CORNELISbladetUTGIVET AV CORNELIS VREESWIJKSÄLLSKAPET

ÅRGÅNG 20

2019 Nr 1

Cornelisdagen 17 augusti 2019

på hasselbacken

DotterEwert LjusbergEmil AssergårdDe SöderVisa

Lindblad & FrickJonas Amcoff

Erik Henebratt

Finn Zetterholm

Martin & Direktionen

Anders Lago

Musikanterna

Cornelis & Damerna

Helena Eriksson

Anders Färdal

Björn Lundquist

Ruben Lundström

Medlemspris för entrébiljett 295:- Medlemserbjudande för entrébiljett + buffé 495:-

Sätt in beloppet på bg 5779-6377 eller swisha på 123 554 41 68

Biljetter finns även att lösa på ticketmaster.se

Medlemskod: Cornelis2019

J a, mycket har hänt i sällskapet under den senaste tiden men nu är äntligen årets första nummer klart. Den nya

styrelsen är satt och vår nye ordförande Mats Runkvist jobbar frenetiskt med Cornelisdagen tillsammans med övriga styrelsen. Jag tackar för de år jag varit ordförande och sitter nu på en suppleantstol. Jag behöver mer tid för min familj, jobb och musik och därför har jag valt att kliva av ordförandeskapet. Jag bistår Mats och alla så mycket jag kan för att lämna över på ett smidigt sätt.Det första Mats gjorde som ny ordförande var att kontakta Hasselbacken på Djurgården i Stockholm och i år kör vi Cornelisdagen där. Det känns helrätt! Vi hoppas innerligt att ni vill komma allihop, så köp biljetter till den 17/8 så firar vi dagen tillsammans!

Allt gott /Martin TodeSuppleant och redaktör, Cornelisbladet

H E J K Ä R A M E D L E M M A R !

Om Cornelis Vreeswijk- sällskapet

Kontaktuppgifter Postadress:Cornelis Vreeswijk SällskapetLånga gatan 4115 21 Stockholm

Telefon: 08-667 73 65E-post: sallskapet@cornelis.se Webbplats: www.cornelis.se Bankgiro: 5779-6377

Org Nr: 802013-4642

Styrelse 2018Mats Runkvist (ordförande)Hasse Nilsson (sekreterare)Monica Åberg (kassör)Helen RiiseChristina HellbergLennart Johansson (suppleant)Martin Tode (suppleant)

Hedersordförande: Silas Bäckström

Cornelisbladet Ansvarig utgivare Martin Tode

Redaktion Martin Tode, Lasse Jansson och Rolf Janelm

Form & layout Jens Design Sthlm

Kontakta redaktionen på e-post: redaktionen@cornelis.se

Hjärtligt välkommen till ett nytt år i Cornelis Vreeswijksällskapet

Medlemsavgift för 2019 Medlemskapet gäller per kalenderår. Ordinarie årsavgift är 250 kr för vuxen, 100 kr för barn/ungdom (upp till 25 år) och 375 kr för familje medlemskap.

Betala till bankgiro nr 5779-6377För betalning utanför Sverige:IBAN No: SE35 8000 0832 7999 4628 6003, SWIFT/BIC CODE: SWEDSESS

Du som är Heders- eller Ständig medlem ska för-stås inte betala någon medlemsavgift. Dock är det bra om även du meddelar aktuell e-postadress till sallskapet@cornelis.se

Swish Nu kan du även Swisha in din betalning till: 123 554 41 68

Skriv ”Medlemsavgift” och din adress som meddelande. Namn och telefonnummer kommer med automatiskt.

Om du ska betala för fler personer ska du mejla in information om namn, adress samt telefonnummer till sallskapet@cornelis.se.

Sällskapets övergripande mål är att sprida kännedom om Cornelis Vreeswijks musik och poesi till nya generationer samt att främja visan. Som medlem hjälper du oss att nå det målet. Du får som medlem också Nyhetsbrev och rabatter på konserter m m.

Ingenstans fri som en fågelSällskapet har fått ett antal exemplar av boken Ingenstans fri som en fågel av Peter Mosskin. Det är hans biografi över Fred Åkerström. Köper du den får du inte bara en riktigt bra bok, du stöder också Cornelissällskapet, vilket var tanken med gåvan. Stort tack Peter! Boken kostar 190 kr inklusive porto/frakt inom Sverige.Sätt in beloppet på vårt bankgiro 5779-6377 och skriv i meddelandefältet ”Biogr Fred” plus ditt namn och din adress. Lika bra går att sända samma belopp via Swish till nr 123 554 41 68. Skriv då som meddelande ”Biogr Fred” plus din adress (namn och tel nr kommer med automatiskt). Så snart vi ser att betalningen är framme skickar vi boken till dig. Du kan också mejla din beställning till bestallning@cornelis.se

190 kr inkl frakt

Vår nya ordförande Mats Runkvist

2

A nderz Carlson bodde i Kristinehamn och därifrån tog han sig som sagt tågledes till Stockholm för att

lyssna på visor, men även för att då och då framföra något litet stycke till eget gitarrackompagnement, det blev gärna en Cornelis. Till och med var det ofta så att kompet han exekverade på sin gitarr påminde om det man kunde höra på mäster Cees egna inspelningar, hur det nu var möjligt.

Hur det där gick till hade jag länge velat höra mer om så jag bestämde mig för ett samtal. Det hampade sig så att jag råkade ringa just den dagen då han firade sin 60-årsdag … Grattis Anderz!

Anderz berättar:– Jag började intressera mig för visor redan i 11-årsåldern. En kompis hade en platta med visor vars innehåll lockade mig med sitt burleska innehåll och ordsvängar som var så annorlunda. Det var Cornelis skiva Poem, ballader och lite blues som även jag inhandlade för, om jag minns rätt, den svindlande summan av 52 kronor! Det kulturella intresset höll i sig, jag började spela gitarr och sjunga lite till husbehov och när tillfället yppade sig kunde jag tillsammans med en kompis starta Kristina-teatern, ett ställe där vi planerade att bland annat hålla visan levande i Visklubben Kristina. Intresset hos publiken blev så pass stort att vi vågade satsa på riktiga artister, och när jag lyckades engagera Cornelis Vreeswijk blev det något av en riktig höjdpunkt. Jag hämtade honom vid tåget, och då vi promenerade till hotellet berättade jag att jag spelade lite själv och beundrade hans bluesiga gitarrkomp.

När vi senare satt på hans rum visade han mig hur han behandlade gitarren i kompet till Sambaliten, och den lektionen bär jag fortfarande med mig. Föreställningen med Cornelis på Kristinateatern spelade jag själv in på video, och den vet jag har sålts både som VHS och DVD på Cornelismuseet en gång i tiden. Den lär fortfarande gå att få tag på från kansliet nu när museet tyvärr inte längre finns kvar. Jag hävdar inte att jag lärde känna Cornelis, men där i Kristinehamn på hans hotellrum och på min teater blev vi i alla fall så smått bekanta med varandra, vänner kanske är ett bra ord i sammanhanget. Annars var han nog rätt försiktig med att släppa folk inpå sig, kan det ha varit främlingskap han kände. Han var ju invandrare och kanske kände han sig utanför gemenskapen – jag vet inte. Jag upplevde i alla fall att han var genuint intresserad av människor och kultur, böcker, musik, ja allt som kan göra livet värdefullt. Han verkade väldigt beläst. Trevlig och snäll är andra ord som dyker upp så här i minnets backspegel. Hör av dig om du kommer till stan, sa han också. Det gjorde jag vid några tillfällen, bland annat en gång när det visade sig att han skulle uppträda på Konserthuset. Kom dit, sa han, så släpper jag in dig på sidan där artisterna går in så fixar jag en plats åt dig. Så blev det också. Jag hade givetvis även en del andra intressen; bilar, motorcyklar, körde rally en tid, men när jag hörde att Fred Åkerström skulle uppträda på Kristinehamns Praktiska skola fick mc och bilar stå åt sidan. Jag hamnade på bakersta raden, och när Fred kom in på scenen och flyttade undan

mikrofonen trodde jag att jag inte skulle höra nånting där längst bak. Men jag hade inte behövt oroa mig, Freds röstresurser räckte till att fylla salen. När jag lyssnat till slut på detta fram-trädande visste jag vad jag ville ägna mig åt, jag skulle bli som Fred och Cornelis. När Kristinateatern kom igång på allvar blev det också tillfälle att möta och lyssna till många av våra dåtida vissångare på nära håll: Gunde Johansson, Gunnar Turesson, Broder Tor, Ewert och Arne Ljusberg för att nämna några. I 30 år lyckades jag leva på visan. Ordnade konserter, spelade och turnerade själv på äldreboenden och andra institutio-ner, jag hade till och med lön från ABF för att vara deras resande hustrubadur. Det var fina tider och jag fick träffa oerhört många intressanta människor. Reste med exempelvis Ewert Ljusberg på några av hans turnéer, jag hälsade även på bröderna Ljusberg uppe i deras hemby Hede i Härjedalen.

Så tillägger Anderz något som gör mig både ledsen och smått chockad:För egen del är det i stort sett slutspelat, jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt för att köra mer än en eller två visor och då blir det bara hemma. Parkinson har slagit klorna i mig så att händerna skakar för mycket för att kunna spela gitarr, och då gäller det att gilla läget som man brukar säga. Jag kan inte säga att jag direkt gillar det, men jag har lärt mig att uppskatta andra saker i livet. Det gäller att stå ut, att ta sina mediciner, att träna för att inte bli sämre för snabbt, att prioritera andra intressen, att visa ödmjukhet och tacksamhet för vad livet gett och i många fall fortsätter att ge.

Text och foto: LASSE JANSSON

M Ö T E T

En eldsjäl som tvingats lägga gitarren på hyllan

Under de år jag ledde Viscafé Storken på Mosebacke träffade jag en hel del sångare och musikanter, trubadurer mest kanske. Vissa hörde till den lokala kvartersbefolkningen medan andra kom resandes enbart för att uppleva stämningen på anrika Mosebacke. En av dessa besökare reste med tåg tre timmar i stort sett varje söndag för att vara med.

Anderz Carlson, en resande trubadur

3

Annie Christensen i Malmö, medlem sedan 2003, har skickat in ett litet bildminne som vittnar om ett genuint Vreeswijk-intresse.

Hon berättar att första gången hon såg och hörde Cornelis var 1966 i Skönsberg utanför Sundsvall. En bilfirma skulle in-vigas, och för underhållningen stod Gunnar Wiklund och Cornelis.

Annie var 17 år och fastnade genast för den skäggige visartistens röst och musik. Ballader och grimascher blev raskt hennes första LP.

Ett årtionde senare spelade Cornelis i Lund. Annie, som då flyttat till Skåne, var där och fick ett foto av sig och trubaduren.

2006 framträdde en annan färgstark Vreeswijk i Lunds stadspark. Annie berät-tade för Jack om sitt möte med Cornelis – och kom hem med ännu en bild till sitt album.

Annie och två generationer Vreeswijk

Bildminnet

Cornelisporträtt som affisch och t-tröjaSätt in beloppet på vårt bankgiro 5779-6377 och skriv i meddelande fältet ”Affisch” alt. ”Tröja” plus ditt namn och din adress. Eller swischa till 123 554 41 68. Skriv då som meddelande ”Affisch” alt. ”Tröja” plus din adress (namn och tel nr kommer med automatiskt).Så snart vi ser att betalningen är framme skickar vi det beställda till dig. Du kan också mejla din beställning till bestallning@cornelis.se.

T-tröja 249:- inkl frakt Affisch 297:- inkl frakt

Så här ser vår nya Corneliströja ut. Cornelis är tryckt i giftfria färger på en högkvalitativ Fairtrade-T-shirt. Joakim Erikssons porträtt sätter en fantastisk färgklick med Cornelis.

Beställ vår Cornelis affisch baserad på konstnären Joakim Erikssons porträtt. Mått 70 x 100 cm. Levereras utan ram.

4

Gammal historia som nydå minnet spelar sprattDet var minneskonsert för Olle Adolphson i Berwaldhallen i Stockholm. Många fina artister skulle jag få möjlighet att föreviga med min kamera. När alla förberedelser var klara och det bara var att fylla bänkraderna med den väntande publiken blev det en stunds fikapaus ”backstage”.

D är satt alla musikerna, den fantastiska kören, någon scen-arbetare, Silas Bäckström, som höll

i det hela, och en för mig okänd figur som berättade en historia som var så osannolik att den bara kunde ha Cornelis som upphovsman. Det var trummisen Jocke Ekberg som bad mannen berätta. Jag tänkte att den där storyn måste vi ha med i Cornelisbladet. Sedan körde konserten igång och jag fick annat att tänka på. Några dagar senare ringde jag upp Jocke för att fråga vem den där historieberättaren var och fick höra att det var gitarristen Johan Norberg.

Slutligen fick jag också reda på adress och telefon så jag kunde kontakta denna Johan. När han svarade var han på turné i Tyskland: ”Vi hörs runt jul, då är jag hemma igen.” Dagarna gick. Jag började sortera papper, bland annat gamla nummer av Cornelis - bladet. När jag fann två exemplar av ett nummer från 2014 la jag det ena åt sidan och blädd-rade sedan i det i en paus. Om ni lovar att inte berätta det här för någon kan jag meddela att i detta fyra år gamla nummer finns mitt eget referat från det årets Minnesstund för Cornelis i Katarina kyrka. På en gruppbild tagen efter konserten ser man alla artisterna, och i mitten av dessa ses kvällens minnestalare. Jag har tagit bilden, och i texten som jag också har skrivit berättar jag om den humoristiske talaren och om vad han sade. Denne minnestalare var samme Johan som jag träffat på före konserten på Berwaldhallen, och hans tal

innehöll samma historia som jag trodde att jag hörde första gången där bakom scenen. Nå, stor sak, alla var ju inte i kyrkan och kunde höra Johan berätta, och mitt referat

innehöll inte mycket av hans text. Så här får ni hela talet. Det är värt att läsas, och det visar

en Cornelis som kunde strula till det men som i slutänden fick

till det och gjorde något bra av det. Johan fick ju en bra deal, till

exempel.

Text och foto: LASSE JANSSON

Johan Norberg, gitarrist och historieberättare

– gång på gång på …

Också ett rekord

Kickad av Cornelis

J ag kan inte påstå att jag kände honom, eller att han anlitade mig särskilt ofta som ackompanjatör. Det finns

många musiker som turnerat mycket med Cornelis, och jag är inte en av dem. Men, 1981 gav han mig sparken tre gånger under ett och samma år, ett ganska svårslaget rekord som gav upphov till en del minnes-värda situationer. Det började på våren med ett telefonsamtal: ”Hej det är Cornelis, kan du lira med mig på Grönan på fredag, Conny ska sluta och jag behöver en ny gitarrist.” Vi kom överens om att ses bakom stora scenen på Gröna Lund några timmar innan konserten följande fredag för att repetera. Han må ha varit på botten av sin karriär

just då, men för mig var han stor. Vi hade skivan hemma i Lycksele när jag växte upp, debutplattan Ballader och oförskämdheter med Häst på taket William, Ballad från en soptipp och alla de andra blivande vis-klassikerna. Han var inget national-monument när han ringde mig, men jag var jazzmusiker och vi tyckte att Cornelis var bra. Han hade ”tajming.” Vid fyratiden på fredagen dök jag upp som avtalat på Gröna Lund. Han satt på scenen och testade ljudet tillsammans med basisten Ove Gustafsson och gitarristen

Conny Söderlund. Just den Conny som ju hade slutat. Cornelis såg mig komma och till en början

verkade han inte känna igen mig men så, med nervöst flack-ande blick sa han: ”Eh, ja just det, där är ju du”, och fortsatte: ”Du vet jag och Conny är gamla polare, han kan alla mina låtar och vi hade lite trassel tidigare

men nu är allt okej igen. Jag hör av mig en an-nan gång serru.” Så sträckte han fram handen och sa: ”Här har du kardan” och precis då var han så där omfamnande go, varm och hjärtinnerlig som man helst vill föreställa sig att han var hela tiden. Första spelningen hann jag alltså inte spela

”Hej det är Cornelis, kan du lira med mig på Grönan på fredag, Conny ska sluta och jag behöver en ny gitarrist.”

Johan Norbergs minnestal i november 2014:

5

en enda ton innan jag fick sparken, men det skulle komma fler tillfällen. Knappt en månad senare ringde han igen. ”Ja, tjenare det är Cornelis, du vet Conny, det funkar inte, kan du hänga med till Norrköping på lördag?” Självklart ville jag det. Jag hade redan inför första tillfället till Gröna Lund lärt mig 20 låtar så jag var beredd. Vi åkte till Himmelstalundsparken i Norrköping, repeterade i logen och sedan var han försvunnen. Tre timmar senare, strax innan vi skulle upp på scenen, dök han upp igen, nu tillsammans med en dragspelare. ”Det här är Rune, jag träffade honom på stadens torg, han ska vara med och spela.” Cornelis var inte berusad, bara väldigt snäll, och Rune såg precis så lyckligt förvånad ut som man gör om man spelat dragspel på gatan och Cornelis Vreeswijk kommer fram och ber en hänga med på en spelning. Konserten gick bra och jag fick spela min favorit, Häst på taket William, bara så där, för att jag bad om det. På vägen hem till Stockholm svängde vi av vid en parkeringsficka där en man sålde busfärska kokosbollar. Cornelis bad mig köpa ett flak och medan han metodiskt tryckte i sig samtliga 30 kokosbollar en efter en, frågade han mellan tuggorna om jag ville hänga med på en sommarturné längre fram i juli. Det ville jag gärna, det var perfekt för mig och min haltande ekonomi. Det var oroväckande lite information när det började närma sig turnépremiären i Kungsträdgården, så två dagar innan ringde jag upp. ”Eh, ja just det, tjenare” svarade Cornelis i telefonen. Det hördes lång väg att han helt glömt bort planerna med mig som gitarrist. ”Du vet jag och Conny är ju polare och han kan alla mina låtar och vi hade lite trassel i våras men nu är allt bra igen. Men du kan väl hoppa in och lira någon låt i kväll?” ”Nej” sa jag med gråten i halsen och fortsatte: ”Det är helt okej, vi hörs väl en annan gång.” Så lade jag på luren och tänkte på allt jag planerat för sommaren och pengarna jag skulle ha tjänat. Jävla Cornelis, tänkte jag och ringde upp igen och gav honom en lång utskällning, och – något jag minns med skärpa eftersom han så småningom sattes på Sveriges högsta musikpiedestal jämte Taube – jag kallade honom: ”Gubbjävel” (Jag var 21 år, Cornelis 43). Han försökte avbryta min utskällning, men när jag väl fått upp ångan hävde jag ur mig alltihop. Till slut, när jag hade lugnat ner mig, sa han: ”Sätt dig i en taxi, jag betalar, och så kommer du hem till mig så kan vi snacka.” Han bodde vid den här tiden i ett bostads-område i Solna som kallas ”Blåkulla”, och lägenheten var möblerad lite som hos vilken Svensson som helst. Det enda som stack ut var en enorm dubbelsäng i plysch med infälld stereo som upptog hela sovrummet. (Det gick historier om den eftersom butiken fick skicka

fakturan till Bacchi Wapen. Med stora skatte-skulder var det ett sätt att få ut något av gaget innan kronofogden tog allt.)

Hans första skivor på skivbolaget Metronome låg i kartonger i vardagsrum-met och han bad mig ta vad jag ville ha. Förbannad som jag var tänkte jag inte på att be honom signera dem. Jack, som då var 17 år, var där på besök hos ”farsan” och vi slog oss ner vid köksbordet där det bjöds på kaffe och finska pinnar. Vi pratade lite småtrevande, och efter en stund sköt Cornelis med finger-topparna långsamt över ett kuvert som innehöll 4 000 kronor, som plåster på såren, och så sade han: ”Här har du kardan.” I slutet av september ringde han igen. Det skulle sättas upp en krogshow och: ”Ja, tjenare det är Cornelis, du Conny, det funkar inte, kan du lira med mig på Bacchi Wapen i november–december?” Visst kunde jag det. Jag tyckte så mycket om honom, trots att han var så strulig. När man är i 20-årsåldern är det svårt att uppfatta en problemfylld människas alla nyanser, men Cornelis hade en värme och charm som förlät det mesta. Vi började repetera och det var svårt. Vi fick inte plats på scenen. Den ungerska orkestern Mustasch som spelade till dans skulle även vara med och kompa showen tillsammans med mig, ba-sisten Ove Gustafsson, samt Cornelis hustru Anita Strandell och Diana Nunez på körsång. Vi var för många, helt enkelt, och det ställde till onödiga problem förutom dem vi redan hade. Cornelis ville försöka att göra som Bob Dylan, att byta från akustisk till elektrisk gitarr, och hade lånat en Fender Telecaster. Ulf Lundell hade en likadan, han som just då i slutet av 1970-talet hade förpassat alla ”gamla” vissångare till föredettingar med sitt stora genombrott. Cornelis speciella bluesteknik var inte gjord för tunna elgitarrsträngar och det lät inte bra. Han hörde det själv och det gjorde honom

förtvivlad. Efter några misslyckade försök slet han av sig gitarren och slängde den i golvet. När vi hade repeterat några dagar dök Conny upp. Och Cornelis sa ”Du vet vi är ju gamla kompisar och det känns bra om han också är med.” Nu blev det riktigt trångt på scenen och gitarrklangen från oss samt gitar-risten i dansbandet Mustasch var tre gitarrer för mycket, men vi kämpade på så gott det gick för att samsas. Premiären blev inte lyckad. Musiken var rörig och Cornelis ofokuserad. När han skulle berätta en vits glömde han poängen utan att märka det, och tystnaden som följde efter han trodde han levererat den – det ögonblicket av ömsesidig förvirring mellan artist och publik – var som det svartaste hål. Alla chanser till succé sögs in där och försvann, och han tappade fotfästet resten av showen som fick

halvljummen kritik i tidningarna. Dagen efter fick jag sparken. Jag kom för att stämma och värma upp när Conny sa: ”Vad gör du här, du ska inte vara med längre.” Jag gick in till Cornelis loge och han

var mycket bedrövad. ”Det här går inte” sa han. ”Det blir för många gitarrer, du behöver inte komma hit mer, men du får gage hela perioden ändå, det är en hederssak. Här har du kardan.” Jag tjänade 800 kronor per kväll, en stor summa på den tiden, i två månader utan att spela en ton. Den här inkomsten kom som en skänk från himlen, jag hade nämligen bestämt mig för att åka till USA en månad senare och studera två terminer. Studielån kunde jag inte få, men Cornelis generösa gage gjorde det möjligt. Precis som många av oss saknar jag hans närvaro i svenskt musikliv och tänker på vad han hade kunnat uträtta om inte sjukdomen kommit i vägen. Men jag har också en personlig tacksam-hetsskuld. Visst var han strulig ibland men redde alltid upp det på ett hederligt sätt. Och det är så jag minns honom, ögonblicket när han lite skamset bett om ursäkt, sträcker fram handen och säger ”Här har du kardan.”

Så sträckte han fram handen och sa:

”Här har du kardan”

6

Nu smäller det! Martin & Direktionen släpper album!

Välkomna på releasekonsert och dunderfest på Teaterstudio Lederman den 24 augusti kl 18! Spelningen börjar efter 19.30.

Utöver M&D på scen kommer en lång rad fantastiska musiker som hjälpt till att förgylla albumet.

Anmäl dig genom att swisha 150:-/person till 123 435 70 59 eller sätt in på bg 5301-8610.

Endast 130 biljetter finns. Varmt välkomna! /M&D

I ett äldre nummer av Cornelisbladet (nr 2 år 2002) presenterar jag Ulf Neidemar som turnerade med Cornelis väldigt tidigt, han var till och med Cornelis allra första gitarrist. Det var alltså i slutet av 60-talet, innan Ulf skrev sin berömda slagdänga ”Häng me’ på party”. Vid det här laget hade Cornelis fått en förfrågan om att komma ut till en fiske- och dykbutik någonstans i skärgården och underhålla. Han tyckte det verkade okej och vidtalade sin gitarrist om saken.

Från dykbutiken kom frågan om gage, och Cornelis förklarade att som ersättning för sitt jobb ville han ha två dykardräkter med tillhörande andningsaggregat. Priset accepterades, spelningen genom-fördes och dykardräkterna bytte ägare från butiken till Cornelis. Så kom det sig att Cornelis och Uffe for till Göteborg med varsin dykardräkt och varsitt syrgasaggregat. Det var nämligen också turné på gång, och då den skulle gå via Göteborg passade Cornelis på att även inhandla en Hassel blads-kamera med undervattenshus.

Eftersom Uffe Neidemar var, och är, både fotograf och dykare och dessutom skulle hänga med på turnén ville Cornelis natur-ligtvis ha just honom som dyk- och fotoinstruktör – två flugor i en smäll kan man säga. I Göteborg sammanträffade dyklärare och elev med en del teaterfolk där någon ägde en båt, och ut i den göteborgska skärgår-den gick färden. I ett senare nummer av Cornelisbladet (nr 2 år 2016) berättas om hur en fotobutik på Vasagatan i Stockholm ganska snart erbjöds att köpa in det där under-vattenshuset till kameran, så man kan förstå att Cornelis intresse för undervattensfoto-grafering blev kortvarigt. Ulf berättar också att även om Cornelis var entusiastisk och ville lära sig så hade han ofta bråttom, det skulle bli klart direkt. Vid ett annat dykförsök hade någon kommit med råden till honom att ”du måste skruva på den där ventilen och dra i det där reglaget innan du hoppar i vattnet”.

Cornelis svarade ”Och vad heter du då, lilla vän?” – varpå han försvann under vattenytan. Vi har tidigare i bladet visat några bilder på Cornelis som dykare, och här kan vi också publicera en bild som bevisar att det även skulle fotograferas under vattnet. Bilden är förmodligen tagen av båtägaren, och vi ser Cornelis betraktande Ulf som kliver upp ur vattnet med Hasselbladaren i sitt undervattenshus.

Text: LASSE JANSSON

När Cornelis underhöll för att få dyka och fota

Martin & Direktionen Releasekonsert och fest den 24 augusti kl 18

24 augusti kl 18 TEATERSTUDIO LEDERMAN – GÄSTRIKEGATAN 13, 116 32 STOCKHOLM 7

I ett av hörnen finns en bar och överallt på väggarna ser du bilder på den avlidne trubaduren. Det är skandalomsusade

löpsedlar, handskrivna brevoch tecknade porträtt. Konceptet blev således ett museum där du kan äta

gott och ta en pilsner till, såsom Cornelis förmodligen velat haft det.

Här finner du en massa minnen av svensk musik när den var som bäst.

En trappa ner i vår viskällare finnsmöjligheten att skapa härliga

träffar, möten och event.Väkommen hem till oss!

99 sorters öl, välsmakande

pubmat & champagne i världsklass.

Gemytligt och härligt helt enkelt!

LUNCH & SVAMMEL Min antal 30 pers. Ring för mer info 070-590 79 89. 200 kr/p

ÖLPROVNING MED HISTORIEN OM CORNELIS (vår storsäljare)Min antal 15 pers 250 kr/pVi provar 4-5 olika sorters öl. Under provningen berättar vi om ölets historia varvat med anekdoter ur Cornelis liv. Det mesta och det bästa om Cornelis. Toppar och djupa dalar berättas med stor inlevelse, bered er på skratt!!Pengarna tillbaka om ni inte är nöjda!!

CORNELIS VISKÄLLARE är den perfekta platsen för er nästa fest!!Vi offererar olika härliga lösningar för sällskap upp till 50 personer. Vill ni abbonnera hela Cornelis så löser vi även det.

Några av våra mest populära paket finner du här:Gruppbokningar

FÖRMIDDAGSKAFFE & GUIDNING Min antal 30 pers.Kaffet & smörgåsen står uppdukade på borden, bara att komma in och känna sig som hemma hos oss på Cornelis.När kaffe och smörgås gjort sitt så får ni den fantastiska historien om Cornelis liv berättad för er. 90 Kr/p

EFTERMIDDAGSKAFFE & GUIDNING Min antal 30 pers.Kaffet & wienerbrödet står uppdukat på borden, bara att komma in och känna sig som hemma hos oss på Cornelis.När kaffe och tilltugg gjort sitt, får ni historien om cornelis liv berättad för er. 90 kr/p

BORDSBOKNINGAR

-Ring 070-328 46 76

GRUPPBOKNINGAR/GUIDNING

-Ring 070-590 79 89 www.cornelis.in

Granne med kyrkan, belägen mitt på torget i pittoreska Grythyttan finner du denna lilla gemytliga pub.

När Cornelismuseet i Gamla stan stängde i Stockholmgick flyttlasset till Grythyttan.