OKTOBER 6 • 2003

Pris 20 kr

Birgitta och pengarna

Ferdinand Tollin – en av 1800-talets ”det unga Sverige”

SNF:s årsmöte

Innehåll SNT 6 • 2003 SidArtiklar och notiserBirgitta och pengarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128Ytterligare ett exemplar av Grännabrakteaten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133Ferdinand Tollin – en av 1800-talets ”det unga Sverige” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 134SNF:s årsmöte den 12-13 april 2003 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136Polletter från Hoby kulle mejeri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137Kyrksilvret som nedsmältes till att förfalska enkronor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137British Art Medal Society – den årliga kongressen 2003 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138Prisrekord på pollett . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141Myntmässa i Olofström . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141Svårt singla slant med euromynten? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142Kungasignerade kungafemmor till Vecko-Journalens läsare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142Den sista franska francen vann första pris för bästa mynt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142Raritetsfilosofi (2) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144

Stående rubrikerNytt om böcker – recensioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140Pressklipp. Guldägg? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142

OmslagDen 23 juli 1373 avled Birgitta i sitt hus i Rom och 7 oktober 1391 helgonförklarades hon av påven Bonifa-cius IX. Den sannolikt äldsta bilden av den heliga Birgitta visar henne när hon under sin sista pilgrimsfärdbesöker Bethlehem och får visionen om hur Jesu födelse gick till. Tavlan målades av Niccolò di Tommaso(död 1376), som av allt att döma träffat Birgitta i Neapel. Läs mer om vårt nationalhelgon och de pengar somanvändes under hennes tid i Lars O. Lagerqvists artikel på sidorna 128-132. Tavlan tillhör Vatikanmuseet.Identifieringen har gjorts av professor Jan Svanberg. Reprofoto Gabriel Hildebrand.

SVENSKNUMISMATISK TIDSKRIFT

har en upplaga på 1.400 ex.Ca 1/10 av dessa når utanför Sveriges gränser

– Norden, Europa, USA.Tidningen kommer ut med 8 nr per år:

första veckan ifebruari – maj, september – december.

Våra annonspriser är jämförelsevis låga.För annonsering kontakta Carin Hirsch Lundborg

på föreningens kansli, e-post: carin@numismatik.se

Prisexempel:1/1 sida (151 ✕ 214 mm) 1.800:–2:a omslagssidan 2.200:–4:e omslagssidan 2.500:–1/2 sida (151 ✕ 105 mm) 1.000:–1/4 sida (72 ✕ 105 mm) 500:–1/6 sida (47 ✕ 105 mm) 350:–1/12 sida (47 ✕ 50 mm) 175:–

Sista materialdag: Den 1:a i månaden före utgivning.Heloriginal eller manus och gärna skiss sändes

till Carin Hirsch Lundborg efter överenskommelse.

Annonser som ej är förenliga medSNF:s, FIDEM:s och AINP:s etik avböjs.

HB MYNT & MEDALJERSveavägen 96

Box 19507S-104 32 Stockholm 19

T - Rådmansgatan (uppgång Handelshögskolan)

☎☎ + fax 08-673 34 23Svenska och utländska mynt, sedlar och ordnar,

militaria och nålmärken, medaljer

Öppet: vard. 11-17, fred. 11-15, lörd. 11-14

Bli medlem iSVENSKA NUMISMATISKA FÖRENINGEN

Årsavgiften är 200 kr.

Som medlem får Du SNT

automatiskt

Du kan också enbart prenumerera på tidningenDet kostar endast 160:– per år.

126 SNT 6 • 2003

127SNT 6 • 2003

OKTOBER7 Gustav Vasa och hans sönerPlats Banérgatan kl. 18.30

Johan Wihlander berättar om och visar bilder av Gustav Vasas och hans sönersmynt.

NOVEMBER29-30 SNF:s 130-årsjubileum med auktionLördag 29Plats KMK

09.00-16.00 Myntmässa.

12.00-15.00 Visning av auktionsobjekten.

16.15 Lars O. Lagerqvist kåserar om Kungliga porträtt – lika eller inte?

17.15Visning av utställningen ”Carl Snoilsky – ett hundraårsminne”. Carl Sno-ilsky var föreningens ordförande och en framstående samlare. Göran Wahlquist,Ian Wiséhn och Jan-Olof Björk berättar om Snoilskys korrespondens med samlar-kollegor, hans bibliotek samt mynten i hans samling.

18.30 Subskriberad middag på Myntkrogen.Meny: Havskräftsstjärtar på örtbädd med dill-vinaigrette. Filé och kotlett avlamm med basilikasås, zucchini- och tomatgratäng samt potatiskaka. Vit choklad-fromage. I priset, 195 kr, ingår vatten/ lättöl samt kaffe. Anmälan till middagengörs genom insättning av beloppet på föreningens postgiro 15 00 07-3 senast den11 november 2003.

Söndag 30Plats KMK09.00-12.00 Visning av auktionsobjekten.

12.30 Ian Wiséhn talar i hörsalen under rubriken ”Nya myntkabinettet – erfaren-heter och framtidsplaner”.13.30 Auktion 145 med ca 160 objekt ur Sven Svenssons samling börjar.

DECEMBER11 SNF:s julfestPlats Banérgatan kl. 18.30Föreningens julfest.

ges ut av

SVENSKANUMISMATISKA

FÖRENINGENi samarbete med

KUNGL.MYNTKABINETTET

Föreningen:Banérgatan 17 nb

115 22 StockholmTel 08-667 55 98

onsdag – torsdag kl 10.00 – 13.00Fax 08-667 07 71

E-post: info@numismatik.se

Postgiro 15 00 07-3Bankgiro 219-0502

Svenska Handelsbanken

Redaktionen:Kungl. Myntkabinettet

Box 5428114 84 StockholmTel 08-5195 5300Fax 08-411 22 14

E-post: info@myntkabinettet.se

Ansvarig utgivare:

Ian Wiséhn

Huvudredaktör och layout:

Monica Golabiewski Lannby

Annonser och auktionskalender:Göran Wahlquist

070-682 80 03 (kvällstid och helger)

Prenumerationer:Pris 160 kr/år (8 nr)

Medlemmar erhåller tidningen automatiskt

SNT trycks med bidrag frånGunnar Ekströms stiftelse

samt Sven Svenssons stiftelse

För insänt, ej beställt, material ansvarasej. SNT:s texter och bilder lagras

elektroniskt och publiceras i pdf-formatpå SNF:s och KMK:s hemsidor

(www.numismatik.se samt www.myntkabinettet.se). Den som

sänder material till SNT anses medgeelektronisk lagring/publicering.

Tryck:Masterprint Sätteri & Tryckeri AB

ISSN 0283-071X

Föreningsaktiviteter

Svenska Numismatiska FöreningenAdress: Banérgatan 17 n.b. Buss 4, 44; T-bana Karlaplan.Kansli: Besökstid 10.30 -13.00 onsdag – torsdag.Stängt: Midsommar – 1 september; jul- och nyårshelgerna.Hemsida: www.numismatik.se

Kungl. MyntkabinettetAdress: Slottsbacken 6, Buss 43, 46, 55, 59, 76; T-bana Gamla stan.Utställningar: Måndag – söndag kl. 10.00 -16.00.Numismatiska boksamlingen: Torsdagar kl. 13.00 -16.00.Hemsida: www.myntkabinettet.se

128 SNT 6 • 2003

I år firar Sverige men ocksåmånga kristna i andra delar avvärlden Birgitta Birgersdotter,det enda av våra helgon (ännuså länge) som kanoniserats avpåven (1391) och en av de yt-terst få svenskor som är kändautanför vårt land – låt oss ocksånämna drottning Kristina, GretaGarbo och Astrid Lindgren. I århar Sveriges Riksbank beslutatutge minnesmynt i två valörer,och dessutom en medalj somkommer från samma tillverkare(d.v.s. Myntverket i Eskilstuna,men på deras eget initiativ). SeSNT 2003:5 s. 112.

Birgitta föddes sannolikt 1303som dotter till en av Sverigesmäktigaste och rikaste män,Upplands lagman, riddaren BirgerPetersson (död 1327), och dennesandra hustru Ingeborg Bengtsdotter(död 1314, troligen i barnsäng). Hen-nes fars släkt är bara känd ett pargenerationer tillbaka och Birger vardess mest betydande medlem. Släk-ten tycks ha utmärkts av stor from-het. Ingeborg var befryndad medkungahuset, eftersom Magnus Min-nisköld var hennes farfarsfar. Den-ne räknade bland sina andra barn Bir-ger jarl, den kungliga folkungaättensstamfader, som regerat sedan 1250.Var Birgitta föddes vet vi faktisktinte; uppgiften att det var på Finstagård i Uppland härstammar från 1400-talet och sanningshalten är tveksam,eftersom fadern ännu inte förvärvatden gården, det skedde flera år se-nare, när Birgitta redan var gift.

Tidigt moderlös – omkring tio årgammal – vistades Birgitta en tid hosen moster i Östergötland, även hongift med en lagman. Pappa Birgerhade varit med om att skriva Upp-landslagen och ledde som lagmantingsmötena i landskapet. Lagmän-nen i Sverige utgjorde tillsammansmed riksråd och biskopar landetsmäktigaste elit. 1321-1322 vallfär-dade Birger som trogen kristen tillSantiago de Compostela i Spanien,där aposteln Jakob sägs vara be-gravd. Sitt testamente skrev han1326 på Finsta och året därpå doghan. Han begravdes 1328 i Uppsaladomkyrka, där man alltjämt bevararen dyrbar gravsten, beställd i Flan-dern (nuvarande Belgien) av Birgerunder pilgrimsfärden. Här ser vi ho-

nom själv, hans andra hustru och –i mindre format – alla barnen (tresöner och fyra döttrar). Den älds-ta dottern är Birgitta, här avbildad(men knappast porträttlik!) för förstagången. Vad den kostade vet vi inte,men några av räkningarna från HerrBirgers begravning är bevarade. Detrör sig mest om kläde, kryddor, vinoch socker till en mycket ansenligkostnad, 169 mark 5 öre, inhandladehos köpmän i Stockholm, Sigtunaoch Uppsala, nästan allt importerat.För att ge något slags begrepp omvilka summor detta var kan vi om-vandla pengarna till 8 142 dags-verken à 4 penningar i Birgittas ung-dom. Så många dagsverken (låglön)skulle idag motsvara något under 7miljoner kronor!

Äktenskap, barn och verksamhetNär Birgitta var tretton år giftes honbort med den artonårige sonen tilllagmannen Gudmar i Västergötland,riddaren Ulf Gudmarsson (ca 1298-1344). Denne också skulle bli lag-man, men i Närke (1330), där hanoch hustru Birgitta hade stora egen-domar, och med tiden också riksråd(tidigast 1328). Birgitta medförde iboet och ärvde senare egendomar iflera landskap och järnbergshyttor iNärke. Även Ulf var en förmögenman.

Mest bodde de på den stora egen-domen Ulvåsa vid sjön Boren iÖstergötland. Mycket tyder på attdet snart var den späda och småväxtaBirgitta som blev den bestämmandei äktenskapet. Ulf var en ”god ochärlig man”, men kanske inte så kun-nig och begåvad. De fick åtta barn.Äldsta dottern Märta var gift tvågånger (givetvis med män ur fräl-set, den förste en riktig knöl, SigvidRibbing) och blev hovmästarinna iNorge, där hon skall ha uppfostratden minderåriga, blivande unions-drottningen Margareta med hjälp avriset; sonen Karl, riksråd och lag-man, gift tre gånger, var av världsligläggning, ståtlig och praktälskande,och dog i Neapel 1372; Birger, ocksåriksråd och lagman, gift två gånger,var sin mors fromma son, död 1391;Katarina, tidigt änka, följde i sinmors fotspår och blev Vadstenaklost-rets första föreståndare, död 1381,senare saligförklarad, hennes benskrinlagda 1489; ytterligare två sö-ner dog tidigt; Ingeborg gick i kloster(Riseberga) och dog ung; Cecilia vargift två gånger, dog 1399 och be-gravdes i Vadstena klosterkyrka. Detansågs länge att det fanns åtskilligaättlingar på kvinnolinjen till Birgitta;nu är man tveksam.

Men Birgitta var så mycket mer änen aristokratisk hustru med en skarabarn att gifta bort eller placera i klos-ter och en stor tjänarskara att härs-ka över, fattiga att utspisa, sjuka attvårda. Hon var enligt egen uppgift entid hovmästarinna eller kanske bätt-re mentor hos den unga drottningBlanka av Namur (1320-1363) som1335 gift sig med kung MagnusEriksson (1319-1363, död 1374).Med tiden fick hon mycket att göramed kungen. Både han och drott-ningen hade mycket att lära, tycktehon.

Birgitta och pengarnaAv Lars O. Lagerqvist

1. Birger Peterssons och hans andrahustrus gravsten i Uppsala domkyrka

efter avbildning i Sveriges Medeltid avH. Hildebrand. Barnen är också avbil-dade, och Birgitta återfinns nederst till

höger med utslaget hår, d.v.s. ogift.Det är den äldsta bilden av det blivandehelgonet – naturligtvis inte något por-

trätt. Flandriskt arbete, beställt av HerrBirger, sannolikt under pilgrimsresan till

Santiago de Compostela.

129SNT 6 • 2003

Framförallt var Birgitta av en djuptreligiös natur. Hon vallfärdade tillflera svenska helgongravar och skallockså ha besökt S:t Olavs grav iNidaros, Nordens populäraste vall-fartsort. Åren 1341/42 begav sig Bir-gitta och Ulf till Santiago de Com-postela, den vallfärd som fadern Bir-ger Petersson en gång genomfört ochtidigare säkert också flera andra avdenna fromma familj. På återvägenblev Ulf svårt sjuk i Arras, menBirgitta fick en uppenbarelse – hanskulle tillfriskna. Så skedde och dekunde återvända hem. Ulf hämtadesig aldrig helt, och i början av år1344 avled han och begrovs i Al-vastra kloster. I sitt testamente hadehan bl.a. gjort donationer till en klos-terstiftelse. Allt detta var en stor hän-delse i Birgittas liv och utgjorde bör-jan till en helt ny tillvaro för henne,en karriär på det andliga området!

Ett blivande helgons karriär ihemlandet (1344 -1349)Redan i barndomen hade Birgittahaft drömmar eller uppenbarelser avreligiös karaktär. När hon började fåuppenbarelser i vaket tillstånd är inte

riktigt säkert, men det tycks ha häntredan under makens livstid. Nu, närhon skall få ägna sig åt sin livsupp-gift, blir de allt talrikare. I en tidiguppenbarelse säger Gud till henne:”Du skall vara min brud och mittspråkrör”. Det är klart att både honsjälv och den katolska kyrkans repre-sentanter till en början ställde sigundrande: var det Gud som taladeeller ett djävulens bländverk? I allahändelser blev hennes uppenbarelsergodkända, med tiden på högsta ort,och efter hennes död utgivna förstsom handskrifter, så småningom ock-så tryckta i två olika serier, inallesomkring sjuhundra.

Birgitta skrev ner sina uppenbarel-ser på svenska och sedan översattesde till latin av hennes biktfäder. Bir-gitta behärskade latin – hon lärde sigdetta det bildade Europas kyrko- ochdiplomatspråk tillsammans med sinabarn, har det sagts – men föredrogsitt modersmål. Ett par av hennesegna handskrifter har mirakulöst nogbevarats och visar att hon hade ensäker och kraftfull skrivstil.

Under fyra år var Birgitta till ochfrån bosatt i Alvastra – men nunna

var hon aldrig, en vanlig missupp-fattning bland lekmän, kanske bero-ende på att sena bilder av henne klärhenne i nunnedräkt och med birgitti-nernas huvudprydnad (den nya sta-tyn i Rom på Peterskyrkan med hen-nes bild i helfigur, sedan hon blivitett av Europas skyddshelgon, begårjust detta misstag). Nej, hon bar all-tid sin huvudklädnad som änka ochså avbildas hon i alla tidiga konst-verk.

Uppenbarelserna från Gud, Kris-tus, jungfru Maria eller någon ängelhandlar ofta om hennes älskling-splan. Hon vill grunda en ny kloste-rorden med nya regler. Från 1346 blirhennes förbindelser med kung Mag-nus Eriksson ganska täta och honbesöker hovet. Hon förmår honomtill en storslagen donation sammaår: ett stort antal gods och Vadstenakungsgård med sitt stora stenhusskänks till det blivande klostret. I enuppenbarelse hade Birgitta fått veta,att klostret skulle ligga just där, vidVätterns strand. Magnus skulle ock-så ”ta korset”, organisera och anföraett korståg över Östersjön, mot Ryss-land eller rättare sagt Novgorod, fickhan veta av sierskan.

De följande åren skulle beredaBirgitta stora besvikelser men ocksåleda till hennes resa till Rom. Påvenvägrade att grunda en ny orden (i ochför sig kunde han åberopa ett tidiga-re beslut att inga fler klosterordnarskulle få inrättas) och Magnus drogtillbaka en stor del av sina donatio-ner. Birgitta blev givetvis upprörd,ja rasande. Hennes relationer medkungen blir allt sämre och påvenKlemens VI målas i hemska färger.Samtidigt med dessa händelser här-jas så gott som hela Asien och Eu-ropa sedan 1347 av en svår böldpest,digerdöden. Till Danmark kommerden 1348, till Norge 1349 och tillSverige 1350. Kanske så mycket somen tredjedel av befolkningen falleroffer för sjukdomen, i Europas stor-städer mer än så. Mitt i denna svåratid fattar Birgitta ett viktigt beslut –hon skall bege sig till Rom.

Bosatt i den heliga staden(1350 -1373)Hon hade flera skäl till detta. 1350var ett jubelår och nu måtte väl äntli-gen påven lämna ”den babyloniskafångenskapen” i Avignon och åter-vända till Rom! Och då kunde honövertala honom att stadfästa hennesorden. Om kungen lyckades genom-föra sitt korståg – det ville han, kan-ske förklarligt nog, inte företa sig▲

2. Klostret i Vadstena. Den byggnad som avdelades för nunnorna och som hyser detnyöppnade Birgittamuseet var ursprungligen ett folkungaätten tillhörigt palats, som

kung Magnus Eriksson skänkte till det blivande klostret. Invigningen skedde 1384 men”blåkyrkan” blev färdig långt senare. Flygfoto: Jan Norrman, 1965, ATA.

130 SNT 6 • 2003

under det svåra peståret – skulle detkanske också beveka Klemens.

Detta krig med Novgorod komigång vintern 1350/51, då Magnusäntligen befinner sig på andra sidanÖstersjön, men ingenting åstadkomsoch fred slöts 1351. Birgitta kan intefå kungen att begripa, att han, somhade Gud på sin sida, hade kunnatbesegra ryssarna med en helt obetyd-lig stridsmakt. Så menar Birgitta ochmålar kungen i allt mörkare färger.

Vid årsskiftet eller i början av1350 kommer Birgitta till Rom efteren lång resa över Stralsund, Schwa-ben och Norditalien, där hon besökerMilano, och så till Genua, antagligenför att ombord på ett skepp kommatill Ostia, Roms hamnstad. Överallthar hon sett hemska spår av pestenshärjningar och mött svältande, utfat-tiga människor. Hon reser i ettganska stort sällskap med bl.a. bikt-fadern Peter Olofsson (Petrus Olai)från Skänninge, som också blir hen-nes husföreståndare. I den heligastaden bosätter hon sig först i ett pa-lats som kardinalskollegiet förfogadeöver; efter fem år flyttar hon till etthus nära Piazza Farnese, som står tillhennes förfogande de följande årenoch där hon också dör. Där vårdashennes minne av Birgittasystrar ännuidag och här vördas föremål och re-liker ända från hennes tid.

Birgitta fick vänta förgäves påpåven Klemens, även på hans efter-trädare Innocentius VI, som i sin turersattes av Urban V. Den sistnämndeskulle bli den som äntligen återvändetill Rom, men bara för en kortare tid(vi återkommer till honom och or-densgrundandet nedan). Redan 1350kunde hon glädja sig åt att dotternKatarina, nyvorden barnlös änka, an-slöt sig till henne och sedan inte vekfrån moderns sida, varken i livstideneller i döden.

Birgitta satt inte hela tiden i Rom.Hon besökte bl.a. Assissi. Åren 1365-1366 vallfärdar hon till heliga platseri södra Italien, som då kallades ko-nungariket Neapel, och sammanträf-far med personer ur de högsta kret-sarna. Birgitta kallar sig vid dennatid vanligen ”principissa de Nericia”,d.v.s. närmast ”furstinna av Närke”.Den höga rang som hon hade i hem-landet i egenskap av lagmansänkahade nog inte gått fram i en boksta-vstrogen översättning bland itali-enska hertigar, prinsar, grevar ochmarkiser! Vi får inte tolka detta somett utslag av fåfänga – men det gälldeatt kunna tala med den auktoritetsom hon behövde för att man skul-le lyssna på henne och hennes ön-

skemål. I Neapel träffade hon denfranskfödda, sköna och lättsinnigadrottning Johanna, som tog emothenne vänligt och nog med en vissrespekt lyssnade på hennes förma-ningar och uppenbarelser, dock utanatt alltför mycket ändra sina vanor…

Påven kommer. Birgitta får sinklosterorden (1367-1370)Äntligen anländer Urban V till denheliga staden. Den 16 oktober 1367äger det högtidliga intåget rum. Bir-gitta ber nu också sina söner Karl ochBirger komma till Rom för att gehenne sitt stöd. Hon är nu en gammalkvinna, 64 år, och hon måste få sinklosterorden godkänd! De anländer1368 till Rom; det året får den heligastaden ännu ett celebert besök, näm-ligen av den tysk-romerske kejsarenKarl IV. Härmed uppfylldes en an-nan av Birgittas profetior, som ingentrott på: påven och kejsaren träffades.Men det drar ut på tiden med Birgit-tas älsklingstanke, trots en audienshos påven tillsammans med sönerna(skildrad av en samtida). Urban drarsig bort från det oroliga Rom till bor-gen Montefiascone vid Bolsenasjön.Är han på väg tillbaka till Avignon?Birgitta får ännu en audiens somma-ren 1370 och presenterar påven medännu en uppenbarelse, minst sagt

hotfull. Nu bestämmer sig äntligenUrban, men som många andra klos-ter måste Birgittas inrymmas inomde s.k. S:t Augustinus regler. Hon fårgrunda ett kloster för män och ett förkvinnor i Vadstena och en kvinnaskall vara högsta ledare. Den påvligabullan kom den 5 augusti. Men förstunder en efterträdare, Urban VII, ut-färdades det slutliga dokumentet om”S:t Augustini Frälsarorden” och dåvar Birgitta död.

Sitt andra mål nådde inte Birgitta:påven bosatte sig inte i Rom utanåtervände till Avignon, trots henneshotelser. Påven skulle dö inom året,sade hon (åtminstone trodde samti-den att hon uttalat sig så). Det gjor-de han och hennes rykte blev änstörre. Den nye påven, GregoriusXI, en fransman som Birgitta träffati Italien, fick flera uppenbarelserfrån henne. De var nedskrivna av enspansk prelat, Alfonso, biskop avJaén, som avsagt sig sitt ämbete ochslutit sig till henne. Han skulle kom-ma att betyda mycket under hennessista år och även efter hennes död,när han slutredigerade hennes up-penbarelser.

PengarMånga frågar sig: visst, Birgitta varförmögen, men hur klarade hon sina

3. Den sannolikt äldsta bilden av Birgitta visar henne när hon under sin sistapilgrimsfärd besöker Betlehem och där får visionen om hur Jesu födelse gick till.

Tavlan målad i tre exemplar av Niccolò di Tommaso (död 1376), som av allt att dömaträffat Birgitta i Neapel, där han arbetade för drottning Johanna. Han måste då hahört hennes vision berättas; den blev nämligen inte utgiven till mera allmän läsning

förrän efter hans död. Tillhör Vatikanmuseet (2003 utlånad till Birgitta-utställningen iLinköping). Se också omslagets färgbild. Repro: Gabriel Hildebrand.

131SNT 6 • 2003

resekostnader? Det var inte medhjälp av våra egna penningar ochhalvpenningar, tidvis mycket dåligaoch med låg silverhalt, särskilt 1349,när Birgitta begav sig till Rom. Nej,nu hade den europeiska ekonomintagit mer än ett steg framåt. Vid mit-ten av 1200-talet återkom guldmyn-ten, först den florentinska florinen,sedan zecchinon från Venedig, kalladdukat, likvärdiga mynt om knappt3,5 g rent guld. De blev populärahandelsmynt som efterpräglades un-der 1300-talet (först florinen) i Ung-ern, Böhmen, Rhenlandet och medtiden även i Lübeck (från 1340), vårkanske främsta handelspartner. Vidmitten av århundradet börjar skepps-nobeln från England bli begärlig.Men större utländska silvermyntkom också till Norden – den franskagros tournois, den engelska pennynoch dess imitationer från kontinenten(kallade sterling). Det fanns alltsåingen brist på allmänt gångbara myntatt ha i reskassan när man skulle be-ge sig utomlands, mynt som kundeväxlas om till lokal valuta.

En klar risk var förstås att bli utsattför landsvägsrövare. Såväl påvekyr-kan som de stora handelshusen råd-de bot på detta problem – man hadeväxlar redan under 1200-talet. Detfanns s.k. faktorier i alla viktiga han-delsstäder. Man kan nog förmoda, attBirgitta eller snarare hennes med-följande präster hade sådana skrivnadokument, mot vilka man kunde få utkontanter vid behov. Trots detta fun-gerade inte alltid penningförsändel-serna (inte under senare århundradenheller, det vet vi). Birgitta fick hjälpav givmilda anhängare i Italien, ochvid ett eller annat tillfälle blev hontiggerska. Det var ju så vissa kloster-ordnar fick sina medel.

Den sista pilgrimsfärden.Birgittas dödBirgitta fick inte alltid den eller deuppenbarelser hon önskade. Vissadagar väntade hon förgäves på denängel eller vem det nu var som justdå dikterade för henne. Ett särskiltbudskap hade suttit långt inne, men1371 kom Guds befallning att det vardags för henne att resa till det heligalandet. Förberedelserna tog åtskilligamånader. Sönerna hade återvänt tillSverige och fick nu vända om ochkomma tillbaka – de måste absolutdelta i pilgrimsresan. Givetvis ock-så dottern Katarina, biskop Alfonso,hennes två biktfäder, som båda het-te Peter Olofsson (Petrus Olavi), ochriddaren Magnus Persson (Eka), som

länge hört till hennes omgivning iRom och med tiden skulle spela enframträdande roll i Vadstena.

Året 1372 hade därför börjat närBirgitta och hennes följe kom tillNeapel och togs emot av drottningJohanna. En ofta återgiven historiaär hur den ”världslige” sonen Karlvid presentationen kysste drottnin-gen, inte på foten eller handen, sometiketten föreskrev, utan – på mun-nen! Johanna tog inte illa upp, honuppskattade stiliga män. Birgittamärkte detta och tänkte med förfäranpå att Karl var gift, hans hustru varhemma i Sverige, helvetets lågorhotade! Hon bad till Gud att sonenskulle förskonas. Hon blev bönhörd,han dog plötsligt, kanske av en avTBC betingad blodstörtning (Stol-pe).

Färden över Medelhavet gick överCypern, som då regerades av en an-nan drottning, Eleonora av Arago-

nien. Birgitta välkomnades varmt ochfick åter några uppenbarelser, bl.a.om Eleonoras olämpliga och utma-nande klädsel, som knappast kan haglatt henne. Efter en månad fortsattepilgrimerna och anlände till Joppe.Förargligt nog sjönk fartyget inne ihamnen och åtskilligt bagage gickförlorat. I mitten av maj var man iJerusalem, en stark upplevelse föralla. Birger blev riddare av den He-liga Graven. Betlehem besöktes ock-så. Här hade Birgitta en berömd syn– hon upplevde närmast i detalj Je-su födelse. Denna uppenbarelse fickmånga konstnärer ta del av, och medbörjan redan på 1370-talet framställsfrälsarens födelse just så som Bir-gitta skildrat den.

Den åldrade Birgitta insjuknade ”ifeber”, vad det nu kan ha varit föråkomma, men tillfrisknade. Efternästan fem månader återvände manöver Cypern till Neapel, där sällska-▲

4 A-L. Svenska och utländska mynt från Birgittas tid. A. Magnus Eriksson, tvåsidigpenning med folkungalejon / krona, 1320-tal. B. Samma valör, men på frånsidan tre

kronor, 1340-tal. C. Norge, penning från Håkan (V) Magnusson (1299-1319), den för-res morfar och företrädare. D. Lübeck, imitation av det kanske mest spridda interna-tionella guldmyntet, florinen från Florens, 1340-50-tal. E. Frankrike, gros tournois

från Filip V (1316-22). F. Nederländsk imitation av engelsk silverpenny, s.k. sterlingfrån Edvard II-III, slagen i Hainaut av Johan II (1280-1304), gångbar i främst norraoch mellersta Europa. G. Böhmen, Johan av Luxemburg (1310-46), s.k. pragergro-

schen. H. Venedig, Giovanni Soranzo (1311-27), grosso. I. I Rom gav senaten ut mynti stället för den oftast frånvarande påven. Denna denar med länge oförändrad typ hörhemma i 1300-talet och bör ha varit välbekant för Birgitta. J. Neapel, Johanna, dukat1343-47. K. I Palestina mötte Birgitta kanske ett och annat kvardröjande korsfarar-

mynt men främst islamiska dirhemer av silver och småmynt, som denna fals frånTripoli, slagen för den egyptiske mamluk-sultanen Shaban II (1363-77). L. På hemvä-

gen med kistan 1374 kanske någon överskeppning ersattes med en florin slagen avRuprecht (I) av Bayern (1329-90). Dessa mynt ingick i Kungl. Myntkabinettets

utställning ”Visa mig vägen. Heliga Birgitta 700 år”, sommaren och hösten 2003.Foto Gabriel Hildebrand.

A. B. C. D.

H.G.F.

E.

I. J. K. L.

132 SNT 6 • 2003

pet landsteg i början av 1373. Al-fonso fick genast resa till påven meden ny uppenbarelse. Birgitta åter-vände till Rom efter att ha mottagiten ansenlig summa pengar av drott-ning Johanna.

Birgittas hälsa försämrades grad-vis. Den 23 juli 1373 avled hon i sitthus i Rom, enligt traditionen på enbordsskiva som ännu bevaras i Casadi S. Brigida, som huset heter sedanlänge. Efter begravningen fick kis-tan en tillfällig förvaringsplats me-dan hemfärden förbereddes. I Vad-stena pågick arbetet med klostret ochgrundstenen hade lagts till kloster-kyrkan – den föregicks av ett par trä-kapell. Den byggdes enligt Birgit-tas intentioner, enkel och utan prakt,inga målade fönster, och altaret iväster.

När hemfärden anträddes i slutetav 1373 hade ett under inträffat – dendöda Birgitta hade förvandlats tillett skelett! En arm och några andrasmärre benbitar lämnades kvar somreliker i Rom. Hemfärden gick överAncona, Trieste, Österrike, Tjeckienoch Danzig samt över Östersjön tillSöderköping. Kistan bars så via Lin-köping till Vadstena, dit man kom4 juli 1374. Stora människoskarorhade mött upp överallt där man drogfram.

Enligt Birgittas klosterregel levdede högst 60 systrarna, som skulle va-ra 18 år när de vigdes till nunnor, ien särskild byggnad, i Vadstena i detgamla kungapalatset, som ”ödmju-kats”, som Birgitta uttryckte det, d.v.s.förenklats och sänkts i höjd. De be-tjänades av högst 25 bröder underen generalkonfessor; några av demskulle vara prästvigda. De bodde i etthus på andra sidan kyrkan, också detursprungligen från 1200-talet. Kata-rina, som reste tillbaka till Rom ochbodde där i flera år, fick klosterre-geln modifierad, så att den blev merasom hennes mor tänkt sig. Hon ver-kade också för moderns kanonise-ring. Hon kom sedan tillbaka ochvar klostrets första föreståndare. Detskulle ju ledas av en kvinna. Katari-na dog 1381 och begravdes i kyrkan,trots att den ännu inte var färdig. Detblev den först på 1440-talet. Klostrethade invigts 1384.

Birgittas ben hade redan 1374skrinlagts i Vadstena. År 1391 nåd-de hennes ”påtryckargrupp” sitt mål.Den 7 oktober helgonförklarades (ka-noniserades) hon av påven. Hennesdotter Katarina saligförklarades (bea-tificerades) 1482 och skrinlades 1489,även hon, men väntar ännu på en hel-gonförklaring. Efter många äventyr

och en tids vistelse i Polen (ditför-da av Sigismund) återkom mor Bir-gittas och dotterns ben till Vadstenapå 1650-talet. De har undersökts ettpar gånger och när detta skrives görsDNA-prov. Birgitta var tydligensmåväxt (153 eller 157 cm), Katarinalång även för vår tid (180 cm).

Snart grundades kloster även iandra delar av Norden och det övri-ga Europa, t.ex. Nådendal i Finlandoch Pirita i Estland. Vid medeltidensslut fanns 37 kloster i Europa, äveni England (Syon Abbey), men desom hamnade i protestantiska län-der stängdes, det ena efter det andra.Vadstenas sista nunnor förvisadestill Polen 1595.

Birgittinerorden, för att användadess folkliga namn, förde sedan enganska undanskymd tillvaro, mensom helgon var Birgitta inte bort-glömd, särskilt inte i Polen. Munk-klostren försvann emellertid. I mo-dern tid har det skett en stor för-nyelse. En av dem som bidragit tilldetta är svenskan Moder ElisabethHesselblad (död 1957), som trotssvår ohälsa grundade en egen grenav birgittinerna och för en tid sedansaligförklarades av den nuvarandepåven, som ju även förklarat Birgittaför ett av Europas tre skyddshelgon. Idag finns det 65 kloster i fyra världs-delar, varav ett munkkloster (i USA),känt för sin goda choklad. Det se-

naste nunneklostret invigdes i mars iår på Kuba i närvaro av själve FidelCastro!

I Sverige har intresset för Birgittatilltagit, även om en särskild före-ning, Societas Sanctae Birgittae (Bir-gittastiftelsen) funnits sedan längeoch arbetat för att sprida kunskap omhenne, liksom många enskilda, allt-ifrån Verner von Heidenstam ochAndreas Lindblom. En medlem ivår egen förening, framlidne TorgnyLindgren, skrev om Birgitta-medal-jer och pilgrimsmärken men ävenom dotterkloster utanför Sverige.

Vid månadsskiftet maj / juni i årfirades Birgitta med ett stor programi Vadstena med ambassadör LarsBergquist som jubileets generalsek-reterare. Vårt kungapar och stats-chefer från länder runt Östersjön,munkar och nunnor, biskopen avLinköping och ärkebiskop Hammaroch många andra prominenta perso-ner deltog och kungen invigde detnya Birgittamuseet. Jubileumsmäs-sa hölls i klosterkyrkan på söndagenoch senare en katolsk mässa på borg-gården.

5. Kistan i Vadstena klosterkyrka, som anses innehålla delar av Birgittas och dotternKatarinas skelett och deras skallar samt dessutom ben från några andra helgon.

En DNA-undersökning pågår och väntas vara färdig under hösten 2003.Skallen till vänster anses vara Birgittas, skalltaket till höger Katarinas.

Foto: Carl Curman 1889, ATA.

Köpes1/3 Rd 1815 eller 1817, 1/6 Rd 1798,16 öre 1770. Kval 1+ eller bättre.Richard Bergman 070-576 62 65.

133SNT 6 • 2003

I samband med en mindre utgräv-ning i S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna2002-2003 hittades elva mynt från1200 -1400-talen. Ett fragment för-tjänar en närmare kommentar, ef-tersom det utgör det andra kändaexemplaret (fig. 1) av en svealändskmynttyp som hittades första gångenunder utgrävningar i Gränna kyrka1987 (fig.2). Motivet är en sköld meden korsfana och inskriften ARVS.Typen publicerades 1993 av Lars O.Lagerqvist och tolkades med ledningav korsstaven och inskriften (detäldsta namnet på Uppsala var ÖstraAros) som en ärkebiskoplig mynt-ning och med ledning av sköldens ut-formning, halten (nästan 800/1000)och den politiska historien datera-des den till perioden ca 1260-1275(Lagerqvist 1993). Därefter har KjellHolmberg kortfattat kommenterat ty-pen och ansåg att den även kundevara äldre än den föreslagna dater-ingen (Holmberg 1995); Lagerqvistpublicerade den på nytt med endastsmärre förändringar men med ett till-lägg att den med ledning av haltentidsmässigt kunde avgränsas till efter1250 (Lagerqvist 1997).

Det nya exemplaret är stampiden-tiskt med Grännaexemplaret, och dettyder på att den ursprungliga utmynt-ningen av denna typ har varit mycketbegränsad. Myntet ger först intryckav att vara avsiktligt delat för att fåen ½ penning.Vikten är 0,14 g, vilketskulle stämma väl med en medelviktav 0,30 g för en hel svealandspen-ning. Delningen är emellertid inte sårak som man borde förvänta sig omden delats på myntverket, utan del-ningen måste därför anses som in-officiell.

Angående dateringen kan mansäga följande. Efter ca 1250 ökademyntningen kraftigt på det svenskafastlandet och den är väl belagd ge-nom myntfynd. Antalet typer (Val-demar) eller grupper (MagnusLadulås) var mycket begränsat. Detvisar att myntningen var reglerad. Enbegränsning till en mynttyp eller enmyntgrupp (samma typ men olikavikt och/eller variationer av utföran-det) i cirkulation samtidigt var enförutsättning för detta. Därför menarjag att den här behandlade myntty-pen inte kan ha cirkulerat efter ca1250 eftersom den typmässigt dåhelt skulle avvika från andra samti-da typer.

Myntningen i Svealand under pe-rioderna 1222-1229 och 1234-1250är mycket dåligt belagd, eftersom detsaknas skattfynd. Vi känner till ettflertal typer som rimligtvis präglats iSvealand under dessa perioder, menen närmare datering är inte möjlig.Här skulle typen med korsfanan pas-sa in, men hur går det i så fall ihopmed den låga halten? Som Lager-qvist påpekat är halten nästan ge-nomgående 900-950/1000 före 1250.Det finns emellertid ett intressant un-dantag genom en svealandsbrakteatmed en fågel (LL II:1) som håller770/1000 (Lagerqvists opubliceradeanalys). De ovan nämnda perioder-na som är dåligt belagda inrymmeren mängd omdiskuterade typer, t.ex.REX VPSALIE (LL VIII), och det ärinte osannolikt att man under en kort

period (sannolikt 1240-talet då manvet att det tidvis rådde inbördeskrig)präglat mynt av lägre halt. Till denperioden skulle man kunna föra såvältypen med en fågel som den här ak-tuella med korsfanan.

Frågan om myntherren förtjänarockså att diskuteras. En ärkebiskop-lig myntning som förslagits kan inteuteslutas, men andra myntherrar kanockså vara tänkbara – jämför med enannan exceptionell myntgrupp REXVPSALIE, som tolkats som prägladav folkungapartiet på 1240-talet.

De här presenterade tolkningarnakan stå i strid med de heraldiska,men med ledning av alla tidigarenya myntfynd som kullkastat då eta-blerade numismatiska sanningar trorjag att detsamma så småningom kangälla även de heraldiska frågorna.

Kenneth Jonsson

LitteraturHolmberg 1995: K. Holmberg, När kung-ens mynt blev allmogens mynt. En över-sikt över mynt, myntning och myntensroll i det svenska samhället under 1200-talet. Myntningen i Sverige 995-1995.Numismatiska Meddelanden XL, 63-82.

Lagerqvist 1993: L. O. Lagerqvist, Myn-tet med korsfanan. Flaggor från fälttågtill folkfest. 1993

Lagerqvist 1997: – , Myntet från Gränna.Myntet med korsfanan. Det nära för-flutna – om arkeologi i Jönköpings län.Småländska kulturbilder 1997, Medde-landen från Jönköpings Läns Hembygds-förbund och Stiftelsen Jönköpings LänsMuseum XXVII, 190-193.

LL = L. O. Lagerqvist: Svenska mynt un-der vikingatid och medeltid (ca 995-1521) samt gotländska mynt (ca 1140-1565). Stockholm 1970.

Ytterligare ett exemplar av Grännabrakteaten

Fig. 1. Nyfunnet exemplar av den s.k.Grännabrakteaten i S:t Olofs kyrkoruin i

Sigtuna. Foto: författaren.

Fig. 2. Det i Gränna kyrka år 1987funna myntet med korsfana.

KMK 102 490:1.Foto: Gunnel Jansson.

LUNDS MYNTHANDELKÖPER och SÄLJER

BYTER och VÄRDERAR

MYNT och SEDLARTILLBEHÖR och LITTERATUR

GRATIS LAGERLISTA(uppge samlarområde)

Klostergatan 5, 222 22 LUNDTel och fax 046-14 43 69

e-post: siv-gunnar@swipnet.se

HÅKAN WESTERLUNDMYNTHANDEL

KÖPER • SÄLJER • BYTER

MYNT • SEDLAR • MEDALJER

Olympiska föremålVasagatan 42

111 20 STOCKHOLM

TEL 08 - 411 08 07

134 SNT 6 • 2003

Ferdinand Tollin– en av 1800-talets”det unga Sverige”Massan rusade efter hästarne från plats tillplats, så tätt vid hvarandra, att det hela lik-nade en enda stor farmåt flygande lavin,under hvilken passage många hattar ochmössor beröfvades sina egare och kastades iluften. Motstånd var omöjligt; man måstefölja med strömmen med eller mot sinvilja, om man en gång blifvit deraf fattad.Så utkastades slantarne och nu började kala-baliken. De främst stående kastade siggenast mot marken, de efterstående öfverdem, så att stora hopar lågo öfver hva-randra, med armar och ben i oafbruten sys-selsättning. De underst liggande tilltygadesförfärligt, och om de voro nog lycklige attgripa en slant, så var konsten att behållahonom inte mindre. Hvar och en, sommisstänktes att hafva erhållit någon, blef afkamraterna noga visiterad öfverallt; deref-ter rusade alla i ögonblicket åter upp ochbegåfvo sig efter den ridande räntmästarenoch hans följe till nästa torg. Senare påqvällen utbjödos slantarne på alla kanter afstaden till salu, för det mesta af lärpojkaroch hamnbusar, hvilka således måste hafvavarit de lyckligaste. J. C. Hellberg,

publicist och ögonvittne denna dag

I Kungl. Myntkabinettets stora entréhänger en jättelik förstoring av enteckning som visar en tumultartadhändelse strax utanför museets för-gård. Denna utspelade sig på Slotts-backen i Stockholm, nere mot Skepps-bron precis där muren med dessgrova järnkätting övergår i gata. Mankan skymta Slottet i bakgrunden.Gatan är full med folk och bland demses ridande soldater. I fonden straxnedanför muren syns några trasigtklädda män i fullt slagsmål. Fig. 1.

Men vad är det som har hänt? Jo,det är fredagen den 26 april år 1844,klockan är ungefär mellan fem ochsju på kvällen. Karl XIV Johan hadeavlidit och hans begravningståg harjust passerat på Slottsbacken förbegravningen i Riddarholmskyrkan.Till ett kungligt begravningståg hör-de då en tradition att kasta mynt tillallmänheten som kommit för att sepå följet, hedra sin kung och frångatan plocka de silvermynt som manvisste skulle komma. Tvåtusen min-nespenningar slängdes ut och var ochen av dessa kunde sedan växlas mot2 riksdaler riksgälds på Kungl. Myn-tet. Om man tillhörde en mer uppsattkrets män, t.ex. riksdagsman, kundeman i stället få en minnespenningdirekt i handen. Fig. 2.

Men hurdan var då människanbakom denna medkännande beskriv-ning av en händelse som denna? Dåmenar jag med händelse inte kung-ens död och begravning, inte tradition-en med kastpenningarna, utan reak-tionen hos de människor, dessa fat-tiga individer, som blev tillkastademynt på detta sätt. Stora delar av dentidens stockholmare försörjde sig påtiggeri, prostitution och sina barnsarbete. Ögonvittnesskildringen av hurde slogs om småslantar bland smut-siga gatstenar och hästskit har utförtsmed medkänsla och vilja att beskrivaden verklighet många levde i. Tankenvar kanske främst att visa förödmju-kelsen.

Ferdinand Tollin var en god ochintresserad skildrare av Stockholmsfolkliv. Han föddes i Gävle år 1807och växte upp under rätt små omstän-digheter, men genom faderns vän-ners försorg kunde han gå ut gymna-siet där. Redan under gymnasieårenvar han en etablerad ”artist” och ut-vecklades till en skarpsynt stads-skildrare såväl i blyerts som akva-rell. Men han lämnade Gävle förstför studier i Uppsala, där han avla-de hovrättsexamen 1831, sedan förStockholm, där han fortsatte med sinkonstnärliga verksamhet och folk-skildring. Fig. 3.

SedelnumreringsmaskinTollin var en mångsidig man medett starkt tekniskt intresse och flyg-drömmar, en uppfinnare som blivitkallad ”den förste svenska flygpion-jären”. En av hans ungdomsvännervar den framstående, sex år äldre tek-nikern Immanuel Nobel, också född iGävle och Alfred Nobels far. Medhans hjälp gav Tollin sig på att kon-struera en sedelnumreringsmaskin.Han tog patent på uppfinningen i maj1835 och den antogs till prövning iRiksbanken. Eftersom Tollin då varanställd (oavlönad) vid Riksbankenhade han goda kontakter där ochbeviljades av denna lån inför fullföl-jandet av sin uppfinning. Den funge-rade emellertid inte så bra som dehade räknat med och hoppats på.Riksbanken krävde förstås pengarna

2. Minnespenning utkastad till Karl XIVJohans begravning 1844. På den inte

avbildade frånsidan ses texten: AF LIF-VET NÄRMADE I BRAGDER AF

DÖDEN I HWILA. (Karl Johans kistastod i åtskilliga år i Gustavianska grav-koret i väntan på såväl sarkofagen sombyggandet av Bernadotteska gravkoret.)

Gravör Ludvig Persson Lundgren.Foto Nils Lagergren, ATA.

1. Slagsmål vid Slottsbacken när kastmynten till Karl XIV Johans begravning slängdes ut.Teckning av Ferdinand Tollin (1807-ca 1860/65), kallad ”Begrafningspenningarne

eller calabaliken vid Slottsbacken”, från år 1844.Nedanför muren är numera parkeringsplats för bilar. Foto Stockholms Stadsmuseum.

135SNT 6 • 2003

(900 riksdaler) tillbaka, och 1838blev Tollin ställd på bar backe.

En annan av hans vänner, AugustBlanche, såg då till han blev antagensom teknisk journalist i den radika-la tidskriften Freja, där Blanche varhuvudredaktör 1839-1842. Tollin in-ledde 1839 en ny bana som radikalskribent och tecknare i den kretsman då kallade ”det unga Sverige”.I Freja passade han också på tillfäl-let att anklaga Carl A. Broling –som sedan 1830 var föreståndare förRiksbankens sedeltryckeri – för attha stulit hans idé med sedelnumre-ringsmaskinen, och för vilken denneav riksdagen beviljats en betydandelöneförhöjning 1841, vilket måsteha svidit i själen på den utfattige Fer-dinand Tollin.

Hjelpreda för lånsökandeTollin inriktade sig nu på politiskkarikatyr. Här kunde han låta piskanvina över samhällets pampar och atthan var kungahatare var ingen hem-lighet. Och sådant skapar inga infly-telserika vänner. Hans ekonomi blevminst sagt bekymmersam och hanhamnade snart i händerna på ockra-re. Detta skulle tyvärr leda till hansflykt från Sverige och i slutändanockså till hans spårlösa försvinnande.

För att på något sätt komma åt dehatade procentare han och mångaandra gjort sig beroende av, utfördeTollin satiriska litografier över oli-ka långivare, bl.a. över ”den drifti-ge affärsmannen” Joseph Leja, gre-ve Claes Christer Horn och majorenC.R. af Robsahm. Men vad värre var,han utgav en liten adresskalendersom trots den oskyldiga titeln Hjelp-reda för lånsökande, tryckt i Stock-holm hos Lundberg & Co 1845, re-tade upp procentarna fullständigt.Den innehöll nämligen namnen i al-fabetisk ordning på en rad långivare– så många som ca 150 personer –som han betraktade som ockrare.Behållningen av försäljningen skulletillfalla sällskapet ”De fattigas vän-ner”. Fig. 4.

Kalendern är i mycket litet format,ca 100x65 mm, och på titelbladetvalde Tollin mycket symboliskt attvisa blodiglar (blodsugare) i en burk.Den blev förstås mycket populär, enbestseller faktiskt, och utgavs i treupplagor med nya tillägg, men ävenrättelser, varje gång. Han skrev denunder pseudonymen L. R. Nygrenmen ingen misstog sig på vem somstod bakom. Han skriver bl.a.: ”Pant-lånares taxa varierar från a) 1 à 2skilling på plåten, per vecka, b) 24skilling på 2 R:dr per månad, ända

till, c) 5 Rdr på 15, per månad”. Detär sannerligen ingen dålig ränta.

Tollin hade emellertid inte räknatmed den stämning han skulle få påhalsen på grund av sina offentligaanklagelser. Den i skriften utpekadeaf Robsahm var upprörd och stämdehonom. Han dömdes till böter på 40riksdaler silvermynt eller 14 dagarsfängelse samt till offentlig avbön.Särskilt det sistnämnda kunde Tollinbara inte gå med på utan gick hellrei landsflykt. Från detta år, 1845, ärspåren efter honom osäkra.

Så försvann Ferdinand Tollin tillkontinenten, till Tyskland och såsmåningom till Schweiz, där hanfortsatte med sina flygkonstruktio-ner. En dag var han borta. Ingen vetvar, hur eller ens riktigt när han dog.Men hans gode vän August Blancheglömde honom inte. I en minnesrunaskriven 1867 beskriver Blanche ho-nom så här: ”Det hade kunnat blimycket av Tollin, men han blev ettbrushuvud, blott en ovanlig männi-ska, för att icke säga en stor.”

Hjelpreda för lånsökande fick ef-terföljare. År 1864 trycktes i Söder-tälje hos firma P. J. Rosander en litenskrift med titeln Fria räntan elleringa procentare mer! Som författarestod J. G. Snillqwist, pseudonym förLars Reinhold Leopold Götberg; den-ne kallar sig också ”e. o. kammar-skrifware, Smolandus”. Även dennautgåva har blodiglar i en burk somillustration. I företalet sägs att ”Ut-

gifwarens mening är endast den, attframställa hwilka personer innanräntan blef fri, oförskyldt warit somockrare ansedda, och skyndar derfö-re att på detta sätt gifwa martyrernaden upprättelse de med fog ha rät-tighet att fordra”. Under namnenfinns satiriskt avsedda bibelcitat, sär-skilt lämpade för var och en av dessa”oskyldiga”.

Efter Karl XIV Johans begravningväcktes förslag om att ”det bar-bariska bruket” med kastpenningarskulle avskaffas. I stället hemställdesom ”att en motsvarande summa måställas till Kongl. Maj:ts disposition,för att bland Hufvudstadens fattigeutdelas”.

Detta var också sista gången somminnesmynt utkastades till allmän-heten.

Monica Golabiewski Lannby

LitteraturHolmström, R., Svensson, S. A. (red.):Gästrikland, s. 104-106. Malmö 1973.Lindgren, T.: Anteckningar om kastpen-ningar från och med drottning Kristinaskröning 1650. NNÅ 1947, s 148f.Swärd, S. O.: Tollin, Ferdinand. Svenskamän och kvinnor. Del 7, s. 460 - 462.Stockholm 1954.Wiséhn, I., Lagerqvist, L. O.: Samtidatidningsnotiser om Karl XIV Johansbegravningskastpenning. SNT 1993:4 s.110-111.Wiséhn, I.: Sedelförslag av Carl AbrahamBroling. SNT 1995:5 s. 125-127.

3. Ett porträtt av Ferdinand Tollin teck-nat ur minnet av J. A. Wetterbergh år

1854. Repro G. Hildebrand.

4. Titelsidan till Hjelpreda för lånesö-kande tryckt i Stockholm 1845.

Adresskalendern skrevs av FerdinandTollin under pseudonymen L. R. Nygren.

Repro G. Hildebrand.

136 SNT 6 • 2003

SNF:s årsmöteden 12 -13 april 2003Helgen den 12 -13 april 2003 avhöllSvenska Numismatiska Föreningensitt årsmöte. Liksom skett så mångaår tidigare avhölls det med kringak-tiviteter utanför huvudstaden. Måletför årets möte var västkusten ochGöteborg.

Mötesaktiviteterna inleddes medsamling vid Gustav Adolfs torg kloc-kan tolv. Här sammanstrålade 28 per-soner från Skåne till Norrland mednumismatiskt intresse. Under RolfSandströms, Lindome, ledning avtå-gade sällskapet för att med båt ta sigtill Terra Nova-varvet. Efter intagenlunch berättade Göran Ullman, f.d.ordförande i Göteborgs Numismatis-ka Förening, om ostindiefararen Göt-heborg, vilken sjönk år 1745 i inlop-pet till Göteborg just hemkommenefter en lång resa. Det fleråriga pro-jektet att på Terra Nova-varvet re-konstruera den förlista ostindiefara-ren har varit mycket uppskattat ochuppmärksammat. Om detta rekon-struktionsarbete samt om farkostensframtid talade Ullman även samt av-slutade med att för mötesdeltagarnaförevisa den snart färdigbyggda Göt-heborg III.

Återkomna efter den maritima upp-levelsen övergick sällskapet till be-siktning av de auktionsobjekt ur SvenSvenssons samling som förelåg förförsäljning på dagens auktion. Auk-tionen var denna gång inte av regul-jär storlek, utan uppgick till enbart59 objekt. Det mindre antalet utropberodde på ett tidspressat programsamt att auktionen inte var tänkt somnågot huvudinslag i mötesprogram-met, utan endast ytterligare en triv-selpunkt.

För att bevara spänningen införauktionen avhölls så årsmötesför-handlingarna. Mötet leddes av ord-förande Julius Hagander. Parentationhölls över de medlemmar som avliditsedan föregående möte. Årsbokslutoch revisionsberättelse presentera-des och styrelsen beviljades ansvars-frihet för föregående års förvalning.Till ordinarie ledamöter omvaldesDan Carlberg och nyvaldes RolfSandström. Till suppleanter omval-des Göran Wahlquist, Bernt Thelinoch Sven-Erik Olsson samt nyvaldesJan-Olof Björk. Som revisorer valdespå nytt Hans Henriksson samt förförsta gången Christer Skaring. Sup-pleant för dessa uppdrag blev MaxMitteregger. Björn Tarras-Wahlberg(sammankallande) valdes att tillsam-mans med Ulla Silvegren och Börje

Rådström utgöra föreningens valbe-redning.

Mötet beslutade även om justeringav årsavgiften, vilken för vuxna inri-kes boende medlemmar skall höjasmed 50 kronor till 250 kronor. Ettförslag från styrelsen om stadgeänd-ring beträffande val av valberedningbifölls även av årsmötet. För att ensådan förändring skall bli giltig mås-te den godkännas av två på varandraföljande årsmöten. Bjarne Ahlström,Martin Berghe, John E. Brine, JanHedman, Lars Janerud samt BörjeÖstlund tilldelades föreningens guld-nål jämte diplom för fyrtioårigt he-dersamt medlemskap. Till SNF över-lämnades av Rolf Sandström, ord-förande i Göteborgs NumismatiskaFörening (GNF), en medalj utgiventill minne av GNF:s femtioårsjubi-leum 1993. Mötet avslutades av ord-föranden, vilken även riktade ett storttack till GNF och Rolf Sandström förde fina arrangemangen vid förening-ens årsmöte.

Auktionen inleddes med en pen-ning från Olof Skötkonung, vilkenklubbades för 18 200 kronor. Häref-ter följde ytterligare sexton rop medmynt samt sju med sedlar. Resteran-de del av auktionsmaterialet utgjor-des av polletter (av polletter återstårur den svenssonska samlingen ännurikliga mängder). Sist ut var fyra pol-letter från Örebro badhus, vilka klub-bades för 250 kronor. Efter auktio-nen, vilken erfaret leddes av Rolf

Sandström, skingrades mötesdelta-garna för ett par timmar. Kvällenavslutades senare med gemensammiddag på anrika Hotel Eggers.

På söndagen sammanstrålade säll-skapet åter för avresa till Lödösemuseum. Under bussfärden till ochfrån museet berättade Rolf Sand-ström om Göteborgs historia samtom de sevärdheter som under resanpasserades. På plats redogjorde mu-seichef Jan Johansson för museetstillkomst och utveckling, varefter gui-dad visning följde. Före lunch höllRune Ekre, museets f.d. chef, ettmycket uppskattat föredrag undertiteln ”Lödöse som myntort”. Besö-ket i Lödöse avslutades med en me-deltidslunch. En medeltida ”lunch”kunde, förstod vi, bestå av rökt kött,kryddiga korvar, rotfrukter, bröd, ho-nung och nötter. Sedan lunchen av-njutits gick färden åter till Göteborg,där sällskapet hemförlovades.

Under återstoden av eftermidda-gen träffades styrelserna för SNF ochGNF i GNF:s lokal på Jungmans-gatan. Här diskuterades de numisma-tiska föreningarnas nuvarande ochframtida ställning samt intresset förnumismatik och myntsamlande ochvad som kan göras för att bibehållaeller öka detsamma. Dessutom varmötet bra, i det ledamöterna lärdekänna varandra och respektive före-nings förutsättningar. SNF vill riktaett varmt tack till GNF för den visadegästfriheten! Dan Carlberg

Visning av auktionsobjekten. Från vänster ses Börje Rådström, Tord Ekström, Sven-Erik Olsson, Paul Levin, Sonny Serrestam, Theodor Hassel samt Göran Mattsson.

Foto författaren.

137SNT 6 • 2003

Polletter frånHoby kulle mejeriDet hela började en dag för ett antalår sedan då en av oss blev erbjudenatt köpa några polletter, fem eller sexstycken tillsammans, av Lars Lund-berg, antik- och antikvariatbokhand-lare i Lund. De var av det mera ano-nyma slaget, med en bokstav B ochvolymbeteckningen ½ L eller 1 L.

Polletterna var av zink i några oli-ka former och de inslagna siffrornaoch bokstäverna var placerade liteolika. En tid senare köptes fler pol-letter av samme handlare och vi varnu båda innehavare av dessa ännuej attribuerade polletter. Vid köpetställdes naturligtvis frågan om hanvisste var polletterna kom ifrån ochhan trodde de kom från Bräkne-Hoby i Blekinge. Det fanns dockinga fastare bevis för detta, utan pol-letterna kunde föras hit huvudsakli-gen på grund av att det var där dehade inköpts.

De mer eller mindre anonyma pol-letterna låg sedan i flera år i en lå-da och väntade på mer information.Under tiden hade vi fått reda på attdet fanns inte bara de polletter som viköpt, utan ytterligare ett antal – hurmånga visste vi inte.

Vi hade under årens lopp disku-terat polletterna och hållit ögon ochöron öppna för information somskulle kunna hjälpa oss att få redapå lite mer om dem. Så en dag upp-märksammades en gammal större sil-verpokal med en gravering: ”VilfridOlsson 1889 11/5 1939 från Kamra-ter i Bräkne-Hoby Mejeriför:ns sty-relse”. Det hade alltså funnits ettmejeri i Bräkne-Hoby som skullekunna kopplas till polletterna.

Nästa steg blev en bok om Bräkne-Hoby, där man kunde läsa om ettmejeri som grundats 1865 och varitbeläget på Hoby kulle. Det var vidstarten det första större mejeriet iBlekinge, men verkar sedan ha förten ganska tynande tillvaro. På 1880-talet tycks Hoby kulle mejeri ha fun-gerat som en mindre filial till meje-riet i Ronneby och 1892 övertogs detav godsägare Furness. År 1893 star-tade Hoby andelsmejeri. Enligt enkarta från 1916-1917 verkar dockdetta mejeri ha legat på annan plats,lite längre norrut i byn. Mejeriet la-des ner 1958. I boken nämndes ingetom användning av polletter vid nå-got av mejerierna.

Idag är Hoby kulle antikaffär ochkonferensanläggning. En ytterligarekontroll hos säljaren Lars Lundbergvisade att det var just på Hoby kulle

och hos denne antikhandlare sompolletterna hittats!

Mejeriet på Hoby kulle verkar allt-så ha varit igång mellan 1865 och1892. Att volymbeteckningen är iliter på polletterna bör dock innebä-ra att de tillhör den senare delen avdenna tidsperiod. Det nya mått- ochviktsystemet, med bland annat litern,gällde från 1889 med en tioårig över-gångstid från 1879.

Polletterna kan grovt sett indelasi fyra typer, med variationer i stor-leken på siffror och bokstäver. Allaär ensidiga och gjorda i zink. En in-ventering av kända polletter antyderatt det kan ha funnits ca 200 av var-je 1-literstyp och betydligt färre av½-literstypen.

1. ½ L / BRund men avklippt till en spets nedåt.26 mm.Variant: ½ L med mindre siffror ochbokstav.

2. 1. L. / B.Rund. 26 mm.Variant: 1. L med mindre siffra ochbokstav.

3. B / 1 L.Rund. 26 mm.Variant: B instansat till höger.

4. 1. L. / B.Kvadratisk med avklippta hörn. 26 mm.

Bernt Thelin och Kurt Hallström

LitteraturWirén, A.: Från byordning till kollekti-vavtal. Bräkne-Hoby. En bok om en ble-kingsk socken. Karlshamn. 1962.

Foto: författarna.

Kyrksilvret som neds-mältes till att förfalskaenkronorÅr 1898 skrev en del tidningar omatt falska enkronorsmynt kommit iomlopp i Bollnästrakten. Så hadet.ex. en butik mottagit en krona somvar mycket välgjord, men att något iprägeln ändå väckte misstankar omatt något var fel. Det gjordes en un-dersökning av myntet. Det visadesig då att myntet var falskt, men avsilver! Tidningarna spekulerade omsilvret kom från det kyrksilver somstulits från Forsa kyrka i Hälsing-land. Detta skulle i så fall vara ett sättatt få ut pengar från det stulna silvretsom kanske var för ”hett” att hantera.

I Kungl. Myntkabinettets samling-ar finns ett stort antal falska myntsom påträffats av myndigheterna runtom hela Sverige. De flesta av dessaär emellertid från tidigt 1900-tal.

IW

138 SNT 6 • 2003

The British Art Medal Society, BAMS,höll under tre dagar i maj sin årliga kon-gress i staden Ironbridge, Shropshire,West Midlands.

Idén till en brittisk organisation somberör medaljkonsten föddes när två mu-seitjänstemän vid Department of Coinsand Medals, The British Museum –Mark Jones och Philip Attwood – ochskulptören och medaljkonstnären RonDutton samtalade under en FIDEM-kongress. BAMS skapades 1982 medhjälp av två medaljsamlare – Peter Bag-well Purefoy och Paul Connor. Sedandess håller BAMS en årlig kongresssom blir mer och mer internationell.

Ironbridge är en liten stad i Shrop-shire som haft stor betydelse för järn-och gjutjärnsindustrin. Staden harfått sitt namn efter den bro, den för-sta gjutna bron i järn, som byggdes1779 (bild 1). Mannen bakom byggetvar Abraham Darby III. Bron väger384 ton och spänner än idag över flo-den Severn (bild 2). Familjen Darbyhade skapat det då världsberömdaföretaget Coalbrookdale Company år1708. Företaget blomstrade underden industriella revolutionen, men pågrund av den stora konkurrensen be-slöt de sig för att satsa på dekorativtgjutjärn. Man producerade sinaförsta järnskulpturer 1834 och utvid-gade sin produktion till att omfattaträdgårdsmöbler, fontäner, grindaro.s.v. Under den stora internationel-la världsutställningen 1851 byggdeCoalbrookdale Foundry de ornamen-tala grindarna som prydde den storautställningspaviljongen Crystal Pa-

lace och hade en stor utställningmed sina produkter.

Kongressen hade ett fullspäckatschema med en stor variation av fö-reläsningar, diskussioner, workshopsoch museibesök. Temat för kongres-sen var givetvis medaljerna men äv-en gjutjärnet och gjutningstekniken.Två föredrag handlade om medalj-konsten: Dr Markus Wesche, histo-riker vid den bayerska vetenskaps-akademien, talade om den tyskemedaljkonstnären Karl Goetz konst.Konstnären förmedlade via sina verken bred nationalistisk anda som intealltid föll i makthavarnas smak. CoryGillilland, tidigare vid The Smithso-

British Art Medal Society – den årliga kongressen 2003

1. Medalj över den första gjutna broni järn från 1779.

4. Artikelförfattaren i full fart att skapa en design.

3. Vandring runt Museum of Iron, Pojken och svanen, skulptur från 1800-talets slut.

139SNT 6 • 2003

nian Institute i USA, talade om denmoderna amerikanska medaljkons-ten. Hon visade ett flertal medaljerskapade av olika konstnärer med va-rierande bakgrunder.

Steve Hurst, skulptör som forskat iolika gjutningstekniker, talade långtoch varmt om de skulpturala gjut-ningsteknikerna i några afrikanskaoch asiatiska länder. John Powellfrån The Iron Museum höll ett före-drag om familjen Darby och derasföretag och gick in i detalj på vissa avde produkter som tillverkats i Iron-bridge (bild 3). Slutligen höll Fran-cis Dineley ett föredrag om den in-dustriella designens död – ett fö-redrag med stor inlevelse och förakt.Han lyckades bevisa – ofrivilligt ochomedvetet – att tekniken inte alltidblivit bättre, bl. a. strejkade projek-torerna vid flera tillfällen och diabil-

der spottades ut ur maskinerna! Hanjämförde agaspisarnas äldsta utse-ende och liksom den första designentill Land Rovern och hur de ser utidag, hur kvaliteten har försämratsoch vad alla high-tech-knapparnakan vara bra för eller inte! Kopp-lingen mellan agaspisar och Iron-bridge kan tyckas långsökt, mendessa spisar tillverkas än idag i den-na stad.

Två olika workshops hade anord-nats. Den ena var om hemsidor –Internet – och hur denna teknologikan användas för att visa medaljer.Den andra var av mer traditionellkaraktär. Där fick man skapa sin egendesign till en medalj som kommeratt gjutas i järn vid Ironbridges gju-teri. Bild 4-6. Museet som ordnadedenna workshop är Ironbridge OpenAir Museum of Steel Sculpture och

skapades 1991 av skulptör Roy Kit-chin. Museet består av alla skulpturersom finns i den stora trädgården ochworkshopen finns i anslutning tillskulptörens kök.

För dem som är intresserade avBAMS går det bra att titta på derashemsida: www.bams.org.uk.

Marie-Astrid Voisin

SELINS MYNTHANDEL ABMynt sedlar medaljer

ordnar nålmärken

ÖppettiderVardagar 10.00 – 18.00Lördagar 10.00 – 14.00Regeringsgatan 6111 53 StockholmTel. 08-411 50 81 Fax. 08-411 52 23

ULF NORDLINDSMYNTHANDEL AB

Karlavägen 46Box 5132 102 43 Stockholm

Tel 08/662 62 61 - Fax 08/661 62 13

KÖPER • SÄLJER • VÄRDERARMYNT • SEDLAR • MEDALJER

ORDNAR

Medlem av SverigesMynthandlares Förening

Foto:Ron Dutton och Marie-Astrid Voisin.

5. AGA-spisens föreläsare,Francis Dineley och medaljkonstnären Avril Vaughan.

6. De designade sandplattorna sätts i brand för attförberedda dem för senare gjutning.

2. Ironbridge idag. Foto Ron Brown.

140 SNT 6 • 2003

UNDER VÅREN utkom en ny förtjänst-full publikation i Kungl. Myntkabinettetsserie Sveriges Mynthistoria, Landskap-sinventeringen. Ulrika Bornestaf har gettsig i kast med det halländska myntfynds-materialet som omfattar minst 23 610mynt fördelade på 374 poster. Det är dethittills materialmässigt tredje största ar-betet i serien efter myntfynden från Ös-tergötland (SML 1) och Uppland (SML4). Andra landskap som har publiceratsär Ångermanland, Dalarna, Närke, Värm-land, Dalsland, Medelpad, Jämtland, Här-jedalen, Västerbotten, Norrbotten, Lapp-land och Blekinge.

Upplägget av boken känns till stor deligen från tidigare volymer. Några föränd-ringar finns dock, samtliga till det bättremed kompletteringar och fler uppgifter äni tidigare volymer. Med ortnamnsregistrethar ett sockenregister införlivats så att detnu är ännu lättare att söka efter fyndplat-ser. Fyndregistret har utökats med enkolumn för angivande av från vilka ländermynten i fynden kommer. Den viktigasteförändringen är dock att författaren i vä-sentligt högre grad återger informationom de vikingatida mynten. För de isla-miska mynten innebär det att såväl mynt-herre som myntort anges liksom dynastioch datering. De tyska mynten som ti-digare omnämndes i antal från respektivemyntort, beskrivs nu även med myntherreoch typbestämning. För de engelska myn-ten som tidigare beskrevs med kung ochtyp, anges nu även myntort samt mynt-mästarens namn i såväl verklig som nor-maliserad form och med referens till BrorEmil Hildebrands standardverk. Dedanska och skandinaviska mynten somtidigare var bestämda till regent, är nuförsedda med typbestämningar och refe-renser till Peter Haubergs, Carl JohanBeckers och Brita Malmers arbeten.

Den utökade informationen om mynteninnebär att bokens värde för forskningenkring de vikingatida myntfynden frånHalland ökar högst väsentligt. Den ökadeinformationsmängden medför tyvärr atttexten med myntbestämningarna blir nå-got svåröverskådlig och skulle vinna påen luftigare och mer uppdelad layout.Problemet gäller i första hand det störstavikingatida fyndet från Halland, d.v.s.fyndet från Lyssebäck i Fagereds sn(SML 10:37) som innehåller ca 844 myntsamt smycke- och bitsilver. Att texten harvarit svårforcerad även vid korrekturläs-ning framgår genom några missar (bl.a.förekommer Dbg 826 på två ställen ochlikaså Häv 248, London förekommer sommyntort två gånger under Jewel Crossm.m.).

Beträffande Lyssebäcksfyndet bör ock-

så nämnas att enligt myntbestämningenfinns ett engelskt mynt präglat under Ed-vard Bekännaren (1042-66) av typen Tre-foil Quadrilateral. Denna typ dateras till1046-48 och skulle alltså i så fall varafyndets slutmynt och ändra fyndets t.p.q.Närmare efterforskningar har dock visatatt det rör sig om en hybrid av EdvardBekännarens Pacx-typ samt Hardeknutstyp Arm-and-scepter. Myntet påverkardärmed inte fyndets datering. Det gördäremot de danska mynten tillhörandeMX-gruppen som av Carl Johan Beckerdateras till ca 1044-46 (Becker 1981, TheCoinages of Harthacnut and Magnus theGood at Lund c. 1040-c. 1046. Kgl.Danske Vidensk. Selsk. Hist.-filos.Skrifter 9:4, s 157). Slutsatsen är att t.p.q.för Lyssebäcksfyndet bör vara 1044 ochinte 1042 som nu står som slutmyntetsdatering för fyndet.

Liksom de vikingatida mynten är deromerska och medeltida mynten noggrantbeskrivna med myntherre, myntort, typ-bestämning och referens. För mynten frånnyare tid är det annorlunda. Oftast angesland, regent, valör samt präglingsår, meni somliga fyndposter även myntort. När-mare bestämningar med referenser sak-nas. Förfarandet är ingalunda orimligt,men det skulle ha varit intressant om Bor-nestaf i inledningen av boken hade kom-menterat hur hon har valt att ta med ellerutelämna information samt hur hennesarbete förhåller sig till tidigare volymer iserien.

Bornestaf har genomfört ett omfattan-de arbete som kommer att ha stort vär-de under lång tid framöver för alla medett mynthistoriskt intresse för landskapetHalland. Cecilia von Heijne

Nytt om böcker – recensionerUlrika Bornestaf: Myntfynd från Hal-land. Sveriges Mynthistoria, Landskap-sinventeringen 10. Kungl. Myntkabinettet,Stockholm, 2003. ISBN 91-89256-14-x.

Danmark, Sven Estridsen (1047-74),Lund, Hbg tab VII:17. Myntet är funnetvid en arkeologisk undersökning i Varla,

Tölö sn, Halland (SML 10:287 b).

NU HAR EN ANDRA utgåva på eng-elska utkommit av Tuukka Talvios för-nämliga verk över Finlands mynt och sed-lar. På finska har en tredje utgåvakommit (Suomen rahat). Boken är välvärd att införskaffa, eftersom det inte ären nytryckning utan den är reviderad ochinnehåller dessutom viktiga kompletter-ingar, särskilt när det gäller modern tid.

Här finns allt som man vill veta ompengarnas historia i Finland – möjligenmed några få undantag. Undertecknad,som är barnsligt förtjust i de finska sed-larna, skulle gärna ha sett att boken ävenberört sedlar som utgivits av enskilda fir-mor. Därmed skulle kanske ny informa-tion komma fram. Det är ju snart femtioår sedan Oscar Nikula skrev om de drygttjugo finska bruk och företag som hadeegna sedlar 1859 -1860. Det hade ävenvarit spännande att få se exempel på prov-tryck, sedelförslag etc. Dessa kommenta-rer förminskar dock inte bokens stora för-tjänster och anmälaren önskar endast attSverige hade något liknande modernt ar-bete att tillgå. IW

Tuukka Talvio: The Coins andBanknotes of Finland. Helsinki 2003.Ny upplaga. ISBN 952-462-034-0. 200s. Rikt illustrerad med färgbilder. Utgi-ven av Finlands Bank.

I REYKJAVIK FINNS en mycket trevligoch informativ mynt- och sedelutställ-ning. Den numismatiska samlingen ochutställningen tillhör Islands Nationalbankoch Islands Nationalmuseum. I anslut-

Ólafur Pálmason: Opinber gjaldmi-dill á Íslandi [Islands pengar]. Reykja-vik 2002. 2:a upplagan. ISBN 9979-9007-7-6. 74 s. Rikt illustrerad medfärgbilder.

ning till utställningen finns ett ytterstvälvårdat bibliotek som innehåller detmesta om Island. Det är därför kanskeinte så förvånande att man också utgett envacker och innehållsrik katalog över depengar som använts på ön – både underdansk överhöghet och som en fri nationefter 1944.

Fram till början av 1800-talet är detdanskt utseende på sedlarna, dock medisländsk text. Först på 1880-talet får mansedlar med tydlig isländskt utseende.Särskilt vacker är valören 50 krónur frånbörjan av 1900-talet som utgavs avfinansministeriet. Islands Nationalbankbörjade verka 1927/28. Då fick sedlarnatexten: LANDSBANKI ÍSLANDS.

Fortfarande har man kvar sedelbildernamed en kvinnlig personifikation av Islandsamt den isländska falken. Den danskekungen Christian X finns kvar på sedlar-na fram till början av 1930-talet, då hanersätts av mindre kungliga herrar, nämli-gen statsmannen Jón Sigurdsson och ad-ministratören Jón Eiriksson. År 1957 de-lades Nationalbanken upp i två delar, enkommersiell bank och en centralbank. Påsedlarna finns nu texten: Landsbanki Ís-lands – Sedlabankinn. De isländska sed-larna och mynten (med början 1922) ärvackra, vilket katalogen väl speglar.

För den som inte förstår isländska ärdet utmärkt att skriften genomgående harengelska översättningar. IW

141SNT 6 • 2003

Prisrekord på pollettPå Frimärkshusets auktion i Stock-holm den 31 maj i år såldes en i fle-ra avseenden intressant pollett. Detrörde sig, som framgår av bilden, omen liten kopparpollett från Larsbobruk i Dalarna, vilken gällde för tvåkannor öl.

Larsbo bruks tre kända pollettyperavser alla öl i kvantiteter mellan ettstop och två kannor. Av Stiernstedthänförs de till början av 1700-talet,vilket förefaller vara en rimlig be-dömning. Dryckespolletter från den-na tid är ytterst sparsamt förekom-mande. Femtio år senare blir före-teelsen betydligt vanligare. Kombi-nationen av stor sällsynthet och in-tressant användningsområde gör des-sa tidiga polletter mycket populärabland samlare.

Redan detta gör Larsbopollettenintressant, men en enklare undersök-ning av dess förekomst visar, att justdenna typ dessutom är ytterst rar.Stiernstedt redovisar endast ett känt

exemplar, nämligen det i Riksban-kens samling. Vare sig J. Arfwedson,H. Hägerström eller S. Svensson, vil-kas samlingar av polletter väl får räk-nas till de mest betydelsefulla somhopbragts i vårt land, ägde någonsindenna raritet.

Det lilla rara stycket var på auktio-nen försiktigt estimerat till 1 500 kr.Det stora intresse bland samlarnasom föregav auktionen, visade attobjektet skulle bli lättsålt för sitt ut-

ropspris. Efter intensiv budgivningfick polletten lämpligt nog återvändatill en entusiastisk samlare i Dalarna.Priset inklusive provision blev intemindre än 16 200 kr. Detta pris är,tror vi, det högsta som en svensk pol-lett uppnått på auktion. Även om pri-set synes högt, måste man betänka,att exemplaret förmodligen är detenda på den privata marknaden ochett av två över huvud taget. I en sådantid av svår inflation som vi nu upple-ver, där dagsländor som ”Robinson-Robban” är stjärnor och unik bliviten beteckning för något inte allt förvanligt, vågar vi åtminstone påstå attdet var en verklig raritet som nu hit-tade hem.

Dan Carlberg , Jan Walldén

Kopparpollett från Larsbo bruk iDalarna, 1700-talets början. Den gälldeför två kannor öl, vilket idag motsvarar

mer än fem liter. 1 kanna = 2,617 liter =två stop. Foto författarna.

Myntmässa i OlofströmSedan länge är Frimynt i Helsing-borg den viktigaste händelsen förmyntintresserade i södra Sverige.Under senare år har regionen ävenbegåvats med en till hösten förlagdmässa i Lund. Lördagen den 19 julivar det så premiär för en tredje myn-tmässa, i Olofström i nordvästra Ble-kinge. Tidsmässigt föll den nya mäs-san mellan de båda hittillsvarande,men det fanns en oro för utfallet. Tra-ditionellt är sommarmånaderna intejust någon tid för samlarverksamhet.Dessutom var det premiär och på enort av ganska ringa storlek.

Arrangör av mässan i Olofströmvar Olofströms hembygdsförening.Sedan tidigare har i kommunen hål-lits mässor med olika inriktningar,t.ex. fiske och vykort. Nu var det allt-så premiär för en myntmässa. Hem-bygdsföreningen hade god hjälp avde lokala entusiasterna Reidar An-dersson, styrelseledamot i Kristian-stadsortens Numismatiska Förening,och mynthandlaren Kurt Hallströmmed firma Monetarium.

Förutom Kurt Hallströms Moneta-rium fanns av mynthandlare på platsLunds mynthandel, Ticalen från Gö-teborg, Hamrin & Svahn, Täby, Mynt-samlarnas Postorder, Lidhult, samtfirma Jimmy Häggkvist & HåkanAndersson. Även Svenska Numis-matiska Föreningen, Kristianstadsor-tens Numismatiska Förening samt

Karlshamns Numismatiska Föreningfanns på plats för att informera omoch göra reklam för sina respektiveföreningars verksamhet. Utöver des-sa fanns några privata säljare.

Under de fem timmar somarrangemanget pågick, registreradesinte mindre än 250 besökare. Deflesta kom för att köpa mynt, andraville sälja eller få värderingsuppdragutförda. SNF sålde lite litteratur ochlyckades även värva några nya med-lemmar, vilket föreningens represen-tanter Bernt Thelin och Sven-ErikOlsson var nöjda med.

På det hela taget var intrycket av

premiären positivt. Enligt Kurt Hall-ström var handlarna nöjda med in-tresset och omsättningen. Han kundeockså avslöja att fler försäljare redanvisat intresse för att deltaga i nästaårs mässa, vilkens existens i kraft avdet positiva resultatet genast säker-ställdes. Undertecknad kan misstän-ka att det goda utfallet verkligenbidrar till att öka intresset för nu-mismatik och myntsamlande. Inteminst det annorlunda greppet med frientré har bidragit till en något varie-rad publik jämfört med vad som ärden vanliga vid sådana här tillställ-ningar. Dan Carlberg

Foto författaren.

Bättre tunnt Öölän tomma Kaar.

Ur C. Larsson Grubbesordspråkssamling, 1665.

142 SNT 6 • 2003

då en riksdaler (banko), men även 1-krona och pengar. Laxar är egentli-gen de gamla 1000-kronorssedlarnasom var tryckta på skärt papper menanvänds även om summan 1000 kro-nor. Eftersom eurosedlarnas högstavalör är på 500 euro så försvinnerförvisso laxarna, men benämningenskulle kunna överföras på 100-euro-sedeln.

Så nya pengar nya benämningar.Och för euro har vi ju redan vårttveksamma ”jorå”, eller? MGL

Svårt singla slant medeuromynten?Ett lite annorlunda och kul argumentmot eurons införande på insändarsi-dan i METRO den 7/8-03 gav mig enfunderare. Insändaren oroar sig förom man även fortsättningsvis skakunna kasta krona och klave och hurdet ska gå med vår vardagliga spännoch andra uttryck för mynt och sed-lar såsom bagis och laxar. För att fåbehålla våra härliga gamla folkligabenämningar ämnar insändaren röstanej till euron. Hur det gick i folkom-röstningen den 14/9 vet vi ju idag.

Visst kan man singla slant, ellerkasta krona och klave som det juockså heter, med euromyntet. Kro-na kallas idag sidan med kungensbild eller monogram, alltså den si-da som symboliserar staten (kronan)och myntutgivaren. Den sida på eu-ron som har gemensamma motiv förhela EMU (myntutgivaren) blir följ-aktligen åtsida, krona, och den mednationella motiv frånsida, eller detsom vi säger i singlaslantsamman-hang, klave. Men det har påståtts attvissa 1-euromynt ska vara något tyng-re på den nationella sidan vilket ju iså fall onekligen komplicera det hela.

Ordet spänn betyder ju också pen-gar, inte bara 1-krona. Exakt varifrånordet kommer vet man inte, men detär belagt sedan 1890-talet och kanhärröra från förkortningen sp. försvenska specie (riksdaler) som fannsföre kronans införande 1873. Ordetkan också komma från Tyskland,Späne, som där är slang för pengar.Så visst borde man kunna säga femspänn om fem euro.

Benämningen bagis har också fun-nits sedan 1800-talet och betecknade

fessor Olle Hjortzberg som smakråd.Tanken var att sedeln skulle bli ”vår-

Under förberedelserna för firandetav Gustav V:s 90-årsdag 29/10 1948uppstod tanken att hylla honom bl.a.med ett jubileumsmynt. Men efter-som det fortfarande var ont om silverefter kriget föll det sig naturligt att istället framställa en sedel. Den s.k.kungakommittén, med statsminis-tern i spetsen, framförde förslaget tillRiksbanken och ungefär tre månadersenare förelåg den första skissen tillfemman, utarbetad av Akke Kum-lien. I vanliga fall brukade det gå ettpar år mellan den första skissen ochden färdiga sedeln. Resultatet blevett nytt svenskt rekord i snabb sedel-tryckning. Här i Svensk NumismatiskTidskrift har vi visserligen redan i enartikel (SNT 1994:5) behandlat jubi-leumssedeln från 1948, men det kanändå vara nyttigt att här nedteckna endel uppgifter om den.

Färgerna på sedeln hade kompo-nerats av dr Imre Strasser med pro-

Guldägg?Gunilla Forsberg i Norsjö, Väster-botten, stod hemma i köket och ko-kade ägg. Plötsligt flög en guldtia utfrån ett av äggen. ”En bit av skaletflög långt ut på golvet och en guldtialandade på diskbänken bredvid”, sä-ger hon till tidningen Norra Väster-botten.

Bonden som eventuellt äger enhöna som värper guldägg ville intekommentera händelsen men anseratt myntet borde ha hamnat någonannanstans än i ägget om hönan nusvalt det...

Ur Expressen 3 augusti 2003

Pressklipp

Kungafemman. Foto KMK.

Varje år anordnar World Coin Newsi USA en mynttävling som kallas”Coin of the Year – COTY competi-tion”. I denna tävling bedöms myntsom är två år gamla, d.v.s. år 2003har juryn bedömt internationellamynt från år 2001. Mynten har täv-lat inom olika områden som t.ex.:Most Historically Significant Coin;Best Contemporary Coin; Best GoldCoin; Best Trade Coin o.s.v.

Det mynt som vann utmärkelsen”Coin of the Year” var Frankrikes 1franc 2001 i silver. Detta sista mynti valören franc (den första utgavs1794) har fått ett mycket moderntuttryck som passade de flesta jury-medlemmarna (den svenska med-lemmen är notisförfattaren). IW

Den sista franskafrancen vann första prisför bästa mynt

Ur Metro den 7 augusti 2003.

Svårt singla slantmed euromynten■ Ett svenskt inträde i EMUär jag naturligtvis emot.Främst av demokratiskaskäl, det känns bisarrt attför evigt kasta bort möjlig-heten till en penningpoli-tik som folket kan påverka.

Men ett eventuelltsvenskt ja den 14 septem-ber ställer även andra frå-gor. Hur i hela friden blirdet med ”singla slant”?Kommer krona och klavefortfarande att gälla? I såfall, vad är krona och vadär klave? Blir det andraregler om man råkar få tagpå ett utländskt mynt?Dessutom undrar jag

om ett avskaffande av vårsjälvständiga penningpoli-tik även innebär att ordet”spänn” går i graven? Förinte kan man väl säga ”femspänn” om fem euro? Föratt inte tala om begreppsom ”bagis” och ”laxar”.

Kungasignerade kungafemmortill Vecko-Journalens läsare

▲

143SNT 6 • 2003

likt glad, men ändå med diskreta fär-ger” och den skulle påminna om desedlar som provinsbankerna gav utunder 1800-talet. Gravyren gjordesav chefen för sedeltryckeriets origi-nalavdelning, gravören M. Mirow-sky. Den som gjorde kungens porträttpå framsidan var den unge konstnä-ren och etsaren Albert Jorpes. Hanhade stuckit det på kopparplåt efterett Jægerporträtt. Detta var Jorpesförsta stora arbete.

Jubileumsfemman var till utseen-det helt olik den vanliga femmanmen den fick samma uppställningoch format. D.v.s. samma formatsom det då varit på alla svenska fem-mor – och tior – sedan precis 56 årtillbaka. Det var 1892 som de sven-ska sedlarna standardiserades. Närman bestämde måtten gick man efterprincipen att de små sedlarna inteskulle behöva vikas alls och de stora

så litet som möjligt. Detkan vara intressant attnotera att femtio- ochhundralapparna är exaktdubbelt så stora och1000-kronorssedeln tre gånger såstor som femmor och tior.

Den som var chef för sedeltrycke-riet var ingenjören Einar Lagrelius.Han påpekade för pressen 1948 attjubileumsfemman som sedel betrak-tad inte var någon tillfällig produkt.Kvaliteten ansåg han vara rent avhögre än vanligt och man hade dess-utom använt sig av vissa nya till-vägagångssätt. En annan sak somgjorde sedeln unik var att den baratryckts i en enda upplaga. Lagreliusmeddelade också att detta var denförsta moderna sedeln av helsvensktillverkning. Så t.ex. var tiokronors-sedeln från 1940 graverad i Tysklandoch den som gjort porträttet av Gus-tav Vasa (serien Sittande Svea) var enungrare vid namn Horvath.

Inför Gustav V:s 90-årsdag hadeVecko-Journalen ett erbjudande tillsina läsare. Man hade tagit fram 25speciella kungafemmor som var för-sedda med kungens egenhändiganamnteckning på ett cellofanomslag.Dessa lottades ut bland de av tid-ningens läsare som beställt en ellerflera kungafemmor genom tidnin-gen. De aktuella femmorna ingick ide första serierna med mycket låganummer.

Ian WiséhnLitteraturWiséhn. I.: Kungafemman 1948. SNT1999:5 s. 128-129.

Foto: Reprofoto ur Vecko-Journalennr 23 1948.

Bland de som utformat sedeln fannsdr Imre Strasser.

Vår första moderna sedel av helsvensk tillverkning granskasav tryckaren Lennart Dahlström och ingenjör Rosswall.

Båda sade sig vara nöjda med resultatet.

Sedeltryckeriets pressar hade på rekord-tid fått fram jubileumsfemman.

De färdigtryckta arken studeras här avtryckaren Ivar Andersson

och ingenjören A. Rosswall.

Svenska och skandinaviska myntoch sedlar.

Stor sortering av utländskajubileumsmynt, årsset samt småmynt.Euro-utgåvor, polletter och medaljer.

Prislistor gratis.�

NORRTÄLJE MYNTHANDELBox 4, 761 21 Norrtälje

Tel. 0176-168 26, Fax 0176-168 56

INTERNETADRESS:http://www.nmh-mynt.a.se

Strandbergs Mynt&

Aktiesamlaren ABköper och säljer

Mynt, sedlar, ordnar, medaljer, aktiebreväldre handlingar m.m.

charta sigillata, fornsaker m.m.

Se vår hemsidawww.aktiesamlaren-bjb.se

Arsenalsgatan 6, Box 7377, 103 91 StockholmTel: 08-611 01 10, Fax: 08-611 32 95

144 SNT 6 • 2003

Raritetsfilosofi (2)Katalogbeskrivningar i NordenDet är ytterst sällan ett nordiskt auk-tionsföretag hävdar att ett specifiktobjekt är det bäst kända – det är upptill den välinformerade samlaren attgöra sina egna informations- och er-farenhetsbaserade bedömningar ochi konkurrens fatta bud- och köpbe-slut. Kunskapen om befintliga församlare överkomliga exemplar ärockså ganska förflackad. Enbart dehistoriskt etablerade rariteterna blandguld- och silverpjäserna åtnjuter fort-farande respekten av en hygglig ägar-och försäljningsdokumentation. Kva-liteten på denna information är ihög grad relaterad till mynthandla-rens och auktionsföretagets intresseför saken.

Tyvärr verkar alltfler aktörer ta ak-tivt avstånd från beskrivningar ochinformation av detta slag, dels för detmerarbete och – kostnader det onek-ligen medför, dels för det ansvar manväntas bära för att informationen ärtillförlitlig. Det är ju också ett faktumatt raritetsinformation inte kan fram-ställas lättvindigt och kräver såvälgrundlig källkritisk genomgång ochdokumentation av källmaterial somen viss tolerans för avvikelser vilkakan ha ett antal förklaringsorsaker.Om å andra sidan nyttjarna av dennainformation kunde godta ett reso-nemang kring toleransorsaker skullemycket vinnas. För det första skulleintresserade proveniens- och raritets-forskare kunna bygga vidare, acku-mulera och i nätverk främja utbyteav information för att öka gradenav precision om sakförhållanden.För det andra skulle informations-växlingen bättre säkerställas mellanäldre och yngre generationer numis-matiskt intresserade, särskilt i mynt-handelskretsen, så att värdefull infor-mation om förhållanden i gången tidtillvaratas och dokumenteras på ettkonstruktivt sätt. Tyngdpunkten läggspå kopplingen mellan enskilda ob-jekt och personifierade provenien-suppgifter. Det blir naturligtvis enstrikt återhållsam hantering av nut-ida konfidentiella uppgifter i förhål-lande till ägarskiften, transaktionerm.m. för exempelvis mer än femtioår sedan och som den muntliga tradi-tionen ännu i bästa fall medger klar-läggande av.

Detta exemplifierar återigen ett in-tressant gap mellan roller och behov:

– auktionsföretagens uppdrag ochförmåga att skapa stimulerande

betingelser för och optimera ettförsäljningsresultat för inlämnarenunder samtidig faktabaserad be-skrivning av föremålet,

– konsumentens (budgivarens/köpa-rens) egen kunskap, bedömnings-förmåga, samt

– behov av ytterligare informationangående sakbestämning, kvali-tetsbedömning, raritetsbedömningoch andra eventuellt subjektivainformationer.

Den danska traditionenRaritetsfilosofin i Danmark har singrund i den något avundsvärda tra-ditionen att raritetsbestämma äldredanska och norska mynt genom hän-visning till de sällsynthetsinforma-tioner som de gamla storsamlarnaSchou, Hede och Hauberg nedteck-nat och som alltsedan 1920-talet ut-gjort rättesnöre för flera generatio-ners samlare, auktionsförrättare etc.Dessa informationer grundade sigdock på en blandning av uppgifterom exemplar i museer och privatasamlingar samt vidare att endast ettmycket begränsat antal museala res-pektive privata samlingar inom ochutom Danmark genomgåtts (nota-belt, ingen refereras konsekvent iSverige!). För några fåtal etableraderariteter, kända i ett fåtal exemplar,stämmer informationerna ganska välfortfarande, medan mörkertalen ärstörre för de något vanligare objek-ten. Dessutom, rent statistiskt, är juantalet museiexemplar ointressantaför den private samlaren eftersomprisbilden till en del grundas på anta-let tillgängliga exemplar på markna-den.

RaritetsdebattenI Danmark driver sedan 1990-taletMorten Mortensen, numismatisk för-läggare och privatforskare, en debattkring auktionsföretagens ansvar ochroll i raritetsbedömninga