Medeltidens kulturhistoria
-
Upload
andrzej-ferber -
Category
Documents
-
view
5.150 -
download
16
description
Transcript of Medeltidens kulturhistoria
MEDELTIDEN, C:A 500 – 1450
Andrzej Ferber – kul turhis tor iska stenc i l er - Medel t iden
medeltida fästnings slott i Carcasson, Sydfrankrike
”Medeltiden” kallas perioden mellan det som vi kallar för forntiden (inklusive Antiken) och den s.k. nya tiden som börjar med Renässansen. Tidsmässigt varar Medeltiden mellan c:a 500 fram till c:a 1450. Beteckningen MEDELTID började användas av s.k. humanister under 1500-‐talet för att markera att perioden mellan den antika kulturens undergång och dess pånyttfödelse på 1500-‐talet, d.v.s. Renässansen var en period av stagnation, stiltje och tillbakagång i europeisk kultur. Där av den nedsättande benämningen – MEDELTIDEN – tiden mellan två viktiga kulturperioder – Antiken och Antikens pånyttfödelse – Renässansen. I själva verket, var Medeltiden en period präglad av såväl politisk-‐, ekonomisk-‐, social-‐ och kulturutveckling. Att denna utveckling pågick under en stark ideologisk ”övervakning” och ibland ”diktat” är en helt annan sak. Detta satte en oerhört stark prägel på hela den medeltida kulturen. Den katolska kyrkans lära och dess totala dominans i samhället tillsammans med det feodala systemet, satte en tydlig och ofta ”kvävande” uniform på hela medeltiden som kulturperiod. Feodalism Det medeltida samhällsystemet som byggde på det ömsesidiga trohetsförhållandet mellan vasaller och länsherrar, samt länsherrar och regenter. Regenten delade ut jordområden, s.k. län, till stormän som i sin tur delade mindre jordområden till vasallerna. Vasallerna livnärde sig från inkomster som dessa små jordområden gav. I gengäld skulle de stå till länsherrarnas förfogande som krigsfolk om det behövdes. Även ett komplicerat system av skatter skapades. Detta åstadkom ett uniformerat samhällsmönster som man föddes till och kunde inte bryta sig ifrån.
-‐2-‐
Medeltidens världsåskådning präglades av glödande religiös tro, katolsk mysticism, utbred relikkult och katolska kyrkans totala dominans i samhället. Man ansåg att vår planet var det absoluta centrum för hela universum och utanför fanns det fixstjärnorna och planetsfärerna. I jordens inre skulle helvetet finnas och utanför fixstjärnorna – himmelen. Trots kyrkans dominans fick vetenskapen och kunskapen om den materiella världen ett tydligt värde och egen legitimitet. I.o.m. det kunde den filosofiska gudskunskapen få sin utgångspunkt i den materiella världen. I synnerhet senmedeltidens vetenskap gav allt bättre medel att tolka naturen. Samtidigt experiment stödda av den matematiska logiken utgjorde allt stabilare grund till vetenskapliga studier. Även skolväsendet upplevde en oerhört snabb utveckling under senmedeltiden och första universitet bildades, bl. a. Bologna Universitet i Italien, Sorbonne Universitetet i Paris, Prag Universitet i Tjecken och Jagiellonika Universitet i polska Krakow.
Collegium Maius, Jagiellonika Universitet i Krakow, Polen
Storstäderna växte sig allt större, vilket i sin tur ledde till en snabb växt av den borgliga kulturen som kom att dominera Europas historia i många århundraden framöver. Medeltidens början, präglad av kaos och samhällelig oro kan tydligt spåras till Romarrikets sönderfall i Västra och Östra Romarrike år 476. Medeltidens slut och övergång i Renässansen är långt ifrån lika tydlig. Under hela 1400-‐talet sker en tydlig överlappning av den gamla medeltida kulturen med nya influenser från den kommande Renässansen. Därför bör 1400-‐talet betraktas som en mellanperiod i europeisk kultur. Lämpligast – Pre-‐Renässansen (Förr Renässansen).
Medeltidens långa, nästa tusenåriga historia faller i tydliga tre utvecklings faser:
ÄLDRE MEDELTIDEN – c:a 500 – 1050 HÖGMEDELTIDEN – c:a 1050 – 1300
SENMEDELTIDEN – c:a 1300 – 1450 -‐3-‐
En mycket speciell del av Medeltiden utgörs av den s.k. Vikingakulturen som utspelar sig i norra Europa under Högmedeltiden. Det är viktigt att minnas att den Medeltida kulturen utvecklas i det tidigare Västra Romarriket och inte i hela Europa. I den östra delen av Europa fortsätter Antiken att utvecklas vidare i områden som tillhör Konstantinopel, bl. a. Grekland, Bulgarien, stora delar av Ryssland, Ukraina, små ”fickor” i Italien, m fl. Denna kultur kallas den bysantinska kulturen – Bysans. Men trots många gemensamma nämnare med Västerlandets kultur utgör den bysantinska kulturen en egen kultur gren i människans kultur historia. Även islamisk kultur får fäste i Europa under Medeltiden och då inte minst på Iberiska halvön och delar av Balkan.
ÄLDRE MEDELTIDENS KULTUR c:a 500 – 1050
Västra Romarrikets slutliga förfall, efter 476, innebar en månghundraårig period av politisk och samhällelig oro, med blodiga krig och konflikter, förstörelse av, så gott som alla, samhällsstrukturer. Den är en långsam kulturell utveckling som sker under den delen av Medeltiden, högst ogynnsam för konstnärlig framväxt. Detta gäller alla konstarterna – musik, arkitektur, måleri, skulptur, drama, litteratur, dans, m fl. Orsaker var många men bland dem viktigaste var slutlig schism mellan den katolska och grekisk ortodoxa kyrkan, politisk förfall i Västra Romarriket och icke kristna folkens framstötar och attack på Västra delen av Romarriket, vilket ledde till enorma splittringar av tidigare samhällen.
Bland andra anfallen, särskilt ödeläggande var dem som utfördes av: -‐ Vandalerna från Nordafrika -‐ Barbarerna från Nordafrika -‐ Västgoterna från Spanien -‐ Frankerna från Gallien
-‐ Östgoterna och Lombarderna från Apenninska Halvön -‐ Hunnerna och Tartarerna från Asien
Dessa attacker orsakar folkflykt i nästan hela Västra Romarriket, därav benämning av den tidigaste Medeltids perioden – FOLKVANDRINGSTIDEN. En ny maktfaktor i Europa blir den islamiska kulturen, då Araberna invaderar inte bara hela Nordafrika utan också Spanien och delar av Balkan. Den kristna kulturen av sena Romarriket accepteras däremot som den nya officiella religionen av de germanska stammarna. Den nya romerska katolska kyrka bryter helt med Österlandet och den grekisk ortodoxa kyrkan och katolicismen får allt starkare fäste på de germanska områdena. Detta kommer att, under 700-‐ och 800-‐talet resultera i stark dominans av den snabbt framväxande Frankiska Imperiet och dess dominans i Europa under den karolingiska dynastin. Nya samhällsstrukturer föds och den riktiga nya medeltida arkitekturen, måleriet, skulpturen, musiken, litteraturen börjar växa fram. Först under Karl den Store (Karl den V) kan vi dock tala om en riktigt utvecklad Medeltids kultur. Den tidiga Medeltiden c:a 500 – 1050 var fortfarande tiden präglad av stark oro i samhället och stora konflikter mellan olika kulturer som slogs för dominans i den västra delen av Europa.
-‐4-‐
Karl den Store, målning av Albrecht Dürer Karl den Stores rike
Det är just under den tidiga Medeltiden som islam sätter sitt starkaste prägel på den framväxande nya Europa. ISLAM – betyder underkastelse. Muselmaner skall underkasta sig Allahs vilja och åtlyda Islams heliga skrift – KORANEN (Muhammeds uppenbarelser). Den islamiska vetenskapen, hantverket utvecklas starkt, inte minst på Iberiska Halvön. Arabiska siffror, geometrin, arabesk ornamentiken och arabisk inspirerad arkitektur utvecklas snabbt. De tydligaste och viktigaste minnesmärken i den medeltida europeiska kulturen återfinns i den spanska medeltiden och det framför allt i arkitekturen, vetenskapen, dansen och musiken.
ÄLDRE MEDELTIDENS ARKITEKTUR, MÅLERI & SKULPTUR c:a 500 – 1050
Arkitekturen under äldre medeltiden var inte någon framträdande konst art. Samtidigt som Bysans vidareutvecklar sin arkitektoniska byggerikonst påbörjat med den storslagna Hagia-‐Sofia kyrkan i Konstantinopel (dagens Istanbul), började en ny muhammedansk byggnads tradition utkristalliseras inte minst i Spanien. Glasmosaiker, geometriska ramverken av ornament, rika trädgårdsanläggningar, kalif palats, arabesk utsmyckning och inte minst moskéer skapade nya arkitektoniska bildramar. Moskén– muslimskt tempel Formen av moskén är oftast rektangulär. Rektangelns huvudaxel – KIBLA riktas alltid mot Mecka. Kiblas centrum markeras med en liten nisch – MIHRAB och en kolonnad. På motsatta sidan skall böneutrops tornet – MINARET finnas. Moskén och minareten förenas av en ramp.
-‐5-‐
De viktigaste kännemärken av islamisk byggnadskonst under denna tid var: -‐ glasmosaiker av bysantinsk ursprung som täckte väggarna -‐ landskaps-‐ och arkitekturbilder i ornerade inramningar
-‐ det geometriska ramverket med sicksack mönster och rosetter som upprepas likformigt över hela fasadens bredd
-‐ moskéernas tak (tidigare trätak och senare stenvalv) vilar på en kolonnad bestående av dubbla bågar
-‐ kalif palats’ rika trädgårdsanläggningar med vattenbassänger, fontäner och rika växtplanteringar
-‐ rik utsmyckning med ARABESKER – ett sirligt ytmönster av utsmyckningar på väggar som oftast stiliserade bladrankor i form av reliefer (inristningar i sten) och skapade illusion av
stenväggars lätthet
-‐ Lejongården i Alhambra kalifpalats i Granada, Spanien, 1354 -‐ 1391 Islamiskt medeltids måleri undvek nästan all människo-‐ och djuravbildning men dekorativa figurframställningar kunde göras i mindre format. Det som dominerade det islamiska måleriet av denna period var växtmotiv och geometriska ornament. Att avbilda människor och andra levande varelser ansågs vara hedendomen, då enbart Gud (Allah) var förbehållen att skapa. Oerhört populära var däremot portabla. Rikt dekorerade föremål, skrin, boxar, etc. – ett arv från tidigare nomadliv. Den i särklass viktigaste lämningen av islamisk arkitektur konst från den tidiga medeltiden är moskén i Cordoba i Spanien byggd mellan 786 och 965.
-‐6-‐
Moskén i Cordoba, Spanien, 786 – 965
De germanska stammar som invaderade österifrån under det romerska imperiets slutliga förfall, förde med sig en konstnärlig tradition att avbilda djur, särskilt på olika metallföremål. Denna stil, präglad av djurornamentik men också abstrakta och organiska mönster blev karaktäristisk för den keltisk-‐germanska konsten mellan 600 – 800. Vikingarnas senare kultur tar över denna typ av hantverk och utsmycknings konst och införlivar det i sin egen. (se VIKINGATIDEN under HÖGMEDELTIDEN). DEN IRLÄNDSKA GULDÅLDERN. 600-‐, 700-‐ och 800-‐talet innebär en blomstrande tid för den irländska kulturen. Inte minst utvecklades den s.k. BOK ILLUMINATIONEN i de irländska klostren. Baserat på den keltisk-‐germanska djurornamentiken, utvecklar irländska munkar trä-‐, sten-‐ och framför allt handskrifts illuminationer, d.v.s. bokstavs prydnader i färg och senare även mycket avancerade bok illustrationer med föreställande bilder. Klosterväsendet, tidigast utvecklad i Norra Afrika av europeiska missionärer kom till Irland, där de första irländska klostren utvecklade ett särskilt mönster där asketisk fostran och sökandet efter andlig fullkomning blev ledstjärnan.
bilder ur Lindisfarneevangeliariet, c:a 700, British Museum
För att kunna sprida evangeliet framställde munkarna handskrivna kopior av bibel och andra kristna böcker. Dessa tillverkades i s.k. scriptorier -‐ skrivstugor, där kalligrafisk finnskrift
blomstrade. För att göra dessa skrifter ännu mer attraktiva utvecklades ett sätt att ornera och
utsmycka första bokstaven i varje kapitel. Organiska och geometriska mönstren skulle hållas åtskilda. Varje linje i djurornament skulle ledas tillbaka till en djurkropp.
-‐7-‐ Regler rörande symmetri, spegeleffekter, former och färger var mycket stränga. Så småningom, ur dessa bokstavs orneringar, utvecklades riktiga bok illustrationer – små miniatyrmålningar, som även dem skulle målas efter sträng regelverk. Även bokpärmar i läder, brons, m m. pryddes med imponerande tryck. Det kanske mest avgörande för den Äldre Medeltiden var föreningen av den keltisk-‐germanska kulturen med Medelhavskulturen, vilket skedde under den s.k. karolingiska tiden. Karl den store också kallad Karl V eller Charlemagne (742 – 814) startar ett långtgående program att förena Syd Europa med Norra Europa. I detta program stod arkitekturen och konsten i självaste centrum. Inspirerad av Rom och Ravenna, skapade Karl den stora sin egna huvudstad – Aachen. Karl den stora blev också den första, av påven i Rom, utropade kejsaren av Europa. Få karolingiska kyrkor står kvar fram till idag. Och de flesta av dessa blev förstörda genom ombyggnationer. Skrifter och kvarlevor i dessa kyrkor vittnar dock om en enorm rikedom av väggmålningar (fresker), mosaiker och reliefskulpturer. Under den karolingiska perioden vidareutvecklades bok illuminations konsten ännu mera än under den irländska guldåldern. Många av dessa är bevarade fram till våra dagar, liksom många elfenbens-‐ och guldsmedsarbeten. Målningar från den karolingiska tiden är fulla av religiös symbolik och religiöst budskap och alltid inrammade i stora breda ramar som framhävde bilderna som ”fönsterutsikt”. Ramarna pryddes ofta på ett gammalromerskt sätt med akantusblad som huvudelement. En särskilt viktig målar-‐ och handskrifts stil under den karolingiska tiden utvecklades av den s.k. Reimskolan, vars viktigaste skapelsen var den s.k. Utrechtpsaltaren, illustrerad med mycket uttrycksfulla, dramatiskt laddade pennteckningar.
interiör i Karl den Stores palatskapell, Aachen, 792 -‐ 803
Sluttampen på Den Äldre Medeltiden vad arkitektur, måleri och skulptur beträffar är den s.k. Ottonska tiden, c:a 950 – 1100 Ottonsk konst präglas av monumentaliteten av byggnader och inom måleriet och skulpturen av kraftiga rundade former, djup inlevelse av det religiösa budskapet och betydligt mera realistiska skildringar än det var fallet i den karolingiska konsten. En stor mängd av kyrkor rese under denna tid. Två viktigaste är benediktin klosterkyrkan
St. Pantaleon i Köln och benediktinordens klosterkyrka St. Michael i Hildesheim. Rikliga guldsmeds-‐, brons-‐ och murararbeten präglar dessa ottonska kyrkor.
-‐8-‐
klosterkyrkan i Corvey, Tyskland St. Pantaleon kyrkan, Köln, Tyskland Gerokrucifixet i Domen i Köln, 975 -‐ 1000
873 – 885 980
ÄLDRE MEDELTIDENS MUSIK, c:a 500 – 1050 Den tidiga kristna musiken var ett konglomerat av flera andra musiktraditioner, utav vilka den hebreiska synagogans musik bidrog med de viktigaste impulserna. Bland annat övertas två viktigaste musikformer – hymn – lovsång till Gud där melodin är viktigare än texten och psalm där enkel ton recitation skall framhäva textens budskap utan att förkväva den med alltför utvecklade melodier. Även de olika sångsätten övertas från synagogan:
kantilation -‐ enkel recitation på få toner antifonal sång – växelvis sång mellan två körgrupper
responsorial sång – växelvis sång mellan solisten och kören Under tidiga 500-‐talet utvecklas musiken ganska slumpartat, vilket leder till olika regler i olika europeiska centra. Först i slutet av 500-‐talet, under påven Vitalianus och påven Gregorius I påbörjas processen som kommer inom ganska kort tid att ”uniformera” både liturgin och kyrkomusiken.
sakral musik – kyrkomusik i religionens tjänst
sekulär musik = profan musik – musik utanför kyrkan, bl a. underhållning, dans, m m.
GREGORIANSK SÅNG gregoriansk sång = cantus planus = romersk koral = latinsk kyrkosång Påven Gregorius I beordrade liturgins och kyrkosångens reform (där av namnet – gregoriansk sång). Under hans regeringstid uniformerar man hela kyrkosångrepertoaren, genom att alla liturgiska texter i kyrkans ceremoniella bruk, skrivna för hela kyrkoåret besätts med enstämmiga melodier.
-‐9-‐
Påven Gregorius I och hans skapande av gregoriansk sång Till en snabb utveckling av den gregorianska sången bidrog bildandet av den första musikskolan – SCHOLA CANTORUM i Rom, där prästerna lärdes konsten av kyrkosång med alla dess konster och regler, av vilka nedanstående var viktigast:
-‐ gregoriansk sång är alltid monofonisk (enstämmig) -‐ gregoriansk sång är alltid sjungen på latin och kan ej översättas -‐ melodins rytm är flyttande och kommer från textens egen språkrytm -‐ sången skall alltid ha opersonlig och kylig karaktär för att inte fördunkla textens
budskap -‐ gregorianska sångens ton förråd är alltid diatonisk (stam tonerna) -‐ gregoriansk sång får sjungas av män enbart -‐ inget ackompanjemang är tillåtet -‐ de latinska texterna är alltid religiösa
Gregorianska sångens ton förråd baserades på 8 modala skalor (kyrkotonarter) – 4 autentiska och 4 plagala: autentiska: dorisk (D), frygisk (E), lydisk (F), mixolydisk (G) plagala: hypodorisk (A), hypofrygisk (H), hypolysisk (C), hypomyxolysisk (D) Många olika former av kyrkosång skapas under 600-‐, 700-‐ och 800-‐talet, bl. a. antifona, tractus, graduale, offertorium, alleluja, trop, sekvens men det var två cykliska (flersatsiga) former som var definitivt viktigast – OFFICIUM och MÄSSAN.
mässan – från latin – missa
/mässans sista ord ”Ite missa est” (församligen är upplöst)/ Mässan är den viktigaste kristna kyrkoceremonin som anknyter till Jesus sista måltid (enligt St. Lukas), då Kristi blod förvandlas till vin och hans kött till bröd (symbolisk frälsning).
-‐10-‐ mässans liturgiska ordning
delar med musik delar utan musik
Proprium Ordinarium proprium Ordinarium 1. introitus
2. kyrie eleison, Kriste eleison
(Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig)
3. gloria (Ära vare Gud i höjden)
4. oratio (colecta) 5. lectio epistolae
6. graduale 7. sequentia eller alleluja
eller tractus
8. lectio epistolae (homilia) 9. credo
(trosbekännelsen)
10. offertorium 11. secreta 12. praefatio 13. sanctus (Helig)
ev. Benedictus (välsignad)
14. canon 15. Agnus Dei
(Guds lamm)
16. communio 17. postcommunio 18. Ite missa est
eller Benedicamus Domino
Ordinarium delarna i mässan är oförändrade under hela kyrkoåret, medan proprium delarna förändras beroende på tiden och ceremonin.
Det finns två grundtyper av mässa:
Missa solemnis – fullständig mässa, där alla ordinarium delar är med Missa brevis – kort mässa, med enbart Kyrie & Gloria
I slutet av den gregorianska perioden, en ny kyrkoform blomstrade – sekvens (sequentia). Den tog sitt ursprung från mässans proprium delar.
Viktigaste medeltida sekvenser under Äldre Medeltiden var:
-‐ Victimae paschali laudes (Pris ske Påskens offer) /St. Gallenmunken – Wipo) -‐ Dies Irae, Dies Illa (Vredens dag, Domens dag) – Thomaso da Celano
-‐ Lauda Sion (Hell Zion) – St. Thomaso da Aquinas -‐ Veni Sancte Spiritus (Kom helige Anden) – anonym
-‐ Stabat Mater (Vid korset stod Moder) – Jacopo da Todi -‐
Det är viktigt att minnas att under nästan hela Äldre Medeltiden var musiken i kyrkan vokal och enstämmig, alltid sjungen av män och alltid på latin. Detta gällde även framförandet av mässor, offertorier, sekvenser, hymner, psalmer, m fl. Just under den gregorianska tiden utvecklades ett nytt system som gjorde det möjligt att nedteckna musik. Det är då , med detta system, som vårt nuvarande notsystem föddes.
Musik notationen utvecklades ur de s.k. neumer (nevmer) tecken som visade sångens riktning ner eller upp samt kurvor då melodier skulle svängas upp eller ner.
-‐11-‐
gregorianska sångens tidigaste ”notskrift” -‐ neumer På 900-‐talet placerades neumer på olika höjder vanför den latinska texten för att visa den relativa höjden på sången. Först 986 i Corbie kloster införde man linjer som gjorde det möjligt att exakt ton bestämma sången: En röd linje för tonen – F och en gul linje för tonen – C Strax efter år 1000 införde Guido från Arezzo två linjer till och därmed uppstod 4-‐linje notsystem, som var den direkta föregångaren för vårt 5-‐linje not system idag.
fyrlinje system i skrift från slutet av 1100-‐talet Det är viktigt att påpeka att än så länge fanns det inget system att visa notvärden, d.v.s. längden på tonerna man skulle sjunga. I slutet på denna period införs även klavarna: klaven C och klaven F.
TIDIG FLERSTÄMMIGHET /ORGANUM/ organum – lat.= att sjunga tillsammans
Under sena Äldre Medeltiden utvecklades den tidigaste formen av flerstämmig musik – organum. Utveckling av den första västerländska form av flerstämmig musik betyder allt för utveckling av konstmusiken och präglades av följande:
-‐ kompositionen långsamt ersätter improvisationen -‐ musiknotationen gjorde det möjligt att bevara musikaliska kompositioner -‐ strukturering av musiken blev alltmer ingripande – 8 kyrkotonarter används,
regler för konsonanta (välklingande) (prim, kvart, kvint, oktav) och dissonanta (dåligt klingande) intervaller skapas. Formell strukturering av musiken börjar blir allt tydligare
-‐ polyfonin börjar ersätta monofonin alltmer.
-‐12-‐
Redan på 800-‐talet en ny musikform träder in på musikhistoriens arena – organum. Denna musikform presenterades först i ett samlingsverk ”Musica enchiriadis”. De första organa var alltid 2-‐stämmiga (organum dupplum). Först i slutet av 1100-‐talet börjar man skriva 3-‐stämmig organum (triplum) och ännu senare 4-‐stämmig organum (quadruplum). Den organum som skrivs under Äldre Medeltiden var parallell organum. Det var syllabiskt byggd (en ton per stavelse) och huvudstämman (vox principalis) dupplicerades en kvart eller en kvint under av en stämma till (vox organalis).
parallell organum ”Rex caeli, Domino”, 800-‐talet
Först under Högmedeltiden skriver man en ny typ av organum – melismatisk organum (St. Martial organum / Florid organum). När det gäller icke liturgisk musik (profan musik), följande musikformer var särskilt populära:
-‐ goliardsånger – monofoniska student-‐ och vagabondsånger om kvinnor och vin skrivna alltid på latin och av satirisk karaktär
-‐ conductusar – monofoniska sånger som användes i liturgisk drama och sjöngs av skådespelare i processioner utanför kyrkor
-‐ chanson de geste – episka berättande monofoniska sånger om hjältar och deras hjältedåd
-‐ jöngler-‐ och minstrelsånger – sånger som sjöngs ackompanjerade av monokord ett stränginstrument med en enkel oval resonanslåda och en flytbar spelbro. Tillsammans med sången uppstod någon form av heterofoni, d.v.s. sången och instrument framförde samma med enbart marginella skillnader emellan.
ÄLDRE MEDELTIDENS DANS, c:a 500 – 1050
Den tidiga medeltida dansen hade ingen tydlig eller klar utformning-‐ Beroende om det var en kyrkodans, sällskapsdans, underhållningsdans, etc. var det olika tidigare traditioner som dominerade i dessa danser.
-‐13-‐ Sällskapsdansen och den profana dansen präglades av tydlig påverkan av barbariska folkens dansritter (keltisk, gallisk, slavisk, germansk) som blandades samman med greko-‐romersk danskultur och orientalla dansinfluenser. Den sakrala dansen (kyrkodansen) hade, däremot, sina starkaste rötter i den hebreiska dansen från synagogan, samt nya traditioner som uppstod under den fornkristna epoken. Redan under fornkristendomen inkorporerades dansen i kyrkliga ceremonier. Traditionen av dans i kyrkan under kyrkliga ceremonier överlevde i katolsk kyrka fram till 1600-‐talet, dock inte i hela Europa. Kyrkodansens ställning försvagas ständigt under hela Medeltiden. Grunden till detta var dansprocessioner utanför kyrkor, som ofta urartade i hedniska ritter. Detta leder, så-‐småningom, till ett slutligt förbud av dansen både inne i och utanför kyrkan. Men detta sker under en lång tid och det slutliga förbudet kommer först på 1600-‐talet.
PROFAN DANS UNDER ÄLDRE MEDELTIDEN
Det var vandrande vaganttrupper med dansare i som skapade den starkaste och livskraftigaste danstraditionen under Äldre Medeltiden. Höjdpunkten för deras danskonst faller mellan 700 – 1050 och utvecklas snabbast i Frankiska Riket.
vagant dans kring 1100
Dessa vagantgrupper innehöll både sångare, pantomim skådespelare och dansare. Och dansen blandades med musik, enkelt skådespeleri, pantomim och enkla jonglörkonster. Vaganternas danser karaktäriserades av akrobatik, höga hopp, livlig gestik och många pantomimiska inslag. Även inslag hämtade från bysantinska danser, arabiska och grekiska danser förekom ofta i vaganternas danser. Dansen ackompanjerades av flera instrument. Oftast lyra, trummor, skrammelinstrument, fiddla och horn. Vaganterna uppträdde på bröllop, marknaden, gator och torg och ibland även vid olika hov. Själva dansen innehöll många soloinslag men huvudsakligen dansades av små grupper av dansare som dansade i cirkel-‐ och radformationer.
Man kallade dessa vagantgrupper med olika namn i olika länder: Jongleurs i Frankrike Giocolatori i Italien
Spielmmen i Tyskland.
Spelmän i Skandinavien Skomoroki i Ryssland
-‐14-‐
Redan under 700-‐ och 800-‐ talet utvecklades nya former av sällskapsdans som dansades i små grupperingar. Men först under 900-‐talet formades dem till klara och tydliga dansformer som spreds från Det Frankiska Riket till övriga Europa: Correa (lat.)=Rondeau (fr.)= Carol (eng.)=Reigen (tysk) Denna dans dansade i öppen eller sluten cirkel och ackompanjerades av sång. Ledaren dikterade rörelsemönster som ofta imiterade texten. Små hopp och enkla korta danssteg var utmärkande för denna dans. Ballatio (lat.)= Danse (fr.)= Danza (ital.)= Tanz (tysk) Den första typen av pardans, som var någon sorts spring dans med typiskt stampande i marken. Man skulle jaga sin partner och ofta byta plats med partnern. Dansen ackompanjerades av en kärlekssång sjungen av en enda sångare.
SAKRAL DANS UNDER ÄLDRE MEDELTIDEN
Dansen i kyrkan var mest utbredd i den tidiga kristna kyrkan, även om denna danstradition överlevde ganska länge på sina ställen. Den dansen som levde längst i den katolska kyrkan var Praesuldansen = biskopsdansen Prästen ledde en rytmisk församlingsdans omkring kyrkan, med rökelse och blommor som ströddes omkring. Biskopen skulle sedan leda in församlings medlemmar in i kyrkan med enkelt gungande på häftena som imiterades av församlings medlemmar.
ÄLDRE MEDELTIDS DRAMA, c:a 500 – 1050 Den medeltida arkitekturen och skulpturen och i viss mån även dansen, för den grekisk-‐romerska antika traditionen vidare. Så var det inte i teaterkonsten. Den kristna makten försöker bryta med den gamla drama traditionen och istället etablera det nya religiösa dramat, som skulle hjälpa kyrkan att sprida kyrkoläran till befolkningen. Denna utveckling sker tydligast i Frankrike.
Den medeltida teaterscenen
Under den Äldre Medeltiden använde man själva kyrkorummet för den nya religiösa skådespel. Högaltaret fungerade som scenen och man använde enkla symboliska rekvisita. Men då man utökar det religiösa skådespelet med flera episoder, vilket i sin tur kräver en mångfald av rekvisita samt större scenerimångfald, flyttas dessa religiösa spel utanför kyrkorummet i allt större utsträckning, särskilt efter år 900. Utanför kyrkan byggdes den s.k. simultanscenen – en spelplats där dramats olika scenerier och miljöer placerades bredvid varandra och där man framställde olika
berättelsen från Jesus liv samtidigt på dem olika scenerna, t e. Korsfästelsen, krubban, scener från Paradiset, m fl. De olika scener (stationer), kallades loca eller mansions (fr.= hus). I mitten på torget utanför kyrkan fanns platea – en öppen större scen.
-‐15-‐ I Italien däremot, användes gamla romerska ruiner och teateranläggningar och i England, s.k. pageants – vagnar på 4 – 6 hjul. Denna vagntraditionen spreddes snabbt även till Nederländerna, Italien och Spanien.
DET LITURGISKA MEDELTIDS DRAMAT UNDER ÄLDRE MEDELTIDEN
liturgiskt drama under äldre medeltiden
Liturgisk drama var inte någon egentlig form. Alla religiösa spel, löst sammansatta av en mängd olika episoder kallades just liturgisk drama. Då kyrkan upptäckte snart att dramas uttryckfulhet kunde med förmån utnyttjas för att ”gripa” vanliga människor och sprida kristendomens läror, blev det liturgiska dramat allt mer förekommande runtom i Europa. Ursprunget var ett slags växelsång mellan två körer placerade mot varandra och var något slags kommentar till mässan som folk var med om innan. Kopplingen till liturgin var, med andra ord, mycket tydlig. Det liturgiska drama var i början en del av gudstjänsten och under hela Äldre Medeltiden framfördes därför på latin. Först under Högmedeltiden kunde man översätta delar av det liturgiska drama till nationella språk. I.o.m. att latinet var språket, blev pantomimiska inslag av absolut avgörande för förståelsen av skådespelet. Betydelsen av det liturgiska dramat minskar kraftigt under sena 1200-‐talet och författande av dessa upphör nästa helt. Teaterns utveckling kommer i fortsättning att ske utan så nära band till kyrkan, även om motiv i Sena Medeltids dramer blir fortfarande huvudsakligen baserade på religiösa och bibliska berättelser. En av dem mest spelade liturgiska dramer var ”Profeterna” – ett jul dramat med de olika profeterna som förutsade Kristi födelse.
ÄLDRE MEDELTIDENS LITTERATUR, c:a 500 – 1050
Litteraturen under Den Äldre Medeltiden, av naturliga skäl, utvecklas relativt långsamt. Först under Hög-‐ och i ännu högre grad under Senmedeltiden kommer litteraturen utveckling att ta fart. Den andliga kulturen var ett fåtal förunnat och majoriteten av befolkningen var fortfarande analfabeter. Det mesta av Äldre Medeltids litteratur var muntliga
berättelser och enbart en bråkdel av dessa skrevs ner och bevarades för eftervärlden. En annan del av den tidens litteratur var religiös litteratur som skrevs vid olika katedral-‐ och klosterkyrkor.
-‐16-‐
Denna tidens främsta litterära skatter är nog anglosaxisk epos diktning, isländsk hjältediktning och skaldediktning. ”Beowulf” från 700-‐talet är ett anglosaxiskt epos som handlar om en fornnordisk hjälte som dräper troll och drakar. Fram till våra dagar framstår ”Beowulf” som det i särklass viktigaste germanska litterära verket från Äldre Medeltiden och det enda som kan liknas vid det klassiska eposet. Man bör nämna även de germanska ”hjältekväden” som ofta handlade om hjältedåd av stora kungar.
BYSANS, C:A 330 – 1453
330 byggde kejsaren Konstantin den nya huvudstaden för det romerska imperiet och kallar det efter sitt eget namn – Konstantinopel (staden byggdes på samma plats som den hellenistiska staden Byzantion fanns tidigare, däri namnet Bysans), efter Konstantins beslut att flytta romerska imperiets huvudstad från Rom till Konstantinopel år 323. Inom loppet av hundra år blev delningen ett faktum och både kulturen och religionen utvecklades på helt olika sätt i Romarrikets Västra (katolska)-‐ och Romarrikets Östra (grekisk-‐ortodoxa)del. Den ortodoxa kyrkan främjade enigheten av kyrkan och den värdsliga makten vilket syns tydligt i den bysantinska konsten, då det profana vävs samman med det religiösa, helt olikt det som hände i Västra katolska Romarriket, där den värdsliga makten är inte densamma som den religiösa vilket påverkar så gott som alla kulturyttringar. Den geografiska placeringen där de stora handelsvägarna mellan Orienten och Europa mötes bidrog till stadens snabba utveckling till en blomstrande och rik metropol. Den bysantiska kulturen blomstrade som mest under kejsaren Justinianus på 500-‐talet men den levde ända fram till 1453 då turkarna invaderade Konstantinopel och den bysantiska kulturen kom till vägs ende. Den bysantinska kulturen tillhör inte Västerlandets kulturkrets, trots nära band till den, gemensamma rötter och gemensam grund i den grekiska antiken. Man kan därför inte betrakta den bysantiska kulturen för en del av Medeltiden., utan son en enskild kultur yttring. Medan Västra delen av Romarriket upplevde splittring, ekonomisk nedgång och häftiga konflikter och anfall av barbariska folkslag (Folkvandringstiden), blomstrade välståndet och kulturen i den östra delen av riket. Antiken fortsatte där ostört. Delningen av Romarriket (476) i Västra Romarriket, där Medeltiden utvecklades och Östra Romarriket, blev fullbordad på alla områden under
Justinianus regeringstid (527 – 565). Den tiden var också den mest lysande perioden i Bysans’ historia och kallas guldåldern av den bysantinska kulturen. De viktigaste minnesmärken av denna kultur härstammar just från denna period och finns, framför allt, i Konstantinopel (dagens Istanbul) och italienska staden Ravenna som blev det starkaste fästet för den bysantinska kulturen i Europa.
-‐17-‐ Den bysantiska kulturen spreds sig punktvis till delar av Europa under Högmedeltiden men efter 1000-‐talet med allt mindre styrka. Starkaste inflyttandet fick den bysantinska kulturen i delar av Balkan och i Ryssland dit den bysantinska arkitekturen, måleriet och musiken kom med den grekisk-‐ortodoxa religionen. Det som var den största skillnaden i Ryssland var, framför allt, bruket av trä, både i ikonografi (den religiösa bildkonsten) men också i kyrkobyggandet.
BYSANTISK ARKITERKTUR, MÅLERI & SKULPTUR
exteriörer och interiören i Sant Vitale kyrkan i Ravenna, Italien, 526 – 547
Det är i den italienska staden Ravenna som det rikaste beståndet av konst från den bysantinska tiden återfinns till våra dagar. Staden blev de västromerska kejsarnas huvudstad år 402 och även när östgoternas kung Teoderik övertar makten i slutet på 400-‐talet fortsätter den bysantinska konsten att dominera utvecklingen.
-‐18-‐
Under Justinianus regeringstid (527 – 565) blomstrade Ravenna som det bysantinska imperiets starkaste metropol i Italien.
Sant Apollinare in Classe kyrkan, mosaik bakom altaret, Ravenna, Italien, 533 – 549
Det typiska för bysantinska kyrkokonsten är framför allt:
-‐ 8 kantig grundplan av kyrkan -‐ det 4 kantiga mittskeppet i kyrkan förses med en kupol som vilar på valvbågar
utgående från fyra väggar i mittskeppet, en s.k. pendentiv kupol -‐ halvcirkelformade nischer med öppna arkader skall fylla mittskeppets väggar
-‐ stora fönster vid valvslutningar släpper in mycket ljus i kyrkan -‐ rika mosaikutsmyckningar inne i kyrkan, inte minst kring altaret
mosaik – en konstnärligt utformad bildkomposition bestående av små färgade
sten-‐ eller glasbitar som sattes fast i murbruk
-‐ kompakt murverk i avsatser gör det möjligt att bygga höga kupoler -‐ lättheten och rymd präglar kyrkans interiör samtidigt som tyngden präglar dess
exteriör -‐ ornament, som klassiska kapitäl, gesimser, m m. skall dölja det tunga i
grundkonstruktionen -‐ inom måleriet är det främst ikonografi som utvecklas snabbast.
En stor strid inom måleriet mellan ikonoklasterna (rörelse emot avbildningar) i Öster och ikonofilerna (munkarna i Väst som främjade avbildningskonsten) pågick mellan 726 – 843. Striden vanns av de sistnämnda och ikonografin utvecklades vidare
-‐ det bysantinska måleriet präglades av stor symbolik, stor färgrikedom, geometrisk stränghet och enkaustiska teknikens dominans, där man blandar
tempera färger med vax.
-‐19-‐
Madonna, enkaustiskt måleri på pannå, 500/600 från Santa Francesca Romana kyrkan i Rom
-‐ Under 1300-‐ och framför allt 1400 talet blomstrar ikonmåleriet i Ryssland.
Dess främste representant är den störste ryske ikonmålaren Andrej Rublev -‐ skulpturen blev aldrig av centralt intresse för den bysantinska kulturen.
Monumental skulptur försvinner nästan helt och reliefskulpturen används enbart i ringa omfattning.
exteriör och interiör av Hagia Sofia kyrkan i Istanbul (Konstantinopel), 532 – 537
-‐20-‐
Främsta bysantinska konstverk: -‐ San Vitale kyrkan i Ravenna (526 – 547),
-‐ Mosaiken i San Vitale kyrkan ”Justinianus med uppvaktning (547) -‐ Hagia Sofia Kyrkan i Istanbul (Konstantinopel) (532 – 537)
-‐ kyrkorna i klostret Hosios Lukas i Fokis, Grekland (tidig 1000-‐tal) -‐ San Marco katedralen i Venedig (inte minst interiören), (påbörjat 1063)
San Marco kyrkan i Venedig, Italien, påbörjad 1063 St. Basilius katedrlen, Moskva, 1554 – 1560
BYSANTINSK MUSIK
Bysantinsk musik byggdes på ett annat ton förråd (echoi – samlingar av melodiska motiv) än den Västerländska musiken (hebreiska modala skalor – modi) och inte minst var bysantisk musik byggd på melismer (flera toner per stavelse), medan den Västerländska musiken var syllabiskt byggd (en ton per stavelse).
-‐21-‐ Vokalmusik var från början det centrala i bysantinsk kyrka och så småningom tränger ut den instrumentala musiken helt. De viktigaste musikformerna av kyrkomusik var: kanon och kontakia – båda formerna var två olika typer av bysantinsk hymn.
DRAMA & DANS
Om den bysantinska dansen vet vi ytterst lite om. Det finns dokument som tyder på att dansprocessioner med brinnande facklor var ganska utbredda och att vandrande danstrupper underhöll med blandning av dans, pantomim, akrobatik, lindanser och jönglörkonst. I drama var pantomimen särskilt viktig under den bysantinska tiden. Med hjälp av gestiken, mimiken och kropps rörelser uttrycktes både känslor som olika budskap. Inte minst i bysantinska homilier – religiösa spel om bibliska personer, helgon, m fl. användes både skådespel och pantomim.
LITTERATUR
I tidiga bysantinska kulturen, 500 – 800, utvecklas litteraturen genom en säregen blandning av antika och västerländska influenser. Främst bör man nämna Sopfronios från Jerusalem och hans helgonbiografier och Theodoros och hans små epigram och litterära brev. Den bysantinska litteraturens guldåldern är 800-‐och 900-‐talet, då intresset för antiken ökar betydligt liksom ambitionen att bli bildad, vilket resulterar i avskrivningar och studier av gamla grekiska texter men också litteratur som har sina rötter i dessa studier, med bl a. Photios’ teologiska prosa skrifter, Konstantinos Porhyrogennetos’ samlingar av
de grekiska epigram och den äldre grekiska litteraturen, Simeon Metaphrastes’ omarbetningar av helgonbiografier, Christophoros från Mytilenes poetiska brev och korta epigram och Theodoros Prodromos’ satirer och satiriska dialoger.
HÖGMEDELTIDENS KULTUR, c:a 1050 – 1300
Efter 870 styrdes det som återstod av Karl den Stores Rike av hans två söner: Karl den skallige – den västfrankiske kungen och Ludvig den tyske – den öst frankiske kungen. Deras makt var dock betydligt svagare än Karl den Stores och Europa, återigen, låg under anfall av, i söder och central Europa, muselmaner, slavar, magyarer och i norr och väster av Vikingar från Skandinavien. Vikingar invaderade inte enbart England, Irland utan även nordvästra Frankrike, sedan dess kallad Normandie, efter Nordmän (förfäder till dagen norrmän och danskar). Samtidigt som de besatte nya områden, ganska snabbt anpassade de sig till kristendomen och den karolingiska kulturen. Många av Vikingarnas ledare blev till franske kungens hertigar och därmed blev ”den nya invasions kulturen” införlivad i den befintliga dominerande karolingiska kulturen.
-‐22-‐
Normanderna fick ett avgörande betydelse i Europa kring 1000-‐talet, då Vilhelm Erövraren blev Englands konung och andra normandiska stammar drev bort araberna från Sicilien och bysantinerna från Italien. I Tyskland fick sachsiska kungar allt större betydelse (919 – 1024) och bidrog till nya tyska drömmar om det nya heliga romerska riket under en tysk diktat. Detta, inte minst, under den s.k. ottonska tiden c:a 950 – 1100. Den romanska konsten födds på 1050-‐talet och teater, musiken, litteraturen, skulpturen, arkitekturen och dansen uniformeras allt mera och får allt fler gemensamma och karaktäristiska drag, något som gör det möjligt att kalla tiden mellan 1050 – 1300 för den romanska tiden. Det som möjliggör denna utveckling, kan kort beskrivas i följande samhällshistoriska händelser: -‐ efter 1050 dominerar kristendomen i nästan hela Europa
Även Vikingar, som under 800-‐ och 900-‐talet, fortfarande var hedningar, hade nu gått över till katolicismen (även i Normandiet och i Skandinavien)
-‐ kalifatet i Cordoba i Spanien hade år 1031 fallit sönder i en mängd små muselmanska stater, vilket senare gör det lättare för katolska styrkor att återerövra Den Iberiska Halvön.
-‐ Magyarerna (förfäder till ungrare) slår sig ner i Ungern och slutar med sina vandringsanfall
-‐ Pilgrims resandet ökar och efter 1095 utvecklas korstågen mot det heliga landet, för att befria det från de muhammedanska härskarna
-‐ Medelhavsområdets handelsvägar öppnas igen tack vare framväxten av handelsflottorna i Venedig, Pisa och Genua. Handeln ökar kraftigt och i.o.m. det
hantverk blomstrar. Storstäderna växer och får allt större betydelse. Medelklassens och inte minst köpmännens betydelse ökar betydligt
-‐ Åren 1050 – 1300 är åren då Europa återvänder till sitt romerska medelhavsursprung. Europa blir romansk återigen
-‐ efter Vilhelm Erövrarens makt övertagande i England, 1066, omvandlas England efter ett västeuropeisk mönster. Samma sker i Skandinavien, något senare under 1100-‐ och 1200-‐talet och stamsamhällsmönster försvinner helt.
-‐ Det feodala samhället är nu fullt genomfört efter 1050 -‐ Kungamakten förstärks -‐ Pengar börjar användas i allt större utsträckning vilket leder till snabbare och
lättare handelsutbyte
ARKITEKTUR, SKULPTUR & MÅLERI UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1050 – 1300
Arkitekturen, skulpturen, hantverket och måleriet upplever under Högmedeltiden en sällan skådad blomstring. Ett stort kyrkobyggande projekt pågår i hela Västra Europa, vilket gynnar även hantverk, skulptur, målerikonsten, murararbete, guld-‐ och bronssmide. Även bok illumination utvecklas till oanade hitintills höjder. Och den keltisk-‐germanska traditionen införlivades i den romanska konsten på ett naturligt sätt. Romansk still kallas ofta även rundbåge stil (rundvalv i taket, runda fönster, runda portar)
-‐23-‐
Kyrkor växer i omfång och storlek och börjar bli allt rikare utsmyckade, samtidigt som de får ett romerskt utseende, inte minst tack vare införandet av det romerska bågvalvet, istället får det tidigare platta trätak för kyrkans skepp.
Bland de främsta tidiga romanska kyrkor finns Saint-‐Sernin kyrkan i Toulouse, katedralen i Autun i Burgundien samt Notre-‐Dame-‐la Grande i Poitiers i Frankrike,
katedralen i Tournai, Frankrike, Domen i Pisa, Italien, Sant’ Ambrogio kyrkan i Milano, i Italien, Domen i Speyer i Tyskland.
När det gäller den anglo-‐normandiska arkitekturen, som i viss mån skiljer sig ifrån den kontinentala romanska arkitekturen, finns det framför allt katedralen i Durham i England, en av de största medeltids kyrkor i Europa med ett vanligt brett och långt mittskepp på 120m. Den romanska kyrkoarkitekturen utgick ifrån den fornkristna basilikan och dess rektangulära plan och delning i mittskepp och två sidoskepp.
Det som är nytt och typiskt romanskt är:
-‐ tjocka murar -‐ taket är ett romerskt valv (tunnvalv eller kryssvalv) -‐ runda arkadbågar binder kolonner och pelare
-‐ klocktornet och dopkapellet införlivas i kyrkorummet -‐ antal torn varierar mellan 1 till 9 men redan nu dominerar 3 torns tänkandet
som betonar den heliga Treenigheten -‐ små fönster som placeras högt, relativt små portar och tjocka murar skall
skydda kyrkan för eventuell attack (kyrkor fungerade fortfarande som skyddsrum)
Planen för den romanska kyrkan baseras nu obligatoriskt på ett latinskt kors med korsets kryss vilande åt öster. Tunnvalvet och kryssvalvet används numera flitigt.
Grundelementen i romanska kyrkor är:
Korsformade låghus kyrkor som är alltid väst-‐öst orienterade Huvudskepp – mitt rummet i kyrkan som leder från porten i väst mot
altaret i Öst. Altaret placeras vid krysset mellan huvudskeppet och transeptet
Transept – tvärskepp, ofta med ett centralt torn/kupol över korsmitten Absiden – halvcirkelformat kor i öst, bakom altaret
Krypta – gravkyrkan under koret Kryssvalvet/Ribbvalvet – sammanfogade bågar som förstärker
konstruktionen av det runda taket Skulpturen under den romanska tiden bjöd på en oerhört uttrycksfull symboliskt bildspråk och skulpturen bildar ett samspel med arkitekturen som inte skådats i tidigare medeltida kyrkor. Både exteriörer och interiörer pryds med en stor mångfald av arkitektoniska och skulpturella utsmyckningar, som ofta används i ”religiöst bildnings syfte”,
-‐24-‐
då läs okunniga trogna skall undervisas med bibliska berättelser med hjälp av tydliga och berättande skulpturer och reliefer. Symboliken är väldigt påtaglig. Förutom klassiska kapitälformer (dorisk, jonisk, korintisk) införs även en – typisk för den romanska stilen – tärningskapitäl. De bibliska figurerna: Kristus, Jungfru Maria, apostlarna, evangelisterna, helgon, m fl. framställdes med deras typiska personliga attribut och bild symboliken var extremt tydlig. Inte sedan Antiken har det funnits så monumental skulptur som just under den romanska tiden. Inte minst exteriörer av kyrkor, och då i synnerhet, längs pilgrims vägar till Santiago de Compostella i Spanien, d.v.s i södra Frankrike och i norra Spanien, pryddes med överdådig skulptur utsmyckning.
De romanska kyrkorna som bjuder på det rikaste arvet av romansk skulptur är,
bl. a. kyrkorna: Saint-‐Sernin i Toulouse, Frankrike, Autun i Frankrike, Sainte-‐Madeleine i Vézelay, Frankrike, Sait-‐Gilles-‐du-‐Gard i Frankrike, Saint-‐ Barthélemy i Liège, Frankrike,
klosterkyrkan i Moissac, Frankrike och katedralen i Fidenza, Italien.
Saint-‐Sernin kyrka, Toulouse, 1080 – 1120 Notre-‐Dame-‐la-‐Grande, Poitiers, Frankrike, 1100-‐talet
Katedralen i Durham, England, Mittskeppet mot öster, 1093 – 1130 Katedralen i Tournai, Frankrike, 1110 – 1171
-‐25-‐
Skulpturer vid Sydportalen Domen, baptisteriet och kampanilen i Pisa, Italien, 1053 -‐ 1272 Saint-‐Pierre kyrkan, Moissac, Frankrike,
I Norden är det obestridligt Domkyrkan i Lund, byggd under den danska tiden, som är den främsta romanska kyrkan.
Västfasaden och absiden av Domkyrkan i Lund, Sverige (Danmark när kyrkan byggdes), 1100-‐talet
Målerikonsten utvecklas betydligt långsammare än arkitekturen och skulpturen under Högmedeltiden. Det som är nytt i denna konstart är att de avbildande, symboliska och dekorativa elementen fogas samman till en gemensam bildkomposition. Måleriet överförs nu inte sällan till textilbilder, t ex. broderier. Tapetkonst och murarmåleri med tydliga starka konturer och känsla för dekoration. Oftast har dessa målningar en handling och är berättande. I skrivstugor i norra Frankrike, Belgien och södra England vidareutvecklar man bok illuminations konsten. Det keltisk-‐germanska arvet är fortfarande tydlig i dessa illustrationer, dels i draperingen och växtorneringen. Efter 1100 utvecklas även en ny stark tradition som baseras på bok illumination – metallarbeten med graverade bilder och mönster, emalj-‐ och guldsmedsarbeten.
-‐26-‐
vårlandskap från Carmina Burana, 1200-‐t., Bayerska Stadsbliotek, Tyskland
DEN SAKRALA MUSIKEN UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1050 – 1300
Under 1100-‐talet utvecklas en ny typ av organum – melismatisk organum, också kallad St. Martial organum eller Florid organum (blomster organum). I motsats till parallell organum. Som var syllabisk (en ton per stavelse), är det melismatiska organum just melismatisk, d.v.s. den har många toner som faller på en enda stavelse. Det är den övre stämman i melismatisk organum – discantus som är byggd så. Ursprungs stämman, den nedre, är byggd på långa notvärden och är fortfarande syllabisk.
melismatisk organum (Florid organum) från St. Martial kloster ”Benedicamus Domino”, 1000-‐talet
Ars Antiqua = Notre Dame Skolan = Paris Skolan
Ars Antiqua som betyder ”den gamla konsten” är benämning på en musikstil och kompositions teknik som utvecklades av två kormästare i Notre Dame katedralen i Paris: Leoninus(Leonin) verksam på 1100-‐talet och hans efterföljare Perotinus (Perotin) verksam på 1200-‐talet. Båda vidareutvecklar organum och gör den till den dominerande musikformen under den romanska perioden. Deras organa sjöngs av män och pojkar. Vissa stämmor kunde dubbleras av instrument, något som var en revolution i tidigare helt vokala medeltids kyrkomusik. Den viktigaste samling av Leoninus organa (gradualer, alleluja och responsorier) var hans samling ”Magnus liber organi” .
-‐27-‐
Perotinus viktigaste 2-‐, 3-‐ och 4-‐stämmiga organa är samlade i hans ”Magnus liber organi”. I slutet av denna period, under 1200-‐talets sista decennier, utvecklas en ny musikform – motett. Motetten har sina rötter i organum delar där melismer var särskilt framträdande, då övre stämmor besattes med olika texter (ibland även på olika språk) /polytextualitet/. Namnet kommer från det franska ordet – ”le mot”= ordet, då motett som komposition bygger på kompositions lek med olika ord. Ars Antiquas två största motett mästare var Pierre de la Croix och Franco de Cologne. Båda skriver den så kallade frankiska motetten. Just i deras motetter används notvärdes system för första gången, bl a. I Franco de Colognes verk ”Ars cantus mensuralis” Notvärden som användes var: dubbellånga, långa, breve och semibreve.
DEN SEKULÄRA MUSIKEN UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1050 – 1300
Framför allt under 1200-‐talet bredas instrumentariet rejält och fler och fler instrument sprids ut i det europeiska samhället: zinka, bomhart, krumhorn, shawms, säckpipa, olika typer av blockflöjter, trumpets föregångare, horn, basun, luta, psalterium (föregångare till cembalo och klavikord), orgel och dess varianter – portativ och positiv, organistrum, harpa, fiddla, romersk lyra. Trots den stora variationen av instrument, existerade instrumental musik enbart som ackompanjemang till sång.
Den viktigaste formen av underhållnings profan musik som använde sig av instrument var – estampie.
De viktigaste vokala former av profan musik under den romanska tiden var: cantilena – mono-‐ och polyfoniska profana sånger hocketus – ”cut-‐up song” präglad av pågående finurlig imitation stämmorna emellan rota – kanon liknande men ackordstöd sång rondellus – en sång vars olika delar byter plats med varandra i de olika stämmor conductus – mono och polyfoniska processionssånger
RIDDARSÅNG TRADITIONEN UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1100 – 1350
En ny sångtradition uppstod i Provence i Frankrike under tidiga 1100-‐talet – riddarsång traditionen. De provensalska riddare och aristokrater skrev texter och melodier under deras medeltida korståg mot Palestina och efter återkomsten från dessa. Dessa sånger inspirerades av tidigare Jöngleurer och Minstreller (gatumusikanter) och deras chansons de gest. Denna tradition övertogs av nordfranska riddare och tyska riddare. Trubadurer – skrev alltid på provensalska och huvudformen var pastourelle – en dramatisk ballad. Den hade inga tydliga sektioner, flöt fritt, hade inga refränger, var syllabisk med några enstaka melismer och hade ett litet intervallomfång. Främsta representanter var Richard Lejonhjärta och Bertrand de Born
-‐28-‐
Trouvérer – från nordöstra Frankrike skrev sina sånger på gammalfranska. Huvudformen var chanson – en kärlekssång till Jungfru Maria. Den hade klara sektioner, både melodiska och rytmiska. Refrängen var obligatorisk och sångerna samlades ofta i s.k. chansonniers. Viktigaste trouvéren var Adam de la Halle
Minnesångare Walther von der Vogelweide Trouveren Adam de la Halle och hans ” Jeux de Robin et Marion”
Minnesångare – tyska poet-‐kompositörer (Minne=tyska=Kärlek) skrev sina sånger på tyska. Huvudformen var Lied som ofta hade religiöst innebörd men kunde också handla om vilda äventyr eller supernaturliga väsen. Minnesångarnas Lied var oftast skrivna i 3-‐meter. Den mest kända av Minnesångarna var Walter von der Vogelweide som skrev bl. a. Den berömda ”Palestina sången”
DANSEN UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1050 – 1300
Framför allt den profana dansen sprids snabbt under Högmedeltiden. Underligt nog ökar religiösa inslag i den profana dansen under den tiden, t ex. bibliska figurer i masker och med olika religiösa attribut. Alltmer ersätts det vokala sångackompanjemanget till dansen av ett instrumentalltackompanjemang.
Riddardans
Ur tidigare vagant danser som hörde gatukulturen till utvecklar riddare och rika borgare en ädel konstvariant som kallas riddar-‐ och seniordansen. Dessa dansen präglas av elegans, stiliserade rörelser och behärskat uttryck. Senare, under 1300-‐ och 1400-‐talet kommer dessa danser att ge upphov till hovdanser. Både trubadurer, trouvérer och minnesångare odlade kärleks kulten, hjältedåd kulten, samt natur och livsnjutnings dyrkan. Detta omvandlades i dans rörelsemönster som var förfinad och stiliserad i en danspantomim konst.
-‐29-‐ Trubadurer förvandlade vaganternas corea (stegdans) till en elegant dans som dansades av trubadurer som sjöng och spelade luta samtidigt. Lika populära var dansprocessioner med eldfacklor och värdiga långsamma danssteg.
Borgardans
Efter 1050 sker en snabb utveckling av storstäder i Europa och med det ökar även borgarnas betydelse och borgarkulturen börjar blomstra. Under Högmedeltiden var denna kultur en blandning av folkkulturen med vagantkonst samt nyfunna kulturyttringar med rötter i storstäder. Dansen blev en viktig och ofta utövad konstform. hantverksdanser (skrådanser) – varje hantverksskrå hade sina egna karaktäristiska danser med ursprung i arbetssånger. Pantomim var ofta förekommande, liksom rekvisita användes ofta. patricierdanser – glänsande processionsdanser i långa rader svärd danser – med ursprung i Antikens krigsdanser. Dansades av män i vita dräkter med färgband, blommor och svärd i händerna, samt skrammelinstrument fästa vid fötterna. Dansades i orm formation och rosettformationer. gatudanser – där bibliska och profana motiv blandades friskt. Masker föreställande jävlar, änglar, bibliska-‐ och mytologiska gestalter användes maskeraddanser – var särskilt populära i nord Italien (Venedig, Bologna, Genua). I dessa danser ingick ett rikt person galleri, fantasifulla masker, färggranna och rika kläder. Dessa danser dansades som både processions danser och livliga danser med enkla rörliga steg.
DRAMA UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1050 – 1300
Det liturgiska dramat förvandlas under den romanska tiden till två nya medeltida dramaformer: mysteriespel och mirakelspel. mysteriespel – motiv i dessa skådespel hämtades ur bibeltexter. Mysteriespelen framfördes under flera dagar och hade alltid ett sammanhängande tema. Det första kända mysteriespelet var ”La représentation d’Adam”(Adamspelet) från början av 1100-‐talet. Mysteriespelet var den första medeltida dramaformen som framfördes på samtida moderna språk och inte på latin. Manuskript av dessa skådespel var mycket utförliga vad scen anvisningar, sceniska effekter och kostymer beträffar. Ofta, särskilt i de tidiga mysteriespelen, använde man en berättare, ofta en präst, som läste en ursprunglig bibeltext (lectio) som skådespelet skulle handla om. I senare mysteriespel ersätts denna berättare av en s.k. budbärare vars roll var att knyta olika episoder samman. Alla mysteriespelen började med en prolog i vilken berättades vad skådespelet skall handla om. En av de mest kända medeltida mysteriespel var ”Ludus Christi” uppförd först i italienska Cividale år 1298.
-‐30-‐
en scen ur mysteriespel mirakelspel – handlade om underverk som åstadkoms av något helgon. Skådespelet hade insprängda antifoner i sig som sjöngs till helgonets ära och Jungfru Maria hade alltid en framträdande roll. Jämfört med mysteriespel kretsade mirakelspel kring värdsliga ting och hade betydligt mindre religiös karaktär. Jävlarna framställdes som komiska figurer vilket fångade folkets intresse. På 1200-‐talet började man sätta upp en speciell typ av mirakelspel, s.k. Corpus Christi spel. Dessa skulle ingå i firandet av Trefaldighetssöndagen. Detta skulle firas med processioner och obligatoriska mirakelspel, nästan i alla europeiska länder. Mirakelspel, mysteriespel och tidigare liturgiskt drama kallades ofta – biblia pauperum -‐ ”bibeln för fattiga”, i.o.m. att de åskådliggjorde kyrkans budskap för den läs okunniga menigheten. festa asinaria /åsnefesterna/ -‐ speciella skådespel som skrevs till minnet av Bileam som red in i Jerusalem för att beredda Jesus intåg i Jerusalem. Dessa skådespel var mest folkliga av alla medeltida skådespel, där religiösa och hedniska element blandades fritt och ofta hade karaktär av en grotesk satyrspel.
-‐31-‐
LITTERATUR UNDER HÖGMEDELTIDEN, c:a 1050 – 1300
Isländsk ättsaga och kungasaga Isländska ättsagor och kungasagor skrevs redan under den kristna perioden i Islands historia. Men de berättar historier ur den isländska hedendomens tid. Det är muntligt berättade folkhistorier som nedtecknades i en mycket konstnärlig form. Sagorna behandlade olika isländska ätter och deras öde och framhävde en mans heder som livets högsta värde. Det kristna är så gott som obefintligt i dessa sagor och det är gemensamt isländska och norska vikingasagor. Den som nedtecknade dessa sagor var Snorre Sturlason (1179 – 1241). Hans viktigaste verk var ”Edda” och ”Heimskringla”. Den senare handlar om de norska kungarnas historia. En annan typ av isländsk högmedeltids diktning var betydligt folkligare – fornalarsagor (foralder = forna tider). Det är folkliga sagor som berättar om troll, drakar och andra sagofigurer på ett mycket gripande och spännande sätt. Senare romankonst kommer att hämta väldigt många element ur dessa berättande färgstarka sagor i vilka vikingatidens figurer förekommer sida vid sida med antikens och orientens figurer och mytologi.
Svenska landskapslagarna
De olika svenska landskapen hade sina egna lagar under Högmedeltiden och lagarna bestämdes av landskapets fria män. Lagmännen skrev ner sina föredrag och tal som de skulle hålla i tinget. Dessa var ofta författade på en konstnärligt utformad spännande prosa. Den äldsta bevarade landskapslagen är ”Västgötalagen” från 1280-‐talet. Dessa landskapslagar präglas av enkelt berättande och bildliga färgstarka situations beskrivningar. De är samtidigt en fantastisk källa av information om den svenska bondekulturen under Högmedeltiden.
Riddardiktning
Högmedeltidens riddare skrev både musik och texter till sina sånger, därför måste man betrakta det som både musiktradition och poesi. Trohet mot Gud och sin länsherre, höviskhet mot kvinnor, högmod, manlighet och tapperhet samt ömsinthet om fattiga och sjuka präglar denna finstilta poesi. Tidigast var trubadurernas chanson de geste – sånger om äran, hjältedåd i den kristna trons namn och dyrkan av redan gifta kvinnors skönhet. Bernard de Vantadour (död 1195) skrev mycket omtalade dikter om platonisk och ren kärlek till redan gifta kvinnor. ”Rolandsången” från 1100-‐talet är förmodligen den mest berömda chanson de geste. I Tyskland hade de s.k. Minnesångarna skrivit sånger som handlade lika mycket om kärlek som om vilda korstågs äventyr och supernaturliga väsen som troll, drakar, m fl. Den främsta av dessa riddarsångarna var Walther von der Vogelweide (1165 – 1230) och hans främsta dikt hette ”Palestinasången”
Riddarepos
Högmedeltiden ger tyskarna deras största epost – ” Nibelungenlied”, skriven av en anonym diktare. Byggd som grekisk tragedi handlar den om Sigfrid och hans död,
-‐32-‐
samt hans hustru Krimhild och valkyrian Brynhild och deras strid efter Sigfrids död. Denna medeltida riddarepos inspirerade senare under 1800-‐talet, Richard Wagner till att skriva en opera tetralogi – ”Nibelungarnas ring”.
Riddarroman (Roman Breton) Sagoberättelser från Wales och Bretagne återfinns i dessa medeltida sagor som baseras på myter och legender om den keltiska kung Arthur och händelser som utspelade sig under hans tid. Den mest kända av dessa var riddarromanen ”Tristan och Isolde” skriven av Chrétien de Troyes, historien om den vackre sändebud av kung Mark – Tristan och hans kärlek till den till kung Mark bortlovade Isolde, om kärleksdryck och död som förenar det tragiska kärleksparet. Samma författare, skriver även verslegenden om Perceval (Parsifal) – den rene unge mannen som vaktade den heliga Graal, d.v.s. kalken som användes för att samla Kristi blod. Både ”Tristan och Isolde” och ”Parsifal” blev under 1800-‐talet omskrivna av Richard Wagner som skrev stora opera verk baserade på dessa berättelser.
HÖGMEDELTIDENS FILOSOFI
Kyrkan lära genomsyrade alla samhällsstrukturer och ifrågasättande av kyrkans läror bestraffades hårt, ofta av döden. Enligt kyrkan, enbart genom tron och hängivelsen för den kristna kyrkan kunde man uppnå frälsningen. Synden skulle man bestraffa och bota för att återskapa människans renhet. Att bekämpa andra tros uppfattningar var den kristna människans plikt. Så skapades kyrkans viktigaste vapen i slaget om det katolska Europa. Missionsarbete var det främsta verktyget. Skolastiken – den kyrkliga filosofin användes som det viktigaste redskapet i detta kyrkans kring om människosjälar och om det kristna samhället. Alla vetenskapens grenar skulle underordnas skolastiken för att inte kollidera med kyrkans lära. Det är den dominikanska orden av katolska munkar som utvecklade skolastiken till att bli lagen i det kristna Europa. Teologin blev, automatiskt, det viktigaste fakulteten på alla universiteten som nu började bildas runtom i Europa. Thomas ab Aquino /1225 – 1274/, en dominikansk munk, professor vid Paris Universitetet skapade en filosofi som baseras på en hierarkiskt byggd triangel med Gud på toppen av triangeln, sedan änglarna, människan under dem och nederst djuren. Människor rangordnas sinsemellan dessutom. Människor som står högre har rätt att härska över dem som står lägre placerade i denna triangel. Enligt Thomas ab Aquino skall kyrkan ha rätt att ingripa i statsangelägenheter och i maktstrukturer om statsmakten skulle bryta mot det som han kallar för Guds makt. Helt annan filosofi utvecklar Roger Bacon (1214 – 1294). Hans filosofi bygger på påståendet att enbart empirisk forskning (experiment) kan leda till vetenskapens vidareutveckling och därmed ett bättre samhälle. Enligt honom var empirismen viktigare en tillit till auktoritet och skulle även ligga till grunden för all filosofi. I.o.m. det kom han i skarp konflikt med den högsta auktoriteten, den katolska kyrkan. Han tvingades till landsflykt och mångårigt fängelse.
-‐33-‐
VIKINGATIDEN, C:A 800 -‐ 1050 En tid av mycket utvecklade handelsförbindelser mellan Skandinavien och Öster och Söder (bl. a. arabvärlden) ,och samtidigt hänsynslösa plundrings färder och kolonisation av områden i Väst (bl. a. England, Irland, Normandie). Vikingatiden är slutfasen på Järnåldern i Skandinavien och den sista hedniska perioden i Nordens historia. Slutskedet av Vikingatiden innebär samtidigt övergången från hedendomen till kristendomen i Skandinaviens historia. Benämningen ”viking” skulle kunna betyda flera ting: sjörövare, mannen från viken, sjömannen som seglar och ibland gömmer sig inne i vikar.
Vikingaområdet bestod av tre ganska olika delar: Danmark, Sveariket och Norge. Danska och norska vikingar åstadkom beryktade och våldsamma färder mot väst och koloniserade England, Irland och norra Frankrike, medan de svenska vikingar sysslade med betydligt fredligare handel med öst och syd. Svearnas rike var en stor handelsplats på Helgö på Mälaren och senare på Björkö där Birkastaden anlades senare. Därifrån utgick intensiv handel med öster och söder men även relativt fredlig kolonisation och bosättningar längs Volga och Dnjepr floderna samt vid Kaspiska-‐ och Svarta Havet. Detta händer främst under hela 800-‐talet. Man handlar med päls, vapen, honung, bärnsten, tyger, smycken t.o.m. med arabvärlden. Danska och norska vikingar var betydligt mera aggressiva i sin expansion mot väst. Med hjälp av sina avancerade snabba och viga skepp som drogs av typiska fyrkantiga seglar och prydda med ett kännemärke: drakhuvud, drog norrmän och danskarna på långa plundringsfärd västerut där stora vikingakolonier upprättades. Det främsta fyndet, vad vikingaskepp beträffar är den berömda Osebergsskipet från 800-‐talet (Norge).
-‐34-‐
Osebergsskipet, Norge så kunde en vikingabosättning se ut
Redan 787 gick de första färderna mot England. 795 kom norska vikingar till Irland och redan 795 är nästan hela Irland intagen. Inloppen av floderna Themsen i England och Seine i Frankrike intas av vikingar. 851 och 875 grundar vikingarna staden Reykjavik på Island . 980 koloniseras Grönland och991 Olav Tryggvason tränger djupt in i Themsens område. Sven Tveskägg intar nästan hela England med sin enorma vikingaflotta och utropas till Englands kung 1013. Efter massiva norska bosättningar i England ingår England och Danmark ett förbund, vilket mynnar ut i Norges erövring. Samtidigt, kring 960, börjar en långsam process att göra Skandinavien till ett kristet område. Harald Blåtands övergång till kristendomen i slutet på 900-‐talet gör honom till den första kristna kung i Skandinaviens historia. Denna process fullbordas av Olav Tryggvason som inkallar präster och biskopar från England.
Vikingars sjöfärder
LITTERATUR
Runstenarna Stenar med vikingaskrift på, finns nästan i hela Skandinavien. Den mest kända av dessa är Jellingstenen i Danmark rest till minne av Harald Blåtand. Runskriften som uppstod redan kring 100-‐150 bestod från början av 24 runor (tecken) men på 700 talet i Danmark reducerades till 16 runor och i den formen kom till Sverige på 800-‐talet.
-‐35-‐
Runskrifter hade oftast poetisk karaktär och korta inskrifter gjordes lika ofta på sten, som på metall-‐ eller träföremål.
runskrift Jellingstenen, Danmark
Den egentliga litteraturen i Norden kom dock först med den isländska diktningen under den kristna vikingatiden. Då norrmän koloniserade Island kring 900, skapade islänningar en mytologiserande historieberättande om sin gamla historia och tradition. Denna gamla poesi finns det två olika grenar: eddadiktning och skaldediktning.
Eddadiktning är alltid anonym och behandlar gudar och hjältar från isländska Forntider. De flesta av dessa dikter är samlade i Sämundareddan (Den äldre Eddan), även kallad Den poetiska Eddan. (handskrift med dessa sånger är bevarad och daterad till c:a 1270)
Skaldediktining är en annan form av isländsk poesi. Poeter som skrev dessa sånger är kända vid namn. Den största av dessa isländska skalder var Egil Skallgrimsson (död c:a 990). Skalddikter berättade inte om gudar och forntidshjältar. De handlade om aktuella händelser och då levande människor och skulle antigen åstadkomma en politisk eller moralisk skada eller smickra någon makt människa som konung, furste etter storman. Hyllningsdikter förekommer ofta. Skaldediktning präglas av komplicerade versmått och bildliga omskrivningar och är långt mer konstnärligt byggda än edda dikter.
MUSIK
Bland de främsta fynd från vikingatiden är fynden av olika musikinstrument: lerskallror, säckpipor, hornpipor, bensnurror, vikinga panflöjter, birka-‐flöjter, horninstrument. De viktigaste fyndplatser var Birka på Mälaren och Kvarnby i Malmö.
DEN FORNNORDISKA GUDALÄRAN OCH FORNNORDISKA MYTOLOGIN
Vikingar utvecklar sin egen gudavärld och sin egen mytologi.
-‐36-‐
De främsta vikingagudar var:
-‐ Asar – benämning på en gud (allmänt, vilken fornnordisk Gud som helst) -‐ Oden – den högste av Gudarna, vishetens Gud -‐ Höder – Balders bror och mörkrets Gud -‐ Balder – Höders bror och ljusets Gud
-‐ Tor – åskans Gud -‐ Frej – fruktbarhetens Gud
-‐ Freja – fruktbarhetens Gudinna och kärleks Gudinna -‐ Brage – skald konstens Gud
-‐ Loke – ondskans Gud -‐ Ull – jaktens Gud
-‐ Hel – dödsrikets Gudinna
Viktiga begrepp i vikingamytologin:
-‐ Hel – dödsriket -‐ Gimle – de saligas boningar efter Ragnarök
-‐ Ragnarök – sista striden mellan gudar och onda väsen, striden som gudar förlorar och går under
-‐ Midgård – människornas hem -‐ Valhall – Odens hem som beskyddades av Odens kvinnliga tjänare – Valkyriorna -‐ Yggdrasil – ett gigantiskt träd (ask) som omfamnar världen med dina grenar
-‐ Hugin & Munin – Odens korpar som talade om för Oden vad som händer i världen -‐ Fenrisulven – ett enormt odjur, Lokes son
-‐ Ymer – jättarnas urfar
SENMEDELTIDEN (GOTIKEN), c:a 1300 – 1450
1300-‐talets början var tiden av en stor blomstring av ekonomin, handeln och samhällsutvecklingen i stort, i Europa. Italienska handels-‐ och sjöstäder får allt större makt. Handeln i hela Europa utvecklades snabbare än någonsin, samtidigt som nya städer grundlades. Hantverkarna organiserades i skrån och köpmännen i gillen och städernas borgare blev allt viktigare i samhället och rikare. Striden mellan påven och kejsaren, om vem som ska ha makten över de viktiga biskoparna runt-‐om i Europa, resulterar i splittring av både Tyskland och Italien i små självständiga stater och påvens makt försvagas betydligt. I mitten på 1300-‐talet drabbas Europa av den största tragedin i kontinentens historia – digerdöden (svarta pesten) som utplånade mer än en tredjedel av Europas befolkning. Farsoten kom till Europa på italienska handelsskepp och exakt på råttor som kom i land på Sicilien vars loppor bar på smittan. Ett enkelt loppbett innebar snabb och plågsamt död. Digerdöden spred sig snabbt från Sicilien, genom Italien, hela Centraleuropa till England och Norden och utplånade hela städer och byar.
-‐37-‐
Europas infrastruktur var söndertrasat. Samtidigt som fruktan för Gud blev allt starkare, tilltron till kyrkan som institution blev kraftigt försvagad. 1339 – 1453 rasar det största och blodigaste krig i Medeltidens långa historia, det s.k. hundraåriga kriget, mellan England och Frankrike. Jeanne d’Arc, Jungfrun av Orléans, ledde fransmän till seger och efter hennes martyrdöd, lyckades att driva ut engelsmännen ur landet. Polens växer sig långsamt till stormakts position i Europa och Spanien bildas som ett enat land, efter att har varit splittrat i många små furstendömen. Tyskland och Italien förbli under hela Medeltiden ett konglomerat av små prinsdömen, furstendömen och mindre stadsstats formationer. 1453 intar turkarna Konstantinopel och gör den till sin huvudstad, för att sedan fortsätta sin expansion in i Europa. Kyrkans minskade makt i Medeltidens slutskede gav konstnärer allt större frihet och inom alla kulturområden blev Senmedeltiden en period av snabb och betydande utveckling. Slutet av 1300-‐talet och nästan hela 1400-‐talet innebär framväxt av två stora kulturmetropoler i Europa: Florens (Firenze) i Italien och Burgunds huvudstad – Dijon i Nordöstra Frankrike. Just från dessa två kulturcentra kommer den nya kulturepoken RENÄSSANSEN att spridas till övriga Europa. Senmedeltiden avslutas också tidigast i dessa två metropoler och redan i början av 1400-‐talet övergår i Renässans. Också övriga Italien följer snabbt i samma fotspår och 1400-‐talet presenterar flera renässans än medeltida karaktärsdrag inom så gott som alla konstarter. I övriga Europa pågår den gotiska senmedeltida traditionen 1400-‐talet ut och först med början av 1500-‐talet kan vi konstatera att Renässansen är hela Europas enande kultur och Medeltiden har gått ur tiden helt.
SENMEDELTIDENS ARKITEKTUR; SKULPTUR & MÅLERI, c:a 1300 – 1450
arkitektur
Barbariska goters spetsiga hus gav benämning åt den stilen som skulle ersätta den romanska kyrkostilen och dominera hela Senmedeltiden fullt och helt – DEN GOTISKA STILEN. Den allra första kyrkan byggdes i hjärtat av Paris. Det var abboten Suger som byggde klosterkyrkan Saint-‐Denis redan år 1140. Men först i slutet av 1200-‐ och framför allt i början av 1300-‐talet börjar den gotiska arkitekturen att inta hela Europa med storm och ersätter den tidigare romanska stilen helt och fullt.
Den gotiska kyrkan övertar många element från den romanska, bl. a. :
-‐ kyrkan byggs kring korset -‐ grundelementen: huvudskeppet, sidoskepp, transeptet och absiden finns med
även i den gotiska kyrkan
Det nya i den gotiska kyrkan är framför allt: -‐ den romanska rundbågen ersätts i taket, valven, fönstren, portar och andra delar
av konstruktionen av en spetsbåge, därför kalas den gotiska stilen spetsbågestil -‐ sidoskeppen förlängs och går in i absiden i en halvcirkel formad kor gång. Kring
denna flera små kapell byggdes för rikare aristokrat familjer
-‐38-‐
-‐ kryptan försvinner helt, i. o. m. det nya påvliga dekretet som förbjuder att begrava i
kyrkorummet -‐ väggarna är betydligt tunnare i gotiska kyrkor, då kyrkan inte längre behöver
tjäna som skyddsrum -‐ man bygger tekniskt så högt man kan, om man har pengar till det förstås
Man bygger mot Gud uppe i Himmelen. Ribbvalvet, spetsbågar och slutsten fördelade tyngden bättre än romanska konstruktioner och gjorde det möjligt att bygga imponerande höga konstruktioner. Det så kallade strävsystemet med höga spetsbågar och komplicerade ribbvalvs konstruktioner gjorde det möjligt att bygga högt. Den högsta gotiska kyrkan är katedralen i Beauvais – 53m. Själva kyrkorummet bjöd, tack vare höjden, på en andlig rymd som var imponerande. Arkader, triforier och fönster kunde förekomma i flera olika nivåer.
-‐ istället för små romanska rundade fönster, inför man stora spetsade fönster. Skulpterade stenformationer delade fönsterytan i mindre delar, s.k. masverk, för att sedan fyllas med blyinfattade glasmosaiker i olikfärgade glasbitar. Oftast använda färger till glas var: mörkgrönt, violett, djupt rött och intensivt gult. Blandning av dessa färger skapade en nästan mystisk stämning i kyrkorummet då det vardagliga ljuset filtrerades genom de olikfärgade glas bitarna. Föreställande motiv hämtades ofta ur bibliska berättelser. Ett mycket typisk för gotiken fönster är s.k. rosettfönster – stort runt cirkulärt fönster, med mycket skulpturalt masverk och imponerande glasmosaiker som masverkets utfyllnad. Rosettfönster prydda alltid västfasaden ovanför huvudporten och i större kyrkor fanns även på sidorna av kyrkan
-‐ västfasaden i gotiska kyrkor var utsmyckad med portaler, kolonnettgallerier, ett stort rosettfönster och två höga torn, som pryddes med två kors och tillsammans med högsta korset över kyrkans kupol symboliserade den heliga Treenigheten – Fadern, Sonen och Den Heliga Anden.
ribbvalvet
-‐39-‐
De viktigaste gotiska kyrkorna är: Notre Dame och Sainte Chapelle i Paris, Frankrike, katedraler i Reims och Amiens,
Frankrike, katedraler i Lincoln, Canterbury och Salisbury i England, kyrkor i Bamberg och Naumburg i Tyskland, Mariakyrkan i Lübeck, Tyskland, Stephandomen i Wien, Österrike, S:te Gudule i Bryssel, Belgien, katedraler i Burgos, Spanien och i Strasbourg, Frankrike
samt Domkyrkan i Milano, Italien.
Notre Dame kyrkan i Paris, västfasaden och absiden, 1163 -‐ 1250
kyrkofönster med blyinfattade mosaiker i glas i katedralen i Chartres, Frankrike, 1194 – 1220
-‐40-‐
katedralen i Reims, Frankrike, 1225 – 1299
Saint-‐Maclou kyrkan, Rouen, påbörjad 1434 Palais Jacques-‐Cour, Bourges, 1443 – 1451
exteriör och interiör av katedralen i Salisbury, England. 1220 – 1270
-‐41-‐
domen i Milano, påbörjad 1386
De främsta nordiska gotiska kyrkor är: Domkyrkorna i Trondheim, Norge, Roskilde och Århus i Danmark, samt St. Petrikyrkan i
Malmö, Linköpings Domkyrka och Domkyrkan i Uppsala, Sverige.
Domkyrkan i Uppsala, Sverige, vigd 1435, interiör och tornen med absiden
Den kanske mest spektakulära profana gotiska byggnaden i Europa är Dogepalatset i Venedig (Venezia), Italien.
-‐42-‐
Dogepalatset i Venedig, Italien, 1309 -‐ 1424 Den profana byggeriet var, på långa vägar, inte så spektakulärt och högt utvecklat som kyrkobyggeriet. Stadsbildningen bestod av små låga bostadshus byggda i förgängligt träd, vilket är också orsaken till att få av dessa hus står kvar till våra dagar. Däremot finns det ett stort och välbevarat antal av gotiska försvarstorn och gotiska borgar som byggdes i sten. Sengotiken utvecklar under 1400-‐talet en speciell variant av kyrkobyggeri, som sprider sig även till profan byggeri, en still som kom att kallas den flamboyanta stilen, d.v.s. den flamliknande stilen. De konvexa och konkava, lodrätta och horisontella linjer förekommer i extremt tillspetsade, flamliknande formationer och berikas med överdrivet mönster av rika ornament. De två mest slående exempel på den flamboyanta arkitekturen Saint-‐Maclou kyrkan i Rouen och ett köpman Jacques Cours’ hus i Bourges.
Skulptur
Framför andra platser i gotiska kyrkor, bjöd västfasader på en rik skulptural utsmyckning. Inte minst västfasadens portaler var rika i skulptur. I motsats till den romanska skulpturen var gotisk skulptur välintegrerad i det arkitektoniska ramverket. Symmetri och stramhet utan överdriven romansk symbolik framträder med all sin tydlighet. Skulpterade figurer i tympanonfälten, på arkivolter och på överstycken är inte längre inflätade samman utan står som enskilda skulpturer. Kolonner vid portalerna pryds av stora figurskulpturer fästa vid kolonner. Realism träder in i skulpturens värld och människofigurer och inte minst deras ansikten får mera naturtrogen uttryck än i tidigare romanska skulpturer. Olika attribut är allt viktigare: vapen, olika typer av mantel beklädnad, kronor, m m. Också gestiken får ett allt mer framträdande roll. Kanske mest imponerande och typiska för den gotiska skulpturvärlden är skulpturer på katedralen i Reims. Dessa skulpturer är nästa berättande och är mycket uttrycksfulla i hela sin förstelnad. S-‐kurvan är typiskt sen gotisk och djup skulptering skapar spännande ljus-‐och-‐skugga effekter.
-‐43-‐
Pietá. Början av 1300-‐talet, Bonn, Tyskland Parismadonnan, Notre Dame Katedralen, Paris, 1300-‐t.
västportalen, katedralen i Chartres, Frankrike, 1145 – 1170 Nicolo Pisano. Predikstol i marmor i baptisteriet i Pisa, 1259 -‐ 1260
Även gravmonumenten där den avdöde avbildas vilande i stillhet bidrar till skulpturkonstens snabba utveckling under den gotiska perioden. I Tyskland utvecklas en ny form av skulptur, de s.k. andaktsbilder, berättande och mycket gripande skulptur berättelser. Särskilt populär blev pietá – bilden av den sörjande Maria över sin sons döda kropp, en bild som har ingen sanningshalt i passionshistorien utan skapades av skulpturkonstens mästare under 1300-‐talet. De flesta av franska och tyska skulptörer var anonyma. I Italien får skulpturen så stark ställning att skulptörer signerar sina verk.
-‐44-‐
De främsta var: Giovanni Pisano, Nicolo Pisano och Lorenzo Ghiberti. Italiensk gotisk skulptur är betydligt mindre än den franska och placeras i små nischer. Inte minst Lorenzo Ghibertis skulptur förbereder födelsen av renässans skulpturen under italiensk Quattrocento (1400-‐talet) i Florens.
Måleri
Målerikonst utvecklas betydligt långsammare än den gotiska arkitekturen och även den gotiska skulpturen. Dess yppersta uttrycksform är glasmålningar. Glasmålningar var glasmosaiker och bestod av hundratusentals små färgade glasbitar som fogades samman av bly. Det man målade var detaljer som ögon, detaljer på kläder och olika attribut som figurerna höll i händerna. Glasmåleri var särskilt populärt under den tidigaste perioden av gotiken. Under senare delen av gotiken utvecklas bok illuminationen och miniatyrmåleriet allt snabbare. Det som var absolut mest avgörande för vidareutveckling av målerikonsten är det italienska måleriet från slutet av 1200-‐ och början av 1300-‐talet samt dess fortsättning under hela 1300-‐talet. Det italienska måleriet av denna period inspireras tydligt av den nybysantinska vågen (det som kallas i konsthistoria för ”det grekiska maneret”). Bysantinskt inspirerade ikonbilder av korsfästelse, tronande madonna bilder, m fl. inrammade i rikt ornerade guld eller silver inramningar och målade i många och ofta gräla färger, blomstrade under denna period och dess två främsta representanter var: Duccio och Cimabue.
Cimabue. Tronande madonna Duccio. Tronande madonna. Dommuseet i Siena. 1308 -‐ 1311
Uffizierna, Florens, Italien, 1280 – 1290
Den, i särklass, främsta målaren under inte bara gotiken utan hela medeltiden var Giotto. Han sysslade huvudsakligen med freskmåleri (väggmåleri) och bara i mindre omfattning med duk-‐ eller pannåmåleri. Det främsta av hans murarmålningar är hans välbevarade verk på väggar av Arenakapellet i Padua (Padova) /1305 – 1306/. Färgskalan i hans målningar är mycket sparsam och han undviker intensiva färger.
-‐45-‐
I motsats till Duccio och Cimabue som använde äggtempera, målade Giotto oftast med vattenlösliga färger direkt på nylagd väggputs. Scenen som berättas placerade han oftast i förgrunden och i nedre delen av målningen för att åskådarens ögon skulle vara med i samma höjd som huvudmotivet. Giotto använder sig också av en dominerande grundfärg i varje målning, något som var helt nytt i måleriets historia och som kommer att utvecklas som kanon för allt kommande måleri. Giotto måste betraktas som det västerländska måleriets första stora gestalt.
Giotto. St. Franciscus predikar för fåglar. Franciscus basilikan i Assisi. 1227
Giotto. Lamentation. 1304 – 1306 Giotto. Fresker i Scrovegnis kapell i Padova, Italien. 1304 – 1306
En annan spännande senmedeltida målare var Simone Martini som tillhörde den s.k. Sienaskola. I hans verk framställs vardagslivet i lysande klara färger. Andra Sienamästare var bröderna Pietro och Ambrogio Lorenzetti. Båda experimenterar med perspektiv och verkens grundkonstruktion och planering.
-‐46-‐
Ambrogio Lorenzetti. Den goda styrelsen. 1338 – 1340. Palazzo publico i Siena. Italien.
Francesco Traini. Dödens triumf. Fresk. Pisa. 1335 Gentile Fabriano. De tre vise männen. Pannå. 1423
De italienska storstäder Siena, Bologna och inte minst Florens drabbades hårt både av ekonomisk missväxt, bankernas kollaps, stora förluster som köpmännen drabbades av och inte minst digerdöden som utplånade stora delar av städernas population. Nya motiv dyker upp i måleriet efter 1340: allt närvarande döden, rädslan för döden, Gudsfruktan, m m. Det italienska 1200-‐ och 1300-‐tals måleriet av Duccio, Cimabue och inte minst Giotto och bröderna Lorenzettis satte djupa spår i verk av konstnärer norr om Alperna: bok illuminations konsten av Jean Pucelles, detaljrikt måleri av flamländaren Melchior Broederlam och flamländska bröder de Limbourgs mästerliga miniatyrmålningar. Italienaren Gentile de Fabriano’s miniatyrer och stora monumentala altarmålningar innebar ett slutligt genombrott av den stora målerikonsten under sengotiken, vilket förberedde ankomsten av guldåldern inom det västerländska målerikonsten – italiensk Quattrocento måleri av 1400-‐talet och Renässans måleri.
-‐47-‐
MUSIK UNDER SENMEDELTIDEN, c:a 1300 – 1450 Under senmedeltiden skedde en stor polarisering mellan musiken som komponerades i Frankrike och Tyskland, å ena sidan, och musiken som skrevs i Italien. Även benämningar skiljs åt: fransk och tysk 1300-‐tals musik kalas Ars Nova och italiensk musik som skrevs samtidigt – Italiensk Trecento. Detta berodde på mycket klara och tydliga renässans tendenser som rådde i Italien redan på 1300-‐talet medan övriga Europa sitter fortfarande fast i medeltids världen.
Ars Nova
Benämningen, på musiken i Frankrike under 1300-‐talet, Ars Nova (Den Nya Konsten) kom ifrån ett traktat över musik skriven av Philippe de Vitry ”Ars Nova” (1316 – 1318) i vilken de Vitry beskriver kompositions regler för modern 1300-‐tals musik, som han dessutom illustrerar med många kompositioner. En annan, tidigare, samling av franska musikverk från 1300-‐talet var ”Roman de Fauvel” (1316) och innehöll 33 polyfoniska motetter. Även Jean de Muris ”Ars Novae Musicae”(1319) var en teoretisk skrift och musikverk samling som var av stor betydelse för musikens utveckling i Frankrike, Tyskland och Centraleuropa under 1300-‐ och början av 1400-‐talet. De viktigaste formerna som användes var:
-‐ ballad – strofisk sång där textstroferna sjungs till samma melodi och avslutas med refräng. Röster och instrument blandas.
-‐ isorytmisk motett, där rytmiska och melodiska segment används för att sammansvetsa kompositionen (color – utvalda intervaller; talea – rytmiska segment)
-‐ formes fixés: rondeaux och virelais – musikformer som innehåller en bestämd blandning av refränger och episoder som blandades efter strikta regler
Ars Nova’s två viktigaste tonsättare var:
Guillaume de Machaut Guillaume de Machaut (1304 – 1377) – kompositör och poet som ofta kalas ”musikens Fader”, verksam vid olika europeiska hov. Isorytmisk motett och refrängformer var hans främsta intresseområde. viktigaste verk: Messe de Notre Dame (4 st.), lais, motetter, ballader, rondeaux, virelais
-‐48-‐
Philippe de Vitry (1291 – 1361)– kompositör, matematiker, musiker, musikteoretiker. Viktigaste verk: motetter, rondeaux, ballader, lais, isorytmiska motetter
Italiensk Trecento
1300-‐tals italiensk musik utvecklas sig helt annorlunda än den franska. Påverkan av nya renässans idéer är tydlig, inte minst vad ambitionen att skapa främst för människan och inte enbart för Gud och kyrkan. Det är den italienska profana musiken som är det mest nytänkande i italienska 1300-‐tals musiken. Padova (Padua), Florens (Firenze), Bologna, Modena och Perugia blev viktiga musikcentra. Motsvarigheten till franska: ”Ars Nova”, ”Roman de fauvel” och ”Ars Novae musicae” blev den italienska samlingen av musikverk från 1300-‐ och 1400-‐talet – ”Squarcialupi Codex” som innehöll 352 musikverk, bl a. Madrigaler, caccior och ballater.
De främsta musikformerna av italiensk 1300-‐ och 1400-‐tals musik var: madrigal – 2-‐ eller 3-‐stämmiga polyfoniska satyriska eller idylliska sånger med vers strofer, alla med samma musik och ritorneller (refränger) som stoppades mellan versstroferna. caccia – (caccia=it. jakt) – kanonliknande sånger byggda på imitationer men avbrutna av ritornelli (refränger) understödda av homofont eller monofont instrumentalt ackompanjemang. ballata – en danssång med instrumentalt ackompanjemang med tydliga refränger. Ballata var avedd att ackompanjera dansen (ballo=it.= dans) De främsta kompositörer av denna period i Italien var: Francesco Landini (1325 – 1397) – blind poet och kompositör som skrev uteslutande profan musik viktigaste verk: ballater, caccior, madrigaler, virelais
Johannes Ciconia (1340 – 1411) – fransman bosatt i Italien som påverkade italiensk musik med franska imitationsformer. Skrev viktigt teoretiskt verk: ”Nova musica” viktigaste verk: motetter, virelais, madrigaler, ballater, kanon, mässor
Mästersångare
Traditionen av 1200-‐talets Trubadurer, Trouvérer och Minnessångare utvecklas vidare under 1300-‐ och 1400-‐talet av s.k. Mästersångare i Tyskland. Olikt sina föregångare som var aristokrater var Mästersångarna borgare (hantverkare, köpmän, slaktare, bagare, m fl.) som skrev ganska stela uttryckslösa och strikt reglerade sånger som hade med deras liv och arbete att göra.
-‐49-‐
Musiknotationen utvecklas vidare under slutet av 1300-‐ och i början av 1400-‐talet. Numera finns det följande notvärden: långa, brevis, semibrevis, minim och semiminim Instrumentbyggeri utvecklas fortfarande långsamt och instrument klingar oftast dåligt, då de är dåligt byggda och materialet de byggdes i var av undermåligt kvalité.
De delades i två huvudgrupper: HAUT (högt klingande): horn, trumpet, slagverks instrument, klockor, cymbaler BAS (lågt klingande): harpa, fiddla, luta, psalterium, portativ, flöjter, shawms
De nordiska länderna som låg i utkanten av Europa utvecklades huvudsakligen genom kontakter med den katolska kyrkan. Redan kring år 1000 börjar man skriva enkla enstämmiga sekvenser, hymner och psalmer. Den enda till namn kända musikgestalten i Norden var biskop Brynolf. Det finns inga bevarade musikaliska skrift som skulle dokumentera att det fanns flerstämmig musiktradition i Norden under Medeltiden. Man kan med ganska stort säkerhet påstå att under hela Medeltiden ligger Nordens musikutveckling långt efter Centraleuropas, och inte minst Syd-‐ och Västeuropas.
SENMEDELTIDENS DANS, c:a 1300 – 1450 De religiösa danserna präglades starkt, under Senmedeltiden, av svarta pestens epidemi. Danserna skulle ofta skildra dödsfruktan och skildra själva döden. Skådespelskonsten blandades med dans och pantomim. Vansinnesdanser, dödsdanser, franska ”fêtes des fous”, danses macabres och sabatsdanser spreds snabbt över hela Europa under 1300-‐talet och under tidiga 1400-‐talet. vansinnesdanser – dansades vid begravningar, på kyrkogårdar samt utanför kyrkor. Den mest berömda av dessa danser var St. Wit vansinnes dans som Skulle hålla digerdöden borta med sina häftiga rörelser. Dansen dansades i flera timmar och var en gruppdans. Till dessa danser hör också tarantella – italiensk dans från Neapeltrakten som skulle hålla den dödliga spindeln (tarantula) borta. Kraftigt rytmiskt stampande i marken var karaktäristiskt.
dödsdanser = danses macabres (fr.)=Totentanz (tyska) – importerades från Mellanöstern under korstågen. Danserna visade allas jämlikhet inför döden och bestod v flera scener som var knutna till olika samhällsklasser. Den mest kända var den s.k. skelettdansen
-‐50-‐
dödsdanser under senmedeltiden i bilder
sabatsdanser -‐ djävuls-‐ eller häxdans dansades alltid på natten och liknade en häxsabat. franska pajasdanser – danser som dansades under jul-‐ och Nyårsfestligheter. De hade ett tydligt hedniskt ursprung och dansades som processionsdanser. Pajas=tok danser kallades i Frankrike ”fêtes des fous” – tokfest. Borgardanstraditionen utvecklades vidare med riddardans, hantverksdans(skrådanser), patricierdans, svärd dans och maskeraddans. Det nya under 1300 – talet och i början av 1400-‐talet var hovdansen.
1300-‐tals hovdans
det franska hovet som börjar bli allt mäktigare under 1300-‐talet försöker att skapa en ny danstradition genom att stilisera och förfina den tidigare riddardansen och blanda den med element av vagantdans, mask dans, fackeldans och pantomim. Dansen får en ny musikalisk och koreografisk inramning och börjar betraktas som en av de ädlaste av konsterna. Den mest utbredda formen av fransk hov dans var momeries, komplicerade danser som dansades som underhållningsdanser av professionella dansare till ljus belysning av brandfacklor, med många rekvisita och till rik sceneri. Helt nya inslag i dansens historia. Just tack vare dessa momeries kan senare storslagna renässans hov dans föreställningar utvecklas.
DRAMA UNDER SENMEDELTIDEN, c: a 1300 – 1450
Senmedeltidens teater utvecklar framför allt profana teaterformer. Inte minst i Frankrike utvecklas s.k. litterära brödraskap, utav vilka Confrérie de la Passion (Passions brödraskap) i Paris var den som grundar det första medeltida teatersällskapet (1402). De populäraste var passionsdramer handlade ofta om Kristi lidanden, återuppståndelse och helgons liv. Även Italien utvecklar en ny form av medeltids drama – sacre rappresentazioni (heliga föreställningar) och flera italienska teaterbrödraskap bildas, bl a. Compania del Vangelista i Florens, Compania del Battiti i Treviso och Compania del Gonfalone i Rom.
-‐51-‐
Hantverksteater spelar av olika hantverks skrån utvecklas snabbt i Frankrike, Tyskland, Italien och England (bl. a. Den berömda Cornish mysterierna) och ur profanmysterier, mirakelspel nya former av teatern födds: profan komedi – som blandade sång och musik med drama. Mästerverket av denna drama typ var Adam de la Halle’s ”Le jeu de Robin et Marion” fars -‐ besläktad med sotti (narrspel) – blev till ett komiskt kort mellanspel i en alvarlig dramaföreställning. I England kallades dessa farser för interludes och i Tyskland – fastnachtsspiel och använde sig av en obligatorisk narr figur spanska och portugisiska autos – en akts föreställningar som anknöt till Kristi Lekamens högtid
Den främsta formen av 1300-‐ och tidig 1400-‐tals profan drama som blandade profana teman med de religiösa var: moralitet -‐ en form utvecklad av blandning av trubadur ballader med vaganternas danser och skådespel, jonglörernas mimkonst. I det starkt allegoriserande drama hade man en persongalleri som skulle åskådliggöra olika mänskliga personlighetsdrag som girigheten, dygden, naiviteten, avundsjukan, generositeten, hypokondrin, m fl. Alvarlig grundton blandades med många komiska inslag. Denna form av medeltids teater var särskilt populär i Frankrike och i England och den mest kända moraliteten var engelska ”Everyman” från 1400-‐talet.
persongalleriet ur senmedeltida moralitet
SENMEDELTIDENS LITTERATUR, c:a: 1300-‐ 1450 Denna period framstår som kanske den främst utvecklade konstarten under denna period, vid sidan av arkitekturen. Första stora Västerländska författare träder fram med sin genialiska diktning: Dante Alighieri och i slutet av denna period Giovanni Boccaccio och Geoffrey Chaucer. Det italienska språket börjar långsamt ersätta latinet som det litterära språket och hela Medeltidens främsta litterära verk Dantes ”La Divina Commedia” (Den gudomliga komedin) blir till tidens mest fullkomliga mästerverk och en av historiens största epos. Moderna novellen födds med Giovanni Boccaccios ”Decamerone” (10 dagar) följd av Geoffrey Chaucer engelska mästerliga noveller ”Canterbury Tales” och Francesco Petrarca, med sina mästerliga sonetter, epistlar och canzoner och sin besatthet med
-‐52-‐
antikens värld, banar vägen för den nya epoken i vår historia som kallades senare Renässansen. Dante Alighieri (1265 – 1321) – det italienska geniet föddes i Florens och dog i Ravenna som politisk flykting. Hans författarskap är lika mästerlig inom lyriken som inom den berättande prosan.
Dante Alighieri med första utgåvan av hans ”La Divina Commedia”(Den gudomliga komedin)
Viktigaste verk: ”La vita nuova”(Nytt liv) – en samling dikter till den vackra avlidna Beatrice, sammanhållna med korta prosa stycken. ”La Divina Commedia” (Den gudomliga komedin) – ett storslaget epos som berättar skaldens vandring genom inferno (helvetet), purgatorio (skärselden) och paradiset. Verket innehåller ett tidlöst budskap och förutom fenomenalt begåvade beskrivningar av miljöer och människor beskriver Dante människans bästa och sämsta egenskaper på ett mästerligt sätt. Giovanni Boccaccio (1313 – 1375) – tillsammans med Petrarca förebådar hans författarskap Renässansen. Han skrev, precis som Petrarca, både på latin och på italienska. Boccaccio skapar en helt ny litterär form av prosa – novell (it. nyhet) som är en kortare form av berättelse i vilken konflikten upplöses i slutet av själva berättelsen och där man begränsar antalet sidoberättelser till absoluta minimum. Viktigaste verk: ”Decamerone”(10 Dagar) – ett antal noveller inkapslade i ett stort rammhistoria, där enskilda historier berättas av personer som samlas på ett lantgård under flykter undan digerdöden som härjade som värst år 1348. Bland hans andra verk märks även ”Fiametta” (Den lilla flamman) och ”Ninfale Fiesdano” (Fiesdes ninfer)
Giovanni Boccaccio med hans Decamerone -‐53-‐
Francesco Petrarca (1304 – 1374) – den av medeltida författare som inte bara förebådar utan, rent av, ger viktigaste idé impulser till renässansens födelse. Hans längtan tillbaka till antikens humanism lade grunden till den nya epoken. Hans latinska epistlar (konstbrev), italienska sonetter (kärleksdikter) och canzoner (sånger) samt den första patriotiska dikten i europeisk historia, som uttrycker kärleken till ett land – ”Italia mia”, tillhör för alltid Europas dyrbaraste litterära skatter.
Francesco Petrarca Geoffrey Chaucer (1340 – 1400) – var den allra främste engelskspråkige medeltids författaren. Hans främsta verk var den ofullbordade ”Canterbury Tales” som i mångt och mycket påminner om Boccaccios ”Decamerone” och är en rad berättelser som infogas i en gemensam huvudberättelse.
Geoffrey Chauser Senmedeltida filosofins främsta gestalter var bl. a.: Wilhelm av Occam (1300 – 1365) – var den första filosofen som påstod att Guds existens är uteslutande frågan om tron och skall inte förklaras vetenskapligt. Detta stred mot hela medeltida teologins hållning. Därför bannlystes Occam av påven och fick fly landet. Han skapade också det som kom till historien som Occams rakkniv: ”om man försöker lösa ett vetenskapligt problem som skall kunna lösas på olika sätt, skall man alltid tillgripa den enklaste lösningen”
Wilhelm av Occam
-‐54-‐
Marsilius ab Padua (d. 1342) – ifrågasatte kungarnas, styresmäns och även kyrkans makt och sättet som dessa påverkade folket på. Enligt Marsilius borde kyrkan underordnas statsmakten, åtminstone i värdsliga frågor och själva statsmakten skulle tillhöra folket. Även han bannlystes av den katolska kyrkan. Meister Eckhart från Köln -‐ enligt honom skulle man söka det gudomliga inom sigsjälvt. Att försöka förklara det gudomliga var enligt Meister Eckhart lönlöst för det var, helt enkelt, omöjligt. Ingen vetenskap eller andra, för människan tillgängliga redskap, kunde någonsin uttrycka gudomens väsen. Även i Norden kommer författarskapet igång. Dess främsta mästerverk är ”Eriks krönika” från c:a 1330 och Den Heliga Birgitta författar sina 600 ”Himmelska uppenbarelser”. C:a 1330 skrevs det första litterära verk som beskriver Sveriges historia under det tidigare århundradet med början i Kung Erik Erikssons tid till valet av Magnus Eriksson till kung (1319). Detaljerade beskrivningar av hovlivet, fester, matvanor, tävlingar, krigskonsten gör Eriks krönika till den viktigaste profana skriften i Sveriges medeltida historia och samtidigt ett ovärderlig dokument över den tiden. Den populäraste formen av den medeltida dikten i Sverige var ballad. Det var en dansvisa med två, tre eller fyrradiga text strofer, då varje strof avslutades av omkväde/refräng. Dansvisan ackompanjerades oftast av en giga (stränginstrument). Det var adelsmän som sysslade med den typen av musikalisk poesi och på det sättet var den nordiska balladen närbesläktat med riddarsångtraditionen på kontinenten. Riddarvisor, kämpavisor, skämtvisor och naturmytologiserande visor var olika typer av samma nordiska ballad, som var lika populär i Norge, Sverige och framför allt i Danmark. Den, efter sin död, helgonförklarade Birgitta (1303 – 1373) skrev över 600 ”Himmelska uppenbarelser”, som hon påstod ”dikterades till henne” direkt av Kristus och Jungfru Maria. Även dessa skrifter är ett viktigt litterärt dokument över det medeltida samhället och en frän uppgörelse med kyrkans-‐, prästerskapets-‐, aristokratins-‐ och även påvens tillkortakommanden.
Heliga Birgitta