NR 3/2017

Insamlingsstiftelsen

Mitt Fadderbarn

och ni gav mig att äta.

Ty jag var hungrig

och ni gav mig att dricka.

Jag var törstig

och ni klädde mig...

Jag var främling

och ni tog emot mig.

Jag var naken

...Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. Matt 25:40 Kära faddrar, medarbetare, missionärer, volontärer, vänner och läsare!

Vilket år världen har haft! Så många tragedier och så mycket lidelse! Så nära oss, men ändå inte. Nära för att jag tror att de flesta har släktingar, vänner eller bekanta som har blivit drabbade av de olika katastrofer som drabbade världen under året. Själv har jag vänner i Mexiko och Puerto Rico som drabbades av natur-katastroferna; och så rädd jag blev när jag fick höra om skjutningen i Las Vegas när jag viste att ett av mina syskon var på väg till Las Vegas för att vara med på en konsert bl.a. Tackar Gud för att inte jag förlorade någon av mina kära, och känner verkligen mycket för alla dem som förlorade sina kära under sådana tragiska händelser. Allt det, ser och hör vi, tack vare mediernas information. Men det vi inte ser och hör lika mycket om är hur människor dagligen dör av fattigdom. Ja, fattigdomen dödar också. Saknaden av rent vatten och näring leder många barn och vuxna till döden. ”Enligt Unicef, dog ca 16 000 barn under fem år dagligen, under året 2016. De flesta dog av sjukdomar som går att förebygga som lunginflammation, diarré och mala-ria.” Därför är det frivilliga uppdraget som fadder till ett fattigt barn så viktigt! Att vara fadder är en stor kärlekshandling. Att en människa som inte ens har träffat den andre, sträcker ut en hjälpande hand och går bredvid när livet är som mest sårbart, som det är när man är ett barn. Och nej, det finns ingen garanti på att det kommer att gå bra för vartenda fadderbarn, men det går bra för många! och bara vetskapen av att fadder-hjälpen gjorde livet lättare för en människa under barndomstiden, känns oerhört bra! Inget barn kan välja i vilken familj det föds i och kan inte påverka förhållandet de blir födda till. Men när de blir vuxna så har de makten att bestämma vad de vill göra med sina liv. Och vårt hopp är hjälpen de fått under deras barndom ska leda dem till ett bra liv och förhoppnings-vis till ett liv med Jesus.

Vi på Mitt Fadderbarn önskar er alla en God Jul och ett mycket välsignat år 2018.

Cristina Axell

Källhänvisning: UNICEF (n.d) Barns överlevnad

www.unicef.se/fakta/barns-overlevnad (hämtad den 11 nov 2017)

Besöksadress: Falköpingsvägen 7, 565 33, Mullsjö,

Sverige

Postadress: Box 801, 565 18 Mullsjö

Telefon: +46(0)723180466 / +46(0)39210466

E-postadress:

info@mittfadderbarn.se

Plusgiro 900476-3

Bankgiro 900-4763

Insamlingsstiftelsen

INNEHÅLL:

Barnens sida. Bettys julklappsdocka…………………. 14

ARGENTINA

Fadderbarnshjälpen i Salta……………………………. 17

BOLIVIA

Fadderbarnshjälpen i Tarija…………………………… 10

Skolinternatet i Crevaux och Villamontes……………. 7

BRASILIEN

Barncenter Gunnar Axell i Porto Xavier……………… 8

Barnhemmet Tropical Home, Japeri…………………. 4

HONDURAS

Fadderbarnshjälpen i San Pedro de Sula…………… 21

INDIEN

Moses Memorial Children Home i Gudivada……….. 16

STEN Home i Bapulapadu, Indien……………………. 20

Flyktinglägret i Sonada, Indien……………………….. 22

MEXICO

Barnhemmet Casa Hogar i Tijuana…………………... 6

PARAGUAY

Barncenter Mbayué i Asuncion...…………………...… 12

PERU

Matsalen Betania i Huancayo……………………...…. 18

SVERIGE………………………………………………... 23

THAILAND

Duang Prateep Foundation i Bangkok………..……… 3

Utgivare: Insamlingsstiftelsen Mitt Fadderbarn

Omslagsbilden: Laura Axell

The Duang Prateep Foundation Sedan 1992 har 3 317 barn från 2 till 6 år gamla fått utbildning på Suwan Prasit Child Center. I år har vi 165 barn fördelade på 6 klassrum. 72 barn och ungdomar får idag hjälp från svenska faddrar genom Insamlingsstiftelsen Mitt Fadderbarn. 19 av dem går på förskola, 17 i grundskola, 20 på gymnasiet och 6 på olika yrkesutbildningar. 10 av dem läser vidare på högre

utbildningar.

Framstående studenter som har fått fadderhjälp

Suthida Toma började sin utbildning på förskolan i Suwan Prasit. Idag går hon första året på

Technology and Science på Pranakorn University.

Ms Pornpan Yangnoi började också sin utbildning på förskolan i Suwan Prasit och fick hjälp hela vägen tills hon blev klar med hennes universitets utbildning på Mahidol University. Idag jobbar hon på Rajavithi Hospital.

Framtidsplaner för förskolan

Suwan Prasit Child Center vill satsa extra mycket på att öka lärarnas och assistenternas kunskap inom Montessoripedagogik och undervisning enligt denna metod.

Nya barn som är i behov av hjälp har kommit till Suwan Prasits förskola

Det kommer hela tiden nya barn från mycket fattiga familjer som behöver hjälp. Ett exempel är Phatrakon, som är 5 år gammal och bor med sina farföräldrar som är 80 år gamla. Phatrakons pappa dog, och mamman gifte om sig och lämnade pojken med farföräldrarna, som har en liten statlig pension som knappt räcker till mat.

Nya projekt mot människohandeln

The Duang Prateep Foundation fortsätter att jobba mycket för att förhindra att barnen faller offer för människohandel. Vi har 18 kontor runt om i landet som jobbar för att skydda de fattiga barnen som lättare faller offer för människohandel. Vi har startat två hem för utsatta flickor i Kanchanaburi-provinsen och ett för utsatta pojkar i Chumporn.

Den ekonomiska situationen i Thailand har blivit bättre

Arbetsmarknaden i Thailand har blivit bättre och större, men den kräver också mer kunskap och en högre utbildning. En person med 2 eller 3 års yrkesutbildning kan idag få en månadslön på ca 2500 kr, medan de som har arbeten som inte kräver någon utbildning måste nöja sig med en lön på cirka 700 kr.

Avsaknaden av utbildning är et av de största hindren för människor att ta sig ur

fattigdomen.

Även om grundutbildning enligt

lagen ska vara gratis så räcker

inte de ekonomiska resurserna för

att täcka alla barns skolgång. Sen

finns det många barn som hoppar

av skolan för att de inte får den

tillsyn och det stöd de behöver av

olika anledningar. Tyvärr är de

barnen dömda till ett liv i

fattigdom, för de kommer inte att

kunna få ett jobb som ger en

värdig lön att leva på.

Vi vill tacka alla faddrar för att ni

fortsätter att stödja vårt arbete

och fadderbarnen. Vi hoppas att

ni ser eller känner att ni verkligen

gör skillnad i eran fadderbarns

liv. Utan er hjälp så hade de inte

fått samma möjligheter de har

idag.

Sincerely yours, Miss Sairoung Raksachorb

Bangkok, THAILAND

Barnhemmet TROPICAL HOME

Tänk vad tiden går!

Vi på Tropical Home i Japeri vill tacka alla faddrar och andra bidragsgivare för ett fantastiskt år! Mycket har hänt till våra barns förmån...

I augusti månad när barnen kom tillbaka från vinter-lovet hade vi 98 barn på barnhemmet. Detta trots alla problem landet haft med sin ekonomi vilket också har påverkat kyrkans ekonomi, så fadder-hjälpen har varit till stor hjälp.

Barnhemmet grundades år 1962 som ett social initiativ av kyrkan Assembléia de Deus (Guds Församling). Kyrkan och barnhemmet ligger i samma byggnad och består idag av ett kontor, fem lektionssalar, två kök, en stor matsal, ett audito-rium, ett läkar- och tandläkarmottagningsrum, en idrottshall, ett datarum, ett syrum och fem toaletter/badrum. Av lektionssalarna är två utrustade för musikundervisning.

Under året satsade vi lite extra resurser i musik-undervisningen. Vi hade fyra lärare och införskaf-fade fler instrument så att barnen kan använda var sitt när de är på musikskolan. Under året som gått har barnen haft möjlighet att uppträda inne i staden Japeri vid flera tillfällen, och som vanligt väckte det stort uppmärksamhet. Tack vare en fadder som gav en gitarr till sitt fadderbarn, har kyrkan bestämt att inkludera även detta instrument i undervisningen. Barnen som deltar i musikundervisningen är mellan 8 och 15 år gamla, och alla kan åtminstone spela två olika instrument. Tolv av musikskolans elever har fått sina musikdiplom och kan nu spela i vilken orkester som helst. En av dessa elever antogs i den Brasilianska Marinens Orkester. Han siktar nu på att få vara med i flottans undervisningsnät som reser världen runt.

Japeri, BRASILIEN

Sedan april månad i år har flera av våra barn fått språkundervisning i franska. Detta är tack vare två franskfödda syskon, Thais och Gabriel Dedeo som studerar på universitet i staden intill Japeri. Från början hade de bara 5 elever, men nu har de 18 elever, varav 14 är barn från barnhemmet. Dessa lektioner har uppmärksammats av befolkningen i staden och flera har frågat om det finns plats för utomstående och vad det skulle kosta, men vi tar inte betalt för undervisningen. Det är verkligen mycket uppskattat och det är en stor välsignelse att ha Thais och Gabriel med oss.

Under 2017 har vi också intensifierat den förstärkta läxläsningen, vilket är mycket uppskattat av barnen. Vi hade 32 barn i denna aktivitet och resultaten är fantastiska! Det ledde till att barnen som deltog förbättrade sina betyg och även motivationen till att studera. Ämnena de behövde mest hjälp med var matematik, portugisiska, biologi och fysik. Arbetet sköttes av barnhemmets sekreterare som även jobbar som lärarinna.

Syskolan användes av eleverna under dagarna och på kvällarna av deras mödrar och andra kvinnor. De syr en hel del kläder för deras familjer och även kläder som de kan sälja i de stadsdelar där de bor. Totalt har vi tolv symaskiner och två overlock symaskiner.

Under året fick 38 av våra barn och flera vuxna från kyrkan datorundervisning i olika program. På det sättet ville man också hjälpa de vuxna att öka sina arbetsmöjligheter i dagens allt mer datadominerade värld.

Vi vill ännu en gäng tacka alla faddrar som månatligen donerat stöd till vårt barnhem under året som gått och vi ser fram emot fortsatt samarbete med er framöver. Under året har vi tagit emot nya faddrar vilket glatt oss mycket. Vi ser fram emot att ytterligare faddrar anmäler sitt intresse för att stödja ett barn i nöd. Vi har flera barn som väntar på hjälp.

Med vänliga hälsningar

Hans Göransson

Allmän information Vill du veta mer om hur man kan bli fadder till ett barn eller om du vill ha information om de olika projekt som

Insamlingsstiftelsen Mitt Fadderbarn stödjer gå in på: www.mittfadderbarn.se

Vill du få rundbreven på mejl? Mejla din e-postadress till mittfadderbarn@hotmail.com

Behöver du inte inbetalningskort? Meddela oss detta så skickar vi inte flera.

Glöm inte att skriva ditt namn på inbetalningskortet.

När du skickar brev/paket till ditt fadderbarn, tänk på att alltid skriva den ansvariges namn och adress, och inte barnets namn. Annars är risken stor att man inte kan hämta ut det från postkontoret. Glöm inte att skriva avsändar-namn och adress tydligt på kuvertet/paketet. Skriv fadderbarnets namn på en lapp och lägg den i kuvertet/paketet.

Tänker du flytta? Glöm inte att anmäla den nya adressen till:

Insamlingsstiftelsen MITT FADDERBARN

Box 801, 565 18 Mullsjö / Telefon 0723180466 / 039210466 / E-post: info@mittfadderbarn.se

Japeri, BRASILIEN

BARNHEMMET CASA HOGAR BELEN

Esmeralda kom till barnhemmet när hon bara var ett år gammal. Barnhemmet blev hennes hem, och barnhemmets barn och vuxna hennes familj.

Esmeralda föddes i maj månad 1989. Hon lämnades på barnhemmet tillsammans med sina fyra systrar. Det var mamman som kom med flickorna till barnhemmet. Hon sa att hon inte hade möjligheter att ha dem kvar, att de var mycket fattiga och att hon ville rädda flickorna från att svälta. Mamman var svag och såg inte frisk ut. Hon hade ingen som kunde eller ville hjälpa henne med flickorna. Hon såg ledsen och desperat ut.

Vi tog emot systrarna Belen, Juana, Jacqueline, Sarai och lilla Esmeralda. Vi kramade dem och tog in dem till de andra barnen på barnhemmet. Vi gjorde allt vi kunde för att de skulle känna sig hemma, hitta sin plats, få kompisar och anpassa sig så smärtfritt som möjligt till sitt nya hem.

Ingen visste hur länge de skulle behöva stanna på barnhemmet. Några månader senare fick vi veta att mamman låg på sjukhuset. Vi hälsade på henne. Läkarna berättade att hon hade HIV och att

det inte fanns så mycket de kunde göra för att rädda hennes liv. Några veckor senare gick hon bort. Det var mycket sorgligt. Alla barn från barnhemmet, Mamma Tonia (barnhemmets grundare) och pastorn Jose deltog i begravningen. Barnen på barnhemmet var verkligen till stort stöd för systrarna under den svåra tiden.

Esmeralda växte bra och var en glad och livlig flicka. När hon var 5 år gammal började hon förskolan och var en mycket duktig elev under alla år tills hon fick sin universitetsexamen. Sedan liten var Esmeralda en mycket aktiv flicka. Hon älskade fysiska aktiviteter och sport, så hon valde att studera kost- och idrotts-vetenskap. Hon är den första flicka från barnhemmet som lyckats gå hela vägen till en hög utbildning på universitetsnivå, så är vi är mycket stolta över henne. Esmeralda har alltid varit en bra förebild för alla oss andra. Hon lät inte livets svårigheter hindra henne från att nå sina mål. Hon övervann smärtan över att bli lämnad på ett barnhem och mista sin mamma i tidig ålder.

Med

Guds hjälp omvandlade hon den till att bli hennes styrka. Hon blev en stor tillgång för alla på barnhemmet. Hon är en mycket empatisk och kärleksfull person som vet hur det känns att vara barnhemsbarn och hjälper oss oerhört mycket med sin kunskap. Vi är oerhört stolta för det hon har åstadkommit i sitt liv.

Vi vill tacka hennes faddrar som

hjälpte henne oerhört mycket. Ni

har varit mycket viktiga för

hennes framgång! Tack till

varenda fadder till ett barn på

barnhemmet för det ni gör för

våra barn. Tack också till alla

som under åren skickade

kärleksfulla gåvor till olika ändamål. Gud välsigne er!

Benjamin Rodriguez

Tijuana MEXIKO

Esmeralda, flickan från barnhemmet…

De annorlunda ´weenhayekbarnen

Under år har många svenska missionärer och volontärer stöttat weenhayekindianernas kamp för deras rättigheter i det bolivianska samhället, gjort insatser för bättre hälso- och sjukvård, utarbetat ett skriftspråk och hjälpt till med att bygga upp ett fungerande skolsystem med grund i deras eget språk och deras egna kultur.

Idag har de möjligheten att gå i skolan, lära sig att läsa och att skriva på deras eget språk och på spanska. Utbildningen stärker deras ställning i det bolivianska samhället samtidigt som de kan slå vakt om sin särart och sitt folks rika kultur. Men arbetet är inte över än, det finns fortfarande en grupp människor bland weenhayekfolket som air mycket sårbara och utsatta på grund av de kulturella fördomar som råder, och för rädslan att bli hånade på grund av deras tillstånd. Och det är de människorna med funktions-hinder, särskild barnen. Därför uppmuntrar vi föräldrarna att också låta dem gå i skolan och få utbildning, för det är lika viktigt för dem som för alla andra barn. Utbildningen kommer att ge dem möjligheter som de inte hade fått annars. Den kan öppna dörrar till ett självständigt och bra liv.

Ett av de barnen, som oavsett hennes begränsningar kämpar

mycket och inte låter sig hindras från att utbilda sig oavsett vad andra tycker, det är Emilse Sanchez. Hon är 12 år gammal och bor med sina föräldrar och syskon i Crevaux. Emilse föddes med flera missbildningar på nedre delen av kroppen. Hon har bara ett fungerande ben, och lider av olika hälsoproblem som följd av detta. Emilse hade länge önskat sig att gå i skolan som alla andra barn, så när hon var 9 är gammal bestämde sig föräldrarna för att låta henne börja skolan i Crevaux. Idag går Emilse fjärde klass. Varje dag går hon upp kl. 06.30, äter en bit bröd, dricker lite te och traskar sen iväg till skolan med träkryckan som pappan snickrade åt henne. Hon älskar skolan och är en mycket bra elev. Emilse är en stark flicka med en otrolig livsglädje som smittar av sig till alla i hennes närhet. En gång när jag såg henne dansande med sin krycka i kyrkan frågade jag henne hur hon alltid kunde vara så glad. Hennes svar blev: Den kommer fran Gud! Hon är verkligen ett gott exempel för alla i sin by Crevaux, liksom den 6-årige pojken Leonel Riveros.

Leonel är en liten indianpojke från indianbyn Tuuntey, där han bor med sin mamma och två syskon. Sedan liten har Leonel

lidit av en ögonsjukdom som har gjort honom blind på ena ögat och gett honom nedsatt syn på det andra ögat. Troligtvis lider han av glaukom, men man har inte kunnat fastställa diagnosen, för den typ av undersökning och behandling han behöver ingår inte i socialförsäkringen. Men med lite stöd har Leonel börjat första klass och har redan lärt sig att läsa och skriva lite. Hans ögon rinner och värker. Han måste ta pauser ofta under skoldagen på grund av ögon och huvudvärken han får av ansträngningen. Men Leonel ger inte upp. Med sin mammas och lärares hjälp kämpar han dagligen för att få det alla barn har rätt till: utbildning.

Det är vad vi önskar och jobbar för, att alla barn oavsett vad de lider av ska få en utbildning, och vi är så glada över att det finns människor i Sverige, faddrar och syskon i Herren, som hjälper oss att göra det här möjligt.

Gud välsigne er! Susanne Bellin

Indianfolket Weenhayeks område ligger i den bolivianska provinsen Gran Chaco söder om Bolivia och sträcker sig över gränsen till Argentina, där de kallas för Wichi. På den bolivianska sidan bor cirka tretusen invånare, fördelade på 22 små byar och andra samhällen. De flesta bor längs Pilcomayo-floden (se kartan).

Källan: Alvarsson, Jan-Ake (2012): Etnografia Weenhayek Vol 1. Campear y Pescar. La organiza-ción socio-económica y política. Suecia, p. 59. Emilse med sin lillebror Sergio Leonel 6 år med sin katt Charilo

Crevaux och Villamontes, BOLIVIA

Barncentret Gunnar Axell

Ana är idag 48 år gammal. Hon föddes i Argentina, men flyttade med sin familj till Brasilien när hon var 10 år gammal. När hon blev klar med gymnasiet, var hennes möjligheter till fortsatta studier mycket begränsade. Det fanns inga universitet eller högskolor i staden de bodde i. Istället gick hon olika kortare utbildningar som fanns i området de bodde i. Hon lärde sig att sy, olika typer av konsthantverk, målning mm.

Hon gifte sig mycket ung med en mycket arbetsam och ärlig ung man som älskade Gud över allt och bildade familj.

Ana berättar om sin barndom: ”När jag kom med mina föräldrar till Porto Xavier tänkte jag aldrig att jag en dag skulle ägna mitt liv åt barnen på samma barnhem som min mamma jobbade på som kokerska och städerska många år tidigare. Jag försökte följa med mamma till hennes arbete så ofta jag kunde. Jag älskade att vara bland barnen och hjälpa mamma i hennes arbete. Jag gjorde det inte

för pengar, utom för att jag kände stor glädje över att vara till hjälp för andra som hade det sämre ställt. Jag lärde mig mycket av mamma och hennes arbete. Varje dag såg jag fram emot den dagliga samlingsstunden där alla vi barn satt rund ett stort, lågt bord för att sjunga tillsammans och lyssna på bibelberättelser. Det är något som jag aldrig kommer att glömma. Jag glömmer inte heller alla brev och kort barnen skrev till sina faddrar. Barnen kände sig älskade av sina faddrar och av de vuxna på barnhemmet. Speciellt tyckte de om ’papi’ (pappa), den svenska missionären Gunnar Axell. Han var en stor förebild för alla som lärde känna honom. Jag såg verkligen upp till honom, hans tro på Gud och hans kärlek för barnen. En dag kom missionären till mig, lade sin hand på mitt huvud och bad för mig. Jag var bara tonåring, så jag förstod inte

mycket av vad han menade när han bad för min framtid och min tjänst bland barnen. Idag, drygt trettio år senare, när jag ser alla barn så förstår jag exakt vad han bad för. Gud hörde hans bön, för några år senare kände jag att Gud kallade mig för att ägna mitt liv åt att tjäna bland barnen. Åren har gått, och många har lämnat det jordiska livet, som mina föräldrar, missionären Gunnar Axell och flera andra, men minnena finns kvar, och jag känner mig priviligierad över att ha haft dem i mitt liv.”

Barncentret Esperanca Gunnar Axell har funnits sedan 80-talet i Porto Xavier i Brasilien. Många barn har fått

en trygg uppväxt på barncentret under tiden det fungerade som ett barnhem. Idag är det de fattiga barnens

andra hem. Hemmet där de kan få äta sig mäta och få stöd i det de inte kan få hemma. Vi är flera personer

som arbetar med barnen på olika sätt för att ta hand om dem, men det finns en, som sedan barnsben har

varit på barnhemmet och som idag leder arbetet bland barnen på barncentret. En mycket talangfull kvinna

med stor kärlek till barnen. Till henne går barnen när de är ledsna, bekymrade, glada eller om de bara

behöver en kram. Hon, Ana Dos Santos Lira Rotta, har ägnat sitt liv för barnen sedan många år tillbaka och

här får ni möjligheten att få veta lite om vem är det som tar hand om ert fadderbarn och förmedlar er kärlek

till dem.

Ana och Aneldos bröllop tillsammans med missionären Gunnar Axell

Ana spelade teater för barnen på barnhemmet när hon själv var barn

Porto Xavier, BRASILIEN

Ana idag

Ana och Aneldo, som hennes man heter, fick två pojkar, Lucas och José. Sedan 2008 är Ana formellt anställd på barnhemmet, även om hon på ett eller annat sätt alltid har varit en del av det. Men nu när hennes egna barn inte behöver henne lika mycket för att de är vuxna så ville hon ägna sig åt barnen på barnhemmet.

Tidigare hjälpte hon alltid till på barnhemmet på sin lediga tid, men den var mycket begränsad för hon hade ett hem, familj och två små barn att ta hand om samtidigt som hon skötte om sitt lilla eget företag. Ana säger: ”Nu satsar jag mycket pa att lära barnen att skapa saker. Varenda kurs jag gjorde som ung har jag mycket användning av och kan föra kunskaperna vidare till barnen. Jag hjälper barnen med deras skolläxor och tar hand om dem som om de vore mina egna barn. Jag försöker lära dem goda manér, god hygien, att ta hand om sina saker och att göra hushallsarbete. Jag uppmuntrar dem i deras studier ocksa. Och sen är det viktigt för mig att barnen far veta att det finns en Gud, att han bryr sig om varenda en och att ett liv med honom är det bästa livet man kan fa.”

Som uppsyningsman för barn-hemmets verksamhet kan jag intyga att Ana har ett speciellt hjärta för barnen och ser till varenda barns behov. I allt hon gör, om det är att sjunga med barnen eller spela teater, i allt speglas hennes kärlek till Gud och barnen.

Ibland tar hon med sig tre eller fyra barn åt gången, med föräldrarnas tillstånd, på privata utflykter, läger, resor mm. Hon behandlar verkligen barnen som om de vore hennes egna.

Ana säger: ”Min dröm är att en dag fa besöka Sverige. Det är ett land som betyder mycket för mig

och för hela Porto Xavier. Det är faddrarnas land, det är den avlidna missionären Gunnar Axells land, och det är landet vars människor har välsignat var lilla by Porto Xavier pa manga sätt. Under aren har jag ocksa fatt träffat sa manga underbara människor fran Sverige som kommit för att hälsa pa eller hjälpa till pa barnhemmet. Jag hoppas verkligen att en dag kunna förverkliga min dröm och tacka er personligen för det ni har gjort och gör för vara barn.”

Varje gång jag hälsar på barnen i Porto Xavier så brukar jag prata och ställa frågor till barnen, om hur de mår, vad de gör, osv. En gång frågade jag barnen vad tyckte de mest om på barn-hemmet, och de flesta svarade att de tyckte om att vara med Ana. Hon är barnens trygga punkt på barnhemmet. Barnen har stort förtroende för henne.

Livet har inte alltid varit lätt för Ana. Som många föräldrar har hon fått möta svåra situationer med hennes egna barn när de kom upp i tonåren, men hennes starka tro på Gud gav henne styrkan hon behövde för att ta sig

igenom de svåra situationerna.

Idag ser hon det som en lärdom hon har mycket användning av. Därför är hon mycket bra på att uppmärksamma när något inte stämmer med barnen och kan gripa in snabbt för att vända situationen innan det är för sent.

Uppenbarligen är hon en stor

välsignelse för barnhemmet, för

barnen och för alla oss andra som

har privilegiet att känna henne.

Ana älskar det hon gör. Hon

älskar att arbeta med barnen, och

det syns. Därför ville jag berätta

för er om den här kvinnan som är

länken mellan er och barnen.

Med vänliga hälsningar

Tirsa Axell

Ana, Aneldo och deras två pojkar, Lucas och José

Porto Xavier, BRASILIEN

En varm hälsning, i slutet av den bolivianska vinter tiden, till er alla Faddrar och Gåvogivare! Tack för att ni så troget hjälper och tänker på ”era barn och ungdomar” så långt borta! Tack för alla paket och extra gåvor till bl.a. födelseda-gar och till speciella behov. Gud välsigne er var och en!

Det är en obeskrivligt känsla av trygghet att veta att det finns någon människa eller familj som tänker på en. Många fadderbarn, i alla åldrar, har någon gång sagt förundrande; ”men de bor ju så långt bort”, ”de känner mig inte”, ”de har aldrig träffat mig” eller ”hur kan de vilja hjälpa någon här i Bolivia och just mig!”. Hur förklarar man enkelt denna kärlek och omtanke från er Faddrar? Denna känsla är vad jag vill försöka, genom mail, brev och kort, förmedla till er. Barnens, ungdomarnas och familjernas behov men också deras tacksamhet!

Jag känner en så stor tacksamhet till Gud för er var och en. Jag tror, vet,

att Gud välsignar er alla på ett speciellt sätt för att vara Hans förlängda arm till dessa människor.

Trygghet är något vi alla har saknat någon gång i livet, en del mer än andra. Här i Tarija var vi lite otrygga under nästan en hel vecka då en stor brand bröt ut. Det började säkert med att någon ville bränna sitt fält inför årets bruk av det. Av en lite glöd härjade plötsligt en eld som blev större och större, till slut okontrollerbar. Brandmän, armén, olika frivilliga organisationer, volontärer alla kallades in. Det kom frivilliga, utbildade brandmän och andra från hela landet till slut kom det även hjälp från Argentina med brandmän och helikopter. Det var den största branden jag varit med om under mina 30 år i Tarija. Lågorna var 6-8 meter höga med utsträckning på flera km. Det ”regnade” aska. Man skulle ha munskydd på sig och ingen skola fick ha aktiviteter ute. Vid flera tillfällen sas det att elden var nu under kontroll men p.g.a. starka vindar bröt den ut igen och liksom med mer styrka men tills slut kom glädje beskedet att nu var elden släckt! Dryga 10 hektar har elden förstört!. Då arbetade alla sida vid sida, ingen större skillnad mellan människor… Nu är vi tillbaka till verklighet-en och skillnaderna på den som har och inte har är återigen stora. Detta året började inte alls så här dramatiskt. Skolorna började i tid. Alla behövde

FADDERBARNSHJÄLPEN

I TARIJA

- Barnen från barnhemmet i Cochabamba fick också

skolmaterial, tack vare de speciella gåvor

- Fadderbarnen fick skolmaterial

Tarija, BOLIVIA

skolmaterial och uniformer i vanlig ordning. De som tar studenten i år behövde snabbt allt upp-sytt och klart till Tarijas dag den 15 april då det marscheras. Ännu viktigare var förstås Bolivias nationaldag den 6 augusti med marscher, pompa och ståt. Då var även skolornas orkestrar med. Varje augusti tävlar de dessutom mellan olika skolor om vilken orkester som spelar bäst, men den dagen härjade branden redan. Studenterna i år är: Magali Rojas, Raquel Murguia, Daniela Valdez, Raquel Escalante, Maribel Llanos och Luis Diego Ocampo. Det är med er hjälp som de har kunnat få denna tryggheten att studera och i december står de med sina diplom i handen! Flera har även förmånen att bli färdig-utbildade tack vare trogen hjälp! Nataly Ortega är en av dem och hon har utbildat sig inom ”Biokemi”. Hon får ta emot sin titel i slutet av oktober. Vi hoppas att universitetet kommer att fungera normalt. Det har varit stängt under ca. 2 veckor vid ett tillfälle men de kunde lösa konflikten relativt snabbt. Tack vare er alla som ger till allmän hjälp har vi kunnat hjälpa ett barnhem med skolmaterial och glädjen var stor! Vad härligt att kunna dela med sig av tryggheten till andra. Det två veckor långa vinter-lovet, som var i juli månad, var varmt och härligt. De flesta hade klarat sig från förkylningar och utnyttjade dagarna med lek och idrott. Givetvis blandat med olika ”du ska” och ”du måste” t.ex. passa småsyskonen, laga mat, hjälpa till att sälja, göra ärenden m.m. Men med värmen och ledigheten från skolan gick allt lättare. Nu har vi våren att se fram emot, starka varma vindar... ja sol och värme har vi haft nästan hela året tycker jag. Bara riktig kyla med minus grader vid två tillfällen och då var det ”bara” ett par grader under noll. Sedan har det varit allt mellan 15-30 grader på dagarna.

Ännu en gång tack till er alla Faddrar och Gåvogivare för tryggheten ni förmedlar mitt i en värld av oro och förändringar.

Tack till dig som läser som vill börja dela med dig och också förmedla trygghet! Många barn väntar på den trygghet du kan ge! ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barna skara”...

Varma hälsningar från Rose-Marie Byrén

Vill du veta mer om hur man kan bli fadder

eller om du vill ha information om

fadderhjälpen i Tarija, gå in på:

www.mittfadderbarn.se

Tarija, BOLIVIA

Guarani, det officiella språket i Paraguay

Paraguay är ett tvåspråkigt land, de officiella språken är spanska och guarani. Guarani är ett mycket gam-malt språk som fanns före spanjorer-nas och portugisernas upptäckt och kolonisering av den sydamerikanska kontinenten. Guarani pratades och pratas fortfarande av det ursprung-liga folket Tupí-Guaraní, som be-bodde en stor del av Sydamerika, särskilt de territorier som idag är kända som Paraguay, Brasilien och Argentina men även andra områden, bland annat Bolivia, Colombia och Peru.

Paraguay är för närvarande det enda land i regionen som år 1992, genom den nationella konstitutionen, inför-de det som hela landets officiella språk. Därigenom blev guarani det första indianspråk i Sydamerika som fick officiell status som national-språk. År 2000 accepterade Bolivia också guarani som ett officiellt stam-språk, och i 2004 även Argentina erkände guarani som det officiella språket för en av dess provinser.

Även om indianstammen guarani endast utgör 2 % av landets totala befolkning beräknas 90 % av dess invånare kunna guarani, inklusive 27 % som bara kan prata guarani.

Paraguay är ett av de få länder i världen där majoriteten av icke-ursprungsbefolkningen pratar den ursprungliga befolkningens språk, alltså indianspråket guarani.

Renhetsgraden varierar mellan stads- och landsbygden. I huvudstaden och dess omgivningar blandas guarani med spanska och kallas för jopará, som betyder ”blandning” på guarani, medan det på landsbygden talas ett rent och mycket slutet guarani.

Guarani inom vetenskapen och vid konflikter

Med tanke på guaranis officiella karaktär infördes språket som ett obligatoriskt ämne i det paraguay-anska utbildningssystemet från första klass till slutet av gymnasiet.

Guarani har 12 vokaler och 21 konsonanter. Konstig nog slutar inget ord i guarani på en konsonant. Det är ett onomatopoetiskt (ljud-härmande) språk, och många ord kommer från att imitera naturens

BARNCENTRET MBAYUÉ

Fadderbarnet Alexis språk En dag kom en liten pojke till barncentret. Han dök plötsligt upp och ingen visste vem han var eller var han kom ifrån. Det enda han hade på kroppen var ett par smutsiga shorts. Han kunde inte spanska som alla andra barn på barncentret. Han såg ut som en liten Tarzan ur disneyfilmen med skillnaden att han inte talade apornas språk som Tarzan, utan det underbara indianspråket guarani.

Guaraníalfabetet med svenskt uttal inom parentes. Alla bokstäver med tilde ~ har nasalljud (ljudet går genom munnen och näsan samtidig).

A Ã CH E Ẽ G G H I Ĩ J K L M MB (a) (ã) (tjä) (ä) (ä~) (gä) (gä~) (hä) (i) (i~) (jä) (cke) (lä) (mä) (mbä)

N ND NG NT Ñ O Õ P R RR S T U Ű (nä) (ndä) (ngä) (ntä) (njä) (å) (å~) (pä) (reä) (rrä) (sä) (tä) (o) (õ)

V Y Ỹ ’ (vä) (y) ( y~) (Pusó, ljudpaus mellan två vokaler. Är en del av alfabetet)

Asuncion, PARAGUAY

ljud. Det som är mycket intressant är att efter latin och grekiskan är guarani det språk som har flest ord inom den vetenskapliga nomenklatu-ren (bland de vetenskapliga termer-na).

För Paraguay har guarani varit ett mycket strategiskt språk under de två stora krigen Paraguay varit inblandad i, eftersom all kommunikation skedde på guarani och man då kunde förvirra sina fiender. Även idag fortsätter paraguayarna att använda denna strategiska fördel vid de internationella fotbollsmatcher där landslaget deltar.

Men guaranispråket har också varit ett förbjudet språk. Under olika paraguayanska regeringar förbjöds användningen av språket, eftersom det ansågs ha lägre rang socialt. Men för närvarande talas språket i Paraguay, i några argentinska provin-ser och av några indianstammar i Bolivia och Brasilien. Cirka 8 miljo-ner människor pratar språket idag, och en av dem är Alexis.

Vi försökte ta reda på vem han var.

Vi frågade barnen på barncentret,

och till sist fick vi träffa hans mor-

mor. De var nyinflyttade i området.

Mormodern tog lille Alexis från

landsbygden där de bodde och flyt-

tade till Limpio, som ligger närmare

Paraguays huvudstad, i hopp om en

bättre tillvaro och livskvalité för sitt

barnbarn Alexis. Det har varit svårt

för oss att kommunicera med dem,

inte bara på grund av den mycket

slutna form av guarani som de

kunde, men också för att de kände

sig mindre värda för att inte de var

tvåspråkiga och att de varken kunde

läsa eller skiva. Nu är det två år

sedan vi träffade Alexis för första

gången. Idag är han ett av våra barn.

Han kan nu spanska, men guarani är

språket han trivs bäst med. Han är en

glädjespridare. Han har lärt sig så

mycket sedan han kom till barn-

centret och började skolan. Vi tror att

han kommer att få en bra framtid,

bara han får lite hjälp i starten av sitt

unga liv. Han har även lärt oss

mycket, framförallt att prata och att

ännu mer uppskatta det underbara

och vackra språket guarani.

Det är tack vare ert stöd Alexis och

många andra barn, har fått bättre

livskvalitet, möjlighet till utbildning

och en tryggare uppväxt.

Gud välsigne er! Vi önskar er en

God Jul och ett välsignat år 2018!

Tirsa Axell

Vill du lära dig några ord på Alexis språk? Varsågod!

Glöm inte pausen vid pusó ’ och nasal ljudet vid ett tilde ~!

Rohajhu (råhaihú) Jag älskar dig

Vy’apave heñói! (vy´ápavä heñiói!) God Jul!

Vy’apave ary pyahu! (vy´ápavä áry pyahú!) Gott Nytt År!

Mba’éichapa? (mba’éischapa?) Hur mår du?

Iporã! (iporã) Bra!

Mba’éichapa nderera? (mba’éischapa nderera?) Vad heter du?

Cheréra… (schäréra…) Mitt namn är...

Asuncion, PARAGUAY

Vy’apavê heñói Suecia! God Jul Sverige!

J ag heter Betty. Får jag berätta för dig hur jag lärde mig att det goda vi gör mot andra kommer tillbaka till oss?

Jag hade en docka som mina föräldrar hade köpt med en hel del uppoffringar. Jag hade bett dem om att få en docka, fast jag visste att de inte hade råd att köpa leksaker. De ville glädja mig, så de bestämde sig för att undvara vissa saker som vi behövde hemma för att jag skulle få vad jag mest önskade mig.

Jag fick dockan till jul. Kan du föreställa dig hur glad jag blev när jag äntligen hade mina drömmars docka? De första dagarna hade jag den med mig överallt. Jag åt med dockan och jag sov med dockan. Men efter några veckor var nyhetens behag borta och dockan blev liggande i ett hörn i sovrummet.

Jag gick tillbaka till lekarna som jag älskade. När jag inte lekte kurragömma med mina syskon eller hoppade rep med mina grannkompisar, lekte jag med min boll.

EN LEKSAKSINSAMLING

En eftermiddag berättade mamma för mig om en insamling av mat och leksaker till familjer med många barn, för att glädja dem till jul. Hon föreslog att jag skulle ge min docka till insamlingen.

–Min docka? Aldrig i livet! Jag tänker inte skänka bort min docka, sa jag envist. Ingen kommer att ta den ifrån mig! Det är min docka!

–Älskling, du leker inte med dockan, sa mamma. En annan flicka kan bli jätteglad om du ger henne den.

SKÄNKA MIN DOCKA?

När mamma sa så blev jag ännu envisare. Jag stampade i golvet för att visa hur bestämd jag var.

–Nej, nej, nej! Det är min docka! Jag ger inte bort den!

Mamma bara gav mig en kram och sa:

–Älskling, tänk på att det goda du gör mot andra kommer tillbaka till dig.

Pastorn i vår församling hade uppmuntrat alla att ge något för att glädja familjer med många barn inför julen. Jag insåg att min docka hade tillbringat större delen av året liggandes i ett hörn, men det var min docka och jag ville inte ge bort den.

Jag kramade min älskade docka och viskade i hennes öra: ”Varför måste jag ge bort dig? Du är min! Du kommer alltid att vara min!”

Den natten hade jag svårt att sova. Jag ville somna, men jag kunde bara tänka på dockan och på någon liten flicka som skulle bli glad över att få den, om jag skänkte bort den. Mina föräldrar hade sparat pengar för att köpa dockan och jag hade inte uppskattat den. Jag förtjänade inte att ha dockan!

Till slut bestämde jag mig för att ge bort den. Förvånansvärt nog somnade jag lugnt.

ALLA SKÄNKTE VI NÅGOT

Alla i familjen skänkte något som de tyckte om. Pelle gav sin leksaksbil, Anna skänkte sin favorittröja, Anders gav sitt lilla flygplan, och Olga skänkte sin boll. Och jag? Även om det var något motvilligt, gav jag min docka.

En sann berättelse om en flicka som, för många år sen, lärde sig att vi på ett eller annat sätt får tillbaka det goda vi gör mot andra.

Kerstin Anderås Lundquist publicerar varje vecka en berättelse för barn som går till alla spansktalande länder. Berättelserna finns även på engelska, och en del på svenska på hemsidan http://chelund.wordpress.com. I många år arbetade hon, tillsammans med sin man, som missionär i Peru och Bolivia. Idag är hon pensionär, bor i USA och fortsätter att sprida budskapet om Guds kärlek genom sina berättelser. Kerstin är dotter till missionären Per och Britta Anderås. Per Anderås är nu gift med Maria och de fortsätter att stötta arbetet i Peru, som du kan läsa om på sidan 16. Tecknaren: Absalóm-León Sixco

–Gud välsigne dig, min älskling, sa mamma. Glöm inte att det goda du gör mot andra kommer tillbaka till dig.

Mamma och pappa lade konservburkar och de leksaker vi hade bestämt oss för att skänka bort i en kartong. När han stängt kartongen, sa pappa:

–Jag känner mig stolt över mina generösa barn. Bibeln säger att Gud älskar en glad givare. Tack ska ni ha!

Nästa dag tog mamma kartongen till insamlingen. Jag undrade vem som skulle ha turen att få min docka.

ÖVERRASKNING PÅ JULAFTON

Dagarna gick och det blev jul. På julafton samlades vi hela familjen för att fira Jesu födelse. Pappa öppnade sin bibel och läste berättelsen om den första julen för oss.

Pappa hade precis börjat läsa när han blev avbruten av att någon knackade på dörren. Mamma gick för att se vem det var och kom tillbaka med en kartong.

–Ingen var där när jag öppnade dörren, sa hon. Jag hittade bara den här kartongen.

Mina syskon och jag var så nyfikna att vi genast sprang fram till kartongen. Aldrig tidigare hade vi fått en kartong på julafton. Pappa öppnade den och började ta ut julklappar. Det fanns kakor och konserver, och en julklapp till var och en av oss. Jag undrade varför vi fick presenter. Till slut tog pappa ut en julklapp med mitt namn på. Jag var så ivrig att jag rev av pappret, och... jag kunde knappt tro det! Vilken överraskning! Det var min docka!

–Min docka! Min docka! skrek jag för full hals.

Du skulle ha sett hur jag kramade min älskade docka! Mamma hade rätt: det goda vi gör mot andra kommer tillbaka till oss.

EN GENERÖS GÅVA

Det har gått många år sen Betty var barn och skänkte sin docka, men hon har aldrig glömt vad hon lärde sig den julen, om att vara generös.

När vi är generösa och ger med glatt och villigt hjärta, får vi skörda rikligt. Bettys mamma hade rätt när hon sa att en liten flicka skulle bli jätteglad över att få dockan. Betty kunde inte föreställa sig att hon skulle vara den flickan. Var generös! Du vet aldrig när det goda du gör kommer tillbaka till dig. Gud älskar en glad givare.

”Och om ni ger, så kommer ni att få. Er gåva kommer att återvända till er i fullt och rågat mått, packat och skakat för att ge plats för mer - och det kommer att flöda över. Det mått ni använder när ni ger - stort eller litet - kommer att användas för att mäta vad som ges åt er.”

Lukas 6:38

Moses Memorial Children Home

Barnhemmet MMCH byggdes med hjälp av Barnmission i U-land. Sedan starten har barnhemmet räddat många barns liv med hjälp från faddrar från Sverige. Vi har sett barn växa sig starka och följt deras utveckling till ett bra liv. Och arbetet fortsätter tack vare ert stöd.

Det finns så många barn som lider oerhört mycket p.g.a. fattig-domen. Barn från hemlösa famil-jer som inte har något tak över huvudet, gatorna är deras hem. Där äter de, där sover de, och där försöker de på något sätt få några slantar att leva på. Man ser också många ensamma barn på gatorna, som rotar bland soporna för att leta efter något att stilla hungern med, eller som de kan använda för att täcka sina kroppar med. Det är barn från extremt fattiga familjer eller föräldralösa barn som inte har någon som kan ta hand om dem. De kallas för ga-tubarn, de är lätta offer och utsätts för alla möj-liga hemska saker på gatorna. Varje gång man ser ett gråtande gatubarn

undrar man om barnet blivit ut-satt för något eller om barnet gråter för att hungern är outhärd-lig. Man ser sorgen i deras ansik-ten och hopplösheten över deras öde.

Hjälp oss att rädda dem! Inget barn borde behöva leva så!

Vi är så tacksamma att vi kan hjälpa några av dem och flera vill vi kunna hjälpa! De barnen som bor på Moses Memorial Children Home, och de som bor med sina föräldrar och får fadderhjälp, har fått hopp om ett bättre och värdigare liv med mat, utbildning och kläder. Deras liv har blivit lättare på alla sätt.

På barnhemmet har vi mycket talangfulla barn som dansare,

debattörer, sångare, kho kho och kabaddispe-

lare, basketboll-spelare, biljard-spelare mm. Vi uppmuntrar alla barn att upptäcka sina

talanger och ut-nyttja dem på bästa

sätt.

Kära faddrar, ännu en gång vill vi tacka er från botten av våra hjärtan för ert kärleksfulla stöd. Tack för vartenda brev, varenda present och vartenda gratulations-kort till barnen. Tack så mycket för uppmuntran och för att ni gör en skillnad för de behövande barnen i Indien. Vi tackar alltid Gud för er och ber om hans rik-liga välsignelser över er, ert land och er familj. Alla barn och föräldrar hälsar till er.

N. Mori Ranjith

Fyra av våra ungdomar klarade de nationella proven i 10:e klass, vilket är avgörande för

att fortsätta till högre utbildning. Det är Potupogo Rajesh, Jangam Sinil, John Wesly och Pamu Kiran. Alla fyra kommer att fortsätta utbilda sig. Kiran har valt att fortsätta med en 2-årig utbildning till multi lab technician, Rajesh och Sunil har valt

att fortsätta med en 4-årig teknik-utbildning, och John Wesly har valt att

fortsätta med en 2-årig biltekniks utbildning.

Gudivada, INDIEN

Utbildningssystemet i Indien

Det indiska utbildningssystemet är

strukturerat så här:

• Privata lekskolor: Tar hand om

barn mellan 18 månader och 3 år

• Kindergarten: Uppdelad på

lägre förskola för 3 till 4 år och övre förskola för 4 till 5 år

• Primary school: Första till

femte klass (för 6- till 10-åringar)

• Middle school: Femte till

åttonde klass (för 11- till 14-åringar)

• Secondary school: Nionde och

tionde klass (för 14- till 16-åringar)

• Higher secondary eller

pre-university (förberedande universitetsutbildning): elfte och tolfte klass (för 16- till 17-åringar). Det är då studenter väljer ett akademiskt område att fokusera på

• Undergraduate

(grundutbildning) : En treårig utbildning på universitetsnivå. Specialistkurser inom exempelvis medicin och teknik kan vara längre

• Postgraduate (doktorand): En

ettårig kurs på universitetsnivå

FADDERBARNSHJÄLPEN i Salta

Kära faddrar och andra läsare, när ni får tidningen i handen är det sommar i Salta. Vi hoppas på en inte alltför varm sommar.

I skrivande stunden är det vår i Argentina. Årets vinter i Salta har varit tuff. Vissa dagar var det -5 grader, andra dagar till och med ända ner till -8 grader. Poliserna patrullerade gatorna extra mycket under de kallaste dagarna för att väcka de som låg och sov på gatorna så att de inte skulle frysa ihjäl. De försökte hjälpa dem så gott de kunde. Ändå var det flera människor som dog av kylan.

Tyvärr kan jag inte säga att den ekonomiska situationen har blivit bättre i Salta, snarare tvärtom. Skatterna har fördubblats, och allt har blivit dyrare. Vi var alla lite oroliga inför skolstarten, för skol-materialen hade blivit så dyrt, men med Guds och eran hjälp, så fick alla fadderbarn skolmaterial.

Det som verkligen har varit bra under året är fadderbarnens fram-gångar i sina studier. Det går bra för alla! Flera barn har under året 2017 börjat på gymnasieskolan.

Jag upplever en stor glädje när jag ser barnen och tänker på hur fadderhjälpen har verkligen gjort en skillnad i deras liv. Den har skonat många barn från att hamna i kriminella grupper, eller ägna sig åt prostitution eller drog-försäljning, för när människorna

är desperata och inte har någon mat så ser många det som en väg till snabba pengar.

Maximiliano är en av de barnen som har kommit mycket lång tack vare fadderhjälpen. Hans pappa lämnade mamman när Maxmiliano var bara några dagar gammal. När mamman som nyförlöst inte kunde betala hyran för rummet de bodde i, blev hon vräkt med sin son. Allt det lilla hon ägde togs i beslag för att täcka hyresskulden. De flyttade in hos Maxmilianos mormor som bodde med sina tre egna barn och ett barnbarn i ett rum. Mamman började jobba som tjänsteflicka medan mormodern tog hand om Maximiliano. När Maximiliano var cirka 3 år gammal blev hans mormor sjuk och dog av tuberkulos. Det kom som en chock för familjen son redan hade det mycket svårt ekono-miskt och mamman var tvungen att jobba. Det var då när hon bad oss om hjälp och Maximiliano fick en fadder. Hjälpen gav pojken möjligheten till att börja på förskolan och sedan dess har han fortsatt att utbilda sig. Han är en mycket flitig student och exemplarisk ung pojke.

Ett annat av de barnen är Mirian Judith, som idag är 36 år. Hon var en av de första som fick fadderhjälp när man startade det sociala arbetet i Salta med missionärsparet Olsson. Mirian var då cirka 7 år gammal. Hon fick hjälp hela vägen från grund-skolan tills hon blev vuxen och kunde börja försörja sig själv. Hon utbildade sig inom företags-ekonomi och till frisör. Idag har hon ett bra liv och är egen företa-gare. Mirian fick fadderhjälp efter att sin pappa hade lämnat familjen. Situationen var mycket svårt för Mirians mamma som hade svårt att försörja sina barn själv. Men fadderhjälpen gav dem en chans att överleva de svåra åren och uppfylla Mirians dröm om ett liv långt från fattigdom och med möjlighet att hjälpa många andra barn som är i samma situation som hon en gång själv var.

Vårens officiella start i

Argentina är den 21

september. Det är också

studenternas dag och

det firas i hela landet

med gratiskonserter,

utflykter, picknick och

andra aktiviteter i

parkerna och skolorna.

Kära faddrar, tack för att ni ger barnen möjlighet till ett värdigt liv och en bra framtid.

Gud välsigne er!

Maria Ester Lopez

Maximiliano visar en av de klädd plaggen han nyligen fått tack vare faddern

Mirian Judith med sin lilla pojke

Salta, ARGENTINA

Barnmatsalen Betania

Huancayo PERU

En glimt av barnmatsalens grundare, missionären Per Anderås

Missionären Per Anderås bor idag i Sverige och är 97 år gammal, men hans glöd för och kärlek till arbetet i Peru är fortfarande lika starka som den dagen då Gud kallade honom till att tjäna människorna i Peru.

Å r 1973 bodde och jobbade vi i den peruanska staden Huancayo när min fru

Britta och jag bestämdes oss för att ta en tur en bit utanför staden. Efter några kilometer kom vi till ett område där människorna bodde i hyddor gjorda av grenar, plast och andra liknande typer av material de kunde bygga sina hem med. Byborna kallade om-rådet för San Martin. De flesta som bodde där var familjer som hade förlorat en eller flera famil-jemedlemmar, ofta fadern, till terroristgruppen Sendero Lumi-noso, som härjade i bergsbyarna i Peru. Vi kände direkt att vi ville göra något för att hjälpa dem. Vi byggde ett enkelt kök, köpte sängfiltar och korrugerad plåt för att hjälpa familjerna. Senare fick vi också möjlighet att till området dra in dricksvatten och bygga en skola och ett hus vi kunde an-vända till olika aktiveter, som kurser och träffar. Några år se-nare blev vi hotade av terrorister-na och var tvungna att lämna om-rådet.

När borgmästaren från Chilca distriktet fick höra talas om det vi gjort i San Martin bad han oss att

göra något liknande i Chilca-distriktet. Och det gjorde vi. Från början hade vi en matsal i en lokal bakom rådhuset, men när staden behövde bygga flera kontor flyttade vi matsalen till en lokal som tillhörde bibelskolan Betel, som vi hade startat några år tidigare. Snart insåg vi att det inte skulle fungera för lokalen var inte lämplig för verksamheten. Så vi byggde en lite större lokal med ett kök på kyrkans tomt, bredvid kyrkan. Under flera år, när situat-ionen var som värst i Peru, fick upp till 400 barn frukost och

lunch och en tallrik soppa med en bit bröd på eftermiddagarna. Det gick att genomföra tack vare faddrarnas hjälp och kontakten Britta och hennes medhjälpare Edita Torres hade med flera orga-nisationer som också bidrog med matvaror.

Vid slutet av år 1983 fick vi besök av distriktets åklagare, som ville prata med oss. Han var mycket orolig de barnen som bodde med sina mammor i fängelserna för de hade ingen-stans att lämna dem. Från början gick han till prästen i den katolska kyrkan i området för att be om hjälp, men han svarade att de inte hade möjlighet att hjälpa dem, men att de kunde kontakta de svenska missionärerna Per och Britta Anderås. Och det gjorde han. Så en dag följde min fru Britta med åklagaren och såg den verklighet barnen levde i. Vi var tvungna att göra något för barnen. Det var ingen plats för barn att växa upp i. Vi hyrde ett hus för barnen, och några kärleksfulla kvinnor från församlingen tog hand om dem. Från början var

Mammorna hjälper till att bygga den nya matsalen Betania

Per fixar grindporten Maten lagas med ved

Huancayo PERU

skulle sälja deras barn, men vi pratade med dem om vad vi faktiskt ville göra, och med tiden förstod de att vi ville bara ville hjälpa dem och ge barnen chansen att vara i en miljö anpassad för dem, med möjlighet att gå i skolan, leka och växa upp i frihet.

När åldern kom ikapp oss och vi inte längre kunde fortsätta som förut tog Edita Torres och hennes syster Maria över ledning-en. Edita och Maria hade under alla år gått bredvid oss och stöttat oss i arbetet. Vi fortsatte att hjälpa dem så gott vi kunde. Det kändes mycket bra att veta att det arbete som betydde så mycket för de fattiga barnen i Huancayo skulle fortsätta.

År 2004 fick vi ett erbjudande om att köpa en tomt på 500 kvm till matsalen. Det var bra, för vi behövde en egen tomt där vi kunde bygga en stor matsal med ett stort kök, ett förråd och en lekplats för barnen. Vi kunde köpa tomten men hade inga pengar kvar för att bygga den nya matsal. Men Gud hade det! Vi började försiktigt att bygga i tro på att Gud skulle förse oss med det vi behövde till konstruktion-en. Varje gång vi gick till bankomaten för att ta ut pengar till byggnadsmaterial och lön utan att ens veta om det fanns

något, så fick vi ut den exakta summan vi behövde då. Hur det kunde vara så vet vi inte, men Gud visste! När bygget var klart bestämde vi oss för att fira det

med en stor måltid för alla bygg-arbetarna, så vi gick som vanligt till bankomaten för att ta ut pengar, men den dagen fanns inga pengar att ta ut. Förmodligen tyckte Gud att vi fick nöja oss med att matsalen blev klar så att vi kunde flytta verksamheten till den nya lokalen.

År 2009 gick Edita Torres bort i en bussolycka, och arbetet togs över av hennes syster Hilda, som tidigare hade varit ansvarig för barnmatsalen i San Martin under en period man lyckades hålla den

öppen trots hot från terrorister. Sedan dess har Hilda drivit verksamheten med faddrarnas hjälp. Faddrarna har gett många barn otroliga möjligheter. Det är

tack vare deras stöd har många blivit advokater, lärare, pastorer osv. Och många barn och vuxna har fått höra om Jesus och blivit frälsta.

Jag är så tacksam mot Gud för att han gav oss möjlighet att tjäna honom i Peru och hjälpa barnen. Jag är så glad för att även om jag inte kan vara där mer så fortsätter arbetet.

Jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta stödja barnen i Peru.

Gud välsigne er! Per Anderås

Invigningen av matsalen Betania Per hissar den peruanska flaggan

Per och Britta med barnen vars mammor satt i fängelse

STEN Home

Indien är ett stort land med många människor som lever i en extrem fattigdom. Många famil-jer vi träffar dagligen i vårt om-råde lider mycket och vi är väl-digt oroliga för dem. Vi försöker hjälpa dem så gott vi kan med de resurser vi har. Många bor i till-fälliga hyddor eller skydd som de bygger av bland annat palmblad. De har inget annat som kan skydda dem från naturens krafter, som regn och stormar, inte heller från andra faror, som ormar, men oavsett hur rädda de är så har de ingen annanstans att ta vägen.

De kämpar dagligen för att överleva. Många jobbar hårt för väldigt låga dagslöner som inte ens räcker till de dagliga utgifter en familj har för mat, kläder, me-diciner mm. De känner att de inte har något val. Det finns också många som på grund av brist på mat och rent vatten har nedbrutna kroppar som gör dem svaga och för sjuka för att jobba.

Det är ett fruktansvärt liv de lever, och det gör ont i en när man förstår att man inte kan rädda alla och när man ser barnen lida från en mycket tidig ålder för att föräldrarna inte kan tillgodose deras grundläggande behov. Det är inte bara det att de inte får tillräckligt med föda, det är också

den hopplöshet de känner inför sin situation.

Många föräldrar vill att deras barn ska få en utbildning och gå i skolan, men de känner sig tving-ade att låta sina barn arbeta istället så att familjen kan över-leva. Man kan se många föräldrar som tar med sig barnen till sin arbetsplats på en fabrik, en åker, en gata eller någon annan plats, så att de också kan jobba och tjäna några slantar. Många av dessa barnarbetare far illa. De blir exploaterade och utnyttjade, och i värsta fall blir de barnslavar. Det händer också att familjer tar lån från en godsägare och sen om de inte kan betala tillbaka, skickar de sina egna barn för att jobba åt godsägaren för att betala av skulden.

Vi ber för och gråter med de fattiga i Indien. Men vi kan också se hur många barns liv har blivit förändrat till det bättre för de barnen vi har haft möjlighet att hjälpa. Barn som har fått en otrolig chans till att få utbildning genom kärleksfulla människor från Sverige som har blivit faddrar till dem. Om ni bara kunde se med egna ögon hur stor skillnad ni gör för dem på alla sätt. Ni ger dem hopp! Vi kan inte tacka Gud nog för er! Ni gör att tårar övergår till skratt. Ni gör så att fattigdomsbördan blir lite lättare för hela familjer.

Tack för eran vänlighet och barmhärtighet.

Mr Tori Nethala

Kära faddrar från Insamlingsstiftelsen Mitt Fadderbarns familj, ta emot våran hälsning i vår Herre och vår frälsare Jesus namn. Vi tackar alltid Gud för ert kärleksfulla stöd till barnen på Sten Home.

Rent vatten är en lyxvara för många barn

Några av barnen från STEN Home spelar cricket

Bapulapadu, INDIEN

Kära faddrar!

Det är nu över 35 år sedan vi började med vårt fadderarbetet i Honduras. Vi ville innerligt tacka

er alla som ställt upp som faddrar under dessa år. Det var en verklig glädje att arbeta med

barnen. Inte minst sedan vi började vårt pojkhem 1992. Och när vi hade barnmatsalen i

Macholoa, som då var en riktig fattig by. Då jag besökte detta samhälle för några år sedan så

har det utvecklats, och man såg både asfalterade gator och bilar vid en del hus.

Vi jobbade ju i stan San Pedro de Sula från 1976 till 2008, då där blev så mycket kriminalitet,

så vi ej kunde vara kvar. År 2009 flyttade Esteban över gränsen till landet Nicaragua, där han

fortfarande är kvar. Jag var då hemma i Sverige, för höftoperation, men har varit senare också

jag i Nicaragua. Nu har jag varit i Sverige det år som gått och Esteban är nu här på besök, och

reser tillbaka till Nicaragua i början på oktober månad. Min högra höft blev ej bra så jag skall nu

opereras om i denna månad (september), efter att höften hoppat ur fem gånger. Och nu tror jag

på Guds hjälp i detta, och allt skall bli bra igen, då jag längtar efter barnen i Nicaragua.

Vi besöker ibland Honduras då vi är i Nicaragua. Men vi har nu avslutat fadderarbetet där då ju

barnen, och de är så tacksamma för den hjälp de fått under sin barndomstid. Så vill jag till sist

önska er alla en riktigt God och trevlig Jul och ett Gott nytt År, och Guds rika Välsignelse. Tack

för all hjälp till Honduras. Och vi vill också tacka Cristina med familj som nu sköter detta

enorma arbete.

Hjärtliga hälsningar från May och Esteban Romero

En hälsning från May och Esteban Romero som under många år har varit missionärer i Honduras, och drev bland annat ett pojkhem. Under många år hade May brevkontakt med faddrarna. Idag är hon pensionär, men en del av hennes hjärta är kvar i Honduras. Under september månad åkte jag till Götene för att hälsa på May och Esteban, efter hennes höftoperation. Hon är förvånansvärt bra med tanken på hennes ålder, det är en glädje att se henne återhämta sig så bra. May uttryckte att hon har stort hopp för Honduras. Hon berättade om hur kristna ungdomar genom sporten har börjat påverka kriminella ungdomar, som när de tar emot budskapet om evangeliet bestämmer sig för att lämna det kriminella livet.

Vi på Mitt Fadderbarn vill tacka May och Esteban för alla åren de har ägnat deras liv åt att hjälpa barn och ungdomar i Honduras. Ni har varit och fortsätter vara

till stor välsignelse för många.

P.S.

Keni och Jose som har Down syndrom, tillsammans med sin mamma och

syster, skickar många hälsningar och tackar för den hjälp de fått under

flera år. Mamman, som är änka, får idag hjälp av dottern som flyttade

till USA som många andra ungdomar från Honduras har gjort.

San Pedro de Sula, HONDURAS

Under det senaste året fick vi en ny kontaktperson på elevhemmet, Mr Kunga Jigmey. Därför bad

vi honom att presentera sig själv. Så här kommer en hälsning från honom.

Tibetan Refugee Camp

Mitt namn är Kunga Jigmey och jag föddes 1988 i Ravangla, söder om den indiska delstaten Sikkim.

I Ravangla finns det tibetanska flyktinglägret Kunphenling Tibe-tan Settlement med ca 1500 flyk-tingar som främst livnär sig på jordbruk.

Mina första 8 skolår gick jag på flyktinglägrets skola. Skolåren gick bra och jag slutade skolan i Ravangla med de högsta betygen. För att jag skulle kunna fortsätta utbilda mig skickade mina föräldrar mig till den tibetanska skolan i flyktningslägret i Darjee-ling. Det var så jag för första gången kom i kontakt med elev-hemmet i Darjeeling. Jag fick bo på elevhemmet. Som många barn när de först kommer till elevhem-met, så trivdes jag inte alls i början. Jag var ung, och det var första gången jag var borta från mina föräldrar i en lång period. Under fyra år bodde jag på elev-hemmet, tills jag blev klar med skolan. Det var svåra år med många utmaningar, men jag fick också lära mig otroligt mycket

som jag har nytta av idag i mitt arbete på flyktinglägret i Darjee-ling. Sedan fortsatte jag att utbilda mig inom ekonomi, geografi och engelska, det var de ämnen jag älskade mest under min skoltid. När jag blev klar med min utbildning, år 2010, blev jag vald till ekonomi-ansvarig för flyktningslägret i Ravangala. Efter drygt tre år, blev jag befordrad till flyktnings-lägrets representant. Under mina år i Rangvala jobbade jag mycket med flyktningslägrets koopera-tiva verksamheter så att alla kunde ta del av resurserna men också för att bidra till att hjälpa samhället att växa på alla sätt.

Själv kommer jag från en mycket fattig familj. Min pappa hade ett litet matställe i Ravangala, och mamma gjorde olika hantverksföremål som hon sålde. De kämpade mycket. De ville ge oss, sina barn, en bra ut-bildning så att vi kunde få en bra framtid. År 2010 gick deras önskan nästan i kras, efter att min far hastig gick bort. Det kom som en chock för hela familjen. Mam-mas lilla inkomst kunde inte täcka alla kostnaderna för en fa-milj med två studerande barn. Så till sist bestämde sig min syster för att gå med i den tibetanska armén.

År 2016, precis när jag blev beordrad att ta över arbetet på flyktinglägret i Darjeeling, blev min mor sjuk i levercancer. Några månader senare dog hon. Hon blev bara 53 år gammal. Jag saknar henne mycket fortfarande. Efter att begravningsceremonier-na var över, flyttade jag till Darjeeling för att ta över mitt nya arbete som administratör för den tibetanska flyktningslägret i Darjeeling. Jag är glad över att jag fick möjlighet att komma tillbaka till mitt gamla hem. Nu har jag möjlighet att påverka situationen på elevhemmet så det kan bli så bra som möjligt för de barn som måste bo där för att få gå i skolan. Jag är ofta på elev-hemmet.. Även på helgerna tyck-er jag om att komma till elevhem-met och vara med barnen.

För mig är det en ära att få tjäna det tibetanska samhället, och jag ber alltid till den allsmäktige om att han ska ge mig visdom och den kraft jag behöver för att fortsätta tjäna mitt folk till mitt sista andetag.

Det var lite om mig. Jag hälsar till var och en av er som under åren har visat oss kärlek genom era bidrag för att hjälpa barnen på elevhemmet.

With warm regards Kunga Jigmey

Staden Darjeeling är

belägen vid Himalayas

fot ca 2 050 meter

över havet i

nordvästra Indien och

är mest känd för sitt

te. Teet från

Darjeeling brukas

kallas för ”teernas

drottning” eller

”teernas champagne”

Sonada, INDIEN

Barnhemmet Moses Memorial Children Home i Indien fick en testamentsgåva från en svensk fadder för att köpa den efterlängtade och mycket behövd minibuss som de länge hade bett för.

SVERIGE

I ett rundbrev berättade vi om en liten pojke från Huancayo-Peru som lider av olika svårigheter och kognitiv funktionsnedsättning sedan födseln. Han hade också något fel på ögonen så de var nästan alltid stängda. Hans föräldrar hade inte de ekonomiska resurser som behövdes för att hjälpa honom. Räddningen blev fadderhjälpen. Här kommer några bilder på den underbara pojken. Hans livskvalitet har blivit mycket bättre och föräldrarna känner att äntligen är det någon mera än bara dem som bryr sig om honom. De förstår inte hur en person som aldrig har träffat honom vill honom så väl. Tack till var av en av er som är fadder till et t eller flera barn. Ni gör verkligen en skillnad i barnens liv. Hoppas att vi lyckas förmedla det till er genom våra brev och bilder.

Tack fadderhjälpen har han fått specialistvård, medicin, glasögon, terapi, mat, kläder och har även börjat skolan. Innan fadderhjälpen...

I somras var vi med på en marknad där en 8 årig flicka frågade om hon kunde vara med och sälja stenar som hon själv hade målat. Självklart fick hon göra det! Hon skänkte pengarna till att hjälpa de fattiga barnen i Indien. Tack så mycket Dinah! Vi vill också tacka klassen från Fridhemskolan i Uppsala, som samlade in pengar för att hjälpa barnen på elevhemmet i Sonada, Indien. Ni är fantastiska!

Dinah 8 år sålde stenar för att hjälpa barnen i Indien Volontären Mercedes Müller, Cristina Axell och Dinah

Hur blir man fadder?

Det är enkelt. Skicka in talongen med posten eller kontakta oss via telefon, Facebook, mejl eller genom kontakformuläret på vår hemsida.

Kan jag ge en enstaka gåva till Insamlingsstiftelsen Mitt Fadderbarn?

Ja! Det går att ge en enstaka gåva. Gåvan kommer att användas till där den behövs som mest. Det går också att

skicka gåvan till en specifik mission/projekt: då märker man betalningen "till (projektets namn)".

Hur håller jag kontakt med fadderbarnet?

Om du vill kan du brevväxla med ditt fadderbarn.

Kan flera personer dela avgiften för ett fadderbarn?

Det går bra att vara flera som delar på ett fadderskap.

Kan jag träffa barnet? Ja, det kan du, men på egen bekostnad.

Hur länge ska jag hjälpa?

Fadderhjälp är inte tidsbunden; man hjälper så länge man kan.

DU KAN FÖRÄNDRA ETT BARNS VÄRLD! Vi söker efter nya faddrar som vill vara med och bidra med 200 kronor i månaden för att ge ett barn i nöd tillgång till livsförändrande möjligheter!

DET ÄR KNAPPT 7 KRONOR OM DAGEN SOM FÖR DIG KAN BETYDA EN FRUKT OM DAGEN, EN KAFFE, EN BULLE ELLER EN LÄSK, MEN FÖR ETT FATTIGT BARN BETYDER DET

MAT FÖR DAGEN, MÖJLIGHET TILL UTBILDNING, KLÄDER, SKOR, VÅRD OCH OMSORG.

Ja tack, jag vill gärna bli fadder eller få mer information:

Namn: …………………………………………….…………………...…

Adress:……………………………….…………………………………..

Postnummer: …………….. Postadress:…………………………………..

Här kan du skriva om du har några specifika önskemål:………...……………

….…………………....………………………………………………….

Sänd talongen till:

Insaml ingss t if te lsen Mi t t fadderbar n

Pos t Box 801, 565 33 Mul ls jö

Det går också att kontakta oss via e-mejl: in fo@mit tfadderbar n.se

Via telefon: 0392-10466

Via facebook: www.f acebook.com/Mit tFadderbar n

Eller genom kontaktformuläret på: www.mit t f adderbar n.se

INSAMLINGSSTIFTELSEN MITT FADDERBARN PlusGirokonto 900476-3 / Swish-nummer 123-019 01 16

www.mittfadderbarn.se