FÖRORD

En förening utan identitet är en rotlös förening. För att skapa en identitet och ge ett meningsfullt innehåll måste alla föreningar känna till sin

bakgrund och sin historia.

Kunskapen bakåt behövs för att kunna gå framåt på rätt sätt.

Med hjälp av Jörgen Wintbys jubileumskrönika från 1987 presenteras här de väsentligaste delarna av föreningsverksamheten, från tiden på Lindholmen till dagens läge i Länsmansgården.

En av de viktigaste anledningarna till klubbens tidigare framgångar är den viktiga sociala roll som LBK

spelat. Detta utmärkte sig inte alltid i matchresultaten, men kan läsas mellan raderna i form av engagemang

och trivsel.

Vi hoppas någorlunda lyckas spegla LBK:s historia och tackar samtidigt de som med foton, tidningsurklipp, minnesberättelser etc. möjliggjort denna publikation.

Trevlig läsning!

Styrelsegubbar från fordom av Arne Anderson 1972 (sekr. 1933-43) Rubriken verkar väl lite egendomlig, ty på den tiden var de ungdomar, men idag betraktas de som gubbar. Skall i någon mån försöka att porträttera några stycken, vilket kanske blir svårt, då minnet efter 30-40 år börjar svikta. Borde kanske börja med Gustav Larsson, ”Slaktar’n”, men får väl ta honom sist. En av de drivande krafterna för bildandet av Lindholmens Bollklubb var Alfons Heljesson, anställd i faderns skrädderifirma och utnyttjade detta i viss mån som reklam för deras affärsrörelse, men det han åstadkom gjorde han bra och efter endast 6-7 månader som sekreterare lämnade han styrelsen och överlät denna syssla till Arne Andersson. Kassören Kurt Rasmusson hade det säkert inte lätt, ont som det var om pengar i början på 30-talet, med många av medlemmarna arbetslösa och massor av prylar som behövde köpas, men Kurt liksom många andra av entusiasterna tiggde pengar, såväl 10-öringar som 1-kronor av offervilliga Lindholmenbor. Säkerligen fick han många gånger ta ur egen kassa för att klara upp det hela. Ett kapitel för sig skulle man kunna ägna åt Daniel Abrahamsson, ”Dansken” kallad. Att nedteckna alla ”Danskens” eskapader skulle ta alltför stort utrymme i anspråk, men något av vad denna eldsjäl åstadkom bör dock lämnas till eftervärlden. Visserligen fick han både ris och ros för sina gärningar, men ingenting tycktes bita på ”Dansken”, han gick lika oförfärat på i ullstrumporna. Vid ett tillfälle, det var när klubbhuset var nytt, hade ”Dansken” gått in till Auktionskammaren för att närvara vid en försäljning. Ett matsalsbord av ek väckte ”Danskens” intresse, då det saknades en del inventarier. Han ropade in det för 5 kronor, forslade det till klubbhuset på en handkärra och vid nästkommande allmänna möte, det var många sådana på den tiden, rapporterade han vad han gjort och ville ha ersättning för den utlagda femman, då ”Nolton” tog till orda och undrade om det var meningen att ”Dansken” skulle ruinera klubben. Ja, det var hårda bud på den tiden. Lindholmens IS. Det första fotbollslaget på Lindholmen tillkom 1907. Namnet IK Nord ändrades snart till mera betecknande Lindholmens IS – hemmaplan var ”kohagen”, belägen på nuvarande Sannegårdshamnens östra sida. På den ofta med kospillning beströdda planen utkämpades hårda duster, där som regel den lekamliga styrkan fick fälla avgörandet, mot motståndare som Lundby IF och Hisingstads IS.

Lindholmens IF 1920 – Blåvitrandiga tröjor, senare på tvären. Föreningen, verksam 1919-27, kom aldrig längre än till klass 2 i Göteborgsserien, men levererade vid upplösningen juniorerna Nenock Abrahamsson, Algot Bergström och Thorild Larsson till IFK Göteborg, där de snart blev ”allsvenskar”. Nenock dessutom 6 gånger i Svenska landslaget. Vi skulle ha vår första idrottsmässa för att tjäna lite pengar till klubben, detta skulle vara i tre dagar, fredag-söndag och allt arbete utfördes av medlemmarna själva. Där snickrades stånd för olika aktiviteter, dansbanan placerades på sin plats, inhägnaden klar och det såg festligt ut. Dagen före det hela skulle starta började det ösregna och höll på hela natten. På fredagsmorgonen stod hela festplatsen under vatten, avloppsdiket igenkorkad. Varifrån ”Dansken” fick tag i de stora sjöstövlarna vet jag inte, men han stod i nära en meter djupt vatten och med en lång järnstång fick han efter mycket möda ett hål i trumman så att vattnet började rinna ut. Den delen av fotbollsplanen som skulle utgöra festplatsen såg eländig ut. Massor av vattenpölar och rena lervällingen på vissa ställen och att folk skulle kunna vistas där på kvällen var otänkbart. Då erinrade sig ”Dansken” att direktör Gahm, chefen för den stora reseeffektfabriken på Lindholmen, hade del i sandtäkten vid Lundby kyrka. Hur han hade fått reda på detta vete gudarna. Alltnog, ”Dansken” knallar iväg i sina leriga sjöstövlar och sin smutsiga overall och stegar in på Gahms kontor, där en förskräckt sekreterare undrade vad som stod på. – Jag ska be och få tala med direktör Gahm! – Direktör Gahm? Jag vet inte om han kan ta emot just nu, kan ni inte komma igen en annan gång? Hon tyckte tydligen inte han såg presentabel ut. Men ”Dansken” var påstridig och gav sig inte. Till slut öppnade direktör Gahm dörren från sitt rum, tittade på den egendomliga figuren och undrade vad som stod på. ”Dansken” redogjorde för det dilemma som klubben råkat i och fick till slut Gahms löfte att ta sand, varvid ”Dansken” tackade och gick. Väl utkommen på gatan vände han tvärt, gick in igen, fick tag på Gahm och undrade om han inte kunde få låna Gahms lastbil med chaufför för att transportera

sanden. Gahm funderade en stund, drog på munnen och gav sin tillåtelse. Den som var mindre nöjd var den uniformerade chauffören som fick köra sand istället för fina reseffekter. Inte var han buskablyg den gode Daniel. Duktig kassör Inom klubben var det mycket vanligt att aktiva spelare även arbetade inom styrelsen. Sålunda var Erik Carlsson en mycket skicklig fotbollsspelare och därtill en mycket duktig kassör och hans handskrivna kassatablå över årets verksamhet var verkligen en fröjd för ögat, både vad det gällde uppställning och handstil. Ett år ombads vi av Göteborgs Fotbollförbund att skicka in en tablå över årets bokslut i och för erhållande av bidrag från Svenska Fotbollförbundet. Då vi ej förfogade över någon kopia sände vi originalet med begäran om retur. Vi fick göra många påstötningar innan vi fick det åter, ty förbundet ville behålla detsamma, med motiveringen att de aldrig sett något liknande och ville arkivera detta fina utförande. Lika lugnt och sansat som han arbetade mellan stolparna ute på plan, var Werner Fjellman när han under många år arbetade inom styrelsen. Hans inlägg och förslag präglades alltid av gott omdöme såväl för den egna klubben, som hela Göteborgsfotbollen, då han under flera år var styrelseledamot i Göteborgs Fotbollförbund, där hans insatser skattades högt. Allt i allo Den verkliga slitvargen inom klubben har varit Sven Johansson, ”Stompas”. Förutom att han under många år var sekreterare, var han under samma tid spelare, spelande tränare, kapten för laget och dess allt i allo. Hans kämpaglöd tycktes aldrig ta slut och det finns inte en plan i Göteborg med omnejd utan att man hörde när ”Stompas” klappade i händerna och manade på sina kamrater: ”Sätt igång pojkar”. Han torde vara välkänd för de flesta spelare inom de ultima klubbarna i Göteborgsregionen från den tiden. En som inte varit aktiv spelare men en utomordentlig ledare var statistikföraren och kassören Gustav Karlsson. En lugn och sansad person, som skötte sina uppdrag med största noggrannhet. Han hade ett mycket gott humör och lätt för att skratta åt alla tokigheter och galenskaper som kan uppstå och han hade hjärtans roligt åt ”Danskens” alla påfund. Det fanns även andra som jobbade utmärkt inom styrelsen, sådana som Konrad Karlsson och Göte ”David” Andersson, förnuftiga pojkar som aldrig gjorde något överilat, som hade väl reda på hur en förening skulle skötas. Under de första åren fanns det alltid dubbla kandidater till styrelseposterna och valen skedde med slutna sedlar, utom på ordförandeposten, där var Gustav Larsson, ”Slaktar’n”, given och han valdes med acklamation. Gustav hade ett enormt fotbollsintresse under hela sitt liv. Själv minns jag Gustav som junior i Lindholmens IF och speciellt minns jag en match från den tiden mot Holmens BK. Vi som stod vid sidan och tittade på, trodde det skulle bli en lätt match för lindholmenpojkarna på den svårspelade ”vaggiga” planen, men något som ingen räknat med var Holmens trollgubbe, Sven Rydell. Han var inte helt upptäckt då, så våra förhoppningar om seger kom helt på skam. Efter det att Lindholmens IF upplösts, spelade Gustav fotboll för IF Kville och var även med i dess styrelse. Givna ledaren Då Lindholmens Bollklubb bildades år 1932, var Gustav, på grund av sin stora erfarenhet inom bollsporten, den givna ledaren. Allt det arbete som Gustav, såsom ordförande, lagledare, UK med mera har nedlagt under nära 40 år, kan endast den göra sig en föreställning om, som har sysslat med ideella föreningar av detta slag.

Att kunna arbeta så intensivt under alla dessa år i såväl med- som motgång och många gånger under knappa ekonomiska förhållanden, det är förvånansvärt. Att hålla sitt hem öppet såväl helg som söcken för medlemmarna som kom och hälsade på och att ge sig ut i ur och skur på sin cykel för att övervara matcher och träningskvällar samt möten, fordras det en järnhälsa och det hade han verkligen. Vid sidan om uppdragen i sin egen klubb jobbade han även i styrelsen för Göteborgs Fotbollförbund och Hisingealliansen. Han skaffade sig under årens lopp många vänner inom idrottsvärlden och var en välkänd profil i idrottskretsar. Att hans arbete varit uppskattat, därom vittnar alla de utmärkelser, som kom honom till del under årens lopp. År 1971 drog han sig tillbaka och överlämnade ledningen i andra händer där bl.a. Harris Larsson som ordförande och Gunnar Helander som kassör fortsatt i samma anda.

1932-33

Första säsongen i klubbens historia blev framgångsrik. A-laget tog en andraplats oh blev därmed uppflyttade till klass V (Div. 9) Också B-lagets säsong slutade lyckligt med serieseger och uppflyttning. I Juniorklass III gjorde juniorlaget en bra säsong och slutade på tredjeplats.

1933-34

Den andra säsongen blev succé där vi segrade med två lag, medan de andra två lagen fick andraplaceringar. A-laget vann klass V överlägset, utan en enda förlust och med fem poäng till godo till närmaste lag. B-laget lyckades för andra året i följd vinna sin serie utan en enda poängförlust, och med målkvoten 22-2. Starkt gjort! Juniorlaget gjorde igen en bra säsong, och i serien slutade laget på en andraplats i Juniorklass II plus att i DM blev laget utslagna av ÖIS i kvartsfinalen.

1934-35

För A-laget blev det serieseger för andra året i följd och det utan någon förlust. Endast en förlust på tre säsonger och 25 matcher. Otroligt bra gjort! B-lagets framgångar fortsatte och det blev en andraplats i serien och avancemang till Reservklass II. Redan efter tre år var juniorlaget i den högsta serien, med storheter som ÖIS, GAIS, IFK osv. Laget klarade nytt kontrakt i Juniorklass I.

1935-36

Från den här tiden och fram till 1957-58 spelades seriespelet, vad det gällde A-laget med början höst och slut vår, och eftersom det var dags för klass II (Div 6) så blev det en lång säsong. Men för B-, C- och Juniorlag spelades det som förut årsvis vår och höst. A-lagets premiär i klass II började bra och efter höstsäsongens slut toppade laget tabellen. Men efter vårsäsongen var Warta förbi Lindholmen med en poäng så för första gången blev det inget avancemang. Det blev en mittenplacering första året i Reservklass II för B-laget. Juniorlaget gjorde en stark andra säsong i Juniorklass I och slutade på femteplats.

1936-37

Detta andra år i klass II vann A-laget serien med tre poängs marginal till Backa, och detta år spelades 18 matcher i serien. Efter endast fem år i seriespel var klubben uppe i elitserien. Både B- och C-laget placerade sig i mitten av tabellen i sin serie. Juniorlagets tredje säsong i Juniorklass I slutade med en 6:e plats. Det ska också tilläggas att både A-laget och juniorlaget gick till kvartsfinal i DM, men båda blev utslagna i kvartsfinalen av IFK.

1937-38

A-lagets första år i sådana här höga sammanhang slutade bra med en 5:e plats i elitserien (Div 5). Men för första gången gick det sämre för B-laget som hamnade på näst sista plats, vilket betydde att det var första gången ett lag blev nedflyttat. Detta år blev en mellansäsong i Juniorklass I och laget hamnade på en 5:e plats i serien. I DM lyckades A-laget avancera till kvartsfinal för andra året i följd, men förlorade mot Skogen med 2-1, som senare vann DM detta år.

1938-39

Detta andra år i elitserien slutade med en 7:e plats för A-laget. B-laget, som åkte ur Reservklass II året innan, spelade till sig en 6:e plats i Reservklass III. Juniorlaget gjorde detta år sin femte säsong i Juniorklass I, som verkligen bevisade det fina ungdomsarbetet i klubben. Och vilken succé det blev i Distriktsmästerskapen för juniorerna som kom ända till final (enda gången i DM) mot IFK Kamraterna, där vi i första matchen spelade 1-1 och i omspelet förlorade juniorerna med 4-0. Man slutade dessutom på en stabil 6:e plats i Juniorklass I.

1939-40

A-lagets tredje år i elitserien slutade med en 5:e plats i serien efter en stark vårsäsong, så nästa år skulle laget vara med och slåss i toppen. B-laget fick detta år en gratisplats till Reservklass II, och bättre kunde det inte gått för B-laget som sprang igenom denna serie utan poängförlust. Det blev en 6:e plats för juniorlaget i serien detta år.

1940-41

Året var framgångsrikt med serievinst för A-laget i elitserien. Men säsongen var spännande mellan Warta och Lindholmen, och lagen följdes åt ända till slutet där A-laget stod som segrare till slut, en poäng före Warta (se nedanstående artikel). En annan stor framgång detta år var att A-laget gick till final i Hisingsmästerskapet för första gången, men förlorade finalen mot Lundby. B-laget spelade sin första säsong i Reservklass I, men det gick inte så bra och laget hamnade sist utan en enda poäng. Juniorlaget klarade sig kvar i Juniorklass I.

1941-42

Premiär var det på hösten 1941 för A-laget i Division III, det nationella seriesystemet. Med lag som Jonsered, Majorna och Hisingstad bl.a. men det gick vägen för A-laget som slutade på en 7:e plats i serien. Och för första gången vann A-laget Hisingsmästerskapet där laget spelade final förra året. Ett bättre 10-årsjubileum kunde inte styrelsen få. I Reservklass II slutade B-laget med en fin 2:a plats i serien. Juniorlaget som gjorde sin åttonde säsong i Juniorklass I, gjorde detta år sin bästa säsong hittills med en 4:e plats.

1942-43

A-lagets andra säsong i Division III blev en otrolig succé, där det var spänning under hela serien. Och efter höstsäsongen var A-laget endast en poäng från Jonsered som hade förstaplatsen. Spänningen hölls ända till sista omgången under våren, där till slut Krokslätt stod som segrare. Men Lindholmens A-lag var endast två poäng från att vinna serien och slutade på en 3:e plats. B-laget placerade sig i mitten av tabellen i Reservklass II. I Juniorklass I slutade juniorlaget på en 7:e plats.

1943-44

Det var samma fina framgång som året innan med en tredjeplats för A-laget i Division III. Men där Jonsered var för bra och serien var avgjord i ett tidigt skede. A-laget svarade för en annan fin framgång under året med en finalmatch mot Hisingstad i HM, men förlorade finalen. B-lagets tredje säsong i Reservklass II slutade med en 7:e plats i serien. Till detta år hade vi ett C-lag igen, för första gången på åtta år. Jubileum var det för juniorlaget som firade med hela tio år i Juniorklass I och hamnade på en 8:e plats i serien. Dessutom gick laget till kvartsfinal i DM, men förlorade där mot Banér med 3-1.

1944-45

Den största framgången hittills i Division III kom med en fin andraplats i serien, endast en poäng från GFF. Plus bra resultat i DM där laget för första gången var i semifinal, där Gårda blev för svåra, förlust med 4-1. B-laget gjorde en stark säsong och spelar nästa år i Reservklass I efter den fina 2:a platsen i serien. C-laget vann detta år Reservklass V utan förlust. Juniorlaget gjorde en stark säsong och slutade på 4:e plats i serien endast tre poäng från IFK Kamraterna. I DM gick juniorlaget till kvartsfinal, men där var Vidkärr för svåra, förlust med 3-2.

1945-46

A-lagets femte säsong i västsvenskan (Div. III) blev en tillbakagång, där höstsäsongen gick bra men på vårsäsongen tog A-laget endast två poäng. Slutplacering blev 7:e plats i serien. Vi var däremot uppe i finalen i CM där vi tyvärr fick stryk av IFK Kamraterna. Matchen gick på Lilla Ullevi, med stor publik. A-laget gjorde en bra match men förlorade med 3-1. För andra gången var B-laget i Reservklass I. Sist gick det inte så bra, men denna gången klarade sig B-laget kvar i Reservklass I. C-laget hamnade på en 6:e plats i Reservklass IV. Juniorlagets stod för sin bästa placering hittills i Juniorklass I (efter tolv år i samma klass), en 3:e plats blev det i serien. Detta år blev det också succé i DM, där juniorlaget vann över Gårda i kvartsfinalen, men där IFK Kamraterna blev för svåra i semifinal, förlust med 1-0.

1946-47

15-årsjubilerande Lindholmens BK hade ett fint år där A-laget kom tillbaka starkt efter förra året och slutade på en tredjeplats i serien, vilket var tredje gången på fem år som A-laget hamnat på den placeringen. B-laget gjorde sin bästa säsong någonsin med en 5:e plats i Reservklass I. C-laget hamnade på samma plats i sin klass som förra året. Juniorlaget fick detta år en tillbakagång men klarade sig kvar i sin serie. I DM för juniorer gick laget till kvartsfinal men förlorade mot Merwins med 4-1.

1947-48

På grund av serieomläggningen i de nationella serierna blev det ändring inför år 47-48. Västsvenskan, som Lindholmens BK spelat i under de sex senaste åren, blev Division IV och inte Division III som tidigare. Division III var med lag utanför Göteborg i fortsättningen. Året blev ett av de allra bästa för A-laget genom tiderna. Efter höstsäsongen 1947 hade laget tagit 19 av 20 möjliga poäng, och hade fyra poängs försprång till Häcken. På vårsäsongen var vi aldrig riktigt hotade och seriesegern var klar, med hela fyra poängs marginal till Redbergslid. B-laget klarade inte att hävda sig riktigt och återfanns nästa år i Reservklass II. C-laget gjorde sin tredje säsong i Reservklass IV, och hamnade på 4:e plats. Efter hela fjorton år så lämnade juniorlaget klass I.

1948-49

För första gången i klubbens historia så spelade vi i Division III med lag utanför Göteborg. Det blev resor bl.a. till Hagfors i Värmland där Viking spelade, Trollhättan, Uddevalla, Åmål och Skene. Där fanns också ett Göteborgslag till, och det var Lundby som hamnade här efter ras från Division II. A-lagets säsong blev utmärkt där Lindholmen hamnade på en 6:e plats, en poäng före Lundby. Starkt gjort. Ibland går det snabbt utför. B-laget kom sist i Reservklass II och återfanns nästa år i Reservklass III. Efter femton år var juniorlaget tillbaka i Juniorklass II. Det blev ingen serievinst som alla hade hoppats på, istället en mittplacering i serien.

1949-50

A-laget upprepade det fina resultatet från förra säsongen och slutade på en 6:e plats i Division III med storheter som Norrby från Borås, Åmål, Tidaholm, Trollhättan och Krokslätt endast före Lindholmen i serien. Detta år vann Lindholmens BK också Hisingsmästerskapet i fotboll, senast det hände var 1942. Föregående år och detta år blev klubbens mest framgångsrika år hittills i historien. B-laget spelade detta år i Reservklass III för första gången på elva år, och hamnade på en 8:e plats. C-laget vann det här året Reservklass IX utan förlust, efter ett uppehåll i seriespelet ett år. Juniorlaget gjorde sin andra säsong i Juniorklass II och slutade på en tredjeplats.

Tankar om Lindholmens BK nedtecknade av Bror Johansson Intresset blev enormt redan från början. Det var ju en hel del spelare som representerade andra Hisingsklubbar. Och dessa kom över till klubben nästan omedelbart för att stabilisera den nya sammanslutningen från starten. Det fanns grabbar som spelade för GAIK, Warta, Färjenäs, Kville och Lundby som kom till klubben. Problem blev det ju alltid i starten för en styrelse och spelare. Det gällde ju i första hand att skaffa fram en tävlingsdräkt och övrig utrustning, det kostade pengar i arbetslöshetens dagar. De första tröjorna var urblekta grönsvarta som GAIS skänkte bort. Efter en tid blev frågan hur tävlingsdräkterna skulle se ut. En del ville ha gamla Lindholmens IF, den blåvita, men det blev visst inte godkänt av förbundet så det blev beslutat att svart-vitt skulle bli färgerna, svarta och vita breda ränder, samt svarta byxor. Klubben fick i många munnar heta ”Begravningskaramellerna”. Klä om utomhus Så kom ju det största problemet, hur vi skulle få tag i någon lokal eller omklädningsrum. Första tiden blev det ju Engströms lada, samt staketet vid järnvägen, tvätt och dusch var i diket runt planen. Det var inget särskilt för gästande lag att klä om utomhus när de hade blivit inbjudna till match utan vetskap härom. Sedermera löstes ju också detta problem. Ute i Krokslätt revs ju gamla baracker, detta hade någon fått nys om. Det blev genast fart på alla att hjälpa till med transporter och själva bygget och var det skulle placeras. Slutligen beslutades det att det skulle sättas upp bakom planen vid den s.k. trekanten. Vilket intresse och energi det blev, kan inte i ord beskrivas. När det sedan stod klart var ju här den stora samlingsplatsen för alla Lindholmspojkar. Det var ibland kvällar som det var helt fullsatt. Tiden bedrevs mest av kortspel och bordtennis. Särskilt var det den tid som jag högaktar och minns. Erik Landén, Nilton (Valta), Fritz P Mose, Kurt Rasmus, Konrak, Arne Lally, Slöggen, Erik Sammel och så förstås Gustav Slaktarn, han var ju den store ledaren, och många många mer. Sådana profiler som Långe Tollan, Öisarn och Tjolle var ständigt inne i lokalen och bedrev tiden med historier och skratt. Fotbollsplanen Vad själva fotbollsplanen beträffar så behövdes ju här en stor översyn, här behövdes dräneras och lägga på jord, för det var ju gångbana som gick rätt över hela planen. Den utnyttjades av många som skulle till bussen som gick på Herkulesgatan. Vidare skulle ju diken rensas och det höga gräset skulle slås. Ja, denna plan har många sprungit och spelat boll på i cheviotkostym, lackskor och kubb ifrån klockan sex på eftermiddagen tills det mörknade. Hilmer Andersson som lånade ut bollarna och stängerna fick ringa många gånger i sin klocka innan vi trötta lämnade in grejerna. Själva fotbollen var mycket viktig. Att få tag i den bästa och lättaste, för den var av hårt läder snörad med en rem. Var den då lite våt och lerig också var det inte lätt att skalla eller skjuta med den. Några spelare Att sätta ihop ett lag sedan var ju en särskild egenhet. Om jag vill nämna några så kan jag börja med målvaktssysslan. Där fanns Werner Fjellman, snabb och entusiastisk som få. Så var det Långe Gustav, lång och sansad med stor räckvidd, båda två var ju de första som skulle bytas om.

På backsidan var det Alex och en som vi kallade Björkö, han var därifrån. Båda kunde sopa rent och sparka långt, vilket behövdes. Det var ju på den tiden hårda tåhättor på kängorna för att få iväg bollen, bort från målområdet. Som halvbackar fanns Erik Karlsson Dick, hård och oöm, och så Henning Tjicken, han var den verklige snidaren. Han hade ett fel, han ville inte gärna skalla. Kedjespelare var det gott om. Det fanns två som hade varit med i gamla Lindholmen, Arne Lally och Erik Lindkvist, båda var goda tekniker och dribblare. På yttrarna fanns ju Magnus och Aldor Folke (Gorr). Men den verkliga profilen var nog Eskil (Vesser). Det fanns inte många som hade en sådan precision och samtidigt hårdhet i skyttet, samt i passningsspelet. Det var något enastående för att inte tala om när det blev straffspark. Den satt i kryssets underkant, överliggaren och in. Annars var han inte så värst flitig på planen, ej heller när det gällde träning. Han tog det hela mer på lek och skoj. På centerplatsen fanns Gösta Göttis, stor och tung men mål gjorde han. Ja, efter hand kom ju den ena efter den andre fram. Eftersom det var så gott om pojkar så var det inte så svårt att även få ihop både B- och C-lag samt juniorer. Även pojklag bildades senare.

FOTNOT: 2-3-5 (Pyramiden)

Sent under 1884, Blackburn Rovers (England) introducerades det som skulle bli det första långvariga framgångsrika spelsystem - 2-3-5; detta var känt från början som pyramiden med den numeriska sifferkombinationen baklänges. På 1890-talet så var detta standardspelsystemet i Storbritannien och hade spridit sig över hela världen. Med vissa variationer var det använt av de flesta lagen i den engelska högstadivisionen fram 1940.

För första gången fick man balans mellan anfall och försvar. När man försvarade så skulle backarna hålla koll på motståndarnas innrar (den andre och fjärde personen i anfallslinjen); medan halvbackarna skulle hålla koll resten av de tre anfallarna.

Den centrala halvbacken hade en nyckelroll, han skulle både hjälpa laget organisera sig vid anfall och markera motståndarnas center, som var en av deras farligaste spelare.

Stora förmågor Juniorlaget som också bildades var ett särskilt kapitel. Där var fina fotbollsspelare allihop som sedermera blev A-lagsspelare. Sådana som Gorre, Viggo, Einar Eliasson, Eskil Timmer, Olle Gagaren, Gessa, Masen, Pella och Börje, sist men inte minst. Stompas och Sarren var ju stora förmågor som snart fick större uppgifter än att spela med i förstalaget, där de var de stora strategerna. Gunnar Sarren blev ju sedermera värvad till Gårda men återvände ju efter en kort tid, i Lindholmen var han hemma. Han var inte fräck och framfusig nog i denna miljö, men som fotbollsspelare och kamrat fanns inte dess like. Sven Stompas var den som tog allvaret och noggrannheten med regelbunden skötsel och träning som viktigast. Det var disciplin och energi, allt för klubben. Sin backplats höll han med säkerhet i många år. Även tränarsysslan skötte han perfekt, utan någon som helst ersättning. Han blev sedan styrelsemedlem där han var sekreterare i ett antal år, efter dåvarande Arne Lally Andersson. Gunnar Gren Efter något år kom även ett pojklag till, där jag själv medverkade som ytter. Till och med en sådan som Gunnar Gren medverkade där. Han visade sin enorma förmåga att dribbla och hantera bollen. Han kunde ju redan då gå över hela planen och göra bort nära nog ett helt lag. Jag kommer ihåg en match vi spelade på Lindholmens plan. Vi vann med inte mindre än 16-0. Gren gjorde egenhändigt 10 mål, men vi andra tyckte inte det var roligt när man aldrig fick låna bollen. Det var ju bara han för alltihop, så vi ville inte ha med honom mera. Som alla vet gick han ju sedan över till GAIK och vidare till större klubbar och landslag, där han till slut hamnade som proffs i Italien. Det är ju en annan historia. Lindholmens första A-lag. Debuten skedde den 22 juli 1932 på Lindholmens plan mot BK Heid och slutade med seger för de våra med 2-0. Magnus på vänsteryttern var den förste lycklige målgöraren, han gjorde båda två. Det var ovationer och vild glädje över hela Lindholmen som hade gått man ur huse för att få vara med i denna, för många Lindholmsbor, högtidsstund. Lätt i början Ja, föret är alltid trögt i portgången sägs det. Detta stämmer inte överens med LBK. Sällan har man väl sett en nystartad klubb som haft det så lätt i början. Prima fotbollslag redan från starten där de flesta fick medalj av något slag. Pengar anskaffades genom danser, nyårsvakor och idrottsfester vilket skulle gå till idrottsmaterial. Allt detta tack vare arbetsamma medlemmar. Detta hjälpte ju att föra fram LBK till en bra position i Göteborgs fotbollsvärld. Ja, det var minnen som man aldrig glömmer trots arbetslösheten och fattigdomen som blev glömd i denna atmosfär. Alla ställde upp och hjälpte till, utan den minsta ersättning. A-laget gick upp från klass 6 nästan direkt till elitserien. Det var många hårda fajter med lag som Backa, Eriksberg och förstås Warta. Jag minns en match på Slörkens Vall, som vi sade, en lördag eftermiddag. Min bror, som var målvakt, skulle gifta sig denna lördag. Han stod i mål matchen ut, fick kila iväg men det var svårt att få tag i någon taxi. Då kom helt plötsligt radiobilen förbi och vi fick åka med till prästen och bruden som väntande stod med hjärtat i halsgropen, men huvudsaken var ju att vi vann matchen, vilket vi alltså gjorde.

Även mot Eriksberg var det hårda bandage på deras plan, som låg utanför bostäderna vid kyrkogården, en liten sluttande. Ja, där var man ur huse, hela familjer, som hejade på de sina. Matcherna mot Backa var också hårda, de var ju också en nystartad klubb som det gick bra för. För det mesta så utgick Lindholmen som segrare. De hade också en dålig liten plan, där det var svårt i leran. Vad planerna gäller så var det inte så lätt att kunna spela på dem. Det var mest rena leran och åkern, särskilt på våren och hösten. De planerna som utnyttjades mest var väl Hisingstads eller Lundbys. Där stod många hårda matcher, både A- och B-lagsmatcher ur Göteborgsserien och för det mesta var det fullt med publik runt hela plan. Det var ren folkvandring mellan åkrarna och över gärdena.

Hård serie Till elitserien var ju ett bra steg upp, efter att ha startat i klass 6. Men här blev genast annat motstånd mot mera kvalificerade lag, bl.a. Haga, Solängen, GAIK och Warta. Haga IF på Heden var inte grant med Tykas som center och ”Fia” på backen i leran och skiten. I fyra år stannade vi i denna hårda serie. Efter flera år så blev det ju en del generationsväxlingar, många blev till åren gamla. Det gällde att få fram nya spelare och det visade sig att det funkade. Finalen i serien stod i Partille en fredagskväll. Vi satt på flaket på en lastbil som var försedd med bänkar. Det var vanligt på den tiden för att hela laget skulle få plats. Det var kallt och dragigt men det var något alldeles fint att få åka bil ändå. Efter matchens slut stod vi som segrare med 3-1 och vidare avancemang till Västsvenskan Div III. Det var ett jubel utan gränser från tillresta Lindholmsfantaster och spelare, det var ju en prestation. Vi var unga och oerfarna och att överta de gamla kämparnas roller var inte så lätt. Jag såg sådana som Arne Lally och Erik Lindkvist nära till tårar av glädje applåderande och hurrande. En grann syn i medvindens Lindholmens BK, klubbens fina fana med klubbmärke vajar över Rambergsvallen tillsammans med den svenska. Från leriga Heden, Hisingstad och Lindholmens ängar är en lång väg hit. Den stora drömmen är uppnådd för oss Lindholmspojkar, spela nationell fotboll på en inhägnad gräsplan, till och med rinnande vatten och dusch.

Västsvenskan Till Västsvenskan kom vi sedan, där blev också hårdare och värre motstånd. Krokslätt i Mölndal, på den gamla sluttande planen, mötte vi många gånger. Hårda fräna killar som t.ex. bröderna Fredlund, Tjacken, Ragnar m.fl. var inte så lätt att tas med. Där var Redbergslid, Majorna, Virgo, Sandarna, Kongahälla och så förstås Hisingstad som vi hade många fajter med. Sådana som bröderna Asklund fanns inte värre att möta, dels var de ettriga och bra, men inte så värst vänliga eller justa precis. Och så hade vi Häcken som vår bästa motståndare, dels för att de spelade fin juste fotboll, dels för att det var ett ungt sympatiskt lag. Vi pratades vid på Götaverken både före och efter matcherna. Det var ett gäng med många tekniker och smidare som t.ex. Rolf Anderson, Conny, Sven, Agne, Flink Jyfors, och Rudda. Bakåt hade de bjässen Rolf Heed, en som hade ”loss” i foten. Men för det mesta slog vi dem både i serien och i Hisingsmästerskapet. Första året i Västsvenskan hamnade vi på 7:e plats, däremot tog vi hem Hisingsmästerskapet för första gången. Åren därefter, 43-44, hamnade vi på tredje plats och året därpå tog vi hem silvermedaljerna samt var uppe i semifinalen i DM. Efterföljande år, alltså 1946, ramlade vi ner till en 7:e plats igen men var däremot uppe i finalen i CM, där vi tyvärr fick stryk av Kamraterna. De hade ett starkt lag med Emanuelsson, Gran samt Gunnar Gren och de var inga dåliga spelare att kämpa mot. Matchen gick på lilla Ullevi med stor publik. Vi gjorde en bra match och höll dem länge men de utgick som segrare med 3-1. För tredje gången tog vi hem bronset 1947. Strong insats Till slut lyckades det för oss att hemföra Västsvenskan, år 1948, efter en strong insats hela säsongen. Svåraste konkurrenterna var Häcken och Redbergslid. Vi mötte RIK på lilla Ullevi inför storpublik. Det var ju nära nog själva seriefinalen och de hade flera stjärnor som var kända inom fotbollen. Sådana som Karl-Alfred och hans bror Sami som sedan blev värvade till GAIS, det var en som hette Chaplin Lundberg på centern som också visste vad fotboll var, målfarlig som få. Matchen slutade med oavgjort, 1-1.

Åren 1948-49 och 1949-50 var de största i klubbens historia. Då startade vi i nationell serie i Div III Västra och vi placerade oss på 6:e plats båda åren (de bästa resultaten genom åren). Där fanns många storheter med. Det var Lundby som hamnat här efter ras från Div II. Två Tidaholmslag, två från Åmål – Viken och Åmålskamraterna, där var också två Uddevallalag – UIS och IFK, två lag från Trollhättan – TIF och IFK. Vidare var ju Skene och Norrbygärde med. Den längsta resan hade vi till Hagfors i Värmland, till ett lag som hette Viking. Bland annat minns jag den resan som en bland den värsta och blötaste plan man kan tänka. Precis hela planen låg under vatten, bollen stannade ju i sjöarna. Domaren var lite tveksam om det skulle spelas eller ej, men bestämde sig för spel bl.a. eftersom vi hade rest sådan lång väg. Vi åkte ju redan på lördag fast vi inte skulle spela förrän på söndag, det hade blivit dyra pengar för klubben. På toppen på hela lustresan förlorade vi med 1-0. På en bakåtboll till målvakten stannade bollen i vattnet och genast var deras center framme och slog in bollen. Mycket retfullt för oss för vi gjorde en bra match, jag minns att strax före full tid räddade deras back, Höög hette han, precis på mållinjen. Hemresorna Resorna till bortamatchen var det roligaste. Oförglömliga minnen finns inom en. Vi var ett lag som lade manken till att spela en ren och juste fotboll, samtidigt som vi alltid hade roligt. Jag vet ibland på hemresan på tåget hur vi sjöng allsång, ”Heja svarta vita laget” osv. Till och med konduktörerna stannade kvar i vagnen och log småleende med övriga i kupén. Det var sällan vi störde eller blev nedtystade. En trevlig resa var en fredagskväll till Uddevalla och vi åkte taxi hela vägen, det var inga tåg som passade in så vi fick ta denna kanske för klubben dyrbara resa per bil. Vi förlorade visserligen med 2-1 men gjorde ändå en bra match. Till Trollhättan reste vi och spelade mot TIF på en regnig och blöt plan. Vi tog ledningen på straff genom Gösta som bredsidade in den. Vi vann tillslut med 2-1 efter att de pressat sista halvtimmen. I Skene gjorde vi en praktmatch och vi vann med 3-1 där Erik Perren gjorde en förnämlig insats som målspottare. Efteråt blev det ju vild glädje med några små knapar ur medhavd plunta. På Rambergsvallen gjorde vi nog den bästa seriematchen, mot Tidaholms GIF. Vi vann med 3-0 efter ett förnämligt spel i hela laget, framför allt Kurt Gustavsson, som bl.a. tog en straff från deras stora stjärna, Blecka. Stenhårt i ena krysset kastade han sig och fick ut en näve, alla trodde det var mål men blev konfunderade efter en sådan räddning. Det värsta som hände på mången god dag i Lindholmens historia var matchen i Tidaholm mot IFK. Vi förlorade med inte mindre än 9-0, vi var för övrigt med på tipset den veckan. Jag minns att det var stekhett. Vi kom dit flera timmar före och låg i gräset och slöade, inte ens en kiosk öppen så man kunde få något att dricka, det var ju kyrkodags. Det var inte lätt att vara tänd när matchen började. Stor publik En match som jag också minns var mot Lundby på Rambergsvallen i serien. Vi vann med 6-1 inför stor publik, inte mindre än 1200 som hade betalat entré. Vi fick applåder för öppen ridå när målen haglade in efter ett utmärkt kortpassningsspel. Lundby var ju stora på Hisingen, vi var små och nyuppflyttade. Lagledaren, ordföranden och klubbens allt i allo var Gustav ”Slaktaren” Larsson. På resor och under matcher var han den som ombestyrde allt. Samtidigt som han var med oss både före och efter matcherna gav vi honom full respekt, aldrig att han gav upp eller gnydde när det gällde LBK. För oss spelare var det alltid en trygghetskänsla, när vi var ute på resor och annat, att veta att Slaktarn var med.

Två andra bortgångna medlemmar som också gjorde mycket för klubben, både som aktiva och som arbetsvilliga. Erik Karlsson var med från början som en energisk kämpe på plan, snabb och oöm. Verkade även i styrelsen i många år. Alf Pettersson var den som alltid ställde upp, dels i klubbhuset som intendent, dels när det fattades någon spelare i något lag. Glad och lätt till sinnet. Gustav Karlsson var med från början och tog hand om juniorlaget som var ett fint kamratlag med mycket fotboll i. Hade sedan kassörjobbet som han skötte perfekt och noga. En verklig och fin äkta Lindholmare. Werner Fjellman var också en riktig Lindholmare, som målvakt var han snabb och säker. Var också med från start. Blev sedan vald i styrelsen som han var med i många år. Var också med i Göteborgs styrelse som representant i CM. Helander i arv Gösta Helander kom från GAIK men var med nästan från början, en teknisk och fin spelare. Han blev sedan lagledare för A-laget och också aktiv i styrelsearbete. Dessutom var han en bra bordtennisspelare. Sedan tog hans son över, Gunnar Helander, som var en väldigt duktig spelare och nu (1987) är kassör i klubben samt ordförande i Gamla Lindholmspojkar. En fin och intelligent kille. Fritz Niclasson var också med från starten, en äkta Slottspojke med mycket energi och arbetsvilja. Han var intendent och skötte om försäljning och ordning. Tage Isaksson, lång och ståtlig passande som centerhalv, med sitt lugna och säkra spel. Spelade första åren i B-laget, sedan en del år i A-laget. Var också aktiv i styrelsen. Erik Landén var också en arbetsvillig och stabil kille som lade ner mycket arbete. Redan från starten var han med och ledde arbetet av klubbhusets byggnad men han hade även andra uppdrag i klubben, bl.a. som lagledare för B-laget i flera år. Sten Magnusson, en fin kille som kunde springa igenom hela försvar med sin snabbhet och tyngd. Var bara 16 år när han debuterade i A-laget. Tillsammans med övriga till ålder komna blev det han som fick avsluta, med många mål som följd. Som kamrat och hans uppträdande, både på och utanför planen, fanns inte dess like. Han fick ta emot mycket smällar men han gnydde sällan eller gav upp. Många storklubbar försökte värva honom, men han var en äkta prima Lindholmspojk, så det var ingen mening att försöka värva honom. Erik Alexandersson, en riktig centertyp som var oöm och målfarlig. Utmärkande med honom var hans lugna och tysta sätt, men på planen var han hyperfarlig. Han kom upp från juniorleden till A-laget, många storklubbar ville ha honom men därav blev inget. Listan skulle kunna göras mycket längre. Förändring Så småningom fick vi detta dystra besked. Industrin och utvecklingen gick inte att stoppa. Alla grönskande ängar och åkrar skövlades, där vi alla som små lekte och trivdes. Hallabons kor gick och betade, klöverängar med höstackar, rovor och ärtepungar pallade vi. Vi fick även vara med och hoppa i höet och till ladan åkte vi med, där vi slog frivolter från takstolarna. Det är minnen man aldrig glömmer. Att denna idyll skulle försvinna kunde väl ingen ana eller tro. Klubbhuset fick flyttas från trekanten. Det fanns ju möjlighet vid nedkanten av Kullen, problemet var ju hur det skulle gå tillväga. Ekonomiskt sett så fanns det lite pengar i fonden. Till slut fick vi kontrakt

med en Skånefirma som utförde sådana arbeten. De skulle bl.a. ha 2500: - och det var mycket pengar, men det hela löste sig med en del medlemmars hjälp. Men säg den glädje som ständigt varar. Det var inte bara plan och klubbhus som flyttades. Hela Lindholmen genomgick en stor förändring och utflykten hade börjat. Det byggdes för fullt i Biskopsgården och Brunnsbo. Hit lockades alla, med hjälp av varven gick det att få en modern lägenhet. Varven hade ju en stor glanstid med mycket arbete under 60-talet. Eftersom Lindholmen blev öde och ingen återväxt fanns var det inte mycket att hoppas på att klubben skulle bestå i denna stadsdel. Det var ju på tiden att skaffa fram plats och läge för att klubben skulle bestå. I Länsmansgården fanns ju möjligheten. Med viss hjälp från Fritidsverksamheten fick vi en del hjälp till anskaffande av klubbhus och plan som redan fanns. Det blev inte många kvar av de gamla. Det var Harris, Gunnar Helander och Strecket bl.a. som förde klubben vidare och idag är Lindholmens BK etablerad i Länsmansgården.