Recensioner 2009-2 146-168 MO:Layout 1 09-06-11 14.05 Sida ...

Recensionerhttp://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2009_litt_bFornvännen 2009, s. 146-168Ingår i: samla.raa.se

Leif Björkman, Från tundra till skog. Miljöföränd -ringar i norra Skåne under jägarstenåldern. Riks -antikvarieämbetet. Stockholm 2007. 223 s. ISBN978-91-7209-461-1.

Forskare som såg naturliga processer i förhisto-rien som betydelsefulla för människors vardaguppfattades under ett antal år som otidsenligaav dem som ansåg sig stå för en progressiv arkeo -logi. Det var endast de sociala faktorerna somvar viktiga. Eventuella klimatförändringar kun -de lätt hanteras eller t.o.m. manipuleras genomsmärre förändringar av den sociala organisatio-nen. Att en sådan samhällssyn var alltför ensidigframgår inte minst idag då vi står inför enorma,kanske rentav omöjliga omställningsinsatser föratt kunna behålla en samhällsstruktur i linjemed modern demokrati.

Sedan mitten av 1990-talet har, trots kritikfrån vissa röster i forskarleden, naturvetenskap -liga analyser alltmera integrerats med ordinärarkeologisk verksamhet i större exploaterings -projekt. Ibland har samarbetet mellan arkeolo-giska och naturvetenskapliga insatser inte heltlöpt i de parallella banor som förväntades. I entid med en allt tydligare konkurrens mellan upp -dragsinstitutionerna kan det vara lockande, medhänvisning till initiala samarbetsproblem, attkraftigt dra ned på de tvärvetenskapliga insat-serna. Detta skulle vara mycket olyckligt.

Föreliggande bok emanerar ur exploaterings -arkeologiska undersökningar som genomfördesdå E4:an byggdes om mellan Örkelljunga ochsmålandsgränsen. I det sjö- och mossrika Nord-skåne fanns lämpliga provtagningspunkter attkombinera med undersökta mesolitiska bo plat -ser. Avsikten med boken är att ge en bred och lätt -tillgänglig miljöhistorisk exposé över jägarsten -åldern i norra Skåne specifikt men också överförhållanden som haft betydelse för ett mycketstörre område.

Det är en lyckad och lättillgänglig presenta-tion av paleoekologins metoder som här förelig-ger. I den vetenskapshistoriska presentationenframgår att Lennart von Post var den förste som

presenterade pollenanalyser i frekvensdiagram,men långt ifrån den förste som publicerade pol-lenanalyser, vilket är en vanlig missuppfattning.Här uppmärksammas också den lundensiske pa -leoekologen Tage Nilssons avgörande insats föratt korrelera vegetationsstadier som olika fors -kare presenterat. Tolkningsmomentet när detgäller pollenanalyser får en välbehövlig presen-tation liksom de parametrar som används förklimattolkning längre fram i boken.

Undersökningsområdet omfattar den södradelen av det sydsvenska höglandet. Urberget täckshär av en småkuperad sandig och grusig moränsamt isälvsavlagringar. Området tillhör de mesttorvmarksrika i Sverige där endast en del har sittursprung i igenvuxna sjöar. Flera har bildatsgenom försumpning i form av högmossar på då -ligt dränerad mark. Det måste också beaktas attområdet ligger i en klimatologiskt kallare zonän omgivningen. Medeltemperaturen i regionerendast några få mil västerut och söderut skiljersig en eller två grader vilket får påtagliga kon-sekvenser med en kortare vegetationsperiod.Undersökningen är därmed också betydelsefulldå den kan vara en vägledning för vegetations-beskrivning betydligt längre norrut. Bland träd -gårdsodlare är det välkänt att samma växtzonsom på sydsvenska höglandet inte återfinns för-rän i norra Svealand.

Undersökningarna ägde rum i ett område därdet helt saknades kunskap om den mesolitiskabosättningen. Av den inledande invente ringenframgick att det fanns mesolitiska bosättningarmen att de var små och flintfattiga. De låg somförväntat vid sjöar. Det var svårt att urskilja vil-ka torvmarker som hade ett ursprung i igen-grodda sjöar och vilka som uppstått efter denberörda perioden genom försumpning. Man fickdärför börja med en kvartärgeologisk insats föratt urskilja de forna sjöarnas läge. Slutunder-sökningen omfattade tretton fyndlokaler där denäldsta dateras till den senpaleolitiska Ahrens -burg kulturen. Merparten dateras dock till ti dig -mesolitikum. Från mellanmesolitikum är beläg -gen för bosättning sporadiska, men de ökar nå -

Recensioner

Fornvännen 104 (2009)

Recensioner 2009-2 146-168 MO:Layout 1 09-06-11 14.05 Sida 146


got under senmesolitikum. De yngre lokalernatycks vara större än de äldre. Att döma av deneolitiska fyndplatsernas lägen användes områ -det även under denna tid inom fångstekonomin.

Trots högt ställda ambitioner att genomförapollenanalys av mosstratigrafier i fyndplatser-nas omedelbara närhet gick detta i några fall intedå det saknades provtagningslokaler med avlag -ringar samtida med den aktuella platsens an -vändningsskede.

Björkman ger en utmärkt presentation av degenerella klimatförändringarna i ett större per-spektiv under tidig holocen. Ofta får man höraatt mesolitikum innebar en temperaturökningmot ett väl fixerat maximum i mitten av perio-den. Som Björkman visar är detta en sanning medbetydande modifikationer. Under preboreal tiduppstod en markant obalans mellan den snabbtökande temperaturen och växternas begränsadeförmåga att spridas och kolonisera nya områden.Förändringen från stränga arktiska förhållandentill betydande värme gick på några tiotal år. Förvissa växter tog det århundraden, t.o.m. årtusen -den att nå sin maximala spridning.

Omkring 9 300 cal BC inträffade en tempera -turförsämring med förhållandevis kort varaktig -het. Mera långvariga effekter, flera århundra -den, orsakade förändringen 6 200 cal BC dåtemperaturen minskade med två grader. Trotsatt den är mycket uppmärksammad i paleoeko -lo gisk forskning har den sällan beaktats i arkeo -logiska analyser. Resultatet blev främst kallavintrar och mindre nederbörd. Förändringen or -sakades sannolikt av en abrupt tappning av is -sjöar i Nordamerika vilket påverkade Golf ström -men. Den högsta medeltemperaturen under som -maren är belagd först omkring 4 000 cal BC.

Vegetationsutvecklingen i undersöknings om -rådet kan följas från yngre dryas. Här för Björk-man en välbehövlig kritisk diskussion om vege-tationens artsammansättning. Vad som fram -kommit i pollenanalyserna behöver inte över -ensstämma med verkligheten. Dels finns detpollen som överlevt glacialfasen och därmed ärmycket äldre, dels kan exempelvis tall spridapollen över betydande områden. Även med re -servation för dessa faktorer har vegetationenvarit rik på örter, gräs och låga buskar. I andraområden har den varit ytterst gles eller saknats

beroende på vind- och dräneringsförhållanden.I sjösedimenten kan omfattande markerosionbeläggas. Denna avtog markant när ett hel -täckande växttäcke bildades under preboreal tid.Cirka 9 300 cal BC bildades en speciell skogs -miljö med ett kraftigt inslag av en men den blevrelativt kortvarig. Omkring 9 100 cal BC bil-dade i stället björken skog efter en kortare tem-peraturnedgång. Dess förhållandevis snabba sprid -ning tyder på att mindre populationer överlevdeunder yngre dryas. Vid tiden då björken bildadeskog slog de första tallarna och asparna rot ochnågra århundraden senare den värmeälskandehasseln. Vad avser diskussionen rörande olikaträds kolonisationsförlopp har nya undersök -ningar i Centraleuropa visat att det funnits re -fugier av skog under istidsmaximum för ca 20000 år sedan betydligt längre norrut än vad mantidigare föreställt sig.

Hasselns snabba spridning har Björkman svårtatt förklara. Att människan skulle ha spritt has-seln ställer han sig tvivlande till och hänvisar tillde kortvariga vistelserna som boplatserna av -speglar. Men då beaktar han inte att dessa kanha ingått ett mobilt men likväl reglerat flytt -ningssystem där människogrupper besökte sam-ma områden vid samma tidpunkt varje år. I ettsådant system skulle hasselplantering ha givitrikligt utbyte av nötter.

Under boreal tid som omfattar tidsavsnittet8 000 till 7 000 cal BC skedde inte samma dra -matiska förändringar som under föregående epok.Alm och ek etablerade sig tidigt under perioden.Almen fick inte samma betydelse i norra Skånesom längre söderut där jorden var betydligtnäringsrikare. Att eken etablerade sig så långtefter hasseln tyder på att dess refugier kan halegat betydligt längre ned på kontinenten, ut -ifrån genetiska jämförelser sannolikt i nuva ran -de Italien. Alen uppträdde något senare menspred sig snabbt i en gynnsam kärrmarksmiljö.

Under den tretusenåriga atlantiska kronozo-nen tycks vid en hastig granskning av pollendia-grammen knappt något förändras. Först nu etab -lerade sig linden som efter århundraden blev ettmarkant inslag i skogsammansättningen, inteminst tack vare sin förmåga att skjuta skott frånen fallen stam. Att hasseln trots betydande kon -kurrens uppvisar höga värden förbryllar ånyo

Recensioner 147


Björkman, men knappast den som har störretilltro till människans uppfinningsrikedom. Has -seln var ett av de träd som genom nötter menockså långa och elastiska stammar fann åtskilli-ga användningsområden. Ett sådant träd kundefolk inte låta konkurreras ut.

En påtaglig klimatförsämring, inledd i slutetav bronsåldern omkring 600 cal BC, kan lättasturskiljas i en ökning av tall samt en påtagligminskning av murgrönan som kvarstod underflera århundraden.

Ett kapitel om faunans sammansättning gerendast säkra fakta i form av bävergnagda stam-mar, skador från hackspettangrepp och en skogs -mus sorgligt bortglömda nötsamling.

Spår efter människors påverkan på skogs -miljön kan först beläggas under subboreal tidomkring 3 600 cal BC. Ganska rikligt med trä -kol märks i vissa diagram. Björkman ifrågasätteratt det skulle visa på avsiktlig skogsbränning ochser snarare kolet som spår efter lägereldar.

Vid jämförelse med såväl längre norrut somsöderut belägna provlokaler skiljer sig vegeta-tionsförändringarna inte så mycket från dessa.Längre söderut har de näringsrikare jordarnadock haft effekt. Över lag inträffade skogsföränd -ringen ungefär 500 år senare i norra Skåne än ilandskapets södra del. Etableringen av betes-marker i subboreal tid skedde däremot ungefärsamtidigt även om omfattningen i norr var be -tydligt mindre.

Det Björkman beskriver är inte nytt, menpresentationerna med diskussion om refugier,spridnings- och etableringsförlopp bidrar mednya intressanta perspektiv på vegetationshisto-rien.

Lars Larsson

The Archaeology of Medieval Europe, vol. 1: TheEighth to Twelfth Centuries AD. Ed. James Gra-ham-Campbell. Aarhus University Press 2007.450 pp. ISBN 9788779342903.

Textbooks are hard to produce. They obviouslyhave to be authoritative and up-to-date. Theyshould cover current trends, and yet not becomedated too quickly. They must be clearly written

in a friendly style, well structured, and copiouslyillustrated. Even more difficult, a textbook shouldbe comprehensive yet flexible; it should containwhatever information each individual readerwants to know, or it should be able to direct thereader there. This book goes a long way towardssatisfying these requirements, and yet is lightand compact enough to be easily read on a train.

The Archaeology of Medieval Europe was con-ceived for practical reasons, to help students toappreciate the European dimension to theirstudies; but it also stands as a testament to thedevelopment of the discipline of Medieval ar -chaeology over the last half-century. The book’sinternational scope is ambitious, and unusual inEnglish-language books on archaeology. It aimsto cover all of Latin Christendom, together withMoslem Spain – and largely succeeds, althoughthere is a bias towards Denmark, England andSpain, which countries provide half of the book’s41 contributors. There is only one French con-tributor, and perhaps a lack of emphasis onFrench evidence generally, but otherwise a widearea, including Eastern Europe, is well covered.The book covers roughly the eighth to twelfthcenturies, but the chronological boundaries arenot rigidly fixed; the second volume, not yetcompleted, will take the story up to the six-teenth century.

Anyone attempting to cover such a wide rangewill have problems in trying to divide it into rea-sonably-sized chunks. Here we get not just thepredictable chapters on towns, rural settlement,burial practices, pottery and other crafts, agri-culture, trade, and ritual and religion; but alsotransport (including ships and bridges) andhousing (including heating and lighting) and avery successful chapter on food, with a usefuldiscussion of the role of wild foods and fishing.

Dividing the discussion into research themesrather than classes of material or site types workswell. It is notable that one of the less rewardingchapters is on “Material Culture and Daily Life”.This is too broad in concept, and arguably all ofarchaeology is grist to its mill. The chapter actual-ly covers portable artefacts, and therefore uneasi-ly yokes together several disparate classes of arte-factual evidence – vessels, clothing, horse-har-ness. In contrast, the Western Europe section in

148 Recensioner



the chapter on “Urban Settlement” ranges widelybut never loses sight of its aims, and is alwayspithy and thought-provoking.

The book opens with two background chap-ters, one summarising the history of the subject,and the other covering the “Peoples and Environ-ments” of Europe. These comprehensively set thescene, and are complemented by statements ofprinciples in many chapters (notably “Trade &Exchange” and “Religions”) that help one to seewhat each topic is about. The editors and contri -butors clearly understand that the command ofda ta is useless without theoretical and practicalfoun dations, and have structured the book aroundthis sturdy and reliable frame. The most successfulchapters, in addition, in clude a discussion of sour -ces and site formation processes to help the readerevaluate the information, and delve into some-times unconsidered byways; the chapter on“Housing Culture” is particularly good at this, fullof useful advice and necessary but often forgottendetails such as water supply and lighting.

Almost every chapter is a concisely writtenhoard of fascinating nuggets, drawn together bya tremendous but understated command ofdetail. The editorial line is surprisingly consis-tent, and the temptation to cover a lot of groundwith vague generalisations or long lists is scru -pulously avoided. Where the cultural differencesare too wide to allow meaningful comparisons,as in the chapters on “Food”, “Urban Settle-ment” and “Trade & Exchange”, the region issensibly split into two.

Within each chapter there are two or three‘Box-texts’ which cover a topic in more detail.This has allowed vignettes of more specialist,specific or sometimes quirky pieces of researchto be presented by those closest to the subject,together with extra illustrations and bibliogra-phy; they also provide a different point of view,and some light relief to keep the reader movingon through the chapters.

Archaeology is of course a web of many inter-related subjects, and several topics fall withinthe scope of more than one chapter. The differ-ent opinions do not necessarily coincide. This isnot altogether a bad thing, as it allows the stu-dent to see that there is no single right or wronganswer; and as the volume is well cross-refer-

enced and easy to find your way around, it isperhaps a strength rather than a weakness. I wasvery impressed with the degree of cross-refer-encing; not easy for the editors to keep on topof, yet very important to the reader.

The illustrations, while necessarily small, areof top quality and the design is a model of clari-ty. The references and bibliography, however, Iam not so sure about. There is always a tensionbetween references and readability; a book shouldnot include so many references that the text be -comes unreadable, but nor should it fail to sign-post the reader to the primary data or extendeddiscussion. This book, I think, errs on the side ofreadability. The bibliography, so crucial if thereader is to be able to move on to more specialistworks, is divided up between the various chap-ters and there is no consolidated bibliography.This may work well for the student, but makeslife hard for the reviewer! I was surprised not tofind any references to the work of John Blair orVictoria Thompson in the chapter on “Life,Death and Memory”, and looked in vain forthese two authors in “Religions”. Perhaps theyare elsewhere. I also expected to see mention ofMark Blackburn on coins, but his work appearsnot to be cited either.

Of course, in a book of this range, there willalso always be quibbles about precise details.Some of the data are inevitably out of date; thevery low population estimates (fig. 15.3) arenearly half a century old, for example, and thedistribution map of Heiligenfibeln (or ‘Saint’brooches) on p. 252 ignores all finds from Eng-land, both those conventionally published andthe two recorded on the database of the PortableAntiquities Scheme. But on the whole, the bookis reliable and accurate, and aims at consensusrather than provoking controversy.

Keeping the terminology cross-cultural is dif -ficult, maybe impossible. Although there is aclear explanation of the German and Englishsub-periods, the competing French and Italianop tions are perhaps wisely ignored. It’s hard toknow what to do when the Hochmittelalter can beso different in its chronological span from theHaut Moyen Âge. Place-names and archaeologicalterms can also be tricky; I personally prefer “Sjæl-land” and “Heiligenfibeln”, for example, but Gra -

149Recensioner



ham-Campbell’s “Zealand” and “’Saint’ brooches”are acceptable alternatives. The in dexes, unfortu-nately, do not cover all eventualities.

There is one area where the book may be lessinformative. In the “Foreword”, Else Roesdahlsays that the project was intended to mirror thediverse approaches to the discipline across Eu rope.The only obvious lacuna is a description of thesenational approaches – but perhaps highlightingthe differences would have spoilt the atmosphereof civilised harmony that the book creates!

When we are beyond studenthood, most ofus use a book like this to look up things that weshould know, or did once know but have nowforgotten. For me these are things like, whenwas the first windmill? Did the Normans inventcastles? How much cargo could an Early Me -dieval ship carry? The book scores very highlyon this measure – it works very well as a mine ofreliable facts and useful definitions.

This book is not perfect, but it is a huge achie -vement. It is remarkable that so many individ-ual contributions have been gathered together,and James Graham-Campbell must be congra-tulated for his tenacity, as well as for his editori-al and management skills. But that it is such anenjoyable and successful whole – so well writtenand illustrated, so rich in detail and so thoroughin its coverage – is truly amazing. It is a land-mark, and will stand for years to show theimmense achievements of half a century of EarlyMe dieval archaeology in Europe.

Helen GeakeDepartment of Archaeology

University of CambridgeDowning Street

Cambridge CB2 3DZUK

[email protected]

Gården, tingen, graven. Arkeologiska perspektiv påMälardalen. Red. Johan Anund m.fl. Skrifter 71.Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersök -ningar. Stockholm 2007. 224 s. ISBN 91-7209-480-2.

Denna bok innehåller åtta uppsatser skrivna averfarna fältarkeologer knutna till Riksantikva -rieämbetets undersökningsverksamhet. MathiasBäck inleder med »Mötets dynamik – tröghets-och motståndsfaktorer i mellansvensk vikinga -tid». Det handlar om föremål, särskilt från Väst -europa, om hur de distribuerades i Mälarland-skapen, vad de säger om de västliga kontakter-nas betydelse och hur de främmande föremålenuppfattades i sin nya miljö. Mycket kretsar ocksåkring Birkas roll som mötesplats och redistribu-tionscentrum. Uppsatsen är en vildvuxen plantasom hade vunnit på att beskäras men som intedesto mindre innehåller intressanta reflektion-er. Jag fastnar för genomgången av hur vikingar-na benämns i de frankiska annalerna från 800-talet. Fram till mitten av 800-talet dominerarbenämningen danskar, men efter 863 används ute -slutande nordmän. Efter en ganska snårig dis -kussion kommer Bäck fram till att nordmän an -tagligen ska ses som ett samlingsnamn för skan-dinaver, och i detta har han säkert helt rätt. Det-samma gäller dock säkerligen även det tidigaredominerande danskar. Större etniska grupper be -nämns ofta efter dem som bor närmast. Ett ex -empel är det franska namnet för Tyskland, Alle-magne »alemannernas land», bildat till det ger-manska folkslagsnamnet alemanner. Alemanner-nas stamförbund omfattade de folk som boddenärmast öster om Rhen.

Anders Nilsson tar upp Hans Hanssons un -dersökning av en förmodad vikingatida stor -mannagård vid Sollentuna kyrka till ny gransk -ning. Detta är en välgärning. Hanssons under-sökning från 1940-talet har aldrig publicerats,och när den nu skärskådas visar den sig innehål-la många tveksamma tolkningar. Genom att äventa hänsyn till senare undersökningar på och vidplatsen kan Nilsson skissa upp en ny och betyd -ligt mera komplicerad bild där inte mycket blirkvar av den förmodade stormannagården. Re so -nemangen runt namnen Tuna och Sollentuna skulledock behöva skärpas. Tuna-namnen har trade -

150 Recensioner



rats till historisk tid i egenskap av bebyggelse-namn, och det råder knappast någon tvekan omatt Sollentuna socken har fått namn av sin kyrk-by. Byn är alltså primär i förhållande till sock-nen och kan inte ha tillkommit »som en direkttill kyrkan hörande bebyggelse». Däremot be -höver den namnlåtande bebyggelsen inte ha legatexakt på den historiska kyrkbyns plats. Namnfor-men Tuna som förekommer 1298 (DS 1215) ärendast en kortform för Sollentuna. Att det verkli-gen är sockennamnet som avses framgår av tex-ten talar om en Rörik som är kyrkoherde i Tuna(dominus Røricus in Tunum). Formen Tuna är nogden mer ursprungliga, medan Sollentuna »sol-landsbornas tuna/Tuna» först användes i sam-manhang där man behövde skilja detta Tunafrån andra. Tuna-namnet är i detta sammanhanginte särskilt problematiskt. Det som däremotväcker frågor är relationen mellan Tuna (Sollen-tuna) och Skillinge, eftersom gränsen mellandessa båda bebyggelser i sen tid skurit raktgenom ett gravfält och Hanssons förmodade by -tomt.

John Hamilton presenterar i »Gårdsbebyg -gelse under folkvandringstid» en rad intressan-ta analyser av en välbevarad järnåldersgård vidVästra Arninge i Täby socken i Uppland. Hankan bl.a. visa att det stora huset – hus 1 – repre-senterar en i Mälarregionen vanlig typ som kän-netecknas av en viss asymmetri, så till vida att desvagt bågformiga långväggarna sluter sig kringen huskropp som är något bredare vid husetsbostadsdel. Funktionsmässigt kan skönjas entredelning, med en central bostadsdel flankeradav en förrådsdel och en ladugårdsdel i varderaänden. Till det mest spännande med Arninge -gården hör välbevarade jordbrukslämningar iform av bl.a. stensträngar och odlingsytor. Härfinns vad som måste vara en av Mälarområdetsbäst bevarade fornåkrar. Det rör sig om en ca 45x 30 meter stor yta med flera röjningsrösen, om -gärdad av en stenhägnad i väster och låga sten-och jordvallar i söder och norr. Åt öster har tro -ligen en sentida vägbank utplånat begränsning -en. De låga sten- och jordvallarna är ett intres-sant inslag som Hamilton menar står för en fi -nare indelning av landskapet, medan stensträn-garna (stenhägnaderna) markerar »de stora lin-jerna». Detta skulle i så fall innebära att de frag-

mentariska stensträngssystemen i östra Upp-land inte alltid är så fragmentariska och att manmed arkeologiska undersökningar skulle kunnafå en tydligare bild av landskapets indelning.

Hamilton diskuterar vidare varför vissa husun der yngre romartid och folkvandringstid byggtsmed stengrund och vissa inte. Han menar att enanledning till att man valde att bygga med sten-grund kan ha varit att »nyanlagda gårdar i ettexpansivt och kanske turbulent skede velat låsafast och stärka sin position och hävd» (s. 105).Den undersökta gården vid Arninge, som troli-gen var relativt kortlivad och som ligger periferti förhållande till en sannolikt äldre och mer sta-bil bebyggelse vid Västra Arninges bytomt, skulle,menar han, kunna vara ett exempel på detta.Tanken är intressant, även om man kanske ock-så måste räkna med att dylika stenhusgrunderhaft bättre förutsättningar att bevaras just i peri -fera lägen.

Katarina Appelgren och Anders Nilsson dis -kuterar i »Gravar och symboliska begrav ningar»hur gravfält utan begravningar ska förstås, d.v.s.»gravfält» vars anläggningar saknar spår eftermänniskokroppar. Efter en beskrivning av tvåsådana lokaler – där man får reda på det mestautom var de ligger – förlorar sig författarna i enreligionsarkeologisk diskussion där språket ty -värr ibland är så luddigt att texten blir obegrip -lig. Detta ska nog inte enbart lastas dem, utanberor säkert också på den luddighet som karak-teriserar delar av denna forskningsgren. Manslås av hur egendomligt fritt religionsarkeologinsvävar i förhållande till religionsvetenskapen, ochpåståenden om »en kvinnlig gudom med offer ivåtmarken» och »det sakrala konungaoffret» vi -sar på ett skriande behov av kommunikation medmoderämnet. Gravfält utan begravningar är dockhögintressanta, och när författarna änt ligen nårfram dit blir det skärpa både i tankar och formu-leringar. Att ben kan ha omdepone rats finnerstöd i etnografiska paralleller, och att ben kan hamalts till benmjöl, och därför inte kan spåras,framstår heller inte som osannolikt. Tanken gårtill den s.k. offerlunden vid Lunda i Strängnäs,där finfördelat benmaterial spritts över marken.

I »Kolonisation, kontinuitet och kulturland -skapsutveckling på Håbolandet» tecknar LeifKarlenby en bild av bebyggelseutvecklingen på

151Recensioner



Håbolandet i södra Uppland från den första ko -lonisationen under mellanneolitikum fram tillmedeltid. Förutsättningen är de stora under-sökningar som utförts för den nya dragningenav E18, undersökningar i vilka Karlenby självvarit i högsta grad involverad. Till de mer intres-santa inslagen i den stora artikeln hör jämfö -relsen av bronsåldersbosättningarna vid Apalleoch Vi/Brunnsta utifrån hällristningsmaterialet.Medan ristningarna vid Apalle främst hör tillperiod II och III så är de vid Vi/Brunnsta utför-da särskilt under period IV och V. Karlenby lyf -ter fram ristningarnas kommunikativa och revir -markerande funktion och menar att de speglaren maktförskjutning från Apalle till Vi/Brunnsta.Att ortnamnet Vi skulle vara från brons åldern ärdock knappast troligt. Inte heller ska namnethär ledas ur gotiskans weihs »helig» (s. 141), utandet innehåller en substantivering av ett samger-manskt adjektiv *wihaz »helig». Karlenby är enärrad fältarkeolog och insiktsfull forskare varstexter jag vanligen läser med stort intresse. Detär därför med stigande förvåning jag tar del avhans framställning om järnålderns bebyggelse -utveckling på Håbolandet, som ger ett till storadelar föråldrat intryck. När man så småningomuppmärksammar not 6 får det hela sin förklar-ing; texten utarbetades 1993–95 och förelågfärdig 1997. Jag har svårt att se värdet i att pub-licera en föråldrad text och kommer inte attkommentera den ytterligare.

De tre sista uppsatserna berör en järnålders-boplats i Fors socken i Södermanland. Boplatsenverkar ha kontinuitet från folkvandringstidentill vikingatiden. Den kallas i boken Frövik, menav texterna framgår att det är den tidigt försvun-na bebyggelsen Hässelby som undersökts. Häråterkommer John Hamilton med en ingåendeanalys av de tre byggnader som efterträtt varand -ra på den terrass som utgör det undersökta bo -platsområdets kärna. Han visar att hus 2 börvara äldre än hus 1, eftersom det senare förefal -ler vara en ekonomibyggnad och det inte ärtroligt att man anlagt en terrass för en sådan. Påterrassen har således en ekonomibyggnad efter -trätt ett boningshus. Det kan betyda att gårdenhört till den vid järnålderns mitt vanliga gårds -typen med en huvudbyggnad och en vinkelställdekonomibyggnad. Hamilton kan nämligen med

en rad exempel visa att det finns en tendens tillatt husen på sådana gårdar byter plats medvarandra vid husgenerationsskiften. Det skulleockså betyda att det bör ha funnits flera ännu ejidentifierade hus i anslutning till terrassen.Däremot känner jag mig inte övertygad om attHässelby ska betraktas som en perifer ensam -gård som »vid en alternativ och kanske mernormal utveckling» (s. 175) borde ha övergivitsredan under folkvandringstiden eller vendelti-den. Jag är inte säker på att Hässelby och deomgivande ensamgårdarna Berga, Viby, Kälstam.fl. representerar den kategorin av expansions-bebyggelser som Hamilton här tänker på. Sna -rare rör det sig om ett sörmländskt bebyggelse -mönster där normalenheten är ganska liten.

Om Hässelbyboplatsen och dess omgivning -ar handlar också Mats Petterssons studie utifrånde äldre kartorna och Patrik Gustafssons analysav fynden. Gustafsson framhåller den stora be -tydelse som textilhantverket haft på platsen. Hankan genom en analys av den vertikala spridning -en av bl.a. de många vävtyngderna urskilja tvåkronologiska horisonter på husterrassen, en frånromerska järnåldern/folkvandringstiden och enfrån vikingatiden.

Sammantaget kan man säga att det är enganska brokig samling uppsatser av skiftandekvalité som presenteras – alla dock i stilfull för-packning. För att vara en arkeologisk publika-tion är texterna dessutom välredigerade. Menflera av uppsatserna har legat i skrivbordslådan iganska många år, och det hade varit önskvärt attde hade uppdaterats inför utgivningen.

Per VikstrandInstitutet för språk och folkminnen

Box 135SE–751 04 Uppsala

[email protected]

152 Recensioner



Ann-Britt Falk, En grundläggande handling. Bygg -nadsoffer och dagligt liv i medeltid. Vägar till Mid -gård 12. 264 s. Lund 2008. ISBN 978-91-89116-94-8.

Sedvänjan att deponera föremål i byggnader ilyckobringande syfte eller för att skydda dem motonda makter kan idag sägas vara välkänd ochbeforskad såväl för den förhistoriska som förden historiska tidens vidkommande. Forsknings -läget kring byggnadsoffer, som vi brukar kallasedvänjan, har dock hittills varit lite speciellt.Medan arkeologer studerat den under de förhis-toriska epokerna har det framför allt varit et -nologer som intresserat sig för byggnadsofferunder historisk tid, som ett av många uttryck förfolktro. Mot denna bakgrund är därför Ann-Britt Falks licentiatavhandling mycket värdefulloch välkommen. I ett arkeologiskt långtidsper-spektiv vill hon studera byggnadsoffer från yng -re järnåldern till moderna tiden och försöka för -stå deras meningen. Den empiriska tonviktenligger dock på medeltiden och tidigmodernatiden. Undersökningsområdet är Skåne och Dan -mark, en geografisk avgränsning som motiverasmed att dessa områden utgjort en politiskt ochreligiöst sammanhållen enhet.

Långtidsperspektivet betonas starkt men enteoretiskt mera medveten diskussion kunde haförts kring den kronologiska avgränsningen. Dethade varit möjligt att studera byggnadsoffer från500-talet till 1800-talet som en longue durée i denfranska Annales-skolans anda. Ett dylikt per-spektiv saknas dock i avhandlingen där den yng -re järnåldern får en ganska begränsad behand -ling i förhållande till senare skeden.

Falk lägger i sitt arbete ett handlingsteore -tiskt perspektiv på byggnadsoffret och anknytertill den moderna ritualforskningen där tyngd -punkten förskjuts från den religiösa symbolikentill den relationsskapande handlingen. Ritualenblir en spegling av social ordning mera än kos-misk ordning. Ritualiseringen uppfattas i förstahand som en särskiljningsstrategi där en visshandling ges företräde framför andra handling -ar; detta skapar i sin tur bestämda maktrelatio -ner. Här saknar jag dock en diskussion kringproblemen med att tillämpa en sådan teori i ettarkeologiskt sammanhang där man ofta bara har

spår efter en enda rituell handling att arbetamed.

I kapitlet »Ett föränderligt samhälle» disku -terar Falk utvecklingen från järnålder till mo -dern tid med särskild betoning på brytpunkter-na vid kristnandet och reformationen. Det äralltså en vidare religiös kontext till grundlägg -ningsdepositionerna som behandlas. Men var-för väljer Falk att fokusera främst på det re li -giösa? I det ritualiseringsperspektiv som honmycket uttalat sagt sig vilja arbeta utifrån är ska-pandet av en social ordning det primära. Såvälkristnandet som reformationen var ju faktisktytterst grundläggande sociala förändringsske-den, vilket speglas bl.a. i bebyggelsen.

Avhandlingens primära empiriska materialpresenteras i kapitlet »Grundläggnings-deposi-tioner» där Falk konstaterar att under järn -åldern var sådana depositioner vanligast i stolp -hål, belägna i husets mitt. Under medeltidendäremot var de vanligast i de yttre vägglinjerna –i syllar, väggrännor och stolphål. Under den mo -derna tiden tenderade depositionerna åter attsöka sig mot husets mitt, nergrävda under gol-vet, men även fynd i vägglinjerna förekommerdå. Intressanta skillnader över tid kan Falk ävenurskilja i valet av deponerade föremål. Efter attunder äldre järnåldern ha utgjorts av djurbenoch lerkärl ökar antalet föremålskategorier un -der yngre järnåldern. Hästkranier uppträder förförsta gången och metallföremål börjar depo -neras i byggnader. Under medeltiden dominerasdjurbenen av häst och vanliga föremålskategori-er är då också mynt och flintyxor. Den modernatidens depositioner innehåller i första hand jyde -pottor, mynt och hästkranier.

Depositionernas primära kontext, d.v.s. hu -set, behandlas därefter från ett rumsligt och so -cialt perspektiv. Falks uppfattning är att tradi-tionen med grundläggningsdepositioner varitförankrad i alla sociala skikt under både järn -åldern och medeltiden. Det är först under mo -derna tiden, 1700- och 1800-talen, som man kanurskilja en större social förändring. Depositio -nerna uppträder då främst i landsbygdsmiljöer.Förändringar i bebyggelsen över tid diskuterasmen i första hand från ett byggnadstekniskt per -s pektiv. Det hade onekligen varit värdefullt förden fortsatta diskussionen om Falk hade anlagt

153Recensioner



ett mentalt-kulturellt perspektiv på dessa föränd -ringar. Gårdens funktion som ett mentalt cent -rum omdefinierades i grunden under öve rgångs -skedena vikingatid/tidig medeltid och medeltid/tidigmodern tid.

Kyrkorna ägnas ett eget kapitel i boken, efter -som depositionerna där, på samma sätt som demman finner i järnålderns kultbyggnader, repre-senterar ytterligheter. Det gör dem intressantaför att tolka normaliteten. Falk menar sig kunnase ett samband mellan depositionerna i kyrkor-na och motsvarande fynd i bostadshusen frånden förkristna tiden och medeltiden. I dettasammanhang kunde hon dock ha gjort en poängav den förändring som ägde rum vid övergångenvikingatid/tidig medeltid och som innebar attkulten flyttade ut från gårdskontexten och in iden kristna helgedomen. Vad innebar det fördepositionsmönstren?

I diskussionen kring depositioner i kyrkornaborde Falk även ha lyft fram relikerna. Hon näm -ner dem visserligen men väljer märkligt nog attbortse från det faktum att nedläggningen avreliker i högaltaret otvivelaktigt är den vikti-gaste grundläggningsdepositionen i kyrkan un -der medeltiden. Innan denna ritual hade gen -om förts var kyrkan inte invigd.

I två kortare kapitel, »Snorres världsbild»och »Byggnadsoffer i folkloren», diskuterar Falkbelägg för grundläggningsdepositioner i dennorröna mytologin resp. den folkloristiska forsk -ningens förklaringsmodeller i relation till de ar -keologiska resultaten. Bägge kapitlen verkar dockhänga något fritt i boken. Frågan är om inte derasinnehåll med fördel kunde ha inte grerats i bokensinledningsavsnitt och där utgjort en del av ut -gångspunkterna för analyserna.

I det avslutande avsnittet sammanfattar Falksina resultat och slår fast att grundläggningsde-positionerna utgör en lång obruten tradition.»Den stipulerade avsikten» med depositionenhar varit att värna hemmet och härden. Undermedeltiden kom den att uppfattas som ett reelltskydd mot onda makter, under modern tid där -emot mera som en sorts försäkring om någotskulle hända.

Ett mentalt fenomen som kristnandet hadeenligt Falk sannolikt inte någon inverkan på folksvardag, utan snarare har det varit byggnads tek -

niska förändringar som orsakat de nya de po -sitionsmönstren under medeltiden. Här vill jaghävda motsatsen och ställa frågan om inte deförändringar som kristnandet innebar på gårds -nivån faktiskt hade ett direkt samband med enav de viktigaste tendenserna i Falks undersök -ning, nämligen att depositionerna under äldremedeltiden tenderade att koncentrera sig till deyttre vägglinjerna. Som ovan nämnts flyttadekulten i samband med kristnandet ut från går-den och in i den kristna helgedomen. När detgudomliga sålunda lämnat gården kan detta hainneburit ett nytt, växande behov av att skyddadess yttre gränser mot onda makter.

På samma sätt kan de nya depositionsmönst -ren under modern tid ha sin bakgrund i engenomgripande kulturell förändring av gårdenbåde i städerna och på landsbygden. Bostadenblev mera privat men öppnade sig samtidigt motomvärlden. Kanske innebar denna nya öppenhetatt husets yttre gränser inte längre var lika vikti-ga att skydda med rituella depositioner som tidi-gare.

Avslutningsvis kan konstateras att Falks ar -bete bjudit på mycket intressant läsning kringgrundläggningsdepositionerna. De synpunkterjag här framfört har framför allt handlat om hurresultaten av analysen skall tolkas i ett vidaresammanhang. Falk kunde ha arbetat mera medden historiska kontexten och därmed haft möj-lighet att fördjupa sina tolkningar. Ändå är detingen tvekan om att hennes resultat har en godvetenskaplig bärkraft och att hon med sin boklagt en ny grund för ett fortsatt arkeologisktstudium, inte bara av grundläggningsdeposi-tioner utan av alla liknande sedvänjor under his-torisk tid.

Lars ErsgårdRiksantikvarieämbetet UV

Odlarevägen 5SE-226 60 Lund

[email protected]

154 Recensioner



Jens Peter Schjødt, Initiation Between Two Worlds.Structure and Symbolism in Pre-Christian Scandina-vian Religion. Övers. Victor Hansen. SyddanskUniversitetsforlag. Odense 2008. 525 s. ISBN978-87-7674-327-7.

Studiet av ritualer har tilldragit sig uppmärk-samhet i den fornnordiska forskningen under1900-talets senare del. Ofta har då forskningenberört övergångsritualer, rites de passage, ett be -grepp framfört av socialantropologer. Ändå harinitiationsritualer varit ett eftersatt område, vil -ket kan ha berott på brist på fullödiga re do -görelser. Hyperkritiska forskare som WalterBætke och Lars Lönnroth har dessutom för -nekat att ritualer överhuvudtaget finns beskriv-na. Detta är något som religionshistorikern JensPeter Schjødt tagit fasta på i sin doktorsavhand -ling som nyligen kommit ut på engelska.

Schjødts utgångspunkt är att forskningen ominitiationer präglats av brist på skärpa samt enterminologisk och teoretisk problematik. Hanger oss i stället en egen karakteristik av initiatio-nen som en fenomenologisk kategori avpassadtill de norröna källorna. Men det är egentligeninte initiationen som är det primära med av -hand lingen, utan ett »semantiskt universum»,en särskild ideologi, som Schjødt menar finnsbakom initiationerna. Huvuddelen av under-sökningens material utgörs av myter. Myten blirhär något annat än endast en spegling av sam -hället. I stället handlar det om hur samhälletuppfattar sig självt och om ett ideal.

I avhandlingens andra kapitel får vi en väl till-tagen forskningshistorik och diskussion kring hurtidigare forskartraditioner definierat ritualer. Ti -digare forskning har huvudsakligen koncentreratsig på explicit beskrivna ritualer och enstaka ele-ment i initiationerna, varvid man gått miste omhelhetsintrycket. Följaktligen har dessa endasttolkats som sena reminiscenser av tidigare bruk.Dessutom förekom inte någon noggrann distink-tion mellan ritual och myt i den tidiga forskning -en. Schjødt belägger att ritualforskare som LilyWeiser och Otto Höfler inte byggde sina under-sökningar på flagranta ritualbeskrivningar då deinte diskutera de vad som återfinns i initiationer.Det finns mer bakom källorna som måste tolkasgenom särskilda metoder.

Socialantropologer som Arnold van Gennepoch Victor Turner har utrett initiationens naturmera ingående. Deras kategoriseringar framståremellertid som problematiska då de inte kundeskilja mellan initiationsritualer och rites de pas-sage i allmänhet. Schjødt menar, med stöd avfolkloristen Lauri Honko, att övergångsritualer-na bör klassificeras i tre olika huvudtyper tillskillnad från Turner som delade in dem i två.

I nästa kapitel ger oss Schjødt en karakteris-tik av initiationsritualer. En initiation består avtre horisontella faser. Ritualens subjekt sepa -reras från den världsliga världen i en initialfasför att sedan uppehålla sig i ett liminalt tillståndmellan två världar. I slutfasen går subjektet urritualen i ett irreversibelt tillstånd och medförstärkt samhällsposition. Under initiationenfår man ting vilka kan beskrivas som numinöstvetande. Relationen mellan initial- och slutfasenå den ena sidan och liminalfasen å den andrauttrycks i motsatspar.

I kapitel 4 behandlas källmaterialet med engenomgång av hur textkällorna värderats i forsk -ningshistorien. Den källkritiska eran inleddesmed Sophus Bugge och slöt med Georges Du -mézil. Schjødt utvärderar därefter själv textkäl-lorna och menar exempelvis att det inte finnsnågra objektiva bedömningsgrunder för att da -tera eddakväden. Forskaren bör fokusera på inne -hållet snarare än den form som kvädena fram-förs i.

Möjligheterna att undersöka initiationssym-bolik med arkeologiskt material som understödmenar Schjødt är begränsade. Denna tes kanvara diskutabel. Om det arkeologiska materialetmotsäger textkällorna, hur skall då texttolkarenförhålla sig? Schjødt tar inte upp frågan.

Själva myttolkningarna inleds i kapitlen 5–6med Oden-myter. Mycket av stoffet utgörs avgamla studier, men en del nya tolkningar försfram och sammanförs med de tidigare. Oden ärritualsubjektet i dessa myter då han får fördelaroch därmed förstärkt position. I Hávamál 138–141, som enligt Schjødt framstår mer som initia-tionsritual än offer, tillägnar sig Oden numinösaegenskaper vilka gör att han senare kan utnyttjanuminösa ting som redskap. Han söker eftersådana ting som bland annat är de förvandlademytgestalterna Mimer och Kvaser. Oden finner

155Recensioner



dem vertikalt, i underjorden, förmedlade av kvinn -liga väsen som Gunlöd. Dessa element är främ-mande för en kristen världsbild.

Schjødt fortsätter sedan i nästa kapitel medatt ta upp andra myter som länkats till initia-tioner. I synnerhet Tors position diskuteras. Ti -digare forskning har hävdat att han varit ini-tiand/initiatör. Men varken myterna om Torsmöten med Geirröd (Þórsdrápa) och Hrungner(Skaldskaparmál 25, Haustlöng) kan sägas inne -hålla någon initiationssymbolik som kan relat-eras till Schjødts schema: Tor får nämligen var -ken numinöst vetande eller förstärkt position.

Några hjälteberättelser från eddakvädena kaninrymma initiationssymbolik. Ottar (Hyndluljóð)och Sigurd kan ses som initiander. Däremot ärinte Svipdag (Grógaldr, Fjölsvinnsmál) initianddå han inte får förstärkt position. Denna tolk -ning är att jämföra med den som Lotte Motzframfört, där hon ser kvädena om Svipdag somdel av en moderskult.

I kapitel 8, som kanske är avhandlingens en -skilt mest intressanta avsnitt, analyserar Schjødthjältemotiv i fornaldarsagor. Han tar upp Völ-sunga saga. I skildringen förekommer initiation-er av skilda slag. Sigmund blir kung och Sinfjöt-le krigare. Liknande ting uppträder i Hrólfs sagakraka där Bödvar blir kung och initiatör som ini-tierar Höttr till krigare. I andra fornaldarsagorkan likaledes finnas komponenter från initia-tioner. Schjødt erbjuder här ett nytt sätt att tol-ka fornaldarsagorna, av många forskare betrak-tade som obetydligt källmaterial, där strukturerkring hjältar i kvädena kan relateras till ett möns -ter som återfinns i andra och tidigare källor. Härfinns underlag för ytterligare analyser.

Därnäst går Schjødt in på fler möjliga auten-tiska initiationsscenarier, som födelse och död,beskrivna i andra källor än myter. Nu blir detsvårare att via hans teoretiska modell förstå ritua -lernas semantiska innehåll då textunderlaget ärknappt. Ett undantag utgörs av Ibn Fadlans be -skrivning av rusernas hövdingabegravning vidVolga år 922. Schjødt gör en mycket detaljeradtolkning och visar att skildringen inte beskriveren utan tre olika ritualer.

Schjødt tar också upp kungaritualer. Han lu -tar sig då mot germanisten Jere Flecks under-sökning av RígsÞula som visar att den blivande

kungen (konr ungr) erhöll numinöst vetande,nödvändigt för hans funktion. Det måste docksägas att Schjødt här kanske är något okritisktinställd till sitt material. Om RígsÞula kan sägasspegla en kungaritual bör också vissa källkri-tiska överväganden göras. Begreppet konr ungrkan ha sitt ursprung i lärda kretsar på Island un -der 1200-talet.

I kapitel 10 gör Schjødt en syntes av sinaanalyser för att förklara semantiken. I gudamy -terna finns en parallell till oppositionen mellanden världsliga världen och den hinsides. I guda -världen representerar asarna denna världen ochvanerna den andra. Binära motsatspar återfinnssom visar skillnaden mellan dessa sfärer. Under-värld ställs mot övervärld. Död mot liv. Femi-nint mot maskulint. Rituella ting som talandehuvud, mjöd, blod och runor har alla ett starktvärde som representanter för den numinösa kun -skapen och återfinns i den andra världen.

I konklusionen fastslår Schjødt att Oden ärgudakungen som mottagit numinöst vetande.Han framstår som förebildlig initiand men ock-så själv som initiatör. Vidare kan det ha funnitsen invigning för en kung och en annan för kri-gare. Skillnaden mellan dessa invigningar är attkungen har samlag med ett kvinnligt väsen somkan kopplas till land och fertilitet, en teori somGro Steinsland tidigare framfört. Krigaren ärdäremot förknippad med dråp och död. I en notföreslår Schjødt även att andra enskilda kate-gorier som skalder och präster kan ha varit ini-tierade till Oden. Detta borde han kanske hautvecklat ytterligare då det exempelvis kan varaproblematiskt med begreppet »präst» som kate -gori i det förkristna samhället.

Schjødt erbjuder en metod för att se i det härfallet initiation som ett ålderdomligt tema i oli-ka myter. Det semantiska universum som hanmenar återfinns i dessa myter och riter förutsät-ter att myterna hänger samman i en gemensambegreppsvärld och därigenom kan härledas tilltolkningsmodellen om initiation. Tesen att my -terna skulle hänga samman har framförts avmånga forskare som Georges Dumézil och Mar-garet Clunies Ross. Men Schjødt hävdar inte attdet funnits någon ursprunglig myt. Snarare är ini -tiationssymboliken ett gemensamt tema i mån-ga myter och några få autentiska ritualer.

156 Recensioner



Avhandlingen följer en fenomenologiskkate gorisering och uppdelning av ritualer vilketskulle kunna innebära att religionen sågs som enessens där det heliga utgör en självklarhet. Schjødtföljer den durkheimska uppdelningen i heligtoch profant. Det kan jämföras med en del fors -kare vilka menar att fokus bör flyttas från reli-gion till ritual, där uppdelningen i heligt ochprofant frångås för att utöka förståelsen för ri -tualer. Man kan då ställa sig frågan huruvidamöjligheten till förståelse reduceras genom ensådan snäv uppdelning. Samtidigt är Schjødtnoggrann med att påpeka hur dikotomin he ligt–profant uppstår på vissa platser vid särskilda tid-punkter.

Även om det kan diskuteras vad som kanräknas till ritual är antalet textkällor begränsat.Den snäva kritik och skepticism som riktats motförekomsten av ritualer gör det angeläget meden tolkning där antropologi förs in för att bred-da perspektivet och utveckla andra typer avanalysmodeller än de strikt källkritiska. Och detfinns tendenser inom religionshistorieforskning -en som pekar på att fenomenologin kommertillbaka för att bli en mer legitim del av forsk -ningen. Schjødts bok kommer således att få storbetydelse för både ritualundersökningar inomreligionshistorisk forskning och andra veten-skapsdiscipliner.

Stefan OlssonSpireagränd 1

SE-445 36 [email protected]

John Bernström, Bernströms bestiarium. En dju -rens nordiska kulturhistoria. Inledning, redigeringoch presentation Henrik Otterberg. Stockholm2008. 648 s. ISBN 978-91-7486-502-8.

Texterna i denna bok skrevs under 1950–70-tal-en av John Bernström för Kulturhistoriskt lexikonför nordisk medeltid. De återges i princip i ursprungs -skick eftersom de flesta innehållsmässigt fort-farande står sig tämligen väl. I några fall har re -daktören Henrik Otterberg känt sig tvung en attkomplettera dem. Jag tycker att ytterligare kom-pletteringar borde ha gjorts, speciellt base rade

på arkeologiska resultat eftersom det finns endel nyare fynd som kompletterar bilden av olikadjurslags historia i Norden. Till exempel hadedet varit lämpligt med en kommentar efter kanin -artikeln med bekräftelse av att man hållit kanin-er i slutet av 1200-talet i Danmark: arkeologiskafynd har gjorts på Hjem (Marsk Stig og de fredlösepå Hjem, 2002). Uppgiften öppnar upp intres-santa tolkningsmöjligheter avseende dessa småoch synnerligen fodereffektiva proteinkällor iandra sammanhang, där jag ivrigt väntar på deförsta beläggen för att man hållit kaniner i stä -der, kloster eller borgar även under svenskmedeltid.

En slamkrypare utgör våra hjortdjur. Älg,ren, kronhjort och rådjur har egna uppslagsordäven om man under medeltiden verkar ha varitlite slarvig i benämningen och kunde tala om»hjortar» i största allmänhet. För att finna dov -hjorten (egentligen dovvilt eftersom den biolo-giska beteckningen hjort i det sammanhangetavser handjuret och inte arten) får man sökaunder uppslagsordet »hjortar». Där finner manförst en kort redogörelse för vilka de inhemskahjortdjuren är och därefter en utvikning omdovviltet. Det konstateras att arten är importe -rad och dök upp under medeltiden i Danmark.De första svenska beläggen finner man först från1500-talet. I detta sammanhang hade det even -tuellt varit intressant med ett tillägg om senareårs högreståndsforskning där exempelvis me del -tida jaktparker lyfts fram. Det hade även varit påsin plats att kort nämna, vilket jag är förvånadöver att Bernström inte gjort, de 120 000 år gam-la fynd av dovvilt som publicerades i Aarboger1954.

Nu är det inte bara vilt och nyttodjur sombehandlas i boken. Där finns även heraldiska,mytologiska och symboliska djur. Lejon, tiger,grip och drake är några som diskuteras och sättsin i ett nordiskt kulturhistoriskt sammanhang.Även dessa artiklar fyller sin funktion och kankomma till användning.

Bernströms bestiarium är omfattande med siså -där 200 uppslagsord, men det är långt ifrånheltäckande. Planerade artiklar såsom varg, val-ross och säl samt zoologi hann Bernström intemed att skriva i tid till utgivningen av de aktuel-la KLNM-banden. Vargen planerade han då att

157Recensioner



ge ut på annat håll, men det blev aldrig av attdöma av Otterbergs över lag mycket grundligaefterforskningar. Andra artartiklar som till sy -nes missats förklaras av att de skrevs av andrapersoner: t.ex. skrevs artikeln om nötkreaturinte av Bernström utan av Johannes Lepiksaar.Dessa faktorer sammanräknat gör att Bernströmsbestiarium inte är så heltäckande som man kan -ske hade kunnat önska. Men i kombination medexempelvis trebandsserien Etnobiologin i Sverigesamt Håkan Hallanders Svenska lantraser får manen god grundtäckning av de flesta i Sverige le -vande arter som kan vara aktuella i antikvariskaoch kulturhistoriska sammanhang.

Otterberg skirver att han medvetet försöktavhålla sig från att i alltför stor utsträckning kom -mentera artiklarna. Men som mina exempel vi -sar kan man tycka att ytterligare kommentareroch kompletteringar hade varit på sin plats. Åandra sidan förstår jag om arbetet i så fall hadeblivit ohanterligt stort. Vi som inte sitter medKLNM i den egna bokhyllan får dock vara tack-samma för denna trevliga utgåva. En bok somjag kommer att använda mig av tämligen flitigt.

Leif HäggströmKulturmiljö Halland

Bastionsgatan 3SE-302 43 Halmstad

[email protected]

Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual iUppland. Red. Michel Notelid. Arkeologi E4 Upp- land – studier 2. Uppsala 2007. 537 s. ISBN 978-91-7209-466-6.

Bogen er andet bind i en serie på i alt seks bind,som diskuterer arkæologiske emner med udgangspunkt i udgravningerne på E4-motorvejen fraUppsala til Mehedeby. De udvidede undersø -gelser stod på i 2000–06, og i forhold til ud -gravningernes omfang er det med et impo ne -rende tempo, resultaterne lægges frem.

Bogen er opdelt i seks overordnede kapitler,hvor kapitel I indeholder indledning og tidligereforskning, kapitel II gravbegrebet, kapitel IIIlandskabet og forhistoriske veje, kapitel IV ritual

og praksis, kapitel V tradition og forandring ogendelig kapitel VI redaktørens afslutning, somkoncentreres om begrebet ritual og arkæolo-giens muligheder for at identificere rituelle kon-tekster.

Ud over redaktørens indledende og afslut-tende bemærkninger er der i alt 20 artikler for -delt på en lang række forfattere. Hver artikel erforsynet med et afsluttende engelsk summary,hvor man kunne have læst lidt ekstra korrektursamt redaktionsmæssigt sørget for en mere ens -artet længde. Der er mange artikler, som måskeikke helt holder fokus på de forelagte emner,men som alligevel har været vigtigt materiale atfå frem i lyset. Bogen har en omfattende littera -turliste på 25 sider samlet bagerst, hvilket abso-lut giver et bedre overblik frem for en opdelt lit-teraturliste på de enkelte artikler.

Indledningen i kapitel I er en meget nyttiggennemgang af bogens artikler. Udgangspunk-tet for alle artikler er de arkæologiske spor efterrituelle aktiviteter, og begrebet ritual fungerersom en rød tråd gennem hele bogen. Forsknings -historien er opdelt i to dele, hvor den første(John Ljungkvist & Helena Victor) giver en ud -mærket kronologisk oversigt over gravmateri-ale, kultmateriale og rituelt materiale i Upp-lands oldtid. Afsnittet sætter E4-undersø gelser -ne ind i en større sammenhæng og fungerer sombaggrundsviden for resten af bogens artikler.

Andet afsnit af forskningshistorien (Victor)handler om definitionen af begrebet »ritual».Forfatteren skelner klogt mellem ritual og reli-gion, fordi religionen er metafysisk, mens ritua -lerne i større grad afsætter sig fysiske spor. Iførste omgang må man forsøge at definere ri -tualerne, så man senere kan arbejde med denforhistoriske religion. Ritualerne må defineresvha. andre videnskaber, f.eks. de sociologiske, fi -losofiske og antropologiske. Men ritualerne måogså forstås ud fra f.eks. fortælletraditionen ogde skriftlige kilder. Victor lægger sig ikke fastpå, hvordan ritualer giver sig til udtryk i det ar -kæologiske materiale, men holder fast i, at ri -tuelle spor kan forekomme, og at der hele tidenmå sættes spørgsmålstegn ved deres forekomst,også i forbindelse med udgravningsarbejdet.Når man taler om ritualer, er C.-A. Mobergs fi -gur om det arkæologiske materiales karakter og

158 Recensioner



forudsætninger vigtig. Den bliver bragt på s. 465i bogens sidste artikel, men kunne med storbetydningsmæssig fordel have været bragt alle -rede på bogens første sider.

Ud fra bogens titel får man i første omgangindtryk af, at bogen omhandler begravelser iUppland, men »at nå den anden side» kan joogså betyde kontakt med det hinsides, og måskederfor har artikler om ritualer i forbindelse medbebyggelse (Eklund, Hennius & Pettersson) ogmesolitiske vs. neolitiske ideologier i samfunds -strukturen (Björck) fundet vej til dette bind –artikler som måske havde været bedre tjent medat blive bragt i seriens bind 1 (Stenåldern i Upp-land) og 3 (Hus och bebyggelse i Uppland). Man kani det hele taget diskutere, om det er på sin pladsat opdele bogen i de fire hovedtemaer, som ernævnt ovenfor, idet flere artikler ikke helt hol -der fokus på det emne, som er kapitlets over-skrift.

I kapitel II er det egentlig kun de to førsteartikler »Vad er en grav» (Katarina Appelgren& Anna Maria Renck) samt »De dolda döda»(Tony Engström), som går ind i en diskussion afbegrebet »grav». I kapitel V diskuteres det dogigen i artiklen »Tradition och praxis» (DutraLeivas), hvor man med udgangspunkt i grave frabronzealder til vendeltid konkluderer, at en gravkan have en bredere funktion end det at værehvilested for den afdøde. Forfatteren accepterer– ligesom Appelgren og Renck nedenfor – tom -me grave. Appelgren og Renck sætter spørgs -målstegn ved den traditionelle opfattelse af engrav som en plads, der rummer menneskeknog -ler. Forfatterne accepterer ud fra udgravedeplad ser i Uppland og Småland, at der kan findeshelt fundtomme grave uden knogler eller resteraf knogler som en ekstrem variant af brand-gravsskikken. Deres hypotese er, at den helt gen-nemførte knogletomme gravskik har med opløs-ningen af samfund og ideologi på overgangenmellem bronze- og jernalder at gøre, og de ac cep -terer endda hele gravfelter uden spor af knog ler.Deres tese er, at når denne gravskik fremtræder isin største ekstrem, pågår store forandringer ibronzealderens samfund. Dette er absolut en spæn- dende vinkel på diskussionen omkring gravter -men, men det virker som om forfatterne er ble -vet fanget i en hypotese og måske derfor drager

lidt for vidtrækkende konklusioner. Som Eng -ström konstaterer i den efterfølgende artikel»De dolda döda», er det praktisk uanvendeligtat tale om fundtomme grave, fordi alt da i prin-cippet kan være en grav. Arkæologien har ikkebrug for flere fundtomme grave, men en revur-dering af, hvad de fundtomme konstruktionerer. Engström vover at komme med en meget findefinition på en grav: »et forsætligt konstruereteller afgrænset rum, som indeholder, eller erberegnet til at indeholde, menneskelige rester»,som også indeholder muligheden for, at en gravrent faktisk kan fremstå som fundtom.

I forbindelse med begrebet ritual handler defleste artikler om ritualer og gravlæggelse, bl.a.hvor mange trin af ritualer der indgår i for -bindelse med en gravlæggelse. Men den sidsteartikel »Att hålla det ondas fot borta från enmans hus» (Eklund, Hennius & Pettersson) handler om ritualer i hverdagen ud fra rituelle ned -læggelser på bopladserne. Forfatterne argumen -terer helt rigtigt for, at det ikke blot var over-gangsritualer (fødsel, ægteskab og død), som varvigtige for menneskets liv, men at det også kun -ne være vigtigt at sørge for lykke ved f.eks.opførelse af beboelseshuse.

Ritualers anvendelse i forbindelse med magtog manipulation diskuteres i flere af bogenshovedkapitler. I Victors artikel om »Vägen tillandra sidan» præsenterer hun eksempler på ri -tuel brug af veje i tilknytning til store begrav-elsespladser og kultsteder. Denne type af vejehar en oplevelesmanipulerende funktion og kanses som kontrol eller magt udøvet af eliten. I denefterfølgende artikel »De levande och de döda»undersøger Jonas Wikborg gravfelternes place -ring i landskabet og kommer frem til, at gravfel-terne ofte er placeret i landskabets grænser, f.eks.mellem indmark og udmark. Det kunne haveværet virkelig spændende, hvis Victor og Wik-borg havde arbejdet sammen om vejen fra be -byggelsen til gravfeltet, og magtstrukturernekunne have været trukket helt skarpt op, hvisman havde inddraget artiklerne »De dödas kul -lar» (Håkan Aspeborg), som viser, hvordan detforhistoriske menneske har udnyttet de højtbe-liggende steder i landskabet som foretruknebegravelsespladser og Engströms artikel »Grav -språk och verklighetsbild», hvor gravritualerne

159Recensioner



tolkes som en måde for eliten at opretholde ogbefæste det fælles billede af den virkelighed, somgravene er udtryk for. Kontrollen af kommu-nikationen i ritualerne/den fælles verdensopfat-telse er at have kontrol over det rådende billedeaf verden. Også »Det rituelle kontraktet» (Ro -bin Olsson) om genanvendelse af ældre pladsersom et vigtigt element i identitetsskabelse ogdefinition af egen historie kunne være et glim-rende bidrag til en sådan diskussion.

Redaktøren har valgt at lade sine afsluttendebemærkninger handle om begrebet ritual og ar -kæologernes muligheder for at skelne dem i denmaterielle kultur. Han samler fint trådene om -kring de begrebslige definitioner, og han tør enendda forsøge at stille begravelsesscenerne op,hvilket giver et rigtig godt indblik i, hvilkeaktører der har taget del i de enkelte ritual ud -øvelser. Til gengæld sidder læseren tilbage medet lidt fragmenteret billede af ritualernes kro-nologiske udvikling i Uppland, som bogen jogiver så fint et indtryk af. Her kunne man godthave brugt et par ekstra sider til en kort gen-nemgang udviklingen, ligesom man kunne ogsåhave brugt lidt ekstra plads på at diskutere hvorforskellige ritualerne må have været ved hhv.jordfæste eller kremering.

Overordnet set er der mange aspekter afdenne antologi, som er metodeudviklende ikkebare inden for forskningen, men også inden forudgravningsmetodikken. Sådan en bog som dyk -ker ned i et »udgravningstracé» af forskning,åbner forhåbentlig for videre forskning i de em -ner, som bliver behandlet, f.eks. landskabsud-nyttelsen i forbindelse med ritualer og magtan-vendelse samt dagliglivets ritualer. Den giverligeledes et indtryk af, hvor uhyre vigtigt det erat publicere og reflektere over de ting, man harudgravet, så man kan vende tilbage til feltenmed nye erfaringer og dermed nye spørgsmål.

Lisbeth M. ImerNationalmuseet, DMR

DK–1220 København [email protected]

Tony Waldron, Paleoepidemiology: The Measure ofDisease in the Human Past. Publications of theInstitute of Archaeology, University CollegeLon don, 2007. 148 s. ISBN 978-1-59874-252-7.

Tony Waldron udgav i 1994 en lille paperbackmed titlen Counting the Dead, der gav anvisning -er på, hvordan man, epidemiologisk set, kunnehåndtere palæoantropologisk materiale. 13 årsenere har han udgivet en efterfølger – en lillehurtig sag på kun 148 sider, men absolut en bogmed et budskab. Waldron opfordrer til en merekorrekt brug af palæoepidemiologiske metoderend det hidtil har været tilfældet, og han ønskerat informere og formidle dette budskab med etminimum af matematik. Han ser nemlig en ge -nerel trend til at komplicere simple ting unødigtved brug af matematiske formler og ligninger.Han ønsker desuden at være underholdende,hvilket måske primært kommer til udtryk i no -teapparatet, hvor der uddeles humoristiske ogslet skjulte lussinger til tidligere praksis på om -rådet. Det mærkes her at Waldron er en er farenherre med en mening om mange af p alæo epi -demiologiens aspekter.

Bogen er inddelt i ti kapitler, hvor Waldron idet første giver en god og kritisk historisk gen-nemgang af epidemiologien; studiet af sygdoms -prævalens (forekomst) og -distribution (spred-ning) i populationer (befolkninger eller grup-per). I andet kapitel gennemgås en række rele-vante pointer og overvejelser omkring definitionaf en stikprøve og størrelsen heraf, samt hvordantafonomiske faktorer påvirker resulta terne afske letstudier. Endvidere belyses hvordan de op-og nedgående udviklinger af f.eks. befolk-ningssammensætning der måtte have væ ret iforhistorien udglattes, når de betragtes over delange tidsperioder palæoepidemiologien nor-malt er forbundet med. I kapitel tre til syv tagerWaldron fat i sagens kerne og viser, med ledsyg-domme som det gennemgående eksempel, hvor-dan han mener palæoepidemiologisk forskningbør udføres korrekt. I kapitel fire under behand -ling af sygdomsfrekvenser skelner han mellemde sygdomme, der bidrager til døden, og de derikke gør. Ifølge Waldron er prævalensen af syg-domme der bidrager til døden ikke ens for lev-ende og døde populationer, da syge personer

160 Recensioner



netop i højere grad vil dø og dermed ende i dendøde population. Omvendt er prævalensen ensfor sygdomme der ikke bidrager til døden, forditrods varierende aldersstruktur mellem levendeog døde populationer, vil forholdet mellem sygeog raske være nogenlunde ens da der er lige storrisiko for om man har sygdommen eller ej. Herville det være klædeligt om han havde diskuteretdisse påstande i lyset af f.eks. Det osteologiskeParadoks (Wood et al. 1992), der netop påviser,at sygdom og død ikke rammer tilfældigt, men ihøj grad bestemmes af individuel skrøbelighedog modtagelighed. Det kan være, at det for nog -le sygdomme er sandt, at forholdet mellem sygeog raske er den samme for både den levende ogden døde befolkning, men det er svært, hvis ikkeumuligt, at afgøre, om det virkelig forholder sigsådan.

Waldrons medicinske baggrund kommer tilsyne i kapitlernes indhold, hvor han lægger storvægt på gennemgang af matematiske epidemio -logiske metoder til studiet af levende befolk -ninger. Læsere, uden den store matematiskebag grund, kæmper sig igennem, for kun flere si -der senere at opdage, at metoden ikke er anven-delig indenfor skeletstudier – de læsere, som jonetop ifølge Waldron selv er en del af bogensmålgruppe. Han gør ikke stor brug af eksis-terende palæoepidemiologisk forskning, menhenviser hellere til epidemiologiske studier afmoderne populationer eller opstiller tænkte stu -dier. Men dette skyldes måske netop, at han ikkefinder den eksisterende brug af palæoepidemio -logiske metoder korrekt. Selv hvis man oprigtigtskulle ønske at følge Waldrons henvisninger tilpunkt og prikke, kan dette vise sig vanskeligt.Undertegnede var i hvert fald lidt forvirret efterendt læsning, måske primært på grund af ka pit -lernes disposition, der satte spørgsmål ved fo -kusset.

Kapitel syv bærer f.eks. titlen »AnalyticalEpidemiology», men det er lidt af en tilsnigelse,da Waldron ikke mener det giver mening, atskelne mellem deskriptive og analytiske me to -der. Lidt halvhjertet giver han alligevel en kortgennemgang af nogle analytiske metoder, menforlader ellers emnet. Leder læseren efter goderåd til udførelse af analytiske studier går manderfor forgæves. Kapitel otte bærer præg af et

personligt korstog mod studier af beskæftigelsehos den afdøde på baggrund af forekomsten afosteoartritis – lidt ude af sammenhæng, men etværdigt kald. Kapitel ni indskærper nødven dig -heden af at planlægge et studie i forvejen menskapitel ti kan betegnes som forfatterens efter -ord.

Paleoepidemiology er skrevet i et læseværdigtog flydende sprog, men er primært en bog derskal læses for underholdningens skyld. Ønskerman en relevant og brugbar vejledning udi epi-demiologien må man kigge andetsteds.

Helene Agerskov MadsenADBOU

Syddansk UniversitetDK-5230 Odense M

[email protected]

Anu Mänd, Kirikute hõbevara. Altaririistad keska -egsel liivimaal [Summary: Church Silver. Litur-gical Vessels in Medieval Livonia.] Eesti kirikutesisustus 1. Tallinn 2008. 271 s. ISBN 978 998598 960 9.

De baltiska staternas skatter av medeltida konstoch föremål börjar bli alltmer tillgängliga gen -om publicerade studier. Ett av de senaste ex emp -len är den estniska konstvetaren Anu Mändskartläggning och undersökning av medeltidaliturgiska kärl från Livland, det vill säga ungefärdagens Estland och Lettland. Livland inklude -rades i den romersk-katolska kyrkan under 1200-talet och boken behandlar perioden från dennatid fram till reformationen på 1520-talet. Dessaländers liturgiska kärl har inte tidigare fåttnågon sammanhållen vetenskaplig behandling.Boken är därmed ett viktigt bidrag till såväl deegna ländernas som grannländernas förståelseav de liturgiska kärlens förekomst och funktion idet medeltida kyrkolivet.

I bokens första del behandlas olika typer avliturgiska kärl utifrån skriftliga källor i form avinventarieböcker, visitationsprotokoll, testamen -ten m.m. Dessa används som jämförelsematerialför själva de fysiska föremålen, för att vidga bil -den av de liturgiska kärl som användes i medel -tidens Livland. Mänd lyfter fram föremålsgrup-

161Recensioner



per som förekommer i det livländska skriftligakällmaterialet så som kalkar, patener, liturgiskasugrör för mässvinet, kärl för de konsekreradeoblaterna som pyxider och ciborier, monstran -ser, ampuller för vin och vatten, redskap för vig-vatten och handtvagning, oljekar, paxtavlor,kors, ljusredskap, sanctusklockor som användesvid invigningen av brödet och vinet i mässansamt liturgiska solfjädrar som användes för attförhindra insekter att hamna i det konsekrerademässvinet.

Föremålen lyfts inledningsvis fram inte ut -ifrån konstvetenskapliga perspektiv, utan Mändbehandlar på ett förtjänstfullt sätt först derascentrala betydelse för och ofta oumbärliga roll imedeltida liturgi och kyrkoliv. Genom bildfram -ställningar från altarskåp, handskrifter och glas-måleri illustreras hur föremålen användes i guds -tjänsten. Det är ett klokt, för att inte säga nöd-vändigt (men tyvärr inte självklart), grepp att pådetta sätt redogöra för föremålens liturgiskafunktioner. Mänd menar att föremålen har klas-sats som lägre stående konst av moderna konst -vetare. Genom att visas i museimontrar har deidag tappat sin funktion av sakrala före mål ochkan för en modern betraktare lätt förväxlas medprofana metallföremål.

Donationer av liturgiska kärl behandlas ock-så, bland annat utifrån bevarade testamentenoch inventarieförteckningar. Donatorerna varofta stormän och präster, i städerna även gillenoch välbärgade handelsmän. Motiven bakomdonationerna, så som föreställningen om fräls -ning för den egna själens och släktingars räk -ning, åminnelse av och förböner för donatornsamt erhållen social status, behandlas. Testa-mentena omtalar gåvor i form av nytillverkadeliturgiska kärl, en penningsumma för att inköpasådana eller av profana metallföremål, av varsmaterial man kunde låta göra liturgiska kärl.

I ett annat avsnitt söker Mänd spåra till -verkarna av de liturgiska kärlen; vilka de var,varifrån de kom, hur de var organiserade samthur de gick till väga vid tillverkningen. Honkommer fram till att de flesta smederna i Liv-land hade tyskt ursprung och ofta var organisera -de i gillen. Senare har man stämplat föremålenför att kunna identifiera guldsmeden eller till -verkningsorten. Eftersom så inte skedde kon-

sekvent under senmedeltiden är det oftast intemöjligt att veta var och i vems verkstad ettföremål har tillverkats. Det förekommer dockundantag, så som guldsmeden Petrus från Åbo.Mänd gör klokt i att inte söka gå alltför långt iförsöken att besvara frågan om ursprungslandeller verksamhetsområde för guldsmederna, efter -som dessa, som hon själv också påpekar, kunderöra sig långväga.

De bevarade föremålen, inklusive sådanasom finns dokumenterade genom fotografiereller beskrivningar men gick förlorade undervärldskrigen, är endast 36 stycken. Samtligabehandlas i bokens andra del. Där gör Mändingående konstvetenskapliga analyser avseendeålder, ursprung, stil, form, ornamentik ochikonografi. Föremålen är vasa sacra, det vill sägakärl som kalkar, patener, monstranser, pyxideroch ampuller som kom i direkt kontakt med deinvigda mässelementen. Dessutom studeras vasanon sacra i form av rökelsekar, akvamaniler ochsanctusklockor. Där används jämförelsematerialfrån andra länder för att söka spåra föremålenskonsthistoriska influenser, ålder och ursprung.Som komplement finns en komprimerad ochöverskådlig katalog över samtliga behandladeföremål.

Att boken är skriven på estniska gynnar kun-skapsspridningen till såväl forskare som den in -tresserade allmänheten i Estland kring medelti-da kyrkoliv och om det kulturarv som föremålenutgör. Tyvärr försvårar det tillgängligheten förforskare utanför Estland. Lyckligtvis innehållerboken en 24-sidig engelsk sammanfattning. Enutförlig ordlista med facktermer för liturgiskakärl på estniska, latin, tyska, lågtyska och engels -ka bidrar till tillgängligheten. Även det generösabildmaterialet ökar väsentligen behållningen föricke estnisktalande läsare. De över 120 färg-bilderna visar såväl översikter som detaljer. Samt -liga bilder är av yppersta kvalitet och utgör ettvärdefullt forskningsmaterial, fastän bildtexter-na tyvärr endast står på estniska. Dock finnshänvisningar till bildkatalogen i den engelskasammanfattningen.

Anu Mänds bok är alltså mycket informativoch välskriven och ger genom skriftligt källma-terial och liturgiska kärl en god överblick övermedeltida kyrkoliv och gudstjänstväsende i stort

162 Recensioner



och en vidgad inblick in i medeltidens Estlandoch Lettland.

Stina Fallberg SundmarkTeologiska institutionen

Uppsala universitetBox 511


Håkan Aspeborg, Bönder och barbarer. Helsing-borgsområdets järnålder. Dunkers kulturhus ochRiksantikvarieämbetet. Lund 2008. 152 s. ISBN978 919 770 963 7.

Håkan Aspeborgs bok om Helsingborgsområ -dets (läs Helsingborgs kommuns) järnålder ärpopulärvetenskaplig med ambitionen att samladen kunskap som framkommit vid de senasteårens arkeologiska undersökningar. Som mål-grupper framhåller Aspeborg primärt arkeologi-intresserade med relation till Helsingborgsom-rådet; såväl barn som vuxna. Han yttrar ocksåen förhoppning att forskare och kolleger skallkunna dra nytta av boken.

Boken är smakfullt formgiven med fina bil -der. Språket är oftast lättförståeligt och flytande,även om det smyger sig in uttryck som kanskealltför mycket tillhör professionella arkeologer.Vet allmänheten vad som menas med lerkärl av»bikonisk» form eller »blästerugn av schakt-ugns- typ»? Det borde vidare visats bättre var iHelsingborgs kommun som alla de platser liggersom omnämnes i texten. De fyra kartorna äranonyma och det är högst osannolikt att ge me neman vet var alla de intressanta platserna egentli-gen ligger. Hur många i Helsingborgs kommunkänner till Björka, Ringstorp och Skabelycke?

Boken kan delas upp i två olika delar som ärvarandra väldigt olika. Den första delen presen-terar det arkeologiska järnåldersmaterialet frånkommunen. Den inleds med en presentation avexklusiva fynd, företrädesvis från yngre järn -åldern: ädla metaller, glas och annat. Det ärföredömligt att dessa fynd förärats tydliga bilderi färg, något man saknar i många andra fall.Samtidigt kan man förledas att tro att fyndengjorts vid de arkeologiska undersökningar som

boken vill sammanfatta. Så är inte fallet. De flestafynden här, med depåfynden från Gantofta ochFilborna som huvudnummer, är gjorda i gammaltid. De är inte desto mindre viktiga, men det bor-de framgå bättre att sådant sällan påträffas vidarkeologiska undersökningar. Vi behöver intefler missuppfattningar om att arkeologer mestägnar sig åt att pensla fram guld och skelett.

Efter fyndgenomgången följer en genom -gång av gravar från Helsingborgsområdet. De ärväldigt få och tämligen fyndfattiga. Aspeborg för -söker ge några förklaringar till detta som är ty -piskt för stora delar av Skåne. I det inre och nor-ra Skåne är det ännu mera påtagligt. Vi kan barakonstatera att nästan inga gravar påträffas vidalla de stora undersökningar som genomförs.Antingen har man låtit bli att begrava majo -riteten av alla människor eller så saknar vi fort-farande de arkeologiska metoder som behövs föratt påträffa gravarna.

Aspeborg presenterar sedan traktens bo -platser varav nästan alla har framkommit vid desenaste årens arkeologiska undersökningar. Enrad grävningar passerar revy och husgrundervarvas med rekonstruktioner på hus. I Helsing-borgsområdet har man undersökt hus från iprincip hela järnåldern. Aspeborg beskriver hurhusen kan tolkas i termer av sociala och struk-turella mönster under järnåldern. Vi får därmeden god sammanfattning av hur bebyggelsen för -ändrades under perioden och därmed ett ut märktkomparativt material av regional karaktär. I ettpar mindre kapitel om växter och od ling resp.hantverk och transporter presenterar Aspeborgen del av de mera vardagliga fynd som dyker upppå boplatser. Kvarnar, keramik, sländ trissor ochannat presenteras i text och bild, och utgör enpåtaglig kontrast till de mer prestigefyllda fyn-den. Dessa »vanliga» fynd är inte lika spekta -kulära men viktiga för att få en så hel täckandebild av järnålderssamhället som möjligt.

Bokens karaktär förändras påtagligt i dessandra del. Här är ambitionen att »ta oss förbi dearkeologiska lämningarnas torftiga vittnesbördoch komma järnålderns människor närmare inpå livet». Det rikliga bildmaterial som präglatde första 80 sidorna försvinner helt. Knytningentill platser, fynd och arkeologiska undersökningari Helsingborgsområdet försvinner också nästan

163Recensioner



helt. Endast på sex eller sju ställen på de följande65 sidorna görs en återknytning till Helsing-borgsområdet. I stället är denna del en uppsjö avcitat från de skriftliga källorna, från Tacitus ochJulius Caesar, via Jordanes och Ibn Fadlan, tillAdam av Bremen och Snorre Sturluson, bara föratt nämna några. Dessa källor är välkända förarkeologer men också nödvändiga att förhållasig till med en stor portion källkritik. De kan harelevans för Helsingborgsområdet ... eller inte.För den lokalt förankrade allmänhet som bokenprimärt vänder sig till kan nog denna del varasvår att ta sig igenom och kanske inte särskiltintressant, eftersom den nästan inte tar uppnågot om hemtrakten. Boken hade vunnit på atttona ner denna del och istället utveckla beskriv -ningarna av fynd och lämningar.

Boken är uttalat populärvetenskaplig och na -turligt nog beskrivande till sin karaktär. Detta ärknappast platsen att framföra nya teorier, utan enhel del är s.k. »skåpmat». Däremot är det kanskepå plats här att diskutera en del av denna skåp-mat. Det finns en rad stereotyper inom skandi-navisk järnåldersarkeologi som gen om att stän -digt upprepas, nästan som ett mantra, kommit sånära sanningen som de nå gonsin komma kan.Aspeborg tar upp flera av dem.

Med utgångspunkt från de rika gravfyndenfrån Himlingøje på Själland har man menat attdessa skulle vara tecken på en riksbildning ochatt de styrande på platsen hade tillräckligt medmaktbefogenheter för att kontrollera införselnav romersk import till hela Norden. Vapenfyn-den på Själland ligger som en halvcirkel runtHimlingøje och visar på underlydande som för -svarar centrumet. Skall vi verkligen fortsätta atttro på att en plats kunde vara så mäktig underromerska järnåldern? Kan man se det på ettannat vis? Vid denna tid, B2-C1b, måste detromerska misslyckandet i Teutoburgerskogenfortfarande ha varit allmänt känt. Romarna reg -lerade gränsförsvaret, och kanske sökte manbundsförvanter norr om floden Elbe. Är im -porten från Himlingøje och en del andra gravarpå Själland tecken på en direktkontakt medRomarriket som en del av detta? Sågs detta intemed blida ögon av Himlingøjes grannar? Rik-tades vapnen på Själland mot Himlingøje i ställetför att försvara platsen? Detta skulle kunna för -

klara varför Himlingøje försvinner så abrupt ochbara har en episodisk storhetstid; två genera-tioner eller så. Centrumet saknade stabilitet.

En annan stereotyp är den folkvandringstidaagrarkris som används för att tolka förändringarvid mitten av järnåldern. Man refererar till kli-matförändringar, lågkonjunktur, missväxt, ned -läggning av bebyggelse och igenväxning av detöppna landskapet, och till och med den justi -nianska pesten. Med dessa tolkningar i rygg -raden är det problematiskt att se folkvand rings -tiden som något positivt. Samtidigt vet vi attguld strömmar in till Norden och att flera väl -mående riken bildas på kontinenten. Det skan-dinaviska hantverket är mycket högtståen de,och de stora centralplatserna växer fram ochkräver en hög grad av organisation. Är den folk-vandringstida krisen egentligen en folkvand -ringstida agrar expansion? Extensiva bruknings -system överges och växer igen, exempelvis påÖland, Gotland och Sydsvenska höglandet. In -tensifiering på bördiga jordar med odlingsföljd,gödsling, ängsbruk och vångabruk blir embryottill det landskap vi känner i historisk tid. Man på -träffar ofta vendel- och vikingatida gårdsläm -ningar i anslutning till de historiska be byggelse -enheterna, vilket styrker detta resonemang.

Aspeborg har en lång utläggning om den -kö-pingeort som låg söder om Helsingborg ochframhåller möjligheten att det är en handels -plats, trots att det arkeologiska materialet svik-tar. De skånska -köpingeorternas betydelse harstötts och blötts i många arbeten. Man har be -stämt att platserna måste vara handelsplatseroch vanligen får ortnamnen bli viktigare än ar -keologin. Man ser dem som föregångare tillstäderna. I Mellansverige finns en handfull me -deltida städer där ett -köping ingår, och här kanman se en kontinuitet men sällan tillbaka tilljärn åldern. Inga skånska -köpingeorter blir stä -der och det är bara i Löddeköpinge som mankan belägga en vikingatida handelsplats. Övrigaskånska handelsplatser (eller rättare sagt rikakustboplatser med spår av specialiserad produk-tion och varuutbyte) från järnåldern heter någotannat, t.ex. Åhus, Maletofta, kv. Tankbåten, Östra/Västra Torp, Trelleborg, m.m. Så länge man intekan belägga handel på -köpingeorterna arkeolo-giskt bör man tona ner deras betydelse.

164 Recensioner



En fjärde stereotyp är uppfattningen av Ha -rald Blåtands klassiska inskription på runstenenpå Jellings kyrkogård som ett tecken på att Skå -ne blev en del av det danska området under Ha -ralds tid. Aspeborg skriver att stenen har en»minst sagt skrytsam inskrift» och det kan manhålla med om. Det som anses påvisa den nyord-ning som det danska riket genomförde vid mit-ten och senare hälften av 900-talet är bl.a. riktutstyrda ryttargravar, stora ringvallsborgar ochrunstenar av »Jelling»-typ. Dessa finns väl be -lagda i Jylland men inte i Skåne. Från Skånefinns däremot runstenar av »efter-Jelling»-typoch majoriteten av de engelska mynt från danskmark som bör komma från danagälderna. Dessakan förknippas med Sven Tveskägg. Källornaberättar om en strid mellan Harald och Sven,vilken ledde till att Harald avled och Sven blevkung i Danmark. Svens starka knytning tillSkåne och en klar maktförskjutning åt öster in -om det danska området innebär att det medelti-da Danmark kanske enades från öster mot väs -ter. Troligen var Haralds makt koncentrerad tilldelar av Jylland och angränsande områden, me -dan Sven kom att bli den förste kungen somstyrde det tidigmedeltida Danmark.

Trots dessa invändningar kan avslutningsviskonstateras att arkeologiintresserade med rela-tion till Helsingborgsområdet, såväl barn somvuxna, har fått en bok att glädjas åt och använda.I synnerhet gäller det dess första del.

Bertil HelgessonRegionmuseet Kristianstad

Box 134SE-291 22 Kristianstad

[email protected]

Herman Schück, Ecclesia Lincopensis. Studier omLinköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa.Rättelser och tillägg samt person- och ortsregister. Ru -nica et Mediaevalia. Stockholm 2008. 78 s. ISBN978-91-88568-39-7.

Den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge. Talesättet passar ovanligt bra in på föl-jande anmälan. 49 år efter att Herman Schückförsvarade sin doktorsavhandling i historia har

nu ett tilläggsband kommit, innehållande rät-telser och tillägg, samt person- och ortsregister.Redan 1959 utlovades detta, liksom omfattandedetaljundersökningar samt en kasuistik över allaämbeten och institutioner vid Linköpings kyr -kan. Det senare har dock inte kunnat infrias itryck, men finns tillgängligt i form av en maskin -skriven kopia i Svenskt diplomatariums biblio -tek i Riksarkivet. Snarast borde detta omvand lastill pdf-format och läggas upp på webben. Detkanske kunde vara ett lämpligt sätt att fira bokens50-årsjubileum?

För att det är en historisk klassiker går inteatt ta miste på. Hänvisningar till Schück 1959 ärmycket vanliga i medeltidssammanhang. Sök -ningar bland bokens detaljuppgifter kommerväsentligen att underlättas med de nu trycktaregistren och användbarheten därmed öka.

Samtidigt skulle jag vilja passa på med en per -sonlig reflektion. Ecclesian, som vi säger till var -dags, är trots allt inte främst en detaljerad upp-slagsbok, utan fastmer en introduktion till ochproblematisering av medeltidskyrkan. Syftet medavhandlingen var att kartlägga kyrkans organisa-tion, yttre och inre villkor, brytningarna inomden och attityden gentemot utomstående: stats-makten och aristokratin, landen och socknarna,klostren och hospitalen (Schück 1959, s. VII).Författaren tydliggör att den medeltida kyrkanbestod av flera delar, sinsemellan olika med va -rierande funktion och tillkomsthistoria. Schücksframställning gör det möjligt att ställa olika si -dor av kyrkan mot varandra, liksom att relateradessa till andra sidor av det medeltida samhället,speglat i källmaterial från vitt skilda discipliner.Arbetet med att använda Ecclesian på detta sättär bara i sin början.

Göran TagessonRiksantikvarieämbetet UV Öst

Roxengatan 7SE-582 73 Linköping

[email protected]

165Recensioner



Thomas Raab, Dyrenes historie. Hvordan dyreneskabte mennesket. Borgens forlag. Valby 2008. 346s. ISBN 978-87-21-03167-1.

Om människans relation till djuren, eller kanskedjurens kulturhistoria, handlar denna bok. Raabskriver om stort och smått. Däri ligger bokensstyrka – att obehindrat kunna växla mellan destora sammanhangen och de små detaljerna överoerhört stora geografiska områden. Det som kny -ter samman boken är inte kronologi, inte geo -grafiska regioner, inte specifika djurslag utanmänniskans relation till djur. En mängd djuravhandlas, från parasiter och gnagare via rov -djur, fåglar och bytesdjur till tamdjur. Intressantnog börjar Raab inte med de tidigast domesti -cerade djuren, utan med parasiter av olika slag,såväl invärtes som utvärtes.

Det hela är mycket flyhänt och intresseväckan -de. De stora greppen integreras med en mängddetaljer. Jag kommer spontant att tänka på MattsBergmarks ungefär 50 år gamla verk om medi-cin, natur och kultur, som Bad och bot. Bitvistycker jag dock att Raab ägnar sig väl mycket åtdjurens roll i de senaste 80 årens populärkultur.Det tätast återkommande namnet i bokens olikakapitel är faktiskt Disney.

Boken är alltså välskriven och underhållan -de. Men i min arkeologiska verksamhet är deninte speciellt användbar. Den behandlar allt, vil -ket gör att ingenting egentligen penetreras or -dentligt. Men den största bristen, det som verk-ligen gör den omöjlig att använda i forskningoch vetenskap, är att den saknar transparens.Det finns inga som helst hänvisningar till var-ifrån olika uppgifter är hämtade. Det finns inteens en lista över förslag på vidare läsning. Dethade varit en enkel sak att på slutet ta med enkapiteluppdelad lista med, låt säga, tio verk förvarje kapitel. Men nu finns där ingenting. Detfinns ingen möjlighet att bilda sig en uppfattningom rimligheten i allt som påstås annat än omman själv på förhand är oerhört inläst i ämnet.

Leif HäggströmKulturmiljö Halland

Bastionsgatan 3SE-302 43 Halmstad

[email protected]

Spåkvinnans stav och 11 andra arkeologiska berät-telser. Red. Gunlög Graner. Riksantikvarieämbe -tet. Stockholm 2007. 112 s. ISBN 978-91-7209-474-1.

Spåkvinnans stav är en vacker bok med en layoutinspirerad av estetiken i katalogen till »Odensöga», utställningen som visades i Helsingborgoch Stockholm som ett publikt inslag i Vägar tillMidgård-projektet häromåret. Fotografierna lyftsfram och används som en aktiv del i bokens pre -sentation. Fotografen blir en »medförfattare».Ämnena spänner liksom Vägar till Midgård överett långt tidsperspektiv, över religionsskiftet ochin i medeltiden, och anknyter också till en popu -lär idé inom humaniora de senaste 10–15 åren:den lokala studien.

Den geografiska begränsningen här är Närkeoch den rikedom i arkeologiska utgrävningar ochhistoria som det erbjuder. Stilen i boken tycksmedvetet lägga an en lockande ton för att ökamystiken kring det förflutna och därmed ökaintresset. För Spåkvinnans stav vänder sig till enhistorieintresserad allmänhet och försöker pre-sentera de många spännande delar som arkeolo-gin erbjuder och komma bort ifrån en förenkladhistoriesyn. Frågan är om man lyckas. Den nega -tiva språkdräkt som brukar följa i resonemangetsfotspår ger inte en övertygande argumentation.Texterna är skrivna av sex olika bidragsgivaremen det är inte specificerat vem som skrivit vad,vilket ger texten en anonymitet som jag tror attäven en historieintresserad lekman uppfattarsom urvattnande. Den vanligast förekommandeformuleringen är »vet vi inte», en räcka ordsom tyvärr många arkeologer i ett slags håg -löshet över källmaterialets ofullständighet bru -kar anamma. Fokuseringen på det vi inte vet ärolycklig, när det är så fantastiskt mycket vi fak-tiskt vet och som ger en många gånger god bildav järnålderssamhället. Om vi som sysslar medforskning om forntiden inte tror på vårt källma-terial och våra metoder kan vi aldrig övertyganågon annan heller. För det är väl ändå bokenshuvudsyfte: att entusiasmera någon som finnerdet förflutna kittlande och inspirerande.

Rent akademiskt håller sig Spåkvinnans stavinom gränserna för vad som kan kallas veder -tagna sanningar inom fornforskningen idag. Jag

166 Recensioner



skulle dock gärna ha sett en något mera detalje -rad litterturtipslista. Varje kapitel ger upp tillfem tips om vidare läsning. Mycket är förståsarkeologisk litteratur, men även de mest etab -lerade religionshistorikerna får plats tillsammansmed volymer från Vägar till Midgård-projektet.Något fler böcker från ett så levande forsknings -område hade väl gått att skaka fram. Något somdock lyser igenom på sina ställen är att det ärarkeologer som har skrivit boken. I resone-manget kring den förkristna och tidigmedeltidaerans muntliga traditionsförmedling framkom-mer en alltför liten förståelse för att tidsperio-dens uppfattning om historia inte sammanfallermed vår egen. Den utmålas som sämre. Men syf -tet var ju ett annat och därför uppfattades san-nolikt den muntliga traditionen som en pålitligkälla till kunskap. En lätt nedlåtande ton anasockså när den fornnordiska religionens myterkallas »sagor» (t.ex. s. 34). För den vikingatidamänniskan var myterna en del av hur världenvar beskaffad och därmed omöjliga att ifrågasät-ta – inte någon lättsam litterär förströelse. Ettannat tvivelaktigt påstående är den seglivadeupp fattningen om vanerna som ett äldre guda -skikt som skuffats undan till förmån för de kri -giska asarna (s. 50), vanligen kring år 500. Dettaär bara en spekulation. Det kan lika gärna varaså, eller är kanske till och med troligare, att va -ner och asar funnits sida vid sida under en långtid men i olika skeden vägt olika tungt. Denfornnordiska religionen var stadd i ständig för -ändring, liksom alla religioner och kulturellayttringar i det mänskliga samhället.

Framställningar av det här slaget ska varageneraliserande och få sådana petimetrar somundertecknad att knorra, men vi får inte glöm-ma deras viktiga uppgift: att locka fler till attfördjupa sig i forntidens gåtor och vilja hjälpatill att lösa dem. I det läget vill läsaren veta hurdet var och inte vad vi inte vet. Men sedan kan vilocka in dem i ett djupare missbruk. Alla har vinågon gång varit där.

Maths BertellReligionshistoriska avdelningen

Stockholms universitetSE-106 91 Stockholm

[email protected]

Modernitet och arkeologi. Artiklar från VIII NordicTAG i Lund 2005. Red. Lars Ersgård. Riksantik-varieämbetet. Stockholm 2007. 176 s. ISBN-978-91-7209-473-4.

Modernitet, modernisering och modernism ärcentrala begrepp i den stora berättelsen om Väs -terlandets utveckling sedan renässansen. Det ärberättelsen om triumf för framsteget, upplys -ningen och rationaliteten, triumf för individua -lismen, kapitalismen, urbaniseringen och indus-trialiseringen. Det är en berättelse som har kri-tiserats lika länge som den har berättats. Ochdet är en berättelse som har dödförklarats avpostmodernismens apostlar sedan 1970-talet.

Ett otvetydigt tecken på att modernitetenfaktiskt kan vara död, avslutad som epok, omo -dern eller åtminstone försvagad, är intresset förbegreppet inom museologin och arkeologin se -dan 1990-talet. I första hand har det handlat omen strävan, inspirerad av Michel Foucault, attvisa att museet som institution och arkeologinsom disciplin är nära förbundna med det mo -derna. Här märks namn som Eilean Hooper-Greenhill, Bjørnar Olsen, Asgeir Svestad, NickPrior och Julian Thomas. I andra hand handlardet om att studera den moderna epoken medarkeologiska metoder. Ett exempel är en sessionmed temat »Modernitet och arkeologi» vidkonferensen VIII Nordic TAG i Lund 2005 somresulterade i föreliggande publikation. Konferen-sen har också utmynnat i publikationer om Ar -keologins många roller och praktiker (e-bok, 2007)och Arkeologi och identitet (2008).

Modernitet och arkeologi är en lättläst och välillustrerad antologi med nio artiklar författadeav tolv arkeologer, där de flesta är eller har varitknutna till uppdragsarkeologin i Sverige. Artik-larna behandlar ett brett spektrum av teman,som kronologiskt spänner från 1000-talet tillnutiden, men med tyngdpunkt i stormaktstidens1600-tal. Och texterna rör sig mellan (referat av)teoretisk filosofi och konkreta fynd av glasskär-vor. Här finns en artikel om förhållandet mellanuppdragsarkeologin och moderniteten författadav Christina Rosén; om individualisering medutgångspunkt i Lunda i Sörmland av Lena Bero-nius Jörpeland och Eva Skyllberg; manufakturmed glasproduktion i Stockholm som exempel

167Recensioner



av Leif Karlenby och Annica Ramström; indi-vidualitet belyst i gravskicket vid Linköpingsdom kyrka av Göran Tagesson; ideologi och maktvid huvudgården Bergkvara i Småland av MartinHans son; nymodigheter i skånska stadsplaner avGunilla Gardelin; Jönköping från faktori och fäst-ningsstad till dagens kommunala visioner av ClaesPettersson; bruksdöd och mångsyssleri med ut -gångspunkt i backstugor på Pinoberget i Värm-land av Eva Svensson; och slutligen resandebo -sättningar med exemplet Tattarbyn i Snarsmon iBohuslän av Annie Johansson och Kristina Lind-holm. Artiklarna inramas av såväl ett förord somett efterord författade av antologins redaktör LarsErsgård.

Som det kan förväntas av en antologi medursprung i en konferenssession, så är innehålletvarierat, mer eller mindre relevant för temat(modernitet skulle det vara!) – och mer ellermindre teoretiskt orienterat (jfr T:et för teoretiski TAG!). Som i en festskrift kan något vara nyttoch överraskande medan annat är gammalt ochvälkänt. Modernitet och arkeologi är ett smörgås -bord som visar vad som just nu smakar och be -kommer medeltidsarkeologer, som nyligen harförvandlats till historiska arkeologer, och somsöker nya råvaror och recept. Varje del är väl -smakande i sig, och det finns ingen anledning förmig att avslöja mina favoriter.

Medeltidsarkeologin kunde länge samlas ombegreppet »medeltiden» och fyraståndsläran somett odiskutabelt paradigm. Efter övergången tillen historisk arkeologi med ambition att studeraäven den efterreformatoriska tiden har vi ännuinte hittat någon gemensam nämnare. Moder-niteten kunde vara ett möjligt bud på ett sam-lande begrepp och projekt. Men vad är då mo -dernitet?

Många av artiklarna förhåller sig till det etab -lerade begreppet modernitet. När emellertidHansson och Gardelin i sina bidrag försökeranvända begreppet modernitet eller moderni -sering okonventionellt om förändringar ochnymodigheter, stadsförnyelse och maktmanifes-tationer ända tillbaka i medeltiden, kommen -teras det kritiskt av redaktören i efterordet.Hansson och Gardelin hävdar båda att det harfunnits tidigare faser av medvetna förnyelser.Det påminner om när Michael Nordberg på sintid hävdade att flera renässanser ägt rum redanunder den dynamiska medeltiden. Ja, kanske blirdet etablerade begreppet modernitet med ett så -dant grepp otydligt (jfr s. 174). Men vad är arkeo -login värd som vetenskap om den inte tillåtsförhålla sig öppet och kreativt till begrepp, oav -sett hur etablerade de månde vara inom andravetenskaper? Inom studier av världssystem i socio-logi och socialantropologi opereras just med tidi-gare perioder av globalisering – och modernitet.

Så tvärtom, jag saknar en mera kreativ, pro -blematiserande och kritisk förståelse och brukav begreppet modernitet. Således kunde det havarit en tydligare rågång i antologin mellan mo -dernitet som ideologi och modernisering somprocess. Nu används orden ofta, dock inte alltid,lite godtyckligt och oreflekterat. Detta hindraremellertid inte en varm läsrekommendation avantologin.

Jes WienbergInstitutionen för Arkeologi och Antikens historia

Lunds universitetBox 117


168 Recensioner



Recensioner 2009-2 146-168 MO:Layout 1 09-06-11 14.05 Sida ...

Documents

Transcript of Recensioner 2009-2 146-168 MO:Layout 1 09-06-11 14.05 Sida ...