en publik innebär en risk att utsätta sig för förlöj-ligande kommentarer och bli utskrattad av oförstående. ”Skall vårrideau uppdragas? sade Henrik. Kom ihåg, bror, att rideau kundeman derivera af rire eller ridere” (s. 401). Vännerna i jaktslottskret-sen enas om kompromissen att trycka utvalda verk som lämpar sigför publicering i tryck, men inte måleri och musik.

Slutscenen i Hinden, i grottan där ett sällsamt blått ljus spridersig över en tableau vivant med det nyförlovade paret Julianus ochAurora i fokus, har varit föremål för olika tolkningar. Scenen harsagts uttrycka den jordiska kärlekens vansklighet och Almqvists tan-ke att förlovning och äktenskap är detsamma som att träda in i sinegen grav; det blå ljuset sägs ge de nyförlovade i grottan likfärgadeansikten. Också i Jagtslottet hade Almqvist förknippat den blå fär-

XX

I N L E D N I N G

gen med döden, då Julianus är på väg att duka under för vargenskäftar innan Furumo räddar honom. Där sägs att vargen var i färdmed att ”med ett enda bett gifva Juliani själ inträde bland de ljusblåspökenas härar” (s. 37). Å andra sidan kan det blå ljuset ses som dethimmelska ljuset som sprider sig över det unga paret. I det perspek-tivet kan det blå ljuset ses som ett tecken på att Julianus och Aurorautvalts att på jorden realisera en gudomlig kärlek. Andra förslag äratt scenen i grottan kan tolkas metapoetiskt och betraktaren på-minns att livet är integrerat i konsten eller att blomsterspråket i slut-scenen är avsett att betona ett andligt uppvaknande i en mer upp-höjd verklighet, ett törnrosliv.32 En enklare tolkning är att det blåljuset inte betyder något särskilt. Almqvist kan med det blå ljusetshjälp ha velat förmedla en illusion av en tableau vivant som befin-ner sig bakom ett sceniskt effektfullt och distanserande, färgatflor.33

TillkomstDen ordning i vilken verken i de tre första delarna i duodesupplaganav Törnrosens bok publicerades motsvarar inte ordningen i vilken deskrevs. Planen på en ramberättelse uppstod redan 1824, underVärmlandstiden, och idén med en större helhet av berättelser kanspåras till Murnis som skrevs 1819.34 Som ett företal till sitt storaverk skrev Almqvist Gudahataren, vilken dock i duodesupplaganinte kom att publiceras, utan har bevarats endast i det makuleradeexemplar som omtalats ovan. Henry Olsson menar att Gudahatarenskrevs hösten 1825. Argument för dateringen finner han i det fak-tum att den misantropiske person som omtalas som avliden i verket,Jakob Björkegren, dog hösten 1825.35

Vad gäller Hermitaget menar Olsson, som tillbakavisat flera avHolmbergs tidigare dateringar av törnrosverken, att det av RubenG:son Berg funna fragmentet av Hermitaget tillkommit under Värm-landstidens slutskede eller närmast därefter, alltså under 1825 ochsenast på hösten. Manuskriptet har några år senare omarbetats inför

XXI

I N L E D N I N G

publiceringen.36 Olsson menar att Jagtslottet har tillkommit tidigastunder sommaren 1827.37 Olssons datering innebär således att Jagt-slottet skrevs efter Hermitaget och han tillbakavisar därmed OlleHolmbergs tes att Jagtslottet skrevs under Värmlandsvistelsen, ibörjan av 1825, för att sedan omarbetas före publicering.38 VarkenOlsson eller Holmberg har dock framlagt några klara bevis för sinadateringars riktighet utan stöder sig på sannolikhetsresonemang. Ijuli 1829 lästes såväl Jagtslottet som Gudahataren i kretsen kringMalla Silfverstolpe och i oktober samma år lästes Hermitaget.39

Tillkomsten av Vargens Dotter daterar Olsson till 1832 och enförsta handskriftsversion med titeln ”Den rika bondflickan” finnsockså bevarad. Denna version omtalas i brev till Gustaf Hazelius iaugusti 1827 och saknar bl.a. Furumos inledande presentation.Holmberg har daterat Vargens Dotter till senast 1827 men datering-en syftar då på ”Den rika Bondflickan”.40 Hinden tror såväl Olssonsom Holmberg vara skriven 1829–30, utom det metafiktiva avsnitteti slutet som antas vara tillkommet strax före tryckningen 1833.Dessutom finns i Hinden flera poetiska och prosaiska småstycken,som troligtvis tillkommit tidigare, exempelvis Ulrikas ballad om Al-vina av Savoyen och Andreas fragmentariska dagboksanteckning-ar.41

MottagandeAtterbom recenserade del I–III av Törnrosens bok i Svenska Littera-tur-Föreningens Tidning i slutet av januari och början av februari1834 (nr. 5 och 9). Recensionen var huvudsakligen positiv och hanbetecknade dessa första delar av Törnrosens bok som ”ett alster afglödande känsla, sinnrik bildningsgåfva, sorglig erfarenhet och gladvetenskap” (sp. 144). Almqvist fick beröm bl.a. för sin förmåga attförena djupsinnighet med sinne för det sköna och konstnärliga. Hanfick också beröm för sina väl utarbetade personskildringar. Atter-bom uppmanade vidare författaren att utvidga sitt planerade all-konstverk till att även innefatta den musik han skrivit. Hermitaget

XXII

I N L E D N I N G

såg Atterbom som det minst lyckade verket och betecknade roma-nen som en diffus allegori. Vargens Dotter fick ett bättre omdöme,även om han kallade berättelsen ett gräsligt ”mellanting af svenskfolksång och finsk runa” (sp. 143). Gestaltningen av Richard Furu-mo ansåg han vara inte helt lyckad: ”[M]öjligtvis kunde ock, utanskada för det hela, detta mellanting af lärd och landtman, af philo-soph och bonde, af skald och hästläkare, vara en smula mindre fri-kostigt utrustad med besynnerlighet och ohövlighet” (sp. 140). Vi-dare såg han vissa inskjutna beskrivningar (t.ex. om mat och dryckmitt i berättelsen om Magdalenaepisoden på s. 49 ff) som alltför gro-teskt kontrasterande mot den övriga stämningen. Vissa stilistiskabrister, exempelvis i dialog och versifiering, påtalades.

Runeberg recenserade de tre första delarna av Törnrosens bok iHelsingfors Morgonblad den 4/5, 8/5 och 11/5 1835. Han menadeatt verken är ojämna och pendlar mellan ”skönhet och fel” och be-traktade Jagtslottet som den svagaste delen på grund av osamman-hängande personer och otydliga relationer dem emellan. Han ansågpersonskildringar och händelser vara tydligare och bättre i Hermita-get, där de har verkliga historiska förebilder, men mindre säkra vadgäller flera uppdiktade personer, t.ex. Erasmus. Vargens Dotter an-såg Runeberg ha verstekniska brister men fann verket väl utfört somfolkvisa (11/5 1835). Även personskildringarna i Hinden ansåg hanvara bristfälliga, med undantag av Andreas. Avsnittet med dagboks-anteckningarna betecknades också som det främsta i Hinden. Hanframhöll som en förtjänst verkens ”anda”, som han liknade vid enpromenad i en skog full av osynliga andar som ständigt på diversesubtila sätt ger sig till känna.

V.F. Palmblad recenserade visserligen inte de tre första delarnaav Törnrosens bok, men däremot blev de föremål för granskning ochkommentarer i hans motskrift till Det går an som utkom 1840:Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla.42 Hermitaget sägs,av den fiktiva personen Ulla (Ulrika), sätta okyskheten i system ”ochlåter den sanktioneras av moralen” (s. 43 f). Vidare betecknar HerrHugo i Palmblads skrift versifieringen i Vargens Dotter som mindre

XXIII

I N L E D N I N G

lyckad och han kallar berättelsen ”vers som icke är vers” (s. 34).Avsnittet med Andreas dagboksanteckningar i Hinden prisas vidareav Ulla som varande av stort estetiskt värde (s. 39).

Almqvists egna uttalanden om verkenDen 8/12 1833 översände Almqvist till Atterbom de tre första de-larna av Törnrosens bok tillsammans med ett brev. Almqvist skrevbl.a. att verken må innehålla en del osminkade, ”lägre partier” menatt den som läser varje verk ordentligt och ända till slutet skall inseatt författaren hyser en stor kärlek till det himmelska och det vackra(Brev 1968, s. 88). Den 2/3 året därpå skrev Almqvist till Atterbomigen, med anledning av Atterboms recension i Svenska Litteratur-Föreningens Tidning i februari. Han förklarade bl.a. att de bristerAtterbom påtalat kan komma sig av att de senaste årens myckna lä-roboksförfattande, där klarhet och redighet eftersträvats, kan ha letttill att han i det skönlitterära arbetet sökt en motsats i det möjligenalltför fantasifulla och ironiska. Han menade vidare att fröken Ulri-kas versberättelse var medvetet stilistiskt ofullkomlig; att hon skulleskriva fullkomlig meter vore orimligt (Brev 1968, s. 89 ff).

I Den sansade kritiken diskuterar Almqvist själv sina verk, ävenom orden är lagda i munnen på olika rollfigurer från ett skådespelav Molière. Det heter där att författaren i Hermitaget inte avsett attpredika någon viss lära utan bara avbilda en tavla (SV 9, s. 248), ro-manen benämns vara en ”färgpoesi” och betecknas som ”författa-rens förnämsta arbete” (SV 9, s. 293). Det heter vidare att inte hellerJagtslottet avsåg att plädera för några särskilda idéer; ett uttalandesom blir ett försvar för Magdalenaepisodens berättigande i romanen(SV 9, s. 249).

ForskningI Almqvists Samlade skrifter utgav Olle Holmberg 1920 delarna I–III av duodesupplagan och skrev en lång och innehållsrik inledning

XXIV

I N L E D N I N G

(SS 20). Standardverk som behandlar dessa delar är vidare OlleHolmbergs C.J.L. Almqvist från Amorina till Colombine (1922), Al-got Werins C.J.L. Almquist. Realisten och liberalen (1923) och Hen-ry Olssons Carl Jonas Love Almquist till 1836 (1937). I Bertil Rom-bergs Carl Jonas Love Almqvist. Liv och verk (1993) behandlas ock-så verken översiktligt. Till standardverken hör även en studie avLennart Pagrot (1962) där den romantiska ironien hos Almqvist be-handlas och av intresse här främst berättarteknik och komposition iJagtslottet och Hinden. Den romantiska ironin i bl.a. Hinden haräven studerats av Marilyn Johns Blackwell (1983), vilken dock ilängre partier plagierat Pagrot och Holmberg.43

Vad gäller forskning om enskilda verk i volymerna har Jagtslottettilldragit sig störst intresse. Hos Olsson (1956 och 1966) ligger fokuspå miljö och naturskildringar och även Ester Bruzewitz (1920) harstuderat naturskildringarna i Jagtslottet. Olika forskare har ocksåsökt verkliga förebilder till Jaktslottsmiljön, bl.a. Erik Lindström(1925), Holmberg (1920 och 1922), Erik Hjalmar Linder (1942)och Stig Jägerskiöld (1970).

Martin Lamm (1915) har bl.a. studerat planerna för JordensBlomma och herrnhutiska och Swedenborgska influenser hos Alm-qvist och dessa influenser, liksom även törnrossymboliken, behand-las också av Arne Bergstrand (1953), med utgångspunkt i Songes.Holmberg (1919) har sökt datera de olika verkens tillkomst ochLindström har studerat hur Walter Scotts romaner påverkat Alm-qvists författarskap, bl. a. vad gäller Jagtslottet och Hermitaget. Ru-ben G:son Berg (1901), Jon Smidt (1968) och Louise Vinge (1975)behandlar synestesier i Almqvists verk och Cecilia Sidenbladh(1987) har undersökt hur det sceniska och bildmässiga genomsyrarHermitaget och Hinden. Nils Gösta Valdén (1967) har studerat hurAlmqvist använt sig av törnrossymboliken och hur symboliken ut-vecklats och förändrats.

Almqvists syn på döden och på mord och självmord, manifeste-rad bl.a. i Magdalenaepisoden i Jagtslottet och i Vargens Dotter, harutretts av Holmberg (1972). Förhållandet till litterär offentlighet, så

XXV

I N L E D N I N G

som det kommer till uttryck i bl.a. Jagtslottet och Hinden har under-sökts av Smidt (1977) och Arne Melberg (1978) och den senare ut-vecklar också resonemang bl.a. om Furumo som inkarnerande enny individuppfattning. Ragnar Ekholm (1919) har studerat påver-kan från folksagor och folkvisor i Hermitaget och Vargens Dotter.Ingemar Haag (1995) har studerat arabeskens betydelse för bl.a.Hinden och Jagtslottet och arabeskens betydelse har också intresse-rat Jon Viklund (2001) som även bl.a. undersökt verkets självreflek-terande karaktär, Ingrid Primander (1989) och Lars Burman (1998)har tolkat slutscenen i samma verk och Algot Werin (1926) har stu-derat hur Almqvists förhållande till Fredrika Bremer tar sig uttryckbl.a. i Hinden.44

Noter

1 Uppgift om honorar från Henrik Schück, Den svenska förlagsbokhandelnshistoria, 2, Stockholm 1923, s. 364; Johan Svedjedal, Almqvist – berättaren påbokmarknaden. Berättartekniska och litteratursociologiska studier i C.J.L. Alm-qvists prosafiktion kring 1840, Uppsala 1987, s. 35; Johan Svedjedal, ”Allkonst-verket som blev ordkonstverk. C.J.L. Almqvist, Törnrosens Bok och Johan Hör-berg”, i I vitterhetens tjänst (plan. utgivning 2003).

2 Svedjedal 2003.3 Joh. Ax. Almquist, Almquistiana. Bibliografiskt försök, Uppsala 1892,

s. 125 ff och 139; Olle Holmberg ”Inledning” till Törnrosens bok, 1–3 i C.J.L.Almquists Samlade skrifter, V, Stockholm 1920, s. V f.

4 Almqvist har av Arvid Ahnfelt också ansetts vara författare till ett 1827anonymt publicerat skillingtryck om stataren Johan Erik Lindström på Antuna,avrättad 1827 för mord på ett av sina barn. Uppgiften kan dock varken bekräf-tas eller dementeras. Lars Furuland har ställt sig mer skeptisk till att Almqvistskulle vara författaren. Se Arvid Ahnfelt, C.J.L. Almqvist, hans lif och verksam-het, Stockholm 1876, s. 108 och Lars Furuland, Statarna i litteraturen. En stu-die i svensk dikt och samhällsdebat. Från Oxenstierna och Almqvist till de förstaarbetardiktarna, Stockholm 1962, s. 107 f samt not 20. Början på skillingtryck-ets titel lyder Förre statdrängen wid Antuna Johan Erik Lindströms i Smedje-gårdshäktet dikterade och af en bland hans medfångar upptecknade gudligatankar och ömma avsked från denna werlden […].

XXVI

I N L E D N I N G

5 Olle Holmberg, C.J.L. Almqvist från Amorina till Colombine, Stockholm1922, s. 236.

6 Bertil Romberg, Carl Jonas Love Almqvist. Liv och verk, Stockholm 1993,s. 43–65.

7 Om planerna på Jordens Blomma, se Martin Lamm, ”Studier i Almquistsungdomsdiktning” i Samlaren 36 (1915), s. 197 f; Holmberg 1920, s. IX f;Holmberg 1922, s. 73 ff; Henry Olsson, C.J.L. Almquist före Törnrosens Bok,Stockholm 1927, s. 352 f och 428 ff; Henry Olsson, Carl Jonas Love Almquisttill 1836, Stockholm 1937, s. 143 ff; Romberg 1993, s. 53. Om törnrossymboli-ken se Nils Gösta Valden, ”Törnrosens bok. En titelstudie” i Svensk litteratur-tidskrift 30 (1967). Om synestesier och den röda färgen hos Almqvist se RubenG:son Berg, ”Sinnesanalogier hos Almqvist. Ett bidrag till den psykologiskastilistiken” i Språk och stil. Tidskrift för nysvensk språkforskning 1 (1901); Val-dén 1967, s. 35 ff; Jon Kristian Smidt, ”Almqvists fargemønster” i Edda 68(1968); Louise Vinge, The Five Senses. Studies in a Literary Tradition, Lund1975, s. 169 ff; Cecilia Sidenbladh, Ty så roar mig att måla. C J L Almqvist ochde visuella konstarterna, Stockholm 1987. Om Almqvists herrnuhutiska påver-kan, se Lamm 1915, s. 68 ff; Olle Holmberg, ”Almqvist – mordet, självmordetoch dödens trädgård” i förf.s. Kärlek, ensamhet och dödens trädgård, Stock-holm 1972, s. 125 f och om törnrossymboliken i ”Hjertats Blomma” i synner-het se Arne Bergstrand, Songes. Litteraturhistoriska studier i C.J.L. Almqvistsdiktsamling, Uppsala 1953, s. 97–107. Bergstrand berör även Almqvists förmå-ga till synestesier på s. 45 f. Om Songes-estetiken se SS 14, s. 7–18. Se ävenBergstrand, a.a., s. 39–49 och Romberg 1993, s. 94 f. Om tillkomsttid för ”Hjer-tats Blomma”, se Henry Olsson, Carl Jonas Love Almquist till 1836, Stockholm1937, s. 198.

8 Erik Lindström, Walter Scott och den historiska romanen och novellen iSverige intill 1850, Göteborg 1925, s. 167.

9 Magnus von Platen, ”Informatorn Almqvist” i Historiska och litteraturhis-toriska studier 65 (1990), s. 38. Jfr a.a., s. 32 f samt Arne Melberg, Realitet ochutopi. Utkast till en dialektisk förståelse av litteraturens roll i det borgerligasamhällets genombrott, Stockholm 1978, s. 104 om den socialt svårplaceradeFurumo.

10 Holmberg 1922, s. 131. Se även Olsson 1937, s. 223 och Henry Olsson,Törnrosdiktaren och andra porträtt, Stockholm 1956, s. 98 f.

11 Jfr Holmberg 1920, s. XXI f; Lindström 1925, s. 167; Olsson 1937, s. 218 foch 224; Bertil Romberg, ”Den sansade kritiken och Almqvists synpunkter påsitt konstnärskap” i Samlaren 88 (1967), s. 94 ff.

12 Holmberg 1920, s. XXIV; Olsson 1956, s. 99 ff. Se även Ester Brusewitz,”Almqvist som resenär och diktare” i Ord och Bild. Illustrerad Månadsskrift 29(1920) s. 243 f. Om likhet med Värmland se även Holmberg 1922, s. 129. OmAlmqvists naturupplevelser under resor i Närke se Erik Hjalmar Linder, ”Var-för låg ’Jagtslottet’ i Närke” i förf.s. Stenarna där barn jag lekt, Stockholm

XXVII

I N L E D N I N G

1942. Om andra förebilder än Värmland, Närke och Mälartrakten, se Holmberg1922, s. 122; Lindström 1925, s. 166; Stig Jägerskiöld, Från Jaktslottet tilllandsflykten. Nytt ljus över Carl Jonas Love Almquists värld och diktning,Stockholm 1970, s. 11–139.

13 Olsson 1937, s. 160.14 Romberg 1973, s. 118.15 Holmberg 1922, s. 258 ff; Olsson 1937, s. 166 f; Romberg 1993, s. 60 f.16 Lindström 1925, s. 159 ff; Olsson 1927, s. 433 f; Olsson 1937, s. 155.17 Lindström 1925, s. 160 f; Olsson 1937, s. 163 och 165. Jfr dock Lind-

ström, s. 155, som menar att överflyttningen till Skottland är influerad av Fou-qués Der Todesbund där hjälten och hjältinnan flyttar till Skottland mot slutet.

18 Lindström 1925, s. 160 ff. Om påverkan från Atala se även Olsson 1927,s. 445; Olsson 1937, s. 166.

19 Om synestesier eller sinnesanalogier i Hermitaget se Berg 1901, s. 60;Smidt 1968, s. 290 f; Vinge 1975, s. 169 ff; Sidenbladh 1987, s. 39 f. Se ävenRomberg 1967, s. 103 f. Jfr f.ö. inledningen till Songes, SS 14.

20 Om påverkan från folksagor och folkvisor i Hermitaget, se Ragnar Ek-holm, ”Folksaga och folkvisa i Almquists diktning” i Samlaren 40 (1919).

21 Om ”clair-obscur” jfr Bergstrand 1953, s. 39–49. Om distanserande flor iverk av Almqvist se även Ulla-Britta Lagerroth, ”Almqvist och scenkonsten” iPerspektiv på Almqvist, Stockholm 1973, s. 264 ff. Om versmått se Ekholm1919, s. 31 ff.

22 Smidt 1968, s. 289.23 Holmberg 1920, s. XXXV f; Olsson 1937, s. 208.24 Om beteckningen ”slottskrönka” se t.ex. Romberg 1993, s. 81 och Jon

Viklund, ”Från salong till grotta. En läsning av Almqvists Hinden” i Carl JonasLove Almqvist – diktaren, debattören, drömmaren, Hedemora 2001, s. 191.

25 Olsson 1937, s. 249 f. Citatet på s. 250. Se även Algot Werin ”Beata Var-dagslag och Richard Furumo” i Edda 25 (1926), s. 145 f.

26 Holmberg 1922, s. 268 ff.27 Lennart Pagrot, ”Almqvist och den romantiska ironien” i Samlaren 83

(1962), ssk. s. 169 och 175.28 Holmberg 1920, s. XVIII f.29 Holmberg 1920, s. XLII f; Holmberg 1922, s. 271 ff; Algot Werin, C.J.L.

Almquist. Realisten och liberalen, Stockholm 1923, s. 126 ff; Olsson 1937,s. 258 ff; Romberg 1993, s. 85.

30 Holmberg 1922, s. 273 ff; Werin 1923, s. 76 f; Olsson 1937, s. 253 f.31 Viklund 2001, s. 212 ff. Om arabesken i Hinden se även Sidenbladh 1987,

s. 62 och Ingemar Haag, ”Almqvists ’leende arabesker’” i Aiolos 1 (1995).32 Holmberg 1920, s. XL f; Olsson 1937, s. 254; Marilyn Johns Blackwell,

C.J.L. Almqvist and Romantic Irony, Stockholm 1983, s. 84; Ingrid Primander,”Texten som bild. Slutscenen i Almqvists Hinden tolkad som rebus” i Tidskriftför litteraturvetenskap 18 (1989): 2–3; Lars Burman, Tre fruar och en mamsell.

XXVIII

I N L E D N I N G

Om C.J.L. Almqvistst 1840–talsromaner, Hedemora 1998, s. 74; Viklund 2001,s. 212 f. För exempel på ytterligare tolkningar av slutscenen hänvisas till Vik-lund 2001, not 6.

33 Jfr SS 14, s. 12 f. Om distanserande flor i andra verk av Almqvist se Lager-roth 1973, s. 264 ff.

34 Olsson 1937, s. 143. Dateringen av Murnis från a.a., s. 80 samt Lamm1915, s. 119. Olsson tillbakavisar därmed Olle Holmbergs tes att planerna påramverket uppstod 1822. Se Olle Holmberg ”Kronologien i Törnrosens Bok” iSamlaren 40 (1919), s. 173 f.

35 Olsson 1937, s. 175 ff. Se även Olsson 1927, s. 442. Olle Holmberg menaratt Gudahataren skrevs 1824. Se Holmberg 1919, s. 181 och 208.

36 Henry Olsson, ”MannaSamfund” i Samlaren N.F. 5 (1924), s. 118 ff; Ols-son 1927, s. 442 ff; Romberg 1993, s. 58 f.

37 Olsson 1924, s. 123 ff; Olsson 1937, s. 212 ff; Olsson 1966, s. 87 ff.38 Holmberg 1919, s. 189 och 192–200; Holmberg 1920, s. XII; Holmberg

1922, s. 119.39 Holmberg 1920, s. VIII. Se även Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoa-

rer, 4, Stockholm 1911, s. 149 f och 157.40 Holmberg 1919. s. 194 och 208; Olsson 1937, s. 208.41 Holmberg 1919, s. 208; Holmberg 1920, s. XXXVI f; Olsson 1937, s. 250.42 Fortsättningen på titeln lyder sålunda: utgifven icke af Richard Furumo

utan af Hofmarskalken Hugo Löwenstjerna sjelf. Protokoller i Herr Hugos aka-demi. Hvilka, betraktade såsom ett helt, studom blifvit kallade Julen på jagtslot-tet, stundom äfven Den irrande Furumo.

43 Långa stycken i Blackwells studie är direkta engelska översättningar frånHolmberg och Pagrot. Se Bertil Romberg, recension av Marilyn Johns Black-well, C.J.L. Almqvist and Romantic Irony i Samlaren 105 (1984); Johan Svedje-dal, recension av Marilyn Johns Blackwell, C.J.L. Almqvist and Romantic Ironyi Tidskrift för litteraturvetenskap, 14 (1985):3.

44 Nämnas bör också att vid Institut for Nordisk Filologi vid Köpenhamnsuniversitet skriver Gunilla Hermansson på en avhandling med arbetstiteln Attfortælle verden. En studie i C.J.L. Almqvists Törnrosens bok med huvudintressetriktat mot ramberättelsen och dess betingelser. Avhandlingen väntas vara klartill sommaren 2003.

Käll- och litteraturförteckning

1920 påbörjades en vetenskaplig, till fullständighet syftande utgåva Samladeskrifter. Första fullständiga upplagan, med inledningar, varianter och anmärk-ningar. Under redaktion av Fredrik Böök utgiven av Olle Holmberg, Josua Mjö-berg, Emil Olsson och Algot Werin. Utgåvan avslutades 1938, sedan 21 band av

XXIX

I N L E D N I N G

planerade 32 utkommit. Ett urval Brev 1803–1866 (1968) har utgivits av BertilRomberg, som också utgivit ett urval tidningsartiklar i två volymer JournalistikI–II (1989).

1993 påbörjades en textkritisk utgåva, Samlade Verk, som beräknas omfatta51 volymer. Bertil Romberg är huvudredaktör för editionen, Lars Burman ochJohan Svedjedal biträdande huvudredaktörer. Se härom Bertil Romberg ochJohan Svedjedal, ”Carl Jonas Love Almqvists Samlade Verk. Planer och princi-per”, i Samlaren 114 (1993; tr. 1994), s. 15–26.

Editionen publiceras också på Internet:http://spraakdata.gu.se/lb/vittsam/almqvist.html

Otryckt material:

Nordiska museets arkiv: Den rika Bondflickan (Hazelius arkiv, Almqvist A-K)

Tryckt material:

Aftonbladet 1833 och 1834Ahnfelt, Arvid, C.J.L. Almqvist, hans lif och verksamhet, Stockholm 1876Almquist, Joh. Ax., Almquistiana. Bibliografiskt försök, Uppsala 1892Almqvist, Carl Jonas Love, Brev 1803–1866. Ett urval, red. Bertil Romberg,

Stockholm 1968 [Brev 1968]– , Songes i Almquists Samlade skrifter 14, red. Olle Holmberg (huvudred.

Fredrik Böök) Stockholm 1922 [SS 14]– , ”Baron Julis K*. Ur fröken Eleonoras Reseminnen” i Törnrosens bok.

Duodesupplagan. Band V–VII, red. Bertil Romberg, Samlade Verk 7,Stockholm 1998, s. 73–165

A[tterbom, Per Daniel Amadeus], recension av Törnrosens bok I–III i SvenskaLitteratur-Föreningens Tidning 1834, nr. 5 och 9

Berg, Ruben G:son, ”Sinnesanalogier hos Almqvist. Ett bidrag till den psykolo-giska stilistiken” i Språk och stil. Tidskrift för nysvensk språkforskning 1(1901), s. 49–81

Bergstrand, Arne, Songes. Litteraturhistoriska studier i C.J.L. Almqvists dikt-samling, Uppsala 1953 (diss.)

Blackwell, Marilyn Johns, C.J.L. Almqvist and Romantic Irony, Stockholm1983 (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar.Filologisk-filosofiska serien 20)

Brusewitz, Ester, ”Almqvist som resenär och diktare” i Ord och Bild. IllustreradMånadsskrift 29 (1920), s. 241–256

Burman, Lars, Tre fruar och en mamsell. Om C.J.L. Almqvistst 1840–talsroma-ner, Hedemora 1998

XXX

I N L E D N I N G

Ekholm, Ragnar, ”Folksaga och folkvisa i Almquists diktning” i Samlaren 40(1919), s. 1–34

Furuland, Lars, Statarna i litteraturen. En studie i svensk dikt och samhällsde-batt. Från Oxenstierna och Almqvist till de första arbetardiktarna, Stock-holm 1962 (diss. Uppsala)

Haag, Ingemar, ”Almqvists ’leende arabesker’ ” i Aiolos 1 (1995), s. 84–114Holmberg, Olle, ”Kronologien i Törnrosens Bok” i Samlaren 40 (1919),

s. 173–209– , ”Inledning” till Törnrosens bok, 1–3 i C.J.L. Almquists Samlade skrifter V,

red. Olle Holmberg (huvudred. Fredrik Böök) Stockholm 1920, s. V–XL-VIII

– , C.J.L. Almqvist från Amorina till Colombine, Stockholm 1922 (diss. Lund)– , ”Almqvist – mordet, självmordet och dödens trädgård” i förf.s. Kärlek, en-

samhet och dödens trädgård, Stockholm 1972, s. 119–154Jägerskiöld, Stig, Från Jaktslottet till landsflykten. Nytt ljus över Carl Jonas

Love Almquists värld och diktning, Stockholm 1970Lamm, Martin, ”Studier i Almquists ungdomsdiktning” i Samlaren 36 (1915),

s. 51–198Lagerroth, Ulla-Britta, ”Almqvist och scenkonsten” i Perspektiv på Almqvist.

Dokument och studier samlade av Ulla-Britta Lagerroth och Bertil Rom-berg, Stockholm 1973, s. 217–298

Linder, Erik Hjalmar, ”Varför låg ’Jagtslottet’ i Närke” i förf.s. Stenarna därbarn jag lekt, Stockholm 1942, s. 179–198

Lindström, Erik, Walter Scott och den historiska romanen och novellen iSverige intill 1850, Göteborg 1925 (diss.)

Melberg, Arne, Realitet och utopi. Utkast till en dialektisk förståelse av litteratu-rens roll i det borgerliga samhällets genombrott, Stockholm 1978

Montgomery-Silfverstolpe, Malla, Memoarer, 4, utg. Malla Grandinson, Stock-holm 1911

Olsson, Henry, ”MannaSamfund” i Samlaren N.F. 5 (1924), s. 59–126– , C.J.L. Almquist före Törnrosens Bok, Stockholm1927 (diss.)– , Carl Jonas Love Almquist till 1836, Stockholm 1937– , Törnrosdiktaren och andra porträtt, Stockholm 1956– , Törnrosens diktare. Den rike och den fattige, Stockholm 1966Pagrot, Lennart, ”Almqvist och den romantiska ironien” i Samlaren 83 (1962),

s. 135–175[Palmblad, Vilhelm Fredrik], Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla

[…], Uppsala 1840von Platen, Magnus, ”Informatorn Almqvist” i Historiska och litteraturhistoris-

ka studier 65 (1990), s. 7–48Primander, Ingrid, ”Texten som bild. Slutscenen i Almqvists Hinden tolkad

som rebus” i Tidskrift för litteraturvetenskap, 18 (1989):2–3, s. 25–31Romberg, Bertil, ”Den sansade kritiken och Almqvists synpunkter på sitt

XXXI

I N L E D N I N G

konstnärskap” i Samlaren 88 (1967), s. 84–105– , ”’Ett helt af omväxlande dramatisk och episk form’. Om framställnings-

formen i Amorina och Drottningens juvelsmycke” i Perspektiv på Alm-qvist. Dokument och studier samlade av Ulla-Britta Lagerroth och BertilRomberg, Stockholm 1973, s. 117–133

– , recension av Marilyn Johns Blackwell, C.J.L. Almqvist and Romantic Iro-ny i Samlaren 105 (1984), s. 141–144

– , Carl Jonas Love Almqvist. Liv och verk, Stockholm 1993[Runeberg, Johan Ludvig], recension av Törnrosens bok I–III i Helsingfors

Morgonblad 4/5, 8/5 och 11/5 1835, nr 34–36Schück, Henrik, Den svenska förlagsbokhandelns historia, 2, Stockholm 1923Sidenbladh, Cecilia, Ty så roar mig att måla. C J L Almqvist och de visuella

konstarterna, Stockholm 1987 (diss. Uppsala)Smidt, Jon Kristian, ”Almqvists fargemønster” i Edda 68 (1968), s. 287–307– , ”Den problematiske friheten. Noen Almqvist-teksters forhold til sin of-

fentlighed” i Häften för kritiska studier 1977:1, s. 34–55Svedjedal, Johan, recension av Marilyn Johns Blackwell, C.J.L. Almqvist and

Romantic Irony i Tidskrift för litteraturvetenskap 14 (1985):3, s. 76–80– , Almqvist – berättaren på bokmarknaden. Berättartekniska och litteratur-

sociologiska studier i C.J.L. Almqvists prosafiktion kring 1840, Uppsala1987 (diss.) (Skrifter utg. av Avd. för litteratursociologi vid Litteraturve-tenskapliga institutionen i Uppsala 21)

– , ”Allkonstverket som blev ordkonstverk. C.J.L. Almqvist, Törnrosens Bokoch Johan Hörberg”, i I vitterhetens tjänst (plan. utgivning 2003)

Valdén, Nils Gösta, ”Törnrosens bok. En titelstudie” i Svensk litteraturtidskrift1967, s. 34–38

Werin, Algot, C.J.L. Almquist. Realisten och liberalen, Stockholm 1923 (diss.Lund)

– , ”Beata Vardagslag och Richard Furumo” i Edda 25 (1926), s. 143–157Viklund, Jon, ”Från salong till grotta. En läsning av Almqvists Hinden” i Carl

Jonas Love Almqvist – diktaren, debattören, drömmaren, red. Lars Bur-man, Hedemora 2001 (Almqviststudier 3), s. 191–220

Vinge, Louise, The Five Senses. Studies in a Literary Tradition, Lund 1975(Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund72)

XXXII

I N L E D N I N G

1

J A G T S L O T T E T

Törnrosens bok.Duodesupplagan.

Band V-VII.

2

H I N D E N

FRIA FANTASIER

HVILKA, BETRAKTADE SÅSOM ETT HELT,

AF

HERR HUGO LÖWENSTJERNA

STUNDOM KALLADES

Törnrosens Bok,

STUNDOM

En irrande Hind.___

BAND. I.

I. Jagtslottet.

_____________________________________________

STOCKHOLM.TRYCKTE HOS JOHAN HÖRBERG,

1832.

3

H I N D E N

JAGTSLOTTET.

Säg, ämnar du hetsa hundar

På rådjuren i våra lundar?

___

Romantisk Berättelse

ur

Närvarande Tid.

___

_____________________________________________

STOCKHOLM.TRYCKT HOS JOHAN HÖRBERG,

1832.

4


5


JAGTSLOTTET._____

FÖRSTA BOKEN.

Hit skall han – just han!

U Henrik med sin svarta ludna skjutväska vid ena sidan ochbössan under armen på den andra, marscherade muntert uppför enbacke, och sjöng på en visa, som hade afseende på några förflutnaäfventyr rörande fröken Hadriana; men som, förmodligen emedanHenrik ej mindes visan med alla dess refrainer fullkomligt, fickmånga illa passande tillägg och allusioner, än på hans af regnet svårtmedfarna stöflar, än på hans hare, för hvilken han lofvade sig myck-et beröm af sin far. Ehuru en adelsmans son och en yngling af våradagar, var Henrik ändock ej så nogräknad i sina visor. Emellanåt såghan på sin nya bösspipa, hvilken, af allt hvad han fått på en månad,gjort honom den mesta fägnad. Just då han kom på höjden af back-en i skogen, såg han hastigt på venstra sidan af vägen en flicka, somböjd, men likväl ej obehagligt, plockade hallon på en af de mindrehallonbuskarne. Med ett skutt var Jägaren öfver diket, som skildevägen från bärbuskarne; flickan spratt till vid bullret, som hon trod-de kom ifrån ett vilddjur – men Henrik begärde endast sin hand fullmed hallon. Hon gaf honom dem, hvarpå han hastigt med en kysstackade henne, fortsatte sin visa, och gick åter fram åt vägen, medtankarne på sin mörkbruna trafvare, den han i qväll tänkte befalla

6


Niklas rykta bättre, än denna dräng vanligen brukade. Flickan fort-satte äfven sin plockning, nalkade en behaglig och täck samling blå-bär, sedan hon slutat hallonbusken, och stämde derunder upp någraenkla toner, som genom den djupa skogen lät vackert och friskt.

Sedan han med haren kommit litet längre fram på vägen, börjadeskogen dela sig, och landskapet öppnades. Solen sken nu åter efterdet hastigt öfverståndna regnet, och alla blad glänste af hängandeklara droppar. På gångstigen här och der voro flere vattenpussar,hvari Henrik oförsynt trampade, till sina långbyxors förfång, somderaf smutsades. Snart derefter upphann han slutet af sjelfva sko-gen, vägen sänkte sig med en lång sluttning, och en öppen trakt lågframför honom. Det var ej en dal, likväl var nejden låg, och en insjömed många holmar upptog det mesta af detta sköna landskap. Påandra sidan om Insjön höjde sig en skogbevuxen bergstrakt, somsvarade emot den, från hvilken Henrik kom. Solen satt leende, ehu-ru något sjunken, öfver den, och ett ljusgrått moln med flere mörk-röda strimor hade i besynnerliga skepnader utbredt sig öfver skogs-trakten i bakgrunden. Holmarne i den midtemellan liggande insjönvoro till största delen så små, att man från den höjd, på hvilkenHenrik gick, kunde se det glänsande vattnet rundtomkring dem.Träd betäckte ej holmarna, men ett frodigt ljusgrönt gräs af det gla-da utseende, det har efter regn. Endast vid stränderna här och derstodo två, tre eller fyra alar, mest raka, men äfven några böjda öfvervattenytan. Dessa holmar voro betesmarker, flera hopar af boskapvandrade välmående kring uddarna, hvita lamm lågo vid foten afpilarna. Men den medlersta och största af dessa holmar bestod af enklippa, ehuru ej mycket hög: kring klippan hade småningom jordoch döda vegetabilier samlat sig till en mild och låg strand, ytterstomgifven af vass och gungande säf. – På denna holme var Slottetbygdt, som beboddes af hela nejdens egendomsherre, Henriks far,en älskare af välsmakande drycker och en stek ur skogen.

Emellan fasta landet och slottet på holmen gick en kort stenbroaf två hvalf. När Henrik med raska steg kom öfver den, brukade hanofta det onödiga öfverdådet, att knuffa ledstängerna, som blifvit

7


uppsatta nya samma dag brölloppet tillreddes för Herr HugoLöwenstjerna, så att dessa stänger nu voro tjugufyra år och icke trot-sade något våld. Den unge mannen var likväl ej så elak i sina tilltag,att något på bron gick sönder, men färgen var icke mera grön och påflere ställen alldeles borta af ledstängerna. – ”Simmen i frid för mig,J aborrar” – utropade den vackra Henrik halfhögt, när han lutadesig ned öfver bron, och i det klara vattnet såg åtskilliga fiskstjertar,förgylda af solskenet, hastigt framblinka, och han igenkände tillhvilket slag af fiskar stjertarne hörde. Hela hans slägt hyste ett an-nars ovanligt förakt för fiskmat: och fiskaren på stat var endast till-satt för att gifva betjeningen födoämne. – Snart lemnade han bron,och kom till granskapet af slottet.

”Se min välväxta syster Aurora – fortfor Henrik att tala halfhögtför sig sjelf, med ett leende, som till hälften var spotskt – jag svär, atthon står i porten endast för att banna mig, emedan hon tror, attovett klär en flicka. Liksom det vore så snart gjordt att komma hem,sedan man kommit bort öfver tre träsk, och blifvit af vargläte lockadtill en angenäm fångst genom snår och moras värre än – o se hvilkensur min! jag vill slå vad, att hon fått ett hål i sybågen, och att konungDavid är alldeles oduglig, hvilket jag sagt henne förut.”

Utan att efterfråga den vinkande och väntande systern, gjordeHenrik sina steg snarare änn långsammare, för att hafva den glädjenatt förarga henne, och nalkades slottet så afmätt och betänkligt, somen, hvilken aldrig förr varit der, och nu, betagen af den stolta, skönabyggnaden, måste betrakta allt med största uppmärksamhet.

Slottet utgjorde en hvit, väl underhållen byggnad i ädel stil, meralång än hög. Då man på något afstånd såg den på sin holme i sjön,liknade den en Svan, hvilande i stilla behag, omfluten af klara, sval-kande böljor: men det var som denna högmodiga Skönhet, hvilkenlefver ensam, blott för sig sjelf och stolt af sig sjelf; ty i hela traktenrundt omkring syntes för öfrigt intet ställe, blott långa mörka sträck-ningar af tallskogar utmed stränderna af Insjön utbredde sig för an-blicken, emellanåt afbrutna af åsar med glada, ljusgröna björkar,och längst bort smälte en vild, blå, obestämd blandning af skyar och

8


trän tillsammans med detta Omätliga, som man blifvit van att kallaHimlahvalfvet.

Huru freden slöts emellan den sjuttonåriga Aurora och den tju-guårige muntre Jägaren, är ej bekant. Sedan porten var sluten efterhonom, och de begge befunno sig i farstun, fortfor buller härinne;men, om detta kom af vrede, eller af det eldiga gnabb, som af ska-pelsen tillhör syskon med frisk kropp och själ, är ovisst. Också varFarstun här så stor och pompös, som ett sådant slott egnade; den varså hög, att den gick igenom tvenne våningar och slutades upptill i etthvalf af ansenlig vidd, så att det minsta buller nere i portgången hör-des med förökad och mångdubbel styrka. Stentrapporna i slottsfars-tun gingo, en på hvardera sidan, uppåt i en cirkulär krökning, ochnär de nådde andra våningen, förenades de i en stor Fyrkant, som,nedifrån sedd, liknade en balkon eller lektare, och uppbars af fyrastora pelare. Denna fyrkant, dit de begge sidotrapporna ledde, varomgifven af ett sex qvarters högt jerngaller med förgyllda knopparoch andra prydnader, innanför hvilket man på fyrkanten stod utanfruktan att falla ned. Detta ställe kunde om sommaren begagnassom ett rum, angenämt genom sin svalka, och i synnerhet passandetill musik, genom sin belägenhet midt uti den stora, hvälfda, reso-nansrika farstun. Just nu befann sig unge Herr Frans der med sinklarinett, och han blåste några oöfverlagda, men icke derföre mind-re vackra löpningar, som besvarades af tvenne kanarifåglar, hvilkaflögo i hvalfvet. I detsamma kom Aurora uppför trappan. ”Är pappaännu mycket ond?” sade hon.

Han är bister, svarade Frans, uret är tio minuter öfver sex på afto-nen. Men känner jag Henrik rätt, så gör han sin sak så bra, att allasnuvarande otålighet blott öfvergår i så mycket större nöje. Hvad trordu han berättar oss i afton?

”Derpå tänker visst ingen så litet som han sjelf. Han är nu syssel-satt att tömma en mugg fradgande öl, som skall vara det nödvändi-gaste, sedan man kommit ur skogen. Men jag vet, att när det var minafton, hade jag i två dagar förut öfvertänkt min sak.”

Jaja, Aurora, gå du nu endast in, och säg åt dem alla, att en Saga

9


med purpurfärgade vingar snart kommer att förvåna och förtjusadem.

Hon gick ifrån Frans gladt eftertänksamt, och öppnade den storadörren. Der innanföre var salongen, der hela slägten satt församlad.”Allt är godt, O pappa, sade hon med en munter, men likväl ödmjuknick; bror Henrik har hem en hare, hvars make ingen sett, han skallsjelf genast vara här.”

Det dröjde också icke ett ögonblick, förrän man fick höra ett såstarkt oljud i trapporna, att man kunde begripa, det ingen annan änHenrik, med sina jernskodda jagtstöflar och sitt förakt för tystnad,kunde åstadkomma ett dylikt. – ”Ja, det är ganska riktigt han ochingen annan, det märker man alltför väl” – sade gamle Hofmarskal-ken, som beslutit hafva en vred uppsyn, men hvars anletsdrag kringmunnen nu ej kunde hindras att samla sig till leende, så väl derföreatt vredens orsak till det mesta var slut, som än mer för den godahare, han af sin dotter fick höra, att hans son tillkämpat honom.

I detsamma flög dörren upp, och skogsgossen Henrik steg in.”Nå du raska, men något långsamma pilt, ropade fader Hugo till

honom, du vet ju, att precis sex är vår tid? – Nå, min unga Hans Nåd,fortfor han, du ser minsann icke ut att kunna vara Ovidius eller Ari-osto åt oss i afton – dina skinnbeklädda permissioner, för att ej säganågot sämre, kunde du hafva bytt om, ty de höra i sanning ej till derenas antal.”

Henrik strök lockarna ur pannan, betraktade sällskapet, och meden ton, icke så litet gravitetisk, började han: ”Ni, min käre fader, Nimin farbror, Ni mina samlade syskon och andra både slägtingar ochvänner! jag är smutsig. Åtminstone är jag våt och naturfrisk. Jag är iafton ingen Ariosto, utan jag är Ossian, eller snarare den unge Hi-dallan. Jag kommer ur skogen, jag har kysst en flicka på heden, ochjag har stigit in här, oomklädd, sådan jag är till kropp och själ, eme-dan jag ej längre ville försumma mitt kall, efter det i qväll är minordning, att berätta Er någonting. Godt – jag ser alla edra ögon låg-ande af åtrå och begär att höra det Ni af mig skolen få höra. Jag serden blå sammetsdynan lagd på Talarestolen. Men jag sätter mig

10


hellre vid stolens fot på den grönmålade Pallen, hvilken icke är hög-re än mina anspråk.”

Han satte sig och började utan förberedelse historien om den för-följda, ömma och olyckliga Jacquelina, med sin trotsiga dygd ochsitt långa buckliga hår, det hon hade den vanen att aldrig hopfästa.– Henriks ton, under det han talade, var djup, eldig, häftig, flytande.Man andades sakta, man endast hörde. Brodren Frans satt derundervid Auroras sida, och var den gladaste under hela berättelsen. Gub-ben Hugo Hamilcar böjde sitt hufvud än upp, än åt sidorna, allt somämnet föranledde honom, och ofta med en behaglig blick på sin son,som talade. Farbrodren Andreas suckade djupt öfver de menniskorselakhet, som förorsakat Jacquelina så mycket lidande. – Berättelsenvar kort och blef snart slut.

Ehuru Henrik talade redigt och ej utan en grad af skicklighet,skall man veta, att han häruti ej var ensam, icke en gång den för-nämste i slägten. Frans – eller såsom fader Hugo helst kallade ho-nom, Franciscus – hade sin klass af berättelser, han egde en alldelesannan ton än Henrik, och satte vanligtvis, när det var hans afton atttala, den åhörande slägten uti en stämning af nästan fromhet ochöfversinligt lugn, uti en inre fri själsskönhet. Han var likväl endastnitton år. Den adertonåriga Ulrica Sofia, dotter till farbrodren An-dreas, hade deremot sina hemska, förskräckliga, ja nästan vidunder-liga sagor, der grottor vid sidan af brusande vatten, och dunkla hem-lighetsfulla dalar gjorde en stor verkan: om hösten, vid utbrunnabrasan i slottssalongens kamin, hade alla närvarande bleka ansigtenderunder. Ett välgörande afbrott gjorde det då, när aftonen i sin ord-ning kom till Hugos dotter, fröken Aurora Celia, hvilken var glad-lyntare i sina dikter. Äfven Tante Eleonora hade sina teckningarutur den verkliga verlden; hon var ett fruntimmer, som ej älskade attsväfva i afgrunden, hon hade anekdoter, till hälften sanna, till hälf-ten under framställandet utsmyckade, deruti alla olycklige på slutetblefvo belåtne.

Man kan begripa, att Hugo sjelf, som var upphofsman till helainrättningen, ej försummade, utan begärligt omfattade sin tur att

11


hålla föredrag. Denne gamle herre hade, som alla, sina besynnerlig-heter; men en af de bästa var hans sätt att tillbringa sin lefnad. Hankunde också göra i allt som han ville, ty han var ganska rik, och un-der Löwenstjernska godset lydde ej blott hela den omgifvandeskogstrakten, som föranledt honom, att kalla sitt hem med det stoltanamnet Jagtslottet, utan äfven på andra sidan om skogarne någraoch trettio byar med god öppen jord och af frälse natur. Många orsa-ker gjorde, att han lefde hemma på sitt slott, och sällan besökte verl-den. Han nalkades sextio år, men detta var ej så mycket, att han be-höfde ledsna vid skördandet af den ära, ”som den rikes lia har attuppskära på den stora Verldsåkern”*). Han hade för flera år sedanförlorat sin fru genom en underbar olycka, som häftade vid ett afslottsrummen en romantisk märkvärdighet. Detta slag verkade påen gång, att Hugo ej fann någon glädje i hoflefnaden, den han förrmed en lysande maka delat: samt tillika, att han så mycket mer varfästad vid sitt ensliga hem, der hon lemnat jorden på ett i sanningeget sätt. Också hade Hugo sjelf genom sin charakter aldrig varitfullt passande för hofvet. Men hvad som kanske allramest förorsaka-de det lefnadssätt han här med sin slägt förde, var återkommandetvid lifvets höst af det, som vid dess vår hade utgjort hans renaste ochdjupaste nöje. Han hade i ungdomen varit en utmärkt och varm be-undrare af böcker och läsning, i synnerhet historisk. Han bar i sittminne de fleste odlade Språk, och hade i sitt hufvud reda på såmånga Antiqviteter, att man icke träffar sådant hos hvar professor.Han älskade också Vitterhet, Musik, Målningar; men framför allthändelser så väl ur gamla som nya verlden, med en eld, som väl nå-got dämpades, då han från ynglingaåren ingick i de befattningar,han fick sig ålagde till statens tjenst, men som dess starkare åter-kom, då han nu satt i ländstolen hemma på sitt féelika slott. – Dethörde till hans omtalade och klandrade grundsattser, att han ickeville låta något af sina barn komma ut i bekantskap med ”Verlds-

*) Herr Hugo, en vän af Talesätt, hade befallt Redaktionen af hans verk, attmed enkom signatur (”. . . .”) utmärka hans egna mest nyttjade och älskade fra-ser.

12


väfnaden,” förr än det hunnit 21 år, 6 månader. Att lägga denna vigtpå ziffran, var väl enfaldigt; men de, som, med värderande af hansinnerlighet och godhet, likväl utropade honom för mycken egenhet,borde hafva påmint sig, att hvar och en har sina svagheter, kanskedumheter, och Herr Hugo tyckte, jemte Antiqviteterna, utmärkt omAritmetik. Hvad ondt var då deruti? Allt i slottet skedde med en pre-cis timlängd, utom Måltidsförrättningen, hvilken kunde förlängaseller blifva kortare allt efter kötträtternas mörhet, och denna var oli-ka. Herr Hugo uteslöt Aritmetiken från allt hvad han ansåg höra tillFantasien, och till den sista räknade han en glad måltid i sällskapmed friska anhörige, der man lät glasen höra sin klang, och mindesallt det förtroliga och glada, som höjer hjertat och låter menniskanana himmelriket, det vill säga, ett trifligt umgänge vänner emellanutan allt afbrott. Så definierade Hugo himmelriket; och en aning omhimmelriket kallade han fantasi. Derföre var för honom Måltidenen Fantasi, samt, i anseende till längden, undantagen från Aritmeti-ken. Men för att återkomma till de 21 år och 6 månader, hvarinomintet af hans barn skulle få lemna Jagtslottets bostad, och beträdaden yttre verlden; så hade detta sitt skäl deri, att just så gammal varhan sjelf, när han första gången stack chapeau-bas-hatten under ar-men för att gå upp till hofs, och samma dag slog igen den kära bo-ken WilkinaSagan, och den lika älskade Tusen och en natt, för att ejöppna någondera på trettio år. När han sedermera för första gångensåg den skönhet, som med tiden blef hans trofast älskade ”Delega-rinna af stoftet,” hade han, vid efterräkning, till sin förundran an-märkt, att hon samma dag fyllt 21 år, 6 månader. Herr Hugo Hamil-car hade i anledning häraf beslutit, att intill denna ålder uppfostrasina sex barn hemma på sitt slott, och en af de hufvudsakligaste de-lar af uppfostran ansåg han vara Sagan och Historien. Den förraskulle elda och glädja, den sednare leda och upplysa, yttrade hanhalfhögt, under det han gick i sina mörkröda sammetstofflor och vi-dare öfverlade hela sin plan. Följden blef, att så säkert solen gickupp och ned hvarenda dag, så visst samlades hela slägten klockansex hvar afton; då, huru länge man behagade (ty detta hörde äfven

13


till fantasien), antingen någon saga eller sann historia förekom.Ungdomen omfattade sådant snart med lifligaste behag. Fader Hugomenade, att allt skulle vara till en uppfostran. Också vunno de ungai talang att berätta, i kärlek för det sköna; – om denna väckta kärleki framtiden gjorde dem sälla, eller ingaf dem längtan efter ett Ofun-net . . . Ohinneligt . . . det visar framtiden. Hvad gubben vid upp-ränningen af sin plan ej tillstod, var kanske den mäktigaste driffjäd-ren. Det var hans eget nöje af detta lefnadssätt. Han såg också medfägnad hvilken flamma lyste i hela familjens ögon, när den sjettetimmen slog. – Så låg detta Jagtslott ensamt i naturen, men inomdess murar lefde på sätt och vis hela Verlden i sin Dikt.

En omständighet får ej förbigås. Hugo Löwenstjernas yngre bro-der, Andreas, hade lidit oförrätter och smakat det bittra i samhället.Hans dystra charakter mörknade ända till misantropi genom stridig-heter med en förrädisk vän, som slutat med att beröfva honom hansgoda namn, och tvungit honom att genom flykten skydda sig mot enfarlig anklagelse. Hugo hade fört honom till sitt aflägsna gods, underdet att hans fiender trodde honom utrikes. Detta var ett skäl till förHugo, att för sin broders värn vistas en längre tid oafbrutet på detställe der han var. Den melankoli, som utmärkte Andreas lynne, varicke så synbar hos någon af slägtens öfrige medlemmar, men fannstill en del hos dem alla, likväl ofta blandad med ironi och ljusareelementer. Andreas hade af alla den sämsta helsan; medicineradederföre mer eller mindre, efter årstiderna; och det vissa var att han,hvarje gång han gick till sängs, tog in af Tinctura thebaica.

När kammartjenaren Jakob, något äldre än hans herre, Hofmar-skalken Hugo, en afton satte den prydliga gula sidennattrocken påherrns axlar, med yttran att tornuret slagit sex, tillade han, att frökenUlrika Sofia, som hade turen att berätta denna qväll, var opassligoch låg till sängs.

”Detta skulle hindra något att blifva af i afton,” sade Hugo.Ja ja men, svarade Jakob.”Hennes ohelsa inträffar ganska ledsamt” – fortfor Hugo.Det är bedröfligt, svarade Jakob.

14


”Är hon alldeles afklädd?”Jag vet icke huru mycket hon har tagit af sig.”Men ligger under täcke?”Ja, och under lakan.”Då kan hon icke komma ut i salongen?”Nej nej men.”Sådant är dumt.”Jag sörjer så mycket som Hans Nåd; ty utmed kaminen, der jag

satt på min stol, hade jag så mycket nöje af historierna, som någon afherrskapet, fast jag icke är lärd. En annan kunde ju företräda frökenSofias ställe?

”Men det är icke rätt – det skulle vara hon i afton.”Den händelsen kan hända oftare, Herr Hofmarskalk. Men hade

Hans Nåd den mannen Richard här, då tänker jag att ingenting fela-des. Han är en person, som kan omtala hela Verldens historier ifrånbörjan till slut, och han har en så god helsa, att han aldrig brukarvara sjuk, alltså blir han aldrig hindrad.

”Hvad säger du?” ropade Herr Hugo – ”hela Verlden ifrån bör-jan till slut?”

Ja, jag tror nästan det, svarade Jakob.Nu uppstod en förklaring rörande personen Richard, som ej var

lätt eller kort, emedan Jakob var tafatt i att gifva svar, och dum i re-sonnemanger, så att undersökningen blef stympad och frågorna af-brutna. En affärsman i den stora verlden, eller en, som ej hade ettsådant slags sinne för konst och historia, som Herr Hugo HamilcarLöwenstjerna, skulle ej hafva funnit något intresse i att få veta hurudet förhöll sig med en Historieberättare; ja, skulle ej en gång kunnabegripa, huru man vid hela denna sak kunde fästa vigt. Men förHugo stod allt i en annan dager. Han hade många gånger under sinaegna och sina slägtingars målningar i tysthet tänkt, huru mycket för-träffligare ”Saguverket på Jagtslottet” skulle vara, om det, i ställetför strödda Berättelser utan sammanhang sins emellan, bildade ettenda helt, hvars delar väl vore sjelfständiga hvar för sig, men tillikadock lefde uti och genom hvarann. Vid kammartjenaren Jakobs tro-

15


ligen förhastade utlåtelse, att den der mannen kunde genomgå helaVerlden ifrån början till slut, sprang hastigt en aning upp i Hugoshistorieälskande själ; han kom ihåg ingenting mindre, än detta stor-verk af Ferdusi, som i ett enda kolossalt Skaldestycke, Schahnameh,omfattade hela Persiens öde, glänsande hjeltetaflor och olyckor.Hvad kunde vara ståtligare än att i det vackra himmelska lugnet påhans eget Slott, i kretsen af ej så litet djupsinniga, snillrika och gladaanhörige, få se för sig målas någonting ditåt? ja, något mycket mer,emedan hela Verlden är mer än Persien. Illa stod sig derföre Jakob,när han skulle svara på, huru han kunde veta eller ana, att den derokände, Richard, hade en så oändlig förmåga. Kanske var hela verl-den ifrån början till slut, blott ett slags rundt tal, som bara betyddemycket. Men Jakob, så fragmentarisk han var i sina uppgifter, gicklikväl ej ifrån hvad han en gång sagt. Han sjelf hade i aflägsna byarhört Furumo, sade han, och många fler hade hört honom. – ”Är dådenna man bekant med någon af mina söner?” frågade Herr Hugo,som, ifall så vore, tänkte af dem få en bättre underrättelse. ”Jag veticke det, men tror det knappt, sade Jakob; ty jag är viss, att i denhändelsen vore Richard Furumo längesedan här.” – Efter åtskilligafrågor och svar, kunde Hugo utleta ungefär det, att den ifrågavaran-de bodde på andra sidan om norra skogen, på ett litet godt, välbygdtoch vackert hemman, som han sjelf egde och skötte. Richards faroch farfader hade varit Bibliotekarier just på Herr Hugos slott i hansfaders tid, och under hans egen ungdom, hvilken Hugo tillbragt påen annan familjegård långt härifrån. På Jagtslottet fanns ett ganskarikhaltigt och dyrbart förråd af böcker både i gamla och nya ämnen.Efter sägen skulle gossen Richard, medan hans fader, Biblioteka-rien, lefde, hafva varit så ifrig att läsa, det hans like ej stått att träffa;ja, han skulle icke hafva lemnat någon bok på slottet ogenomrest.Men hastigt en gång hade detta så alldeles ombytt sig, att han rentaföfvergaf allt hvad bok hette, och yttrade en innerlig afsmak, ett inro-tadt förakt för allt hvad med lärdom hade gemenskap. Det viste sig,att förändringen ej var en öfvergående sjukdom blott, utan snarareförvandlade sig till en art fixt helsotillstånd hos honom. Hvad grä-

16


melse det skulle förorsaka hos fadren, Bibliotekarien, låter tänkasig, då han i sin älskade son ej blott hade sett en efterträdare på sinplats i slottet, utan kanhända ännu mer. Men ungdomen låter sällanstyra sig af ålderdomen, derföre var allt förgäfves; och när Bibliote-karien (något före Hugos bosättning på slottet) dog, så hade Richardblifvit sin egen herre. Vid den tiden lär han begifvit sig bort och resttill fots, ruskig och rå, åt många håll, hvarunder han skulle hafvakommit i umgänge med Menniskor, äfven förnämare och finare, li-kasom förut med Böcker. Han lär också då hafva förtjent penningargenom arbete och skicklighet, eller, som andra trodde, i krigstjenst.Ryktena voro väl motsägande och underliga – ty, huru en fotgänga-re, sällan finklädd, kan upptagas till så pass förtrolighet med mycketmenniskor af alla slag, att han kan anses för menniskokännare, äricke begripligt; och huru han, under vandringar åt flere håll, medarbete skall kunna förtjena penningar, är icke tydligt – men det säk-ra var, att när han hemkom, köpte han sig ett litet vackert Hemman,der han ännu bodde, och var i full sämja med sina grannar. Ehuruhan sades bestämdt icke ega, och icke vilja ega någon bok i sitt hus,var han ändock ej så svår att locka till Berättelser i ett godt och ärligtsällskap. Detta kunde väl då i tysthet ingenting annat betyda, tänkteHugo, än att han älskade lärdom, och denna kontradiktion, tänktehan vidare, måste väl vara en af hans förlåtligaste inkonseqvenser. –”Jag är öfvertygad, sade Jakob, ja jag är viss på, att Richard Furumoär gudfruktig. Många säga väl, att Richard icke talar stort om vårHerre, men han är vänlig emot hög och låg, och ger gerna almosor:alltså är hvar och en gudfruktig på sitt samvetes sätt.”

Här var en punkt, som väckte Hugos största uppmärksamhet. Ettbestämdt drag hos honom sjelf, och, med några variationer, äfvensåhos alla medlemmarna af hans slägt, var att med orubblig, hjertligoch oskrymtad tro omfatta Guds sak på jorden. Man kan såledessäga, att Herr Hugos familj var ett gudfruktigt hus; ehuru det är möj-ligt, att dess gudsfruktan ej var af alldeles samma slag, som den all-männa. Den hade någon poetisk ande, och, om den bestod af dog-mer, uteslöto de likväl icke lefnadsglädjen. Hvilka grader af sträng-

17


het Hugos åsigter innehöllo, är ej visst: men han brukade i dessafrågor med allvar yttra sig, att han var gudfruktig på sitt samvetessätt. Hans uttryck hade Jakob nu användt rörande den obekantesgudsfruktan, och detta verkade särdeles på Hugo: ty, i följd af Furu-mos lärdomshat, hade slottets herre varit nära att fördöma honom;men då den förre, det hatet oaktadt, befanns vara en vän af sagor,förvånades Hugo – och att Richard kunde vara gudfruktig, fast må-hända i en annan mening, än både Allmänheten och Hugo sjelf, detfann han icke omöjligt. Mest undrade han, att han icke redan kändeen så intressant varelse; men Hugo hade tillbragt större delen af sinförra tid på andra ställen långt skilda härifrån, så att både Bibliote-karien, fadren, och sonen Richard aldrig för honom blifvit bekanta.Nu utropade han lifligt vid ett af afbrotten i kammartjenarens fram-ställningar: ”hit skall han – just han!”

Undersökningarne kunde hafva räckt länge, om icke hastigtFrans inträdt genom dörren, just då hans fader, i samtal med Jakob,var sysselsatt att spänna ett skärp kring lifvet om sidennattrocken,på det att icke skörten, under de lifliga rörelserne måtte fara uppoch blifva för mycket vidlyftiga. Frans hade en begäran, som hanframstälde på följande sätt. Jemte tillkännagifvandet af fröken Ulri-ka Sofias feber, som han hoppades ej vara farlig, fast den hindradehenne att i afton komma in, utbad han sig, att i hennes ställe dennagång ”få upphemta vattnet ur den purpurröda källan.” Leendeskänkte Herr Hugo sin son en vänlig bifallsblick öfver hans fras, enallusion på Aganippe, derur Diktaren hemtar sin sälla förmåga attsjunga eller tala; ehuru Grekerne ej säga, att deras apollinariska käl-la var röd. Men i Herr Hugos sal hade Frans mången gång gifvit sinaframställningar en kolorit, som icke illa passade mot det han antydt.”Det är ett särskildt ämne, som föranledt mig i afton,” fortfor yng-lingen – ”men jag önskar att ej nämna det på förhand.” Slottsher-rens lätt retade nyfikenhet spändes häraf; och, fastän han föresattsig att meddela i synnerhet Frans underrättelsen om Richard och deplaner han hade med honom, glömdes likväl snart hela den saken.

”Kom, kom, jag tror de vänta redan”, sade han, och gick hurtigt

18


ur sitt rum. – De funno i den skönt ornerade slottssalen hela famil-jen samlad, och fröken Aurora Celia satt med hufvudet lutadt öfveren stor sybåge, der hon företagit sig att utarbeta en scen ur den storaVerldsväfnaden – så kallades Lifvets och Ödets komposition, deruti,efter Jagtslottets förklaringssätt, olyckan utgjorde väfvens sjelfvaränning, men lyckan inslaget. – Scenen var här tagen ur den hebra-iske äfventyrlige konung Davids ungdomslefnad (ett vanligt ämneför barn), och allt viste sig på sybågen förträffligt, utom David sjelf,som, efter någre af slägtingarnes tycke, var för stor, för att enligtSkriften vara liten. Aurora hade derföre föresatt sig, att ur arbetetupptaga de redan insydda trådar, som utgjorde konung Davids ben,ty axlar och hufvud ville hon icke vidröra: på en sådan man, somsegraren vid Socho och Aseka, kunde dessa vara något kolossalaemot kroppslängden. Aurora ansåg sig kunna utföra upprispningen ibågen, under det hon uppmärksamt och trofast lyssnade på aftonensdikt.

Frans satt på den blå dynan i de gladas stol – det förgylda lågkar-miga säte, hvilket enkom blifvit utrustadt till plats för den, som skul-le vara Skalden, samt fått sin benämning med afseende på Poesiensnamn af sciençia gaia. Men han satt nu deruti med ett så lutadt huf-vud, att flera af hans bronzbruna lockar nedföllo öfver pannan, utanatt ändock hindra tvenne klara stora tårar att synas, sökande sig enstilla väg öfver kinderna.

Han gjorde i början af sin berättelse en inledande målning, derutihan beskref några cypressbevuxna lundars behag, och ett allvarsamttåg af långtifrån kommande vindar, som susade kring topparna afträden, och böjde dem halft till marken, så att de liknade bugandegestalter.

Alla viste, att Frans hörde till det slag af Diktare, som ej blott hyl-la den verklighet, menniskan på jorden har omkring sig, utan äfvenmåla henne såsom ett väsen med flere inre existenser, eller arter afTillvarelse, der hon också har en verklighet omkring sig. Alla vänta-de derföre, att ynglingen här snart skulle låta ett inre lif med förvå-nande rikedom uppstå i den beskrifna susande och bugande Lun-

19


den – ur gräset skära Nymfers pannor höja sig – ur cypressernasstammar någon ny Clorinda framstå att blöda för en Rinaldos obe-vekliga svärd.

Talarens musikaliska röst förde emedlertid ämnena ej åt dettahåll: hastigt sänkte den sig till en djup, nästan hemsk ton. En vissobegriplig förfäran intog de hörandes sinnen, men som snart för-smältes till en högtidlig skönhet, då den talande med milda mål-ningar ledde fantasien ifrån det förra Dystra in på en paradisisk äng.Nu höjde Frans sakta sitt hufvud, tigande; det var likt en Paus i be-rättelsen. Han började derefter åter tala, så tyst, men likväl tydligt,att tonen knappt var hörbar, men ingenting likväl gick förloradt.Huru bestörta blefvo alla, när det han nu nämnde, innehöll en be-skrifning, en ordentlig beskrifning på det Rum i Hugos hus, derhans maka, Henriks, Francisci och Auroras moder, aflidit på ett för-vånande och förskräckligt sätt, nemligen, efter att hafva luktat på enört af utländskt slag, hvilken kommit till slottet såsom en kuriositet,utan att någon viste det dess lukt var giftig.

Sonen, som i denna aftons fantasi firade sin moders skönhet vidhennes slut, beskref rummet med de tre fönsterna, och utsigten öf-ver holmarne i insjön kring slottet. Han glömde ej att teckna de vid-lyftiga och tunga, men prunkande mörkgula sidendraperierna, som ilånga veck betäckte fönsterposterna och sedan löpte öfver en stordel af kammarens väggar. Han målade ock den ståtligt ornerademassiva soffa, som stod i mörkaste hörnet af rummet, till största de-len beklädd med ett purpursammet, så mörkrödt, att det liknadesvart, när ej mycken dager var i rummet. – Fru Isabella Ulrika sjelf. . . (med vördnadsfulla, och nästan af fruktan hastiga drag måladeFrans sin unga moders eget utseende) . . . rak, snarare något lång, ejmed fetlagdt men fylligt anlete, och den klara rödaktiga färg på kin-derna, som helsan gifver under ett strängt och ordentligt lefnadssätt.Han beskref, huru hon gick om hvardagarna i en grå, rödkantadfruntimmerskappa eller hel klädning från hufvud till fot, hvilket gafhenne ett högtidligt utseende, i synnerhet under hennes gång, somvar värdig, men tillika snabb, så att ofta derunder stora flikar upp-

20


fladdrade af kappan, och hastigt visade ett ramsvart skinande foder.På en gång höras steg (fortfor Frans med låg röst) – steg höras öfverbron, som leder till Jagtslottet – slag på porten – med vänlighet ochutan rädd aning öppnas den af Slottets portvaktartärna – det är ettBud i utländsk drägt, som kommer: en hvit porcelinsvas hvilar pådess venstra arm – Dödens blomma står deri; den nalkas – den gåruppför slottets trappor. Ekdörrarna till första rummet i paradvåning-en uppslås – glad kommer Hugo, den högvuxne, och emottagerskänken af Bärarens arm, med en nick, att han skulle mycket tackasin herre, från hvilken han var sänd. Huru skön, huru konstbildadvar icke den hvita Vasen? Den dyrbara gästen, blomman, sattes medhögtidliga och rädda händer (att ej något skulle gå sönder) i medler-sta fönstret uti det väl bekanta rummet, Förmaket med röda soffan.Mera innerligt intagande utsigt finns ej, än den ifrån detta fönster,långt öfver speglande vattnet, der Månen badar sig, långt öfverstränderna utmed skogarne till den blågröna randen, landskapetsslut. – ”Der måste vårt utländska Främmande stå,” sade den olyckli-ge Riddar Hugo om den ankomna Blomvasen, och påminte sig der-vid Sången om svärdet på ön Ynsa. Han gick ut, sedan han vattnatden späda örten. Den förtjenade ej än något namn af blomma: jag,Frans, var då ett af de första barnen att bese detta sällsynta, utländ-ska; det var allenast mörkgröna saftfulla blad, och en enda knopp;men jag och alla syskonen vattnade flitigt vår olyckas ros. – Härsänkte Talaren åter sitt hufvud, hans röst hade öfvergått till enhemsk, småningom tystnande ton. Paus med kadence. – Intet ljudbland de åhörande vågades.

Ynglingen steg nu upp efter slutad berättelse, och gick med enstrålande min flere hvarf kring salen. Efter en stund stälde han sigmidt för de samlade, och sedan han frågande sett på dem alla, denena efter den andra, höjde han sin röst. ”Nej, sade han – nej, ingenaf oss alla förstod skönheten, eller krafterna i dess rike, dess under-jordiska rike. Men vi blefvo mera kunnige, när vi erforo en hög, för-träfflig, sträng och förståndig Qvinnas, min Moders, öde.” – Ingen ihela salen svarade Frans på dessa hans uttryck. Utan att deraf röras,

21


fortfor han efter ett ögonblick åter med sina målningar på följandesätt. ”Denna utländska skänk” hade Fru Isabella en dag dereftersagt – ”denna skänk var egentligen kommen till min heder, jag mås-te bese den igen.” Men hon stadnade af förvåning tvert på tre stegsafstånd ifrån fönstret, . . . en violett rand syntes på knoppen, somförut aldrig varit utslagen. Gud, hon gick fram – bakom ett af de sto-ra mörkgröna bladen upptäckte hon hvad som der varit bortskymdt,hela blomman var utsprucken. Isabella häpnade för dess djupa be-hag, det öfvergick allt hvad af menniskor förut om Blommor blifvithördt eller sett. Hon kunde ej hålla sin höga gestalt rak, hon nedlu-tade sig vid denna anblick att närmare betrakta en sådan underbarfägring – hvilken lukt ifrån blomman? . . . paradisisk var ångan –min Moder drog sig ej tillbaka. Andedrägten darrade, hon insög ång-an ur den utspruckna örtens famn, rosorna flydde ifrån hennes egnakinder, hastigt skyndade vi alla att hålla den svimmande – hvitt somen himmelsk sky var hela hennes ansigte – de slutna ögonen visadeännu en leende ställning. Döden och Behaget herrskade öfver hen-nes tinningar.

Af skräck och sorg såg jag ut genom fönstret. Dagens sken lågsom ett darrande flor för mina ögon öfver de tysta och lugna vikar-na.

Så var Francisci berättelse. Naturligtvis skulle Hugo och de öfri-ge känna enthusiasm och rörelse dervid, då det angick ett väsende,sorgligt och kärt för deras hjertan. Den ädle och gode Hugo hadeunder sin Makas lifstid brukat kalla henne sin Delegarinna af gruset,och dermed förenat en åsigt, som är gemensam för de flesta verkli-gen Christne, nemligen den, att anse menniskan ega en själ. De fö-reställa sig då menniskan till sin egentliga halt vara en ande, hvilkenblott här lånar sig åt stoftet, eller deltager i dess jordiska natur, föratt ega nödvändiga organer under sin resa öfver vår planet i sällskapmed någon Älskling, som hjerta och aktning valt till Följeslagare. –Hugo, som läst så många böcker, hade väl om andar, eller mennis-kans inre sätt att vara till, andra begrepp kanske än allmänheten;men hans gladlynta charakter, hans tycke för det trefliga och för väl-

22


lefnad äfven på jorden, hade det med sig, att han icke mycket öfver-lade om andarne i det hela, deras former, lefnadssätt, verkningskretsm. m. Han hade många gånger tviflat, att andar ens vore, efter detgängse bruket att förstå namnet. Men ett fall fanns, hvari han utanmotstånd lånade sig åt detta håll. Det var i frågan om hans oför-glömliga Isabellas öde efter döden och eviga tillvarelse. Mer ochmer försänkte han sig i den betraktelse, som poeten Frans väckt, atthon varit ett väsen, som med fullkomligt lugn och sans blifvit fattadaf det skönas obeskrifbara makt, dukat under derför, och blifvitupplöst såsom ett förvånande offer. – Den enkla botaniska orsaken,att örten inom sig burit ett hemligt gift, som i dess fina ånga ut-dunstades och dödade den, hvilken nära och starkt luktade derpå,undflydde icke Frans, och nekades hvarken af honom eller Hugo,såsom det verkliga yttre medlet till den höga Fruns olycka: men detlåg i denna ynglings anblick af tingen, att tillika deri se något stortinre, och vara lika öfvertygad om detta inres verklighet och sanning,som om den yttre botaniska sanningen. – Gubben steg upp, kysstesin son Frans, och kallade honom sin solariske skald, till skillnadfrån Henrik, hvilken han kallade den sublunariske (den under må-nen varande, eller jordiske). Någon underjordisk skald ansåg Hugosig ej besitta, om icke fröken Ulrika.

_____

23


ANDRA BOKEN.

Vill du mörda mig? –

Vill du nedstörta mig här?

A det föregående kan man inse på hvad sätt denne herre tillbringa-de sina aftnar. Han var så beskaffad, att han kände sig lycksalig ge-nom att lefva i konstens rike, och allt det bristande i hans ungaskalders framställningar, såväl till åsigter som berättarförmåga, er-sattes genom åhörarnes kärlek och egna inbillningskraft. Men manskall icke tro, att detta var det enda, som uträttades på slottet.

Hugo var en vitter man, som tillika tänkte på sina penningar, ejför att öka dem, men för att hålla sina inkomster i stånd, så att hankunde lefva godt och gifva stackare med sig. Han höll sina under-hafvande friskt i arbete under veckan, och lät sina anhörige resa utatt noga efterse hvad folket gjorde i skogar, grufvor, på åker och äng.Han trodde ej sina fogdar illa, men han trodde sina söner bättre.

En kall morgon längre fram på året satt Frans till häst, och på enannan häst befann sig Julianus. De skulle jemte hvarann rida borttill ett aflägset Vattenverk öfver obanade stigar, så att de sjelfve klädtsig groft, och hästarnes remtyg och sadlar voro af svart läder utan allprydnad. De hade redan kommit långt fram i en ödslig trakt: tall-qvistarne slogo dem hvasst och ovänligt i ansigtet på det sätt somsvenska gossar älska. De begge vännerna och slägtingarne genom-trängde ett landskap i en romantisk del af Nerike, tillhörande HerrLöwenstjernas gods. Då i vår tid så mycken uppmuntran gifvits förnya odlingar, borde man hafva väntat att se denna nejd mer begag-nad för åkerbrukets milda yrke; åtminstone kunde den hafva blifvit

24


afröjd till hyggliga beteshagar, till leende blomrika ängar. Men HerrHugo ökade aldrig sina åkerfält; dånet af stångjernshammare vid si-dan af en fradgande forss behagade honom mera, än den jemna fyr-takten af drängars tröskning.

Under det Frans och Julianus många gånger böjde sina hufvudenända ned till hästarnes halsar för att undvika qvistarne, hade delänge fortsatt ridten, utan att säga hvarann ett ord. De voro beggestora vänner af fågelqvitter, och ett sådant hördes verkligen nu påafstånd. Ej en stark, men likväl hörbar blåst – snarare detta djupa,entoniga, friska, men tillika hemska sus, som mot hösten genom-tränger skogarna – en sådan grundton herrskade öfver hela den vil-da nejden. Tonen sjönk emellanåt, sakta aftynande, så att denknappt hördes. Då fick det tusenfaldt omvexlande ljudet af skogs-fåglarne öfverhand, och bildade ofvanpå den djupa, sakta, hemskatonen af vinden en underbar musik. Småningom steg åter det ento-niga suset i styrka: då sjönk fåglarnes qvitter, men hördes likväl sak-ta emellan den mäktiga grundtonen. Så omvexlade denna natur-concert, och ryttarne ville ej afbryta den genom samtal.

Efterhand gick vägen åt ett håll, der lundarna aftogo och musi-ken med dem. Ett förfärligt buller af Stampverk skingrade de käns-lor, hvari ynglingarne försjunkit. Med en ovilkorlig suck gaf sig hjer-tat luft; med denna suck bortflög det inre sinnet på luftens ljusa vå-gor, och själen vaknade till yttre verksamhet. Julianus, som var närabekant med Mekaniken, hörde genast på stampverkets haltandegång, hvari det fel befann sig, till hvars besigtigande och afhjelpan-de de blifvit utsände hemifrån af Herr Hugo. Sedan de framkommitoch lemnat sina hästar åt den förnämste drängen på stället, skynda-de de sig begge att taga i ögnasigte de hjul och inrättningar, somvoro målet för hela resan, men hvilket ej så mycket roade dem. Istället hade de beslutit att göra ett besök i den närbelägna Drott-ninggrufvan, der de ej på länge sett sig om. Julianus var son till HerrHugos broder Andreas, och hade i hög grad denne dystre mans pas-sionerade tycke för mörka ämnen. Sluten och tyst, då han red på sinmuntra häst vid sidan af Frans, som också ej var en ovän af munter-

25


het, började hans bröst deremot vidgas, så fort de begge nedkommoallt djupare i grufvans kantiga schakt. Julianus slog nu an en sång,som af bergsmän älskas, kraftig, med få böjningar, lik en psalm, menlikväl af profan natur. Rösten och ljudet af sången förstärktes genomgrufvans vridna öppning, som sjelf ej var olik ett förfärligt stort blås-instrument. Man nedsteg i grufvan förmedelst ett hissverk: man satttre man högt – Julianus, Frans och en grufbrytare – i en tunna, somhängde på en jernkedja; och hade en länk af kedjan brustit, så skul-le de tillsammans störtat i en mörk afgrund, krossade som stoft.Granskapet af en stor fara upplifvade Julianus, han sjöng med enskallande stämma genom de echorika hvalfven, och hans ämnenvoro icke döden eller evigheten. Hans visor, efter landtfolkets sedgick i rask moll, han sjöng om sköna flickor, dansar och festliga lag.Frans satt blek af den fara, hvari de verkligen sväfvade på resanemellan himmel och afgrund, och kontrasten af Juliani visor verka-de icke på Frans så, att hans blekhet aftog. – Likväl var denna kon-trast visst icke af Julianus anlagd i någon hemsk mening. Det syntespå hans upplifvade och nu verkligen något röda kinder, på hans el-diga ögonkast och öfriga rörelser, att han sjöng sina muntra visor idirekt och i glad mening. Så förstod honom också Grufbrytaren.Han fylde Juliani röst med en djup och vacker bas. Schakterna ochhela underverlden vaknade till fröjd och lust. Malmbrotten tycktesglimma starkare än vanligt vid skenet af torrvedsblossen, som af-grundsfararne höllo i sina händer. De talrike bergsmännen, som ar-betade på bottnen, gåfvo genom starka utrop tillkänna sitt nöje öfverde sjungande gästernes ankomst. Ingen öfvergaf sitt arbete för atthelsa på dem när de afstigit, men ett godt glam spridde sig högljudtrundtomkring, under det hackorna och bergborrarne flitigt gingo.Grufdrängen, som hade nedfarit med de tvenne herrarne, förde ettgodt förråd bränvin med sig; det led till middag. Småningom bortla-de man derföre nu verktygen, och samlades kring en stor koleld,som var solen i detta underjordiska hem. Flere unga arbetare sälladesig omkring Julianus, och han sjelf tycktes vara uti ett nytt element.Han var vänlig, öppen, språksam. Frans hemtade sig också snart,

26


ehuru det syntes på honom, att han var något tvungen, då han nick-ade, och söp sin fars gode Underhafvande till. Detta gjorde deremotJulianus utan svårighet; och denna handling – att supa folk till – såutan allt behag den är i sig sjelf, missklädde dock icke Julianus, fastlikväl hans gestalt, efter allas omdöme hemma på slottet, var denvackraste i hela slägten, och hans långlockiga hufvud visade en an-tik ungdomlig skönhet. Begge deltogo sedermera i bergsmännensmiddag, emedan de voro ganska hungrige, och Frans anmärkte, attkålrötter och ärtsoppa i sådana fall som detta, var rätt godt. Eftermåltiden gjorde de flere vandringar i grufvan, undersökte någrabrott der man funnit kobolt, och sågo, att fyndet likväl var till ringamängd. Gamle Herr Löwenstjerna hade vid underrättelsen om, attkobolt blifvit sedd i hans grufvor, gjort sig stora förhoppningar, i an-seende till denna metalls användbarhet för färgning och deraf dyr-barhet. Men hans företag röjde ej, att han egde stor skicklighet i så-dana ämnen. Det syntes, att han mera älskade bergverk än förstoddem. Ynglingarne sågo nu den svaga utgången af Kobolts-företaget;och Frans log, med försäkran, att detta icke smärtade honom. Minfar skall renare lemna sin själ i den heliga Konstens makt, om dettalappri försvinner, sade han. Men Julianus fann saken mera allvar-sam. Du har kanske aldrig sett den sköna blå färg, som Kobolt gif-ver, yttrade han med en bitter ton, som åter började likna hans van-liga sätt att tala uppe i dagern, och som ej hade hörts allt sedan hankommit ned i grufvan. ”Nå, om jag ej har sett koboltens blåa färg, såhar jag sett annat blått, och får väl lefva,” svarade Frans. – Annatblått? jo, jo. Det torde vara himmelsblå luft eller något poetiskt färg-stoft. Men om du slår detta i en kyper, så blir ej en gång din nagelderaf blå, mycket mindre en aln fast kläde. Vid detta Juliani uttrycksteg bloden hastigt ur hjertat på Frans upp i hans ansigte, och ehurugnabbet om dylika ämnen var gammalt dem emellan, kunde handock ej hindra sig att utropa: ”Jag vet det, Julianus, jag vet, att du ären fiende och föraktare af våra poetiska aftnar, jag vet att du hatarSkaldelif och Konst.”

Håll Franciscus – ropade Julianus med ögon, som började gnistra

27


i det mörka grufhvalfvet der de stodo – det är Skaldekonst jag älskar– jag just älskar den – och derföre föraktar jag edert . . . .

Frans hade många gånger förut njutit den smärtsamma erfaren-heten af Juliani köld och hat emot de angenäma konstföretagen påslottet. Han häpnade således icke nu af ovana vid sjelfva ämnet;men han hade aldrig sett Julianus i en så förfärlig och likväl tillikapå ett eget sätt intagande gestalt. Hela den svarta grufvans hvalfbå-gar hvilade öfver honom och Frans, vidsträckt och gigantiskt, såsomen hel himmel af jern. Julianus sjelf, lång, men smärt som en vin-ranka och af mörkt slag, stod midt emot honom, vårdslöst lutademot en hög spetsig sten, som sköt ut från bergets inre, och som fördess malmrikhets skull blifvit polerad blank, antingen för nöje, ellerför att med sin spegel öka skenet af blossen i detta dunkla hem.Straxt på andra sidan om den blanka stenen befann sig ett gammaltgrufschakt, så djupt, att ingen botten deri kunde upptäckas, äfvenom man höll deröfver det starkaste eldsken. Med det häftiga uttryckJulianus svarade Frans, hade hans kropp tillika fått en rörelse, all-deles som om han i detsamma uppstigit ur det bredvidliggande dju-pet, men ännu dröjde ett ögonblick vid stenens spegel, och sålunda idubbel gestalt syntes beredd att göra anfall –

”Du säger, att du älskar Konsten! du säger . . . . ” svarade Frans,sedan han hemtat sig från den fruktansvärda betraktelse han nyssgjort här ofvanföre – ”du säger, att det är den du älskar. Nåväl! efterallt, hvad jag och våre öfrige anhörige kunna alstra, af dig så djuptföraktas, hvarför har du då aldrig lydt den uppmaning, du så ofta afoss fått höra, att sjelf i din tur försköna en qväll ibland oss med enberättelse af ditt slag. Då vore din seger vunnen.”

Juliani stora glänsande ögon sjönko djupt, men likväl långsamt.”Nej, jag teg, broder Frans, ty jag hade intet att berätta Er. Jag kundekänna, att ert kram var ett Intet – men jag kunde ej skänka Er någonskönare dröm ur mig sjelf. Derföre teg jag. Jag kunde blott föraktaoch tiga.”

”Ett Intet? en Dröm?” sade Frans. ”Ett Spel? ett Joller? en Lek,ädel genom ljuft förtrollande behag? Hvad är då konsten, om icke

28


något af allt detta?”Nej – den är allvar – den måste vara så – hördes med sakta, djup,

nästan hemsk röst Julianus svara. Se dig omkring, Frans, i dettahvalf, och förskräcks för konstens allvar!

”Nå, i sanning, en Grufva är en ganska allvarsam konstprodukt;men jag trodde du skulle veta, att vi under de milda glada aftnarnepå Jagtslottet utöfva en konst, som kallas den poetiska.”

J veten ej hvad J utöfven, sade Julianus åter med sakta dysterröst, men med upplyftade klara ögon. I detsamma pekade han medena handen på det förfärliga djupet bredvid dem, och fattade medden andra Francisci arm så starkt, att denne med möda kunde hållasig tillbaka för att ej nedstörta i den gamla gruföppningens svalg.Nästan stel af fasa slet Frans sig lös från sin slägtinge och ropade:”Är du ursinnig, vill du mörda mig? vill du nedstörta mig här?”

Nej, min älskade vän, sade Julianus stilla, och släppte hans arm.Detta var verkligen ingenting annat, än en fantasi, en poetisk lek.Men jag ber, att för dig få framställa någonting, som just nu, likt ettblått blixtrande stjernfall, gick igenom min själ. Tänk – min godeFrans – tänk, om vi begge skulle befinna oss inneslutna här nere idenna grufva – just här – och vara spärrade ifrån all utgång, all väghärifrån genom svalget, som du ser framför oss: med andra ord, attVägen ej mera funnes, hvarpå vi vid sidan af afgrunden kommit hitpå platsen, der vi stå; men att vi i stället på andra sidan om djupetsåge denna väg, och sålunda derifrån vore förfärligt afstängde . . .

”En högst fasansfull föreställning,” sade Frans.Det är blott en fantasi, fortfor Julianus. Men hör mig vidare. Tänk

om vi nu ej blott på detta sätt befunne oss här inspärrade, men tilli-ka vore blinde? Du kan lätt imaginera dig detta, om du blundar, ochjag på det här sättet nu med detsamma drar dig fram till Djupetskant . . .

”Hu! Gud!” utropade Frans, liksom redan färdig att utan synnedrulla från branten i den omätliga bottnen.

Nå, det är blott en lek, fortfor Julianus; men hör nu min tanke.Det du och Ni kallar konst, är en sådan lek, som blinde föra här på

29


branten af den spärrande afgrunden. Har den icke leende omgif-ningar?

Frans teg med skräck. Han visste så mycket mindre hvad hanskulle svara, som han kände, att Julianus ej var hvad man kallarPietist, ej hörde till antalet af tungsinta menniskor, som blott se lif-vet i spader, anse alla fröjder för förrädiskt lockande fällor, och så-lunda kunde kalla hvarje gladt företag, hvarje poesi och fantasi fören lek, den blinde föra bredvid förderfvets brant. Tvertom var Juli-anus sjelf på sitt sätt jovialisk, så att den nyssnämnde förklaringen ejkunde passa. Emedlertid – meningen må hafva varit hvilken somhelst – så gjorde taflan, som Julianus framställt, ett så beskaffadt in-tryck på Frans, att en genomgripande kall is lade sig öfver alla hansföreställningar om konst: och han stod länge tyst och tveksam i enbesynnerlig konnexion af tankar, hvilka skapade sig, sväfvade likthvita skepnader förbi hans inbildning utan hans åtgärd, och snartåter nedsjönko för att gifva rum åt andra. Som Julianus ej afbröt ho-nom, stod han länge drömmande. Än tyckte han Ariosto, Guarini,Marino, Wieland, likt långa leende snöhvita skuggor med de odödli-ga arbetena i handen sväfva på den förskräckliga branten i grufvan,och, efter att hafva dansat en stund på kanten, muntert nedhoppa idjupet. Straxt stodo der åter andre lika ifriga och skickliga att dansapå den hvassa kanten – alla hvita, snabba om hvarandra, likt figu-rerna på en arabesk. – Den inbildningsrike ynglingen läste i derasansigten sådana namn som Rousseau, Fouqué, Oelenschläger,Spiess, Lafontaine, Walter Scott, Göthe, Schiller, Bellman . . . och –Gud i himmelen! han, Frans sjelf, med sina dikter i handen, och allahans slägtingar på slottet af alla slag, somlige med Voltaire och Pi-ron, andre med Musenalmanachor, andre med Byron, Cowper, Ir-ving, Victor Hugo, Lamartine i handen, gjorde tillsammans en såbrokig samling, att endast imaginationen i ett sådant hufvud, somFrans’s, hade kunnat skapa en dylik fantasi. Men, hastigt betagen afleende vid denna inbillade syn, fattade han sig sjelf, blinkade två, tregånger, såsom man plär göra, när man från medvetslös åskådningöfvergår till tanke: han var färdig att skratta öfver sin inre skaparför-

30


måga – hvarvid han åter på en gång såg hela den ofvannämnda ly-sande skaran hastigt med stupande hufvuden och liksom snabbtupplösta i en skön snö neddofta i djupet – och dervid gick å nyo enkänsla af is genom hans väsende, så att han äfven ännu ingentingsvarade . . . .

Nå, min vän Frans, efter du intet säger, afbröt Julianus, så tillåtmig att göra en fråga änn. Om Ni alle, konstälskare, skulle befinnaEr vid kanten af detta djup; men i stället för att vara blinde, såsomjag antog, hafva öppna och seende ögon – svara mig – skulle Ni ock-så då dansa? skulle Ni äfven då utöfva eder konst?

”Nej, vid Gud, icke,” utropade Frans, betagen af en ovilkorligkänsla.

Nu skall jag säga dig hvad jag menar med Konst, fortfor Julianus,och steg fram vid den andres sida ända till den fruktansvärda bran-ten, med skönt strålande, med djerfva ögon. Vi stå här, Frans, vi ståmed öppna blickar vid denna afgrund, som (enligt antagandet)stänger oss från hela den öfre verlden. Tänk nu, om ifrån den andrasidan, der vägen uppåt befinner sig – och till hvilken vi ej kunnakomma, efter svalget stänger oss derifrån – tänk, om ifrån den sidanen char, buren af vackra och starka vingar, kom gungande öfversvalget hit fram till oss, der vi nu stå. Vi stiga då med glädje och till-försigt deri, och den seglar med oss bort öfver afgrunden: den gung-ar så idealiskt lätt, att den icke sjunker i de djup, den med oss öfver-far, – men charen är tillika så stark, att den icke går sönder med oss,utan verkligen bär oss, verkligen för oss öfver till andra stranden. Vistupa då icke dit ner. Vi sitta under seglingen med högt stämda hjer-tan; med klara ögon se vi genom de djupa rymderna allt och fruktaintet. Sinnet är leende af allvar, är kraftfullt och harmoniskt undersjelfva förtjusningen. Vi äro i fantasi, likväl ej blinde, utan seendederunder. Så fullända vi denna Segelfart, komma öfver till andra si-dan, och hafva funnit vägen, som bär ditupp.

”Julianus!” afbröt Frans med enthusiasm, ”en sådan segelfart!den vore i sanning den sköna Konsten! O en sådan char, en him-melsk, skönt bevingad, öfver afgrunderna flygande, räddande –”

31


Ja, och stark, Franciscus – ty vet, ej som ett drömspel blott, menpå skönt allvar skulle den verkligen föra oss öfver.

”Förträffligt! O min broder!”Dock – sade Julianus – och hans ansigte mörknade ända ifrån

hårfästet ned till den ädelt rundade hakans slut – denna konst harett fel – ett enda förskräckligt fel.

”Ett fel? hur är det möjligt?” ropade Frans och trängde sig efterJulianus, hvilken gick åt en annan sida till bakgrunden af grufvan.

Julianus stadnade och upphöjde ett finger, såsom med befall-ning, att den andre skulle vika undan, och ej följa honom. Frans,sade han, den segelfart jag nämnt, den äkta konst jag omtalat, ochsom är lika skön som äkta – den har ett fel, den finns icke. Derförevar det jag teg i alla edra samqväm, och jag skall aldrig upphöra atttiga.

Frans stadnade under det hans frände försvann i de skuggrikamalmhvalfven, och han kände en bäfvan att följa honom. Med sör-jande lutad panna stod Hugos svärmiske son länge vid den poleradeskimrande sten vi förr omnämnt, och det är osäkert huru länge hanstankar skulle hafva upptagit honom, om icke, efter en stunds för-lopp, en flock grufarbetare kommit i hans grannskap, och medmuntra hackor upplifvat det yttre sinnet hos honom, under det attett täcke stilla bredde sig öfver det inre. – Den, som påminner sigden litterära stämningen i Sverige ifrån 1810 till 1832, skall ickeförundra sig öfver dessa tvenne unga personer, eller öfver den vigtde lade på lifvets inre spel, och på bestämmandet af hvad konstvore. De hade troligen i sina föreställningar orätt begge, och gjordeandra orätt; men emedlertid sysselsatte de sig dermed. Nästan i allakretsar, der någon bildning fanns, voro under denna tid Litteratur-partier och skärmytslingar dem emellan. Deraf hände, att i alla sam-qväm, der lifliga menniskor funnos, uppstod hvarje individu på ettsätt, som om han varit vald representant för ett helt särskildt tänke-sätt i Litteraturen. Partiernas strider voro ganska olika till sina äm-nen. Icke alltid var det frågan om företrädet mellan den fransyskaoch nyare tyska Vitterheten, hvilka i Sverige hade sine förfäktare å

32


ena sidan i Stockholms-cirklarne, å den andra i Upsala Universitetsyngre forskare, jemte beggederas vänner i landsorterna. Frågan varockså mången gång emellan begge dessa Vitterheter, tagne ihop så-som en enhet på den ena sidan, samt den nyare engelska på denandra. I det fallet hade Byron, Scott, Moore o. s. v. sina loftalare,både bland dem som läst dem och icke läst dem; och de gjorde till-sammans ett Insularparti af icke liten stämma. Kontinentalpartiet,som älskade att försvara franska, tyska och svenska sånggudinnornaemot Öboernes djerfva framsteg, sade derom allt ondt det kunde,men dess motståndare upphörde icke derföre att förtjusas af sinakoryfeer. Slutligen stadnade det icke en gång härvid, utan emot heladen europeiska konsten (den engelska, inberäknad med den frans-ka, tyska och svenska) ställde sig Amerika med sin gryende skönhet,och äfven i Sverige uppstod nu ett sådant ultramarinskt parti, som iCowper, Irving m. fl. dyrkade presumtiva segervinnare öfver heladen gamla verlden. Hvilket lifligt estetiskt gnabb, hvilka genialiskadistinktioner och märkvärdigheter, hvilket fyrverkeri detta skulleåstadkomma i samtalen öfver hela riket, kan man begripa. Intet par-ti var alldeles renonce på sanning i hvad det påstod, eller på någotgodt i hvad det förfäktade; men så var också intet parti utan gallaoch orättvisa emot sina antagonister. Sällan hade någon det vettet,att utan träta med sina grannar njuta af de smakliga rätter, som Pin-dens tärnor hade framsatt för honom på vitterhetens bord, från hvil-ket land och på hvad sort tallrikar som helst. – Men Hugo Löwen-stjernas hus var ett af de trefligaste och mest moderata. Icke derföre,att ej alla de uppräknade partierna inom dess krets hvar för sig egdesina brinnande hjeltar och hjeltinnor: men en allmän stark vänskapkastade sitt välgörande stora solsken öfver det lägre brokiga strids-skimret, och alla hade det gemensamma, att tillåta sig förtjusas afhvad som kunde vara förtjusande, antingen det för öfrigt var öfver-spändt eller nedspändt; vildt eller elegant; gammalt franskt eller afdet nyaste fransyska slaget; tyskt eller svenskt; kontinentalt, insula-riskt eller ultramarinskt. Emedlertid bör det märkvärdiga ej för-glömmas, att då Frans visserligen kunde anses för en kämpe, tillhö-

33


rig något af de omtalade slagen, var deremot Andreas’s son Julianusdet icke af något parti alls. Såsom vi sett, var striden dem emellanicke till sin charakter någon af de uppräknade partiernas respektivastrid. Frans kunde således kallas representant af något bland dessapartier, – men Julianus var ej representant af något sådant, om ickeaf liknöjdheten för alla samtlige, såsom han sjelf yttrat. Detta hadealdrig förekommit Frans så tydligt, och tillika så gåtlikt, som viduppträdet i grufvan. ”Hvad vill då min goda vän Julianus?” uppre-pade Frans för sig sjelf, der han stod utmed den spegelklara klyftan.”Hvad vill han, som beskyller mig att vara svärmare, och är det ickemindre sjelf? Han är icke en man af fasta Landets vitterhet, ej helleraf Öns – och icke heller är han en ultramarin. Hvad är han? hvadvill han? Han är en dunkel Nej-sägare till allt i verlden: ja, en Nej-sägare emot sig sjelf; ty när han förklarat omsider hvad han erkän-ner för godt och äkta, är han genast snabb, att i denna sin vän stötasin blixtrande dolk, och ropa: Se broder, äfven hon finns icke!”

Då grufvans vindspel var färdigt, att åter börja sitt arbete och tillöfverjorden återföra de resande, skyndade Frans att laga sig i ord-ning härtill, och gladde sig vid tanken på en ljufvare omgifning uppepå det land, solen beglänser. Sålunda glömde han alla litterära om-ständigheter. Men när han kom fram till den jernbandade korgeneller tunnan, som hängde under kedjan, och grufdrängen påmintehonom att stiga i, saknade han sin slägtinge och reskamrat, samt frå-gade hvarest han dröjde? ”Å, sade Petter i det han ristade torrveds-blosset emot en häll, för att göra det klarare – ”Herr Julianus hadeicke lust, tror jag, att stå länge på ett ställe utmed den slipade stenen,utan har längesedan gått genom det nya brottet vesterut bort ur den-na grufva, gått öfver spången vid varggapet in åt Prins-schaktet, ochtänker väl på stegarne komma derifrån upp i dagen. Men om HerrFrans ej är lika van som han, att göra en så farlig resa, så är det bätt-re, att följa med mig här.” Frans gjorde det stillatigande, men ej utanförundran öfver att hans vän lemnat honom.

Med angenämare behag log aldrig naturen emot någon mennis-ka, än emot Frans, när han åter befann sig uppe på jorden. Så täck

34


var den lefvande, klara, leende kontrasten emot hvad han erfarit dernere, att han varmt tackade sin sednare dystra erfarenhet för detnöje han nu kände. När han kom till sin häst, var Juliani redan bor-ta, hvaraf han med ökad förvåning slöt, att hans frände ridit hemförut. Utan uppskof satte han sig derföre upp i sadeln, och sporradesin Dulcefal muntert, i mening, att åtminstone på vägen upphinnasin bistra kusin. Men äfven detta inträffade ej. Med snabb fart sko-nade han ej sitt ansigte och inga grenar, hvilka, under det de afbrö-tos, gåfvo ett doft skall i vildmarken, som upprepades af friskaecho’s emot mossbehängda gröngrå klippor. Dulcefal gjorde de ras-kaste språng öfver skummande skogsrännilar, bildade af den våtaårstiden. Slutligen kom Frans till Jagtslottet, steg af, flög uppförtrapporna. Men Julianus var lika så litet att träffa hemma, som vidden mörka förskräckliga grufvan.

_____

35


TREDJE BOKEN.

Hon var åter förvandlad.

B uti en annan trakt se vi Julianus stilla och ledigt trafva på sinhäst genom en skog, som med sin friska morgonluft var högst ange-näm. Utan att gissa ändamålet för hans ridt – ifall han hade något –se vi blott i hans ansigte, huru glad den kringliggande nejden före-kom honom, ehuru ingen mensklig varelse syntes. Att någon slängaf Menniskoledsnad bodde hos denna unga herre, såsom ett arf afhans fader Andreas, kan vara misstänkt, då han nu befann sig i sinensamhet med ett utseende af lätthet, såsom när man är befriad frånnågonting förargligt; och, efter han på sin ridt ifrån Grufvan hadetagit en alldeles motsatt kosa emot den, hvilken förde hem till HerrHugos slott, så ser det ut som han hvarken nu ville komma dit hem,eller träffa sin vän, den unge sångaren Frans på vägen. Men hvarhade han tillbragt natten?

Hastigt öppnade sig scenen, men skogen var derföre icke slut.Det var en vild plats, afröjd midt ibland höga åldriga branter ochunga trän. Stället var jemnt och gräsbevuxet, liksom efter ett Svedje-land, hvilket för längesedan der kanske varit brändt, och förorsakatden öppna platsen. Öfver ett vidsträckt berg till venster brusade ettvattenfall, och dess friska skummande svall emot ett antal kullrigagråstenar, vid bergets fot bestänkte hela planen vidt omkring medperlor. Vattnet ledde sig sedan i en bred men grund å förbi någrahimmelshöga tallar, smög sig bakom den gröna mossomvirade kul-len vid sidan om dem, och sjönk derefter i behagligt sus under enbro, hvaröfver skogsvägen gick vidare. Men just här stadnade Juli-

36


anus, steg af, och bandt sin häst med tygeln vid början af brons enaledstång. Skulle ej här någon god flicka möta honom?

Om så var, satte sig Julianus likväl ganska lugn på en bred stenutmed strömmen, och betraktade vattnets resa genom lifvet med ettglänsande ögonkast, som tillkännagaf en stilla kontemplation, menicke grubbel. – Ett slags hest och monotont skri hördes nu på af-stånd af vattenfåglar, och gaf tillkänna, att en insjö befann sig uppe iskogen. Häftiga vingslag då och då af en hök bröto sig fram genomluften med ett kraftigt ljud, och morkullornas rop fulländade slutli-gen denna trakts vilda behag. Då afbrann ett skott på långt håll, ochgjorde i ett ögonblick alla fåglar tysta. Sex gånger upprepades skot-tets ljud uti alla direktioner i den rena morgonluften – allt dofvare jumer i fjerran, allt underbarare, emedan man icke hörde eller såg nå-got spår af sjelfva Jägaren, som lossat skottet.

I den härefter uppkomna stora tystnad lyssnade Julianus skarptför att upptäcka hvarifrån skottet kom, eller om någon nalkades.Men allt var så stilla, som om ingen enda af skogens nymfer vågadeandas; eller sätta ned sin redan lyftade fot. Ingen hund gläfste, ingenvind seglade öfver tallarnes spetsar. Himmelen var skönt tom – denklaraste, tystaste kristalldager sof på firmamentet. Då började sakta,sakta en flöjt-ton höras.

Dervid höjde Julianus hastigt sitt hufvud. Melodien, som spela-des, var väl högst enkel, och flöt som en osynlig åder genom nejden;men den var af en beskaffenhet, som djupt intog. Om tongångarnevoro med eller utan konst, kan icke sägas, men de böjde sig på ettsådant sätt, att med all deras djupa melankoli, upplöste sig likvälhvarje tonfall i en harmonisk och lefnadsfrisk brytning. Julianuskände en magisk dragning af dessa ljud, den han icke oroade sigmed att förklara – men han öfverraskades allt mer och mer, emedanhan väl någongång hört spleenfull Musik, men aldrig dessa vänd-ningar deraf till svalka och en slags underbar helsa i sjelfva tonerna.Alltför hastigt slutade flöjten: kanske fortfor Spelmannen saktaännu, men utan att mera hinna Julianus. Spelet upplöste sig förhans själ i en sväfvande obestämd skönhet – likt färgernas darrning

37


emellan löfven tidigt en himmelsk morgon.På allt detta följde inga betraktelser, emedan ett annat öde vänta-

de den unge adelsmannen, då han i största hast måste skynda uppifrån stenen, fatta en stör i handen, och, om möjligt, frälsa sin häst,om möjligt, sig sjelf. En stor varg grinade med ludna käftar emothonom, och hade redan gjort anfall på Juliani häst. Långa, gulsvar-ta, sköna hår glänste öfver ulfvens rygg och bog, men dess ögonbrunno vildt och så oförskräckt emot den unge mannen, att det tyd-ligen märktes, det denna varg aldrig förr varit i bosatta menniskorsgrannskap, och insupit den skräck Naturväsenden känna dervid. Ju-lianus var dock ingen svag gosse, utan gaf ulfven dugtiga rapp medsin stör, och detta tvang den sednare att lemna hästen och i ställetgöra anfall på sjelfva menniskan. Hästen hade väl för honom variten fetare och bättre föda, än Adelsmannen, som var väl växt, ochsåledes icke tjock, icke för fet. Hade derföre vilddjuret i ro fått följasitt omdöme, skulle det visst icke hafva velat äta den unga vackraynglingen, utan hellre qvarblifvit vid hästen, hvilken redan var så-rad i bringan och genom rinnande blod retat fiendens lynne: men dåJulianus gifvit vargen ett sådant slag i pannan, att dess ena ögahängde på det ludna kindbenet, var detta mer än som kunde fördra-gas, hvarföre han med ett djerft skutt hoppade emot Juliani ansigte,störtade honom med sina framtassar till marken, visade midt öfverhans strupe tvenne de hvassaste och skönaste hvita tandrader, samtvar i begrepp, att med ett enda bett gifva Juliani själ inträde iblandde ljusblå spökenas härar – då just i rätta stunden ett skott kom, enblykula sprang in i ulfvens hals, och tvang honom att två hvarf tum-la om ned åt bäckens strand, der han stadnade emot en sten, medbuken vänd i vädret. Ur vargens tjocka hals rann genom såret enmörkröd blod öfver det friska gröna gräset, som redan förut var för-skönadt af morgondaggens klara perlor. Kulan hade genomträngtstrupen, så att vargen endast behöfde draga en enda stark suck föratt dö; och klorna i hans tassar, dem han under vreden långt ochhvasst skjutit ut ur deras raggiga gömmor, suto ännu spetsiga ute,och ville hämnas deras egare efter döden. Julianus hade ej hunnit

38


att blifva sårad mer än i högra handlofven, der vargens venstraframtass hastigt hade rifvit honom; han steg nu upp och såg frånbergen bakom planen en karl nedkomma med muntra steg; en bös-sa, som hängde under ena armen, tillkännagaf att det var vargensbaneman.

”Nej – gif mig er venstra hand till handslag, och låt den högravara, min unge vän, sade jägaren när han framkommit – det går an,att helsa äfven med den.”

Julianus gaf honom då den i stället, med en vänlig nick, och sågpå den ankomna unga karlen, men fann honom alldeles obekant.

”Men, – emedlertid, tag genast af Er rocken, vi skola bese såretpå högra handen, ett vargbett kan vara giftigt.”

Julianus drog den korta ridrocken af sig och sade dervid: jag hardig att tacka för, att det verkligen ej blef ett vargbett, utan att denvilda besten blott hann klösa mig med en af sina tassar. Det kan dåej vara giftigt.

”Godt, sade den främmande, kom ändock med mig till stranden,vi skola skölja armen i kallt vatten, att vi få se på skråman, om någonsena blifvit afsliten. Vargklor gå djupt.”

Adelsmannen lydde, följde med karlen till strömmen, och lät ho-nom utan motstånd tvätta hans sårade hand. Hela händelsen hadepå en gång förändrat hans stämning, och satt honom utom sitt vanli-ga sätt att vara. Han hade aldrig förr varit i varg-famn. Han kändemycken svalka under tvättningen; den främmande gick väl någotplumpt till väga, hade ej afseende vid att slaska ned honom, men,hvad såret beträffade, visade han skicklighet, och behandlade allt såhändigt som en fältskär. – Detta gör godt, sade Julianus; jag kundeverkligen hafva mist lifvet – nå i det hela så – men emedlertid är detbra att lefva – okände räddare, himmelen skall låta sin välsignelseregna öfver dig!

”Jaså. Min herre lär vilja säga så mycket som att Herrn tackarmig. – Hvad regnet och himmelen vidkommer, så töra de ej mycketefterfråga om Herrn blifvit ihjälbiten af en varg,” tillade mannen le-ende.

39


Julianus såg på honom. – Nå, sade han slutligen, om mitt lif är sålikgiltigt, hvarföre tog du dig mödan att tvätta mitt sår, än mer, attskjuta vargen?

”Jag? hvarför icke? jag tyckte om Herrn.”Nå, men himmelen, skulle den icke ock kunna få lof att tycka om

mig, och vilja se mitt lif räddadt?”Som Herrn behagar. Förmodligen skall det vara en allegori, el-

ler sådant, som icke menar hvad som sägs. Det kan min herre välförstå, att himmelen med sitt regn och solsken icke tänker på minherre.”

Julianus såg på den kallsinnige Skogsmannen, och teg. Han hadeförst ansett honom för blott en bonde, utgången att jaga; men hansuttryck gåfvo tillkänna en person, som gjorde distinktioner och hadefallenhet för tankar.

Ja, sade Julianus, och kunde ej undvika att sjelf litet le öfver sinhimmel, som skulle regna välsignelse – ja, sade han, jag tror verkli-gen som du, att himmelen icke frågar efter mig, och troligen skallden icke göra dig något godt, för det att du räddat mig. Emedlertidär det någonting hos dig, som behagar mig; hvad heter du?

”Jag heter Richard Furumo. Men, om Herrn tycker som jag, såkunna vi lemna dessa narraktigheter, och se efter, om det är någotlif qvar i hästen; ty med Herrn sjelf är det nu ingen fara. Åjo, hästenkan också hjelpas. Men största svårigheten är att få honom i stallet,utan att han förblöder. Jag tror visst, att min Herre bor hos Löwen-stjerna?”

Jag? huru vet herrn det? I sanning, Hugo Löwenstjerna är minfarbror, jag heter Julianus Löwenstjerna.

”Till herrarnes slott är en och en half mil, det är omöjligt att fåhästen dit, utan att han dör af blodförrinning. Det är bättre att förahonom hem till mig; det är ett godt och vackert kreatur. Skulle ejäfven Julianus kunna följa hem till mig på en dag?”

Julianus betraktade den främmande, hvars fylliga, något långa,men unga och fria gestalt ingaf förtroende, och beviste, att hans hemicke måtte vara något dåligt hem, utan att man der både kunde äta

40


och dricka behöfligt, samt hafva ett gladt samqväm. Han såg ocksåpå hans kläder, som voro grofva, men hela, väl gjorda efter deras fa-son, och starka, samt i synnerhet under vadmalsrocken en väst afmycket finare slag, att hans värd ej måtte vara i så knappa vilkor;men en man, som väl kunde utan svårighet bjuda en häst och karltill sig. –

Jag kunde väl följa med . . Furumo, – ja det kunde jag visst göra –men hästen – ja, för hästen vore det visst också godt, att komma till. . Furumo, ty jag vet ej hur han skulle kunna komma hem, ändahem nu i denna ställning – men –

”Ja,” afbröt den främmande, ”du vet kanhända ej en gång, hurudu skulle få hästen hem till mig. Men det skall nog gå. Se här i hastett förband, gjordt af denna rimsa, som jag alltid bär i min ficka, försina orsaker. Tag i denna ändan. Nu göra vi så här . . . så . . . det ärbra.”

Hvad de vidare yttrade till hvarann under botandet, eller rättareförbindandet af hästen, var ganska vänligt och förståndigt. Hästenfördes sedan i släptåg, och gick visserligen illa, men kom dock afstället. Hela denna sak medförde många göromål, som fordrade om-tanke, och var i sig sjelf intressant. Julianus hade alltid älskat för-rättningar ute i fria luften, i synnerhet allt som angick hästar. Mendet, att läka dessa djur, hade aldrig händt honom: derföre gjordedenna händelse honom mycket nöje, helst när han såg den skicklig-het och erfarenhet, hvarmed den främmande gick till väga i sinahandgrepp. Under förbandet skulle det söndriga köttet och den ska-dade huden först läggas i god ordning; något linneskaf gjordes ocksåi hast af Furumos ena skjortärm, hvilken för detta ändamål drogsfram under rocken, och strängt raspades med en knif. Julianus såg,att hans skjorta jemförelsevis emot rocken var ganska fin. – ”Tag dunu i betslet, sade Richard, och led hästen sakta dit framåt. Jag skallgå ner och bese min skjutna varg; dess skinn är ett af de skönaste.Min dräng skall gå hit och draga af det. Vi kunde väl göra det, menvi hafva icke tid dertill för hästen, som behöfver hem.”

De började gå genom en trakt af skogen, som var motsatt den,

41


hvarifrån Julianus kommit. Denna nejd var intagande, sval af mor-gonvindar, och ännu mer uppfriskad genom en sorlande bäck, somhär förde sitt kraftiga lopp, föga känd af de lefvande. Efter en stundkommo de till en hög klippa, alldeles vid flodkanten. Vi måste härhvila hästen innan vi gå längre, sade Julianus, och äfven önskadejag sjelf stadna något, ty vild vacker natur är fullkomligt i min smak,och jag ville gerna se mig om här en stund. Denna plats behagar migmycket, mycket.

”Mig behagar den också,” sade Furumo med en sakta, vänligröst. ”Lät oss sitta ett ögonblick i gräset vid klippan, medan hästenhvilar sig. Har du hört händelsen med den vackra Magdalena?”

Magdalena? menar du den beryktade Torparflickan från Ulfva-sund? Hon skall hafva drunknat någonstans här i skogen; jag harblott hört om henne, att hon hade ett ganska dåligt rykte.

”Ja, sade Furumo. Hon var . . . . . ; alla bondgossar kände henneväl. Såg du henne aldrig?”

Nej, jag såg henne aldrig, men när hennes drunknande blef be-kant, gjorde det uppseende bland allt folk, och jag hörde en gammalgumma säga, att det var ganska bra hon dog, emedan hon annarsförderfvat hela ungdomen.

”Ja, hon gick i sanning på en mörknande väg. Emedlertid varhon vacker. Här från denna klippa stupade hon ner i forsen, ochsväljdes af vattnet.”

Här? sade Julianus och steg upp. Det väcker stor rörelse hoshvem som helst, äfven den mest främmande, att se sig omkring påen plats, der en menniska dött. Han gick tyst och uppmärksam om-kring, besåg klippans kanter noga, och stirrade med en synbar käns-la ned i vattnet. – Det enda jag hört om hennes död, Richard, är det,att hon skulle hafva gått till skogen att söka efter sin faders bortlup-na får; då skall hon slutligen af en gumse blifvit nedstångad i vatt-net. Men detta tycker jag låter orimligt.

”Det är visst också osanning,” sade Furumo.Vet då du närmare, huru hennes död tillgick?”Ja, jag var icke så långt ifrån.”

42


Och du kunde icke hjelpa henne?”Ställ dig här bredvid mig på klippans kant, och se ned i vattnet,

så skall du i korthet (ty hästen bör ej vänta för länge) få höra helahändelsen. Magdalena – det är skada, att du aldrig såg henne – Mag-dalena var vacker. Hon var vid sin död nitton år, och hon hade i treår varit ett rof för skumhet. Huru hon ifrån början blef det, det höricke hit att berätta, det tillhör egentligen bofven Anders Eriksonshistoria. Nog, hon var nu nitton år. Men efter du frågade mig, om jagicke hade kunnat hjelpa henne, efter vi stodo hvarann nära; så skalljag säga dig min enfaldiga tanke, att hon var hjelpt, när hon stupadener i vattnet – ty, innan det skedde, var hon till sitt sinne, sitt ansig-te, och sina ögons djupa uttryck helt förändrad. Hon var åter för-vandlad.”

Störtade hon då sig sjelf ned af ånger eller förtviflan?”Nej.”Hm. Jag trodde verkligen af dina uttryck, sade Julianus, att du

hade tyckt om Magdalena: men då skulle du väl på något sätt hafvakunnat förhindra, på något sätt hafva kunnat fatta uti henne, så atthon ej fallit i forsen.

”Tyckt om henne? – Du menar, att jag varit kär i Magdalena?”Ja –”Icke så. Kär i någon vågar jag icke säga att jag någonsin varit. Vi

äro här ensamne i skogen, det ökar uppriktigheten. Derföre skall jagsäga dig det, som torde förvåna dig, att jag aldrig har sett någon rättälskvärd flicka.”

Då är du mycket lik mig. Jag har dock icke ännu rest mycket ochsett mig omkring: det kan således hända att jag förändras.

”Jag har rest. Men vi äro ändock i det nämnda fallet lika. – Låtoss nu äta och dricka, denna källa är i hela trakten den klaraste. Jaghar härifrån blott några stenkast hem till mig; och om du ser digomkring, skall du finna en nejd, som ej eftergifver Herr Löwenstjer-nas, fast här icke står något slott. I stället har jag här en källa, hvarurjag dricker hvar morgon såsom nu – mindre för att sysselsätta migmed magens stärkande, än för att se vattnet, och smaka dess behag.

43


Detta är min egen bägare: jag har den alltid liggande här under ste-nen med gröna mossan ofvanpå; så mycket du vet, i fall du kommerhitåt ensam en annan gång. Drick! men är det icke förträffligt? Nukomma vi att frukostera. Var god – du kommer åt bättre, medan jaghåller i hästen – tag upp ur min högra rockficka: se så, det är söt-mjölksost och godt färskt bröd. Du älskar det visst?”

Julianus bejakade det med nöje.”Så tag. Vi få icke stadna, utan genast fortsätta vår gång med häs-

ten: men vi kunna taga för oss och äta under det att vi gå framåt.Detta är en af menniskans egna förmögenheter.”

Sedan de på den smala gångstigen kommit förbi en hög ochmörk bergskräfva, hvaruti flera unga lutande björkar med ljusgrönalöf hade sitt hemvist, vände de sig till venster, då de hastigt framförsig sågo en liten dal, genom hvilken den förr omtalade bäcken sling-rade sig, och midt i dalen några hus, som i allt tillkännagåfvo denstörsta snygghet. Sjelfva byggnadssättet på husen visade en enkelsmak, och alltsammans gaf en anblick af stor trefnad.

Men vi skola icke längre berätta, huru Julianus Löwenstjerna ochRichard Furumo framkommo till den sednares Hemman, huru destego in, skötte och fodrade hästen, besågo värdens sex mörkbrunakor och deras deja, hvilken hade utmärkt rentvättade händer; hurude ordnade några sängar, som utgjorde Trädgården, åto, drucko,mådde väl, och emellanåt sade hvarann åtskilligt. Ingenting märk-värdigt tilldrog sig, men timmarne gingo hastigt. Äfven den följandenatten tillbragtes utan händelser. De begge lågo i samma rum, i hvarsin något hårda men svala säng, sofvo utan drömmar, vaknade ti-digt, och stego upp vid godt lynne. Endast det kan anmärkas, att dåJulianus klädde på sig och såg sin värd göra detsamma, upptäcktehan ibland de kläder, Richard om aftonen lagt af sig, en flöjt; hvarafdet hastigt föll honom in, att Richard måtte hafva varit samma per-son, som Julianus morgonen förut hade hört spela några toner påaflägset håll i skogen.

Deras första göromål var nu att gå till stallet, och de funno denbitna hästens sår mycket förbättradt. Ej blott det omsorgsfulla om-

44


slaget, tvättningen med kallt vatten, kryddorna och skötseln, utanännu mer hästens unga blod och goda läkhull hade satt honom istånd, att utan stor svårighet kunna komma hem. Julianus badRichard åtfölja sig på hemresan; dels för hästens skull, emedan hansjelf ännu ej var långt kommen i förståndet att rätt leda och behand-la en sjuk; dels fann han sin värds sällskap, mest af alla menniskorshan hittills träffat, öfverensstämma med hans eget lynne; och slutli-gen sade honom den finare känsla, som instinktlikt åtföljer alla bätt-re mans barn, att, då han njutit qvarter hos Richard, borde han till-baka söka gifva honom något dylikt gästfrihetsbevis hemma hos sinfarbror. Richard behöfde icke länge bedjas: han hade ej så inveckla-de affärer på sitt hemman, att han ej emellanåt kunde vara derifrån– de följdes åt. Likväl begåfve de sig ej åstad förr än ett stycke frampå dagen, sedan arbetet hemma var satt i god gång.

_____

45


FJERDE BOKEN.

Derföre bor jag på landet, och tänker

mig aldrig derifrån.

H Hugo Hamilcar satt vid middagstiden i stort sällskap på sittJagtslott, solen sken genom fönsterrutorna in på det väl ordnadebordets glimmande silfver, allas ansigten voro glada, och gubbensjelf tyckte så mycket mera om denna stund, som det var middags-måltid, och han räknade den under fantasiens omfång. Hans brorAndreas var endast något trumpen, eller rättare förundrad deröfver,att hans son var borta. Han kände de icke goda fallenheter ungdomunderstundom har, att vara borta om nätterna; men han hade alltidförut haft skäl, att med sin son Julianus göra ett undantag: han varsåledes nu med rätta ledsen. – Rätterna voro redan ätna, utom densista, hvarföre Hugo befallde sin gamle förtrogne, kammartjenarenJacques, att taga fram en butelj dry madera, som borde förtäras medbakelsen.

”Nå Jakob, hvarföre skyndar han sig icke, utan står med sjelfvabuteljen i hand både länge och väl vid fönstret, har han icke hört, attHans Nåd befallde honom, att han skulle skynda sig?” – sade frökenEleonora – Hugos trettiosju-åriga syster, som kunde räknas iblandbarnen, efter hon var vida yngre än sina begge bröder, Hugo ochAndreas, men dock ordentligtvis kallades Tante af allesammans.

Jacques vände sig icke en gång om vid hennes uppmaning, utanfortfor ännu att stå vid fönstret bredvid skänken, ur hvilken hanhade framtagit dry maderan. Han hade den i venstra handen, ochfingrade flitigt lacket af buteljkorken, samt höll äfven en blank

46


korkskruf i den högra, men hade alldeles förgätit hvad bruk hanskulle göra af sitt instrument.

”Men Jakob – hvad går det då åt honom, Jakob?” – sade ännu engång fröken Eleonora (ty hon ville icke begynna äta sin mandel-form, innan hennes glas var islaget, af angenäm vana att doppa denförra i det sednare). ”Det syns, att han är gammal här i huset, moncher Jacques, det är också intet ondt deri, men . . . . .”

Riktigt, riktigt, mumlade nu kammartjenaren för sig sjelf – jagtyckte genast att det var Herr Julianus. Jag torde väl nu få duka åthonom, han kommer hem och är redan på borggården, han har vissticke ätit middag.

Frans, som haft mesta skäl att tänka på sin kusin och vara för-undrad öfver hans bortovaro, steg upp, och gick hastigt till fönstret.– ”Han sitter ej på hästen? sade han. Hästen är i bandage, har Juli-anus råkat ut för vilddjur i skogen?”

Vid detta ord sprungo alla upp från bordet såsom rörde af ettelektriskt slag. Till den grad äro alla menniskor intresserade af vild-djur. ”Gud ske lof, han sjelf tycks dock vara ganska oskadd och gåmed säkra steg, sade Herr Andreas. Men hvem är den långa, rakakarlen, som håller i tygeln?”

Den gamle kammartjenaren hade under tiden gått ut i köket, ochmed omsorg eftersett, om af de förflutna rätterna så mycket kundesamlas, att tillräckliga, smakliga och vackra portioner kunde upp-läggas deraf åt Herr Julianus. Detta inträffade verkligen. – Ehuruicke son i huset, och ehuru han ej om qvällarna berättade något, ejheller var stort vänlig om dagarna, stod dock Julianus utomordent-ligt väl hos Jakob, och nästan hos allt husfolket.

Emedlertid hade de begge resande gått upp för trappan, och Juli-anus med sin vän steg in i salen, der hela slägten var församlad. –”Min farbror och min far! sade han, jag för här med mig en hästdok-tor, som botat min häst för en betydlig skada, och dessutom räddatmitt lif i en skog, dit jag ridit för nöje skull till, af kärlek till ensligabetraktelser.”

Ditt lif, min Julianus? ropade Hugo och gick fram med öppna ar-

47


mar. Hur heter den mannen, som bevisat oss alla en så god tjenst?”Furumo”, sade den främmande, och böjde sitt hufvud till hels-

ning ganska vördnadsfullt.Eleonora, Andreas, Sofia, Aurora, Henrik och Frans vände näs-

tan alla på en gång sina ögon på den inkomne gästen. De funno ihonom en högväxt man, vida smärtare om lifvet, än om axlarna, i ensvart snygg drägt; stora allvarsamma ögon under svarta ögonbryn;icke just stor, men rak näsa; en mun med fylliga läppar, till sin skap-nad nästan leende; något låg panna under ett rikt hår; samt kinder,som hvarken voro för röda eller bleka, hvarken för feta eller magra,men fylliga och af den färg, som tillhör en stark helsa.

De skulle icke hafva haft tid till en så lång och noggrann under-sökning om den främmandes utseende, om icke en paus uppkommitderigenom, att han, när han helsade, sade ingenting mer – och HerrHugo, som väntade på att få höra honom säga något, ville ej heller åsin sida börja tala. Den gode Slottsherrn skulle åtminstone hafvahaft lust att stiga fram och trycka hans hand, såsom tack för bror-sonens räddning. Men det var något icke beskrifbart, som fängsladehonom, och som gjorde, att han oombedd nästan icke tordes tagahonom i handen.

Slutligen sade han litet platt, och, som det tycktes, utan att storttänka derpå: ”Är han då verkligen Hästdoktor, min hederliga vän? –Men hörpå för Guds skull (fortfor Hugo och steg ett steg tillbaka)han sade ju, att han heter Furumo? då är han visst den Furumo, somjag har hört om – som –”

Vid Slottsherrns förvåning flög ett sken af klart, mildt leende has-tigt öfver Richards ögon: likväl blefvo de snart åter lika allvarsam-ma.

”Han har räddat min Julianus från döden? och han är för öfrigtverkligen hästdoktor till professionen?” – upprepade Hugo frågan-de.

Jag vet icke annat, än att jag är min faders son, och eger ett hem-man vid namn Råbäcken, som ligger på tre sidor omgifvet af minherres vackra skogar. Angående hästar, har jag aldrig haft mer än

48


två. Dem har jag botat, när de fått fel. Julianus Löwenstjerna bets igår med en varg; jag tvättade blodet af hans hand och bandt omhans häst, som blifvit svårare skadad, men nu kommit i bättre skick.Någonting till professionen är jag icke.

”Ack det kunde jag tro, sade Hugo. Hvar är han född, min godavän?”

Jag är född i gula kabinettet innanför denna Salong; på högerhand derinne.

”Hvad säger han? här på slottet?”Ja, Herr Hofmarskalk, sade Jacques, som nu återkommit; jag har

en gång nämnt förut härom. Richard Furumo är son till den HerrBokföreståndaren, tillika Slottsskrifvaren, som HofmarskalkensHerr far höll här på slottet och lönade till dess död, för att hålla iordning alla böckerna i Biblioteksrummet, samt skrifva hvad somskulle skrifvas på slottet.

”Jag mins, jag mins, – – – du är ju då på sätt och vis en gammalanförvandt med Slottet och oss alla! Jag kommer ganska väl ihåg allthvad Jakob har sagt om dig; kom närmare, kom! jag vill betrakta digsom ett slags barn i mitt eget hus. Hästdoktor? fy, hvarifrån komdet? hästskojare och qvacksalfvare äro ej mina vänner. Nå strunt,om en bra hemmansegare, om en god karl i sig sjelf, tillika botarhästar, deremot har jag intet; det är tvertom rätt. Kom du Furumo,jag är ganska nyfiken att närmare göra din bekantskap, och dertillhar jag mina egna orsaker. Men hvad sade du – i gula kabinettet?hur kunde du bli född i gula kabinettet?”

Jag skulle ej haft den dristigheten att födas i gula kabinettet härpå slottet, om icke min mor händelsevis kommit dit in; ty annarsbodde mina föräldrar i två rum der nere i venstra flygeln med enhimmelsk utsigt åt parken.

”Nå vidare, vidare – svarade Hugo – jag vet af ryktet, att du är enmunter och oförskräckt historieberättare. Du kan ingenting bättrebörja med, än med dig sjelf och din begynnelse. Jag skulle hafvamycken lust att höra, huru något så eget kunnat ske, som att du blif-vit född?”

49


Ja, Herr Hugo, om det är lustigt eller eget att jag kommit till, vetjag icke. Men det har haft allvarsamma följder, tillade han leende.Ty jag har blifvit född med vana att hvarje dag äta middag vid dennatid. Nu har jag också gjort en liten resa, och har den djerfheten attvara hungrig.

Alla slägtingar jemte Herr Hugo, hvilka redan slutit en trång ochnyfiken ring kring den ankomne, för att få höra hans historia om sigsjelf, skingrades genast vid hans sista uttryck, och insågo samtligenden stora ohöflighet de begått, att knappt låta en främmande men-niska komma inom dörren, förrän genast hans händelser tagas i an-språk. – Julianus, som sällan log, log nu öfver sina artiga slägtingarsförvirring öfver deras brott emot egna skyldighets-maximer – ochhan tycktes le ännu mer deröfver, att deras tilltänkta historia ej blefaf.

Sätt dig här hos mig vid bordet, Richard, sade han; här skall dumå bättre, än midt i den lysande kretsen af frejdade personer, der dunyss stod, och de – så till sägandes – gapade på dig. Om jag för minfarbror icke längre får kalla dig hästdoktor, så är du åtminstone bon-de, egare af det täckaste och bästa hem jag sett, och dessutom flöjt-spelare. Jag dricker dig till, Richard Furumo – skål! sådana toner,som jag i går morgons hörde, ensam i den tysta vackra skogen, utanatt ännu se eller känna dig – sådana får jag aldrig höra. Skål du mineviga vän!

Furumo hade emedlertid satt sig till bordet bredvid Julianus,långt bort ifrån alla de öfriga, som dragit sig tillbaka för att lemnadem middagsro.

”Jaså, sade han, du hörde det? jag anade ej att jag hade åhörare.Jag spelade i går på den höga klippan vid forsen, dit du mins att visedan gingo, och der vi stadnade att bese Magdalenas ättestupa.”

Hvad säger du? var det derifrån tonerna kommo? brukar du sittaoch spela på den klippan? – Hör, Richard, du har varit för fåordig iberättelsen om Magdalenas hemlighetsfulla död. Jag har aldrig haftfallenhet att lägga händelser mycket på minnet, men denna kan jagicke skiljas ifrån. Jag förstår icke huru hon kunde komma att falla i

50


forsen och drunkna, när du var henne så nära. Du sade också, attnäst innan hennes fall hade hon blifvit förvandlad eller förändradtill sinnes – hvad menade du?

”Du vill höra huru det hände på Magdalenas klippa; jag skallsäga dig det. Jag träffade henne der i skogen, under det hon letadeefter sin faders bortlupna får. Stadna Magdalena, sade jag på afstånd.Hon gjorde det. – Vackra Magdalena, kom hit närmare till mig, viäro nu ensamne i hela den stora skogen, ingen menniska finnes vidtoch bredt, som ser oss. Hon kom. Jag famntog henne och kyste hen-ne en gång. Hon förundrades deraf djupt, ty jag var icke känd försådant. Hon såg mig allvarsamt och länge i ögonens innersta hem.Magdalena, sade jag, du är icke vacker i ditt bröst, hvarföre är duicke lika ful i ditt ansigte? – Är jag icke vacker i mitt bröst? hurusåRichard, sade hon och bleknade något. – Jag nämnde för henne omhennes fordna tid innan hon var fyllda femton år, och påminte hen-ne en gång, då hon just vid samma kulle under dess lummiga alar imitt sällskap hade plockat guldvifvor åt sin moder, dem hon sålt åtherrskapet och fått mjölk derför åt sin sjuka goda moder, före dessdöd. Då gret flickan bittert innerligt, och lutade sitt hufvud till mig.– Ack det är nu förbi med mig, sade hon. – Nej Magdalena, det äricke förbi, svarade jag. – Då såg hon i mitt ansigte med stora ögon.Denna anblick var vacker. – Vill du åter vara ärlig och täck i dinsjäl? – – – Hennes sinne och håg syntes klarna vid mina ord: jag sågen ren skönhet åter börja blomma på hennes kinder. Ack sade hon,kan det vara möjligt, att det icke är slut med mig? – Nej, Magdalena,det är icke, sade jag. Åter talade jag med henne, och sade: sjung enaf dina visor ifrån din fordna tid. Det gjorde hon. – Men jag tillsadehenne att fortfara ännu en stund. Så stod hon och sjöng tätt vid minsida på klippan utmed forsen sina forntida goda visor – allt djupareoch innerligare blef hennes röst – småningom sjönk hennes panna ihimmelskt underbart mod – hennes ögon glimmade. Jag är viss, atthon i det ögonblicket var åter förvandlad till sin håg.”

Men att hon kanske, afbröt Julianus, återkommen hem blandsina vanliga omgifvelser, snart igen skulle blifvit ett rof . . . . såsom

51


förr. I det fallet synes det verkligen, som gumman sade då hon härberättade händelsen, för flickans och andres förderf bäst, att honicke mera kom hem. Hon dog i sin skönhets ögonblick; hvilkenmenniska är lyckligare? Slant hon ned i forsen?

”Låt oss dricka ännu ett halft glas; nej hon halkade icke, Juli-anus. Detta smakar förträffligt, det är djupt angenämt, att äta till-sammans med dig. Jag håller af dig – säg, huru kom jag först att kal-la dig Du?”

Jag tror det var i går vid något tillfälle, då du blef ond på mig, se-dan jag sagt att himmelen skulle regna välsignelse öfver dig, men duanmärkte att den vore liknöjd antingen jag lefde eller dog. Kanskejag mins galet, att det var något sednare. Det vet jag, att från denstunden begynte jag kalla dig Herre, ehuru jag förut rätt och slättsagt Du, emedan jag ansåg dig för en karl, som gick och jagade. Mennär jag hörde dig yttra sådana tankar, och förnam att du hade efter-namn, ingaf mig känslan att jag måste säga herre. Sedan, när jag lär-de bättre känna dig, fann jag, att du ändock på ditt vis blott var enbonde, då kom förtroligheten åter öfver mig, så att jag kallade digDu. Hvilka besattheter!

”Emedlertid äro vi nu bröder, och det är icke så rasande.”Jag är också viss på, att vi aldrig mer skola blifva herrar för hvar-

andra. Vill du hafva mer af köttbullarna? annars gå vi nu till andrarätten. Spenatsoppa, afredd med ägg, full af spritärter och morötter,hvad säger du?

”Tack.”Jag ser derborta hos Jakob, att sedermera tjäder står oss i vägen.”Bra.”Oss emellan, Richard, ser du der framme? hvad det är roligt att

betrakta mina anhöriga – ser du huru de samlats långt bort i etthörn af salongen, men skicka likväl så giriga blickar hit på dig ochmig, som om de ville äta oss. Jag försäkrar, att de icke våga sätta sighär vid deras eget bord utmed oss, ehuru jag märker att de ännuhafva en rätt oafgjord; de blefvo afbrutna genom vår ankomst. Menom vi en gång hinna så långt som till mandelformarna, få se om de

52


icke då sätta sig, ty då komma vi att äta af samma slag alla på engång, hvilket de finna så ordentligt. Nå, det är alltsammans strunt. –– Richard, Richard, jag kan icke glömma torparflickan från Ulfva-sund: det är oändligt, det är obegripligt. Ack jag ser henne för minaögon, huru hon stod vid din sida på klippan utmed forsen och sjöngsina fordna, fromma, goda visor – huru hennes panna lutade allt meri förskönadt mod, och hennes ögon glimmade. – Men hon halkadeicke ned i vattnet, sade du? Hon störtade sig icke heller med flit sjelfned, det har du sagt mig förut. Richard, för Guds skull, säg mig,huru kom hon då, – hvad gjorde då, att hon nedstörtade i forsen?

”Julianus – – hon kom ned i forsen . . . och det skedde just i detögonblick, då hon sjöng sin skönaste bästa visa, och hennes ögontindrade mest himmelskt. Ingen känner detta noga och rätt, mer änjag, ty ingen annan var närvarande. – Men jag står ofta nu, helst ommornarna, och spelar på Magdalenas klippa under de höga lummi-ga alarna. Jag står gerna och ser öfver vattnet, och spelar eller sjung-er en sång öfver den stunden – hennes ögon – hennes flygande ljus-blå halsduk – hennes armar, tillbakasträckta af hastig skräck, för atträdda sig från det djupa afgörande fallet i det skummande vackravattnet. Dock var hennes häpnad snart slut, hon drunknade i sinskönhets stund, hennes själ försvann från oss i en blink.”

Julianus såg upp på Richard, hastigt fattad af en viss tanke, somhan kanske också tänkte uttala – då i detsamma den gamle Hugoinkom, med hög röst nalkades dem, och ännu en gång försäkrade,huru glad han var att se sina vänner äta, så vida de också villedricka. Han gjorde ingen skillnad till personer, fortfor han, och engod hemmansegare, en rättskaffens bokhållar-son vore lika kär-kommen och hederlig hållen vid hans bord, som någon Adelsman.Gunås, mina gossar, i hufvudstaden och på hofvet går sådant ickean: der måste man till sin egen ledsnad dra sig för folk, af hvilkaman kunde hafva ganska roligt, om man vågade trampa etikettenunder fötterna och vara förtrolig med dem. Men på landet – tilladehan och log med den öppnaste, hjertligaste vänlighet, klappandeJulianus och Richard med hvardera af sina händer på hvardera af

53


deras hufvuden, under det han stod bakom stolarna, der de sutto vidbordet – på landet, sade han; ja, derföre bor jag på landet och tänkermig aldrig derifrån. Jag har mina afsigter med dig, Richard, som jagskall omnämna, sedan J väl ätit. Men emedlertid har jag nu varit uteoch anbefallt något, som kan tjena till välkomsthelsning; ty, mig vet-terligen, har jag aldrig förr sett dig här hos mig på slottet, ehuru jagtycker du väl kunde hafva helsat på mig, då din far bodde här förutbeständigt. Emedlertid har jag nu något åt Er att dricka; det är ickejust punsch, men Carolina, som äfven är en gul dryck, utan att varapunsch. Carolina är godt. Såsom bonde torde du ej förstå dig derpå,Richard, men betraktad som son af din far, Bibliotekarien, äro såda-na drycker dig kanske närmare bekanta. Jakob är straxt inne; ejblott vi tre, utan allesammans skola dricka. Jag skall säga, jag harmina ändamål med dig, Richard, som jag skall tala om på eftermid-dagen. Det är underligt, huru du kan heta Richard Furumo? Vårtland, mina gossar, vårt Sverige är tadelvärdt deruti, att hafva såmycket folk med utländska namn. Emedan jag läst temligen ochumgåtts med folk, som man kallar lettrés, så äro mina öron så vanavid utländska namn, dels grekiska, dels fransyska, dels från latinethärkomna, att jag föga märker det: men när jag tänker efter, så ärdet besynnerligt och icke rätt. Det är så äfven i min egen slägt: hvadär, till exempel att börja med, Hugo för ett namn? hvad är Hamilcar?hvad är Andreas? ingendera svenska. Likväl, hvad dem vidkommer,känner jag resonen hvarföre vi fått dem. Orsaken till Hamilcar ärden, att min sal. far tyckte mer om det namnet, än om Hannibal,ehuru begge voro kartaginensiska; men han brukade säga, att Han-nibal i en sträfvare mun kunde uttalas som Channibal, eller Kanni-bal, hvilket är det ohyggliga namnet på grymma folkätande nationerutom Europa, samt för öfrigt ej ett förnamn. Derföre kallade hanmig i stället Hamilcar. Hugo, deremot, vet jag icke derivationen till,ty jag tror ej det kommer af det svenska ordet Huggare. Om det komaf grekiskans Hygieja, så vore det väl, emedan det betyder ”helsa.”Andreas är åtminstone grekiska, och vill säga manlighet, karlaktig-het, passande namn för piltar, emedan man alltid tror de skola blifva

54


karlar. Nå, sålunda se vi nu, att intet af våra namn, min brors ellermina, är svenska: är icke det kuriöst? Mina barn på samma sätt. Au-rora Celia är ett vackert namn, men latin: det skulle kunna betydaen himmelsk Morgonrodnad, som är bra; men då borde det väl medrätta heta Aurora cœlestis. Saken är verkligen den med detta namn,att jag då icke tänkte på latin, utan jag har alltid i spanska historienmycket tyckt om namnen på hertigarne af Medina Sidonia och Me-dina Celi – huru vackert låter det icke, Medina Celi! Deraf gjorde jagfruntimmersnamnet Celia, som är rätt behagligt, och jag gaf det åtmin dotter i dopet, hvilken för öfrigt skulle heta Aurora efter sinmormor. Först efteråt märkte jag, att Celia ock kunde hafva afseen-de på cœlum, himmel, hvilket skämde min flickas sak alldeles icke.Nå, min syster Eleonora då? Eleonora är på en gång hebräiska ochgrekiska; ty man må ej vara så okunnig och tro, det detta namn äritalienskt, och kommer af Leonora. Tvertom, det sednare är en för-kortning af det förra. Men Eleonora är sammansatt, först af grekis-kans Eleos, som betyder Barmhertighet, och sedermera af hebräis-kans Nora eller Norah, som är Förskräcklig: hvarföre min syster påsvenska antingen kan kallas en ”förskräcklig barmhertighet,” elleren ”barmhertig förskräckelse” – hvilketdera, lemnar jag derhän.Men jag ville med detta endast visa hvad jag säger, att det är under-ligt att du heter Richard Furumo, ty ibland landtmän bruka namnenmest ännu få vara svenska: dock låt se, det torde komma ifrånfadren, som var Bibliotekarius, ja säkert. Han hade väl så mycketböcker om hand, att han kunde få se namnet Richard i engelska his-torien, eller ock annorstädes. Jag vet egentligen icke hvad Richardkommer af, men svenska är det ej; kanske anglosaxiska. I de spans-ka Westgötarnes historia hafva vi minsann konungar af namnetReckared, såsom du t. e. mins om den olyckliga kung Reckared III,hvilken upp-åts på ett styggt sätt; och deraf har sedermera blifvitRichard, det är afgjordt. Men hvarföre heter din slägt Furumo? –Namnet är i sanning vackert genom den känsla det inger af mörkalundar, af dunkla underbara moar eller skogar på berg; dock kundedet ju lika väl heta Furuskog, till exempel Furuschoug? – Nå nu haf-

55


va vi Jakob här med carolinan, det var galant, det är åtminstone enmenniska med svenskt namn; Jakob, låt se, nej det är visst ickesvenska, Jakob är ren hebräiska, och vill säga så mycket som en Be-dragare, – eller ännu rättare en, som tar en annan i foten för att hin-dra honom komma dit han vill, hvilket patriarken Jakob gjorde medsin broder Esau, innan han var född. Jag kallar det att vara tidigskälm, då man bedrager före sin födelse, hvilket ej kan räknas tillhån att säga om patriarken Jakob, ty Skriften sjelf berättar såväl det-ta, som huru han sedan bedrog sin far och sin morbroder. Kom nuhit Jakob kammartjenare, du är någonting helt annat än en Stamfa-der för Judafolket, du har alltid varit rättskaffens, åtminstone sedandu blifvit född, sätt fram glas för oss allesammans. Kom broder An-dreas! stå icke längre derborta mina barn; kom lilla Eleonora, viskola sätta oss alla vid bordet igen, vi hafva ännu Mandeltortanoäten, densamma hafva ej heller Julianus och Furuskog ätit, såledesåterstår den. Vi voro just i begrepp att börja den, då ni begge kom-mo, mina vänner, och Jakob kammartjenare var i mening att gifvaoss madeira, då han blef afbruten. – Men carolina är en lika så goddryck, ja bättre än dry madera; se så, sätten Er. Ja, det är icke nogaom platserna. Jag sätter mig midt emot Furuskog, emedan jag villtala vid honom, och vill se på honom derunder. Riktigt, det är rätt,laga dig till att bära omkring, Jakob.

Alla satte sig, fattade sina fyllda glas och drucko hvarandra till.Frans Löwenstjerna hade tagit plats bredvid Richard Furumo. Deflesta voro tystlåtna, och äfven gubben tycktes nu vilja hemta sig ef-ter allt det han talat. Fröknarna Eleonora och Ulrika Sofia voro de,som djupast och angenämast doppade sina bakelser i sina carolina-glas, men undveko icke derföre att se på den främmande med hasti-ga ögonkast. Fröken Eleonora brukade ljusa lockar: fröken Ulrika,Andreas Löwenstjernas dotter och Juliani syster, hade kastaniebrunthår men hon var likväl ej vacker, emedan hennes ögonbryn voro förtäta och mörka för ett fruntimmer, samt hennes näsa af snufvor röd.– Henrik och Frans hörde ofta Julianus och Richard kalla hvaranndu; det dröjde icke heller länge, förrän de, förledde af sin anför-

56


vandts exempel, också inbjödo den främmande till duskap, ochRichard var ej en person, som mycket krusade, ehuru det kundevara ovanligt för en hemmansegare, äfven så pass långt ifrån Stock-holm, att råka i broderskap med en adelsman. Gamle Löwenstjernasade ingenting härom, fastän han visst icke ansåg ståndsskillnaderför ett lappri. Men dels hvilade omkring den främmande någotafskräckande, som gjorde att Hugo ej ens skulle hafva kunnat kom-ma fram med, att han vore ett slags mindre förnäm menniska, ejpassande till förtrolighet med hans anhörige: dels tyckte han per-sonligen om honom i följd af de litterära notiser han genom Jakobfått om honom. Slutligen hade han också frälst brorsonens lif, så atthan nickade ett tyst bifall till sina söners handslag vid broderskapetsbeseglande. En stund derefter stego de upp.

_____

57


FEMTE BOKEN.

Jag kommer.

P eftermiddagen sade Hugo allvarsamt: hör du Richard, är det san-ning, som min Jakob säger om dig, att du är son till f.d. Biblioteka-rien här på slottet? att du först genomläst alla böcker, sedan fallit iledsnad åt dem, derpå rest ut i verlden, och slutligen kommit hem?

”Ja,”svarade Furumo.Och du har verkligen läst så mycket böcker?”Jag har läst något.”Men – om du råkat i ett så stort bokförakt, som jag äfven af histo-

rien vet hafva händt andre, om du derefter rest bort omkring i verl-den såsom en Chevalier de la triste figure, med ett ord, såsom en,hvilken ser allt med en sur min, är missnöjd med allt, är olycklig ochotreflig – huru kommer det sig då, att detta mycket strider emot dittutseende, som visar helsa och snarare nöje? Du har ju också samlatnågot pengar, har ett hemman och lefver godt – hvilket alltsammansicke Rousseau gjorde?

”Det kan icke angå mig hvad Rousseau gjorde; hade han egt Rå-bäcken, så kunde han hafva mått på samma sätt som jag. Det är migäfven obekant, hvad Jakob eller andre sagt om mig. Olycklig har jagicke varit, ej heller missnöjd.”

Hvad säger du? har du icke varit olycklig?”Nej, Herr Hugo, jag vet icke hvarföre jag skulle det. Ingen men-

niska har bedragit mig, och jag ingen. Jag har ingenting att sörja.Det är sant, att jag förr läst åtskilligt uti böcker, och äfven sedan lärtkänna ett antal menniskor: men när jag fann något odrägligt eller

58


gement hos de förra eller sednare, så lemnade jag det. Deri var ingenolycka.”

Du skulle på detta sätt, kommer allt omkring, vara en lyckligmenniska?

”Ursäkta mig, Herr Hugo, att jag är det.”Hm. Men hör, Furumo, hvarföre har du då icke gift dig? detta

behöfs för ett trefligt lif.”Jag är häri lik ganska många, som dött utan att hafva varit gifta;

blott deruti är jag kanske olik flere, att orsaken, hvarföre jag ickeblifvit gift, är den, att jag ej sett någon som jag rätt tyckt om. Jag harså hög aktning för det äkta ståndet, att jag ej så velat ingå deruti.”

Vid dessa ord vände hastigt alla damerna i rummet sina ögon påhonom, såsom på ett förskräckligt fenomén; de ville se huru en karlskulle se ut, som aldrig funnit ett fruntimmer behagligt.

Du har då varit rätt kall min kära Furumo, sade Hugo.”Också sade jag ej alldeles rätt, när jag yttrade mig ej alls hafva

tyckt om någon, ty det har jag väl kanhända; men jag har icke funnitnågon enda rätt älskvärd.”

Skatta dig då säll, så oberoende har knappt någon varit.”Likväl, Herr Hugo, ville jag räkna det för en stor olycka, om den

både för tid och evighet vore ohjelplig.”Men hur lefver Ni då derhemma, sade fröken Eleonora, det mås-

te vara rätt träaktigt?”Jag lefver såsom det passar sig för mig. Jag sköter min gård, fis-

kar, jagar, dricker mjölk; någon gång förr skref jag.”Men apropòs, afbröt Herr Hugo, du skall vara en öfvad och rask

Historieberättare?”Efter omständigheterna.”Ack, fortfor fröken Eleonora, begynn, berätta oss någonting

qvickt!”Qvickt? ursäkta mig, välj då en annan. Och detta på allvare.”Hör du Richard, inföll Henrik och steg fram, du kan just tala om

för oss huru det gick till, att du kom att blifva född i gula kabinettet?”Det har jag svårt för. Misstyck ej – efter jag är på sätt och vis

59


främmande – brukar herrskapet kaffe på eftermiddagen?”Verkligen? utropade fröken Eleonora, dricker han kaffe? tycker

han om kaffe?”Kaffe, mina goda vänner, skola vi genast hafva, sade Hugo

Löwenstjerna, det är ett fast bihang till hvarje eftermiddag.”Richard Furumo fortfor: ”Icke blott kaffe, äfven thé förstår jag

dricka. Det händer väl sällan hemma, men att kunna dricka det, vå-gar jag räkna till mina kunskaper. I godt, gladt och förnämt sällskapgör jag det äfven gerna. Hvad thé beträffar, doppar jag villigt hvet-brödssmörgås deruti.” – – De fortforo att tala än om ett, än om ettannat, och sålunda skedde ingen berättelse om det gula kabinettet.

Mot aftonen samlades man i den vidsträckta trädgården emellanslottet och den vackra sjön, hvaraf hela holmen var omfluten, somslottet låg uppå. Vid holmens stränder var den delen af trädgårdenbelägen, som icke upptogs af sängar med köksväxter, utan af prome-nader. Hela stranden var rikt bevuxen med höga träd, emellan hvil-ka gångar slingrade sig: på vissa ställen funnos bersåer och grässof-for. Under vandringarna i dessa angenäma gångar blef slägten små-ningom mera bekant med den anlände gästen. Han hade i börjanförekommit månge stötande, i synnerhet för fruntimmerna; ja, hansnatur syntes till och med understundom rå. Men ofta visade sig docki hans sätt att vara drag af finhet, hvilka öfverraskade; och stundomett stort behag, som förvånade, i synnerhet som det icke väntades afen så beskaffad person. Hans charakter tycktes i visst fall vara allde-les jemn och sig sjelf alltid lik, emedan ett väsende af oberoende ochfrihet herrskade i rörelserna: men tillika framställde han sig bestän-digt varierad, och aldrig sig sjelf fullt lik, så att han ofta emot förmo-dan stod fram på ett nytt sätt. Han syntes djerf, när man kanske vän-tat undseende och behag af honom: hastigt var han åter mild och fini sina rörelser, såsom gossen zefyr beskrifs gå öfver darrande gräsom våren. Men det var ej att lita på, huru länge. Hvad som tycktesvara en stående beskaffenhet hos honom, var en orubblig godhet igrunden af hela väsendet, och hvilken äfven då, när han ibland kas-tade höga, vilda ögonkast omkring sig, likväl alltid qvarblef: den

60


gjorde, att hvar och en drogs till honom med hjertligt förtroende ochfann honom värd att en gång kunna älskas.

Fruntimmerna gingo ofta i en grupp för sig sjelfva bort i de såkallade Sjöalleerna, och sysselsatte sig, utan tvifvel för första gång-en, med censuren af en mans gestalt; hvilket måhända kom deraf,att han förklarat sig ej hafva funnit en enda qvinna särdeles älsk-värd, – och ingenting påstås för ett fruntimmer vara mer märkvär-digt och förvånande, än en sådan man. Alla kommo öfverens om, attintet drag i Richards fysiognomi var just vackert, undantagandekanske de stora mörka ögonen. För öfrigt hade hvarje parti sitt sär-skilda fel för sig, men tillsammanstagne bildade de alla, som mantyckte, ett förträffligt uttryck. Munnen var begåfvad med för storaläppar – men, Gud vet, sade fröken Ulrika åt Aurora, detta misskläricke en karl – och denna mun, i sällskap med kinderna, och det lillaaf tänderna som syntes, var fängslande för åskådaren. Så sades äfvenom den låga pannan och det tjocka mörka håret åtskilligt, som slu-tade sig dermed att hvardera, utan det andra, skulle vara till ochmed klander underkastadt, men förenadt sade någonting, som ingenkunde säga efter.

Slottets hufvudperson, Herr Hugo, upptogs ej af sådana småsa-ker, han hade vigtigare öfverläggningar i sinnet, och ropade derföreFrans och Henrik jemte den främmande till sig i en stor sluten löf-sal.

Mina gossar, sade han, Ni känner våra sysselsättningar klockansex. Ni känner upphofvet, meningen, nöjet, beskaffenheten, storhe-ten af dem. Richard är den ende, som ej eger kunskap derom, ochhan borde likväl mest göra det, efter jag har den föresattsen att bedjahonom deltaga med oss häruti.

”Min far, han känner det, sade Frans. Jag har redan en stund ta-lat med honom derom.”

Har du det? det var icke så väl gjordt; jag ville verkligen sjelf haf-va gjort honom bekant dermed – när skedde det? jag har ej sett Ergå för Er sjelfve?

”Nej, min far; hvarföre skulle denna underrättelse lemnas ho-

61


nom på ett visst ställe? det är en ganska öppen sak. Det var underdet vi alla drucko thé – jag sade honom huru vi bruka berätta – sys-ter Aurora vågade sig till och med fram med en förklaring, ty jag trorhon gerna vill höra någonting af honom.”

Nå, lika mycket; du vet det således, Richard. Du ser nu huru mittslott ligger här i sin enslighet, men inom sig sluter lif, musik, öfver-läggningar, afhandlingar, poesi, måleri – ja, om du vill – hela verl-den. Hvad tycker du härom?

”Bra.”Nå, granne, vill du vara med oss? Jag bjuder dig hit hvar qväll,

som du har ledighet; mat, dryck och gladt sällskap lofvar jag dig.Skulle du förlora något vid skötseln der hemma (hvilket jag docktror på aftnarne ej kan vara stort), så skall jag ersätta dig, och jaghar så pass mycket af denna verldens goda, att du väl kan finna ensådan ersättning betyder ej något för mig att gifva. Vill du vara medoss?

”– – Ja.”Men jag har någonting, som jag fäster härvid, och som utgör huf-

vudsaken i min plan. Jag har funnit det felet i våra berättelser, att deej hafva ett inre sammanhang med hvarandra, och som är en klarföljd deraf, att flere berättat. Det är naturligt och rätt, att hvarje Be-rättelse skall vara ett slutet och enskildt stycke för sig: men jag öns-kade tillika, att de, jemte denna egna sjelfständighet, äfven stodemed hvarann i en inre (om också ej alltid genast insedd) förening,som bildade dem allesammans till ett enda allt mer och mer växan-de organiskt och fullkomligt Helt. Du vet ju hvad organiskt vill säga?

”Jo.”Det är sant, du är ingen bonde, du är sonen af en Bibliotekarius.

Nog af, att du inser hvad jag önskar. Mina och mina barns framställ-ningar hafva ingalunda varit ett organiskt helt, emedan vi äro olikamenniskor, och hafva burit fram heterogena Fantasier ur våra sin-nen. Du vet hvad heterogen är? det är sådant, som med hvarann ickeär lika och sammanhängande. Det har ändock varit ganska intres-sant, emedan vi älska och undse med hvarann. Men nu bör detta på

62


en tid upphöra. Utom bristen på enhet, hafva vi också lärt kännahvarandra så, att det numera börjar för oss bli mindre intagande atthöra något af oss. Men dig känner ingen af oss, och det torde dragalitet ut, innan vi hafva hört dig så fullständigt, att vi hafva nog af dig.

”Jaså.”Derföre är det min allvarsamma önskan till dig, att du nu en tid

ensam ville underhålla oss alla med berättelser ur ditt sinne. Dig fö-resättes ingen inskränkning till val af ämnen, du kan tala både omhvad du vet och icke vet, så väl prosa, som poesi: historier, fantasier,afhandlingar, allt är godt.

”Så; – t. e. en Geografi öfver hela Verlden?”En geografi? – ja, hvarför icke? Detta vore något alldeles nytt

ibland oss, och icke skadligt. Jag är, för min del, en älskare af Språk,Etymologi, Fysik, Antiqviteter: jag är en vän af gamla och nya Folk-slags såväl Händelser och Öden, som Floder och Städer. Ja, må ske,en Geografi.

”Jag är icke nu straxt beredd på en Geografi.”Så mycket bättre. För öfrigt tala vi nu denna gång blott om pla-

nen i allmänhet. Hvad jag sagt, var endast för att underrätta dig, detingenting är uteslutet ur ringen af berättelser. Hvad jag älskar mest,sade jag dig nyss. Nu skall du få höra hvad de andra älska. Franshär, är mest en vän af himmelska, ideala, andliga, goda, stora äm-nen. Henrik älskar väl äfven himmelen, men ännu mera jorden, käl-lor, skogar, sjöar, romantiska äfventyr – dock tycker han icke såmycket om kungliga ämnen, han ser hellre in i husliga smärre kret-sar. Det är deremot min dotter Aurora, som föredrar berättelser omäfventyr emellan konungar, furstar, prinsessor, kejsare och fröknar.Min syster Eleonora vill hafva beskedliga, min brorsdotter UlrikaSofia mera grufliga saker. Min bror Andreas (såväl som också jag)finner behag i den politiska, sannfärdiga, på orsaker och verkningarbyggda pragmatiska Historien, och taflor utur den. Allesammans ärovi konstnärer nog för att älska clair-obscur – icke bara dager, ickebara natt: allt det der begriper du. Några af mina bättre pigor, Maria,Karin och Lovisa, äfvensom mina tre yngre barn, Ermenhest, Ru-

63


dolfina och Fabian, hvilka ej ännu äro så gamla, att de berätta någotsjelfva, men outsäjligt gerna höra – alla dessa få emellanåt vara med:ty i vår landtliga krets menar jag hvar och en väl, alla böra uppfost-ras i det vackra, goda och glada, och jag förstår icke hvarföre jagderifrån skulle utesluta mina pigor, när de äro anständiga, snygga,och om dagen varit flitiga. – Jakob, min kammartjenare, gammal:och Klas, min lille lifhusar, ung, få äfven åhöra. Jag skall slutligennämna för dig två särdeles personer, dem du ej ännu sett på mittslott, men som väl visa sig i afton. Den ene är Edheman, mina sönersf.d. informator, och som numera nästan intet behöfver läsa meddem; han har fritt vivere hos mig, så länge han önskar vara här, ochdet räcker tills vi finna någon öppning till pastorat åt honom: enganska studerad, skarpsinnig och äfven hygglig man. Den andre,Elgstjerna, är en ung adelsman, fast i sorgeligt skick; han är någor-lunda förmögen, men af orsaker, dem jag ej känner, har han blifvitlitet fånig (icke stormgalen), och är af sina slägtingar hos mig (i an-seende till det förtroende de hysa för min charakter) inpensioneradför mat och dryck. Han visar sig ofta med nöje som en åhörare. Ed-heman är också ibland berättare, men ej så ofta jag af en lärd manskulle önska; han hör hellre än han talar, hvilket kan vara klokt afhonom, men är ej så roligt för oss. Nu Richard, har du inhemtat,hvilka vi vanligtvis äro: jag kan väl icke för dig precist detaljera hvadsom utgör de tre ofvannämda Pigornas, Barnens, Kammartjenarens,Lifhusarens, Informatorns och Pensionärens egna tycken och smak:men du finner att du har ett talrikt auditorium, och kan roa störstadelen, om du icke roar alla. Du kan också variera, så att du den enagången har ett stycke, som är intressant för somliga, en annan gångför andra. Jag glömde säga dig, att ibland (ofta nog) hitkomma tven-ne enkefruar, Friherrinnor af min slägt; men för dem behöfver duicke tänka på några egna stycken, ty det förefaller mig att de roas afallting. – Tro icke, Furumo, att hela detta förslag är så egennyttigt,som det låter – att vi blott vilja höra och njuta af dig. Du skall i er-sättning ej få berättelser, emedan vi talt ut; men i stället musik ochsång, hvari mina gossar och flickor äro skickliga, och hvarmed qväl-

64


larna omvexla. Är du nu nöjd? Vill du berätta för oss Stycken af så-dant innehåll ungefär, som jag sagt? vill du intressera och roa med-lemmarne af detta sällskap?

”– – Nej.”Så-å, nå ja, du har fritt val, naturligtvis, dock trodde jag –Här vågade Frans afbryta sin far med ett litet leende. Richard

Furumo, sade han, tillåt mig en förklaring. Min gode far är en gam-mal och öfvad talare. Det oaktadt har det händt honom, att han fören person, som ej närmare känner honom, torde hafva afmålat osspå ett sätt, att vi mera likna löjligt än allvarsamt folk. Om så vore, såhade du intet skäl, att vilja offra några timmar på att försöka roa oss.Men tro icke det: vi älska mera det förståndiga och djupsinniga i allaämnen, än du kanske af det föregående anar.

”Frans har misstagit sig om mig, sade Richard. Mitt nekande komför ingen del af ett förakt, som jag skulle understå mig att hysa fördetta i många afseenden aktningsvärda och älskvärda sällskap. Vissticke. Jag rättar mig också ej så uteslutande efter hvad Herr Hugohar talat. Jag har under de förflutna timmarna haft tid nog att skådainnevånarne här, och sett drag, hvilka djupt roa mig. Men när jagsade Nej, så var det icke för deras, utan för min skull, emedan jagmed mina berättelser alldeles icke kan eller ens vill söka intresseranågon, mindre så många. Får jag ej tala så, att det är mitt frivilligaoberoende infall för ögonblicket, utan allt afseende på, om det intareller stöter någon, hvilket sednare oftast torde ske, – då kan jag icketala ett ord. Jag är Richard på Råbäcken, – såsom de kalla mig – ochduger ej till något annat.”

Godt, sade Herr Hugo med stor fägnad, då förstår jag dig, då ärovi alldeles ense. Detta vilkor går jag fullkomligt in på. Jag tyckermycket om charakterer, som äro noll, såvida de ej fritt få vara sigsjelfva. Kameleonter, hvilka likna hvar menniska annars, men aldrigäro Sig – sådana hatar jag till döds. Derföre, Furumo, är härom ing-en strid. Men att jag uppräknade medlemmarne för dig, bör du ejmisstycka, ty det är i alla fall angenämt att veta de personers lynnen,man har omkring sig. Det är åtminstone ett vetande, och hvarje så-

65


dant är ju godt? – Nu mins jag ändock, att jag glömt en anhörig, hvil-ken likväl bland oss är stum, ehuru mycket älskad af oss alla; det ärJulianus. Han har ej berättat något för oss, och jag tror han egentli-gen ej har smak för någonting.

”Då lär han och jag komma öfverens.”Utom deri likväl, att han tiger, och du är ju nu ändå så beskedlig

och talar för oss?”Nå ja, Herr Hugo.”Se så, det är godt, nu är hufvudsaken afgjord: låt oss äfven kom-

ma öfverens om sättet. Bästa du! kom med dina stycken så, att dealla tillsammans bilda ett enda stort, ordentligt och förståndigt helt.Jag är intagen häraf, det är min käraste tanke: jag har alltid haft den,och jag eldades ännu mer deraf, då jag läste Ferdusis verk: – dukänner ju denne persiske Storskald?

”Ferdusi och jag äro alldeles icke storheter, som kunna mätasmed hvarandra.”

Nånå, Richard, jag ville endast säga dig, att jag helst af allt skullevilja hafva historier och afhandlingar om hela verlden ifrån dess be-gynnelse till dess slut, och det ordentligt.

”Men då skulle väl också Herr Hugo vilja hafva dem i en krono-logisk ordning ifrån början till slut, som Ferdusi. Detta är icke hvadjag kan åtaga mig, emedan jag sjelf i sådana ämnen är underkastadinfall; eller rättare, jag fruktar, att jag ingenting annat nånsin kankomma att berätta, än tillfälligheter för stunden, eller sådant som . .. . . . ingifver. Min herre, i skötseln af mitt hemman är jag ordentligoch klok nog; men jag har länge mer och mer märkt på mig, att isådana saker ungefär, som här önskas, beror jag ej af någon före-satts, som jag kunde göra mig. Herr Hugo skall icke deraf bestämdtfatta den tanken, att jag icke alls är förnuftig i hvad jag har att säga.Det kunde till och med någongång hända, att jag synes klokare änefter väntan. Min mening är endast, att jag ej kan utlofva en viss ord-ning, eller förstånd. Det händer med förståndet och ordningen, sommed åtskilliga fruntimmer, att de förakta rendez-vous: det vill säga,de hata eller skämmas för att infinna sig på ort och ställe efter öfver-

66


enskommelse; men de kunna stå framför en med himmelsk vänskapoch ädelt goda blickar, den stund man minst räknat derpå. Derföre,Herr Hugo, för att återkomma till mig sjelf, så kan jag icke afslutanågot kontrakt att vara förnuftig, eller att regelbundet följa medverldens gång, tid, och ordning, så att det bildar hvad min herre kal-lar ett helt. Emellanåt, midt ibland berättelserna, kunde jag vilja ytt-ra en slags filosofisk, en måhända religiös tanke; ty sådant händermig. Om då de härvarande i stället beredt sig att höra en anekdot, enhistoria, som skulle följa i ordning på hvad förut blifvit berättadt, såvore det förargligt för dem. Jag säger derföre på förhand – ty det ärbättre förut, än efteråt – att, i händelse jag blir Berättarvarelsen påslottet, så måste alla här rätta sig efter mitt humör, jag deremot ald-rig efter deras. Visserligen tycks detta vara för mycket begärdt af ensådan man, som jag; men det är icke farligt, ty vi kunna alldeles låtablifva, att hafva tidsfördrif ifrån min mun. Jag rider hem, och –”

Nej ingalunda, det skall du visst icke göra.”Ja, skall åter det ske, som Herr Hugo omtalat, då måste det ske

med det vilkor jag sist sagt.”Att vi i allt skola rätta oss efter ditt humör? ja, utan tvifvel, ty an-

nars är du ej en fri ”Sagoman,” hvilket vi just önska oss. Men ord-ningen! om du blott kunde få allt i en ordning! Jag kan icke uppgifvamin kärlek för den. Emellanåt kommande filosofiska och religiösaframställningar – ja sådana äro visst kärkomna här, vi hafva oftahaft dylika ibland oss, och du kan bäst finna vårt intresse derför, dåjag kort säger dig, att ingen medlem är af mitt hus, som icke varmtoch uppriktigt älskar Gud. Vi tro på den heliga Skrift och på GudsSon: och om vår religion ej i allt skulle vara så dogmatisk, som and-res, så erkänna vi oss dock vara lika stora syndare, som andre, om-fatta derföre alla med kärlek, inbördes förlåtelse och hjelp. Så för-håller det sig. – Men kunde du blott framställa allt såsom ett orga-niskt Helt!

”Ett lefvande och sammanhängande helt kan det icke undvikaatt blifva, Herr Hugo, då det flyter utur en enda menniskas väsende.Detta är således hvad jag kan lofva, emedan det är omöjligt annor-

67


lunda. Om Herr Hugo härmed är nöjd, så vore det för väl. Men lef-vande helhet och ordning är ej alltid detsamma, som kronologiskordning.”

Jag är tillfredsställd med hvilken slags ordning som helst; menhvad menade du med det sista, Richard?

”Jag menar, att ett antal berättelser kunna stå i ett inre, verkligtoch lefvande sammanhang med hvarann, utan att alltid behöfvaframstå efter hvarandra, ungefär som alnarne på ett band följa påhvarann. Derföre skulle en person kunna berätta för Herr Hugohela verldens historier ifrån begynnelsen till slut, på ett sätt, att allaframställningarna tillsammans utgjorde en enda lefvande gestalt, ettorganiskt Helt, utan att de historierne ändock komme efter hvarannuti kronologisk ordning. Jag nekar visst icke, att det är godt att följamed Tidens gång – i vissa fall – kanske i alla fall – men af mig kandet ej alltid väntas. Det torde verkligen hända, att, ibland annat, jagäfven blir satt i stånd att emellanåt gå i tids-följd stycken emellan. –Jag mins nu, att jag ibland mina papper måste hafva en Berättelse,som jag en gång uppsatt, öfver huru hela Verlden uppkommit. Detär en Skapelse-målning, och bör väl då föregå alla öfriga Verldenshändelser. Det är verkligen sant, när jag för några år tillbaka var isällskap med en Man, blef jag genom hans tankar hänförd till lust attvilja bilda en hel Verldshistoria. Jag satte då deröfver sjelf upp deföreställningar, som upprunno hos mig. Jag hann väl icke till meraän ett Företal; men det är äfven något. Skulle Herr Hugo vilja höradet? Om jag, till exempel, först skulle framställa detta Företal, sedanden nyssnämda Skapelsedikten, och derefter hvad annat som kanbli?”

Det gillar jag alldeles; när begynna vi?”Jag skall uppsöka mina papper till nästa gång vi träffas. Åtskil-

ligt är upptecknadt, såsom jag sagt, det öfriga skulle jag muntligenfylla. Hvad säger Herr Hugo om ett sådant slags blandadt föredrag afläsning och tal?”

Jag är nyfiken att erfara det. – –Herr Löwenstjerna gick och tillkännagaf för hela sitt hus det,

68


som han kallade den lyckliga utgången af sitt förslag. Alla samladeshärvid. De befunno sig på en ganska vacker och behaglig kulle, be-vuxen med säljar, björkar och lönnar, ej långt från en spegelklar vikaf den kringliggande sjön. Under det Richard stod midt ibland dempå kullens spets, sänktes hastigt hans ögon framför dem alla, ochhans hufvud lutades ganska vördnadsfullt. Därefter såg han snabbtomkring sig öfver ringen och slutligen på Herr Hugo.

”Är det möjligt, sade han, att detta herrskap vill gå in på så säll-samma vilkor, som dem jag föreskrifvit och sagt, att de i allt skullerätta sig efter mina nycker? Nej. Jag har frestat Eder, men nu är detslut. Besinna dock hvem jag är, att jag är en skogsman, och Ni någothelt annat. Låt mig gå. Jag älskar er godhet, men vill ej utsätta Er förånger. Fortfaren J såsom förr – jag går hem, och fortfar på mitt sätt.Besinnen, huru fräckt jag har talat här. Nu är det slut. Varen säkre,att om jag började berätta ibland Eder, skulle det kanske sällan ut-falla till ert nöje – ja, det kunde någongång störa ert behag, er ro.Farväl.”

Nej! du får icke gå bort härifrån, ropade allesammans, och äfvenJulianus. Sjelfve Herr Andreas hade med liflighet deltagit i detta ut-rop, då han hörde, att det ej alltid skulle utfalla till deras nöje, utankanske störa deras inre frid. Man kan undra häröfver; men denmörksinnige Andreas kände på sig, och trodde, i anledning af sigsjelf, detta vara händelsen med andra, att först en högre, starkare roskulle vara att vänta för hans väsende, om dettas inre förut blefverätt stördt, i grundvalarne skakadt, ända till rötterna förvandladt. Ien sådan ställning kan menniskan befinna sig, att hon kan önskasjelfva disharmonien, såsom det sanna hoppet om bättre frid. Attvänta så mycket af Richard var visst icke skäl till. Samma bevekelse-grunder ledde också ej de andre; men nyfikenheten drog dem, ochretelsen af en persons gestalt, som förekom dem på en gång god, för-skräcklig och munter. De skulle icke så enträget hafva bedt honomatt vara deras berättare kanhända, om de förutsett . . .

Richard stod länge och såg på dem med innerliga varma blickar.Slutligen svarade han sakta: ”Jag kommer då.”

69


Huru öfverraskades man icke, då man såg denne Främling påkullen, der han stod midt ibland dem, långsamt höja sitt ansigteemot den klara aftonhimmelen, och hans utseende var derunder lif-ligt, såsom i den vackraste, fridfullaste andakt.

Men snabbt gick han derefter ned från kullen med korslagda ar-mar och stum: alla gåfvo honom rum med ovilkorlig tystnad; hangick bort ifrån slottet, och ingen såg honom mera.

”I morgon kommer han visst åter, mina flickor och gossar, hvis-kade Hugo: då har han bestämt lofvat mig att meddela ett Företaltill hela verlden, hvilket jag anser vara att betrakta som en Ingress, jasom en Inledning*) till min stora plan, till hela Saguverket på slottet.Derefter skall han omtala för oss Skapelsen. Kan något vara förträff-ligare?”

Alla voro försänkte i sina betraktelser, att de ej så mycket hördepå hvad den gamle, vänlige, goda gubben sade. De gingo hvar ochen åt sitt håll, både tankfulle och glade.

Ett stilla aftonskimmer lade sig öfver hela nejden kring Jagtslot-tet. Såsom en bländande Svan i sundet vid den inträdande nattenstoppar sitt hufvud under hvita vingen till sömn, så beslöjades slot-tets tornspets af mörker, men midt i den klara sjön lyste ännu dethvita Slottet sjelf på sin lugna holme.

*) Af stycket H synes närmare huru det förhåller sig med Herr Hofmar-skalkens Saguverk; formen deraf, utförandet, redaktionen enligt hans befall-ning, friheter o. s. v. – Herr Hugo nämner väl der uppe i texten, att Richardss. k. Företal till hela verlden (som består af ett stycke, G, och hvarafett Fragment är andra stycket i Samlingen, eller det närmast härefter följande)utgör ingressen och inledningen till hela hans Verk. Han måste väl hafva rätt isin benämning, i synnerhet som ingen annan än han eger att befalla här. MenRedaktionen tycker likväl för sin del att, sedan Herr Hugo tillåtit, det undernamn af Jagtslottet, en exposition finge göras af hans hem, honom sjelf ochhela familjen, så är väl detta ändock den egentliga Inledningen.

Rikedomen och deraf härflytande vana att i allt rå sig sjelf, hade tidigt bi-bringat Hofmarskalken den charakter, han sedan oafbrutet bibehöll, att, jemteegenskapen af att vara en innerligt välvillig menniska, tillika aldrig gifva efter inågon fattad föresatts, även om den emellanåt stötte åt ovanligheter. Så harhan t. ex. (verkligen emot mångas inrådan) tagit det beslut, att af kärlek till de

70


Gamles former, bland annat kalla Afdelningarne i sina arbeten Böcker, i ställetför det mera populära Kapitel. Oss redaktörer anstår ej, att yttra tadel eller be-röm deröfver: men, med verklig kännedom af vår herres tänkesätt, kunna viuppriktigt försäkra, att, oaktadt namnets högtidlighet, hyser han icke större an-språk med sina böcker, än andra menniskor med sina kapitel.

Så låter äfven t. ex. hans idé om Fantasi temligen hög, då han dermed för-står intet mindre än en aning om himmelriket (se sid. 12), och likväl kallar hanockså Måltidsförrättningen en sådan? Stort förnämare torde då icke heller hansmening hafva varit med namnet Fria fantasier, fästade vid de Sjelf-ironier åthvarjehanda håll, som om qvällarne föredragits på Jagtslottet. Och när de be-traktas som ett enda Helt, kallar den bokälskande mannen dem samtligen”Törnrosens bok.” Stort! – men i sitt vilda skick, såsom här . . i Norden . . ärden nämda växten vida rikare på törnen, än på blommor. Så må då gerna åtHerr Hugo förunnas nöjet af sin halft melankoliska benämning.

_______

71


72

H E R M I T A G E T

FRIA FANTASIER


AF


STUNDOM KALLADES

Törnrosens Bok,

STUNDOM

En irrande Hind.___

BAND. II.

HERMITAGET.VARGENS DOTTER.

_____________________________________________


1833.

73

H E R M I T A G E T

HERMITAGET.

. . . . . en Konung och en flyende Nunna?

Men ve, om farliga taflor . . . ! – Kunna

En ren och himmelsk Syn de oss förunna?

___

R

Tolf Böcker.

_____________________________________________


1833.

74

H E R M I T A G E T

75

H E R M I T A G E T

HERMITAGET.

_______

J begriper att du under din resa lidit, Julianus, det lär hafva händthvad du ej nånsin trodde skulle kunna inträffa? Jag såg att du på dinkammare börjat en målning; hvad aftecknar du?

”Jag bekänner för dig, Frans, att jag är på ett obeskrifbart sättdragen af färger. Det är för mig icke så mycket frågan om något an-nat på taflan, som icke mest om koloriten. Hvad det är, som händtmig? ett ingenting har inträffat – utom att hos mig vaknat ett sinneför färg, som jag aldrig erfarit. Likväl menar jag ej här just hvad må-lare kalla kolorit, utan . . ja . . en oförklarlig, mystisk känsla, hvarige-nom jag tycker hela tilldragelser stå uti en för dem egen och särdelesdager eller färg. Förstår du mig? Nej; men jag skall försöka beskrifva. . Mig förekommer stundom, att en händelse, när den framställersig, gör det intrycket på min själ, som om ett underbart grönt hviladeöfver alltsammans – NB. icke derföre att det tilldragit sig på ängareller vid gröna parterrer, utan Gud vet hvarföre, men det skimrar ensådan dager genom sjelfva händelsens lynne. En annan gång är detsom allt vore violett. Somliga scener i verlden stå för mig i ljusrödt,andra i kanelbrunt, andra i azur. Det går så långt, att vissa namn haf-va den förmågan att hos mig väcka sensationen af en färg. Kan dubegripa, att när jag hör Helena, breder sig något ljusgult öfver helamin inre verld? Du tror väl att jag icke är rätt slug; hvad jag har sagtdig om min känsla i dessa fall, är emellertid alldeles sant, och jagroar mig mycket med att måla taflor, öfver hvilka jag låter en viss

76

H E R M I T A G E T

färg gifva hufvudskenet, allt efter motivet som framställes.”Julianus, det måste vara ett stort nöje, om man rätt förstår sig

derpå; men jag är ännu icke riktigt . .”Du skall få se deruppe hos mig – jag ärnar öfver stugan i skogs-

brynet, der Icelone satt och kardade, när gossen på den skenandehästen kom – du mins ur Garantes portfölj?”

Frans hann ej svara Julianus, ty de afbrötos genom Herr Hugosankomst. Han hade icke hört så mycket af samtalet, att han intresse-rade sig derför, utan anmärkte den silfverklang, hvarmed uret i slot-tet höll på att slå sex. Poesiens timme var inne! – ”Richard, hvar ärdu?” sade Hofmarskalken; ”du man, som jag älskar emedan du ärsmärt vuxen och tillika lång, har fylliga kinder och ändå en ganskafin gestalt – men hvar är du, för tusan, hvar? . .” Hofmarskalken gickframåt genom hela längden af den skymnande salongen, och komslutligen till den lilla hörnsoffan vid dörren till kabinettet.

Richard steg här upp emot honom och skilde sig från Henrik ochAurora, vid hvilkas sida han sutit.

”Å sitt qvar, jag sätter mig också. Låt mig höra, glade Richard,hvad titel det tidsfördrif bär, som du i afton tänker gifva oss. Jag vetatt du ofta brukar roa dig åt samma håll som vår tids romaner, der-igenom att äfven du emellanåt kommer med ett slags sådana. Mentyst, jag vill icke bryta in på dig, utan säg oss Furumo, hvad heter dittSkämt i qväll?”

Jag är villrådig om namnet, och så mycket jag än stundom synsvara resonnör, har jag ej kunnat afgöra med mig sjelf hvad mittstycke bör heta. Jag tror, jag skall berätta, och sedan låta min Herresätta namn på sakerna.

”Jag skall nog uppfinna ett namn, svarade Hugo, om jag får vetahvilket Tidehvarfs seder du ärnar måla?”

Ursäkta mig, ingen tidehvarfs-målning. Om man romaniserar iafsigt att teckna en Tid med dess seder, så måste man hemligt för-binda sig att hafva karakterer, hvilka liksom valda bilder lemna ettuttryck deraf. Likväl kan mången gång vara intressantare att höratalas om någon, som, ehuru tillhörande en viss epok, t.ex. Elfva-

77

H E R M I T A G E T

hundratalet, ändå står med sin beskaffenhet som ett litet undantag,en utvikning från sin tid. Tar nu åhöraren eller läsaren för gifvet, attman berättar för att skildra tidehvarfvet, så blir han här bedragen,eller skyller föredraget för osannolikhet. Bland ett folk, i allmänhetganska gästfritt, kan en och annan snål personnage finnas, och hvil-ken det just kan tillhöra en ifrågavarande Anekdot eller Romanceatt föra på banan. Åhöraren får icke deraf tro, att man missförståtten gästfri tid, eller gjort en osann, karrikerad scen. Men vore me-ningen ej annan, än att lemna en karakteristik öfver epoken, då bor-de visserligen ej snikna menniskor framvisas i kompositioner öfvertider, som på det hela varit af generöst lynne; ej fritänkare under bi-gotta sekler; ej någon dum varelse midt i en snillrik nation, ehuruindividuer af så egen art ifrån de andra nog alltid funnits. – Jag tyck-er icke om sådana bojor; de äro onaturliga, falska och tillika ängsli-ga. Deremot afsäger jag mig äran att egentligen föreläsa i Historienöfver seder och bruk, under det jag gör något helt annat, nemligenallenast anför tilldragelser, som roat mig.

”Min Richard, låt du helt enkelt bli det som du vill låta bli. Finnej vidare din ro i Polemik och Kritik, utan begynn.”

Hm, min far, utropade Frans, som emellertid nalkats till hörnsof-fan: om min far ler, och Richard, som jag tycker, ej heller tar sakenför allvarsamt, finner jag likväl här en viss fråga uppstå, så vigtig, attjag ber om ordet. Hvad Furumo blott uttalar som ett tycke för sindel, ville jag hafva rådande som princip. Jag bekänner öppet, att jagicke gillar, åtminstone ej älskar den åsigten, som vill göra Konstentill en servante – piga – åt den faktiska Historien. Den förras san-ning beror icke på, om den noga instämmer med verkligheten inomden sednares område; den hvilar på sannolikhet – det är, ickeegentligen på verklighet, utan på möjlighet. Allt hvad i en tid möjli-gen kunde hafva skett, har rätt att vara i konst-verlden. Historienoch konsten måste hafva imperatûr hvardera i sitt rike, ej slafva un-der hvarann – de kunna endast förlora derpå. Visserligen tar Kons-ten ofta ämnet för sin skildring från någon punkt af Historien, menbehandlar den sedan ej som ett porträtt, en ren afteckning; utan på

78

H E R M I T A G E T

sitt fria sätt och för sitt mål, hemma i en egen okänd verld –”Nå godt,” sade Hugo otåligt.Utmärkt bedröfliga, fortfor Frans, förekomma mig således äfven

målningarne af den innevarande tiden, när de ej hafva annat för sig,än att framställa hundrade situationer ur det vanliga lifvet, äro blottaporträtter af verkligheten. Hafva vi icke nog häraf rundt omkringoss, utan att ock i böcker förföljas af en insipid händelse-skara? Manupphöjer skildringarne för deras sanning. Alltför väl – men är dåhärmed nog? En hufvudnödvändighet för hvarje konstframställningär visst att hafva sanning – natur, som man säger. Men det måstederutöfver ock vara en intressant natur, som upprinner midt iblandtrivialiteterna, annars äro de oförlåtliga, och jag lider dem icke. Medingenting bedrifves större ofog, min far, än med ordet natur. Natur!natur! ropar man, och har du blott natur, så är allt gudomligt. Manglömmer då, att naturen i sin omätliga famn rymmer ej blott detherrliga, men äfven alla dess motsattser, all strunt, allt gement, alltfult. Slutligen får jag . .

”Nej längre theorier ger jag raggen! begynn en historia. Både duoch Furuskog äro i qväll också besatte med främmande ords in-blandning i vårt goda modersmål. ”Servante i en insipid händelse-skara?” – Imperatur? skall det vara välde? hvad skall det tjena till? –Tyst, tyst, min egen Frans, i dina påståenden har du alldeles rätt – jaså rätt – att jag ej vill höra ett ord mer. Börja, börja Furumo!”

Frans, anmälte denne, vill hafva statueradt till princip åtskilligt,som jag nöjer mig med att blott för egen del finna behag i. Jag villeverkligen icke hafva det krönt till princip, ty då skulle nog kunnainträffa, att äfven det blef mig odrägligt.

”Visst, visst, Richard; men låt oss få tillkännagifvet hvad ämnetblir?”

Jag tänker – Herr Hugo – jag tänker förtälja gröna händelser,azurblå händelser, kanske ock saffransgula.

”Hvaba min goda vän?” – Hugo teg tvärt; men Frans såg på Juli-anus: ”din imagination om färger lär hafva nått Richard!” –

Förlåt mig, Herr Hugo, hvad jag yttrade var endast en undflykt.

79

H E R M I T A G E T

Jag har i sanning ej fått uti något ämne.”Ej någon dikt i qväll? Då är du en bof, men icke min Hofskald.

Är icke klockan slagen sex? – – Hörpå, flickor, härinne måste varahyggligare. Drag stora bordet litet längre fram och jänka edra tabu-retter och sysaker efter; jag vill sätta mig högre och beqvämare isoffhörnet. Ljus får Ni icke ännu tända, men skynda dig med torr-vedsstickorna, Jakob; öppna spjället, Klas. Nå-å min Herr Richard?”

Brasan stod snart i låga, och tapeterna i den vidsträckta salongenbörjade skimra med hvarjehanda bilder på det irrande och förän-derliga sätt, som eldskenet älskar att skapa.

Furumo såg upp och sade: förlåt mig för min Diktbrist. Men detfaller mig in, att jag nu ändå för sällskapet kan omtala någonting –som icke är en spökhändelse –

_______

80

H E R M I T A G E T

FÖRSTA BOKEN.

Sådana aflägsna ställen kallades

säter-skog, sätror.

V sluttningen af ett högt och vildt berg låg det hus, som tillhördejägaren Erasmus, känd öfverallt under benämningen af den mildeoch hederlige Skogvaktaren. Han trädde in genom dörren, men ing-en af hans familj helsade på honom, ehuru detta i Medeltiden bru-kades äfven af de lägre klasserne. Han höll i handen sin stora grönamössa, omgifven med ett bredt bräm af yfvigt och vackert björn-skinn.

”Hvad har händt,” sade han till sin hustru; ”jag ser öfverallt irummet en stor förskräckelse, eller kanske snarare beundran? Dusjelf – du sitter vid spisen och rör i stenpannan med en häftighet,som om du genom armarnes rörelse ville dämpa en häpnad i dittbröst? Min dotter Euphemia – hvad är det? Ingen svarar mig.Euphemia, du rycker på sländan, som om du ville hindra dig att tän-ka på något hemskt? men det är icke värdt att fråga Eder. – Du, lillason Michael, kan du svara mig?”

Jag skall säga Er hvad det är, min fader, svarade Michael. EfterNi kommer utifrån, tör Ni hafva märkt spår i sanden efter tvennekarlar. Märkte Ni ej om hvarandra spår efter sulor och spår efternakna fötter? Den ena hade skor, men ej den andra; det var två tig-gare, min kära far, men ganska olika.

”Alla tiggare äro fattige, och således lika, min son.”De voro begge trasige, men likväl olika. Den ena var hvit, det vill

säga, hans trasor voro hvitaktiga, han var vänlig och ödmjuk, kunde

81

H E R M I T A G E T

tala och hade skor.”Rätt väl.”Han gick fram med vördnad till oss från dörren, önskade oss

Jungfru Marias himmelska vackra välsignelse, att hon skulle omgif-va vårt hus med ljusa skyar, samt bad om en almosa. Fader Erasmus!den mannen hade ljust lent hår, som låg slätt och väl kammadt öfvertinningarna, men var litet lockigt ned åt axlarna . .

”Också bra.”Den andra tiggaren var beskaffad på ett annat sätt. Han kunde ej

tala, min far; men det är visst att han var mörkbrun, jag menar hansklädning, då den var hel, hade väl varit mörkröd, men nu var denutsliten och brun. Om han var bister i sig sjelf vet ingen.

Euphemia utbrast härvid: fast vi bådo honom stiga fram och sittaner, gick han aldrig från dörren!

Och han stod beständigt! utropade Michael.”Deri ser jag intet förskräckligt.”Ja, min far, det såg ut som han ville stampa med fötterna af vrede,

men ej tordes: han mörknade då än mer i sina ögon, fast han varhvit i ansigtet.

”Var han då mindre och svagare än den andre tiggaren, så atthan blifvit tvungen att följa?”

Ingendera var grof eller stor.Men den vid dörren var större! utbrast Euphemia.Sedan den andra hygglige och beskedlige tiggaren fått flera ben

med kött på, fortfor Michael, gick han dermed till dörren till den tys-te tiggaren, och befalte honom med ett ögonkast mottaga och läggadem i en säck. Ty min far skall veta, att den ena tiggaren tiggde, ochden andra bar. De gingo nyss ut, den hederlige förut, men denotäcka tiggaren bet ihop tänderna och följde efter.

”Hafva de kommit igen?”Nej.”Det är godt, ehuru det egentligen kan vara detsamma. Jag begri-

per ej, hvad underligt det är häruti, och jag begriper ej heller hvadälskvärdt det är, att vara så långtrådig i . . men tyst! vid St. Herigards

82

H E R M I T A G E T

ö! – Gå ut och sadla min häst, gosse, jag har fått bud, jag måste ge-nast rida till Runsaborg. Fy, Euphemia, hvad du är blek, var fromoch aktsam, frukta hvarken spöken eller tiggare. – Tag ned min nyablåfärgade jacka. Seså, hjelp mig flicka med denna ärmen. Allt väl.”

Om eftermiddagen sent satt Erasmus till häst och red på en väg,som var mindre obanad än andra skogsstigar, och gick ungefär isamma led, som i våra dagar vägen ifrån Stockholm till Rotebro.Boningen, hvarifrån han red, låg i den trakt, der Stockholm nu är.Rotebro fanns äfven i Medeltiden, men var icke då, Herr Hugo, engästgifvargård. Erasmi kosa gick förbi detta ställe, men vek, straxt påandra sidan derom, af ifrån den större vägen till venster ned utför enbrant backe, omgifven af en hed, som kallades Rotskogen, och heterså ännu.

Han hade i många år varit jägare åt Riddaren Bo Ulfson på Run-sa, och förde en säll lefnad genom den inre frid hans samvete gafhonom, och den ringa men tillräckliga utkomst han egde af sintjenst. Han hade vård om skogarne, som sträckte sig öfver de öaroch kuster, hvilka utgöra skärgården omkring Stockholm. Dessaskogar voro i medlet af Tolfhundratalet (tidehvarfvet för jägarenErasmi historia) ut-egor under fästet Runsa, som låg tre mil norrutderifrån. Erasmi egen boning var byggd i en djup hedmark i dennanejd, men efter platsen finnas icke nu några bestämda spår. – Denvackra kungastaden, som för närvarande utgör skandinaviskaNordens prydnad och politiska sammanhang, speglade icke då såmånga torn i klara vikar, den var nyligen anlagd. Holmarne vid Mä-larens utlopp syntes väl till det mesta afröjda, men många hus fun-nos der icke, blott en aning om framtida storhet kunde man läsa påfästet Tre kronor, anlagdt på höjden vid Mälarens norra mynning.

Förut tillkännagåfvo vi, att Erasmus kallades den hederlige ochmilde skogvaktaren: man gaf honom också i orten namnet Pratma-karen, af den anledning att han understundom var vidlöftig, ehuruhan fördömde denna egenskap när andra använde den. Men hoshonom var det älskvärdt, emedan en munter vänlighet omgaf hanshårlockar. Han brukade för öfrigt i sitt tal en högtidlighet, som före-

83

H E R M I T A G E T

kom tillgjord, eller åtminstone onödig för en person af hans stånd:hans tankar eller meningar förde honom till uttryck än af besynner-lighet, än af ömhet, hvilket likväl var naturligt, en följd af hans ställ-ning och Tidehvarfvets former. Vi förstå det ej, utan en närmare be-kantskap med sakerna. I Sverige fanns då ingen egentlig Medel-klass. Adeln, som var talrik, innehade stora egendomar och verldenshögre bildning. Bönderne voro starke, som de klippor, djur och trädbland hvilka de lefde; de erinrade ännu om Kämpesagornas ålder.Känslornas närmare fördelning och framställning var dem obekant.Men i den genom bragder ädla och förmögna Folkklassens (Adelns)hus lefde ett stort antal tjenare, som i vilkor, lefnadssätt och bildningännu icke egde något afgörande hos nationen, men dock för sighade ett eget sätt att vara. Före kung Magnus Ladulås vet min herreatt i Sverige ingen Adel fanns som stånd; men ett antal slägter, högadels genom börd från fordne konungar, dels genom egna bedrifter,lyste ofvanom det öfriga folket, utan att egentligen vara skildt der-ifrån. Dessa slägter hade en inre känsla, att de utgjorde fagrasteblomman i riket: och genom sina resor i andra länder, der de hafttillgång till det skönaste der sågs, hade de äfven i maneret tillegnatsig en del af utländsk förfining. Bonden bibehöll sitt faderliga hemsråa väsen, men blickade likväl på de adliga utmärkta slägterna så-som på sin egen förfining, sin blomstring och sin tillhörighet, eme-dan dessa slägter, utgångne ur det bondiska skötet, ej ännu genomFrälsehemmansinrättningen och Rusttjensten m. m. trädt derur, ejännu kommit att stå i kamp mot sitt eget ursprung, såsom sedanskett. – Folkungarne, adelsätternes glans, hade i jarlen Birger haften anhörig, som nyligen styrt hela fäderneslandet, och i hans sonWaldemar var vid denna tid kunglig krona tryckt på det lysandeAdelskapets hjessa. Midt emellan adel och bonde stodo Hustjenar-ne, som tillhörde adeln utan att vara adel, och ej heller var bonde.De utgjorde en inre betjening, till största delen rustad såsom en litenhär kring Adelsmannen, den de omgåfvo: och en yttre betjening afvildare slag, Jägare, Fiskare. Detta slags folk sökte likna sina herrar ibildningens former, de togo gerna namn för sina barn efter de namn

84

H E R M I T A G E T

de i borgsalarne uppsnappat ur förelästa sagor om konungar ochprinsessor. Så hade vår jägare här af sin fader Andreas fått namnetErasmus efter en valländsk skrifvare hos hans herre, Ulf Ingemar-son på Runsaborg, hvars fiskare han var. Andreas hade en gång in-kommit till sin herre, och sett den utländske Skrifvaren framför ettbord i hans kammare föra pennan och äfven stänka svart omkring,hvilket väl skett af misstag, men fiskaren Andreas dömde, att enman, som satt till bords i hans herres närvaro och vågade göra fläck-ar på hans golf, måste vara betydande. Utkommen till den öfriga be-tjeningen, frågade han hvem mannen var, och fick höra att det varden så kallade mäster Erasmus. Skulle ej sådant verka på honom?Hemkommen till sin hustru Anna, gaf han sin nyfödde son sammanamn. Så var ursprunget till jägaren Erasmi benämning, och nästanaf samma anledning hade han kallat sin dotter Euphemia efter endrottning i en siciliansk saga, som lästes högt en gång hos Herr Bo,då jägaren kommit in till honom med hufvudet af en skuten hjort.Flere vändningar i sina framställningar då han talade, hade han för-modligen fått af samma anledning.

Herr Bo var son till Ulf Ingemarson, och bodde på sitt fäste Run-sa, beläget i en stor skog nära sjön Skarfven, som är en del af Mäla-ren. Ditåt red Erasmus nu. Dagen sjönk allt mer, långa skuggor ut-bredde sig, hästen gick efter instinkt förbi vindfällena. När ryttarenkommit till Eds kapell, hade han ännu en lång skog fram till borgen,och han fann det omöjligt att hinna dit före natten.

Likväl var på skogen emellan Eds kapell och Runsa ett bebodtställe. I dessa tider brukades detsamma i Upland, som ännu återfin-nes i Helsingland, Norrland och vildare orter, att om sommaren ut-sända sin boskap hemifrån under ett vallhjons vård, som eftersågden i fäbodar. Boskapen var då borta till hösten på betet, och flickansamlade för herrskapets räkning ost och smör. Sådana aflägsna stäl-len kallades säterskog, sätror.

När jägaren nalkades denna Sätra, hoppades han öfver nattenherberge i ett skjul, som var uppbygdt för vallflickorna. Han bedrogsig ej. En flicka stod i dörren.

85

H E R M I T A G E T

Hon var icke en ung retande herdinna, en skogsnymf för odödli-ga skalders sång, under skymningens flor bjöd hon ej resande tillhemlighetsfulla jasminströdda läger. Kreatur var en egendom, somman i Norden – fattigdomens dunkla underbara land – under Me-deltiden, liksom nu, var angelägen att ej anförtro åt någon annan, änen ganska förståndig och stark piga. Hon var öfver trettio år, vananatt mota hade gifvit henne något bistert och bestämdt, hennes hän-der lockade icke till smekningar; hon var kraftfullt bygd, men ej sålång. Hon saknade icke behag. När Jägaren kom om aftonen, varInga sysselsatt att kamma ut fletorna i dörren till mjölkladan, derhon stod: håret fladdrade tjockt och så långt, att hon kunde gömmasig deri till medjan. ”Stig in Erasmus”, sade hon.

Efter en stund yttrade Inga till sitt främmande derinne: ”Ni, käraErasmus, är icke ung och dessutom en jägare, Ni har derföre kanskeej lust att sofva hela natten. Ni har aldrig förr varit i fäbodar, jaghade lust att visa Er, huru vi vallflickor göra. Löfven susa vackert ihassel och lönn omkring Sätran, det låter som visor eller hvad tyck-er Ni?”

Det låter angenämt och friskt.”När Ni ser en klar källa, hvad säger Ni om den, och om vattnet

deri?”Hvad jag säger om källvattnet? jo, Inga, jag säger att det är godt,

såvida källan sjelf är god.”På Er, min vän, har jag ställt dessa frågor, för att finna, om Ni

skulle vara road, såsom vi vallflickor, att om qvällen höra sagor?Den, som älskar lönnarnes sus vid ängen och källornas kalla vatten,han älskar historier och sång, men annars icke.”

Du, vackra Inga, anmärkte den andre, jag trodde straxt, att duhade någon mening derinunder – jag älskar mycket sådana mening-ar under! – jag har på borgen hört klerker tala genom liknelser, ochdylikt kalla de, om jag minnes, symboler; de säga, att allting somskall vara väl utfördt, bör ske genom liknelser. Du har talat om has-sel och lönnlöf – du har talat om källvatten! genom dessa symbolerville du utröna mig? Toner eller sus i lönnbladen betyder dans eller

86

H E R M I T A G E T

någonting. Klart källvatten, det vill säga – ja det betyder – jag skallpåminna mig – jag vet nog. Huru fägnar mig ej ett symboliskt tale-sätt! det sprider glädje och ett underbart ljus i min själ. Alla förnufti-ga och lärde nyttja nu för tiden liknelser.

”Jag vet icke hvad Ni menar med liknelser, sade hon, jag har allsicke någon mening med hvad jag säger, utan det är hvad det är ochicke annat. Vi bruka en del af natten sitta i hö och berätta sagor, detär mycket roligt. Men våra historier kunna väl ej roa Er, som är klo-kare.”

Jag vill i alla fall nödvändigt höra en historia af dig. Natten upp-rinner täck derunder.

Inga började. Hon hade kanske rätt, att det hon talade ej innehöllnågot för en förnuftig menniska; emellertid hafva vi beslutit att gifvaen del deraf rum här, enär det innehåller ett bidrag till kännedomenaf Tolfhundratalets pigor. Hennes berättelse karakteriserade henne,Herr Hugo.

”Det var en gång en Konung – så började hennes saga – hanhade tolf söner och en dotter, men hans gemål var död, och han för-mälde sig ånyo. Allt detta hände – Ni bör minnas det, Erasmus –långt före vår himmelske Frälsares tid, i de skumma hedniska län-der, der allt ondt och förvändt hade sitt hem. Hans nya Drottning,de tolf prinsarnes stjufmoder, var ett troll: det visste icke den godeKonungen, och häraf uppkom en så stor olycka, att hvar och en,som ej är en kall af Gud förkastad bof, icke hör den utan milda tå-rar.”

Stanna Inga! misstyck ej att jag straxt afbryter din berättelse,hvilken jag finner blir ljuf och vacker för min själ: jag afbryter den,emedan något vigtigt faller mig in, hvarom jag är nödsakad att fråga.Säg mig, min vän, säg mig oförstäldt – när du kärnar smör, har duhvad man kallar lycka med kärningen, eller vill det icke blifva smörför dig?

”För mig, som för en annan.”Jaja Inga, sade Erasmus, jag märker på din ton, att min fråga

vredgat dig. Du har tänkt, att berättelsen om en konung, hans olyck-

87

H E R M I T A G E T

liga prinsar och gemål, borde komma en att glömma smör. Men, omhvad jag sagt förundrat dig, huru mycket mer skall du då förvånas,när jag säger, att min fråga, så enfaldig och oartig den synts, står iförtroligaste sammanhang med din historia, hvilken nu så spännermin nyfikenhet, att jag blott ber dig fortfara. Fortsätt! . . det var endrottning . .

”Om så är, inföll berättarinnan, att färskt smör står i föreningmed mina tolf prinsar, så måste jag säga er, Erasmus, att jag har denegenskapen, när jag kärnar, ej blott att få så mycket smör som enannan, utan en half gång till. Men jag återkommer till de hedniskaprinsarne, som hade en fader: han var god, förträfflig och lycklig iallt, blott olycklig deruti, att han fick en gemål i andra giftet, skönsom en ros i dunkla grottans hörn, men icke destomindre ett troll.”

Skönheten är ett stort bedrägeri, sade Skogvaktaren. Jag afbryterännu en gång; det är för att försäkra dig, Inga, att du ej är det minstaskön, det är så mycket sagt som: du är icke ett troll!

Men Inga hörde ej mer, hon lät sig icke hindras i sin milda fanta-si. Hennes ögon lyste af en eld, och hon syntes i sitt inre betraktataflor af förvånande art ifrån mycket urgamla tider. ”Huru gick detmed mina älskade?” sade hon efter en stund. ”Stjufmodren, den hed-niska gamen! . . . stjufmodren förvandlade alla sina tolf stjufsöner tillfåglar, dem hon förjagade och inneslöt i ett berg. Men ännu sken enstråle från Christi måne öfver deras olyckas mulna hus – dessa prin-sar hade en syster, som ej af drottningen förvandlades, emedan honville hafva nytta af henne i slottet för sitt hushåll. Prinsessan plåga-des beständigt af minnet och tanken på sina bröder: hon ansåg demolyckligare än hästar, komne under den grymme riddaren Duscabæihänder. ”Mine älskvärde bröder! suckade hon, hvar ären J nu? kan-ske lyften J en förtviflad vinge, och skåden med stelnade ögon öfverdet kalla snöfältet? Ach, vore det sommar, då vore Ni lycksalige, Nikunde sjunga i trän och välluktande häckar; då önskade jag intethögre än att vara en trast som Ni. Men nu är det vinter, en evig issofver på berget, dit ni blifvit flyttade. Stjernor på den blåa eldenshimmel! lysen ned öfver mig och visen mig hvar jag skall finna mina

88

H E R M I T A G E T

bröder, huru jag skall rädda dem.” Så beklagade hon sig för alla ro-sor på ängen som omgåfvo henne, och upplyfte sina hvita händermot himmelens fäste, hvarvid det långa smala skinnet hängde långtned ifrån hennes högra hand, och”

Skinnet, frågade Erasmus, hvilket skinn?”Ja, jag måste berätta Er det. Hade icke denna prinsessa, ehuru

otrogen, varit värd att vandra i änglars park och endast sammanbin-da kransar af jonkill? Beständigt var hon ädel och hög i sinnet, mendrottningen nyttjade henne till de sämsta sysslor, för att vanhedrahennes själ och kränka dess förnämhet. Hon sträfvade mycket der-emot, men hon tvangs och måste dölja hämden i sitt bröst. Dennaafton hade hon blifvit befalld att för drottningens hushåll arbeta påen matvara, Erasmus; en mat af gryn och hackadt kött, instoppadt iihåliga långa skinn, sådane som träffas i boskaps . . ”

Tarmar! o Gud!”Erasmus, ett sådant skinn höll den olyckliga, och det hängde

långt ned från hennes högra hand under det hon vände sin blickemot stjernorna och beklagade sig. Hon hade icke kunnat förmå sigatt vara inne; dragen af det underbara i sitt öde, hade hon smugit sigut på den älskade ängen vid stranden af en ljuflig flod med glänsan-de vatten. Hon hade vågat smyga sig ut, men ej torts lemna det sorg-liga göromålet; hon hade derföre burit ut med sig på fältet det nöd-vändiga dertill. Så satt hon i djupa tankar öfver sig, men mest öfversina bröder; på ena sidan om henne i gräset stod tinan med gryn, påden andra en gyllne skål med flere tillredelser. Hastigt gick en främ-mande qvinna förbi. Hon frågade, ”hvad är ämnet för din sorg, mittbarn?” Jag begråter mina bröder, svarade hon, de hafva blifvit för-vandlade och bortförde. ” Förvandlingar, sade den främmande, äro ivår tid mycket gängse, men trösta dig. Hvar dina bröder äro, vet jagicke, men efter du är tyngd af så mycken smärta, se här tvenne kar-dor af guld, tag dem till ett minne af mig. Vill du följa mitt råd, så varstark och öfvergif din träldom. Menniskan, o flicka, är i frihet al-strad; lyd den känsla som är en blixt i din själ, ryck dig undan slafve-riet, kasta bort dessa smala skinn. O prinsessa, född af ett blod som

89

H E R M I T A G E T

genom sexton konungar flutit till dig! blygs att se korngryn vid dinaknän, blygs för en tina, om hvilken, när en förbigående vandrings-man frågar hvad den rymmer, du nödgas svara: medlidsamme vän,hackmat!” – Alla dessa ord, Herr Hugo, gjorde en djup verkan påDuamdéa, så hette prinsessan. Hon öfvergaf sitt arbete, steg uppifrån ängen, fäste lockarne högre, och tog i sina händer den nyaskänk hon fått. ”Älskvärda smycke! om jorden viste hvilken skatthon bär” – sade den främmande, i det hon med mörka, ömma blick-ar betraktade flickan. ”Prinsessa, du är ett smycke för jorden, fortforhon, gå bort öfver detta berg: vid slutet af skogen, som är på andrasidan, skall du finna min syster, hon kan, som jag hoppas, gifva digunderrättelse om dina bröder.” – Duamdéa gick så lätt som enskymning öfver fältet, hon följde anvisningen, kom öfver berget,trängde genom skogen, och träffade i ett vackert hus en qvinna.”Tag lockar af mitt hår, tag droppar af mitt blod, säg mig blott hvarmina kära bröder äro!” – Ej lockar af ditt hår, ej droppar af ditt blodvill jag ega, sade qvinnan, och icke kan jag säga hvar dina bröderäro. Men af de strålar jag ser under dina svarta ögonhår, finner jagatt du är trofast och barmhertig mot väsenden; din själ är mild ochvillig att lida, du är en sällsam och himmelsk syn på jorden, en vand-rande stjerna genom molnen är du, mäktig af mod, på välsignelse rikför hvem som träffar dig. Ditt besök är en ära för mig, tag dennaslända av guld såsom ett minne. Stig i jullen här vid stranden, ro öf-ver sjön; vid andra landet träffar du ett hus, der bor min tredje sys-ter, hon skall föra dig till prinsarnes hem, eller säga dig hvar det är.– Det skedde så, Duamdéa for öfver vågorna och träffade på andrastranden den tredje af qvinnorna. – ”Tag blod utur mitt hjerta, taggnistror ur min själ, säg blott hvar mina kära bröder äro!” – Jag öns-kar ej ditt hjerta, jag vill ej ha din själ, svarade qvinnan, men hvardina bröder äro, det kan jag säga dig. Dermed kysste hon fållen påprinsessans kappa och fortfor: ”unga kungliga flicka, du har ej skytttvefald död, du brinner att hämnas på din moder – vet, dina Tolf ifåglars hamn vistas i ihåliga berget inuti skogen, som du ser. Gå dit.Sedan du framkommit, skall du frälsa dem, men gör hvad jag säger!

90

H E R M I T A G E T

Plocka de i svart och blått skiftande fjädrar du finner under vingar-na på dina bröder, karda dunet ihop, spinn tråd och väf tyg. Sy derafskjortor och sätt på fåglarna, de skola då genast blifva menniskor.Använd till arbetet de gyldene skänker du fått af mina systrar, och sehär en skottspole af diamant, med förtrollad skyndsamhet löper dengenom väfstolen, tag! Ty hör, du skall hafva fullgjort allt inom ett år:är det icke då färdigt, hafva icke de samtlige prinsarne vid denna tidskjortor på sig – då är det försent – förvandlingen skall aldrig sluta,då ve Duamdea!” Så talade qvinnan.

”Inga,” utbrast Erasmus, ”mitt hjerta slår så högt af önskningarför prinsarne, att jag försäkrar jag sjelf i en månad ville gå utan allttecken till skjorta, blott prinsarne inom det förelagda året finge påsig det angelägnaste för deras lifs hela välfärd.”

Prinsessan, fortfor Inga, kom till berget och fann efter många fa-ror ingången till en kula, sparsamt upplyst genom en remna i taket.Detta rum var mycket sorgligt. Midtuti stod ett bord, som var dukadtoch besatt med tolf tallrikar. Prinsessan förstod att hon såg sinabröders matbord, och blef bedröfvad när hon på hvarje tallrik blottfann åtta mandlar. ”Mine bröder! detta är då er föda? J, som i lyckli-gare dagar ej blott haden den vanan att äta Er mätta, utan sällan ommiddagen åtskildes, innan vin doftat på edra läppar!” Duamdea ut-gjöt tårar likt flytande silfver, och sade sedan mycket, som hennesömhet och förstånd tvingade henne att yttra; men slutligen fann honsig sjelf efter resan så hungrig, att. . . ach Erasmus, kanske Ni mång-en gång varit hungrig, men aldrig har Ni behöft äta upp maten föredra närmaste slägtingar. Hvart skulle hon vända sig? hvart skullehon taga vägen? hon gret, hon sökte öfverallt! men tillsluts vardt detså, att hon tillgrep en af de tolf tallrikarne, och förtärde hvad derpåfans. Prinsessan blef af de ringa mandlarne, jemte sorgen, fullt mätt.Straxt derefter kommo alla fåglarne hem, och satte sig begärligt påbordet. Den tolfte, lika hungrig som de öfrige, märkte att hans tallrikvar utan mat; i början slog han sina vingar med smärta och slipadehäftigt sin näbb emot bordet, men snart uppsteg den medföddastoltheten i hans själ, och han föresatte sig med en furstes kraft att

91

H E R M I T A G E T

icke tänka på några mandlar. Prinsessan, rörd af hans sorg, blef detännu mer af hans våld på sig sjelf; hon föll i hög gråt i hörnet af grot-tan, der hon satt gömd. Nu steg hon fram. Olycklige späda fåglar!utbrast hon, kännen J mig? nu går jag ej i rosenlundar att höra påljuflig sång, hvar trasts qvitter är en förfäran för mig, mitt hjerta fly-ger bort på hvar fågels vinge som jag ser. Jag är eder syster! jag harkommit hit att låta min själ rinna bort med mina varma ådrors pur-pur, eller ock att rädda Er. O du min yngste broder Peregrinus, dueger ej mer någon spis att stilla din hunger med, och det var jag, somförtärt hvad du skulle hafva fått! Men jag hoppas derföre kunna göraEr alla en större glädje. Jag skall häfva trolldomen, och derefter sko-la vi resa hem att tillsammans hämnas på vår stjufmoder.

”Stjufmödrar, Inga, dessa äro grufliga menniskor, afbröt skog-vaktaren. Men jag skall mera tala med dig härom, sedan du slutat;det står i sammanhang med smörkärningen, hvarom jag en gång frå-gat. Huru gick det sedan?”

Hvem kan uttrycka fåglarnes stora rörelse, hvarmed de omgåfvosin syster? Men, jägare, en sak måste jag nämna, ty jag har på Runsa-borg af jungfrurna lärt mig utlägga och förklara vackra ämnen. Fin-nes i verlden något mera sorgligt intagande, än ett väsende, som nal-kas med stor ömhet, men hvars uttryck äro så artade, att den, tillhvilken det vänder sig, måste fly? Kärleken höjer bröstet, men hurbittert måste den ej sänka sig eller kallna, när den ser sig sjelf väckafasa? Prinsarne ville kyssa, klappa och smeka sin syster, men . . . dehackade henne i ansigtet, de klöste henne så, att hon sprang somjagad, och ropade: ”håll! håll!” – hvarföre fingo bröder näbbar, ochunge män klor? – I korthet bad Duamdea dem sätta sig, och hon för-klarade dem ämnet. Hennes första systerliga nit för deras väl skullehon bevisa dem genom att plocka dem, sade hon. ”Detta skall göraEr samma plåga, som när man tar skinnet af en person, men det göringenting, varen tålige.” Allt skedde som det skulle; hon kardade,spann, rände upp och väfde. Emellertid led det föresatta året tillslut, väfven var färdig, och prinsessan skyndade med största snabb-het att sy åt sina bröder. Redan kom årets sista dag, och dagens sista

92

H E R M I T A G E T

timme, då var allt så nära färdigt, att blott en ärm fattades på en afskjortorna. På det ej hela arbetet skulle blifva utan frukt, steg hongenast upp, samlade fåglarne och påträdde dem sina linnen den enaefter den andra, då de utan uppskof blefvo prinsar. När hon kom tillden tolfte – samma Peregrinus, som en middag fått fasta för henne –när hon påsatte honom det nödvändiga, fattades en ärm! då blef hanen menniska som förr, men den ena armen återfick ej sin skapnad,och han bar i dess ställe vid högra axeln i hela sin tid en vinge storoch svart. Då föll Duamdea sin sköne, mest älskade, yngste broderom halsen. ”Peregrinus, hviskade hon och kysste honom, min gläd-je är ingen öfver de andres återställande, då smälek ännu begabbardig. För min skull har du hungrat, för min lättjas skull måste du gåmed en vinge!” – ”Stanna, du mitt hjerta, svarade Peregrinus, ochupphörde ej att kyssa Duamdeas mörka lockar. Var glad min syster,varen glade alla mina bröder, och lät oss resa härifrån. Jag sörjericke den mat jag ej fått smaka, jag föraktar icke den vinge jag bär.” –Nu börjades ett förnämt tåg; det var ståtligt, de reste hem till derasfader, och Peregrinus lemnade aldrig sin systers sida, emedan demest af alla älskade hvarann. När prinsarne kommo till slottets port,förskräcktes de alla för ovädrets åskor, som de sågo på himmelen,men bäfvade ännu mer att uppgå för trapporna och träffa drottning-ens blick. Hon förvandlar oss ännu en gång, sade de, och tordes ejgå in. De rådslogo om hvilket medel de skulle nyttja att blidka hen-ne, vinna hennes nåd och få lefva som folk. Då kommo de fleste öf-verens – har Ni hört sådant bland ulfvarne? – att de skulle taga de-ras syster, binda henne, öfverlemna henne åt drottningen såsomden, hvilken förrådt hennes sak, och genom en så utmärkt föräringköpa sig den styggas gunst. ”Andra skola säga, att detta är otack-samt, tillade den äldste brodren, men så mycket mer skall det beha-ga vår moder, och hon skall af vårt uppförande finna, huru mycketbättre hon kan använda oss i sina värf som folk, och aldrig anse detnyttigt att förbyta oss ifrån våra rätta gestalter.” Erasmus, när dettavar sagdt, framräckte Duamdea sina händer för att bindas af sinabröder, och hon sade med sänkt hufvud: ”gören så, visst skolen J

93

H E R M I T A G E T

vinna er stjufmoders gunst; jag vet nu att det är tungt till att lefva.”Men hög af vrede framsteg Peregrinus, harm brann kring hans mun,han sönderref de band, hvarmed hans syster af de öfrige blifvit bun-den, derpå fattade han henne med sin venstra hand och ropade:”kom, vi skola ensamne gå in i slottet: men J, ursinnige och fördöm-de prinsar! huru lycksaligt var det icke för Er att sitta bytte i fåglar ien grotta, då Ni dolde en så elak blod!” – Uff! – Peregrinus instörta-de genom slottets portar med sin syster, sprang uppför trapporna,genom guldsalar fram till konungen, der han satt på sin röda stol vidsidan af sin drottning. ”Gud signe Er, min fader,” sade prinsen. Mentill drottningen sade han: ”du bistra troll, hur länge skall du sitta vidden hulde konungens sida?” Genast slog han till henne med sin sto-ra blåsvarta vinge så häftig att hon föll. Då hon var nära sin död, ro-pade hon: ”o Peregrinus, mot din stora förskräckliga vinge förmåd-de jag intet, ty hvem har skapat den? jag sjelf. O Peregrinus, mot digoch din syster förmår jag intet; men dem, som mig tillhöra, skall jagbehålla!” – Derpå for hon ut genom slottets fönster såsom enhemskt ropande Uf, för hvilken den hvinande stormen är ljuf; honställde sitt tåg till skogen, och elfva Ugglor drogo med tjutande rop ien lång rad från slottets port bort med ufven till dess hem i skogen.Af allt detta förvånades konungen.

”Hör, min goda Inga . . . ach Inga . . .”Nej tyst, sade hon, jag skall först omtala hvad prinsessan gjorde.

När konungen snart derefter dog, uppsteg Peregrinus på hans thron,och rättvisans svärd stod som en låga vid hans sida. Men Duamdeagick oftast i skogen; der gret hon öfver sina förlorade elfva bröder,hon ropade dem vid namn, och sjöng: men ingen såg henne, ochingen svarade, ty ugglor se ej om dagarna. Efter sin död blef Duam-dea en näktergal, hon sjöng om nätterna ljufva toner, och kallade änpå sina bröder, som hon viste den tiden kunde se och höra. Ofta nal-kades de fördömde och förklarade henne sin grämelse med tjut ochskrik, som om de ville ångra sig – men då hven ifrån bergets toppufven öfver hela vida skogen. Vid dess starka rop väcktes åter deonda stämmorna i ugglornas inre . . ty vet Erasmus, det har jag hört

94

H E R M I T A G E T

och tror det visst, hvar menniska och hvart väsende är i sin själ ettspel*), och lefver i toner, som låta höra sig till ett inre återsvar närman hör något utom sig, och derföre mycket olika allt efter de tonersom till själen nalkas. Alla slags stämmor finnas i menniskans själtill återsvar; det kommer an på hvilka som väckas. Ufven, när han ärspelman, och menniskan lyssnar, då! då! –

”Inga, ropade Erasmus, jag kan ej längre hålla mig, jag måstebryta af dig, fortsätt din saga sedermera, men nu måste jag förklaradig, att jag har den största afsky för alla elaka stjufmödrar.”

Häri har Ni visst rätt, sade flickan.”Ja, Inga, genast från början fann jag, att din berättelse rörde en

elak stjufmoder, och deraf kom, att jag frågade hur lycklig du var ismörkärning.”

Jag kan icke förstå det.”O Inga, då du har tillåtit mig sitta hos dig i detta välluktande och

behagliga hö, skall du också tillåta mig mer. Jag är nu så lyckligt gift,har icke du samma tanke som jag, att min hustru är en god menni-ska?”

Jo, det är hon, Erasmus. Men hvarföre talar Ni om höet?”Inga, detta hö, som nu är torrt och föraktadt, har en gång inne-

hållit angenäma blomster, mål för vackra samtal, allas beröm, och –min hustru är nu i sin blomma, men snart förvissnar hon, ja snartdör hon.”

Dör hon? hvarför tror Ni det?”Jag säger icke att hon dör, men jag tror att hon kan dö. Ach, det

kan hända, att jag dör förut, och hvad ville jag hellre? Men det kanockså inträffa, att jag är så olycklig och öfverlefver min hustru. I det-ta fall, Inga, bör jag vara betänkt på att skaffa mina barn en stjufmo-der, som icke är en elak, utan en god stjufmoder.”

Men har Ni ert förnuft, jägare, skall Ni öfverlägga om hustru efterer hustrus död, då det icke är anledning att hon dör?

”Jag har mitt förnuft, Inga, och för att visa dig det, skall jag sägadig . . att jag tänkt bedja dig . . såvida du tillåter mig tala . . . . jag har

*) Ett instrument, Herr Hugo.

95

H E R M I T A G E T

tänkt anhålla hos dig, att du blir . . . ja, min kära Inga, det är helt ochhållit mitt hjertas varma och rätt vackra önskan, att du vill åtaga digden saken . . . blif min hustru och mina barns beskedliga stjufmoderefter min nuvarande hustrus död!”

Erasmus, sade vallflickan, jag kunde väl göra Er till viljes ochåtaga mig det Ni ber om: men då Ni är så kall mot er nuvarande för-sta hustru, säg mig då huru stor den köld skall blifva, Ni ärnar tillde-la mig?

”Kall? jag vet mig icke hafva varit kall. Älskar icke jag min nuva-rande hustru? älskar icke du henne? är hon icke älskvärd? Jag för-säkrar dig, att jag aldrig skall glömma henne.”

Efter Ni aldrig skall upphöra att älska er nuvarande hustru, äfvenefter hennes död, hvad skall Ni då gifva mig, er andra hustru?

”Inga, sade Erasmus, och hans röst blef högtidlig – man tager sinförsta hustru för sig sjelf, sitt hjerta, sin outplånliga varme, och ärman en rättskaffens man, så skall den utlofvade lågan aldrig slock-na. Sin andra hustru tar man för sina barn, och god, på det de ejmåtte hafva en elak stjufmoder. Du är icke nu så ung, vördadeflicka, att icke eftertankens sol sprider fullt sken öfver dina hjertanstankar. Du bör veta att en flicka före trettio år är ämnad att blifva enmans första hustru; men hvar och en, som är öfver trettio, har detändamålet af skaparen att blifva den andra hustrun åt någon man,som mist den första. Orsaken härtill kan visas, men skulle blifva förlång att utföra i en hölada. Den andra hustrun, utom det att vara enhuld stjufmoder åt den förstas barn, skall också stå som det egentli-ga stödet för enklingens hushåll. Det inträffar oftast, att en man, sommist sin första hustru, sjelf kommit framåt på årens bana: han kandå med skäl vara trött vid lifvets stig, man kan ej begära, att han sjelfskall sköta sitt hus. Lägg härtill den sorg, han ända till sin död skallbära öfver sin förlorade prydnad, sin första hustru: det är då denandra hustrun, som lämpligen ensam bör förestå hela huset, så atterfarna flickor, eller hela den delen, som är öfver trettio, ja trettiotvåår, skall användas till detta slag af makar. Inga, derföre ville jag ut-forska hur snäll du var i hushållning; derföre började jag med att

96

H E R M I T A G E T

fråga om kärningen. Stjufmodrens pligt –”Ni har många pligter för den fattiga andra hustrun. Jag erkänner

att jag fyllt trettioett år, men skulle det vara en synd inför de tre ko-nungars rökoffer? jägar Erasmus, skall jag derföre beläggas medstraff att ej få hoppas någon ömhet för min lefnad?

”Hör du, svarade han, och makade undan en tapp hö, som inne-höll tistel och stuckit honom i armbågen medan han talade – be-skedliga Inga, fortfor han, låt icke ett för stort solsting bedraga dinaögon. Jag har nämnt pligter, emedan alla hafva sådana efter ålderoch beskaffenhet. Skall den skrofliga tallen gråta öfver, att ej vara enaf skalder besjungen björk? Tro icke att jag härmed på ett fint sätteller genom symboler velat låta dig förstå, att du är skroflig, ty du ärdet icke. Nej, – ditt hår är vackert: kan man icke säga detsamma omdina ögonbryn, kanske än mindre om dina kinder, så går man demstillatigande förbi, och nalkas din mun, som innehåller . . onekligt . .en den renaste röda tunga. Din muns läppar hafva sina sidor, menlika godt! det var icke ämnet. Jag ville blott säga, att gråsten ej fårbeklaga sig öfver att den ej är vuxen till en kalcedon, och att den ialla fall har sina åligganden. En trettioåra flicka, min vän, är ickeutan skyldigheter derföre att hon länge varit utan –”

Det blir aldrig min sak, inföll vallflickan, att herbergera tafattaresande längre än de behöfva för att hvila ut. Stig derföre genast uppoch gå dit vägen kallar Er, ty jag förmodar, att femtisex års jägareockså hafva sina skyldigheter?

”Har du blifvit ond, Inga? men jag tror icke det, ty jag tycker sna-rare du ler.” – Erasmus hade härvid stigit upp och stod i höet fram-för flickan, men såsom gräset här händelsevis ej alls var packadt, gafdet efter för hans tyngd, så att han nedsjönk till medjan, när hangjorde sin fråga. Ehuru han icke stod på knä för Inga, var han såkort, som om han knäfallit. Han gjorde med armar och ben mångaförsök, att komma upp igen, och liknade en man sommartiden somtrampar hö i skrinda, hvarvid än det ena benet kommer upp, och ändet andra. Derunder talade han följande: Inga, goda Inga, efter jagnämnt för dig den andra hustruns pligter, bör du nu tillåta mig att

97

H E R M I T A G E T

omtala hennes rättigheter.”Nå-å?”Ja, flicka, den andra hustrun är verkligen en herskarinna i sitt

hus. Enklingen går och sörjer, tänker blott på sin första hustru, ochlemnar derföre huset fullkomligt åt herrinnans styrelse. Barnen, gla-da att få skötsel, äro henne undergifna i allt. Hon vet snart att tagaalla nycklar. Det finnes ingen mat i huset, hvartill hon ej har fri till-gång.

”Men om hon ej är så hiskeligt hungrig?” utbrast Inga.Så dricker hon, ja hon dricker af allt hvad i huset finnes. Ingen

mästrar hennes steg, hon gör hvad hon vill.”Hon får blott ej ega hjerta.”Jo, käraste du, hjerta får och skall hon hafva. Men mig tyckes, att

ett tretti-års hjerta icke kan vara sextonårigt utan underverk. Här-med menar jag blott, att hon ej skall bekymra sig om sådant, som jagför exempel om dig vet, att du med säkerhet icke frågar efter. Allde-les icke att hon skall vara utan varme och glädje – nej – men dåhennes egen tid i verkligheten som qvinna är förbi, skall hon lefva iminnet af det förflutna, i legender, i skönhetens och sagornas krets.En god och lycklig stjufmoder bör vara snäll i huset, flink med bar-nen, låta mannen sörja öfver sin första hustru, men på de ledigastunder, hon sjelf gifver sig, fördjupa sig i historier, läsa, ja vandramed sin själ under en stjernklädd himmel, som ej numera är spändöfver hennes kropp. Kan hon något latin är det så mycket bättre, tydetta är ändå hufvudspråket i våra legender: jag kan sjelf deraf fleraord. O vallflicka, dig har jag funnit utvald ibland alla till en förträff-lig secunda-hustru, ty du är utmärkt i sagor, du finner sjelf din glädjei dem, och du talar om dem så, som jag aldrig förr hört någon. Inga,neka mig icke . .

”Jag önskar Er af all min själ länge få behålla er första hustru, detär hvad jag säger Er.”

Inga, fortfor Erasmus, outsägligt önskar jag sjelf att få behållamin prima; men såsom en klok Åkerman samlar råg i ladorna förden tid han icke vet, och en Trägårdsmästare med begrepp inlägger

98

H E R M I T A G E T

kål i sin källare före vintern, så bör ock en Man utse sin andra hust-ru medan han eger den första, att han ej må stå der med tommahänder, och regnet slå in i hans hus innan han fått en ny port derfö-re. Inga, neka mig ej, blif min Secunda!

”Hör, jägare, sade hon och steg upp, då Ni är så väl hemma i and-ra ämnen, vet Ni hur mycket två gånger sex är?”

Det gör tolf, min beskedliga –”Men hvad gör två gånger sju?”Det lär bli fjorton – käraste Inga – se ej så allvarsam ut i ditt an-

sigte. Hvarför har du förvandlat hy? lyssnar du på någonting?”Efter Ni förstår så mycket, säg, vet Ni huru man gör med björ-

nen, när vintern står stark öfver skogen och stormen går?”Jag har icke hört berättelsen om det –”Vet Ni huru man gör med hönset, när det är sjukt i högra vingen

och står på sitt venstra ben? eller med haren, när han sätter upp sinsvans lika högt som sina ögon?”

Jag är icke hemma häri, men –”Då begriper Ni ej heller, huru man gör med ett hus, som brinner

i vindsgluggen, eller med en katt, som jamar öfver två härader.” –När Inga talat så, tog hon Erasmus i ena axeln, vände om honom,sköt ut honom genom dörren, och tillreglade den innanföre.

Erasmus fann sig ganska illa i den blåsiga natten, sökte efter sinhäst, och kunde ej taga något annat beslut än att så godt som möjligtfortsätta sin väg bland buskar och stenar. Vi veta ej om vallflickanblifvit förtörnad, det tycktes snarare att hon gjort gäck af sin friare;men att drifva ut en bekant midt i natten var ändå för mycket. Honsyntes icke ond, också voro väl de frågor, hon gjorde sin vän innanhon dref ut honom, icke mycket hörande till ämnet. De liknade sna-rare vissa fältrop eller spörsmål i hemliga ordnar, så inrättade, attingen kan förklara dem. Inga måste hafva haft någon enkom orsaktill sina uttryck och sitt uppförande.

_______

99

H E R M I T A G E T

ANDRA BOKEN.

Då han öppnade sin mun, såg

jag hastigt skymten af de skö-

naste hvita tänder.

T herskade rysligt och ljuft öfver hela Runsaskogen, hvar-igenom Erasmus red på sin häst. Granarne böjde höga spetsar till-sammans öfver hans hufvud, och ofta möttes hästen af sådana klip-por, att han måste vika åt sidan. Erasmus satt härunder i många be-traktelser, och fällde emellanåt uttryck, såsom: ”vördnadsfulla natt!stolta mörker! oskattbara vildmark full af kreatur! en häpnad tigerpå alla håll! hvilka bloss, hvilka stjernfall blixtra ej ned från himme-len att klyfva jorden?”

Snart derefter kom han fram till en grotta; han kunde dock ejurskilja ingången bestämdt. I trakten deromkring hörde han röstertala, och märkte tydligt orden: ”bär detta åt mig” – hvarpå häftigtsvarades: ”nej, jag vill icke” – ”Jo, du skall!” – derpå en betydligpaus, och sedan förnyade, men allt mer aftynande utrop af ”ja . . ja. . ja . . ja . .”

Då den resande ej mera hörde, än mindre såg, ville han hafva in-låtit sig i öfverläggning hvad det kunde vara, men i detsamma slogen gren af honom mössan; han var nödsakad, att stiga af hästen ochuppsöka den. ”Glömska Euphemia!” sade han blott halfhögt, anan-de att få höra echo af sina ord i skogen – ”jag värderar dig, min dot-ter, men hvarföre skall du vara så glömsk och ännu mera rädd? Dugaf mig min mössa när jag red hemifrån, men hvarföre ej påfästaremmen, som ifrån mössan å ömse sidor nedlöper under hakan? In-

100

H E R M I T A G E T

tet qvarhåller nu med säkerhet mössan, hvarken i blåst, eller när jagträffar grenar . . du har likväl ihågkommit det förr . . men jag är viss,att fruktan för de tvenne trasige . . tiggarne . . den hvite och den rödetrasvargen . . som varit inne hos mig nyss innan jag hemkom, gjorde,att du hvarken mindes dig sjelf, mig eller Frälsaren. Jag har aldrigförskräckts för tiggare, jag vet ej om en mindre fruktansvärd skep-nad vankar på jorden, och det är högst dumt att mitt barn af mittblod skall hafva fått en egenskap, som icke finnes i mitt blod.”

Då han åter kom på hästen, fann han denne mycket skyggare ännyss; han behöfde icke jagas för att komma ur skogen, han trängdemed ostyrighet och kraft genom alla snår och vindfällen. Efter en li-ten stund upptäckte jägaren ljus på afstånd, och såg att det kom frånett af tornen på Runsaborg. Han trafvade raskt efter skenets ledning,och framkom till fästet utan händelser.

Jägaren tillhörde riddarens betjening, han ingick derföre i ettrum bredvid köket, der öfrige personer af hans stånd hvilade. Hanfick en plats ibland dem, för att sofva ut, emedan han nu ej föremorgonen kunde inträda till sin herre, och af honom få veta i hvadändamål han blifvit ditkallad med en så ovanlig brådska och så sent.Erasmus inslumrade snart vid sidan af Knut Frostenson, en ungstallsven, nästan öfverflödig i stallet, då Herr Bo hade många andretjenare för skötseln af sina hästar, men ändock underhållen, eme-dan han uppnått stor färdighet i att göra piskor och remtyg; en ej såobetydlig omständighet som man tror, ty under detta Tidehvarfhade icke ännu i Sverige handtverkerierna kommit i ordning, ingaegentliga sadelmakare funnos i höga Norden. Fattigare folk gjordesjelf allt hvad de ej kunde umbära; också var Allmogen den tidenmycket mera händig, innan Borgareståndet uppstått i sin verksam-het. De rike deremot höllo särskilde tjenare, som hade enkomskicklighet att tillverka något visst. Knut var sadelmakare och borst-bindare på Runsa, en vid namn Matthias brukades deremot att smi-da hästskor, snickra fimmerstänger och göra hönsburar.

Herr Hugo, Adelns uppfinning och vana, att använda vissa perso-

101

H E R M I T A G E T

ner till särskilda yrken i dess tjenst, gaf i Medeltiden en vink om denhemligheten att menniskan arbetar bättre och mer, när hon syssel-sätter sig med blott en handtering. Denna stora tanke alstrade små-ningom det lägre Borgarståndet, lade grunden till handtverkerieroch skrån, liksom handelns utvidgning några hundrade år derefterbildade det högre och rikare Borgerskapet.

De fleste voro slutne i djup sömn på Runsas fäste, men ljus lysteännu ur ett af tornfönstren i Herr Bo Ulfsons begge unga döttrarfröknarne Merethas och Irmengards rum. De voro inkomne i ett sådjupt samtal, att de icke märkte huru långt det lidit på natten. Lam-pan stod i den höghvälfda spisen inne hos dem och kastade sitt ble-ka sken på gyllenläderstapeterna; stolarnes karmar voro gröna, äf-vensom sängstolparne, på hvilka de höga, mot taket spetsiga säng-omhängena suto fästade.

”Jag är ganska ledsen att jag ej fick se det – att jag ej skulle varahemma just nu, sade Irmengard; men en hjort i skogen dref vår jagtlängre än vanligt, också hade jag kastat bort mitt hvassaste och blan-kaste spjut, jag ville finna igen det.”

Vi voro alla förundrade, fortfor Meretha i sin berättelse; likvältror jag, att Herr Bo anade något, han betraktade dem begge medtystnad och öfverlemnade åt Fru mor att gifva dem vedergällning förderas artighet.

”Vedergällning? sade Irmengard och drog bättre undan det veck-rika omhänget på sängen. Du har icke så beskrifvit dem. Skulle ickevår mor blygas att gifva dem vedergällning? Sökte de almosor? Jagtrodde snarare de voro kringfarande konstnärer, som af kärlek tillsången öfverlemnade sig åt dess himmelska mäktiga glädje, och res-te omkring att i bygden utgjuta en förtjusning, som brann i deraseget bröst?”

Jag tror det äfven, ehuru det är obegripligt att förklara deras lef-nadssätt, och än svårare att fatta hvilket förhållande de stodo i tillhvarandra. De voro icke tiggare, men det förekom likväl, som deskulle fägnas af någon gåfva, och Fru mor utsökte det som skulleanstå dem. Besynnerligast voro de sins emellan. Den ena bar en hvit

102

H E R M I T A G E T

drägt, rikt sydd och skönt smyckad med dyrbarheter. Han hade flereprydnader, som säkert voro af guld, dess anlete var mildt, som denljusa drägt han bar, och håret föll i lena långa lockar. Den andre varen helt annan gestalt; befallande, brinnande ögon under mörkaögonbryn. Han var klädd från hufvud till fot i mörkrödt fint tyg af förmig okändt slag, och svart skärp af glänsande läder omgaf dess med-ja. Denne var något längre till växten, dunkelt skinande hår upphöj-de hvitheten af hans ansigte, ögonen voro vilda och svarta. Oaktadtden sednare uttryckte mycket mera kraft, visade dock hela hans sätt,att han var den lägre i rangen. Den hvite vandraren, som bar en citt-ra, gick alltid förut, förde ordet, och jag vet nästan ej om den rödekunde tala, åminstone yttrade han knappt någonting medan de vorohos oss; han fogade sig noga efter de befallningar den andre medord eller vinkar gaf honom.

”Bad fader Bo dem spela?”Nej, det gjorde han icke, svarade Meretha. Men med mycken be-

lefvenhet och nästan blyghet steg den hvite vandraren fram ifråndörren, och i det han helsade på mor först, och sedan på Herr Bo,gjorde han oombedd några vackra retande slag på cittran. Den and-re deremot lemnade aldrig dörren, och satte sig ej en gång ned påbänken der bredvid. Far frågade honom, som spelade cittran, hvari-från de kommo, och räckte honom med detsamma en dryck vin iden pokal, sjelfve den store hertigen skänkt oss, ty han kunde af denfina utsökt smakfulla drägten ej annat ana, än att de voro rike resan-de, som af nöje besökte landet att lära känna dess förnämsta ätter.Han bjöd äfven pokalen åt följeslagaren vid dörren; men den kundeej förmås att dricka, utan i stället med en frihet, som hastigt stack afmot hans öfriga skygga lydnad, gick han och tog en kruka vatten,som stod på ett bord i hörnet af rummet, och sedan han derur släcktsin törst, intog han snabbt och ständigt lika tyst sin post vid dörren.På Herr Bo’s fråga svarade han, som bar cittran: ”vi äro spelmän,som räkna oss till en stor ära, när ättemän, sådane som Ni, Herr Bo,emottaga oss på sina borgar.” Far kastade härvid en hastig blick öf-ver deras rika drägt och prydnader, liksom han tänkte fråga, huru

103

H E R M I T A G E T

det stod tillsammans med ett så lågt lefnadssätt, som att gå omkringoch spela. Likväl gjorde han ej sin fråga, utan jag såg honom, tillmin egen förundran, i detsamma hastigt och djupt förändra anlets-drag. Det var som min far upptäckt något i den hvite spelmannensansigte; han satte sig tankfull i sin stora stol vid ändan af salen, ytt-rade icke mer någonting, och undvek, såsom det föreföll mig, att allsse på främlingen. Fru Alfhild både af nyfikenhet och artighet bad nuden främmande fortfara med sin vackra konst. Otvunget och behag-ligt bugade han sig för henne vid den uppmaning hon gjorde, ochgick fram till fönstret, som har utsigt öfver vår inre trägård. Dersjöng han till sitt strängaspel en kämpevisa, som ej snart går ur mittminne, den rörde vår tid.

”Far om den, afbröt fröken Irmengard eldigt, jag är icke road afde der visorna. Deras ämnen blifva för mig alldeles utnötta – huruJarlen far till Finland och underkufvar Tavasterne – huru han vidHattula fångar en hednisk finsk furstinna, hvilken han murar in iväggen på sitt nya slott Tavastehus, efter hon ej vill christnas – hurujarlens son Waldemar nu blir konung – huru Waldemar firar bilägermed prinsessan Sofia från Danmark – huru han sedan vågar att äls-ka sin egen drottnings syster, prinsessan Juta, som tillika är nunna iRoskild – huru konung Waldemar Birgerson nu reser till Rom –huru konung Waldemar går barfotad kring Lateranen, men vänderom igen och reser hem – ach visst är det af våra dagar, men jag harhört det för ofta! Det är icke underligt, att då folket är så intaget afsina kungars göromål, skola äfven hungrige spelmän, så godt dekunna, nöta ut händelserna i alla tonarter, för att få en kant hvittbröd, eller till och med en kappa. Men de båda hitkomna konstnä-rerne förmodade jag efter din beskrifning vara af en högre art. Deborde veta, att skalden och sångaren just böra hålla sig i det längrebort ifrån oss – i det aflägsna, fordna, fria; i det som, omgifvet afmoln med guld och purpur, skimrar för vår anblick till hälftenkändt, till hälften okändt – bekant för anden såsom en paradis-vän,men outgrundligt tillika, obekant –”

Alldeles, Irmengard, men när jag berättar att den här spelman-

104

H E R M I T A G E T

nen sjöng ämnen för vår tid, skall du dock ej tro, han rörde vid någotom Jarlen, den store Hertig Birger, såsom de kalla honom. Nej! detklang i strängarna, ögonen tindrade som vaxljus-lågor i allas vårahufvuden dervid, sköna Fru Alfhild, vår stolta mor, stannade tvertpå golfvet –

”Hvarom, hvad sjöng han om?”Ja, det var en himmelsk kämpevisa, syster, en visa om afgrunden.

Så här: Sanct Pehr stiger fram i himmelriket och kallar omkring sigsexton af sina närmaste änglar, de taga alla brinnande svärd i sinahänder och stiga utför en stege, som du ganska väl känner; det ärden stegen, som leder till helvetets portar: men de komma först tillen stor sal, der den förskräckliga skärselden är i ordning. Salen ärmycket vid – spis vid spis – gryta vid gryta – och inunder dem myck-en ved, mycken eld. Då befaller Sanct Pehr, o vackra Irmengard, attlocket skall lyftas af den ena grytan efter den andra, att han måtte fåse hvilka personer der kokas och bedömma hvilka borde kokasännu mer. I första grytan var en ung riddare, som under lifstidenhöjt lansen emot sin egen fader, derföre att han nekat honom en isa-bellgrå hingst, hvilken varit riddaren nödvändig för att rida och be-fria sin fästmö. I andra grytan befann sig fadren till riddaren, ochnär Sanct Pehr lät aftaga locken, uppräckte far och son sina hufvu-den ur hvardera kärlet; och, så genomkokte de voro, spottade de lik-väl på hvarann. Den ene ropade: ”förbannade son! du har genom-stungit mitt bröst!” – den andre skriade: ”förbannade fader! duhindrade mig att frälsa min späda jasmin, derföre blef hon fångenförd i röfvarens hvalf, der förvandlades hon till en hemsk qvinna,och jag är viss hon nu sitter i någon gryta här längre fram.” NärSanct Pehr hörde detta bistra samtal, befallde han locken åter på-sättas, och gaf vissa råd åt kockarne, huru de skulle göra med såhårda varelser för att få dem mjukare. Sedermera kom han tillugnar, der åtskillige gräddades. Jag skall icke kunna säga hvilka devoro, ty spelmannen nämnde inga namn, men det var mest munkaroch äfven flera nunnor, som brutit deras löfte mot himmelens ko-nung; de hade rymt, Irmengard, hvar och en åt sitt håll. I synnerhet

105

H E R M I T A G E T

var det en nunna, som lofvat komma ur sitt kloster och möta enprins; när hon gick i löfomhöljda lunden, tänkte hon träffa honom!då famnade hon i stället en tistelbuske . . ach, hvass öfverallt! hastigtöppnades jorden, tistelbusken och hon sjönko ned, de kommo iskärseldens stora förfärliga sal, och

”Ja, jag förstår hur det gick sedan.”Min berättelse är tvär och kort, fortfor Meretha, den kan icke

uppväcka mycken rörelse i ditt bröst. Men du skulle hafva hört spel-mannen, han gjöt en så rik, varm och förundransvärd ande genomhela sin målning, att vi ömsom darrade och logo. Jag kallar det förvår tid, ty det visade sig med starka drag, huru synderna, som gåomkring i verlden, förhålla sig efter döden. Alla skola vi väl icke ko-kas, Irmengard, men är det då bättre att gräddas i ugn? Mest rördedet mig, när spelmannen kom till sin sång om tistelbusken och nun-nan; jag såg då tårar bryta fram ur hans egna ögon, och hans sträng-ar skuro luften vemodsfullt, såsom svanfjädrar klyfva månens strålarpå vattnet i sundet.

”Det rörde kanske någon af hans bekanta.”Snart derefter, sade fröken Meretha, upplöste han sin sång ge-

nom hastigt brutna tonfall, gående i zicksack som åskviggar, mensmåningom tystnande, ja somnande likt ängeln Irdamaël i vagganpå taflan derframme, hvilken i tigande drömmar syns fortsätta hvadhan förut utfört i vakna, ljuft klingande bedrifter. Ja, min syster, denunderbare spelmannen gick, sedan han slutat, mot dörren till sinröde följeslagare, och han, ej olik en tjenare, tog instrumentet af denljuskläddes armar. Artigt framsteg den skönläppade spelmannen ånyo, sjöng för mina föräldrar impromtu en borgvisa till beröm fördem och deras gästfrihet. Fru Alfhild var brydd, huru hon skullebelöna främlingarne; att gifva dem en gåfva tycktes knappt gå an vidbetraktande af deras kläder, som visade välstånd. Hon framställdederföre saken så, att skänken, hon ville förära, ej skulle anses somen belöning, utan ett minne, och att vårt hus skulle räkna det tillära, om de mottoge den. Hon framräckte en silfverbägare . . . Till sinförvåning hörde hon spelmannen afböja hennes mening, och förkla-

106

H E R M I T A G E T

ra att de ej kunde mottaga bägaren som ett minne af det höga huset,emedan sådant förutsatte en likhet: deremot som en skänk, sadehan, som en lön, hvilken förnäme och ädle personer gifva åt kring-farande för det nöje de kanske gjort, ville han anse den. Med en djupbugning tog han skänken, gick till den röde följeslagaren, och sade:”tag du bägaren! du är framför allt den, som, med vördnad för dettastora herrskap, tacksamt skall lägga dess gåfva till de öfriga almosor,du och jag oförtjent erhållit af barmhertiga menniskor.” Följeslaga-ren rynkade härvid ögonbrynen på ett märkbart sätt, tog likväl bäga-ren utan att säga ett ord, och inlade den i lädersäcken, som han barunder armen.

”Gingo de?”Ja, de gingo, men på Herr Bo’s vink lät vackra mor Alfhild dess-

förinnan uppduka ett godt bord, som för äfventyrare kunde vara väl-kommet. De åto: den hvite temligen. Den andre äfven, i synnerhetmera frukt än jag nyligen sett förtäras; men han drack hvarken mjödeller öl, mycket mindre vin. Det var det första och enda ord jag hör-de honom yttra, då han blef törstig, och med låg, men angenämstämma, som på en gång afstack mot hans öfriga tvära sätt, begärdemjölk i en skål vatten att dricka. Alla blefvo vi uppmärksamme, dåvi förnummo ett ljud ifrån denna menniska. När han öppnade sinmun, varsnade jag hastigt skymten af de skönaste hvita tänder, jag imin tid sett, och hvilket, jag bekänner det Irmengard, är något somframför allt behagar mig.

_______

107

H E R M I T A G E T

TREDJE BOKEN.

Du, som sitter på hästen der nere!

hvari bestod stölden?

D derefter, då skogvaktaren talade vid sin herre, fick han afhonom veta ändamålet hvarför han blifvit eftersänd, och erhöll detuppdrag han skulle få. Erasmus var en vacker man af ett fryntligt,åldrigt utseende. Han såg rask ut till häst, och i synnerhet var han idag vid ganska godt lynne. Bredt vidgade sig hans bröst vid känslanaf den ära och det förtroende, han njutit; med yttersta flit och skick-lighet ville han fylla sitt uppdrag, men nekas får ock ej, det han istoltheten deröfver knappt såg sin like. Han red nu åter ifrån Runsaöfver samma stora skog, som han genomträngt, när han reste dit.Men han kom icke långt, förr än han mötte en man, äfven till häst,hvilken betraktade Erasmus med uppmärksamhet, höll stilla, ochropade: Holah ryttare, kommer Ni från Runsas fäste?

”Sant kan vara, att jag kommer från Runsa, svarade denne; kanock hända, att jag ej kommer derifrån. Jag får säga Er att det icke rörEr: jag ser på edra strumpeband, sammansnodda af blår, att Ni ickeär någon särdeles karl, Ni tör knappt vara annat än en sådan låg ochusel tjenare, som ej har eget hem, egen hustru eller viss lön, utanbor och får kost hos sin herre. Var då lagom myndig, det är nog attNi rider er väg, tills satan tager Er.”

Jag har hört mycken blåst i små trän förr, sade den främmande.Vill Ni icke kort och godt säga mig, om Ni kommer från Runsa, såtager jag Er för en skälm, en skogsstrykare, en tjuf, hvartill jag har

108

H E R M I T A G E T

mina stora orsaker. – Han lyfte upp en väldig påk, satte den förErasmi häst, och hindrade honom att komma fram.

”Oanständige – håll, jag kommer från Runsa ifrån Herr Bo Ulf-son, och reser i ärender som skynda.”

Från Herr Bo? S:t Ilian vare helsad, låt oss vara vänner. Minhäftighet syntes dig oartig, men du skall än vidare säga mig, om HerrBo nu är hemma?

”Hvem är du, narr? Jag är uppsyningsman öfver Herr Bo’s sko-gar, jag har rättighet att kasta ur skogen hvem helst jag icke finnerpassande att få vara der. Du har gifvit mig skällsord, likväl vill duvara min vän och gör mig ständigt mera frågor. Jag skall på en gångsäga dig, både att Herr Bo är hemma, och att jag är Erasmus Ander-son, som det är klokt att känna, om man vill fara med frihet blandklipporna. Jag skall rida till Herr Jon Amundson på Svartvik i ettärende, som icke tål uppskof; vill du derför ej i godo sänka din käpp,sporrar jag min häst och rider öfver dig.”

Jon Amundson? stilla dig, sade den främmande och fällde ner sinpåk. Skulle du vara skickad från Herr Bo till honom? Jag är sändjust ifrån Riddar Jon till Herr Bo; om S:t Ilian vill, hafva vi sammaärende. Rör icke ditt en hemlighet?

”Jo, af hemligt slag.”Om stortjufvar, som uppehålla sig här i skogen?”Ja, som stulit glupskt och oanständigt.”Det är något som Herr Jon förlorat, man har tillgripit det; spår

visa, att de, som begått gerningen, begifvit sig till Herr Bo Ulfsonsvidsträckta utmarker. Riddar Jon har derföre hos honom anhållitom en säker och kunnig man, som i dess trakter kunde vägleda rid-darens folk till upptäckande af tjufvarne. Du, min vän, är icke du idetta ärende utskickad? du är kanske sjelf den kunnige skogvakta-ren, som skall vägleda oss?

”Er? är Ni af Jon Amundsons folk?”Jag är hans förnämste ryttare: jag var blott hitsänd för att fråga

Herr Bo, om vägvisaren icke snart skulle komma.”Låt oss då skynda. Allt hvad du säger är sant, rörande ärendet.

109

H E R M I T A G E T

Vänd om din häst; vi hafva genom onödigt samtal uppehållit tidenför riddaren. Sätt sporren i buken på din feta black; har han mångablackar?”

Vi skola skynda Erasmus! ja; men dessförinnan måste vår börja-de ovänskap stillas, och nya förbundet fastare knytas genom – låt se,om det är med dig som med mig.

Han tog snabbt ur sin barm en flaska, blänkande mot solen. Sätttill din mun, sade han, vinet är ej af det sämsta. Under det du drick-er, Erasmus, öfverlägg om icke en man, föraktlig till sina strumpe-band, kan återfå sitt värde genom en flaska af rent silfver, full af . .

”Godt vin, en förträfflig kirsedrank! hvarföre, fortfor skogvakta-ren och drack med stigande håg, hvarföre påminner du mig minauttryck om strumpebanden? Du okände, välkomne skogsvän! hadeej bekantskapen så snart rotfästat sig oss emellan, kunde jag hafvasagt dig ännu mycket både om dina skor, om vest och byxband, somej varit vackert, men dock flutit, icke ur fiendskapens nedriga pöl,men ur sanningens höga takränna. Ty, jag tillägger det äfven somvän, din halsduk är visst ej af de ofta tvättade; och andra persedlarhar du på din kropp väl afpassade efter halsduken, men gif migmera, mer ur flaskan!”

Se här, sade Joachim, det första du drack, var till slitande af vårovänskap: drick nu till förtrolighetens plantering oss emellan, atthon må uppväxa till en pumpa i storlek och bära blommor, rödskö-na som denna must. Godt! men nu, Erasmus, skall du föra flaskantill din mun för tredje gången, och det är . .

”För att dricka mig otörstig, kan jag tänka, men det är för hastigtbegärdt.”

Efter en stund återlemnade han flaskan med belefvenhet. Joa-chim drack sist för att tacka honom, och instoppade flaskan i sinbarm, hvarvid Erasmus förvånad märkte, att under tröjan ett granntgult och rödt band af lysande ämne (silke eller guld) hastigt fram-skymtade, men lika snabbt försvann, då tröjan tillknäpptes. De fort-satte nu sin väg med mycken raskhet, kommo snart öfver Runsasko-gen fram till Eds kapell, och redo höger om Edssjön den så kallade

110

H E R M I T A G E T

stigen till Beteslingan*), en för ypperliga hagar och deraf härkom-men sötmjölksost vida ryktbar betesplats. Söder härom beträdde deen stor vildmark, som kallades Sollenda eller Sollentuna hammar,och än i dag bibehållit sig som en betydande allmänning för Sollen-tuna härad, likväl mycket afröjd, så att flere hemman och hela sock-nar – Jerfälla, Spånga – der blifvit bebyggde.

Då de i tätaste skogen skulle rida utföre en slipprig brant, sågo denedanför sig på deras smala stig en ryttare, groft klädd likt en dräng,och i begrepp att rida uppföre. De möttes alltså midt i branten, led-samt både för den, som skulle upp, och för dem, som skulle ned,helst stora träd och höga, skrofliga klippor, på ömse sidor om densmala vägen, gjorde det omöjligt att komma om hvarann. Likväl lågej häri hela orsaken till det stora, märkvärdiga gräl, som på dennaplats uppstod.

Det hör till bruket, att när menniskor mötas på en väg, tagerhvardera något åt sidan, så mycket, att de komma om hvarandra.Men när vägen är så trång, att de ej kunna göra det, stannar den enamenniskan midt framför den andra, Herr Hugo, och betänker sig.Man anför väl, att det bästa, om ej enda sättet, att i denna ställningafgöra saken, är, att den ena drager sig baklänges tillbaka, så långt,att man kommer till ett ställe af vägen, der det är bredare, och mankan rida om hvarann. Dock – midt i en brant är det förgäfves fördem, som äro ofvanföre, att vilja stryka, ty hästar hafva ondt för attgå baklänges uppföre; den, som är nedanföre, har lättare att dragasig nedåt, men emellertid är sådant ganska farligt, när det är halt.Huru härmed än må vara, fann Erasmus i deras belägenhet samtalbäst passande, och han ropade emot honom som var nedanför: Ryt-tare, du mellan gröna grenar, hvem är du, som hindrar vår väg?

*) Spår deraf finnas ännu, Herr Hugo, i Bitslinge gård 1/4 mil söder om Edskyrka. Men i vårt sekel har Bislinge gjort sig mera älskadt för god frukt, än ost.Äfven Eds-stigen känner man, der står en Runsten, talande fädernes högaspråk för okunnige barnbarn, afritad i Bautil. Hela denna förtjusande nejd bor-de Herr Hugo en gång besöka. Midt emot Bislinge öfver sjön ligger det behagli-ga Antuna, för mig bekant af särskilda orsaker. Men derom i en annan historia.

111

H E R M I T A G E T

”J bägge hindren min väg, sade han; jag har ett ganska vigtigtärende och måste fram.”

Du kan ej hafva vigtiga göromål på denna mark: det är ingen merän jag, som har rättighet att här hafva ärender.

”Du är vild och ohöflig, som mossan på tallrötterna här, men jaghar ej tid att strida med dig om rättigheter och strunt, jag för bud tillRunsaborg, till riddar Bo, skickad från min herre, Jon Amundson påSvartvik.”

Hvilket bud för du? jag är Erasmus, riddarens skogvaktare, afhonom sänd till Herr Jon i en sak af hög vigt.

”Är du Erasmus, sade den främmande, låt oss då vara vänner. Duär visst den man, Herr Bo lofvat oss till vägvisare, då vi skola dragaut och uppsöka skälmar, som gjort ett nidingsdåd hos min herre.”

Hvarföre skickar din herre så många bud i samma sak? det är ejlängesedan jag erhållit ett redan.

”Det undrar jag, sade Hans, jag red nyss hemifrån, och tror attalla hans öfriga tjenare voro hemma.”

Visserligen är du antingen en skurk eller en ärlig man, sade skog-vaktaren, och jag tror det ena, tills du bevisar att du är det andra;och det skall du göra inför den här ryttaren vid min sida. – Erasmussåg härvid på Joachim och denne log.

”Du arma barn af det mörka tallriset, sade Joachim till Hans, jaginser väl meningen med ditt försök, men det är lumpet och kommerför sent. Då jag, som du här ser framför dig, är Herr Jons förnämstaryttare, och längesedan ridit hemifrån till Runsa för att träffa denneskicklige skogvaktare, som öfver sina stora trakter skall visa oss spå-ren efter stortjufvarne vi söka, och jag väl vet, att du ej är någondräng hos riddar Jon; kan du intet annat vara, än en bedragare, somvelat förekomma mig, träffa Herr Bo’s sändebud innan det hannfram till Svartvik, och således söka förhindra hela efterspaningen.”

Broder, sade Erasmus, och vände sig förtroligt till Joachim, jaganar, att han, som vi hafva för i backen, just är en af skälmarna, sombegått den onaturliga stölden: hvarföre skulle han annars vara såangelägen att träffa mig? Jag försäkrar dig – och du bör tro mig, efter

112

H E R M I T A G E T

du just i mig fått den vägvisare, din herre önskat – jag är säker, attdet legat i bedragarnes plan, att söka träffa budet, som de på ett ellerannat vis hört, att Herr Bo skulle skicka till riddar Jon, och att sägasig vara ifrån den sednare, för att vilseleda detta bud, föra det till sinhåla, och aldrig mer låta det njuta himmelens svalkande luft ellersolens dager.

”Aktningsvärde skogvaktare, jag häpnar öfver din klara blick,som så skarpt intränger i det rätta, sade röfvaren Joachim vid Erasmisida, och framdrog ur sin ficka ett rep, han deruti hade liggande.Huru lycklige äro vi ej, tillade han sakta, om vi nu genast efter dintrovärdiga förmodan råkat en af de skälmar Herr Jon är angelägenatt träffa: då har du redan uppfyllt hans begäran och kan vänta enrik belöning. Vi skola genom snillrika frågor snärja denne främling,nalkas honom oförmärkt och fängsla honom.”

Godt, godt. Hör mig du, ropade Erasmus med kraftig stämma tillryttaren ner i backen, du som säger dig vara sänd från Svartvik: pådet jag må tro dig, säg mig, hvilken var den stöld, som hos Herr Jonblifvit begången?

”Jag förvånas mycket, sade Hans. Ni säger Er vara tjenare hosHerr Bo, den andre hos Herr Jon. Att det sednare är lögn vet jag,men Er håller jag nästan för det Ni säger, derföre att Ni känner den-na hemliga tjufsak. Jag kan säga (om Ni ej vredgas), att Ni har någotärligt i ert ansigte; och en stor enfald, tecknad öfver munnen när Nitalar, gör att jag tror Ni är lika enfaldig, som er stora mun visar; ochdå har det händt, att Ni blifvit narrad af honom vid er sida. Jag ur-säktar Er derföre, bjuder Er till nära vänskap med mig, och till för-bund mot bofven bredvid Er.”

Detta är svårt, sade Erasmus, och såg på dem begge. Den ene kal-lar mig snillrik, den andre dum, hvilken skall jag tro? Men det höricke hit, de kunna begge hafva rätt. En kan vara skarpsinnig skog-vaktare, men enfaldig skribent; en skarpsinnig fiskare, men enfaldigstjernkikare; jag lär vara qvick i hufvudet, men enfaldig omkringmin mun. Dock, du som sitter på hästen der nere! hvari bestod stöl-den?

113

H E R M I T A G E T

”Det kan jag säga, men vill icke, sade Hans; det är en min herreshemlighet.”

Skurk! ropade Joachim, slippriga äro dina ord, som branten, hva-ri du med möda qvarhåller hästen. Upptäck stölden, om du vet hvariden bestod: huru kan det vara vigtigt för Herr Jon, att bevara hem-ligheten, då saken är stulen, och alltså känd af hela det band, somstulit den.

Rätt, sade Erasmus.”J djerfve! J skolen ej klaga, att jag blott söker undflykt. En ung

flicka om tio år är bortröfvad; detta är ej en vanlig stöld. Kring lifvetbar hon ett skärp af dyrbart tyg, hopfästadt med ett smycke af guld,hvarpå stod ingräfdt konung Waldemars eget slägtvapen, lejonet öf-ver de tre strömmarna, den urgamla folkungaprydnaden; samt på si-dan derom tre kronor, en bild af vårt nya fäste, bygdt på höjden vidnorrström i Stockholm, konungens uppvuxna stad. Ve dem, somstulit flickan, för att röfva guldet på hennes skärp, och skändat ko-nungen i hans vapen!”

Du Hans, ömklige kolbrännare med kungliga ord i din mun! ejför skärpets skull blef flickan tagen, men detta lappri följde omkringhennes lif.

”Heter han Hans, min vän?” sade Erasmus, och vände sig till Jo-achim, då han mellan tänderna halfhögt yttrade dessa ord. ”Edrastolta uttryck, fast jag endast hörde dem brutna, göra mig bestört; änmer undrar jag, att Ni vet hans namn, och att han är en kolbränna-re.”

Skogvaktare! denne Hans har jag sett vid en mila, jag påmintemig småningom hans namn, som hans hustru sade mig en gång, dåhon gaf mig dricka ur sin källa bredvid en förtorkad tall.

”Men har han svarat rätt på frågan om stölden?”Han har det. Begrip, att det är lätt för tjufven att beskrifva det

han stulit.”Så synes det; men hvad prof skola vi nu företaga?”Jag föraktar alla prof, och honom, och Er sjelf, om Ni tror honom

mer än mig. Rid Ni, skogvaktare, rid Ni, och far i hans sällskap. Tag

114

H E R M I T A G E T

honom för en Herr Jons tjenare. Tag honom till vän, efter han be-skrifvit Er som en fåne, och derigenom vunnit ert tycke. Säg blottsnabbt ert beslut, och hvem Ni håller för den rätte. Väljer Ni honom,så rider jag snart till Runsaborg, och skall af riddar Bo utverka en nyledsagare. Herr Bo skall kanske ej mer hafva någon så enfaldig attlemna oss, men mannen skall blifva vår vän ändock, om han kännerskogen.

”Fruktansvärda ord! men låtsa vara Erasmus, och säg, huru skul-le du göra?”

Jag vet hvad som är bättre än låtsa! ropade Joachim. I detsammasporrade han sin häst och skyndade utför branten, oaktadt Hans be-fann sig midt i den. Joachims häst nedstörtade den andres, men föllockså sjelf omkull. Hans, för att ej bli öfverriden, hade genom etthopp skilt sig ifrån sitt trogna kreatur, fattat i ett träd vid sidan afbranten och satt sig på dess grenar. Joachims häst var stark, och hansjelf en skicklig ryttare; sedan han ridit omkull den andres djur, komhan snabbt upp igen, och stannade nedanföre att invänta Erasmus,som ännu i stillhet satt i höjden, och sade för sig sjelf, att allt dettavar ett äfventyr. När han såg den främmandes häst illa skadad, sadehan till honom i trädet: ”Jag vet icke, om du är en skurk eller enrättsinnig karl, men din gångare är förderfvad, det ser du säkert:misstyck derför ej, att också jag nu rider öfver honom, emedan detär angeläget för mig att komma ner här, och ditt kreatur kan ej blif-va uslare.” Derpå skyndade Erasmus utföre, och kom oskadd till Jo-achim.

Hans hade emedlertid gjort ett språng från det träd, der han satt,upp på ett berg i grannskapet; han fann sin underlägsenhet afgjordoch flydde. När Joachim såg sig om och märkte det, vände han sigleende till honom, som han kallade sin snillrike kamrat. ”Min me-ning var, när jag tog upp mitt rep och derpå gjorde en snara, att kas-ta det om tjufvens hals, draga honom hit till oss och hugga honom itvå eller fyra stycken. Men, när han på sin ondskas vingar kommitundan ifrån oss dit, der hans häst ej kunde föra honom, så säg Eras-mus, tror du ej nu det rättaste är, att vi icke fästa honom i snaran?” –

115

H E R M I T A G E T

Jag, svarade Erasmus trumpet, säger dig att du har frågat onödigt, jasvampaktigt. Huru kunna vi fästa honom i rep, när han är borta såhan icke syns? Tig pratare.

Han red tankfull vid den okände röfvarens sida mellan täta, evigtstumma granar; himmelens skyar drogo regntunga fram öfver denhöga manteln, på afstånd hördes då och då en kråka upprepa sittsträfva ljud, understundom en skata. De begge ridande kommo uppöfver en kulle, der skogen blef kortvuxen och gles, ljung täckte mar-ken öfverflödigt, och ett stort antal småsten gjorde utseendet änmera naket och bedröfligt.

”Men hör du,” sade Erasmus tankspridd och med en suck, somnejdens luft pressade ur hans bröst, ”är du verkligen öfvertygad, attdu är den rätte, som Herr Jon skickat till oss?”

Sorgbundne skogvaktare, vet du hvar den blomma står, som görden derpå luktar till en förnuftig frågare?

”Ja ja, min kamrat, det tör hända att jag frågat dumt, då jag bettdig svara mig, om du sjelf vore säker på hvem du är, men jag villegerna ega djupsinne för att reda sammanhanget med den stackarn vimött; också har stölden förvånat mig, tror du att man tänkt slaktaden stulna flickan?”

Friskt fram, raskt! tag i tyglarne och för din häst muntrare. Såskall det gå! ropade Joachim, och slog med sitt ridspö på sin kamratshästländ. De kommo i godt traf öfver ljungheden och funno nedan-före i dalen ett antal män, lägrade i en rundel, sysselsatte att äta; de-ras hästar stodo bundne vid träden. – ”Här! ser Ni här, sade Joachimoch hoppade lustigt ur sadeln, för jag med mig till Er riddaren BoUlfsons skogvaktare, bestämd att leda Jon Amundson till upptäck-ande af våra spår, men nu fullt färdig att tjena oss.”

_______

116

H E R M I T A G E T

FJERDE BOKEN.

Bind mig, jag vet hvem som

löser mig.

S af, Erasmus, var utan fruktan, sade en af de sittande, du befin-ner dig i bättre sällskap, än du anar. Ehuru du ej bedrar dig i dentanken, att det är vi som från riddar Jon bortfört den unga prinses-san med lejonet och strömmarne, hvilken du skulle återföra till ho-nom, så minskar detta likväl ej din kännedom af skogen, och duskall i stället leda oss dit vi önska.

”Himmelska Gud! ropade Erasmus och steg af hästen, hafven Jröfvat detta unga barn ifrån sitt rätta hem?”

Icke från hennes rätta hem, svarade med grof röst en lång vapen-klädd man, som tycktes vara anföraren, och höll vid handen en spädgestalt, hvars hufvud betäcktes af en fin ljusgul slöja, hängandeända till dess knän. – Men du Erasmus, var välkommen hos oss,drick en bägare till förfriskning efter ridten, sätt dig sedan åter upp,och visa oss någon kort väg, som ur Sollentuna skog för oss till Stä-kesborg, dit resan gäller och en god belöning väntar dig.

Skogvaktaren svarade intet, men gick rakt fram till barnet, somstod i de höge gråklädde männens krets. Han böjde ett knä, tog hen-nes hand och kysste den. ”Olyckliga späda dam, sade han, hvilka ändina händelser blifva, men Erasmi finger skall icke åt dina förföljarepeka vägen för deras åskor. Deras nedrighets ljungeld kan krossadig, men Erasmi fötter skola ej åt dem trampa upp vägen, för att visabästa trakten till uppbyggandet af din lyckas graf. J väldige kämpar,här står en fattig man, som är en annan mans tjenare, – låten mig

117

H E R M I T A G E T

rida den väg tillbaka, som afbrutna granqvistar skola visa mig, menaldrig sätter jag mig till häst, att leda Er till Stäkesborg.”

Uppriktige skogvaktare! fortfor Ivar, den högvuxne anföraren,det är godt att du sagt oss dina tankar, jag skall vara öppenhjertigsom du. Denna lilla dam, hvars öde du ej känner, och ej angår dig,skall oskadd lefva på Stäkesborg bland män af hög ära och ättestortblod; fara hota ej henne och ej dig, om du visar oss en hastig väggenom skogen. Men nekar din dumhet att tjena oss, skall dock dinklokhet om skogen hindras att skada oss. Rider du ej dit vi vilja, såbinds du vid detta träd, att du ej må leda Jon Amundsons folk efteross; myrorna ur stacken vid tallens rot skola småningom göra dig tillett benrangel.

”Bind mig, jag vet hvem som löser mig.”Joachim gick till de öfrige och de höllo råd. Det förnämsta hafva

vi. Stallmästaren är genom karlens uppfångande hindrad att upp-täcka oss. Det andra skall ej bli omöjligt, jag känner väderstrecketoch skall föra Er öfver skogen, om ej midt på Stäkesborg, åtminsto-ne till sjön, då vi från stranden af det långa smala Stäks-sundet kun-na upptäcka borgen, och komma dit. Men lemna ej Erasmus i sko-gen, han har läten, som hans underlydande jägare på långt håll för-stå; bind honom hellre på en häst, och för den ibland oss. Då viframkommit, släppa vi honom ifrån oss utan skada.

Man följde Joachims förslag, och tåget rustade sig till afresa.Stum satt den ädle skogvaktaren bunden i sin sadel, nöjd då hanfann att de ej älskade gjuta hans blod. Ofta kastade han sina ögon påflickan, som han genom en obegriplig känsla ansåg förföljd ocholycklig i sitt nuvarande sällskap. Hon satt stilla, rak och i frimodigställning på en egen häst, som en karl ledde i betslet. Man visadehenne godhet och nästan aktning, fast hon ej kunde vara öfver elfvaår. Erasmus hörde henne icke tala, och det förtröt honom, att denrikt befransade långa slöjan aldrig lyftades.

Ridten gick dåligt genom dessa oländiga marker. I vår tid löperhär en ståtlig landsväg från Stockholm öfver Barkarby till Stäke.Sjelfva Barkarby njuter för närvarande en egen ryktbarhet, men var

118

H E R M I T A G E T

i Erasmi dagar blott en öde plats, dock gräsrik; var en kalfhage, äf-ven brukad för svin, tillhörig en af Bo Ulfsons underjägare. Det an-föres med tillförlitlighet, att dessa svin allraförst genom sitt bökandeodlat den trakt kring Barkarby och Jerfälla, hvarest nu för menni-skan öppnar sig den glädjande anblicken af så många åkrar. Svinet,som i kulturens tidehvarf stöter oss genom sin fulhet och osnygghet,har nästan hos alla nationer åtföljt menniskan ifrån hennes råaresamhällsförfattning, och mera bidragit till jordens odling, än manrättvist betänker. Genom jordens uppbrukande och lefnadsmedlensförökning har menniskan kunnat frigöra sig från de yttre behofvensbojor, har fått frihet att vända sin kraft inåt själen, och förädla sittbättre jag. Hvarje sann patriot fägnar sig derföre åt svin, och tänka-ren erkänner det icke ovigtiga bidrag de i sin mån lemnat till möjlig-heten af en högre bildnings uppkomst på vår planet.

Joachim ledde tåget genom skogen efter sin insigt allt åt vester,emedan han viste, att man på detta sätt förr eller senare skulle kom-ma till Mälarens strand, hvarifrån vägen till Stäkesön ej sedan kun-de vara lång. Erasmus såg med hemligt småleende, att man mångengång tog felaktiga riktningar. När man stannade vid någon stor af-grund eller för svåra vindfällen, fäste alla sina blickar med ovilja påden envise karlen. Somlige ville genom käppslängar förmå honomtill öppenhjertighet om vägen, men en af sällskapets hufvudmänförbjöd det. ”Jag känner min vän Bo på Runsa, sade Åke Ambjörn-son. Fast i detta företag Bo Ulfson ej skulle vara på vår sida, då hanej känner syftet af det vi vilja, ärar jag hans person, egendom ochtjenare; skogvaktaren skall ingenting lida af min blåa lans, än mind-re af edra käppar, han skall följa oss utan vidare hot eller fara.”

Herr riddare, sade Erasmus – af edra ord och er bekantskap medHerr Bo förmodar jag att Ni är en riddare. Jag ser på er ridt, att Nisjelf, ehuru i bugter, skulle framtränga till Stäkesborg, utan att jagförmår hindra Er. Hvad som måste ske, tror jag kan verkställas be-qvämt så gerna som svårt. Jag skall derföre gifva Er ett par vinkar, såundviker Ni bråtarne och kommer på bättre stigar. Styr mer åt hö-ger; tag sigte på den svarta enen; se så – ser Ni derframme Hårsgär-

119

H E R M I T A G E T

det?De följde hans råd, Sollenda-hed glesnade småningom, och efter

en stund sågo de ljusa strimor framskymta. Det var sjön, som upp-täckte sig för deras ögon i svanehamn. De kommo fram öfver dennyssnämnde skogstrakten, Hårsgärdet, hvilken då liksom nu hördeunder Stäke, och hvarifrån en vild väg utmed stranden ledde tillborgen. Ifrån Hårsgärdet förde en stenig sluttning ända ner till vatt-net. Herr Ivar med den unga beslöjade vid sin sida red främst, ochde begge syntes först af alla på sina hästar komma fram ur skogsbry-net. Flickans slöja var ofvanom fransarne tecknad med en rand afgyllne kronor; långa, veckrika flikar föllo rundtomkring ned medvårdslöst behag på det kastaniebruna stoets hals framför henne ochpå dess länd bakom henne. När tåget nalkades, hördes ett bullerunder en samling alar, stående tillsammans vid sjöstranden, och,som träden kastade en tät skugga öfver vattnet i viken, hindrades deridande derigenom att upptäcka orsaken till lätet. Obekymrade forode fram åt Stäket; vägen blef nu jemnare, men ännu var ett betydligtstycke till borgen.

Oväntadt blefvo de anfallne af en öfverlägsen och särdeles be-väpnad manstyrka. En mängd groft klädde karlar kommo efter demur det höga gräset vid en vik, hvar och en med en ansenlig påk ihanden. Man kunde hafva ansett dem för fiskare, emedan flere bå-tar lågo vid stranden. Hastigt omgåfvos Ivar och hans qvinliga fångeaf de gröfsta bland dem; med fasta armar och snabba rörelser fattadeockså deras kamrater i betslen på de öfriga ryttarnes hästar. Som binäro svage mot menniskan, men farlige genom myckenheten ochgadden, så hade detta råa sällskap inga fruktansvärda vapen, men devoro visst trettio till antalet och Ivars män allenast nio. En trasig,djerf karl gaf den, som ledde flickans häst, ett slag öfver bröstet, såatt han stupade och ej längre kunde hindra henne att bortföras.Vred drog Herr Ivar sitt svärd mot detta pack; lif skulle det kosta, attbemäktiga sig hans dyrbara rof. Men tvenne fiskare af forntida käm-pestorlek höllo hans häst, och tvenne andre visade sig utmärktskicklige i att med långa påkar parera hans hugg. Han ropade med

120

H E R M I T A G E T

lågande blickar till sina följeslagare att falla in på desse ursinnige;men riddarens folk såg sig i samma ställning, som han sjelf: de voroknappt i stånd att fälla en enda till marken, så manligt och snabbtafvärjde påkmännen deras väl måttade svärdshugg. Ingen gjordeskada, de blott höllo hästarne; hela anfallet tycktes vändt åt denunga damen, och henne förde de midt i Herr Ivars anblick skickligtoch varsamt ifrån honom ned till stranden. Tvenne personer ledde isynnerhet de seniga okändes tilltag; sjelfve sade de väl ingenting,men utgåfvo med vinkar och pekningar sina befallningar. Sinsemellan syntes de begge hvarann olika. Den ena röfvarchefen varklädd i en lång, hvit rock, och bar en fyrkantig mössa af samma tyg;ett gult, starkt skinnbälte gick om hans medja, och gjorde växtensmal, skön och fullkomlig. Han hade intet vapen, ej en gång en käppi sin hand. Den andre bar en på samma sätt skuren mörkröd rockoch äfven en fyrkantig mössa af samma färg, men omgifven af etttjockt silfvergrått mårdbräm, som beskuggade pannan och doldemycket af kinderna; om lifvet sågs ett glänsande svart bälte och ihanden en jernskodd käpp. Ehuru han således var beväpnad, sågman på alla rörelser, att hans andra kamrat var förman, och han sjelfblott den andre i sällskapet. Han i hvita rocken styrde både denneoch alla de öfrige genom lätta rörelser med pekfingret.

Då de fått den lilla damen till stranden, gick den röde röfvarenfram till hennes häst, med höflighet och hänryckning tog han kan-ten af hennes slöja i sin ena hand och kysste guldkronorna med syn-bart och innerligt begär. Derpå gjorde han sig beredd, att i sina ar-mar lyfta ned henne af hästen, då hastigt den andre chefen träddefram, befallde honom med en sträng vink vika undan, tog ensamned sin späda dam ur sadeln, och förde henne med egen hand till enaf båtarne. Att ej sjelf få göra detta, tycktes gå den förre djupt tillhjertat, dess ögon lågade, det lät som skar han tänderna; likväl lyftehan ej upp sin arm till motstånd, utan följde lydigt på afstånd ned tillbåtarne.

Den förnämste anföraren steg med sin fånge i en särskild båt, ochsköt den ifrån land. Den röde, oaktadt böner, hot och blixtrande

121

H E R M I T A G E T

ögonkast, fick ej en gång inträde i den julle, der de satte sig. Han fat-tade sig likväl hastigt, och gick tigande bort till en annan båt, dit fle-re af folket följde. Då dessa två båtar kommit några famnar ifrånstrand med sitt byte, så att de ej mer fruktade Ivars folk, befallde denhvite ledaren sitt manskap på land göra reträtt. Med en snabbhet,som liknade vindens gång öfver vågorna, lemnade de alla på engång hästarne, störtade sig i de färdiga båtarne, och skyndade ifrånland. Herr Ivar lät sina kämpar rida ned i vattnet, simma efter, ochtaga packet i ryggen, innan de hunno för långt ut. Man försökte,men hade ej ovane roddare framför sig. Någre ryttare på de raskastehästarne hunno så långt ut i vattnet, som till de eftersta båtarne;men tre eller fyra kraftiga påkar nedregnade slag på slag öfver häs-tarnes hufvuden. Blod ur deras ögon och nosar färgade vågen, medhvilken de kämpade att hålla sina ryttare uppe. Striden var ej lika.Några hästar svimmade för slagen, och doppade likt sjöfåglar sinahufvuden under vattnet, der de drucko den svala döden. Deras ryt-tare måste frälsa sig genom att sjelfve simma i land: derefter kundede öfrige, oaktadt sporren, ej tvinga sina hästar längre ut på ett såförrädiskt stridsfält. Kraftfulle i förbannelser, med knytta näfvar ochblanka svärd, som speglade sin vrede i böljan – men svage i allt an-nat, måste Herr Ivars kämpar se sjöfararne tyste och segrande af-lägsna sig med den beslöjade flickan. De drogo sin rodd i nordostfrån Stäkesön fram genom sundet till Skarfven, vid hvilken sjö Run-sasätran, såsom vi förr berättat, var belägen. Herr Ivar beslöt att ut-med stranden följa de roende, och se hvar de ville landa. Men dekommo snart ur hans sigte, emedan han endast långsamt kundegöra sig väg på den oröjda och tätvuxna stranden.

Ute på vattnet hördes nu en sång, som af skogen på det motlig-gande Granhammarslandet återkastades med ett långt och djuptecho. Den röde Anföraren sjöng – vi ega icke visans rim eller musi-kens ljud, men dessa voro sångarens tankar, fattade af minnet, lem-nade åt tiden och efterkommandes rörelse:

”Himmelens åska har lof att träffa dalen med sin ljungande eld;dalen har lof att kyssa ångan ur rosmarinernas kalkar – men jag får

122

H E R M I T A G E T

ej skåda den vän, som mina ögon åtrå med kärlek och med bäfvan.””Doppa ditt hufvud i vattnet, o konungsand*), ditt hufvud är fritt;

svalka din hvita skönhet med vågen, som ditt hjerta älskar! fri är du– men jag får ej skåda det barn, som mina ögon åtrå med kärlek ochmed bäfvan.”

”Hvar finner den hungriga ulfven hvila och tröst? han finner sittbo och slickar sina raggiga ungar ändock med fröjd; men jag ärställd nedom ulfvens ring – jag får ej skåda den vän, som mina ögonåtrå med kärlek och med bäfvan.”

”O du min brunn i hjertat, hvi tränger du ej tårar ur ögat, att sor-gen må smälta min själ i sin ljufva varme? men stolt och hård är minpanna, hon kan ej föda tårar, blott harm! ty jag får ej skåda den vän,som mina ögon åtrå med kärlek och med bäfvan.”

”Hvar träffar min hand en hand, när den sträcks ut? hvar finnermitt väsen ett svarande väsen, som känner dess doft, och älskar dessfärg? Si lönnen kan böja sina löfarmar ned öfver telningen, som honfödt vid sin fot, men jag får ej skåda den vän, som mina ögon åtråmed kärlek och med bäfvan.”

*) En sjöfågel, som i norden lär hafva varit Svanens företrädare, uppfyllandedess plats i hof-trägårdar och i sånger.

_______

123

H E R M I T A G E T

FEMTE BOKEN.

Alltså, ropade Sir Bruce, efter

mina ord ej lära dig sanningen,

skall detta göra det.

D glans menskliga snillet samlar kring majestätet, härmas af na-turen. Eller om man tror det icke vara naturen, som kring hufvud-städer och hof upplifvar sig till skönhet, utan att det är menniskansjelf, som vid valet af plats dertill fäster sig vid det utmärktaste rikethar att erbjuda, så får man öfvergifva den vanliga tanken, att de per-soner, som bilda hufvudstadens kretsar, utgöra hofvet och omgifvamajestätet, mest af alla menniskor äro skilda från naturkänsla: åt-minstone måste första anläggarne icke hafva varit det.

Sådana tankar vakna hos oss vid blicken på Stockholms nejder.Det är sant, handels-transporten till lands och vatten fann störstabeqvämlighet af dess läge; en klok man var han, som valde det. Menför själen är icke derföre mindre ljuft, att se ett galeri af sköna trak-ter omgifva det för handeln klokt beräknade läget. Fosterländskegenkärlek skall ej tala, men äfven utländske resande säga omStockholm, att, i afseende på traktens behag, Constantinopel har fö-reträdet, men annars ingen stad i Europa. Hagas lundar norrut badasig i Brunsviken likt älskvärda nymfer. Konung Gustaf har välskänkt dem flere smycken, men det var snarare en konungs lycka,att sådana funnos att skänka dem åt. De öfriga ställen, som nu liktett halsband af perlor omgifva de svenska städernas Hufvud – Solna,Tomteboda, Carlberg, Hufvusta, Ulfsunda, Kungsholmens villor,Rejmersholm, Liljeholmen, Södermalms och Djurgårdens otaliga

124

H E R M I T A G E T

behag, Albano, Frascati, Tivoli – alla slumrade i naturens famn vidden tid händelserna i vår närvarande berättelse tilldrogo sig; de lågounder ett grönt täcke i drömmar om framtiden, hvilka till hälftenröjdes genom några ur täcket uppskjutande vårdslösa klippor, vildarosor, utkast till parker o. s. v. Men om den tärnas mun, som ännualdrig blifvit kysst, är skön, så voro dessa punkter på jorden, som dåej än egde namn, ej än blifvit rörda af konstens kyss, så mycket un-derbarare vackra.

Vid en vik af Ulfsunda-sjön var likväl ett ställe uppbygdt, som iStockholms barndom, i konung Waldemars tid beboddes af en man,konungens utmärkte vän. Han var det ej derföre, att börd och rike-dom gjort honom stor, ty han egde här i landet ingendera; men,uppvuxen med konungen, funnos dessutom drag i hans lynne, somgjorde honom ännu mer dyrbar. Historien har med skäl haft nog atttadla hos konung Waldemar, och hans efterverld har ej skonat ho-nom. Vi våga hvarken berömma eller tadla. Vi kunna ej undvika, attkasta en blick i den svala beskuggade källas spegel, som dikten upp-låter vid våra fötter; vi se de taflor hon visar oss, och beskrifva hvadvi kunna; men domen öfver menniskorna tillhör ingen här. Kanskejust emedan Waldemar var en svag, lätt hänförd yngling, älskadehan en man, som till begges fördel var konungen olik. Icke sträf,men stark i grundsatts och beslut, för öfrigt i vigtiga ämnen tyst somsmaragden, var hans bröst det bästa förvaringsrum för stora hemlig-heter, och genom sitt fasta, stärkande lynne blef han konungen ettstöd, så mycket kärare, som han var en utlänning, och hans nära för-hållande till fursten kunde förblifva Allmänheten obekant.

På Svartvik vid Ulfsunda-sjön, ännu älskadt för sitt behagligaläge, en half mil nordvest från borgen tre Kronor vid norrström,bodde riddaren, nu nära fyrtie år gammal. Han hade byggt en bryggavid stranden nedanför sin boning, och mången afton tillbringadehan der flere timmar att meta fisk; osäkert, om detta nöje mycketintog honom, eller om han ej ansåg sig hafva större rättighet att låtasinnet utgå i fria betraktelser åt de håll, som fägnade hans minne,efter han tillika derunder gjorde gagn. Emedlertid får ej nekas, att

125

H E R M I T A G E T

ibland rätter en väl tillagad lake i hans smak ej öfvervans af annat änkarp. Han var icke fattig; han hade väl motstått Waldemars önskanatt göra sin vän rik genom större skänker, men likväl bifallit, attemottaga en befattning med konungens hästar, som utanför stadenhöllos i ett slags menageri i trakten bortom Liderna*). Det stolta jor-den uppenbarar i hästen, det ädla och präktiga, som detta djur visar,hade mycken sympathi med Jon Amundsons eget lynne. Han um-gicks gerna i stallet, der tjugu gångare under hans vård, utmärkta ifärg, ställning, kraft och liflighet verkligen voro ett godt sällskap fören frisk och manlig själ. Herr Jon var sjelf en ganska vacker karl, afen rak, smal gestalt, ej mycket lång och icke groflemmad, stark ge-nom inre gedigenhet i hvarje muskel, ej genom kroppsdelarnes vo-lum. Man såg honom sällan i annat än en ljusblå lifrock, väl gjordoch af ett fint tyg, visserligen ej hemma från Sverige. Färgen af den-na rock, hållen mot nackens svarta hår, gaf honom något icke-svenskt i utseendet. Hans ögon voro glänsande, men skimrade ej afleende, om icke någon gång när han slog Billock, Dundey ellerMarsaunt på länden. Stallmästaren umgicks i det närmaste med ing-en menniska i orten, men han hade hustru och åtta barn: hans häs-tar och de utgjorde en förträfflig och talrik krets.

Han kom just nu ur stallet och nalkades ena väggen af sin bo-ning, der han valde ett af de tio metspön, der stodo, skoddt med enelfenbensknapp i ändan; såg allvarsamt på udden af den blå stålkro-ken, gick sedan ner på bryggan, och kastade metrefven i viken. Hansåg någon gång med flyktig blick på trakten rundtomkring: han varen af dem, som man aldrig hörde berömma naturen, men som dockaldrig satte sig på annat än platser med pittoresk utsigt. Kring Svart-vik stupade ansenliga branter ned i vattnet, bergens skuldror burotjocka furur, gående mot himmelen i hotande spetsar; men emellande tvenne ytterlighetena uppåt och nedåt bildade en rik vegetationkrypväxter af tusen slag, som i milda gröna föreningar slingrade sigkring fururnas rötter. Och allt såg man två gånger; ty vattnet låg här

*) Kallades ock Munkliderna, stundom Kungsliderna, numera Kungsholmen.

126

H E R M I T A G E T

merendels så lugnt, att viken i sin spegels fantasi eftergjorde allthvad stranden egde angenämt och ljuft.

Stallmästarens husfru var inne i boningen, och genom dörrenmärkte hon, huru han redan satt sig på bryggans ljusmålade bänk,fällt metspöet, och med djupa tankar lät sina minnen gå på långvägaresor. Stallmästaren är redan nere, sade hon leende med en nick tillsin äldsta dotter, sprang öfver farstubron, gick för att likna ”stall-mästaren” också till väggen, der hon tog ett metspö, lade det öfveraxeln och nalkades stranden. Fru Beatrice var trettiefem år, menlyckliga anlag och daglig, rask sysselsättning hade underhållit hen-nes öppna sinnes kraft och munterhet; anletet syntes tjugufyra-årigt.

”John Bruce! nå-å, får Ni mycket fisk?” sade hon halfhögt. Viddetta uttryck vände han om hufvudet med en flammande sidoblickoch svarade ingenting. Fru Beatrice viste likväl att det ej betyddeondt, och att hennes ord närde hans inre spel; hon satte sig vid hanssida och kastade äfven ut sin krok.

”Jag får icke heller någon fisk i afton, fortfor hon efter en stund.Jag skall ej kunna säga om den mask jag satt på kroken är någorlun-da smaklig, men jag vet, att om jag vore aborre, skulle jag låta fångamig och dragas på land för att njuta det vackraste väder i en så skönutsigt, som denna brygga förunnar.”

Intet svar.”Ja, Sir Bruce, att David Hundington var bror till konungarne

Milcolomb och William i Skottland, det bör förlåtas honom . . . Manmåste än vidare förlåta David Hundington, att han ej sjelf hade nå-gon son, utan endast tvenne döttrar, Margareta och Isabella; menderi låg hans fel, att han gifte den första med en Baliol, och den yng-re med en Bruce. Han skulle hafva gjort tvertom, då hade Bruceskaätten nu haft mer att säga i Skottland, och kanske hade någon Balioli stället vårdat svenske kung Waldemars hästar och bott på Svart-vik.”

Min fru, sade Bruce, tror Ni jag afundas en Baliol? Annars, Bea-trice, kan jag säga, att då Ni öppnar er mun, saknar Ni hvarken väl-talighet eller utförlighet, men Ni borde aldrig nämna om slägter,

127

H E R M I T A G E T

emedan Ni glömmer genealogierna, ej heller om händelser i histori-en, emedan Ni tyranniserar facta. David Hundingtons dotter Isabel-la blef förmäld med Robert Bruce, det är rätt; men Margueritas ge-mål var ej, som Ni sagt, en Baliol, utan Allan Galloway, den skönaLady Dornagiles far.

”Det är illa, svarade Beatrice, att jag öppnat min mun om genea-logier. Jag skulle säga, Sir Bruce, att er slägtskap med konungahuseti Skottland är ett ämne, som målar de lifligaste bilder för ert inre, såofta Ni sitter ensam; men jag tör åter tyrannisera ett factum, ty säkertär det blott en mört Ni öfverlägger om att få på er krok, fast krokenvarit utan bete en fjerdedels timme och Ni ej vårdat Er derom. Skul-le Ni allvarsamt tänka på Skottland, oroar detta icke mig, ty vi skolaändock aldrig lemna mitt kära Svartvik, och jag finner mig bättrehär än fyra Baliols derborta.”

Qvinna, du är den skickligaste af alla, att kläda dig med behagoch att anordna en trägård, sade han. Du har smyckat Svartvik medbuskar, för detta land okända blommor och fruktträn; du har föran-staltat rundtomkring ett ledigt staket: du är själen i vår krets – mendu skall icke skämta öfver Skottland, och icke kalla mig Bruce här;du skall icke tala om fisk, när jag är bekymrad om vår unga bort-röfvade . .

”Sir John – Beatrice gör ej sin make orätt, då hon ger honom sitttillbörliga namn, i stället att uttala det efter svenska dialekten. Dådet är en glädje för stallmästaren, att kalla sina hästar med vänd-ningar efter den kära skottskan, borde han blifva glad, då jag be-nämner honom sjelf Sir John, hellre än Jon, såsom svenskarne säga,men som betyder Jonas, och är alldeles orätt för Er, min Bruce.Skall jag kalla Er Jon Amundson, jag? då er far icke hette Amund,utan Sir Edmund, fast svenskarne aldrig upphörde att säga riddarAmund? Det är ett nöje, att påminna Er om Skottland; er nuvarandelefnad och obetydlighet sticker väl af deremot, men det är ingenskam och alldeles icke ledsamt. Låt mig blott en enda gång till ty-rannisera Historien! Er ställning är ingenting – annat än ett arf frånen fader, som icke för brott och icke förvist reste till Sverige, utan

128

H E R M I T A G E T

emedan han var yngre grenen af en familj, hvars äldre branche tagitsnarsagt alla egodelarne. Hellre än att vara liten hemma bredvid sto-ra slägtingar, for han utomlands hit, der han hörde den väldige Bir-gers rykte, och vid hans sida ville vinna bedrifter och beröm. Hanfann begge delarne och äfven döden. Skall jag ej få nämna allt detta?– jo visst – och äfven tillägga, att det var ingen skam för Er, då Jarl-ens son, junker Waldemar blef er yngre lekkamrat, under det er fa-der krigade i sällskap med hans fader. Icke heller kan det kallasskymfligt, att, då er lekkamrat Waldemar blef konung och villeskänka Er stora skatter, Ni föraktade dem? Ni, vackra Bruce, villeendast lefva på detta ställe med er . . ja Sir, tack för det att Ni så högtskattade Beatrice. Jag kommer ännu en gång med glädje till genea-logier, der jag eger rättigheter sjelf, och påminner mig, att min farhette Allan Stuart, hvilken i sällskap med er far, Edmund Bruce, fat-tig men ridderlig som han, öfvergaf sitt Skottland, der han var ringaoch beskuggad af mäktigare anhörige, sökte ära tillika med Edmundunder Earl Birger – och fann döden. Jag tycker det är vackert af ossbåda – Er John Bruce och mig Beatrice Stuart – att vi gift oss medhvarann? Så har våra fäders vänskap, efter deras död, sammanflätatsig i en ännu bättre och närmare förvantskap i oss. Ni, stallmästare,talar blott om mina dygder, då jag i vårt vildland gjort Svartvik täcktgenom staketer, att jag skämtar utan att rätt mycket bita Er, att jagklipper hästmanar oefterhärmligt, och sjelf bär mina kläder väl.Men mest borde Ni värdera mig för det jag delar ert sällskap när Nimetar fisk, för det jag ej som svenskarne kallar Er Jon Amundson,och för det jag ger era tankar luft att roa sig med Skottland, hvilketvisst aldrig sysselsätter Er oftare, än då jag nästan trugar Er.”

Ja, Allan Stuarts dotter, en annan tid skall komma i dyrbaraSkottland! Bruce skall ock en konung heta.

”Jag förmodar, att någon konung väl ock skall heta Stuart. Mendet må så vara, fortfor Beatrice: jag skall ännu sätta upp några trä-gårdsgrindar här. När jag blir drottning (som jag ej törs neka, händermig), ber jag blott, att ändå få sy mina handskar sjelf, ty det är enpina när fingrarna äro så klumpigt tilltagna, att min hand ej fyller

129

H E R M I T A G E T

upp –Sir John teg.”Jag ser att dina ögon sjunka till en dunkel låga, min ädla Bruce.

Du har icke velat svara mig, rörande min frihet, då jag blir drottning. . jag vill icke fortsätta . . jag ser du har vigtigare öfverläggningar.Säg mig då, huru snart få vi vänta vår gäst tillbaka?”

Jag väntar henne hvar stund.”Men på allvar – såvida du tilltror mig något deraf – vill du säga

mig en sak öppenhjertigt?”Bruce räckte handen åt sin ädla maka.”Säg mig, huru du i sakernas närvarande ställning ämnar försva-

ra vårt lilla kungliga främmande, som redan en gång blifvit röfvadtifrån oss, och – jag anar – blir det oftare?”

Konung Waldemar är en vän, som mina armar i fordna dagartryckte närmast till mitt bröst; hvad han anförtrott mig, skall jag döl-ja och försvara. Hans fiender äro mina.

”Jag vet, att du vill det, men jag frågar om sättet. Frukta ej före-bråelser; om jag kunde säga dig, att detta barn innehåller någotärelöst genom sin tillvarelse, så rör det icke oss, som blott äro vårda-re –”

Följaktligen –”Nej ännu inga slutsattser. Konung Waldemar hade äktat Sofia,

kung Eriks dotter af Danmark: att han ej bättre bevarat sin tro emothenne, ursäktar du, som är hälften af Waldemars hjerta, du, somannars sjelf är den strängaste att hålla hvarje ed. Sofias syster, prin-sessan Judith, har ej upphört att anses som klosternunna, fast hon ejlängre är inom S:t Agnes murar i Roskild; du måste då medgifva, atthennes och konungens sak var tredubbelt straffbar. Den lågadeemot drottningen, emot Judith sjelf, emedan hon ej var vigd vidWaldemar, och emot himmelen, emedan det var med den hon engång varit vigd. Det är sant, att konungen redan för ett kändt brott*)

*) Här förekommer ett visst mörker, Herr Hugo, som ej står i min makt att upp-lysa; men jag har föresatt mig att endast följa min handskrefne Författare. Denoffentligt bekanta Rikshistorien omtalar en prins Erik, såsom frukten (1273) af

130

H E R M I T A G E T

gjort bot genom en vallfart, samt att Judith nu är i fängelse. Men ettäldre ännu okändt fel – detta åt ljuset skänkta blomster, som är täckt– hvem tillstår det hellre än jag? – men af maskstungen rot, emedanursprunget är . . Jag förebrår ej honom, som anförtrodde barnet åtdig; och ej dig, att du fägnat mig med den moderliga vården af ett såälskvärdt blomster – men hur vill du bevara det anförtrodda? Ko-nungens nuvarande kamp i Westergötland med sina bröder skallkomma äfven hit, jag fruktar. Jag tror som du, att bröderne Erik ochBenedictus ej äro farlige, men hertig Magnus står i spetsen för dem.Nu är det ganska vigtigt för Waldemar, att ej folket får känna hvar-ken gammalt eller nytt, och allraminst den skatt vi skola fördölja.Man skulle annars högt och med förnyadt skri öfver hela landetropa på trampade eder, i synnerhet i kyrkans ömtåliga ämne. Dennalilla prinsessa, hvarför blef hon en gång röfvad ifrån oss? huru tän-ker du försvara henne, när nya anfall göras att rycka henne ut blandfolket, göra henne känd, och af henne skapa en dolk mot hennesegen höga –”

Beatrice! det torn, hvari Prinsessan-nunnan pliktar för sinaglömda löften, skall äfven gömma hennes späda –

”Himmelska åska! sade Beatrice, steg upp från bryggan, och entår prydde hennes ögon. Tioåriga oskyldiga Sofia, den fria luften fårdå ej längre sväfva kring dina lockar? När du med barnslig förund-ran ser på fängelsets murar, vet du icke, att din moders kärlek restdem omkring dig: du känner ej din fader, men tidigt skall du öfvadig på gåtor.”

Waldemars och Jutas otillåtliga förhållande, och kan jag så mycket mindre be-tvifla den uppgiften, som en hel adelig ätt (Lejonhufvud) från honom skall här-stamma. Men i franska öfversättningen af Baron Pufendorffs svenska historiafinner man ock Pontanis utsaga om en dotter, som blifvit kallad Sofia. Skulleolycksträdet hafva burit tvenne frukter? Skulle Sofia vara den äldre, så mycketfarligare för konung Waldemar att se allmänt känd, som den vid hans nyligenskedda pilgrimsfärd icke lärer hafva varit uppgifven. I en sådan händelse skulleupptäckandet af Sofia kunna hafva satt folket i dubbelt raseri; först för brottetsskull, men sedan än mer för dess döljande just vid ett tillfälle, då konungensbikt och bot af honom fordrade den största uppriktighet.

131

H E R M I T A G E T

Tornet skall sluta sig omkring henne med omsorgsfull hägnad,svarade Bruce, och ej behålla henne längre, än konungens faror for-dra. När han bekämpat sina bröder, skall åter Svartvik blifva henneshem.

”Hvilken hufvudstad? fortfor hon med pannan sänkt i sorglig be-grundning. Denna nya konungastad! ett fäste ligger i kärnan af dessområde, och hvalfven derinne invigas till qvinnors fängelser? Dessförsta öde blir då att begrafva ett ungt barn i sina torn? Det är ickegodt för en begynnande stad, att sluta oskyldig jämmer inom sig . .sköna skogar med ljuft lockande lundar bilda din omkrets, Stock-holm! . men det är en ung drake de omgifva och dölja med deras för-föriska himmel.”

Beatrice Stuart, sade Sir John, aftonen stupar till mörker, det för-undrar mig, att mitt folk ej längesedan är här med barnet; jag skallgå upp åt skogen.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sedan Bruce inkommit, spände han hastigt en sabel med kraftigtgehäng om lifvet, och gick tankfull till skogen, som låg nordvest omSvartvik. Han öfverlade med sig sjelf hvilken olycka kunde hafvainträffat, och förorsakat dröjsmål för hans folk. Han upprepade i sittminne ånyo hela den berättelse, sändebudet Hans till honom afgifvitom sin i början bedröfliga, men slutligen öfver all förmodan lyckligaresa genom hedarne. Huru Hans träffat Erasmus, åtföljd af en miss-tänkt karl, hvilken tillika haft den elakheten att ombringa hans hästoch vilja fånga honom sjelf i repsnara. Huru sedermera, då han fannsin häst död och till fots måste fortsätta resan, han ansett bäst attuppsöka sjelfve riddar Bo på Runsa, för att af honom få en ny ledsa-gare, om icke en skogvaktare, dock någon förnuftig man. Afståndettill Runsa hade ännu för honom varit två mil, som är mycket, närman går och har elak väg. När han kommit fram så långt som emel-lan Eds kapell och riddarens borg, hade han nära Sätran träffat envallflicka, sade han, med hvilken han kommit i samtal om vägenoch annat, då han till sin förundran fick höra, det hon ärnade sig tillSvartvik till riddar Jon, och vore bekymrad om kosan. Då han frågat

132

H E R M I T A G E T

hvad hon ville hans herre, hade hon utropat: ”är Ni hans tjenare?vänd då genast om till honom och gå ej till Runsa.” Denna vall-flicka, som Hans mycket berömt och kallat Inga, hade vid hans för-undran deröfver att hon bad honom vända om till Svartvik, gifvithonom den välkomnaste underrättelse. ”Här nere vid stranden –voro hennes ord – landade nyss tvenne främlingar; de skyndade sigtill skogen, liksom för att undvika förföljelse, och medförde enflicka, rätt ung; jag med mina getter och kor träffade dem. Jag fannde två obekante besynnerlige, de voro sjelfve invecklade i ett häftigtsamtal rörande flickan, och den ena ville behålla henne, men denandre påstod att hon skulle skickas till Jon Amundson. Då de märk-te att jag hört dem, togo de mig emellan sig, och sade att de skullestörta mig i sjön, om jag upptäckte hemligheten, hvarpå jag svarade:mine vänner, jag ser väl att Ni äro röfvare, och kommit öfver sjönfrån Stäkssundet, men jag skall icke upptäcka Er, jag vill lefva någraår ännu. Den ena af skälmarne – nemligen den, som jag tror var denärligaste, hvilken gick i hvit rock, påstod att flickan skulle skickastill riddar Jon, och häruti slutligen vann seger öfver den andre, så attafskickningen beslöts – svarade mig, att de befriat det stackars bar-net med tillhjelp af en hop fiskare och vallhjon, som de samlat påstranden nära sina båtar, för att till dem tala om himmelen och Gudsrike. Jag hade väl aldrig förr hört, att röfvare samla fiskare omkringsig i båtar för att predika om Herrans rike; men då jag yttrade minförundran häröfver, sade röfvaren det ej vara tid att emellan någraenbuskar, der vi stodo, visa förhållandet med deras predikan; menville jag vinna en stor belöning och utöfva ett barmhertighetsverk,så skulle jag genast leta mig vägen till Svartvik, och bedja den ädleriddar Jon skicka god manstyrka till Runsasätran för att afhemtaflickan och på hemvägen försvara henne.” Sedan Inga gjort hela sinförklaring för Hans, hade han strax begifvit sig tillbaka till sin herre.Jon Amundson hade ock genast afsändt tio beväpnade män tillikamed Hans, att ofördröjligen hemta prinsessan ur befriarnes händer.– Allt detta öfverlade och upprepade han för sig sjelf, då han nu gickmed sabel och gehäng i skogen bortom Svartvik, och förundrades

133

H E R M I T A G E T

öfver sitt folks långsamhet. Han kunde likväl hafva stillat sin orooch besinnat, mycket mer än han gjorde, vägens längd och den per-sons svaghet, de skulle föra hem emellan sig.

John Bruce gick högre upp på en smal väg norrut, fick slutligenhöra buller, hästars traf, och igenkände Yeggans sätt att gnägga.Han märkte sitt folk, men såg det de, i stället att fortsätta resan, höl-lo stilla, invecklade i stridigheter med en främmande. – ”Se der harNi Herr Jon sjelf, säg honom ert påstående,” ropade Hans på långthåll, när han såg sin herre komma. Genast vände en obekant riddaresin häst emot honom, afsteg, nalkades och sade: ”finner jag framförmig konung Waldemars stallmästare, Jon Amundson på Svartvik,såsom folket här säger mig?”

Det medgafs.Riddaren utsträckte då sin hand: ”lejonet öfver de tre strömmar-

ne, som ännu i säker ram bär sina tre kronor, helsar Er.”Herr Jons hy förändrades icke.”Ännu,” fortfor riddaren med eftertryck, men afbröt strax sig

sjelf. ”Jag har en skrifvelse till Er.”Herr Jon igenkände på brefvet de signaturer konung Waldemar

brukade, och som i oroliga tider användes för att undvika bedrägeri.Det är skrifvet af konungen, jag ser det, sade han. Följ mig till mitthem, att jag i förtroende får höra ert ärende och hvad konungen be-faller.

”Befallningen är kort, den rör ett barn, som folket för här; honskall följa mig,” sade den obekante riddaren.

Om konungens bref så bjuder. Hvaromicke blir hon qvar och föl-jer ingen.

”Rätt, stallmästare, öppna derföre brefvet.”Om Ni, som jag förmodar, är sänd från konungen, önskar jag att

Ni inträder i min boning. Jag är ej van att emottaga gäster under barhimmel, än mindre med dem afgöra ämnen, som röra konungensjelf, på ett obeqvämt och föga hedrande sätt.

”Jag älskar att stå under skyarnes hvalf, ert tak är till för andre änmig. För öfrigt är ämnet kort, jag skall hafva med mig denna späda

134

H E R M I T A G E T

qvinna.”Ert språk är såsom vore Ni ej sänd från konung Waldemar, fast Ni

medför en skrifvelse, som han tecknat – som likväl kunde vara –Men tvisten är öfverflödig, jag bjuder ingen två gånger. Derpå öpp-nade han häftigt brefvet och läste:

Jon Amundson! jag hör med smärta och vrede, att du underhand-lar med mina fiender om utlemnandet till dem af den qvinliga skatt,jag förtrott dig. Ve dig. Riddar Jöran Porse, som söker dig, har befall-ning att till mig föra den lilla Sofia, om hon ännu är hos dig. Har duredan fullbordat nidingsdådet, och hunnit öfverlemna henne tillmina bröder, så skall den ljungande klingan sända dig till skuggor-nas land.

Waldemar.Misstrogne, förlorade furste! suckade John Bruce för sig sjelf.

Hvad är ditt namn? tillade han högt.”Jöran Haraldson Porse.”Riktigt. Den unga Damen skall lemnas i konungens händer. Hvar

befinner han sig nu?”I sine trognes sällskap.”Bland desse trogne, huru heter han, som gifver konungen under-

rättelser af falsk halt, skiljer från hans hjerta dem, som sitta det när-mast, och fördunklar hans blick i sjelfva hans natt?

”Jag medför också ett svärd.”Och jag ett, sade Brucen. Se här dess stål, utdraget och blankt

som ditt, men det skall snart blifva rödt, om Jöran Porse sagt, att jagunderhandlar med hertigarne.

”Jag har sagt det, ty jag har fångat den klerk, som hertig Bene-dictus nyttjar för sina bref: från honom har jag tagit hvad som visaröfverenskommelsen mellan dig och hertigen, förräderiet och denbestämda dagen, då ”flickan af det mörkgröna bandet” skulle kom-ma i Benedicti händer. Jag har ridit vindsnabb, likväl var dagen igår. Men du lär haft dina orsaker att uppskjuta utlemnandet; jagkom så tidigt, att rofvet ej hunnit långt ifrån dig, och jag tackar kon-ung Waldemars helgon. Jag har befallt drängarne stanna.”

135

H E R M I T A G E T

Riddar Jöran, i går natt blef den genom din signatur utmärktaflickan röfvad ifrån mitt hus af män, för mig okände, men dina ordförklara det nu. Betrakta mitt folk och deras hästar: ser du af derashalsar, det de vända sig till mitt hus, och ej ifrån det, så skall jagtillika underrätta dig, att just nu hemföres det mörka bandets barnaf konungens och mitt trogna folk till min boning, frälst på ett un-derbart sätt.

”Kan så vara. Konungen har andra tankar, och jag tänker aldrigannorlunda än han.”

Alltså, ropade Sir Bruce, efter mina ord ej lära dig sanningen,skall detta göra det. – Han svängde sitt skarpa svärd mot riddarenshufvud, och träffade hans hals med ett kraftigt hugg. Porse väntadeej ännu sådant, han lyfte väl ock sitt svärd att gifva motståndarensvar, men såret i halsen beröfvade honom styrka.

Hit folk! bär denna man till Svartvik och följ mig skyndsamt. –Tåget gick fort; den främmande riddaren, som kommit under såoblida stjernor, låg svimmad mellan sina bärares armar, emedan deej kunnat binda något om hans hals innan blod förrunnit. ”BeatriceStuart! lägg Sofia tidigt i en god bädd, i morgon reser jag härifrån tillkonungen med henne. Förräderi blåser grus i våra ögon. Här är enman, som jag illa sårat och du skall förbinda.”

Jöran Porse! lefver du än, så öppna dina ögon. – Den sårade gjor-de det. – Säg på hvilket ställe konungen nu befinner sig; säg! ellerdu dör.

”Nära Ramundaboda är hans läger.” – Porse slöt åter igen sinamatta ögon.

Beatrice! sköt denne riddare och behandla honom utmärkt.Huset kom i stor verksamhet. Stallmästarns husfru var skicklig i

botandet af öppna, friska sår, ehuru ej van att behandla mycket svå-ra. Riddaren fick ett starkt förband och råd, att ej vrida på nacken,emedan halsen var inhuggen ej så litet, och gjorde han en oförsigtigknyck, kunde han förderfva sig ohjelpligt. Å andra sidan var manupptagen af tillredelserna för Sofias och hennes vårdares afresa tillWestergötland; man inpackade kläder, finare vapen och matsäckar i

136

H E R M I T A G E T

klöfsadlar, som på särskilda hästar skulle föras af drängar efter deresande. Sällsamt var den lilla prinsessans tillstånd. Ej van vid andrapersoner, än dem hon funnit på Svartvik, och hvilkas vård hon nju-tit ifrån de år, då man ingenting begrundar, hade hennes resa dessadagar, och det täta ombytet af följeslagare, som skiftevis kämpat förhennes egande, uppväckt föreställningar, som gjorde epok i hennessjäl. Hon slumrade nu roligt och friskt på fru Beatrices säng. ”Minmoder, hade hon sagt, när man lade henne, du skall ej mera tillåta,att man rider omkring med mig åt alla håll, jag hinner icke då symina mörkgröna band färdiga för chorkappan.”

_______

137

H E R M I T A G E T

SJETTE BOKEN.

Vi fästa oss med angenämaste

behag vid en insjö.

D politiska Historien i sin höga forskning och allvarsamma stilframgår på en bana, vida skild från Målarens. Han sitter i diktenslåga tjäll, bygdt af löfqvistar i en enslig lund vid sidan af en skum-mande bäck, och tecknar sina taflor för enskild lust; hans lif är somen eremits, han fägnar sig ofta åt det obetydliga, och om solstrålarnetränga genom löfven på hans hydda och kasta eld öfver hans arbe-ten derinne, så har han nog för sina önskningar. När han går bortifrån verlden, vet han, att hans taflor skola gömmas i jorden medhonom. Lycklig att glömmas, skall han i de trakter, dit lifvet sedanbjuder honom, fortsätta sitt spel; han vill icke mer.

Det är den politiska Historien, som med pragmatisk blick skådarsträng genom häfderna och sammanbinder dem, vet att skilja upp-gifternas sanning från det falska, och dömmer förgångna tider meden dom, som heter Efterverldens. Ifrån den gäller intet vädjande.Historien vet hvad hon tänker om Birger Jarl och hans söner, kän-ner Ivar Blå, och de stats-öfverläggningar, som förorsakade Walde-mars upphöjande till Sveriges höge herrskare framför sjelfe sin storefader, – känner de olyckor, som hemsökte fäderneslandet under denunge konungen, – vet huru hertig Magnus, den sedermera så kalla-de Ladulås, viste att begagna sig af dem till sin broders störtande.Såsom kunglig Riks-vicarius i Sverige under Waldemars pilgrims-färd till Rom, då denne, god katholik, gick att försona synderna medsin svägerska, vann hertig Magnus presterna och folket. Han hade

138

H E R M I T A G E T

ett furstligt, lysande väsende, förde kraftfullt och klokt sin styrelse;hans gestalt var magerlagd, ansigtet mörkt. Sedan Waldemar sjelfåterkommit – så stark var likväl öfver allas sinnen den hemliga mak-ten af smörjelsen på en konungs tinning – fann Magnus, förenadmed bröderna Erik och Bengt, konungens fördrifvande dock såsvårt, att det endast kunde försökas genom biträde från sydvest.Danmark – grannriket – suckade under dessa tider af fasor, ej mind-re än Sverige: konungamord, som tillika voro brodermord, stänkteblod öfver häfdernas pergament, satte outplånliga fläckar af skam påkronans guld, och bredde förstörelsens täckmantel öfver det bördi-gaste land, och ett folk, som i sig sjelf är det beskedligaste. Erik Glip-ping var nu dess kung; till honom vände sig de missnöjde frånSverige. Hertig Magni förslag antogs, han fick danskt krigsfolk un-der sitt baner, inträngde i Westergötland, och låg ej långt från Hofva,då konung Waldemar med sine svenskar höll sig på Nerikes gränsvid Ramundaboda, det ock i häfderne stundom kallas Romlaboda.

Men vi lemna Historiens stolta, förskräckliga gudinna! lik åskansthordönsfart på molnen, gå hennes fjät sällan fram utan på lyckansfallna grus. Blodiga drabbningar håller hon i sin högra hand, sköf-lingens genius och antända byars brand sveder ständigt hennes pen-sel: föga ser hon ett blomster, det krossas under hjulen på hennesvagn.

Vi gömma oss hellre i några almars skugga, der mjuka tufvor bju-da oss till hvila och förfriskning, derefter till sömn och kanhändadrömmar. Vi fästa oss med angenämaste behag vid en insjö, som ut-gör en vik af Mälaren och kallas Skarfven. Vid stranden deraf, underden vidsträckta Runsaskogen, låg den säterplats vi förr hört omtalas,der Inga vallade sin boskap och berättade sagor. Än i dag fins dettaställe, heter Sätra, är en egen gård, och skall ställa en dragon till ri-kets tjenst, men får för öfrigt lefva i stilla enslighet. Det begränsas påtre sidor af djupa skogar, men som i dess granskap förvandla sig tilllundar af löfträn. På den fjerde gå sjöns hvita änder och helsa Sätrasföga kända stränder med skönhet, underbarhet och kärlek.

I Ingas dagar var detta ställe fullkomligt vildt, men några främ-

139

H E R M I T A G E T

lingar, för henne nästan obekante, hade fått hennes tillstånd, attgöra en odling, ringa till vidden, men behaglig för dem. De funnohär en dold vistelseort mellan skogar och täta häckar; tillika skänktedem deras arbete jordfrukter och blommor. De voro tvenne syskonej mycket skilda i ålder, likväl olika till utseendet. Inga, som fördesin boskap i trakten, hade mången gång på afstånd sett deras arbetei jorden tillsammans: de släppte henne också utan svårighet i sittsällskap så ofta de ej reste bort i andra nejder, och berättade hennemången af de sagor, som det sedan förnöjde henne att upprepa försig sjelf eller för sina kor. Dylika sagor hade sina egenheter, somgjorde dem mycket olika emot vår tids: utan att hafva hört någon afdem, saknar man verkligen bekantskap med ett af Medeltidens mestbetydande elementer. De kallas nu folksagor, men voro, liksom des. k. folkvisorna, merendels ursprungne från samhällets högsta kret-sar, hvarifrån de nedgått till folket, och förvarade ofta minnet af po-litiska händelser i travesterad drägt. – Ingas bekantskap med främ-lingarne var temligen lång, det enda de önskat af henne, var beva-randet af deras vistelseort i fullkomlig tystnad; och Inga höll den såobrottsligt, att om någon oinvigd nalkades, viste hon med fintlighetoch till och med ohöflighet aflägsna honom; ja, hon låtsade stund-om en okunnighet om sina gäster, som ej öfverensstämde med densträngaste sanning, hvarpå hennes uttryck till Hans, då hon möttehonom och talade om den unga flickans räddning, kunna tjena somexempel.

Det roar oss, att betrakta dessa varelsers arbete i deras löfbeskug-gade hermitage, ett stycke upp i skogen på något afstånd från Ingassäterskjul, under det solen kastade sitt gyllene öga in på deras doldalefnad och sysselsättningar.

”Här står en rad neglikor, sade den ena af främlingarne: jag serde äro femton. Tag nu och gräf midt emot en rad gropar, lika många,och sätt i dem äfven neglikor, så blir det ena svarande mot det and-ra. Sancta Rubinci manus adsit labori.”

Den andre begynte gräfva, men framsatte dessförinnan en krukaklart vatten, som hans kamrat tog, och vattnade dermed flere ut-

140

H E R M I T A G E T

planterade rotfrukter med stora blad, af hvilkas underjordiska fruktInga flere gånger fått äta, till sitt utmärkta nöje och fägnad deröfver,att ”lundens och bergets förtrogne” utbredde täckhet och nytta iskogen.

”Min broder, sade den hvite, som såg att Inga satt och betraktadedem på litet afstånd, gå fram till Vallflickan, vår värdinna och vän,bjud henne denna krans som jag flätat, kyss hennes hand, sätt pryd-naden på hennes hufvud med ett knäfall, som du skall göra, och bedhenne berätta om prinsessan Demaranthe.”

Den rödklädde Eremiten tog den skönt sammansatta kransen affina präktiga jonquiller, och bar den till Inga, som var van vid ”trä-gårdsmästarnes” artiga seder. Men då han böjde ett knä för att tagaskogsflickans grofva hand, for en snabb bestörtning öfver hennesansigte, hon drog sin arm tillbaka, och kunde ej finna att hennesfinger behöfde kyssas. Öfver den unge Eremitens kinder flög ocksåen hög rodnad, då han fortfor att vilja uppfylla sitt företag, och denskinande blicken visade tecken till blygsel. ”Låt mig göra det somjag skall, det som är mig anbefaldt, sade han, – och tro mig, du vörd-nadsvärda, jag gör det äfven gerna!” tillade han med ett ögonkast,deri stoltheten nu var uppbrunnen, men elden likväl ännu mörk.Derpå höjde han, alltid knäböjd, sin arm, och satte kransen på Ingashufvud. Väl var hon en herdinna och väl var hon skicklig för krans,men hennes panna var icke sådan, som målare mest älska; ach!blommorna klädde ändock så särdeles hennes tjocka, mörka hår.Eremiten sade: berätta oss nu om prinsessan Demaranthe!

”Mine unge jordarbetare! gerna gör jag Er till viljes, sade Inga,och omtalar Demaranthas äfventyr. Men bifall min önskan, och sägförst, hvarför Ni smyckar mig med krans? en stor prydnad höjer judet sköna, och i lika mån, när det sättes på det fula, gör det synbar-are och mer föraktadt. Vill Ni göra mig föraktad? och den mörkareaf Eder, hvarför faller han till mina fötter och kysser min hand, somi trettio år aldrig brukats?”

Inga, svarade den hvite Eremiten, min broder har kysst och prydtdig, emedan det blir allt mer hans lust att knäböja för det dygdiga

141

H E R M I T A G E T

väsendet, kyssa och pryda det med hvad han förmår. Du vallflicka –jag, och ingen kan bestrida hvad du sagt, att du är i sanning ful. Mendet hör till min och min broders ro, att när vi träffa ett hus, se vi ge-nom dess fönster för att betrakta hvad derinne är, och bry oss ickeom väggarne. Du är ett hus: icke måladt, icke ler- eller bredfodradt,knutarne ojemnt huggna. Men dina ögon äro fönsterna på huset,genom dem se vi och märke hurudan han är, som bor derinne. Men-niskan i huset, Inga, det är din själ, hvilken icke haft tillfälle attskaffa sin boning prydnad utanpå väggarne; men i rummen lefverdin dygds ovanskliga behag i välvilja, sanning, raskhet, trohet emotdin herre, visdom och nit i förvaltningen af hans kor, samt derasmjölks förvandlande till ost och smör: hvilket allt förekommer denokunniga, i sig sjelf hedniska menniskan som en låg befattning, menhvarom det en gång skall heta ifrån en Okänds mun: kom till mig,du angenäma hjerta, som varit troget i det lilla, jag skall sätta dig öf-ver det stort och mycket är.

”Trägårdsmästare och vän! sade Inga, jag vet icke hvad du säger,om det ej skall vara dylikt, som skogvaktar Erasmus en gång yttradetill mig och kallade liknelser, sägande att sådant i våra dagar mycketbrukas, och efter hans tycke är nöjsamt. Mig synes, att om jag ellermin kropp skall vara ett hus, hvars yttre väggar äro fula, men dessinre bättre, så måtte rummen deri ej kunna vara annat än magen,dernäst bröstet med hjertat, och kanske munnen, efter dessa äroinre. Men jag tillstår, de äro ej i vackrare skick än mitt yttre. Säkert,min främling, förtjenar jag krans och handkyssning lika litet förmina innanmäten, som för utanväggarne. Dygd och klokhet ärar jag,som Ni; jag har hört derom i berättelser, och jag försäkrar att någotderaf fins ej uti mig, men jag utöfvar det, tror jag, när det behöfs. Detär väl då ock ett yttre, men hvad gör det? Ni tillåter mig en plats näraer vackra trägård, och till tack skall jag, som Ni bedt mig, omtalaprinsessan Demaranthe, den enda historia jag hört på Runsa, ochsom jag ej ännu berättat för Er. Men jag aflägger kransen, som mitthufvud ej är vandt vid, och ber Er, röde broder, taga den och vid enkälla hålla den frisk, samt, om Ni ej finner för godt att pryda ert eget

142

H E R M I T A G E T

unga, angenäma hufvud dermed, så göm den till en skänk åt erflicka.”

Inga höll jonquillkransen i sin hand, och då ingen af eremiternaville återtaga sin gåfva, höjde hon den än, än sänkte hon den, efterberättelsens olika beskrifningar.

”Ni, skogens förskönare, sade hon, det var en konung, som hadeett rike; hans rike var en trägård, och var icke mer än den. Men trä-gården låg väl försvarad af höga vallar, och en port af guld. Hanhade en enda dotter, Demaranthe, henne underviste konungen ibuskars och örters plantering, rätta tiden för deras blomning ochfrukt. Hon åtföljde sin fader; hvart träd kände hon, dess olika artoch växt. Hon deltog i skötseln, han skar ingen gren, han klöpp ejen knopp, att icke hon stod med knif eller korg vid hans sida ochupptog hvad konungen rensade af, och hon bar det till en graf, derkonungen befallde henne ösa vatten och jord uppå. Af alla trän varett, som prinsessan älskade högst: när konungen var i palatset ochhon ensam, gick hon till sitt träd, omfamnade dess stam, kysste såmånga löf hon hann, och de öfriga i den höga bladrika kronan susa-de dervid af vinden likt en sång af ljuf vänskap, med uttryck af gläd-je för Demaranthes eld. Hennes tycke växte med dagarnes tal i hen-nes lefnad, och hvar förnyad omfamning gjorde trädets löf högskön-are i deras grönska, stammen syntes friskare, och källan vid rotenblef ett allt lugnare glas. Frid var Demarantha, hon kunde hafva äls-kat sitt träd i evigt behag: utan storm var hennes låga, och kungensträgård utan skyar. Men en natt, då hon låg i gula sidenbefransadesängen i palatset, betraktade hon för sig sjelf, hur täckt det skullevara, att omgifva sin kudde med blad från det älskade trädet; honsteg upp och gick ut. När hon nalkades sitt majestätiska Träd . . .hvad såg hon på afstånd? en hvit skepnad omfamnade redan det,kyssande stammen med läppar af nattdunkel purpur. Grenarne rör-de sig vid den främmandes famntag med musik af vemod, himmelskmelodi sjönk ifrån löf till löf, och tycktes med sångens svärmiskaomfamning belöna den hvita gestalten för dess kärlek. Häpen stodDemaranthe stilla der hon stannat; men det var ingenting vidare der

143

H E R M I T A G E T

att se. Henne tycktes, att skepnadens armar ännu varmare slogos omträdets stam, än hon sjelf var van att omfamna den – henne tycktes,att trädets sång i klagande skönhet nu tre gånger öfvergick de melo-dier, hon sjelf var van att höra derifrån. Då fick hon sin faders mod,mindes att hon var en konungs dotter, steg fram och frågade: hvemär du? Den nattliga synen reste sig i sin hvita men skumma fägring:”Demaranthe! din syster är jag, namn har din fader förnekat mig,lefnad i verlden har han icke unnat, mig har han drifvit ur sin kär-leks trägård! jag bor ej i hans rike som du. Men om natten rör jagguldlåset på porten, för vålnadens finger viker det, då går jag inbland sängarne. Demaranthe, detta träd är min kärlek, min sorg harskapat källan vid dess fot, ser du hvilken kristall mina ögon gjutit?Så hata mig ej, lyckliga syster: du får skåda dig med glädje ochkunglig makt i denna min källa hvar dag, och sjelfva mina tårarsflod är den spegel, som återkastar glansen af dina ögon och kinder.O du min syster, afundas mig ej mitt träds ömhet, du har din faderoch hela den lefvande verlden; jag är nattens brud, min vandring ärskuggans stig – förbannelsens åska ljungar efter mig, om jag visadehvem jag är om dagen. Då hvarje väsen gläder sig af det verkliga lif-vets kraft, solens sanning och jordens leende luft, då måste jag fly –och likväl är jag ej en hamn, jag måste lefva på jorden, men får ickevärma mig som du af sol.”

Ovilkorligt sjönk vid dessa ord den rödklädde till den andra Ere-mitens knän, kysste dess händer och sade: ”o du min lyckliga syster,afundas ej mig mitt träds ömhet, var ej vred på mig! Si, jag är nattensbrud, min vandring är skuggans stig, likväl är jag ej en hamn, jagmåste lefva på jorden, men får ej glädjas af leende luft, af verklighetoch sol!”

Så sympathetiskt hade Ingas berättelse verkat, att främlingenupprepat dessa hennes ord, och svarades snart af den andra: ”hvar-före ber du mig i dag att jag skall förlåta dig, min älskade? Hade vre-den ledt mig, mån jag hemligt då tagit dig utur tornet, som var äm-nadt till ditt eviga fängelse, efter en nunna ej får älska? hade jag dåsjelf i manlig förklädnad med dig fört en irrande vandel? Stå upp

144

H E R M I T A G E T

Judith”, fortfor drottning Sofia, i det hon sjelf uppsteg i sin af finhvit ull glänsande eremitkappa, ”vi hafva ännu många örter attplantera i skogen; vårt vackra Sätra måste fulländas till våra samtalsoch böners ljufva enslighetsrum.”

Sofia, jag stiger ej upp, låt mig i dag ej bära annat vatten till rosor-nas svalka här, än tårar, Sofia. Ach, du har hela den lefvande verl-den! efter mig ljungar förbannelsens åskor, om jag visar hvem jag ärom dagen; hvarje annat väsende, än nunnan, får sola sig i lifvetsrätta kraft – lycksaliga syster! afundas mig ej mitt träds hemliga öm-het . .

”Jag vet icke, svarade drottningen, hvarifrån Ingas saga leder sittursprung – jag vet, att man brukar bilda historier efter de högättadeshändelser – jag mins en af våra kungliga förfäder i Ribehuus, som iandra giftet fick en strängsint gemål, hvarom en vidt kringförd be-rättelse går, utan trovärdighet, men ändock svår att glömma, derutiden onda modren förvandlade sin gemål eller sina stjufsöner till fåg-lar – jag vet icke – hvad jag visst vet, är, att jag aldrig skall kalla De-marantha lycklig, och ej heller mig. Är denna trädgårdstafla måladefter vårt öde, som hofvet känner . . . Juta, så tag mitt svar, jag afun-das ej dig ditt träds mörka ömhet, ehuru det är mitt. Natt och jordhafva gjort det skönt för Eder, som är brott för dagen, för evighetenskonung, vår förhoppnings sol . . J hafven begått en skräck för riketoch för . . jag gråter med dig, min Judith, jag urskuldar dig icke. OWaldemar, vår gemensamme, majestätiske . . olycksalige . . o träd!blad för blad, jag ser det! löf för löf vissnar i din krona och faller tilljorden, din stam står naken, dina rötter ryckas upp, ett vidsträcktkonungafall hotar att betäcka norden! drakar vänta att få slingra sigom dina upprifna rötter . . . deras etterburna namn äro tre: Magn –

”Inga, sade hon afbrytande, du har nekat kransen om ditt huf-vud, men tag denna kedja af guld för din hals. Smickras ej af dentanken, att en drottning bott i din skog, underrätta ej dina bekantaderom; säg hädanefter, som förr, att här gingo tvenne bröder. HvadDemaranthas saga än må betyda, hon har lockat en hemlighet ifrånoss, angelägen att bevara. Verlden behöfver ej veta och skall ej tro,

145

H E R M I T A G E T

att min syster genomgått en lika stark bot, en i väsendet lika strängtingripande pœnitenz under sina vandringar i mitt sällskap, som omhon fortfarit att sucka mellan de svarta tornmurarne i Stockholm el-ler Varberg; må man derföre tro att hon ännu suckar der. Jag villmed egen hand sätta kedjan på din hals, gläd dig af den tanken atten drottning skänkte dig den, men säg åt dina vänner hvad som ärlika sant, att en eremit i hvit ullkappa gaf dig en belöning, efter duganska ofta hjelpt honom att gräfva trädgårdssängar och vattna ungakastanier i hans käraste, vildaste lund.”

Höga drottning – Inga knäföll icke, men lutade framför Sofia sitthufvud när hon svarade – din hemlighet är begrafven; kedjan kysserjag och tager. Jag har ett ekskrin, hvari ligger ett krucifix af silfver;en god munk skänkte mig det, undervisande huru himmelskt frittoch kraftfullt det var att lefva ogift. Tillsammans med krucifixetskall min drottnings guldkedja ligga; min broders barn få ärfva denaf mig, och först de, om du tillåter, skola efter min död beskrifvahvem först gjorde Sätra till fagra rosors hem.

”Har man rådt dig till ogift stånd? hvarför har du ej då sökt inträ-de i kloster?” frågade drottningen.

Jag älskar kor och får, mig äro skog och mark täcka med visor iöppna luften. Nådiga och milda Sofia! ja, jag är en nunna, vigd der-till i mitt bröst. Den helige patern, som var gammal och fick mjölk afmig en gång då han gick genom denna nejd, talade hos mig vid si-dan af min stäfva, i hvilken jag fortfor att mjölka, emedan det varden tiden på dagen. Barn, sade han, jorden hyser ej ett väl, som blottär änglars arf i ljusa gårdar, beslut att vara den himmelske brud-gummens och ingen annans brud, förakta äktenskapets ring på jor-den, perlan lider af stoftet. Om du lefver på jorden aldrig så länge,tro att när du dör, har du ändock blott uppnått femton år; tro att dublifvit fullvuxen först när du genomgått döden. Du har ju hört attingen vill äkta en ungmö, som ej är väl uppfostrad, skicklig, sedigoch kunnig: tro, mitt barn, att du behöfver hela din jordiska vandelatt bli värdig, väl uppfostrad, skicklig, sedig och kunnig om det, somevigt och verkligt är. Lef derför utan gifte här, för att efter döden af

146

H E R M I T A G E T

din rätte man få äktenskapets sanna klenod; i denna mening varNunna! – När patern gick, gaf han mig silfverkorset, – och jag . .

Sofia steg tillbaka, förvånad frågade hon: ”hvad hette den heligemunk, som förkunnat dig denna lära?”

Han sade mig ej sitt namn, han lär ej funnit det värdt, och jagtänkte så mycket på alla de förvånande ämnen han berättade mig,att jag ej mindes att fråga hvad han hette.

”Kanske det ock är han, som lärt dig Demaranthes saga?”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Allt djupare in i hermitagets löfverk trängde solens blixtrandegula flammor och lockade många tulpaner ur deras knoppar. Här-under satt Sofia tankfull. Vi veta ej, om det sista samtalet med vall-flickan gifvit drottningen ämnen till öfverläggning; vi kunna ej säga,om hon fruktade något till följd af det hon fått höra om munken. Enstilla betraktelse hvilade med hvita vågor öfver hennes panna, ochlundens tystnad var intagande som hennes. Inga hade nu hemgåtttill sina egna göromål, och prinsessan-nunnan lemnade trädgården isamma ögonblick drottningen vände sig till Inga, och började samtalmed henne om guldkedjan.

”Jag vet ej, hvad Judith gör så länge borta,” sade hon. Men dåingen svarade, föllo drottningens tankar åter in i sig, uppgingo ochförsvunno likt jagade, ljufva skyar. Så satt hon i den smärta eremit-rocken, sjelf lik en på jorden nedfluten sky, och nejden med sinavaktlars rop och bäckars sorl var en svärmisk tafla omkring henne.

När aftonen kom, började från hundrade unga växters hufvuden,der Sofia satt, en samling af olika ångor höja sig, och de gingo till-sammans i en enda angenämhet. Från de åldriga tallarne, granarnederas vänner, och björkarne, utmarkens konstnärer, flöt en friskmen rå doft, som tycktes förvånas öfver den luft, hvilken ifrån dennya trädgårdens örter kom den till mötes, blandade sig med den, ochgjorde en balsamisk förening. ”Menniskan är van att anse andedräg-ten och näsans sinne för ett lägre, men att deremot upphöja ögatsverld, och likaså örats. Oskuld och finhet äro dock sköna för men-niskan i sin helhet, således för hela sinnet, för alla dess sferer. Den

147

H E R M I T A G E T

himmelska underbarhet, som en ren varelse medför, då den nalkasoss, yttrar sig äfven såsom en vällukt från dess charakter, en idealiskånga, hjertats doft.” Betraktelsefull dröjde Sofia i synnerhet vid den-na punkt. ”Det är icke rätt, att våra sinnen skola kallas fem; mennis-kan är en i allt, hon har blott ett sinne. Men ett fint och kraftfullt sin-ne märker allting på femdubbelt sätt. Vid en djupskön musik kom-ma ej blott melodiska vågor till örat – luftiga gestalter tyckas meddetsamma äfven uppstå i förtrollade grupper för den inre synen, deröra sig, gå i skepnader och hafva händelser sins emellan, efter somtonerna i stycket framgå; färgernas hemligheter och förvantskapmed tonernas krafter uppenbara sig. Med detsamma simma ock frånmusiken, som vi höra, ångor af oförklarligt behag; de måste varafödda i styckets inre natur, och komma till oss med själens ether; jatonerna hafva verkligen en vällukt, och stiga de djupare, så kommade liksom paradisfrukter för vår andes gom . . underbara öde! hvisatte du tungan, som bildar rösten till ljud, så nära gommen? kunnavi tro, att dessa ljud äro lika så många ädla guldäpplen för vår smak?Hesperidernas lustgård . . . men nog! Musiken slutar sig i känseln,hvilken ej är det femte af sinnena, utan sjelfva sinnets alstrande,hemlighetsfulla källa, i hvilken hvarje anslag går till örat som enton, till ögat som en gestalt, nalkas näsan i ett ljuft andedrag, ochväxer som en ädelt smakande frukt för menniskans mun” . . . hvilkaleende skogsandar talade så för drottningen i hermitaget? eller lock-ades tankarna ur hennes egen milda begrundning? Emellertid lyftesig grenarne för ett svalkande sus, och rödkantade tunna moln dro-go i rörliga fantasier öfver vesterhvalfvet, som ännu svagt sken eftersolens nattkyss.

Men ännu återkom ej Judith. Sofia steg upp från bänken vid in-gången till grottan, som tjenade eremiterne till sommarboning. Obe-griplig gick genom hennes ådror en föreställning, ny, icke plågande,och likväl var det likt en rysning. ”Olyckliga tulpaner! lefver någotväsende inom Er, som hastigt, men osynligt uppstigit, omgifvit migmed hemlig skräck – och likväl ej smärtar mig?”

Sofia satte sig åter på bänken, och när hon vände sin blick åt det

148

H E R M I T A G E T

vildaste af trakten, såg hon mellan aflägsna trän en gestalt kommamed majestätisk, men stilla gång. Dunkelröd var drägten, emedanden skuggades af den annalkande natten, men ansigtet syntes klartsom snö, och under den fyrkantiga i veck ordnade mössan låg en rikskrud af hår. En sabel lyste i handen, Judith kom närmare. – ”Mittsvärd har jag tagit, sade hon, från trädet derinne i parken, der vårarustningar hänga; jag har tagit det utan din befallning. Se på minaögon, om de låga? mina kinder, om de brinna? äro mina lockar hån-fullt eller högmodigt svarta i qväll?”

Drottningen fattade Judiths svärd med darrande hand.”Nej, Sofia, låt bli min sabel, jag är nu min herre sjelf. Kungliga

syster, ljufva ledarinna i mitt samvetes öcken, säg, är nu min munmild, min stolthet kufvad? Ömma Sofia, hvi har du gjort dig såmycken möda, om du ej än kan svara på, hvad jag blifvit hos dig? Ja,jag tror jag är from i afton. Jag kommer, att afkläda för dina fötterdenna blodfärgade drägt, som i olika skepnader jag alltid burit viddin sida. Min kind är sval, ach syster, jag vill hafva hvita kläder; pa-ter Amaurys lära är nu den enda flamma, som brinner hos mig.”

Judith, pater Amaury, jag rädes att –”Min syster, afbröt hon, jag är stark, tack för ditt ledande sken, du

min stjerna under pœnitenzen. Jag afsäger Waldemar, jorden, hafvetoch elden. Behåll mitt träd äfven om natten, o Demaranthe! men jagbehåller mitt svärd. Var nunna, sade Amaury, ej blott för Roskildskaklostrets och ditt löftes skull; men afsäg dig all brudkrona på jorden,emedan du behöfver hela din tid att mogna för ädlare, bättre vif i ettland der behaget är hvitt. Farväl Sofia.”

Hvart går du? jag anar . . . en okänd fasa? sade drottningen ochfasthöll hennes hand.

”Jag går, svarade hon med ovanlig röst, jag går in i vår grotta attomklädas. Du min vän, när jag nyss böjde ett knä för dig – jag gjordedet ej till undergifvenhet, men för att tacka dig vid afskedet. Nu, So-fia, då jag har lydt dig i så mycket, följ du min önskan ock en gång.Du skall ej längre gå hvit framför mig, vi skola byta: kläd dig i rödt,men ljusrödt, jag skall gå i hvitt nu, ty mina tankar hvitna. Tro mig,

149

H E R M I T A G E T

min älskade, jag lyder dig från denna stund icke mera, du står ickelängre sträng och klar framför mig; jag uppstiger åter som din jemn-like, det är nu vår systerliga vänskap börjar. Förr var du öfver migoch sträng, men nu blommar ditt väsende inför mig som en vän,kläd dig i ljusrödt.”

Hvart går min Judith? undflyr du att svara mig derpå?”Jag går – och ensam! svarade nunnan. Återres du till ditt hof-

läger, der man länge måste hafva undrat, hvar drottning Sofia varit.”

_______

150

H E R M I T A G E T

SJUNDE BOKEN.

”Min furste” –

Nej skurk, jag är icke din.

S verksamhet, men tillika ordning rådde i det krigsläger hertigMagnus af Södermanland sammandragit i Westergötland, söder omHofva. Största antalet af hans knektar voro Danskar, men en betyd-lig myckenhet missnöjde Svenskar ökade dagligen hans styrka. –”Af ingen betydenhet, riddare!” sade Magnus till Peter Porse, som ihans tält samtalade med honom rörande deras gemensamma hemli-ga ärender, ”det hade ej mycket betydt, om det lyckats; misslyckadtskall det fördenskull ej skada oss. Hela planen var ett verk af minbroder Bengt, jag finner deruti ett drag af hans fintlighet. Hvad, somgör mig ondt, är att er broder, Herr Jöran, fått en temligen elakåkomma, som jag hör. Hvad flickan beträffar, har jag ej funnit dentid väl använd, som Benedictus tillbringat på Stäkesborg för att fådetta nya synliga bevis på mannasvaghet i sina händer, och det näs-tan fägnar mig, att hon åter blifvit ryckt ifrån honom, på det handess förr må öfvergifva en småsak och stöta med sitt folk till oss.”

Likväl, hertig! det är visst, att Westgötarne till en stor del hafvaden öfvertygelsen, att konungens fel blifvit honom pådiktade afmän, som kunde hafva fördel deraf. Var det då, fortfor Porse, ett såringa företag, att i henne ställa fram för det envisa folket ett verkligt,ej förnekligt bevis på brott mot kyrkan och riket?

”Rätt, Peter! Men förklara mig denna samvetsgrannhet af egenart, som hertig Benedictus och de omkring honom visa. Man villställa för Svenskarnes ögon ett barn, som i sin person utgör sjelfva

151

H E R M I T A G E T

brottets bevis. Godt. Men huru kan folket, som ser flickan, pröfva atthon verkligen är den, man säger henne vara? Om folket tror edraord, som jag antar att det gör, hvarför kunnen J icke då till detta skå-despel taga den första flicka af passande ålder och växt, J träffen?Nej, sägen J, vid helgonen! det vore ett groft bedrägeri. Häri ären Jsamvetsgranne. Godt. Men för att bemäktiga sig den rätta flickan,hindrar sig icke Benedictus eller hans män, att stjäla bort hennefrån en ärlig man, Jon Amundson, åt hvilken Waldemar förtrott sitthjertas klenodium. Och sen? När stölden ej lyckas, har man snartdet illfundigaste nät färdigt. En af edra riddare, Jöran Porse, er egendanske bror, smyger sig till Waldemars sida, såsom en, den aldrigvarit honom annat än huld, och han medför en brefvexling, somBenedictus just för sådant ändamål låtit sin klerk uppsätta, hvarafdet skall synas, att Herr Jon med hertigarne underhandlar om denlilla Sofias utlemnande, så att Waldemar, bestört öfver sin ungdoms-väns affall skall vilja föra barnet ifrån honom och hem till sig. Manhoppas, att konungen skall verkställa flyttningen antingen genomsjelfve den trogne riddar Jöran, då man lättast finge barnet i sitt våld,eller åtminstone att man, under det hon föres ifrån Stockholm tillkonungens hofläger i Nerike, må kunna öfverrumpla tåget och tagahenne. Godt. Jag frågar, hvad en falsk brefvexling är, och hvad ensvärtad man är? Jag ville att man vore samvetsgrann, eller att manvore det icke. Är man det – då ej stjäla, ej ljuga. Är man det icke –hvarföre då hindra sig ifrån att för folket visa en falsk prinsessa?Outhärdliga, dumma, halfva –”

Hertig Magnus, jag nekar det icke. Hade vi haft vår store Magnusderuppe, så hade mycket skett annorlunda.

”Jag önskar af hjertat det riddar Jöran Porse måtte tillfriskna ef-ter det hugg i halsen, stallmästaren för mycket skickligt gifvit ho-nom. Hvar befinner han sig?”

I full säkerhet, nära läkt, bland hertig Benedicti folk.”Huru, min riddare? jag har hört att han skulle ligga sjuk i Jon

Amundsons hus, der Lady Beatrice väl med omsorg vårdade honom,men då Herr Jon kom till Waldemar, spindelväfvarne aftäcktes, och

152

H E R M I T A G E T

deras vänskap återställdes, skickade ju Waldemar att fängsla riddarJöran på Svartvik?”

Visst, men han var icke mera der.Emedan Peter Porse vid dessa ord fällde ögonen, och en hastig

blek rodnad flög öfver hans askfärgade panna, anade hertigen någothärunder, och ökade kraften af sin i alla fall starka röst. ”Var hanicke der, riddar Peter? var han redan så frisk, att han kunnat begifvasig derifrån?”

Han var icke frisk – emedlertid kom han derifrån – i denna hän-delse har jag ingen egentlig del, ehuru jag ej kan undvika att fägnasöfver en frälst broder. Jag var väl också på sätt och vis i det sällskap,som räddade Jöran, men Ivar Ivarson utförde saken. Annars vet jagej, om jag kan berätta det närmare förloppet, emedan hertig Magnusi hast antagit en slags rättvisa emot fiender, som . .

”Som låter vackert i tältet, men ej verkställer sig på fältet, är deticke så?” afbröt Magnus med ett visst högt leende, som var honomeget, ett arf ifrån hans fader, den store Jarlen. ” Också jag är ju ickeenlig med mig sjelf, riddar Porse? ty, sedan jag talat om öppenhetoch rättvisa, händer ju ändå, att jag lägger mig i bakhåll och lurar påmin fiende, är det icke så? fortfar derföre i berättelsen utan fruktan.”

Peter Porse fann dessa ord tröstande, återfick sin fattning, ochberättade utan svårighet hela händelsen vid Svartvik. För att på engång befria min broder och hämnas honom, kommo vi till detta stäl-le, sedan likväl, till vår ledsnad, Herr Jon redan farit af till konungenmed den unga Sofia. Om vi vid första besöket nyttjade den fogligalisten, emedan ingen vrede eller hämd retade oss, och vi såledesmed all ömhet endast bortförde prinsessan; kommo vi andra gångendit i olika tankar. Svartvik var ock ingen fästning, utan en landtgård,gröna spjäl-rader afhöllo boskap, men icke kämpar, och den snyggastädade omgärdningen vredgade oss så mycket mer, som vi viste attderinne låg en af de våra, ganska illa städad. Korteligen, vi gingo ditin, och utburo min broder, hvarefter vi lade honom på en hästbår,som skulle föras midt ibland oss, sedan vi förut fullbordat vredensverk. Dessa utlänningars förhatliga spjälverk, ordentliga trädrader,

153

H E R M I T A G E T

onödiga bärbuskar, förnäma sandgångar, målade hus, hvilket sam-manlagdt hade intet svenskt utseende, allt detta sönderbröto vi,nedstötte, krossade och uppbrände vi. Stallmästarens husfru und-kom oss med sina ankungar, jag menar dessa barn, som, emedan deej äro inländsk afföda, göra riket ingen heder eller gagn; och vi skul-le ej tröstat oss öfver hennes flykt, om hon icke genom ett särdelesuppförande tvungit oss till aktning. Sedan hon med stolta ord för-sökt hindra oss från sköflingen af hennes lilla näste, hvilket hon på-stod sig med omsorg och skicklighet till vårt barbariska lands ärahafva anordnat, fann hon likväl snart, att vi ej voro narrar. En af vårtfolk satte eld på hennes såkallade älsklingsbuskar med ett bloss ihögra handen, under det han med ett annat i den venstra påtändehennes hus, och derunder rådde han henne, att i stället för skällsordnyttja tårar och knäfall. Men långt derifrån! detta endast ökade den-na Beatrices förnämhet. Med sina många barn omkring sig på enutbyggnad af sitt brinnande hus, ropade hon till oss med hög röst:”Afskum! J råden mig till gråt, efter jag är en qvinna, men märken, idetta land gifs ej ett nog varmt öga för tårar, hjertat föder blott snö –vore Sir Bruce hemma sjelf, då skulle hans ätt störta sig i sin bo-nings lågor, sedan den sett honom stupa för edra nidingsklingor,men nu måste jag bevara dessa och mig åt honom – viken föraktlige– varginnan biter Er.” I detsamma hoppade hon ned midt iblandoss, skaran af barnen gjorde efter henne ett släp, sådant som svan-sen efter ett förfärligt himmelstecken, med en dolk i handen störta-de hon midt igenom vårt sällskap, som gaf vika; ingen af oss fattadehenne eller hennes barn, hon kom oskadd till skogen, och vi hafvasedan ej sett dem.

På hertig Magnus hade härunder blicken mer och mer blifvitfruktansvärdt mörk, ehuru riddaren ej sett det, emedan hertigen gåttmed allvarsamma stolta steg öfver marken i tältet, och slutligenstannat mot en öppning i taket, med ryggen vänd till Porse. ”SkönaSvartvik! du fins icke mer, och det är min gång till kronan, som manskall tillskrifva dina behags förfall till aska.” Derefter vände han sigom till riddaren, hvilken hastigt jagades mot ett hörn vid åsynen af

154

H E R M I T A G E T

den åska, som lugn, men icke derför mindre förskräcklig, satt i her-tigens ögon.

”Peter! hvilka äro namnen på dem, som deltogo i denna illbragd,att jag efter min ankomst till regeringen må skilja röfvare ifrån mänaf vapen, och rensa mitt hus från möss?”

Min furste –”Nej, skurk, jag är icke din. Jag har rådt vår broder Benedictus

att i tid skilja agnarne ur sitt hvete, i fall han har något. Är du af va-pen Porse? nej, och din mor har försett sig, hon var visst icke adul-kona. Vi af Folkungastam, vi ärne gallra, om ock ej bröderna göradet; vi ärne ej gå i led med blossknektar.”

Riddar Porse hemtade sig hastigt, och med stadig röst sade han:jag vet att Herr Magnus Folkunge endast trampar fromhetens stig; tyhvad det vidkommer, att med utlänningars hjelp göra myteri mot sinkonung, och röfva kronan från sin broder –

”Hvarför tänker du ej till punkt, fege? Min stämma är Svea folksröst, som talar. Waldemar har med skamliga dåd förverkat sin edmot folket. Han har brutit mot Gud och riket, och är ej konung läng-re, än tills folket hunnit stjelpa den oduglige af stolen, och sopa denren efter honom. Jag är Magnus af Folkungastam, ej Waldemars ef-terträdare. Folket på sin herredag, hvilken snart samlas, skall tagasig ny konung, förstår du det? Jag blir icke konung, eller jag blir. Blirjag det icke, så har jag ära och svärd nog för mig, och äfven bröd.Blir jag det – då skall min loge rensas, förstår du det, Herr skurk?”

Peter Porse skalf vid hans sista ord, ty det alternativ, hertigenuppgifvit, viste han nog af ställningen i landet ej skulle komma i frå-ga. Han svarade intet, men hans blekhet var ett tillräckligt tal.

”Du, och edert band, J arbeten att göra min gång till Waldemarsmutsig. Men – fortfor Magnus, och började åter sin vandring öfvertältmattan – jag skall så laga, att gatan tvättas. Uppsvearne skola lärasig känna och urskilja, och Göterne skola ej vara oss afvoge. Vi skolaträffas på Mora äng. – Jag skall ej visa dem något sådant, som Nun-nans dotter; men jag skall visa dem sådant, som J. – Säg Peter, ochdet snabbt, var hela Benedicti följe med vid Svartvik? hvaromicke,

155

H E R M I T A G E T

så säg hvilka ej voro der. Jag har svenner nog, att skicka dessa poj-kar öfver till Waldemar, och jag förmodar han af Er skall elda enugn, ej olik Svartvik.”

Hertig! –”Fort, hvilke voren J? Att du och din broder voro der, det har du

sjelf berättat, således är edert öfverskickande till Waldemar fullkom-ligt afgjordt. Vi se hvarandra icke mer på jorden, Peter, vittna derfö-re sant om dina medbröder, nämn deras namn, jag skall ansvara attdu får följeslagare under yxan.”

Riddar Porse såg sig i en ställning, som han aldrig väntat. Hanvar ganska rik, och döden hade han icke ännu satt sig till mål. Ocksåkunde han ej fatta möjligheten, att i sitt partis chef helt hastigt hafvafått sin värste fiende. Hertigen stod i kunglig ställning framför ho-nom; om han ock kunde utkomma ur tältet, viste han dock alltförväl, att han ej egde någon säker tillflykt hos de andre hertigarne,emedan Magnus afgjordt var mästare öfver bröderne. Såsom enskyddsängel uppgick nu snabbt hos honom minnet af ett samtal,han ej längesedan fört med Magnus, rörande sold åt de inkalladeDanskarne. Hans knän darrade ännu, emedan hertigens svartmus-kiga ansigte ej var två qvarter ifrån honom, och hans knotiga handhöll honom fast i rockkragen, väntande på svar likt helvetesdoma-ren.

Store hertig, började han, jag skall dö – men då jag ej får tjena ertland med mitt svärd, hvartill jag ej förr trott mig ovärdig, så låt vre-dens ljungeld störta mig på ett läger, förskönadt af något endablomster. Unna mig att ej nämna dem, som med mig deltogo i enrask handling, förr icke ovanlig i krig, men som i dag har stött emotett nybakadt bruk. Jag välsignar den stund, då du skall uppstiga tillSvea välde; ty du, hertig, skall införa de lagar, eller dock stifta de nyaseder, att fienden må ej förföljas, hans hus ej brännas – men i ställetanhängare läggas under yxan, om han i stridens larm ej medtagitalnemått, utan gått ett hufvudhår längre, än du nu emot en ovän vill.När din tid kommer, då är jag död; men ren fattas jag af en siaresande, och märker en dag uppgå, som är nära paradisets oskuld. O

156

H E R M I T A G E T

hertig, misstyck ej, att också jag vill skaffa mig en gerning, värd väl-signelse i den nya tid, då jag ej är. Du har en gång förr framställt förmig, att med det silfver, jag eger, gifva dig eller svenska folket, somär alldeles detsamma, ett förskott till betalande af sold åt Herr ErikGlipping af Danmark, för de ädla vapenknektar, som han lemnat tillSvea rikes räddning. Hvad gagna mig silfvertackor nu? När du förstuppfordrade mig till lånet, kan jag hafva gifvit dig ett mindre godtsvar, nu har jag betänkt mig och är färdig.

Det tycktes som hertig Magnus enkom ville hafva riddaren fördtill denna punkt, ty med en något ändrad blick och utan afseende påde bitande ord, som influtit i Porses tal, sade han: ”du gör väl, somvill samla dig goda verk, och förtjenande gerningar kunna göras ejblott åt den heliga modren kyrkan, men äfven åt riket. Sätt dig nedoch skrif till dina fogdar, här äro skrifsaker. Sex tusen marker silfveräskar jag för närvarande. Du kan väl teckna stil?”

Sex tu – det är mer än – och i alla fall för mycket för . . Dessa el-ler dylika ord dogo mellan Peter Porses läppar, ty han vågade ej ytt-ra dem högt. Med kufvad vrede satte han sig, befallde sin högrahand icke darra, och skref till sina fogdar. – Min hertig! det är jublott ett lån? frågade han med osäker och half röst.

”Endast ett lån åt riket, Peter. När herredagen samlas, skall ettskriftligt intyg lemnas dig om försträckningen, som du gjort, ochmedel till återbetalning utan uppskof anvisas.”

Riddaren visade nu hvad han skrifvit för hertigen, som gilladeinnehållet och inropade en af sina pålitligaste knektar. Honom lem-nade riddaren sin skriftliga befallning till uppbördsmännen öfverhans gods, och budet afreste genast dermed.

”Porse! en lägre rättvisa viker för den högre. Waldemar skall fådig i sina klor och låta yxan kyssa dig på halsen för den bedrift dugjorde vid Svartvik. Men se – samma ditt lif vill riket bevara för dinbedrift med silfret. Riket är starkare och större än Waldemar, derfö-re rår riket. Du skall icke skickas; yxan, din stackars brud, blir gäck-ad i kyssen.”

Det återkomna lifvets rodnad spridde sig öfver riddar Peters kin-

157

H E R M I T A G E T

der. Han ville tacka hertigen, men stoltheten, och en viss öfvertygel-se, att det kanske varit blott för silfrets utpressande han blifvit fördbrudkyssen så nära, gjorde att han ingenting yttrade. Harm föddesoch gäste i hans inelfvor.

”Jag säger det än en gång, fortfor Magnus med hög stämma, rid-dar Porse skall icke skickas till Waldemar, emedan han skall blifvahär. Han skall här hålla sällskap med trenne af vapen, som jag villutse. De skola kunna förströ hans tid, och genom muntra ordspråkgöra honom skadeslös derför, att han ej får draga luften utanför sitttält, innan silfret ankommer, som skall visa honom hafva varit enordhållig man. Skulle någon signatur i hans skrifvelse hindra fog-darne från utbetalningen af lånet, och budet återkommer tomhändt,se så reser Peter Porse till bröllop hos Waldemar.”

Magnus Folkunge! ropade Porse häftigt, men återhöll sig. Dockskar han tänderna och tillade: jag, jag brukar ej falsk signatur.

”Godt, Peter.”Hertig Magnus gaf detta lakoniska svar med samma slags leende,

vi förr en gång funnit sväfva öfver hans ansigte, och som var ett gif-vet tecken, att man icke mer behöfde frukta oväder, emedan han förtillfället fann sig nog säker, att ej behöfva nyttja sådant. Vidare sam-tal med riddaren skulle nu varit onödigt, men i dennes bröst föddesett kraftigt begär till hämd*). Hertigen inkallade trenne väpnare åthvilkas bevakning han anförtrodde riddaren, sin långifvare. Sjelfgick han ut att gifva befallning om krigsfolkets rörelse framåt Tive-den.

*) Historien omtalar huru hans hämd framdeles utbröt. Porse hade bekommitett slott i pant för sin fordran. En gång bjöd han hertig Magnus till gästabud påsitt Axevalla, och hertigen kom. Allt tillgick gästfritt och ståtligt, men när herti-gen ämnade afresa från slottet, förklarade hans värd, det han måste qvarstannaända tills skulden blifvit betalad. Magnus såg sig tvungen att foga anstalt dertill,och dessutom aflägga ed, att aldrig på Porse hämnas det våld han nu lidit. Furs-ten höll ord, Herr Hugo!

_______

158

H E R M I T A G E T

ÅTTONDE BOKEN.

Hvem har sagt dig, att jag är

konung Waldemar?

Ö den stora skogen, som skiljer Westergötland och Nerike, upp-gick månen i blod. Han var stor och af samma fruktansvärda utseen-de som i rötmånaden. Ingen storm rasade öfver den stora heden, detvar lugnt!

Lugnt var det i konung Waldemars läger, han fortfor till och medatt gifva sina hofmän, som åtföljde hären, högtider och fester af flereslag. Redan för någon tid sedan hade han varit vid Ramundaboda,men under öfverläggningen om han skulle intränga i sjelfva Wester-götland och gå Danskarne till mötes, eller snarare låta dem kommatill sig, gjorde han åtskilliga marcher, och efter en tids förlopp gickhan till Ramundaboda för andra gången. Der befann han sig nu, ochen allmän glädje utbredde sig öfver större delen af hans följeslagare,då de sågo tillredelserna för fortsatta högtidligheter, hvilka förvand-lade krigets skådeplats till en anblick af fred. Konungen hade samlatomkring sig alla de trofaste riddare, svenner och män, som han medsäkerhet kände tillhöra sig, och ibland dem äfven Bo Ulfson frånRunsaborg.

Under den måltid, han gaf sina härförare, var konungen tank-spridd, men glömde ej, att en regent borde underhålla sina gästermed samtal, åtminstone frågor. ”Nå, värde riddar Bo, har resan varitsnabb? jag förmodar besvärligheter icke mött Er? det besynnerligaskulle annars hafva händt, att det varit värre att komma till sjelfvaföretaget, än att utföra det, ty detta krig är snarare en lek – drick rid-dar Bo!”

159

H E R M I T A G E T

Konung! svarade Bo af Runsa med värdighet, måtte desse upp-roriske, som våga leka, utan att vara bjudne till lek, försvinna såsomdetta vin! – Han drack med en bugning för Waldemar. – Min resagick lätt, likväl hade jag så när blifvit invecklad i en strid på vägen.

”Biskop*) Bengts bofvar! sade konungen. En graf i norden skallock finnas för dem, men lika godt, drick nu ett glas af det här mjö-det. Slog Ni ihjäl dem allesammans?”

Gissningen träffade, Herr konung, det var en fördelning af hertigBengts skaror, som kommo att draga genom samma trakt, som vi.Det var en grön skogsplan, omgifven af höga mörka träd, förbi hvil-ka vägen gick: vi beslöto att rasta der, utbredde oss i gräset ochframtogo förfriskningar. Knappt hade vi satt oss, förrän en hop rytta-re, talrikare än vi, ankom till samma ställe, steg af hästarne och rus-tade sig äfven till att äta. I början kände vi dem ej, vi suto på hvar sinsida om planen, och kastade stundom giriga blickar på hvarandra.Slutligen – ty mat och dryck gifva hjertat mod och tungan friskhet –började en af de främmande fälla uttryck öfver de ”kunglige,” somjag ej vill upprepa, och såg derunder försmädligt på mitt folk, jagtror han ville pröfva hvilka vi voro. Som mitt antal var underlägset,och jag ville spara krafterna för bättre tillfällen, vinkade jag åt demina att förakta och ej svara. De lydde; men en af mina karlar, ejkrigare, men som jag medtagit för hans färdighet till allehanda –Erasmus heter han – kunde ej undvika att mumla åtskilligt om de”hertiglige,” i hvilkas våld han ej längesedan varit, men narrat sigifrån på ett fintligt och muntert sätt. Flere af de främmande stegoupp i vrede, när de hörde honom. Mine gjorde så ock. . . Konungenkan föreställa sig tvenne rader karlar, stående midt emot hvarann påtjugu alnars afstånd, af hvilka hvar och en håller i handen ett styckemat eller en flaska, yttrande ovett med djerfva åtbörder, vilda ögon,svordomar, höjda armar, nickande med nackarne, och just nu i be-

*) Herr Hugo påminner sig, att på herredagen i Strengnäs, som hölls efter ko-nung Waldemars återkomst från sin Romresa, då tvisterna emellan brödernaskulle förlikas, hade hertig Benedictus gått in på att blifva Biskop och försakaverldsliga fördelar för egen räkning.

160

H E R M I T A G E T

grepp att draga ut svärden . . då till allas bestörtning på höjden urskogen hastigt framstiger en lång Gestalt, höljd i svart, skinande slö-ja. ”Skurkar! hvem gaf Er tillstånd att skymfa denna heliga skogmed ert prat? viken bort, fortare än den lilla flyktiga ilen viker förstormdigra moln! Oroen mig ej på min resa!” – Hon höjde en hvithand med lika befallande ställning, som hennes ton. Jag vet ickehvilken skräck genomfor oss, men utan åtskillnad, fast vi voro affiendtliga partier, skyndade alla till sina hästar. Någre trodde att ettspöke visat sig från de aflidne; likväl stannade de fleste af oss i denöfvertygelsen, att ett skogsrå reste fram genom nejden, och vredgatsöfver det ovett trädens grenar måst uthärda. På första skiljeväg de-lade vi oss åter, de hertiglige foro till venster, men vi till höger.

”Oroa Er icke, sade Waldemar, vi ämne snart föranstalta, att här iriket ej skall talas om hertiglige, hvilket är en skam för de kunglige.Den affällige och äreförgätne Magnus – kettilbotaren, kallar honommitt hof så snillrikt*) – ligger med sina lejda utlänningar söder omHofva och broder ingenting är hos honom, hvilket ej måtte betydamycket. Jag kommer snart att uppgöra en plan, huru vi må anfalladem. – När min mening blifvit fullkomligen uttänkt, skall jag med-dela hvar och en af Eder hvad han har att göra. För närvarande, rid-dare och väpnare! låt det smaka Eder; föreställen Er, att J ären, ej iläger, men i vår kungliga borg.”

Någre af de församlade, och bland dem i synnerhet John Bruce,voro icke nöjde med denna säkerhet; de valde att efter gästabudetsslut nalkas konungen i förtroende och förmå honom till ett hastigtafgörande företag, innan fienden hann sammandraga för myckenmakt. Bordets nöjen fortforo dock oafbrutet. Sjelfva drottningen,som nyss ankommit till hoflägret, hade icke ännu, annars än stund-tals, något välde öfver konungen. De, som kände henne närmare,trodde att hon i början ville gifva sitt bifall åt festerna, endast för att

*) Drottning Sofia hade i gladare dagar yttrat sin ovilja för Waldemars brödergenom att kalla den ena ”Magnus Kettilbotaren” (kopparslagaren, för hans an-letes färg), den andre ”Ericus Nihil” för hans förmodade obetydlighet. Hofvetupprepade med glädje speorden.

161

H E R M I T A G E T

hafva en möjlighet, en väg öppen till Waldemars förtroende. Honvistades i ett eget tält. – Sent på natten steg konungen upp och skil-de sig från de öfrige, han kände sig illamående.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nära Ramundaboda låg en vidsträckt kronopark, der de kungligebrukade jaga. Konungen, i en enskilds drägt, fördjupade sig i vild-markens irrgångar, han gaf sitt sinne och bröst luft. Han nalkadesett litet hus vid sidan af en brant, grön mossa höljde berget och enstor del af huset: der rann en bäck förbi.

”Har Ni något käril, så låna mig det, jag vill taga mig vatten härur rännilen.”

Gubben, husets enslige invånare, räckte Waldemar en skål afträd, men ganska hvit. – Det kan vara godt, att Ni dricker, yttradeden åldrige, men lagom, Ni är icke frisk.

”Hvem har sagt dig, att jag är sjuk?”Herr Waldemar, mina ögon och edra kinder.”Hvem har sagt dig, att jag är konung Waldemar?”Ehuru gubben ej svarade härpå, öppnade han likväl dörren med

en inbjudande ställning, så att konungen, utan att vänta längre, stegin i den vilda hyddan, som inuti syntes väl förvarad emot vädretsåverkan, saknade möbler, utom de nödvändigaste, men bland pryd-nader egde ett stort antal krukor, och deri växter, med eller utanblommor; äfven en Madonnabild.

Ni känner icke mig, min konung, sade pater Amaury, likväl harjag några månader vistats vid ert hof, ehuru Ni icke såg mig. Jag harlemnat det, nöjdare i örternas och läkedomens rike, än i samhället.Men sätt Er, er blod är förderfvad.

”Jag är förundrad, men lika godt; jag sätter mig, jag tror på ertansigte, att Ni ej är i förbund med mina brö . . fiender.”

Här är en dryck, kokad på hundkax, drick den, och säg mig se-dan huru helsan kännes.

”Du är rättfram, men lika godt, se der bägaren tömd.” – Konung-en kände lätthet i hufvudet, blodet började gå svalare, han såg utgenom bönehusets fönster, och stjernorna förekommo honom ange-

162

H E R M I T A G E T

näma för första gången på lång tid.”Huru kallar du dig? förmodligen är du en vandrande munk,

hvars orden sändt dig till granskapet af mitt läger. Om din dryck äraf hundkax, må så vara; jag tackar dig, den har gjort mig lätt ochmera fri. Hvad heta dessa uppgående stjernor, gubbe?”

Dem Ni pekar på, heta Orion; men de äro ej i uppgående, ehuruvid fästets bryn. De äro i vester, och der går allting ned. Drick nuhäraf, det är saften af achillea.

”Smakar vid S:t Peter högst illa, men lika godt – allt är icke sött.Jag påminner mig, att jag frågade dig hvad du heter, men du svarademig icke.”

Emerich; har Ni kanske hört detta namn af edra hofmän? Tyskaroch svenskar kalla mig så enligt vändningen af deras språk.

”Är du Emerich?” – Waldemar steg upp och såg på honom meden bister blick. ”Jo, mina hofmän hafva sagt mig åtskilligt om dig.”

Sitt, min furste, Ni skall icke stå inför mig.”De hafva talat om dig, om Sofia, och om . . . Men ja, det är allt

förbi, förbi, förbi.” Han satte sig och hans hufvud sänktes.De hafva väl sagt, fortfor patern, att en Benedictiner-munk smög

omkring i ditt palats, talade mycket med drottningen, afvände hen-nes hjerta ifrån dig och ifrån prinsessan-nunnan? hafva de ej sagtså? jo, utan tvifvel. Och hafva de ej tillagt, att denne munk, Emericheller Amaury hans namn, undervisade uti en lära, som liknade enklosterregel, utan att ändock vara det?

”Jag mins ej gerna det förbigångna.”Låt ditt höga hufvud sänka sig, det är godt, min konung; men du

skall svara mig, hvad hofmännen sagt om min lära?”De sade sådant, som visade mig, att du (likt alle!) ej viste hvad

du ville. Du gillade kärlek och eld i ett menskligt bröst, och du för-dömde den! Du sade åt Sofia: det är lifvets höjd att vara gemål åt enädel man; och du tillade, det är illa, att Ni är förmäld! – Åt mig hardu i dag bjudit läkande safter; men, när mitt hufvud sjunker i sorgli-ga minnen och mitt sinne åter sjuknar, då säger du, det är godt! Jagledsnar vid motsägelser.”

163

H E R M I T A G E T

Kärlek må väl kallas lifvets höjd, o konung. Höjden vinnes ej påjorden, här beredes flamman. Derföre har jag sagt: säll den, som ärmunk här, att han ej för tidigt, otålig och svag, vill rycka till sig lif-vets himmelskt glimmande bägare; tiden ända till döden är ej förlång att skaffa hans läppar äkta purpur, att de må finnas värdige nal-kas en sådan bägare. Och jag har sagt: säll den, som ej fruktar attvara sjuk i stoftet, på lifvets blåa skyar skall hans ande lyfta friskavingar, sedan stoftet i sjukdomens svårmod sjelf förstört sig, värktbort, och lemnat anden fri. Derföre är min utsaga till sin första delen klosterlära.

”Pater, min sjukdom är ej en förberedelse till hvad friskt må kal-las. Du är en ärlig man, jag vill tala med dig.”

Tala. Gaf jag dig läkande örters saft, det var för att bota din yttresjukdom, att du ej skulle vara upptagen af blodets hetta, utan dininre sjukdom skulle få kraft att verka dess mera i sin gång.

”Om du vet något, såsom du säger – kan du förklara Ödets irran-de bloss? En konung hade tvenne döttrar, Sofia och Juta hette derasnamn. Säg mig, pater, hvarföre blef Juta nunna och Sofia ej? HadeSofia blifvit nunna, då vore Juta fri, och Waldemar . .”

Vore nu icke sjuk, svarade Amaury.”Nej, himmelska makter, Waldemar hade ej då varit sjuk! Sträng,

förståndig, och, jag vill tillägga, god är Sofia. Men – fara på vindensvingar . . med luftens ljusgrå guldkantade segel . . svärmiskt jagandesom gladan, eller som en kunglig häger på stranden af en dunkel-grön sjö . . detta uppgår för min själ i ett högre tycke än Sofias stora. . ordentlighet! hon är såsom rutorna på vårt schackbräde. Nog, pa-ter, är det ordning till i verlden.”

När började då din kungliga oordning?”Ja, jag kan säga, fortfor Waldemar bortvänd, att mitt hus under

Sofias hand var en förfärlig ordning – till och med mot mina brödervar hon så sträng, att de aldrig kunnat tåla henne. Öfverallt hvar denfallna menniskan sätter sin fot, skall hon stöta mot ordningar, bruk,lagar! Går jag på en äng och njuter af tusende rosors trolldoft, be-grundar jag deras art att växa, så äro också dessa varelser fjättrade

164

H E R M I T A G E T

vid en lag, som de måste följa i deras växt – så lyckliga, fria synas de,och sjelfva deras lukt är satt i bojor. O Amaury, en dianthus får ickedofta på samma sätt som en narcissus! Kedjor äro dragna öfver sko-gen, källorna – sjelfva viken, som ler så glad med skälmska böljor,dess leende är falskt som dess frihet, den måste gå i krusiga böljor.Och folken, o pater? – menniskan får ej lyfta sin hand, att ej sedvän-jor, tycken, stadgar, lagar, förordningar till hundrade och tusentaldraga henne, en del till höger, andra till venster; fram somliga, ochde flesta tillbaka. Ett sådant ishus är hela verlden – ett dylikt var ockmitt hof under Sofia – då kom en himmelskt fri gestalt –”

Men slutligen, konung Waldemar, huru kunde prinsessan Jutablifva insatt i Varbergs torn, och sedan i Stockholms, då din furstligaömhet väl bort hafva beskyddat henne för sådant? Det liknar jumycket hvad som hände fröken Kerstin, hertig Burislefs ros, hvaromden kända visan sjungs? Skall ock om Judith en saga gå öfver nor-den?

”Du frågar djerft, pater Emerich, men du skall få veta, att denneWaldemar, som hyllar friheten ända till trånad, äfven han har af ti-den och verlden fått bismak. O hade han allenast förr känt henne! –Men flere ögonblick egde Sofia, ordningen, folket, hela detta is-haf,som med ett ord kallas samhälle, de, min munk, hade under mellan-ögonblick den makt öfver Waldemar, att han böjde sin fria hals un-der betsel. Det är icke lätt för en enda man, sjelf född i stoftbojor ochuppfostrad i menniskofängelset, tror du det är lätt för en sådan, attresa sitt raka hufvud upp ur dessa tusende nät? Någon gång sänkersig blicken, då svindlar ögat för den började raska banan; lik en gos-se på en hög, smal spång är menniskan, då hon först börjar gå frihe-tens stora, djerfva stråt. När hon ser ned, förskräcks hon! Jag för-skräcktes, Emerich, när jag hörde presternes och folkets rop ned-omkring mig. Oförlåtlig, svindlande, svag gaf jag efter, och lät Judithslutas i tornet: då var den lysande ledstjernan borta för min stråt! jaghittade ej längre på min egen väg. Frihetens ljus var slocknadt, jaggick blind och olycklig; från detta ögonblick, pater, kan du räknakonung Waldemars fall. Hade jag, stark och fullkomlig, ej vårdat fol-

165

H E R M I T A G E T

kets skri och dumhetens ångest, blott sett på min egen väg och vår-dat min Constellation, som upplyste den, då skulle hon och jag ejvarit furstar enligt lagens benämning och packets kröning vid Mora,men furstar i vår själ, krönta af ovanskliga lyckan, med frihetensstrålande gam-vingar vid våra lockar.”

Du har rätt, sade Amaury efter begrundning. Detta var verkligentidepunkten för din sjukdoms början, då du vek ifrån din börjadebana och Juta inneslöts. Sjukdomen har allt sedan fortfarit, ett vack-lande har du varit, konung. Kommen långt ur den lagliga ordningen,kunde du ej passa in dig i den igen, ej heller var du djerf nog, attrycka fram på det du kallat din egen stråt: derföre var du intet.

”Gif mig en pokal, pater! jag har mycket ondt i hufvudet, gif migaf det jag nyss drack, jag kände mig sval och väl deraf.”

Se här, sade han, ditt blod skall afsvalas och din hufvudverk bo-tas. Men sjelfva din inre verkliga sjukdom, Waldemar, den skall jagöka, icke lindra.

”Du missfoster!”Ja, Herr konung, fortfor munken lugn, du bör få veta, att i de da-

gar, då så mycken gäsning var i ditt hof, då du gaf efter för folket,ordningen och Sofia, var jag icke overksam. Din själ förlorade då sinbörjade helhet, du blef half; sjuk i vandel, brusten i förslager, uppfö-rande, tal – vanmäktig blef du.

”Amaury! hade jag ej ett namn bland menniskor, vore jag ej enFolkunges son, ej setat på Nordens högsta säte, hvad ett svärd dåvarit ljuft i min barm! men ingen svalkade den olycksaliges bröst.Hvarföre for jag till Rom? för den synden att älska hvad mitt väsenegentligen tillkom? Jag besåg leret på främmande ort, Kyrkan blefförsonad deraf, men jag –”

Blef sjukare.”Är du en förrädare, Amaury, som blandar gift i hemligt förstånd

med mina bröder? Eller hur skall jag förstå dig? Ja, efter denna färd,som skulle hjelpa allt – som gaf endast Magnus tillfälle att suga fol-kets ynnest åt sig – på mig sönderbröt hon sinnet. Qval och ovisshetsög honungen ur min kraft, glädjen ur mitt stolta hjerta. Förbannad

166

H E R M I T A G E T

den orm, som först nalkades min solvackra trägård, strödde ånger imina törnrosor och lockade mig att smaka pietismens skenfagrafrukt. Förbannad den, som kallat mig till lydig fromhet under Vati-canen! de heliga får, hvaraf ullen klippes till pallium, hvari äro debättre än tackorna i vårt Skärkind? Ve den, som talat om förtjenandeverk, och så benämt eländets, halfhetens, bräcklighetens klippstig!ve Eder, skrymtare, ty om den arme grubblaren säger: jag är törstig,svaren J: det är godt; när han slutligen vanmäktig och sjuk stuparomkull på eder torra, branta stig, sägen J: det är ännu bättre!”

Du är ännu ganska sjuk, barn, sade fadren i Mariehyttan i sko-gen; en tår glänste på hans bleka kind.

”Ja, gråta skall du, sade Waldemar, steg upp i sin höghet och fat-tade handfästet af sitt svärd. Du skall icke nu dö, orm, ty du är denlille; jag skall först bekämpa Magnus, den store, som väl viste hurhan skulle måtta anfallet på min kronas rubiner. Ser du här, du för-dömde, du en af de tusende ettermaskar, som Magnus kastat kringmina fötter – min klinga är smidd af säkert stål, den är dragen ochsitter nu i den äldste brodrens hand! förstår du mig, här glänser istålet det urgamla vapnet, folkunga-lejonet, och tre strömmar der-under – den första betecknar den ström, hvari mina förrädiske bröd-ers blod skall flyta – den andre är de afgrundshycklares blodström,som smittat mitt sinne med falsk lydnad – den tredje –”

Den tredje?”Judith! du min stjerna i kupiga hvalfvet, du skall spegla dig i

den tredje strömmen – den skall flyta för din hämd och af dens blod,som tog ett orättmätigt försteg framför dig. Jag känner den äktagudsfruktan, som är att straffa lifs-utsugare. Den rätte Fadren, det ärkraften i vår högra hand; ej bor han i Rom, men på valplatserna! ochunder min frihets himmel ser jag korpar flyga, svarta och högt skri-ande, hungrande efter slagne Riksnidingars as.”

Stanna konung! lemna ej mig och min hytta ännu – men visa migen ynnest, efter jag i dag varit din värd, och med örtsaft läkt hufvud-verken efter dina gästabud. Här är mitt hufvud! ej i den andra, meni den första af dina strömmar, låt mitt blod dofta bort till det land, dit

167

H E R M I T A G E T

jag länge längtat. Skynda Waldemar – ty ej sänd af Magnus, men afegen drift, gick jag i ditt hof, föranledde Judiths fängelse och dinvallfart. Jag var det, som i den hemlighetsfulla tredje nattväkten af-klöpp de i violett skiftande gröna bandrosorna på din brottsliga för-klädnads drägt. Jag satte sågen på eder väl tilldragna knut. Se upp!jag var den, som först gjorde dig hemsk, som skapade dig till Rom-farare. Jag har i sanning talat om en annan gudsfruktan, än högrahandens – sänk din udd i mina ådror först af allas.

”Nej, sade Waldemar med en skum blick, du skall icke dö så. Äf-ven det hör till eder ormkonst, att när J skolen dö, trånen J efter attvarda martyrer. J, som prediken om så mycket förakt för kronor,hvarföre sträfven J efter martyrkronan?”

Konungen lemnade hyddan i skogen och gick med stora steggenom natten hem till sitt läger. Med en verksamhet, snabbhet ochtillika lugn, som gladt förundrade alla härförarne, ordnade Walde-mar, återkommen till sin första helhet, sina krigs-planer, och befall-de att en fördelning af hären genast skulle bryta upp till Westergöt-land. Sixten Ambjörnson, Bo Ulfson och Bruce sattes i spetsen förden. Gån förut, sade konungen; när J invecklat Danskarne i striden,skall jag i morgon komma med det öfriga af styrkan, anfalla dem derde äro svagast, och snart göra slut på denna hundjagt, Svea rikesvanära.

”Se här, i fall jag stupar,” sade Bruce, och införde till konungenden späda Sofia, hvilken alltid varit honom anförtrodd, äfven i läg-ret. Konungens blick lågade vid åsynen af henne, sin frihets vack-raste blomma. Hon skall vara lösen i drabbningen, Sofias namn, låtfolket veta det, John. Emedlertid skall hon sjelf bo i tältet, närmastmitt, och hafva en säker vakt. Bruce gick. Konungen kysste sin dot-ter, kände inom sig sin fordna helsa och eld. ”Sofia skall vara lösen,man skall tro, att det är drottningens namn jag härigenom firar, ochsom ger ära åt striden, mod åt riddare, svenner och kämpar – manskall ej veta, att det är Judiths dotter, som egentligen lånar sitt namnåt bedriften och kröner slagfältet med härskri. Jag blott vet det rät-ta.”

168

H E R M I T A G E T

Hela lägret kom i rörelse, och sjelfva det ovanliga i konungensuppförande, då man förr på ganska länge ej sett honom sådan, väck-te allas kraft till mod och hurtighet. Halfva hären afgick redan, denöfriga fick befallning att hålla sig färdig; konungen talade till alla,hjerta och mod brann. Det led mot aftonen på andra dagen.

Den afskickade fördelningen hann till Finnröja-backarne, närhertigarne Magnus och Erik med sina skaror mötte den. ”Tänd eldpå skogen, sade Sixten Ambjörnson, vi draga oss tillbaka: närDanskarne förfölja oss och hunnit mellan oss och elden, då vända vioss om.”

I långa förfärliga purpurarmar slöt branden skogen i sin famn,men öfver gräset på slätten bredvid rann ingen blod, när Danskarnekommo, ty de kunglige flydde. Hertig Erik skyndade efter dem ändatill foten af en backe. Denna backe på ena sidan och den brinnandeskogen på den andra inneslöto en dalslätt midt emellan sig. När deflyende vikit upp till hälften af backen, vände Sixten och John sighastigt om: ”Sofia!” ropade de. ”Sofia! Sofia!” brast det på en gångut med förskräcklig samklang från alla de flyende; de stannade, vän-de ansigten och dragna svärd mot fienden. I deras ställning, på slutt-ningen af de höga Finnröja-backarne, när de vände sig om, hade deDanskarne under sig. De föllo öfver dem med svenskhet.

Nu började kampens stolta dans. Utför branten rullade kriget,och hertig Eriks skaror veko. I två förlängningar utbredde sig dekunglige på hvar sin sida om den lilla slätten, att ej fienden skulleundfly, blott bakgrunden hade han fri, men der stod skogen i ljusanlåga.

Hastigt störtade en krigare med svart hjelm och långt svärd ur dekungliges här: ”der är brodermördaren!” ropade han med en röst,som dånade öfver slätten – han jagade fram på sin hingst mot hertigErik. ”Han är det, som går i led med rikets fiender, sträcker lans motsin konung och egen broder.” Som för ett spöke red hertig Erik un-dan, och skammen med honom; de veko mot bakgrunden, der låganstod hög att emottaga dem. Hugg flög på hugg, genom blod, öfver likgingo hästar och riddare, lansarne glimmade röda mot flamman,

169

H E R M I T A G E T

stormigt vildt flögo Svenskarnes härskri: Sofia! Sofia! – Undan tilllågorna fienden vek, ren Danskarne brunno i dem.

Då kom lik en kil fram på sidan af skogen en knektskara åter, bil-dad af en man i spetsen; allt bredare blef sen kolonnen. Kall, kraftigoch tyst, väl sluten och stark gick kilen mot Svenskarnes led – detklöfs utaf den. Högt svajade midt uti kilen en fana med folkungava-pen, der lejonet stod och strömmarne under – tre kronor i öfverstahörnet; hvit blåste den upp som en slöja för vinden, och skarornaomgåfvo fanan i kilen med tystnad och skräck. De yttrade ej någotfältrop, ej ord, endast hugg efter hugg.

I häpen förundran stod Svenskarnes här, knappt ville de svara påhuggen, som regnade friskt inpå dem. ”Det är ju vår konung, somkommer, hans vapen och kronor? ett missförstånd leder på oss dessahugg?”

Och intet ur kilen till svars! blott framåt den trängde med lansaroch blodiga armar. ”Vik undan – i mörkret tar konungens folk ossför Danskar – vik undan, att vänner ej fällas i osälla kampen . .”

Bort veko – dock sakta! – Svenskarne hemskt. John Bruce varden, som sagt: ”viken! viken!” – Han fruktade höja sitt svärd; menmot honom och hans män fruktade kilens förskräcklige män ej atthugga, de trängde med grymhet och kraft emot desse, som vikanderopade till dem: ”Håll! håll! vi äro vänner!”

”Håll krigare, du, som i spetsen går för den dystra, förvånandekilen! – du villas af mörkret, och elden ur skogen på oss kastarskimrande bilder, i bländande halfsken vi synas ej rätt – vi äro ejDanskar! håll mördare! vi äro kunglige, vi, liksom J” – men dödensvagn framrullade sträng genom Svenskarnes bäfvande skaror.

”Framåt! blott fram!” befallde hertig Magnus, som red midt i ko-lonnen med sluten hjelm, strax efter sin hvita fana; och kilen gickfram.

Snart bredde sig fasan, en likblek sky, kring Svenskarnes här. Enväl måttad lans flög snabb som en åskvigg ur hertigens hand ochstannade djupt i Bo Ulfsons hjerta.

”En till,” sade Magnus. Hans ridknekt räckte en lans åt sin herre

170

H E R M I T A G E T

i stället för den, han afskjutit nyss.Han tog nya lansen, höjde sig stadigt på stridshingsten, sigtade

snabb på Sixten, och sköt. I blodiga stoftet sjönk Ambjörns son; ogråt, du som gläds vid en lysande hjelmbuskes anblick! den ljusröda,långa, svajande fjäder, som helsade alla med mod ifrån härförarnsmanande hufvud – på jorden nu ligger i blod under stupande häs-tarnes fötter, och jämrande slagnes strömmande sår – ve! ve! ve! ve!

”Svek! det är svek!” skreks led ifrån led: utan fältherrar irradeSvenskarne. Mörker och regnande hugg – flyn – flyn –

”Håll kunglige,” ropade med säker röst John Bruce; han söktesamla de vacklande, men död och förfäran spridde sig längre, änhans röst. ”Hvem för oss? hvem säger håll?” frågade flere Svenskar.

Det är Jon Amundson.”Ve! ve! ve! Jon Amundson, det är främlingen, o-svensken, det

var han, som alraförst ropade ”Viken!” och sade dessa mördare i ki-len vara våra vänner! Han är förrädaren! vi skulle hafva hållit ståndstrax: hvarföre lydde vi förrädarens röst? Han är i förbund med her-tigen – ned med utlänningen, ned!”

Ja, jag är en utlänning, sade Sir John, då tre svenska lansarsträckte sig emot hans bröst; förbannad den stund, då en krigsmanstår i andra led, än sitt eget folks. Arme bedragne, J viljen mörda ertrognaste . . Dock, för Waldemars och Beatrices skull skall det ickeske. Han parerade lansarnes styng; strax efter inträngde hertigenskolonn allt djupare, de hörde ordvexlingen, bortdrefvo mördarneoch omringade Herr John. Nej! sade han, får jag ej tillhöra kungWaldemars folk, eder skall jag icke blifva. Då högg han med djerfhetoch skicklighet omkring sig bland de hertigliga, som frälst honom.Han fick rum, sporrade sin häst, och red bort ifrån tumultet.

Rök, moln och nattliga dimmor under fästet. Jämmer, flyendesskränande, irrande rop genom den vida skogen . . .

Men aldrig kom konung Waldemars undsättnings-här.Du menniskohjerta, sällsamma fantom, hvad liknar din kraft?

och hvad nalkas dig i svaghet?I sitt tält satt konung Waldemar, han, som med klarhet ordnat sin

171

H E R M I T A G E T

här till drabbningen, så länge verksamheten i tusende skepnaderfordrade hans uppmärksamhet. Nu, när allt var färdigt, satte han sigensam i sitt tält, hjelmen med fjäderbusken låg vid hans fötter; häs-ten var sadlad derute, hären stod marchefärdig, konungen väntades.Han kom ej.

En vågade sig in i tältet. Waldemar syntes tankfull, hans ögonkastforo spridda. ”Gå ut, jag kommer strax. Sätt min stridshäst framförfänikorna.” Budet gick underdånigt.

”Silfvergrått hår – kinden blek som en strandlilja, doftande skön-het vid grafven” – sådana brutna ord undföllo konungen. I hanssjäls galeri hade pater Amaury ställt sig, och den taflan, då han bjödhonom sitt hufvud och sitt blod för att fylla den första strömmen ihans Folkungavapen. Det var denne gubbe, han förbannade, närhan stod vid skogshyddan.

Nu satt han i sitt tält. ”Han ville, att jag skulle vara sjuk? hanstämplade, att jag skulle blifva sjuk? gode, ärlige ande – ja det finsen sjukdom på jorden, som –”

Höge konung –”Gå ut, säger jag dig ännu en gång. Jag kommer genast – de mås-

te vänta – gå fort, säger jag.”Budet gick åter.”På jorden fins en sjukdom, som är en helsa för mig – ach him-

melska lustgårdar med vackra hvita lam – Waldemar, hvi var duvred mot din läkare? det är en vis läkedom, att bereda en säkrarehelsa genom en svår, men öfvergående sjukdom, som slutar snart,som slutas med dö –”

Konungen gick af och an i sitt tält.”Det är en vis målare, som bereder djupare skönhet genom det

mörker, hårdhet eller vildhet han sänker öfver vissa delar af sin tafla. . o Amaury! hade jag dig här . . du skulle leda mig, svara mig . . mittblod . . hvad är det att vara sjuk här, det är några timmars eller någraårs . . säll den enslige, ringe, han får mogna och friskna i ro. Walde-mar, hvad är det värdt att vara konung? låt Magnus –”

”Hu Magnus! skall du stjäla kronan från mina tinningar? ja – det

172

H E R M I T A G E T

är godt för dig, Waldemar, gjut icke onödigt blod i dag, gif vika – blifen ringa, enskild man; men riket? skall knota och spotta på mig –drottning Sofia? – grafven har skönhet – o vore jag sjelf en strandlil-ja, okänd, doftande, förglömd; – min dotter, hvad skall det bli af dig?skuggskymda spöken, o framtid! jag vet ej . . blod i mitt hufvud . .Knut! Knut! Knut!”

Han inkom. Nådigste konung?”Knut, jag skall hafva en flaska vin. In genast. Derefter skall du

gå till skogen. Det ligger en bönehydda norrut från lägret. Der skalldu bedja en pater strax, strax komma hit. Var trogen och flink somhunden.”

Knekten gick. Lyssnare, som nalkades tältet, hörde konungentala mycket för sig, men rustningen hörde de ej i hans hand till på-klädnad. – Länge stod hären i trofast väntande leder, de tänkte påsin konung; likväl suckade månget hjerta, tålamodet brast, här ochder smög sig en man ur ledet, och ingen härförare hindrade det.Förundran, ovisshet – det gick långt på tiden. Knot . . hvar och engår dit han vill . . upplösning . . vrede under askan.

”Skall hären vänta på Knut? . . efter skogsgubben? hvad skall ensådan karl i denna stund? Hela hären uppställd, och –”

Knut återkom. Ingen Amaury. Han hade ej varit qvar i hyddan. –Besatta, obegripliga, enfaldiga, dumma, narraktiga – hvartill skall enbräcklig skogsgubbe nu tjena? – Kamp behöfs! Riket står i nöd!Danskar – tjufvar för dörren!

Ändock kom ej konungen ur sina tält, men det berättades, atthan tömde mycket vin. Det sades till och med, att han gått in i drott-ningens tält; att han satt sig att spela schack med drottning Sofia.Det led långt på tiden.

Hastigt kom ett sorl ur sydvest. ”Hertig Magnus med svajandebanér är efter oss!” ropade flockar af återkomne flygtingar fråndrabbningen i Hofva.

Skräck droppvis i förvirringen. In gick en riddare till konungen.Mäktigaste herre! vi skulle aldrig hafva vikit annars; men det varJon Amundson –

173

H E R M I T A G E T

”Flyktande? slagne? Magnus! Magnus! du är ju min köttslige bro-der – Jon Amundson – mitt varma hjertas urgamle vän?”

Ja, konung, när hertig Magnus kom med sin slutna spets-skara,ropade Herr Jon till oss: det är konungen, som kommer efter aftal.Viken! hugg icke in på dem!

”O John Bruce? . . gruflige, underbare orm!”Vi trodde honom i början, vi väntade verkligen konungen – men

bister och skarp högg spets-skaran in på oss. Då ropade vi: ned medutlänningen! det är förrädaren! stöt honom –

”Föll min Bruce?”Hertigens folk dref bort oss, omslöt nidingen och tog honom i sitt

beskärm.”Gå ut riddar Axel, ha! – tag hit mitt svärd! – min stridshingst till

tältet . . är hären uppställd?”Ingen svarade, men derute skalf trakten. ”Magnus! Magnus!”

återskallade heden.Bort med konungen, innan han fångas! Sex riddare med lansar

ingingo i tältet, togo Waldemar emellan sig, ledde ut honom och sat-te honom på en häst, hvilken de förde emellan sig. En af riddarnetog äfven den lilla Sofia framför sig i sadeln. De foro till vildmarkennorr om Ramundaboda.

”Håll, sade Waldemar och satte udden af sin värja emot sitt bröst,jag rider ej längre – tvingen J mig ännu ett steg, så går denna uddgenom mitt harnesk, och öfver Er kommer blodet. J skolen svaramig: ären också J nidingar? ämnen J mörda mig? ären J skickade afMagnus, att föra mig fången till något fäste?”

Ädle konung, sade en af de sex, hvem ingifver dig så mörka tan-kar om oss? För din skull och vår, hafva vi fört dig från lägret, att ejhertigen under förvirringen måtte kunna gripa dig. Då vore du för-lorad, och vi, som varit dig trogne. Några andre af våra föra äfvenbort drottningen åt Wermland.

”Om så är – jag rider i alla fall ej längre. I denna vildmark är jagsäker, lemnen den der flickan åt mig. Skynden J tillbaka att försvaravårt läger. Hvem satte Ni i spetsen för vår här?”

174

H E R M I T A G E T

Torsten Esbjörnson samlade folket, emedan hans röst hördeslängst. Befaller konungen, att någon annan tager befälet?

”Jag stiger af här, var allt hvad Waldemar svarade. Jag kännervägarne i denna skog. Riden J skyndsamt tillbaka. Sedan befallerjag, att en af Er återkommer hit och gifver mig underrättelse om hurdet tillgår.”

De sex riddarne aflägsnade sig på denna befallning. Natten börja-de utbreda sig hög och vild öfver Ramundabodas nejd. Månen upp-steg åter i sitt rötmånadsflor, sorgligt, stort, rödt, flammande, förfär-ligt.

I denna trakt hade träden samlat sig till täta, nästan ogenom-trängliga skogar, men vidlöftiga, kala berg reste emellan dem naknaöde branter, som i synnerhet syntes vilda, när från himmelen ettblekgult sken nedföll, såsom nu. Waldemar hade länge setat tigandeunder en alm, försänkt i sig och sitt öde; men nu stirrade han upp,och det förekom honom, att han hörde någonting från en af dessabranter, som på ena sidan voro fullkomligt mörka, men upplystafrån himmelen på den andra. Han steg upp och gick dit med saktasteg. Ingen uf lät höra sig, ingen räf skrek.

Vid den halfupplysta branten stod för Waldemars ögon en lång,smärt skepnad, slöjan flöt ifrån hufvudet ned öfver armarne, blottfingernas spetsar syntes. – Farväl min Waldemar, sade Nunnan, ochupplyfte doket till hälften med högra handen.

”Nattens luftiga barn, jag känner dig ej – är du detta bergetsdrottning? men mina knän darra icke!”

Din Judith har jag varit, men nu farväl. Långt har jag rest, hit vil-le jag komma. Himmelska jungfrun vare lofvad, – denna gång möttejag dig sjelf, ej den törniga busken – o rysligt månbegjutna, fordnaAugustinatt! du och ditt halfsken öfver stillastående, dunkla Busken. . ej dör du i sjelfva mitt döende minne.

”Sval är denna sommarnatt, du ande af min fordna lycka! har dubrutit din kropps bojor, och lemnat ditt torn? välkommen, o fram-farna vän, i dag har Waldemars krona sjunkit djupt i hafvet.”

Jag är icke död, konung. Jag har rest ifrån Sofia, min syster. Dig

175

H E R M I T A G E T

ville jag ännu träffa, och säga en gång åt dig: vi träffas aldrig mer.Waldemar satte sig vid foten af en hög rönn, och stödde sitt huf-

vud emot den. ”Hvarför är denna förskräckliga natt likväl så ljuflig?dofta törnrosor genom de hemska klyftorna omkring mig här? jagviste ej att violer stodo i svarta skogen . .”

Här stå ej nattvioler, min Waldemar, men höll du mig kär engång, så räck mig nu din hand. Mäktiga skyar segla kring aflägsnatoppar på heden, och vittna, att nu är vårt förbund förbi. Följ mig,tvätta dina händer, du som jag, i en skogsrännil härframme mellanhassel och alm; der sönderbrister hjertat lättast. Kom. Det hemligtknutna mörkgröna bandet oss emellan uppknyter jag! Jag har låtitinsy vår signatur i dukar och kappor, helgade åt S:t Clara, så skalldet vara bäst för oss. Men hör mig: förmår du en qväll vid himmelri-kets port återfinna våra skeppsbrutna insignier, då Waldemar . . Ochhör! skulle det . . skulle verkligen dödskallen vid foten af vårt blåkrucifix en gång synas upplifvad med kött och hvit hud, med buck-ligt hår och glimmande sanna ögon, då, då . . . Men nu! hvar har duden lilla Sofia? hon skall följa bort med mig.

”Bort? och begge – alla – allt!” – Waldemar sprang upp, ”mittsvärd! mitt goda svärd!” ropade han i genom öcknen.

_______

176

H E R M I T A G E T

NIONDE BOKEN.

Sir Patrik Landskapsmålare.

G Inverness i skottska Högländerna utsänder kuster meddjupt inskurna klyftor åt tvenne haf. Midtigenom landet löper ettskimrande vattendrag, som nordost-ut i Murray-viken vid staden In-verness förenar sig med Nordsjön, och i sydvest vid Invarloch-castlei trakten af Morvern kring Fingals fornbesjungna öar och skär flytertillsammans med Atlantiska hafvet. Konsten har i sednare tider gjortvattendraget sammanhängande och segelbart genom Caledonia-ka-nalen, som i synnerhet upptager tvenne aflånga sjöar eller bredaströmmar, Lochy och Ness. Vid de romantiska stränderna af densistnämda ligger nu Invermorison; i dess granskap fordom Robin-hay.

Slottet, bygdt i hög och stolt stil, men enkelt till sin architektur,tillkännagaf i vår Berättelses tidehvarf rikedom hos sin egare, visadeanblicken af majestätisk mildhet, och lockade med sin tornvimpelenslige bergvandrare redan på sex mils*) afstånd. En ansenlig egen-dom lydde under Robinhay, ängar och betesmarker voro ypperliga,klippor med förundransvärda utsigter kunde ej räknas: men midt ien dal, genom hvilken Morison flöt, låg ett ensligt sommarhus, om-gifvet af en tät lund och norrut mörka, stupande berg. I detta hermi-tage satt Sir John Bruce, ej långt från honom Beatrice, och vid hen-nes sida den adertonåriga lady Sofia. Äfven några fler voro närva-rande. Patrik Andrews gick fram och tillbaks med en qvist geranium

*) Engelska, min Herre.

177

H E R M I T A G E T

i sin högra hand, och en oskuren ritstift i den venstra. – Grefvinnanvar ute.

Robinhays invånare samlades ofta och gerna i detta älskvärdaskogshus, och deras olika lynnen smälte alltmer tillsammans i denlycka, som blir menniskans, när hon efter stormarne lärt sig förlåtaandra och sig sjelf, byter ut förtjenster, öfverger att vredgas och låteren uranisk luft omflyta sina vänner och sig. Detta gods tillhörde enaf Bruceska ättens yngre grenar, nu återkommen och mäktig iSkottland.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Så Patrik – drag ej längre i betänkande att uppskära ritstiften.Att Ni begrundar, och sedermera återigen begrundar, må så vara –fortfor Beatrice – men hade er farbror, Sir John, användt så myckentid på hvar särskild anläggning här, då skulle ännu ingenting vack-ert synas på de beundransvärda platser, der Morison glänsande gju-ter sig i Ness. Ni svarar mig icke, melankoliske vän, Ni ler ej en gång– nåväl, låt då stiften vara, som jag annars hoppades snart skulle be-gynna våra svenska Taflor. Lägg den en gång ifrån Er, och låt osshellre fortsätta våra gårdagssamtal – Ni vill kanske kalla dem tvis-ter? – om er italiska konst. Er långa söderländska resa, och detovanliga ändamålet, då väl knappt en Skotte förr rest ut för annat änkrigiska bragder –”

Krigiska bragder? inföll ynglingen, sådana utfäktas äfven så välemot det fula och nedriga, som emot fiender med kött och ben. Jagförstod det icke förr, men på Italias helgade grund har jag lärt det, iPisa och Florens har jag funnit det. Ni skulle hafva sett några verk afAndreas Tasi eller Giunta Pisano! Ni skulle hafva känt tidens under,Giovanni Cimabue, och betraktat hans pensels bragder i Santa Ma-ria Novellas kapeller!

”Gode Sir, härom var icke vår strid, jag ärar konstnärens hjelte-mod så mycket som riddarens; och om Bruceska ätten utsändt flereandra af sina barn i främmande land att gå i blodig lek och klädahärsköld, skall den icke berömma sig mindre af Er, som lärt att vin-na vackrare, men kanske ej lättare segrar genom färgers sälla utgju-

178

H E R M I T A G E T

telse. Sätt Er, Patrik Bruce. Ja, eller gå fram och åter, men se blotticke så sorgsen ut. Har Ni icke ännu upptäckt skönhetsgrunden? ärNi än längre tvehågse om orsaken, hvarför menniskorna ej åsämjasom hvad egentligen skönt, hvad fult är? Nej, härom är Patrik Brucevisst icke mera osäker än –”

Och, om jag ej skulle vara så fullt säker i denna förfärliga fråga?”Så hör t. ex. en qvinnas infall: Den menniska, som en seraf kys-

ser, då hon ligger i vaggan, blir i sina dar en skön Menniska. Denmålare, hvars penselskaft en ängel under arbetet kysser, gör ettskönt Verk.”

Stolta lady, Ni har löst det Skönas outgrundlighet blott genom enny gåta. Hvem kunde med denna regel bilda sig till konstnär? hvemtränga till den hemlighetsfulla grunden? hvem veta, när han ensvore der?

”Ingen kan truga sig, tror jag, till en kyss af värde, minst af enosynlig Silfid, Cherub, eller – kalla din odödliga vän hvad du vill. –Men skänker hon din stift en kyss, så lyckas du.”

Om jag ock finge den sälla seraf-skänk, att bilda hvad skönt vore– eller, om jag sjelf ifrån vaggan erhållit en skön form för min egenvarelse – mån icke menniskorna ändock i tusen tvister skulle sön-derslita mitt käraste, min glädje? någre skulle erkänna, andra förne-ka det, alla vara osäkra, och jag?

”Du bedrar dig, tror jag, om det sköna är ingen tvist, har aldrigvarit, och blir icke. Der det finnes, står det ej under enskilda tyckensmakt; det har en enkel, himmelsk förmåga att intaga, liksom det all-männa, djupa Samvetet att öfvertyga. Med eller mot våra tänkesätt,lexor och principer, fattar det oss, höjer och eger oss – från denstund nemligen, då vi märke att det är. För mången menniska är detSköna icke till, hon blifver det ej varse; det är då intet för henne,hon förnekar det också då ej, hon tviflar ej derom, hon blott vet ejderaf. Detta underbara är antingen för dig hvad det är, skönt; ellerär för dig ännu omärkt, ofunnet, ofödt, o –”

Huru kunde, om så är, nånsin en tvist uppstå?”Jag vet icke, men efter hvad jag hört af edra strider, röra de det

179

H E R M I T A G E T

vackra. Här äro tusen former till i hvars mans ego, gillade af somli-ge, förkastade af andre efter nyck eller smak. De äro tillgängliga föralla, ligga under hvar menniskas tänkande omdöme, hyllas såledesolika efter tänkesätten. De bero af tycket och individuen, kallas fulaaf den de misshaga, eljest vackra. De måste ej vara obetvingliga, somdet sköna sjelf är. Har jag orätt, Patrik? men mig förekommer, attdet vackra i konst står på samma höjd blott som största delen af detcivila i Lagen, hvilket får rätta sig efter tider, folk och länder, och ärbra annat än vissa öfverallt oeftergifliga punkter i criminal-statuter-na. Det står ock på samma höjd blott, som det rika antal scholastiskasattser i vettenskaperna, hvarom jag på en tid hört ej så litet talas afresande från Frankrike. Deremot – vän och målare! – synes mig detSköna i konst, som samvetet i vetandet; det är mensklighetens, ejmenniskornas; det rår om oss ifrån den stund vi se det. Men detVackra och Fula äro de enskildes hemmanslotter, icke slägtets.De gå ej en gång öfver tidens gräns kanhända – de ega ingen odöd-lighet –”

Is griper mig, sade Patrik, och hans unga spleenfulla ansigte blefhärvid än blekare; jag har ofta tänkt åt detta håll. O himmelska hä-rar, huru mycket kommer då ej att dö och rent förintas! Många afmina vänner i Pisa hyste samma meningar och upprepade ett heligtspråk: ”det onda skall dö den andliga andra döden och det fula meddet!” Hvad hopp om evighet hafva då vi och våra verk? vi, somknappt hafva anspråk på det vackra, än mindre på det sköna? ja,våra arbeten skola sjunka i förgängelsens rysliga armar, ej ett santlif, ingen varaktighet, ingen odödlighet väntar dem!

”Det goda samvetet är evigt, räds icke Patrik – och en stund, duicke anar, torde nog en osynlig vän kyssa ditt penselskaft.”

Ni hänvisar således konstens grund till ett mysterium? vi skolavänta på en andedrägt ifrån silfidens läppar? förutan den skulle vivara intet, ej något kan på menniskosätt inläras?

”Det förekommer mig, att det vackra och fula kan man lära sigatt göra, men förmågan af det sköna är en skänk, ett lotto. Om detvackra eller fula blott äro dödliga ämnen, fångna under tider och

180

H E R M I T A G E T

spridda tycken, så kunna de väl falla eller stiga, glömmas eller läras,försummas eller inhemtas. Men är icke det Sköna i eder konst, hvadNåden i religionerna?”

Vi hafva då tillräckligt skäl att förtvifla.”Ja – eller att vara fullkomligt glada. Jag tycker att i det sköna

sjelf ingår ingenting af religion, ingenting af samvete egentligen;men det är dock likt både nåden och samvetet deruti, att gifvas förintet när det gifs, och vara oomtvisteligt, när det fins, som de. Men,hvad tänker jag då om arbete, lärdom, flit och talent? jo, jag tänker,att en menniska genom dem kan tillvinna sig förmåga i allt det vack-ra, systematiska, figurmessiga, utförliga, rent mångfaldiga – hvilketsammanlagdt väl utgör en omätlig verld. Har hon nu genom kun-skap och hög färdighet vunnit allmakt öfver den verlden, då händer,att hennes osynliga vän – om hon har en – med sin kyss låter englimmande blixt slå ned uti arbetet, Skönhet står fram, och – Ja, dethänder säger jag; ty mången gång händer det också icke – stundomvinnes med arbete intet, men stundom vinnes.”

John Bruce, som ej deltagit i samtalet, emedan han, sittande iskogshusets dörr med dager från sjön, läst David Murdochs under-rättelser om boskapssjukdomar i Argyle, hörde nu händelsevis någotaf det sista, lade handskriften undan, och sade: ”jag vet icke omBeatrice och Patrik anse deras öfverläggningar för ett arbete, mensäkert tror jag att dermed ingenting vinnes.”

Arbete kan det väl icke vara å min sida, svarade hon, då jagegentligen blott upprepat eller omklädt några brutna ord af dem jaghört ur de vänliga tvister, Patrik sjelf anfört ifrån sitt älskade Flo-rens. Men Sir John bör icke undra, fortfor hon leende, att dylika stri-der nu intaga min själ, ty de äro den bästa utvexling emot dem viförr hade att kämpa i vårt nordliga Vildland. En Stuart, äfven påqvinnosidan, älskar kamp såväl som någon Bruce: men då vi haftnog af kroppsliga, blodiga fejder förut, innan det återfallna arfvetoch lyckans lotto bjöd oss hit tillbaka till våra fäders goda Skottland,så har det nu på ett mystiskt sätt roat mig, att i vår fred ändock egakrigsämnen, ja, och af ett främre slag. Patrik roar mig med dem dess

181

H E R M I T A G E T

mer, som jag i min tid aldrig hört derom, det är något alldeles nytt iInverness, tycker jag. Emot den djupa glädje han således skänkermig, får han i utbyte kännedomen om våra öden i molntäckaSverige; och är det ej alltid jag, som härom underrättar honom, sågör väl en annan af mitt kön det ännu rikhaltigare, fast stundomkortare, såsom jag emellanåt af honom hör klagas.

”Jag gillar nog Patriks mening, sade John Bruce, att med histo-riska skilderier pryda våra väggar. Han gifver så en gärd af ära åtvårt kära, förflutna Sverige, som i landskapers undransvärda tyckeej har sin like utom vid Lochys strand. Han gifver ock dermed detbästa intyg på hvad han vunnit af sina söderländska resor. Ett öns-kar jag blott, tillred färgerna snart.”

Utkast och plan måste först noga öfvervägas, sade han med rit-stiften.

”Sir Patrik landskapsmålare har till sluts rätt, ingen klok manförhastar sig, tillade Beatrice. Men, efter vår gemensamme vän, SirJohn, nu sällar sig till våra betraktelser, och han är en vigtig personi vårt hus, hvad säger Patrik? skulle det icke vara rådligt, att medhonom uppgöra planen för de tillämnade svenska taflorna?”

Härvid steg en glans i den äldre Bruces ögon, det var som vakna-de barnet i honom. Han bortlade Murdochs manuskript, nalkadessin brorson och sade: jag har hittills så flygtigt hört dina tankar, attjag om dina målningar vet rätt intet, mer än att det skulle mycketfägna mig se Sverige öfver mina dörrar och kaminer. Men förklaramig en sak, Patrik Andrews, kunna de i Florens afmåla hästar? jagmenar icke små klippare, utan ståtliga gångare?

”Giunta Pisano har . . . jag mins icke rätt . . . helgon, menniskoroch intagande landskaper sysselsatte oss mest.”

Går äfven an – jaja, det torde väl vara omöjligt, att rätt se, märkaoch afteckna allt på ett så behagfullt djur, och hellre än att du skullemåla en stridshingst illa, vill jag icke se en skymt deraf. Men säg mig,hvilka ämnen har du annars tänkt taga för dina taflor?

”Jag har först, sade Patrik Andrews, ärnat framställa den för-skräckliga anblicken af det brinnande Svartvik, påtändt af de hertig-

182

H E R M I T A G E T

lige partigängarne. Midtemellan lågorna står Beatrice Stuart, öfver-gifven af sin egen riddare, som rest till konungen, men omgifven afsina barn. Hon håller ett kort svärd i sin hand, och beslutsam gårhon fram mellan röfvare, hästar och spjut, räddar sig och sin ätt un-dan eld och mord. Skogens mörker skall herrska i fonden, det varden, som emottog henne. Efter min tanke kan jag knappt genomnågon ypprare tafla förherrliga denna branche af Bruceska slägten,om den ej snarare tillhör den Stuartska. – Men min andra målningskall ej eftergifva den förra innehållets vigt. Här ville jag framställaden scen i nejden af Ramundaboda, sjelfva bataljdagen mellan ko-nungen och hertigarne, då Beatrice, efter den svåraste och hjelte-modigaste vandring ifrån sitt förstörda hem genom otaliga orter –Härader heta de ju der i landet? – slutligen framträngt hit, och fin-ner riddaren omgifven af svenska knektar, beskyllande honom förförräderi, skällande honom för utlänningen. Hon står fram med ho-tande ställning, pekar med ena handen på sina barn, med den andrapå Svenskarne, och säger: ”Sir, de hafva skäl, som begabba dig! hviskulle du spilla blod för ett annat rike, än ditt eget folks? men återgifrätta fosterlandet åt dessa barn.” – Ifrån den stunden var er resa tillSkottland besluten, som jag tror, och om äfven min faders bud till Ersedan lättade, kanske påskyndade öfverfarten ifrån Sverige, ville jaglikväl med penseln fatta just det ögonblick, som afgjorde vändning-en i ert öde.”

En af taflorna måste skildra mötet i Warnhems skog, inföll ladySofia, som hittills bibehållit tystnad.

John Bruce syntes ej ense med sig sjelf, om han för sin brorsonnärmare ville hafva sammanhanget förklaradt, liksom han för Skott-arne i allmänhet förtegat flere af de sednaste tilldragelserna på fastalandet. Under de år, som gått, sedan han lemnat Skottlands vålnad,eller nattliga Tvillingssyster – så brukade han kalla sitt i blåiga min-nen töckenomdarrade Sverige – hade han tid efter annan fått un-derrättelser öfver hafvet. De bekräftade hans dystra förmodan omWaldemars fortfarande gång allt utföre – ej blott i lycka, men i seder.Slagen, berättades han aldrig mer hafva bekommit kronans myndig-

183

H E R M I T A G E T

het i sina händer, knappt en tid hennes halfva skenglans om sinatinningar. Om honom tala de Svenskes häfder, huru han i sin tidvarit utmärkt för manlig fägring, liksom Judiths skönhet förliknasvid en himmelsk ängels*). Nu egde han blott titeln af Göta rike, ochäfven den hade sedermera försvunnit. Waldemars kringsväfvandelefnad**), bland annat föranledd, sade man, af hans fienders plan atti någon okänd, men för honom högst smärtsam afsigt nalkas främ-mande kuster; hans försök att med dansk hjelp ånyo eröfra sitt rike;hans elastiska uppsprittande vid hvarje nytt missöde, men snara för-sjunkande åter uti . . . John Bruce kände dessa och än flere skuggor,men af kärlek till sin aldrig förglömda ungdom hade han skänktföga och endast brutna delar af händelserna åt invånarne i sitt hus.Likväl meddelade han småningom mer och mer. Ju äldre olyckanblir, dess mer blir hon historisk. Hon stiger fram ur det sörjandehjertats kamrar, hvars väggar sammansjunka till ett kumbel öfversmärtan. När Olyckans nymf så ur bröstet trädt ut i dagen, upptageshon af Tecknaren, och af henne bildas en saga.

”I Warnhems skog?” frågade Patrik Bruce med en blick på dennymf-lika flickan vid Beatrices sida. ”Jag trodde, att lady Sofia ickenekat mig någon tråd i sina skiftens väfnad?”

Det var, inföll den unga Svenskan, några dagar efter Ramunda-bodas natt. Jag gick ensam med en okänd qvinlig gestalt, sedan honoch jag aflägsnat oss ifrån en annan rakvuxen mannafigur, hvarsflammande ögonkast jag aldrig förgäter. Jag visste ej då, o helgon,hvad dessa två hade att betyda för mig och för hvarann. Men vi haderedan flere dagar skilt oss ifrån honom. Måla nu, ach Patrik . . ett

*) Herr Hugo mins kanske den ”gambla och viidlyfftige Rijm-Krönikans” ver-ser om henne:

Then tijdh hon til Swerige kom,Tha war hon icke uthan somEn Engel wore aff HimmelrijkSwa war hon stoltz ok höfwelik.

**) Först i sällskap med sin drottning Sofia, och deras gemensame son, kronarf-vingen, prins Erik; sedan ensam.

184

H E R M I T A G E T

högt berg med mörkgrön mossbevuxen spets . . rödgult skimmerfrån Augustimånen . . utför ena klippsidan en fors med vreda, bru-sande vatten, som bryta sig med hvitt skum mot fyra uppskjutandehvassa kanter. På venster der bredvid en Gubbe, liggande med sänkthufvud och anden flydd, bloddroppar från hans tinningar hoppandebort på forsens fradga.

”Amaurys fall? är det ej hvad Ni förr en gång nämt, då han påhala klyftors väggar ej bäfvade att söka örter åt Er och Grefvinnan?”

Ja, han var den, som först träffade oss båda, mig och den qvinligaskepnaden . . för henne fick jag snart ett namn . . ja, hon är ock den,som Ni här hör kallas the Countess . . i Hemlandet har hon en an-nan titel begrafven. Förökad fasa omgaf oss efter munkens död,blommorna suto än i hans hand, men vi voro utan god ledsagare iöcknen. Teckna scenen i den blink, då vi förgäfves sökte upplyftahonom, men, vid ett ljud på afstånd, vände våra ögon åt höger, ochvid skogsstigens yttersta slut i månglansen varseblefvo kommandefigurer –

”Hertiglige fiender?”Patrik, nej. Jag såg riddaren, min fosterfader, och henne, som jag

ifrån minnets ursprung och ända dittills kallat mor. Äfven alla dem,som jag kallat syskon, såg jag. Tåget nalkades . . den skepnads ma-jestät, som de funno vid min sida, var dem icke obekant . . blickar af. . tankar och ord vexlades . . jag förstod då ej mycket, men ifråndenna stund hafva vi aldrig åtskilts. Grefvinnan följde till Lödösekust, och öfver hafvet hit till vårt nya land. Svenskarne trodd –

Sir Bruces blick mulnade –Men Sofia fortfor: Svenskarne trodde henne i Varbergs slotts-

hvalf. Underbara minnen från kusten, innan vi gingo till segels . .men jag har icke nog qvar för en hel taflas drag, Patrik . . en förfärliggrotta, menniskolånga brinnande ljus . . ett benrangel mins jag . .hvad Svenskarne talade eller trodde der, står i förbleknad aflägsen-het . . sjelf en konung skulle . .

”Damiana gnäggar, lady!”Vid den djupa tonen af dessa ord for Sofia tillsammans, teg tvert,

185

H E R M I T A G E T

och såg med hastig skräck på Sir Bruces ifrån hårfästet ända till ha-kan mörknade ansigte.

Beatrice förstod varningen af riddarens bekanta fras, den hanbrukade, när för mycket blifvit sagdt eller var på vägen att sägas.Hon upptog samtalets darrande tråd. ”Ej ljuft, ej rätt är att påminnaom allt” sade hon. Efter en paus tillade hon, med leende åt den si-dan af rummet, der Sir John befann sig: ”Taflor måste vi ändå hafva.Jag föreslår, att till de öfriga komponera en, hvars innehåll jag öfver-lemnar till Er alla, om det kan kallas sorgligt. John Bruce kommerihåg sin gamle gode jägare, ”Lordens ludna vän.” Men Patrik skallförstå min mening med taflan, och derföre begynner jag vid början.Ifrån Warnhems skog till Viken, såsom svenska hafskusten låter kal-la sig, hade vi en dryg väg. Hela landet var uppfylldt med stigmänoch ströfvare, än hertiglige, än kunglige; försigtighet blef oss nödig,hvar främling vi träffade, kunde vara farlig. En dag kommo vi på enslätt i ett shire, som kallas Westergötland, och funno en man i sorg-ligt skick vandra sin väg fram, en kraftig påk egde han dock. Målaett antal hästar, hvarpå vårt sällskap befinner sig, och midt framfördem en trasig man, som, det ögonblick han hör traf bakom sig, vri-der hufvudet om. Hans venstra fot är redan upplyft till flykt, menhans högra öga fastnar på den lilla Sofia, i en blink fattar han betsletpå hennes häst, och vi tvingas att stanna. ”Hafva Odins korparsjungit för dig? släpp hästen! ropade Sir Bruce, är du en vansinnig?”– Nej, en kunglig, en flykting (svarade han), men se! Damoyselles*)häst skall jag aldrig lemna. – Öfre delen af hans ansigte visade såmycken godhet, som den nedre narraktighet, vi förmådde derföre ejvredgas, men ålade honom att snabbt göra besked för sig. – ”Odinsfåglar hafva ingenting hviskat mig, sade han, jag vore annars visare:Thors bälte vet jag icke af, jag vore annars förnämare: Friggas skrin

*) Damoysel, chevalleresk benämning på en ung, förnäm man. Damoyselle (do-micella) en ung, ogift qvinna af börd; i sednare tider Dame, äfven Madame, somnu väl mest nyttjas för fruar, men äfven kan användas för fröknar, på sammasätt som Lady. – Om Herr Hugo en gång ville för oss afhandla rätta språk-för-hållandet emellan medeltidens Domicella och nutidens Mamsell!

186

H E R M I T A G E T

såg jag aldrig i, jag vore annars rikare. Dock må jag tiga, och ej talaså! jag är christen, skogvaktare, döpt till namn, huskarl, vapenknektåt ihjälslagen herre. Si, min riddares borg har blifvit sköflad, mitteget hus uppbrändt, olycksbådande bud från Runsaborg och Stock-holmsskär förkunnade så, min hustru har fiende stungit till döds,dotter och son stupat, dock är jag en kunglig! och jag går – hvart-hän? hvarthän är mig obekant. Men – helgonamakter! denna lillaDam har jag ånyo träffat, hennes åsyn väcker min vördnad och be-undran, här står jag i mitt öde, och jag stannar.” – Sofia påminte sig,huru hon förr sett denna ädle välvilling, då hon, andra*) gångenröfvad från Svartvik af hertigliga väpnare, skulle föras till Stäkes-borg, men han kysste hennes slöja och nekade att tjena hennesröfvare. – Vi hade föga talat med främlingen på fältet, då ett bullerfrån nordost oroade oss, en rote af roffare, prydde som Folkungar,kommo efter oss. Nu är det som den främmande med skäl kan kallaslady Sofias kämpe. Sir John hade nog af att försvara sig och vårvenstra flank, men främlingen utdelade kring Sofias häst så kraftigapåkslag, att ingen vågade nalkas henne; utan brynja och sköld lik-väl, fick han många djupa sår, och en ring af hans blod på markenomgaf hennes häst. När stigmännen flytt, satte han sig utmattad vidhästens framfötter, men vi stego alle af, och Sofia gret af ömhet försin försvarare, hon ref stycken ur sin slöja och förband hans sår. Dåfor en glad glans öfver den sittande främlingens uppsyn. ”Jag harvarit osäll nog under himmelen, sade han, jag har mistat husbonde,hus och hustru, men nu lefver jag en stor stund, jag får hålla denna

*) Andra gången? Den upplysning, som här händelsevis undsluppit handskrift-ens författare, är oss ganska välkommen, Herr Hugo. Hela den i Hermitagetsföregående böcker befintliga berättelsen om Sofias bortröfvande från Svartvik,mötet med Erasmus och befrielsen vid Stäksundet, var således icke det förstaföretaget af denna art emot henne, utan ett sådant måste af hertig Bengts skarorhafva skett förut och äfven misslyckats, ehuru derom ingenting vidare förmälesi denna tradition. Då blir det äfven klart, huru de stämplingar med Brefvexling-en o. s. v., som omtalas i början af sjunde Boken, kunde hinna utföras emellanSofias första bortförande, och Jöran Porses ankomst till Hans utanför Svartvik.Häfden är ofta dunkel, men kan dock redas.

187

H E R M I T A G E T

adliga duk i mina händer, och en ung, förnäm qvinnas ögon glimmaför min skull af vått! Men gråten ej, J af Vapen; gråt icke fruar, frök-nar och barn, jag dör icke. Jag skall ännu lefva, jag känner på mig,att min bana som vaktare af skogsmark är förbi, men jag skall börjaoch fortlefva som vapenkunnig! ja, jag har i dag gjort profvet – skallNi neka mig, att följa Er som en vänlig skugge, en ödmjuk rådgifva-re, en dugtig karl?” – Sofia, till hvilken han egentligen vändt sig, log,men svarade intet. Snart derefter insomnade den tappre, och honundandrog sig ej att hålla hans hufvud i sitt knä, hon smekte sin för-svarares gråsprängda hår. Vi måste länge rasta. Nog Patrik, vill Ni seoriginalet till den vänliga skuggen, så finner Ni honom på Robinhay.Han upphörde ej att vara trogen Sofia, och vi funno rätt nyttigt idessa oroliga tider, att hafva en så rättskaffens följeslagare, äfven öf-ver hafvet.”

Det måste då utan tvifvel vara samma person, inföll Patrik Bruce,som är så road af vår skottska jagt efter gräfsvin, och som höll detnarraktiga brölloppet?

”Ja, det är just denne jägare på Robinhay, som vårt folk kallarLairdens ludna vän, äfven Tuppen. Det är han, som ingen högtids-dag låter vildt fattas på vårt bord, men i köket bestämdt förklarar:”stek hur Ni vill, men denna (han pekar på sin fetaste fågel) skallblott ätas af den adeligaste ibland Er (Sofia).” Det är han, som aldrigupphör, att hvar helgdag gå i en utsliten björnskinnsmössa, och derisätta guldvifvor om sommaren, eller en tallrisqvist blandad medtuppfjädrar om vintern, emedan mössan är den enda klädespersedelhan eger qvar från Sverige, och påminner honom om den tid, dåhan på stora utmarker hyste så mycken omsorg och kärlek för tallaroch skogsrosor. Det fattas honom icke hufvudbonader och nya klä-der, Patrik – nej! Sir Bruce har så mycket jagtgagn af honom, ochhyser en så egen aktning för sin svenska antik, att han skänker gub-ben alla dess behofver af rätt fint slag. Sådant nyttjar master Eras-mus dock allenast om hvardagarne, men, när han vill vara präktig,tar han fram sin barslitna –”

Skämta ej öfver min Svensk, sade riddaren. För öfrigt dansade du

188

H E R M I T A G E T

sjelf rätt innerligt på hans bröllopp, och jag mins, du sjöng dervidflera svenska visor, med ögon, som –

”Ja, älskansvärde Patrik, så gör alltid John Bruce. När jag beslårhonom med hans underliga, dunkla tycke för allt svenskt, vänderhan sig strax emot mig med den anmärkningen, att jag sjelf i hemlig-het hyllar det sällsamma o-landet – ty jag kan på allvar ej kalla detett land, och om jag skall hålla af Svenskarne för något, så är det förderas uppriktighet, att kalla ett af deras vidsträcktaste häraderOland. Men, John Bruce tror mig icke, hvad än jag säger. Jag minsdessa hyggliga ynglingar, som en dag kommo till Svartvik, då jaghade grönmålat en omgärdning, och frågade hvad jag tänkte på?Men, som de fingo det infallet att slicka på staketet och funno färgenbesk, medgåfvo de, att mitt företag vore klokt nog för att afhållahundar och annat okynnesfä, som brukade med tungan påhelsa allthvad de träffa, men emot folk tjenade det till intet. Sådant är i grun-den Svenskarnes begrepp om behag och konst, åh de äro högst tref-lige. Dem skulle jag älska? nå ja, hvar man har sin smak. Jag mins,Patrik, när Ni först kom hem från Florens, frågade Ni mig en dag,huru det stod till med det artistiska i det land, hvarifrån vi kommit, iobygderna. – I hedentima var hos Svenskar och Göter den sed att ejfalla för bräcklig död, men antingen stinga sig med spjut, eller frånbranten af en ättestupa störta i klara famnen af en källas glas. Varrättvis, Patrik, och medgif – att detta är ock en Konst! Att välja enfrisk undergång framför en sjuk – att i Döden sjelf kunna se ettskönt – det är svenska lynnets inneburna konst. Hvad säger du der-om, artist? Lifvets och dödens förfärliga eller åtminstone outsäjligakonst skall ingen tid upphöra att ega sina idkare i kämparnes . .ända till hemskhet tysta . . vålnadslika hemvister . . och ändock rö-rande ömma, om du vill Patrik . . jag älskar af deras visor många . .deras unga flickor hafva ansigten, likt hennes här vid min sida, sehit . . deras gossars har du aldrig sett! Men tystnom, Patrik – allt detder kallar icke du konst, och med skäl. Konstnärer i din meningkunna aldrig gifvas i Sverige. Jo, tyst jag har hört likväl, att af ålderfunnos der Hofskalder; män, som hade den vanen att, när de slutat

189

H E R M I T A G E T

sina strofer, få ett smycke sig tillkastadt från Honom, som de be-sjungit. Hur gillar du det? Konstnär af kärlek till konst allenast sågjag der ännu ingen. Men, rätt eftertänkt, vore ej omöjligt, att ock så-dane der kunde uppstå. Ty det skulle till innehåll och öde i Sverigevara detsamma som män, kastande sig i ättestupa – och hvilken sedär mera egentligen svensk?”

Fåfängt döljer Beatrice med underliga ord sin vänskap för vårungdoms gemensamma land. De hertigliges rote var dig förhatligmed skäl, men för öfrigt såg du dig glad omkring i våra obygder.Tala som du vill! – ett annat bevis ger du dagligen – och tack för det,min Beatrice – ett bevis på aktning för nordisk fallen storhet. Vårgäst – hon är nu ute – den höga Gäst, du här för de underbaraste vå-dor söker bevara – du skulle ej visa dig en så god, så fullkomlig, såklok vårdarinna eller rättare vaktarinna af henne, om ej vördnaden,nej det är för litet, om ej kärleken –

Med hastigt besinnande och nästan blek uppsteg Beatrice: ”Honär åter ute! – hvad? – dock – nej Bruce, denna gång kan det farligaej vara i fråga. Hon är endast i ett af sidorummen, jag hörde nyss denoefterhärmliga takten af hennes steg, och några sakta citterslag.Dessutom torde våra farhågor ej vara alldeles grundade, vi böra ejlägga för stor vigt på kustboernes berättelser, och folkets förkla-ringssätt vet jag ej om jag kan dela.”

Alla satte sig, ännu ett harmoniskt ackord klang från nästgrens-ande rum, ehuru så sakta, att det knappt var hörbart för annat än denärvarandes innersta ton-aning; man öfvertygades likväl deraf till-räckligt, att hon befann sig inom husets försvar, lugnets och glädjenskänsla återkom, och ingen återkom hellre till sitt, än Artisten. PatrikBruce sade: ”Jag icke blott gillar min fasters förslag att göra en taflaaf master Erasmi upptäckt på Vestgöta-slätten och hans tapperhetkring damoyselle Sofias häst; utan jag känner en oöfvervinlig lust attaf honom bilda flere skilderier äfven rörande hans lif i Skottland.Åtminstone måste jag afteckna ”Tuppens bröllopp,” och derunderskrifva i ord sjelfva hans frieri till sin Ernestine.”

”Några långa, blå och gula fjädrar ur en tuppstjert hafva förskaf-

190

H E R M I T A G E T

fat honom det der namnet, Patrik, men tro ej derföre, att vårt folkföraktar honom,” anmärkte Bruces maka.

Uttrycket ”svenska färgerna” har jag äfven hört göras af våra gos-sar och flickor med en glad mine, men ingen känner oss rätt, somtror förakt och hån ligga under vårt leende. Erasmus sjelf misstar sigej en gång derpå, och, om jag ej bedrar mig, finner han sig ibland ossganska väl. Men min faster, jag har ett helt annat bekymmer, fortforArtisten. Jag har sett min hufvudperson i så många ställningar, igrupper, som efterträdt hvarandra. Hvilken händelse skall jag välja?Jag ville hafva alla, men det är Måleriets obeskrifliga, oöfvervinliga,odödliga olycka, att Taflan ej kan omfatta mer än ett Nu.

”Nå, det är ohjelpligt, tag det med lugn, min vän.”Jag skulle vilja afmåla folksamlingen under den stora Allans-

eken, der ungdomen på Robinhay samlas att fira S:t Dunstans festoch sluta med målskjutning. På ena sidan sitta de gråhårige af man-könet, och alla matronor på den andra, för att bese och glädja sigöfver sina smärta afkomlingar. Hastigt uppstår ett skratt och gny:”Svensken kommer! Tuppen kommer!” och de täflande bortläggasina bågar. Då framträder er bepröfvade Jägare i sin ludna mössa,utmärkt denna gång genom dubbelt så många guldvifvor och högatuppfjädrar. Han går rakt fram på den stora platsen under eken, derall ungdom tystnar, ger vika och betraktar honom. Nu bugar han sigridderligt och ganska vördsamt till venster för matronorna, till högerför godsets gubbar, kring hvilkas mungipor bruna skynklor redansamla sig i halfcirklar, likväl ler ingen ännu uppenbart. ”Jag är frånutländska långväga haf, säger han, tillåten J, att äfven Utlänningenfirar denna dag för sin egen räkning?” – Allmän spänd tystnad är ettja på hans fråga. ”Ja, fortfar han, jag är en ärlig man, men olyckansdrakar hafva med ettergröna hufvuden flugit omkring mig och mitthus. J mine Skottar begripen, att en Svensk kan sörja. Jag har haften hustru i Stockholms skär, förträfflig fast icke adelig, utan fattighon som jag. Mina dagar med henne, de voro min tids Stjernor, så-som klerkerne säga; de voro en Soldager, och äfven en Månglans.Nu lefver mitt bröst i Höglands-snö, och mina ögon hafva inga ögon

191

H E R M I T A G E T

att möta, när jag är i kammaren. J mine Skottar firen denna dag somen högtid för Er; jag vill fira den som en högtidsdag för min afgång-na hustru, och uppresa henne till ära en åminnelse att alltid hafvaframför mig. Vänner! jag vill gifta om mig. Vördnadsvärda flickor!och J, äldre gummor! låten mig ibland Eder på detta ståtliga rummidt ibland målskjutningar och förnäma företag utvälja mig en grå,allvarsam och ärlig en, lik mig, som vill bo hos mig och sköta minasaker i min kammare. Fordom, den tid jag var gift och egde barnomkring mig, redan då var jag betänkt att utse min andra hustru,och i henne hafva en rask, ung och hurtiger en, emedan hon skulleansvara för barnen. Men sköflingens eldörn fann mig, och krigetsgam har icke skonat mina barn – jag behöfver nu ingen ungdom imitt hus. Långt hellre önskar jag mig nu en matrona, helst enka.Vänner! jag vill hafva en, som i mig föreställer sig sin döde manshamn – ja, jag önskar en sådan, helst enka, som, när vi glade sittatillsammans i ro i vår kammare på Robinhays jagthus, i mig ser sinafledne älsklings spöke, och tillika låter mig i henne se en vålnad afmin aldrig förgätna, första hustru. På sådant vis skola vi lefva tref-ligt, underhålla oss med samtal, och fullkomligt bereda hvarann till. . slutet! till det eviga, stora lifvet, der vi, utom Herren Gud, äfvenskola råka adelige änglar och ridderlige andar att gå i tjenst hos ochvara bland deras husfolk i alla tiders tider.” – På denna inledningföljde intet svar. Ingen af qvinnorna, så gamla de än kunde vara,syntes vilja bli ett älskadt spöke åt Erasmus. Men Svenskenafskräcktes ej af tystnaden. Han gick objuden fram till matronornasbänk, och räckte sin hand åt Ernestine, hon som i yngre dagar varitortens ryktbaraste skönhet, enka efter Walter Stuarts page. ”Tagmin hand – sade jägaren – Ernestine, du har varit af behag, jag harhört det af trovärdige. Äfven jag – så tror jag – är i grunden ej elak, ejful; jag har ett godt bord i Herr Johns tjenst, jag skjuter säkert, duskall hafva villebråd på din ålderdom: och, om du vill berätta mighistorier om qvällarne, låta mig älska dig som ett minne, låta miganse dig som Marmorn ofvanpå min hustrus grift – så stig upp frånbänken och säg inför folket, att du så vill.” Ernestine hade den

192

H E R M I T A G E T

skottska egenheten att ej misshagas af en sådan slags kärleksförkla-ring. Hon var, när hon log och uppsteg, verkligen så hvit i ansigtet,att hon ej illa kunde liknas vid en marmorprydnad, efter jägarensord; hennes ögonbryn och ögon voro de enda mörka dragen på dettamonument, hvilka kunde liknas vid inskriften, tydande på begraf-ven, men ej förgången kärlek. – Hela samlingen på fältet omringademed bifallsrop de gamla, som lofvade att hafva unga hjertan. Folkethar kallat händelsen ”Barnens förlofning”, ett namn, som jag skallsätta under denna grupp på taflan. Längre fram tecknar jag ett chori Robinhays slottskyrka, der lägger abboten deras händer i hvarann,vigseln förrättas, och sjelfva fru Beatrice, som funnit sin fägnad i attenkelt, men på det utsöktaste pryda sin Ernestine, står bakom hennei kyrkan såsom brudfrämma. Beatrice! jag får då tillfälle att eröfraedra anletsdrag åt min tafla, men jag bäfvar för den konst, som härerfordras. Er blick – jag mins det ganska väl – innebar hur löjligt Nifann hela brölloppet, och Ni såg likväl på Ernestines gestalt med enstor ömhet, intagen, jag vet ej af hvad. Bruden, stående inför ett al-tar, som syntes mindre åldrigt än hon sjelf, var likväl till anblickensådan, att vi måste upptaga brudgummens talesätt och kalla henneSkönhetens hamn; jag ärnar skrifva spectrum pulchritudinis underdenna del af taflan. Derefter kommer den tredje gruppen – högtid-ens slut, dans, gästabud, spörsmål, lekar, kapplöpning, målskjut-ning, skåldrickning – allt af lord Bruce ända till öfverflöd föranstal-tadt att fägna hans underhafvande och hedra hans svenska vän,hvars stolta bröllopp ej snart går ur folkets minne.

Och likväl, inföll lady Bruce, skulle jag nästan hellre, än allamuntra taflor öfver Erasmus, se Er hedra och föreviga honom ge-nom den pittoreska scen i Inverarys berg, då han till all lycka på ettotroligt sätt genom fintlighet och kroppsstyrka aflägsnade de tresvartklädde, från kusten komne –

”Damiana gnäggar, Beatrice!”Patrik och Sofia sågo hastigt upp på lorden och hans fru, förvåna-

de att höra om en händelse, hvilken var dem begge alldeles obekant._______

193

H E R M I T A G E T

TIONDE BOKEN.

Är du en slägting till den

skjutna, så visa mig vä-

gen till Ruinerna.

S den bleknande, men lugna aftonen efter en het, färgrik dag,så var lefnaden i Skottland för Judiths historia. Minnet af Sverigestod för henne med drag af fägring, men ofta förskräckliga. Detta af-tonlif var i den fordna prinsessans själ en klar, men blek spegel, ski-nande mot de brusande vågor, som svallat förut derinne.

Med folket i orten stod hon i nästan ingen beröring, hon talade ejlandets språk. De sågo ofta på långt håll den fina, höga gestaltenvandra bort åt Mealforvony-bergen, och återkomma derifrån, menanblickens majestät, i synnerhet när hon utgick, höll alla så på af-stånd, att hennes åsyn aldrig upphörde att förvåna. De vidskepligarevoro ej fria från den tanken, att den obekanta så kallade Grefvinnanmåhända i sig sjelf vore ett skogsrå. En i orten gängse saga hade ilångliga tider underhållit den förmodan, att vid några hemlighets-fulla ruiner i den inre skogen på Morisons venstra strand skulle tidefter annan en varelse visa sig. Vallhjon i flere generationer hadeemellanåt hemkommit med berättelse om skogsfruns utseende,hennes långa hår och hvita drägt. En fragmentarisk historia*) i dettaårhundrades smak lopp äfven, rörande råets ursprung och orsakentill dess vandringar. I längesedan förflutna, okända tider och i ettobekant land skulle en sådan der varelse, som icke ansågs tillhöra

*) Folksagor, liksom folkvisor, voro ofta gemensamma för flere länder.

194

H E R M I T A G E T

de aflidne, ej heller vanliga lefvande menniskor, emedan den trod-des vara utan själ; med ett ord, ett Skogsrå skulle hafva vunnit enEnkekonungs ynnest, blifvit hans gemål i andra giftet, men hemsktbetalat hans kärlek genom förföljelse mot prinsarne, hans söner.Hvaruti råets illbragder bestått, omtalades olika, men hämd hadeslutligen drabbat henne – och sist måste hon återgå till sitt rättahem, ödemarkerne, der hon ännu fortfor att vistas, merendels i djur-hamn, men stundom i menniskoskepnad. Till minne af sin förloradestorhet sades hon vid en brusande bäck midt i skogen genom troll-makt hafva skapat ett slott, till förlustelse, eller sorg. Ruinerna af enantik byggnad funnos verkligen ännu i Morisons nordligare skogs-trakter, och ehuru de lärde, i anseende till flere afbrutna pelaresklassiska skapnad, härledde byggnaden ifrån Romarnes tid*), så be-höll dock folket, efter vanan, hellre sin tro på skogsrået och dessbyggnadskonst.

Dikten var nära bortglömd, emedan intet rå på många år visat sig,då den åter i Inverness upplifvades genom ”Svenskans” vandringar.Hennes i lång hvit drägt höljda bild gaf en skymt af det man berättatom rået, och hvad hon hade att göra i skogen i Mealforvonys bergs-trakt så ofta, så ensam, så tyst, syntes ej kunna få någon bättre för-klaring. Husfolket på Robinhay försäkrade väl henne vara en Ut-ländska från något nordiskt land, troligen Svea eller Dana välde;men det ökade snarare tron på hennes identitet med skogsfrun,emedan legenden om den elaka stjufdrottningen äfven omtalade,huru hon huserat i ett helt annat land än Skottland, men att honblifvit dömd till Inverness’s skogar genom St. Inisbanes outgrundli-ga makt. Likväl yppade sig en motsägelse, som tarfvade utläggningaf sagan, deri, att den svenska Grefvinnans sköna drag ej lätt kundeförlikas med styggan i legenden. De i historien bäst bevandrade villetill förklaring häraf påminna sig och sina åhörare, att den vid ruiner-na sedda qvinliga skepnaden stundom verkligen vore en äldre –

*) Mången tror, att Romarne aldrig trängt så långt upp i norden, som till Inver-ness.

195

H E R M I T A G E T

sjelfva stjufdrottningen; stundom deremot en yngre, nemligen engengående prinsessa, skogsråets förföljerska eller öfvervinnerska,emedan hon ryckt sin olyckliga slägt undan den elakas tyranniskahänder. De begge varelserne – påstodo de initierade – kunde aldrigåtskiljas på ryggen, der de endast visade en lång, sid, blek drägt;men hvar och en, som sett dem framtill, hade studsat undan för un-derbarheten af så olika anleten.

Besynnerligt var, att Judith sjelf af husfolket hos sin värd, lordBruce, hört sägen om den tvetydiga Morisonsskogen, men det oak-tadt ej tog sig till vara för att vandra bort åt de klippiga nejderna, justder ruinerna lågo. Hon stärkte derigenom det vidskepliga ryktet.Hon kunde ej vara okunnig om sjelfva saken; man omtalade t. ex.huru hon afhört en af slottsflickornas beskrifning på Råets utseen-de; huru dess smärta skepnad brukade sitta eller stå vid foten af denhögsta pelaren, der en gren af bäcken skurit sig fram en egen vägoch bildat en källa; huru rået deröfver lutat sig i mörk åskådning, afvattnet o. s. v.

Men ehuru Judith genom sina täta promenader gaf de skrockful-la berättelserna ny luft och utsatte sig för misstanken att icke varamenniska, kunde hon dock hafva anledningar, som förmådde hen-ne att ej ogerna se den dager, hvari hennes person kom att stå. Hen-nes älskade enslighet blef derigenom ostörd, och hon kunde väl haf-va medfört från Sverige hvad som sysselsatte henne –

Fru Beatrices tanke? – ett så klart förstånd, som hennes, måstelikväl på tolfhundratalet icke hafva varit alldeles fritt från att delafolkets tro på skogsrået, och, ehuru hon ej sammanblandade Judithsperson dermed, var det möjligt för henne att hysa farhågor förett särdeles hemskt möte. För öfrigt kunde den ädla frun hafva kun-skap om andra, mera naturliga, men derföre ej mindre hotande fa-ror.

På den unga Sofia måste ryktena göra ett melankoliskt intryck.Prinsessan-nunnan hade med ingen, ej en gång med den unga tel-ningen vid sina fötter, varit rik på ord, knappt meddelande. Någongång häftade sig hennes blick, länge och dunkelt flammande, vid

196

H E R M I T A G E T

Sofias hår. Den, som händelsevis då blef varse hennes ögon, märkteett outsägligt begär, ett leende, liksom ville hon sluta eller införlifvaden unga ladyns skimrande hårbucklor med sitt väsen; men manhade ofta anmärkt, att hon skydde för att länge och uthållande be-trakta flickan i ansigtet. Antingen minnet, genom dragens likhetmed någon, och en dermed följande hemlig förebråelse talade förstarkt derur, eller ett heligt löfte afhöll henne ifrån den ljufva an-blicken af sitt barns ansigte; men följden af hela förhållandet var, attSofia ej af sig sjelf kunde intränga i ett närmare förtroende, ej få vetahvad hon önskade, ej varna, ej hjelpa.

Sofia beslöt att utspana ruinerna. Mod hade aldrig fattats ett folk-ungahjerta; hennes likhet med en konung sträckte sig ej blott till deböljande hårlockarne, munnen och ögonen; hennes ålder var ocksånu ej barndomens.

Hon valde en dag, då lord Bruce med hela sin omgifning, gref-vinnan inberäknad, gjorde en färd utmed Lochys stränder till södradelen af Inverness, dels att försöka tvenne nyss inridna fålar, än meratt förströ sin höga gäst, och mest kanske för ett politiskt ändamål.Sofia blef hemma, enligt egen yttrad önskan, och för att öfver denspäda Mariora Bruce hafva en vakande uppsigt.

Sedan det talrika och lysande följet afrest före dagningen, att in-nan qvällen kunna hinna tillbakas, vaknade Sofias tankar på ruiner-na. Lilla Mariora skulle ännu flere timmar fängslas af slummernsgenier, Sofia kastade ett velamen öfver sig och skyndade ut.

Lundarne blefvo snart tätare omkring henne, klipporna vildare.Hon gick på måfå, ingen väg ledde henne, endast riktningen varhenne bekant. – Innan solen uppgått, breder sig en halfdager öfvertingen, likväl mycket olik aftonens. Med rysning såg sig den ungabergvandrerskan hastigt i en trakt, der endast svarta klyftor meddjupa gap omgåfvo henne, och nattfåglar med uggel-likt, hest skriflaxade upp, störde i den sömn de nu först ämnade smaka, emedansolen väntades. Sofia kände en ny förfäran, då en ovanligt stor ugglamed en sur mine, som liknade afsigkommen förnämhet, upptog sko-gen och det höga Mealforvony vidt och bredt med ett rysligt, vred-

197

H E R M I T A G E T

fullt läte, och vid flickans oväntade, oangenäma ankomst flyttade sigtre, fyra steg högre upp på klippan, der hon satt, herskande öfvernejden. Sofia påskyndade sina steg, drog slöjan tätare igen öfverpannan, och kom lyckligt ifrån en så hemsk stig. En skog af mindresträft utseende mötte henne på andra sidan om de elfva svarta klyf-torna, en benämning hon hört af folket och nu ansåg måtte betydade uggelnästen, hon nyss trängt förbi. Vid inträdet i den nya traktenklarnades hennes tankar; de förljufvades genom en aflägsen bäckssorlande, och den första strimman af morgonrodnaden började i ensned linie genom skogen stänka rödt öfver kanterna på löfven. Hen-nes bröst gjorde sig fritt genom ett långt djupt andedrag, och hongick så fort att hon nästan sprang. Men en annan och ny syn hejdadehenne. Hon såg på afstånd vid foten af tvenne ekar ett stort djur lig-gande, som hon af de greniga hornen dömde vara en Dofhjort. Honansåg det ej fiendtligt emot menniskan, nalkades likväl med klapp-ande hjerta och halfva steg. ”Det sofver! hvilket vackert djur?” hvis-kade Sofia och tordes gå närmare, då ingen rörelse märktes på detemot trädens rötter lutade hufvudet, eller på de under bringan sam-mandragna framfötterna. ”Ach en pil! dofhjorten är skjuten! mån ejjägaren är när att hemta sitt rof?” Flickan vågade gå ända fram. ”Ja,jag ser det, redan längesedan har pilen träffat, det är icke skedt inatt, här torde ingen jägare vara. Hvilken glänsande violettgrå hud –det finaste hår! – men timmen ilar, jag måste vidare, och vet ickehvartut. Farväl, fallna djur!” fortfor Sofia med en nick, ”jägaren hardu undflytt här i din aflägsna fristad, men pilen förde du med dig –ach, till hvad ändamål skjutes det så säkert och träffas det så rätt,när ingen hemtar rofvet, ingen – ingen!” Ett starkare sorl af forsandevatten drog Sofias uppmärksamhet till höger om en kulle; der hop-pade ett hjortkid fram mellan buskarne, tvehågse och skyggt. ”Är duen slägting till den skjutna, så visa mig vägen till ruinerna,” sadeflickan utan att mycket betänka till hvem hon talade. Den högbentaoch förskräckta ungen såg på henne med ett par stora, blå, sorgsna,vattenfyllda ögon. Men snart for den häpen af åt sidan. Sofia gickefter åt samma håll, hon såg ej mera till det lilla villebrådet, men

198

H E R M I T A G E T

fann sig på branten af en hög trakt, der vildmarken öppnade signedanför hennes fötter.

I detta ögonblick steg solen upp på horizonten midt framför hen-ne, och kastade färskt guld på en smal skogsström, hvilken i tre kas-kader nedgick ifrån traktens största höjd. De strålande vattendrop-parne samlade sig åter nedanför hvarje skummande kaskad, och dåSofia följde bäckens fart med ögonen, såg hon längst bort i dalenstenblock af ovanlig skapnad. Tvenne murgrönomvirade halfva ko-lonner gåfvo henne snart tillkänna, att hon hade målet för sitt besökframför sig, och hon skyndade utföre. Vid sjelfva kanten af sten-blocket rann bäcken förbi, och så stilla, att den här liknade en Källa,hvaruti de bredvid stående kolonnerna återspeglades. Hon ingickmed rörelse bland de åldriga lemningarne, hvarvid ung mossa älskatatt fästa sig, och kom till en del af ruinerna, der ett rum med takännu bibehållit sig. Kammaren liknade en bönecell, fast likasåmycket en rustkammare, och flere nya, icke väggfasta saker tillkän-nagåfvo en lefvande menniska som egare. Flickan igenkände åtskil-ligt, det var prydnader, tillhöriga Judith. Hon besåg dem med för-undran, hon kunde i början ej inse, hvarföre grefvinnan icke så ger-na omgaf sig med dessa föremål hemma på Robinhay. Med varsam-ma, nästan rädda steg framträngde hon längre i grottan, såg ett tve-äggadt svärd, en dödskalle, en jernkedja af två menniskolängder,och . . . hvad hon vidare såg, låter ej beskrifva sig. Skygg vände sigkonungadottren bort ifrån detta mörka hörn, och dröjde med lättadtbröst vid ett krucifix, stående mot en hvit marmorhäll i en annan delaf kammaren, ej långt från kolonnerna vid källan. ”Här har hennesmun andats böner och ljufva suckar,” hviskade Sofia, men ganskatyst för sig, emedan en obegriplig förfäran kom henne att frukta nå-got återsvar på sina ord från det inre af cellen. Med sammanknäpptahänder nalkades hon det stora krucifixet, intagen af den känslan atten gång få göra sin andakt ock vid samma kors. Men när hon fram-kom till stenbordet, drogs hennes uppmärksamhet ifrån bönetan-karne till ett litet skrin, stäldt vid sjelfva korsets fot, liksom till ettoffer. Skrinet syntes brändt, som om det varit utsatt för vådeld; men

199

H E R M I T A G E T

det väckte Sofias rysning, att se märken efter fingrar, insvedda påflere ställen af locket.

Så många ämnen till dunkla betraktelser här än visade sig, höljdenu den stigande solen alla skepnader med en så klar och glad glans,att flickan hänryckt besåg det omliggande landskapets behag ochden förstörda byggnadens ädla figurament. – ”Jag har sett mycket,och upptäckt intet – men tiden uppfordrar mig, jag måste åter tillMarioria. Höga och stora handlingar – heliga – eller, jag vet icke –upptaga visst här – visst – Må mig förlåtas, att jag inträngt hit.”

Med dessa ord aflägsnade sig Sofia, men gick ej vägen uppåt ber-gen igen, utan nedåt slätten, der hon förmodade sig finna en vidalättare, om än längre gångstig hem till slottet. Hon började snartkänna igen sig. Då hon kom ned åt ängarne, såg hon huru folk, ti-digt utgångne till slotter, redan på stort afstånd varseblefvo henne,stannade i arbetet och korsade sig; och, om hon ej dragit sig undan ien bokhage, torde hon hafva jagat bort dem. – Hemkommen, fannhon allt i bästa skick, dagen förflöt i den lilla Mariora Bruces säll-skap, hon besåg med stor glädje Patriks teckningar, af hvilka fem el-ler sex tilldrogo sig hennes blickar framför de öfriga, och hon beslötfråga honom meningen af dem vid hans återkomst. Deremot villehon ej för någon omtala sin ruinvandring.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Skära himmel, jag kan ej! Serafer, unnen mig!” dessa ord hördeSofia undfalla grefvinnan en dag, då hon betraktelsefull trädde öfvernågra sandgångar i Robinhays trägård; men, emedan sällskapet åternärmades och hon ingick i dess krets, afbröt hon sig sjelf.”

Men, väckt till uppmärksamhet, följde Sofia denna dag alla gref-vinnans rörelser. Mot aftonen såg hon henne med en lampa – ehurudet ännu var full dager – lemna hörnet af slottsbyggnaden, obe-märkt af alla, utom af Sofia, som gjorde sig beredd att på afstånd föl-ja henne.

Prinsessan-nunnan gick den lägre vägen åt skogen, som i fleraomvägar ledde till kolonnerna, densamma ungefär som Sofia hem-gått derifrån. Sedan Judith inkommit, vågade den späda följesla-

200

H E R M I T A G E T

gerskan likväl ej äfven inträda inom Ruinernas egentliga krets, eme-dan hon ville vara obemärkt; hon stannade derföre på det släta sten-blocket bredvid källan, deri pelarne speglade sig, och hvarifrån honlätt kunde se in i hvalfven. Hennes beslut var att snabb skynda tillbistånd, om hjelp skulle fordras.

Men ingen hjelp behöfdes. Sedan Judith derinne ställt lampan iett aflägset mörkt hörn, och åter framgått, satte hon sig vid krucifix-ets fot och slog slöjan undan. Hon blickade ut åt en del af nejden,som emellan kolonnraden syntes och ännu sken af aftonsolen. Hen-nes armar hvilade öfver Skrinet vid krucifixets fot: det var, sominnehöll det allt hennes goda.

”Skära nymfer i denna skog . . nej . . höga serafer i skära himlar. . jag kan ej . . unnen Judith detta enda . .”

Hon afbröt sin monolog och hennes ögon vände sig liksom saktabedjande uppåt krucifixet. När hon derefter åter såg ut åt landska-pet, började hon knappt hörbart sjunga, som om hennes betraktelseför ögonblicket klädde sig i en ton. Småningom steg likväl rösten:

”Hvad önskar vinden – hvad önskar anden – hvad önskar själen?– ett enda träd att andas på.

”Hvad klagar vinden – hvad klagar bruden – hvad klagar Judith?– en enda ros behålla få . .

”Nej intet får hon – ej något skall hon – ej någon bandros? – denär det sista ändå, ändå . .

Ljudet slutade, förtynadt. Men hastigt reste hon sig och gick bortefter lampan, hon ställde den vid korsets fot och uppläste skrinet.Hela hennes gestalt syntes darra, när hon derur upptog det enda,som deri fans, en Bandros, mörkgrön med violettblå kanter. – ”För-rädiska drägt, döljande en konung . . förrädiska natt i tredje väkten. . förrädiska prydnad på drägten . . o cherubim!!” utropade hon, ochansträngde sig att närma till lampans låga det hon höll mellanfingerna. Men knappt hade det yttersta af bandrosen nalkats elden,förrän hon, betagen af fasa, med andra handen slog till lampan, attden for bort i grottans innersta hörn och lågan släcktes. Ännu höllhon sitt minnes allrasista klenod oskadd i venstra handen, men af

201

H E R M I T A G E T

den häftiga rörelse, som skakade hela hennes väsende, fördes hontill motsatta sidan af hvalfvet, der Sofia med fälld, skir slöja stod påstenblocket, lutad emot ena pelarfragmentet, öfver källan. Judithblef varse gestalten:

”Höga fru af ruinerna! sade hon – vilda Rå, eller hvem du är, ur-säkta mig jordiska qvinna; djerf drog jag in i din besittning, ursäktahvad nyss du sett. Är du sjelfa det elaka rået – eller – nej, du är denandra! råets följeslagerska, förföljerska är du – du lutande, tysta,späda ranka! hör nunnans ursäkt –

”Nej – fortfor Judith efter en kort, men djup begrundning, ochfästade sina ögon glimmande på skepnaden – du är icke Rået, jagvet hvem du är. Du är icke heller Råets förföljarinna, nej, men hvemdu är vet jag. O Judiths Seraf! du steg ur himlars gård, anbefalld attse ned på mig. Men, af nåd, berätta ej Lammet den svaghet du härhar sett! Snöhvita väfnad, du känner icke Judiths alla skuggor –hade din dom varit att födas till qvinna, ach, du skulle veta hvadbröst, hvad hjerta är att bära – lätt bränna vi ej till aska vår sista . .vår allra sista ros!

”Gå för mig till Lammet, du min varelses ängel, lätt hvitnar ejmin rodnad, du ängel bed. Jag kan ej, Seraf! – förmår ej tända rosen– fast flamman visst – hvari hon brunne – min egen brand till svalkasläckte.

”Gå för mig till Lammet, du min betrakterska, lätt hvitnar ej minsynd. En Kung var lik mig i toner, färg och väsen – och honom Jag –vår synd ej slutas lätt – vi höllo kärt det som oss tillkom, det oss varlikt.

”Seraf, om mig du värnar, än mer för min skull värna min Sofia!haf henne kär med stränghet, kraft och tanke. Sänd ut ett Spöke,som vinkar henne, att hon sin like ej här må älska! – I dina gårdar,du ljufva snö, om der en Like åt hjertat finnes, mån han får älskas . .får han?”

–Flickan vid pelaren, svigtande vid känslan att anses för ett högre

väsen, och kanske än mer vid den hotande bönen om, att ett dylikt

202

H E R M I T A G E T

måtte komma och skilja henne sjelf ifrån sin varelses älskade like,kunde ej bibehålla den orörlighet, hon föresatt sig för att icke upp-täckas. En viftning med handen, en nick, som ej gjorde hennes ställ-ning öfver vattnet i aftondagern mindre melankolisk, förrådde atthon icke var marmor, icke var en romarlemning, ej blotta bildstodenaf en Nymf. Judith, som i sin svärmiskt milda tanke tilltalat en seraf,hvarför bäfvade hon nu, när den himmelska tecknade ett svar åthennes fråga? Trodde hon då verkligen ej hvad hennes tanke ut-tryckt, eller förskräcktes hon att se sig tagen efter orden? eller höllhon nicken för ett nekande svar?

Vid gestaltens Handviftning gick frost genom Judiths ådror, honflydde från pelarne, till skogen, till bergen.

_______

203

H E R M I T A G E T

ELFTE BOKEN.

– en svart punkt i skummet.

O har jag funnit gamla handlingar behäftade med den egenska-pen, Herr Hugo, att vara nog vidlyftige, der man är mindre angelä-gen om ord, men afbrutna i det vigtigaste. Så stöter jag nu på frag-menter i min handskrift, ehuru jag hyser den tanken, att upplös-ningen nalkas och man borde få veta allting riktigt.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hemma sitter Judith, skygg för dalen – vill icke dit –. .Borta är lord Bruce, slåss med Engelsmän – vill icke hem –. .Stolt rider nattens fru öfver fästet – kolmörkt kring flyglarne –

månen? kommer ej upp förr än längre fram –. .Harposlag – hästhofvar? – klockljud? – vallhorn? – lyssna ej, Ju-

dith – akta dig till fönstret att gå – stig ej öfver tröskel och tilja.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tre i svart rustade män – och de mjölkhvita hästarne fyra? – Flygraskt öfver fors och brant – genom skog och snår – utåt flod ochkust så långt som det bär – – hon är det, på den fjerde hästen.

–I sjelfva hafskanten, rakt öfver bränningarne, på den hundra-alns

höga, lodräta klippan – hvem, jätte eller menniska, har här byggt ettnäste? – ett fäste för Skottar eller Norrmän?

–

204

H E R M I T A G E T

”Stig in, stig fram till . . , du som en gång ville vara drottning, döeller svärj!”

Men Juta svarade: Danakonungens dotter var ej van att se sinahänder fjättrade. Riddare från mina land! sänken edra blå lansar ien qvinnas barm, eller sänken dem till golfvet, det qvittar mig lika.

”Lösen hennes händer, sade den förnämste i svensk drägt kläddeAnföraren. Tag ock af henne hufvan, att håret må fladdra framförblossen i detta taklösa rum så vidt hon sjelf önskar. – Rädes du ej änoch lyder?”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Då togo de henne och satte på tinningen af den yttre borgmurenpå klippan. Hundrade alnar rakt derunder röto Hafvets mörka gap,och öfver omkring gick blåsten. Men silfver hade månen nu öst öf-ver tingen, att det var som en half dag.

”Nu står Juta fri som hon önskar – se rundt omkring dig, se! ochhör! – Men rädes du nu, så svärj – eller ock skall vinden bära dig tillhafs. Ran hungrar efter dig. Sätt fingret på min lans-udd och svärj,att ung Erik Waldemarson är din son, ej drottning Sofias!”

–Herr Waldemar, Uppsvea-kung, han är visst icke den, som sändt

Eder till mig.”I Nyköpings torn sitter Waldemar kung. Men Magnus, det är

Svea och Göta konung, han äskar din ed.”Långt blåser vädret – dernere tala hafvets dunder – fråga och

lyssna på dem efter svar, ty fåfängt får du ord utaf mig.”Nog talar vinden, och under vräker hafvet, men ock du skall tala

och svara med ed, om junker Erik är din eller Drottningens son.”Det må Sofia besvara – och honom mån J fråga, vingklyppta få-

geln i Nyköpings bur.”Nu svarar ej drottning Sofia, till mullen är hon tryckt af sorgen,

af dig. Och honom i tornet, det vore en trolös man att fråga.”Trolös? – ja – han är det till skenet blefven – det kom sig deraf –

deraf – att –. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

205

H E R M I T A G E T

”Nunna, jag kräfver dig den sista gång, sätt fingret på min lans-udd och svärj, att junker Erik är din, ej drottningens. Fortfar han attanses för drottningens, då skall hans blod spillas med hast på Stock-holms torg.”

Blod? (Det var den första gång, att Jutas hufvud sjönk. Oskyldigasyster! (hviskade hennes tanke) ditt ljufva blomster hotar stål –hvasst stål! – si, den rättmätige sonen är farlig för Röfvaren! – voreErik min – ha! – hans ådrors doft kräfdes icke. O Sofia, din son kun-de jag rädda – nej . . en mened, o J alla helgon! – förr fruktade Ju-dith icke så – o Cherubim, ett råd på jorden! ett råd i natten! hjelpför Sofias son . . hjelp . . hjelp . . men ej . .)

”Fort Nunna, ett svar – ett visst svar! – Nu lyssnar öppna hafvetoch vinden väntar sanning.”

Ännu reste sig ej Jutas hufvud, tigande stod hon, det svindladeför ögonen. Det svartnade för henne midt i månens sken och blåst-ens hvirfvel kom. Liksom för att fatta ett stöd utbredde hon sina ar-mar, och slöjspetsarne viftade på dem likt långa hvita vingar . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ja visst sågo vi hafs-örnen – i långa, vida ringar dykande frånhöjden till djupet – se, saltgröna vattnen hoppa högt vid mötet afden nedkommande . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Häpne riddare på borgen, hvad stån J och sen efter? hvad blick-en J ned åt hafsskummet efter? villen J så långt ej drifva ert verk,blott ert hot . .

De Tre i stålkaskar satte lansarne å sido emot månbeglänsta mu-ren, sträckte ut förfärade halsar efter sitt förlorade rof, och ögonenville springa ur hufvudet, så skarpt sågo de ned i hafvet – der märktede intet, de sågo blott en svart punkt i skummet . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

_______

206

H E R M I T A G E T

TOLFTE BOKEN.

Ljud från det inre af trägården

störde dem, det lät som steg.

De voro ej spökrädde, men

Patrik Andrews tystnade.

H jag kan upplysa i anseende till fragmentet, Herr Hugo, in-skränker sig blott till den erinran, Svenska Historien lemnar omdenne prins Erik, konung Waldemars och drottning Sofias son, atten hotande halshuggning med honom väl nu ej blef af, men fången-skap i stället. Hade Sveriges dåvarande beherrskare kanhända ger-na sett, om han på något efter den tidens seder fullkomligt trovär-digt sätt kunde hafva fått prinsen ansedd och edeligen förklarad förNunnans son, samt således, som vanbördig till kronan och ickefruktansvärd, skona honom?

Eller skola vi – i stället för denna politiska förklaring af det för-flutna uppträdet på hafskusten – snarare tro hvad som är berättadtom St. Agnes’ banerförare, riddaren Gudmund Axelson Plata, huruhan, fordom i kärlek af en Prinsessa hånad, aldrig hvilande i efter-spaningar, med lågan bytt i agg, slutligen fann henne och, hotandemed dikten om en kunglig budsändning, ville hämnas genom förfä-ran, om han ej kunde vinna en mera strålande glädje – men denkungliga Svanan flög ifrån honom?

Eller slutligen måhända – i dessa för Skottland sjelf så stormigatider (ett förespel till de hemska striderna med den engelske konungEduard, hvilka dock efter John Baliols fall ärofullt slutades medBruceska ättens upphöjande på skottska thronen) – under dessa

207

H E R M I T A G E T

oroligheter, hvari John Bruce af Robinhay ej tog en ringa del – må-hända något ströfparti ville oroa hans slott, och genom bortröfvan-det af den bekanta Utländskan, vid hvilken hans eget tycke eller in-tresse var så underbart fästadt, göra en diversion i Inverness, somskulle tvinga honom sjelf att draga sina Högländare tillbaka ifrånandra punkter af riket, der fienden önskade honom borta?

Vi lemna både den första, andra och tredje utläggningen, ehurutrovärdiga de än må aktas. Vi nalkas hellre med angenämt behag tillett ställe, der vi se tvenne unga vänner i stillhet och glädje tillsam-mans.

Det är i Sir Patriks atelier på Robinhay.Hur lätt och ljuft för målaren att måla, när utom honom en ande

lefver, som har ett hjerta för de drag han tecknar? när tvenne ögonfinnas, som se hans pensels dikter och le af värme – se hans tankaroch förstå dem ljuft?

Lady Sofias silfidlika figur stod vid sidan af den snillrike ochvackre målaren Bruces ritställning, men hon afbröt honom icke –hon följde med uppmärksamma ögon de sista drag, hvarigenom hanpå en tafla fulländade hafsvågor och en båt vid kusten af en ö ifjerran. – ”Här fattas någonting, sade han och såg upp, men jag villicke afteckna Bergdamen sjelf tydligare, och den lycklige Fiskarenicke alls. – Jag får se,” tillade han, tog hela teckningen och satte denbort i ett hörn af sitt arbetsrum. ”Den skall få hvila tills vidare, mennu –”

Tag fram din series – du kallar ju den så? sade Sofia – af alla dinaarbeten är det de fem styckena jag mest älskar. Med rörelse ochaning betraktar jag dem, ehuru deras mening ej är mig rätt bekant.Hvarföre kallar du dem en series?

”Ty de utgöra tillsammans en kedja eller rad af ett enda ämne.”Hvad som utmärkt skiljer dem åt sins emellan likväl, tycks vara

den olika färg, som utgör den herrskande hufvud-dagern öfverhvardera? – Rödt synes mig föra regementet öfver den der, är deticke så, Patrik? – Gult råder i den här – Grönt . . har jag misstagitmig?

208

H E R M I T A G E T

Ynglingen uppsteg, och en viss förtjusning glimmade i hans anle-te, som endast en konstnär kan fatta. – ”Du har förstått mig – o Sofia– jag har försökt att lösa en i kolorit-mening ganska svår uppgift!men jag har lyckats, ty du har begripit mig. Ach, att arbeta i en äng-els anblick, det är att kunna våga, kunna försöka någonting! Om ockingen i verlden förstod mig mer än du, i hvilket tillräckligt univer-sum lefver jag ej?”

Men Herr Hugo, att i en berättelse tydligt förklara hvad Sir Måla-re menade med sin serie, än mer, att göra hans egen hänryckningbegriplig – jag fruktar, att det är en långt svårare uppgift för historie-skrifvaren. Finge jag här, mer än vanligt, påräkna Herr Hugos ochdet öfriga sällskapets – icke blott undseende – utan egna imagina-tion, kärleksfullt inläggande i sakerna mycket mer än mina ord för-må uttrycka – då skulle jag våga en exposé raisonné af den omtaladeSerien.

Af alla på Robinhay omfattade ingen Grefvinnans hemlighetsful-la öde med en djupare, en nästan mystisk känsla, än den unge svart-ögde Sir Patrik, och det hade utgjort hans nöje att afmåla henne,utan att hon sjelf viste det, i många olika ställningar. Men det varämnadt så alldeles för hans studier, för hans enskilda artistiska lust,att han icke ville hafva dessa taflor i den samling, hvarmed Fru Bea-trice prydde slottet.

Första taflan. Stupande, förfärliga bergstrakter, svarta af nattensskuggor, endast på spetsarne ljusare af en dager ifrån himmelen,som mellan romantiska skyar kastade en rödt flammande stråle,åskvigglikt, på dem. Om man vid betraktelsen af stycket intogs afden egna sentiment Patrik gjutit ur sin själ deröfver, glömde manlikväl hastigt allt öfrigt, då man upptäckte en flick-gestalt, rak, någotlängre än vanligt, drägten purpur-röd och ett rubin-diadem kringhåret. Hon stod i en ställning, som vore hon sjelf en orörlig klippabland de andra. Man kunde ej förklara hvad på den unga gestaltenså fängslade åskådarens blick, då ansigtet icke syntes. Det tycktesblott vara den stolta hållningen, än mer befallande än sjelfvabranterna omkring henne, som väckte häpnad. Ena handen höll

209

H E R M I T A G E T

hon utsträckt och pekade framåt, som i mening att bana sig en oe-motståndligt fri väg genom alla klippor och fruktansvärda stigar.Troligen var det Purpurfärgen på hufvudbonaden, dunkelt fladd-rande omkring henne, som gaf alla omgifvande föremål ett återskenaf samma kolorit.

II. Här hade Patrik låtit sin bildrika förmåga alstra en utsigt afsolens lyckliga, välsignande makt öfver jordens växter. Taflan varväl egentligen en trägård, middagssolens guld glänste öfver allt. Sehär en parterr af ymniga, stora, blomrika växter – utan många blad –ett antal gula Tulpaner i alla schatteringar från mörk brandgulhetända till ljusaste paille. Calendula officinalis, en trägårdsprydning,som den tiden mycket älskades – Sammetsrosor, Aurikler, Caprifoli-um. Se der en rad fruktträn, likt Hesperidernas fornbesjungna går-dar; på hvarje qvist gyldne äpplen, lockande till måltid, päron, pom-mes d’oranger (pomeranser), citroner, moreller. – Längst in i trägår-den sågs åter den qvinliga gestalten, men nu litet äldre. Grefvinnanförekom här i sittande ställning. Patrik hade sökt yttra sin konst iutmålningen af en fin, förnäm, gul sidendrägt, hvari qvinnofigurensågs klädd. Det fordras större talent än man tror, att gifva kläder, isynnerhet af siden, sin rätta lustre i målning; och det är underligtnog, att han på Tolfhundratalet kunde vara så långt kommen häri.Hela hennes drägt var på ett snillrikt sätt utförd. Men kunde denvara det enda, som så uteslutande drog ögat till henne, att manglömde det öfriga på taflan? Hon satt med ryggen vänd mot åskåda-ren. Slöjans veck öfver axlarne voro sådana, att man fann det denvar tillbakaslagen från ansigtet – men man fick ej se detta ansigte!Figuren satt framlutad på sin trägårdsstol, så att man måste tro, dethon framför sig hade ett mål för sin särdeles uppmärksamhet; mansåg icke hvad.

III. En enslig, mildt grönskade Lund – och åter samma Dam –men stoltheten icke. Utsträckt på gräsets matta låg hon med hufvu-det tankfullt stödt emot armbågen. Här såg man anletet: allt grön-skade omkring henne, men ögonkastet tillkännagaf ej hopp. Närman ifrån hennes anblick åter såg på häckarne och träden i lunden,

210

H E R M I T A G E T

tyckte man den glädtiga dager vara bortdoftad, som man funnit denega, innan man sett damen sjelf – nu kunde man ej afhålla sig attmärka liksom ett nät af svärmisk förtyning, draget öfver hela dentjusande grönskan. Inga tårar syntes på figurens kinder, men åskå-daren märkte sig sjelf oförmodadt ega sådana. Några sönderrifnablad lågo på gräset, på dem fäste hon sin blick.

IV. Sir Patrik hade målat en fjerde tafla, en blå himmel. – Mansåg ingen jord eller fast land derunder, endast skyar drogo sig ned-om det mäktiga ljusblå hvalfvet. Han hade affattat molnens mörkblåmassor i sådana konturer, att de tycktes föras af en vind fram öfverfirmamentet. Midt ibland skyarne sågs en gestalt, så genomskinligtmålad, att den blå dagern med många stjernor syntes midt igenomden. Det var samma dam – följde vindens fart.

V. Här yttrade sig målarens fantasi på ett sätt, som vi ej skola sökaförklara. Sjelfva taflans grund var alldeles svart, och det gjorde enegen effekt, att derofvanpå se en löfsal, hvars alla blad och grenarglimmade fullkomligt hvita. Såsom icke natur var detta väl en nyckaf konstnären, ej att efterhärma. Emellertid fästades ögat af de sam-manböjda hvita grenarne, hvilka bildade liksom ett vänligt tak. Om-kring hela löfsalen sväfvade dimmor, äfven hvita; de gömde foteneller rötterna, så att träden tycktes stå i snöflor. Inuti löfsalen återsamma Fru, men blott hennes öfre del syntes, hufvudet, bröstet ocharmarne: det öfriga, liksom träden och löfven, försvunnet i snö. Tillansigtet och hela gestalten syntes hon icke genomskinlig, men hvitsom löfverket ofvanom henne, hufvudet något sänkt, och håret älsk-värdt, men i svanhvita lockar flytande kring halsen. Hennes ögonvoro öppna, men ur dem gick ingen enda blick, ty de hade icke pu-piller! – När Patrik fullbordat taflan, hade han känt sig försänkt i ensärdeles beskådning af dessa ögon, som syntes honom förskräckliga,emedan de ej kastade någon blick ifrån sig; och likväl innehöll alltdet öfriga i skepnaden och löfsalen mycket både vänligt och djuptdragande. Han hade under sin framställning ritat Judiths namn:men under det han setat på en gång artistiskt och melankoliskt för-sjunken ej blott i denna Verlds under, utan i många andra okända

211

H E R M I T A G E T

sferer, hade det hastigt fallit honom in hvad Erasmus sagt om Er-nestine på skämt en gång. Detta hade då förekommit Sir Patrik merinnerligt, ljuft och allvarsamt, än han först förmodat – och han tilla-de under sin tafla bredvid Judiths namn dessa ord: ”Skönhetensspöke.”

Större delen af hvad jag sagt i min exposé, Herr Hugo, har jagfunnit yttradt i dialogen mellan den målande riddaren och hansvackra betraktarinna i den atelier, som min handskrift så utförligtbeskrifver. Hon sade:

”Din serie utgör ju verkligen en pittoresk Lefvernesbeskrifningöfver henne, som –”

Ja, Sofia, ditåt måttade väl min pensel. Men ach, att en seraf hadekysst dess skaft!

”Och, fortfor hon, det förekommer mig ej blott som en biografiöfver henne, i korta drag fattande hennes lefnads fem hufvudtill-stånd – det synes äfven vara en lefvernesbeskrifning öfver Färger. Urdet första dunkla tidehvarfvet, endast af rödt genomljungadt, brytersig i andra perioden ett gult lif fram, ett sol-lif med himmelsk glädje.Ett precipitat ur gulheten blir sedermera lifvets gröna tidehvarf,hvilket ej eger så mycken glädje, men stor sentiment. Sedan detherrskat i sin cykel, uppstiger verlds-tycket i blått, och – – Men närslutligen den stora Krisen, Domen eller Åtskillnadens epok inbryter,då ryckes det, som innehåller sammanfattningen af allt färg-stoff,materia (svart), ifrån det, som innehåller sammanfattningen af allfärg (hvit); och det förra blir ett fundament, hvarpå det sednarehimmelskt älskvärdt hvilar – och –”

Sir Patrik var ej sen att upptaga den tråd hans elev kontemplativtlemnade, och de fullbordade tillsammans en symbolisk eller mystiskutläggning, sådan, som i trettonde seklet ofta sysselsatte varma sin-nen. Att lyssna än längre på deras samtal skulle visst, Herr Hugo,vara det bästa sättet att erhålla en karakteristik öfver den tidens tän-kesätt i många filosofiska ämnen. Men det skulle säga föga af intres-se för våra nu lefvande medmenniskor; knappt en gång för vårt val-da sällskap på Jagtslottet, äfven om jag antoge det, af alla i Sverige,

212

H E R M I T A G E T

vara det mest receptiva för hvad jag berättade. Glad öfverlemnar jagderföre hela färgämnet åt Julianus och Frans ensamne, som skolagöra mycket deraf, både genom egna kunskaper, och än mer om destudera boken: de coloribus, eorumque cum feminis nobilibus &pulchris affinitate naturali*).

”Men, sade slutligen lady Sofia, ämnar du ej till dessa fem mål-ningar foga den der utsigten öfver hafsvågorna, båten och ön, såsomden sjette i serien?”

Icke. Den är rent historisk och målar ett visst, särskildt uppträde.”Jag tillstår, att den, till skillnad från de fem, skulle vara rent his-

torisk, om katastrofen på skottska hafskusten och räddningssättetvore alldeles utredt.”

Kan du då ännu tvifla härom? sade han på ett eget, men ömt sättförebrående.

Nu börjades en tvist dem emellan, den enda af det slaget, som vikänna. Tvisten rörde till en del Erasmus. Denne man hade alltidansetts för en skicklig jägare; stor kunskap i att fånga fisk tillerkän-des honom också, han kallades af kustboerne den lyckliga Fiskaren,ja, han berömdes som lika flink att styra en farkost mellan bränning-ar, som att på fast land visa vägen mellan vindfällen. Men kunde handerföre uträtta öfvernaturliga ting?

Ett obestridligt faktum var det väl, att Grefvinnan, nyligen sväf-vande i en stor fara, underbart blifvit räddad ur böljornas djup. Åter-kommen till sans hade hon befunnit sig på en ö, och ej långt ifrånsig sett master Erasmus, sysselsatt med fiskredskaps iordningställan-de i sin svarta farkost. Han hade efter slutadt arbete med tigandeoch ödmjuk omsorgsfullhet bragt henne sjelf om bord från ön; mel-lan nät, segelduk och harpuner dolt henne för möjlige spejaresblickar, och rott henne i land, men till Murray-kusten, således åt enled, motsatt emot Sutherland, der branten med den himmelshögaRöfvarborgen var belägen. Ifrån Bruceska godset Elgin i Murrayhade han sedan på omvägar fört henne öfver det skogiga Managh-

*) Om Färger, och deras i naturen grundade förvantskap med ädelt sköna Qvin-nor.

213

H E R M I T A G E T

Lea hem till Robinhay.Men om egentliga sättet huru Judith först blifvit frälst ur afgrun-

dernas famntag (så vida hon ens kom dit ner), hade Erasmus bibe-hållit en vördnadsfull tystnad, förklarande, att utan helgonens maktingenting skett eller kunnat ske: ”St. Christoffer bar en gång Her-ren-barnet genom vreda forsar (yttrade han med sänkta blickar) –St. Agnes af Roskild har här varit kraftfull i nåd och bistånd för ensin saknade, högättade Vän – mig, af stoftet, må icke tilläggas någotverk af värde.”

När den förfärliga händelsen hemma blifvit bekant, och Sir Pat-rik, sjelf rustad och åtföljd af talrika väpnare ifrån sitt eget gods In-vermorison, kommit till kusten, hade han vid anblicken af den ut-omordentliga höjden inom sig afgjort, både att en menniska derifrånslungad mot vattubrynet omöjligt kunde fortfara att lefva, – såvälsom ock att hon, nedsänkt i de hoppande vågorna, lika omöjligt afmenniskohand kunde uppdragas derutur. Varm i sin himmelska tropå underverk, blef han genom det fasansfulla perspektivet än merstärkt i öfvertygelsen om Helgons vaksamhet och nådfulla mellan-komst för älskade menniskor. Han hade derföre tagit Erasmus nogaefter orden, och hemma i sin atelier på taflan öfver denna månbe-gjutna Nattscen låtit St. Agnes med blåhvita vingar sväfva i vindenoch föra sin vän i etheriska armar till en närbelägen fiskar-ö, utanatt hon ens nåddes af hafvets efter henne hungrande och hoppandegap.

Men Sofia, en flicka af svenska Norden, der katholsk lära väl varantagen, men tankarne mer tjusas af en verklig naturs behag, än afunderverks kraft – Sofia ville icke här gå öfver till Patriks mening.Sjelf af ett blod, som gladdes åt faror, såg hennes inbildning ett hoppi Hafvet ej med häpnad, ja, ej ens som något dödligt; hennes bröst,tvertom, var nära att vidgas vid tanken derpå, och hon började dragaandedrägten likt en Valkyria. Att Judith verkligen gästat hos Ran*),ville hon derföre ej betvifla – och att Erasmus kunnat eröfra henne

*) Varit nere i hafvet.

214

H E R M I T A G E T

ur Rans rike, utan annan tillhjelp än sina egna starka armar, det varför Sofia så mycket mer trovärdigt, som hon på modet och raskhetenhos sin gode vapendragare rönt ganska stora prof.

Det var derföre med stillatigande snarare än bifall hon sett St.Agnes tecknas på Patriks tafla; och när en svart punkt i skummet,liknande en farkost, slutligen af artisten sattes in bland vågorna –angelägen för hemresan, om ej för annat –, hade hon mildt utbrus-tit: ”O Patrik, om denna finnes, hvad göres dig då af St. Agnes be-hof?”

Häröfver hade i Robinhays atelier samtal vexlats mellan dem,icke så få gånger. Och kanske var det ett af de största ynnestbevisSofias hjerta gaf, då hon slutligen för konstnärens skull utan miss-nöje såg helgonet på hans arbete.

Derföre, då han i dag trott all fråga härom utfäktad, men Sofia nuånyo benämnde räddningssättet ”outredt,” ropade han, ej utan enförebrående ton: kan du då ännu tvifla härom?

”Bruce! – svarade hon med en mild, men ovanlig stämma – hen-ne, åt hvilken du har det vackra bruket att gifva så många namn,Bergfrun, grottornas Dam, Grefvinnan – henne, hvars rätta namn,hvars första rätta egenskap och namn du kanske ej väl betänker –henne skulle St. Agnes rädda?”

Konstnären teg, förvånad öfver sin älskarinnas bleknande hy.”Tro ej, målare du, tro ej att jag tviflar på undret. Helgonet har

makt. Men – är det sanning i din målning, säg, att helga Agnes afRoskild skulle rädda – vilja rädda henne? Se hit, o Patrik, hvem be-skådar du med dina undrande ögon? ach en, som skygger vid dentanke, hon sjelf för din taflas sannings skull nu hos dig måste på-minna om!”

Han såg på henne länge med genomträngande, nästan flamman-de ögon. ”Sofia – o flicka af det snöiga landet! – om du hade varitder jag har varit, då skulle du känna hvad ett helgon är, då skulle duej tala, ej misstro så. St. Agnes – ja just St. Agnes af Roskild är, harvarit, och skall evigt vara den ljufva, mäktiga, rätta räddarinnan förhenne. Sofia, du skygga darrande blomma på förbjuden rot, stode

215

H E R M I T A G E T

du nu än vid hennes sida såsom sjelfva den lefvande bilden af hen-nes försakade löfte, af hennes flykt från Helgonet-patronessan – jagskulle ändock svara dig: Agnes har aldrig upphört att hafva de ving-ar utsträckta, med hvilka hon, såsom du här på min tafla ser, slutli-gen nått och etheriskt omfattat sin flydda Nunna.

”Målare, hvilken tanke väcker du? är så ett helgons sätt och sin-ne? då börjar jag förstå och ana, då synes det mig vackert i helgonstjenst.”

Återkomna rosor prydde hennes kinder, hon misstyckte ej, attden mörkögonbrynade Artisten fattade hennes hand och smekte definaste af hennes lockar.

–Det år, som innehåller epoken för denna historias slut, nalkades

medlet af sin sommar. Utsigterna höjde sig i fägring till den grad, attinvånarne på sjelfva Robinhay blickade omkring sig hänryckte. –Grottornas Dam såg man ej mer vandra bort till de öde ruinerna.Hade hon uppgjort räkningen med lifvet och sig? Åtminstone satt enljufvare frid med hvita vingar om hennes tinningar, och ögonenglänste såsom af ett hopp – fullkomligen förloradt – ändock odöd-ligt. En häftig katastrof går till sin verkan stundom likt ett åskslaggenom sinnet; hvad hafsvågorna än uträttat – men, hemkommenderifrån, hade Judiths lynne hela tycket af en ambrosisk sommar-natt. Den varmaste menskliga känsla dömer Naturen ej sällan att lig-ga dold, liksom förbiten under ytan af hårdhet och skärpa, ja nästanunder ett skämt, som synes kallt. Men när historierna lida till slut,springa fjättrarna upp, det bundna hjertat kan ej längre tillbakahål-las, brustet upplåter det sig; skämtet tystnar, himmelska tårar kom-ma, vintern öfvergår till vår och sommar. Man såg det man aldrigsett: Judith log.

Lady Sofia hade sina fönster åt parken. Det är icke en skottsk,utan snarare spansk vana, men som Sir Bruce, hemma i utländskabruk, härmade, att sköna aftnar nalkas de beundrades fönster, ochgöra deras ära bekant för luften, fåglarne och vattnen. Patrik sjöngej, han spelade ej en gång ett instrument, så att hans företag icke

216

H E R M I T A G E T

kunde kallas en Serenad. Men han hade en förmåga att recitera, så,att det han uppläste eller sade, flöt som en intagande ton utan attvara musik. Detta sätt var i Medeltiden fullkomligare uppöfvadt, ännu, Herr Hugo; det var ej en steril deklamations-fason. Det var naturoch af ett stort behag, ehuru prosaiskt. Han satt på en grässoffa ut-anför hennes rum, hvad han sade var ej mycket:

”Lugna qväll, du andas öfver täcka buskar derframme – menhvad vill du? – lugnare, än du, är Sofias syn för den kommande,vackrare är hennes hår än löfrankorna, och hennes växt mera smärtmajestätisk, än dina träds, min park.

”Jord, du lady af fägring! du bär lifvande och stärkande örter –men hvad förmår du? – mera stärker Sofias hand, när hon fattar denkommande på hans stig; lifligare blir hans blick genom hennes, änaf tusen frukters must. Sofia är ljufvare än Jorden; rikare hennesord, än någon vinds röst.”

Ljud ifrån det inre af trägården störde dem, det lät som steg. Devoro ej spökrädde, men Patrik Andrews tystnade. Det var Bergda-men, hon hade hört honom, hon kom närmare, men nickade bifall.Hon stannade som för att höra fortsättningen; slottsmuren, framförhvilken hon stod, var ganska svart, hon sjelf fullkomligt ljusklädd.Patrik, vid hennes åsyn betagen af . . , fortsatte ej. Hon aflägsnadesig då, som för att icke störa dem.

”Hon ogillar oss icke,” var det första ord, de vexlade dagen der-efter. Vid Bergdamens ankomst om aftonen hade den tanken hastigtfattat dem, att Amaurys lära och utsigter öfver lifvet måste innehållaen motsägelse emot deras kärlek, och de viste i hvilken hög dagerhan stod hos damen. Genom nöjets vanliga bekymmerfrihet hadede förr icke tänkt derpå, när den kommande gestalten hastigtpåminte och förfärade dem. Och likväl nickade hon åt dem så vän-ligt?

När aftonen nalkades, drog hjertat åter målaren under sin glädjesfönster. ”Fästets duk är säll af sina stjernor, sade han, och säll ärPatrik af Sofia – den skimrande forsen kastar perlor på sina strän-der, på mig strör Sofia perlor af hopp, fägring och ömhet.”

217

H E R M I T A G E T

Grottornas fru kom ånyo, satte sig på litet afstånd och lyssnademed så tydligt bifall, att ynglingen utan fruktan fortsatte.

Vi vilja ej uppräkna dagarnes tal eller qvällarnes bevingade stun-der.

En morgon vid en källa i en aflägsen del af trägården stodo detvenne tillsammans, lutade, i betraktelse af daggens prydnad. Hög,från en löfsal, kom Grefvinnan, hon närmade sig och upplyfte slöjan– de stego tillbaka – hon gick midt emellan dem.

”Klara strålar flamme kring Er,” sade hon.”Jag har sett – fortfor Judith – jag vet nu visst, att vacker eld lef-

ver här. Jag kommer att skilja Eder åt: här, der jag står, skiljer jag Er.Mitt väsens ännu späda, darrande frid omsväfvar Er, mina vingaromskugga Er.

”Hos Er har evig, ovansklig kärlek sitt behag – rätt älsken J hvar-ann – J skolen derföre skiljas. Djupet vinkar och ryter! men Jordenskall icke skryta, att hon sett Eder förenas. Jag står som en låga midtemellan Er; en sval, åtskiljande glans.

”Sluten väl, ty J hafven börjat så. Patrik Stournadan Bruce af In-vermorison! bygg tvenne kloster. Ett för män, till liknelse efter dig –ett annat för Sofia och själsköna qvinnor, hvilka ej önska ett halft, imörker tynande förbund, ett gift, det gröna jorden erbjuder.”

Meningen häraf ingick i de ungas tankar. Damen tog deras hvitasyskon-händer och lade tillsammans. Om ett år derefter voro klost-ren byggde, de hvilade på tvenne berg i Robinhays skog.

Midt emellan ligger en dal, som af alla ställen i Inverness varitGrefvinnan kärast. Hon dröjde der ofta under sina vandringar, honarbetade der med egen hand, hon sade att det liknade en ort iSverige, den enda som var henne angenäm att minnas från Norden,ett hermitage, der hon med sin syster planterat och vattnat.

Efter döden begrofs hon här, och en sten restes på platsen. Detvar midt emellan dessa begge Munk- och Nunnekloster, som iSkottlands katholska period mycket besöktes.

En författare ifrån den tiden, som begagnat sig af Patriks ord un-der en af hans taflor, har skrifvit på Judiths graf: ”Skönhetens spöke

218

H E R M I T A G E T

ställde sig mellan man och qvinna på jorden. I ett himmelskt land,der skönheten ej är ett spöke, vill hon åter förena dem.”

_____

219

V A R G E N S D O T T E R

VARGENS DOTTER.

Brukar du sjunga, qvickögda gubbe?

_____

Clair-obscur

ur

Närvarande Tid.

_____

_____________________________________________


1833.

220


221


VARGENS DOTTER._____

J har aldrig framställt någon spökscen för mitt Herrskap, ochtycker mig häri hafva gjort rätt. Nu – fortfor Richard – skall jag lik-väl anföra något ditåt.

Man hör med skäl klagas, att våra medmenniskor äro så utan ro-mantisk stämning, så blottade på varmt skaldelif och naturanlag förinre skönhet, att vår tid äfven häruti reser sig upp till en ryktbarmotsatts emot Medeltiden. Tro på spöken brukas icke mer; förmod-ligen också mycket derför att inga mer visa sig. Men hvarföre visa siginga spöken? Det skall jag omtala. Ingen lefvande älskar nuförtidenen annan till den grad outsäjligt, att han går igen af åtrå till ett um-gänge, utsträckt öfver lifvets gräns. Man hyser icke heller så djupthat, att man, afliden, vill göra sig besvär att plåga någon bekant.Lägg härtill våra dagars ytterliga trivialitet, och jag frågar, hvilkensjäl skulle det väl intressera att återkomma och spöka i en verld, derman haft så utomordentligt ledsamt, att döden utom all tvifvel varen vinning? – Jag spår, att om vi skulle få ett tidehvarf angenämare,ungdomsfriskare, modigare; finge vi menniskor, större i kärlek ochstarkare i vrede; finge vi, kort sagt, en Jord intressantare att gå på, såskola nog spöken också hitkomma.

Emellertid äro vi ej fullkomligt lottlösa. Hvem har ej hört hviskast. ex. om Landals händelser på sin studentkammare i Upsala? – ellerom de begge vännerna på Ekhamn, som en julhelg hörde osynligafjät rysligt spatsera öfver golfvet, under det de läste i Svenska Histo-rien om framfarna hjeltar? – eller om den Kongl. Hofpredikanten,

222


som, när han steg in i sin kammare, med häpnad såg sig sjelf redansitta der läsande i predikan, emedan han olyckligtvis hade blifvit endubbel person? – Naturen är ännu icke alldeles afslöjad, fast det välsnart sker. Vi vilja derföre ej komma i förväg med förklaringar, demvi anse onödiga. Hufvudsaken var att veta, hvarföre nu – några fåosälla händelser afräknade – det icke mera spökar: och orsakenhärtill hafva vi uppriktigt sagt.

Alldeles utan poeter äro vi ej heller. Under en resa genom gran-skapet af Wingåker, hörde jag en händelse, som då för ett eller annatdecennium sedan inträffat, och fyllt alla med bestörtning. Kärlekbrann emellan tvenne, flickans föräldrar gillade den ej, de unga fun-no utväg att befria sig från tvånget; en Skald, lifvad af händelsen,sjöng derom – hvad vill Herr Hugo mer?

Jag bör ej berätta med mina ord. I sockenkyrkan fann jag en Spö-gubbes substitut; d. v. s. den ordinarie mannen låg sjuk, men hadeförmått socknen af barmhertighet låta en stackare af tvetydigt för-stånd göra tjensten i hans ställe. Den antagne uppfyllde kallet man-ligt och såg ej illa ut, ty han var under tjenstgöringen klädd i sin Or-dinaries rock och stöflor. Sedan jag afhört gudstjensten och qvar-stannat bland de siste att bese kyrkans märkvärdigheter, nalkadesjag slutligen Spögubben, hvilken sjelf till hälften gick emot mig ochsade: ”vill du lyss på en sång?” Jag betraktade honom från hufvudtill fot, och hade den ohöfligheten att ej svara. Han vände sig dåifrån mig till några återstående församlingsboer och gjorde sammafråga. Tigande och med en viss ömkan drogo de sig undan, likväl ejmed en mine, som om de föraktade hans poesi; men – hvad jag se-dan fick veta – de kände så mycket deraf, att de fruktade höra detvidare. Jag nalkades då åter till Substitutet och frågade: brukar dusjunga, qvickögda gubbe?

”Qvickögd – ja kom, kom!”Jag följde honom.Men utanför på norra sidan af Kyrkogården stannade han och

sade: ”icke nu skall jag sjunga, nej. Gå först och ät din middag,främmande gosse: jag skall äfven hem och bita i oskrädt bröd hos

223


min Ordinarius. Jag hör du är gäst hos bönderna i Unavi, du får dåen riklig middag, jag känner den byn, var säker, bättre hvete växer eji sjelfva stora Wingåker. När du bryter Unavi hvetebröd, så tänk påmig. Men – fortfor han, och såg med stora, glänsande och litet för-virrade ögon på en gräsbeväxt hög nära oss – klockan fem i efter-middag kom, och jag skall spela för dig om vargen och hans dotter.”

Klockan fem? men hvar skall jag träffa dig, min spögubbe?”Är icke detta ställe godt? nej icke godt, här är norra sidan, här

ske inga ärliga begrafningar, säger Ordinarius. Se dock på dessabegge trän! märker du att det ena är en hög gran med en afhuggenqvist? det andra då? det är en smärt björk, främling. Skulle vi ickehär kunna sjunga och lyssna? Nej, jag skall säga dig, vi skola låta blidet, Henrik vredgas. Möt mig på södra sidan, der gräsvallen går neremot sjöstranden.” – Han aflägsnade sig med en nick.

Gubben hade rätt, hvetkakorna hos mitt värdsfolk smakade för-träffligt. Middagen bland dessa muntra menniskor var så angenäm,och jag fördjupade mig så i betraktelsen af deras klädebonad, grotes-ka väggskåp och siratliga stolskarmar, att jag bortglömde substitutet.Bönderna hade en dragning på sig, liksom höllo de sig i sitt slag för-näme; men icke som Herrar. De voro snarare litet adlige i deras sätt,och påminte om ståndets fordna förhållande till rikets förnämstastånd. Som en märkvärdighet bör jag nämna, att flere bland de äldrebönderna egde elementar-kunskaper i litteraturen, kände länderna iEuropa, deras läge och, hufvudstäder. Åtskillige gingo reguliert tillpastor att läsa avisor. En och annan hade i ungdomen passerat halfvaGymnasium; någre kunde vers utantill, som genom målningar ochuttryck visade att de nedträngt ifrån högre kretsar.

Men klockan slog tre qvart till fem, och jag skyndade ut. På ne-dersta randen af en blomrik vall nära sjön stod ett romantisktklippstycke – en stor sten, ihålig så pass, att man kunde sitta derinnemed Nyckelharpa. Jag steg ett steg tillbaka vid anblicken af grottansöppning: mossa lindade sig vackert om den, och saftgröna alar om-skygde stenens höga kanter – men Gubben satt derinne och förfära-de mig. Hans stråke var större än jag förr sett brukas till dylika in-

224


strument som hans, af ett mörkt trädslag och särdeles väl polerad.Men på honom sjelf hade en lång smutsgul jacka af åldrig snitt efter-trädt den lånade ordinarie-rocken, gråa yfviga lockar foro kringhattlösa hufvudet vid hvarje rörelse – om byxor, skor och strumporlåt mig icke tala. Munnen sken ännu med hvassa blanka tänder,hvilket i förening med hans figurs bruna gulgråhet såg ut som vålna-den af en Varg i menniskohamn. Likväl gjorde hans åsyn ett intryck,ej utan ömt behag. De flammiga hårbucklorna lågo ordnade visst afingenting mindre än händelsen eller ödet sjelf; hvar flik af hansdrägt var stygg, men på den fattiga armen hängde en harpa, mothvilken hufvudet nedböjde sig med en egen förnämhet och enkonstnärs mine. Det hela gaf utseendet af en landets Skald, tvingadtill sitt kall af inre natt.

När han fick se mig steg han upp. ”Nå så kom nu vän, och lyss-na,” sade han med ett förtroligt, glimmande ögonkast. – Nej sitt minfar och sjung, svarade jag. Han gjorde så, Herrskapet skall få hörahans rader*).

*) Tonen på verserna och Nyckelharpans åtföljande musik återgifver jag icke.Det var ett sorgligt spel, eller, om min Herre tillåter, ett sorgspel, Tragedi. Detpassade till grottan och skalden, sådan han var; ingendera kan jag hitföra, jagreciterar derför blott hans linier. – Hemkommen upptecknade jag hans stycke:orden äro här, och måste temligen vara hans egna, åtminstone till hufvudsakenoch rythmen, emedan jag icke tror mitt minne mycket svek mig. De behagademig, efter de, olikt så många dikter, bevarade minnet af en sann, ej längesedantimad händelse, och affattats af en spögubbe. Hans linier voro orimmade, dockej utan prosodisk regel. Jag fann vid öfverräkning vers-arten vara en Tetrame-ter**), hvari versfötterna än utgjordes af daktyler, än spondeer (stundom tro-cheer), och alltsammans på det viset varieradt, att så fort en versrad slutat fe-minint, eller med ett tvåstafvigt versmått, kom den nästföljande utan upptakt;så fort, åter, en slutade enstafvigt, började nästföljande med upptakt. Rythmenär ganska enfaldig och lätt af naturen gifven. Stilen har emellanåt sina omildakonsonantmöten och hårdheter nog, för att inom Estetikens område skäligenkallas varg-artad. Men då formen dymedelst rätt nog afbildar innehållet, kanjag icke klandra den.

**) Af fyra versmått (fyrfotad vers).

225


Stormen spelar i skogens kronor,Halfmån skiner så silfverhemskt.En björk sin stam öfver blomster lutar,Hängande, darrande löf hon bär.Hvad menar den björken ur Unavi skog?Bredvid står en gran.En gran vid sidan af björken reser sigRak och vild som en kämpes spjut.Men ach på högen vid stammarnes rötterDofta konvaljer i ljuflig prydnad.

Harpan, sångare, stäm vid insjön,Svarta glänsande stråken för.Jag vet dina strängar af guld ej äro,Silfver ej heller, ej malm, ej jern.Men eger du sensträngar, hvita och röda,Spunna af flyktande hjortens nerv,Då stäm! . . utur bröstet ångersam visaSpela för Unavi nordostvindar.Skåda i viken nådiga stjernorna,Sjung för dem, om förlåtelse . . . sjung.

Si Henrik stod uti mörkgrön lund,Den fattige bondeson, svensk och ung.I ögonen brann det modiga*) skenetMörkt som en sol i Hjelmarn sänkt.Men hvit var hans panna, och kronan af håretSvajade stolt för kommande Sunnan:– ”Dröjer du än på skogen, o Anna?Afskedets vindar sorla så snabba,Dagen har doppat i vågen sin mun,Hvi dröjer min Anna ännu en stund?”

*) Svårmodiga. – Hos Folket förstås med detta modig dock ej en egenskap afbeklagelsefullhet, utan af en varm, ehuru dyster slutenhet.

226


Kom Unavi-flickan i långsamma steg,Hon gick öfver hagen en vålnad lik.”Nej Henrik du, icke dröjer jag nu,Ej dröjde för dig jag i hela mitt lif,Men, innan jag stupar, så kyss mig en gångMed lefvande läppar, det ber jag dig om.”

Du Anna, vår rike mans dotter, siTvå bössor i bredd på den gröna grenen,Krut och kulor i bröstet de bära.Hör mig, skönaste hvitsippa, hör migAnna, tag arme bondesons hand.På knä lät oss falla tillsammans här,Att skiljas som rosor på ängarne ståOmlindade begge, när lian slår.

Nu sänkte hon, Anna, sin panna hvit,Och böjde i guldvifvors ring sina knän:”Ja Henrik, handen med hjertat tag,I dag är det söndag, det veta vi visst,Min fader, min moder, J faren nu väl!Till gossen gick foten, fast Ni höll i hand –O fader, o moder, hvi skällde Ni HenrikSägande han var en fattig man?Finns gladare guld i en gosses ögon,Rikare svart på en ung mans hår?Så rak går ej Kungen, som Henrik i hagen,Hvetbröd smakar ej så som hans mun.”

Då upphöjde Henrik ögat och sade:Hvad tänkte Anna i kyrkan i dag,När heliga Herrans nattvard du fickOch Presten dig gaf af det dyra vinet?

227


”Mindes hur, Henrik, du mig i löndomManat att bedja få gå till det heligaGuds sakrament att njuta förlåtelse.Dig äfven såg jag vid altarets rand!”

Då upphöjde Henrik ögat ånyo:Anna, tänkte du ej något mer,När Presten i svart skrud darrande gaf digNådenes bröd och förglömmelsens vin?

”Jag mindes så visst på mennisko-synd,Som Herren förtog med sitt mörkröda blod.”

Men tänkte du ej, sade Henrik sakta,På oss som i qväll ville döden kyssa?

”Ej – svarte Anna, hviskande sakta –Sade mig Gud att vår sak är synd.Mitt hjerta jag såg och din blick, du Henrik,Midt ibland folket djupt jag såg.Men altarets vin stod ej stilla i mun,Ej stannade brödet för det, min Henrik,Då jag begrep att vi visst ej synda,Fader och moder härtill oss drifva.Vandra vi nu till himmelens hus,Ej verlden tänder för oss sitt ljus.”

Åt Anna log han vid hennes ord.Och vindarne lekte i almar och hassel.Halfmån nickade hvitt och bjöd dem.Sist foro tvenne skott öfver heden,Gräset drack af en ljusröd flod.

___

228


Fader och moder gingo till skogen,Anna sin dotter sökte de, funnoAnna i Dödmans slutande armar.

Fadren ropte med åskor i uppsyn:Ve och fördömelse Henrik Jonsson!Nekad hon var dig lefvande, men iDödskamp Anna du famna djerfdes,Unavi-barmen till hjertat trycka!Skynden Er alla, nidingen bortryck,Anna ifrån honom skiljen – henneSkall man i stengrift jorda med ära,Skogarnes korp skall på Henrik äta.

Folket nalkades Annas lik,Då suto hans döda värnande armarFast omkring henne så starkt som en stålring.

”Akten Er väl, sade Annas moder,Skaden ej flickan, späd är hon vuxen,Hon har ej lyte, vank eller fel.Ej skönare glänser i viken en svan,Än kinder och hals på min Anna glänsa,Vakten Er noga, o akten Er väl.”

Han ropade åter: förbannad du,Som fästat ring på förbjudet finger,Skynden Er alla, snabbt henne fatten . . .

”Sakta, o håll, sade Annas moder,Fast sitter sippan i Dödmans mun.Ach lemmarna lossna, sönder hon fallerFörr än hon går ur sin herrskares armar,Vakten Er noga, o akten Er väl.

229


I stycken må den se sitt barn, som vill,Men Er jag förbjuder, och ve den ej lyder,Röra får ingen min Anna mer.”

Och Fadren gick. Men en yxa tog han,Afhögg handen på Henriks arm.Så öppnade Dödmans famn nu bojan,Trofast föll hennes hufvud dock motHerrskaren Henriks sofvande barm.

Gick hemåt Mor att till graföl laga.Svart kom midnatt om hus och fönster.Fadren låg i sin säng än vaken,Ganska tyst var det ini hans kammare,Hemsk han skådade upp – hvad såg han?Hög stod en hamn vid sängens kant.I taket pannan skimrade lockig,Dunkelt brunno dess uppsyns källor,Upp emot fadren en arm han höjde,Sårad och afhuggen, utan hand.En stämma kom, som om hösten HjelmarnFjerran vräker på klippig strand.Och rösten talade: ”hör du, hör du,Gif tillbaka min hand, min hand.”

Om morgonen gingo de tidigt allaUpp för att sköta sitt hus och hem.I sängen död låg Fadren – högraHanden han lagt på sitt ansigte sjelf.Försjunkna, ljusblåa, stirrande, stelaÖgonen öppna stodo i pannan,Kinderna mörkblå – anden flyktad.Modrens tårar de runno nu.

230


De togo så vackert Henrik och Anna,Sörjande prydde begge tillsammman,Tigande grofvo en grift i nordost omKyrkans mur.Der som de stupat sjelfmant i döden,Togos de tvenne träden ur skogen,Togos med rötter, stuckos i kyrkvall.

Vagga nu vänaste vindar björkensLutande lena lummiga hufvud,Växande der vid griftens kulle.Stolt som en segerherre vid sidanGranen resliga grenar gungar.Rundtom roten renaste ångaDofta konvaljer i ljuflig prydnad.

___

Så om Dottren är sången slutad,Kommer en röst om Vargen nu.I sängen ju Fadren låg, och med öppnaÖgon, och handen på pannan fallen,Kinderna mörkblå . . anden flyktad?Var icke flyktad, blott förhållen!Grafvens kista slöt honom – grafvensIs och spökenas dunder väckteSofvaren upp, ur kistan klef han,Steg öfver mullens hög, som om morgon . . .Dagen derefter täcka skulle . . .

Sväfvande smög han, bort ifrån södraSidan han ville till Björk och Gran.På norra vallen om kyrkan fann hanTräden begge på barnens blomhög.

231


Skendöde man sin svepning afdrogFort ifrån kroppen, som åter lefde,Dottrens och mågens hus han smyckade,Bredde sin skrud öfver oärlig graf.

Flyende gick han den rike bonden,Unavi gård for han om – om – om –Han ej ville in mera, hustrun ej merSkåda ville han, stugan icke.Handlös arm honom bortåt hämnandeFramåt dref! – O Unavi bondeSprang som ett naket lik öfver marken.Hemma de ärfde skendöde mannen,Visste ej nånsin det att han lefde.

Såg jag på sol-lös hed under nattenRännil rinna vid Nyponbuske.Hur skall jag göra med buskens törnen?Hur med dess nypon, hur med dess blommor,Rännilens vatten hur bör jag bruka?Törnet – dermed jag kroppen ristar,Nyponen äter att ej förhungra,Blommorna luktar och sen förtrampar,Rännilens vatten tar jag och tvättarSyndiga hand, som hugget gaf.

Så såg jag en gång på strand under nattenSpelman sofva vid Nyckelharpa.Hur skall jag göra med spelmans jacka?Hur med hans kängor, hur med hans mössa,Spelmannens harpa hur bör jag bruka?Jackan . . skall på min skuldra hänga!Kängan foten – och mössan hjessanTrycka så att ej håret flammar!

232


Spelmannens harpa tar jag på armen,Konsten kunde jag fordom redan.– Guldring bär jag på fingret än,Spelmans saker köper med den.

Si straffet skapade Henriks vrede.Skulle jag spelman blifva? skulleOkänd hemgå, skåda i trasorEgna rikliga hemmets knutar,Stryka stråke på strängar i stormen!Sjunga de ungas ljufliga vilja,Sjunga hur vargen åt deras kärlek.Gammal i bygden måste jag blifva,Får icke dö förr än hundra vintrarNed-yrt snö öfver hårets flammor.

___

233


234

H I N D E N

FRIA FANTASIER


AF


STUNDOM KALLADES

Törnrosens Bok,

STUNDOM

En irrande Hind.___

BAND. III.

HINDEN.

_____________________________________________


1833.

235

H I N D E N

HINDEN.

___

Scener, aftecknade ur JagtslottetsKrönika.

___

R

Tolf Böcker.

_____________________________________________


1833.

236

H I N D E N

237

H I N D E N

HINDEN.

FÖRSTA BOKEN.

Reformernas historia.

I herr Hugo Hamilcar Löwenstjernas kamrar och salar hade en ut-märkt treflighet herrskat i trenne veckors tid. – Visserligen vororummen alltid äfven förut snygga, beqväma och vackra i Jagtslottet.Men någon tyngd hade likväl hvilat öfver det hela. Spår efter gam-malmodiga zirater syntes här och der öfver kakelugnar: gipsorna-menter i åtskilliga af taken: gyllenläderstapeter i ett rum, hvilket ut-gjorde mellangång ifrån de mindre kamrarne ut till stora salongen:ett par romerska kejsare, gjutne i bly och sedan hvitmålade, ståendei hotande och allvarsamma bröstbilder på halfpelare i tvenne sals-hörn, som ej kunde undvika att ofta besökas, emedan väggarnebredvid dessa hörn voro upplåtne hvardera åt sitt ofantligen storaskänkskåp, fullt med serviser af silfver och postlin samt alla för dag-ligt bruk oumgängliga mindre artiklar och persedlar, såsom knifvar,gafflar, sås-snäckor och terriner, hvilka ofta behöfde tagas i anspråkför slottsinvånarnes behof hvarje dag, och då med detsamma leddeögat och uppmärksamheten på de bredvid stående kejsarne, ejmindre än på andra högtidliga och antika saker. Ett och annat hadeockså lidit af tiden. På bröstbilder är det alltid svårt med näsa, hak-spets och understundom öron, hvilka stå ut, äro blottställde för hän-delser, falla i ruiner, och göra de allvarsammaste konstalster an-

238

H I N D E N

stuckne af en förarglig narraktighet. Julius Cæsar egde ännu pannaoch ögon, passande för en skarpsinnig Romares örnfysiognomi; menhärtill fordras äfven krokig näsa – när nu den jemt till hälften blifvitafbruten, så visade Cæsar mera bilden af en arg Kalmuck, än af nå-got annat. Vespasianus hade fått en förskräcklig fläck, som gicksnedt öfver hela hans ansigte liksom Öknen Koby stryker fram öfverAsien.

På en tapet knäföll Psyche. Hon egde visst alla sina lemmar i be-håll, hon utsträckte ännu, såsom alltid, sin ena hand i höjden, underdet hon knäböjd och med en smäktande mine såg uppåt: men, densom hon såg efter – hennes Amor – var på ett svårare sätt medfaren,än man kan beskrifva med ord. Detta gaf åt hennes ömma smältan-de utseende en underlig tydning, så att då hon i sjelfva verket skulleföreställas anropa, eller åtminstone söka vinna Amors kärlek, så såghon numera ut som hon vore full af medlidande, ömkade sig ochtyckte synd om sin stackars illa tilltygade vän. Hvad Amor tyckte omsaken kunde man ej blifva varse.

Dessa och flere andra omständigheter hade herr Löwenstjernalänge insett. Han fattade omsider den tanken att alldeles förnya helavåningen, måla om sina tapeter, och skaffa sig möbler mer svarandeemot den närvarande bildningens fordringar. Hans smak var för godatt låta bedraga sig af sådana nyheter, som medföra förändring, utanatt derföre öka behaget eller beqvämligheten. Han lät ingenting gåförloradt af det imposanta, som dessa rum i sanning visade. Fönster-öppningarne voro stora: likasom de ofta gifvit glada glänsande strå-lar inträde, då desse kommo för att från morgonsolen helsa slotts-kamrarnes innandömen, fransade gardiner och milda stolar; så hadede äfven skaffat en vidsträckt och herrlig frihet åt invånarnes ögon-kast att genom dem resa ut och mätta sig med anblicken af det mestromantiska landskap öster om slottet. En så fördelaktig och nästanpompös vidd på fönstren bibehölls således. Men sjelfva karmarneomgjordes, så att i stället för de småaktiga rutor, dem forntiden äls-kat att se igenom, anblicken gjordes klarare genom insättandet affem qvarters höga tafel-glas. Tapeterna fingo en ljusare färg i de

239

H I N D E N

flesta rum. Eleganta arabesker med tusende olika, men merendelsintressanta grupper uppsattes under taklisten på väggarne: änblomstergirlander, än döende gladiatorer, än hästar, mellan hvilkagröngula ormar slingrade sig i smakfulla valknutar. Det blef nu så-som en ny Period. För tre veckor sedan hade den allmänna och be-tydande reformen i Hugos hus vunnit sin slutliga fullbordan, ochalla kommo öfverens om, att en stor treflighet vaknat och med ange-näm vänlighet log omkring menniskorna hvartut de vände sig; ehu-ru här i Nerike, liksom i andra af rikets provinser, hvar och en hadeden hemliga önskan att få komma fram med anmärkningar öfver eneller annan särskild sak, fullt säker, att om blott den blifvit annor-lunda gjord och i utförandet rättad efter anmärkarens omdöme, såskulle för öfrigt ingen menniska med skäl kunna invända det minstaemot anordningarnes förträfflighet. Herr Hugo hade fått sig en pip-ställning af kuba-träd, hvilket mången håller för bättre än mahogny.

Han sjelf var fullkomligt tillfreds med alltihop, och fastän han,med få undantag, nästan ständigt varit glad, så var han nu gladare.Lockarne föllo från hufvudet på honom i de friaste och behagligasteskepnader, under det han besåg sina nya tillhörigheter i flere rikt-ningar, från flere håll, och således måste böja sig och sitt hufvud påsned än hitåt, än dit. Oftast hade han, när han var hemma, brukatbefinna sig uti en stor och lätt, vidlyftig rock, lik en natt- eller läse-rock, gjord af gult damast. Plagget var vördnadsvärdt för sitt utseen-de och sin ålder, men mest genom den, som gick deri. Nu var det än-dock ej så prydligt; ty, om man liknade dess ena skört vid Syd-Ame-rika, så strök en andisk ås fram deröfver af mörkt och okändt ur-sprung. I den stora slottsvåningen hade alla fönsterposterna blifvitmålade orange-gula, hvilket var vackert; men Hugo anmärkte, atthan ej ville gå omkring såsom ett fönster, hvarmed han menade atthan icke tyckte om sin gamla rocks färg, som äfven var gul. Sedanallt öfrigt åtnjutit så stora förändringar, sattes derföre kronan pådenna ryktbara reparation derigenom, att herrn sjelf helt oförmo-dadt visade sig vid frukostbordet i en spritt ny grön Sidenrock, ochden behöll han stadigt under husets nu inträdande nya tidehvarf.

240

H I N D E N

Visst är, att ehuru ingen af de hittills omtalade förbättringarnevar att förakta, så kom likväl en högre och innerligare angenämhetifrån ett annat håll. Den hugnad, som föräldrar känna, då de se sinabarn med hvarje dag tilltaga i något godt, utveckla förut okändasjälskrafter, ej mindre än kroppsliga färdigheter och behag, inträffarvanligen vid den ålder, hofmarskalkens afkomlingar nu hunnit. Frö-ken Aurora Celia erhöll mer och mer sådana anletsdrag, som dettillhör målaren att föreviga på ”duken”, men som ej böra vara hem-fallne under en pennas komplott med bläck. Celias växt var högstädel, och hennes röst, i synnerhet när hon sjöng, närmade sig tillden renhet, harmoniska fullhet och klang, som man ger namn af se-rafisk, efter man hoppas något dylikt om himmelriket. En af hennesyngre systrar hade äfven uppvuxit till en ganska god röst, så att närFrans eller Henrik förenade sig med dem, kunde herr Hugo hafvaqvartetter eller trior för sång. Sådant förtjuste honom. Det de sjöngovar merendels af en ganska enkel sammansättning. Dels kändedessa unga personer för litet af sångkonstens utöfning, för att kunnautföra svårigheter och mera invecklade harmoniska ideer; dels vorode så beskaffade, att, ehuru de älskade konst, saknade de tycke fördet konstiga, och rördes mer af hvad känslan fann intagande, än afdet, som efter någon musikalisk theori kunde vara beundransvärdtför eftertanken blott. De stodo ännu på den ståndpunkten, att deuppfattade musik med hörseln och framför allt med själens öra. Nå-gonting på en gång konstigt och skönt finnes tvifvelsutan i univer-sum, men hade ej änn på den tiden kommit till Nerike. Hugos gos-sar och flickor egde för liten underbyggnad att fattas af annat än detnatur-vackra, och man kunde visserligen kalla det egoism af dem,efter de sjelfve voro landsbygdens barn, så att, när de älskade natu-ren, älskade de sitt eget tillstånd. Man hade uppletat åtskilliga äldremästares kompositioner, och utförde dem med en så fullkomlig ren-het och rätthet, utan tillsatts af prydnader, drillar eller bi-uppfin-ningar, att ingenting hvarken upphjelptes eller försämrades, ochmästarne fingo låta så som de sjelfve velat. Hugos afkomlingar hadeen egenhet att se på noten, när de sjöngo eller spelade: utom att de

241

H I N D E N

höllo takt, iakttogo de äfven piano, forte, diminuendo, crescendo,pauser, kadenser och all annan italienska, hvarmed författaren in-rättat sin musik, i mening att det skulle göras så och icke annorlun-da. Hvaraf en så besynnerlig noggrannhet kom är svårt att säga, omej af den obrottsliga samvetsgrannhet i allmänhet, hvari de blifvituppfostrade. De hade fått den grundsattsen af deras moder, att vararättrådiga i smått, emedan till sluts intet stort af annat bestode. Här-till bidrog väl också, hvad konsten angick, deras obekantskap medKritik – denna sällhet, som ej består i åtnjutandet af det vackra, meni bedömandet deraf – ett botaniskt nöje, som vid plockandet af enliten ört, fägnar sig att rycka pistiller och ståndare ifrån hvarann.Visserligen kan det ock vara en fägnad, och är framför allt mycketnyttigt, emedan det bildar Vettenskap – denna sak, som – säge hvadman vill – aldrig upkommer genom att blott lukta eller se på tingen.Jagtslottets barn hade en temmelig okunnighet i det vettenskapliga,och deri låg deras fel: deremot voro de lyckliga, hvilket ej kan kallasen förtjenst, utan blott var ett undantag ifrån mensklighetens vanli-ga regel. De lågo ej i den eviga småträta med Gud och hela verlden,som utgör spetsen af Europas kultur: de hade således kommit eftersin tid, och blifvit litet gammalmodiga i sällskap med Glädjen, somblifvit detsamma. Men Gud vet ändå till sluts, om det är så illa gjordtaf försynen, att en mängd okunnige finnes; ty, i annat fall, hvad vorede kunnige? härom må dock dömas efter smak, det angår oss ej –oss, som egentligen äro ingendera. Vi tillkännagifva öppet, att viicke äro fullkomliga idioter; vi vilja likväl ej heller utgifva oss föroöfverskinliga ljus i allting. Men dit vi skulle komma var egentligenblott, att Celia, Henrik, Frans och alla andra på denna punkt af fä-derneslandet njöto oskyldigt af det som Gud gaf dem.

Roligast förekom vid denna tid fröken Eleonora. Hon var så all-deles förtjust af den lyckligt verkställda reparationen eller så kalladeallmänna reformen, att hela hennes figur var ett småleende. Honpåstod, att man genom någonting ”passande” borde fira denna hän-delse, och det hade ingen menniska emot. Herren i huset trodde sigockså redan hafva firat reformationen derigenom, att han gifvit en

242

H I N D E N

högst fullständig middag åt sig sjelf, sina barn, slägtingar och hus-folk – en middag, som räckte intill aftonen. Visserligen kan det dervara passande, invände tante Eleonora, men jag menar likväl någotannat. Min kära bror! att menniskor i dag ätit sig mätta, som aldrig ilifstiden ätit sig annorlunda, är ju högst vanligt? Festen har utförtsganska bra, och dina utgifter dervid varit sådana, att du kan anse dignöjd. Jag är också icke mindre glad än du, det ser du väl; men minvän, en så herrlig reparation borde firas genom en högtid för själen.

”Ja genom en historia, min syster!” utropade Hugo, i detta ögon-blick säll både af naturanlag och portvin.

Genom en historia? svarade Eleonora med en mine, som gjordedet mindre säkert, om hon från början just menat det firningen bor-de ske genom en historia – men tillika på ett sätt, att det syntes huruglad hennes kedja af tankar likväl blef, då den vändes hitåt.

”Men parbleu, fortfor hofmarskalken, här är nu ingen Richard!den mannen kom icke hit på vårt välmenande kalas – jag kallar detsjelf kalas, ehuru värd, derföre, – mine gode vänner – hm ja – derfö-re, att det är ett kalas: med ett ord han kom icke hit. När min lillelifhusar, Klas benämd, anlände till Råbäcken, så träffade han, medundantag af de mörkbruna korna, ingen annan än den gulgrå hun-den. Hunden lär kunna vakta tomma hus, och skall vara lik Ulyssishund på Ithaka. Men när lifhusaren gick hem och kom igenom sko-gen, mötte han Richards mjölkande hushållerska, som gaf honomdet besked, att skalden sjelf var borta för att handla jern vid Wil-lingsberg. Ligger i Lekebergslagen. Hon gaf honom också mjölk attdricka, det vill säga getmjölk som hon nyss hade mjölkat, ty korna,mina vänner, voro redan förut hemma. Men getmjölken smakadeändå min lifhusar godt. Richard skulle nog annars hafva infunnit sigpå vårt kalas, ja rätt gerna, såsom jag tror, men jag tycker också om,att han är ordentlig i sina saker, och skaffar sig jern, när han ickehar mera. Man skall icke så försänka sig och höja sig i de angenämaregionerna, att man försummar låta sko sina hjul, eller skor demsjelf, i fall man kan. Det gör Furumo, efter hvad jag hört, men jagbegriper icke hvad han skulle till Willingsberg? hafva icke vi jern

243

H I N D E N

här, så att han icke behöfde köpa det hos Hoffstens? vi kunde välhafva varit folk nog, att skänka honom så mycket jern, vi, och detskulle hafva varit ett nöje för oss, att förära honom ett par stänger.Vet Jakob hvarifrån han fått sin ulysseiska förträffliga hund? det ärett gulgrått, magnifikt kreatur, en rätt bra hund. Han är svart underbuken, gul om öronen, hvit på yttersta svansen – ja som sagt, minsyster, jag vore nu utomordentligt road af en historia! Om Ulyssishund vet jag dock ingenting mer, än hvad Homerus säger om ho-nom i Odysseen, ehuru det visst finnes många andra hundar i Histo-rien, om hvilka vi nu kunde berätta, men Cerberus tycker jag ickeom. Hafva vi inga hundar i götiska Gudaläran? men hvarföre skolavi just hålla oss till Mythologien, eller ens till de Gamle? månne ickeMedeltiden och Romantiken är ett äfven så rikt och vackert fält?t. ex. den hund, som omtalas i Stridsbergs tyska grammatika, denkänner du visst, lilla Eleonora? eller åtminstone du, min son Fabi-an? du har nyligen begynt din tyska, så att du kanske ej hunnit tillder treue Hund? Jag försäkrar er alla mina vänner, ehuru vi nyss sti-git ifrån bordet och druckit något litet, så att jag kanske icke bordetala om sådant, som att blotta mitt hjerta eller yppa mina känslor,men jag har knappt läst någon berättelse, som rört mig så innerligttill tårar, som den lilla korta anekdoten om der treue Hund. Ach, vihögmodas öfver vår mensklighet, vår humanitet, våra språk, vårupphöjda ställning! men betrakta en gång med rent oskyldig före-ställning detta djur, som, sedan hans herre tappat bort sin kappsäck,springer fram för hästen, hvarpå herrn rider. Hunden skäller – ibörjan vackert, ty han älskade både sin herre och hans häst – i bör-jan vackert – så kreatur han var, hade han sin delikatess. Men närherrn icke förstod honom och ej märkte sin förlust, så skällde hanstarkare, han började vredgad hoppa emot hästens hufvud, hanstormskällde, han var ordentligt, hvad man skulle säga, ovettig.Slutligen gick hans ursinne så långt, att han begynte bita hästen inosen och herrn i fötterna. Han vrålade, tjöt, och bar sig åt som för-ryckt, af trohet. Hans herre hutade och slog honom förskräckligt.Men det förminskade icke hundens trofasta ihärdighet; han satte sig

244

H I N D E N

i fara att anses både vansinnig och elak, för att få göra sin herre enverklig tjenst. Gifve Gud, att ingen så kall eller låg själ här måtte fin-nas, som ej har ett sinne för detta outsägliga uppförande. Tro mig,mina barn och vänner, det ligger mera häruti, än J i hast blifven var-se; jag, för min del, skäms åtminstone icke för, att jag alltid vid ge-nomläsandet af der treue Hund och äfven i detta ögonblick måstetorka tårar af mina kinder. Gud vet bäst, när jag ser mig omkring påeder, mine tjenare, om någon finnes, som för att gagna mig skullevilja bitas och skälla på mig, sedan jag först hade hutat åt honom –och NB gjort detta af missförstånd. Nånå, menen icke heller, att jaganser eder otrogne; J ären tvertom – gode, ärlige, beskedlige; jagbeder hvar qväll om välsignelse öfver eder. Men ach! sedan nu hun-den hade skällt och herrn hutat honom, men hunden likväl hadeskällt – hvad hände sedan? Husbonden tog upp sin pistol, dock medett beklämdt hjerta; han ansåg sin goda pudel hafva blifvit sjuk, hanfruktade, att om han mycket bet hästen, så kunde äfven den smittas.Han skjöt. – Den djupt sårade förmådde ej längre springa framföre –med dofva aftynande morrningar bjöd han ännu till att varna . . atttill förnuft och eftertanka uppkalla . . att om förlusten påminna . .men – den förlorade kom allt längre och längre efter. Ljudet af hansskall blef allt underligare, allt mera aflägset. Herrn kunde icke und-gå att sitta förvånad på sin häst, melankoliskt i sig försjönk han, häs-ten minskade sin gång. Han såg sig slutligen om – då blixtrade detför hans ögon – han märkte hvarom frågan varit! I sporrstreck vän-de han tillbaka, och fann? sin hund på vakt invid kappsäcken, dithan vankat ändock med sina sista krafter. Hvad gjorde hunden, närherrn kom? Ännu en gnista flammade upp i hans halfslutna glim-mande ögon, han slickade sin husbondes hand och han dog. Vackrahimlar! om jag icke vore den jag är, fader för barn, af hvilka jag hop-pas och redan ser mycket godt, så skulle jag vilja vara denna död-skjutna hund, ja i sanning, något ädlare och bättre kunde jag ickeblifva.”

Också jag kunde ej önska mig att vara ädlare, sade Eleonora;men jag skulle ej vilja vara skjuten. Likväl –

245

H I N D E N

”Nå ja, dödskjuten eller icke, derom vare ej hufvudfrågan, utanegentligen om det vackra i hans karakter. Kanske detta icke får kal-las en romantisk hund, efter han icke lefde i Medeltiden, utan när-mare tillhörde oss och vårt sekel. För mig skall han också gerna fåheta modern; jag tycker om honom, och anser honom verkligen an-tik genom fastheten i beslutet, styrkan i utförandet, troheten i dö-den. Jag skulle om honom vilja sjunga med Horatius:

Justum et tenacem propositi canemNon ardor . .Nec vultus instantis tyranniMente qvatit solidâ.

Stora snillen lära väl icke högt uppskatta denna novell, efter denbefinner sig i Stridsbergs grammatik, som, ehuru ryktbar på sin tid,likväl i opinionen blifvit undanträngd af en Sommelius. Nu, minavänner, skola vi ofvanpå maten hafva en fin likör, t. ex. rose: ty, ehu-ru klockan redan är sex på aftonen, så var det vi ätit likväl middag,och på en sådan följer rose fördelaktigt. Den som icke vill hafvarose, får taga vanille. Ja, min syster, jag är fullkomligt af din tanke,det en Historia nu skulle vara på sin plats för att gifva fullkomligglans och glädje åt vår reparationsfest, men du sjelf skall berätta, ef-ter vår Berättare Richard ej kom hit.”

Tante Eleonora såg sig om. Min pouvoir är ringa, sade hon. Hvar-före vill min bror just, att jag skall berätta? Här sitta ju många yngreoch talentfullare personer?

”Visst finnas här åtskillige yngre, svarade han, men de äro minabarn och följaktligen dina brorsbarn. De gifva dig af aktning företrä-det.”

När nu Frans steg upp och sade: ”Älskade faster! tala om någon-ting för oss, klockan slår nu half sju!” så betänkte hon sig icke läng-re, utan lofvade att berätta för dem om den lycklige Skytten.

Men, sedan alla samlat sig i ring omkring henne, och i sammaögonblick som hon öppnade munnen för att begynna tala, föll hen-ne något i sinnet, som gjorde att hon tillslöt sin mun.

246

H I N D E N

Här är en kort förklaring af vigt. Det hade en och annan gånghändt, att Richard vid något särdeles tillfälle i sina berättelser gjortett uppehåll och anslagit toner på det bekanta pianofortet i salong-en. Ett infall eller någon inre oomtalad känsla hade härtill föranlåtithonom, och sedan han spelat, fortfor han merendels åter att berätta.Just nu mindes Eleonora det: – ”Min bror! sade hon, borde det ickehöra till formen, att alltid innan en Berättelse företages, den öppnasgenom en Ouverture?”

Det finner jag förträffligt, svarade hofmarskalken, men hvarifrånskola vi här i landsorten få så mycket ouverturer?

”Jag menar icke precist ouverturer, utan någon musikalisk piece,tjenande till ingress innan man begynner.”

Förslaget är alltför godt, såvida den som berättar, har något attspela förut. Är det så med dig, att du har något?

”Om jag har något? Jag borde hafva, det är till och med min skyl-dighet att hafva – låt se . .”

Om vår goda faster icke har någon musik, som hon sjelf alstrat,hvilket vore det bästa, så kan hon ju vara af den godheten och väljanågon annans stycke, som är i hennes smak?

”Jag skall säga eder, jag har skrifvit af någonting, som blifvitkomponeradt i Finland af en okänd kompositör. Men detta skallblifva min ouverture, och med eder tillåtelse begynner jag.”

Sedan hon nu med exactitude, fermeté och expression spelat sinouverture, gick hon att begynna historien om den lyckliga Skytten,hvilken i alla sina dagar oupphörligen varit olycklig.

_______

247

H I N D E N

ANDRA BOKEN.

Men min Gud! . . ditt forcera-

de sätt att berätta . . det lå-

ter nästan som tillgjort . .

hvad kommer åt dig?

D märks på oss, att vi hafva läst Ariostos Orlando furioso, då vi såder afsluta en Bok, just när ett ämne begynner. Men, för att omtalaallt, hade vi flere skäl dertill. När Eleonora Löwenstjerna började sinberättelse och hade sagt de orden: ”Det var en gång en Skytt utanbössa och utan krut”, så knarrade det med samma i Salongsdubbel-dörrarna, hvaraf följden blef, att allas ögon vände sig dit. Eleonorasjelf stannade. Men när det ingenting vidare var, än en af slottetsjungfrur, så begynte hon igen: ”Det var en skarpskytt vid Werm-lands jägare, som aldrig hade haft något dugligt gevär, och ännusämre var hans krut.”

Den inkomna Elisif hade emellertid kommit fram ifrån dörren,och som hennes ärende var till fröken Eleonora, hviskade hon hen-ne ett ord i örat, hvaraf den sednare föranläts att stiga upp och lem-na rummet i sällskap med flickan.

Då hon således sjelf genom att lemna rummet gjorde en så betyd-lig kadens i framställningen, var ju ingenting mera naturligt, än attsluta Boken? Vi åtminstone tycka så, och försäkra, att vi skulle hafvagjort på det sättet, om ock ingen Ariosto funnits. Med den storamannen och hans odödliga vers kunna vi på intet sätt jemföra oss;ty, om ock vår prosa med tiden komme att blifva odödlig (hvilket viej äre emot, såvida det lämpeligt kan ske), så blifver den dock i årtu-

248

H I N D E N

senden aldrig vers.Hela samlingen af Hugos anhörige satt nu i salongen och teg. Det

var i sig sjelf intet ovanligt, att fröken Elenora åtföljdes af en personbort åt något håll, men man tyckte icke anledningarna nu vara såda-na, att man kunde begripa dem. Alla beslöto att sitta stilla, för attafvakta utgången, i synnerhet som det skulle ansetts ohöfligt emoten äldre slägting, om någon under tiden gått ifrån sin plats. Honåterkom ännu icke. Helt hastigt hörde man en dörr öppnas i an-gränsande rum, knappt märkbara ord vexlades hastigt likt en hem-lighetsfull sväfvande öfverläggning på afstånd, och tydligen hördesnågot nedsättas på golfvet. Genast kom deri likt en fors, eller såsomnär man tömmer hagel ur en påse. Åter sorlade ett snabbt oredigttal, och efter ett ögonblick inkom Eleonora med fryntligaste uppsyn,liksom med lättadt hjerta och så, som man ser ut efter att hafva gjorten välgerning.

”Ursäkten mig, om jag dröjt, men jag måste afhjelpa ett tryckan-de behof, nöden har ingen lag, såsom man säger, och att aftorka li-dandets tårar gifver själen glädje. Kanske skall den munterhet, somjag häraf känner, hjelpa mig att bättre utföra min sak, och om edertöfverseende tillkommer, så torde min berättelse kunna åhöras.

Min Skytt var simpel karl vid Wermlands Jägare under ÖfversteM–erie. Det var en ung och utmärkt vacker yngling, hvilket vill säganågot inom denna korps. Likväl gjorde han sig känd för ganska ut-sväfvande, och förde med sig alla de laster, som tillhöra en vagabon-de af första klassen. Vid inträdet i soldatståndet – så är det – bortläg-gas alla namn, som man förut burit, och i stället erhålles ett nytt,merendels enstafvigt. Min jägare kallades Eld. Hans snabbhet attbehandla geväret, hela hans uppförande och i synnerhet hans ögon-kast hade kunnat berättiga honom till detta namn, när han svor fa-nan, men orsaken var ändock endast, att hans företrädare på N:o 17hetat så; en loj och dåsig man, som, om han någongång befans varm,torr och nykter, blott var det genom en särdeles sammanträffad för-ening af oförenligheter – en man, som slutligen gjorde nummern ikompagniet ledig genom sitt i en vattenpöl timade dödsfall, och som

249

H I N D E N

troligen kunnat undvikas, om han tidigare stigit upp derutur. Menhan var alltför långsam, och så förgicks den elden.

Likagodt – min novells hero bar den utslocknades namn. Werm-lands jägare hafva i hemorten ett rykte om sig, som icke gifver sigdementi, när dessa krigsmän komma till angränsande provinser. NärEld var lös, gaf han ingen af sina kamrater efter. Hvad som emedler-tid gjorde honom estimerad hos befälet, var hans skicklighet attskjuta säkert, och som bevisade huru öfvad han varit i jagt, framförallt fågeljagt, redan innan han blifvit enrollerad. Hans kapten bru-kade med välvilja kalla honom sin Skarpskytt. Stundom, emellanfyra ögon, hade han velat utforska hvad slags person Eld förut varit,men på den frågan endast fått höra: ”Herr kapten! gif mig en studsa-re, jag skall åt ert bord skjuta den snällaste hare, men kronans förb –gevär ger jag –”

Ehuru svaret här passade åt frågan lika illa, som det skulle anståAskersund att vara hufvudstad i Österrike, så gaf det tillräckligt till-känna, att här icke var något egentligt svar att vänta. Den svartgrönautfarten emot Kronan och hennes ammunition förtjente, tror jag, deså kallade fem och tjugu, men kaptenen var ej af det slaget, att hanville beifra ett i förtroende meddeladt ovett, i synnerhet som sjelfvadet framfusna i Elds språk stundom hade behaget af . . Han kalladesig ”jägaren utan bössa och utan krut”. Jag är ett väsende som ejbegriper militärsaker; men så mycken fosterlandskärlek besitter jagdock, att jag hyser fullt förtroende till vapnen och krutet i mitt land.När Eld sköt med regimentets vapen, gick det dock nästan alltidbom. Men, så fort han fick låna en bössa af officerarne, viste hvaroch en hur väl han träffade.

Hans förut nämde Kapten var hans beskyddare i regimentet. Hanbrukade begagna honom som ordonnans eller, civilare taladt, sombetjent. Wermlands jägare få emellan sina mötestider oftast vara derde behaga, och skulle det falla någon af dem in att under tiden sväl-ta ihjäl, så tillåtes det. Betydligheten af deras permissionstid står iomvändt förhållande till deras lönevilkor, hvarigenom den förra blirmycket lång och tillräcklig. Loftiden användes af somlige till flitigt

250

H I N D E N

och beskedligt arbete här och der.Att vara betjent hos en estimerad och brav officer är en lycklig

och god post, helst då man egentligen har en sämre. Kaptenen, sombar ett hjerta för olyckan, hade i hemlighet den välgörande planenatt, så vidt möjligt, alltid bibehålla Eld hemma hos sig. Jägaren varaf det muntraste lynne, då han icke gick för sig sjelf allena, och ickefattades af en viss ande. Denna munterhet eller rättare sladder-jar-gon, som ger en hemlig vink om ett söndergånget geni, har någon-ting rörande i sin bild. Förenas härmed talenten att emellanåt, och isynnerhet när det passar, kunna tiga, så finnes knappt ett bättreämne för betjent. Det händer ofta menniskor, och äfven kaptener,att hafva sysslolösa stunder, då det är godt att betjenten lifvar en.Vid en grundlig betraktelse öfver menskligheten i stort upptäckerman småningom, huru en hemlig makt ordnar allt på sin plats, huruhvarje personlighet, hvarje lynne slutligen kommer att användas ef-ter dess verkliga art, huru allt drager sig dit dess lifs förvantskap hö-rer. Så är det ej blott inom Menniskans område, men äfven i Natu-rens herradömen. Nötkreaturen samlas vid ängen, emedan deraskarakterer fordra gräs; vargarne, deremot, vilja äta boskap. Emedansåledes å ena sidan nötens innersta lif har en förvantskap med detvegetativa i verlden, så ligger det också, å andra sidan i den storaplanen, att gräs och örter samlas till fyllande af deras behofver. Be-undransvärda, milda omtanke! Och detta ej blott i allmänhet, utan –för att fullfölja samma exempel – hvarje särskildt örtslag danas ochegnas åt ett nötslag, med hvars magsafter det står i trognaste rapport.Så ser man, att det hufvudsakligen är hårdvallshö, som naturen kal-kulerat för hästar; kor få halm, äfven oxar få halm jemte något hö,proportioneradt efter den magerhet, som bör egas och till en delverkligen kläder dessa knotigare figurer. Samma idé gör sig gällan-de, när frågan är om hvad slags menniskor skola fylla de åtskilligaposterna i Samhället. Snillen äro långt ifrån att vara passande äm-nen öfverallt. Man har för åtskilliga århundraden sedan och i syn-nerhet i Swifts dagar gjort den anmärkning, som en daglig erfaren-het ytterligare besannat, att den stora massan af samhällsbefattning-

251

H I N D E N

ar, som befinner sig emellan det Höga (sjelfva styrelsen) och detLåga (folk-materielen) aldrig bättre skötes än genom medelmåttigasjälar. Sådana alstras derföre till betydligaste mängd. Genierna höratill förvaltningen af samhällskroppens extremiteter. Men såsomdessa extremer äro af två slag, den höga och den låga, så är det äfventillgång på två slags snillen. De hela Genierna böra vara i besittningaf Samhällets toppar, eller Styrelsen, såsom de också äro. De brust-na, de sönderfallna, äro till tjenare af lägsta slaget ytterst passande –hvaribland betjenter, kammarjungfrur, besökare, renskrifvare. –Ödet, nemligen ej det blinda Fatum (ty det hafva vi icke numera,sedan hedendomen upphört i Europa), utan det seende, som ganskaväl vet hvad det vill – länkar också, att alla efterhand samlas församhällets behofver, och gå åt, der de skola, för det helas vältrefnadoch gagn. Besinna bör man, att ingen betydligare sak gifves, än detHela, samt att det bär sig och är lyckligt. För ett så stort ändamål fårdet då icke hjelpa, om ock hvarenda individu skulle gå under. Hankan i sitt lidande vara säll af den känslan, att Allt – icke alla, efterdet egentligen är ingen – men, att Allt är i godt behåll, ljuft och sällt.För öfrigt är det öfverdrifvet och falskt, att alla lida för det helas väl,ty det är knappt händelsen med stort mer än största delen blott. Menåterkommom till vår Eld. Hvad är naturligare, än att ett varmt huf-vud tillhopa med ett varmt hjerta flamma upp i lifliga raketer? Omde då äro af ett helt slag, som vill säga att de ej gå sönder, så bryta desig en väg upp genom granithällen, och komma så till en, eller till enannan topp. Men, om de brista . . så hålla de icke längre då. De kom-ma icke upp, hvaraf händer, att de i stället komma ned. När ett så-dant eldhufvud af missförstånd i subordination, eller af missförståndi kärlek, eller af missräkning i husbyggnad, eller af annat än störremissfall får en chock, så stark, att det icke håller, så begynner detvanka, och faller ibland mycket annat äfven på förtviflan. Det börjardå framför allt eftersträfva att roa sig. Dessa alldagligheter äro trivia-la att omtala, äfvensom deras slut. Sedan utsväfningar skett till hö-ger och sedan till venster, faller man på den tanken att skämmas försig sjelf, sitt namn och sin familj. Vid denna epok tar man värfning,

252

H I N D E N

hvarvid man hufvudsakligast vinner att icke mer heta det man heter– –

”Men min Gud, utropade herr Hugo, syster Eleonora . . ditt force-rade sätt att berätta! det låter nästan som litet tillgjordt – hvad kom-mer åt dig? du far fram i ditt ämne icke alls så, som tante Eleonoragjorde t. ex. i Parjumouf? huru är det med dig? denna historia äricke af dig –”

Icke af mig? nej det är den icke, åtminstone ej till en del. Jag harverkligen hört en del deraf – och jag skall ärligt uppgifva huru långt.Med min brors tillåtelse har jag här företagit mig en öfning af ej detlättaste slag. Det är svårt nog, att jag blifvit afbruten. Jag har försöktatt kunna min sak ord ifrån ord; men kanske det just derföre blifvitnågot sökt eller artificielt i tournuren? har någon märkt, om jag gjortmin sak mycket illa?

När härpå ingen af brorsbarnen svarade på annat sätt, än att detego, men med en nickning tllkännagåfvo, att de önskade utgången,så lade hofmarskalken ifrån sig pipan på en af kaminens framskju-tande lister, och såg sig omkring med själfulla blickar. ”En öfning?en öfning, min älskade syster; kors, hvad jag tycker om allt detta! Nubarn, hafva vi vår ande spänd på två, tre särskilda sätt. Först ochfrämst af intresset att höra huru det går med den brunette gardisten– Wärmlänningen, jägaren skulle jag säga. Det är nu ett. För detandra höra vi huru Eleonora öfvar sig i en genre, som aldrig varithennes egen förut. För det tredje – ”

Ja min bror, jag kan likväl ej säga, att jag inöfvar mig i någon gen-re, ty jag har blott öfvat mitt minne att ordagrant upprepa så mycketjag möjligen kunnat, af det jag en gång på ett särdeles sätt fått höra.Uppriktigt sagdt, jag eftersträfvar ej någon genre, jag har ingen ta-lent; men ni ville blifva roade, och jag ville tillika göra något nyttigtför min egen odling. Allt ifrån barndomen har jag af vår älskade,aldrig nog saknade far fått inpregladt nödvändigheten af att ega ettgodt, ett icke svikande minne. Min bror torde ihågkomma, att när vitillsammans läste öfver i vår Pepliers, var det jag, som aldrig feladepå les verbes anomales, ehuru svåra dessa sannerligen äro att upp-

253

H I N D E N

repa i alla deras tempora & modi. Jag kunde vid nio år felfritt utantillrecitera alla Fables, som stå i vår Grammaire. Le Bouc & le Renard –men nej! icke nu det. Jag öfvade mig att kunna hela poesier, t. ex.Creutz’ens Atis och Camilla, vers ifrån vers. Det är nästan otroligthuru långt man kan gå, när man tidigt börjar skärpa sitt minne, ochjag tviflar det vi ega någon mera angenäm och nyttig förmåga i vårsjäl. Att hafva gått förvånande långt häri vill jag väl icke berömmamig af; men det skall jag säga, att det svåraste prof för minnet är, attblifva störd i sin en gång började fil. Det går an att recitera äfven enlängre historia, som man blott en gång hört – det går an att göra detnästan ord ifrån ord, hvarpå jag i dag bjudit till att afgifva ett litetbevis – men afklippes tråden en gång, då är det liknelsevis alldelesså, som när en djerf sömngångare vaknar, och faller ner ifrån dentakås, der han förut promenerat helt ledigt.

”Förlåt mig, älskade syster, att jag genom mitt obetänksamma in-fall bröt filen af ditt sannerligen beundransvärda minnes verk. Jagville för ingen del att du skulle störta ner ifrån en så vacker takås.Men tyst nu, jag sjelf – och tyst ni, alla mina barn och underhafvan-de. Nu, Eleonora! nu är allt omkring dig likt en lyssnande graf.”

Den efter vanligheten i brunt taft klädda fröken Eleonora såg enstund ned i sitt knä, der hon satt, med de magra, men hvita händer-na anspråkslöst lagda i hvarandra. Hon såg nedåt med en ganskatankfull mine, såsom för att inom sig återtaga den fallna tråden. Se-dan höjde hon sakta sitt bleka hufvud och talade:

Ja, mina vänner, det är vid denna epok af lifvet, man tager värf-ning. Der var jag just, så var det. Man tar värfning i ett regimente –helst ett, som ligger aflägset ifrån den ort, der rosorna vissnat; ochman fägnar sig af att vid den svajande fanan, der man står och svär-jer, höra sitt förriga namn sjunka såsom ett sönderfallande lik underjorden – höra sig uppkallas med ett nytt – döpas om. Hvad gör det,om det nya namnet är enstafvigt, fastän det förmultnade varit fyr-stafvigt, med ädel takt i stafvelserna, herrligt vid sitt slut, såsom enkrona, eller såsom en hjelm? Hvad gör det – en förfluten, utlupentakt är icke mera någon takt. Att det nya är enstafvigt, så mycket

254

H I N D E N

bättre; det är då alldeles taktlöst – påminner ej om någon rytm. Detär ingen rytm mer i hjertat, ingen rytm i hufvudets tankar och ingeni namnet. Fanan kan svaja ändock för friska vindar, och bära ut iluften öfverallt omkring den ed, som blifvit svuren vid stångens fot.Man står der en nydöpt varelse; syndens nyfödda och i moderligaarmar upptagna barn. Man är kommen i ett nytt stånd, och dörren ärslagen igen om allt hvad förr har varit. Milda, tillbedjansvärdaGlömska! du är lifvets balsam – hvad vore rekryten utan dig? vikbort fasansfulla spöke, Minne kalla dig de osälle – hvad vill du oss –besök icke oss under tältets fuktiga duk – i vårt rum är icke golf –sådant brukas ej hos oss, men den goda jorden med gulgrå fin sandär våra kammares grund. På den sofva vi godt, när icke spöket besö-ker oss. Grufliga låga i vår själ? finnes ett gagnlösare, ett hopplösare,ett grymmare än du, o Minne, flykta ifrån min halm! ännu kan jagslumra på detta, som kallas en bädd, om blott jag vore skild ifrånden sämsta af alla menniskans förmögenheter!

Så lät den nyvärfvade Wärmlandsjägarens första monolog, ochhans efterföljande voro variationer häraf, så träffande och på sittgrundthema riktigt utförda, att alla Gelineks variationer på tyroler-valsen icke i sitt slag voro bättre. Man vet, att variationer än blifvakorta, än förlänga sig, stundom triolisera, och straxt derefter i nästaN:o släpa sig fram såsom djuret Ai i Sydamerika, hvilket utgjuter ettklagande läte vid hvarje steg. Variationernas tusen olika sätt att bärasig åt kunna icke desto mindre vara ganska bra, så snart themat hö-res någonstädes. Låt vara, att det ena gången ljuder i basen, underdet diskanten roar sig med ett antal främmande figurer för att liksomöfverrösta themat – och hvilket denna gång ej lyckas, emedan dettatonar med en stark basstämma. Låt vara, att det en annan gång helthastigt låter förnimma sig i diskantgångarna, under det basen ellernågra mellanstämmor (om sådana äro för handen) öfverljudt språkaom mycket annat. Detta allt är genialiskt, ty themat är alldrig öfver-gifvet. Enheten lefver dock i grunden, om den ej alltid höres, ochblott en usel eller illvillig kriticus misstar sig derpå. En så der genia-lisk kompositör var äfven Eld. Mången gång dansade han, sjöng och

255

H I N D E N

skrattade i sällskap, men någonstädes i hans uttryck saknades aldrig”ett ömt tillbedjande af Glömskan, och förbannelse öfver dennagudoms fiende, Minnet.” Häruti låg hans thema, men, äfvenså visstsom det är, att genialiska kompositioner endast i grunden uppfattasaf snillen, så visst är det också, att stundom endast en kunnig karlkan på variationerna höra hvad för ett thema det är, som de fira. Enlikaså med menniskosinnet kunnig och känslofull varelse fordrades,att riktigt förstå Eld; och såsom naturen (enligt hvad redan ofvanfö-re blifvit anmärkt) mest alstrar medelmåttiga själar, så ansågo ochälskade de fleste af regimentsbefälet Eld i egenskap af en munterture, utan att förstå det thema, som han egentligen bearbetade. Deskrattade öfverljudt åt hans glada trioler. Att han så ytligt skulle för-stås och blifva okänd i grunden, tycks också hafva hört till hansönskningar. Såsom hans grund derigenom öfverskuggades, och hansjelf ej blott togs för att vara en utsväfvande sälle, utan äfven af allmakt bjöd till att kunna vara det; så vann han det målet, att hans för-riga allt mer ”trängdes bortåt dimmorna” både för honom sjelf ochför andra. Härigenom fortskred han allt längre på den älskadeglömskans bana, och man kan säga, att hela denna jägares historiagår ut på att vara ett nedsättande, ett afsvärjande af minnet. – Närhan en afton vid skenet af tjugufem lysande dankar i en af Christi-nehamns större värdshussalar, i sin jägar-uniform så hurtigt och pa-giazzolikt svängde om först med den ena, så med den andra af de pådetta ställe inkomna Wäshäradsflickorna, att utom den klingandeskörden af hela dansförsamlingens bullrande bifallsrop, han äfvenfick upphemta en ännu mer smickrande skörd af sin kaptens ochtvenne tillstädeskomna löjtnanters hjertliga och uppmuntrandeskratt: så tyckte alla det vara ett påhitt af just mästerlig halt, då Eldhastigt tvärstannade midt i en yrande polska, röck en knapp ur singröna nya rock, kastade den emot taket och ropade: ”sväng om,kamrat, du ock!” – Hvilket skönt infall? – och ifrån denna stund fickknappen ingen ro, utan så fort den ifrån taket begaf sig ned till golf-vet, fanns det alltid någon i samlingen, som återkastade den till taketmed förnyadt utbrott af skratt och rop: ”dansa, dansa kamrat!” hvil-

256

H I N D E N

ken qvickhet då befans så outtömmeligt narraktig och intagande, attden för närvarande tycks nästan blottad på begge dessa egenskaper.– ”Jag skulle hafva alla knapparna i rocken här? – det var en tid, imina dagar, då kunde jag minst af allt fördraga en slarfvig, knapplösrock – just derföre skall nu” – dessa ord talade han halfhögt för sigsjelf vid hörnet af en disk, och förintade slutet af sin mening i ettstop forssande ”bland”, som ställets värdinna med Christinehamns-behag, dock mot betalning, gaf honom, och medsamma leende full-ändade hans afbrutna tanke med dessa ord: ”derföre skola nu allaknappar dansa – ganska rätt, – skall det vara ett halfstop till?” –Måske madam.

Vi tro ej att alla musici, som komponera variationer, hafva för af-sigt att göra dem sådana, att themat icke igenkännes i dem, menmed Eld är det troligt, att han just ville dölja sitt. Vi nalkas nu kata-strofen – vi erkänne, att vi varit vidlyftiga i våre målningar och för-beredelser; men detta kommer deraf, att vi icke varit korta. Såmycket bör af allt kunna inhemtas, att Eld var obeskrifligt passandetill betjent hos en menniskovän med medelmåttig själ, hvilken iföljd af sin karakter hade tråkiga ögonblick, lämpliga att af en geni-alisk tjenare muntras, samt i anseende till sin menniskokärlek ocksåomfattade den olycklige muntraren med godhet. Kaptenen tog sinEld med sig på alla sina resor, och när han en lördagsafton i Augustimånad lyckligen hann fram till det sköna Svartå, så var hans jägar-ordonnans med honom.

Det Fockiska bruket Svartå i Nerike ligger vid en sjö Björken,som på sätt och vis är aflång, omgifven af de mest romantiska, balsa-miskt doftande lundar. Svartå är oförlikneligt, och vi säga icke mer.Den, som har sett det, eger en bild deraf ur stånd att glömmas; hvar-je annan, åter, måste resa dit. Den Wärmländska jägarkaptenen varen gammal och alltid bjuden vän hos de gästfria och förnäma invå-narne på Svartå, och då tre andre ädlingar af husets närmaste vän-ner, äfven officerare, kommo dit för att tillbringa flere förtroliga ochglada veckor med körsbärs- och stickelbärs-ätning, så saknades ickegerna kaptenen i en sådan krets.

257

H I N D E N

Redan dagen efter hans ditkomst, som var en söndag, gingo herr-skapet och de fyra unga officerarne till råds om hvad lämpligt ochkraftigt sätt de borde vidtaga för att roa sig. De tillbragte förmidda-gen med många förslag, emedan saken icke var lätt, och först emotmiddagen, då i ett aflägset echorikt fjerran klockorna hördes ringaur kyrkan för folket, stannade alla i det beslut, att man på eftermid-dagen efter kaffet skulle anställa en slags vapenlek med smak afgamla dagar. Man påminte sig torneringar, der sköna Damer ifrånherrliga balkoner åskådade tappre Riddares kamp och djerfva rörel-ser på en rännarbana. Här voro sköna fruntimmer, och äfven till-gång på en finsandad gård. De fyra officerarne åtogo sig att varatappre, och riddare kunde de väl åtminstone kallas, då de voro baro-ner? En af de främmande ankomna fröknarne skulle föreställa fest-ens Drottning, för att åt segervinnaren öfverlemna priset. Den skö-naste borde, för att likna forntiden, härtill väljas – men, att sätta ifråga hvem som det var, och göra en så uddhvass utmärkelse blanddamerna, gick i våra dagar på Svartå icke an. Något val borde likvälske, och man beslöt att hålla sig vid den kortaste. Det hade aldrigstött någon, att fröken Clementine S* var af den minsta längden.Historieskrifvaren gläder det emellertid att få tillägga, det naturen –antingen af skämt, eller af den outsägligt moderliga huldhet honemot oss så ofta bevisar, då hon på sitt hemliga sätt fyller de luckor,som våra seder lemnat öppna – naturen hade velat, att hon, som härvar den kortaste, denna gång tillika kom att vara den skönaste, ochtorneringens Drottning blef det hon borde, utan att någon annanqvinlig ädling sårades deraf. Clementines ljufva anblick skola vi ejbeskrifva, ty det hör till festen, att en slöja, en sky af silfverdoft,sväfvar kring hennes öfre varelse. Äfven det återstående, ja, hel ochhållen var hon oförliknelig och satt på en stol, den vackraste iSvartås förmak, nu utburen och ställd på stentrappan utanför por-ten. Händer hade hon, hvita som Chariternas. De hvilade ledigt påhvar sin af stolens karmar, och dessa karmars främre kant var starktförgylld. När den okonstladt sköna figuren af hennes små jasminhvi-ta finger låg öfver guldet, var det på afstånd likt en basrelief af mar-

258

H I N D E N

mor på förgylld grund. Hela Drottningens gestalt liknade dock ej enbild, der hon satt; hufvudet rördes väl icke, men en af de tvennesmärtaste fötter stack stundom en fin svartglänsande skospets ned iden gula sand, som låg på stentrappan, och ritade i den. Hvad ritadefoten? Ej tankar om vissnade . . slocknade stjernors glans? Ej stum-ma, förtynade önskningars ord? Ej kronor, ej hjelmar – ach, achhvad tecknade foten? . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Men hvad skulle vara sjelfva kampens innehåll? Väl kunde defyra officerarne ega det för tillfället erforderliga hjeltemod, men attså allvarsamt och ordentligt tillfoga hvarann kroppsliga skador, somett tornerspel i gammal stil kräfde, det kunde man väl icke taga sigföre att göra, i synnerhet som sådant numera är alldeles olagligt ochman kunde deraf få händelser vid ett urtima ting, blottade på alltbehag. Blinda puffar äro också tråkiga och barnsliga att gifva hvar-ann; och man stannade efter en stund vid det beslutet, att icke görahvarann ondt det allraminsta, utan i stället förvandla hela vapenle-ken till en målskjutning. Likväl, för att öka det åsyftade nöjet, skullemånga accessoirer af den gamla tiden förenas med företaget, ochibland annat en förträffligt kostumerad Härold både visa sig nobeltoch tala galant. På toppen af ett högt och ganska skönt träd fästadesett snöre, hvars andra ända satt kring foten af en fångad fågel. Få-geln hade således frihet att röra sig och flyga så mycket som snörettillät, och han skulle vara målet för skjutningen.

Sedan alla tillredelser ordnats, framsteg härolden midt på går-den, utropade högtidligt saken till hela dess beskaffenhet, och sluta-de med den inbjudande frasen, ”att hvilken, eho, som med skottträffade Trädets fågel, skulle förklaras för dagens hjelte, och till be-löning få kyssa drottningens högra hand, vid hvilket tillfälle honämnade lyfta sin slöja, och låta för den lycklige sitt undransvärdaansigte skönjas.” Denna belöning var väl så lindrigt tilltagen sommöjligt, ty ingen af officerarne fans, som icke förr sett Clementinesanlete och kysst hennes fina hand, visserligen med glädje, dock såmånga gånger, att det nu ej kunde räknas för en nåd att få göra det

259

H I N D E N

om igen: men Svartå var ett moraliskt hus, och tillät derföre ingaandra nöjen än sådana, som icke mer voro nöjsamma, följaktligenoskadliga. Antingen nu det utfästade priset ej tillräckligt uppmunt-rade officerarnes själar och eldade deras armar till att bättre hålla igevären, eller om talent att sigta alltid fattats dem – men visst är, attden förste och andre, som afbrände sina skott emot trädets topp,splittrade betydligt många qvistar ifrån kronan, men råkade ej attkomma åt fågeln. Den tredje i ordningen var den Wärmländska kap-tenen. Han hade åtminstone nit för saken, måttade med högsta om-sorg, och aftryckte ej hanen förr, än han ansåg sig så viss på sin sak,som en mensklig varelse kan vara. Denna visshet har dock aldrig inågot ämne visat sig stor, och felade äfven nu. Förargad stötte hansin bösskolf i gårdens dammande sand och svor en ed, under dethan tittade stindt mot skyn och såg kulan endast en hårsmån hvinaförbi fågelns näbb. Mindre sant måtte det väl hafva varit, att han påett så stort afstånd kunde se kulan gå fågelns ansigte så nära; men viupprepa hvad han sjelf muntligen försäkrade. Hans tur att skjuta varemellertid förbi, och den fjerde lagade sig till med icke mindre ifver.Kaptenen gick härvid afsides, men då han hörde skottets knall, vän-de han sig hastigt om. Han såg till sin glädje, att äfven denne ickebättre lyckats att träffa målet. Snabb vände han sig till sin betjentoch sade sakta: ”tag du min bössa! då ingen vunnit detta mål, såskall du få göra det, och skaffa vår korps den äran – skynda dig!”

Eld var icke sen att framträda på gårdens städade hedersplats,och han gjorde det med artiga åtbörder. Ett oredigt sorl uppstod,innehållande någonting om, att denne kämpe ej just vore värdig –men kaptenen vände sig till härolden med den frågan, om han åter-tog hvad han en gång sagt? Hade han icke inbjudit eho, som kundeföra vapen? Eld vore krigsman och det i en ryktbar Kronas tjenst,nemligen den svenska, hvilken vid detta ädla tournoi fordrade att sesig respekterad. Kaptenen gjorde hela sin apostrof till hälften skäm-tande och litet romanesk, det begynnande obehaget vändes om tillen allmän munterhet, och Eld var för öfrigt en af officerarne icke illaomtyckt person; han fick ladda sin bössa, sigta och skjuta.

260

H I N D E N

Klangen af det skarpa skottet hördes knappt, förr än det visadesig att kulan träffat fågelns fot, derom snöret satt, och lossat honomifrån trädet. Sårad och med högt skri lyfte höken – det var en fångadhök man hade utsett och begagnat till offer vid vapenleken – hökenlyfte sina vida vingar, och dess vilda rop hördes öfver de vidsträcktaskogarna rundtomkring. Han började flyga i kretsar öfver trädtop-pen med utsträckt hals, och nalkades allt mer och mer skyarna, sinavänner. När han slutligen försvunnit såsom ett svart himmelsteckeni det höga hvalfvet, vände den lyckliga skytten sig om, och han hel-sades ifrån åskådarne med bifallsrop – men han var icke nöjd medbifallsrop allenast.

_______

261

H I N D E N

TREDJE BOKEN.

Hon kunde ej mer.

I nöjd med att af festens härold kallas dagens hjelte, ville hanäfven vinna dagens pris, det stora i händelsen hade hastigt återförthonom i forntida stämning, och det föll icke nu honom in, att hanborde minnas sin ställning och sin låga plats. Med en lätt, men ma-jestätisk gång och en för alla oväntad hållning, hvilken genom blottaanblicken aflägsnade alla försök att göra anmärkningar, nalkadeshan den vid slottsporten sittande drottningen. Han knäföll och kyss-te den skönaste hand; hon lyfte sakta slöjan.

Så fin den silfverskira slöjan än var, hade den dock, likt ett tuntmoln om Clementines ögon, hindrat henne att fullkomligt förut sedet föremål som nalkades, och som genom sjelfva sin drägt var såförstäldt. Men en half likhet och en aning gjorde redan hennes handdarrande, när hon höjde slöjfransen – ”O Gud” – var hennes anskri– ”efter så lång tid, skall jag se dig så, Gre –” – Stilla sjönk hennesafsvimmade blomhufvud emot stolskarmen, och hon kunde ej mer.

”Hu himmel – Elise!” utropade han, som vid åsynen af hennesansigte störtade upp. ”Här förföljer mig min afgrund,” fortsatte hanmed hemsk röst och han skyndade fram öfver gården bort – borttill –

Under det alla närvarande kastade bestörta ögon omkring sig,sågo de huru den mellan molnen försvunne höken åter sänkte sigtill jorden. Dessa skarpsynta roffåglar kunna ifrån sjelfva skyn upp-täcka det offer, på hvilket de vilja slå ner, och komma då med vin-dens snabbhet utföre. Likväl var ej en liten fågel denna gång hökens

262

H I N D E N

mål. Med utslagna mörka vingar kom han flaksande och ställde sinförföljande flygt rakt efter den bort ifrån gården störtande skytten.Hökens afskjutna ben märktes ännu blöda, och det är icke otroligt,att ett eldigt begär efter hämd dref djuret att flyga efter honom, somså illa sårat det. Så förekom det åtminstone åskådarne på gården,hvilka icke viste huru långt ett djurs instinkt eller den hemliga grun-den för dess handlingar kunde sträcka sig. Men den lyckliga Skyt-ten, som rusade till skogen, och hörde ett djerft flaksande kommaefter sig, vände sig om, och tyckte i sin lågande inbillning det varaden förföljande gestalten af samma grufliga Varelse, som alltid för-orsakat honom så djupa, så outsägliga qval.

Fröken Eleonora såg upp, och lät med en vänlig nick förstå, atthon ej hade något mer att berätta. ”Hvad? hvad, min faster?” sadeden unge Frans; ”jag skulle tro, att verkligen något mer vore att vetahär.”

Min vän, jag tyckte så äfven, när jag hörde det; men jag har nu urmitt minne återgifvit vad mina öron blott en gång förnummit, ochjag tycker detta prof ej varit så ringa.

”Min syster, sade hofmarskalken, i det han med ena handen åter-tog sin pipa, och med den andra tryckte sin Eleonoras hand; om duhört allt detta blott en gång, så kan jag icke undgå att beundra styr-kan af din reproduktivitet. Historien om den lyckliga Skytten, som isig sjelf innehåller ett firande af Glömskan, har du haft fintlighetnog att använda till ett firande af Minnet. Men, min käraste du, härfaller mig någonting in. Då du icke har behagat skänka oss en fram-ställning af din egen uppfinning, hvilket du dock förut mer än engång behagat; så säg, hvarifrån är den då, och hvar har du hörtden?”

Såsom jag förr behagat? upprepade Eleonora, och såg sig om-kring, men tystnade, liksom hon behöfde göra ett litet våld på sig föratt fortfara. Hon öfvervann sig likväl och sade: Visserligen, min bror,har det så varit. Det har så varit förr, men Nu är icke Förr. Mina en-faldiga småsaker har jag förut ej skytt att framdraga, men de hafvanu smak af för mycken ”godhet och mildhet,” eller ”beskedlighet”

263

H I N D E N

såsom Julianus bittert brukar säga, och kunna icke vara i tycket se-dan . . . . Nu måste det vara hiskeligt och grufligt, om det skall roa:dock har jag min lilla smak för mig, som jag icke säljer bort. Men dånumera ingenting duger för edra öron, såvida det ej är af den ”kalleMjölkdrickaren på Råbäcken,” så ville jag visst icke oroa eder medmina egna alltför milda odugligheter.

”Jag vet icke hvaröfver min älskade syster har blifvit stött; menskulle något af mina barn visat dig och dina egna kompositionervanvördnad, så förklarar jag mitt stora missnöje deröfver. Var öfver-tygad, att jag ganska mycket värderar dig; och om jag ej utan ettnöje, som jag tillstår, äfven afhört Mjölkdrickarens berättelser, såkommer det deraf, att jag funnit några nya drag hos honom, som rörtmin själ.”

Efter jag, inföll Henrik, lär vara upphofsmannen till benämning-en af den kalle Mjölkdrickaren, som sedermera hos oss kommit isvang, så bör jag, ifall ursäkt behöfs, påminna min goda faster, attRichard sjelf ifrån början just undanbedt sig att berätta något här,troligen emedan han viste förut att det skulle stöta. Men ännu engång upprepar jag min fars fråga: har någon af oss visat tante van-vördnad, hafva vi icke uppmärksamt afhört tantes berättelser?

”Vanvördnad? sidvördnad? – Ach, barn, derom är ingen fråga,det har ingen visat. J ären dertill för väl uppfostrade. Men, utan attett ord yttras, märks det likväl ganska otvifvelaktigt, hvartåt smakenlutar. Men – må detta vara slut,” sade hon och såg upp med denvänligaste, mest förlåtande blick. ”Jag känner eder, och, efter detblef frågan om att gifva er ett divertissement, så viste jag nog hvar-ifrån jag skulle låna det. Min bror beklagade för en stund sedan, attvår Richard, hindrad af jernhandel, icke kommit hit, och att en be-rättelse af honom kl. 6 följaktligen måste saknas. Men, min bror, varglad: den har icke saknats – det jag nyss talat utantill har varit dikte-radt af –”

Af Furumo? utropade Hugo; huru skall jag förstå hvad du säger?har han dikterat för dig? och du läst öfver? Här är någonting alltförkuriöst, mina barn och brorsbarn! Sannerligen jag nånsin skulle

264

H I N D E N

hafva trott, om någon sagt mig det, att Richard Furuskog och mingoda syster Eleonora kunde komma i så nära förhållande till hvar-ann, att den ena dikterat och den andra – Men låt höra, hur har nå-got sådant kunnat gå till?

”I så nära förhållanden? upprepade fröken; hvarför icke? Jag hartyckt så mycket om vår Richard och hans anekdoter här, som någonannan, om jag får undantaga åtskilligt stötande, strängt sårande ochkallt, som jag icke kan och icke vill förlika mig med. Men det höricke hit; ty han har verkligen ej dikterat för mig, han har ej en gångberättat för mig om Skytten – likväl har jag i mitt minne bevarathvad han sagt.”

Då har du hört hans historia af en annan mun, hvilken kunnatden utantill, såväl som du?

”Nej, min kära bror.”Ja, då är detta en ny gåta, och jag är så sinnad, att jag alltför gerna

skulle vilja höra huru härmed hänger tillsammans.”Nog kunde jag väl omtala det, och det skulle åtminstone vara en

historia af mig sjelf. – Den är rätt kort också, och kan ej länge uppe-hålla eder. Jag skulle för ingen del i verlden vilja fängsla er dyrbaratid genom mina radoterier. Emellertid, om J viljen tro mig, så har jagicke längesedan gått uti en skog, och deri fördjupat mig ända till denförskräckliga grad, att jag gick vilse. Jag ämnade visst icke det i bör-jan; jag var endast ute i en af våra pittoreskaste lundar för att litetpromenera mig, jag hade en känning af min lilla hufvudverk, somjag ville förskingra. Naturen var denna dag gudomlig och jag hördeett genomträngande barnskrik på afstånd. Ljudet kom ifrån deninre, dystraste delen af skogen, ner åt min brors träsk. Jag har alltidburit en fasa för den delen af skogen, men skriket rörde mig, jagkunde icke hindra mig. Om ett barn drunknat här i grannskapet,tänkte jag, så har det ingen mensklig varelse till sin hjelp, utom mig.Jag måste då öfvervinna mig, och jag gjorde det; jag begriper ejhvarifrån jag fick så mycket mod. Så sant är det, att mensklighetensoch lidandets känsla sätter oss utom oss, och gör oss mäktiga till detvi i sjelfva verket icke kunna. Jag trängde igenom snår och buskar,

265

H I N D E N

ledd af skriket, marken blef allt fuktigare, men jag märkte detknappt. Slutligen blef jag varse det lilla barnet; det var en tiggargos-se om sex år och midt i den ödsligaste hedmark. För gråt kunde hanknappt beskrifva hvarest han var hemma; så mycket kunde jag lik-väl förstå, att hans mor förut gått bort i skogen, och att gossen gåttefter för att uppsöka henne. Gråtande pekade barnet allt inåt densumpigaste vildmarken, och jag kunde ej öfvergifva det. Jag hade ejannat än mina vanliga tunna bombasinskängor på mig, och jag kän-de mig redan alltför våt. Likväl måste den arma varelsen sjelf ickehafva känt skogen mycket väl, han drog mig än hit, än dit. Vi träng-de oss med möda fram genom de tätaste och hiskligaste tallbuskar;jag begriper icke huru de kunna växa så tätt? ännu har visst ingenmensklig fot trampat dem. Men tiggargossen förde mig icke åt någotbestämdt håll, utan jag fann efter en stund, att han var ganska osä-ker hvart han ville taga vägen. När han kom fram till ett håll, ochicke der fann den han sökte, så ökades deraf hans skrik, och hanvände sig sedan åt ett annat håll. Han blef vid hvarje vändning ängs-ligare, och vid allt hvad heligt är, blef icke äfven också jag ganskabekymrad. Han hade länge gått omkring med mig så, att jag alldelesicke hade ett begrepp om hvarest vi voro, eller hvart vi skulle vändaoss för att komma hem. Han hade i synnerhet hållit sig så närastränderna af det stillastående träsket, att jag var alldeles fullkomligtvåt långt öfver vristen. Jag begynte hosta, som icke var underligt,och jag bekänner att jag flere gånger blandade mitt skrik med bar-nets, för att blifva hörd af dess mor, eller någon mensklig varelse igrannskapet, om dylikt fans der, hvilket jag nästan icke tror. Jag harej i mitt minne upplefvat ett så ohyggligt ögonblick – ett hest lätehördes kuttrande komma midt upp ur sjelfva träsket, och någon-stans på afstånd mellan mörka halfmultnade stammar, som stodo ivattnet, tyckte jag mig då och då se ett stort, bredt, svart hufvud, liktett horribelt stort oxhufvud, eller en utter, sticka upp, men åter dykaned under det gröna, tjocka, stilla träskvattnet. Tror icke min bror,att det kunde vara en björn? Jag fann mig så stel i alla lemmar, attjag blef alldeles orörlig, och jag vände mig bort; jag tog gossen i hans

266

H I N D E N

kalla, slaskiga hand, och gick min väg ifrån detta förfärliga vatten.Jag tänkte nu knappt på att komma hem, jag önskade endast nå höj-derna, jag hostade icke mer, och viste knappt af huru våt jag var.Min lilla stackare lemnade jag dock icke ifrån min sida, och jag be-slöt att endast gå fram åt ett enda håll, då jag trodde att jag nödvän-digt ändå till sluts skulle komma någonstans. Sedan vi vandrat gan-ska länge, ehuru jag denna dag ej kände till någon trötthet, så börja-de dock skogen blifva något behagligare. Marken syntes mera torr,och jag såg en dal öppna sig för mina ögon. Glad, som Columbus vidåsynen af Guanahani, ställde jag kosan åt några innerligt trefligahus, som jag upptäckte längs ned i dalen. Jag skyndade dit, och hadeden lilla med mig. En äldre domestik stod i dörren, och jag frågadehenne om hon kunde bispringa våra första och angelägnaste behof-ver? Men jag ålade henne, att icke göra buller och besvär i huset el-ler på något sätt oroa sitt herrskap, utan endast låta mig komma innågonstans afsides, der jag sedan tänkte hjelpa mig sjelf. ”Här boricke herrskap,” sade hon med en vänlig blick. Förlåt mig då minvän, svarade jag; men en bondby kan jag likväl ej taga detta för attvara. Jag vet icke till hvilken jag har kommit; men om ni ville hafvaden beskedligheten, så låt mig få stiga in i något rum för mig sjelf.”Stig in, min goda fröken, och var välkommen!” yttrade hon med eninbjudande mine. – Förundrad ropade jag: Ni känner mig? hvart harjag då kommit midt i skogen? hvar är jag? – ”Det här stället heterRåbäcken, svarade hon, i det hon ganska artigt förde mig in i fars-tun; och nog måste jag väl känna det nådiga och goda herrskapetLöwenstjerna på herrgården.” – Kors, min söta vän! då bor en vissFurumo på detta hyggliga ställe? – ”Ja, var god och stig in, han ärhemma.” – Nenej min vän, svarade jag, jag har icke kommit hit attegentligen söka honom; det passar sig icke nu att gå in så här, jag ärrätt våt om fötterna, jag har gått vilse. Kunde ni hjelpa mig med attfå gå in afsides på något ställe, ty jag är i största behof att få ömsa påmina fötter. – – Men ursäkta mig, att jag är så lång; jag skall nuframställa mig kortare. Hvar och en kan lätt förstå huru glad jagvardt att få ömsa, och jag mottog med nöje domestikens anbud att af

267

H I N D E N

henne få låna ett par strumpor. Jag hade icke väntat sådana, utanendast af ull, men när hon kom med dem, fann jag till min förvåningatt de voro af bomull, temligen fina, och oändligt väl tvättade. I ett såslutet sällskap af endast slägtingar och bekanta, som det hvari jagbefinner mig, så kan jag väl – måste jag väl – för historiens skullomtala hvad jag nu gjorde. Eller kanske är det allrabäst, att jag slu-tar?”

Nej, min syster, det är hvad du alldeles icke skall göra, sade herrHugo.

”Jag förmodar, inföll Henrik, att min faster rätt och slätt böt omstrumpor, hvilket icke var hela verlden.”

Nej, det var icke hela verlden, i synnerhet sedan du nu har sagtdet, och befriat mig ifrån att säga det sjelf. Men, för att säga sanning-en, så gick ombytet icke fort.

Ja, om min söta faster icke verkställde ombytet på vanligt sätt,så –

”Jo, utan tvifvel.”Nå godt, sade hofmarskalken, mig synes att du skulle kunna om-

fara hela denna sak, efter vi ändock ej annat kunna än vara öfverty-gade, det ombytet skedde. Hufvudsaken och slutet kan i alla fall in-tet annat vara än att, sedan du hyfsat dig ifrån din våta promenad,gick du in till värden, helsade på honom, tackade honom för sist,och fick omsider till omvexling och nöje höra den i fråga varandeSkytt-romanen.

”Nej visst icke, afbröt åter Henrik; vår faster har ju längesedansagt oss, att han icke för henne omtalat den.”

Så är det, sade fröken Eleonora brydd, och det olyckligaste är, attallt står i sammanhang med mina –

”Med dina strumpor, syster? det var en förtviflad gåta. Nu får jagkorteligen säga dig, att jag icke tillåter dig att omfara det minsta, nejicke det allraringaste af din händelse, så upptänd är min ”historie-älskande själ,” såsom J plägen kalla henne. Berätta du, jag svarar föratt det ingenting betyder.”

Ingenting betyder – det vet jag visserligen, min bror. Men jag för-

268

H I N D E N

står ej, huru vi kommit att vara så vidlyftiga af oss just vid dennapunkt, som med rätta och enligt min afsigt skulle hafva varit den all-rakortaste. Jag skall nu skynda mig dess mer, och endast säga er, attjag gick in, uti ett kontor, som den goda menniskan läste upp förmig. Här satte jag mig uti en beqväm grön trädstol med pinnkarmar,som jag icke begriper hvad den skulle göra der, ty stället syntes migvara ett skafferi, om jag skall döma af hyllorna, men för närvarandetomt, hvilket också var underligt. Här företog jag mig att byta om,men hade endast kommit till hälften, då jag fick höra en stark röst igrannskapet. Jag märkte att skafferiets väggar endast bestodo af tun-na breder, så att intet enda ord af hvad som sades, kunde gå förlo-radt. Ehuru blott kommen midt uti mitt göra, stannade jag tvert:och, må detta vara ett bevis på min nära själsförvantskap med bro-der Hugo, jag förmådde icke sluta hvad jag begynt, utan lyssnadeblott på hvad jag hörde genom väggen. Rösten var Richards, detfann jag, men hvem han talade till var mig länge obekant, tills jag afmorrningar slutligen upptäckte, att han i sjelfva verket icke berätta-de för någon annan är sin hund. Detta tyckte jag var en singuliersysselsättning af min värd, och jag sjelf föll på en icke mindre kuriös,som var att, sittande i hans skafferi med den ena strumpan ännuoanvänd hängande uti min hand, inskärpa hans ord i mitt minne tillden grad, att jag en vacker dag skulle kunna öfverraska honom sjelfmed förtäljandet af hans egen historia, hvilken han icke trodde sighafva gjort bekant för någon annan, än ett oskäligt kreatur.

”Hör på, käraste syster, denna anekdot förtjenar att aldrig glöm-mas, och jag har något i sinnet, som skall skaffa både den och myck-et annat en stor varaktighet. Men nog härom för närvarande. Nu ärjag i behof af att få veta 1:o hvad slut den lyckliga Skytten fick, 2:ohuru det förhöll sig med den slaskiga ungen, som varit första anled-ningen till hela ditt äfventyr.”

Svaret på begge delarne är kort, min bror, ty det vardt ingentingvidare af någondera. Tiggargossen emottogs på min begäran af denvälsinnade flickan på Råbäcken, som sedan skaffade honom tillbakatill sin mor. Ach! denna stackars menniska hade lidit en ganska stor

269

H I N D E N

förlust – men – men – för att säga sanningen, är denna salong invigdåt så romantiska och utmärkta ämnen, att dess väggar skulle sårasgenom ljudet af – så triviala obetydligheter.

”Du är stundom underlig med dina insinuationer, lilla syster;men jag tänker intet ondt derom. Gud skall veta att min själ är öp-pen för allting, och i synnerhet i afton, då jag firar reparationen afhela mitt hus.”

Reparationen? – ja min bror, det är väl att du påminner mig här-om. Uppriktigt sagdt är det icke mitt fel, att densamma endast blifvitfirad genom någonting sådant som en historia. Om min bror beha-gade påminna sig ifrån början, så var jag visst den, som föreslog attvår allmänna reform borde firas, men det var icke min mening, atten historia skulle vara den yppersta eller rättaste firningen, utan detvar min bror sjelf, som gaf mitt förslag den tydningen, och jag hadevisst ingenting deremot heller – men –

Af dessa ord förvånades Hofmarskalken. Efter litet besinnandefann han, att fröken verkligen häruti haft rätt. Både han och de öfri-ga voro likväl nyfikne att få veta hvad för slags reparationsfest tan-ten menat, och under det desert-äpplen i stora, artigt fletade korgarfrikostigt kringburos, öppnade herr Hugo sin mun på följande sätt:”Bästa Eleonora! jag förebrår mig ej, att jag varit orsaken till din iafton skedda framställning, som du kallat en minnes-öfning. Men nuber jag dig innerligen att yppa din första mening; ty det förekommermig, att här är något under, som jag och ingen af oss tänkt på. Iblandannat påminner jag mig nu, huru du i början gjorde afbrott, ellerrättare sagt tvangs dertill af Elisif, som kom in och hviskade dig nå-got i örat, hvarpå du genast gick ut. Vi alla suto här väntande ochuppmärksamma, då oss tydligt förekom, som om i kammaren bred-vid en sak nedsattes på golfvet. Allt sväfvade väl för oss blott i ettdunkel, men –”

Min bror, inföll Eleonora, det var ej af en så stor betydenhet, attvi må tala mycket derom. Men verkligen, öppet sagdt, – det var pådet sättet jag ansåg, att vår fest egentligen borde firas. Ach min bror,vi tänka så mycket på egen förnöjsamhet, att vi icke påminna oss

270

H I N D E N

hvad nöd och behof vilja säga. Åtminstone borde naturens mesttryckande fordringar alltid tillfredsställas af likar, som hafva anspråkpå bildning och humanitet. Jag tyckte – så här tyckte jag – att dåhela vårt hem blifvit nytt, gladt och angenämt genom målning ochså många behag, på hvilka vi ega tillgång, så vore vår fröjd rätt ofull-komlig, om vi icke spridde den utom våra väggar. Hvad är, att njutaensam och för sig sjelf allenast? det är i mitt tycke det råaste, detoädlaste: det är något alldeles ignobelt och gränsar till osmaklighet,att se menniskor omåttligt fägna sig sjelfva. Den lilles mor, som varithos mig och tackat mig för det jag förde hennes gosse ur skogen,träffade mig i dag mot middagen. Det är barnsligt att tala om allting,men det var der nere i köket hon träffade mig, och hon neg så djupt.Men jag märkte på hennes bleka ansigte något svindlande, och, närhon neg, darrade hon, så att hon endast med svårighet reste sig uppigen. Jag kunde ej undvika att förstå orsaken – ångan af allt detgoda, som kokades, hade för starkt angripit den tröttas och uthung-rades nerver; hon förmådde endast med möda stå vid dörren. Jagville spara henne den svåra och för en menniska så förödmjukandegerningen, att till och med med ord nödgas uttrycka sin stora nöd,och bönfalla om hjelp af en, som i grunden ej är bättre förtjent aflycka. Torparhustrun hade alla sina många små i behåll, men sinförnämsta hjelp, sin ko, hade hon förlorat. Hon hade ej någon mjölkmer för sig och de sina; hvad skulle hon göra? Jag måste nämna nå-gonting, som på ett alldeles eget och underbart sätt rörde mig, underdet hon stod vid köksdörren. Under det hon synbart darrade, märktejag, att hon med all makt höll sina ögon ifrån ett antal andra kokan-de kittlar, fulla med soppor och stekar af flere slag. Deremot häftadehon dem desto starkare vid en kastrull, deri grynvälling kokades åtfolket. Den tanken flög igenom min själ, och jag är fullt öfvertygadom dess riktighet, att hon höll sina ögon stadigt och oaflåtligt vidden rätt, som var den ringaste af dem alla, emedan det gjorde hennemindre pina att se på den, än på någon annan, och hon likväl ickeegde styrka, att vända sitt ansigte helt och hållet bort ifrån samling-en af allt det, som nu utgjorde hennes varelses mest obrottsliga, mest

271

H I N D E N

förlåtliga, mest oafvisliga önskan. Tillika låg det något i hennes dyst-ra, insjunkna, men likväl milda blick, som, under det hon såg på väl-lingskastrullen, tycktes uttrycka den tanken: ”sådant åtminstoneskulle jag hafva kunnat ega, jag och mina barn med mig – men nuhafva vi mistat vår enda vackra ko, som gjorde oss så mycket godt.Välling någongång kunde vi dock hafva haft i vårt elände.” Jag, förmin del, kände detta på ett oförklarligt innerligt sätt, och jag kundeej längre uthärda hennes svärmiskt glimmande ögonkast på kastrul-len. Jag förordnade öfver min brors egendom så till vida, att jag ge-nast lät ösa upp en tallrik deraf åt henne. Det föll mig in, att på intetbättre sätt kunde vi – jag menar vår fest – firas. Jag gick ännu längre,jag lät henne i en kruka – ja, mina leende vänner, denna krukasnedsättande på golfvet var det som ni hörde i kammaren här bred-vid – jag lät ett halfstop gryn störta ned i den. Äfven dermed gjordejag ett ingrepp i min brors egendom, men jag tror icke det skall ång-ras; det var ändock alltför litet för hennes verkliga brist. Jag vet ickehuru jag blifvit så pratsam om ett lappri, men det kanske kommerderaf, att hvar och en har sin genre, och detta är min. Jag kännermig så säll! Men en sak är jag skyldig er alla – det är slutet på denlyckliga Skytten. Om jag icke genom en besynnerlig och muntranderörelse eller vallning i mitt bröst eller i mitt hjerta blifvit så språk-sam, att jag icke känner igen mig, så skulle jag icke säga ett ord meraom Wermlandsjägaren, ty af Richard har jag ej hört ett ord vidare.Jag slöt der han slutade att tala för sin hund. En hök flög efter skyt-ten – och skytten, en man af brinnande imagination, tyckte sig i denrasande fågeln se bilden af samma grufliga person, som alltid förföljthonom, som förorsakat honom så djupa plågor.

”Ja, min faster, afbröt Julianus, om Richard icke berättat någotvidare, huru kan då historien vara längre?”

Den är också icke längre, min brorson, den är slut, sade Eleono-ra.

_______

272

H I N D E N

FJERDE BOKEN.

Den andra deremot heter

den olyckliga Grefvinnan.

V det uttryck, fröken Eleonora haft, när hon svarade sin brorsonJulianus, kunde det utan svårighet märkas, att hon oaktadt sitt sin-nelags godhet blifvit något stött. Detta var väl också ej så underligt,då den unge brorsonen genom sitt infall afbrutit henne på ett sätt,som tillkännagaf föga mindre än den näsvisa önskan, att hon måttelåta blifva all berättelse för egen del.

Hofmarskalken – en mild, men emot sina barn och slägtingar all-deles icke svag personage – steg upp, och hans ögonbryn rynkades.”Min kära Julianus!” sade han och teg. Likväl tillade han straxt der-på: ”skulle icke din fars närvarande svåra sjukdom vara en ursäktför ditt uppförande, så att du, intagen af sorg deröfver, möjligen harsvårt före att ej vara näsvis och bitter emot andra menniskor, så vetGud, att jag skulle finna dig – rent ut sagdt – oursäktbar. Nu vet jagockså, att du af naturen har ett dystert lynne, och ett sådant, närman har blifvit förlänad dermed, är, mina goda vänner, af ett egetslag.”

”Goda syster,” sade han derefter och vände sig till berättarinnan,”vi hafva här en trumpen son af vår dystre broder Andreas, men hanhar ett ansigte likväl, denna Julianus, som mången gladlynt skulleönska sig. Vi skola uppgöra försoning, ty jag bekänner, att jag ickekan tåla denna händelse. Jag älskar inga afbrott. Om du icke villbedja om förlåtelse, Julianus, så lofva åtminstone att tiga. Säg, medett ord, ingenting; och du, min syster, var af den godheten och fort-

273

H I N D E N

far i ditt förtäljande”.Julianus behöfver visst ej bedja om förlåtelse, lärer också ej tänka

på att göra det, sade fröken. Hvarföre skulle jag i sjelfva verket fort-sätta Richards berättelse? Han omtalade den för en gulsvart hund,och för någon annan var den icke ämnad, som jag tror. Så mycketmindre passar det att fortsätta den på mitt eget vis. Kanske – ja kan-ske, om jag hade en hund här att berätta för, skulle det icke gå såilla. Kanske skulle jag för min hund då kunna fortsätta lika lätt, somRichard börjat för sin. Jag skulle åtminstone vara förvissad att ejblifva klandrad, hvilket har sina fördelar deri, att man icke förlorarmodet.

”Ach syster,” utropade Hugo, ”jag är en hund – jag skall vara dintrognaste hund. Mina barn, jag hoppas det, skola då äfven anse sigför hundar, och uppföra sig derefter. Likväl skall jag säga dig någotom dessa kreatur. De äro trogna som guld, och tystlåtna som mar-mor, hvilket är efter din önskan – men de äro tillika otåliga, ganskaotåliga, såsom t.ex. händelsen nu är med mig.”

Min otåliga herr bror och mine icke tåligare öfriga vänner skoladå snart få höra förloppet med grefve O*, som brann af den renastekärlek till fröken Elise Clementine S*. – De hade från långliga tidertillbaka förstått hvarann och deras ömhet var ömsesidig. Ach! hvilkadagar. Huru ljuf är ej blommans doft för den, som nalkas henne ochnjuter dess rena vällukt? och hvad är likväl det emot själens doft?Hvad var icke Elise för Eduard O*? Deras väsenden lefde inför hvar-andra uti en outsäglig vällukt. Känslans mysterier behöfva icke ord,förakta ord, tala ett språk, som är långt rikare, säkrare, uttrycksfulla-re än ord. Milda, oöfversättliga meningar lågo i hvarje nick, hvarjeögonkast – hvad sade ej en handtryckning? Veckor gingo stundomsom år, men stundom som minuter. Hvarje morgon var ett ögon-blick af sällhet, hvarje middag en njutning, hvarje qväll en ny ljuf-het. Men ach – Clementine hade en syster – jag skulle darra, om jaguttalade hennes namn. Hennes själ var en mörk natt, boende uti enkropp, bländande som den ljusaste, skönaste dag. Det var icke ihennes smak att en gång blifva endast svägerska åt den vackraste

274

H I N D E N

Grefve. Hon förstod ej, att Grefve O* kunde föredraga Clementine,då det måste synas utom allt tvifvel, att hon sjelf var mycket ut-märktare. I korthet – ty min bror är ju otålig? i korthet blef följden afsysterns stämplingar, att köld och missförstånd uppreste sig såsomett helt palats af is emellan de tvennes varma hjertan. Systern vannlikväl ej sitt spel. Grefven, som efter en af henne tillställd underlighändelse vid lusthuset i en park, fattat den öfvertygelsen, att hansClementine ändrat sig i känslor mot honom, blef sluten, hade ej fint-lighet eller mod att öppet slita allt missförstånd, utan föll af sorg i enallt dystrare stämning. Men icke – såsom systern hoppats – blef hanöppen för intryck ifrån hennes sida. Så mycket svartare stämplingarsmidde hon. Clementine tärdes af samma olyckliga tankar, somGrefven: hon fruktade, att han ställt sitt lifs segelfart efter någon an-nan, ny stjernbild; men blyg och varsam kunde hon ej till missför-ståndets lösande göra något steg. Hon öfverlemnade åt Månskenet itysta ensliga lundar tusende klagande uttryck, af hvilka ett enda, omdet varit stäldt till Grefven, skulle hafva räddat både honom ochhenne. Denna olyckliga slutenhet eller rädsla, som så ofta är ädlasinnens lott, huru otaliga gånger har den ej gjort de vackraste för-hoppningar om intet, stört de ljufvaste förhållanden, alstrat gift ochlagt det jordiska lifvet i ruiner? Först nedstämd genom hemlig ochdold smärta, sedan med flit förströdd genom önskan att öfverröstasig sjelf, småningom en vaurien, blef den olycklige Grefven omsiderbragt till det fasliga tillståndet, min bror, af en Wermlandsjägare.Men den ädelmodige kaptenen, som genom uppträdet på Svartå isin lycklige skytt lärt känna ingenting mindre än en gammal bekanttill dagens och festens drottning, den beundrade fröken S*, och somsnart insåg hela betydelsen af förloppet, då fröken S*, afdånad påsin stol, måste i slottet inbäras och med essenser begjutas – kapte-nen, säger jag, skyndade till skogen, att på möjligast bästa sätt åter-föra sin för detta betjent, numera vän. Han uppträdde såsom medla-re, försonare, förklarare. Det sista behöfdes i synnerhet hos slottetsegna invånare, som endast med svårighet kunde finna sig uti, att i enskön Clementine se älskarinnan åt en . . . . sådan sin älskare. Gref-

275

H I N D E N

ven kände sig alltför delikat, att ens visa sig. Han tillbringade sin tidi en vindskammare, som kaptenen prokurerade honom, och som lågi grannskapet af slottets dufslag. Här underhöll han skriftligt um-gänge med fröken S*, och kaptenen var den pålitlige budbärarendem emellan. Efter en tid föranstaltades en resa, och saken uppgjor-des så af de begge försonades välgörare, att de skulle träffas ochverkligen samtala i ett torp – ett torp af utvaldt romantiskt läge. Alltaflopp efter önskan, alla tvifvel upplöstes, det beslöts, att grefvenskulle återtaga sitt namn, sin rang och sin betydliga förmögenhet,som nu rätt passande blifvit tillgänglig att ärfva, emedan fadren viddenna tid dött. Dagen för brölloppet utsattes, och inträffade. Likvälblef det arrangement taget, att det nygifta paret borde lemna Fäder-neslandet – ett land, som i synnerhet för mannen egde obehagligaminnen. Han förvandlade sin egendom i vexlar, satte sin unga fru påett skepp, och seglade med henne till Frankrike. Här skulle nu för-sta delen af min i esquisse meddelade Roman sluta, och den andrataga vid.

”Andra delen? Frankrike? ach min syster, nå hvad hände nu vi-dare, när de kommo till detta som är kärlekens land?”

Hvad som hände? jo det hände något, min bror, som var ovän-tadt, ehuru icke så ovanligt. Men, som jag säger, här begynnes andradelen, och hvilken egentligen har ett eget namn, är en egen roman.Den första utgjorde berättelsen om den lyckliga Skytten, den andraderemot, heter den olyckliga Grefvinnan.

”Hvad, min syster?”Ja, min bror. Sådana äro folks passioner, att det de efterlängta

med det mest brinnande begär, så länge de icke ega det, förlorar vär-det, i samma förhållande som passionen blir mer och mer säker.Kasta ögat emot horizonten, och se der en gestalt, till hälften skymdaf en gungande ljus sky. Denna skepnad retar er, ni längtar derefter;ni suckar, ni står på branten af förtviflan, om den ej vill nalkas tilleder famn. Men ach, om den närmar sig, om den stiger ner ur illu-sionens moln, framträder på verklighetens bana, och fullgör er öns-kan! Den trollgestalt ni hunnit sluta i era armar, är icke mer förtrol-

276

H I N D E N

lande! En bindel har fallit ifrån edra ögon, och den Gud, som blindströdde rosor omkring er, har seende flyktat med dem.

”Nåväl.”I sanning, hvad är menniskan? Först en tid, hvad annat än ett rof

för alla de qval, som ouppfyllda önskningar skapa – och sedan, minGud, då allt omkring henne begynner le, är hon icke sjelf den snill-rikaste uppfinnare af nya plågor åt sig? Hennes eget stormande inreär en fruktbar grufva, en outtömlig grufva för arsenik –

”Ja, men hvad tilldrog sig, lilla syster – jag vill hafva händelser.”Den ömma Clementine S*, som i fäderneslandet så mången out-

säglig stund offrat tårar åt Eduard O*, när hon kommit till Frankri-ke, upphörde hon visst icke att älska honom. Hon fortfor att varasamma goda varelse i djupet af sin själ, men hon ville icke, eller för-stod åtminstone icke, att förljufva hans lefnad. Han hade likväl för-tjent det, ty endast den mest tärande sorg hade förut kastat honom ien hvirfvel af excesser, som han aldrig i sitt inre älskat, ehuru hanända till ytterlighet antagit skepnaden deraf för att söka glömma sigsjelf och dölja sig för andra. Nu, återkommen från den öcken, ditmissförstånd och smärta störtat honom, var han åter samma ädlakarakter, samma Eduard som förr. Också återfann Clementine ho-nom fullkomligt sådan. Men hon viste ej att styra sitt lynne. Entyngd låg spridd öfver hennes varelse, som hon icke gjorde sig nå-gon möda att skingra. Ett evigt missnöje var det sätt, hvarmed honmötte nästan allting som förekom henne. Hvarken egensinne ellerelakhet var orsaken härtill, men hon förstod icke den pligt, sommenniskan har, att söka vara treflig i umgänget med sin make. Edu-ard kunde, oaktadt det utsöktaste bemödande, aldrig göra henne såtill lags, att ej en suck eller ett sidouttryck gaf tillkänna något somfattades. Det föll henne aldrig in, att göra Eduard till viljes i någonsmåsak. Det kunde visst vara obetydligheter – det kunde väl hända,att Clementine hade lika så rätt i sin smak, som han, och således ejhade skäl att ge vika. Men – säg, bror Hugo – är det icke ett af öm-hetens finaste sätt att vara, då den ej af annan öfvertygelse, ej af an-nat skäl än blott att glädja sin vän, gör honom till viljes i ämnen, som

277

H I N D E N

för öfrigt ej äro af den moraliska vigt, att det rätta lider dervid? Detkunde hända, att Eduard ville se sin Clementine klädd på ett sätt –på något visst sätt, som behagade hans smak. Visst en stor obetydlig-het, i afseende på saken! men till den inre meningen var det likvälett af de tusen bevisen på hans varma intresse för henne, han villeicke se henne, äfven i småsaker, annorlunda än angenäm. Hade hanmindre efterfrågat henne sjelf, så skulle han ock mindre frågat efteralla de små omständigheter, som tillhörde henne likså väl som destörre. Men detta förstod icke Clementine att värdera. Det var ickeexempel på, att hon nånsin följde Eduards yttrade önskan. Hontycktes söka en slags egen ära uti, att i obetydligheter vara sjelfstän-dig. Hon gjorde på hundrade olika sätt, men så som Eduard önskat,gjorde hon aldrig. Han gjorde dock henne så gerna till viljes. Hanhade af natur och vana vunnit den egenskapen att undertrycka sig:han nedsväljde sina känslor. Han kunde väl icke undvika att tycka,det ett uttryck af ömhet, af huld tillgifvenhet ifrån Clementines sidaskulle hafva gjort honom outsägligt godt – han tyckte, att hon kundehafva gifvit honom bevis derpå genom att göra honom till viljes.Frågorna rörde icke kläder och möbler blott. Det angick alla dehundrade små arrangementer, som förekomma i det husliga lifvet.De kunna merendels utföras på flere sätt – hvarföre då icke gifva engärd åt trefligheten genom att rätta sig efter hvarandra? Om alladessa affärer sjelfva äro små, så är trefnaden likväl, som beror afdem, en ganska stor affär. Eduard var t. ex. en vän af varma tallrikar,så fort varm sås skulle förtäras till mat: men Clementine kunde ald-rig minnas att föranstalta härom. Deremot kunde hon nog förebråEduard för det, att han flere gånger påminte om samma sak, hvilketsåsom kält icke vore angenämt. Det är sant, att han flere gånger på-minte; men var detta mer hans fel, och icke snarare hennes, somaldrig brydde sig om att minnas? Eduard var en vän af ordning i lå-dor, så att det för honom var en slags pina, att se alla möjliga artik-lar, kammar, hårlockar, halsdukar, band, saxar, nålar, pomador,freser, och många andra ännu mer olikartade saker kastade ellerrättare instökade om hvarandra. Hans tycke för ordning hade aldrig

278

H I N D E N

öfvergifvit honom, och just de oordentligheter hvari han, under sinförtviflans period, kastat sig, voro genom kontrasten emot hansverkliga inre djupa kärlek för motsatsen, det, som han sökte för attglömma sig, upplösa sig. Nu, återkommen till sig sjelf, återtog hansegentliga smak så mycket mer sitt välde. Men Clementine var icke afdet slag att hon senterade det. Hon fann icke sig hafva något fel,derföre tyckte hon icke heller om att höra talas om förbättringar afoskick. När Eduard märkte det, upphörde han att nämna derom,och sökte tränga sitt obehag bort – bort åt dimmorna. Det var ickeunderligt om han blef allt mera tyst. I allt hvad han sade, äfven istörre ämnen, mötte han intet gensvar från henne. Han öfverlemna-de snart Clementine åt sig sjelf i alla dessa smärre ämnen, ty han varicke småaktig. Hans kärlek hade i början drifvit honom att vilja haf-va henne angenäm och älskvärd äfven i det lilla: var detta illa? Men,då hon mera älskade att dagligen omgifva sig med otreflighet, än attgöra honom till behag, så undertröck han sina tycken, bror Hugo,undvek all kollision med henne i de små ämnena, och skötte sitt husi stort. J menniskor, som icke förstån att rätt skatta det Lilla! J kallendet petitesser och högakten mera den make, som endast befattar sigmed det Stora. J besinnen ej hvad dermed sammanhänger. Det äröfverensstämmelsen, förtroligheten, rådslåendet och utförandet afjust det lilla i huset, som bildar värmen der. Det är utan tvifvel merareelt, att endast träffas i de stora frågorna – men mera köld blir följ-den. Kortsynte, J bedömen petitesserna såsom små, och J hafvenrätt: men är värmen, som de alstra eller underhålla, ock en småsak?– Eduard kunde icke undvika att blifva kallare och fåordigare emotClementine, då han sällan fann ett echo i hennes tycken. Hvaromskulle han i sjelfva verket tala? I hvad skulle de mötas? En nästanbeständig syra (ursäkta ordet, Hugo) omgaf Clementines väsen, såatt hon oftast svarade intet, men annars tvärt och bitande på hvadsom sades. Belåtenhet eller tillfredsställelse yttrade hon aldrig öfverhvad som hände. Något solsken af vänlighet mötte icke Eduard närhan hemkom, någon glädje ur hennes ögon spred aldrig välsignelseöfver hvad som i huset företogs. Det kom icke af bristande kärlek

279

H I N D E N

hos henne; tvertom hon älskade honom innerligt, men sådant varhennes sätt. Hennes tjenstefolk, som, på hvilket sätt de än uppfördesig, aldrig kunde göra henne till nöjes, aldrig, för hvad helst de gjor-de, skördade annat än förebråelser, ledsnade stundom. Tjenare haf-va ofta stora fel. Men äfven då de äro af bättre slag, äro de dock ald-rig änglar. Tvertom befinnas de, såsom menniskor, icke alltid kunnauthärda, att ifrån morgonen intill aftonen, ifrån årets begynnelse tilldess slut, lefva i en ande af gnat (förlåt åter ordet, bror Hugo; menkom oupphörligt ihåg, att allt hvad jag här talar icke är sjelfva minroman, utan allenast grundlinierna dertill; i romanen sjelf skall alltutföras vackrare och bli intressant genom mellankomne uppträden,samtal, intriger, bref m.m.) Tjenare kunna då glömma sig till dengrad, att de någon gång, hvad man kallar, säga ifrån. Detta inträffari synnerhet, om trasslet blir för stort: när husmodren ej har eftertan-ka nog, att ställa arbetet efter en plan, utan befaller sitt folk än hit,än dit: yttrar sin vrede öfver att saker icke blifvit gjorda, som aldrigvarit anbefallda: bryter ut om, att göromål blifvit försummade på ti-der, då hon likväl sjelf förordnat, att något annat skulle göras. Endager af dysterhet, bisterhet, tyngd, oginhet och allsmäktig tråkighetinnästlar sig härigenom i huset, som väl icke direkte har något attgöra med mannen, annorledes, än att hans hem för honom måste fåett tycke af vämjelighet. Clementine sjelf fann aldrig, att hon be-handlade någon menniska orätt eller illa; hon påstod, att hon älska-de sitt folk, och ville dem alla väl. Så särdeles är menniskan, att det-ta påstående, oaktadt allt hvad deremot tycktes strida, likväl var all-deles grundadt. Hon ville verkligen alla varelser väl, men methodenför hennes välvilja var så som beskrifvet står. Man kan säga, att honville sig sjelf i sanning minst väl; ty ingen, som en längre tid, ellernärmare och oafbrutet umgicks med henne, förmådde bära tyngdenaf hennes umgänge. Hvar och en högaktade henne, ty hon var i san-ning fläckfri, men man undvek henne gerna, för att icke förgås.Eduard skattade henne djupt och innerligt, men det är svårt för enmenniska af eldiga sensationer, att vara beröfvad allt, som gifver lif-vet ett högre tycke. Öfverallt stötte han på olikheter i lynne. Cle-

280

H I N D E N

mentine var ytterst rädd: det var för honom, såsom af naturen mo-dig, en leda, att se henne pjåka och förskräckas vid hvarje, äfvenden minsta utsigt till fara. De kunde nästan aldrig tillsammans njutaaf en promenad; ty om någon djerfvare eller vackrare utsigt skullebetraktas, så hade denna för henne intet lockande, i fall ett dike afnågon betydenhet först borde öfverklifvas, för att få se det frågan varom. En lunds eller småskogs skönhet talade till henne intet, emedanhon fruktade att tjufvar kunde hafva gömt sig bakom buskarne.Hundrade sådana saker skulle för en annan, än Eduard, kanske ejvarit så plågsamma. Men han älskade raskhet och frihet med enthu-siasm. Det var likt ett stygn genom hans bröst, hvar gång han måstevara vittne till en så nedstämmande tråkighet och svaghet. Denskygghet klär qvinnan, som är en följd af sin blyghet, men klenmodvanpryder henne lika så mycket som mannen. Clementine hade vidallt hvad hon företog, den beskaffenheten att icke finna sig, utananse allting svårt, nästan omöjligt: den minsta motgång kom henneatt stanna, men knappt någon slags framgång förmådde deremotuppmuntra henne. Denna sinnesart var så mycket vidrigare för Edu-ard, som han var af ett alldeles annat slag, var entreprenant ochhade mycken framfärd i sitt sätt. Han hade andra fel, han; han såle-des hvarken ville eller kunde förebrå Clementine för hennes natur –men deras Olikhet i grunden skapade en klufven Fond, som ingaSidokulisser på deras theater kunde upphjelpa –

”Du är ganska opartisk, då du kan måla en af ditt eget kön medsådana färger,” invände Hugo.

”Min bror, jag gifver blott efter min förmåga utkastet till en verk-lig karakter. Händelserna skola komma efteråt. Annars får jag på-minna om det jag förr sagt, att grefvinnan alldeles icke var elak.Långt derifrån. Så ansåg henne också icke Eduard. Han kände hen-nes hjertelag; men lika litet kunde han undgå, att känna den outsäg-liga tyngden af umgänget med henne, som i sitt omfång ej egde merän tvenne variationer. Ty hans goda maka var oupphörligt antingenså ängslig, att hon var nära öfvergången till tårar, eller ock stämd förvrede till den grad, att, om hon ej bröt ut i verkliga stickord mot

281

H I N D E N

hvarje varelse i hennes omgifning, så visade dock anletet och fa-sonerna huru litet dertill fattades: och när man då befann sig i hen-nes sällskap, måste man vara högst noggrann på hvarje ord man ytt-rade, hvarje geste man gjorde, att icke ett plötsligt och obehagligtåskväder måtte begynna sin mörka dans. Man befann sig jemt sompå nålar, hvilket, om det utgör den dagliga lefnaden, blir myckettröttande. Utom hus har en man göromål, oro är der hvad han vän-tar; men, har han ingen vänlighet, trefnad och lättnad hemma, hvartskall han fly? Clementine såg nog huru hennes Eduard mer och merundvek att vara i hennes sällskap, blef allt mer och mer fåordig. Honkunde icke inse, att hennes eget sätt kraftigast af allt småningomförvandlat honom. Deremot fann hon ett ämne till nya förebråelserhäri; hon beklagade sig öfver hans smak för ombyte, hans aftagandeförtrolighet, hans minskade hemmavaro. Hvad skulle han svara?Han skulle således äfven uppbära tadel för det, att han var det, somhans sorg förvandlat honom till . . . . det var icke nog, att hon gjorthonom osäll, hon skulle äfven lägga honom osällheten till last så-som ett fel. Detta gränsar hälften till det löjliga för hvarje kallaresjäl, men är en tortur af förfärligt slag för den ömt kännande. I mör-ka ögonblick nalkades Eduard den önskan, att Clementine skullevara verkligt elak; han kunde då hafva skilt sig ifrån henne, och ettenda slag utgjort räddningen. Men nu var hennes yttre sätt lika dö-dande, som hennes inre kärleksfullhet lifvande. Oupphörliga antite-ser i hjertat, i sederna, i ödet, som komponerat dessa begge mennis-kors Drama! (Glöm icke du, hvarje barn af jorden, att du och allt dittsätt, hela din lefnad, är ett stycke, som den store Konstnären bildarför sin theater – den blåa ögon beskådar!) Eduard kunde ej undgåatt värdera Clementine; och han kunde tillika ej undvika att lida vidallt, som mötte honom ifrån henne. Sitt väsendes innersta ochoskyldigaste behof af sympathi måste han känna ständigt ouppfyldt.Ty hennes tycken i alla särskilda fall voro olika emot hans, och hanssjäl sväfvade i en rymd af tomhet, der sjelfva Intet mötte den ensligaanden. Och likväl fann han henne på det hela lika värd att älskas förhennes sanna ädelhet, renhet och fläckfria vandel, som hon i hvarje

282

H I N D E N

enskildt fall var svår. Så liknade han en hjort, jagad af både det Godaoch Onda. Hvad hade det betydt, om han blott varit ett rof för detdödande hos sin maka? gnistan måste då snart hafva slocknat. Mennu hann icke hans väsende mer än till hälften sönderslitas af Dö-den, förrän han blef ett rof för Lifvet. Detta bemäktigade sig honom,kom honom att ånyo andas, och gjorde honom skicklig att blifva ettnytt rof för döden. Så gifver fångvaktaren om aftonen bouillon åtden, som hvarje dag skall sättas i stånd till ett nytt rysligt straff, och isanning –

”Jaja, min bästa Eleonora, allt det der är ganska bra, eller kanskerättast högeligen illa; men jag tillstår, att jag nu vill höra händelser-na. Ingen är mera vän än jag af resonnementer och förklaringar; nuär jag likväl, såsom du behagar minnas, en hund, en otålig hund,och i sanning –”

Gode broder Hugo, du har alldeles rätt att af mig fordra händel-ser, men betänk att jag ännu ej begynt ett ord af min Roman. Hvadhar jag hittills gjort annat, än ett utkast af karakterskildringen blott?Jag kan försäkra dig, att det skall hända Eduard och Clementinemycket, ja alltför mycket. Emellertid – fortfor Eleonora i en vacker,klagande ton – vet jag ty värr, att min teckning hvarken är imaginär,romanesk eller osann. Ach, hvad skulle jag önska hellre, än att haf-va gjort en falsk målning af tvenne martyrer? Den sanna olyckan påjorden består knappt i Elakheten, ty den kan ändras; men i person-lig Olikhet med den man skulle vara lik; ty en sådan kan icke för-vandlas. De groft sinnade känna icke qval, som enkom äro förvaradeåt skönare själar. Oädla makar sitta i sin köld och skratta åt alladessa ”småsaker”; men de äro icke makar, utan sambyggare blott,som för bättre utkomst hyrt samma rum och spisa vid ett bord.

”Jag förstår icke huru du kan vara så vis, då du mig vetterligt ärogift?”

Vänd om frågan, så får du svaret; eller månne jag icke förblifvitogift, emedan jag varit tillräckligt vis?

”Ja, Gud vet, kära syster; det kan väl så vara, men likväl är ocksåen annan orsak för ditt ogifta stånd tänkbar. Du påminner i qväll

283

H I N D E N

ganska mycket om Richard, hvilken ock någon gång sagt oss, atthan med flit förblifvit ogift; men det var likväl, om jag rätt mins, afdet oanständigt nog uppgifna skälet, att han aldrig funnit någon rättälskvärd. Härom skola vi nu icke vidare strida. Gud vet, om icke dutill sluts, oaktadt allt ditt motsträfvande, har blifvit litet smittad, påditt eget vis anstucken af Furumoiska ideer. Men jag vill icke uppe-hålla dig. Din närvarande roman stöder sig ju på en verklig händel-se?”

Jag har talat vid personer, som denna tid umgingos i södra Neri-ke; och slutet i Frankrike emellan Eduard och Elise inträffade somföljer. Grefven, afkyld genom vantrefnaden, flydde sitt eget hem.Detta sågo alla, ingen såg orsaken. Grefvinnan, charmante utomhus, beklagades af alla. Mer och mer lades kölden hennes man tilllast; hans insjunkna öga – se der en spegel, sade man, af den dunklavulkanen i hans bröst! När underrättelser derom kommo till Fäder-neslandet, fann man högst naturligt, att en så tvetydig vandel somgrefvens förut varit, icke gerna kunde slå annorlunda ut. StackarsElise Clementine! suckades i Sverige, under det vagabonden, hen-nes man, fördömdes. I Frankrike hette hon den olyckliga svenskaGrefvinnan. När slutligen gref Eduard skördades af en kula, var all-männa samtalsämnet en lång tid den Duell, hvari han fallit, ochman tillade äfven, att det skett för en flickas skull, som förkläddkämpat med honom – eller för hvars skull en annan kämpat medhonom – rätta sammanhanget förblef en gåta. Men en elegant gra-vure köptes begärligt i Paris, föreställande en skog, i hvars fond ettFruntimmer syntes med vild, men intressant uppsyn, klädd i en nättriddrägt, armarne utslagne nästan som fågelvingar; och till hälftenlutad mot ett klippstycke sågs den skjutne Grefven. Då händelsenkom för Grefvinnans öron, skakades hennes själ, ty innerlig kärlektill Eduard hade aldrig slocknat i hjertat, äfven då hon som mestbeklagade sig öfver hans aflägsnande. Hvad skulle icke den olyckli-ga känna vid en så gruflig katastrof? Hon egde besittningen af enansenlig förmögenhet, men hon upphörde aldrig att sörja sin Edu-ard, och att gå i svart satin, ombreradt med blått och guld. – Mitt

284

H I N D E N

utkast är nu slut, och jag skrider till sjelfva den detaljerade, egentli-ga berättelsen. Vi skola då få se hela kedjan af intrigerna i Frankrike. . . jag skall angifva upplösningen närmare – säga med hvilken un-derbart förföljande varelse Eduard råkade i duell, och hvarifrån detvar, som kulan kom.

–Angenämt förflöt således aftonen i herr Hugo Hamilcar Löwen-

stjernas slott, och den godsinte gubben knackade mer än en gång urden förträffligt arbetade sjöskumspipan all möjlig aska för att fylladen med ny tobak, under det ögonen stodo spända på hans berät-tande syster. Hon utförde nu som bäst hela den anmärkningsvärdaRoman, hvartill hon på förhand gifvit den här intagne tillräckligaesquissen, och i synnerhet slog Hugos hjerta vid den oväntade be-skaffenheten af sista katastrofen.

Slutligen stego alla upp i salongen, tiden till afsked var inne, manskulle lägga sig. När, efter berättandets slut, Hugo gick fram emotden stora salskakelugnen och der lade sin pipa för ankar, hvarefterhan drog sin nya gröna sidenrock tätare om lifvet och derigenomsjelf syntes smärtare och längre, så visade sig med samma i hansvördnadsvärda anlete, huru han nu bortlade allt jordiskt begär, somför dagen uppehållit honom. ”Mina barn! mina kära barn!” sadehan, och vid dessa kända uttryck samlades alla i en ring omkringhonom. I hans röst låg det allvar, som sist vid slutet af hvarje qvällalltid infann sig; i hans blick syntes icke mer det historieälskandeskämtet spela. Andakten var van att vid denna tid öppna hans ögon:de voro väl aldrig små – dock plägade leendet under dagens förrätt-ningar draga dem något tillsammans. Nu vidgade de sig och glänstestora af vördnad och välsignelse. ”Guds frid, alla mina barn!” sadehan, och aftonbönen blef för denna gången ej längre än dessa ord.Likväl glimmade ett visst uttryck öfver hans hvita kinder och panna,liksom innehållande en hemlig, men djup bön om nåd öfver men-niskornas ätt, om nåd öfver så mycken tyst, förbiten smärta. Dennaönskan tycktes hos Hugo alltid vara slutkänslan, när någon afhördhistoria somnade i hans hjerta. Hans panna sken denna qväll så

285

H I N D E N

klar, som om ett himmelskt, ovissneligt hopp der stode skrifvet af ettobekant finger. Han dröjde icke länge, utan gick med en nick åt lillaFabian bort mot den dörr, som ledde till sofkammaren. Likväl, närhan kom i sjelfa dörren, vände han sig ännu en gång om, och sade:”Barn! när hvar och en af eder lagt sig och i hjertat knäböjer, glömicke bönen för vår dyre Andreas, eder sjuke farbroder.”

Ungdomen gick att skiljas åt. Det förflöt väl icke så allvarsamt,dock började den stundande Nattens höga ande förhindra allt bul-ler, som dagen älskar. En tyst kärleksfullhet begynte flamma i ögo-nen på den unga skaran af Hugos ätt. De sade hvarandra ett ellerannat ord, sällan af märkvärdighet, men i uttrycket låg något, somgaf hvarje obetydlighet en smak af finhet, välvilja och renhjertadvärme. Så togo de godnatt, och började aflägsna sig åt olika håll.Henrik, Julianus och Frans bodde i en kammare för sig. Det hadesina svårigheter för dem att komma utföre den stora slottstrappan,som ledde ifrån salongen till nedre våningen, utan att genom fleremuntra skutt abbreviera trappstegens antal, derunder hvissla någonton, gnola ett par tag, eller göra hvarann och väggarne sådant ofog,som ynglingars varmblodiga fingrar utföra af sig sjelfva, utan att öf-verläggning ens kommer i fråga. – Aurora gick stilla, men dock ejlångsamt, och efter henne följde de mindre flickorna, som skulledela hennes sofkammare. Denna var belägen i samma våning somstora salongen, vid högra sidan af farstun, och gränsade till sjelfvaherr Hugos rum, blott derifrån skild genom en garderob. En klock-sträng gick igenom garderoben, på det att den gamle, som, för atthafva tyst, låg ensam i sitt rum, likväl hastigt och lätt skulle kunnaunderrätta Aurora, i fall, hvad som sällan hände, någon opasslighetgjorde den kära dottrens hjelp behöflig. Hon gick aldrig annars ditin, afskedet för natten hade hon redan fått af honom i Historiesa-longen, och garderoben var stängd.

När Aurora inkommit i sin kammare med de begge småflickorna,gick hon först fram till bordet och nedsatte der sitt ljus. Systrarnesberedning till afklädning skedde mycket ordentligt, likväl ej lång-samt. Hon kammade ut deras hår och gjorde tre fletor, som seder-

286

H I N D E N

mera nätt och behändigt hoppade kring axlarne, då flickorna vändesina hufvuden hit och dit under tvättningen. Aurora sköljde förstderas ansigten, och en utmärkt noggrannhet användes i pannan vidsjelfva hårfästet, äfvensom vid ögongroparna, hvarest härunderframkom än leende, än tårfullhet. Sedermera fördes armar och hän-der under svampen – ett gladt företag! barnen skrattade hjertligt,och den friska sköljningen i kallt vatten gaf redan försmaken af ensöt sömn. – Fråga har uppstått, antingen menniskan borde tvätta sigom morgonen, eller om afton. Besynnerligt nog förrätta karlarne detnästan allmänt om mornarna vid påklädningen, fruntimmer der-emot hellre om qvällarna. Det kan ej nekas, att sömnen vinner i an-genämhet genom en vid afklädningen skeende badning till störreeller mindre vidd. Men lika säkert är, det ett gladt lynne och hurtig-het till förmiddagsärenders uträttande befrämjas genom ett morgon-bad. Allrabäst synes derföre att göra denna sak både morgon och af-ton, såsom det ock skedde med Hugos alla barn. Sedan Aurora bi-trädt sina små systrar vid handfatet, fingo de snöra af sig kängornasjelfva, och hon hjelpte dem med ingenting vid hela afklädningen,mer än att hon lossade några häcktor i ryggen på deras klädningar.Den äldsta af dem fick också för omaket göra Aurora sjelf sammaåtertjenst. Derpå öfverlemnade hon dem åt deras egen beställsam-het, och fortsatte omsorgen om sig blott. Hon fletade upp och kam-made sitt hår, kanske med ännu mera omsorg än hon hade gjortmed systrarnes. Detta hår förtjenade också en sådan uppmuntran.Men innan hon lade sig i sin egen säng, hvilken stod ett litet styckeifrån de begge andras, slog hon först upp en bok, som vanligen tje-nade till andakt. En snodd af hvitt och gult silke låg som märke deri,och hon ämnade slå upp der märket satt, för att fortsätta en betrak-telse om graderna af Nådens verkningar, som hon sist hade afbrutit.Hennes hand kom likväl att taga några blad för mycket, och i dethennes ögon fästade sig på den sidan hon uppslagit, läste hon: ”haf-ver du speglat dig och funnit ditt ansigte icke utan fägring, så besin-na, om du kan tänka detsamma om din själs anlete, hvilket ensamtGud betraktar,” – – Aurora lade stilla igen boken, ty begynnelsen af

287

H I N D E N

meningen hade råkat vara en sanning. Hon släckte sitt ljus på bor-det, närmade sig till sängen och lade sig. Månskenet föll in genomfönstret, och visade snart kudden lik en duk, på hvilken en Sofver-skas hufvud låg lefvande måladt af Verldens störste mästare. Auro-ras händer hade sammanknäppt sig under hennes bröst, ovisst, omhon sjelf gjort någon bön vidare, än den hennes begge händer så-lunda sjelfve nalkats att förrätta. Så fort hade hon insomnat. Men påen af tinningarne smög en lock sig ned undan hufvan för att få sofvaså mera fritt.

Fröken Ulrika fick ej tillbringa en lika ljuf natt, ej finna sig sluteni den känslan att vara en betraktelse inför Guds ögon. Hon vakade isin faders, Andreas Löwenstjernas aflägsna rum, hon satt icke långtifrån den sjukes säng, och en lampa, till hälften skymd, brann sör-jande och spöklikt i ett hörn. Hon såg med ömhet och svårmod änpå sin fader, som nu njöt en orolig, feberlik slummer, än på kam-marens föremål. Stundom sökte hennes ande vederqvickelse iPsalmboken; N:s 224 och 481 spridde i hennes själ så mycken frid,som det sönderslitna tillståndet mottog. Stundom hvilade hennesförtyngda ögon på etiketterna vid apoteksflaskorna på kommoden,och hon läste dem om igen, fast hon kunde dem utantill.

Klockan var öfver tu på natten, och husfadren sjelf, den gamleHugo, inbegripen i den mest stärkande hvila. Ingen gubbe hade enså utmärkt god sömn, ehuru hans ålder var framskriden. Men sam-ma lynne, som om dagen drifvit honom till att blifva stiftaren för såmånga Historier, fägnade honom om nätterna med intressanta fan-tasier, så att han blifvit känd för den störste drömmare i Nerike. Detär svårt att säga, hvilka preludierande utfarter hans sinne gjort denförsta delen af natten. Men fram emot klockan tre började en allvar-sam och bestämd dröm fatta honom. Flyga öfver skogar, berg ochsjöar, var för honom vanligt; men denna gång drömde han sig göraen utrikes resa. Deremot tyckte han, att en annan flög. Denna andravarelse förekom honom än som en förfärlig hök, hvilken med spän-da klor, utsträckta vingar och brinnande ögon förföljde honom, änåter liksom en qvinna, intagen af svartsjuka, hvilken seglade efter

288

H I N D E N

honom utrikes och gaf honom ingen ro. Han nyttjade alla sätt attkomma undan, än hissade han röda segel, än gröna, än blå segel,men ingenting ville hjelpa. Han försökte att vandra upp och ned ikyrktornstrappor, men hon hittade alltid efter. Hugo uppfann detsättet, att hoppa ifrån den ena kyrktornspetsen till den andra, och,för att vara säkrare, tog han alltid den sednare tornspetsen, som hanhoppade till, bort med sig ett förfärligt stycke väg under sjelfva hop-pet – men förföljarinnan var lika rik på utvägar att komma efter.Resorna varade länge, och svetten stod som perlor kring den flykt-ande riddarens panna. Slutligen satte han sig ned att hvila i en skog,och märkte sjelf i drömmen med rörelse huru melankolisk han sågut bredvid klippstycket, der han satt. Hastigt kom åter den förföljan-de varelsen framför honom, drog upp en pistol, och manade honomtill duell. Då steg Hugo upp och tänkte hålla ett tal öfver det ovärdi-ga i uppförandet; men hann icke öppna sina läppar, förr än pistolenriktades midt emot hans hufvud, skottet fyrade af som en blixt, ku-lan gick igenom hans panna, och han såg sig sjelf tydligt nedfalladöd mellan ljungblommorna på skogens gråa, mossbelupna mark.Att han blifvit dödskjuten, såg han i drömmen tydligt, allt hade till-gått högst naturligt, han betraktade sig sjelf med stor häpnad, ochreste sig upp i sängen. I sitt ännu ej fullt vakna tillstånd viste hanicke rätt hvar han var; men i mycket bekymmer röck han på klock-strängen, och det med sådan häftighet att Aurora i sin kammarespratt upp vid ringklockans klingande uppmaning, öfvertygad att etthastigt anfall af något ondt hotade hennes far. Hon sprang ur sinsäng, och tänkte ej på någonting annat än att skynda in genom gar-deroben till Hugos rum. Ditkommen tände hon hastigt ljuset meddet fosforiska eld-tyget och gick med half bäfvan fram till sängen,der hon såg herr Hugo sitta ganska grå i ansigtet. – ”Ankomna va-relse, sade han, huru är det?” – För Guds skull, min far, känner niicke igen mig? hvad ondt har händt? – ”Jaså, Aurora, jo nog kännerjag igen dig: jag skall säga dig huru det är, jag har blifvit ihjälskjuteni en duell, kulan gick igenom mitt hufvud, det är en hamn du talarvid.”

289

H I N D E N

Aurora, nyss och hastigt väckt, sansade sig icke genast. Ljuset,som hon bar, var nytändt, men flammade snart upp med stor klar-het. I samma mån steg den darrande flickan med vördnad, men ejutan skygghet tillbaka för gestalten, som satt i sängen. – ”Ja, mittälskade barn, fortfor han, Gud signe dig i alla dina dagar; jag är nudöd, men jag kan icke säga att jag mår illa.”

Kärleken öfvervann förskräckelsen så mycket, att Aurora återgick fram till täcket, fattade den gamles hand och kände på hanspuls. – ”Ni är, som jag hoppas och tror, fullkomligt frisk, min far –himmelens Gud vet –”

Jag är skjuten, utan tvifvel, jag känner midt igenom hufvudetgången efter kulan, men för öfrigt är jag frisk. Du tror kanske icke,att jag är död? Jag skulle hafva lust att försöka stiga upp och gå –kanhända det blott var en fantasi. Men det skedde alltför verkligt,och jag känner ju kulan. Med dessa ord reste han sig ännu mer uppur sängen, såsom i mening att gå kring golfvet, då han hastigt stan-nade i sittande ställning, hans blickar begynte hvila med innerligas-te ömhet på Aurora, och en series af ideer sysselsatte honom.

Efter en liten stund sade han: ”Vackra, dunkelblåögda, änglalikabarn, gif mig en kyss, och känn derunder efter, om mina läppar ärovarma eller kalla? Säger du mig, att de äro varma, så vill jag tro attjag lefver och icke är död.”

Vid dessa ord knäföll Aurora, betagen af den vördnadsfullaste,varmaste ömhet, blandad med en rysning. Hon såg sin far öppnasina armar öfver sig – hon väntade en kyss ifrån hans mun – det gicksom en is igenom hennes väsende, att hon möjligen kunde få kännahans läppar kalla – hennes ögon glimmade af de mest blandade ocholika föreställningar, hon drog sig ovilkorligt undan för sin fars an-nalkande anlete.

Äfven det slutnaste sinne kan icke neka sig att med en grad afleende och helig undran dröja vid denna tafla, ehuru den helt ochhållet hade sin grund i blott en dröm, och ej kunde räcka längre äntills de begge fullkomligt vaknat. Dottren stod i en så fri skepnad,som hon endast skulle velat inför himmel och natur; ljuset, som hon

290

H I N D E N

medvetslöst höll i venstra handen, kastade ett fladdrande sken öfverden ena hälften af hennes gestalt; den andra stod ljuft i skuggan.När hon så knäböjde inför sin fars kärleksfulla ögon, for det hastigtsom en blixt genom hennes tankar, att hon stod ohöljd, liksom tillansvars inför Gud, sin evige fader, och att Han just nu med tindran-de ögon betraktade hennes själs anlete.

_______

291

H I N D E N

FEMTE BOKEN.

Gud, Jakob, hvarföre har

jag icke förr blifvit under-

rättad härom?

M kom i sin vanliga ordning, och på hofmarskalken syntesdet, när han vaknade, som om han tillbragt en ganska behaglig ochlugn natt. Kammartjenaren Jakob fann intet annat, när han inkomatt kläda honom. Äfventyret med drömmen måste således hafva slu-tats i godo: säkerligen lär hofmarskalken omsider öfvertygat sig atthan lefde, eller åtminstone lagt sig att sofva om igen på god tro, lem-nande lifvet derhän, såsom man i sjelfva verket alltid gör, när mansomnar.

Jakob började kläda honom, och hofmarskalken mornade sig ge-nom fryntliga gäspningar ett par gånger, tills han blef alldeles nyter.Men derpå ställde han sig att stå vid ett fönster, och skådade längeså oafbrutet bort till den gent emot belägna skogen, att Jakob fanndet både tråkigt och obegripligt. Saken med Jakob var den, att han –för att omtala allt – stod bakom sin herre med ett par nödvändig-hetsplagg, och han stod, såsom kammartjenare vid dylika tillfällenalltid göra, i den erbjudande ställningen. Meningen med hans åt-börd var naturligtvis den, att hans herre skulle behaga klifva in isina byxor; han fortfor således en stund uti sin lutade, offererandepositur; men då herrn alls icke vände sig till honom, blef det led-samt för Jakob. Gammal i huset, agerade han i dessa ämnen ett slagshusbonde, och ville göra slut på sin väntan genom att förklara, detfrukosten i grund kallnade. Men innan han hunnit säga något, före-

292

H I N D E N

föll likväl hans herres oafbrutna seende bort åt utmarken så särde-les, att han sjelf äfven tog sig före att skåda ditåt.

Skogen stod med sina vackra resliga träd alldeles som vanligt,och den lilla ängsfyrkanten, som i fonden syntes längst upp lik eninskjutning deri, bestrålades till hälften af solen, men den andrahälften låg ännu i skugga slumrande, emedan morgonen var för ti-dig och träden för höga åt den sidan, att tillåta något ljus intränga.En ko kom gåendes, och det enda, som gjorde att Jakob icke genastkunde vända sina ögon ifrån henne, var den slags gravitetiska ochtillika hastiga gång hon förde. Saken var väl icke så underlig, ty pånågot afstånd kom en annan qvinlig person, som motade henne.Men naturen hade denna gång roat sig att låna den framföre vand-rande kon ett uttryck – hon gick liksom i en hög sjelfkänsla; honhöjde, såsom kor annars ofta bruka, sitt hufvud under gången änupp, än ned; men det skedde med en värdighet. ”Går icke den derkon derborta, sade hofmarskalken, ser du henne, min kära Jakob? –går hon icke som i höga tankar? hvad tycker du? jag har en långstund ej kunnat undvika att se på henne, och likväl kan jag icke ut-grunda hvad jag egentligen betraktar. Tycker du icke att hon vand-rar nästan, på sitt sätt, majestätiskt, och det ser ut som hon skulle gåframåt lika väl, om också ingen motade henne?”

Hon är brun, svarade Jakob, med en stor hvit fläck i bringan, jagtror jag känner igen henne.

”Vi göra orätt, fortfor Hugo i sin fantasi, då vi så litet taga djureni betraktande. Gud vet hvad känsla för närvarande upplifvar hennesrörelser: men jag försäkrar dig, att hon synes mig träda fram öfverängen på ett icke vanligt sätt. Det är som hon vore stadd i utförandetaf en god gerning. Det är som hon ville skynda att gifva någon englad, en ädelt god morgonhelsning. Sälla äro budbärarnes fötter –sälla, om morgonen, barmhertiga hjertan – sälla och fridfulla, degodes ögon –”

Min herre, inföll Jakob, jag måste säga min herre något, som jagicke borde omtala. – Gubben steg härvid ett steg tillbaka vördnads-fullt, och liksom besinnade sig. Herrns ord hafva fallit underligt och

293

H I N D E N

gjort mig vek – fortfor han – jag får icke tiga.”Hvarmed får du icke tiga? sade herr Hugo. Du stiger tillbaka

och ser högtidlig ut: är här någon hemlighet, som trycker dig?”Nådigste herr hofmarskalk! det är så. Men var icke rädd, ty det är

ingen fara, ehuru jag, som är en ringa, en alltför ringa man, icke vethuru jag skall uttrycka mig, och likväl för en viss orsaks skull gernavill tala.

”Obegriplig har du för första gången blifvit, min kära Jakob. Jaghar aldrig märkt dig hafva svårt för att få ord, så ofta du haft tankarmed behof af att blifva kända. Men nu ser du så fruktande och räddut – du som annars (jag säger det uppriktigt) ej en gång kan frikän-nas från en viss framfusenhet. Ärlige Jakob, fatta mod, jag ger dig lofatt säga allt vad som ligger dig om hjertat.”

Kammartjenaren såg blygare ut än någonsin; och, som han ännualltid fortfor att stå i sin lutade ställning med de förenämnde plaggenemellan sina händer, så kunde man ej veta, hvad om alltsammansborde tänkas. Efter ett ögonblick rörde han likväl sin mun och sade:Hvad som gör mig svårt att tala, är fruktan att blanda mig uti saker,som tillhöra det höga herrskapet alldeles ensamt.

”Jaså, Jakob. Men vi äro nu allena, och jag ej blott ger dig lof,utan befaller dig att tala, äfven om det rörde mitt hus närmare än. . . . Det måste vara någon för mig alldeles okänd historia härunder,och ingenting är mig angelägnare än att få dylikt i det klara.”

Jag får då säga, fortfor Jakob halfhögt, att jag tror vår nådiga frö-ken Eleonora är icke rik.

”Är hon icke rik, hvad menar du med det?”Såsom herr hofmarskalkens syster borde hon väl vara rik, men

min mening är att hon, i korthet sagdt, är, för att säga sanningen,fattig, ja mera fattig, än hon borde och behöfde vara.

”Fattig, Jakob? ja, af fattigdom finnas många grader. Hon haringa gods och egendomar, som kommer deraf, att vid arfskiftet efterföräldrarne löste jag ut så henne, som min bror medelst kontantapenningar. Hon har deraf mycket innestående hos mig, och får utnär hon vill och behagar.”

294

H I N D E N

Ach, det förstås. Icke på det sättet fattig menade jag, nog vet jagatt hon har innestående penningar, som hon också får ut när honvill och behagar, ehuru hon sällan lär taga ut något af kapitalet.

”Af kapitalet bör hon också ingenting taga, det vore alltför galet.Hon har en betydlig årlig renta, som jag lemnar henne, och när honhar allting fritt i mitt hus, besörjer hon endast sin garderob sjelf, ochhennes inkomst ger väl tio gånger så mycket som dertill behöfs.”

Så är hon nu ändock på det sättet fattig, att hon aldrig eger pen-ningar i sin hand, och det var hvad jag menade.

”Ja hon är flyhändt, Jakob, mera flyhändt än jag riktigt tyckerom, och kan begripa.”

Paus.Efter några ögonblick sade Jakob åter: Många sjuka och fattiga

undersåtare på godsen här rundtomkring välsigna hans Nåd, herrhofmarskalken, för dess stora godhet att gifva dem läkemedel ochäfven kläder i nödens stund.

”Ja, Gudskelof, jag har ett beskedligt och tacksamt folk.”Huru många gånger, när de varit betryckta och eländiga, hafva

de icke kommit hit och jämrat sig, och hans Nåd har lofvat dembåde salvor, tinkturer och gamla aflagda kläder.

”Ja, kära du, jag gjorde blott min husbondepligt, såsom Gudskärlek fordrar.”

Visst. Men, med förlof, hans Nåd, efter jag är kammartjenare ochvet huru här går till; hans Nåd skickade dem aldrig hvad han lofvatdem.

”Skickade jag aldrig? Någon gång menar du, Jakob – någongångkan det väl hända, att jag, som andra menniskor, varit glömsk. Men,vid Gud, det var aldrig min vilja att försumma det jag lofvat. Jag kanicke heller minnas någon, som klagat häröfver och bedt mig om ensak för andra gången. Underligt vore det emellertid ej, om jag justicke skulle komma ihåg allting, då jag sannerligen har ganska myck-et i mitt hufvud. Jag umgås ofta, i synnerhet om qvällarna, med storasaker, jag har ej sällan hela verlden i mina tankar.”

Herr hofmarskalkens glömska har visst också egentligen kommit

295

H I N D E N

af den orsaken, att alla som fått löfte om hjelp – och de hafva ickevarit få – de hafva sedan kommit hit och tackat för hjelpen. Det varju sedan ingenting att minnas, utan endast nya löften att göra.

”Ja visst, Jakob, allt är ju således riktigt. Hvad är det då för englömska du vördnadsfullt beklagar hos mig, när alla fått hvad demblifvit tillsagdt, och de sedan, såsom jag rätt väl vet och hos dem vär-derar, framburit deras tacksamhet?”

Glömskan, hans Nåd, består deruti, att hans Nåd nästan aldrigkommit ihåg hvad han utfäst att gifva någon, förrän densammekommit hit och tackat. Att hans Nåd icke kommit ihåg sina löftenbevisar sig annars bäst deraf, att hans Nåd icke gjort det han lofvat,icke sändt någon hjelp.

”Detta tal stöter på underligheter och motsägelser.”Nu, hans Nåd, om ock fröken Noras rentor vore tio gånger större

än som tarfvas för att hålla henne sjelf i stånd, så märker jag likväl,att hon med dem mången gång lär hafva svårt att uppfylla och verk-ställa alla de välgörande löften, hvilka hans Nåd, såsom en stor ochgod herre, rundtomkring utdelar.

”Hvaba? är det hon, som betalar mina löften?”Detta blir väl för fröken desto kännbarare, som hon på egen hand

också får lust att hjelpa folk, så att hon af sina inkomster ej blott be-strider herrns löften, utan äfven sina egna goda önskningar. Gudvälsigna henne. Jag tycker dock, för min lilla del, att hon gör alldelesrasande. Hvarföre icke säga rent ut åt herr hofmarskalken, som harännu bättre råd än hon, att sjelf komma ihåg och göra det goda, somhan får uppbära så många hundra tacksägelser för. Jag har någongång fördristat mig att nämna åt henne derom. Men hon har med ettvackert leende svarat mig, att det vore onödigt härmed besvära hansNåd, som hade mycket skönare och vidlyftigare ämnen att sysselsät-ta sig med. Fröken tillade att jag icke skulle lägga mig häruti, eme-dan hon blott tillfredsställde sina nöjen, hvilka hos menniskor voreolika efter hvars och ens tycke. Jag försäkrar hans Nåd, hon är såbeskaffad, att hon icke njuter af någon välgerning, förr än hon höratt en annan får uppbära glädjen, berömmet och tacksägelsen, men

296

H I N D E N

hon derunder vet, att det är hon som i hemlighet gjort det. Då ärhon glad, och det syns i ansigtet, som om hela hennes själ dansade.Men om någon hittar på att tacka henne, då är all hennes glädje för-bi.

”Gud, Jakob, hvarföre har jag icke förr blifvit underrättad här-om? hvilken skam för mig och alla mina tomma – tomma ord!”

Jaja, herr hofmarskalk, nog har fröken Eleonora hjerta, det ärsäkert. Hon är visst, med tillåtelse, den bästa på hela slottet. Kanskerymmes icke hela verlden i hennes tankar, men hon roar sig i ställetatt verkställa det mindre. Likväl, hans Nåd, efter här gifves mig lofatt tala, så är det ändå befängdt. Gud är mitt vittne att jag emellanåtgråtit öfver fröken, så mycket har jag tyckt om henne. Hon lagar,såsom Evangelium bjuder, att den venstra handen icke vet hvad denhögra gör, och hon är alldeles tvertemot Fariseerna, de der i gathör-nen skräppa om sina herrliga gerningar. Men jag tycker ändock iödmjukhet, att det måtte vara rasande. Är icke hufvudsaken, att denarme varder hulpen, och dermed väl? Hvarföre då krångla medbarmhertigheten, i stället för att göra henne enkelt och rätt fram?Hvarföre är det så bra, att i hemlighet gå och fägna sig åt det godaman gjort, och veta med sig sjelf att ingen vet något? Visserligen ärnu den gamle Adam fördrifven ifrån gatuhörnen, men kanske förhan ett lika så raskt lefverne i någon af hjertats tysta kamrar. Jaja,förlåt mig. Hvad i Herrans namn tjenar det till, att den hederliga,beskedliga fröken armar ut sig för att utföra sådant, som hans Nådsjelf har allrabästa råden att göra. Derföre har jag nu dristat tala, isynnerhet som hon har många egna saker dessutom.

”Saker dessutom, Jakob?”Ja jag är tvungen nu att säga allt. Hon har tagit sig ganska nära

för att hjälpa Asplinge-mor, hvarom frågan var i går aftons, hon somföll i vanmakt i hans Nåds kök af den alltför helsosamma ånganifrån kastrullerna.

”Derom har jag hört, Jakob, men du far vilse. Min syster berätta-de sjelf, att hon bistått den hederliga gumman med en kanna grönaärter, men hvilka ärter, Jakob, hon icke tagit af annat än mitt förråd.

297

H I N D E N

Så sade hon sjelf.”Jag hörde det, hans Nåd, och det var också alldeles sant, hvad

ärterna beträffade. Men när jag rätt påminner mig, så var det ickegröna ärter, utan gryn.

”Gryn, Jakob, var det. Men deri låg icke hufvudsaken, utan jagville påminna dig, att som grynen voro mina, blir ditt påstående omhennes barmhertighets utöfvande blott af sina medel, ogrundadt.”

Jojo, grynen voro väl min herres, och lära ock bli det enda, somtagits af hans Nåds på länge. Men genom historien om grynen doldehon sjelfva det stora, hvarmed hon gjorde hjelpen; ty hon är ogrun-dadt listig att dölja sina egna gerningar. Sin bästa egendom, som varen ko, hade Asplinge-mor förlorat, och jag tror att fröken sjelf varitåsyna vittne till kreaturets nedsjunkande i vårt stora träsk på Lynaskog. Att skaffa henne en sådan igen, det var saken, hans Nåd – detvar mer än gryn och många, många historier. Så tänkte vår mildafröken, och hon fick snart i sinnet hvilken ko hon ville skänka. Detvar herr regimentskrifvaren Eckermans på Morastämman, hvarsförträffliga, nyköpta, mörkbruna kreatur herr hofmarskalken engång sjelf sett och berömt, tror jag. Denna utvalda ko hade frökenbestämt för sin gåfva; men, att säga sanningen, hon egde inga pen-ningar i handom, hon ville ej underrätta herrn om företaget, ej hel-ler låta Eckermans veta af sin brist – utan den ståtliga, fast gamla si-denklädning, som lär vara det enda i hela verlden, hvarmed frökenEleonora någon gång ståtat, och hvarföre hon emottagit heder ochberöm – det hon, med förlof, ej annars så rikligen skördar – denhade hon för sista gången på sig i går under sitt berättande i salong-en. Sent i afse bortgick den med ett hemligt bud till Morastämman,och kon kom i stället, hon, som nyss gick framför skogsbrynet i hansNåds åsyn bort till Asplingelöt, besynnerligt fästande hans Nådsögon genom sin vackra gång. Herrn sjelf skulle ingenting få veta,utan tvertom glädjas och betackas för välgerningen med sina gryn.Men jag, hvilken som oundgänglig medhjelpare åt fröken är endakännaren af den sanna historien, jag har tyckt alldeles för stor syndom Sidenkjorteln –

298

H I N D E N

”Jakob, karl, kom närmare hit med det du håller mellan händer-na, jag skall genast in deri, och ut härifrån!”

Sedan Hugo under en så eldig förklaring fulländat sin klädsel,skyndade han med ungdomlig värme ut ur sin sofkammare, ropadesin lifhusar, och lade nödiga penningar i ett bref till regiment-skrifvarens fru, jemte en vändning i brefvet, innehållande ungefärli-gen denna mening: ”att man visserligen genom sändandet af denönskade klädningen hade velat göra fru Eckerman till viljes, menicke destomindre nu sände penningar för kreaturet, såsom ordentligoch riktig betalning.” Fru Eckerman undrade; hon hade visst ickevarit emot, utan snarare för bytet emellan klädningen och kon; mendå nu saken var uppgjord, begrep hon ej hvarföre hon dessutomskulle bekomma penningar i betalning. Hon forskade verkligen enstund djupt i ämnet, och hennes finkänsla nekade henne att behållabåda delarne. Slutligen föll det henne – lyckligtvis innan lifhusarensåterresa ifrån Morastämman – det föll henne in, att meningen medbudet betydde klädningens återfående, af någon okänd grund, t. ex.att man ångrat sig och gerna på höfligt vis önskade saken ogjord. Ensådan förmodan stegrades snart till visshet inför hennes fintliga om-döme och rent kännande själ. I ögonblicket paketerade hon in frö-ken Eleonoras skatt, och skickade den till slottet jemte ett artigt svarpå brefvet.

Lifhusaren Klas, som i snabb ridt härmed återkom till Jagtslottet,steg af sin häst när han nalkades den polerade, svartgrå, glänsandefronten af granittrappan, och skyndade upp för att inställa sig hossin herre. Denne, som såg honom, gick fryntlig och glad emot ho-nom för att taga paketet, förrän Eleonora finge spaning derom. Meninnan den välvillige gubben hann fram till sin lille tjenare, störtadeen varelse med grufligt anskri emot honom och afbröt hans företag.Det var fröken Ulrika Sofia, hvars hufvud nedföll emot hans bröst,och som afdånad upptogs i hans armar.

Dock vilja vi lemna den händelsen derhän så länge.

_______

299

H I N D E N

SJETTE BOKEN.

Romantiska Fragmenter.

S insjö, som omflöt Jagtslottets ö, egde ock i sina aflägsnare vi-kar flere holmar, rikt bevuxna med löfträn, formerande parker afintagande behag och förenade med fasta landet genom nätta, gul-målade träbroar. Ifrån sjelfva slottet var en knapp half fjerdingsvägtill dem. Vid stranden på en af holmarne hade vännerna Frans ochJulianus, samma dag som det föregående tilldrog sig, kommit till-sammans för att ordna och pryda en grotta, som i taket skulle full-sättas med snäckor – ett vildt kabinett, ämnadt till öfverraskning åtherr hofmarskalken på hans stundande födelsedag, och kanske se-dan till mineralogiskt studium för hela slägten. Grottan låg nära sjö-kanten, och de voro ifrigt sysselsatte att skölja musslor, sammanjem-ka snäckor, och stego ej sällan långt ut i sjelfva vattnet. Men underarbetet resonerade de naturligtvis. På en viss upphöjning inuti grot-tan tänkte de ställa en Najad, oafgjordt ännu om dertill skulle tagasnågon lefvande af slägtens unga medlemmar, eller blott en gipsstaty.Poesi skulle dervid hållas öfver Vattnets och Luftens gudomligheter,emedan herr Hugo var en stor vän af de grekiska mytherna. Menmånne ej sjelfva Afrodite Anadyomene – sjelfva den ur hafsfradganför första gången åt menniskorna uppblommande Kärleksgudinnanskulle vara bättre än någon Najad? De samtalade härom, och flereolika ämnen intogo efterhand sin plats i deras diskurs . . . . . .

”Ja, Frans – men just derföre håller jag Richard Furumo räkning,att han i sina berättelser sällan talar om kärlek – rätt, lycklig kärlek– han aftecknar Jorden, och vill icke ljuga.”

300

H I N D E N

Tror då Julianus lika litet på kärleken, som på något skönt i verl-den? frågade Frans, hvilken stod vid hans sida mycket lutad, skölj-ande i vågen en stor, grann konchyl.

”Jag tror – svarade Julianus efter en paus – på begge tror jag,oändligt, obeskrifligt kanske, jag vet icke hur jag menar. Möjligtvisär det några brutna minnen jag hört från mina föräldrars ungdom,som breda en mörk duk under alla taflor, alla rosor för min imagina-tion. Jag går med min sal. Mors blod i mitt hjerta – jag skall säga dighuru det är – tror icke du, att det fins mer än denna Verld?”

Utan tvifvel, sade Frans och såg skarpt ner i sjövattnet, som långtut framför dem visade den sandiga grunden, prunkande med fleresnäckor.

”Men hurudan är denna verld, o min Frans? jo, ett nät, ett be-drägligt sken går öfver det sanna af tingen. Naturen, hvilken kallasdet verkliga, är tvertom ett täcke, som för våra ögon höljer det rättoch evigt verkliga. Hela denna skapelse är Hinduernes vackra, för-föriska Maïa – all denna verld är ett flor allenast –”

Men –”Deraf följer, broder! att allt i sanning stort måste, om det här upp-

träder, ses under flor, synas förvirradt, vridet. Möjligtvis kan det i sigsjelf onda och förkastliga, om det här står fram, genom denna verldsförvridning komma till det rätta igen, emedan två gånger galet kanblifva rätt. Men det rent, elegant, idealiskt Graciösa här – nej Frans! –romantisk, himmelsk eld kan icke flamma på lifvets grund här –”

Men ett melankoliskt sken öfver tingen kan bedraga så väl somnågon förförisk dager af ljusare slag. Talar du då af erfarenhet?

”Nej, jag har alls ingen erfarenhet.”Då råder jag dig att, åtminstone ännu så länge, tro på lif och sol

. . . Ah, hvem kommer? utropade Frans, skall någon nalkas och upp-täcka vårt förehafvande? jaså Rory, ingen annan.

Det var också ingen annan än Aurora Celia, utgången enligt sinfars önskan att söka tante Eleonora, hvilken ej fans hemma, ochsom hofmarskalken befarade åter skulle vara ute att öfva barmher-tighet. Han ville återställa henne den tillbakakomna bruna tafts-

301

H I N D E N

klädningen; och då tanten på slottet saknades, hade Aurora kastaten hvit shawl öfver sitt rika hår och skyndat ut i parken ned åt vikar-ne att söka henne.

”Kom närmare, vackra syster, så skall du få se en menniska, somhär i verlden på ingen kärlek tror, på ingen skönhet.”

Aurora såg sig om, men märkte, utom bror Frans, ingen annan änsin frände Julianus. Har någon af er blifvit varse faster? frågade hon.

”Eleonora? utropade Frans. Är du så utan sinne för det jag sade,bär du så liten häpnad för en varelse utan tro på kärlek, att du ejstannar darrande vid grottans port, och, om du ej rysande stiger till-baka, åtminstone förlorar modet att helt simpelt fråga efter vår tan-te?”

Jag kan af dina uttryck ej veta, om allvar eller skämt varit eremellan.

”För mig, sade Frans, har detta ämne alltid varit allvarsamt. Menstanna du här, donna Celia, och förtälj för honom historien om denpersiska trollflickan Schems-el-Nihar; jag skall gå bort efter de tioblåhvita musslorna, som måste formera namnchiffern här i hörnet.Julianus skall öfvertygas af Schems-el-Nihars ord till den persiskaprinsen, om ej af mina. Vi kunna nu tills vidare ingenting mer uträt-ta i grottan – men Rory! omtala för ingen vårt arbete här.”

Hvart har då vår faster gått, frågade Julianus, efter Aurora måstesöka henne?

”Min far ville träffa henne, och jag förmodade att hon gått hitbortåt.”

Frans aflägsnade sig till venster åt ett håll, hvarest de tio musslor-na skulle vara till finnandes.

”Jag måste nu söka vidare,” sade Aurora. Julianus bjöd hennearmen, och de togo en väg åt höger genom den skönaste och mestbalsamiskt ångande delen af parken, hvarest det kunde vara troligtatt återfinna fröken-fastern. Mellan träden försvunno de gående än,än syntes de åter.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

302

H I N D E N

”Tag denna hvita narciss, Aurora.”Hur kan en så grym gosse plocka blommor? en riddare utan hjer-

ta för det vackra borde endast hemta tistel och törne.”Ja du har rätt, men låt oss vika af hit inåt. Det skulle fägna mig,

om äfven jag träffade tante Eleonora, jag har sårat henne, jag villegerna godtgöra mitt ej sällan stolta – mitt hårda lynnes –”

Du godtgöra? Skulle det bekymra dig att godtgöra någonting? Föröfrigt är vår goda faster icke mera ondsint eller långsint än Schems-el-Nihar i den persiska historien.

”Du ler – du ler öfver mig och mina tycken – öfver mitt dunklalynne och min själ, som skall vara af marmor. Men tror då du, attnågot rätt fint, något rätt värdt att älskas fins eller kan finnas på denplanet vi trampa?”

Jag förstår icke edra ämnen. Men det är nästan kyligt – hon drogshawlspetsarne tätare igen öfver hufvudet.

”Aurora – inföll Julianus – Rory! gör mig till viljes blott en gång.Drag icke shawlen (låt mig kalla henne slöjan), drag ej slöjan så nedöfver din panna, att ej en enda lock, ej en enda af det himmelskabehagets irrande budbärare får synas!” (bort)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .På ett annat ställe, framkommande mellan lundens gröna löfku-

lisser, synas de åter:”Men Julianus, hvarföre – om så är, om allt på denna jord är så

förloradt – hvarföre kunna parkerna bära så många doftande rank-or, sommarqvällen andas så friskt och ljuft? hoppande vattensprång– sorlande spegelbäckar – ej alla blommor synas mig bleknade liljor– hvarföre växa här röda rosor . . ?”

Derföre, Aurora, att din fot skulle hafva något att tram –”Trampa, fy Julianus! på blomster – fy, säg ej ett sådant ord! har

du nånsin sett min fot begå ett så fult nidingsdåd, om ej af misstag?”Nej, Rory, det har jag aldrig sett, och derföre – derföre skulle jag

nästan vilja älska din fot. I hela skapelsen har jag hittills ej funnit nå-got älskansvärdare, än denna din fina, lätta, öfver örtena sväfvande –

303

H I N D E N

(bort)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Försvinnande mellan alm och hägg hördes de ej mer. Men midt i

parken reste sig en kulle med utsigter af ett förtrollande sceneri. Ef-ter en stund syntes tvenne gestalter deruppe, och, om ej ljudet be-drager, voro några brutna ord:

”Om så är, Rory, hvarföre – om något här kan vara oskyldigt ljuftoch himmelskt i de fallnas land – hvarföre, ja till hvad skulle då denförstöriskt blixtrande Ljungelden vara? till hvad den krossande Ås-kans präktiga talesätt?”

Till hvad? jo, för att vid sitt sken lysa en rask klättrare, i fall hanär ute någon natt i klyftor och branter.

”Men jag vet ett sken, i hvars djupt svärmiska glans JulianusKlättraren hellre ser sig.”

Fins någon vackrare och gladare dager för honom än ljungeld-ens? någon angenämare röst, än åskans?

”Jo . . det fins tvenne mörkblåa solar, dem han hellre ser – lysan-de ur ett leende, idealiskt, himmelskt anlete, tala de till honom ettspråk, vackrare än sjelfva åskans –”

Men ach, Julianus, när här inga solar äro?”Jo här äro.”

(bort)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Emot en mörk häll, under ett högt syrenhvalf syntes åter efter en

stund en grupp af tvenne personer, lik den tafla ur grekiska fornti-den, som föreställde den hymetteiske Jägaren, då han återfann sittlifs första morgonrodnad – taflan af Cephalus och Procris – en arm,lindad om det smärtaste lif: en ganska hvit hand, tryckt emot –. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Minuterna ila! aftonen skimrar allt mer opak.”Himmelska flicka! i dag flödar min själ, luftens äoner glimma

öfver alla rosor, och en gyldne flod går fram mellan gröna, dalrandeblad. Majestätiskt ljuf är vindens röst öfver sjön, o hör du! – i dagutspricker Juliani själ, mitt hjerta svalkas, förlåt mig, jag är så ung i

304

H I N D E N

tal och uttryck, förlåt mig o Celia! Aurora förlåt mig!”Men du måste gå in på min plan. Du behöfver icke utkläda dig.

Du skall ställa dig på den upphöjning, som vi snart få färdig i grot-tan, och då skall du öfverträffa allas väntan. O ställ dig endast i denställning, du nu står framför mig, då skall det lyckas mig att tala –tala? – jag skulle kunna sjunga, om ett blommande sinne kan finnasin ton, om det ej, af förvåning att finna sig så för första gången, fal-ler ur sin jemvigt och störtar i hafvet, stupar i sjelfva den våg, urhvars glänsande fradga dess lycka först blommande steg –

”Heliga flicka! en dyster dröm var lifvet, en dunkel flod, dånandemellan svarta klyftor. Då kände de Höga Andar förbarmande –Pleroma öppnade sig. Ned flöt en sky i drömmen – på stranden sam-lade sig den etheriska ångan till en gestalt – det var Du.

”Kanske när jag vaknar, bortdoftar du åter, himmelskt leendebild af en dröms lycka – men ach, ett ögonblick, ett fragment af tidvar det väl blott, men af tusenårigt värde.

”Fick jag ej mer? jag tackar er ändock, Äoner. Lifvets skönastevår är ett romantiskt Fragment, ett ögonblick, ja. O menniskor, be-gripen J er? J viljen hafva hela tider af lycka, af njutning, af ren säll-het – men hvarje stråle från det blåa hvalfvets sol skjuter ned på jor-den blott som en punkt. Blixten tänder sig, slår, och det är slut.Ögonblicklig är skönheten, ögonblickligt det rätt heligt ljufva.

”Hvad viljen J? hvad vill du, önskan? Lycklige, har du haft stun-der af höghet – du lefde ju då – i fragmenter. Lycklige, låt dem varadina spridda ädelstenar; samla dem, när du kommer i det eviga –glöm allt, allt, allt annat – men förena dem till din krans.

”Gudskelof, att du icke ler åt mitt Tal, Aurora. Men jag skall talabättre, när högtidsdagen kommer. Nu går det ur hjertat blott, ur an-dens öppnade späda kalk, och vi äro för oss – du vredgas ej? – Gud-skelof, att du ej ler åt mitt språk – dina ögon hafva på en lång stundöfvergifvit att le – de glimma nu så, så, som jag ville att de skulleglimma, om –

”Förhatligt är mig det begabbande småsinnet, Qvickheten – denusla, pikanta. – Ifrån Juliani mun skall du aldrig få höra ett qvickt

305

H I N D E N

ord – men ett varmt, du friska hjerta – ett varmt, om du vill lyssna,du ljufva Vår.

”Men du vill visst icke lyssna – om Talet blir så långt?”Låt oss i stället se oss omkring i lunden?”Med dig ville jag väl vandra – vandra en natt i skogar med dig,

och lära dig klättra i klyftor under stjernors skimrande sken, i sko-gar. Aurora! lofva mig en sak – en natt lemnar du ditt rum – ingenvet det – jag väntar dig vid fönstret. Då skola vi gå åt några stigar,som endast jag känner, då skall du få lära dig se hvad sköna utsigteräro.

”Min Mors ljufva ande sväfvar nu omkring oss – min Fars? –?”Det prasslar? nej, det susade blott under kastaniens krona en

Ton – min sköna stunds Äon sjöng för oss ur sin rena Zon –”Min mor – och min far!”Hvilken glädje för dem. Sittande, som Fingal satt på molnet, det

af månstrålar burna, lyssnande djupt vid Ossians strängar, vidToskars dotters, Malmuinas röst – så skola de lyssna – begge, begge!– ja – ty, ach jag anar – snart är min Far en lefvande vårgosse, enhög vattulilja vid Saarons bäck, han ock, det min Moder ren längevarit.

”Huru nära stå ej Dödens och Lifvets historier, och blinka åthvarann med betydelsefulla ögonbryn? De vinka hvarann och dekyssas. Skulle en stund af så högt safir-tycke förunnas åt din son, omin far? ach, du är den, som måste hafva skapat denna stund åt mig,min far – och nu – hvarföre just nu? – hu jag anar –

”Kom ljufvaste, bästa – framåt häcken, hemåt slottet, Aurora!mig anar – det anar mig – höga, förklarade Äon! jag vet hvad en kyssnu är. Det eviga lifvet, Döden, måste hafva kysst dig, just nyss hafvakysst dig, min Far! – och blinkande derur, har Du kysst mig – ochJag ach himmel har kysst . . den finaste, skäraste blomkalk, somlunden äger.”

–Öfver den öppna gräsplanen ses ett par slägtingar vandra ner åt

vägen, och med ganska jemn, öfverensstämmande grazie i stegen.

306

H I N D E N

De tycktes inbegripne i tysta öfverläggningar; kanske hade Julianianingar påmint Aurora om fröken Ulrikas djupa anskri, hvarom honlikväl icke viste mer, emedan hon genast enligt hofmarskalkens öns-kan gått ut att uppsöka sin faster. Men utom allt tvifvel måste honnu hafva meddelat honom denna händelse. De fortskyndade singång och kommo förbi en häck utmed flere höga, gräsrika tufvor.

”Snabba gångare!” hördes det hastigt från häcken bakom demmed en len röst, vid hvars ljud de än snabbare vände sig om, ochfunno

Tante Eleonora, som reste sig upp från tufvorna med en korg blå-bär på armen. Med sitt fryntliga ansigte och sin oskyldiga ställningliknade hon nästan ett barn, som var ute att plocka bär. – ”Ät Ju-lianus, smaka Aurora! jag tror de skola var goda.”

Ach se min faster! utropade hon, och kunde knappt mer. Likvältillade hon: jag var just utgången att söka min tante i ett ärende från– ett vigtigt ärende tror jag, från min far, men allt vårt sökande harvarit förgäfves.

”Det var då icke illa, att jag såg er gå förbi. Men hvarföre vill ickeJulianus smaka ur min korg? ett bär, ett enda bär, stränge riddare!”

Kom hemåt, sade han. Vi måste alla hem.–Under samma tid hade Frans på en annan sida af Parkön sökt

och funnit sina snäckor, dem han betraktade med ett barns glädje,och öfverlade med sig sjelf om grottans zirater, dem han ville ordnapå en gång vettenskapligt efter minerografiens fordringar, och tillikasmakfullt. Han var intagen af det nöje han hoppades förorsaka sinfar genom öfverraskningen af kabinettet, dit han fintligt ville ledahonom på den stundande dagen. Under det han i tankarne på bästasätt med facklor illuminerade sina arabesker af konchylier, nalkadeshan åtskilliga enbuskar, och bakom dem blef han oförtänkt varse enbärplockerska. ”God afton, mor Anna, gif mig litet af edra blåbär”sade han; och det dröjde icke, förrän den beskedliga, bleka gummannigande och vänligt bjöd honom hvad hon hade.

”Jag har gunås fått så litet ännu, anmärkte hon, och jag ville så

307

H I N D E N

gerna hafva mycket bär.”Jag skall icke taga mer af dig, stackars Asplinge-mor, och här har

du ersättning.Ett sorgligt vemod sken i hennes ögon, då Frans räckte henne

slantarne. ”Lilla herr Frans, i qväll ville jag hellre hafva min korgfull af blåbär, än slantar.”

Hvad då? plockar icke mor Anna bär till salu? om jag nu betalar,är ju allt väl? Gif mig hela korgen, jag älskar blåbär framför allt.

”Älskar han? sade hon med en ljuf blick, och såg med obeskrifligtillfredsställelse på ynglingens ansigte, under det han smakade påbären. Herr Frans är mycket lik sin far, herr hofmarskalken, i sittansigte – fortfor hon – han tycker derföre kanske lika mycket omdessa bär, som pappa sjelf?”

Hur vet mor Anna, att min far håller af blåbär? Det är verkligenvisst, att han sätter dem framför både hallon och smultron, ja hanvärderar dem mer än alla trägårdsbär.

”Jo, jag vet det, svarade gumman från Asplingelöt. En har sagtmig det. Jämre mig, att min korg ännu är så tom! huru skall jag fåden full till aftonen!”

Hur så? hvad ligger för makt derpå?”Ach herr Frans! min unge herr Frans vet icke hvad hans fader

gjort mig för en stor nåd och välgerning. Fattigdomen är tung, bar-nen äro många och jag kan ingenting vedergälla efter verldenes sätt.Men en, en viss har sagt mig, att hans Nåds största fägnad nu omqvällarne skulle vara att se sköna blåbär på sitt bord.”

Du har fått en riktig underrättelse om min fars smak, Asplinge-mor; men hvad har han nu gjort dig för särskildt godt?

Mor Anna berättade, och ynglingens hjerta slog högt derunder afsamma känslor, som svenska gossar alltid röna, när de i historienläsa om sina ädla förfäders bedrifter. Här var väl nu ej fråga om för-fäder, utan blott om en far: icke heller tolkades berättelsen af Histo-riens egen gudinna, utan endast af en skrynklig enka: ej heller tala-des om stora bragder, ty det rörde allenast en ko. Men, ehuru poe-tisk Frans annars var, hade hans hjerta ändock ej ännu förkolnat för

308

H I N D E N

ära och ädelmod af det hvardagliga slaget; han egde känslor för äf-ven det lilla lifvet. Tårarne voro ej långt ifrån att utbrista, när hanhörde mor Anna målande beskrifva, huru hennes huses enda stödsedan mannens död, huru hennes barns närande vän nedsjunkit iett af herr hofmarskalkens stora kärr långt, långt bort i skogen; menhuru hon snart derefter fått hjelp, och just denna dag på morgon-stunden blifvit väckt ur sin sorg af ett starkt råmande. Hon omtaladehur hjertat i hennes bröst spratt till härvid, och hur lilla Elin, Peroch Anders dansat upp från halmlafven under utrop: Rosa går igen!Rosa har stått upp igen! – ”Men, fortfor mor Anna, när jag kom tillfönstret, var det icke min sjunkna Rosa – nej, det var en annan – achherr Frans, det skönaste, mörkbruna kreatur med hvit bringa stodoch flåsade på vår fönsterruta. Jag sprang ut! den nya såg stindt påmig med stora ögon – jag vet det visst, att vår Herre lagt mycken nådi de fromma kreaturens anleten – så står det ock att läsa i Själaskat-ten och Örtagården – hon såg på mig så nådefullt, som om hon tillmig kom ifrån barmhertighetens egen konung; hon slickade lillamin Elin på hjessan, och nöjde sig att äta af kålbladen vid vår stugu-knut, dem fattiga Rosa lemnat efter sig! och jag såg likväl på denankomna, hvilken förnäm ko hon var, skinande, väl född och präk-tig; men hon höll sig ändock ej för god att äta på dåliga, halfätnakålblad, och snart derefter kom jungfrun, som hade motat henne,och hon helsade ifrån slottet, att den kon skulle nu blifva min! Hithar jag kommit, herr Frans, att tacka för en så stor hjelp, och äfvenför grynen ville jag tacka; men den äldre nådig Fröken här har möttmig och sagt, att hans Nåd hade icke tid med mig förrän i afton, ochhon har sagt, att han icke vill höra talas om kon alls, ty hon sägerhan är så sinnad, att han helst vill gifva sina skänker utan att detminsta veta af dem.”

Min gode far! ja, faster Eleonora har rätt.”Ja, herr Frans, nådig fröken har platt förbjudit mig att med herr

hofmarskalken tala ett ord om kon, men jag skulle i stället göra ho-nom ett artigt nöje, sade hon, jag skulle föra till honom korg blåbär,dem han mest af alla bär vill hafva – i synnerhet nu, sedan de börjat

309

H I N D E N

bli rara – men ach, jag har fått så litet, hur skall jag bära mig åt! Detlider – det lider – snart duka de borden – snart hemta de faten –snart samlas de alla – men min korg! – min korg är icke der!”

Frans erbjöd sig att hjelpa plocka. Det skall i alla fall hetas kom-ma ifrån dig, anmärkte han.

”Hetas? nej, svarade mor Anna, det måste vara ifrån mig. Då minmun är förseglad, skola åtminstone mina fingrar utöfva tacksamhet.Vore min Per och Elin, vore Anders här, de skulle ock springa ochleta, plocka och arbeta, ty? de hafva njutit välsignelsen såväl somjag. Men herr Frans får icke lägga hit ett enda bär.”

Jo, säger jag.”Nej min herre, säger jag.”–Emellertid viste ej mor Anna, att ett annat barn redan för hennes

räkning arbetat att fylla en korg blåbär, som i gummans namn (så-som till tack för grynen nemligen) skulle ställas på herr hofmarskal-kens bord om aftonen.

_______

310

H I N D E N

SJUNDE BOKEN.

Hvad förr i qval jag skrifvit,

jag sönderrifvit

så glad!

Nytt är mitt hjertas blad.

M .

N herr Hugo i sina armar emottog sin brorsdotter Ulrika Sofia,och förstod meningen med hennes anskri, utropade han: ”evige Fa-der! har det nu skett? är min Andreas ej längre ibland de lefvande?”Utan att afvakta svar, skyndade han sig in i den sjukes kammare,rullgardinerna hängde ännu ouppdragne.

En stum betraktelse var länge det enda uttrycket af hans sorg.Hans tankar gingo åt många håll, och föllo med ett ljuft, men röran-de minne tillbaka på den afgångnes dagar. ”Nog har du älskat!” ut-brast Hugo halfhögt, och hans hufvud sänktes än mera vid blickenpå det bleka anletet.

Herr Hugo hade alltid föreställt sig, att den enkla orsaken tillAndreas’ sinnesförfattning under de sednare åren var en innerligsmärta öfver, att hafva älskat mycket, och blifvit älskad tillbaka,först mycket, men sedan litet eller intet. Hugo hade ansett dennasmärta härröra af en half religiositet; ty såsom religionen ingifver osskärlek till andra menniskor, så skall hon tillika skänka oss kraft tillden försakelsen, att utan sorg se vår hjertliga, ömma vilja för andraobesvarad af dem, oförstådd, obelönad af genkärlek. Att ega dennastyrka tillika, att älska andra, hafva ett gladt, friskt, i Gudi hvilande

311

H I N D E N

sinne, oaktadt intet gensvar ifrån menniskors hjertan – det kalladeHugo med rätta en hel religiositet. Och som Hugo i sin broders sin-nelag tyckt sig finna brist på denna resignation, hade han ej sällangjort honom föreställningar derom. Men nu var förhållandet ganskaolika. Han såg den sammanfallna gestalten ligga för sina ögon, fattadaf upplösningens makt, af sjelfva det jordiska Slutet. Kroppens hän-der hade fletat sina finger om hvarann, aldrig mer var frågan omnågon verksamhet för dem: ansigtet visade uttrycket af att hafva till-hört en knäböjande ande. Ach, då rullade flere skinande tårar utförden gamle Hugos kinder och han mindes så mycket, mycket vackertom sin broder. ”Huru betydligt, hviskade han för sig, huru rikt äricke det, att vid en sotsäng till det Vackra och Goda man minnes, ejbehöfva lägga någon annan blandning, än hågkomsten blott af enstundom påkommen svaghet af ganska naturlig grund. Jag, armavarelse! nog har jag kanske i theorien haft rätt, att till en hel religio-sitet fordras, ej blott att hylla andra, men äfven att med lugn ochglädje kunna försaka andras hyllning igen – kunna bära deras orätt-visor. Väl har jag häruti haft rätt, men, om jag ser ned i mitt egethjerta – Gud vet bäst huru det är med mig – Gud vet, om jag mer äntalat om dessa heliga ämnen? Min gode broder har åtminstone utöf-vat den ena hälften, han har älskat, mycket älskat. Om hans själskonstitution varit skapad för svag att derjemte försaka . . evige Fa-der! så torde jag deremot hvarken hafva älskat eller försakat rättmycket! Förlåt mig, Andreas, förlåt mig, du verksamme, lidandebroder! Jag, jag har varit en pratmakare . .”

Ehuru Hugo nu af öfverflödande känsla kanske gjorde sig sjelforätt, var det likväl vackert att se honom stilla böja sig ned öfversängen och kyssa sin broders sammanknäppta händer. Så gamla debegge två voro, både den lefvande och den döde, liknade de i dettaögonblick tvenne barn, hvilka efter en liten stunds gnabb smekahvarann med vänlig bön om förlåtelse.

Allt i huset kom snart i den sorgliga verksamhet, som vid dylikatillfällen inträder. Rullgardinerna i herr Andreas’ sängkammareuppdrogos, många stolar fingo förändrad plats, husets läkare jemte

312

H I N D E N

domestikerna rörde sig åt flere håll och uträttade småningom allthvad som var angeläget. Men herr Hugo sjelf drog sig härvid undani en sidokammare, som utgjort Andreas’ läsrum, eller hans vistelse-ort om dagarna, så ofta han ej gick ute i fria luften. Hugo vände sigtill den aflidnes chiffonier för att, såsom det brukas, taga en öfversigtaf ställningen der. Han öppnade den och fann allt i mycken ordning,de kontanta penningarne aflagde i en särskild låda, reverserna i enannan. Dessa saker fästade dock ej synnerligt Hugos uppmärksam-het. Han viste att som brodrens utgifter de sista åren ej stigit tillmycket, så kunde också hans affärer ej nu vara i oordning. När hanöppnade en annan draglåda, fann han en samling små gravurer. Detförundrade honom, att hans bror egt någonting i denna väg, somhan icke sett, och intresset föranledde honom att taga en stol ochsätta sig framför chiffonieren. Det förekom honom nu så ljuft att för-sänka sig i de ämnen, som varit kära för hans broder: han beslötanvända allt det återstående af dagen på dessa ämnen, och för att fåvara ostörd, gick han upp, riglade sin dörr innanföre, och satte sigderefter åter ned vid klaffen. Gravurerna voro väl icke af stort värde,men nu tyckte Hugo att han aldrig sett några behagligare. Han fannutsigter öfver Lauterbrunner-dalen, Finster-arhorn, Furchla ochtrakterna af Chiavenna, hvarigenom kejsar Fredrik gjort sitt beröm-da härtåg. Åtskilliga ansigten, i synnerhet ett af Orleanska flickanfängslade länge Hugos ögon. Uttrycket af en himmelsk enfald, för-enad med hög entusiasm och kärlek till raska äfventyr, äfven om deej för en qvinnas rykte kunde vara fördelaktiga – denna bekanta bildsåg Hugo, men forskade förundrad om det ensamt var hvad som såkunde röra honom nu. Slutligen märkte han ett C. tecknadt medsvartkrita under gravuren, och hastigt öfverraskades han af en up-penbar likhet i tycket, som han såg mellan denna Jeanne d’Arc ochAndreas Löwenstjernas Fru, död många år före honom. Hugos tårföll på gravurens lockar, han genomgick hela den lilla samlingenflere gånger, och lade allt slutligen med varsamma händer åter i lå-dan. När han drog ut en annan, såg han ett med rödt segelgarn om-lindadt paket. Han upplöste knuten och fann en betydlig brefsam-

313

H I N D E N

ling med utanskrifter till ”Välborne Herr Andreas Wilhelm Löwen-stjerna.” Hugo igenkände stilarne och märkte hos sig ett stort obe-hag vid att öppna brefven, såsom allesammans komna ifrån perso-ner, plågsamma nog för hans bror under och efter hans utländskaresa, samt under sjelfva händelserna på Lassåna. Till och med ifrånBaron Julius K* syntes några bref, men daterade ifrån det varma för-troendets tid mellan honom och Andreas. Herr Hugo viste väl, atthan icke kände alla detaljerna af de smärtor hans bror lidit af baro-nen; dock skulle han hafva varit högt stämd till vrede emot honom,om ej baronens eget slutliga tillstånd verkat försonande, och enspökrädsla, som gränsade till vansinnighet, hos honom tycktes varaprofvet på ett vaknadt, straffande samvete. – ”J skolen hädanefteralla lemna min Andreas i fred,” sade Hugo allvarsamt, dock utanvrede, och lindade åter segelgarnet om brefpaketet. När han skjutitin lådan, öppnade han en annan längst ned i klaffen. Der märktehan en pappersrulle, utanpå hvilken stod skrifvet med blyerz ”förmig sjelf.” Runnet ur min broders hjerta! tänkte Hugo: jag skall ickemissbruka ditt förtroende, jag skall läsa dina tankar och bevara demså tyst och troget, som lack med sigill. Med ömmaste lenhet upp-vecklade han rullen, en samling af strödda papper föll omkring påklaffen, och en lindrig ånga af finaste musque spridde sig. Innanhan läste ett ord, kunde han icke afhålla sig ifrån att hastigt förauppsattserna till sin mun, han kyste dem lätt, och sade: ”faderlösa,fattiga rader, nu ären J till för mig, yppen eder fritt; er väntar ej hån,ej is!” Papperen voro af flere formater, och äfven på bläcket sågs detskrifna datera sig från helt olika tider. Innehållet syntes genast visa iAndreas en man, som ej blott, likt hela vår tid, gjorde reflexioner,utan äfven åt papperet anförtrodde hvad mången, om det mött ho-nom, hellre behållit för sig. Men betraktelserna intogo, emedan deburo tydliga spår af att vara en mensklig själs nödvändiga utgjutelser– ej tomma stunders tomma lek. Hugo, som fäste ett innerligt värdevid hvarje lemning efter sin bror, nöjde sig ej med en flygtig blick påpapperen, han läste och jemförde dem flere gånger. Många minnenvaknade hos Hugo derunder, och han fann tydliga vinkar om hän-

314

H I N D E N

delser, som han ofullkomligt kände. Så här lät några af herr Andre-as’ memoirer. Vi börja med den, som synes vara sist uppsatt:

Den 6 Dec. I afton kl. 8 är jag femtioett år. Jemt i qväll kl. 8. An-dreas! gnoti seavton . . . Förr har jag icke känt mig sjelf så som jag nugör, och jag vet huru olika jag då ansåg verldshändelserna och his-torien. För trettio år sedan fyllde jag tjuguett år, och då läste jag enafhandling, som jag i dag har läst om. Då såg jag deri paradoxer afen förvillad själ – nu ser jag sanning i hvarje uttryck. O Innocentius!

Cardinalen Lothario var son till Claricia, bördig af Rom, och tillgrefve Trasimundo di Signia. Han upphöjdes till Påfve och kalladesig då Innocentius III. Jag har läst ett utdrag ur hans bok: De miseriaconditionis humanæ, författad emot slutet af 1100-talet, och Inno-centii ord om det menskliga ödet ansåg jag för en mörksinnad mansgriller. Men de äro icke så. Han visar den menskliga Ställningensorimlighet och beundransvärda ömklighet på ett omfattande sättoch i alla riktningar. Man tror vanligtvis, att den är inskränkt blotttill några fall, man har icke insigt eller erfarenhet nog att se den ut-sträcka sig till alla. Till ett bevis att jag nu erkänner sanningen afcardinal Lotharios uttryck, vill jag med egen hand öfversätta demhär:

”Betrakten Armodets lidanden: skam griper den som tigger, ochhunger anfaller den som skäms; vid bådas sida står förförelse till las-ter. Den Förmögne, deremot, träffas af besvär under det han för-värfvar egodelar, af fruktan under det han besitter dem, af smärtaom han förlorar dem. Men har han ett oförändradt öfverflöd, så för-slappas han, eller blir fräck och högmodig. Betrakten Tjenaren: hanicke blott lider, utan måste äfven bära sin smärta helt ensam, utanett medlidande. – Betrakten Herren: är han sträng, så hatas han; ärhan mild, föraktas han. – Den Ogifte oroas af ständigt begär; ochantingen han tillfredsställer det, eller ej, så kommer deraf ondt. DenGifte trycka hushållets sorger. Hustrun fordrar kläder, prydnader,tjenstfolk mer än mannens inkomster tillåta, och om han vägrar det,så plangit & suspirat, garrit & murmurat illa (gråter hon och suckar,

315

H I N D E N

träter hon och väsnas) både dag och natt. – Den sköna sökes af alla,den fula föraktas: men det, som af många anfalles, är svårt att beva-ka; det, åter, är tungt att behålla ensam, som ingen vill hafva. En blirförförd af någon retande gestalt; en annan af någon klok planmak-are; en tredje af munterhet och löje; en fjerde af penningar. Hvaroch en har sin lätt åtkomliga sida, och alla skola dölja sina fel förebrölloppet. Men efter det komma lidanden, och då måste man för-blifva tillsammans, eller ock göra en skillsmessa, hvarigenom manåter öfverlemnas till de ogiftas plågor.”

”Att de Onde lida synes rätt och naturligt; men går det den godeoch helige (Sancto) bättre? Här är deras fängelse, ej deras hem ochlycka. Allt står fiendtligt emot hvarann: Anden emot Köttet –Djefvulen emot de Rene – Menniskor, Djur, Elementer, Riken, Folk,alla mot alla! – Visar sig frid och glädje, så är det endast kort, ochgrumlas äfven då genom inre nöd, eller genom yttre afund. Destorikhaltigare, mera oförväntad och af längre varaktighet framträderSmärtan, och en öfverhängande Död omgifver hela Slägtet. – Tän-ker du finna ro i sömnen? antingen förskräckes du af mörka dröm-mar, eller om de äro glada, finner du dig vid vaknandet sorligt be-dragen. Vore man ock säker för eget lidande, hvems bröst är så afjern, att ej en främmandes smärta angriper det? hvem så bevarad, attej en främmandes orättvisa når honom? Om så den på jorden reneoch oskyldige sjelf ej är fri för lidande, hvad öde väntar då Mennis-korna sedan? – På hela stråten fram genom alla förhållanden, ge-nom alla riktningar af mensklig verksamhet, genom alla begär, pas-sioner, villfarelser och laster, står intet att träffa annat än inre elleryttre nöd ända i Döden, ja, utöfver den, in i Skärselden, Helvetet,ända fram till den yttersta Domen.”

Så långt Innocentius: men jag säger intet deremot. Ty om jag ock,som lutheran, undantager Skärselden, så är dock öfverflödigt qvar.

Slägtingar? ja, det må vara eller icke. Men jag begriper ej att ettstamträd i dag kan göra mig så rörd. Om vi äro slägt med Erkebisko-pens, och de med Pallavicinis, och de gå ända upp till Trasimundodi Signia – än sen?

316

H I N D E N

Vara slägt med Innocentius III? och bo i Sverige! – underbaratanke. Här flyter italienskt blod i handen, som håller pennan – jagkänner det i pulsen – ett stamträd är ej ett intet – o min son, Ceciliasoch min, min Julianus, Höjdens andar bistå dig! du skall behöfvadet!

_____

(Synes vara äldst af uppsattserna.)Små sotare, som efter lycklig genomfart nått höjden af skorste-

nen, sjunga öfverljudt; och när i en stor stad många sådana småhjeltar, hvar och en på spetsen af sin ära, helsa hvarandra med klaraoch väl uthållna toner, så gör det ett angenämt intryck, helst dessasånger, liknande begynnelsen af en messa eller psalm, vanligen sketidigt om morgonen litet efter sedan tupparne upphört att gala, menlikväl förr, än det allmänna stadsslamret begynt på gator, gränderoch på torg. Jag har aldrig älskat den stora och berömda stadenStockholm; det kommer dock kanske mycket af den svåra sinnes-stämning, hvari jag var, när jag vistades der att arrangera mina affä-rer i Jernkontoret. Jag borde likväl vara mycket mer ledsen åt landetoch i synnerhet åt L–na, alla mina bekymmers vagga. Och likväl äls-kar jag beggedera, och i synnerhet just L–na.

Men en händelse, som inträffade i Stockholm första gången jagvar der, bidrog visst också mycket att öka min fördom emot dettaannars välförtjent ryktbara ställe.

Sotare sjunga allmänt nu, men det var icke så fordom. Upphofvettill detta bruk säges vara en Förordning, som, om ryktet ej ljuger,skulle hafva utkommit med uttrycklig befallning för skorstensfäjare,att genom passande anrop gifva sin närvaro i skorstenen tillkänna,jemte uttryckligt förbud för vederbörande att hålla eld i spisar, hvar-ofvanföre fäjning pågick. Orsaken till denna förordnings utgifvandeär icke känd för många.

Jernkontorets hus är beläget i trakten af kongl. Postkontoret vidden så kallade lilla Nygatan. Flere Nerikesboer, jag menar bruks-patroner, känna visst denna del af hufvudstaden. Jag gick i min ung-

317

H I N D E N

dom en morgon tidigt förbi kontorets hus, jag ämnade mig upp attsöka en viss af Verkets yngre skrifvande betjening i ett ärende frånmin far, men fann porten ännu stängd. Deremot fästes min upp-märksamhet af buller och folkskockning vid ett hus litet längre frampå gatan. Jag gick dit och ryste. Händelsen var som följer.

En sotargosse af ganska späd ålder hade tidigt infunnit sig i ettkök, som tillhörde en Kamrerare. Sedan han med kökspigans vet-skap uppstigit i spisen, och begynt klättra i den högre verldens mör-ka gång, gick kökspigan bort ur köket, för att besörja sin herres mat-uppköp på morgonen. Under det hon var borta, använde den lillagossen alla sina krafter att komma upp i den hala och slippriga rök-gången. Han var ett barnhusbarn, upptaget af en sotarmästare för atttill denna tjenst användas. Hans kost hade således ända ifrån gry-ningen af hans lif varit ganska mager, en moders bröst hade hanendast någon gång hört omtalas, han hade icke åtnjutit mycket afdet slaget, som stärker. De sotarmästare, som hade det inre af stadenunder sin skötsel, måste också vara betänkta att till tjenstens bedrif-vande ega så beskaffade barn, att de kunna genomklättra smala ochkrokiga pipor, emedan husen här äro gamla och eldstädernas rörtrånga. De nödgades väl derföre hålla sina små arbetare så spensligasom möjligt, utan att någon niskhet på mat behöfde vara orsaken tillkostens magerhet.

Barnhusgossen hade i förhållande till sin förtäring temligen godakrafter, som dock kanske mest understöddes genom den innerligtnitiska vilja och ifver, hvarmed han skötte sitt kall. Men när han ar-betat sig upp genom trefjerdedelar af den långa, krokiga skorstens-pipan, fann han i muren ett knä eller liten afsatts, som gjorde att närhan hunnit dit, erbjöds åt hans trötta lemmar en hviloplats, och utanvidare eftertanka öfverväldigades han af sömn, sittande på dennautväxt inni röret. Kanske har ingen menniska blifvit fattad af en an-genämare slummer! Jag tycker mig tydligt se honom med fötternatill hälften försigtigt stödda emot muren, till hälften gripna af sömnoch öfverlåtenhet, jernskrapan hängande invid hjertat, kinden hvi-lande mot viskan – dock intet leende i detta ansigtes uttryck. Det är

318

H I N D E N

icke blott i min fantasi jag sett bilden af honom; jag har fått tillräck-lig anledning till min tafla af sjelfva den till halft vansinne bragtaperson, som omtalade händelsen.

Under det gossen så genom sömnens ängel blifvit lyftad till högreoch klarare rymder, inkom kamrerarens huspiga, hvilken ej varhans kökspiga. Hon viste följaktligen icke af någon sotare, och dåallt såväl nere i spisen, som högre upp, var alldeles tyst, kan man ejklandra henne för det, att hon uppgjorde eld och derpå satte kaffe-pannan.

Elden var icke stor, men röken tillräckligt stark för att angripaden sofvande gossen. Troligen kände han icke mycken smärta afden dödsdomning eller qväfning, hvari han försattes; likväl komhans kropp i en sprittning vid lifvets afsked, och genom denna rörel-se störtades han ifrån sin plats hufvudstupa ned i elden, midt förden förskräckta kammarpigans ögon. Katrina hade sansning nog attgenast rycka den lilla sotaren ifrån elden. Hon ryckte de brinnandeslarfvorna ifrån hans kropp. Hon såg snart framför sig någonting,som mest af allt i verlden liknade ett benrangel. ”O Gud! det somsvält ej invertes utmerglat, det har sot utvertes tärt, och ingen tvätt-ning har någonsin förbarmat sig öfver dessa arma öfvergifna lem-mar! – barmhertiga Gud!” fortfor hon att utropa med ett genom-trängande skri, i det hon mellan sotet på barnets ena bröst tyckte sigse någonting. Ursinnig störtade hon in till sin husbonde. – ” Katrina!för allt i verlden, hvad är det?” frågade han ytterst bestört. Nedsjun-kande emot ett hörn af rummet, förmådde hon med möda hviska:”Vatten! vatten! jag har mördat vårt –”

Följden af denna Försynens skräckfulla näpst var den, att kam-reraren med det snaraste skyndade till Barnhuset, hvarest han medstörsta samvetsgrannhet efterfrågade sina tvenne andra, ännu öfrigabarn, som till all lycka der voro qvar, af deras far med ångest återför-des till deras moder; och hvarefter han, sedan vigsel förenat honommed Catherine, begynte att lefva – alldeles som förut. En stor åtskill-nad var det likväl för de små, hvilka väl i likhet med deras äldstebroder ofta nog fingo vistas i köket, men adrig kommo högre upp än

319

H I N D E N

i spisen.Så hade den lilla Medborgaren genom sin tidiga död uträttat

tvenne ej ringa hvälfningar. 1:o Säges genom honom den förordninghafva blifvit föranledd, som befalte sotare att genom sjungning låtahöra af sig, 2:o hade han räddat sina tvenne syskon, föranledt dematt blifva äkta, och gifvit hela deras lif en riktning, som tvifvelsutanblifvit helt annan, ifall saken aflupit annorlunda.

När jag, samma dag olyckan inträffade, nalkades huset der folk-skockningen retade min nyfikenhet, fick jag se den rysliga anblick-en af en fullkomligt ohöljd sotargosse. Hans afdånade moder hadedå återkommit så mycket till sig, att hon stigit upp, efterfrågat sin lil-la Calle, hvilket namn hon viste vara honom gifvet i det ensliga dophonom skänktes, och nu i min närvaro sköljde hans kropp med hetatårar. Vi hörde af hennes egen mun den berättelse jag i korthet häruppskrifver. Rörande var att se, huru de svarta flingor, dem ödethäftat vid Sonens lemmar, gåfvo vika i långa fåror för Modrens ym-niga tårar. Gossen hvitnade deraf småningom. Men den unga qvin-nans ord voro nästan vansinniga, hon målade med ömt svärmeri,hon beskref om sin son både hvad hon sett, och hvad hon icke kun-nat se. Deribland omtalade hon ock i hvad ställning gossen skullehafva setat, när han somnade i sitt tunga arbete och fattades af hvi-lans Nåd. Med fattiga, ömkliga ord har jag upptecknat taflan deraf –men Modrens rikt rörande beskrifning hade framställt den på ettoomsägeligt sätt. (1807).

Och dock – J, skickelsens mörka flingor! hur snart glömmer ickeden Lycklige er? – samma dag fick jag på posten bref ifrån Cecilia –hennes första bref! O då var min blod så ung, min tro var så ung,hela världen omkring mig så ung.

_____

(1811) – himmelska outsägliga afton – stjernornas stilla prakt ochmånens frid hvilade öfver denna handling – jag tror, ty det är så ljuf-ligt att tro, det Gud sjelf var närvarande hos oss. Mindre sakta, än i

320

H I N D E N

de öfriga grenarna, susade löfven midt öfver oss – jag är viss, att enhög ande gick på luftens vågor den gången. Ett handtag åt Julius!– – Tusen ord säga stundom mindre än en enda blick, när rena,djupt flammande ögon bo i det ansigtet – men också ett handtag sä-ger stundom mer än många blickar?

Jag nickade åt honom, och han avlägsnade sig mellan träden. Äf-ven hon såg dit – min maka

Den 22 Nov. Cecilias dag.

_____

Undan? (Maj d. 12.)

Jag reser! reser! reser! – undankommen, flydd, hon fly? söka enväg genom fönstret en stjernklar natt med – store Gud – Cecilia! – omin Juliani moder – Cecilia, jag har ännu fyrväplingen qvar –

På samma sätt! ja, på samma sätt följde du mig den fordna vackraafton, framför i sadeln, på min isabellfox –

På samma mitt eget sätt nu? nej, nej, nej, icke på samma sätt, jagskall finna dem.

_____

Werther, intagande komposition, o Goethe – och sådant var ettdin ungdoms verk? hur smyger sig ej allt efter lifvets sanning, efterhjertats hvartenda veck –

Men i ”Leiden des jungen Werthers” förstår jag icke Werthers li-dande. Han älskar Lotta, hon älskar honom, det veta de begge, hvadvill han mer? Men han kan icke få henne, ty Albert . ! – Få? hvad få?– Deras hjertan, deras själar, deras väsenden ega hvarann – hvad ri-kedom! hvilken omätlig skatt! Att Werther skjuter sig finner jag na-turligt, så botade han hvad som endast led, kroppen. Men ach,Werther i sig sjelf, hur säll, hur rik! – När anden saknar – öfveralltsaknar – oändligen saknar! det är ett universum af lidande mer.

Andreas L. är icke rik som Werther, ej säll som Werther, har ejkroppen att bota! ett skott med Alberts pistoler hjelper ej honom,

321

H I N D E N

han skall ej skjuta sig, ve den ohjelpligt förlorade – –Det är falskt att fyrväplingar betyda lycka, Cecile, hvarför plocka-

de du en sådan åt mig, en forntida qväll, för blott fem år sedan, ochunder det fönstret?

_____

”Det största och tillika det ädlaste prof, hvarpå du kan sätta enmenniska, är att älska den. Ganska få hålla stånd i detta prof. Hvadvill det säga? Jag skall förklara dig det. Vanligen inträffar, att om duär en menniska varmt och rätt tillgifven, intages hon deraf till en tid.Sedan begynner du finna, huru förhållandet svalnar, tillgifvenhetenförbyts i likgiltighet. Mycket, som du förut gjorde, var då väl ansedtoch omtyckt, icke af någon annan orsak, än emedan du sjelf varomtyckt. Likaså skall du se, att när tillgifvenheten aftagit, skallmycket, som du gör, ehuru jemngodt med hvad du förr gjorde, ansesför ingenting, ej omtyckas – till och med anses illa, missförstås igrund, betraktas såsom något helt annat än det är – alltsammans ejheller nu av något egentligt skäl, hemtadt från Saken sjelf, utan blottemedan Nycken, som förut var för, nu blifvit emot. Du skall lära dig,att häröfver ej förargas; det kommer allt af en viss stark Naturlag,som de fleste af vårt slägte äro underkastade. Hvarje själ har af föd-seln en hemlig och outsäglig drift att vilja vinna det hon ännu ickeeger; – så snart hon tycker sig hafva vunnit det och tror sig ega detmed visshet, upphör driften, det vunna föremålet mister sitt värdeoch värmen tager af. Få varelser finnas, som ej följa denna drift. Omen annan menniska blifvit delaktig af ditt väsende så mycket, attvänskap uppstår, så är din vän länge ganska glad och eldig emot dig,ty han har i dig fått något, som han förr ej egde. Men räcker vänlig-heten så länge, att vännen tror sig med visshet ega ditt hjerta, rå omdin själ, då börjas liknöjdheten. Häruti är någonting ytterst lågt, in-nerligt ignobelt. Likasom knappt något är vämjeligare, än ett Med-håll och Gillande, ej grundadt på sak, utan på tycke för ens personblott: likaså förekommer ingenting mera ömkeligt, än att se sig blif-va mål för ett Ogillande, som ej heller har annan grund än en ombytt

322

H I N D E N

vind. Och dock skall du akta dig, att härvid göra din f. d. Vän orätt.Han följer blott en djup, fast grym Lag – och tänk efter! kanske duock någongång har följt den. Tingens behof är att gå framåt, de mås-te, för att vidare utvecklas, äta in sig i något nytt. Det är naturligtnog, att den mat, som ett djur redan ätit, lemnas derhän, och nyttgräs uppsökes till ny förtäring. Menniskorna ligga länge under dettasamma djuriska behof, de tro sig upphöjda deröfver, men de liggader. Det smärtar icke så dig, att förlora en vän; men det kännes påett eget sätt förfärligt, att få se en varelse låg, glömsk, usel, den duförr känt vara lik en fin spegel, deri himmelsk täckhet såg sig sjelfoch log.”

”Skulle du träffa någon, som ehuru du skänkt den din tillgifven-het oegennyttigt och fromt, det oaktadt icke upphör att vara varmtdin vän; så vet, att du har träffat en Sällsynthet. Det är en menniska,som icke längre är bunden af Naturens mäktiga drift, utan som föresaf en oförvansklig ande. Derföre är det prof, jag omtalat för dig, såvigtigt att göra. Försök menniskorna med att rent älska dem; der-med skall du känna dem åtskills. De skola snart blifva leda vid dig;de nemligen, som det är en vinst att förlora. Vet, det är också ett profför dig sjelf. Ty, när du utsträckt din varma hand, och du, till svarderpå, fått tio gånger en varm hand i din – men den elfte gången fåris för den värme du bjuder – då går en Undran genom merg ochben; du tycker dig hafva framför dig Liket af en gestalt, som var såälskvärd medan den var lefvande. Du kan ej begripa, huru dennagestalt kan vara så kall, kan vara så ett Lik i allt, och likväl gå om-kring och röra sig. Men gläd dig, vanan vid sådana flere gånger upp-repade händelser skall hjelpa dig. Ditt hjerta måtte väl icke bristavid sådant? Eller skulle det vara någon varelse, hvars själ är så ettDoft för din själ, hvars väsende är så dyrt för dig, att du brister sön-der om den varelsen går bort, går bort ifrån din stig – om det händerdig, så gläds ändock. Har du brustit sönder? du behöfver då icke rä-das att det sker en gång till.

”Skulle det . . ödet . . vara . . , skulle du aldrig träffa en menskligsjäl så lik din, att helig, oskyldig och evig vänskap med den kan upp-

323

H I N D E N

stå för dig, så var tacksam, mild och glad i ditt hjerta likväl, var men-niskors vän, om du ej kan vara någon viss menniskas. Laga så alle-nast, allenast, allen –

”Laga så, att om ifrån ett alldeles okändt håll en hand, en ganskafullkomligt hvit Hand räckes med värme åt dig – att icke då dinhand är kallsinnig – laga så, att icke du då svarar med is –

”Jag skall inrätta ett nytt Bönformulär, eller en ny ljuf Bön åt dig,hvilken skall begynna på följande sätt: – –

”Adiö.”_____

Den 8 Sept. – Min Moders dödsdag. Jag var liten, då jag upphör-de att se ditt anlete, min moder. Dystra, outgrundliga öde, att varaett barn af tvenne så olika föräldrar! – Evige Gud – inre arbete, bö-ner, studier, erfarenheter må göra hvad de kunna – Lynnet är dockaf sig och i sig detsamma – lynnena äro från sjelfva födseln ganskaolika för menniskorna. – Så stridiga, som mina föräldrar hafva varittill deras beskaffenheter, så underbara Stridigheter befinna sig inomområdet ensamt af min ande. Hvilka stunder har jag haft af den in-nerligaste, ljufvaste Tro – hvilka dagar och nätter af djupaste Tvif-vel. Jag är ett stormslitet Segel på villande sjö. I tusende grönskande,himmelskt ljufva hamnar har jag varit! men –

Lycklige broder Hugo! Du föddes, då än icke Split hade vaknathos dem, som födde dig. Olikheterna funnos visst äfven då, men deslumrade. Derföre är du harmonisk, o Hugo, och Föräldrarnes olik-het har hos dig ej alstrat annat, än den innerliga rastlösa hågen, attmed din själ se dig om åt alla möjliga håll: höra berättelser om alltolika, som varit, tror jag, i hela Universi krets. Säll är du! hos dig äroOlikheterna ej annat än lek, historier och ett slumrande skämt. –Andreas skulle födas först, sedan flintan slagit gnistor emot stålet –först sedan åskorna börjat gå emellan hans Faders ande och hansModers! – Hvem skall jag klandra? Ingendera – – Min lena, natur-älskande Moder, en vandrande Sonderling i alla tysta skogar? – Nej,hennes anletes ögon vill jag aldrig glömma. Eller min outtröttligt

324

H I N D E N

raske, driftige, skarpsinnige, efter alla jordiska nödvändigheter ja-gande, slutligen i inre väg så olycklige Fader? – Nej. All frid vare öf-ver honom, som kan vara. Ingen har jag att klandra! för ingen harjag min sorg att klaga! blott så får jag sjunga:

Säg du min Fader, hvem som dig fördeJust till min Moder?

O mina föräldrar, emellan eder hade det en öfvergång, ty ni kun-de dock skiljas ifrån hvarann, och döden frälste eder! Men edra vä-sendens skiljaktighet hafven J förevigat, derigenom att J alstrat envarelse, der edra begge lynnen finnas tillsammans. Huru kan nu minsjäl skiljas ifrån sig sjelf? – Det arf hafven J lämnat åt mig, att all denSjälatvist, som J sjelfve icke kunden utkämpa eder emellan, och somJ ej heller behöfden arbeta fram till Frid, emedan J fingen räddasifrån hvarandra – den är lemnad åt mig! Jag måste strida ut ederStrid – Ni kunde nicka Farväl! sorgligt vackert åt hvarann – Men närskall jag få säga Farväl åt mig sjelf?

_____

Jag hade mycken glädje i kabinettet hos Lemars – Gravurernaskall jag nödvändigt skaffa mig, men jag skall icke, som Lemars, in-sätta dem i förgylda ramar. Sådana ansigten taga sig vida bättre ut,infattade i ett mörkare trädslag, t. ex. mahognyramar – ja Gud vet,om icke sjelfva ebenholzen skulle vara det bästa.

D. 9 Dec. – – NB.Dessa ord under den heliga Jungfruns hufvud tycker jag mycket

om:O bella speranza mia,Dolce Amor Maria,Tu sei la vita miaLa pace mia sei tu.

In questo mar del MondoTu sei l’amica stella,

325

H I N D E N

Che puoi la navicellaDel Alma mia salvar.

Sotto tuo bel manto,Amata mia Signora,Viver io voglio, e ancoraSpero morir un de.

Stendi le tue cateneE m’incatene il cuore,Chè prigioner d’amoreFedele à te sarò.

Ecco il mio cuor, Maria,E tuo, non è picè mio,Prendilo e dallo à Deo,Ch’io non lo voglio piu.

Om jag någon gång kunde komma öfver ett Hufvud, som jag rik-tigt kunde sentera! Jungfru Maria-ansigtet hos Lemars tycker jagändå ej rätt om. Nej jag bryr mig icke om att förskrifva det. Jag sersaken på annat sätt. Lemars är katholik, och jag betraktar sjelfvahans helgedomar ej så, som han.

Det faller mig något in, jag tror att blott en protestant med öppetsinne kan egentligen sentera och rent njuta af det, som är vackerthos katholikerne. En sång till santa Vergine är icke hos oss en ge-nom år och dag utsliten messa, vi hafva ej tillfälle här att se otäcka,skenheliga prester med nedriga läppar afsjunga eller deklamera det.Den heliga Jungfrun är icke här ett mål för dyrkan, hon pockar ickepå någonting i en protestants hjerta. Dess mer kan hon vara älsk-värd; och ett porträtt af henne, om det är lyckligt, ehuru imaginärt,intager oss, emedan vi hafva frihet att förkasta både henne och hen-nes bild. Det vi ej äro pligtige att älska, det älska vi långt hellre, tydet enda, som gör kärleken möjlig – sympathien – får då fritt röra sig

326

H I N D E N

och med sitt val draga oss dit vårt väsendes förvantskap hörer. Ock-så är anblicken av den hel. Jungfruns bild särdeles uppfriskandeoch afstickande emot våra kyrkobruk; men jag skulle för ingen delvilja se henne införd der, hon skulle då snart trivialiseras, såsom jagtror händelsen längesedan är bland de bildade af katholikerna.

En protestant är sällan fri ifrån att vara resonnör, han är alltidmer eller mindre spekulativ, behäftad med den egenheten att öfver-flytta hvad han ser till begrepp, och deraf händer, att när han fördju-par sig i åskådandet af Jesu moder, glömmer han egentligen bort, atthan står och ser på ett skönt hufvud, en annan kedja af ideer vak-nar. Det är icke Qvinnan, utan sjelfva den personifierade Skönhe-ten, han nu beundrar, och han förtjuses af den höga tanken ”attskönheten i vår själ blir moder åt det religiösa lifvet (Jesus) hos oss.”På detta sätt förvandlas mången gång ej blott Maria, utan äfven Je-sus, och det är som vore de begge två ej personer längre, utan snara-re tankar blott. Men att gå så långt, tycker jag icke om; jag vill att deskola vara väsenden, sväfvande emellan begge, nemligen med full-komlig personlighet, men utgörande ideer tillika.

_____

Imaginationen är mitt rätta hem, fältet för min glädje, iatrejonpsychäs, tröst i natten. Min imaginations ögon äro starka och klar-synta. Jag ser i sällare stunder min herres – allas vår herres Gestalt,hög, ljus, förbarmande. Men ock ett mellanväsende ser jag! till detställer jag inga böner, men min själ blommar vid anblicken, det ärden förklarade gestalten af en dyrbar – bortgången – Jag behöfvericke för min del den judiska sanctifierade Flickans ansigte att se på– jag har sjelf en –

_____

Chalepòn to mä filäsaj, Chalepòn de kaj filäsaj! ”Svårt är – ingenkärlek, Svårt är äfven – kärlek.” Stackars Anakreon af Teos!

327

H I N D E N

_____

Vid Bodarne gömmes ett svärd, som skall vara efter en gammalkämpe Ramunder, den jag icke känner till. När man kommer söderom Ramundaboda i de höga backarne, och nedanför sig får se Finn-röja kyrka, så har man en vild, vild utsigt, som jag såg den 13 Jul. kl.5 e. m. Jag vill företaga mig Isländarne, språket behagar mig, ljudfalloch klang öfverensstämma med mig sjelf – kom Ossians dunklafränder och vänner!

Rask skall bli min språkvägledare – han måtte väl finnas till köpsi Götheborg? – Vackra, förfärliga Niala Saga. Men ännu bättre Si-gurd och Brynhild! Kan någon tro, att jag i natt drömde mig vara iGudruns sällskap?

_____

När Diodoros så vackert och utförligt beskrifver de egyptiskekonungarnes arbeten, ger måttet på deras kolossala byggnader, graf-var, tempel och statyer, talar han också om den store Osymandyas,och låter öfverskriften på hans bibliotek heta: Själens läkedom(iatrejon psychäs) – Gode Diodoros, jag har också försökt böcker, li-tet läkte de.

Den 8 Dec. blott 28 år i dag!

_____

Menniskorna bestå af två slag: en del hafva mycket böcker, menföga lecture (de läsa icke, ty de veta hvar böckerna stå till reds påhyllan, när helst). Den andra delen hafva inga böcker, men myckenlecture (de läsa hvarhelst de komma öfver, och minnas hvad de läst,bry sig derföre ej om att köpa böcker). Beggedera är dumt och föror-sakar ofullkomlighet, det borde vara förenadt.

Men verlden skall vara ofullkomlig, annars vore om henne ing-

328

H I N D E N

enting att säga; och om allt det vore förenadt, som borde vara fören-adt, så –

_____

På Läsesällskapets kaffehus råkade jag nu återigen herr von F*,en ästetice bortkommen, en förarglig, en tråkig karl, en bof.

Manfred och Faust, Bruden från Abydos och Bruden från Ko-rinth, Slottet Chillon och – jag ger alla hans jemförelser f –

Men die Braut von Korinth af Goethe finner jag högst intressant,ett underbart stycke, och likaså die Wahlverwandtschaften.

Sederna? Goethe emot sederna! och emot sjelfva Läran! Ejen gång populär! icke objectiv! ej för alla fattlig eller af alla omfat-tad!

Europas störste skald, Goethe, skulle icke vara populär, icke varaett så objectivt geni, att han förmår anslå alla? – märkvärdiga ord,som herr v. F* allvarsamt för mig bedyrade den 9 Sept. i gula kam-maren på kaffehuset. Nå lät ock så vara, att ibland det största antaletaf dem, som kunna läsa i bok – den s. k. massan i vårt fädernesland– träffar man sällan någon med Goethe i handen, ehuru de visserli-gen annars genomvandra alla utkommande brochurer, romaner, o.s. v. Men är icke samma förhållande med t. ex. Shakspeare, hvarafen i Sverige för några år sedan börjad öfversättning ej kunde bärasig att utgifva? Han får väl ändock vara ett geni, och Objectiv, omnågon nånsin förtjenat detta namn? eller de Gamles skalder, mönst-ret för all objectivitet, månne de skulle finna flere läsare hos mas-san, innan denna hunnit bilda sin smak till åtnjutande deraf? Detmåtte väl här, som i annat, behöfvas tid, bildning i genren, stämningför saken och vana i ämnet, för att anslås af skalden och sentera ho-nom? Och det påstår jag djerft, att hvilken som något kommit sig ini Goethe, skall anslås af honom: läs om die Braut, min herr F*! ja,läs henne ännu en gång, och jag svarar för att ni skall der finnamycket, som ni icke såg första gången. Lär er ock att känna Ottilia iWahlverw –

329

H I N D E N

Himlahvalfvet är förmodligen icke nog objectivt i sin framställ-ning, emedan otaliga stjernor der ej ses af menniskoslägtet medblotta ögonen, utan fler och fler upptäckas, allt som menniskornaskaffa sig bättre tuber? – Hvad värre är, himlahvalfvet, ja hela denobjectiva naturen, ses rentaf icke alls af den som – sofver.

Hvad menas då med popularitet, herr F*? Jag räknar mig sjelf all-deles till Populus, följaktligen är min fordran på popularitet hos enförfattare verkligen högst stor, ja oeftergiflig. Jag hör till massan påmitt vis, liksom en annan på sitt; jag anser derföre som en högst kär-kommen egenskap hos hvarje bok jag läser, hvarje konstverk jagbetraktar, om de äro sådana att jag senterar dem, åtminstone sedanjag gjort mig någon omsorg att i helhet uppfatta dem. – Men derafföljer icke, att jag skyller en fransysk bok för obegriplighet, om jagtar den i hand att läsa ”utan att kunna franska språket” – ej hellerföll det mig in att kalla Virgilii Aeneis för en dunkel, opopulär, otill-gänglig skrift, så länge jag sjelf ej kunde latin. Tvertom ansåg jag detvara min pligt att lära mig språken först. Man måste hafva nyckelntill den dörr man önskar uppläsa, – man måste sjelf vara sådan, attman kan sympathisera med – kan finna intresse för det frågan ärom.

Populär kan således icke betyda tillgänglig för absolut alla utanundantag. Annars har under jordens hittills tillbringade sextusen årintet populärt snille ännu mäktat framstå. Men huru stort skall dåundantaget vara? Ja, det kommer an på ämnet. För att fullkomligtsentera t. e. Gud, fordras utan tvifvel att sjelf vara Gud, och man kanverkligen ej säga, att han är rätt populär för någon annan än sig sjelf.För att förstå och fattas af lägre föremål, fordras åtminstone såmycken kärlek, att man vill sentera dem. Vilja är minst hälften afKunna. Fina, sensibla framställningar öppna ej sin blomma för an-nat än fint kännande sinnen, herr F*; en qvick apperceptivitet ska-dar ej heller att m. H. skaffar sig; också bör m. H. kunna minnashvad han läste i början, i midten och i slutet, så att han fattar dethela och inser väfnadens hemligare trådar.

”Men, om jag icke mäktar allt detta?” Så gå då i herrans namn

330

H I N D E N

och rök tobak, m. H., men skyll icke sina egna svagheter på Goethe.Så här tycker jag. Läsaren af ett konstverk bör fordra af sig sjelf

att förut vara något hemma i konst, något van dervid, ty det är juicke en förberedande lärobok han här sätter sig att studera? Vidarebör han gå till konstverket med kärlek, öfverlåta sig deråt ochbetrakta det med omsorg ur dess egen vue. Öppnar sig Verket ickedå – gifver det sig icke – då har läsaren skäl att säga: det är ”opopu-lärt.”

Verket har rätt att fordra insigt och uppmärksamhet af sin läsare– men ej ansträngning och arbete; det är annars onjutbart somkonstverk, ”opopulärt.”

Se så, herr v. F*, säg mig nu hvar Goethe bryter emot dessa lagar?Men jag skall ofta besöka kaffehuset, jag är skyldig herr F* tack-

samhet, han har förstrött mig, jag har glömt mig sjelf i tre timmarstid! jag har nästan varit ond, tack herr F*!

Ach, die Wahlverwandtschaften är visst annars ett verk, somskulle ömt såra mig! hur sammanhänga ej målningarne deri medmitt eget öde?

Benvenuto Cellini upptager mig nu, det är en högst angenämtförströende läsning. Benvenuto var väl litet egenkär, men en raskkarl.

Den alldagliga Konstkritiken är i sanning ej så rasande, som jag ibörjan trodde, icke för att deraf inbringa ett förnuftigt resultat, mensom en fullkomlig sysselsättning för tvenne slags varelser. 1:o förtomhjertade, pladdrande faineanter, som ej drista utföra något egetarbete sjelfve, men ypperligt mästra en annans verk, utan att medkärlek, insigt och omsorg bese de vägar han gått; 2:o för sådana somjag. Jag mår väl af – nej, jag mår icke väl – men jag behöfver dissipe-ras, kom i mina armar o radoteri!

Troligen gör jag hela verlden orätt, och de arma faineanternamest. Men jag vill upparbeta mig till att förargas, bli rasande, ond.

_____

331

H I N D E N

Sich selbst zu loben ist ein Fehler,Doch jeder thut’s, der etwas Gutes thut;Und ist er dann in Worten kein Verhehler,Das Gute bleibt doch immer gut.

står i Rendsch Nameh i manuscr. af min Goethe! Låter underligt,men är sant. En god mästare, som gjort ett godt arbete, måste tala välderom eller ljuga. Men ljuger gör han icke, emedan han är rättskaf-fens. – Sederna (?) bjuda här hyckleri.

Hvad det är roligt att höra Benvenuto Cellini beskrifva sin lefnad,med naiv tillförsigt talar han om sina förträffliga sculptur- och guld-smedsarbeten. Men saken är, att de voro också bra.

Se en gång på dessa sataniske sjelfförnekare med den jesuitiskablicken, de mena tvertom; de äro min högsta leda. Sann ödmjukhetser ut på annat sätt, kan alltför väl tala godt om sig, där godt är, mentillskrifver det . . . . såsom källan.

Tig ni Jesuiter.

_____

Vill man slåss? det vore nog. Jag fruktar ej den striden – hvarkenord eller handgripliga vapen skola hjelpa er. Karnaljer! – men ettklokt parti måste tagas. Så här säger Euripides: ”hen sofon bulevmatas pollas chejras nikà” – ett vist rådslag besegrar många händer –det skolen J blifva varse. Juli 3 kl. 8.

_____

Verkligen? rätt förnuftigt, rätt fogligt – jag skall komma – två re-sande professorer från Köpenhamn? och en baron! jag tål ej baro-ner! – men jag skall komma upp i sällskapet; en ny produkt har an-kommit, en dram af J*.

_____

332

H I N D E N

Oförberedt, omotiveradt? men är då von F* ursinnig? jag tyckerhändelserna i J:s nya drama komma alldeles naturenligt – så oför-tänkt kommer just Ödet öfver oss! Jag viste förut att jag skulle blifvarasande deruppe.

Förbereda! men är han då med all sin kritik fullkomligt oförnuf-tig? kan man då med massan af så mycket partikular-förstånd, såmånga tusen goda notiser, vara så grundligt ifrån vettet? Förberedfamiljen på att det blir eldsvåda om en timme, så fördraga de olyck-an bättre – förbered onkeln, att han kanske i natt blir sjuk, får feberkl. 5, så tager han saken vackrare!

Hvilket språk, F*? – bortkomne litteratör! är du då så rentaf utansinne för naturens sanning och hennes sätt? Det är i de onaturligaromaner och theaterstycken, som kallas väl och naturligt gjorde –det är i dem du ser allting väl motiveradt och förberedt, på det – pådet, o min Gud, att händelserna, katastrofen – ja just i synnerhet denkära Utgången måtte vara – kan ni gissa? – begriplig och ursäktlig! –för hvem? – jo, inför Kritiken, denna snillrika auktoritet som, närdet skall vara, gör sig så outgrundligt dum, att den ej fattar någotenda fragment utan att vara väl beredd, ej med egna ben kan kom-ma öfver det ringaste saltus; men dock vid andra tillfällen, när denemot delinqventen (auktorn) vill vara benägen, har ett förvånandegeni att inse och sammanjemka, förstå halfva vinkar och gilla de äf-ventyrligaste ting. O du inhumana Humanitet! du Charlataneri utanlike, men hvars masque dock nu är så tunn, att ingen Allmänhet merär dupe af dig! hvem ser icke, att, oaktadt allt ditt halflärda radoteri,de i sjelfva verket blott är frågan om hvem du vill gynna, eller hvemdu icke vill?

Nej, jag reser härifrån, om jag umgås längre med Litteratörer, såblir jag ovettig. Jag förlorar sederna.

Sublima natur, dina barn glömma dig, vilseförde af konst-elände.Sen på verkligheten med rätta ögon, sen på historien och naturenmed sans, och märken att allt sker helt annorlunda än efter Förbere-delse- och Ursäkts-theorien. ”Hvem kunde tro? hvem kunde tänka?har ni hört maken? vet i hvad som skett?” dagliga utrop mellan

333

H I N D E N

grannar, vänner och fränder, bärande vittne om hur liten förkänslaman vanligtvis har om det timande. Händelserna komma ej sällanmidt ibland oss som åskslag, och blifva, rätt som det är, afbrutna afandra, Gud vet hvarföre. Vi lefva och vandra midt upp i fragmenteraf skickelser och tilldragelser, hvilkas orsak och början oftast bäraett dok – slutet en hemlighetsfull slöja. En stor karakter står upp, ettvidunder i sitt sekel, tiden begriper honom icke, minst af allt finnerhonom ursäktlig. Men mannen slår sina oberedda samtida; efteråtkommer förklaringen. Århundraden få öfva sitt vett på att begripaundret som tilldrog sig förut, förut, herr F*. Har man ännu hunnitutforska Napoleon? Julius Cæsar? Sokrates? – Ej Europa, ej Gallien,ej Athens sofister voro förberedde på de gamar, som slogo ned öfverdem. Så tecknar naturen sitt drama.

Det är således berättelser – efterrättelser, nachrichten, – som dettillhör en natursann teckning att gifva. Gerna medgifver jag, att ing-enting tilldrager sig oförberedt, utan motiv, utan grund, så till vida,att allt sammanhänger, verkadt af hvarann immerfort; men det är enhelt annan sak. Skulle ock i händelsernas hemliga verkstad intetuppstå annars än som följd af en orsak, så visar det sig dock att i denfenomena, yttre verkligheten, der allting sker, veta de med-agerandePersonerna, äfvensom Åskådarne, föga eller intet af dessa orsakerförrän efteråt. Händelserna helt enkelt hända, någon gång anade,men oftast oanade, och åskådarnes nervösa smak får finna sig medeller utan ”förberedelse, öfvergång, modulation, inledning, uppgif-vet motiv” och hvad mera det heter. Efter sanningen är sådan, be-känner jag, att de framställningar göra på mig det bästa intryck, dersakerna gå fram så som de falla sig i naturen, än väntadt, än icke; änsammanhängande, än brutet; än förstådt, än oförstådt. En så oräddgång intresserar mig, helst om jag på sistone upptäcker en stor inreenhet, ett hemligt lefvande sammanhang inunder allt. Ty äfvensåafslöjar sig naturen på långt håll i perspectiver, dem man förut ge-nomfarit.

Jag far härifrån, herr F* skall få igen sina böcker kuverterade,jemte mycken tack. Det är icke värdt jag säger honom ett ord af allt

334

H I N D E N

det förnuftiga jag här antecknat. Om jag i kritikens paradis är baraett Vatten, så är dock han en Gås! hvartill skulle det tjena att jag slårmig ned på honom?

_____

Till England? eller Edinburg? De skola nu komma sig mycketupp der – der skall vara en Walter –

Nej, jag reser hem – litteraturen tjenar mig till intet – hem? menkan jag våga det?

_____

Thomas a Kempis B. 3 cap. 18 – Christus talar till själen: ”Minson, Jag steg ned af himmelen för din salighet skull och tog uppåmig all din jämmer, icke af tvång, utan af kärlek, på det du måttelära dig att med tålamod fördraga detta lifvets ve. – Cap. 32. Jag rå-der dig, på det du må rik varda, att du köper guld af mig, det i eldenluttradt är. – Jag bjuder dig att köpa ringa ting för det som högt ochkostligt är, efter menniskors tanka.”

_____

Konung David säger: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas– Han föder mig på en grön äng och förer mig till friskt vatten – Omjag än vandrade i en mörk dal, fruktade jag intet ondt, ty Du är närmig, din käpp och staf trösta mig.”

Men Batseba och Uria och alla de fångar, som i tegelugnar upp-brändes, och mycket, mycket annat uppreser sig för min syn, när jaghör på konung David.

Nej kom Thomas a Kempis! din röst låter så ren, vid din sidauppresa sig inga hemska spöken när du talar – du skall vara min för-fattare!

_____

335

H I N D E N

Ljufva mäktiga Kors, mitt skall du blifva, om jag någongång kankomma till Dig! – Fortfar arma, trampade, okända lynne, fortfar attälska och arbeta. Så skall det vara. Om du märker dig illa uttydas, såtig och kufva dig. Ett godt bedömmande, eller måhända rättvisa,tacksamhet – det skall du veta är sådant, som af menniskor bevisasför Småsaker. När det är frågan om hvad stort och egentligt är, enrätt helig tjenst, då är bemötandet tvertom. Du skall icke pocka,upproriska hjerta! utan du skall lära dig, att det är så. Och så hafverdet alltid varit för tusende före dig, och för tiotusende efter dig skalldet så blifva. Bevisa lappristjenster, då får du både återtjenst och äf-ven stor tack. Bjud till middagen, och du skall blifva bjuden både tillmiddag och afton. Men bjuder du en vän på Solens strålar öfverhans fördystrade väsen, eller på Månans vackra sken öfver hansande – hvad önskar du för belöning för det? Mån de icke äro Him-melens stjernor, hvad vill då du? – Tro icke du skall blifva lottlös; duskall få ett kors för hvad du velat och gjort. Men ett, o hjerta, kan duicke ännu: du skall lära dig värdera den kalk du fått att dricka, ochkorset skall du nalkas utan skrynkor i pannan. Med glädje skall dusörja, annars är det till ingenting. Men du förmår det icke.

Sjelfunderkufningens konst är väl stor och svår. Men oändligtvärre är, att i stället för Sjelfunderkufning gifva dig luft på ett sätt,som skulle förströ och lätta sinnet, men egentligen förnedrar. Jagtror knappt någon menniska är, den icke någongång blomstrat ihjertat. Har väl en funnits, som ej något enda ögonblick känt sigmed sällt sinne vilja ingå till Gud, menniskor och from natur, som ejvelat heligt älska? Jag tror det svårligen. Men ofta har det händt, attnär hjertat känt sig såradt och bedraget, när Sorgen begynt gifva denrätta färgen åt Blomman; då har själen ej velat uthärda. Den har dågjort ett Nederslag öfver jorden, för att glömma hvad som en gånggjorde dess glädje, men sedan, genom finhet i känslan, varit orsakentill så bittra stunder. Själen talar så till sig sjelf: ”Min finkänsla är förstor, hvad har jag annat än lidande af en så djup ömhet? jag må läramig att känna något gröfre, så har jag mera trefnad på jorden; hafvaen grundare ömhet, så lider jag ej så djupt.” – Nu öppnar menniskan

336

H I N D E N

sina ögon för allt hvad på jorden står att njuta, till ersättning förhvad hon måste umbära i det Höga. Hon njuter detta i början medhalf afsmak. Men emedan hon föresatt sig, att icke kunna vara utan– emedan hon satt sig före, att hafva en Ersättning – så säger hon såtill sig: ”jag är bedragen på det himmelska som jag ville, derföremåtte jag väl något annat hafva, och det får ursäktas mig, att jag nugår den väg, som bär sig för mig.” – Så småningom blir det en or-dentlig grundsatts, att det inre hjertat bör hålla till godo och lära sigtrifvas med det; hvaråt det egentligen vämjes. ”Tarflighet är ju ocken dygd? Det måtte vara en fördömlig kräslighet, att icke kunna medannat, än hvad rent och varmt är? Till slut, du inbilska hjerta, tordedet ej vara annat än högmod af dig, att du icke vill vara såsom andramenniskor? Hvad är det för en stolthet, att vilja vara för sig? Hvadhar du för en rättighet att tala om djupare, oeftergifliga kraf – månicke alla hafva det så väl som du? Underliga missnöje, hvad är detdå?” – Förgäfves suckar ännu en svag ton ifrån den undertrycktahimmelen: ”att det ju är ett bud af sjelfva religionen, att söka detrenare och varmare, att fly det orenare och kallare, och att lydnadför detta bud icke rättvist borde svärtas med namnet af högmod.” –Denna röst är nu blott såsom kommen ifrån en blek vålnad. Den till-erkännes med leende hafva fullkomligt rätt i allt hvad den säger,och åt den inrymmes en liten viss del af veckan, då den får tillåtelseatt fritt yttra allt hvad den behagar; hvaremot man förbehåller sig,att för öfrigt tycka och få göra allt hvad man vill. Denna ömsesidigaTillåtelse, denna kapitulation med samvetet och den innersta ömhe-ten synes billig, och alla förhållanden jemnas. Striderna upphöra,och det ej blott inom menniskan sjelf, utan ock utom henne medandra menniskor. Hvad är vackrare, än att hvar och en förlåter denandra dess svagheter, och för omaket får behålla sina egna okland-rade? Genom en dylik vänlighet uppstår ett allmänt lugn; man arbe-tar stilla i sin näring, man förkofras och mår väl. Man begynner slut-ligen att lida brist på ingenting alls – utom på det stora och egentli-ga. – Detta Nederslag på jorden, denna art af vansinne förekommeratt vara sundt och godt Förstånd. Mången håller den verkligen der-

337

H I N D E N

för: jag anser tvertom.Verkelig Brist, ehuru den ser ut som rikedom och vällefnad, tyck-

er jag det är oförståndigt att benämna vällefnad.Men, om allt annat och bättre nekas oss, hvad hafva vi då nu –

om ej endast Brist?Jag är en tiggare – outsäjligt en tiggare – – om blott en enda var-

else till funnes, som ock innerligt kände sig vara en tiggare – dåskulle vi begge två vara rika af hvarandra.

_____

Hvilket Bref? hvilken novell? hvilken förklaring? och det vågarJulius – understår sig? – nalkas? – skrifva? äfven muntligt bud –

_____

En lustridt var det? (långvarig o Gud).En lustridt till helsobrunnen! det skulle icke hafva varit något

annat? – Hvad – till Porla – nemligen till meningen! – det skullehafva varit Resans mening, fast skickelsen ville att det slog helt an-norlunda ut. Cecilia! kunde du vara med om en sådan dikt?

Nåväl, om jag antager – men så länge – ha! – under artiga före-vändningar qvarhållen, eller innestängd – alltså kom man aldrigfram till helsobrunnen? – visst ej –

Ja, jag känner det fruntimret, det der andra fruntimret, som för-älskat sig i Julius, och trodde äfven honom om godt för sig: den ungaEnkefrun har en vacker gård, nästan lik en romantisk borg i skogs-bygden. – Men att under ridten taga in der, föra Cecilia dit –

Qvarhållen? Cecilia qvarhållen af henne??Jag förstår ganska litet af allt detta –Jag mins den Novellen från 1500:talet rätt väl – Början är någor-

lunda lika –_____

338

H I N D E N

Hvad stampar på gården – himmelens härar! – återkommen,skulle allt vara godt, skulle det kunna vara godt? Cecilia ensam –Gud, jag tackar dig, att hon kommer ensam!

_____

Hvad förr i qval jag skrifvit,jag sönderrifvit

så glad!Nytt är mitt hjertas blad.

I dag jemt en vecka sedan! en hel veckas återseende, underfulltlångvariga lycka! Älskade, trogna papperslappar, tag nu som alltidmina tankar, mina känslor, både smått och stort. I min ensamhetblef ni mina enda trogna vänner, åt er öfverlemnade jag allt, allt! ochjag fann mig lättare hos er. Men denna vana skall jag bibehålla,Lyckan skall icke skilja mig från er.

Den 22 Nov. i dag är Cecilias dag.

_____

Menniskans omdöme och insigt är ju i annat så inskränkt – hurkan jag då begära att i detta få fullkomlig visshet, klarhet, reda – lutadig mot korset, varma hufvud, feber svalkas deraf.

_____

Hon var oskyldig, och hon är. Ach hon är sjuk, sjuk!Labyrint af ödet! kan någon snäcka i hafvet vara underligare vri-

den än min lycka?Cecilia, änglalika ansigte, skulle din sjukdom vara så allvarsam?

Skulle din helsa vara så kort hemma hos mig?

_____

339

H I N D E N

Den 1 Dec. Jag sitter dock så glad vid hennes bädd. Outsäjligasvalka, att veta din hvithet, din rena hvithet. Oskyldig! svalkandetanke.

Men hvilket Företag? Och till hvad? Till ett prof – för dig sjelf?eller för honom? eller för mig? – Nej, icke prof. Till nöje? – Nej, förhelsan, det skulle vara till en Helsobrunn!

Qvinna, fantastiskt substantiv i naturens Ordbok.

_____

Juni den 2. Sommaren kommer, men poplar! J kunnen ingenhelgonsång sjunga, blott susa jordens hjertas Ve. Men jag vill på jor-dens sublimaste språk sjunga vid din förtidiga graf, Cecilia, hvadfordom en gång för St. Birgitta sjöngs:

Rosa rorans bonitatem,Stella stillans claritatem,Birgitta, vas gratiæ!Rora coeli pietatem,Stilla vitæ sanctitatemIn vallem miseriæ.

Cecilia, affallna vallmo, din graf blott eger jag af dig att gå till nu!men du, der du är, stänk en daggperla, stänk en gnista af ro och ljuspå mig i min dal.

_____

På icke vanliga vägar – men jag må tiga. Nej, du gick ej vanligastigar – men jag vill icke begripa, hvarken dig, eller honom, ellermig; jag vill allenast tro, ljuft och himmelskt –

Tro är vår religion! tro, när hjertat brister, tro att det är helt.

_____

Obegripliga företag! otroligt! ja osant!

340

H I N D E N

_____

Ingenting liknar i grymhet den menniska, som en gång varit dinvän, men sedan genom missförstånd, nyck eller förändrade tänke-sätt och känslor upphört att vara det. Icke blott värmen och tillgif-venheten äro borta, utan du skall finna dig satt utom sjelfva huma-nitetens gränsor. Det utgör den menniskans glädje att kränka dig,hon njuter af att på det råaste och orimligaste plåga dig, din under-gång är hennes vällust. Du skulle tro, att om en inre vänskaps var-ma, ömma och intressanta förhållande upphört, så skulle förbist-ringen dock ej sjunka under civilisationens allmänna horizont. Mendet är icke så. Du skall finna, att hvarje främling från landsvägen,äfven den obetydligaste, af din fordna vän emottages med mera vän-lighet och öppenhet än du. När han är inkommen, får han svar påhvad han talar, och man säger honom åter något för egen räkning,så att ett umgänge blir möjligt. Hvad dig beträffar, om du sjelf ingen-ting säger, så var viss att din fordna vän icke säger något åt dig. Talardu något, så får du det kortaste, kallaste svar. Du är hågad, som förr,att öppna ett samtal af värme och högre värde, men då inga andra änlikgiltiga och undvikande svar stå att erhållas, så måste du tystna,och en dödlik känsla utbreder sig likt ett töcken öfver det menskligaförtroendets graf. Sedan får du af andra höra huru din fordna väntill och med kan beklaga sig öfver dig, att du blifvit så sluten, kall,dyster, ointressant! – cannibaliska vildhet.

Ruinen af en stor och ädel byggnad från gamla dagar betraktarjag med rörelse, men känslan är icke nedtryckande, den är sublim,nästan glad. Det stora föll här genom tiden eller yttre våld, ännu ståhvalfbågar och minnesmärken qvar, som tyda på det förflutnas högastil. Det är ett sönderfallet storverk, men ej ett förvandladt, ej tillmotsattsen öfvergånget. Men ruinen af ett stort, ädelt och sköntmenskligt förhållande, som öfvergått till barbarisk håg att med ut-sökt köld såra och kränka det förr var aktadt och kärt, förorsakar ensmärta af annan art och medför ingenting af det upplifvande, som

341

H I N D E N

hjertat kan känna vid blicken på en skön antiqvitet. Här har detlåga, orättvisa, inhumana trädt i spåren af hvad fordom var alldelesmotsatt. Ej tiden och yttre våld bringade här förstörelsen å bane; endämon har verkat den.

Älskvärda ensamhet, hur kär blir du mig, dag ifrån dag kärare.Mina körsbärsträn, som jag vattnar, håna mig icke derföre att jaghaft ett hjerta för dem. Mina gravurer, mina hufvuden af stora ochvackra menniskor se på mig med samma ögonkast som förr. Om jagtalar i deras sällskap, finna de ej ett nöje uti att anse obegripligt hvadförr var ganska begripligt. De låtsa ingen förnämhet, de anse det ejsom en pligt att taga sig ersättning för den ömhet de förr hyst, genomett sedan lika långt drifvet hat, afvighet och skadeglädje. Hufvuden,J ären stumma, det är sant! men J hafven ej annat nånsin varit, ertystnad är sublim, den väcker ingen smärta.

Kempis, du har lärt mig Ensamhetens mystère, du har lärt mig attplantera åt mig ett paradis i lefnadens öcken.

_____

Lätt är att fördraga fiender, som aldrig annat varit än fiender.Deras uppförande ser jag med köld, och försvarar mig med en lugn,väl beredd klokhet. Men fiender, himmel, som varit vänner –

Jul–s! hvarföre? – och hvarföre Du?Äfven sjelfförsvaret emot dem är en ny smärta. Ej nog, att se en

kär gestalt rangerad på en fiendtlig linie; ej nog. Men hvarje drag,som sjelfförsvaret tvingar till, hvarje hugg – om det träffar, o Gud –träffar en kär punkt!

_____

Hamburg och Weimar, hvarföre såg jag er? Den store Skald, jagder fick personligen beundra, fick kalla bekant – det skulle vara enlycka för hela lifvet! Men dock, är det belöningen för så många dyst-ra händelser? Ju längre, allt mer, allt mer stiger hjertats Grund uppmed sina fordringar – enkla, men jättelika fordringar! Skalden går

342

H I N D E N

undan, verserna blekna, tonerna vekna – adieu Johann Wolgang –tryck en gång din Rendsch Nameh, Buch des Unmuths.

_____

Min son Julianus, min lille son! huru ofta dröja mina ögon vemo-digt på dig? Gosse, hvad skall din stig blifva? För menniskan gifvespå jorden blott tvenne vägar att välja: ”att blifva olycklig, eller attblifva brottslig.” Jag vet, att du icke skall tro dessa ord. O – om nå-gon gång mina rader falla under dina ögon – jag besvär dig, tro dem,och välj den förra vägen.

Du skall länge hålla för, att din far talat svärmiskt, och att det fin-nes en tredje väg. O min lille son, välj den förra vägen – det finnesicke flere än dem jag nämt. Tvätta din själs händer hvita.

Min son! jag har en bön att ställa till dig. – Du är den – jag vetingen annan – men du är den ende, som jag förskräckligt skadat. Omin Julianus, jag har tvungit dig att framträda på jorden.

När stunderna mörkna för dig – min son, – min son – om det ärdig möjligt, så förlåt mig att du är.

Jag ville icke fela emot någon menniska – jag genomgick mittsamvete, om jag brutit emot någon – o Gud – jo, emot en till har jagbrutit – jag har tvenne barn!

Ulla – min Ulla – tvätta alltid dina händer hvita – tvätta väl –väl –

_______

343

H I N D E N

ÅTTONDE BOKEN.

Blodet stelnar vid den tanken, att

när låset knarrar, träder ett

okändt, beslöjadt väsen in.

U det Hugo genomgick dessa och ännu flere af sin framlidnebroders uppsattser, lyckades det honom icke alltid att utfinna tidenmed visshet, då hvarje af dem blifvit skrifven, och det är icke säkert,att de här anförda styckena blifvit ordnade i riktig tidsföljd. Underläsningen förnyades väl inom herr Hugo den anmärkning, att enmera fullkomlig öfverlåtelse i Guds behag skulle hafva läkt mångaaf de sår, hvaröfver hans älskade bror i tysthet sörjt. ”Men, tänktehan dervid, är det icke vinnandet af en sådan större öfverlåtenhet,hvartill min gode Andreas sökt kämpa sig fram? och är det icke justunder denna kamp han stundom gjort reda för sig sjelf öfver sitt till-stånd? För öfrigt –”

Han tänkte fortsätta sin anmärkning, då han afbröts af en ganskadjup suck, som länge arbetat i hans eget innersta, och nu gaf sig luft.”Ach jag må tiga, utropade han, i dessa ämnen är jag en man, sombegriper intet, emedan jag erfarit intet; hvad har jag haft att sörja?Jag skall begrafva min broder – det är hvad jag kan.”

Vid denna punkt stannar berättelsen, och ridån faller. Vi behöfvaej omtala huru vid aftonmåltiden, när hofmarskalken kommit ned isalongen, de i mor Annas namn framsatte blåbären gladde honom,och nödiga förklaringar gjordes rörande sidenklädning, menniskoroch kreatur.

Icke en, utan helt visst flere dagar framskrida nu. Ingen må likväl

344

H I N D E N

föreställa sig att obetydligheter derunder föreföllo. Man har ej ringasysselsättning på ett ställe, der begrafning tillredes, verkligen sker,och alla för tillfället nyttjade saker efteråt skola sättas på sin platsigen. – En varelse var det, som ifrån denna epok började ett nytt lif.Man hade på kyrkogården öfver Andreas Löwenstjernas graf plante-rat en ung ektelning, men icke satt den, såsom det merendels annarsbrukas, framföre eller vid sidan af grafven, utan alldeles midt öfverden plats, hvarunder sjelfva likkistan ställdes. ”De skola icke gräfvaupp min broder,” hade Hugo yttrat. Visserligen borde väl också dentillväxande eken blifva det bästa beskyddet för de inunder hvilandebenen – man skadar icke gerna träden på kyrkogårdar, och för ettsådants skull torde man äfven lemna en afliden i ro, som flyktat un-der sjelfva trädets rot. Underligt må det kanske synas, att ickeLöwenstjernska slägten längesedan murat sig en Familjgraf till före-kommande af så hemskt våld. Men det hörde till herr Hugos grund-sattser, att skiljemurar, som samhället upprest menniskor emellan,borde efter döden icke finnas, utan alla i jordens stora, allmännafamn öfverlemnas utan skrankor, åtskillnader och egna försvarandeomgärdningar mot den stora makt, som griper alla.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nästa måndag klarnade vädret ovanligt, och blott några återstå-ende ljusgrå moln seglade i mångkantade, föränderliga bilder nedemot det höga fästets gräns. Långt, långt bort foro de. Solens skenhvilade allt mildare på stranden af ön, der Jagtslottet var beläget.Ner emot sjön syntes en ung, smärt, svartlockig man komma gåen-des med hastiga steg. Tyst var han, och icke så litet mulen. Kommentill sjelfva vågornas begynnelse, såg han sig om efter den vanliga jul-len, som förr, då tiden var gladare, brukades till muntra utfarter påden vackra sjön. Då han fått sigte på jullen, och var i begrepp attskjuta ut den, blef han ett litet stycke derifrån varse en annan, somplockade färgmossor under pilarne. Hastigt ljusnade hans ansigteoch blicken glimmade. ”Är du här vid sjön, sade han till henne, hardu så snabbt återkommit från berget? följ ut med mig på vågorna enstund –”

345

H I N D E N

Aurora, som syntes hafva slutat sin insamling, såg leende upp,biföll förslaget, tog sina blad och mossor med, och gick i båten.

När Julianus sköt ut ifrån land, kom han att kasta ögat på denhöga slottsbyggnaden, som syntes på afstånd. ”Det fjerde fönstretifrån norra hörnet är ju ditt? sade han, der skall jag passa på, hållockså du ditt ord kl. 12, Rory.” Snart voro de ute på vattnet, foro åtvenster förbi en med höga trän rikt bevuxen udde, och försvunnobakom den.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppe i sjelfva slottet led det allt mer emot qvällen, skuggorna till-växte i kamrarna, och, ehuru ännu aftonen sken klart ute i naturen,så var det helt annorlunda inne i de höga rummen. Ymnigt befran-sade gardiner skymde till hälften deras fönster. Ögat, som inifrånförmaket stirrade ut genom rutorna för att på firmamentet hemtanågot ljus, fann figurerna af de flyktande molnen i deras glesa, af-lägsna gestalter ännu mer underbara, emedan synen förvillades afde framför rutorna hängande gardinfransarna. Ändå var det icke såhemskt, emedan flere personer sutto tillsammans i förmaket. SjelfvaHugo befann sig der. Men allas ögon voro riktade på fröken UlrikaSofia, och ingen nändes afbryta henne, under det hon stod i sinstumma betraktelse och sökte fixera det mörknande himlahvalfvet.Hennes fars bild sysselsatte tvifvelsutan hennes tankar, och det varsom sökte hon den bortgångnes ansigte bland molnen. Med sam-manknäppta händer lutade hon sig mot den hängande hvita gardi-nen. Hon stod så vid sjelfva kanten deraf, att hon med ena ögat såggenom gardinens gaz, men med det andra fritt ut genom fönstergla-sen. Så mycket mera embrouilleradt måste intrycket blifva af hvadhon såg. ”Likt flyktande andar gå strömolnen bort derframme,”hviskade hon för sig sjelf, ”de förlora sig snart, så snart, och mennis-kan går som ett strömoln, likt de andra. Hvem minnes länge den öf-ver firmamentet förströdda formen? En ny menniska, ett nytt molnkommer – och dess fart går med vinden – hvarthän – hvarthän – ohvarthän?”

Ehuru stämningen på slottet varit något annorlunda efter Begraf-

346

H I N D E N

ningen, och aftnarna icke så ordentligt, som förr, egt sina berättelse-stunder, så hade dock vanan blifvit alltför stark och bildat ett rentbehof af framställningar, så fort uret slagit en viss timme.

De vanliga berättarne eller berättarinnorna hade icke nu en tidhörts af. Slägten sjelf bar endast sorgsna och förstummade känslor,Hugo var icke upprymd för afhandlingar, och de fleste tego alldeles,ehuru de sågo på hvarann med glänsande ögon. Om Richard hademan icke förnummit, att han ännu återkommit från sin resa, åtmins-tone hade han icke synts till uppe i slottet; Julianus, den faderlöse,sågs också sällan inne, minst om vackra aftnar.

Således, när ingen annan berättade, icke en gång Frans ellerHenrik dristade kläda sin sorg i ord, steg slutligen kammartjenarenJakob med vördnadsfulla och rädda steg fram på golfvet ett styckeifrån kakelugnen, och han tycktes hafva för afsigt att nalkas till hof-marskalken.

”Jag bugar mig” – sade han, men tystnade tvert.Ärlige Jakob, svarade Hugo i det han såg upp, bugar du dig? Här

begynner blifva mörkt i kammaren, och vi vilja ej heller hafva ljus.Så här är det bäst passande för vårt närvarande sinnelag. Jag märkteväl en rörelse der framme på golfvet, men jag urskiljde ej riktigt omen menniska der förrättade något.

”Jag tänkte utbedja mig en nåd –”Hvarom då, Jakob?”Här i förmaket är en behaglig skymning, och jag, fast en ringa

tjenare, har så ofta af det nådiga herrskapet fått lof att bivista deraseget nöje i historiers afhörande. Men i qväll hålla allas hjertan läp-parne tillsammans.”

Så är det, kära Jakob. Bedröfvelsen utkräfver sin fordan hos oss –men skulle du, skulle t. ex. du, Jakob, hafva en historia? Det voremig sannerligen angenämt.

”Nej, min herre. Min mening var blott att få anmärka, hvilkenvällukt, hvilken ånga går genom hela förmaket. Den kommer ifrånfönstren, der nattviolerna jemte de utländska örterna stå, och jagtycker – jag har väl orätt, min herre – men jag tycker att de lukta

347

H I N D E N

oändligen bättre, när det är mörkt i rummet, såsom nu. Huru kom-mer det till? Får jag lof att säga orsaken?”

Ja visst.”Jag tror icke att blomsterna tänka, ty det har jag aldrig trott.

Men det faller mig in, att efter allt är så tyst här i det ståtliga rummet,och ingen Berättelse vid denna stund, såsom annars, nu fägnar herr-skapet, så fira i stället örterna denna skymnings högtid och spridaångor omkring sig och omkring herrskapet, emedan de icke kunnakomma med någon annan slags saga.”

Det är således de, som i deras tur berätta i afton, menar du? Menderas sätt att tala består uti att skicka tusende ångor?

”Alldeles, det är min mening, om hans Nåd tillåter.”Bra Jakob, jag hade icke väntat den ideen af dig; nå fortsätt, min

vän, hvad har du mer att säga?”Jag går nu tillbaks till min plats.”Efter blomvaserna hålla deras tur att berätta i qväll, så vill du ing-

enting mera säga, utan sätter dig bredvid din kakelugn igen, är detså? Bra min vän, du utför din idé ganska riktigt. Hvad tycker ni,mina barn? har ni hört eller trott dylikt om Jakob förr? Nej minsannjag det förmodat. Hör på, kom hit, du får allt lof att säga oss någon-ting mera. Hvad kan du för slags historier, yppa dig för mig! Du skallsannerligen hafva turen i qväll, gamle man, hvad kan du?

”Jag vet alldeles intet, som kan anstå det nådiga herrskapet,minst i deras närvarande tillstånd af stor sorg.”

Men du vet nog något ändå.”Högvälborne herr hofmarskalk!” sade den åldrige kammartje-

naren med sväfvande målföre, steg åter upp, gick fram på golfvetoch bugade sig. ”För det välborna herrskapet i närvarande tillstånd,jag undrar månne, jag undrar om en spökelsehistoria –”

Kan du spökhistorier? utropade herr Hugo, höjde sitt hufvud isoffan der han satt, och stirrade i halfdagern framåt golfvet på sintalande tjenare. Sätten er, gossar och flickor. Vi skola intet ljus haf-va. Sen på den Jakob derborta! i skymningen synes hans skepnadblott förvirradt och till hälften. Liknar han ej en förtrollad varelse?

348

H I N D E N

Ach jag börjar glädjas, här inne är förträffligt, auriklerna dofta,mörkret omger oss, vi hafva ett slags spöke midt framför oss på golf-vet, och oss väntar en historia! Hvad heter din framställning?

”Jag är förskräckt och högst ledsen, jag vet icke hvarmed jagskall begynna.”

Börja straxt.Den gråhårige Jakob hostade smått och derefter sade han med

en grof, men till hälften återhållen röst: ”Skulle det behagas Mjöl-nardrängen, som lockade Mjölnarhustrun att mörda Mjölnaren, ochhuru det sedan gick illa för hustrun och drängen?”

Låt höra.Jakob hostade, gick till fönstret, men kom åter tillbaks midt på

golfvet och talade: ”Det var en gång en väderqvarn.”Hvad? hvad för slag? en väderqv –Men Jakob fortsatte i hemsk meter:

Det var en gång en Väderqvarn,Qvinnan gick och kom aldrig igen.Det var en gång en Storm och ett Regn.Hustrun såg på vingarnas fart, och Qvarnen gick.Hustrun gick på qvarnstegen upp, lät dörren upp.När qvinnan kom in, var det kolmörkt i qvarnen.Men hon såg sig om i de fyra svarta hörnen.Två ögon!Två ögon brunno, men Han satt i lång röd kappa.”Och hvarest har du min ring, min lefver och min lunga?”Och vinden hven, och vingarne foro om natten.Men qvarnen mol, och mjölet var malet om morgon.Då drängen drog med dragarne upp till qvarnen:”Visst blodigt bröd blir bakadt af detta mjölet,”Och jag försmår att smaka en smul af brödet!”För drängen grönskande gräs ej sedan nånsin grodde,För han hade så försmått den lockade Qvinnans hjertmjöl.

”Nådiga herrskap, jag minnes icke nu flere verser; men mening-en är, att för drängen ingen välsignelse mera grodde. Hade icke hanlockat sin matmoder att vara otrogen? men sedan hon uppe i qvar-

349

H I N D E N

nen, den grufliga natten, störtades mellan stenarna – och samman-maldes – då försmådde han mjölet af hennes hjerta! Så står det ock ide Grönes bok att läsa:

”Tuppen gal,Vägen är smal,Men tjufven hittar till brudens sal.Dock hennes tjufBlef alltid en luf.”

Tack min vän, du har berättat kort, likväl innehålles deri ett heltpoem, som rättvist kan kallas la Molinara in nuce. Gråa varelse, jaghade aldrig vetat eller förmodat sådant om dig! dig fattas väl mycketi anseende till formen, men du röjer anlag för väsen. Jag skall roamig med att undervisa dig, du visar ej ännu tecken till talent, mendu har ändock –

”Hans Nåd, jag har ännu en spökhistoria.”Såå – bra!”En stor man älskade en förnäm dam och begge ville de förmäla

sig, men det hände icke så, hon dog af scharlakansfeber. Den förnä-me Baronen förföll, hans tankar blefvo månad efter månad svårare,och han syntes så blek, att en af hans förtrognaste vänner en aftonnalkades honom, och sade: Baron! det går ej an, sörj icke så. – Dåyppade den förnäme herren sin fasa för sin vän. Ach, sade han, minafledna Förlofvade kommer på besök till mig klockan precist tiohvarje fredags-qväll. – Vännen förvånades, men svarade: är det ej englädje att se och träffa henne, som var så kär och älskad? – Jo visst,min goda vän, men hon är nu ett Spöke, hon kommer i hvit slöja,som räcker ifrån hjessan till hennes fötter; när hon framträdt genomdörren, går hon och sätter sig på en stol midt framför mig, hon sägerej ett ord, men hu, genom den tunna slöjan ser jag hennes fordnaansigte, ögonen äro borta, men tvenne stora svarta O O synas der istället, och med dem tyckes hon beskåda mig – skåda mig ända tillbotten af mitt darrande bröst! – När vännen fick höra detta, gick hanbort ifrån baronen, och han tänkte för sig sjelf, det är blott en inbild-

350

H I N D E N

ning. Om baronen har någon förebråelse i sitt stackars samvete, omhan ej i allt varit nog redlig emot sin dam, om ryktet sagt sant, somsäger, att han fört en annan – en annan älskad dam hem till denförsta, och dermed satt henne i grymmaste qval, ehuru han sjelf der-med trodde sig bevisa ett förtroende – om hon af svartsjuka qvarhöllden ditkomna länge, ja längre än hon skulle – om, sedan den dit-komna blifvit befriad, den första damen så sörjt, att hon dött – omallt det ryktet är sant, då kan baronen hafva skäl att vara ängslig, ochhan har säkert skrämt sig sjelf, så att han i mörkret trott sig se hvadsom icke finnes. Ifrån denna sjuka skola vi hjelpa honom, om vivisa, att det var ingenting han såg. – Vännen vidtalade nu sina be-kanta, och de kommo öfverens att nästa fredag bjuda baronen hemtill sig. En ung menniska af den dödas längd klädde de i slöja påsamma sätt som baronen beskrifvit; och deras mening var, att sedanhon inträdt, skulle baronen få upptäcka sitt spöke ej hafva varit nå-gon annan än Ebba Hjort, den de härtill utklädt. Aftonen kom, allabekante voro församlade omkring ett gästabudsbord, hvarvid äfvenbaronen satt, och de bjödo till att hålla honom så munter, som öns-keligt var. Klockan slog tio; i ögonblicket öppnades dörren och vän-nernes utklädda spöke inträdde. Men baronen föll till golfvet meddetta rysliga utrop: hu Jesus! nu komma de tvenne!”

Hugos i förmaket samlade familj drog sig närmare tillsammansvid denna berättelse, och satte sig i ring dels i, dels bredvid soffan,der hofmarskalken sjelf befann sig. La Molinaras historia hade välvarit ryslig, men hennes öde förekom mer främmande och ovanligt,än att det kunde vara alltför rörande. Deremot, att se en dörr öppnas– sådant sker ofta, och blodet stelnar vid den tanken, att när låsetknarrar, träder ett okändt beslöjadt Väsende in. Likväl var det enannan omständighet, som än mer bidrog till de anhöriges häpnadvid Jakobs sista anförande. De hade hört omtalas en viss baron, somstått i förhållanden till den aflidne herr Andreas, och Jakobs anek-dot gaf en påminnelse, ehuru dunkel, om något som de förr tyckt sighafva hört. Hastigt målade sig för deras i mörkret verksamma fantasibilden af Andreas sjelf, de drogo sig alla ganska nära till hvarandra,

351

H I N D E N

de tycktes tro att han måhända icke var långt ifrån dem, och om nusakta en dörr till förmaket skulle hafva öppnats, så hade de visstanat, att ingen annan än han kom, för att säga . . . . . . . . . . . . . . . . . .

”Jag har ännu en berättelse ifrån de Dödas hyddor,” anmäldemed sväfvande röst Jakob, då han en stund iakttagit herrskapetstystnad, och ej viste om det kunde vara skickligt att afbryta den.

Var det du, min Jakob, som talade? hviskade Herr Hugo.”Hvem annars?” svarade han och såg sig omkring.Är du rädd för något Jakob, eller hvarföre ser du dig så omkring,

och vänder dig åt sidan – märker du något, ser du någonting?”Med hans Nåds tillåtelse tror jag – Gud bevare mig – jag tror –

Något är vid dörren och vill in.”Hvad är det som hviskar vid dörren, Jakob?”Hörde herr hofmarskalken något stryka på dörren utanföre? Jag

känner på den här innanföre, men märker blott att den är just somvåt.”

Färgen är kanske ej alldeles torr efter repara – hör, Jakob, gå bortifrån dörren och kom hit till oss bredvid soffan, sätt dig på lilla sto-len hos mig här.

Kammartjenaren lydde ganska gerna denna tillsägelse, gick på tåifrån förmaksdörren, nalkades fram åt soffan till, kände för sig medhänderna, och träffade snart stolen.

Alla voro betagne af en känsla om något ljuft och öfvernaturligt,som omgåfve dem i kammaren.

”Jag skulle nu berätta min tredje historia, började Jakob half-högt. Den, likaså väl som den föregående om baronens dubbelspö-ke, har jag hört för längesedan, fast under stort förtroende, af gamlajungfru Dordi, herr Juliani amma och saliga fru Cecilia Löwenstjer-nas kammarpiga, men frun sjelf var då redan död. Och som äfvenDordi nu dött, ser jag icke att det längre kan behöfva förtigas, såvidaicke härinne skulle vara någon osynlig, hvilken det kunde misshaga,men det tror jag icke heller –”

Hvad, Jakob? hvad?”Nej, jag tror, som sagdt är, ingalunda att min tredje historia kan

352

H I N D E N

misshaga någon synlig eller osynlig, ty den rör ej alls ett brott, åt-minstone ej af hufvudpersonen. Så här berättade kammarpigan. Detvar en gång en späd gosse –”

Tala litet högre, hviskade Hugo, och tala oafbrutet, Jakob, det villsäga: afbryt dig icke med att stanna, så skola vi snart komma in påandra tankar.

”Med hans Nåds goda minne var det alltså en späd gosse, son tillen herre, hvilken bodde nära sockenkyrkan, och gossen roade sigmest på kyrkogården. Hans tankar voro som oftast omkring hansdöda Moder, och hennes graf var behagligaste platsen för hans tids-fördrif. Men kyrkan älskade han också innerligt. En lördagsafton,när månen sken, ville han nödvändigt skåda in uti kyrkan att se hurderinne var, och han gick till den gamla porten. Kyrkodörren vargles nedtill, gossen lade sig på marken, och nalkades med hufvudettill springan mellan dörren och tröskeln, ansigtet vändt innåt för attse. Just då han var som närmast, hörde han några steg i kyrkan, ochhan fick en iskall kyss på sin mun. Han spratt upp och begyntespringa bort ifrån kyrkogården. Men han var så underlig och af kys-sen förvirrad, att han icke viste hvartut han ställde sitt lopp. Hantyckte sig komma bort emot skogen och kände ej mer igen trakten.Han befann sig i en lund, men hörde på afstånd bland mörkaste tal-larne ett vildt skri, såsom af jägare, horn och hundar. Snart nalkadesen varelse; han lyssnade, och märkte ett hässjande komma närmaresåsom af en ganska andtruten springare. Månen sken blott halftmellan asparnes löf, der han stod, men hastigt märkte han vid fotenaf en buske den ankomna nedsigna på knä af bäfvan eller trötthet.Han såg en hjortko, det är en hind; och djuret vände emot gossensitt hufvud, nästan bedjande. Han nalkades och såg hennes ansigte,öfver ögonen upplyst af månen. Gossen tyckte hindens sörjandeblick vara vacker; än sågo de stora, klara ögonen åt skogen, än flögoderas kast öfver lundens buskar att finna ett gömsle, men oftaststannade de på gossen, och ett minne upplefde dervid hos honombesynnerligt af hans egen Moders utseende och anblick. Denna un-derfulla likhet drog sonens själ – men hastigt ökades skriet i skogen,

353

H I N D E N

hinden spratt upp och flydde än längre, benen foro som spöken bortmellan de dalrande gröna löfven, och den af fint hår glänsande län-den försvann i ett huj. Nu sörjde gossens hjerta, och tårar glimmadepå hans kinder. Han skyndade efter den flyende, men hade förlorathennes spår. Jägarnes hundar undvek han, och kom slutligen upppå ett berg, der han tyckte ett högt slott ligga beläget, och i allafönstren kolmörkt, utom i ett enda, der det starkt flammade. Gossenstod på berget och hade en vidsträckt utsigt öfver hela nejden. Dåsåg han ett stycke nedanföre, huru en elf flöt genom ängen; den varbred, lugn och glänste som silfver emellan gräsets mörka grönska.Snart fann han huru hinden kom simmande utför den, och liksomundvek att se åt det flammande fönstret uppi slottet. Hennes vackraskepnad speglade sig i floden, och landskapet var nu tyst, ty jägarnemåtte hafva kommit åt ett annat håll. Och gossen tyckte, att honicke flydde bortåt, utan snarare flydde såsom för att komma hem.Men när hon simmat en stund, såg gossen huru en svag dimma upp-steg ur vattnet vid ängens slut, dit den flyktande i floden närmadesig. Hastigt uppreste sig ur böljan midt för Hinden en ljusgrå ge-nomskinlig Gestalt, och han emottog henne på hennes väg. För densänkte hon sin resliga hals och hennes hufvud föll ned emot bringan– det var, som sökte hon icke mer någon undflykt. Gossen på bergetutsträckte sina bedjande händer, men ach – djuret sjönk för hansögon midt framför skepnaden i floden. Då greps gossen af en out-säglig smärta och längtan; under innerlig gråt lade han sig ned påberget, och derunder såg han, att den ljusgrå skepnaden växte ändaupp öfver skogarne, utsträckande så långa armar, att han omfamna-de hela landet. Gossen låg der länge, sofvande vid foten af en lum-mig gran; men när han vaknade, befann han sig hemma i – sin fa-ders armar.”

Vid berättelsens slut hördes en djup suck ur fröken Ulrika Sofiasbröst. ”Denna förvånande händelse, sade hon, har jag sjelf som litenhört af Dordis mun. Och, hvad mer är, ej en saga, utan en sann till-dragelse är det med den späda gossen, som, berusad af kyssen vidkyrkdörrens tröskel, försattes i det underbara tillstånd, man kallar

354

H I N D E N

”gå och se i syne.” Vi hafva hört berättas dylikt någongång om and-re, men detta vet jag visst vara händt på den gård, der vi förut boddesom barn med våra föräldrar. Ty, hvem – hvem tror ni den spädagossen var? – Min bror! vår Julianus!”

Hvar är han? hvar är han sjelf? han måste intyga sanningen härafoch än närmare omtala förloppet!

”Julianus har ej varit inne på hela eftermiddagen”, anmärkteHenrik.

Ej inne? ej inne på så länge?”Det är icke ovanligt af honom, han är sällan närvarande vid våra

aftonsysselsättningar.”Tyst, tyst mine älskade, nu hör jag sannerligen att någon – sitten

stilla, mina barn; var tyst Jakob! – man är vid vår dörr! .Nyckeln vreds varsamt om i låset, det hörde alla. Dörren öppna-

des, och tvenne unga qvinliga gestalter trädde in, af hvilka den, somgick framföre, i hvardera handen bar en hög tre-armig silfverljussta-ke med klart brinnande vaxljus, som på en gång kastade in en starkglans genom hela förmaket, der den historieberättande familjen sattförsamlad uppi mörkröda soffans öfversta hörn.

I en sådan spänning hade fantasien försatt herr Hugo sjelf ochhans tjenare Jakob, fröknarna Eleonora och Ulrika, ynglingarneFrans och Henrik, ej mindre än hela skaran af de spädare barnen,att de tvenne unga qvinnogestalternas inträde på en gång gjordedem alla högst bestörta, och de stirrade upp som på varelser ifrån ettokändt land. Den först med ljusstakarna inträdande var synbart entjenande varelse; men den efteråt gående, ehuru lika ung, smärt ochfullkomlig till växten som den förra, hade till hela hållningen, skön-heten och uttrycket något af en prinsessa.

Herr Hugos spända ögon voro nära att springa ur hufvudet viddenna anblick, som förekom honom alldeles feelik. Om sådant harjag läst i de ”Arabiska Nätterna”, men att jag med mina egna, lefvan-de, kroppsliga ögon skulle få se något dylikt! – denna tysta anmärk-ning hann han likväl knappt i sina tankar sluta, förrän efter en halfminuts förlopp lilla Fabian först af alla återkom till sansad besinning

355

H I N D E N

och utropade: ”Syster Aurora! si nu först kommer du in, och vi somsutit här så länge och hört sagor!”

Mer än dessa ord behöfdes icke för att återbringa alla till denenkla verklighetens klara tillstånd, men sådan är likväl menniskan,att den nimbus eller vackra flordager, som imaginationen en gångför våra ögon kastat öfver varelser, ej så hastigt förflyger. Med enobeskriflig hänförelse, en nästan poetisk och ganska oskyldig vällustbetraktade Hugo de begge inkomna nymflika figurerna, och underdet kammarjungfrun Elisiv nalkades förmakets medlersta trymå,framför hvilken hon på det eleganta bordet nedsatte sina stora arm-stakar, lät herr Hugo emellertid sjelfvilligt sin fantasi fortfara på denbörjade banan, och han tyckte sig i sin inträdande dotters bild seingenting mindre än den i orientaliska sagan högt berömda och ljuftbeundrade Zuleika, hvilken utgått att lustvandra i mandelskogenmed sin sköne Yussuf, låtit sig ros af honom med försilfrade åror iBulbuls spegelklara insjö, och slutligen blott på en stund återkom-mit till Emirens sin faders hus för att omkläda sig, och sednare pådygnet under stjernornas lysande pell åter utgå till aftaladt mötemed Yussuf, vildmarkens leopard – med hvad mera herr Hugo på-minte sig ur deras historia. Straxt derefter upprann i hans minneMedschnun och Leïla – den vilde, half-förtviflade jägaren Med-schnun och den älskvärdt gråtande Leïla, Gaznas blåådriga ros –men herr Hugo bortdref med kraft minnet af den historien, han villeej så gerna i sin dotter se Leïla; han ville ej genom den sednare sa-gan förvirra den förra, den lika intagande, men förnämare och gla-dare taflan af Zuleika. För att derföre bibehålla denna bild ännu fas-tare, steg han upp ur soffan, gick fram till Aurora, kysste henne påpannan och yttrade: Zuleika! hvar har du varit?

”Ute, min far!” sade Aurora, som väl icke hade sig bekant histori-en om Zuleika, men ändock ej kunde undgå att litet brydd sväfva påorden, när hon svarade; och en fin, men märkbar rodnad försämra-de icke hennes kinders hvithet.

Hugo, försänkt i sina österländska minnen, önskade för ingen delgenom någon underrättelse från Auroras läppar blifva indragen i

356

H I N D E N

den simpla verkligheten hemma hos sig. Utan att derföre ana någoteller förtörnas det minsta, yttrade han likväl såsom den varnandeEmiren i sagan talade till sin dotter Zuleika: Min stolta dotter af denskönaste mor! du har ändock varit nog länge på egen hand, alltförlänge ute!

”Min far!” svarade Aurora litet darrande, ”jag förmodade ej att iqväll någon historisk sysselsättning skulle företagas, ty sedan vårfarbroders frånfälle har intet sådant skett. Jag förmodade, att det ejskulle väcka förundran om jag då i stället skötte mina nejlikor, ochäfven varit i parken efter mossor, och äfven – Pappa! förtörnas ickeatt ljusen inkommit nog sent, jag bekänner att detta är mitt fel –”

Ljusen för sent? hva –”Jag erkänner att det helt och hållet är mitt fel; denna vecka till-

hörde det mig att tänka derpå, och Elisiv hade inga vaxljus frammeförrän jag hemkom och lemnade henne dem.”

Tokiga flicka! hvem talar om ljus? vi hafva här haft sysselsätt-ningar långt skilda från allt ljus, och glansen af de på den tjenandetärnans armar inträdande lågorna kom öfver oss såsom ifrån en an-nan, en förtrollad verld. Ännu en gång Zuleika! – men, flicka, dukänner ej hvem du är, vet ej hela betydelsen af din nuvarande per-son, förstår ej rätt meningen med händelsen, som du upplefvat der-ute. Zuleika! – (ty jag är Emir och din far, och jag kallar dig icke nuAurora), du har låtit förleda dig att följa den första känslans hänfö-rande ingifvelse, hvilken bestrålar hjertat, såsom Gaazas sol skineröfver Ajalons dal. Men jag vill icke nedslå dig, Zuleika, jag ser dittögas uppsyn, klar men förvirrad som på Nedsjeds gazell, då hon sö-ker undfly den spejande jägaren. Brydd – ja, brydd kan du väl vara,Zuleika, ty mig är ditt möte med honom icke obekant.

Auroras uppsyn tydde verkligen häpenhet.Min dotter! jag känner honom, som det fägnar och höjer din själ

att kalla vän – jag känner din dyrbare Yussuf, och hör på min be-skrifning, om jag icke noga känner honom! I öcknen, der vi bo, ärhan såsom en högt tindrande ljusflamma, och han går öfver hedarnasom en frasande ljungeld – men öm som Saarons vind är Yussuf, när

357

H I N D E N

han seglar på glittrande silfverböljor med sin älskade flicka, och närhan ber henne sjunga vid årornas takt, är det omöjligt för henne attemotstå och neka, ty det var Yussufs första bön på Bulbuls vågor!Zuleika, var det icke så?

Aurora drog sig sakta och bäfvande till soffkarmen för att stödjasig mot den.

Men herr Hugo, inom sig smickrad af den talent han sjelf hördesig utveckla i orientalisk stil, gladde sig än mer öfver det intryck hansåg sig göra på flickan, hans kinder färgades och hans ögon lyste.Tror du icke jag känner honom, fortfor han och gick henne allt när-mare. Jag skall afmåla denne Yussuf, öcknens berömde prydnad,och du skall sjelf svara om min pensel träffar –

”Store Gud, min far, hvart allt detta tyder, förstår jag ej.”Förskräcks ej, Zuleika, din far förtörnas ej, men han vill låta dig

förstå att han vet hvart din fot fägnat sig att gå. Emirens spejarblickundgår intet spel i den djupaste skymning, ej klyftan döljer för ho-nom Rosens och Fjärilns möte! men hör hur jag målar! Lång ärYussuf, och smal som mast-trädet hans växt, men icke svag, utanstark som Libanons ceder, och hans mörka hår svajar buckligt förvinden, som öfversta kronan på Antilibanons jernek. Ej elden må jagmåla, som flammande flyger ur hans stora, svartglimmande ögonoch tänder en härmande eld i Zuleikas blick – derom vill jag tystnanu, och äfven om hans högättade blod, som ingen häst i Arabien harbättre. Men hans själs höga drag vill jag teckna, Zuleika, din far serYussuf med välbehag! den tystnad, som öcknens Prydnad iakttager isnillelöst sällskap är icke fåkunnighet, ej tvärhet af honom, det ärhans förnäma snille, som ej vill spegla sina stjernor i döda hafvetsstela saltvåg, men älskar att med sitt sken endast möta morgonrod-naden, och alla stjernor i djurkretsen skola buga sig för honom.

Herr Hugo gick litet åt sidan och drog andan för att hemta sig.Aurora såg sig omkring på de öfriga och fann dem alla i en upprymdstämning, som Hugos tal verkat. I minnet af sin lustfart med Juli-anus, hvarifrån hon hemkommit, kände hon sig brydd; vändningar-ne i Hugos teckning öppnade för hennes tankar något alldeles nytt,

358

H I N D E N

något som hon sjelf ej menat eller anat. Denna tydning halft såradeoch förundrade henne, ty hon hade i sin frändes sällskap ej syssel-satt sig med annat, tyckte hon, än betraktelsen af vackra naturföre-mål, som mött dem, och med intressanta ord, stundom vexladederöfver, men med sig eller honom mindes hon sig ej hafva syssel-satt sig. Hon sade intet, hon satte sig sakta ned i soffan, och kändeför första gången det pikanta af att behöfva öfverlägga om rätt ochorätt – om passande och icke passande i sådant, som hon sjelf ejansåg det minsta stötande, ehuru det nu kunde stöta andra. Hon öf-verlade, om det verkligen skulle gå an för henne att uppfylla hvadhon lofvat Julianus, att möta honom under det aftalade fönstret, se-dan alla lagt sig, för att under stjernornas skymnande dager betraktanattliga utsigter, dem hon aldrig sett, ifrån klyftor och lundar, demhon om dagen så högt älskat.

Dotter af en Emir! sade Hugo, som nu återkom. Sedan jag målatdet sanna i din ställning, sedan jag visat min Zuleika, att mig är intethemligt, ej om honom och ej om dig – så hör mina ord. Vet, du Oas-ens förstfödda purpur! vet, att i den Gamles ådror flyter en siaresblod, kring hans snölockar visdom! Vet, att i en Faders tankar ingju-ta paradisets andar förutseende och ett klart seende, och de drifvahonom att tala till sitt barn ord af betydelse, dem han sjelf blott tillhälften förstår! – Yussuf ser jag och dig, Zuleika. Komna under Må-nens öga i en aftalad stund, komna såsom Pyramus och Thisbe tillBabylons fallna pelare, till underbara grottor och hvalf – hör jagedra ord, och en ed sväfvar för mina öron, lik en sång vid Chinnorssträngar! – Hvad ser jag? jag ser er på lastade kameler skynda tillrika Arabiens fält, till Yemens smaragd-ängar och Saanas lustgår-dar. Hvad hör jag? Hadramauts dunder och svafvelheta vindar frånOman komma öfver karavanen, och störta Yussuf till jorden – ejåskor blott, en drake ser jag i långa förfärliga ringlar och öppet gapefter Zuleika, min Zuleika! ett namn ser jag på drakens panna, mendet är mig oläsligt, om qvinno- eller mans-namn – jag vet det ej,men ve Zuleika! bäfva för den resan, förskräcks för den började ka-ravanen – så lyder min varning! det är en Emirs ord, och en Fars.

359

H I N D E N

Akta dig, Zuleika, låt ej din fot gå i den aftalade stunden under Må-nens öga, ej gå som Thisbe till Pyramus i Babylons vackra klyftor. Såtalar jag till dig, mitt barn, och du lyssnar förundrad. Jag ser att dubleknar. Dotter! alla de ord, som du här hört af din far äro dikt ochsanning tillsammans: ej utlägga de varnande andar, som tala genomfadrens mun, ej utlägga de allt i så tydliga ord, som menniskors barni deras vanliga göromål bruka – men det är nog taladt för dottrenslydnad. Den späda, gröna örten med renådriga blad, har nog af dettastöd: förstår tillräckligt hvad som är taladt!

Herr Hugo satte sig nu i soffan bland sina anhöriga. Den blekhet,han såg snabbt utbreda sig i Auroras ansigte, betraktade han som enstor triumf för sig och sin målare-förmåga. Se så min flicka, sadehan och tog hennes hand, låt det nu vara slut med detta spel, dubehöfver ej längre vara blek. Du vet, att i Österlanden – eller, om duicke vet det, skall jag lemna dig böcker att läsa härom – i Orientenäro sex à sju par högt berömde Älskande, hvaribland Yussuf ochZuleika intaga det mest lysande rum. De öfriga äro Medschnun ochLeïla, Rustàm och Rodavuh, Ferahad och Schirin, Dschemil ochBoteinah, och några flera. Men till dig talade jag under Zuleikasnamn, emedan hon står vackrast för min imagination. NamnetYussuf är annars detsamma, som vi i Europa vackert men simpeltprononcera Josef. Jag skall om deras kärlek och underbara händel-ser, såväl som om Emirens spådom och varnande tal till sin dotter,låta dig läsa i von Hammer, ja, (det kan tillika vara dig en öfning ityskan, som jag fruktar du något försummar), och står det icke hoshonom, så skall du få en uppsatts hos Rückert, eller annorstädes.Eljest har på Yussufs och Zuleikas historia varit tusen, tusen varia-tioner, så i persiska, som arabiska och syriska, ja till och med i egyp-tiska traditioner (ty sjelfva Skriftens Josef i G. Testamentet uppträ-der hos egyptierna som en Yussuf, och en nubisk flicka af hög fäg-ring är i Faraos hof hans Zuleika). Åt dig sjelf vill jag öfverlemnahvilken variation du mest gillar, och du kan införlifva den med dinegen smak. Hvad jag i afton, såsom Emiren din far, har talat till dig,vill jag tillstå vara en utförning af ämnet till största delen improvise-

360

H I N D E N

rad af mig sjelf. Jag har uttryckt mig alldeles så, som jag hänfördes afStundens ingifvelse från ett högre håll.

Vid de sista orden såg Aurora genomträngande på sin far, ochfärgen på hennes kinder, som under det föregående småningomåterkommit, gaf åter vika för en hastig blekhet.

Det är skada, sade gubben vänligt, att du ej varit inne förut i aftonunder våra berättelser, jag ser att du är högtidligt stämd, och duskulle hafva med sann känsla senterat några spökscener, vi förehaft.Det är också mycken skada, att ej vår Julianus varit inne, ty allt harså underligt vändt sig i afton, att nästan hvarje företag ledt oss tillminnet af hans dyre fader, vår saknade Andreas Wilhelm. En stundinnan du ankom med ljusen, Aurora, omsväfvades vi här i skym-ningen tydligt af den bortgångnes genius. Besynnerligt var det viddörren; icke vet jag om du Aurora, eller om Elisiv har hvad man kal-lar vålnad, men en lång stund före er ankomst rörde det sig vid låset.Jag är snarsagdt ledsen, att ni anlände med ljusstakarne – ehuru detgaf mig den intagande anblicken af Zuleika, och föranledde helamin improviserade episod om Emirens tal, så att jag ångrar det verk-ligen icke – men jag är ledsen ändå, ty vi distraherades derigenomifrån vårt Egentliga för aftonen. Mig förekommer – och det före-kommer mig så mer och mer – att vi i afton leddes, jag vet ej af hvadeller af hvem – men vi leddes till ett firande af den framfarnes min-ne.

Fröken Ulrika Sofia höjde sitt hufvud, men hon sade på en långstund intet. Alla betraktade henne, hon stirrade framför sig liksomfixerade hon någonting midt i kammaren. Ja! yttrade hon slutligen,vår stolte fader är bortgången, men hans genius sväfvar nära oss –kanske förbi oss, förbi just nu, under en resa till ännu aflägsnarerymder. Så mycket har i afton påmint oss om honom, och mest afallt den syn, vi genom Jakob hört ifrån den äfven afledna Dordismun. Forntidens tankar om själavandring och om menniskors vis-tande efter döden i djurs, blomsters och mineraliers skepnader, haraldrig på mig gjort det intryck, att jag antagit det för afgjord sanning– men, att min bror i det der underbara tillståndet såg hela uttrycket

361

H I N D E N

af vår älskade mors anlete så troget och igenkänneligt i den irrandeHindens ögon och öfriga drag – det kan jag aldrig glömma.

”Sådana likheter ser man ej sällan i drömmar, anmärkte Frans.Äfven i vakande tillståndet träffas det i hvad man ofta tycker sig sepå menniskor, ja till och med på vackra menniskor. Man säger ju:den der har tycke eller vålnad af en häst, den der af en hjort, den deraf . . Likaså kan i omvänd mening djur stundom likna oss. Naturenskedja emellan menniskan och de öfriga varelserna är visst icke såafbruten, som vi alltför aristokratiskt inbilla oss. I djur- och bloms-terkarakterer gifves oändligt mycket intressant för den, som ej medinskränkt och dum förnämhet ser förbi dem.”

Du torde hafva ganska rätt, men ändock var det ej alldeles så jagmenade. Frans . . jag vet ej sjelf rätt hur jag menade. Men hind-huf-vudet kan jag icke glömma! Ach, den vackra var irrande, flyktig –men flydde ej bort! Det var hemåt, hem, hon åter sökte sin väg, fly-ende från fiender, bland hvilka hon förr tycks hafva varit, och enoändlig faders famn emottog den kommande.

”Men hon nedsjönk ju förlorad i floden vid Gestaltens möte?”Ja, jag kan ej, och vågar ej, fördjupa mig i denna hemlighet.”Min goda flicka, – sade herr Hugo till fröken Ulrika, hvars ögon

han såg börja öppna sig på det grufligt nervösa sätt, då pupillernaförstoras, uttrycket blir hemskt och nästan spöklikt, hvilket stun-dom hände henne – försänk dig ej, mitt goda barn, i hemligheter, ejåt menniskan gifna att lösas. Låt oss hellre återkomma till din far,och säg mig en gång hur det förhöll sig med det der papperet ochden italienska nuvellen, du fick till suvenir?”

Ja, ja min farbror, jag kommer ihåg att jag nämt derom, sade hon,men det hade varit bäst att jag förtegat det. En gång, då vi talade iflere för mig oförgätliga ämnen, gaf min far mig ett papper, som inågra rader innehöll en historia från Lombardiet. Jag kan ej rätt för-klara hvad vigt min far lade på denna berättelse, eller af hvem hanfått papperet; men de rader, hvari romancen innehölls, såg jagskrifna af en obekant hand, åtminstone var det icke mina föräldrarsstil. Men i kanten hade min far skrifvit: blott sant till ena hälften.

362

H I N D E N

”Är denna historia en hemlighet, Ulrika? då må hvarken jag ellernågon önska del deraf. Men i annat fall – ej för vårt nöje och intérêtallenast – nej, men det skulle kunna vara ett firande i afton, detskulle än mer föröka och helga minnet af vår Andreas Wilhelm.”

En slägthemlighet, svarade hon, tror jag väl ligga derunder, menjag kan sjelf ej säga hvari den består. Oförgätlig blir mig evigt denstund, när min far lemnade mig papperet, då icke mera hvitt. Jag varen fjorton års flicka, han hade gifvit mig undervisning om våra dyr-bara moraliska pligter, han hade lagt på mitt hjerta de bud, genomhvars noggranna iakttagande vi endast kunna hoppas en stadigva-rande inre lycka; han gret och kysste mig obeskrifligt. Om vår saligamor talade han mycket sällan och icke heller nu; ja, jag anmärkersom en vana hos honom, att aldrig hafva yttrat sig öfver någon men-niska, hvarken godt eller ondt, åtminstone ej det sednare. När hanslutat förmana mig den der dagen, kom jag att säga: ”denna stund ärmig evigt oförgätlig! min far, gif mig Någonting till ett minne häraf,att jag må fästa mig dervid och aldrig glömma hvad jag hört!” – Enlindrig rodnad gick öfver min fars ansigte: ”Behöfver du då något tillminne af det evigt oförgätliga?” sade han och såg mig mildt förebrå-ende i ansigtet med ett ögonkast, som jag aldrig glömmer. Jag insågoch erkände snart tanklösheten i mitt yttrande; men han tillade medett leende, deri den högsta godhet speglade sig: ”ursäkta mig Ulrika,du har yttrat dig naivt, men jag har ånyo gjort det fel, jag så ofta be-går, jag förbisåg naturen och sanningen, ty så, just så är menniskan,att hvad som skulle vara evigt oförgätet för henne, och hvad honsjelf erkänner som sådant, det glömmer hon snart utan ett yttretecken, ett minnesmärke, som påminner henne derom – derförehafven J ju altartaflor och crucifixer, tillade han med en half röst, idet han bortgick åt en annan sida af rummet och tycktes tilltala helaMenniskoslägtet – ja derföre hafven J ju i hvarje socken en kyrka afsten eller träd?” – Sedan han gått några gånger öfver golfvet, nalka-des han sin byrå, utdrog en låda och upptog ett gulnadt papper. ”Sehär Ulrika, tag detta halfark till ett minnesmärke; visst ej så till för-ståendes, att hvad det innehåller är en ytterligare uppmaning till de

363

H I N D E N

heliga pligter, hvarom vi i eftermiddag samtalat; tvertom – jag skullekunna säga alldeles tvertom – och häri liknar det kanske de jordiskaminnesmärken, som för menniskors ögon sättas till hågkomst af evi-ga ideer. Men tag emellertid den gulnade lappen: i mina ögon föror-sakar den grämelse att se, när jag öppnar mina lådor. Du kan in-veckla den i ett hvitt omslag, och så hafva det minne du önskar.Innehållet är blott en utländsk historia, och du kan läsa den heltoch hållet som sådan. Men – fortfor han, och gick mig med brinnan-de ögon helt nära – om någon en gång skulle säga dig, eller om dusjelf skulle ana, att den utländska historien har en likhet med dinslägts öde – står – (han utropade detta med en stigande spänning,som förfärade mig) – står i rapport med din Mor! – så vet, och glömdet aldrig, att denna likhet ej sträcker sig längre än till en del, denmedlersta delen blott af novellen. Slutet har ingen likhet – Slutet fåricke, och skall vid Gud icke – nej i en annan verld lika litet som idenna – få någon likhet med din mors öde! Jag förstår nog (yttradehan med dof stämma), jag begriper alltför väl, att den – att han, somaftecknat raderna på papperet och sändt dem till mig med hemskelakhet, att han haft den meningen – kanske den förhoppningen! –att slutet ock skulle få en sådan likhet i en annan, högre verld, efterdet gick så mycket emot hans vilja att likheten ej här inträffade –men nej, det finns en rättvis himmel, och så skall det icke gå.” – Ef-ter en stunds tystnad återkom han till mera lugn. ”Ja, tag och gömdet der, sade han, jag vill icke mera se det; men du kan behålla det,dig skall det icke skada, ty du skall ingenting begripa deraf.”

Efter så är, sade Hugo, så låt oss höra den italienska historienblott och bart som en historia. Om vi kunna, eller icke kunnainse det hemliga sammanhang, hvari den skall stå till din far ellermor – det lemna vi, af vördnad för dem. Kan du meddela oss inne-hållet?

Fröken Ulrika Sofia steg upp. ”Såsom ett litterärt stycke blottkunde jag våga meddela det, och det kan underhålla oss såsom enannan främmande berättelse. Men jag bekänner, att en rysning ge-nomgår mina ådror, när jag mins min sal. far den gången, och tänker

364

H I N D E N

på den okända likhet, som deruti till någon del kan innehållas medmin mors – ”

Tänk ej för mycket derpå, min goda flicka, dina nerver äro svaga.Hvar har du din berättelse? Alla romancer, alla historier, ja allaskatter, dem Litteraturen under tidehvarfven samlat, gömt, ochända åt oss bevarat – skulle vi känna första upprinnelsen för hvarjeaf dem, och de menniskor, då lefvat och förorsakat dem – vi skullekanske rysa och sörja, mer än njuta. Men nu är det så, att olyckornaligga begrafna, och blommorna, som de alstrat ofvanpå sina grifter,af dem få vi fägnas och njuta. Mitt barn, gå efter din novell.

Fröken Ulrika lydde och gick till sin kammare. När hon var utesade herr Hugo: ”Med litteraturen följer ändock en viss lycka, somman ej får misskänna. Vår goda Ulrika Sofia har ingen god helsa,hennes nerver blefvo genom nattvak och ömhet för den bästa far ti-digt försvagade, och hennes medfödda känslofullhet ökades genomsorgen öfver älskade anhörigas öde; men huru hafva icke läsningoch arbetshåg förskingrat oräkneliga moln på hennes dystra hori-zont? Ingen af mina fruntimmer här besitter en sådan lecture, somhon. Om dig, min dotter Aurora, har jag nästan tyckt, att du nogmycket försummat dig både i dina språk, i stilöfningar och i histori-en. Men Gud har förlänat dig en helsa ändå till själ och kropp, ochdu har af sjelfva naturen en viss hög bildning, ett fint omdöme, somtill en grad ersätter bristen på bokliga konster. Syster Eleonora harläst vida mer, likväl fruktar jag, att den unga brorsdottren äfven ärhenne öfvermäktig; men det må allt så vara, jag älskar er i alla fall,mina fruntimmer, och kan icke omskapa er.”

När fröken Ulrika återkom, såg herr Hugo henne mellan händer-na hålla en hvit pappersrulle om ett par ark. ”Är det der gult?” sadehan.

Nej, svarade hon. Jag har här den söderländska berättelsen, menej i sitt ursprungliga skick. Originalskriften medförde alltid en såskakande verkan på mig genom minnet af den sinnesförfattning,hvari jag såg min far, då han lemnade mig den, att jag ej gerna tarfram detta papper. Men min farbror har ock nu sjelf gifvit saken den

365

H I N D E N

vändning, jag helst önskar se den i, nemligen såsom ett litterärt nöjeblott för oss i afton. Händelsen tilldrog sig i norra Italien vid tide-punkten af det ryktbara Pavia-slaget, der franske konungen Frans Itillfångatogs af kejsar Carl V. Min farbror! jag tog berättelsen trogetifrån urskriften, men jag har deraf gjort en bearbetning. Jag locka-des härtill af ämnet, som för mig var så intressant, och jag kundegenom en sådan omsättning undvika att hädanefter fästa mina ögonpå sjelfva urskriften, hvars åsyn förfärade mig; för det tredje var detmig också en prosodisk skrif-öfning, hvartill farbror Hugo så oftauppmanat oss. Jag utförde originalets italienska verser, hänförd afkänslan för en underbar händelse, om hvilken jag ej viste huru liten,eller kanske ock, huru ganska mycken likhet den hade med minanärmastes öde. Se här mina enfaldiga stanzer – fortfor hon och upp-vecklade arket – de äro ej skrifna i den stränga italienska formen förottave rime, hvilken jag ej tror passa vårt språk, utan med ungefärsamma frihet, sjelfve Wieland begagnat i Idris och Oberon, och somi företalet till den förra på flere grunder försäkras ej vara en nöd-fallshjelp, utan en vinst för stanzen i germaniska idiomet. En forn-tida Hofskald sitter en ljuf sommarnatt under ett lummigt träd ochsjunger vid sin cittra balladen om fyra eder, som blifvit svurna, mengått i fullbordan tvertemot sjelfva de svärjandes egen föreställningom utgången.

Stycket kallas på den Okändes papper:Se nästa Bok.

_______

366

H I N D E N

NIONDE BOKEN.

A Svinkande

ännu med svanhvitt finger.

I. . . O någon älskar Filomelas sång,Han älskar äfven nattens blida stjernor,Nog älskar han då ock de väna tärnor,Och sagorna om hjertats tvång . .– ”Kom nalkas Sångare! så häftigt dina toner jaga,Säg, hvarföre?” – Hvem lyssnar här i nattens lund? –”Jag lyssnar; fortsätt leken vid din Cittra än en stund.” –Min Citterlek? om Ederna? – ja väl, en ryktbar saga.

II. En Riddare så stolt, som Alpernas höga panna,En fröken, mörkskön*) som Chamouni dal,O Amor, vill du räkna alla aftonsolars tal,Då de tillsammans lekte? Stanna, stanna,Att sjunga om de väna flammorna i deras bröstÄr du för späd, min unga röst,Låt klangen blott af deras namn i mandelskogen hvina:Den djerfve Harduin hette han, och hon Alvina.

III. Och nu steg Harduin efter riddarsedIn i Gref Bosos purpursal, att be om henneTill brud. ”Gå, arme vekling, ropte denne,Och såg på Harduin bittert ned,Du sagt dig vara Kejsarns man, så skynda till hans härar,Der anstår dig att slåss för guld, ej att du mig besvärar,I Kloster, svär jag, skall min Dotter se sin lefnads mål,Och dö, förr än mitt namn hon skändar, och blir din gemål.”

*) ”Beau ténébreux” se Amadis de Gaule.

367

H I N D E N

IV. För att dess snarare sin önskan vinnaOch hindra Harduins stolta frieri,Han lät en grym intrig sin svarta jerntråd spinnaOch lånade sin hand deri.Gref Boso ropade signor Andreas’ namn,Åt honom öppnade sin Dotters famn –Kring slottet stormade förhatlig klang af brölloppsdansen!Hvart öga bländades af hemska fackelglansen –

V. Mån nu ej vreden brann på kind?Upp Harduin sprang och lemnade gref Bosos sal,Sin stolte Fosco sadlade och flög som vindBort i Savoyens skogar, öfver fors och dal.Den svarta manteln öfver jorden mörkret spände,Upp såg nu drömmaren: i snabbt beslut han vändeSin häst till slottet om. Hör – tolf i tornet slår,Och se – Alvinas fönster öppet står!

VI. Lik Nattens stjernbesådda sörjande gudinna,Så stod i fönstret lutad Harduins älskarinnaI sorgflor höljd, af tårar stjernbeströdd.Mot marmorbleka kinden höll hon handen stödd,Hon såg den kommande lik blixten sväfva,Nog brunno hennes ögon då. Hans namnHon suckade så sakta, sakta – sträckte ut sin famn,Och bäfvade af skräck, och kunde dock ej bäfva.

VII. ”Alvina, har du mod?” så ropte Riddaren.”Jag endast kärlek har!” hon hviskade tillbaka.”Upp, skyndom då till strids, till strids, min hjeltemaka!”Och knappt han ljungat dessa ord, förränSin arm om hennes fina lif han sträckte,Ur fönstret henne tog på sadlen ned,Och ifrån slottet bort i sporrstreck red.Af fasa visst hon svimmade, men kyssar henne väckte.

VIII. Igenom nattens doftande och dunkla dimmor,De flydde bort långt, långt ifrån Savoyens land;Ren stodo de i Piemont vid Sesias strand,Då först aurora mot dem log i rosenstrimmor.Här låg en borg. En slägtinge till RiddarenEn ädel Dam der bodde. Välkommen

368

H I N D E N

Han helsades, gick straxt till slottets egarinna,Och lemnade vid hennes bröst sin älskarinna.

IX. Sitt öde han beskref, beskref sin plan,Till Pavia ville han, till Kejsarns läger,Der att som lejon kämpa för sin herres seger,Eröfra namn och lagrar och krachan.”Men Dianora, o min Dianora svara,Så sade han till slägtingen, här all min rikedomHos dig jag gömmer: säg, vill som din egen helgedomAlvina du åt mig bevara?”

X. Då Dianora leende sin handÅt honom gaf, och svor så höga eder:”Hör Harduin, jag nu Gud och alla helgon beder,Att lägga detta löfte mig till band:Skall nånsin jag åt något ondt Alvina lemna,Må Herrans Åskor komma då, min ed att hämna,Ned ljunga blossande på mig, och af mitt slottEj öfrigt lemna mer än askan blott.”

XI. Säll af förhoppningar, då denna ed han hörde,Nu Harduin fram till skön Alvina gick,Den liljelena handen till sitt bröst han förde,”Madonna, sade han, skänk mig din sidensvarta blickTill afsked än. Bort går jag snabb, som falken hviner,Men åter skall jag vara här – jag svär vid Gud!Till biläger på denna borg med dig min brudFörr – förr än nästa gång i fylle Månen skiner.”

XII. Mån du har sett hur Alabastersvanan trånarVid lifvets afton? Än ett andedrag hon lånarUr himlablå, för att sin afskedspsalmSin skilsmessa från Källan sjunga. Tystnen! tystnen!Än höjer hon den bleka vingen, – lyssnen! lyssnen!Och stänker perletårar öfver dödens qvalmUr Källans flod, den älskade! – dock stundar tidenTill eviga farväl: si, jorden är förliden.

XIII. Så skildes skön Alvina ifrån Harduin. Utan namnVar smärtan; men Dianora log, hvem såg det och ej ryste?Ren länge hemligt i sin famn

369

H I N D E N

En fåfäng kärlek hon till Harduin hyste.I sorg var hennes blomningstid förtärd,Dock elden under askan närd;Alvina genom ryktet ren var hennes plåga,Nu vid dess anblick dolda qvalet steg i låga.

XIV. Och knappt ur slottet Harduin borta var,Straxt hon på grymma saker tänkte.Tror du hon anade på jorden blida dar?Nej, nej. Alvinas sorg var dock en sol, som stänkteEn gnista ljus i hennes natt.Nu gick hon hastigt in. Halft i sitt hopps förtjusning,Halft uti tårar sänkt Alvina satt,Och Dianora log af hämdberusning.

XV. ”Förräderska! så dock den dag nu stundar mig,Som trånande jag väntade så länge, länge!Min Harduin du, min skönaste till digDu drog, och bakom det förflutnas dystra hängeMin hela salighet försvann, ve, ve!På dig tillbaks ditt brott nu ramlar straffande;Vet, Harduins hjerta intill mitt än trofast hänger,Blott ifrån honom jag din tjusar-åsyn stänger.”

XVI. Af hemska lågor ögat brann,Då dessa ord hon sköt. För sin förvåningAlvina ej ett uttryck fann,Till golfvet sjönk hon i en ovilkorlig dåning.Men snart af Dianoras leende väckt,Till tårar och till böner hon, i knäfall sträckt,Sin tillflygt tog. Bort, bort! en svartsjuk barm försoningEj vet; hämd älskar ej förskoning.

XVII. Ett Klostertorn, hvars vimplar rostigt tjöto,Stod qvar i borgens murar än: ej dagens skenFann ingång i dess fängelser, blott ugglors skränOch stormarne, som genom taket röto.Hu Harduin – fryser ej din blod hvarän du är?Ditinn man din Alvina bär,Och efter henne dörrn med sten och jern man dämmer,Att ej bli störd af hennes himmelshöga jämmer.

370

H I N D E N

XVIII. ”Så, grymma Dianora, minnes du din ed!Mot ondt du skulle mig försvara,Ett fängelse, hvad ljufligt må väl det då vara?J helgon, skåden utur strålande himlar ned!Och – Harduin? är det möjligt? Du för mig ej brunnit?Din sköna blick, var den ett svek, som mig blott vunnit?Gud, gif mig nu en nådig död,Ty kärlekstvifvel bränner djupare än glöd.”

XIX. Alvina så. Men dödens Genius ren sin bila höll,Såg offrets bröst i klostrets torn sig sönder vrida,Nej, så var icke rätt att låta henne lida:Och – nu en rosensky ner öfver pannan föll,Ur ögonen de klara tårars strömmarNedrunno såsom stjernfall utur himlars hvalf,Nu hjertat icke mer af vild förtviflan skalf,Det lossades till mystisk dans i ängladrömmar:

XX. Och just då sista stenen slås för tornets dörr,I lockarne hon hör så saligt klinga,Der stå så sköna minnen af hvad timat förr,På skyar, fransade af guld, hon ser sig lustigt svinga.Nu brast det väna lifvets sista band,Så svanhvit pannan sjönk mot svanhvit hand.En underton kring Klostrets vimpel hördes hvina,Ej mer på jorden fans Alvina.

XXI. Men bort i höga riddartankar Harduin red,Af bifall, då han kom, klang Kejsarns läger,Han just vid Pavia emot fienden stred,Och Segerns Gud vog skålarne, gaf än ej seger.Fram störtade herr Riddaren i lustigt mod,Med flygande panasch vid hvarje fara stod,I skarpsynt fältherrblick han öfvergick den främste,I djerfhet och i glömska af sig sjelf den sämste.

XXII. Bort långt bland Fransmännen han såg Kung Frans,Såg mellan silfverpikar svajande hans lockar,Dit Harduin sporrade sin häst till blodig dansFram genom blanka rustningar och tunga flockar.Som åskans stråle klyfver molnens hvalf,Så dundrade han fram i deras slutna leder,

371

H I N D E N

I tu dem klöf, som säd de sjönko neder,Och under gången af hans bana jorden skalf.

XXIII. Nu är han framme vid sitt mål, och snabb han rännerIgenom Kungens häst sin blanka lans.Som dam det granna djuret störtar ned. O Frans!Om lifvet han dig griper och dig spännerPå hästen framför sig vid sadeln fast.Så rider han tillbaks med tankens hastTill Kejsaren, som folket manar att sig lagrar skörda,Och lägger vid hans fötter ner sin krönta börda.

XXIV. ”Dig Kejsar Carl jag detta offer bär,Så prunkande, att det blott dig kan värdigt vara.Mitt namn du känner knappt, dock Riddare jag är,Jag eger börd, och arm att dig försvara.Min rustning är väl skum och hjelmen enkel blott,Jag har väl ej hermliner ärft, ej slott,Dock vågade jag nalkas dig, ty si! jag har en prydnad:Kung Frans jag underlagt din lydnad!”

XXV. Af hastig häpnad Kejsarn rördI höga ord förkunnar sin beundran.Med noggrannhet han forskar efter land och börd,Hör Harduins äfventyr med spänd förundran.Han kejserligt åt grefve Bosos högmod ler,I tårar sjelf han älskarinnans tårar ser,Nog ser han ock det medel, som all strid förenar:Och Hjelten det förtjenar.

XXVI. ”Hör Harduin, hör Riksgrefve af Vicenza!Bjöd Carl med dubbningssvärdet strålande i hand,Den slagne Hertigen af PiacenzaSkall ärfvas utaf dig med slott och land.Gå, tag en furstlig vagn uti mitt läger,Res till Alvina, du är din Signora värd.Tag detta svärd, jag svär: det skall bli ditt Förlofningssvärd,Mig skänkte du, dig jag skall skänka seger.”

XXVII. Riksgrefven bugar djupt för Kejsaren,Så bort på ljusa aningarnes törnrosvingarTill lägret flyger han, tar vagnen, och igen

372

H I N D E N

På vägen hem till sin Alvina svingar.Ett spann af mörkgrå hingstar vagnen drar,Han genom landskap, leende som Afrodite, far,Och solen börjar ren i aftonrodnad svalkas,Då Grefven intill Piemont och Sesia nalkas.

XXVIII. Och kulna vindar båda ren till natt,Och Grefven sitter helt försänkt i stolta drömmar.Ej känna hingstarne hans fällda tömmar,Ej ser han dem, i pannan djupt hans hattÄr tryckt, de höras framåt dock så stilla trafva.Men ve, i hast de öfver vägen snafva:Vid Grefvens venstra sida käns som is så kallt,Upp ser han hemsk, och ser en snöhvit hög Gestalt.

XXIX. Fram öfver dalar, kullar, stockar, stenarHingstparet rasande af fasa skenar.Sitt skarpa svärd väl Grefven drar,Men straxt föraktar han att vara så beväpnad,En helig skräck hans hjeltemod betar,Han ser sin allvarsamma gäst i skyhög skepnadVid sidan: frågar, ropar, dundrar – intet svar.Nu tystnar han af häpnad.

XXX. Och himlen blef allt mörkare, allt mera brantBlef vägen. Vagnen mot en klippas kantTog en förfärlig stöt, så ögat ville svimma,Och hela jordens klot försvann. Men stilla snartHan kände vagnen gungande allt framåt simmaI molnens töckenbäddar underbart,Och genom molnen såg han ljungeldarne glimma,Och svafvellågor blossande i vindens fart.

XXXI. Allt snabbare, allt snabbare lik stormens ilarFar vagnen bort, och under hjulens gångGår åskan. Huj! allt fram som vagnen kilarI följe rullar molnens tordönssång.Si, hingstarnes nosar spruta ljungeldar som pilar,Kring öfver himlen flyga de i yrselsprång:Och lungt, så lungt slår Harduins bröst af stolt beundran,Hvar resan skulle slutas, hyser han dock undran.

373

H I N D E N

XXXII. Men hastigt emot jorden tordönståget brakar,Dernere under sig ett slott han ser.Nu vagnen öfver slottet svafvelviggar sprakar,I alla torn och murar åskan knakar,Tillsammans ramlar allt stoftet ner.Snart syns af hela borgen intet mer,Än blott en rök af dam, som öfver jorden gungar.Sjelf vagnen ifrån molnen ner sig ock nu slungar:

XXXIII. Och just på ruinen stannar, rökande och het;Det hvita långa spöket ur nu stiger,Riksgrefven efter. Undersam han tiger,Men hingstarne fly långt, långt undan. ”Harduin vet”Så Spöket hörs, ”den grymmaste, som jorden burit,Hon hette Dianora! Såg du detta slott?På detta hennes näste Vedergällningsdomen ståttTill fyllnad af den ed, som sjelf hon svurit.”

XXXIV. ”Du grymma hamn! . . J afgrundsöden!Var Dianora brottslig? jag det icke vet.För hvad? Hon rör mig ej. Ej mig bekymrar det.Men, skulle fromheten med brottet dela döden?Alvina, skön Alvina! O mitt brustna hopp,Hvi blommade och bröts vår kärleks knoppI samma stund!” – så Grefven ropade med fasa,Och skyndade med blottadt svärd mot spöket rasa.

XXXV. I samma stund den långa skepnaden sjönk nedSom stoft. Och si, en flicka hvit och spädRakt emot svärdet hastar,Sig oförfärad öfver klingan kastar,Med tusen purpurheta kyssar höljer den.”Ach Harduin, ropar hon och kysser stålet än,När detta sköna svärd du drog, då klack mitt hjerta,Ty nu jag åter vet, att du är min! Så fly all smärta!

XXXVI. Hör du, så Dianora höll sin ed,Att i ett torn jag såg mig innesluten,Dock snart af jordens dystra lif blef kedjan bruten,Till Sanct Franciscus kom jag – Åter nedJag sändes hit i Åskans ljungelds-skrud,För att på Dianora fylla löftets bud.

374

H I N D E N

Kan hon bli salig, henne allt jag glad förlåter,Ty trogen har jag Harduin åter!”

XXXVII. Hur klinga icke orden från en salig vän?Den blida trollgestalten skyndar han att fånga,Och – famntar blott en leende liljeånga!Då suckar han så djupt, och ser på himmelen:Och si – deruppe ännu hennes öga blinkarI stjernsäll glans mot honom ner,I ljusa flammor hennes kind han ser,Ur molnets dunkla bädd ett svanhvitt finger vinkar!

XXXVIII. Han svarar: ”Ja! jag kommer, kommer straxt min brud;Och du mitt granna Svärd . . . . håll! Kejsarns bud?Nu, nu jag anar dig, min blanka klinga!Du vigdes ju af hennes kyss . . . . att mig bevinga?Förlofningssvärd – så nämde Han ditt namn,Din mening dock . . . . förening af vår famn!Skönt! jag din ädla strålglans skall förklarad göra,Alvinas mun dig rört, mitt hjerta skall du röra.”

XXXIX. Så ropande med segerklangens röstHan rände klingan i sitt bröst.Förlossad upp sig svingade den sälla andenTill sin signora, till de ljusblå landen,Der sitter ännu deras vackra par.Såg Sanct Franciscus nu att Sagans tid blef mogen,Och nickade åt Månen, ”att allt färdigt var,”Så steg nu Månen i sitt fylle öfver skogen.

Fröken Ulrika tystnade, hennes verser voro slut. Det hände nu,hvad som så ofta sker i den verkliga verlden, att de närvarande ickeinsågo eller förstodo händelsens betydelse mer än blott till en del.För de fleste, i synnerhet slägtens yngre medlemmar, var det uppläs-ta helt och hållet endast en underfull spökscen ifrån förflutna tider.Men för herr Hugo, som närmare kände sin brors händelser och äf-ven var initierad i några af de hemlighetsfullaste, var analogien tyd-lig emellan Cecilia Löwenstjerna och Alvina; i synnerhet bortföran-

375

H I N D E N

det och anländandet till en vän (i poemet kallad Dianora), hvilken,sjelf intagen af kärlek till den ditkomne riddaren (i verkligheten ba-ron Julius K*, men i poemet Harduin), upptändes af svartsjuka ochqvarhöll det åt henne anförtrodda fruntimret. Men härvid slutadeockså likheten och tråden försvann för herr Hugo. Att ingen annanän baron Julius varit den, som till hans bror skickat den gula origi-nalskrift, hans brorsdotter bearbetat, syntes honom alldeles afgjordt.Hans broders utrop om den stora olikheten emellan sagans utgångoch i synnerhet slut, emot den verklighet, hvarom frågan var, kundeherr Hugo nu lätt fatta, äfvensom han förstod uttrycken om den för-modade förhoppning, Originalskriftens författare baron K* skullehafva hyst, att i en annan, bättre och sällare verld få sjelfva sin histo-rias slut realiseradt i mera likhet med Harduins och Alvinas. Eme-dan Cecilia (såsom fullkomligt bekant var) återkommit till herr An-dreas, afvek verkligheten här högeligen ifrån dikten, och man kun-de förmoda, att en önskan om hennes egande i en inre eller högreexistens af lif kunde återstå för baronen (om han var så andligt sin-nad, att han kunde antagas på allvar tro en sådan existens väntamenniskan – och hvilket flere sednare omständigheter, rörandedenne underbare person, ej gjorde otroligt). Men mycket återstodför herr Hugo alldeles oförklarligt, och deribland i synnerhet afhvad natur det Qvarhållande kunde hafva varit, som baronens förri-ga dam begagnat emot Cecilia Löwenstjerna; äfvensom i hvilkensinnesstämning (af kärlek? vänskap? eller hvad?) Cecilia sjelf verkli-gen befunnit sig i anseende till den äfventyrlige, i så många motsä-gelser invecklade, och äfven (efter hvad Hugo ansåg afgjordt) i vissapolitiska händelser af stor och mörk betydelse indragne mannen.Men Hugo fäste sig med ljufvaste känsla vid det slut-faktum, att Ce-cilia ej blott återkommit, men äfven efter allt utseende återkommitkärleksfull, oskyldig, fri åtminstone från allt egentligt fel . . ellerbrott . . eller hvad skulle annars hennes ljusa panna, hennes klara,stundom stolta blick, som herr Hugo på sin svägerskas anlete såghennes sista år, betyda? – Herr Hugo beslöt att ej längre grubbla pådenna gåta; men, ehuru han ej meddelade någon af de närvarande

376

H I N D E N

sina tysta anmärkningar, rörde det honom särdeles, att se huru hansbrorsdotter, föranledd af originalet, kommit att i Harduins personfira sin ätts värsta fiende, och med värma måla ett kärleksförhållan-de mellan honom och styckets hjeltinna, som säkert skulle hafva ut-gjort fröken Ulrikas största afsky, om hon känt syftningen deraf. Närhon slutat och bredvid sig på ena soffhörnet bortlagt sin ”bearbet-ning”, upptog herr Hugo en tår, som i hemlighet föll ur hans ansig-te, och sade: ” Ulrika, du har lyckats – i visst afseende mycket lyck-ats. Ehuru jag ej sett originalpapperet, inser jag att du i uppfattandetaf dess hela anda fullkomligen lyckats – din olycklige far har välicke sett din bearbetning?”

Nej, svarade flickan förskräckt, jag kom aldrig att visa honomden.

”Väl, Ulrika Sofia! väl, att din genius hindrade dig derifrån. Duhar, likt så mången författare, lyckats fullkomligast i sjelfva detolyckliga. Men – fortfor han med en muntrare ton, liksom att förmåsig och sällskapet antaga en gladare stämning – tro icke att jag här-med klandrar din börjande talent. Emot valet af dina utryck ochbyggnadssättet af dina stanzer kunde jag väl anmärka åtskilligt. Dulåter jamben någon gång daktylisera och denna omvexling tyckerjag om. Deremot skulle jag kunna säga, om jag vore din recensent,att din inbildningskraft stundom målat litet matt, eller klent, minflicka lilla, ja hela ditt poem har nog mycket af den nötta romans-smaken uti sig, Ulla; men nej, jag säger härom ej ett ord, ty jag villicke likna de elakartade kritici, som när de föresatt sig att störta enstackars nybörjare, jemföra dess arbete med ingenting mindre änfulländade snillens verk, då det djupt fällande utslaget gifver sigsjelf; nenej, jag vill icke emot dig utsända recensenternas fasliga pi-lar och grufliga åskeknallar:

”Tecknar du det Vanliga? – fy hur trivial!Eller det Ovanliga? – hu, så du är sökt!Endast Recensenterne, vi, ja vi, ja viStå uppå kulturens spetsar! nå om viSjelf just intet verk än format eller gjort – –

377

H I N D E N

. . . . . . . . . . . . . . . .Dock veta vi allt! skönt känna vi allt,Och döma om allt utan gäf!Ty Folket oss tror till sin lycka ännu,Ännu, ännu, ännu, både herre och fru . . .

med flera oomkullstötliga, fast för de fattiga auktorerne ganska trög-lästa sanningar. Nenej, flicka, var icke ledsen, jag är din farbror,jag har intet intresse uti att för Litteraturens allmänna väl plågadig, eller upptukta de sämre sidoskotten på din unga planta, attdu med tiden måtte bli stor och förträfflig – jaja, hvad jag dockmåste förehålla dig, såsom en för hiskelig poetisk licenz, är tillåtel-sen för Carl V att vara med i Pavia-slaget, enär han på den tidenverkligen var i Spanien, tror jag – dock i Guds namn, Ulrika, se gla-dare ut . . !”

Men oaktadt Hugos åtrå att muntra sin brorsdotter, ville det ickelyckas. Han steg upp, gick till ett af fönstren, och såg ut på det dunk-la, molnrika himlafältet.

Aurora hade senterat det upplästa på ett alldeles eget sätt. Detstärkte hos henne beslutet, att icke denna afton – kanske alldrig –uppfylla sitt löfte att nedanför kammarfönstret möta sin intressantafrände – antingen af häpnad för det i slägtens öden så ofta återkom-mande fönstret, eller för sin fars omedvetna, orientaliska varning,eller – men nog; hvem förklarar hjertats vågor? Hon hade likväl ald-rig förr vid tanken på Julianus kunnat minnas, att vidare än glada,vänliga och varma samtal förevarit; eller på sin höjd möten och tids-fördrif, sådana som emellan slägtingar och vänner ingenting merbetyda. Hon satt tyst i soffhörnet, och såg på tapeternas skilderierutan rörelse för dem.

Henrik, Frans, tante Eleonora och Ulrika gjorde tillsammans engrupp, som emot all vana såg på hvarann utan att yttra ett ord. Tan-ten hade ingen nära kunskap om sin brors och svägerskas öden,men hon anade hvad som kom henne att rysa. Hon smekte frökenUlrika öfver det slätt kammade, benade hårfästet, och hindrade ejsina tårar.

378

H I N D E N

Kammartjenaren Jakob hade utgått emedan måltidstimmen nal-kades.

Nu vreds nyckeln om i dörren och Julianus trädde in. Förhållan-det tycktes i slägten hafva blifvit ombytt, ty då i afton alla de öfrigasanleten visade sorg och slutenhet, glänste Juliani ögon af ett ovän-tadt sken. Efter en kort helsning på de andre, nalkades han Auroraoch hviskade:

Efter aftal? kl. 12, jag har ett paket att lemna dig, det skall upply-sa en stor hemlighet – naturen blir i natt vackrare än nånsin, jag serdet redan på den uppgångna månen.

”Julianus . . jag kommer icke.”Han studsade och steg tillbaka: Icke? och hvad hindrar –”Jag . . vill, vill icke komma!” sade hon och undvek hans blick.Vill icke? – Så förfärligt mörknade Juliani uppsyn härvid att det

kanske var till sällskapets gemensamma bästa, han aflägsnade sig.Han syntes ej en gång vid bordet i matsalen om aftonen.

_______

379

H I N D E N

TIONDE BOKEN.

O öde, skänk mig en Hufvud-titel!

T den andra morgonen satt hofmarskalken redan uppe, varklädd och sysselsatt vid sitt bord, på hvilket bläckhorn och mångapapper syntes. Deribland befunno sig likväl ej numera de uppsatt-ser, han hemtat ur sin afledne broders tillhörigheter och dem hanlängesedan öfverlemnat åt Julianus såsom rätte egaren. Han hadeför närvarande många andra handlingar framför sig; han höll äfvenpennan i handen, men blef aldrig så ense med sig sjelf, att han kun-de skrifva. Hans uppsyn var mycket mild och begrundande.

Dörren upplästes och en ung flicka, en af husets servanter, in-trädde med kaffebrickan. Hon var densamma, om hvilken det i ettannat stycke – Cypressen – förmäles, af hvad anledning och på hvadsätt hon kommit till Jagtslottet; i sig sjelf hette hon Elisabet, menherr Hugo älskade att benämna henne Elisiv. Renheten af hennesseder hade smyckat hennes panna och ögon med ett ganska godtuttryck.

”Kommer du nu åter barn?” sade han med en ton, som knapptlängre var en husbondes, till en sådan grad af vänlighet och allmänhumanitet hade begrundningarne stämt honom – ”kommer du nuåter, likt ett oväntadt väsen från långt aflägsna nejder, och ledermina tankar åt nya håll? Men, var icke rädd, Elisiv, jag är icke meraond på dig i dag, än i går afse då du inkom med vaxljusen, ehuru dubedrog mig. Nenej, jag bedrog mig sjelf i min fantasi, jag är icke all-tid hemma . . Sätt brickan der och tillsäg Frans, att han kommer upptill mig.”

380

H I N D E N

Herr Frans är icke hemma.”Så bittida ute? ovanligt af min kära Frans – tillsäg då i stället

Henrik.”Herr Henrik är icke hemma. Icke hemma sedan kl. 3 i natt. – En

lindrig blekhet åtföljde Elisivs ord.”Såå? nå han är åtminstone jägare, ehuru jag icke förr hört att

han jagar om nätterna; han har kanske gått att ljustra en braxenpan-ka. Men jag gissar hvad det är, det är säkert Julianus – sorgen öfveren älskad, förlorad fader är ock så naturlig, och jag förlåter honomatt han värderar stjernhimmeln ute i fria luften – men den goda gos-sen har alltid varit underlig, Gud gifve jag kunde förmå honom attbli berättare om qvällarne, han skulle då icke springa bort om nät-terna och narra andra efter sig. Han har alltid varit romantisk, fast afett bundet och djupt slag, det har jag sagt honom, jag älskar honommycket och det skulle snart blifva bättre med honom, om han villegifva sitt sinne luft genom poesier och tal. Jag försäkrar dig Elisiv,att själens helsa består deruti. Vi äro alla, flicka, af födseln stämdaför fantastiska utflygter, för romantiska känslor och varma äfventyr– men låta vi vår låga brista ut i skaldeföretag, ja i sång, till och medi afhandlingar, så urladdas vi och vi undvika derigenom de tusenvådorna af verkliga, personliga äfventyr i det yttre lifvet, hvartill vårkarakters hetta skulle förleda oss, men som nu alltsammans går uppi rök, ja i en ambra-rök af intressanta kompositioner, lifvande um-gänget och riktande kulturen med tusen nya alster; tro mig.”

Elisiv teg, satte frukostkaffet på bordet, gjorde en liten nigningoch gick ut. – Herr Hugo rörde om sockret i sin kopp, hvarunderhans blickar som oftast gingo omkring på de strödda papperen. ”Jamin plan med aftonfantasierna kl. 6 är nyttigare för ungdomen ännågon tror; om jag blott kunde förmå dem alla att följa mina råd!Men, må så vara, jag följer mig sjelf.” – Derpå flöt han åter in i sinatankar. Men utan tvifvel var det något svårt han efterforskade, eme-dan han aldrig fick det som han ville.

Han hade på ett ark antecknat de små berättelser och spökhisto-rier, som Jakob förledne afton kommit att omtala; men sedan an-

381

H I N D E N

teckningen blifvit fullbordad, långt innan Elisiv inträdde, var detsom han infallit i sin först omtalade djupa begrundning, och deriförsänktes han med glädje ånyo, då hon utgått.

Saken kan ej förklaras med mindre vi göra en återgång till hvadförr aldrig blifvit beskrifvet, men som tog sin begynnelse för ett halftår sedan på Jagtslottet. Vi begagna så mycket hellre detta tillfälle,som det sätter oss i stånd att sprida ljus öfver ett och annat inre för-hållande emellan herr Hugo och hans vänner. Det gifver oss ock enmöjlighet, den vi förut icke egt, att redovisa för vår speciela befatt-ning såsom redaktörer af vår herres saker.

Hugo Hamilcar Löwenstjerna hade tagit Richard Adolf Furumotill sin vanlige Slottsberättare, och han emotsåg glad ett stort litterärtHelt; men snart hade han tillika fallit på den tanken, att låta upp-teckna de till större delen improviserade berättelserna, emedan hanansåg ingenting rätt bevaradt och försäkradt till lifvet, så framt det ejfunnes inom permarne af en inbunden bok. Ja, han beslöt det, utomAftondikterna, äfven allt, som tilldrog sig i och utom slottet mellanfamiljens medlemmar eller nejdens invånare, skulle antecknas i enegen volum till Slottskrönika. Oss – några af de minst märkliga indi-vider af hela Jagtslottspersonalen, utmärkte blott genom vår obrotts-liga tystnad under andres talande, ej ovane för öfrigt att liniera upppapper till inläggande i snygga sexterner, oförtrutne slutligen i attuppteckna hvad vi hört och efterfråga hvad vi icke hört, samt nogsamvetsgranne att med hvar och en kollationera de yttranden ochhändelser han haft, på det ingen osanning måtte gå till efterverlden– oss, med ett ord, valde herr Hugo till redaktörer; men våra namnförtjena ej vidröras.

Vi fingo befallning att vid redaktionen vara fullkomligt oberoen-de. Således hafva vi aldrig dragit i betänkande att omtala berömligaförhållanden om de här på slottet lefvande och verkande personer,så ofta något berömvärdt hos dem gjort sig gällande. Derföre hafvavi ock å andra sidan ej skytt förtäljandet af motsattsen, så fort någotmindre godt visat sig. Utan denna tvåfaldiga frispråkighet skulle vi ejhafva varit herr Hugo till behag. Han är en man af så god karakter,

382

H I N D E N

att han utan minsta skymt af vrede läst om sig sjelf i berättelserna;och han har lett åt sig, ja han har äfven gråtit. Det mest lysande be-vis på hur litet han brytt sig om, när han under läsningen någongång funnit anledning att småskratta åt sitt uppträdande, har hangifvit derigenom, att han det oaktadt till vår gemensamma glädjefortfarit att vara alldeles densamme som förut.

Under så fatta omständigheter har skrifningen begynt, och verkettilltagit, vuxit och växer ännu. Det är icke möjligt att förstå när detskall sluta.

Emellertid, och då vi nu omtalat det förflutna, skola vi återkom-ma till det ögonblick, då den smärt vuxna Elisif nedsatte kaffebrick-an, och utan att våga svara på sin husbondes utveckling om angelä-genheten i unga år att urladda äfventyrarlynnet medelst fantasier iskaldeväg, hellre än i den yttre verkliga verlden, tyst lemnade hansrum och i dörren gjorde en lätt, men ödmjuk nigning.

Hugo hade på sitt bord liggande alla de hittills upptecknade be-rättelserna. ”Der äro de nu, mina strödda nöjen, sade han för sigsjelf. Men då det är min hufvudidee, icke blott att hvarje Stycke skallvara ett Sjelfständigt – en individuell varelse för sig – utan tillika attalla skola lefva i hvarann, utgörande i denna mening endast ett endaVerk; så frågas, huru kan ett sådant ändamål befrämjas? kan det ske,med mindre ett yttre samband finnes mellan alla piecerna? oaktadtde i inre måtto kunna vara förenade genom en anda, bör dock ej äf-ven en synlig och påtaglig Föreningspunkt för dem vara till? medandra ord, kan man säga, att jag här betraktar ett Saguverk, om ejdet hela har ett gemensamt titelblad? Nej. Men hvilket namn skalljag få åt hela mitt verk? Obegripliga, svåra påhitt –”

”Öfverallt gifvas totaltitlar och nödvändigheten af dem är så stor,fortfor Hugo, att den, ja, är ganska stor. Hafva vi icke här Nerike,Wermland, Westergötland, Södermanland, Upland, o. s. v., men allt-sammans heter Sverige. Nerkesboer, Wermländningar, Westgötar,Södermanländningar o. s. v. kunna vara rätt sjelfständiga och egnahvar för sig; likväl hafva de som Svenskar en summarisk benäm-ning, som hemlighetsfullt omfattar alla och tvingar dem att inbördes

383

H I N D E N

älskas och hålla tillsammans, äfven om de, som nationer, ej fullkom-ligt gilla hvarann, kanske afundas och litet hata hvarann. Genomtotalbenämningen få de dock en annan och högre betydelse; blifvaen storhet, som lefver annorlunda än hvardera särskildt förmår.Samma sak är just här inne i rummet. Befinna sig icke här ett huf-vud, tvenne armar, ett bröst, tvenne ben, tvenne fötter o. s. v. mendet hela heter Hugo Hamilcar. Ingen nekar bröstet med hjertat attvara ett intressant stycke för sig, likaså hufvudet. Magen har sinaegenheter, särskildt sedd; benen likaledes, om de skulle gå ensam-ne. Men hvad som sätter stämpeln på alltsammans är namnet Hugo.Derigenom händer att de icke blott blifva spridda individer hvar försig; utan tillsammans göra en enda stor person, och hvilket är vigti-gare än man i hast betänker. Hur ömkligt vore det ej för mina lem-mar, om de saknade ett allmänt namn, och ej hette Hugo? Man skul-le då knappt kunna umgås med dem eller ens tala vid dem. Men be-finna sig ej alla mina strödda sagor i samma bedröflighet, så länge demåste undvara en hufvudtitel? Jo visst göra de det. Men hvarifrånskall jag få en?”

”Tänker jag på Portugal, Spanien, Frankrike, Italien – hurumärkvärdiga äro de ej som enskilda stater? Men likväl, hur skulleman kunna generalisera och tala om deras europeiska karakter, omde ej alla låge i någonting, som kallas Europa? Se der nyttan afVerldsdelar! Genom dem få vi stora namn, som förena hela antal afländer.”

”Men hvad förenande namn af riktig art skall jag få åt mina ochmina vänners fantasier? Ofta har en händelse gifvit ursprunget åtlyckliga benämningar, men hur skall jag kunna uppfinna en tillfäl-lighet? den måste komma tillfälligtvis.”

”Jag önskade en titel, som svarade emot dessa sakers genius. Attuppkalla Saguverket efter mig sjelf vore nog att hänvisa till förstaursprunget. Med en antik tournure skulle det kunna heta Hugoideneller Hugoëja; alltför kärft. Då vore Hugohamilcariaden mer flytan-de, dock alltsammans dumt. Oeuvres posthumes duger ej, ty jag lef-ver. Memoires de mon temps . . men här handlas om alla tider!

384

H I N D E N

Jagtslottiana . . usch! – Jag är fördränkt i obeslutsamhet, jag förtvif-lar, skall jag ej nu på flera dar kunna hitta på en sådan sak? jag är iden olidligaste förlägenhet, jag pinas, jag förgås! – o Öde, skänk migen hufvudtitel! – ach Skickelse! om du ville, nog kunde du ändå gif-va min bok ett namn?”

”Ömkliga menniska!” utbrast han härvid förargad, steg upp ochlade alla sina papper i en hög. Han tog sin hatt, och beslöt gå ut.

Dagens skönhet och traktens oändliga behag hänryckte honom,så att han småningom glömde bort sig, och hans öppna sinne inan-dades natur med fulla drag. Då han i grannskapet ej träffade någonaf sina anhöriga, gick han ensam och kom allt längre bort. Så till-bragte han en stor del af dagen; ja han besökte personligen och tillfots flere af sina aflägsnare hemman, påhelsade sina bönder och tor-pare, och njöt så innerligt af att underrätta sig om deras tillstånd ochafhjelpa en mängd små obeqvämligheter till deras förmån, att hankände sig gladare och friskare än nånsin allt sedan sin broders död.

Fågelfängan var det sista torp han besökte, och som låg vid sjelf-va gränsen till den vidsträckta Lyna skog. Han gaf här mannen flereråd om potatis-täppans bättre häfdande och skänkte lilla Kersti enplåt, emedan hon sedigt och förståndigt besvarat frågor ur kateche-sen. Nu klef herr Hugo öfver stättan, nickade godt åt Per Janson,som stod qvar vid knuten med mössan under armen, och han sjelfberedde sig att på gångstigarne genom skogen småningom kommahem till slottet.

Då han inträngt ett godt stycke, hörde han på afstånd hundskalloch ett stort rasslande. ”Mina osynliga barn och vänner torde bärasig rätt hurtigt åt här borta i markerna,” sade gubben för sig sjelf.Men skogen var så tät och mörk, att han ingen menniska såg, ochsnart aflägsnade sig bullret; allt blef fullkomligen tyst.

Under denna ensliga promenad började hans egna fantasier återuppvakna och han föreställde sig ganska lifligt den skogstafla ellervision, som Jakob aftonen förut berättat. Men snart efterträddes denena tanken af den andra. Han gick länge gångstigarne framåt, ochskogen reste sig med åldriga granar så högt och sammanfletadt öfver

385

H I N D E N

hans hufvud, att han både gladdes och skrämdes. Men vägen, fastsmal, var så trampad och säker, att han ej fruktade förvilla sig ifrånmenniskor. Han roade sig emellanåt att blåsa skarpt i sin lilla jagtpi-pa, som hängde vid knapphålet. Han lyssnade sjelf deråt och hördeljudet med flere återskall skära djupt, djupt in i skogen, men intetsvar förspordes.

Då han länge gått åt det håll, som vette hemåt, kom han slutligeni en klippig och ganska mörk trakt. Han gjorde just en vändning omhörnet af en hög sten, då han på afstånd mellan träden tyckte sig setvenne dunkla Skepnader bortgå, men gå ifrån hvarann och åt hvartsitt håll. Att döma af deras riktning måtte de begge hafva kommitungefär ifrån samma ställe, der Hugo nu befann sig; och han såg såskarpt han kunde efter dem mellan stammarne, för att upptäckahvilka de kunde vara. Antingen gubbens ögon voro för svaga, ellerafståndet genom de bortgåendes hastiga steg snart blef för stort, ellerde begge hade sina hufvuden invecklade – men han kunde ingen-ting annat sluta, än att den ena tycktes vara ett fruntimmer, denandra en yngling, åtminstone var dess figur resligare. Sedan sistaskymten af dem begge alldeles försvunnit för Hugos ögon, satte hansig ned på en bemossad mjuk stubbe, han var trött, ville hvila sig,och luften susade svagt omkring honom med ett melankoliskt be-hag. Då han sutit en stund och tigande sett sig omkring, föll hansblick på något rödt, som syntes mellan qvistar och barr på marken.Han gick dit, tog upp det, och fann att det var en törnros.

”Vackra afbrutna ros, hvarifrån har du kommit i denna öde vild-mark? Du måste nyligen hafva följt hit med någon, ty hvarken kandu vara planterad eller vuxen här, och ej heller är du vissen – minarma blomma, om jag icke kommit, hur skulle det då hafva gått meddig?”

Han fäste den med stjelken i ett knapphål på bröstet, och fortforför sig: ”stackars, nedfallna, förkastade blomma – kanske satt duhelt nyss vid ett menskligt hjerta – kanske togs du endast derifrånför att räckas åt en annan och fästas vid dess bröst – men se, för-smådd, så synes det mig, hann du ej till det andra hjertat, utan du

386

H I N D E N

föll till jorden, och om jag icke kommit, hur skulle det då hafva gåttmed dig?”

”Ulfvar och räfvar skulle hafva trampat törnrosens späda, fin-nerviga blad, eller skulle stormen hafva afbrutit en gran och nedkas-tat ett resligt vindfälle öfver dig! hvem skulle sedan nånsin i verldenhafva upptäckt ditt fall och sörjt öfver din förvissning? om jag ickekommit, hur skulle det då hafva gått med dig?”

Sedan herr Hugo hvilat, såg han sig åter omkring med hemskablickar, och beslöt att ej stanna längre. Under det han gick hemåt,målade sig utseendet af de tvenne åtskilda skepnaderna allt starkareför hans inbildning, och han var öfvertygad att rosen, som han bar,tillhört någondera af dem. Han skådade långt in emellan skogensstammar, men kunde ingenstädes varseblifva någondera. Småning-om mötte honom en större väg, han lemnade Lyna skog och beträd-de Jagtslottets närmaste område.

Uppkommen på sin kammare sade han: ”hvad mina vänner ochbarn i dag förehaft vet jag icke, men mig hafva de flytt. Här sitter jagnu åter ensam framför alla mina handlingar, men jag känner mittsinne så fritt, aldrig skall mer en förargelse som i morse öfverfallamig. Och huru god har ej skickelsen varit, som låtit mig i ödemarkenträffa dig – dig har jag räddat ifrån att försmådd förvissna – och duskall till belöning sprida din vällukt öfver alla mina papper!” meddessa ord tog herr Hugo sin funna törnros och lade ofvanpå helasamlingen af sina sagor och historier.

Derefter gick hofmarskalken ut i den del af våningen, som inne-fattade slägtens allmänna församlingsrum.

–Och en tid lider fram, hvarunder Slottskrönikan tiger.

_______

387

H I N D E N

ELFTE BOKEN.

What is the Love?

A dramatical fancy, my King.

J U L I A N U S

S fröken! hvad söker Ni? härinne i kammaren fins ingen afedra bröder, jag är ensam.

A U R O R A

Jag kommer in ändå, ty jag vill så. Jag söker en, som hette Juli-anus.

J U L I A N U S

Hvad betyder detta?A U R O R A

Fins någon med det namnet, så visa mig hvar han kan träffas.J U L I A N U S

Hvad menar Aurora? – detta hån går för långt – skall jag icke engång mer hafva mitt namn – jag heter Julianus och skall veta försva-ra mitt namn.

A U R O R A

Det var en Julianus en gång, en bra gosse. Han förstod hvadmenniska, hvad späd ört var; han svarade ej snäsigt, förvändt ochspotskt på alla samtal, han var icke disträtt och besatt i sina hand-lingar en hel vecka.

J U L I A N U S

Den Julianus är död.A U R O R A

Skada! visa mig hans graf, jag skulle vilja lägga en krans af im-

388

H I N D E N

morteller vid hans hufvud.J U L I A N U S

Aurora skulle vilja det – Aurora har en sådan vilja, att jag ickeförstår hur den omtalade Döde kunnat våga dö utan hennes tillståndoch befallning.

A U R O R A

Ja, han var en bra gosse. Han förstod att en flicka ock kunde haf-va en vilja, och han misstyckte det ej. Jag mins med rörelse hanshjerta, det var en fin duk, en väfnad af blå och svarta silkestrådar.Han saknade ej heller hvitt af den skäraste hvithet, och äfven någotlitet rödt. Det var en täck och älskvärd duk vid full dager; skimradeändå underbarast och bäst den vackra timme, då solen vid skogensrand glimmar till afsked med tårfulla, darrande strålar.

J U L I A N U S

Å lappri i den duken. Det var blott lustre bombasin, kunde ejlänge hålla färgen.

A U R O R A

Icke bombasin. Nej det var silke, hvar tråd var silke. Men vi förlo-ra tiden, Adiö! kan jag få veta stället för den bortgångnes graf? jagvill dit med mina immorteller.

J U L I A N U S

I denna ask.A U R O R A

Hvad betyder det? – asken en graf?J U L I A N U S

Aurora, nalkas ifrån dörren och gå icke än. Hvad jag säger omdenna ask är ingen allegori, ingen half mening. Här är min graf be-lägen; i sanning min svepning, min skrud, min yttersta hvilobädd.Kom närmare och se!

A U R O R A

Jag ser ett paket allenast, blåa snodder, svarta tofsar – ångor afvanille dofta derifrån – utanskriften är ju ”till Julianus Löwenstjer-na.” Hvarföre är ej sigillet brutet?

389

H I N D E N

J U L I A N U S

Jag kände en gång en Aurora, den flickan skulle haft del af mittväsendes största, ljufvaste, förskräckligaste hemlighet. Men Nycken. . . ja, Aurora; jag skjuter icke pilar emot pilar, jag svarar dig ej påditt eget sätt, jag eger ej förmågan af ett förtäckt språk eller af ett se-rafiskt skämt. Jag står värnlös emot dig och sätter intet harnesk påmitt bröst. Om ej en oförklarlig nyck hos dig, om – vid Gud – om ejNågot, hvars namn jag icke känner – men förbannar och dock rädsatt förbanna – hindrat dig att hålla ditt ord, så skulle jag förr visatdig innehållet af denna ask. Ser du den är af ebenholz, låset afblankt stål; det är min graf.

A U R O R A

Julianus, nej –J U L I A N U S

Se här paketet, och lär känna orsaken hvarföre jag ej kunnatöppna det. Det innehåller papper, tecknade af min moders hand –hennes egen lefnad!

A U R O R A

O Gud, ej såg jag Juliani hand förr darra! låt mig hålla paketet.J U L I A N U S

Nej släpp – ännu får du ej läsa hvad som står derutanpå.A U R O R A

Jag skall ej läsa det, det är ju icke till mig.J U L I A N U S

Ej till dig? himmelska cheruber! – mig förekom en gång en tan-ke, att det skulle kunna vara till dig.

A U R O R A

Detta till mig? utanskriften lydde ju ej så – jag fattar ej dina gåtor,Julianus.

J U L I A N U S

En afton hade jag ett slags syn, en underbar vision om ett djur.Allenast om ett djur, – le Aurora, om du har ett hjerta dertill, så le! –O höga himmel! det var min döda Moder jag tyckte mig se – le åtmin förblandning af ett simmande djur med min egen oförglömliga

390

H I N D E N

moder, hvars öde, hvars hemlighetsfulla händelse trycker mig liktbördan af en egen skuld. På en gång manande och hotande står denför mig i nattens skimmer och i dagens sken! Det tycktes simmandeåterkomma, men ach hvad vet jag om naturen af denna återkomst?Allt är försegladt och skall blifva så för mig! När jag vaknade ifrånmin dröm – jag var då blott ett barn – omtalade jag synen för Do-rothea – har du hört talas om Dordi? min trogna vän från spädasteår. Hon lemnade mig under tysthetslöfte ett Bref, som jag aldrigskulle få visa för min far. Utanskriften är till mig, och stilen är minmors.

A U R O R A

Bryt och läs!J U L I A N U S

Nej – ty hör hvad som står inunder: ”Detta bref är min sons egen-dom. Likväl får han ej bryta lacket och se dess innehåll, ty han skul-le ej fatta det; han skulle fördöma hvad han ej kunde begripa. Menfår min son en Maka, hon skall bryta hans bref och läsa, ty hon skallkunna förstå min händelse – och det skall vara henne nyttigt ochgodt att förstå – välsignelse hvilar öfver henne, om hon rätt förstårmig! Får ej min son en Maka, då skall min förseglade Lefvernesbe-skrifning följa honom till grafven och ouppbruten läggas under hanshufvud.”

A U R O R A

Underbara förordnande!J U L I A N U S

Jag betraktar och kysser i tysta timmar mitt lifs förseglade gåta.Evigt ouppbruten måste den nu hvila i asken i sitt sidenfodral medsvarta fransar och tofsar. Det skall bli min sista hufvudkudde, mingrafprydnad, Aurora.

A U R O R A

Kan det verkligen stå så? Gif mig brefvet att läsa, om det verkli-gen kan stå så skrifvet?

_______

391

H I N D E N

TOLFTE BOKEN.

Manuskript-tiden.

”J är alldeles intagen deraf,” sade Frans till hofmarskalken Hugo,i hvars enskilda arbetsrum de begge befunno sig en dag. ”Jag haralltid älskat min fars tanke att af våra samtliga berättelser göra etthelt, och att nu deras gemensamma titel blir Törnrosens Bok glädermig på det högsta. En ljuf tillfällighet var detta fynd i skogen, somgaf min far anledning till hufvudnamnet för hela vårt verk. Det and-ra tillägget på titeln, att verket stundom kallas en Hind m. m., gillarjag ock: jag gillar det så mycket mer, som det uppväcker en ideeutan att uttömma den; ja, så obetydligt och endast djuriskt det låter,ger det nästan en bild af hela Universum, åtminstone af Mennisko-slägtet, som ock en gång förirrat sig ur Eden, och måhända ej ännuannat gör än far vill. Låt oss bara snart skrida derhän att utgifva alltaf trycket.”

Af trycket?”Utan tvifvel – ej måtte vi här i Nerike behöfva vara jaloux om

våra nöjen?”Af trycket? nej, ser du min son och vän, det är en sak af annat

förhållande.”Skulle min far vara emot tryckning, han, som är en så förklarad

bokvän?”Vän af verk och arbeten är jag; tryckning har jag deremot en

egen tanke om.Då Frans förvånad såg upp på sin far i hopp att få höra något vi-

dare af honom, hände detta likväl ej, men han såg honom istället

392

H I N D E N

börja spatsera med stora steg öfver golfvet bort till ett toilettsbord,der flere tryckta uppsattser lågo strödda.

Vet du hvad jag håller i min hand? sade han åt Frans. Det är omBoktryckerikonstens framsteg och verksamhet alltsedan dess upp-finning, jemte faktiska uppgifter öfver probabla summan af dess nu-varande årliga produkter. Det är hiskeligt, det är någonting gräsligt,min son. Hvem nekar den verldsstora nyttan af denna uppfinning?icke jag åtminstone. Men sedan den i sekler arbetat, på hvad punktstå vi för närvarande?

”På en förträfflig, ej annat jag vet, och som dagligen allt mer full-komnar sig både till stilar, färg, papper och elegans – ja, sjelfva Bok-binderiet, det skall min far bli varse, tar snart en hög och oväntadschwung.”

Å ja det förstås. Men på hvad punkt är den läsande Allmänhetenkommen, menar jag, särdeles i Frankrike, England och Tyskland,der officinerna fortgå i enorm verksamhet? Jo, böcker och trycktpapper utkommer till ett så rysligt antal, att litteratörerne – de armegourmanderne midt i kalaset – ej ega organer nog att sluka. Jägtadelikt olycklige gäldenärer, hinna de som knappast svälja titlarne ochrikta flygtiga, giriga ögonkast på kapitelöfverskrifter och en och an-nan sida, för att kunna afbörda sig den tunga skulden att veta be-sked för sig i litteraturen och derföre nöjsamt redogöra, när de i säll-skap träffa menniskor. Verklige vettenskapsmän taga väl sitt parti attendast läsa hvad till deras fach hörer, och gå djupt deri. Men så blif-va äfven de, med all deras sektionära lärdom, med all ”fördjupningpå punkten,” dock jemförelsevis råe, okunnige om det Hela, ytligedomare öfver mensklighetens väl och ve; ja, de kunna ej en gångrätt sammanbinda sitt eget fach med alla öfriga, då de ej hinna in-hemta dessa. Om vi för öfrigt glädjefullt undantaga visse män med”oerhörd läsekraft” – hvilka i anseende till vanligt folk måste be-traktas liksom ångmachiner till vanliga hästar, då det heter ”dennamachin har 16 hästars kraft” o. s. v. – så är likväl pluralitetens dystraöde i litteraturen intet annat än ett osaligt chaotiserande mellanbokpermar. Myckenheten af det lästa uttränger immerfort sig sjelf,

393

H I N D E N

sätter hjernfibrerna i en hysterisk darrning, förvandlar läsarehufvu-dena till en art mjuka svampar, och hindrar så allt eminentare attgöra sig gällande i skallarne. Sjelfva kulan, min son, genomträngerkraftigt hårdt träd, men förmår ingenting mot kuddar och bolster(jag menar litteratörernes genom debauche uppmjukade och ener-verade intelligenser). Säg mig nu huru det under sådana omständig-heter skall gå med en verklig och rent human Bildning? – Man gjor-de efter 1815 års kampanjer en noggrann kalkul öfver all ammuni-tion, som bortskjutits på begge sidor, och öfver alla döde, som träf-fats deraf, för att kunna upprätta en theori öfver den probabla ver-kan i allmänhet, som kulor och krut kunna hafva. – Hvad fann man,min Frans? Jo, man fann, att af hvarje 1000000 muskötskott blott etthade träffat, och af hvarje 10000 kanonskott allenast ett gjort ver-kan! Så der ungefär ser det ock ut med de utkommande tryckta ar-betenas verkan på menniskosjälarne. En revolution förestår!

”Jag hissnar för hvad min far säger.”Härefter följde en paus. Herr Hugo gick med synbar rörelse öfver

golfvet, och stannade slutligen framför en af sina taflor öfver Alcui-nus, som hängde på väggen. Efter en stund sade han, snarare imeditation för sig, än till Frans:

Mycket här i verlden syns barnsligt, men när det göres med in-nerlig kärlek, så är det likväl på ett eget sätt rörande och vördnads-värdt. Och hvad är till slut det bästa menniskan har, annat än oskyl-dig kärlek? Så – ja så ungefär – i den dagern stå för mig de enfaldiga,men med så mycken stilla kärlek och from arbetsamhet utförda må-lade pergament-böckerna från gamla dar. Hvad fins väl narraktigareän deras jättelika begynnelsebokstäfver och andra prydnader, inlag-da med guld, silfver och starka färger, utsirade med rankor och bil-der? men likväl, om man med innerligt och ödmjukt sinne ser pådem, så inflyter i betraktarens själ derunder en fläkt af den barnsli-ga, varma kärlek, hvarmed sådana verk utfördes, då mycken tid ochtrofast möda nedlades äfven på det obetydliga. En bok var icke då,som nu, ett exemplar af de tusen, hvartill upplagan går – den utgjor-de ofta ensam hela Verkets existens. Tänk efter, hvilken skatt, hvil-

394

H I N D E N

ken sällsynthet!”Men min far måtte väl icke vilja återföra oss till Munk-fraktur,

Uncialer, otäckt gjorda Martyrtaflor och fula Helgonbilder på hvar-annan sida, med flere tomma osmakligheter, hvarifrån doktorFausts jättekonst en gång för alla befriat oss.”

Förifra dig icke. Ej om sådant är frågan – ehuru jag bekänner, attjag, hos dig, Frans, förr tyckt mig finna en bättre anda, en högre rätt-visa emot Medeltiden, än dina ord nu uppenbara. Jag trodde duskulle hafva blick nog att skåda midtigenom de barnsliga, svaga, då-liga försöken, och ej misskänna en tyst, men stor, outtalad mening idem. Jag klandrar ej, jag tvertom beundrar den mångfaldning, somBoktryckerikonsten gjort möjlig och hvarigenom vår verldsdel kom-mit derhän att kunna öfversållas med kunskaper. Men något heltannat är likväl, då sjelfva boken behandlas och utarbetas som ettkonst-stycke, just den. Man finner icke då behag blott i de sanningaroch lärdomar, boken innehåller, och som skulle kunna stå att be-komma lika bra i hvilket exemplar deraf som helst; utan Boken sjelfär ett artistiskt objekt, rikt, underbart och eget i sitt slag för betrakta-ren. – Så der bortför är min mening – jag tror du anar den – en dylikmening låg kanske ock i de råa försök, som Medeltidens utmåladeböcker utvisa. Deras egna otympligheter vill jag ingenting: oss till-hör ej att söka tillbakaföra tiden – men tiden sjelf kommer säkert attåter upptaga en förfluten stor idee, och utföra den på ett eget, storar-tadt sätt.

”Ja se då, min far! då är det helt annat.”Tänk likväl Frans, tänk hvilken åtskillnad emot nu, när ett verk

var en mans hela levnadsarbete? När Diodorus i trettio år, när Virgi-lius lika länge, när Homerus och Ferdusi i hela deras tid – ej blottegde snillets olympiska makt, utan ock använde denna makt oafbru-tet i alla dagar på ett arbete! hvad säger du Franciscus? mån detta ejär något annat än att 1:o sakna snille, och 2:o göra en bok i qvarta-let.

”O min far!”Men detta makeri, Frans, mån ej boktryckarkonsten har manat

395

H I N D E N

fram dess gängliga, haltlösa genius? åtminstone uppmuntrat ochunderhållit den genom fabrikationens lätthet? åtminstone genomfabrikaternas stora mängd kommit varan att falla i värde? Hvemskattar nu en utkommande bok högre än en middagsmåltid, somofta är af samma pris? Men när frågan ej var ringare, än att ett men-niskolif behöfdes för utförandet af ett verk, då gick ingen dertill utandjup kallelse, en outsläcklig låga tvang. Och när lifstider åtgingoblott för ett större verks afbildande i ett par exemplar till depositionvid några få bildningens centralpunkter, då gick ingen till en sådanafbildning eller kopiering, utan såvida verket förtjenade en oerhördansträngning: och den menniska, som kom till åtnjutande af ett sådyrbart arbetes innehåll, såg sig häpen och full af vördnad framfören skatt. Följden var, att innehållets storhet och kanske äfven sa-kens ovanlighet, som på svage dödlige ej ringa verkar, drogo läsarentill sig med makt. Genomträngd till hela väsendet kanhända af blotten enda eller två rätt store mäns arbeten var läsaren redan bildad; ihuman, sann och verklig mening bildad.

”Bok-tryckeriet skulle då till sluts vara en olycka?”Nej. Åtminstone ej i sig sjelf, men kan så bli genom sina extrava-

ganser, sina närvarande dumma följder. Men man skall nog en gångfatta sig, och då blir den konsten förträfflig. Nu förderfvar mycken-heten saken, och pluraliteten af läsare, bragt till missaktning för detbokliga genom dess förfall till vara, genom vanligheten och konkur-rensen, finner allt – uselt och ståtligt – blandadt i en massa framförsig – vill se och sluka allt. Så enerveras den och mister omsider allförmåga att urskilja. Så skall du kunna förklara, att våra fleste s. k.bildade nu äro i verklig och rätt mening högeligen råe, oaktadt ap-parencerna af kultur.

”Det der tör till sluts äfven röra oss sjelfve. Men huru skall såmycket ondt afhjelpas?”

En ny tid förestår, o Frans, en Manuskript-tid.”Hvad befalls min far?”En Manuskript-tid, ja. Tro mig – det Sublima kommer att rädda

sig ur vimlet genom att söka en himmelsk enslighet; kommer att fin-

396

H I N D E N

na sin storhet, sin värdighet uti att befinna sig på några få ställen.”Men jag förstår icke, min far, huru talrika kunskaper, som i vår

tid fordras af alla menniskor, skola kunna bibringas utan genomrika upplagor af böcker, som flöda ut till alla individer, åtminstonealla undervisningsverk?”

Begrip då, att jag icke talar om böcker för kunskapers och under-visningars spridande. Sådana kunna aldrig nog mångfaldigas; jagvore väl katholsk, om jag ville annat. Sådana måste alltid fortfara attutgöra bok-tryckeriets rätta matier. Och jemte dem alla möjliga un-derrättelser, nyheter, uppgifter om händelser m. m., som tillhöra detsociala lifvet, och hvilket är en egen genre af litteraturen, i hvarsspets Tidningarne stå, högst angelägen och vigtig för samhället, pådet en allmän stor dager ständigt måtte vara spridd öfver mennis-korna, och derigenom så mycket som möjligt de gerningar utrotas,som ett gudomligt språk kallar ”mörksens gerningar.” Genom den-na ”dager öfver allt folk” nedkallar pressen alla tiders välsignelseöfver sig.

”Jag börjar ana min fars mening; icke all litteratur, men någonviss egen gren deraf, skulle blifva manuskriptisk?

Så, min son, nu har du träffat mig.”Men hvilken skulle den genren vara?”Det finnes, o Frans, en stor, en lefvande sak, det finnes Konst.

Den har till sitt innehåll ej blott kunskaper, ej heller blott edifiantautgjutelser; den utesluter ingen af själens funktioner, men omfattardem alla, såsom lifvet sjelf gör. Den utgår både i taflor, i musik, ipoesi, i prosaisk berättelse, i allt – dock icke blandadt, men rent ar-chitektoniskt, himmelskt och rätt, outsägligt.

”Jag bäfvar, min far, för utförandet!”Jag gör så ock, jag bäfvar, men jag gläds tillika. Jag anar att Tiden

icke nöjes förr, än denna storhet står fram i verkligheten och slår ossmed undran. Ditåt har allt det artistiska genom seklerna syftat –men när ett så förarbetadt Verk – Piktur, Musik och Skriptur på engång – bildar sig, och rätt konstmessigt bildar sig – månne det ejskall blifva ett enstaka verk, ett manuskript, o Frans? – eller hvilken

397

H I N D E N

officin skulle kunna utföra aftryck af på en gång måleri, musik-teck-en (noter) och lettrer (bokstäfver) och NB göra det tillsammans så,som en mästares hand?

”Jag är slagen af förvåning öfver det slags storverk i konst, minfar angifver skola uppstå. Piktur, Musik och Skriptur tillsammans,och gjutet i ett enda helt! det är förfärligt, omätligt –”

Ännu omätligare, om du rätt fattar min mening, att ej taflornaskola vidhänga poesierna likt onödiga vignetter, ej heller noternakomma som onödiga musik-bilagor – jag säger onödiga, när vignet-terna ingenting eget eller nytt utvisa och uträtta i Verket, utan (eftervanligheten) blott visa detsamma, som redan står i skripturen; ochnär musiken gör likaså. Nej, piktur och musik skulle ej vara en öf-verflödig grannlåt, utan en integrerande, nödvändig del af det hela,och det på ett organiskt sätt.

”Nu förstår jag icke min far alls längre.”Låt så vara – men det förstår du väl åtminstone, att något så artis-

tiskt fulländadt ej kan mångfaldigas i tusen exemplar genom bok-pressen? Det måste vara ett manuskript, älska att vara ett sådant,och som sådant just älskas.

”Ja härom skall jag säga min far min tanke, att jag tror det måsteså vara åtminstone ännu. Piktur, musik och skriptur på en gång kanvisst ingen boktryckare lemna, minst i Sverige. Men hvad säger minfar om kopparpressen eller lithografien?”

De kunna ej utföra något i färger.”Men tillåt mig den anmärkningen, att min far tycks samman-

blanda en stor idé med en tillfällighet. Den stora ideen består i upp-giften om ett Konstverk, sammangjutet af måleri, musik och poesipå en gång – men en tillfällighet är, huruvida ett sådant verk skallkunna multipliceras, eller ej, genom pressens tillhjelp; och häri böravi akta oss att något afgöra, ty den menskliga uppfinningsgåfvan haringen gräns.”

Om jag ock ger dig rätt häruti, torde du emellertid lättligen med-gifva, att vi för närvarande till utförandet af vårt trefaldiga konstverk(hvilket lockar mig till sin glädje och värme, lik en intagande, mäk-

398

H I N D E N

tig, men ljuf flamma), få åtnöja oss med att endast utbilda det i ma-nuskript.

”Hvad, min far? – vi? skola vi utföra något sådant på Jagtslottet?Jag trodde det var frågan om Europa och aningen om något Stort,hvartill den europeiska konsten af inre kraf skulle gå att utbildasig.”

Hvarföre icke vi? men är du ifrån dina sinnen, Frans? bo vi icke iNerike, ligger ej Nerike i Europa – och, hvad vi här göra, skulle detej hafva den äran att vara europeiskt! jag tror det. Nog af, min son,jag älskar ett stort, ett herrligt Manuskript.

”Om jag kunde måla och komponera, min far, så sant som jagicke skulle göra någonting! ! Men ach – allas vår förmåga är liten,våra saker ringa.”

Du resonerar så här: hvem, o Gud, ja hvem skall vara mäktig attutföra ett sådant manuskript af trefaldig, fullkomlig konst till Euro-pas förvåning och glädje? Det måste väl skola ske i Rom eller någontysk hufvudstad, eller till det minsta i Paris eller London!

”Ja, så tror jag.”Men ser du – min Frans – den lille, den obetydlige går till sin sak,

hänförd af sin glädje och af nöjet, som ingen fruktan känner. Hvemhindrar oss att roa oss här på Jagtslottet i det europeiska Nerike? Jagställer mig i spetsen för Törnrosens Bok, och jag skall sätta själaroch händer i gång, så pass skicklige att de tillfredsställa . . min ro. Ettlyckligare hufvud med bättre händer må tillfredsställa Europas öfri-ga provinser och deras väntan på ett sublimt Manuskript, som måkunna rädda det höga och stora i konsten ur litteraturens närvaran-de chaotiska virrvarr; jag finner mitt Europa i några socknar häromkring mig, som bilda mitt älskvärda och glada hem. Ja, Frans, jagskall gifva ursprunget till en väfnad och sammansättning, ljuf attskåda för våra barn och barnbarn. Richard, Henrik, alla, alla skolaintagas deraf – ts! jag hör någon komma! – jag skall låta komponera,jag skall börja med våra hittills existerande stycken, ja, jag skall låtamåla –

”Ämnar min herre låta måla sig?” sade Richard Furumo, som in-

399

H I N D E N

trädde i sällskap med Julianus.Se, är du nu återkommen, min Furuskog? – Låta måla mig? icke

just mig – eller – ja kanske det just är mig jag på detta sätt kommeratt låta måla.

”Hvarom är då frågan?”Hvad tycker du, sade Frans, min far ärnar göra en sammansätt-

ning af musik, målningar och alla våra Berättelser, så prosaiska, sompoetiska, till ett enda stort artistiskt helt, men hvilket allt måste lefvasåsom manuskript blott. Min far har i hast blifvit en hatare af trycktaböcker.

Richard mätte herr Hugo ifrån hufvud till fot.Ja, gode vän, i detta tillstånd befinner jag mig. Dock, fortfor

Hugo, har jag ej i hast kommit dertill, såsom vår Frans yttrar, utanhar den tanken grott inom mig sedan urminnes tid. Sitt ner Julianusoch Richard; sätt dig återigen Frans. Jag skall förklara er ämnet;ideen är långt intressantare och djupsinnigt vackrare, än någon ihast förmodar, den innehåller mera till Europas glädje, gagn ochhelsa, än man vill inbilla sig.

”Men af våra småsaker här skulle icke min herre göra väsen.”Våra småsaker äro stora nog för oss; eller hur gossar, månne jag,

som är äldst, till sluts skulle vara den barnsligaste af er alla? Kan noghända, och jag skäms icke för den egenskapen. – Men låt se, Juli-anus, till dig har jag förr icke vändt mig – men när jag rätt betraktardig, brorson och vän! så synes du i dag hafva underbarare ögon änvanligt. Hvad har händt dig?

”Vi kommo hit – afbröt Richard Furumo, egentligen för att träffaFrans, och för att säga till att allt är färdigt –”

”Ja, min far – afbröt Frans med ett tecken åt de andre – det är idag en stor dag . . det vill säga, det är i dag ett utmärkt, bländandevackert väder, och vi skulle föreslå, såvida det säkert roar min far,att göra en promenad litet utåt – det var mitt ärende att straxt i bör-jan göra min far uppmärksam häruppå, då de litterära öfverlägg-ningarne kommo mig att glömma ärendet.”

Är det i dag en stor dag? frågade herr Hugo. Ja i sanning gossar,

400

H I N D E N

när jag rätt besinnar mig, så är jag född i dag, och säkerligen var detmin Födelsedag mina älskvärda ynglingar här menade – tack käras-te gossar! Men jag skall säga er, att ehuru vigtigt jag gerna medgifverdet hafva varit för mig att bli född, så anser jag dock långt vigtigareoch högre, att i dag ideen om en gryende manuskript-tid till det sub-limas räddning i Europa alstrades och föddes. Ach, jag skulle gernahafva försakat fördelen att komma till, såvida ej ideen om vårt trefal-diga konstverk fordrat min närvaro i lifvet. Nu är jag glad som enfågel, ty jag vet att jag lefver för någonting här i verlden; ja kom, låtoss gå ut i det gröna – nu gläds jag åt min födelsedag och känner migung, som ett spädt gräs i lunden. Kom, kom, ja, lät oss fira min födel-sedag, lät oss fira hvarann allesammans!

Alla gingo till dörren, men Frans kom att stå qvar midt på golfvetmed sänkta blickar, liksom en ny tanke fastnaglade honom. – Nåhvad menar nu Frans med sin sorgliga uppsyn? frågade Hugo.

”Jag är intagen af ideen om det stora manuskriptet. Men det oak-tadt, ja oaktadt allt, tycker jag stor synd om att ingenting blir tryckt!”

I Guds namn Frans, utropade Richard, skulle du vilja hafva vårahistorier tryckta?

Förifren eder icke, gossar! förifren eder ej. Frans tycker stor synd– nåväl, jag vet en utväg.

”Min far!”En utväg vet jag för Frans. Alla våra stycken i Törnrosens bok äro

icke af alldeles samma slag och fordringar. Det hela – utom att deticke bör – kan också ej annat vara, än ett konstarbetadt manuskript.Men några enskilda stycken, der måleri och musik just ej enkomingå – ja – för din skull, Frans; tryck några sådana, barn.

”Skulle några stycken kunna tagas ur serien, och tryckas? då, ro-pade Frans, får jag på min instundande resa till Stockholm det nöjetatt göra en upplaga, och skänka mina vänner hvar sitt exemplar?”

Res i Herrans namn, din tryckta glädje blir måttlig.”Men hvilka stycken får jag taga? T. ex. det der om ’Nunnan och

Kungen’?”Hermitaget?

401

H I N D E N

Richard skakade på hufvudet.”Jo, min far, det vill jag hafva, och äfven några andra, der icke

heller måleri och musik, utan endast bokstäfver förekomma. T. ex.första stycket af allesammans, Jagtslottet?”

Du är mig en kuriös Frans; vill du ställa mig, som är din far, ochalla syskonen, som äro dina blodsfränder, inför publiken?

Skall vår rideau uppdragas? sade Henrik. Kom ihåg, bror, att ri-deau kunde man derivera af rire eller ridere.

”Nå ja, om andra le, så kunna vi äfven le. Le de åt oss i Stock-holm, Upsala, Öregrund och Östhammar (m. fl. städer, se Hartmanoch Djurberg), så le vi åt dem tillbaka i Nerike. Eller, för att tala imin fars stil, vi kunna le åt dem i vårt manuskripts universum.”

Med skrattandet har det ingen fara, anmärkte Hugo godhetsfullt.I vårt manuskript behålla vi ändock för oss allt hvad som utgör vårtegentliga, och om Frans föranleder något att gå ut i verlden medelsttryck, så får det på hans vägnar gå att lefva i sitt betryck och emotta-ga sitt ödes leende. Vi hafva nog qvar, och äfven det utgångna hafvavi qvar på det sätt, som jag anser för det rätta, nemligen i manuskrip-tet.

”Men, sade Frans, ett stycke vet min far icke af, med det gör jaghur jag vill!”

Nåå?”Jag har gjort en samling af händelser, som icke är annat än en

fragmentarisk historia om oss sjelfva och hvad som tilldragit sig vidoch efter slotts-reparationen, samt vid och efter vår farbroders död,ända tills i dag. Ja, jag skall riktigt fortsätta allt till denna dags ut-gång, som jag anser för en Katastrof, hvarmed stycket skickligt kanslutas, emedan det är min fars Födelsedag. – Alltsammans är ett ut-drag ur min fars allmänna Slotts-krönika, och har jag redligt kolla-tionerat tal och uttryck med hvar och en person, som haft dem; minfar sjelf är den ende, med hvilken jag ej ännu kunnat ha den äran attkollationera –”

Å det skall nog gå.Detta mitt utdrag har jag uppsatt i tolf böcker och kallat en Ro-

402

H I N D E N

maunt – samma namn, som Cypressen och flere andra af våra styck-en bära, till en liknelse, om jag ej misstar mig, efter Byron, och somjag äfven velat begagna, på det jag ej måtte skyllas för anspråkslös-het, en egenskap, som jag är viss man i vår tid skulle anse för denömkligaste, oaktadt allt hvad man talar deremot. Det hela vill jaggifva titel af Hinden – antingen, att jag här i stycket lemnar skäl förorsaken, hvarföre min far kommit att sätta en dylik bi-benämningpå hela Törnrosens verk under sjelfva hufvudtiteln – eller ocksåemedan, så vidt jag vet, detta djur är af alla det vackraste jag vet.”

Gör som du vill, o Frans; men om du nu är nöjd, så låt oss gå ut ifria luften att promenera.

De gingo.–Vi skola ej följa dem steg för steg. Vi förstå nog, och förstå vi ej, så

se vi efter i sjette boken, då vi alltför väl begripa hvartut det bar af,nemligen att ynglingarne på hvarjehanda intressanta krokvägar ge-nom löfhagarne ämnade småningom leda herr Hugo till Grottan vidden sombraste af insjöns vikar, der de skulle öfverraska honom medtusen vackra föremål.

Frans, såsom hufvudman för högtidens firande och grottans för-nämste utsirare, tänkte åtfölja de öfriga, och på vägen underhållahofmarskalken med samtal om Antiken, framför allt om Venus Ura-nia, emedan en draperad scen om henne i grottan mer än något an-nat var ämnadt att öfverraska herr Hugo, så att Frans på förhand vil-le leda honom till minnes denna gudoms ädla fägring och ljufvahöghet, i synnerhet göra skillnaden märkbar emellan det blott jor-diska begär, som ock bär samma gudinnas namn, och den uraniskakärleks bild, som född i sjelfva hafvet steg i land för menniskors säll-het, och stående på vår strand, med sina ögonkast genom lundarneför första gången sköt gnistor af behag öfver verlden. Ja, Frans hadetill och med beredt sig på att afhandla förvandtskapen emellan dennordiska Hafsfrun och den grekiska Afrodite (Venus) Anadyomene,såsom begge ur böljan stigande och manande till kärlek; en likhet,ännu mer konstaterad genom tvenne sanskritska ord, hemtade ur

403

H I N D E N

Bopp.Men Frans kom ändå icke att åtfölja de öfriga. Ty sällskapet hade

knappt hunnit ut genom slottsporten, förr än Frans påminte sig, attha glömt sin klarinett och måste gå tillbaka upp i kammaren. Hanskyndade dit med begäran att man ej för hans skull måtte dröja,utan gå förut, såsom man ock gjorde. – Nu har läsaren redan långtför detta gjorts uppmärksam uppå, att herr Hugos gossar nyttjadegemensamma boningsrum, så att när Frans kom ditupp, såg hanicke blott sina egna saker, utan äfven många af de andras. Dembrydde han sig likväl sällan om – men nu studsade han – han såg påbordet strödda lappar med Juliani stil. ”Har han icke läst in sitt plot-ter?” mumlade Frans, ”han har alltid varit en fuskare till skribent, såatt jag ingen lystnad känt att läsa honom, men hvilken oordning harnu i hast kommit åt honom.” Den förklarade olusten i all ära, kundeFrans dock ej neka sina ögon att gå på sned litet öfver Juliani mind-re vackra stil – och hvad såg han?

Han såg något som gjorde, att han nödvändigt måste se mera.”Julianus är romantisk? hvad? han är förtviflad – ett rof för – storeGud – han har i hast blifvit skriftställare! hvilka uttryck? eld ochbehag i hvarje rad – men mörker – ja mörker var alltid hans sak! jagmins den natt icke länge sedan, då han svärmade ute, och äfven vivoro föranledde att – men då kunde jag omöjligt träffa honom, ochfå veta hans ämne, men nu ser jag tydligt, att han för sig sjelf ärganska poetisk – ja ganska – han har börjat en tragedi? – hade jagicke rätt, att han alltid inom sig burit en oändlig förmåga, så stumhan än gått fram midt ibland oss? men det är ovärdigt att bli så för-vandlad och ej låta oss veta ett ord deraf –”

”Hvad? hvad för slag? hvad är det här? rättfärdiga himmel, det äringen tragedi, tror jag, det rör honom sjelf? Vår Julianus är för-tviflad, förlorad! – A. – och här borta A – ra? Nej, här är visst enhemlighet, som jag icke får inblanda mig uti. Förlåt mig, samvete,för hvad jag redan sett! Men mitt samvete tillåter mig ej att se en minälskling, min broder så förgås af qval, utan ett deltagande, utanhjelp! Ah, se här är han åter gladare – hvilka ord – hvilken tjusning

404

H I N D E N

i de finaste vändningar – hvilken grazie – här åter förlorad understorm och öfversvallande vågor – men ett sken ånyo här! – skyar ochsol om hvarann, och åter förfärliga åskmoln – evige Gud! – Gud! detrör min egen Syst –”

Vid denna öfverraskande syn spratt han upp, lade arken tillsam-mans, och gömde dem varsamt i sin egen låda; blott ett papper, ut-märkt från de öfriga genom verser, stoppade han hos sig, tog sin kla-rinett och skyndade ut. ”De hafva väl nu fått ett stort försprång förmig till grottan, sade han, men det kan ej mera hjelpas, jag skall påen enslig stig hinna dem, och emellertid bese min Juliani sånggu-dinnas anlete.”

De skogiga nejderna doftade af ljung och blommande grankottar,som genom ett föregående regn förmåtts att utdunsta fler balsamis-ka ångor än vanligt. Eftermiddagen var klar och ljum; för den vand-rande gossens ögon afhöljde sig än svarta branter mellan björkarne,än utbredde sig blåa dukar af vikarne, som mellan tall och pil stund-om fingo tillstånd att synas. Allt starkare och gladare drog landska-pet med omvexlande utsigter, färgspel och fågelqvitter menniskanbort ifrån hennes vanliga saker, från litteratur, från planer och be-kymmer. Frans såg ej till sina anhöriga, ensamheten intog honomallt mer, och han började gå genom trakten så fantasirik och säll,som om han aldrig varit der förr. Han blickade omkring sig åt allahåll, än gick han långsamt, än tog han ett skutt öfver stenar ochvindfällen. Han såg upp, endast i vestern märkte han tvenne tunnaMoln med aflång skepnad, som nalkades till hvarann, sammanflöto iett, men snart åter skildes i tvenne nya figurer, mycket aflångare ände första.

Slutligen kom han till broarne, gick öfver dem och befann sig nupå parkön, der sjelfva grottan var längst bort vid en dunkel vik. Isanden märkte han sina talrika slägtingars spår: ”de äro nu redanframme, hviskade han till sig sjelf, nå det kan då icke hjelpas! Detbörjar mörkna, men äfven det skadar icke, ty Henrik har väl säkerttändt facklorna i grottan, våra mineralier och festoner skola i fackel-skenet visa en så mycket skönare anblick.”

405

H I N D E N

Sandgångarne krökte sig utmed öns stränder. Efter en stund nal-kades Hugos son till grottan och förundrade sig, att allt kunde varaså orörligt och tyst, då han viste att många personer måste vara sam-lade i grannskapet. Nu kom han midt emot grottans ingång – på enpunkt, derifrån han öfverskådade allting derinne med ett endaögonkast. Han stannade häpen!

Hela slägten var församlad, men hvarenda person stod fullkom-ligt stilla. De liknade en tableau vivant.

Ett mildt fackelsken gjorde hela grottan skimrande på ett sätt,som intog och förvånade sjelfva uppfinnaren. Slägtens fleste med-lemmar hade rangerat sig kring väggarne. Men herr Hugo ungefärmidt i grottan syntes något högre än de andra, och Julianus stod ettlitet stycke framför honom, till hälften vänd emot honom, men tillhälften emot Aurora, som, hvitklädd och med flytande svarta lockar,hade en ställning liksom hon sist inkommit. Hon var äfven vänd tillhälften emot herr Hugo, men till hälften emot Julianus. Henneshufvud syntes något sänkt, och hon stödde ena armen emot enskimrande urna. Frans såg af henne knappt mer än ryggen och de afnackens bucklor vågrika skuldrorna, men för hans fantasi måladesig hastigt liksom den intagande gestalten ur böljan uppstigit, ochifrån stranden ingått i grottan att helsa de dödlige. Denna föreställ-ning fletade sig så innerligt och ljuft tillsammans med hans egenplan att för fadren visa den grekiskt himmelska Anadyomenes bild,att han ej utan svårighet kunde qvarhålla sig vid tanken att det verk-ligen var hans syster. Men mest öfverraskades han af det som ickeingått i hans plan; det var gruppen af dessa tre personer och det för-hållande, hvari de inbördes stodo till hvarann.

I Auroras hela ställning var någonting högst underbart. Ehuruhon nu stod melankoliskt stilla emot urnans kant, var det ändocknästan, som ämnade hon draga en fot tillbaka och åter utgå. Honsyntes icke blott vara den sist inkomna, utan äfven som om honskulle bli den först bortgående ifrån scenen. Och likväl sväfvade ettöfverjordiskt behag, en uranisk glädje kring hufvudet, som om honevigt skulle vilja fortfara att stå qvar i den sköna ställning, hvari hon

406

H I N D E N

befann sig till de begge andra. Åskådaren hade velat gifva allt i verl-den för att få se hennes anlete, och der kunna läsa en förklaring påså stridiga känslor; men en fin lock vid den lutande hvita tinningenhindrade Frans att se äfven den minsta skymt af hennes ögons eldpå den, som stod midt emot henne. Juliani anblick slog Frans med ejmindre förvåning: hans ansigte var vändt så, att Frans kunde se det,och han tyckte sig deri läsa drag, som försatte honom i en intagandehäpnad. Julianus hade alltid varit tyst, fåordig, och hans språk sällanmålande, emedan den djupaste, innerligaste själ-nerv finner förmycken köld och motsägelse i yttre kretsar, för att vilja bära de fi-naste och ömmaste mysterier fram ur hjertats darrande, heliga hem:men nu visade hans ansigte (ty intet ord yttrades i denna scen), hansutseende visade sjelfva känslans himmelska vårblomstring, likt tu-sen ny-utspruckna törnrosor emot en dunkel jaspishäll: hvarje stoltdrag kring munnen, hvar blick ur ögats stora, mörka safirer strålademed en oöfversättlig, men ändock klar, ljungande och ren poesi.

”Min Gud! utropade Frans halfhögt – hvad här har föregått ochhvad här menas, vet jag icke; men hvar och en, som såge denna taf-la, skulle ej kunna hindra sig från den tanken, att den föreställer enFörlofning – – kanske jag far vilse, men det liknar fullkomligt sistascenen af en Dram, der fadren lägger begges händer i hvarann. OGud, jag har fått en katastrof för mitt stycke, som jag icke väntat. Omin Julianus, nu vill jag då ej säga, att du förehaft en tragedi; mentyst ändå – hviskade han allt saktare för sig – emellan förlofning ochbröllopp kan så mycket inträffa, att vi ej få taga för afgjordt af hvadgenre denna piece är, och hvad namn ödet skall tillåta den bära.Likväl, så är min tro och mitt oskyldiga hopp, när jag ser på allas lif-liga, sälla ansigten här, kan det ej annat vara än förebud till den re-naste lycka – nej, älskade hjertan – det får ej bli en Tragedi för er.”

Frans inträdde i grottan, att äfven för sin del lyckönska Auroraoch Julianus till den händelse, som här utan tvifvel föregått. Men, isamma ögonblick han satte foten inom den kalcedonprydda trös-keln, väcktes han af ett starkt ljud. Ett af de blåfärgade glasen brastsönder till en stjerna på den konstrikaste och största lanternan midt

407

H I N D E N

på fondväggen. Lågans sken strömmade ut derigenom mångfaldigtstarkare och mer genomträgande än förut – en blå glans göt sig klartoch skarpt tindrande öfver alla föremål i grottan – alla snäckor, kon-chylier, pelare och draperier blånade – alla personer och derasdrägter syntes blå – alla händer och fötter blå – Frans studsade till-baka vid åsynen af allas ansigten! – ehuru denna färg i sig sjelf ärden skönaste, som blifvit skänkt åt jorden – men likväl – likväl – påAnsigten! – O !! . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Slut p å H inden .

408

G U D A H A T A R E N

409

V A R I A N T E R O C H K O M M E N T A R E R

Varianter och kommentarer

410


Textkritisk kommentar ..................................................................... 411Varianter .............................................................................................. 415

Jagtslottet ....................................................................................... 415Hermitaget ..................................................................................... 429Brottstycken ur Hermitaget i tidigare avfattning .................... 436Vargens Dotter .............................................................................. 460Den rika Bondflickan .................................................................. 463

Utgivarens ändringar gentemot originaleditionen ........................ 471Gudahataren ....................................................................................... 473Faksimiler ........................................................................................... 478Kommentarer och ordförklaringar ................................................. 483

Jagtslottet ....................................................................................... 483Hermitaget ..................................................................................... 485Vargens Dotter .............................................................................. 491Hinden ........................................................................................... 492

411


Textkritisk kommentar

Duodesupplagan av Törnrosens bok I–III utgavs i november ellerdecember 1833. Volymerna trycktes hos Johan Hörberg i Stock-holm och utkom på dennes förlag (Linnström, Svenskt boklexikon,1, s. 20). Jagtslottet hade tryckts redan 1832, alltså något år innanövriga verk i Törnrosens Bok I–III trycktes.

Bastext för föreliggande utgåva har hämtats ur de exemplar avde tre originaleditionerna av duodesupplagan (OEd) som nu ägs avPer A. Sjögrens dödsbo. Häftesomslagen till Hermitaget och Hindenfinns bevarade i dessa exemplar. Samtliga häftesomslag (Jagtslotteti Blancks samling) har en utsirad ram på fram- och baksidan. Påframsidan finns samlingstiteln Törnrosens bok samt uppgifter omband och titel. På baksidan anges kostnad för häftat exemplar. Ex-emplaren har jämförts med exemplar som tillhör Kungl. Biblioteket(1 ex.), Uppsala universitetsbibliotek (2 ex.), Nobelbiblioteket (1ex.), Helsingfors universitetsbibliotek (1 ex., sign. H321.VII.20),Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala (Blancks samling) (I+ II), Johan Svedjedal (III), Lars Burman (II), Jon Viklund (I), J.L.Runebergs ex. (vid tillfället deponerade på Svenska Litteratursäll-skapet i Finland, annars i hemmet i Borgå) (II + III). Inga skillna-der mellan exemplaren har noterats. I Hinden är sidan 117 felpagi-nerad 217. Sidorna 117/118 är, liksom 231/232, kancelleringar.Det förstnämnda bladet som bytts ut (kancellanden) har ej påträf-fats. Däremot finns kancellanden till bladet s. 231/232 i det exem-plar av Hinden som Lars Burman fann på Cambridge UniversityLibrary (England). Skillnaderna mella OEs reviderade stat och dessoreviderade redovisas nedan. Almqvists ändringar ger exempel påhur han försökte gardera sig från kritiska kommentarer om ”Alvina

412


af Savoyen” bl.a. genom att låta påpeka att fröken Ulrikas versifie-ring var bristfällig. Vidare finns ett unikt exemplar av Jagtslottet,innehållande de första bladen ur den makulerade Gudahataren, påKungl. Biblioteket (titel: ”Fria fantasier […]”, signum: Rar 226).Detta exemplar innehåller rättelser i blyerts som tyder på att det an-vänts som sättningsförlaga för Jagtslottet i den s.k. imperialoktav-upplagan (OEi) 1839.

Band I omfattar Jagtslottet och volymen är paginerad [1]–114.Titelsidorna är opaginerade men ingår i det första arket. Volymenkollationerar 120:1122–512(–510, 11, 12). (KBs unika exemplar kolla-tionerar däremot 120:1122–512.) Kustoden på sista sidan i ark 3 åt-följs inte i första ordet på ark 4. Inget manuskript finns bevarat. Enandra upplaga av band I, duodesupplagan, kom 1840, men innandess trycktes Jagtslottet i band I av OEi, 1839. De textmässiga skill-naderna mellan OEd och OEi redovisas i variantapparaten. ÄvenOEi kommer att utges i Samlade Verk.

Band II omfattar Hermitaget och Vargens Dotter och volymen ärpaginerad [1]–244 och [1]–18. Titelsidorna ingår i det första arket ibåda berättelserna men bladen i Vargens Dotter saknar arksignatur.Volymen kollationerar 120: �21–1012118121. Till Hermitaget harRuben G:son Berg funnit tre utkast, publicerade i Samlaren 1924,s. 125–160 (se s. 435–455).

Ett manuskript till en tidigare version av Vargens Dotter med ti-teln ”Den rika Bondflickan” förvaras i Nordiska museets arkiv (Ha-zelius arkiv, Almqvist A-K). Hermitaget och Vargens Dotter utkom iandra upplagan av duodesupplagan, band II, 1840 samt VargensDotter även året innan i OEi 1839.

Band III omfattar Hinden och volymen är paginerad [1]–282.Titelsidorna ingår inte i sidnumreringen. Volymen kollationerar120: �21–412512(±511)6–9121012(±108)1112128. Inget manuskript finnsbevarat. Hinden utkom inte i någon senare upplaga under Alm-qvists livstid.

I OE har placeringen av citattecken ej skett konsekvent, vilketinnebär att citattecken ibland omsluter hela meningar eller stycken

413


där även t.ex. sägesats ingår och ibland omsluter endast replik. Omplaceringen av citattecken hade konsekvensändrats så att endast re-pliker omsluts av citattecken så skulle det ha medfört ytterligare ca240 ändringar gentemot OE. Detta har utgivaren bedömt vara ettalltför omfattande ingrepp i originaltexten och dessutom ej i linjemed tidigare utgåvor i SV.

Skillnader mellan Hinden OE i dess reviderade stat (RS) och dessoreviderade stat (OS):

376 (OE 231)RS: åtskilligt. Du låter jambennågon gång daktylisera ochdenna omvexling tycker jag om.Deremot skulle jag kunna säga

376 (OE 231)RS: romans-smaken

377 (OE 232)RS: förträfflig – jaja, hvad jagdock måste förehålla dig, såsomen för hiskelig poetisk licenz, ärtillåtelsen för Carl V att varamed i Pavia-slaget, enär han påden tiden verkligen var i Spa-nien, tror jag – dock i Gudsnamn

377 (OE 232)RS: lyckas. Han steg upp

OS: åtskilligt. Jag skulle till ochmed kunna säga

OS: romance-smaken

OS: förträfflig – nej i Gudsnamn

OS: lyckas. Tillfället var ickealls väl valdt, och herr Hugosönskan kunde endast förklarasaf begäret att förströ sig sjelf.Han steg upp

414


377 (OE 232)RS: kanske alldrig

377 (OE 232)RS: antingen af häpnad för det islägtens öden så ofta återkom-mande fönstret, eller för sin farsomedvetna, orientaliska var-ning, eller – men nog; hvemförklarar hjertats vågor?

OS: kanske aldrig

OS: antingen det härledde sig afförvåning öfver det i slägtensöden så ofta återkommandefönstret, eller – men nog. Has-tigt, och utan att sjelf ana hvar-före, hade hon genom sin farsösterländska rapsodi och sedangenom skön Alvinas händelserblifvit bragt till en blick öfver sigsjelf, som förundrade henne.

415


Varianter

avseende OEd och senare publicerade versioner.

TB I

Jagtslottet

1. Accidentalier (icke betydelsebärande varianter i stavning och skiljetecken)

(Sidhänvisningarna gäller föreliggande utgåva av OEd 1833 respektive OEi1839)

1833 1839

S. r. S.5 5 Henrik Ia Henrik,

5 svarta svarta,7 backe, backe8 Hadriana; Hadriana,

14 hvilken, af allt hvilken af allt,18 Jägaren jägaren22 visa, visa

6 4 lät läto6 sig, sig

11 sluttning, sluttning12 dal, likväl var dal; likväl syntes21 holmarna Ib holmarne25 uddarna uddarne26 pilarna pilarne29 – På På34 öfverdådet, öfverdådet

7 1 nya nye1 Herr herr

416


3 unge unga4 sönder, sönder;6 aborrar” aborrar!”7 bron, bron7 fiskstjertar, fiskstjertar8 solskenet, solskenet

10 fiskmat: fiskmat;11 – Snart Snart11 bron, bron13 Aurora – Aurora!” –14 – jag – ”jag23 henne, IIa henne;23 betänkligt, betänkligt28 Svan svan29 böljor: men böljor. Men29 som denna likt denna29 Skönhet skönhet31 rundt omkring rundtomkring33 björkar, björkar;

8 1 Omätliga omätliga2 Himlahvalfvet himlahvalfvet4 Jägaren jägaren6 men, men6 vrede, vrede8 egnade; den egnade. Den

13 Fyrkant fyrkant20 musik, musik21 unge Herr unga herr34 Saga IIb saga

9 3 Frans Frans,5 O pappa o pappa6 sett, sett;

11 – ”Ja ”Ja12 f gamle Hofmarskalken gamla hofmarskalken

14 så väl såväl17 upp, upp18 Nå Nå,19 – Nå Nå20 Ovidius Ovidius

20 f Ariosto Ariosto21 afton – afton:24 lockarna lockarne32 ordning, IIIa ordning32 Er er

10 1 Pallen pallen5 vanen vanan

12 Jaquelina Jaquelina

417


12 – Berättelsen Berättelsen17 sin sin17 berättelser, berättelser:21 Ulrica Ulrika30 afgrunden, afgrunden;32 belåtne belåtna

11 1 Denne Denna8 slott, IIIb slott9 år, år;

10 lia lie11 Verldsåkern verldsåkern

[Not] Talesätt [Not] talesätt15 delat: delat;19 lefnadssätt lefnadssätt,23 fleste flesta23 Språk, Språk25 Målningar; Målningar,29 – Det Det

31 f Verldsväfnaden,” förr än Verldsväfnaden,” förrän12 1 år, år

2 ziffran siffran5 Herr herr5 Antiqviteterna antiquiteterna6 Aritmetik aritmetik7 Måltidsförrättningen måltidsförrättningen9 Aritmetiken aritmetiken

10 Fantasien fantasien11 klang, klang13 himmelriket, himmelriket:14 trifligt trefligt

14 f vänner emellan utan allt afbrott. ”vänner emellan utan alltafbrott.”

15 f Måltiden en Fantasi IVa måltiden en fantasi16 f Aritmetiken aritmetiken

18 bostad, bostad22 Wilkina Sagan Wilkina-sagan

24 f Delegarinna delegarinna28 slott, slott;32 blef, blef34 afton; afton:

13 4 sköna; – om sköna. Om5 f Ofunnet … Ohinneligt ofunnet … ohinneligt10 – Så Så11 Verlden verlden11 Dikt dikt14 charakter karakter20 ställe ställe,

418


20 Andreas Andreas’21 öfrige öfriga21 fanns fans24 var IVb var,25 Tinctura tinctura

26 f Hofmarskalken hofmarskalken32 Ja ja Jaja

14 6 Nej nej Nenej12 hon hon13 Herr Hofmarskalk herr hofmarskalk18 Herr herr22 svar, svar25 Herr herr26 veta veta,27 Historieberättare historieberättare32 Berättelser berättelser

15 2 Verlden Va verlden4 Skaldestycke, skaldestycke6 ståtligare ståtligare,6 vackra vackra,7 Slott slott9 Verlden verlden

12 ifrån från15 fler flere15 – ”Är ”Är16 Herr herr17 ”Jag Jag19 här.” – Efter här. Efter20 svar, svar23 Bibliotekarier bibliothekarier23 Herr herr24 tid, tid25 fanns fans26 böcker böcker,

27 f Bibliotekarien bibliothekarien30 rentaf ”rentaf”32 viste sig visade sig

16 1 Bibliotekarien bibliothekarien4 f Bibliotekarien bibliothekarien

7 håll, håll;10 som Vb såsom11 ty, ty15 tydligt – tydligt: –16 Hemman hemman17 bodde, bodde19 Berättelser berättelser21 kontradiktion ”kontradiktion,”

419


22 f – ”Jag ”Jag23 ja ja,29 medlemmarna medlemmarne31 Herr herr

17 4 ty, ty5 lärdomshat, lärdomshat6 befanns befans8 Allmänheten allmänheten

11 ställen ställen,11 f Bibliotekarien bibliothekarien

18 rörelserne rörelserna20 framstälde VIa framställde24 Herr herr25 Diktaren diktaren26 Grekerne grekerne27 Herr herr

29 f ynglingen – ynglingen;31 häraf; och, häraf: och

18 1 – De De6 – Scenen Scenen8 viste sig visade sig

11 ben, ben;12 vidröra: vidröra;15 bågen, bågen17 blå blåa21 flera flere25 behag, behag

26 f topparna af träden, topparne af träden29 Diktare VIb diktare31 existenser, existenser32 Tillvarelser tillvarelser

34 f Lunden lunden19 1 Nymfers nymfers

13 Rum rum19 fönsterna, fönsterna26 – Fru Fru29 anlete, anlete

20 1 kappan, kappan4 Slottets VIIa slottets9 arm, arm

11 Vasen vasen13 Förmaket förmaket14 finns finnes15 Månen månen17 Främmande fremmande18 Riddar riddar19 Sången sången

420


20 blomma: jag blomma. Jag22 mörkgröna mörkgröna22 blad, blad24 Talaren talaren25 kadence. – kadens.28 stälde ställde33 Qvinnas qvinnas33 Moders moders

21 2 skänk” skänk,3 – ”denna ”denna5 fönstret, … fönstret –9 Blommor blommor

10 sett sedt11 f sådan underbar fägring – hvilken så underbar fägring. Hvilken

12 blomman? … blomman? –13 Moder moder17 Behaget VIIb behaget

20 f vikarna vikarne25 Makas makas27 Christne christne31 Älskling älskling31 Följeslagare. – följeslagare.34 character karakter

22 4 fanns fans10 – Den Den13 Frans, Frans14 Fruns fruns17 – Gubben Gubben18 Frans, Frans

23 4 denne VIIIa denna13 veckan, veckan18 Vattenverk vattenverk21 sätt sätt,25 väntat väntat,

24 3 forss fors7 ridten, ridten8 fågelqvitter fogelqvitter

11 skogarna skogarne13 f skogsfåglarne öfverhand, skogsfoglarne öfverhand

16 fåglarnes VIIIb foglarnes19 lundarna lundarne20 Stampverk stampverk

22 f vågor, vågor24 Mekaniken mekaniken26 Herr herr30 beslutit beslutit,31 Herr herr

421


25 16 – Likväl Likväl20 Grufbrytaren grufbrytaren21 fylde fyllde24 talrike talrika31 verktygen, IXa verktygen

26 1 f nickade, nickade2 Underhafvande underhafvande

6 f antik antik,8 hungrige, hungrige;9 ärtsoppa ärtsoppa,

11 brott brott,12 Herr herr12 om, om17 Kobolts-företaget kobolts-företaget21 Kobolt kobolt33 Konst.” Konst.

27 1 grufhvalfvet IXb grufhvalfvet,1 Skaldekonst skaldekonst2 edert.... edert..

11 hög hög,22 betraktelse betraktelse,24 våre våra25 hvarför hvarföre28 stora stora,29 Er er30 Er er34 konsten konsten

28 5 Grufva grufva6 milda milda,8 sakta sakta,

18 blått Xa blått,18 Tänk – Tänk,22 Vägen vägen24 afstängde… afstängde?26 Tänk Tänk,30 kant… kant..34 Ni ni

29 3 visste viste5 Pietist pietist9 nyssnämnde nyssnämnda

10 Emedlertid Emellertid18 Wieland, Wieland..18 långa leende långa, leende21 andre Xb andre,21 ifriga ifrige23 – Den Den25 Bellman…och – Bellman..och,

422


31 Frans’s Frans’30 5 svarade.... svarade.

7 änn ännu7 Ni ni8 Er er9 Ni ni

10 Ni ni13 Konst konst21 stiga stigu

23 f öfverfar, – öfverfar:26 ner ned30 Segelfart XIa segelfart33 Konsten! O konsten! o

31 1 Franciscus – Franciscus!3 O o6 fel – fel,9 stadnade stannade

10 undan, undan11 nämnt nämt12 fel, den finns fel: den finnes15 stadnade stannade17 polerade polerade,18 sten sten,18 omnämnt omnämt19 icke, icke

19 f förlopp, förlopp20 grannskap, grannskap22 – Den Den28 fanns fans

28 f Litteratur-partier litteratur-partier32 Litteraturen litteraturen34 Vitterheten vitterheten34 sine sina

32 1 Universitets universitets3 Vitterheter vitterheter6 dem XIb dem,7 Insularparti insularparti9 Öboernes öboernes

11 stadnade stannade16 estetiskt ”æsthätiskt”19 renonce ”renonce”

22 f Pindens pindens26 krets krets,31 nedspändt; nedspändt,31 elegant; elegant,32 slaget; slaget,32 svenskt; svenskt:

423


33 Emedlertid Emellertid33 1 Andreas’s Andreas’

3 charakter karakter5 – men men

11 Landets landets13 Nej-sägare nej-sägare13 verlden: verlden;

13 f Nej-sägare nej-sägare16 dolk, XIIa dolk16 Se Se,16 finns finnes23 stiga i stiga uti24 Å, Åh”,24 Petter i Petter – i25 Herr herr28 Prins-schaktet prins-schaktet29 Herr herr32 öfver öfver,

34 2 sednare sednara3 nöje nöje,5 sadeln, sadeln

10 mossbehängda gröngrå mossbehängda, gröngråa14 mörka mörka,

35 8 Menniskoledsnad XIIbmenniskoledsnad11 ifrån Grufvan från grufvan12 Herr herr13 ut ut,17 höga höga,18 trän träd

18 f Svedjeland svedjeland22 fot fot,23 bred bred,26 stadnade stannade

36 1 af, af1 bandt band6 – Ett Ett

11 fåglar foglar12 morgonluften – allt morgonluften: allt14 Jägaren jägaren15 tystnad tystnad,15 skarpt skarpt,19 tom – den tom: den29 förklara – men förklara: men30 Musik musik32 Spelmannen spelmannen34 skönhet – likt skönhet likt

37 10 skräck Naturväsenden skräck, naturväsenden

424


14 Adelsmannen adelsmannen14 växt, växt16 unga unga,18 lynne: lynne;24 begrepp, begrepp25 ljusblå ljusblåa26 hals, hals27 stadnade stannade

38 4 tillkännagaf tillkännagaf,6 Nej – gif XIIIb Nej, gif7 Men, – emedlertid Men, emellertid

11 Er rocken, er rocken;13 sig sig,17 främmande fremmande18 skråman, skråman22 stämning, stämning23 varg-famn vargfamn24 främmande fremmande25 honom, honom;26 skicklighet, skicklighet27 – Detta Detta28 hela hela,28 emedlertid emellertid29 räddare, räddare!

2. Substantieller (betydelsebärande varianter, t.ex. i ordval)

1833 1839

Titelsida: JAGTSLOTTET Titelsida 1839: TÖRNROSENSSäg, ämnar du hetsa hundar BOKPå rådjuren i våra lundar? Imperial Octav Upplaga. [sedanRomantisk Berättelse ur Närvarande Tid. titelregister]

5 21 hallon 1839, Ia: bär6 2 f blåbär 1839, Ia: odon6 8 voro flere 1839, Ia: lågo flere6 14 Insjön 1839, Ib: insjön7 4 var icke 1839, Ib: sågs icke7 4 och på 1839, Ib: och var på7 16 komma hem 1839, IIa: hinna hem7 17 ff lockad till en angenäm fångst genom snår och moras värre än – o se

hvilken sur min! 1839, IIa: lockad, att för en angenäm fångst gå ge-nom moras, värre än – nej se, hvilken sur min?

7 21 väntande systern 1839, IIa: väntande vackra systern

425


7 22 steg snarare änn långsammare, 1839, IIa: steg än långsammare31 intet ställe, 1839, IIa: intet annat ställe32 Insjön 1839, IIa: insjön

8 5 honom, 1839, IIa: jägaren5 buller härinne 1839: IIa: samtal härinne

6 f af skapelsen 1839, IIa: från skapelsen7 f var Farstun 1839, IIa: syntes farstun

8 pompös, som 1839, IIa: herrlig, som12 circulär krökning, 1839, IIa: cirkelformig krökning;

23 f kanarifåglar, hvilka flögo i hvalfvet 1839, IIb: kanarifoglar, flygandei hvalfvet

26 Frans, uret 1839, IIb: Frans: klockan är9 5 f ödmjuk nick 1839, IIb: vördsam nick

16 fick höra 1839, IIb: fått höra19 precis sex 1839, IIb: jemt sex20 han, du 1839, IIb: gubben, du26 samlade syskon 1839, IIb: församlade syskon33 skolen få 1839, IIIa: skall få

10 8 och var 1839, IIIa: och han var9 böjde sitt 1839, IIIa: slog sitt

15 ensam, icke 1839, IIIa: ensam och icke19 uti en 1839, IIIa: i en22 förskräckliga, ja nästan 1839, IIIa: förskräckliga, nästan28 Tante 1839, IIIa: tant

11 15 f mer var fästad vid 1839, IIIb: mera fästades vid17 sin charakter aldrig 1839, IIIb: sitt lynne aldrig26 händelser så väl 1839, IIIb: händelser, såväl27 då han 1839, IIIb: när han

12 6 f precis timlängd 1839, IIIb: bestämd timlängd13 24 och det 1839, IVb: men det

31 afton, 1839, IVb: afton?14 2 Jag vet icke huru mycket hon tagit af sig. 1839, IVb: Jag vet icke huru

mycket fröken har – har –21 var 1839, IVb: vardt

15 8 målas någonting 1839, Va: uppmålas någonting16 8 kommit i umgänge med Menniskor 1839, Va: kommit till kännedom

af menniskor9 med Böcker 1839, Va: af böcker

19 f ärligt sällskap 1839, Vb: angenämt sällskap20 väl då i 1839, Vb: väl i24 vänlig bifallsblick 1839, VIa: vacker bifallsblick

19 16 f kuriositet, utan 1839, VIb: märkvärdighet, utan27 vördnadsfulla, och nästan af fruktan hastiga drag 1839, VIb: vörd-

nadsfulla och af fruktan nästan flyende drag20 6 dess venstra 1839, VIIa: hans venstra

20 ej än något namn 1839, VIIa: ej ännu namn22 allenast mörkgröna 1839, VIIa: blott några mörkgröna,

426


21 8 var utsprucken 1839, VIIa: sågs utsprucken16 var hela 1839, VIIb: sågs hela24 sorgligt och kärt 1839, VIIb: sorgligt, men så kärt

23 24 f för nya 1839, VIIIa: åt nya24 13 knappt hördes 1839, VIIIa: knappt märktes

15 tonen af vinden 1839, VIIIa: vindens ton25 5 var olik 1839, VIIIb: syntes olik

9 som stoft 1839, VIIIb: till stoft12 f Hans visor, efter landtfolkets sed gick i 1839, VIIIb: Hans visa gick

efter landtfolkets sed i26 31 sig att 1839, IXa: sig från att27 26 tur försköna 1839, IXb: ordning försköna28 28 imaginera dig 1839, Xa: föreställa dig29 14 konnexion af 1839, Xa: sammanbindning af

32 sig sjelf, blinkade 1839, Xb: sig och blinkade31 16 f sörjande lutad 1839, XIa: sörjande och lutad

30 individu på 1839, XIa: person på32 24 sorts tallrikar 1839, XIb: slags tallrikar

24 – Men Hugo 1839, XIb: Men herr Hugo33 10 mig att 1839, XIb: mig för att

12 Öns – och icke heller är 1839, XIb: öns, och lika litet är20 land, solen 1839, XIIa: land, som solen

36 7 vattenfåglar, och gaf 1839, XIIb: vattenfoglar, som gåfvo12 alla direktioner 1839, XIIb: alla riktningar18 andas; eller sätta 1839, XIIb: andas, vågade sätta26 djupa melankoli 1839, XIIIa: egna melankoli31 en slags 1839, XIIIa: ett slags

37 9 det denna 1839, XIIIa: att denna12 och detta tvang 1839, XIIIa: hvilket tvang15 för fet 1839, XIIIa: just fet18 retat 1839, XIIIa: retade

29 f var förskönadt 1839, XIIIa: blifvit förskönadt44 och ville hämnas deras egare 1839, XIIIb: som ville de hämnas sin

egare38 3 steg; en 1839, XIIIa: steg. En

25 plumpt till väga, hade 1839, XIIIb: barskt till väga, och hade39 13 gjorde distinktioner 1839, XIVa: gjorde åtskillnader

14 för tankar 1839, XIVa: för muntra tankar16 f verkligen som du, att himmelen icke frågar 1839, XIVa: verkligen att

himmelen kanske ej stort frågar22 Herrn sjelf 1839, XIVa: min herre sjelf26 huru vet herrn det 1839, XIVa: huru vet..vet..det32 främmande, hvars fylliga 1839, XIVa: främmande, hvars smärta

40 4 vilkor; men 1839, XIVa: vilkor, utan5 f bjuda en häst och karl till sig. – 1839, XIVa: bjuda en karl till sig. Om

han var herre, eller bonde, visste han ej.7 med..Furumo, – ja det 1839, XIVa: med hem till..Furumo, det

427


9 f kunna komma hem, äna hem nu 1839, XIVa: kunna föra honom tilloss nu

11 f du vet kanhända ej en gång, huru du skulle få 1839, XIVa: Gud vethuru man en gång skall få

17 vänligt och 1839, XIVa: artigt och24 hvarmed den främmande gick 1839, XIVb: hvarmed hans nya vän

gick29 f – ”Tag du nu i 1839, XIVb: ”Tag nu här i

32 kunde väl göra 1839, XIVb: kunde sjelfve göra41 8 mycket. 1839, XIVb: mycket. Hur tycker du?

15 Hon var.....; alla 1839, XIVb: Det var så. Alla21 gick i sanning på en mörknande väg. Emedlertid 1839, XIVb: gick väl

på en mörknande stig. Emellertid30 gumse blifvit 1839, XVa: gumse hafva blifvit34 Ja, jag 1839, XVa: Jag

42 7 tillhör egentligen bofven Anders 1839, XVa: tillhör, om du vill, denbekante Anders

8 Mog, hon 1839, XVa: Hon10 dig min enfaldiga tanke 1839, XVa: dig öppet min tanke12 ögons djupa uttryck 1839, XVa: ögons uttryck20 – Du menar, att jag varit kär i Magdalena 1839, XVa: – Du menar,

att jag älskat Magdalena28 ändock 1839, XVa: dock

43 6 Du älskar det visst 1839, XVb: Du älskar färskt bröd?23 sade hvarann åtskilligt 1839, XVb: sade hvarann vackra saker25 begge lågo 1839, XIVb: lågo begge

45 2 [mottot] och tänker 1839, XVIa: och jag tänker10 son var borta 1839, XVIa: son ej hemkommit13 med rätta ledsen. – 1839, XVIa: med rätta förvånad.22 Tante 1839, 1839, XVIa: tant

46 1 hade alldeles förgätit 1839, XVIa: tycktes alldeles förgäta19 f raka karlen 1839, XVIb: ”schlanka” karlen

29 var församlad. – 1839, XVIb: sågs församlad32 dit jag ridit för nöje skull till, af 1839, XVIb: der jag ridit för nöje

skull en hel natt, af47 6 smärtare 1839, XVIb: smalare

7 stora allvarsamma ögon 1839, XVIb: ett par tillräckliga ögon7 svarta ögonbryn 1839, XVIb: mörka ögonbryn

10 hvarken för feta 1839, XVIb: hvarken feta11 men fylliga och af 1839, XVIb: men af11 stark helsa 1839, XVIb: god helsa14 ingenting mer – och Herr 1839, XVIb: ingenting vidare, och herr29 räddat min Julianus 1839, XVIIa: räddat Julianus

49 5 vara hungrig 1839, XVIIb: känna hunger22 f min eviga vän 1839, XVIIb: min vän

50 13 lika ful 1839, XVIIIa: lika så51 9 det var 1839, XVIIIa: det skedde

428


52 23 tänkte 1839, XVIIIa: sänkte tryckfel53 23 dem vidkommer 1839, XIXa: mig vidkommer

34 tror de 1839, XIXb: tror, att de54 3 ett vackert 1839, XIXb: ett mycket vackert55 2 Jakob, 1839, XIXb: Jakob? [namnen kursiverade i båda uppl.]

3 svenska, 1839, XIXb: svenska!3 är ren hebräiska 1839, XIXb: är en ren hebreiska6 han var född 1839, XIXb: han föddes

13 stå icke längre 1839, XXa: stå icke56 4 med en adelsman 1839, XXa: med adelsmän

13 stego de upp 1839, XXa: stego alla upp57 23 jag skulle 1839, XXb: jag nödvändigt skulle

23 f Ingen menniska har 1839, XXb: Ingen har58 11 så velat 1839, XXb: då velat

31 Och detta på allvare. 1839, XXIa: Och hvad skulle jag berätta?59 6 f thé förstår jag dricka 1839, XXIa: the förstår jag

14 var den 1839, XXIa: låg den34 höga, vilda 1839, XXIb: höga eller vilda

60 18 sade någonting 1839, XXIb: sade allt någonting18 ingen 1839, XXIb: igen tryckfel

62 8 allt är godt 1839, XXIIa: allt, allt är godt30 på orsaker 1839, XXIIb: på många orsaker

63 2 höra – alla 1839, XXIIb: höra på: alla64 16 aktningsvärda och älskvärda sällskap 1839, XXIIIa: aktningsvärda

sällskap66 7 en slags 1839, XXIVa: ett slags

12 mitt humör 1839, XXIVa: mitt lynne14 som jag 1839, XXIVa: som mig

67 33 är nyfiken 1839, XXIVb: är minsann nyfiken68 11 Besinna 1839, XXIVb: Besinnen

11 Ni 1839, XXIVb: J12 Låt 1839, XXIVb: Låten12 er 1839, XXIVb: eder15 Eder, 1839, XXIVb: eder, så34 Jag kommer då. 1839, XXVa: Jag kommer.

10 6 under hvita 1839, XXVa: under den hvita

429


TB II

Hermitaget


1833 1840

75 24 fall, fall76 7 Herr herr76 11 Hofmarskalken; hofmarskalken,76 18 ”Å ”Åh76 22 oss oss,76 23 Skämt skämt76 24 syns synes76 25 Herre herre76 29 Tidehvarf tidehvarf76 31 Tid tid77 6 Anekdot anekdot77 6 Romance romance77 8 karrikerad karikerad77 13 funnits. – funnits.77 15 Historien historien77 28 sannolikhet – sannolikhet,77 32 hvarann – hvarann:77 34 afteckning: afteckning,78 2 Hugo Hugo,78 16 herrliga, herrliga;78 17 fullt fult78 17 jag.. jag –78 18 ”Nej ”Nej,78 19 främmande fremmande78 23 rätt – rätt,78 23 mer. mera.78 23 Furumo!” Furumo!78 29 blir?” blir?78 30 Herr herr78 33 Richard!” – Richard!”78 34 Herr herr78 34 undflykt undflygt79 1 ämne ämne.79 7 Herr herr79 11 Diktbrist diktbrist80 7 Medeltiden medeltiden80 12 förskräckelse, förskräckelse

430


80 19 Er Er,80 20 Ni ni81 6 ljust ljust,81 7 ned ner81 24 flera flere81 26 befalte befallte81 32 ”Det Det81 33 ej, ej82 9 Herr herr82 14 jägare Jägare82 14 Runsa, Runsa82 21 derifrån. derifrån82 25 Mälarens mälarens83 4 Tidehvarfvets tidehvarfvets83 5 f Medelklass medelklass83 6 Adeln, Adeln83 12 egde ägde83 15 fordne fordna83 24 Frälsehemmaninrättningen frälsehemmaninrättningen83 24 Rusttjensten rusttjensten83 29 Hustjenarne hustjenarne84 5 utländske Skrifvaren utländska skrifvaren84 10 var, var;84 16 skuten skjuten85 4 Medeltiden medeltiden85 9 Jägaren jägaren85 34 Toner toner86 5 Ni ni86 16 Herr herr87 33 ni Ni89 4 Herr herr90 1 blått blott90 6 år: år;90 9 Duamdea Duamdéa90 17 tallrikar tallrickar90 21 Duamdea Duamdéa91 8 broder broder,91 27 Duamdea Duamdéa91 33 f snabbhet snabbhet,92 9 Duamdea Duamdéa92 14 Duamdea Duamdéa92 33 Duamdea Duamdéa93 1 er Er93 5 ”kom kom93 23 Inga … Inga ..93 25 thron tron93 25 Duamdea Duamdéa

431


93 28 f Duamdea Duamdéa95 7 ärnar ernar96 efter rad 5 ej blankrad [blankrad]97 24 öfver äfver97 30 er första Er första97 34 Trägårdsmästare Trädgårdsmästare98 20 Inga inga99 5 herskade herrskade100 21 Herr herr100 24 f Tidehvarf tidehvarf101 1 Medeltiden medeltiden101 3 Denna Dena101 12 gyllenläderstapeterna; gyllenläderstapeterna,102 22 kommo, kommo102 23 hertigen hertingen102 31 cittran cittaran103 6 mig, mig104 2 Jarlen jarlen104 4 tvert tvärt104 12 sal, sal104 18 derföre derföre,104 28 samtal, – samtal –104 33 konung; konung,105 3 ach ack105 14 f nunnan; nunnan!106 10 lädersäcken, lädersäcken106 16 förtäras; förtäras,107 5 hvarför hvarföre107 24 mig, mig108 5 helsad hälsad108 6 oartig, oartig108 12 Herr herr108 17 ner ned108 12 Anderson Andersson108 22 skogen? skoen109 4 skynda skynda,109 22 ovänskap: ovänskap,110 8 stig stig,110 9 uppföre oppföre110 18 Herr herr110 22 brant brannt110 27 passande passande,110 29 Bitslinge Bistlinge110 30 Bislinge Bistlinge110 33 Herr herr110 33 Bislinge Bistlinge111 1 bägge begge

432


111 1 sade sede111 15 längesedan länge sedan112 23 enfald, enfald113 14 bygdt byggdt113 21 vän?” vän?113 26 påminte påminde113 29 stölden?” stölden?113 33 Ni ni114 24 utföre, utföre116 22 dina dine117 7 hota hotar117 21 häst bäst118 3 allraförst alldraförst119 19 särdeles särleles119 29 häst, häst121 1 inträde inträda123 13 Sådana Sådane123 14 handels-transporten handels-transporter124 1 Frascati Frescati124 12 men, men124 26 Allmänheten allmänheten125 1 öfvervans öfvervanns127 26 säga, säga131 22 bedröfliga, bedröfliga131 28 skogvaktare, skogvaktare131 29 mil, mil131 31 kapell kapell,132 6 främlingar; främlingar,134 7 qvinliga qvinnliga134 19 sällskap.” sällskap.134 29 mellan emellan135 8 Konungen konungen135 18 ”Beatrice Beatrice138 5 Bengt, Bengt138 10 guld, guld138 26 Skarfven skarfven139 25 oss, oss140 13 for för140 18 han, – han, – –140 31 hvarför hvarföre141 5 bredfordradt brädfordradt141 24 tillstår, tillstår142 20 dagarnes dagarnas142 21 lefnad, lefnad:142 34 Demaranthe Demaranthe,145 9 lund.” lund.145 33 skicklig, skicklig

433


146 12 om em146 18 Inga, Inga146 22 jagade, jagade146 efter rad 24 ej blankrad [blankrad]146 30 mötes, mötes147 33 mig?” mig.”149 7 Återres Aterres152 7 riddar Riddar152 24 likväl, likväl153 17 gråt, gråt154 1 förskräcklig, förskräcklig154 1 f hertigens hertingens154 14 utlänningars utländingars154 22 Jag jag154 30 laga, laga154 32 Nunnans nunnans155 29 hertig, hertig156 1 hertig, hertig156 11 väl, väl157 9 luften, luften157 14 Folkunge! folkunge!157 25 omtalar omtalar,157 31 ord, ord158 9 fester fäster160 3 Er er162 6 Ni ni162 12 hofmän? hofmän;162 18 sig sig,162 28 likt (likt162 29 kärek kärlek163 12 dig.” dig.163 22 Sofia. Sofia,163 32 fot, fot165 13 drack’ drack,166 1 trägård trädgård168 3 Halfva hären halfva Hären168 7 den. ”Tänd den.” Tänd169 11 Svenskarnes svenskarnes169 31 sky, sky170 12 Svenskar svenskar172 12 tältet, tältet173 2 urgamle urgamla173 26 fäste?” fäste?175 20 i genom igenom176 12 sistnämda sistnämde178 25 makt; makt?179 15 Vackra vackra

434


179 24 sköna Sköna180 11 utför-liga utförliga181 22 hittills hittils181 31 deraf der af [i sidbrytning]185 23 hästen! ”ropade hästen!” ropade185 23 är ”är189 13 fullkomlig fullkommlig189 23 f nästgrensande nästgränsande190 26 haf, haf,”190 26 ”tillåten ”tillåter191 1 Skottar Skotter191 27 ”Tag ’Tag191 30 ful; ful,194 4 mot prinsarne med prinsarne199 26 sjelf.” sjelf.199 32 flera flere200 28 väkten väckten201 15 väfnad, väfnad201 22 släckte slägte204 1 ”Stig in Stig in204 22 Waldemar Valdemar204 25 svar, svar.204 29 Nyköpings Nyhöpings204 32 Trolös? Trolös;205 3 Stockholms stockholms205 15 ”Oskyldiga Oskyldiga206 2 trägården trädgården206 13 således, således206 20 dikten digten207 5 tillbaka ifrån tillbaka till207 13 tvenne tvänne207 8 trovärdiga trovärdige208 2 endast andast208 24 himmelen himmelens208 27 egna egne209 8 trägård trädgård209 13 fruktträn frukträn209 15 (pomeranser), (pomeranser):209 15 f trägården trädgården210 27 de den212 15 tvist tvist,212 28 möjlige möjliga215 3 aldrig alldrig215 6 ”Målare Målare216 31 aftonen oftonen217 5 trägården trädgården216 31 ’Klara ”Klara

435


217 34 Skönhetens Skönhteens217 34 spöke spöke,


1833

75 13 beskrifva.. 1840: beskrifva det76 33 kan mången gång 1840: kan det mången gång77 13 individuer 1840: individer77 26 piga 1840: en piga77 31 rike, ej slafva 1840: rike, och ej78 34 var endast 1840: var blott103 5 f alls se 1840: alls icke se156 5 som han lemnat 1840: som jag lemnat158 18 trofaste 1840: trofastaste

Ruben G:son Berg publicerade i Samlaren 1924, s. 125–160, tre handskrifts-fragment från en tidigare version av Hermitaget. Handskrifterna fanns då hosfru Anna Casparsson, född von Feilitzen. Jag har inte lyckats återfinna dessahandskrifter. Enligt en anteckning i Otto Waldes handskrivna katalog på UUBshandsskriftsavdelning skulle manuskripten från Casparsson ha övergått tillKerstin Linder, som avled 1988. Linders släktingar känner inte till något ommanuskripten. En samling handskrifter som tillhört Anna Casparsson, och somfanns hos Linder vid hennes död, deponerades 1989 på Statens Musikbiblio-tek. Samlingen består av 8 kapslar med bl.a. handskriftsutkast och noter, hu-vudsakligen av A.F. Lindblad, men inga fragment ur Hermitaget.

Enligt Berg består det första fragmentet av ett halvark, vars första sida be-tecknas med siffran 67. Texten slutar med andra sidans åttonde rad. Dettabrottstycke tillhör sjätte boken och motsvarar s. 143, rad 18 till 144, rad 20 iSV. Berg betraktar handskriften som en renskrift, men den innehåller såmånga smärre avvikelser från den tryckta texten, att han inte tror att den kanha utgjort sättningsförlaga.

Det andra och tredje fragmentet har enligt Berg tillhört samma handskrift,av vilken de enligt numreringen utgjort arket 18 och arken 26–31. Papperetbär vattenstämpeln Gullsby. Början på ark 18 motsvarar ungefär s. 144, rad 24.Början på ark 26 motsvarar början på nionde boken och det avslutande ark 31motsvarar slutet på Hermitaget. Avfattningen är så olika trycket, att Berg antaratt dessa handskriftsblad har tillhört en första version av Hermitaget. Berg an-ger i slutet att vissa ”småändringar” inte redovisats i den interna variantappa-raten.

Handskriftsfragmentet återges nedan så som det avtrycktes i Samlaren 1924.

436


Brottstycken av Hermitaget i tidigare avfattning

Första fragmentet

visade mig för någon om dagen: då hvarje Väsen gläder sig af det verkliga Lif-vets kraft, solens sanning och jordens eld, O du, då måste jag fly, och likväl ärjag ej en hamn, jag måste lefva på jorden, men får ej värma mig, såsom jorden,af sol.

Ovilkorligt sjönk, vid denna Berättelses slut, den rödklädde Eremiten tillden andres knän, kysste dess händer och sade: O du min lyckliga Syster, afun-das ej mig mitt Träds ömhet; var ej vred på mig! Si, jag är Nattens brud, minvandring är skuggans stig, likväl är jag ej en hamn, jag måste lefva på jorden,men får ej värma mig af verklighet och sol, såsom jorden!

Så sympathetiskt hade denna berättelse verkat, att den unge Eremiten upp-repat dess sista ord, och svarades snart af den andre: Hvarföre ber du mig i dagatt jag skall förlåta dig, min älskade? Hade vreden ledt mig, då hade jag ej hem-ligt tagit dig utur Tornet, som var ämnadt till ditt eviga fängelse, emedan enNunna ej får älska; då hade jag ej sjelf i manlig förklädnad med dig fört en ir-rande lefnad. Stig upp, min Judith, fortfor Drottning Sophia, i det hon sjelfuppsteg i sin af fin hvit ull glänsande Eremitkappa, vi hafva ännu många örteratt plantera i denna skog; vårt vilda Sätra skall fulländas till ett Hermitage, somtvänne Syskon först grundlagt, till behag, till enslighet för sina tårar, till hemför en vänskap som Verlden ej har trott.

Sophia, jag stiger ej upp, sade Nunnan, låt mig i dag ej bära annat vatten tillrosornas svalka i vår skog, än tårar, Sophia. Ack, du har hela den lefvandeVerlden! efter mig ljungar förbannelsens åskor, om jag visar mig om dagen:hvarje annat väsende, än Nunnan, får glädja sig af lifvets rätta kraft, solens san-ning, och jordens eld. Lyckliga Syster, O afundas mig ej mitt Träds hemligaömhet!

Jag vet icke, svarade Drottningen, hvarifrån Ingas berättelse leder sitt ur-sprung – jag vet, att man brukar göra Historier – jag mins t. e. denne af vårekongl. Förfäder, som i andra giftet feck en mindre god gemål, hvarom manmålat en vidt kringförd Saga, utan trovärdighet men ändock svår att glömma,1deruti den onda Stjufmodren förvandlade sina tolf Stjufsöner till foglar – jagvet icke – – Hvad jag visst vet, det är, att jag aldrig skall kalla Demaranthe lyck-lig, ej heller mig. Är denna Händelse målad efter vårt öde, som Hofvet känner– – Judith, tag mitt svar, jag afundas ej dig ditt Träds mörka ömhet, ehuru detär mitt.

Andra fragmentet

(18) den fallnes grenar, maskar hoppas mat af dig. Lyckligare skall han, Kittel-botaren, den förhatlige, kalle, skicklige1 Magnus blifva. Gläd dig Waldemar,

437


om Ödet skapar dig ett fängelse till ditt Brotts försoning.Derefter gick hon till Wallflickan: Min Inga, ehuru2 du nekat Kransen, som

min broder bjöd dig för ditt hufvud, tag, likväl denna3 kedja af guld för dinhals. Du skall ej smickras af den tanken, att en Drottning och en brottslig Prin-sessa bott i din skog4 , eller underrätta dina bekante derom; tro hädanefter, attvi varit bröder, som hittils, Demarantes5 Saga har lockat en hemlighet ifrånoss, som är en angelägenhet för oss att bevara. Verlden behöfver ej veta ochskall ej tro, att min Syster6 genomgått en lika stark Penitens, under sina olikaofta strängt i väsendet ingripande vandringar i mitt Sälskap7 , som om hon fort-farit att sucka mellan de svarta murarna i Tornet, derföre skall Verlden ej vetaannat än att hon ännu fuktar detta Torn med sin ångers tårar. Jag vill med egenhand8 sätta kedjan på din hals, gläd dig af9 den tanken, att en Drottning fästa-de den på dig, men säg åt dina Vänner det, som är lika sant, att en Eremit medhvit ullkappa skänkte dig den, efter du ganska ofta hjelpt honom gräfva Trä-gårdssängar och vattna [blommor ä.t. örter ä.t.] unga kastanier i en lund, somvar hans käraste hem1 .

Min höga Drottning, sade Inga – hon knäföll icke, men lutade framför So-phia sitt hufvud – din hemlighet är begrafven, ty du vill det. Din kedja tagerjag: det fägnar mig att hafva en dyrbarhet, som Drottningen en gång burit; menden skall icke sitta omkring min hals. Jag har ett vackert Skrin2 , der har jagförut ett crucifix af silfver, litet men väl gjordt, en god Munk har skänkt migdet, sedan han undervisat mig hur himmelskt fritt3 och kraftfullt4 det var attlefva ogift. Tillsammans med crucifixet skall min Drottnings guldkedja ligga,min brors Barn skola ärfva den af mig, och först de, om du tillåter, skola efterdin död berätta hvem som först gjorde Sätra5 till blommors hem.

Har man rådt dig till ogift stånd? hvarför har du ej då sökt inträde i ett klos-ter? frågade Drottningen.

6 Jag älskar Kor och Får7 , svarade Inga, jag älskar skog, mark och Visor ividsträckt[al luften. Min nådiga och milda Sophia! ja, jag är, om du så vill, enNunna, jag är det i mitt bröst. Den helige Patern, som var gammal och feckmjölk af mig en gång för längesedan då han geck genom denna nejd, taladehos mig vid sidan af min mjölkstäfva, i hvilken jag fortfor att mjölka, emedandet var den tiden på dagen. Mitt unga barn sade han, Jorden hyser ej ett Väl8 ,som är änglars arf i himmelens gårdar: beslut att vara den himmelske Herrensoch ingen annans brud, förakta äktenskapets lif på jorden att du ej må fläcka9

den perlan i stoftet.10 Om du lefver på jorden aldrig så länge, tro, att när du dör,har du ändock blott uppnått femton år; först blifvit manbar och fullvuxen, närdu genomgått Döden, och då af din himmelske Herre får äktenskapetsskänk.11 Du har ju hört, att ingen vill äkta en mö, som ej är väl uppfostrad,skicklig, sedig och kunnig, tro, nu mitt barn, att du behöfver hela jordens lef-nad, att bli en mö värdig till äkta stånd, väl uppfostrad, skicklig, sedig och kun-nig om det, som evigt och verkligt är. Lef derför altid ogift på jorden, att blifvarätt gift efter döden. – När Gubben geck gaf han mig det silfverkors jag nämnt,jag tyckte han talat väl. Jag fann fritt och godt, att aldrig giftas, och12 om du13

tror, att jag ej verkligen är, eller ej bör kallas en Nunna, derför att jag ej tillhörett kloster14 ; så anse mig för en Skogsflicka15 , som ej blifvit gift, efter någonman ej funnit att jag egde något till hemgift.16

438


Sophia steg tillbaka, förvånad frågade hon, Hvad hette den helige munk,som förkunnat dig denna lära?

Han sade mig ej sitt namn, han lär ej funnit det värdt17 , och jag tänkte såmycket på18 de ord19 han hela aftonen berättade mig, att jag ej mindes att frå-ga,20 hvad han hette.

Kanske det är han, som lärt dig Demaranthes Saga?Min Drottning, han har ej lärt mig denna Händelse, men efter den är märk-

värdig för dig, skall jag säga, att när jag, som jag förr sagt, feek höra den påRunsaborg af21 Irmengard22 min23 fröken, så yttrade hon tillika, att en Pater,som kommit till borgen, omtalat den för att roa det höga Herrskapet24 , och påhennes beskrifning om den goda mannens väsende och anblick25 , dömer jag,att det var densamme, som drack mjölk hos mig.

– – – ej fruktan för munk [överstruket]Alt djupare in i Hermitagets löfverk trängde solens blixtrande gula flam-

mor26 och lockade många tulpaner27 ur deras knoppar, denna dag: under altdetta satt Sophia tankfull. Vi veta ej om det sista samtalet med Wallflickan gif-vit28 Drottningen ämnen till öfverläggning; vi kunna ej29 säga om hon frugtadenågot till30 följd af det hon fått höra om munken.31 En stilla Betraktelse hvila-de med hvita vingar öfver hennes panna, och lundens tystnad var intagande32

som hennes.33 Inga hade längesedan hemgått till sina egna göromål och Prin-sessan-Nunnan hade lemnat trägården i samma ögonblick Drottningen vändtsig till Inga, och börjat samtalet med henne rörande [munken ä.t.] Guldked-jan.34

”Jag vet ej, hvad Judith gör så länge borta i Skogen sade Drottningen, ochafbröt sig sjelf. Men då ingen svarade, föllo åter hennes tankar in i sig, upp-gingo och försvunno igen i växlande Fantasier. Så satt hon i den hvita smärtaEremitrocken, sjelf lik en fantasi, och trägården i skogens famn, med sinaforsars och källors sus var en svärmisk tafla omkring henne.

När35 aftonen kom, började från några36 hundrade unga växters hufvudender Sophia satt i betraktelse, en samling af olika ångor höja sig, de förentes37

till en enda38 angenämhet; från de åldriga Tallarna39 , Granarne deras vänner,och björkarne, Skogens konstnärer, utgingo en frisk vild ånga, som tycktes för-vånas öfver den lukt som från den nya trägården kom den till mötes40 , blanda-de sig med den, och gjorde en balsamisk förening. – Menniskan är van att anseandedrägtens eller Näsans sinne för ett lägre, men att deremot upphöja ÖgatsVerld, och likaså Örats.41 Vi tycka dock, att Oskuld och Finhet äro sköna förmenniskan i sin helhet, således för hela Sinnet, för Sinnets fem42 sferer. Denhimmelska underbarhet, som en ren Varelse medför då den nalkas oss, yttrarsig äfven såsom en vällukt från dess Charakter43 , hvilken visst icke är jordisk,en stoftets blandning, utan en idealisk ånga, Hjertats doft.44 Betraktelsefulldröjde Sophia i synnerhet vid denna Punkt. Det är icke rätt, tyckte hon för sig,att våra sinnen skola kallas fem, menniskan är en i alt, hon har blott ett Sin-ne.45 Ett fint och kraftfullt sinne märker alting på femdubbelt sätt.46 Vid endjupskön47 musik, komma ej blott melodiska vågor till örat – himmelska ge-stalter tyckas med detsamma uppstå i förtrollade grupper för den inre synen48 ,de röra sig, hafva gestalter49 och händelser sins emellan, efter som Tonerna istycket framgå; Färgernas hemligheter och förvandtskap med Själens och to-

439


nernas krafter50 uppenbara sig – med detsamma simma äfven från musiken,som vi höra, ångor af oförklarligt behag, de måste vara födda i Styckets inrenatur och komma till oss med själens51 äther, tonerna hafva verkligen en väl-lukt – och stiga de djupare, så komma de liksom paradisfrukter för vår andesgom, underbara Öde! hvi satte du tungan, som bildar rösten till toner så näraGommen? kunna vi tro, att dessa ljud äro lika så många ädla52 guldäplen förvår smak? Hesperidernas lustgård, men nog! – Musiken53 slutar sig i känseln54 ,som ej är det femte sinnets utan sjelfva Sinnets dunkla Grund, på hvilken hvar-je anslag går till Örat som en Ton, till Ögat som en gestalt, nalkas näsan i en finånga, växer som en heligt smakande frukt för menniskans mun – – – hvilkaunderfulla skogsandar55 talade alt detta för Drottningen i Hermitaget, eller56

lockade dessa tankar ur hennes milda begrundning? Emedlertid lyfte trädensakta sina grenar för en svalkande Vind, mörkröda57 skyar drogo i rörliga fan-tasier öfver himmelens kanter, hvarundar Sätras skog stod.

Men ännu återkom ej Judith. Sophia steg upp från bänken vid ingången tillgrottan, som tjenade dessa bägge Eremiter till sommarboning, medan de vista-des här; hon gick omkring och besåg deras arbete, skapelsen i skogen, medförvåning och fasa. Obegriplig gick genom hennes ådror en föreställning, ny,icke smärtfull58 ; likväl var det likt en Rysning. Olyckliga Tulpaner59 ! lefver nå-got väsende inom Er, som hastigt osynligt uppstigit, omgifvit mig, kommer migatt förskräckas – och likväl ej smärta mig? eller är det I, mina konvaljer? –Blickar jag på Er, mörknande höga Granar i Qvällens skymning, då skulle jagsnarast tro, att det är från Er

Tredje fragmentet

(26) tar sitt svärdNoga klart för Läs. 1o Waldemars Hjerta brister

af Jutas, Johns, Sophias?,sitt Rikes förlust.

2o Amaurys lära klar; – attJutas idée om Nunnan ärklar, tydligt att förra Förb. orent att honvill Ws Rening

3o Hist. händelserna redasig ordentligt. –

4o Waldemar tar Hennes afsked e contrario –Fri! blir utsväfvande värre[?]

Nb att Hvila

Sjette boken.

Det var ett Ställe i Skottland i södra delen av det gamla Grefskapet Dunross.Slottet60 bygdt i hög och ädel stil, ehuru61 enkelt i sin architectur, tillkännagaf

440


Rikedom hos sin egare och visade62 en anblick af mildhet och välmående.63

En betydlig Egendom lydde under Robinhay64 , ängar och betesmarker voro isynnerhet utmärkta; men midt i en dal65 genom vilken Clyde rann, omgifvet aven tät lund, åt norden mörka stupande Berg, låg ett ensligt Sommarhus, det varFridens och Skönhetens Hem.66 I detta Hermitage satt Sir John Bruce, vid si-dan av Beatrice, litet längre upp Judith och Lady67 Sophia; Herr PatrikAndrews geck fram och tillbaka på golfvet, med en qvist Geranium i sin högrahand, och en oupskuren blyertspenna i den venstra.68

I detta Hermitage samlade sig ofta Invånarne i Robinhay, och deras olikalynnen smälte vanligen tillsammans i den högre lyckan, som är menniskans,när hon efter stormarna lärt sig förlåta andra och sig sjelf, byta ut ömsesidigafel och förtjenster, öfverger att69 vredgas, låter en Själ fatta sig och sina Vänner.– Detta Gods var ett af dem, som tillhörde Bruceska ätten, mägtig70 i Skott-land, under denna tid. Konung Alexander III af urgamla Kennethska Husethade ingen manlig efterkommande, och de Store väntade hans afgång för atthvar för sig, som de hoppades bemägtiga sig detta71 romantiska Rike. Tvänneslägter voro framför de öfriga mägtiga, bägge befryndade med Kongliga Huset,och man väntade med visshet att en af dem skulle blifva Kronans egare. Detvar Baliols och Bruces Slägter. Några fruktade, att England skulle uppträda,och under sken af skiljoman, sjelf göra sig till Herskare efter Konung Alexan-ders död. Så mycket vigtigare var det att alla förstärkte sig.

I allmänhet ansågs Bruceska ätten för den yngre, emedan Baliols hus genomen äldre Syster var förenadt med de Konglige och Bruces genom en yngre. Un-der några föregående Stridigheter hade Bruciska huset varit till den grad un-derlägset, att en och annan ättling utomlands sökt sin framtid, ibland dem kän-na vi redan, att Sir Edmund gått till Sverige. –

Det väcker kanske förundran, att vi på Diktens skyar i en hast finna oss bur-na till Sommarhuset i Robinhay; men då vi se en och annan person72

Ja min kära Patrik, sade Beatrice, Ni skall i själva verket ej draga i betänkan-de, att skära upp den penna, Ni håller i er hand: att Ni begrundar, och derefteråterigen begrundar, det har sin goda sida, men Ni måste veta, att om Sir Johnanvändt så mycken tid på hvarje särskildt anläggning, vid Robinhay73 , skullehan icke på detta år hafva uträttadt hvad han gjort. Ni torde emellertid erkännaatt Robinhay nu är Dunross74 prydnad och sjelfva Skottlands ära.

Tro icke, sade Sir Patrik, med en sorglig blick, som var honom egen, tro ickeatt denna Blyertspennas uppskärande håller mig tankfull. Jag har längesedantyckt som Ni min Fru, att detta Hermitage, Naturens Hvila, och Själens täckaVällust blott har en enda brist75 och att om Taflor ur fordna Striders minnenupplifva dess väggar, kan man säga att Stormen förmäler sig med Fridensskönhet i detta hus. – Jag har talat vid den der målaren från Milano, jag harnyss fått ett Bref ifrån honom, som gör mig tankfull. Han säger att han ickebegriper min Plan, men lofvar utföra den om jag ger honom Tekningar.

Detta har sin rigtighet, min goda Patrick, och derföre är det just min mening,att Ni sätter Er på en stol och förfärdigar dessa Tekningar. Det är angeläget förEr, det Ni påminner Er, att jag ej heter Beatrice Bruce för ingenting; att jag ejhär är värdinna för att bedja, men för att befalla. Jag befaller Er derföre, att sät-ta Er vid detta bord, Sir Patrick: ni märker, att vi här i Soffan äro fyra Personer,

441


men att jag redan islagit 5 Koppar thé – den femte är för Er: det Ni icke märkerEr, att jag föranstaltat inköpet af ett aldeles nytt Thé, som idag skall försökas,och hvaröfver jag vill höra också ert omdöme. Det passar sig ganska väl, att Nitar ett papper i er ena hand, sätter er här vid min högra sida, börjar era tek-ningar under mina ögon, dricker ert thé under det Ni vidare begrundar, ochom Ni finner det för starkt för er complexion, lofvar jag Er, att fylla mycketmycket vatten i er kopp.

Patrik Andrews gjorde väl det som tillsades honom, han satte sig vid bor-det76 bredvid den smakfulla Soffan, men han var icke mindre alfvarsam än för-ut, då han fortfor på detta sätt. Det kan vara rätt nog, att ej pryda mer än 2 Väg-gar med Taflor, nemIigen den som är här midt öfver Soffan, och den andramidt emot, ty dessa äro bra stora. Vi kunna då låta bli denna vägg till venster,på hvilken flere Dörrar äro, och likaså den der till höger, som eger 3 Fönster,på den få ej några Taflor just rum. Hör då mitt förslag, på den ena af dessa 2Väggar sätta vi Skottska Taflor och på den andra Svenska.

Rätt skickligt, sade Beatrice, men vi skola öfverräkna, att dessa Taflor påömsesidor bli lika många, hvilket är något jag fordrar. De skottska Taflornaskola innehålla alla Händelser i Baliols och Bruceska ätterna, som äro vigtigaför våra Händelser, samt äfven ur Kennethska Konungahuset. Då vi redan i gårräknat öfver dem, skola vi låta dem vara: jag tillägger blott att till dem äfvenbör räknas Taflor öfver det uppträdet, då Sir Edmund Bruce, StallmästarnsFar, beslöt att övergifva sitt Fädernesland och söka sin lycka i Sverige, derföreatt Baliolska Huset blef honom öfvermägtigt. Alla dessa Skottska Taflor voro juX, min Patrik.

De voro verkligen X.Vi skola derföre nu öfverlägga om de Svenska – med drick först en kopp till.

Ni min kära Andrews har aldrig varit i detta mörka kalla land, som är kändtunder Namn af Sverige, och hvars underbarhet är den, att under kölden ochtystnaden brinner en besynnerlig slags77 Eld, som ej ofta syns, men är dess merfruktansvärd, ju mindre man förmodar den. Ni är ung, Sir Andrews, och detkunde en dag falla er in att göra Resor, för att bli erfaren, Ni vill kanske då be-söka Nattens land, efter er Farbror och jag, hans Hustru, varit der en lång tid,njutit der och lidit. Men jag afråder Er. Blif ni i Skottland, icke för att jordenhär har sitt mästerstycke, men det är era Fäders land, min Patrik. Men skall Niresa, så undvik åtminstone Sverige. Man har nästan svårt, att kalla det ett Rike.Sedan Ni genomstrukit långa sträckor, vackra nog, men ödsliga och ofruktbara,kallar Ni er lycklig, om Ni till sluts träffar en by, där träffar Ni ett antal mennis-kor, som icke helsar på Er. Det är mycket, om de svara, när Ni frågar. Men blirNi händelsevis efter en lång tid nära bekant med dem, så öfverhopa de Er medGästfrihet; Ni får då minst tre gånger sa många Vänskapsprof som Ni behöfver.Måtta eller Smak, eller någon slags Treflighet äro Utlänningar, som aldrig fåttfast fot i detta besynnerliga land. Tillställer Ni någon inrättning för Beqvämlig-het, Snygghet, Nätthet – deråt ler svensken78 , och frågar hvad sådant tjenartill? Om Ni häraf tänker, att Nyttan och det Reella är det han egentligen söker,så bedrar Ni Er lika mycket. Kraftig af sitt Klimat, förstår han icke, eller efter-frågar han icke mycket det jordiska; han behöfver litet, Nyttan och Fördelenreta honom aldrig. Ni begriper icke detta, och lika litet jag. Men jag försäkrar

442


Er, att då Ni med skäl kan säga, att Svensken föraktar det spirituella och ler åtde vackra känslorna; bör Ni tillägga79 , att han likaså föraktar det materiella.Patrik, Svensken är odräglig – eller sublim. Det lyckliga, hyggliga, medelmåtti-ga, trifliga, det som gör oss hvarken till änglar eller Djur, detta lagoma, minkära Patrik, som gör Er älskvärd, efter Ni ej är så låg att Ni är föraktlig, ej hellerså hög, att Vi för Er äro föraktliga – alt detta – förgäfves. Svensken är den värs-ta, råaste karlen, ett kräk[?], min Vän; eller också är han så förvånande istränghet mot sig sjelf, sedlighet, ädelhet, att man hissnar80 ; han är då likamycket öfver ordningen och de vackra menskliga känslorna, som han annarsär under dem; med ett ord han är obehaglig, ledsam: han är81 förundransvärd,men altid odräglig. Drick litet mer, gode Patrik, hvad säger Ni om denna sort?

Sorten är rätt god, svarade denne; men jag skall säga Er Fru Bruce, att ertförra thé var rätt så välsmakande. Angående Resor fortfor han (och höjdeblicken med denna sorgliga, hederliga, tankfulla mine, som ofta varit ett ämneför Beatrices skämt), rörande Resor, så tänker jag inga företaga. Gjorde jag det,så är jag nästan rädd, att jag for till Sverige, ty er målning, ehuru den är för-skräckande, gör mig derföre mera nyfiken. Jag skulle vilja veta vissa Drag när-mare, jag skulle då bättre lyckas att tekna Taflorna. I hvad manér är detta landsegen målarkonst?

Konst? Ni är enfaldig, hederliga Patrik. Man har ej Konst i ett land, der mananser sina timmar bättre använda under en god middagssömn; och man harrätt, ty jag vet icke hvad det skulle bli af en Person i Sverige, som använde sintid på Konst; om han ej dog af försmädelse och af var mans fingerknäppning82 ,skulle han åtminstone dö af svält. Jag kan tala om för Er, att på ett Ställe, derSir John och jag tillbringade många år, beläget83 nära Svenskarnes nya s. k.Hufvudstad (en stad som för närv. verkligen kan hafva 200 hus!) på detta ställehade vi en trägård, omgifven af ett Estaquette, grönmåladt, med svarta knop-par. När unga Svenskar kommo till oss, och frågade om stakettet var utländskt,efter de ej märkt grönt Trädvirke i sina skogar. När jag förklarade, att trädet varmåladt, och i alt sedan skar med en knif, för att visa, att det inuti var så ogrönt,som något annat i Norden, logo de åt mig med ett slags medlidande, och fråga-de, om jag låtit på detta sätt öfversmörja deras träd, för att bättre afhålla odjurfrån trägården. En af dem slickade härvid på färgen, fann den bäsk, gjorde engrimace, och sade detta sätt att freda inhägnaden ej vara så dumt, emedanhvarje kreatur, som nalkades, altid nalkas först med nosen, och skulle i san-ning genom påstrykningens elaka smak hållas bort. Ur denna Vue, min Vän,kan Ni begripa att det blir någonting af, som man kan kalla Måleri! – Färgen,vördnadsvärde Patrik, är ett ting för tungan, ej för ögat! – Men jag förstår ersura uppsyn: Ni tänker, Brucens hafva lidit i Sverige, man har bränt upp derasFavoritställe Svartvik, man har på en Batailledag ansett Sir John för en Förrä-dare, och stött honom bort som en nedrig Utlänning, derföre hämnas vi i vårCharakteristik och tekna ej en förhatad Nation med Sanning. Nåväl, min Her-re, jag skall då säga Er, att Sir John till den grad föraktade Kung Waldemarsoch de öfriges misstanke om förräderi, att han ej aktade godt försvara sig, menville ej ett ögonblick draga luften i ett land, der man hyste sådana tankar. Jagskall vidare säga Er, Herr Patrik, att det var kort efter denna händelse under-rättelsen nådde oss, att våra slägtingar önskade oss tillbaks till Skottland, och

443


att Raubinhays Gods genom testamente blivit Sir Johns: Ni ser deraf att vi has-tigt blefvo satte öfver bekymer i Sverige, ej behöfde hata, förargas, hämnas.Nej, min Vän, det är med lugn och övertygelse jag ger er denna tekning påSvenskheten; och hvilken jag tror Ni skall finna väl utförd och berättad, eme-dan jag på sätt och vis är er Faster.

Jag, vördar Er, som min Farbrors Gemål, anmärkte Patrik Bruce.Således är det icke att tänka på någon Målarkonst – men Vi böra likväl hafva

Taflor öfver våra Öden ifrån detta Land. Der fins också stora Utsigter, manfournerar lätt ett Perspectiv.

John Bruce, som ej deltagit i alla dessa samtal, emedan han emellertid vidett fönster läst en Uppsats om Hästsjukdomar i Argyle, lade nu bort papperet;Jag har en stund hört mycket tadel tror jag om Svenskarnas sinne för målning;utsträck det icke till all konst, Beatrice, Musiken i Norden! jag har knapt hörtvackrare Visor sjungas i Skottland.

Hör Stallmästaren! – Ack min kära Patrik, tillade Frun i en beklaglig ton, erFarbror har ett visst Vansinne, när det blir frågan om Toner. Musik! – då glöm-mer han till och med sina Hästar, och påminner sig icke väl, om han sett sinStalldräng rykta dem den dagen. Ni skall veta, att i Sverige, som här, sjungaBondflickorna Visor – – och det är icke musik, eller Tonkonst, det är Instinct,hederliga Patrik.

Jag tror Beatrice att du föresatt dig göra Patrik ursinnig i dag, med alt dittGnabb, distinctioner och Förklaringar, af hvilka du ej menar hälften. Du talarom Nordens melodiösa84 Visor, som om ingenting – har jag ej i Sverige sett digofta85 bjuda in i din trägård Flickor, som sjungit för dig sina enkla toner, harjag ej sett dig med tårar sjunga efter – och nu?

Ja det är nu, aktningsvärde Stallmästare, afbröt Beatrice, det är nu vi föresattoss att tala om86 alla dessa dyrbara vackra Taflor som skola pryda vårt Hermi-tage i Raubinhay, är det icke så Sir Patrik [tro icke Stallmästaren, tro honomicke det är icke värdt att höra på honom struket]. Vi skola derföre tillåta dettrumpna87 Sverige att hafva alt hvad det kan hafva: men vi skola taga frammina Papper. Har Ni noga öfvervägt hvad den första Taflan bör innehålla?

Jag har tänkt, sade Andrews, framställa den förskräckliga anblicken af detbrinnande Svartvik, som de vilda partigängarne af Hertig Benedictus, påtände,midt emellan lågorna står Beatrice Stuart öfvergifven af sin man som rest tillKonungen, men omgifven af sina barn; som håller en Dolk i sin hand; storsintoch beslutsam går hon fram mellan Röfvarne, räddar sig och sin familj undaneld och mord. Skogens mörker skall stå i fonden, det är den som mottar henne.Detta är efter mitt tycke den yppersta Taflan, som kan tillhöra och upphöja vårSlägt: den andra anser jag, bör innehålla den Scene, i trakten af Ramundabo-da, dagen efter Slaget emellan K. Waldemar och H. Magnus, då Beatrice efterden svåraste och hjeltemodigaste Vandring ifrån det förstörda Svartvik genomså många landskap slutligen framträngt till detta ställe, och finner då sin Man,omgifven af svenska Krigare, som beskylla honom för Förräderi och skälla ho-nom för Utlänningen – hon framträder då midt igenom Skarorna, som af för-undran för henne gifva vika. Jag ville måla denna Grupp i det ögonblick dåhon, framkommen till John Bruce i hotande hög ställning, med ena handenpekar på sina barn, med den andra på Krigarne87 och säger: Sir John, le åt

444


dessa uslingar, som med rätta förebrå dig att hafva spilt ditt blod för deras rike– men återgif det rätta Fäderneslandet åt dessa89 barn! – Det var ifrån dennastund er återresa till Skottland var besluten såsom jag tror, och ehuru min Fa-ders bud till Er mycket lättade och kanske påskyndade er öfverfart ifrånSverige, tycker jag likväl, att taflan bör omfatta just detta ögonblick, emedandet afgjorde sjelfva Vändningen i ert öde.

En af Taflorna måste föreställa Händelsen i Warnhems Skog90, inföll LadySophia’, som hittils bibehållit en fullkomlig tystnad.

Patrik Bruce såg på sin Farbror och Beatrice med frågande blickar, emedan[han] väl hört alla berättelserna från deras Vistande i Sverige, och äfven kändehemligheten af Princessan J:s person, hvilken man i Sverige utgifvit för död isitt Fångtorn, och som hos J. Bruce kallades Grefvinna af…, men han insågicke hvad hon menade med Warnhems Skog.

Jag hade ej gärna velat genom några Taflor upplifva minnet af de olyckorsom fästat sig vid Kon. Waldemar, sade Sir John. Grefvinnans närmare fören-ing med vår slägt, är likväl ett ämne för vår ära och glädje. I detta afseende voreen Tafla öfver den ifrågav. Skogen intressant i vårt Hermitage. Grefvinnanhade träffat Konungen straxt efter slaget vid Ramundaboda.91

Sir John viste ej, om han skulle närmare förklara för sin Brorson Patrik för-hållandet härmed. Ehuru stött ifrån Waldemars hjerta på ett sätt, som såradehonom, brann dock evigt i hans Själ, den urgamla Vänskapen. Han hade tidefter annan fått underrättelser från Sverige, som bekräftade hans förmodan attWaldemar aldrig mer feck svenska Kronans myndighet i sina händer, eller dessglans kring sina tinningar. Efter Slaget vid Hofva feg, underbar, vaklande, änstor, beslutsam att strida, än ett svigtande Rö för Winden, ja sänkt i utsväfning-ar, nära föraktlig(?), hade W. flytt undan sina Bröder till Wermeland, men snartefter blifvit fången. Jag skall vara fri! obegränsad Frihet är min Lust så hadehan talat till Sir John sista gången han såg honom – och tillagt med frugtans-värd stämma, Förrädisk har du öfvergifvit mig Bruce! O sjelfva Judith har öf-vergifvit mig – mitt Rike – mitt Folk – alt.92 Jag skall, ock vara fri! – Så hadehans sträfvande altid varit efter friheten och derföre nådde han den aldrig. Likten som traktar efter Helsa, söker alla botemedel, och derför aldrig når den, såär den som traktar efter93 Friheten. Utan tygel mina Vänner, han har sjelf ing-en fasthet – och emedan han ej vill hafva någon Boja, blir han bunden af alla.Dessa Betraktelser hade Bruce ofta gjort sig och med bedröfvelse påmint sig dehändelser som träffat hans Kungl. ungdomsvän. Han hade hört hans kring-sväfvande lefnadssätt, förbund med kon. i Danmark, att af Magnus återinkräk-ta sitt Rike, samt [att] han slutligen blifvit instängd på Nyköpings slott. Derförevar Bruce altid så tyst, han yttrade aldrig ett ord om Konung Waldemar.

Händelsen i Warnhems Skog frågade Patrik Bruce, ännu en gång, då han ejfeck något svar.

Det var, inföll den sköna Lady Sophia, det var der, som Sir Bruce, på sin resaträffade mig och Grefvinnan; det var en brant förfärlig klippvägg: dystra djupaSkogar omgåfvo oss på alla sidor – måla ett högt Berg, Sir Patrik, med enmörkgrön mossbetäckt spets, omgifven af en röd strima från aftonsolen, utfördess ena sida forsar en strid ström med vreda skummande Vattenfall, som hop-pa öfver stenmassorna, och så svart den visar sig öfveralt, likväl bryter sig i

445


hvitt skum när den träffar någon hvass kant hvaröfver den måste fram. Framgenom skogen öfver det rödstrimade Bergets spets går en vild Väg knapt farbar.Vid stranden af forsen94 på höjden af en klippa vid vägen skall Ni måla en gub-be med mildt och döende anlete – Det är Pater Amaury, hvars Namn Ni någongång hört mig nämna. Det var han som ledsagade Grefvinnan och mig, ochskulle föra Grefvinnan till en aflägsen Skogsboning, som endast han kände,och der han beslutit att tillbringa sina öfriga dagar i enslighet och med en trä-gårds skötsel. Under vägen hade jag95 blifvit afmattad af den starka Gången föratt undvika Hert. Magnus och krigets skaror. Amaury geck att samla några Ör-ter, hvars stärkande egenskap var honom bekant. Han vågade sig på en farligbrant. Ni bör afmåla honom i detta rysliga men evigt märkvärdiga96 ögonblick,då en bölja ur bäcken öfver branten der han stod kom honom att halka medena handen håller han de helsosama Rosor, han ernar bjuda oss, i det hannedfaller på andra sidan, förgäfves tar emot sig, stöter sitt hufvud mot klippansuddar, och med droppar af det ädlaste blod purpurströr den hastigt framflytan-de forsen. Vattnet bortför dessa sköna förskräckliga bloddroppar – och Tidenbortför hans Dagar. I denna ställning fatta vi honom en på hvar sida; under detvi hafva honom midt emellan oss höra vi ett buller i skogen. Echo upprepadedetta ljud och gjorde Vildmarken alt mer förfärlig. Men när det nalkades –hvilken glädje (28) för mig; det var denna man, som jag från mina späda år varvan att älska under namn af Jon Amundson, med sin älskade dyrbara Maka.Glada och förvånade sågo de mig – än mer häpnade Herr Jon att se Grefvinnan– Hvilken anblick – O Patrick – Grefvinnan var en Person, som jag i min Barn-dom ej hade känt! Den förfärliga natt vid Ramundaboda, då jag en 10 års flickavar omgifven af Krigets åskor97 och bodde i sjelfva Kons tält, utan att veta hvar-ken meningen med detta Krig, eller att denna Konung var med mig på ett så-dant sätt98 förbunden, att han med sin Själs eld älskade mig, men icke vågadeeller icke ville erkänna det – denna Natt, då han olycklig och förföljd gått bort ien djup ödemark nära lägret och blott tog mig med sig – jag glömmer aldrigdenna Vandring – när vi framkommo mellan träden till en hög klippa lyst påena sidan af månans sken, på den andra sidan svart som afgrunden, der var detsom Konungen träffade en Gestalt – han talade med henne några Ord som jagför afståndet skull ej hörde, eller för min späda ungdom skull ej begrep – mentänk min bestörtning, då vid slutet af deras samtal, den främmande Gestaltenframkom till mig tog mig vid handen och tillsade mig att följa sig. Konungensom jag förut var van att följa hindrade det icke, han satt nästan som sanslös påen vild sten, tycktes convulsiviskt hafva omfattat sitt Svärd – när vi bortgingovinkade den beslöjade Gestalten ännu en gång liksom ett tyst evigt farväl tillKonungen – snart förlorade vi honom ur sigte. Slutligen, Sir Patrik, när viframkommo till en enstaka förborgad Hydda der vårt Sälskap på vandringenökades med Pater Amaury, då först lyfte Gestalten slöjan – det var GrefvinnanSir Patrik! Jag häpnade för hennes ansigte, som jag förr aldrig sett, men hvartilljag drogs af en outtrycklig känsla. Hon sade ingenting – men vi åtföljdes alla tillden händelse inträffade på Warnhems Skog, som jag önskade Ni ville måla påer tafla, då Brucens kom, straxt efter den vördnadsvärde Paterns död – Målaom Ni förmår, min bestörtning – då Brucens visade djupaste vördnad för den-na Gestalt, som fört mig – då Beatrice, i hvars armar jag sprang och kallade

446


min mor99 , befalte mig att knäböja för henne med hvilken jag följt – Jag gjordedet! Himmel, då sänkte sig den höga med lågande ansigte till min mun kysstemig och sade – Ja, du är min Dotter O Sophia! – Förföljd utan Hem, utan Fa-der, utan Konung, utan Beskyddare skall du vandra med mig genom öknar-na100 , men – – hon tystnade åter och slöjan föll för hennes ansigte. John Bruce,som blifvit uppmärksam af dessa Ord, och som ville underrätta sig om olyckanmed Pater Amaury, hade snart derefter ett Samtal med den Gestalt jag åtföljt –jag hörde och såg intet – jag vet ej hvarom de talade, men följden blef att den-na Person, som vi sedan kallat Grefvinnan, i Brucens sälskap jemte mig restehit till detta nya land, som jag kallar mitt Fädernesland, emedan jag icke egernågot, och emedan detta eger det käraste jag har.

Denna Tafla af återseende och upptäckt i Warnhems Skog skall bli en afmina vigtigaste Taflor, sade Patrik – utan denna händelse hade icke Lady So-phia varit i Skottland!

Flere år äro sedan dess förflutna sade J. Bruce – svåra händelser – men detär icke godt – du skall icke måla flere Taflor ifrån Sverige – vi hafva minnenutan taflor, vi hafva sorger, som skulle vara lyckligare att glömma, än upplyf-va[!] genom Konst och Pensel.

Efter så är, sade Fru Beatrice, efter ett ögonblicks tystnad, efter vi ej viljaupplifva minnet af en olycklig Konung, eller en Vän – är det kanske bättre attvi sätta vid de öfrige en Tafla af annat innehåll, hvarom jag öfverlemnar åt Eralla, om den skall vara sorglig eller tvärtom. Ni skall veta, min k. Patrik, att vihade ännu en tämlig Väg att resa genom101 Sveriges fasta land, innan vi kom-mo till Hafs kusten. Hela landet var uppfylt af Ströfpartier somlige tillhörandede Kunglige, andre de Hertiglige: vi behöfde således vara ganska försigtige ochhvarje främling vi träffade kunde vara oss farlig. Vi kommo en dag på en Vägoch funno en man i ganska [sorglig överstruket] ställning vandra sin Väg fram,han var dåligt och söndrigt klädd, men hade en kraftig Påk i sin hand. Ni börmåla taflan på det sättet, att man från höger ser en Väg slingra sig fram genomnågra kullar täckta med Hassel och annan löfskog. Ni målar derefter 4 hästarpå hvilka vi rida och efter oss någon betjening med vårt bagage. Midt framfördenna Grupp en trasig man af särdeles ansigte, hvari Ni måste aftekna den säll-sama föreningen af Narraktighet men likväl godhet. I det ögonblick denneVandrare hör ett tåg bakom, vrider [han] hastigt om sitt hufvud för att efterseom detta kunde medföra fara – hans ena fot tyckes vara beredd att begifva sigpå flykten in i den täta Hasselskogen – men hastigt fastnar hans blick på LadySophia; han springer fram till hennes häst knäböjer och håller betslet, att vimåste stanna – det är i denna ställning Ni skall aftaga honom. Vi trodde hanvar vansinnig vi frågade hvem han var – En flykting, en kunglig svarade han! –Då har du ingenting att frukta af oss sade Sir John – gå blott af vägen och hin-dra ej denna Dams häst. O min Herre, sade den främmande Er känner jag ickemen denna Dams häst vill jag aldrig lemna. – Besynnerlige hvad menar duhärmed, förklara hvem du är? – Jag är en Tjenare hvars Herre fiendens lansstörtat i Nattens Hem, och detta var icke nog: när jag var sysselsatt att uppsökamin ridderlige och förnäme Herre bland de döda i Fältslaget, kom en Olycks-båderska med eldröd tunga – godt jag vill tala mera begripligt – det kom ettbud ifrån min dödade Herres borg, som sökte honom – men fann ej honom,

447


utan fann blott Tjenaren mig, och blandade tårar med mig – detta bud omtala-de, att de Hertiglige sköflat min Herres Borg, emedan min Herre var en afKonungens förnämste Riddare – och icke nog härmed – de hade också sköflatalla hans Tjenare – ja min Herre, jag var en af dem, borta i Kriget, min kärahustru och mina barn hade hema emellertid blifvit ett rof för deras händer,som nu råda – jag begriper att hade jag sjelf varit hema, så hade jag fått dela deöfriges öde och falla Dödens man – men jag söker hålla det kära lifvet uppeoch vandrar på nya Vägar tills jag kan finna ro. Jag beklagar dig ganska mycketsade Sir John, och jag önskar af hjertat att du måtte finna ett nytt och merafredligt hemvist, men emedlertid behöfver du ej hindra vår resa – lemna betsletpå denna unga Dams häst! – Ach nej, min Herre, hvem Ni kan vara, men den-na späda Dam är en stjerna för mig, när jag första gången såg henne slog genastmitt hjerta af vördnad och beundran. Ni har farliga stigar att rida, jag vill tillfots med min goda käpp följa hennes häst och med mitt lif försvara henne i fa-rans stund. – Härvid vände sig Lady Sophia till Sir John – jag har en gång settdenne man, men jag vet ej hvem det är, Ni mins vist denna gång, då jag affrämmande bortröfvades från Svartvik – de sökte en ledsagare genom vildaskogar – de förde denna hederliga och goda Man till oss, men långt ifrån atttjena deras afsigt, föll han ned till mig, kysste min hand med en känsla som jagej förtjenat, och svor att mina Röfvare häldre skulle få binda honom, än hanskulle hjelpa dem att bortföra mig. Knapt hade vi en stund samtalat med den-ne102 Främling förr än ett hastigt buller nalkas oss. Sätt på venstra sidan af Taf-lan en Svärm vilda Karlar – de ropa att de äro Hertiglige, men under dettanamn voro de Plundrare, Röfvare min kära Patrik; vi hade ganska få män medoss – men det är nu som den främmande med skäl kan kallas Lady SophiasRäddare undan deras vilda hop. Sir John hade nog att försvara sig mig, mendenne Främling som hade så mycken enfald, snarare Dumhet i sitt ansigte –utdelade kring Lady Sophias häst, så kraftiga slag att ingen vågade nalkas hen-ne och mätta sin rofgirighet med hennes dyrbarheter. Ni bör veta att Främling-en hade ej något Försvarsvapen af vigt han feck många djupa sår – och en cir-kel af hans blod omgaf Lady Sophias häst. När slutligen de vilde flydde, sattehan sig af mattighet ned vid Sophias häst – men vi skyndade hastigt af vårahästar, och Sophia gret af ömhet för sin Försvarare, hon tog sin egen Slöja refstycken deraf att förbinda hans sår. Då kommo tårar i den sittande främlingensögon. Jag har varit olycklig nog under himmelen, efter jag förlorat min ridderli-ge Herre, min kära hustru och mina besk. barn – men jag får nu lefva en storoch lycklig Stund – jag får hålla denna adliga Slöja i mina armar – och sjelfvadenna unga förnäma sköna Dam gråter öfver mig! – Gråt icke mina ståtligaHerrskaper fortfor han – jag dör aldeles icke nu – jag skall ännu lefva, ty jagkänner att min bana såsom Skogvaktare nu är slutad, jag skall hädanefter lefvasom Vapendragare; jag har i dag gjort profvet härtill – skall Ni neka mig att föl-ja Er som Er skugga, som er Försvarare, som er ödmjuka Tjenare och Vapen-dragare; – Lady Sophia svarade intet – ett särdeles leende ville blanda sig ihennes tårar – snart derefter insomnade den tapre Besynnerlige – han stöddesitt hufvud i Ladyns(?) händer, och hon ville ej undandraga sig att hålla hanshufvud, hon smekte sin befriares gråa hår. – Vi måste länge rasta på dennaSkog – nog af Sir Patrik; Om Ni vill se Originalet till denna gråhårige Vapen-

448


dragare, så finner Ni honom på Raubinhay. Han upphörde ej att vara trogenSophia (29) och vi funno rätt nyttigt att hafva en så rättskaffens man till följe idessa tider.

Det måste då utan tvifvel vara samma Person, inföll Patrik Bruce, som är såroad af vår skottska Jagt efter Gräfsvin, och som höll det narraktiga Bröllopet.

Det är just denne Jägare på Raubinhay, som vårt folk kallar Tuppen103 , sadeBeatrice. Det är han, som aldrig låter någon Högtidsdag fattas vildt på vårtbord, men som i köket har den djerfheten104 , att bestämt105 tillsäga när hanlemnar sina skjutna foglar: Ni må steka hur Ni vill, men denna fogel (han pe-kar på den fetaste) skall Ni endast tillaga åt Mylady Sophia. Det är han somaldrig kan lemna den egenheten att hvarje helgdag gå i sin gamla Björnskinns-mössa, och deri sätta en Gulvifva om sommaren eller en Tallrisquist blandadmed Tuppfjädrar om Vintern, emedan denna mössa är den enda klädesperse-del han eger ur kära gamla Sverige, och Gulvivor samt Tallris finnas der i ym-nighet och påminna honom sin tid106 då han var Skogwaltare och ung i sitteget Fädernesland. Jag tror han uppblandar Tallriset med Tuppf. att gjöraplaggen prydliga. Jag vet med visshet, att han näst L. S. älskar ingenting utomsin Björnskinnsmössa, och skulle hon dö, reste han ännu en gång i sälskapmed den sednare till Sverige. Det fattas honom icke Hufvudbonader Patrik, Niskall vara öfvertygad, att min man har mycket gagn af honom i skogen, och enslags besynnerlig halfmelankolisk agtning för denna gamla svenska Antiqui-tet107 , han skänker Gubben alt hvad han108 kan behöfva – och detta af bästafinaste slag, alt detta nyttjar han om hvardagarna och i arbetet, men när hanvill vara präktig har han sin barslitna Björnmössa.

Du skall icke skämta öfver min Björn, sade Sir Bruce högtidligt; för öfrigt,dansade du sjelf ganska innerligt med honom på hans bröllopsdag.

Ja, min k. P., så gör altid Sir Bruce. När jag beslår honom med hans egenhe-ter och i synnerhet hans dunkla tycke och Högaktning för någonting Svenskt –vänder han sig emot mig med den anmärkningen – att jag sjelf i hemlighet hyl-lar det sällsama109 Norden lika mycket som han – detta land som är obehagligt,eländigt för all eftertanke, men drar hjertat i tysthet utan att man tänker110 det,han talar då om, att också jag håller af den gamla token Erasmus som alla härkalla Tuppen, derföre att han älskar att upphöja sin Hufvudbonad med Tupp-fjädrar. Jag har verkligen dansat med honom på hans Bröllopsdag, hvilken ejheller var ibland hans minsta Löjligheter.

Vet Ni, sade P., jag har mycken lust att i denna Salong ännu tillfoga en Tafla,en förening af skottskt och svenskt, och den ville jag sätta öfver dörren, eme-dan den snarare vore en Carikature än kunde bli ett Konststycke. Jag har svårtatt motstå den frestelsen att afmåla Tuppens Bröllop, såsom man almänt härkallar det, och hvaraf minnet ej snart tör lemna mig – men jag skulle inundervilja skrifva i Ord sjelfva hans Frieri till sin Ernestine.

Godt – detta är ett godt förslag! –Jag skulle vilja afmåla i ett hörn denna Folksamling under den stora Eken

der all ungdom på Raubinhay samlas till St. Andrews fest med målskjutning –på ena sidan sitta de åldrige af mankönet och alla matronorna till venster attbese och glädja sig öfver sina111 rödblommiga barn. – Hastigt uppstår ettSkratt, ett Gny bland ungdomen. Svensken komer, Tuppen kommer! ropa alla

449


och de täflande bortlägga sina bågar. Då framträder denne gråe jägare i sinmössa, utmärkt och denna gång dubbelt smyckad med mycket gulvifvor blan-dade med än flere hvita Tuppfjädrar, han går rakt fram på den stora Platsenunder Eken, der all ungdom gifver vika och slutar för att betrakta honom. Nubugar han sig ridderligt och ganska vördsamt till venster för Matronorna, tillhöger för våra Gubbar, och slutligen äfven för112 Ynglingarna – Jag är en Ut-länning här säger han – viljen I tillåta mig, att också jag firar denna dag för minräkning? – Den allmänna spända Tystnaden är ett Ja på hans fråga. Ja, forfarhan då, jag är en ärlig och i sjelfva verket bra Menniska, men jag har minaolyckor. Ni, mine Skottar, begripen att en Svensk kan sörja. Jag har haft en för-träfflig Hustru i Sverige. De dagar jag egde med henne voro min Tids stjernor,såsom Clerkerna säga – de voro ett Solsken. Nu lefver mitt hjerta i snön, ochmina ögon hafva ingen att möta, när jag är i kammaren. Ni, mina Skottar, firendetta såsom en högtidsdag för Er – jag vill fira den som en Högtidsdag för minafledna Hustru, och upresa henne till ära en åminnelse, att altid hafva för minögon af henne. Ja, mine Vänner, jag vill gifta om mig! Vördnadsvärda Matro-nor, låt mig bland Er på denna ståtliga plats bland ridderliga öfningar utväljamig en Maka, grå, alfvarsam och ärlig som jag, som vill bo hos mig och skötamina Saker i min kammare! Jag begär icke mycket. Veten, förståndiga Quin-nor! den tid jag var gift och hade barn omkring mig – då var jag betänkt att semig om efter min andra hustru, och uti henne utse mig en ung menniska, eme-dan hon skulle hafva ansvaret för mina Barn. Men kriget och sköflingen haicke skonat mina barn. Jag behöfver nu ingen ungdom i mitt hus. Långt häldrevill jag hafva en matrona, helst en enka. Mina113 Vänner! jag vill hafva en så-dan, som i mig föreställer sig sin döde mans Hamn. (– Ni Skottar skolen vetaatt vi i Sverige kallar de dödas Väsenden Hamnar eller Spöken) – ja – jag öns-kar en sådan Vän, hälst enka, som när vi sitta tillsammans i ro i vår kammarehär på Raubinhay i mig föreställer sig sin afledne mans spöke och tillika låtermig i henne se ett spöke af min älskade – –, min första hustru. På detta sättskola vi lefva trifligt, och underhålla hvarann med samtal och bereda oss pådöden, som är lifvets glädje114 som Ni vet. – På denna hemska inledning följdeicke heller något Svar, det var ingen af Quinnorna, ehuru de gamla de kundevara, som likväl ville vara ett älskat spöke åt Erasmus. Men Svensken afskräck-tes ej af tystnaden. Han geck objuden fram till matronornas bänk och räcktesin hand åt den gamla Ernestine, som i sin ungdom varit ganska vacker och giftmed en Page i Jacob Stuarts tjenst. Tag du emot min hand! sade Jägaren – duErnestine har varit behaglig som ung det har jag hört och du är ännu vackersom Hamn betraktad. Jag tror att jag icke heller är ful; fast en person en gångsagt mig att jag har ett drag af enfaldighet kring min mun: min öfre läpp kanvara litet lång, men min k. Ernestine, vi böra ej räkna så noga med hvarann.Jag har ett godt bröd i Herr Johns tjenst; jag skjuter ännu säkert: du skall hafvagodt på ålderdomen hos mig, och om du vill berätta mig Sagor om Quällarna,samt låta mig älska dig som ett minne af min hustru, låta mig anse dig för enMarmorsten ofvanpå min hustrus Grift, som jag kan omfamna i stället för denverkliga, som hvilar osedd inunder – om du vill alt detta, så stig upp här frånBänken, och säg ifrån inför denna högtidliga Folk115 , att du vill vara min hust-ru. – Ernestine hade den skottska egenheten att ej misstycka en sådan slags

450


kärleksförklaring. Hon var, när hon uppsteg, verkligen så hvit i sitt åldriga an-sigte, att hon ej illa passande kunde liknas vid en marmorsten, såsom Jägarensagt: hennes ögonbryn, ögon och mun voro mörka116 drag på denna slags mar-mor, hvilka kunde liknas vid Inskrifterna på monumentet, Inskrifter tydandeforntida kärlek, förfluten eld.117 - Hela Samlingen uppsteg, omringande medbifallsrop de gamla, som118 lofvade hvarann att vara ett par. – Folket har kallatdenna händelse Tuppens förlofning: detta namn skall jag sätta under dennadel af Taflan – längre fram målar jag Raubinhays slottskyrka – ett Chor ridder-ligt genom min Farbrors frikostighet upplyst, ståtligt prydt – der gifver i Abbot-ens närvaro de gamle hvarann sina hjertan, Vigseln förrättas, och sjelfva FruBeatrice, som gjort sig en fägnad att på det vackraste kläda den gamla Ernesti-ne står sjelf bakom henne i kyrkan. – Beatrice! jag får då tillfälle att tekna edradrag, min Faster, på ett eget sätt, som ehuru ringa hela denna Tafla torde vara,likväl skall fordra en stor konst. Edra ögon uttryckte, jag mins det väl, att Nifann hela detta bröllop onödigt snarare löjligt, likväl står Ni god, nästan tårögdbakom den gamla Ernestine, hvilken Ni skänkt en Sidenklänning för denna119

Högtidsdag och hvars Brudpiga Ni velat vara. Ernestine i sin ålderdom införaltaret är ännu sådan, att vi alla120 kallade henne ”Skönhetens Hamn”121 (ellerefter E. uttryck Sk.s Spöke), hon stod som ett bleknadt Minne. – Härefter kom-mer den tredje Gruppen på mitt Konststycke – här skall jag måla högtidens slut– Dans, Gästabud och all den Glädje, som Sir Bruce, nästan med ett utmärktöfverflöd tillstälde åt sina underhafvande, för att fira sin Svensk, som han kal-lade Brudgumen. Folket benämnde denna Fest Tuppens bröllop, och det går ejsnart ur deras minne huru roligt de hade på det.

(30) Jag ber Er då, Patrik, sade L. S., att Ni målar mig i dans med denne mingamle Vapendragare, som jag värderar och vördar, jag håller det för en ära atthafva dansat med honom på hans Bröllop.

Jag skall söka tekna Erasmus, hur lycksalig han syns, huru hans ögon strålanär L. S. bjuder honom sin hand till dans! I hela sin dans i alla sina Gester sö-ker han vara en Riddare lik – gör sin sak så ledigt och ändock zirligt han kan.Han aftager först sin mössa tre serskildta gånger för henne – derefter stiger hanfram tager hennes hand – Ni, mina Skottar ropar han högt, I hafven ej förr setten Svenska och en Svensk dansa tillsammans! Detta är något nytt – I fån kan-ske aldrig mer i er lifstid erfara något dylikt – Sen upp! det är en Svensk dam afypperlig rang och en – – – en ganska ryktbar Skogvaktare som dansa

– Dessa Ord skall jag sätta under Taflan. – – –Man talade mycket om denna Salongs prydnader som på Raubinhay var fa-

voritrummet. Man samlades der alla dagar. Sir Patrik teknade ifrigt efter deuppgjorda Förslagerna: Lady Sophia rättade ofta den unge Konstnärens hand,med en snillrik anmärkning.

7 B. [Sjunde Boken]

Såsom den bleknande, men lugna aftonen efter en het, färgrik dag122 så varlefnaden i Skottland för denna Historia. Minnet af Sverige stod för Judith medofta sköna, men123 förskräckliga drag. Detta aftonlif var i Js Själ en stilla blek124

451


spegel efter de brusande Vågor, som förut svallat derinne. – Svalkande ochmildt125 lade sig alt.

Ofta stod hon på en hög bergspets i Raubinhays skog och blickade åt nord-ost när Solen geck upp – hon såg då öfver Hafvet, och viste att der under So-lens uppgång lågo Danmark och Sverige. Men när om aftonen Dagens faklasänkte sig stupande, än sken öfver Vesterhafvet öfver Fingals Öar i Hebrider-nas krets vid126 Skottlands sida, då sade Judith ofta: O Sol, du som har varitEldens flammande Konung nu sjunker du, att svalkas i Aftonhafvet – nu är dublott Eldens Hamn!

Det var den svenska Grefvinnans sed, att, tillbringa sin mesta tid i grottor el-ler på höga klippor. – Wi kalla henne den Svenska Grefvinnan, efter Skottar-nes the swedish Countess, den enda benämning hvarunder Prinsessan Judithhär var känd; och som förekommer hemlighetsfull, liksom hela hennes Personi detta land. Det är bekant, att titeln Grefve icke denna tid var bruklig i norden,så att detta Namn helt och hållit blifvit fingerad i Britannien, troligen efter SirBruces exempel och Judiths egen önskan, som här hvarken vill vara känd fören ättling af Konungar eller för en Nunna. Hon hade väl med djerf kraft afsagtsig Waldemar och detta till den grad, att när underrättelsen nådde henne omdenne Konungs fullkomliga afsättning och slutligen fängslande på Nyköpingsslott, hade ej en Suck häröfver undsluppit henne; tvärtom hade man hört ettslags uttryck af glädje. Det är väl! det är godt! hade hon sagt – Fängelset är127

Waldemars Blomnings gård, nu hoppas jag säkert – han skall en gång blifvafrisk! – mera hade hon ej sagt utan Tystnad var hennes vanligaste Tillstånd. Ejen gång underrättelsen om Dr. Sophias död som skedde förut, hade oroat hen-ne. Man fann dock ej underligt, att hon icke ville återkomma till Sverige, ellerder sluta sina dagar, då detta land under Magnus Ladulås kunde vara farligt förhennes Person, eller åtminstone medföra svåra minnen. Danmark, hennes fö-delsebygd, skulle tillika varit en djup blygd för henne, emedan hon der varkänd som en bortflydd förnedrad Nunna och Prinsessa. Då den rika bruciskafamiljen i Skottland af Sir J. kärlek till hennes olyckliga Wr och till hennes Dot-ter, af intresse för Prinsessan sjelf, erbjudit henne en lugn okänd Vistelse Ort isitt sköte, var det ej besynnerligt, att hon helst valt detta. Hon var aldelesokänd i Sk–d. En slags Förvåning åtföljde hennes Person, och gjorde att honfullkomligt orörd(?), fick lefva som hon ville – man viste väl ej åt hvilka Fanta-sier hon öfverlemnade sig – men en dager af Renhet, Svalhet, Stränghet i upp-förande spridde nu kring henne ett sken – de som kände hennes fordna lifglömde dess Omoral, dess häftiga Storm – de som icke kände det beundradedess nuvarande höga Stillhet. – Grefvinnan i Grottan kallade man henne öm-som (the C. in the Caves), ömsom the Lady of the Mountains, (Bergdamen),och derimellan den Svenska Grefvinnan.

(N. B. utför tydligt att dessa Färgor äro Charakteristik öfver Judith.)Ibland alla, var det ingen som hembar denna128 Bergdam en djupare beund-

ran, än den unga Sir Patrik, och det hade utgjort hans nöje att afmåla henneutan att hon sjelf viste det, i mångfaldiga ställningar. Än såg man en tafla afstupande förfärliga Branter, svarta af Nattens skuggor vid sina fötter men påspetsarne ljusare af en Dager från Himmelen129 , som melan romantiska Skogarframkastade en stråle på dem130 , – då man med långvarig hänryckning betrak-

452


tade detta konststycke och intogs af den egna melankoli, Sir Patrik gjutit ur sinegen Själ öfver det hela – glömde man hastigt alt det öfriga på taflan, då manupptäckte en Quinlig gestalt rak, något längre än vanligt, en purpurröd Slöjaöfver sitt hufvud och hvilken räckte ännu längre ned än hennes medja. Honstod i en ställning, som vore hon sjelf en orörlig klippa. Man kunde ej förklarasig, hvad det kunde vara i denna Gestalt som fängslade blicken, man såg ickeansigtet – det tycktes endast vara den majestätiska ställningen, ännu mer befal-lande än sjelfva de branta klippor bland hvilken den stod, som ådrog en ovil-korlig häpnad – den ena handen var utsträckt och hon pekade framåt, liksom imening att bana sig en fri oemotståndlig Väg midt emellan dessa klippor ochfruktansvärda stigar – troligen var det Purpurfärgen på slöjan, hvilken tycktesdunkelt flamma omkring henne, och gaf henne denna colorit af kraft.

På en annan tafla hade Sir Patrik låtit sin bildrika förmåga alstra en Utsigt afSolens lyckliga Välsignande magt öfver jordens växter. Taflan förestälte egent-ligen en trägård – Middagssolens Guld glänste öfver det hela. Man såg på enasidan en parterr af ymniga stora mest blomrika växter utan många blad – detvar ett antal gula Tulpaner af alla schatteringar från mörk brandgulhet ända tillljus paille: Calendula officinalis, ett slags trädgårdsprydnad som denna tidmycket älskades, Sammetsrosor, Aurikler, Caprifolium – på andra sidan Frukt-trän, liksom Hesperidernes besjungna gårdar, på hvarje quist lockade ett gylde-ne äple till måltid, gula Päron af alla slag. Pommes d’aurager, Citroner, (Körs-bär). Konsten att måla frukt hör icke till den stora Genren, likväl fordras till alllefvande och sann Naturhärmning en grad af snille, ej blott de många nuancer-ne af frukternes skapnader, utan äfven deras sätt att hänga skall vara rätt, ledigtoch behagligt. Längst in i trägården såg man åter den svenska Grefvinnans Ge-stalt, här teknad af Sir Patrik i sittande ställning; han hade här sökt yttra sinkonst i utmålningen af en fin förnäm gul Sidensarge drägt, hvari Grefvinnanförestäldes klädd. Detta fordrar mera talent än man tror: att gifva sidensargetsin rigtiga lustre i målning, såsom det eger i verkligheten, med dess skiftandeskuggor är ganska svårt. – Man beundrade hennes väl utförda drägt. Men detvar ej detta, som gjorde, att man så uteslutande fäste sig vid henne, att mannästan glömde hela den omgifvande trägården. Hon satt med ryggen vänd motåskådaren. Slöjan var så målad, att man såg den var tillbakaslagen från ansigtet– likväl feck man ej se detta ansigte! – Hon satt något framlutad på sin trä-gårdsstol, så att man måste tro, att hon hade någonting framför sig, som fästehennes uppmärksamhet, men man såg ej hvad det var.

Sir Patrik hade uppsatt dessa Taflor i ett eget rum, dit ej många hade till-gång, blott de som med honom älskade konsten och Naturen. Han hade till deförre fogat ännu en tredje. Denna tafla förestälde en grön enslig men ljuf Lund– åter såg man hans underbara Dam – men här var stoltheten borta – hon varteknad utsträckt på gräsets matta, hon låg med hufvudet tankfullt stödt motarmbogen – alt grönskade omkring henne, men hennes blick tillkännagaf ejhoppet och glädjen. När man från hennes ansigte åter såg på träden omkringhenne i lunden, tyckte man den lifiga dagern131 vara försvunnen, som manfann dem ega, innan man ännu sett132 Damen – nu kunde man ej afhålla sig attse en oförklarlig colorit liksom ett133 nät af svärmisk förtyning draga sig överhela denna tjusande Grönska. – Inga tårar syntes i Damens ansigte, men åskå-

453


darna hade svårt att ej gråta; några sönderrifna blad lågo på gräset, det var pådem hon tycktes se.

När Sir P. betraktade dessa Taflor, hvilka voro såsom en lefvernesbeskrif-ning, föreföll det honom att något fattades.134 Han målade på en dag en ny Ta-fla en blå himmel – man såg ingen jord eller fast land teknad derunder, det varendast Skyar, som drogo sig under det omätliga ljusblå hvalfvet, han hade fat-tat molnens mörkblå massor i sådana contourer att de tycktes föras135 af enVind fram öfver firmamentet – midt i dessa skyar såg136 man en gestalt – denvar såsom genomskinlig, den blåa dagern geck137 obehindrad derigenom, detvar denna sama Dam – hon följde Skyarnas gång.

(31) Vid slutet af dem alla satte S. P. en Tafla, der hans Fantasi yttrade sig påett sätt som vi ej skola söka förklara. Sjelfva Taflans grund var aldeles svart,derföre gjorde det en egen effect när man härpå såg teknad en löfsal, hvari trä-den, med löf och grenar voro fullkomligt hvita. Då detta icke är Natur, var deten nyck af Konstnären, som ej är att efterhärma138 – emellertid fästade det ögatatt se denna berceau139 , som upptill sammanböjde sina hvita grenar och bilda-de liksom ett vänligt tak. Omkring hela löfsalen sväfvade några dimmor äfvenhvita, de gömde foten eller rötterna, så att träden tycktes stå i detta snöflor – ini löfsalen var åter the Lady of the Mountains – Bergfrun – men blott hennesöfre del syntes, hufvudet, bröstet, armarna – det nedre var liksom berceaunsjelf försvunnet i snöfloret. Öfver henne böjde sig trädens spetsar140 tillsam-mans, liksom en ram på hennes porträtt. Hon sjelf till ansigte och hela gestal-ten var icke genomskinlig men hvit, som trädens löfvärk ofvanom henne.141

Hennes hufvud var något sänkt och håret fest älskvärdt men i svanhvita buck-lor kring halsen. – Hennes ögon voro öppna – men ur dem geck ingen endaBlick – ty de hade inga pupiller. –

När S. Patrik fullbordat den sista Taflan, sänktes han i en särdeles beskåd-ning öfver dessa ögon, som syntes honom förskräckliga derföre att de icke kas-tade en142 Blick ifrån sig – och likväl innehöll alt det öfriga i Skepnaden143 ochlöfsalen någonting vänligt och dragande. Han hade under sin Framställning ri-tat144 Judiths namn, men under det han satt tankfull, föll det ovilkorligt honomin hvad Erasmus sagt145 om Ernestine på skämt. Detta förekom nu S. P. meraalfvarsamt än han förmodat, och han ritade ännu dessa ord under Taflan146 :”Skönhetens Spöke”. Han begrundade länge alt det, som denna oväntade före-ställning uppväckte i hans själ.

J. Bruce lefde lyckliga dagar på sitt Gods; hans maka hade den gåfvan att gif-va de småsaker som nalkades hennes krets147 ett behagligt skick. Han sjelfblandade sig icke i de politiska hvälfningarne, men visserligen gladde det ho-nom, att Baliols hus sjönk från sin höjd, och det bruceska nalkades kronan.Rik, lemnade honom likväl aldrig hans smak för Hästar – han ökade deras an-tal, skaffade sig de utvaldaste, for nästan aldrig bort från Robinhay, och den tidsom ej fann honom i sitt ståtligt uppbygda Stall, var säker att träffa honom ikretsen af sin familj. Lady Sophia var förklarad för hans dotter, och hans bror-son P. Bruce tillbringade sin mesta tid på Robinhay.

Då Fru Beatrice, utan att det syntes i det yttre, var den som egentligen sköttehela huset; var hon häraf lika mycket upptagen som Sir John af sina Hästar –Patrik målade mest, och detta mest i Lady Sophias sälskap, de tänkte ej så

454


mycket på något annat – häraf blir det troligt nog, att ingen eftersåg hvarestoch huru Grottornas Dam tillbringade sin148 tid. Hon var vissa tider af dagenhema, hon bebodde en egen del af borgen. Så ofta man såg henne, gick det englädje i hvars och ens sinne, en sådan mildhet och vänlighet låg i hennes149 ,annars af håret och ögonbrynen starkt150 beskuggade ansigte. När hon taladenågra ord, var det frid och godhet i hennes uttryck. Hon nämnde i förtroligastunder151 Amaurys namn; Hvad152 hon, med en tonvigt på orden, kallade Pa-ter Amaurys Lära viste endast några få i familjen. Man trodde att detta utgjordehennes Själs ljufvaste Fantaisie.

Det år som innehåller epochen för denna Historias Slut, nalkades till sinSommar: Naturen höjde sig i fägring till den grad, att sjelfva invånarne i detannars utmärkta Raubinhay kände en hänryckning mer än vanligt. Lady153 So-phia hade sina fönster åt Parken. – Det är icke en skottsk, utan snarare spanskvana, men som S. Patrik, hema i utländska bruk, härmade – att sköna aftnarnalkas älskade Damers fönster och göra deras ära bekant för luften, foglarneoch löfven omkring. Sir P. spelade ej ett instrument, så att det han gjorde ejkan kallas en154 Serenad; han sjöng ej en gång – men han hade en förmåga afutmärkt art att läsa högt, så att det skrifna han reciterade flöt som en kraftigtintagande ton, ehuru det icke var musik. Detta sätt intresserade Lady Sophia,emedan det var S. P. som utförde det, emedan hon var van att höra honom155 ilectioner för henne recitera älskade Auctorer, och emedan han verkligen gjor-de det väl. – Han satt på en grässoffa under hennes rum , mild var qvällen, honöppnade sitt fönster, hon förstälde ej sin fägnad att höra sig hedrad af den somvar hennes käraste vän.

Det S. P. sade om Sophia var icke – utmärkt, men hans ton och hans persongjorde det intagande. Lugna afton, sade han, du susar med vackra löf i parkensmajestätiska träd – men hvad vill du?156 – lugnare än du är L. Sophias panna,vackrare är hennes hår än löfrankorna, och hennes växt är mera majestätisk ändina träd, min Park.

Ljufliga Jord, du bär närande, lifvande, stärkande växter, – men hvad förmårdu? – mera stärker Sophias hand, när hon fattar en Väns på157 hans stig; lifliga-re blir hans blick genom henne än af tusen frukters must; mera ljuf är Sophiaän jorden, ljufvare är ingen Vinds röst.

Ett buller i Parken störde de bägge – det lät såsom Steg, de voro icke spök-rädda, men158 fruktan gjorde Patrik stum, de vände bägge sina hufvuden tillena sidan hvarifrån ljudet kom. Det var Grefvinnan159 ; hon hade hört Sir P. –hon kom närmare och nickade med utmärkt Vänlighet till dem bägge, honstadnade som för att få höra fortsättning – men Sir Patrik var betagen af häp-nad, hon geck då bort, som för att ej störa dem.

Hon ogillar oss ej, var det första ord P. och S. växlade sins emellan då deträffades dagen efter. Vid Bergdamens ankomst om aftonen hade den tankenhastigt genomträngt dem bägge, att Pater Amaurys lära innehöll en Contrast160

mot deras kärlek, och de viste att denna lära var den idee som afgörande be-herskade Lady Sofias Mor. Genom kärlekens vanliga bekymmerfrihet hade dealdrig förr tänkt på denna Contrast, då den framkommandes Gestalt påminteoch förfärade dem. Och likväl nickade hon sjelf så vänligt åt dem bägge!

När aftonen kom drog161 känslan – och hjertat162 P. åter under L. S. fönster.

455


– ”Glad är himmelen af sina stjernor, sade han, och glad är Patrik af Sophia. –den klara forsen strör perlor på sina stränder, på mig strör S. perlor af hopp,skönhet och behag genom lifvet.

Grefvinnan kom åter, satte sig på litet afstånd och lyssnade så lugn och för-nöjd – att S. P. fortsatte utan fruktan och L. S. var säll och förundrad.

Vi skola ej uppräkna dagarnes tal, eller Qvällarnes vackra stunder.En dag vid en källa i trägården på en aflägsen trakt stod Sophia lutad mot

Patrik – hög, från en berceau, kom Grottornas Dam – hon geck fram till dem,upplyfte sin slöja – de stego tillbaka, hon geck midt emellan. Fridens klarastrålar öfver Er, mina barn sade hon. – De föllo af vördnad på knä på hvar sinsida om henne, hennes händer hvilade på deras hufvuden.

Jag har sett – fortfor hon – jag vet nu bestämdt att vacker kärlek lefver emel-lan Er båda. Jag kommer, att skilja Er åt, här der jag står emellan Er, skiljer jagEr åt, min Själs vingar omsväfva Er, I skolen ej komma tillsammans.

Hos Er är förmåga till evig ovansklig kärlek – derför skolen I ej komma till-sammans. I skolen ej hålla något bröllop på jorden. Jag står som en låga mittemellan Er, en sval välsignande låga.

Sluten väl, emedan I hafven börjat så. – Patrik, du skall bygga två kloster, ettför unge män, till liknelse efter dig; ett för Sophia och kraftfulla SjälskönaQuinnor, som likt henne ej vilja ett halft eländigt äktenskap, sådant som jordenerbjuder – utan vilja binda sig till ett helt fullkomligt – och anse ej jordiska lif-vet för långt att beredas till himmelsk förlofning.

Meningen häraf ingeck i Patrik och Sophias tankar. – När de uppstego, togDamen deras händer och lade i hvarandra. De tryckte hvarandras händer him-melskt förtroligt, de kystes som bror och syster. Om tvänne år derefter, voro debägge klosterna färdigbygda. De lågo på tvänne höga berg i Raubinhays skog.

Midt emellan dem ligger en163 dal, som af alla ställen i detta land varit Gref-vinnans käraste hem. Hon dröjde der ofta under sina Vandringar – hon arbeta-de med egen hand på detta ställe, hon sade det liknade ett Ställe i Sverige, detenda som var henne kärt i Norden, det var det Hermitage der hon med sin sys-ter planterat och vattnat.

Efter hennes död blef hon begrafven här, och en sten lagd på platsen – detvar ungefär midt emellan dessa bägge Munk och Nunnekloster, som underSkottlands katolska tid mycket besöktes, och kallades Patriks och Sophiækloster.

En Författare från denna tid, som begagnat sig af Patriks ord under en [af]hans Taflor har skrifvit på J. grafsten: Skönhetens Spöke164 stälde sig emellanMan och Quinna på jorden att skilja dem här. I ett himmelskt land, der Skön-heten ej är ett Spöke der vill hon förena dem.

Interna varianter till manuskriptfragment till Hermitaget.

1 ä. fr. en underbar Saga, otrolig, men ej så lätt att glömma1 ä. fr. Men Waldemar, den kalle, förhatlige, sluge2 ä. fr. Min kära Inga, om3 ä. fr. så tag denna

456


4 ä. fr. vid din Sätra5 ä. fr. din6 ä. fr. Verlden skall ej tro eller förstå, att min Prinsessa7 ä. fr. under sitt sällskap och sina Vandringar med mig8 ä. fr. vill sjelf9 ä. fr. dig sjelf vid1 ä. fr. lika sant, att några unge Eremiter skänkte dig den, sedan du på ledi-

ga stunder hjälpt dem i gräfning och Vattens bärande2 ä. fr. Skrin i min kista3 ä. fr. först mig om den höga förträffligheten sedan ädelheten af att lefva

ogift4 ä. fr. först rent sedan bra5 ä. fr. denna Skog6 Fullt klart men kort [Skrivet i marginalen av Almqvist]7 ä. fr. Getter och Får ä. fr. tidigare boskap8 ä. fr. ej en ren fröjd9 ä. fr. sudla

10 struket härefter: här skall du blott beredas uppfostras11 struket: efter du på jord12 ä. fr. men jag13 ä. fr. Ni14 ä. fr. bor i kloster15 ä. fr. Wallqvinna16 ä. fr. funnit behag till mitt utseende.17 ä. fr. emedan han ej funnit det märkvärdigt18 ä. fr. tänkte på alla hans19 ä. fr. historier ä. fr. Sagor20 ä. fr. ej heller frågade honom21 ovanför sidan, som börjar här, står, överstruket, t. v.: nb Inga och Sara oli-

ka och, överstruket, i mitten: Sara vill gifta sig och älskar ej Sagor ej Sång22 ä. fr. den som fröken Ingeb23 ä. fr. min älskade24 ä. fr. för det höga Herrskapets förlustande25 ä. fr. utseende26 ä. fr. stilla lågand ä. fr. eldiga vackra blickar27 ä. fr. blommor28 är ä. fr. förorsakat29 ä. fr. ej en gång30 ä. fr. rörande31 ovanför detta ord står ett överstruket Nb, vilket korresponderar med det

ovan stycket skrivna ej fruktan för munk32 ä. fr. skön33 Efter punkten är Hennes syster struket

34 ä. fr. till egna göromål och Prinsessan var fördjupad i skogen35 ä. fr. Ju längre det led mot36 ä. fr. flera36 ä. fr. en Chorus af olika vällukter höja sig, de samlade sig

457


38 ä. fr. en enda ånga af39 ä. fr. vilda Tallarna40 ä. fr. lukt den nya trägården andades41 ä. fr. men att upphöja Örats och i synnerhet Ögats Verld42 ä. fr. för alla dess fem43 ä. fr. Väsende, som44 ä. fr. Själens doft. Oss förekommer45 Detta stycke är mycket ändrat och omskrivet. I frikanten är tillskrivet: Nb

att det är Sofia som begrundar detta. Urspr. stod: Betraktelsefulla dröjdevi gärna i denna lund, alt förekommer oss friskt. Sinnet leder oss rätt, attvåra Sinnen äro fem, menniskan är fulländad, till Enhet i alt, hon barblott ett Sinne, hvarföre är en snillr

46 ä. fr. sätt – hvilken rikedom?47 ä. fr. uppförandet af djupskön48 ä. fr. för fantasiens öga49 ä. fr. ansigten50 ä. fr. lif51 ä. fr. luftens52 ä. fr. himmelska53 ä. fr. alt54 ä. fr. i Sinnets dunkla Grund55 ä. fr. hvilka Dryader56 ä. fr. eller om de ej talade57 ä. fr. Aftonvind, mörkblå58 ä. fr. smärtande59 ä. fr. Narcisser ä. fr. Convaljer60 ä. fr. Skottland af den skönaste belägenhet. Borgen [ä. fr. Huset] var61 ä. fr. ehuru det var62 gaf63 af storhet.64 derunder. Godsets65 lund66 ä. fr. var Skönhetens och Lugnets Hem.67 Prinsessan68 Denna mening är senare tillskriven.69 ä. fr. det öfverflödiga att70 ä. fr. som var ganska mägtig71 ä. fr. Riket ä. fr. Fäderneslandets72 fr. o. m. I detta Hermitag’ och hit har Almqvist överkorsat texten.73 ä. fr. anläggning, som nu gör Robinbay till den skottska Naturens ädlaste

prydnad, så74 ä. fr. Naturens ä. fr. Skottlands75 ä. fr. ett enda fel76 ä. fr. Thebordet77 ä. fr. fruktansvärd ä. fr. förskräcklig78 ä. fr. svenske bonden79 ä. fr. med lika mycket själ tillägga

458


80 för detta eteriska tillagt och struket81 emellanåt ä. fr. någongång struket82 ä. fr. af har och ens fingerpekning på honom som på en afgjord Narr ä. fr.

bestämd Tok83 ä. fr. nästan skönt, beläget84 ä. fr. romantiska, djupt underbara85 ä. fr. mången gång86 ä. fr. tala, öfverlägga, begrunda87 ä. fr. det goda88 ä. fr. på alla desse nedrige89 ä. fr. mina90 ä. fr. hastigt Judith91 fr. o. m. Patrik Bruce och hit har Almqvist strukit över texten.92 ä. fr. alt – Judith.93 ä. fr. söker endast94 ä. fr. den skummande bäcken95 ä. fr. Grefvinnan och jag96 ä. fr. men sköna97 ä. fr. blodiga åskor98 ä. fr. var mig på ett så underbart sätt99 ä. fr. som jag lydt som min mor, när hon snart upptäckte att jag sjelf icke

viste med hvem jag vandrade100 ä. fr. Lifvets öknar101 ä. fr. inan vi kommo ur102 ä. fr. denne särdeles103 ä. fr. Björnen104 ä. fr. försigtigheten105 ä. fr. gamla nästan barslitna106 ä. fr. sin lysande107 ä. fr. detta gamla svenska Inventarium Raritet108 ä. fr. det bästa och finaste109 ä. fr. förundransvär110 ä. fr. begriper det111 ä. fr sina raska112 ä. fr. för de skotske113 ä. fr. Goda114 ä. fr. högsta glädje115 ä. fr. Samling116 ä. fr. punkter117 ä. fr. begrafven kärlek, forntida eld118 ä. fr. och voro vittnen hur de119 ä. fr. denna sin120 ä. fr. så vacker, att Sir John121 ä. fr. den förgågna Skönhetens bleka men vackra minne122 ä. fr. det bleknande, men lugna Aftonlifvet efter en het, eldig och skön

dag123 ä. fr. men eldiga och

459


124 ä. fr. i hennes sinne en stilla blekblå125 ä. fr. Svalkande, stilla126 ä. fr. på andra sidan om127 ä. fr. är min128 ä. fr. denna sträga höga129 färgade af en Dager från Solen130 ä. fr. öfver dem på dessa spetsar131 ä. fr. färgen132 ä. fr. sett den sorgbundna133 ä. fr. ett svärmiskt nät draget öfv134 ä. fr. betraktade hvad han hittills gjort, föreföll det honom att han borde

fortsätta denna Cykel af Taflor135 ä. fr. jagas ä. fr. dragas136 ä. fr. satt en triflig137 ä. fr. sken138 ä. fr. berömma139 ä. fr. hvita lund140 ä. fr. kronor141 ä. fr. Hon sjelf till sin gestalt var äfven så hvit, som trädens löfverk omkri142 ä. fr. icke hade någon143 ä. fr. var det öfriga i denna skepnad så144 ä. fr. Under det han satt tankfull ritade han under denna Framställning145 ä. fr. för honom hvad Erasmus yttra146 ä. fr. ritade under Namnet på Taflan147 ä. fr. som omgofvo dem148 ä. fr. hvarest Bergdamen tillbringade sin mesta149 ä. fr. i dessa ögon, som svä150 ä. fr. kraftfullt151 ä. fr. nämnde ofta152 ä. fr. och hvad hon kallade ”Pater Amaurys Lära” utgjorde ämnet153 ä. fr. Bland alla blommor var154 ä. fr. ej fullkomligt var155 ä. fr. att ur romantiska156 ä. fr. hvad tror du dig om?157 ä. fr. vaktande på sin stig158 ä. fr. men en besynnerlig159 ä. fr. som kom160 ä. fr. en afgjord Stridighet161 ä. fr. förnyade P. sin Serenad162 ä. fr. hjertats eld163 ä. fr. en dunkel mild164 ä. fr. som ristade skref härom: Skönhetens spökgestalt

460


Vargens Dotter

Vargens Dotter publicerades andra gången 1839 i Törnrosens Bok, Imperial-oktavupplagan (OEi).


1833 1839

[titelsida] 37a [titelsida saknas, Vargens Dotterföljer direkt efter Månsången]

221 1 VARGENS DOTTER Vargens Dotter.3 Herrskap herrskap

12 outsäjligt outsägligt18 – Jag Jag19 modigare; 37b modigare:20 vrede; vrede:20 sagt sagdt20 Jord jord23 Landals Landahls25 Svenska Historien svenska historien26 Kongl. Hofpredikanten kongl. hofpredikanten

222 8 f granskapet grannskapet9 Wingåker Vingåker

10 inträffat, inträffat11 tvenne, tvenne:12 tvånget; 38a tvånget:12 Skald skald13 Herr herr

18 f Ordinaries ordinaries19 stöflor stöflar21 Spögubben spögubben28 Substitutet substitutet32 Kyrkogården kyrkogården34 främmande fremmande

223 1 Ordinarius ordinarius2 säker, säker!3 Wingåker Vingåker6 kom, kom!8 nej Nej,9 Ordinarius ordinarius

11 främling fremling13 ner ned20 Herrar 38b herrar26 Gymnasium gymnasium

461


31 Nyckelharpa nyckelharpa33 Gubben gubben

224 7 Varg varg12 Skald skald15 sitt sitt,16 far far,16 så, Herrskapet så: herrskapet18 Nyckelharpan nyckelharpan19 Herre herre19 Tragedi tragedi25 orimmade orimade

26 f Tetrameter tetrameter32 Estetikens estetikens

225 3 björk 39a Björk6 gran Gran9 ach ack

12 för. för!20 sjung. sjung!26 Sunnan: sunnan.

226 4 lif, lif:20 Ni 39b ni21 skällde Ni Henrik skälden I Henrik,30 Presten presten

227 7 Presten presten9 mennisko-synd menniskosynd

15 såg 40a såg;26 heden, heden:28 [avdelande linje] [linje saknas]

228 1 skogen, skogen:8 trycka! trycka! –9 Er er

16 Er er21 Er [2 ggr] er [2 ggr]23 finger, finger.24 Er er27 Ach Ack28 armar, armar.29 Er [2 ggr] er [2 ggr]

229 2 Er er4 Fadren fadren6 bojan, bojan:9 Mor 40b mor9 laga. laga,

10 fönster. fönster,25 Fadren fadren

230 1 Anna, Anna:2 tillsamman tillsammans

462


13 Rundtom Rundt om15 [avdelande linje] [linje saknas]16 slutad, slutad.18 Fadren fadren24 upp, upp:25 morgon… morgon..26 skulle… skulle..27 han, han:28 Björk och Gran björk och gran

231 2 lefde, lefde:10 O 41a O!19 Törnet – Törnet..27 mössa, 41b mössa?31 flammar! flammar.

232 3 än änn6 spelman Spelman8 knutar, knutar:


1833

221 3 JAG har aldrig 1839, 37a: Om aftonen var herr Hugo med hela sinslägt inne i historie-salongen. Efter en liten stunds samtal åt hvarje-handa håll, vände han sig som vanligt till Richard Furumo och fråga-de honom hvad det skulle bli af i qväll? Han svarade: Jag har aldrig

222 6 osälla händelser 1839, 37b: händelser10 decennium sedan 1839, 37b: årtiotal sedan

223 20 adlige [kurs.] 1839, 38b: adlige [ej kurs.]226 9 Krut och kulor i bröstet de bära 1839, 39b: Kulor och krut de i pipor-

na bära19 Min fader, min moder 1839, 39b: Min fader och moder20 Till gossen 1839, 39b: Till Henrik

23–26 Finns gladare guld i en gosses ögon, / Rikare svart på en ung manhår? / Så rak går ej Kungen, som Henrik i hagen, / Hvetbröd smakarej så som hans mun 1839, 39b: Så rak går ej kungen, /som Henrik ihagen, / Rik strålar dagen för mig i qväll

227 15 du Henrik 1839, 40a: o Henrik16 djupt jag 1839, 40a: mildt jag18 min Henrik, 1839, 40a: o Henrik!22 Ej verlden 1839, 40a: Si verlden

228 3 Dödmans slutande 1839, 40a: dödmans famnande4 ropte 1839, 40a: han ropte

463


29 o akten 1839, 40a: akten229 7 hufvud dock mot 1839, 40a: panna än mot

28 öppna stodo i pannan 1839, 40b: öppna i hufvudet stodo,

I Nordiska Museets arkiv förvaras ett renskrivet manuskript till en tidigare ver-sion av Vargens Dotter. (Hazelius arkiv, Almqvist A–K). Titeln är ”Den rikaBondflickan”. Hs har en titelsida med titeln i versaler. Sedan följer texten pånästa sida (vänstersida) som är onumrerad. Efter denna sida är sidorna numre-rade med Almqvists handstil från s. 3–7. Efter ”Den rika Bondflickan” följer ihs en annan text, ”De två”, i renskrift. Papperet är ljusblått och har ett vatten-märke med texten GRANSHOLM samt ett motiv med en kung med svärd ochett lejon sittandes i en båt [?]. Varje blad mäter 21,5 x 34,2 cm. Bläcket ärbrunt och bläckskriften är en renskrift men i texten finns åtskilliga ändringarmed blyerts (och några med bläck, vilket i förekommande fall anges i den in-terna variantapparaten) med Almqvists handstil.

Den rika Bondflickan

Adagio. Stormen spelar med Skogens kronor,Halfmån165 skiner så silfverhemskt.En Björk sitt huvud åt kyrkan166 lutar,Hängande darrande löf hon bär.Hvad menar den 167 Björken ur Unavi168 Skog?Bredvid står en Gran.En gran vid sidan av björken reser sigRak och vild, som en Kämpes spjut;Men ach, på kullen vid stammarnes rötterDofta konvaljer i enkel prydnad169 . Harpan, sångare170 , stäm vid insjön171 ,Svarta glänsande harpan172 stäm.Jag vet dina strängar af guld ej äro,Silfver ej heller, ej malm, ej jern.Men eger du Sensträngar, hvita och röda,Spunna af ilande hjortens173 nerv,Då stäm utur bröstet ångersam visa174

Spela för Vindarna, djupt de lyssna:Skåda i viken nattliga175 Stjernorna,Sjung för dem. I skogen stod Henrik i mörkgrön lund,Den fattige Bondeson, svensk och ung -I ögonen brann det nordiska skenet176 ,Mörkt som en Sol i Hjelmarn dränkt [?]177 .Men hvit var hans panna, och lockarna flögoVildt för den hvinande Aftons178 sus.- ”Hvi dröjer du änn på Skogen, o Anna,

464


Dödemäns vind nu susar så sval -Se dagen har doppat i vågen sin mun179 ,Hvi dröjer min Anna ännu en stund?” Då kom hon, den sköna, med långsama steg.Hon geck öfver gräset en Vålnad lik. – ”O Henrik, o du180 , ljuger jag nu,Ej ljög jag för dig i181 hela mitt lif;Men innan jag stupar,182 kyss mig en gångMed lefvande läppar, det ber jag dig om.” - ”Se Anna, du rike mans Dotter, se här183

Två bössor i bredd på den gröna grenen184 .Krut och kulor i bröstet de bära.Hör mig, min skönaste Hvitsippa hör du [?]185

Min Anna, tag fattige Bondesons hand, -På knä lät oss falla tillsammans här,Att skiljas som rosor på ängen186 ståOmlindade bägge när Lian dem slår.” Då sänkte hon,187 Anna, sitt hufvud så hvittOch böjde i rosornas famn sina knän.- ”Ja Henrik, handen med hjertat tag –188

I dag är det Söndag, det veta vi visst,Min Fader och Moder, I faren nu väl!Till gossen189 geck foten, fast I höllen handen,Nekande ögat, att se190 sin vän;O Fader, o Moder, hvi skällden I Henrik,Sägande han var en fattig Man?Fins gladare guld191 i en Gosses ögon,Rikare svart192 på en Gosses hår?Så rak går ej Kungen, som Henrik i hagen193 ,Så smakar hvetbröd ej såsom hans mun.194 ” Då reste ung Henrik pannan195 och sade:Hvad tänkte Anna i kyrkan i dagNär heliga Herrans Nattvard du feckOch Presten dig gaf af det dyra vinet?” ”Henrik, jag tänkte, hur du mig i löndomManat att bedja få gå till det heligaHimmelska bordet196 , att njuta förlåtelse.Dig äfven såg jag vid Altarets rand.” Då upphöjde197 Henrik pannan198 ånyo:”Anna199 , tänkte du ej något mer,När Presten i svart skrud darrande gaf digNådenes bröd och Förglömmelsens Vin?” ”O Henrik, jag tänkte på Menniskosynd,Som Herren förlät med sitt doftande200 blod!” ”Men tänkte du ej,” sade Henrik sagta,På oss, som i qväll ville döden201 kyssa?” ”Ej – sade Anna, hviskande sagta,

465


Sade mig Gud, att vår Död är synd. -Mitt hjerta jag såg; och din blick, du202 Henrik,Midt ibland Folket djupt jag såg,Men Altarets vin stod ej qvar i min munEj stannade brödet för det, min Henrik,Deraf fann jag, att ej vi synda,Fader och Moder härtill oss drifva,Vi gå att bo uti Englarnes hus,Si Werlden ej tänder för oss något ljus:” Då log han,203 Henrik vid ljufva orden.Winden spelte i lönn och hassel204

Månan tindrade hvitt och ömt.Sist foro205 tvänne Skott öfver marken206 ,Skogen sjöng sina dunkla gensvar207 .Rosorna lågo i ljusröd flod208 . -

–––––

Fader och Moder gingo till skogen,Anna sin dotter sökte de, funnoAnna i Dödmans209 slutna famn. Men Fadren ropte, med åskor i ögon210 ,”Ve och förbannelse211 Henrik, du!Förbjuden hon var dig i lifvet, men nuI Dödskamp Anna du famna djerfdes -Blodiga bröstet till hjertat trycka – –Skynda Er drängar, Nidingen bortryck212

Anna från honom skiljen – för [?] henne213

Skull man i stengraf [?] lägga med ära,214

Skogarnas korp skall på Henrik äta,(Mördare väntar en afgrunds lott.)215 ” Folket nalkades Annas lik216

Att lyfta ur fatttige Bondesons famn,Då suto hans döda stelnade armarFast kring henne så starkt som jernband217 . ”Akten218 Er väl, sade Annas Moder,Sliten ej sönder min Dotters kropp;Ej bättre219 hvitare glänser en Svan,Än kinder och bröst på min Anna glänsa,Vakten Er noga,220 akten Er väl!” Då ropade Fadren: ”Förbannad221 du,Som kramar mitt barn i förbjudna armar,Tag henne folk – med våld henne drag –” ”O stilla, o håll, sade Annas Moder,Fast sitter Anna i Dödmans222 famn,I stycken går kroppen, sönder hon fallerFörr än hon kommer ur Henriks armar,

466


Vakten Er noga,223 akten Er väl –Min bleknade ros jag ej slitas låter,Trasig må den se sitt barn som vill;Men Er jag förbjuder, och Ve den ej lyder,Röra får ingen min Annas kropp.” Si224 fadren geck, och en yxa tog han,Högg så handen af Henriks arm.Då släppte väl Dödmans225 arm sin lilja226 ,Sakta föll hennes hvita hufvudDock emot käraste, goda bröstet227 .Hem gick Mor228 att till Graföl laga. –Svart kom Midnatt om229 hus och fönster.Fadren låg i sin säng än vaken,Ganska230 tyst var det inni hans kammare,Hemskt han blickade upp – hvad såg han?Hög stod en Hamn vid Sängens kant.I taket pannan skimrade lockig,Dunkelt brunno dess ögons källor231 ,Upp öfver Fadren en arm han höjdeBlodig och afhuggen utan Hand. –232

Då hördes en röst233 , som när Hjelmarn234 hvinerLångt mot235 fjärran dyster strand,Men Rösten talade: ”Hör du, hör, du,Gif mig tillbaka min hand, min hand!” – – Om morgonen gingo de tidigt allaUpp för att sköta sitt hus och hem.I Sängen död låg Fadren – högraHanden han lagt på sitt ansigte sjelf.Försjunkna ljusblå stirrande stelaÖgonen öppna stodo i pannan,Kinderna mörkblå – anden flyktad.Modrens tårar de runno nu. Nu togo de alla Henrik och Anna,Tigande236 lade bägge tillsammans,Tigande237 gräfde en GrafI238 Skogen,Tårarna glänste vackra derunder,Jorden sig öppnade mildt för Spaden;239

Mullen sig slöt, men öfver dem groddeGrönskande Gräsvall ömt och mjukt.Lade man dem; förtroligt omkring demDer som de stupat, sköne i Döden,– Der vagga nu susande Vindar BjörkensLutande vackra fina hufvud,Växande till240 just vid Griftens kulle;Stolt som en salig Vålnad vid sidanGranen står – han i himmelska skyar

467


Sträcker sin spets öfver sälla lunden.Skära som snö Convaljerna doftaFriskt ifrån kullen upp emot högaGranen och Björken.

Gravskrift.

NosNon unâ vivere, sed unâ mori

Deus sivit.

TillsammansEj fingo Vi lefva, men dö –

Vi fingo..

Interna varianter till Den rika Bondflickan

165 Halfmån ä. fr. Månan166 åt kyrkan ä. fr. på heden167 efter menar str. den168 ur Unavi ä. fr. i Ulfvarne169 prydnad ä. m. bläck fr. fägring170 sångare ä. fr. Sångare171 insjön ä. fr. källan172 harpan ä. fr. Harpan173 hjortens ä. fr. Hindens174 ångersam visa ä. m. bläck fr. ömhetens toner och hela raden ä. fr. Då stäm

dem; ur hjertat ömhetens toner175 viken nattliga ä. fr. källan himmelska176 raden ä. fr. I ögat brann lugnt den nordiska lågan177 raden ä. fr. Mörk som en Sol uti hafvet sänkt178 över Aftons skrivet med bläck sunn179 raden ä. fr. Se Solen ju doppar i vågen sin mun180 du ä. fr. Henrik samt efter du, str. ej181 i ä. fr. uti182 efter stupar, str. så183 här ä. fr. nu184 gröna grenen ä. fr. svarta stenen185 raden ä. fr. Hör du, o blomma, hör nu ett ord,186 ängen ä. fr. vildmarken187 hon, Anna, ä. fr. ung Anna188 raden ä. fr. O Henrik, min hand som mitt Hjerta nu tag –189 gossen ä. fr. Henrik

468


190 efter se str. på191 gladare guld ä. fr. rikare eld192 rikare svart ä. fr. Skönare guld193 hagen ä. fr. skogen194 raden ä. fr. Blidare fins ingen Sol än hans mun,”195 pannan ä. fr. sitt hufvud196 Himmelska bordet ä. t. Nådens bord sedan ä. åter t. Himmelska bordet197 upphöjde ä. fr. höjde samt efter upphöjde str. ung198 pannan ä. fr. sitt hufvud199 efter Anna str. säg samt kommatecken infogat efter Anna200 doftande ä. fr. ljufliga201 döden ä. fr. Döden202 du ä. fr. o203 han, ä. fr. ung204 i lönn och hassel ä. fr. med Skogens kronor205 foro ä. fr. ljungade206 marken ä. fr. heden207 gensvar ä. fr. Echo208 ljusröd flod ä. fr. purpurblod209 Dödmans ä. fr. Dödemans210 ögon ä. fr. ögat211 förbannelse ä. fr. förbannad, o212 raden ä. fr. Skynda mitt folk, ryck Nidingen bort,213 raden ä. fr. Skilj Anna ifrån honom – hennes lik214 raden ä. fr. I stenprydd Grift skall ligga med ära,215 parentesen tillagd216 raden ä. fr. När folket togo ung Annas lik217 jernband ä. fr. jern218 Akten ä. fr. O akten219 bättre ä. fr. skönare220 efter noga, str. o221 Förbannad ä. fr. Fördömd, o222 Dödmans ä. fr. Dödemans223 efter noga, str. o224 Si ä. fr. Men225 Dödmans ä. fr. Dödemans226 lilja ä. t. oläsl.227 käraste, goda bröstet ä. fr. Henriks blodiga bröst228 Hem gick Mor ä. fr. Nu gingo de hem229 Svart kom Midnatt om ä. fr. Mörk kom Natten kring230 Ganska ä. fr. Svart och231 källor ä. fr. solar232 efter denna rad en rad str. med bläck Långt öfver fjärran dyster strand233 röst ä. fr. Röst234 Hjelmarn ä. fr. Stormen235 mot ä. fr. öfver236 Tigande ä. fr. Stilla de

469


237 Tigande ä. fr. Stilla de238 I ä. fr. i samt I skogen nedflyttat en rad239 ordningsföljden för de fyra efterföljande raderna ä. fr. Der som de stupat,

sköne i Döden, / Lade man dem; förtroligt omkring dem / Mullen sig slöt,men öfver dem grodde / Grönskande Gräsvall ömt och mjukt.

240 till tillagt [?]

470


471


Utgivarens ändringar

gentemot originaleditionenSättnings- eller tryckfel samt konsekvensändringar

Jagtslottet

15 4 Schahnameh OE: Schahnamch17 34 redan,” OE: redan,18 1 rum. OE: rum.”21 21 Vikarna. OE: Vikarna.”61 20 hvarandra, OE: hvarandra’64 3 sällskap? OE: sällskap?”69 1 man OE: mån

Hermitaget

78 17 fult OE: fullt78 29 blir?” OE: blir?79 1 ämne. OE: ämne87 20 ”Stjufmodren OE: Stjufmodren101 1 yrken i dess OE: yrken dess102 5 skärp OE: skräp140 18 anbefaldt, OE: anbefaldt,”162 28 (likt OE: likt162 29 kärlek OE: kärek165 13 drack, OE: drack’180 11 utförliga OE: utför-liga181 11 resor. OE: resor185 23 ropade OE: ”ropade188 33 Sverige. OE: Sverige189 33 Ernestine.” OE: Ernestine.

472


190 26 tillåten OE: ”tillåten192 25 minne. OE: minne.”205 5 Oskyldiga OE: ”Oskyldiga209 13 Hesperidernas OE: Herperidernas212 not Qvinnor. OE: Qvinnor.”217 9 ”Klara OE: ’Klara

Hinden

242 3 vara OE: var242 32 försummar OE: fösummar262 29 behagat? OE: behagat?263 25 ”Jag OE: Jag269 18 voro OE: vovo278 14 älskvärd OE: älkvärd284 13 beskaffenheten OE: beskaffenhen288 24 klingande OE: klingände291 4 härom? OE: härom.301 8 Eleonora? utropade OE: Eleonora? . utropade302 1 Aurora.” OE: Aurora.306 31 afton OE: ofton314 6 år OE: är328 9 Wahlverwandtschaften OE: Wahlverwantschaften328 32 Wahlverw – OE: Walverw –330 16 Wahlverwandtschaften OE: Wahlverwantschaften350 21 hu OE: ”hu362 2 intérêt OE: interêt364 26 er.” OE: er.366 not ténébreux OE: tenebreux370 25 XXI OE: XI373 17 XXXIV OE: XXIV383 34 temps OE: tems388 14 Julianus OE: Julianus.391 22 bokvän?” OE: bokvän?395 27 råe OE: rå396 12 samhället, OE: samhället,”400 32 T. ex. OE: T. ex400 32 ’Nunnan och Kungen’?” OE: ”Nunnan och Kungen?”

473


GUDAHATAREN.

___

Ville han hafva allt så som det varit?

Eller, ville han att det skulle

hafva varit annorlunda, men

förmådde ej? –

D-F.

_______

Fragment.

_____________________________________________


1832.

474


475


GUDAHATAREN.

S F.

N aftnar derefter kom Furumo till Jagtslottet, men emedan luf-ten var så mild och behaglig, samlades man denna gång ej i storasalongen, utan i den täcka parken vid en af insjöns vikar. De flesteaf de öfriga holmarne i sjön beskuggades ej af trän, utan bestodo,såsom vi förr en gång nämnt, af grönskande ängar, liggande som be-hagliga mattor kring slottets hufvudholme, der ensamt alleer stoltreste sig och en ljuf park höjde gungande löfverk i ambrosisk luft.Richard Furumo satte sig vid stammen af ett högt och lummigt kas-tanieträd, gamle Herr Löwenstjerna midt emot på en sten, som varmjuk, emedan gröngrå mossa bevuxit den; de öfrige af slägten rundtomkring. Richards blickar hyste någonting uti sig, som man ickehade väntat, och som man ej kunde förklara. Emellanåt syntes denästan blixtra; slutligen sjönko de starkt, men stilla och ljuft glim-mande på den gamle Slottsherrn: den främmande begynte tala.

En gång, Herr Hugo, sedan jag druckit thevatten och deri doppatvetbrödssmörgås, hvarunder jag läst en Historisk målning i torr stil,full af vidlöftiga beskrifningar öfver onödigheter, hårdragna förkla-ringar öfver händelser och tillräckligt opålitliga språkforskningar,kom jag derefter att gå igenom ett Poem eller Fantasi med orimligaäfventyr och allusioner, stilen späckad med resonnemanger och dethela rikt på anspråk. Då föll lusten på mig att också jag skulle skrif-va en hel Verldskrönika, lika förryckt, som långtrådig; lika full afförvånande lärdom, som sällsamma händelser och jemförelser; di-ger på resonnemanger och anspråksfull, så mycket jag förmådde.

476


För att verkställa beslutet, sköt jag mitt runda vackra bord framförträdgårdsbänken; framtog mitt nya silfverbläckhorn och stålpen-nan. Mitt outsäjliga ämne genomträngde mig från hufvud till fot ochjag skref följande Företal, af hvars början jag likväl endast har qvarnågra brutna delar.”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . Lemnom nu allt detta tills vidare . . . . . . . . . .

Månne icke allt skall hafva ett ändamål, hvarföre det är? Denmenskliga Racens lefnad och skickelser äro ting af hög vigt – djupaorsaker måste väl således hafva blifvit lagda till grund för alla deöden, historien afhandlar; och kunna vi vara sälla nog att upptäckastora mål för Verldshändelserna, är det blott härigenom vi finnatröst öfver de olyckor, häfderna så rikt erbjuda, endast då lifvas vi afhoppet . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ja, ur sådana synpunkter har jag betraktat det förvånande väsen-de, man kallar Menniskan. Jag har beskådat Ödet i dess stolta, menhemlighetsfulla palats, och sett skildringar, tilhörande hela Jordensroman.

Nästan som Milton börjar jag mitt verk; ty han, när han i melan-koliskt majestätiska verser besjöng sitt förlorade Paradis, säger sighafva till afsigt att rättfärdiga Guds vägar, såsom utan skuld till vårtslägtes nöd. – Hvilket skådespel är ej Historien? vidsträckt, somFästet med sina otaliga stjernor, så är hon med oräkneliga Nouvel-ler, uppställda i ett odödligt Galeri.

Likväl skall jag icke gå i Miltons spår; jag har icke afsigter, jaghar en helt annan bana och ett annat sätt. Jag skall nu omtala hurujag leddes till dessa betraktelser genom umgänget med en i det all-männa föga känd person.

Jag hade i Stockholm en vän B* – nej, icke en vän, men snarareen bekant blott; han var, skulle ni tro det? denne högaktade manvar . . . . . . . . . och jag fann hans person genom underbarhetenlärorik. Vi samtalade en qväll. Han visade huru hittills rätt litet kän-da saker förhöllo sig i Naturen; han beskref hela denna kedja af un-

477


dertryckta, djupt missförstådda varelser, som man kallar Djur. Menhärifrån öfvergingo vi snart till annat. Jag bör anföra hans egnaord . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sedermera visade han grunden för Stats-inrättningarne, Prester-skapets mening och närvarande halt; betydelsen af menniskans fri-het och alla de höga ämnen, som ligga vårt intresse närmast. Jagstudsade . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utan rätt insigt i allt detta, ser man sig förgäfves om i Verldshis-torien. Hvad är i egentlig mening ett Företal dertill, om icke känne-domen häraf ?

Men frågan är, kan det så i grunden vara, som B* har visat? Nejdet är icke möjligt – jag tror det ej – jag vill icke –. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Luta ditt hufvud emot denna grafsten, o du min Nattviol – dinablad äro hvita och skära,

478


Faksimil I–II: Titeluppslag till OEd av Jagtslottet.

479


480


Faksimil III–IV: Titelsida och första sida till Gudahatareni KBs unika exemplar av Jagtslottet.

481


483


Kommentarer och ordförklaringarJagtslottet

5 skjutväska – jaktväska.han lofvade sig – han väntade sig att få.

7 David är alldeles oduglig – Aurora broderar ett motiv med kung David. 9 permissioner – byxor.

Ossian, eller snarare den unge Hidallan – the young Hidalla, föremålför flickornas betraktande blickar, förekommer i Ossians sånger (1762–63), ett hjälpteepos som beundrades under den tidiga romantiken. Epo-set är till största delen skrivet av James Macpherson, men uppgavs varaden blinde barden Ossians skapelser.

10 historien om […] Jacquelina – troligen är berättelsen en fantasiskapel-se av Almqvist.buckliga – lockiga, vågiga.vanen – vanan.

11 frälse natur – en typ av kameral klassifikation av jord som klassats adligoch därför var befriad från den stående skatten på jord.underbar – märklig.odlade Språk – ”kulturspråk”, i motsats till icke-skriftspråk.Antiqviteter – kunskaper om gamla ting.

12 egenhet – originalitet.chapeau-bas-hatten – liten, mjuk och hopfällbar hatt.WilkinaSagan – en version av de forngermanska sagorna om den goti-ske hjältekungen Theoderik den store, Didrik av Bern, utgavs 1715 avJohan Peringskiöld under titeln Wilkinasagan.

13 Ohinneligt – ouppnåeligt.uppränningen – upprinnelsen, uppslaget.Tinctura thebaica – (lat.) opiedroppar.

15 Ferdusi – den persiske skalden Abu al Qasim Firdausi (934–c:a 1025),skrev nationaleposet Shah-name (”Kungaboken”) om Irans historia frånmytisk urtid till den arabiska erövringen vid mitten av 600-talet.en art fixt helsotillstånd – ett slags kroniskt hälsotillstånd.

16 ruskig och rå – ovårdad; som väcker obehag eller motvilja.17 Aganippe – i den grekiska mytologien en källa vid foten av berget Heli-

kon, ägnad åt muserna, kopplad till Apollons myt och kult.18 ränning […] inslaget – de två trådsystem, som vid vävning korsar och

griper in i varandra, kallas varp eller ränning respektive inslag eller väft.

484


segraren vid Socho och Aseka – David besegrade Goliath i på en platsbelägen mellan Soko och Aseka.sciençia gaia –’den glada vetenskapen’. Almqvist menar troligen att an-spela på den katalanska beteckningen, ”gaìa ciència”, för en festlighet in-stiftad i Toulouse 1323 av Lo Consistori del gai saber (occitanska förKonsistoriet för den glada vetenskapen) för att hålla liv i den döende tru-badurkulturen.

19 hemsk – dyster, nedstämd.Clorinda […] Rinaldo – i artonde sången av Tassos Det befriade Jerusa-lem skildras hur Rinaldo kommer in i en förtrollad skog, där en kvinna –Armida, inte Clorinda – höjer sig ur myrtenträdets stam, men förvandlastill ett vidunder vilket riddaren dödar. Clorinda däremot, förblöder i tolf-te sången av ett hugg från Tancred.

22 solariske skald […] sublunariske – himmelske skald […] jordiske.23 gifva stackare med sig – dela med sig åt fattiga eller olyckliga.24 Stampverk – anordning för krossande av sten vid en gruva.25 en sång […] med få böjningar – sången torde ha varit entonig eller

osmyckad, psalmliknande.dansar – danser.

26 kyper – större kärl för kokning av färggods, ”kyp”.29 se lifvet i spader – se livet i svart.

konnexion – förbindelse, förening.Musenalmanachor – en typ av litterära kalendrar, populära i samtiden.Guarini – Giovanni Battista G. (1538–1612), italiensk diktare.Marino – Giambattista M. (1569–1625), italiensk poet.Spiess – Christian Heinrich S. (1755–1799) tysk romanförfattare.Piron – Alexis P. (1689–1733) fransk dramatiker.Cowper – Almqvist åsyftar här James Fennimore Cooper (inte WilliamCowper).

30 char – vagn, triumfvagn.31 Litteratur-partier och skärmytslingar dem emellan – här åsyftas den

litterära striden mellan Nya och Gamla skolan som fördes på 1810-talet.uppstod hvarje individu – framträdde varje individ.

32 Pindens tärnor – muserna i den grekiska mytologin.33 ristade – skakade.34 Dulcefal – namnet bildat i anslutning till Alexander den stores häst Bu-

cefal eller Bukefalos (”oxhuvudet”) och torde alltså läsas ”det ljuva -” el-ler ”det sköna huvudet”.

36 direktioner – riktningar.38 hade ej afseende vid – hade inte för avsikt att.40 rimsa – remsa.

linneskaf – linnetrasor.42 skumhet – tvivelaktigt leverne.43 sötmjölksost – ost av oskummad mjölk, helfet ost.

bergskräfva – bergsskreva.deja – mjölkerska.

47 ganska vördnadsfullt – mycket vördnadsfullt.

485


53 Carolina – bål gjord av vin och socker jämte pomeranser eller citron.folk, som man kallar lettrés – bildade, vittra.derivationen – härledningen (av ord).Hygieja – hälsogudinnan Hygieia, dotter till läkekonstens gud Asklepiosi den grekiska mytologin.

54 hertigarne af Medina Sidonia och Medina Celi – den förre, anförareav den stora armadan under Filip II, förekommer i Schillers Don Carlos.Även en hertig av Medina Celi spelade en roll under Filip II. (Holmberg)de spanska Westgötarnes – här: västgoter, ”visigoter”, vilka behärskadeförst Italien, sedan Sydfrankrike och Spanien. I svensk historieskrivninggjordes förr vanligen identifikationen västgötar–västgoter.Reckared III – Reckared I regerade 586–601 och Reckared II 620–621.Någon Reckared III har aldrig funnits.

57 Chevalier de la triste figure – (fra.) riddaren av den sorgliga skepna-den; Don Quijote.Rousseau – troligen åsyftas Rousseaus slagord ”tillbaka till naturen”.

59 grässoffor – gräsbeväxt jordvall eller avsats avsedd till sittplats.gossen zefyr – västanvinden.

60 censuren – kritiken.61 undse med hvarann – hyser aktning för varandra.62 en Geografi öfver hela Verlden – bland Almqvists manuskript från

hans tidiga ungdom återfinns ”Geographie sur toute la terre”.fröknar – ogifta adelsdamer.clair-obscur – (fra.) ljusdunkel.

63 lifhusar – person som är allestädes närvarande, till tjänst.vivere – vivre, föda, livsuppehälle.inpensionerad – inackorderad.

67 en Berättelse, som jag en gång uppsatt – jfr Almqvists planer på Jor-dens Blomma (i inledningen).en Skapelse-målning – Skönhetens tårar, tryckt först i imperialoktav-upplagan 1839. (Holmberg)i sällskap med en Man – denne man förekommer i Gudahataren. Före-bilden är bibliotekarien Jakob Björkegren, död 1825

Hermitaget

73 Hermitaget – eremitaget, eremitboningen; enklare byggnad i herrgårds-miljö, avsedd för informell samvaro.

75 dragen af färger – attraherad av färger.76 Skämt – förströelse.

resonnör – en litterär eller dramatisk rolltyp, som har att föra det sundaförnuftets talan, stundom även vara författarens språkrör.romaniserar – romantiserar, uppoffrar sanningen för sin författarfå-fänga.

77 Romance – romantisk berättelse eller äventyr.individuer – individer.

486


78 insipid – smaklös.raggen – fan, djävulen.undflykt – undanflykt.

79 jänka – jämka. 80 sätror – fäbodar.

stenpannan – panna av stengods eller keramik. 81 klädning – dräkt.

långtrådig – tråkig, långrandig. 82 Tre kronor – detta namn på tornet till kärnan på äldsta delen av Stock-

holms slott användes först efter en nybyggnad på 1500-talet.vidlöftig – vidlyftig.

83 Kämpesagornas – Hjältesagornas.jarlen Birger […] Waldemar – Birger Jarl, regerade 1250–66 såsomförmyndare för sin son, kung Valdemar (1250–75).

84 valländsk – välsk, utländsk (fransk eller italiensk).Euphemia efter en drottning i en siciliansk saga – syftar på de s.k.Eufemiavisorna, som i början av 1300-talet översattes till svensk vers påföranstaltande av drottning Eufemia i Norge, och som därför fått sin be-nämning. (Holmberg)Sätra – Almqvists barndomshem.

86 stjufmoder – styvmoder. 88 otrogen – hedning.

jonkill – jonkvill; en gul blomma av släktet narcisser.tillredelser – ingredienser.

89 gnistror – gnistor. 91 Peregrinus – namnet betyder ’pilgrim’. 92 lät – låt. 94 då det icke är anledning att hon dör? – då det inte tyder på att hon

dör? 95 varme – värme. 96 medjan – midjan. 97 secunda – (lat.) andra (hustru).

prima – (lat.) första (hustru). 98 enkom – särskild.100 fimmerstänger – skaklar och tistelstång.101 vedergällning – belöning.

utsökte – valde ut.102 dess anlete – hans anlete.

den store hertigen – Birger Jarl.103 kämpevisa – hjältevisa.

Far om den – hoppa över den.de der visorna – några bevarade visor om dessa händelser finns inte;däremot utgör händelserna starkt dramatiserade avsnitt av Erikskröni-kan.huru Jarlen far till Finland – Birger Jarl företog ett korståg till Finland,varvid han underkuvade och kristnade tavasterna och anlade därvid fäs-tet Tavastehus.

487


jarlens son Waldemar nu blir konung – då de gamla kungaätterna ut-slocknat, valdes 1250 Valdemar till kung med förbigående av fadern, Bir-ger Jarl.Sofia – Valdemars drottning, dotter till danske kungen Erik Plogpen-ning.Juta – eller Judith (s. 129) Sofias syster, abbedissa i Roskilde.till Rom – Valdemar företog en resa till påven (då i Lyon), enligt Eriks-krönikan som en botgöringsresa för sitt äktenskapsbrott med svägerskan.

104 isabellgrå – gulgrå.106 temligen – mycket.107 blår – blånor.108 S:t Ilian – eremit och populärt helgon under senmedeltiden.

Svartvik – en egendom med detta namn låg i Traneberg/Minnebergs-området väster om Stockholm.

109 kirsedrank – körsbärsbrännvin.110 Bautil – Johan Göransson Bautil, det är alle Svea och Götha rikens run-

stenar, uppreste ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000, Stockholm1750. Den omtalade runstenen avbildas på s. 48. (Holmberg)Antuna – Almqvists hem från 1806.Men derom i en annan historia – I en av Almqvist uppgjord förteck-ning över sina manuskript återfinns ”Aunis Tuna”; kanske är det dennanu okända historia Richard Furumo här utlovar. Ett fragment bär nam-net ”Aunistunas saga”. (Holmberg)

111 Visserligen – med säkerhet.113 Upptäck – avslöja, hålla inte längre hemligt.

lejonet öfver de tre strömmarna […] tre kronor – Folkungavapnetföreställde ett lejon över tre strömmar. Valdemar hade egentligen tre le-jon i sin sköld.kolbrännare – kolare.

114 äfventyr – saga; påhitt.115 manteln – vegetationen.

öfverflödigt – i rikt mått.118 käppslängar – käpprapp.119 forntida kämpestorlek – med storlek som en forntida hjälte.121 Granhammarslandet – beläget på andra sidan Mälarviken Skarven.124 vilda rosor – nyponrosor, törnrosor.

Historien har […] haft nog att tadla hos konung Waldemar – alltse-dan Erikskrönikan har Valdemar tecknats som en karaktärssvag kung.

125 Munkliderna […] Kungsliderna […] Kungsholmen – Kungsholmen iStockholm fick sitt nuvarande namn 1772. Dessförinnan kallades detMunkelägret sedan 1550-talet. 1531 är Munkelederne belagt. Det äldstanamnet, belagt mellan 1200- och 1500-talet är Lederne eller Liderne.

126 att David Hundington var bror till konungarne Milcolomb och Wil-liam – Malkolm IV (1153–65) och Vilhelm Lejonet (1165–1214) varbröder till David, earl of Huntingdon, vars äldsta dotter Margaret gifte sigmed Alan, lord of Galloway. Deras dotter Devorguilla gifte sig med JohnBalliol och blev mor till kung John Balliol (1292–96). Huntingdons yng-

488


re dotter, Isobel, gifte sig med Robert Bruce och blev farfars mor till kungRobert Bruce (1306–29). Fru Beatrice och Sir Bruce anspelar på en dy-nastiska tvist som inte startade förrän 1290 och det här återgivna samta-let tänks försiggå 1274. (Holmberg)

127 svenska dialekten – svenska språket.Sir Edmund – se kommentar till Allan Stuart s. 128.förvist – förvisad.

128 branche – släktgren.Allan Stuart – Inom släkten Stuart (äldst Stewart) har den höga värdig-heten som High Stewart, rikshovmästare vid den skotske kungen hov,gått i arv från 1100-talet till 1371. Sonen till den sjätte Stewart, Walteroch dennes hustru Marjorie (dotter till kung Robert Bruce), uppsteg påSkottlands tron som Robert II (1371–90). Här förutsätts alltså en tidigareäktenskapsförening mellan släkterna Stuart och Bruce, mellan Allan Stu-arts dotter Beatrice och Edmund Bruces son John. Alan är ett vanligtnamn inom ätten Stuart.Earl Birger – Birger Jarl.

129 tillvarelse – existens.130 att bröderne Erik och Benedictus ej äro farlige, men hertig Magnus

– Erik, Bengt och Magnus Ladulås, kung Valdemars yngre bröder.det torn, hvari Prinsessan-nunnan pliktar för sina glömda löften –Enligt äldre uppgifter blev Juta fängslad på Laholms slott. Här föreställshon fängslad i Stockholm. (Holmberg)

131 ombringa – döda.133 stridigheter – tvist, i synnerhet rättstvist inför domstol.135 Ramundaboda – Beläget i Tiveden, sedan medeltiden ett rastställe på

landvägen mellan Närke och Västergötland.136 chorkappan – korkåpan; tillhör biskopars skrud.137 Ivar Blå – Enligt Erikskrönikan den storman som 1250 hindrade att Bir-

ger Jarl blev vald till kung i stället för sin son Valdemar.Riks-vicarius – riksföreståndare, en titel som är belagd först från 1400-talet.

138 konungamord, som tillika voro brodermord – Erik Plogpenning hadeår 1250 dräpts på sin broder Abels tillskyndan. (Holmberg)Erik Glipping – dansk kung 1259–86, brorson till kungarna Erik Plog-penning och Abel.

139 Sancta Rubinci manus adsit labori – (lat.) Rubincus heliga hand måvara närvarande i arbetet. Helgonet Rubincus är fiktivt.alltid – alltjämt, oupphörligt.

142 klöpp – avklippte.glas – spegel, spegelyta.

143 mån – månne.144 en af våra kungliga förfäder i Ribehuus – Ribehuus slott i Ribe, där

de danska konungarna antas ha residerat under medeltiden. (Holmberg)145 pœnitenz – botgöring.

har du ändock blott uppnått femton år – Före 1893 fick en svenskkvinna inte ingå äktenskap före 15 års ålder. (Holmberg)

489


sedig – sedesam.146 tulpaner – tulpaner infördes till Europa på 1500-talet.147 Med detsamma – samtidigt.

paradisfrukter – (den förbjudna) frukten i Edens lustgård.Hesperidernas lustgård – i grekisk mytologi den trädgård vid Oceanensstrand i väster där de gyllene äpplena vaktas.

154 af vapen – adelsmän.adulkona – ett adelkona barn var i medeltidssvenskan barn till en giftkvinna.blossknektar – knekt eller tjänstefolk som bär på bloss; här: lejda mord-brännare.Uppsvearne […] Göterne […] Vi skola träffas på Mora äng – I äldrevästgötalagen beskrivs hur uppsvearna vid kungaval samlades på Moraäng straxt sydost om Uppsala för att där välja kung. Vid Eriksgatan redkungen runt i landets centrala bygder och lät bl.a. östgötar och västgötarbekräfta valet.

155 två qvarter – två fjärdedelar av en aln, således c:a 30 cm.156 Sex tusen marker silfver – c:a 1250 kg silver.

Du kan väl teckna stil? – Du kan väl skriva?157 Axevalla – centralt fäste i Västergötland, nära Varnhem.

foga anstalt – vidtaga åtgärder.159 fördelning – avdelning.

förakta – icke bry sig om.herredagen i Strengnäs – Under medeltiden och in på 1500-talet höllsriksmöte, s.k. herredag, i Strängnäs.

161 i en enskilds dräkt – icke i sin kungliga skrud, utan i en ”privatpersons”dräkt.hundkax – hundkex.

162 achillea – akvileja av familjen ranukelväxter; i Sverige är endast artenakleja förekommande och under medeltiden använd som afrodisiakum.Innehåller blåsyra och är giftig.det förbigångna – det förflutna.

164 dianthus – flera arter av nejlikväxter.Varbergs torn – Varbergs fästning, tidigare tornförsedd.fröken Kerstin, hertig Burislefs ros, hvarom den kända visan sjungs– En allmänt utbredd folkvisa handlar om hur en konung Valdemar påangivelse av sin drottning, Sofia, misshandlar och dödar sin syster (dot-ter) Kerstin som fått ett barn med hans släkting, Boris, Börje eller Buris-leif. (Holmberg)

165 kröning vid Mora – kungaval försiggick vid Mora sten på Mora äng, ut-anför Uppsala; själva kröningen ägde dock vanligen rum i Uppsala dom-kyrka.brusten i förslager – oföretagsam.leret – jorden, leran.förstånd – samförstånd.

166 pietismens – fromhetens.Vaticanen – påvestolen.

490


pallium – ett om halsen buret ylleband; ämbetstecken för påven och ka-tolska ärkebiskopar.Skärkind – område i Östergötland söder om Göta kanal, norr om sjönYxningen.valplatserna – slagfälten.

168 Finnröja-backarne – terrängen vid Finnerödja sluttar ned mot det sö-derut belägna Hova, där slaget mellan Valdemar och Magnus stod.

171 fänikorna – fänika, avdelning fotfolk, en term som använts från 1500-ta-let.

175 öcknen – vildmarken.176 Murray-viken – Moray Firth, havsvik som går in till Inverness.

trakten av Morvern kring Fingals fornbesjungna öar och skär –halvön Morven ligger innanför Inre Hebriderna, Fingals fornbesjungnaöar. Han nämns i Ossians sånger som kung av Morven.Caledonia-kanalen – togs i bruk år 1822. (Holmberg)Lochy och Ness – de två sjöarna Loch Lochy och Loch Ness.Invermorison – bör vara Invermoriston, stad vid floden Glen Moristonsutlopp i Loch Ness. (Holmberg)

177 uranisk – himmelsk.Andreas Tasi etc. – Andreas Tafi, o. 1300, Giunta Pisano (1202–50),Giovanni Cimabue (1240–c:a 1300). Som Cimabues främsta verk räknasmadonnan i kyrkan S. Maria Novella i Florens. (Holmberg)kläda härsköld – bereda sig till krig.

179 det civila i Lagen […] criminal-statuterna – civilmål respektive brotts-mål.scholastiska sattser […] från Frankrike – syftande på Parisuniversite-tet, som på 1200-talet intog en dominerande ställning i spridandet av denskolastiska filosofin.lotto – hasardspel, som spelades enligt bingoliknande regler; här: lotteri,slump.

180 David Murdochs underrättelser om boskapssjukdomar i Argyle –Troligen en av Almqvist påhittad skrift.

182 ypprare – ypperligare.skall ej eftergifva den förra – skall ej stå tillbaka för den förra.Warnhems skog – till Varnhems kloster hörde flera stora skogar.

183 kumbel – kummel, stenröse.gambla och viidlyfftige Rijm-Krönikans – Erikskrönikans.

184 Lödöse kust – vid Göta älvs strand.for Sofia tillsammans – for Sofia ihop.

185 Viken – ungefär kuststräckan Bohuslän–Östfold.stigmän och ströfvare – stråtrövare och plundrare.shire – (eng.) grevskap.

186 Stockholmsskär – Stockholm.187 gräfsvin – grävling.

skogsrosor – nyponrosor, törnrosor.antik – forntid.

188 Oland – härad i Uppland, ungefär runt Gimo och Dannemora; namnet

491


skall tolkas som ”landet vid ån” (Olandsån); tolkningen ”det oländigalandet” är felaktig.Hofskalder – de isländska hirdskalder som vistades i kungens hall i vi-kingatid och tidig medeltid.

189 nästgrensande – angränsande.190 S:t Dunstans fest – firas den 19 maj till åminnelse av den anglosachsiska

ärkebiskopen den helige Dunstan (900-tal).191 Walter Stuarts page – Walter the Stuart (död 1246). Se kommentar till

Allan Stuart s. 128.192 brudfrämma – den (äldre och oftast förnämaste) kvinna som ikläder

bruden bröllopsskruden och går henne tillhanda under bröllopet.spectrum pulchritudinis – (lat.) en bild av skönheten.Inverarys berg – Invergarys berg.

193 Mealforvony-bergen – Meal Fuar-mhonaidh är det högsta berget vidLoch Ness.

194 styggan – stygga, ful och lastbar kvinna; huldra.195 gengående – som går igen.

sid – nedhängande.196 velamen – hölje.199 figurament – form.200 uppläste – låste upp.204 tinningen – möjligen det tinningförsedda murkrönet.

Ran – havsgudinnan i Snorre-Eddans gudavärld.vingklyppta – vingklippta.

206 striderna med den engelske konung Eduard – Den skotske konungenJohn Baliol nödgades år 1296 av Edvard I i England avsäga sig kronan.(Holmberg)John Baliol – skotsk kung 1292–96.

207 series – serie.209 paille – (fra.) halmgult.

Calendula officinalis – (lat.) den vanliga ringblomman.Aurikler – primula auricula, en viva.

211 precipitat – fällning.212 Murray-kusten – kusten vid Moray Firth.

Sutherland – landskap i norra Skottland.213 etheriska – himmelska, översinnliga.215 epoken – vändpunkten.

ambrosisk – gudomlig.förbiten – med möda undertryckt.

Vargens Dotter

221 Landals händelser – Dessa berättas i K.A. Nicander och G.C. Norling,Syner och röster ur det fördolda, Örebro 1838, s 220–226. (Holmberg)

222 af tvetydigt förstånd – av tvivelaktigt förstånd.qvickögda gubbe – anglicism, bildad efter engelska quick-eyed, skarp-

492


synt. Alternativt ger han livfulla ögonkast.oskrädt bröd – bröd av osiktat mjöl.

223 avisor – tidningar.tre qvart till fem – en kvart i fem.

224 ej utan prosodisk regel – icke utan kännedom i versläran.enfaldig – enkel.

228 Dödmans – Dödens, Liemannens.

Hinden

238 Öknen Koby – Gobiöknen. (Holmberg)småaktiga – smått tilltagna.tafel-glas – plant glas; här: fönsterglas.

239 valknutar – valknopar; dubbelknutar i form av åttor.kuba-träd – ved av det bl.a. i Västindien förekommande trädet Macluratinctoria, gulholts, gulträ.

240 konstiga – konstfulla, konstnärligt skickliga.242 Willingsberg […] Lekebergslagen – Villingsbergs egendom med järn-

bruk i Lekebergs bergslag i Örebro län innehades vid denna tid av släk-ten von Hofsten. (Holmberg)

243 Stridsbergs tyska grammatika – Carl Stridsbergs Lärobok för begynna-re i tyska språket (1783 och senare upplagor). (Holmberg)

245 Justum et tenacem propositi canem – (lat.) Versarna är ur inlednings-strofen till Horatius Carminum III: 3. I Ebbe Lindes översättning:

En rask och rättvis, stark och beslutsam manta aldrig intryck, varken av folkets ropnär någon skamlöst det krävereller av bistra tyranners straffhot

Almqvist har något förkortat strofen och bytt ut originalets virum (man)mot canem (hund).

Sommelius – S.G. Sommelius Lärobok i tyska språket för kungl. krigsa-cademien utgiven, Stockholm 1808. (Holmberg)rose […] vanille – rosenlikör […] vaniljlikör.pouvoir – (fra.) här: förmåga.

246 piece – (fra.) stycke.exactitude, fermeté och expression – precision, styrka och känsla.

247 Ariostos Orlando furioso – Ludovico Ariosto utgav eposet Orlando fu-rioso (Den rasande Roland) 1516–32.Wermlands jägare – Värmlands fältjägarbataljon nyuppsattes 1788 ochomorganiserades 1812 till Värmlands fältjägarregemente.

247f om ock vår prosa […] aldrig vers – Anspelning på några bekanta raderi Kellgrens ”Salig Dumbom”. ”Om någon gång hans Vers var prosa, / Såvar hans Prosa aldrig vers.”

493


248 Wermlands Jägare under Öfverste M-erie – Josias Montomery-Ceder-hjelm, överstelöjtnant och chef för Värmlands fältjägarregemente 1816,överste i armén 1818. (Holmberg)

249 de så kallade fem och tjugu – tjugofem piskrapp.mötestider – Regementena i den indelta armén samlades en gång omåret till möte.

252 Pepliers – J.R. Pepliers franska grammatik, utkom i många upplagor.(Holmberg)les verbes anomales – (fra.) oregelbundna verb.

253 Le Bouc & le Renard – ”Le Renard et le Bouc” (Räven och Bocken) urLa Fontaines Fabler (III:5) 1668–94.Creutz’ens Atis och Camilla – pastoralen Atis och Camilla av GustafPhilip Creutz.fil – rad.

254 Gelineks variationer på tyrolervalsen – Josef Gelinek (1758–1825),tysk-österrikisk kompositör, bekant särskilt för sina variationer för piano.triolisera – spela trioler.djuret Ai – en art av sengångare.

255 pagiazzolikt – likt Pajazzo, den bekanta figuren i commedia dell’arte.Wäshäradsflickorna – Väse härad ligger öster om Karlstad kring bl.a.Alster.

256 ett stop forssande ”bland” – en blandad dryck (olika ingredienser i oli-ka traditioner).Det Fockiska bruket Svartå – Svartå bruksegendom 5 mil sydväst omÖrebro ägdes till 1827 av hovmarskalken, friherre Pehr Adolf Fock.(Holmberg)stickelbärs-ätning – krusbärsätning.

257 Chariternas – Chariterna var tre grekiska gudinnor; givare av kroppsligskönhet och diktkonstens beskyddare.

259 tournoi – (fra.) tornering.romanesk – romantisk, svärmisk.

264 radoterier – småprat, gärna med utvikningar.265 bombasinskängor – ett slags sidenkängor.266 Guanahani – den av Bahamaöarna där Columbus först landsteg, av ho-

nom kallad San Salvador, av infödingarna Guanahani; motsvarar möjli-gen dagens Watling Island.

267 omfara – hoppa över.läste upp – se komm. s. 200.

268 singulier – (fra.) besynnerlig, egendomlig.270 ignobelt – tarvligt.271 halfstop – c:a 65 cl.273 ganska – mycket.274 vaurien – (fra.) odåga, slyngel.275 delikat – ömtålig.

prokurerade honom – skaffade åt honom, ombesörjde åt honom.esquisse – (fra.) skiss.

277 kält – smågräl, tjat.

494


freser – halskrås.280 entreprenant – (fra.) företagsam, djärv.

framfärd – framgång, framfart.283 ombreradt – tyget var randat i nämnda färger.285 abbreviera – förkorta.286 beställsamhet – sysselsättning.288 eld-tyget – elddonet.

hamn – vålnad, spöke.291 offererande positur – inbjudande ställning.295 fröken Nora – fröken Eleonora.296 skräppa – skryta.

hulpen – hjälpt.297 penningar i handom – kontanter.

Asplingelöt – platsen troligen diktad.299 Afrodite Anadyomene – den ur havet stigande kärleksgudinnan.300 konchyl – snäckskal, ostron- eller musselskal.

Maïa – Ett annat namn för den hinduiska gudinnan Durga, en skön (för-gylld) men aggressiv aspekt av gudinnan Shakti.

301 shawl – sjal, halsduk, scarf.Schems-el-Nihar – berättelse av Almqvist, finns i del 1 av Imperialok-tavupplagan till Törnrosens bok.Rory – Aurora Celia.

303 den tafla ur grekiska forntiden, som föreställde den hymetteiskeJägaren, då han återfann sitt lifs första morgonrodnad – taflan avCephalus och Procris – Den fornattiske (Hymettos är en bergskedja iAttika) hjälten Kefalos, förmäld med Prokris, hade älskats av morgonrod-nadens gudom, Eos; Prokris kallas därför av Almqvist hans ”första mor-gonrodnad”. (Holmberg)äoner – eoner, andeväsen med evig existens.

304 väntan – förväntan.Pleroma – en andlig, trancendent värld; himmelen, idévärlden.

305 Fingal – huvudpersonen i Ossians sånger av James MacPherson.Ossians strängar – Fingals son Ossian föreges vara upphovsman till Os-sians sånger.Toskars dotters, Malmuinas röst – Malvina var dotter till Toscar i Os-sians sånger. Malmuina är troligen felskrivning för Malvina.

306 minerografiens – mineralogien.307 Jämre mig – Ve mig!308 Själaskatten och Örtagården – Christian Scrivers andaktsbok Der See-

lenschatz, översatt till svenska av bl.a. Bellman (1761). Johan Quirsfeldsuppbyggelseskrift Himmelska örtagårdssällskap utkom i flera upplagorunder senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet. (Holmberg)

310 Memoirer ur själen – Själens minnen.312 Lauterbrunner-dalen – dalen Lautenbrunnen i kantonen Bern,

Schweiz.Finster-arhorn – alptopp i kantonen Valais i Schweiz.Furchla – möjligen Furchapass, pass mellan kantonerna Valais och Uri,

495


Schweiz.Chiavenna – stad i norra Italien, ovanför Comosjön.kejsar Fredrik – Fredrik Barbarossa gick sex gånger över Alperna motde norditalienska städerna.Orleanska flickan – Jeanne d’Arc.

313 Lassåna – bruksegendom vid Laxå i Örebro län.musque – (fra.) mysk.

314 gnoti seavton – ”gnóthi seautón” (grek.): ”känn dig själv”O Innocentius! – Almqvists citat är utvalda och sammandragna ur skildakapitel av påven Innocentius III:s De contemptu mundi, sive de miseriahumanæ conditionis. (Holmberg)De misera conditionis humanæ – (lat.) ”om människans eländiga vill-kor”.

315 Om vi äro slägt med Erkebiskopens, och de med Pallavicinis, ochde gå ända upp till Trasimundo di Signia – Ärkebiskopen Jacob Ax-elsson Lindbloms (död 1819) mor Regina Margar. Pallavicini bar sammaefternamn som en förnäm italiensk ätt, utan att något släktskap förelåg.(Holmberg)

317 niskhet – nidskhet, snålhet, njugghet.320 isabellfox – en smutsgul häst.322 åtskills – åtskils, var för sig.323 Sonderling – enstöring.324 O bella speranza mia –

Prosaöversättning:

O, mitt vackra hopp,Ljuva, Älskade Maria,Du är mitt liv,Min frid du är.

På detta världens havÄr du den vänliga stjärna,Som kan frälsaMin Själs farkost.

Under din vackra mantel,Du min älskade härskarinna,Vill jag leva, och ävenHoppas jag en gång få dö.

Räck ut dina kedjorOch fjättra mitt hjärta,Så skall jag som en kärlekens fångeFörbli dig trogen.

496


Här är mitt hjärta, Maria,Det är ditt, inte länge mitt,Tag det och ge det åt Gud,För jag vill inte längre ha det.

I de italienska verserna är texten hos Almqvist vårdslöst korrigerad. Efter3:e versraden bör vara komma; Del Alma i rad 8 bör vara Dell’Alma; de irad 12 bör vara dì; E i rad 18 bör vara È; picè i samma rad bör vara più;Deo i rad 19 bör vara Dio; piu i rad 20 bör vara più. (Holmberg)

326 iatrejon psychäs – (grek.) ung. ”själens läkedom”.Chalepòn to mä filäsaj, Chalepòn de kaj filäsaj! – (grek.). Inlednings-raderna till en de anakreontiska sångerna, dock icke nödvändigtvis medskalden Anakreon (500-talet f.Kr.) som upphovsman. (Holmberg)

327 Bodarne […] Ramunder – På gästgivaregården förvarades den jättelikekämpen Ramunders svärd, Dymlingen dyre. (Holmberg)Rask – Rasmus Kristian Rask Vejledning i det islandske Sprog, 1811.(Holmberg)Sigurd och Brynhild! Kan någon tro, att jag i natt drömde mig varai Gudruns sällskap? – Sigurd var i den gamla isländska sagan trolovadmed Brynhild, men bringades genom trolldom att i stället äkta Gudrun.Osymandyas – den egyptiske konung vars gravvård den grekiske histori-kern Diodoros beskrivit anses identisk med Ramses II. (Holmberg)

328 Manfred och Faust, Bruden från Abydos och Bruden från Korinth,Slottet Chillon – ”Manfred”, The Bride of Abydos”, ”The prisoner ofChillon”, dikter av Byron. Faust och ”Bruden från Korinth” är verk avGoethe.

329 apperceptivitet – förmåga till medveten uppfattning eller förnimmelse;uppfattningsförmåga.m. H. – min Herre.

330 faineanter – latmaskar, odågor.dissiperas – förströs, distraheras.

331 Sich selbst zu loben ist ein Fehler – (ty.). Verserna ur Rendsch Nameh,Buch des Unmuths, infogades först 1827 i Goethes Westöstlicher Diwan,ehuru långt tidigare författade. Andreas föreställes därför ha sett dem imanuskript. Prosaöversättning:

Att prisa sig själv är ett fel,som var och en gör, som gör något gott;och vore man ändå inte vore blygsam i ordenförblir det goda dock alltid gott.

hen sofon bulevma tas pollas chejras nikà – (grek.). Citatet från Euri-pides återfinnes i det fragmentariskt bevarade dramat Antiope. (Holm-berg)

332 saltus – (lat.) språng, hopp.dupe – (fra.) duperad.

333 efterrättelser, nachrichten – (ty.) underrättelser, redogörelser.

497


immerfort – alltjämt.Efter – eftersom.

334 Walter – Walter Scott.Thomas a Kempis B. 3 cap. 18 – Thomas a Kempis De imitatione Chris-ti (Om Kristi efterföljelse).Konung David – kung David begick äktenskapsbrott med Bat-Seba,hettiten Urias hustru.

335 skrynkor – rynkor.337 Porla – bad- och kurort i västra Närke, anlagd på 1700-talet.

Novellen från 1500:talet – Alvina af Savoyen, se s. 365 ff.339 Rosa rorans bonitatem – (lat.) biskop Nicolaus Hermannis Birgitta-

hymn. Översättning av Birgitta Klockars:

Ros, som glimmar av godhets dagg,Stjärna, som droppar klarhet,Birgitta, nådens kärl!Låt glimma den himmelska mildhetens dagg,Låt livets renhet droppaNed i jämmerns dal!

341 Ensamhetens mystère – ensamhetens hemlighet.Den store Skald […] Rendsch Nameh, Buch des Unmuths – se kom-mentar till ”Sich selbst…” s. 331.

345 gaz – tunt tyg.embrouilleradt – förvirrat, oredigt.

349 luf – skälm.la Molinara in nuce – (it.) Mjölnerskan i ett nötskal, d.v.s. i ett samman-drag.

352 hässjande – av hässja, flåsa häftigt, andas tungt. (Holmberg)353 undflykt – tillfälle att fly.354 Arabiska Nätterna – Tusen och en natt.355 Zuleika – Den allmänt spridda österländska sagan om Yussuf och Zulei-

ka, Bibelns Josef och Potifars hustru, har ingen likhet med den saga herrHugo berättar. (Holmberg)pell – päll, baldakin eller dyrbart tyg som uppsättes som hedersbevisningöver vissa personer, t.ex. brudpar; här: stjärnepäll.Medschnun och Leïla – se s. 359.

358 Pyramus och Thisbe – den antika kärlekssagan, återberättad av bl.a.Ovidius i Metamorphoses.

359 Medschnun och Leïla, Rustàm och Rodavuh, Ferahad och Schirin,Dschemil och Boteinah – Kärleksparen återfinns i Buch Suleika i Goe-thes Westöstlicher Diwan (1819), med utgångspunkt hos den persiskepoeten Hafiz.von Hammer – J. von Hammer, Geschichte der schönen Redekünste Per-siens, Wien 1818. (Holmberg)Rückert – Troligen en recension i Jahrbücher för wissenschaftliche Kri-tik. Herausgegeben von der Societät für wissenschaftliche Kritik zu Berlin,

498


juli 1828, av Friedrich Rückert över en tysk översättning av en öster-ländsk dikt om Yussuf och Zuleika. (Holmberg)

362 intérêt – (fra.) intresse.365 Pavia-slaget – Vid slaget vid Pavia år 1525 tillfångatogs den franske

kungen Frans I av den spansk-tyske kejsaren Karl V:s trupper, vilket tills-vidare stoppade det franska inflytandet i norra Italien.urskriften – originalet.Wieland – Christoph Martin Wielands versberättelser Idris (1768) ochOberon (1780).germanska idiomet – germanska språket.

366 Chamouni – Chamonix.370 vog – vägde.371 skum – mörk.381 sexterner – sex pappersark lagda inuti varandra.382 fatta – beskaffade.383 tournure – (ord)vändning.

Oeuvres posthumes – (fra.) efterlämnade arbeten.Memoires de mon temps – (fra.) hågkomster från min tid.

384 fördränkt – helt och hållet dränkt.plåt – ett (fyrkantigt) mynt.

386 hemska blickar – dystra, förtvivlade blickar.387 immorteller – eterneller.388 lustre bombasin – ett glänsande tyg.391 vara jaloux – vara mån om, ängsligt försöka undanhålla från andra.392 probabla – sannolika.393 debauche – (fra.) liderlighet, utsvävning.

kampanjer – fälttåg.Alcuinus – anglosaxiska lärd, 700-talet, verksam vid Karl den stores hov.

394 Munk-fraktur – medeltida, ”gotisk” skrift.Uncialer – romersk rundad bokskrift, vanlig fram till 800-talet.

396 jag vore väl katholsk – jag vore väl förryckt.matier – stoff, ämne.edifianta – uppbyggliga.

401 rideau […] rire […] ridere – ridå av fra. ’ride’ (’veck’) ej besläktat medfra. ’rire’ (’skratta’). Ridere betyder ’skratta’ på latin.Hartman och Djurberg – Gabriel Israel H. och Daniel D.: författare avgeografiska arbeten och läroböcker. (Holmberg)

402 sombraste – mörkaste.Venus Urania – den himmelska Venus, tillnamn till Venus.Hafsfrun – Ran, maka till havsguden Ägir i den nordiska mytologin,härskade över haven och steg som nyfödd ur havet, likt Afrodite/Venus iden grekisk/romerska mytologin.

403 Bopp – Franz Bopp, Ausführliches Lehrgebäude der Sanskritsprache,1827, eller Glossarium Senscritum, 1830. (Holmberg)

404 festoner – girlander, band av blommor och blad.405 rangerat – ställt upp sig.

en uranisk glädje – en himmelsk glädje.

499


406 katastrof – sista avgörande huvudhändelsen i en episk eller dramatiskdikt.

Gudahataren

474 skickelser – öde, bestämmelse.rättfärdiga Guds vägar – efter Miltons Paradise lost, 1:a boken: ”to jus-tify the ways of God to men”.Nouveller – händelser, berättelser.

semmm.weebly.comsemmm.weebly.com/uploads/1/7/5/1/17517619/hinden.pdf · IV INLEDNING...

Documents

Transcript of semmm.weebly.comsemmm.weebly.com/uploads/1/7/5/1/17517619/hinden.pdf · IV INLEDNING...