Margot berättar: "Det är nu (1970-talet) nära 40 år sedan far (Johan August) dog och 20 år sedan min mor (Ida) dog. Jag minns dem båda så väl, att skulle jag plötsligt se dem sittande på sina vanliga platser, så undrar jag om jag skulle bli så förvånad. Det vore väl bara så att jag slumrat av ett slag. Det finns så många minnen och mångt och mycket som gör dem levande för mitt inre. Så gott som var dag är det något som kommer för mig." om Johan August "Pappa hade världens vänligaste ögon, med stor glimt av humor i. Han kunde bli förargad ibland. Då tog han till starka ord, de värsta han kunde: - "Skit, smörja, teh!", slungade han ur sig med stor kraft på de två första orden, det lilla sista ordet var bara som en lätt viskning, liksom en avrundande ursäkt för ilskan. Annars hörde vi honom aldrig svära." om mor Ida "Nej, då var det betydligt farligare när mamma sa: - "Gud nåde den som inte lägger min sax på plats!". Det var ord och inga visor det. Som en förebyggande avbasning innan man ännu hade gjort något ont. Samvetet var väl inte alltid så rent. Det tålde att man fick en förbön. Ännu idag sitter om inte saxskräcken, så saxordningen i mig. En sax i byrålådan, en sax på kroken i köket, en sax i en lerpyts mitt på köksbordet. Nåde den som inte lägger sax på plats." om Familjen "Vi var ganska många syskon. Åtta stycken. Fyra pojkar och fyra flickor." om lillebror Curt "Det tidigaste minnet jag har från min barndom, är när lillebror Curt (Gerhard Isidor) dog (18/12 1898), eller rättare sagt strax innan han dog. Mamma hade tvättat honom, höll upp honom och sa något om att han inte kunde leva. Vi skulle se på honom. Liksom ett farväl. Jag var då bara två år. Satt på golvet framför kakelugnen och lekte med några små kulor. Inte fattade jag vad det gällde, men jag minns tydligt den episoden. Så blev alltså jag den yngsta av syskonskaran. Att lillebror var mycket sjuk måtte ha gjort stort intryck på mig. Senare, då jag fått kamrater i småskolan, och någon försökte sticka upp, klippte jag till: -"Jag har haft en bror som dog av tre sjukdomar, magkatarr, lungkatarr och kikhosta!". På så sätt fick jag övertaget." om syster "Bobot" "Mest höll jag ihop med min två år äldre syster Torborg. Parhästar sa man om oss. Och vi gick bra i par. Lekte tillsammans och delade glädje och sorg. Om ”Bobot”, som hon kallades som liten, grät, kom jag genast till hjälp. Vi eggade upp varandra till en verkligt hjärtskärande gråtkonsert. När vi så småningom nått höjdpunkten och uttömt vårt tårförråd, så det bara återstod litet snyftningar, kunde jag fråga: -"Bobot, vad ha vi gråtit för?".

om brödernas busstreck "Ja nog behövdes det att vi höll ihop Bobot och jag. Småpojkarna var inte alltid så rara mot småsystrarna. Tänk när dom ställde våra dockor mot klädskåpsdörren i barnkammaren och sköto till måls! Det var ingen rolig upptäckt. Men värre skulle det bli. Förmodligen påverkade av jungfrurnas berättelser om mord och halshuggning och andra ruskigheter, var det alldeles för lindrigt att avliva de gamla dockorna med salongsgevär. De togos ned i källaren, rannsakades, dömdes och halshöggs. I sanningens namn måste jag säga att detta hände först då vi fått våra nya sedvanliga juldockor. De gamla kunde anses överflödiga i en redan så barnrik familj. Så bröderna visade i alla fall en viss hänsyn." om storasyster Magdas studentfest "Äldsta syster Magda tog studenten 1905. Naturligtvis skulle det bli stor fest hemma. Bror Thorvald, ett par år yngre än Magda, författade ett intyg åt Torborg och mig med anhållan om att vi skulle få vara lediga från skolan den dagen. -"Då min äldsta d o t t e r idag tar studenten, vill jag gärna se alla barnen samlade osv." Det gick hem. Så vitt jag minns var det en synnerligen lyckad och glad dag. Jag var då nio år gammal. Älskade musik. Mamma, moster Johanna och en tant Anna sjöng i trio. Min syster Efra hade underbart klar och ren sångröst, dessutom absolut gehör. Thorvald och Knut (Magdas blivande man) sjöng gluntar och Magda ackompanjerade. Fick man sitta i ett hörn och lyssna var man helt lycklig." om Varuhuset Vängåvan "Magda hade en god vän, affärskvinna, full av idéer. Egentligen inte alls så dumma.Tvärtom. Hon startade en rörelse som hon kallade "Vängåvan". Lät trycka vykort i glada färger med blommor, djur, dansande kullor, masar mm. Dessa kort åsattes ett extra värde som presentkort, från 25 öre upp till två kronor. Man köpte och sände dem i stället för blommor till vänner och bekanta, som sparade ihop tills det blev så många att det kunde löna sig med ett besök i det stora varuhuset, där korten inlöstes mot varor. I varuhuset Vängåvan fanns allt: glas, porslin, silver, smycken, redskap, ja allt, utom matvaror. Åtminstone var det utlovat så i annonserna landet över. Bekvämt var det också för givaren som slapp punga ut med så stora summor på en gång. Korten hade en strykande åtgång. Så till att börja med var allt gott och väl. Men sen... Sen stundade den dag då folk strömmar till varuhuset för att få något fint för alla sina kort. Det började så sakteliga, men ökade i oroväckande grad. Snabbt. Personalen räckte inte till. Först åkte Magda in till firman, så bror Hartwig på lagret, och sist Torborg och jag. Torborg skulle hjälpa till med expedieringen och jag med litet av varje. Jag fann snart min stil. Slå in paket. Vi var väl inte så värst bra medarbetare. Torborg, sanningsvittnet, dög just inte till att prata för varan, och jag upptäckte snart att händerna for illa av papper och snören. Jag ville hellre ha dem på pianoklaviaturen, men vi fingo dock lyfta hela 15 kronor var i veckan. Ett svindlande belopp, tyckte vi som aldrig tidigare ägt en sedel. Tjänsten blev dock inte långvarigare än två veckor." om första tågresan på egen hand

"Det kan hända mycket under en tågresa. Spännande saker av varjehanda slag. Nog tyckte jag och min syster Torborg att vår första ensamma tågresa var nästan "Det stora äventyret". Den företogs ju någon gång i seklets början. Allt var så annorlunda då. På den tiden. Vi skulle få resa till mormor och morfar som bodde i Sörmland. (Idas och Johannas föräldrar lämnar Södermalm i oktober 1901 och bosätter sig nu på Mellangården i Andersberg där de bor fram till sin död på 1920-talet. Margot har senare Lillstugan i Andersberg som sommarställe.)

Björnlunda hette stationen där vi skulle stiga av. Vi var väl underrättade om tiden när vi skulle vara framme, och vad stationen innan hette. Dessutom var konduktören tillsagd att se efter att vi kommo av på rätt ställe. Mamma talade allvarligt med oss om hur vi skulle förhålla oss, dels på tåget och dels när vi skulle vistas hos mormor och morfar. Hjälpsamma och artiga skulle vi alltid vara, inte smutsa ned oss. Det var verkligen högtidligt när mamma lämnade oss i en tredjeklasskupé, sittande på de alltför höga träbänkarna med fötterna dinglande en bra bit från golvet. Vi glömde tom. att vifta åt mamma. Vid Liljeholmens station kom det på en herre. Han tog plats mitt emot oss. När det gått en liten stund, hälsade han på oss och frågade om vi reste alldeles ensamma. Vi gled ned från våra platser, neg och sa: -"Ja-a." Därpå kasade vi oss upp igen. Han var så vänlig. Frågade vart vi skulle. Vi berättade, kom i tagen, pratade i mun på varandra. Då och då gled vi ned av bänken och neg och kände oss väldigt duktiga. Nästan vuxna. Vi tyckte vi redde oss riktigt bra på egen hand. En viss resvana hade vi nog redan fått. Vi kände att farbrorn tyckte detsamma. Vi hade väldigt trevligt. Resan gick fort. Vi närmade oss redan Södertälje, men på något vis blev syster Bobot allt mer fåordig. Jag fick hålla igång samtalet så gott jag kunde själv. Farbrorn steg av. Bobot passade snabbt på tillfället: -"Mamma har sagt att vi inte ska svara främmande farbröder. Inte tala vid någon. Inte äta om någon bjuder oss. Det finns något som heter d e n__f a r l i g a__å l d e r n. Det hade vår jungfru Hulda sagt." Bobot kröp upp på knä på bänken och tryckte näsan mot rutan och lämnade inte denna ställning förrän farbrorn sedan gått av (i Järna). Jag gjorde likadant. Farbrorn kom tillbaka in på tåget med en påse kringlor i handen. I sista minuten innan tåget åter frustade igång. -"Nu små flickor ska ni få kringlor! Var så goda!". Intet svar. -"Tycker ni inte om Södertälje-kringlor?". Ljudtyst. Bara tågets dunk. - "Jag försäkrar. Dom är extra goda. Tag påsen om ni inte är hungriga nu. Det kanske kan smaka sedan. Kanhända mormor blir glad att få en påse kringlor!". Tyst. Dunk, dunk, dunk, dunk. Så fortsatte resan. Till Järna där farbrorn skulle gå av. Mycket undersam stoppade han ned kringelpåsen i kappsäcken. -"Hur är egentligen små fruntimmer funtade? Lika krångliga att begripa som vuxna. Ja adjö då små töser, hälsa mormor!" Äntligen gick han. Spänningen släppte. Men det blev tomt. Tänk vilken försakelse! När man kunde ha fått äta en hel påse kringlor. Livet var grymt. Vi voro överens om att ej berätta det för någon. -"Björnlunda! Här skall ni av små flickor. Raska på!"" Om märkliga grannar i Andersberg "Lort-Lotta" Tittagrå kallades hon ibland, men mest Lort-Lotta. Och visst gjorde hon skäl för det namnet. Jag undrar om hon nånsin varit i beröring med tvål och vatten under sitt åttiofemåriga liv. Så gammal var hon då jag första gången såg henne. Om hennes tidigare levnad hörde jag bara min mormor (Johanna Katarina) berätta. Det blev en hel del dråpliga historier.

Hon tjänade hos två bröder som ägde en av byns gårdar. Bröderna bevakade noga varandras göranden och låtanden vad det gällde Lotta medgörlighet. Hon i sin tur kunde konsten att hålla båda litet lagom varma. Det gick bra för sig. Johan (den äldre) hade klumpfot och hölls därför mest med inomhusgörat. August fick knoga utomhus, sköta vedbod, lagård, potatiskällare mm. Byns övriga gårdfolk tyckte väl det vore anständigt att någon av gubbarna gifte sig med Lotta. Bröderna ville och ville inte. Om en gifte sig, blev det bäst att den andre lämnade gården och det var otänkbart. Därtill älskade de sin gamla gård alltför mycket. Lotta, ja hon ville det inte heller. Hon var näjd som det var. Tyckte inte bättre om Johan än om August. Litet extra lön för mödan såg hon själv till att hon fick. Linnelakan, silver och porslin flyttade sakta men säkert över i Lottas skåp. Det kunde väl hända att grannarna retades med Tittagrå och kastade glåpord efter henne. Hon svarade på sitt sätt, fast aldrig med ord utan i handling, genom att dra upp de långa kjolarna och vända baken till. Som hon aldrig använde byxor var den synen inte alltför tilltalande. Men den uttryckte hennes djupa förakt för skvaller, samma om skvallret talade sant eller ej. Nu var Johan och August döda för länge sen, och gården deras såld. Den nya ägaren lät Lotta bo i en fallfärdig stuga nere vid banan, strax intill banvaktsstugan. Hon hade liksom kommit att höra till trakten. Hennes stuga var mycket liten och grå, omgiven av gamla förvridna äppelträd. Ett par kattor strök omkring och levde kräseliga på småmöss och då och då en liten gräddslick som Lotta nattetid smög ut och tjuvskummade på banvaktarfruns mjölkfat, som var utställt på förstukvisten för att hålla sig kallt. Någon gång blev hon tagen på bar gärning, men det lönade sig inte alls att försöka komma till rätta med henne. Hon såg mycket oskyldig ut, svarade bara: "Ja, det är kallt! Hu då!" och så rusade hon in i sin stuga. Min moster (Idas syster Johanna), som alltemellanåt fick anfall av folklighet, bestämde en dag att vi skulle gå och titta till mor Lotta. Inkomna i den mörka stugan möttes vi av en doft som kunnat hedra en större vilddjurspark. Först såg man ingenting. Så småningom urskiljde vi någon sorts spjälsäng utan lakan, och i sängen ett eländigt litet skinn- och benrangel som var Lottas 104-åriga mamma. Det var kusligt. Hon bara gnällde med spröd röst: "Jag vill ha mat!" Lotta omtalade med märkbar förtjusning att den nya unga prästen just hade varit på besök, och att han varit så gemen att hon fått bjuda honom på kaffe. Arma präst! Kan undra om han hade så präktig mage att han kom ända hem med kaffet i behåll. Efter en titt på Lort-Lotta där hon stod och diskade kaffekopparna i ett porslinskärl som mist sitt enda öra, var det med möda jag kunde behålla mitt tidigare intagna morgonmål. "Jag vill ha mat", gnällde den gamla. "Lugna sig mor", sa Lotta, "jag får lov att förrätta min andakt först", och så slog hon sig ned på en pall vid spisen, knäppte sina skrovliga händer och mumlade. Resultatet av prästbesöket blev en förflyttning av 104-åringen till ålderdomshemmet. Där avled hon efter första mötet med tvål och vatten. Tomrummet efter henne var knappt märkbart. Jo förstås, en säng blev ledig.

Lotta var morgontidig. Den uppgående solen fann henne alltid sittande på trappsteget i dörröppningen till stugan njutande fåglarnas lek i de gamla äppelträden och en stor kopp kaffe med dopp. Jag brukade hämta posten i byn. På vägen dit stannade jag på min sida banan och hojtade: "Godmorgon mor Lotta!". "Å kära hjärtanes. God morgon. God morgon", lyste hon upp. Och så utspann sig ett samtal om väder och vind, om blommor och fåglar, kattor och råttor, allt i en ton som borde kunnat väcka sjusovare på flera hundra meters avstånd, ity att Lotta hade blivit ganska döv. Det hände en gång att jag kom något senare än vanligt och tog genvägen förbi Tittagrås stuga. Jag trodde mig kunna smita förbi utan upptäckt. Men ut for Lotta med utsträckta armar och tårglänsande ögon och slöt mig hårt i sin famn. Det var starkt. Hon strök handen över min kind och mina bara armar. Det var som en stilla smekning av ett rivjärn. Och så brast hon ut i tacksamhet och sa rörd, att fruntimret alltid var så vänligt, och så la hon till med en glimt av humor i de tårfyllda ögonen: "Jag tycker att fruntimret är så snyggt. Det är annat än mellangårdsjäntorna som har arselet ner på skanka." Jag borde ju blivit smickrad över den oväntade komplimangen, men blev snarare rörd och en aning skamsen att jag gått långa omvägar för att slippa Lort-Lotta i närbild. Beslöt övervinna och bättra mig. Mor Lotta kom till ålderdomshemmet. Blev ren och fin och rar att se på. Alla tyckte om henne. Hon lyssnade aldrig till skvaller och la sig aldrig i det som inte angick henne. Så fick hon till slut ett gott betyg. Om min riddare, herr Thorén Varför gav jag inte Thorén en gökklocka? Jag visste ju att han önskade en sådan, men förstod inte att han faktiskt var i behov av den. En gök. En liten gök som på intet sätt la sig i hans livsföring, utan bara en gång i halvtimmen stack fram och sa : "kuku, herr Thorén!" Tänk vilket sällskap det hade varit för en sådan eremit. Ni vill kanske veta hur herr Thorén såg ut? Lång och mager, en kraftig något böjd näsa, små intensivt blå ögon djupt in under verkligt svarta borstar till ögonbryn. Litet glest och tovigt hår. Han strövade helst skogsstigar. Tog jättekliv. I yngre dar hade han varit gårdfarihandlare. Gått vida omkring med sin lilla kappsäck i vilken fanns svarta och vita trådrullar, hårnålar, sy- och knappnålar, säkerhetsnålar, band mm. smått. En gång i tiden hade han sparat ihop hela fyra tusen kronor. Det var stora pengar, och hade kostat honom mycket möda. Tyvärr råkade han ut för skojare som lurade av honom alltsammans. Hur det gick vet nog ingen med säkerhet, men efter den historien blev Thorén en särling. Byns ungar flinade bakom hans rygg och gjorde spektakel av honom. Han slöt sig mer och mer för sig själv. Blev en riktig enstöring. Byggde sig ett hus, närmast likt en trälåda med ett jättelångt plåtrör som stack snett upp i ett hörn.

Jag minns mitt första möte med honom. Han kom och bad mig att få köpa en mycket stor trälåda, som jag en gång fått hem en Malmsjö-taffel (ett mellanting mellan piano och flygel) förpackad i. Den stod utanför min vedbod, och visste sig ingen möjlighet att i småsågat skick komma in och trava sig tillsammans med den övriga veden. Jag förklarade att han gjorde mig en stor tjänst om han tog bort åbäket, och att jag alls ej ville ha något betalt för hans tjänst. Han blickade misstänksamt på mig. Inte vilja ha pengar, och ändå tacka till? Tydligen hade han gruvat sig långt i förväg för besöket hos mig, och så avlöpte det så häpnadsväckande. Han försvann åt skogen med långa steg. Nästa morgon, tidigt, hade också lådan försvunnit. Sen den stunden var Thorén min trogna gårdvar, eller som jag hellre sa, min riddare. Inte var det värt någon stack näsan i det som hörde mitt till. Då dök Thorén upp, och vips försvann äppleknyckare och annat otyg. Han behövde bara visa sig. Nej, Thorén var inte att skratta åt. Han var helt enkelt fin, fast han såg kanske inte så prydlig ut. Men jag vet att så länge vattnet var isfritt, gick han en gång i veckan ned till sjön, och vid ett stenigt ställe, där ingen annan hade drömt om att bada, där gick han ut, gick med sina långa steg rakt ut tills vattnet nådde honom upp till hakan. Stod så stilla en stund, vände helt om och klev åter till strand. Därpå gick han hem för att städa sitt krypin. Med sina bara händer rakade han ut aska och sot ur spisen. Så ut på backen med sängkläderna, som mest bestod av trasor och lump. Men en gång i veckan skulle lumpen ut. Han var som ett urverk. Den 15:e i varje månad sneddade han över min tomt kl 06.15. Då skulle han in till samhället (Gnesta) och köpa lott. Det var bondfruarna i byn som ville pröva lyckan och Thorén fick vara med på ett hörn. Man kan aldrig veta vilken tur en sådan där egendomlig figur kunde sitta inne med. Dessa dagar var herr Thorén helfin. Galoscher, bröstveck, och rosett fastsatt med säkerhetsnålar, paraply. En riktig herreman. Åtta kilometer hade han att gå, och det tog ganska lång tid trots hans långa ben och glidande gång. På hemvägen sjönk han gärna ned på en stol hos mig. Han visste det blev kaffe och i bästa fall en gök. Han drack eljest inte, men den här dagen hörde till festdagarna i hans liv. "Jag förstår att herr Thorén köpt lott idag." "Tja, det går an te få si´n", och så håvade han upp lotten som han vikt ihop i frimärksformat, bredde ut den så att numret blev synligt. Detta hörde till. Det hörde också till att orda om att det här nog var ett bra nummer. Det var vi alltid överens om. Någon gång slog det ju också till och blev några kronor. Även om förtjänsten var lika med noll, så var det alltid spännande, och i varje fall ett hedrande uppdrag. När det passade kom han och bar in ved och vatten åt mig, hackade och skyfflade gångarna i min trädgård. "Vad ska herr Thorén ha betalt idag?". "Hö - om jag får en krona", var det stående svaret. Han fick sin krona, och ibland två kanske tre. "Det var faschligheter", sa Thorén, tog upp dosan och släppte slantarna i snuset. Han kom med fisk ibland, men det fick ske i all hemlighet, ty han hade inte rätt att meta i sjön. Han spejade runt omkring om han skulle upptäcka några illvilliga

personer, och när fältet var fritt grävde han ur kavajfickan fram några abborrpinnar och div. mörtar med orden: "Det är farliga saker det här." Aldrig ville han ta emot några slantar för fisk. Kanske trodde han att Gud fader skulle döma mildare om åtminstone inte förtjänade på tjuvfisket. Under krigstiden gick han raka vägen till mitt hjärta i det han kom och gav mig sin kafferanson. Det hjälpte inte att jag protesterade. "Hon ska ha´t!", och därmed punkt. En dag när han satt i mitt kök och fick kaffe med kask och doppa, rann det mig i minnet att han i unga år spelat dragspel, varför jag och en god vän tog fram våra fioler och drog en låt för honom. Det var rent förunderligt att se hans ansikte. Det formligen strålade av lycka. Han tog till sitt värsta kraftord. "Tvi sjutton.", sa han. "Tvi sjutton för handklaver. Dom kan kosta tusentals kronor, men vad är det mot en fiol." Från den dagen serverades alltid kaffet med musik vid Thoréns besök. Tacksammare publik kunde man väl knappast få. Så han njöt. Sista hösten han levde, hände det att man stötte på honom i skogen sittande på en stubbe. Snabbt och ljudlöst försvann han. Ville nog inte att någon skulle se att han inte orkade längre. Han fick aldrig någon gökklocka, men ett änglaspel med ljus och svagt klingande ljud. Det var rörande att se hans profil avteckna sig mot fönstret och hans ögon följa änglarnas dans i det svaga skenet från tre små julgransljus. Sent natt efter natt kunde man se det lilla lyset i Thoréns ruta. Utanför stod granarna tyngda av snö och över fält och skog välvde den svarta natthimlen sin oändliga stjärngnistrande kupa. Textkälla: utdrag ur Margots "memoarer", efter original hos Barbro Lindberg och Ulla Wihl (Torborgs döttrar) Adresser som Margot bott på med föräldrar och syskon: 1897 Brännkyrkagatan 149 1899 Hornsgatan 110 1900 Hornsgatan 188 1902 Södermalmstorg 6 1903 Bellmansgatan 19 1909 Renstiernasgatan 16 1910 Stortorget 9 1911 Stadsgården 20 1912 Upplandsgatan 23 1916 Apelbergsgatan 48 1925 Sturegatan 48 (här bor Ida kvar resten av sitt liv) 1927 Danderydsgatan 8 (Margot nu flyttat hemifrån) 1932 Styrmansgatan 18 1935 Valhallavägen 71 1937 Blanchegatan 12 1938 De Geersgatan 16 1939 Högbergsgatan 68 B (här bodde Margot sedan fram till sin död)