Tema:Alkohol

& drogerpublikJMG-studenternas magasin

Nummer ett 2011

Druvkaraktär– Vi träffar vinskribenten Marie Oskarsson

Nykterhet – Har mediabilden förändrats?

Brukare– Louise Persson vill nyansera drogbilden i media

LEDARE

Behovet att förändra medvetandet och söka kroppsliga kickar tycks vara medfött hos många män-niskor. Sedan urminnes tider har mänskliga samhällen använt sig

av olika slags rusmedel i kulturella, religiösa eller rekreationella syften. Vilka rusmedel som brukas och vilka som samtidigt glöms bort eller aktivt bekämpas varierar över tid, kulturer och geografi. I 1600-talets Sverige var tobaksrökning olagligt. Böter var den vanligaste påföljden, men samtidigt i Ryssland riskerade rökarna dödsstraff om de blev ertappade.

Vid sidan av preparaten har även synen på bruk och missbruk förändrats med tiden. Daniel Törnqvist skriver i sin avhandling om drogde-batt i svensk dagspress om hur morfinmissbruk skildrades i slutet av 1800-talet. Användningen av drogen sågs på den tiden inte alls som något problem, utan bara ett harmlöst tidsfördriv för överklassen. Först på 1960-talet började drogproblematiken kopplas till ungdomar och socialt utsatta grupper som exempelvis prosti-tuerade. Denna koppling gav i sin tur narkoti-kan en mer uttalad socialpolitisk dimension.

Anledningen till att droger och alkohol är intressanta att titta på ur ett medieperspektiv är att de är så oerhört beroende av kontext. En och samma substans kan i ett sammanhang stå för fest, glädje och framgång, men i ett annat sammanhang vara själva symbolen för misär och elände. Våra attityder till olika rusmedel och dess brukare och missbrukare påverkas i hög grad av hur de framställs i media.

Dessutom har berusning av olika slag spelat en central roll i många journalisters arbete. Hunter S. Thompson är väl det mest välkända exemplet. I Thompsons fall har rusmedlen fått en så framträdande roll att den överskuggar allt annat; man talar mer om hans leverne än hans journalistiska hantverk och gärning. Det må vara självförvållat, men det är hursomhelst intressant att se hur vi fascineras av vissa män-niskors bruk och missbruk samtidigt som vi förfasas av andras. Ämnet är ständigt aktuellt – de flesta svenskar använder regelbundet någon form av lagligt eller olagligt rusmedel. Enligt regeringens utredare Gerhard Larsson lider 330 000 svenskar av alkoholberoende. Alla berörs vi på något vis – positivt som negativt, direkt som indirekt – av rusmedlens verkningar.

I detta nummer av Publik tittar vi närmare på journalistkårens beryktade och mytomspunna alkoholvanor. Dessutom recenserar vi kokain-böcker, träffar en vinskribent och diskuterar nykterism.

Trevlig läsning!

Axel Kronholm, chefredaktör

2 publik

INNEHÅLLNummer ett 2011

4

6

8

9

11

12

16

18

Publik är ett magasin frånstudenter på JMG i Göteborg.Publiks syfte är att belysa olika intressanta aspekter av samhället omkring oss, med ett fokus på medias roll.

Skribenter i detta nummer:Filip Arvidsson, Andreas Granath, Maria Hyllengren, Linnea Johansson, Axel Kronholm,

Aron Lahti, Valdemar Möller, Sophia Nilsson, Mattis Wikström

Redigering och Layout:Andreas Granath, Aron Lahti, Lisa Mattsson, Adam Söder

Redaktionsledning fördetta nummer:Adam Eriksson, Sofia Jonasson, Axel Kronholm, Aron Lahti

Omslagsfoto:Adam Söder (tack till: Magnus & Magnus, magasinsgatan 8 i Göteborg)

Extern illustratör:Alissa Anderson(www.alissaanderson.se)

Baksidesfoto:Sophia Nilsson

Kontakt:magasinetpublik@gmail.com

publik

Full på jobbet: Finns det sanning i myten om den supande journalistkåren?

Missbrukarnas marknad: Hur påverkar alkoholreklamen samhället?

Mediabilder: Vi gör en tillbakablick över synen på alkohol

Straight Edge: En radikal nykterist berättar om sin övertygelse

Svenska Brukarföreningen: Louise Persson vill nyansera debatten

Vinkännare: Marie Oskarsson om att jobba med att prova viner

Inspiration: Vi ställer Ernest Hemingway och Jan Guillou mot varandra

Recension: Vi har läst Magnus Lintons reportagebok Cocaina

3

– Journalistyrket har liksom varit inhöljt i en romantisk dimma av sprit och cigaretter, men idag är det som vilket annat yrke som helst, säger Lisa Wikstrand, 24 år och frilansande fotograf. Hon har, så vitt hon vet, inte stött på någon journalist, som har haft beroendepro-blem. Ändå visar statistiken att journalisterna dricker om inte mycket så i alla fall relativt ofta.

I boken Den svenska journalistkåren från 2007 skriver Bengt Johansson om journalis-ternas livsvillkor och livsstilar. Där kan man bland annat se att 71 procent av journa-listerna i Sverige dricker alkohol minst en

gång i veckan. Det är en ganska hög siffra i jämförelse med allmänheten där 39 procent dricker alkohol minst en gång i veckan. Bland högskoleutbildade är andelen lite högre, 49 procent, och bland högskoleutbildade i stor-städer ännu högre, 60 procent. Men ingen av dem når upp till journalisternas nivå.

KansKe hänger det ihop med att journalister oftare går ut på krogen. Bengt Johansson konstaterar i alla fall att journalis-terna överlag är mer aktiva än de flesta andra yrkeskårer. De går oftare på teater, läser fler böcker och diskuterar oftare politik. De enda

områden som de inte är särskilt aktiva på är de som rör ”det lilla livet” och inbegriper saker som att meka med bilen eller sköta trädgården.

Thomaz Grehn är Göteborgs-Postens vinexpert, fast själv tycker han att det känns storvulet att kalla sig för det.

– Jag brukar säga att jag är systemvetare – jag har koll på vad som finns på Systemet.

Han har jobbat på GP i 23 år och har sett hur alkoholkulturen har förändrats:

– Det var mycket värre förr! När jag började jobba som journalist hade jag äldre kollegor som kunde berätta otroliga historier. Till ex-

Personer som Hunter S. Thompson och Ernest Hemingway förändrade inte bara journalistiken. De skapade också en myt om vad en journalist var för en typ av person. För många blev journalist synonymt med en man som satt hukad över skrivmaskinen och bolmade cigaretter samtidigt som han tog några klunkar ur whiskyflaskan. Men hur sann var egentligen den bilden? Och hur ser det ut idag?

”Supandet varvärre förr” TEXT: VALDEMAR MÖLLER & MATTIS WIKSTRÖM

ILLUSTRATION:ALISSA ANDERSSON

4

På JMG A) Beskriv dina alkoholvanor! B) Vad är ditt intryck av journalistkårens alkoholvanor i allmänhet?(Enkät: Axel Kronholm)

Emilia Ekeblad-SällströmTermin 2, journalistprogrammet

A) Periodmässig dekadens. Allt beroende på pengar och hur mycket det är att göra i skolan.

B) De är väl som hos alla yrkeskårer. After work-ölen är ju vanlig i många yrken. Jag tror att journalister har ett oförtjänt dåligt rykte i såna här sammanhang.

Mira HjortTermin 3, journalistprogrammet

A) Dricker inte jättemycket län-gre. Betydligt mindre än tidigare. Det går i perioder - sällan är det lång tid mellan att jag dricker. Ofta blir det någon alkohol varje vecka, men inte nödvändigtvis för att berusa mig.

B) Känner inte så många journali-ster. Mest studenter. Det är ju ett väldigt socialt yrke och det finns säkert en press att knyta kontakter och vara utåtriktad, och inte säl-lan sker det i krogmiljöer.

Sophia AdlerTermin 2, journalistprogrammet

A) Obefintliga just nu, eftersom jag är gravid. Annars brukar jag dricka två glas vin i veckan.

B) Har inte något intryck av hur journalistkåren dricker, men jag kan inte tänka mig att de är värre än andra yrkeskårer.

publik publik

5

empel att sju sportjournalister kunde vara ute och bevaka ett evenemang – sex av dem söp och den sjunde fick skicka in texten. Men idag funkar det inte att supa eftersom man måste ha koll på så mycket. Det är också större press på den enskilde journalisten, förr kunde tio personer vara inblandade i att färdigställa en artikel, idag är man oftast helt själv.

– Det kanske finns enstaka fall idag, men det är inte alls vanligt. Jag har i alla fall inte sett en enda flaska på jobbet, tillägger han.

Kai Martin, nöjesreporter på GT, är inne på samma spår:

– Det finns ett bättre fångstnät idag som fångar upp de som är på väg att trilla dit. Det är också ett högre tempo på tidningarna nu som gör att det inte får finnas någon svag länk. Förr i tiden fanns det fler personer som kunde täcka upp om någon var bakis men det funkar inte så idag.

Caroline englund på Värmlands Folkblad har bara jobbat som reporter i tre år. Men precis som sina äldre kollegor tycker hon inte att det finns någon särskilda alkoholkul-

tur bland journalister idag.– Men man har ju hört historier om hur det

var på 70-talet, då en del fick ta taxi till jobbet och sånt. Det där skrattar man ju bara åt idag, säger hon.

På GP har man en alkoholpolicy, målet med den är att man ska öka kunskapen om alkohol och andra droger och arbeta förebyggande för att främja medarbetarnas hälsa. Bengt Olsson som är personalchef tycker att de har varit ganska framgångsrika i det arbetet. Samtidigt medger han att de har funnits ett antal fall då anställningen har äventyrats då alla möjlighe-ter att hjälpa har uttömts.

Vare sig på GP eller GT verkar det vara sär-skilt vanligt att man går ut på krogen för att ta en öl efter en avslutad arbetsdag.

– Det händer kanske en gång i halvåret att det blir en after work, säger Kai Martin. Det beror väl bland annat på att det är hög medelålder på GT och att många har familjer, det funkar inte riktigt att gå ut och dricka öl mitt i veckan då.

Annat var det på 70-talet, berättar Thomaz Grehn. Då gick journalisterna ofta ut på stäl-

len som Tennstopet i Stockholm eller Bryg-geriet i Göteborg.

– Vi hade även en pub här i källaren som hette Harrys bar, säger han. Men den försvann ganska snabbt eftersom det spårade ur och idag är det konferensrum där. I andra länder är det ganska vanligt att det finns en pub i an-slutning till tidningen, jag tycker det är synd att det inte funkar här.

Sandra SchrieferTermin 1, MKV

A) Jag dricker mycket öl och när jag går ut och klubbar blandar jag egna drinkar i min drinkmixer som jag döpt till Herman. Klubba gör jag kanske en till två gånger i veckan. Utöver det dricker jag väl öl två gånger i veckan.

B) Tror de dricker som alla andra. Men å andra sidan skulle du väl inte fråga om det inte låg någon sanning i att de dricker mycket.

Anton BerglundTermin 1, journalistprogrammet

A) Jag dricker väl, i snitt, kanske en gång per månad. I alla fall in-nan jag började här. Nu blir det nog lite mera, men det jämnar väl ut sig efter ett tag.

B) Schablonbilden är ju att jour-nalister överkonsumerar rätt hårt. Men jag vet faktiskt inte om den är överdriven eller inte.

Andreas HanssonTermin 3, journalistprogrammet

A) Eh, jag dricker inte så mycket alls. Mest öl och vin. Jag brukar dricka ungefär en gång i månaden, men för det mesta blir jag inte full, bara lite salongs-berusad.

B) Tror inte det är värre än i andra branscher. Jag gillar inte alls den där sortens stereotyper. Men förr var det säkert vanligare med ett mer utbrett missbruk, men det var ju en mer grabbig bransch då också.

”Sju sportjournalister kunde vara ute och bevaka ett evenemang – sex av dem söp och den sjunde fick skicka in texten.

– thomaz grehn, göteborgs-posten

publik

publik

FRI FRån MISSBRuKET. Lasse Nyström vet hur alkoholreklam påverkar den som har problem med spriten.

REKLAMTILLVARJEPRIS

TEXT & FOTO: ANDREAS GRANATH

6 publik

7publik publik

Det är lördag morgon klockan tio på LP-huset. Vid den här tiden är det ganska lugnt i samlings-lokalen på bottenvåningen. Ett

par medelålders män har sjunkit ner i en soffgrupp och tittar på skidåkning. Behand-lingsassistenten Lasse Nyström sitter vid ett lackat ekbord i ena änden av lokalen. Om en stund kommer han ha fullt upp med att öpp-na dörren för de mellan 20 och 40 besökarna som kommer till husets dagverksamhet varje dag. Hit kommer man, som behandlingsas-sistenten Lasse Nyström uttrycker det, när det är ”helt kört”.

Personalen försöker få besökarna att kom-ma dit så drogfria som möjligt, de vill inte sända ut någon som helst signal om att det kan vara okej att ta droger eller supa. Därför diskuterar man inte heller alkoholreklam med besökarna. De vill inte ge någon näring åt de tankarna och dessutom har många av de som kommer dit ingen tv. Däremot disku-teras det inom personalen ibland.

– Man förskönar alkoholen därför att man vill sälja. Det värsta är att man nöter sig in. Man försöker göra det häftigt och coolt, samtidigt har man varningstexter. Jag vet inte om människan är korkad, men att säga ”drick lite” till en alkoholist, vem har kommit på det? Förkastligt, säger Lasse Nyström.

1997 publiCerade tidningen Gour-met flera annonser för vin- och spritproduk-ter. En sida med rödvin och två sidor med whisky. Det stred mot de svenska lagarna som sa att all alkoholreklam i tidningar och tidskrifter var förbjuden. Men Sveriges inträde i EU två år tidigare hade ritat om spelplanen. Nu fanns även EU:s fyra friheter att ta ställning till. De friheter som Gourmet lutade sig mot var fri rörlighet för varor och tjänster. Man menade att förbudet var ett hinder mot handeln i unionen och att särskilt importerade varor missgynnades av att inte kunna marknadsföra sig i Sverige.

Tingsrätten begärde ett förhandsavgörande av EU-domstolen som sa att det gick bra att ha ett allmänt förbud mot alkoholreklam

om det inte gick att skydda folkhälsan på ett sätt som inte försvårade handeln inom EU. Tingsrätten dömde sedan till Gourmets fördel.

De svenska lagarna som utformats för att minska alkoholkonsumtionen och skydda folkhälsan sattes ur spel av europeiska lagar som utformats för att riva handelshinder mellan medlemsländerna. Alkoholen betrak-tades då som en vara, vilken som helst. Men är den det? Går det att se bortom folkhälso-aspekten?

preCis som flera andra i personalen har han själv haft problem med alkoholen, men är nykter sedan 16 år tillbaka.

Missbruket hade börjat som en image. Till-sammans med sina vänner drog han två åttor tequila och sen var kvällen igång. Alkoholen skapade en gemenskap, var ett sätt att ha roligt, men ledde snart in i ett beroende.

– När man börjar bli beroende måste man först ha det på kvällen, sedan på morgonen. Man förlorar sitt jobb, sin sociala status och man tar hyrespengarna för att köpa den livsnödvändiga spriten. Den blir nummer ett. Man skiter i barnen och frun man skulle älska hela livet. Spärrarna släpper och allt blir en jakt på denna vara. Till slut är man ganska ensam. Det kostar fruktansvärt mycket att bli fri, det gör så ont.

I det läget är man som alkoholist påverkbar av alkoholreklamen. Lasse berättar att man tänker ”Fantastiskt! Det här måste jag pröva, för det är ju mitt liv”, när man möts av den oproblematiserande alkoholreklamen. Man är ständigt på jakt efter den normalitet man upplevde första gången man drack, men man når aldrig dit.

lasse nyström menar att en viss styrning av alkoholreklamen är ett måste för ett välmående land. Helst skulle han se ett to-talförbud för alkoholreklam. ”Människan har alltid haft ett behov av rekreation och socialt umgänge”, säger han och frågar sig om något som säljer sig självt behöver marknadsföras. Faktum är att försäljningen av både vin och

whisky, som till stor del är importerade varor, ökade vid samma tid som Gourmetfallet prövades. Men EG-domstolen kunde inte slå fast att reklamförbudet ändå inte påverkade försäljningen.

Trots att lagen om varors fria rörlighet trumfade den svenska alkoholreklamlagen finns det en formulering i lagtexten som öppnar för nationella förbud – just av hänsyn till folkhälsan. Det finns dessutom ett par fall där EU tillåtit nationella förbud på just de grunderna. Frankrike och Katalonien tilläts behålla sina förbud med motiveringen att ”reklam tvivelsutan uppmuntrar till en ökad konsumtion”.

rapporten alCohol in Europe som gjorts på Institute of alcohol studies i London visar också att en begränsning av alkohol-reklamen rent faktiskt minskar konsumtio-nen och därmed också de skador som den orsakar.

Men det är ju långt ifrån alla som har problem med alkoholen. Är det rimligt att den stora massan ska rätta sig efter en sådan liten grupp, och har man inte ett eget ansvar att hantera alkoholreklamen?

– Jag tror inte man kan ta ansvar för så-dant. Vi får ju inte skjuta varandra men med liberala vapenlagar hade det nog sett värre ut, säger Lasse Nyström. Jag måste tänka på andras bästa. Missbruket ökar och det är tillgängligheten som gör att det ökar.

Alkoholreklamen bidrar, enligt Lasse Ny-ström, till att människor lär in ett beteende. Precis som datorer är vi programmerbara. Den som aldrig svingar en bägare kommer heller aldrig att bli alkoholist, men tillvänj-ningen gör att vi går utanför våra ramar.

– De flesta klarar av att hantera alkoholen, men den procenten som inte klarar det, det är de som drabbas. Vi som har möjlighet att säga nej, har inte vi ett ansvar mot de svaga? Förr var det otänkbart med spritreklam i TV. Det handlar om pengar. En människa har inget värde utan blir en förbrukningsvara.

publik

Ett glas vin till maten, en bag-in-box till helgen? Vardagsdrickandet har blivit en livsstil. Varje dag möts vi av tips och annonser om resor till Bordeaux. Svårt att tro att för bara 20 år sedan var mediebilden en helt annan.

Mediers rapportering kring alkohol och droger går hand i hand med den rådande samhällssynen. Så har det varit länge. Man har förmedlat den bild Socialstyrelsen har rekommenderat. Och mer har det inte varit.

Det är något som sakta har förändrats under de senaste åren.

– På 90-talet höll något på att hända. Vi förändrades i vår syn att se på stat och individ. Trygghetssamhället ifrågasattes, säger Börje Olsson professor vid Stockholms Universitet.

Den svenska nykterhetsrörelsen har genom historien haft en nära koppling till partipo-litiken. Vilket kanske också märkts på den politik som förts menar Björn Olsson. Sveri-ges alkohol- och drogpolitik har varit mycket restriktiv, särskilt om man jämför med grannarna söderöver. Samtidigt som många riksdagsledamöter tidigare var medlemmar i något nykterhetsförbund.

– Vi har haft en väldigt homogen bild av alkohol. Nykterhetsrörelsen har ofta fått komma med expertutlåtanden. Den bilden speglade media, säger han.

Björn Olsson bedrev under 80- och 90-talen forskning kring samhällets syn på alkohol. Han menar att i och med EU förändrades våra gamla värderingar. Dels för att frågan bytte arena och nu drivs i Brys-sel. Men också för att man inte längre hade samma tilltro till det kollektiva. Vi har blivit mer individualistiska.

Han anser också att Ny Demokrati fung-erade lite som en murbräcka. De förde in en helt annan mentalitet. ”Ska man inte få ha lite roligt, ta en öl då och då?”. Trots att deras politiska karriär var ganska kort lämnade de sina spår. En del moderata ledamöter hop-pade på tåget och föreslog en rad lättnader, bland annat lägre alkoholskatt.

Annars är det på annonssidorna man ser den största förändringen. Öppnar man en dagstidning ser man snabbt reklam för säsongens nya viner. Något som tidigare var otänkbart. Men det har fått en något oväntad konsekvens.

– På grund av varningstexten har det nog aldrig funnits så mycket information om följderna, säger Robert Kaskas på Länsnyk-terhetsförbundet.

För samtidigt som konsumtionen ökar på flera håll väljer allt fler yngre att inte dricka alls. De är också hos den yngre generationen nykterister som är mest aktiv. De är ute och testar åldergränser och skapar sig ett utrymme i media. På så sätt lyfter de frågan på ett mycket slagkraftigt sätt menar Robert Kaskas.

Han håller med om att medierapporte-ringen har ändrats. Mest kritisk är han till att media inte för fram alkohol som den bakom-liggande orsaken till misshandel och andra brott. Det kommer fram långt senare.

Han ser också att det allt mer är en fråga om livsstil.

– Jämför ett löp för 15 år sedan. Då var internetsprit något dåligt. Nu får man tips på var man köper den.

Vad man kan se är att medierna följer samhällstrenderna. Enligt Björn Olsson vill människor idag inte ha någon som skriver dem på näsan. Folk vill bestämma själva vad som är bra för dem.

– Förr var det strikta forskare i vita rockar som gällde. Nu är det glada gubbar som vill sälja öl i sin matbutik. Tiderna förändras.

Sophia Nilsson

publik

De trendkänsliga MEDIERNA

faKta nyKterhetsrörelsenlänsnyKterhetsförbundet En paraplyorganisation som arbetar för en alkohol- och drogfri livsstil. De håller i utbildningar, erbjuder stöd och delat [?] i folkhälsoprojekt.

iogt-nto Kommer från USA. Är idag Sveriges största nyktehetförbund och fick sin nuvarande form 1970 då IOGT slogs ihop med NTO. Driver idag bland annat två folkhögskolor, Wendelsberg i Mölnlycke och Tollare i Nacka.

blå bandet Startade 1883 av Oskar Eklund då den första tidningen kom ut. Bedriver idag olika kurser, öppen förskola och stödverksamhet

historia Nykterhetsrörelsen växte sig stark under 1800-talet. Man vände sig mot att arbetare fick betalt i brännvin. Men också mot husbe-hovsbränningen, det vill säga det man tillverkade för eget bruk. Omkring 1830 uppgick konsumtionen till 20 liter/år och person. 1922 röstade svenska folket om totalt alkoholförbud. 49 % röstade för förslaget, som till slut inte antogs.

Källor www.wikipedia.se, www.lansnykterhetsforbundet.nuwww.blabandet.se, www.iogt.se

8

9publik

– Min straight edge är en politisk handling. Jag vill arbeta i solidaritet med de som är offer. Orden kommer från 27-årige Jaan Sjöström. Han valde för sex år sedan att leva ett nyktert liv. Här berättar han om sin syn på alkohol, samhällets ansvar och medias roll.

tt leva nyktert förknip-pas allt som oftast med två saker. Antingen är du religiös eller så är du nykter alkoholist. Riktigt så enkelt är det inte. Det finns många som väljer bort rödvinet till maten och ciga-retten till kaffet av andra anledningar.

Ni kanske minns Umeå i början av 90-talet. Ni kanske minns straight edge-rörelsen.

Människor som aktivt valt ett annorlunda sätt att leva. Ingen alkohol, ingen tobak, inga droger.

Men straight edge var långt mer än en tillfällig trend. Även om rörelsen inte längre syns så mycket i media. Jaan Sjöström slu-tade precis innan sin 21-årsdag med snus, cigaretter, sprit och koffein.

– Jag insåg att det inte var hållbart. Det handlar inte om att de inte är gott, jag gillar öl. Det handlar om vad som är bra för dig och solidaritet med alkoholens offer, säger han.

solidaritet. Ordet dyker upp flera gång-er under samtalet. Likaså ansvar, samhällets ansvar och individens. Stundtals ser man hur han nästan hoppar ur soffan i ren entusiasm. Men det ligger mycket allvar bakom hans brandtal.

Vänner i hans närhet har levt med för-äldrar som missbrukar. Men han ser det också i sitt arbete som sjuksköterska på Sahlgrenskas akutmottagning. Människor som råkat illa ut för till följd av för mycket alkohol. Misshandel eller olycka.

– Media bidrar till romantiseringen av alkohol. Man måste på ett effektivt sätt tala om att alkohol är farligt. Tala om konsekven-serna.

Straight edge är ingen ideologi. Det finns inga regler och stadgar. Det kan därför vara

A

PUNK- NYKTERIST

TEXT & FOTO: SOPHIA NILSSON

publik

svårt att fånga in precis vad Straight edge är.

man bruKar säga att rörelsen startade med punkbandet Minor Threat och deras sångare Ian MacKaye. I början av 80-talet växte punken som subkultur i USA. Punk-scenen har alltid varit förknippad med sprit, öl eller droger. Ian MacKaye fick nog. Han ville hellre känna sig klar och medveten. Han tänkte aldrig att det skulle blir en rörelse av hans ställningstagande. Bandets texter hade ofta tydliga budskap. Som i låten Straight edge:

” I’m a person just like you But I’ve got better things to do Than sit around and smoke dope ‘Cause I know I can cope”

Hur långt man väljer att gå är upp till varje enskild individ. Många är till exempel veganer.

– Straight edge är, tyvärr, en extrem form av individuell nykterism, säger Jaan Sjöström.

för samtidigt som man måste arbeta tillsammans är det ett val var och en måste göra menar han. Och samhället måste vara där och pusha.

– För när det kommer till kritan så är det samhället som får betala. Du och jag.

Tillbaka till medias roll i frågan. – Jag tycker man förlöjligar nykterhetsrö-

relsen. Man gör sig lite lustig över nykterister.

Han tar upp ett exempel från programmet Debatt i SVT1. Där säger vinkännaren Carl-Jan Granqvist: ”Man måste ju få ta sig ett glas vin någon gång ibland”. Och Jaan Sjöström menar att det tänket präglade hela debatten.

Vi lever i ett land som kallas Landet Lagom. Kan man inte då dricka lagom mycket? Dricka med måtta?

– Vad är lagom? Ibland är det vettigt att se gråskalan. Men ibland är det precis så svart och vitt som det ser ut. Det finns alltid ett motargument. Har du svårt att slappna av? Ta en yogakurs istället.

Hur långt ska man dra avhållsamheten? Socker är beroendeframkallande.

– TV är också beroendeframkallande. Och i flera länder har man förbjudit transfetter. Jag vet inte var man ska dra gränsen. Men man måste börja någonstans.

Idag är alkohol socialt accepterat. Ändå är det skamligt att ha ett problem. Och problem har vi bara när vi inte längre kan sköta vårt jobb eller studier. Synen på nykterhet och oförmågan att prata om de verkliga konse-kvenserna är ett av de stora problemen anser han.

– Samhället, vi, måste ta hand om varan-dra. Media måste vara med och identifiera problemen. Visa hela kedjan, framställning och vad som händer sen. Framför allt måste vi hjälpa varandra.

10 publik

PolITISKT nyKTER. Att inte dricka är för Jaan en solidaritetshandling Foto: Sophia Nilsson

”När det kommer till kritan är det samhället som får betala, du och jag.

– Jaan sJöström

publik

publik

Hur skulle du beskriva mediebilden av narkotikaanvändare?

– Ja den är långt ifrån nyanserad och komplett. Oftast är den ju av typen stackars-reportage där den marginaliserade, arbets-löse och slitna knarkaren skildras, ofta även som kriminell. Det är en väldigt negativ bild som visas.

Stämmer den inte överens med verklighe-ten?

– Inte alls, det är mycket mer komplicerat än så. Medias bild säger inget om alla de som det går bra för. Många går på substitutions-behandlingar med till exempel Metadon och klarar sin vardag och det är här brukarfören-ingen kommer in i bilden. Vi vill ge brukarna en röst, vi vill berätta hur det faktiskt ser ut.

Hon berättar att brukandet av narkotika naturligtvis är problematiskt men att det är en alltför ensidigt negativ och orättvis bild som media visar upp av ”knarkaren”.

Louise Persson förklarar hur föreningen bemöts av medierna och beslutsfattare när de till exempel kommer med förslag på nya förändringar eller debattartiklar.

– När Berne Stålenkrantz, som är ordfö-rande och har varit öppen med sitt tidigare

missbruk, lägger fram ett förslag blir han mer eller mindre helt ignorerad av media. Men när jag som är välutbildad och inte har knarkat kommer med samma förslag lyssnar plötsligt alla.

Enligt Louise Persson är det just detta som är det stora problemet, att folk som brukar narkotika ignoreras och tystas ned i det mediala utrymmet. Knarkaren ska vara ett offer som behöver räddas, inte komma med förslag på sin egen räddning, menar hon och förklarar att det ofta är politiker, experter och även journalister som tar på sig någon form av tolkningsföreträde. På detta sätt förs diskussionen om narkotikabrukarna ovanför deras huvuden.

– Men jag tror inte att detta sker medvetet utan att det är något som sitter djupt rotat i hela samhället, och det är där vi måste foku-sera vårt arbete, säger hon.

Vad gör ni åt det här problemet?– Vi försöker skapa uppmärksamhet och

skriva många debattartiklar om detta. Men det är svårt, det är en balansgång. Vi vill inte bara vara tjatiga och sura heller. Det är dess-utom svårt för oss att få artiklarna publice-rade. Enda sättet att komma in på redaktio-

nerna verkar vara att känna någon där.

Hur tycker du narkotikafrågorna behandlas av medierna?

– Det går i vågor. Men generellt är debat-ten i media väldigt oinformerad, det är ofta massa sakfel. Det hade bara varit att kontakta till exempel oss om man är osäker, vi ställer mer än gärna upp med kommentarer och in-formation. Men det är precis som att vi inte är några att lyssna på, säger Louise Persson.

‘‘Medias bildär orättvis’’Louise Persson, 45, har varit aktiv i Svenska Brukarföreningen i drygt tre år. Hon började engagera sig i föreningen när hon tröttnade på samhällets orättvisor, och framför allt hur narkotikapolitiken sköttes. Här berättar hon om deras syn på hur medier skildrar narkotikafrågor och narkotikaanvändare.

Louise Persson är aktiv i Svenska Brukarföreningen. Foto: Pressbild

TEXT: FILIP ARVIDSSON

11

12 publik

NAMN Marie Oskarsson

YRKE Frilansjournalist och författare

FÖDD Göteborg

FAMILJ Man och tre barn

OCH… Marie skriver även barnböcker. Hon började

med det när äldste sonen brottades med läsläxorna i skolan och ville ha något annat att

läsa. Han fick sedan illustrera böckerna själv.

13publik

Hon svingar glaset kraftigt. Syret ska få frigöras så att aromerna utvecklas. Hon för näsan djupt ner i glaset och sniffar, lite som

en kanin.– Ungt. Inte så mycket krydda. Mörka

frukter.Hon tar en ganska stor klunk och låter

vätskan sprida sig i munnen. Rullar lite. Sörplar lite. Tungan måste få en chans att uppfatta alla smaker. Fruktigt. Svartvinbär. Mycket alkohol.

Hon spottar ut.

på maries Kontor finns två skrivbord, det stökiga är hennes och böckerna ligger i

travar. Men hon behöver dem, hon skriver om böcker också. Vinglaset hon dricker ur är medtaget för dagen, för att visa hur en vinprovning går till. Annars dricker hon aldrig på kontoret. Vardagen som vinskri-bent är över huvud taget inte så glamourös som folk tror.

Det var fem år sedan hon kom på att det där med vin var någonting hon skulle kunna skriva om.

Hon hade mött upp väninnan Amelia Ada-mo över ett glas vin och satt och diskuterade det nya magasinet M. Amelia Adamo var i princip klar med tillsättningen, men saknade ännu en vinskribent. Marie Oskarsson som läst två kurser i vinkunskap efter journalist-

utbildningen tog chansen. – Jag tänkte att ska jag göra det där man

aldrig gör? Säga: ”Ta mig, ta mig!”. Och sen gjorde jag det.

det var hennes stora matintresse som från början förde in henne på vin. Samma intresse förde henne till Frankrike där hon knöt sin första riktiga vinkontakt. Där job-bade hon en sommar som guide på vingår-den Domaine Rabiega, som då ägdes av Vin & Sprit. Den svenske vinmakaren Lars Tor-stensson gav henne en rundvandring, sedan blev det hennes tur att guida turister.

– Syftet var främst att lära mig franska, jag vet inte hur intresserad jag var av vin, säger hon.

Konsten attskriva om vinLaboratorieliknande källare med lysrörsbelysning, iso-glas, vitt bröd – och 200 sorters vin.Som vinskribent får Marie Oskarsson skriva om något hon kan och är intresserad av. På gott och ont.

TEXT: MARIA HYLLENGRENFOTO: ADAM SÖDER & SOPHIA NILSSON

publik

14 publik

” Det svåra när man skriver är att hålla det på rätt nivå i texten, inte slänga in för mycket fackuttryck. Mina läsare vill mest bara veta om vinet var gott.

– marie osKarsson

Hon vet inte om hon skulle beskriva sig som jätteintresserad nu heller. Men visst fas-cineras hon av produkten, och den komplexa industrin.

– Många tänker gärna att deras vin är resultatet av den ensamme bondens veder-mödor.Istället är det ofta en industri som får mig att tänka på Coca-cola som ligger bakom.

De senaste åren har hon pluggat på distans vid Restauranghögskolan i Grythyttan. Hon säger att vin är någonting som bara blir svårare ju mer hon lär sig.

en gång i månaden åker Marie till Systembolagets vinprovningar i Stockholm. Det finns fler att åka på, men det är upp till henne själv om hon vill lägga pengar på resa. Det är skrivandet hon i slutändan får betalt för. Dessutom tycker hon provningarna är absurda tillställningar, och ganska stressiga.

De är kanske ett tjugotal vinskribenter som möts upp i en källare för att i sju timmar smaka på omkring 200 viner. Lokalen är laboratorieliknande med starka lysrör; glas och flaskor står uppställda.

De sitter på rad och provar. En del knappar direkt in sina omdömen på datorer. Några skärmar av med hörlurar.

– Man får vara väldigt koncentrerad, och det är svårt att hinna allt på en dag.

Marie visar hur man kan lukta på hand-leden för att neutralisera smaken mellan klunkarna. Lite vitt bröd kan också fungera. Men det är inte lätt att alltid känna skillnad på vinerna.

– Ibland är det jättesvårt att skilja dem åt, man känner sig som en idiot.

väl hemma är det många som vill ha hennes expertkommentarer. Likaså när det gäller böcker. Nackdelen med att skriva om sina intressen är att hobby lätt upplevs som jobb. Hon ville inte jobba jämt, inte ständigt formulera sig.

– Det svåra när man skriver är att hålla det på rätt nivå i texten, inte slänga in för mycket fackuttryck. Mina läsare vill mest bara veta om vinet var gott.

Marie har tidigare jobbat en hel del med feature– och nöjesjournalistik, och var den som startade Nöjesguiden i Göteborg. När hon var intresserad av film skrev hon om det. När hon ville hålla på med musik blev det musikprogram på P3.

Ibland skulle hon vilja jobba på en tidning. Men tidningarna hon skriver för finns i Stockholm, familjen i Göteborg. Och hon trivs ganska bra med frilanslivet. Att kunna skriva om det hon är intresserad av.

– Det finns människor som kan låta så planerade. Jag har alltid gått mer på lust.

ppublikLäser du på JMG?

Vill du vara med och göra en tidning med mediafokus?

Var med och skriv för Publik– JMG-studenternas magasin.

Håll utkik efter mötesanslagi Mediehuset, eller maila på

magasinetpublik@gmail.com

16 publik

vsErnestHemingway

Intresset för lejonjakt i Afrikas djungel delar Jan Guillou med Ernst Hemingway. Även kärleken till att bli rund under fötterna har den amerikanska nobelpris- tagaren gemensamt med den svenske Arn-skaparen. Vem använder sig mest av promille- haltiga drycker för att skapa en legend kring sin person?

UTVECKLINGHemingway:I första världskrigets Europa blev isbergsteknikens skapare skadad av granatsplitter. Under kondole-anstiden bytte han ut sin primitiva alkoholsmak. Tonåringens italien-ska läromästare lärde honom att uppskatta vin, champagne, cigarrer och kvinnor.

Guillou:Som ung man med författar-drömmar ägnade han sig helst åt metasamtal över ett glas rött med stearinljus i bakgrunden. Idag ligger vinet fortfarande bra till på Guillous topplista, även om stearin-ljusen är något färre.

VINNARE: HEMINGWAY

I GLASETHemingway:Absint. Konstnärssjälarnas dryck nummer ett återfinns både i det egna och i romanfigurernas glas.

Gulliou:Vinkällaren på gården i Uppland är framför allt fylld av en sak: dyra franska viner. Enligt Guillou själv är önskekompisen till middagen Jesus. Båda gillar vin, och Jesus kan lätt göra nytt av vatten.

VINNARE: HEMINGWAY

TEXT: LINNEA JOHANSSONILLUSTRATIONER: LISA MATTSSON

publik

vsPÅVERKANHemingway:Förutom ett gediget litterärt och journalistiskt material har konst-nären även en egen drink på CV:t. Daiquiridrinken ”Papa Double” består av ljus rom, lime- och grape-juice och Maraschinolikör.

Gullou:IB-affären sträcker sig till tiden då journalister fortfarande letade nyheter på sjaskiga pubar över en stor stark, enligt Jan Guillou själv. I Guillous anda kan man fortfarande se en och annan skribent på ”Andra Lång” och ”Söder”, på jakt efter det stora scoopet.

VINNARE: HEMINGWAY

PLATSENHemingway:När han inte skrev ”Klockan kläm-tar för dig” tillbringade Heming-way gärna sin tid på favorithaket Sloppy Joe´s i Key West. På puben som namngivits efter originalet pryds väggarna idag av bilder på Hemingway-lookalikes.

Guillou:Hängde i sin ungdom gärna på restaurang Tennstopet, där resear-charbete och brainstorming gärna skedde i samband med några öl.

OAVGJORT!

SKRIVANDETHemingway:Nykter som en präst på söndagar, sägs han ha varit när han skrev. Var han en skrivande som drack, inte en drucken som skrev? Beskriv-ningen av Sinclair Lewis passar kanske även in på Hemingway.

Guillou:Som en sann konstnärssjäl sitter han gärna sitter uppe till två på nat-ten, med tolv centiliter sprit och sitt skapande som enda sällskap. Lite sprit är bra för intuitionen, men mer än så förstör tyvärr motoriken, varnar den gode Guillou.

VINNARE: GUILLOU

TOTALTVi kan konstatera att både He-mingway och Guillou upprätthåller bilden av den både skapande och drickande journalisten. Heming-way är mer mytomspunnen än sin svenske kollega, men Guillou har i egenskap av levande fortfarande chans att ta ikapp. Kanske genom att skapa sin egen Guillou Double?

JanGuillou

17publik

18 publik

SAGAN OM DET VITAPULVRET

I sin reportagebok Cocaina väver Magnus Linton ihop

kokainets historia med den colombianska statens

outsägliga våndor. Publik har läst och

begrundat.

recension

TEXT: ARON LAHTIILLUSTRATION: ALISSA ANDERSSON

hösten 2010. KoKain börjar bli ett allt populärare samtalsämne, föranlett av böcker som Tom Feilings The Candy Machine, Oscar Janssons The Cursed Leaf och i viss mån Mar-kus Luttemans bestseller El Choco.

Journalisterna Lasse Wierup och Magnus Linton, som från början tillsammans skulle skriva en bok i ämnet ämnet, råkade i luven på varandra på Norstedts efter en dispyt om vilket inställning man som journalist bör ha till knarkköp. Lintons drogliberala linje gick i klinch med Wierups roll som kriminalrepor-ter, och av bara farten fick vi en nyanserad och välbehövlig diskussion om god journalistisk sed, och om droger som politik och global handelsvara.

Mitt i alltihopa tilldelades Nobelpriset i lit-teratur till den peruanske drogliberalen Mario Vargas Llosa. Mediernas kokainintresse höll i sig ända fram till julbordet, precis lagom till att en stämingsansökan mot Wierup och Reguera nått upp till Svea hovrätt - En dömd narkotikabrottsling hävdade att han hängts ut av författarna, en tvist som vid denna magasins release ännu inte är löst.

att sKriva något om Lintons bok utan att väva in något om Wierups och de la Regu-

eras blir på grund av höstens händelser svårt. Det vore dock synd om man inte finge upp-skatta Cocaina i eget majestät som den riktigt starka reportagebok den är. Därför har jag valt att fokusera på den i mina ögon starkare av de båda böckerna.

Linton har, till skillnad mot konkurrenterna, valt att skriva om kokainet ur en strikt co-lombiansk synvinkel. När han väl ställt sig på Sierra Nevada de Santa Marta för att beskåda regionen med ”science fiction-kikare och tidsmaskin” lämnar han inte platsen annat än för något enstaka stickspår. Det märks tydligt att han, som han beskriver, från början ville skriva om Colombia utan att nämna knarket - Cocaina är i princip en lång förklaring till just varför ett sådant bokprojekt varit nästan omöjligt.

linton sammanväver landets historia elegant med kokainindustrins framväxt, i samma anda som alldagliga besök i småbyar varvas med dramatisk plantagejakt i Apac-hehelikopter. Från de djupaste djunglerna till Bogotás slumkvarter. Vart vi än kommer har alla en relation till kokainet.

Den som tilltalas av Wierups och Regueras hårda jargong kring kokainets roll i Sverige har

kanske blivit avskräckt av Lintons tillmötes-gående droginställning. Cocaina glorifierar dock på inget sätt kokainet: Lintons vilja att skildra landet och knarkets problematik med öppet sinne blir istället ett skolexempel på ”less is more”. Berättelsen blir både mer närgången och, när han väl konfronterar otäckheter, mycket mer drabbande än när Wierup och de la Reguera förfasar sig över svensk kändiselits kokainhunger och ramlar in i Ola Rapace på Stureplan.

Något annat som lyfter Cocaina är det dri-vande och stiligt målande språket som är sig likt sedan Lintons Americanos från 2006. Allt hand i hand med en stark känsla för detaljer.

”Problemet var att kokainets stra-teger skulle finna de här miljöerna som gjorde för sina behov. När tidvattnet kommer ligger alla de tusentals hemmen precis ovanför vattenytan och när vattnet är lågt står de som dansande på storkben, ett slags naturens och kulturens konvergering som gjort husen till perfekta stationer för små portioner av de illegala laster som varje natt skeppas norrut.”

Cocaina - En bok om dom som gör det av Magnus Linton

recension

Magnus Linton

Ålder: 43 år

Bor: i Stockholm och Bogotá

Gör: Chefredaktör för tidskriften Arena 2000-2007Bloggar på magnuslinton.com via Arena-koppladebokförlaget Atlas sedan 2000

Tidigare böcker: Veganerna - en bok om dom som stör (2000) Americanos - ett reportage om Latinamerikas nya rebeller (2005) Kött på flykt (2007)Foto: Alfonso Jamarillo/Pressbild

19publikpublik

publik