Kriminologiska institutionen · 2012-12-14 · Amfetamin är en centralstimulerande drog som har...
Transcript of Kriminologiska institutionen · 2012-12-14 · Amfetamin är en centralstimulerande drog som har...
Kriminologiska institutionen
Insidan av fängelset
Sex mäns skildringar av fängelsevistelser då och nu
Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2012 Alexandra Zamparutti
2
Sammanfattning
Kriminalvårdens mål med att fängsla människor är både att straffa dem och rehabilitera dem, något
som i grunden kan te sig motsägelsefullt. Rehabiliteringen innebär att anpassa dem och stärka deras
sociala band till det konventionella samhället. Då man vet att fängelsevistelser i sig har negativa
effekter på människors framtida möjligheter, deras sociala situation och anknytning till samhället
kan detta som sagt synas motsägelsefullt.
I fängelser både i Sverige och i andra länder är en stor del av de intagna dömda för
narkotikarelaterade brott, och denna grupp växer i fängelserna.
Syftet med denna uppsats är att beskriva hur män med långa kriminella karriärer skildrar sina
fängelsevistelser. Vilken effekt har en vistelse i fängelset på sociala relationer, vilken funktion har
fängelset, motiverar det till ett ”laglydigt” liv och vilken roll har narkotika spelat för männens
fängelsevistelser?
Då jag har tillgång till intervjuer med männen gjorda både när de var i 35-40 årsåldern och när de är
i 60-65 årsåldern är syftet även att se om det finns några skillnader i hur de skildrade
fängelsevistelserna då jämfört med nu.
Genom tematisk innehållsanalys av kvalitativa intervjuer med sex män med erfarenheter av att ha
suttit i fängelse vill jag framföra deras åsikter och tankar om fängelset.
Med denna metod har jag hittat fyra framträdande teman i intervjuerna: Arbete och utbildning,
Relationer under fängelsetiden, Narkotika och Fängelsets funktion.
Männens upplevelser och tankar relateras till teorier och tidigare forskning om ”coping strategier”
för att hantera att vara inlåst, stämplingsteori och ”cumulative disadvantage” för att beskriva de
negativa sociala effekterna av att ha suttit i fängelse, för detta används även Goffmans begrepp
diskulturation och rollförlust. En kort genomgång ges av svensk narkotikapolitik då stor fokus finns
kring narkotikabruk i männens liv och tidigare forskning om relationer på fängelset och
förberedelser inför frigivning tas upp.
Resultaten av denna studie tyder på att brister finns i kriminalvårdens arbete för att återintegrera
människor i samhället. Även om man som intagen har möjlighet att utbilda sig och få
arbetserfarenhet och om man är motiverad till att sluta när man sitter inne så saknar man tillräckliga
medel för att inte återfalla efter frigivning.
3
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.1 Syfte 5
1.2 Frågeställning 5
2. Bakgrund 5
2.1 Materialet 5
2.2 Narkotika 6
3. Teori 7
3.1 Stämplingsteori 7
3.2 Social kontrollteori 7
3.3 Cumulative disadvantage 8
3.4 Coping 8
3.5 Livet på institution 9
4. Tidigare forskning 9
4.1 Svensk narkotikapolitik 9
4.2 Relationer på fängelser 11
4.3 Från anstalt till frihet 12
5. Metod 13
5.1 Tillvägagångssätt 13
5.2 Avgränsningar, definitioner och begrepp 14
5.3 Validitet 15
5.4 Reliabilitet 15
5.5 Förförståelse 16
5.6 Etik 17
6. Resultat och analys 17
6.1 Arbete och utbildning 18
6.2 Relationer under fängelsetiden 19
6.3 Narkotika 23
6.4 Fängelsetsfunktion 26
7. Slutsatser och Diskussion 30
7.1 Framtida forskning 32
Referenser
4
1. Inledning
På kriminalvårdens hemsida kan man läsa följande ”Kriminalvårdens klienter är bättre rustade att
leva ett liv utan kriminalitet och missbruk efter verkställd påföljd. Vårt arbete innebär positiv
skillnad för klienterna.” och kriminalvårdens vision sammanfattas med mottot "Bättre ut"(KV,
2012).
Enligt kriminalvården är syftet med fängelset att straffa individer som begått allvarliga brott. En av
den svenska kriminalpolitikens grundtankar är dock att undvika att låsa in människor då man vet att
fängelsevistelser har skadliga effekter på individerna.
För att minska återfall i brott vill kriminalvården tillsammans med den intagne, genom utbildning,
arbete och behandling, gynna dennes återanpassning till samhället. På anstalterna arbetar
kriminalvårdare. I kriminalvårdarnas arbetsuppgifter ingår även att tillsammans med den intagne
planera för tiden i fängelset och för frigivningen (KV, 2012).
Hur fungerar fängelset i praktiken? Avskräcker det från att begå nya brott i framtiden eller har det
en rehabiliterande och återintegrerande effekt? Eller är fängelsestraffet bara en nödvändig del av en
kriminell livsstil? Eller är det rent av kontraproduktivt när det gäller kriminalvårdens vision ”bättre
ut”?
Vad säger klienterna själva om detta? Uppfattar de att fängelsestraffen inneburit en positiv skillnad
för dem? Detta är vad som kommer behandlas i denna uppsats.
Oavsett vilken inställning en individ har till sitt narkotikabruk och sin kriminalitet, vare sig han/hon
vill sluta eller inte alls har några planer på att upphöra, så kan man tänka sig att det av flera
anledningar inte är en speciellt positiv upplevelse att sitta i fängelse. Vill man sluta så kan en
fängelsevistelse ha stämplande effekter som gör det mycket svårt att få anställning efter frigivning.
Vill man inte lägga av så är det kanske inspärrningen och kontrollen från kriminalvården i sig som
står för de negativa upplevelserna.
Denna uppsats handlar alltså om ”Skildringar av fängelset” från intagnas perspektiv, där jag ur
intervjuer med sex män tagit fram vad de säger om sina erfarenheter av fängelset både då de var i
medelåldern och när de är i 60-årsåldern. Syftet med denna jämförelse är att se i vilken mån deras
åsikter har förändrats med tiden. Människors åsikter och attityder kan förändras under livsspannet
och med åldern. Med stigande ålder blir man mognare och det är lättare att se syften med händelser
och upplevelser som man inte alls såg vid tiden då de inträffade. Ur ett retrospektivt perspektiv har
5
man en annan helhetsbild och kanske en emotionell distans som gör det lättare att se saker mer
objektivt.
Detta ska genomföras inom ramen för ”The Stockholm Life Course Project: Life-Courses and
Crime In the Swedish Welfare State” ett longitudinellt projekt som startades i början på 2010 vid
Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
1.1 Syfte
Kriminalvården har, som nämnts i inledningen, visionen att fängelsevistelsen ska innebära en
positiv skillnad för de intagna och jag vill i denna uppsats lyfta fram de intagnas egna erfarenheter
av kriminalvården. Syftet med uppsatsen är att beskriva hur män med långa kriminella karriärer
skildrar sina fängelsevistelser.
Då jag har tillgång till intervjuer med männen gjorda både när de var i 35-40 årsåldern och nu på
senare tid när de är i 60-65 årsåldern är syftet även att se om det finns några skillnader i hur de
skildrade fängelsevistelserna då jämfört med nu.
1.2 Frågeställningar
Vilken effekt har en vistelse i fängelset på sociala relationer, utbildning och arbete?
Vilken funktion har fängelset, motiverar det till ett ”laglydigt” liv?
Vad har narkotika spelat för roll för männens fängelsevistelser?
2. Bakgrund
2.1 Materialet
Materialet består av intervjuer med de så kallade Klientelpojkarna gjorda på 1980-talet och
livshistorieintervjuer genomförda 2010-2011 (samt en uppföljning 2012). Intervjuerna följer
intervjuguider uppbyggda kring individernas livsförlopp som behandlar många olika ämnen, bland
annat upplevelser av bostadssituationer, utbildning och skolupplevelser, anställningar, hälsa, sociala
relationer, erfarenhet av brott, droganvändning, offerskap och straffrättssystemet under deras liv.
Intervjuerna är mycket omfattande, i tid varierar de mellan en och en halv och tre och en halv
timmar.
Populationerna i ” The Stockholm Life Course Project” består av ”Klientelpojkarna”, ”Skå
pojkarna” samt ”SiS ungdomarna”.
6
Mitt material är som sagt hämtat från “Klientelpojkarna”, pojkar födda 1943-1951.
Denna population bestod ursprungligen av fyra grupper:
1) 192 kriminella pojkar med registrerad brottslig bakgrund före 15 års ålder
2) 95 matchade kontroller (som svarar mot varannan brottslig pojke) utan registrerad
brottslighet före 15 års ålder.
3) 96 “skuggor” till de matchade kriminella pojkarna, samt
4) 96 “skuggor” till de matchade kontrollerna.
Pojkarna I grupp 1 och 2 genomgick omfattande undersökningar under 1960-talet inom ramen för
1965 års Klientelstudie av unga lagbrytare. Denna studie inkluderade psykologiska tester,
medicinsk undersökning, psykiatrisk intervju, sociologisk intervju, intervjuer med pojkarnas
föräldrar och lärare, samt insamling av officiell data om pojkarna och deras familjer. Denna grupp
följdes upp vid 18 årsålder och även under 1980-talet. Under 1980- talets uppföljning samlades
omfattande officiell data in om männen och 199 av de ursprungliga 287 pojkarna intervjuades.
Projektet har tillgång till ljudinspelningar från dessa intervjuer och jag har även material från
uppföljningsintervjuerna 2010-2012.
2.2 Narkotika
Bland intagna på Sveriges fängelser är narkotikabrott vanligt. År 2011 hade 32 procent av de
intagna begått narkotikabrott (KV, 2012) och andelen intagna för denna typ av brott ökar.
Männen i denna studie har alla brukat narkotika under sina liv (se Resultat och Analys). Preparaten
och omfattningen av bruket varierar. Främst har de använt/använder hasch (cannabis), amfetamin
och heroin.
Cannabis är en drog med psykoaktiva och fysiologiska effekter som framkallar eufori.
Amfetamin är en centralstimulerande drog som har uppiggandeeffekt och minskar aptiten.
Amfetamin är det vanligaste centralstimulerande preparatet i Sverige. Det framställs syntetiskt, och
började brukas på 1950-talet. Amfetamin kan injiceras (vilket är vanligt i Sverige), administreras
intranasalt (snortas) eller tas peroralt. Preludin är ett amfetaminbaserat bantningsmedel som såldes i
Sverige fram tills 1965 då det blev indraget som läkemedel.
7
Heroin tillhör gruppen opiater och har smärtstillande och euforigivande egenskaper. Heroin är idag i
Sverige det dominerande illegala preparatet inom opiatgruppen (Läkemedelverket, 2012).
3. Teori
3.1 Stämplingsteorin
Avvikelse och därmed avvikare existerar inte i sig utan är beroende av att grupper i samhället
skapar regler och normer för vad som är ”normalt”. Handlingar som bryter mot dessa regler och
normer definieras som avvikande handlingar och personen som begår dem stämplas som en
avvikare (Becker, 2006:22f).
Stämplingsteorin har vidareutvecklats av Lemert som skriver om primär och sekundär avvikelse. En
primär avvikelse är till exempel en brottslig eller avvikande handling som begås av psykologiska
eller kulturella anledningar. Primära avvikelser är vanliga och de flesta människor begår någon
gång mindre brott eller andra avvikande handlingar. Sekundär avvikelse, innebär att om en primär
avvikelse följs av starka reaktioner från samhället och personen sedan avviker igen med ännu
starkare reaktioner som resultat, så kan personen utveckla en negativ syn på sig själv och fortsätta
med avvikande/kriminella beteenden som överensstämmer med denna negativa självbild (Sampson
& Laub, 1997:6).
En person som begått en avvikande handling som uppmärksammats av omgivningen kommer ses
som en person som sannolikt kommer att begå avvikande handlingar även i andra avseenden.
Personen får en generell avvikarstatus. Detta sker bland annat genom att denne av omgivningen
behandlas som en avvikare eller kriminell och detta blir en form av självuppfyllandeprofetia
(Becker, 1963,40f). Någon som begått till exempel en stöld, som suttit i fängelse eller liknade
stämplas som avvikande eller kriminell och detta blir en ”master status”, det vill säga den identitet
som tar över. Avvikare blir avskurna från det konventionella samhällets sociala grupper och
aktiviteter. Becker ger ett exempel på detta med en narkotikabrukare som tvingas till brottslighet för
att finansiera sitt bruk då arbetsgivare inte vill anställa avvikare (ibid).
Stämpling kan således leda till minskade möjligheter till ett konventionellt liv med fortsatt
avvikande som ett mer troligt alternativ (Sampson & Laub, 1997:6).
3.2 Social kontroll
Social kontroll teori innebär att individer har sociala band till samhället, som skola och arbete, och
till familjen och andra sociala grupper. Dessa band hindrar människor från att begå socialt icke
8
accepterade handlingar. Om banden försvagas eller bryts så ökar sannolikheten för att människor
ska begå brott (Hirschi, 2002:16).
3.3 Cumulative disadvantage
Utifrån teorier om den föränderliga sociala kontrollen under en individs liv och stämplingsteorin har
Sampson och Laub utvecklat begreppet “Cumulative disadvantage” (ungefär ackumulerade
nackdelar) (Sampson & Laub, 1997:2f). Cumulative disadvantage är länkat till fyra viktiga
institutioner för social kontroll: familj, skola, kompisar och statliga sanktioner (till exempel att bli
gripen och straffad) (ibid:13). För denna uppsats syfte kommer endast statliga sanktioners effekt på
social kontroll att beskrivas.
Negativa strukturella konsekvenser av brottslighet, att bli gripen, dömd och hamna i fängelse leder
till begränsade framtida möjligheter vad gäller utbildning och anställning. Författarna skriver att
många företag är motvilliga att anställa dömda brottsligar, detta leder till försvagade sociala band
till samhället vilket i sin tur, enligt teorin om social kontroll, ökar sannolikheten för att individen
begår fler brott och avskärmas ytterligare (Sampson & Laub, 1997:15f).
3.4 Coping
Begreppet stress definieras här som stimuli, som kan vara fysisk eller psykologisk och som ställer
krav på oss eller hotar vårt välbefinnande. Stress kräver att vi anpassar oss på något vis. Ju mer
situationens krav överväger vår kapacitet att hantera dem och anpassa oss ju mer stressfylld
kommer vi uppleva situationen (Passer & Smith, 2004:465f).
Det finns många sätt för människor att hantera stress och dessa kallas coping strategier och kan
delas in i tre klasser, som beskrivs nedan:
- Problemfokuserad coping, går ut på att försöka konfrontera och direkt ta itu med
situationens krav eller att försöka förändra situationen så att den inte framkallar stress. Med
andra ord fokusera på det aktuella problemet och försöka lösa det, till exempel om en
kommande tenta framkallar stress, så är att studera och förbereda sig en typ av
problemfokuserad coping.
- Emotionsfokuserad coping, handlar om att hantera den känslomässiga reaktionen som
uppstår vid stress. Exempel på emotionsfokuserad coping är att omtolka en stressituation
positivt, att förneka att situationen är jobbig eller att undvika situationen som framkallar
stress.
9
- Söka socialt stöd, att söka hjälp av eller emotionellt stöd från andra i påfrestande situationer
är ett sätt att hantera stress (Passer & Smith, 2004:478f).
Hur effektiva och lämpliga olika coping strategier är beror på vilken typ av situation det är som
avses. I situationer man inte har någon möjlighet att påverka eller förändra så har man inte mycket
hjälp av problemfokuserad coping, då kan emotionsfokuserad coping eller att söka socialt stöd vara
mer effektiva alternativ för att minska upplevelsen av stress. Emotionsfokuserad coping kan även
denna vara maladaptiv om den hindrar oss från att agera i situationer som vi faktiskt kan påverka
(Ibid:479).
3.5 Livet på Institution
I ”Totala institutioner” av Erving Goffman beskriver författaren de intagnas värld. Människor har
en personlighet och ett sätt att bete sig på i sitt vardagsliv som begränsas när man befinner sig på en
total institution, till exempel ett fängelse. Den intagnes handlingsmöjligheter begränsas och det gör
även möjligheten att hänga med i utvecklingen i samhället utanför institutionen. Goffman använder
begreppet diskulturation för att beskriva hur bristen på övning att utföra vardagliga uppgifter under
en fängelsevistelse kan leda till svårigheter att återgå till livet utanför institutionen efter frigivning.
Vidare talar författaren om en rollförlust genom att vistelsen på institutionen innebär en isolering av
individen från det yttre samhället, något som förstärks ytterligare om man förvägras permissioner
från- och besök på institutionen (Goffman, 1961:20f).
4. Tidigare forskning
4.1 Svensk narkotikapolitik
För att få en förståelse av hur klimatet ser ut när det gäller narkotikapolitik i Sverige följer här en
kort och överskådlig beskrivning av svensk narkotikapolitik under 1900-talets andra hälft. Under
1960- talet ökade narkotikabruket, inte bara i Sverige utan även i andra länder, detta kan därför inte
antas vara en effekt av just svensk narkotikapolitik (Tham, 2003:13). Åren 1965-1967 genomfördes
ett experiment med legalförskrivning av amfetamin till narkotikabrukare i Stockholm. Detta
experiment har fått mycket kritik, bland annat hävdar kritikerna att amfetaminet spreds till
människor som inte ingick i experimentet och detta har kommit att användas som motivering till
varför svensk narkotikapolitik inte ska liberaliseras. Vid närmare granskning håller dock inte denna
kritik då mängden utskrivet amfetamin inte var så pass omfattande att den kan ha haft någon större
inverkan på antalet narkotikabrukare i Stockholm, samt att ökningen av narkotikabrukare startade
flera år innan experimentet påbörjades (ibid).
10
Åren 1968-1972 skärptes åtgärderna mot grova narkotikabrott, men 70-talet präglades av tanken att
narkotikabrukarna inte skulle straffas för att de var just narkotikabrukare. Denna period kom senare
att betraktas som alltför liberal och i slutet att 70-talet skiftade attityden, nu skulle narkotikan helt
elimineras ur samhället. Antalet poliser som arbetade mot narkotikabruk ökade och resurserna
satsades mot narkotikaanvändarna på gatan. Under 80- talet skärptes straffen mot både mindre
allvarliga och grova narkotikabrott och eget bruk kriminaliserades (Tham, 2003:13f). Denna trend
har fortsatt under 90-talet med straffskärpningar och en fördubbling av antalet poliser som arbetar
med narkotikabrottslighet, något som inte har lett till en minskning av narkotikabruk i samhället,
flera mätningar har snarare tytt på en ökning. Gruppen med tungabrukare (definierat som bruk av
intravenösnarkotika eller cannabisbruk på daglig basis) har vuxit under 80- och 90-talen och dessa
mer etablerade narkotikabrukare verkar inte avskäckas av polisiära insatser eller hårdare sanktioner.
Omfattande resurser till behandlingsprogram har inte heller resulterat i någon avstanning av denna
ökning (ibid:16).
Sambandet mellan de senaste 10-20 årens narkotikapolitik och det ökade antalet intagna i
västerländska fängelser är tydligt. Narkotikaanvändare dömda för ”småbrottslighet” relaterad till
narkotikabruk står för den stora majoriteten av intagna på fängelse i USA och i Europa finns en
liknande trend. Narkotikabrukare är en särskilt utsatt grupp både jämfört med övriga samhället och i
relation till andra intagna, då de oftare saknar bostad, har ekonomiska problem, har sämre fysisk-
och psykisk hälsa samt saknar socialt stöd (Hörnqvist, 2003:54). Det finns starka samband mellan
fängelsedomar för narkotikabrott och narkotikabruk på individnivå. Nio av tio narkotikabrukare
som tas in på fängelse har avtjänat ett tidigare fängelsestraff för narkotikabrott inom den senaste
femårsperioden. Ökningen av intagna narkotikabrukare bland korttidsstraffare (max två månader)
har tredubblats under 90-talet (ibid:56).
Hörnqvist skriver om hur en vistelse i fängelse påverkar den enskilde narkotikabrukarens
möjligheter att upphöra narkotika eller förändra sitt liv. Förbättrad social situation, till exempel
arbete, utbildning, bostad och sociala kontakter med människor som inte brukar narkotika, och en
inre motivation till att vilja sluta är vad narkotikabrukarna själva beskriver som det viktiga för att
kunna sluta (ibid:57).
Hur påverkar då svensk fängelsevård narkotikabrukarnas motivation till att sluta och hur påverkar
den deras sociala situation? Författaren konstaterar att fängelsevistelsen i sig har en negativ effekt
både på individens motivation och sociala situation och att kriminalvården måste arbeta aktivt för
att motverka dessa negativa effekter. Enligt studier så uppger dock endast en liten andel av de
11
intagna själva att de upplever att de får hjälp, medan den stora majoriteten inte ser att de får den
hjälp de behöver för att förbättra sin sociala situation (Hörnqvist, 2003:57f).
I linje med den svenska narkotikapolitiken baseras den vård som ges narkotikabrukare i fängelset på
uppfattningen att motivation och tvång är komplement till varandra. Ju svårare det är att bruka
narkotika, desto fler kommer vilja sluta. Denna uppfattning resulterar i tvångsåtgärder i form av
obligatoriska urinprover och visiteringar. Hänsyn tas inte till negativa effekterna av
tvångsåtgärderna och inte heller till att motivationen att sluta även är kopplad till individens sociala
situation. En person som har möjligheterna till förbättrade sociala villkor är mer motiverad till att
förändra sig än en person som saknar dessa sociala möjligheter (ibid). Hörnqvist drar slutsatsen att:
”There are insufficient resources to improve the inmates’ social situation, which also has a negative
effect on their motivation to stop using drugs. Given these circumstances, sentencing even more
people with drug problems to prison would appear to be highly irrational.” (Hörnqvist, 2003:60).
4.2 Relationer på fängelser
Roxell (2007) har genom intervjuer med intagna och före detta intagna studerat relationer på
fängelset. Författaren tar upp fyra övergripande teman; hur kontakter/relationer skapas på anstalt,
kontakternas/relationernas betydelse under anstaltsvistelsen, kontakternas/relationernas betydelse
efter anstaltsvistelsen samt gäng, nätverk och grupperingar (Roxell, 2007:130, 137). Det sistnämnda
temat kommer dock inte diskuteras vidare här då det inte är något som tas upp i min uppsats.
Resultaten i Roxells studie tyder på att relationer till andra fångar är viktiga för att göra den dagliga
tillvaron i fängelset mer uthärdlig. Syftet med kontakterna kan dock skilja sig, bland annat beroende
på vilken typ av anstalt man befinner sig på. På anstalter med lugnare atmosfär blir kontakterna mer
vänskapliga jämfört med anstalter där atmosfären är fientligare, där kan kontakter knytas för att
uppnå en trygghet (Roxell, 2007:161f). Undersökningen visar också på att det finns
förhållningsregler och hierarkier fångarna emellan och att det förekommer hot och våld mot
personer som inte inrättar sig i ledet (ibid).
Kontakter till andra på anstalten knyts således dels för att få socialt stöd och ha någon/några att
umgås med men det finns även en del intervjudeltagare som beskriver att det främsta syftet med att
knyta kontakter till andra fångar är för framtida brottslighet (ibid). Efter frigivning går de flesta
12
tillbaka till sin gamla umgängeskrets och kontakten med dem man satt i fängelset med upphör oftast
(Roxell, 2007:164).
I denna studie har tolv personer i åldrarna 23 till 49 intervjuats, varav fyra kvinnor (ibid:138). Det
är alltså ett litet urval och det skiljer sig från mitt eget material som bara inkluderar män.
4.3 Från anstalt till frihet
År 1999 fick BRÅ i uppdrag av regeringen att studera kriminalvårdens arbete med intagna inför
frigivning från anstalt. Resultatet av undersökningen redovisades i två delrapporter ”Från anstalt till
livet i frihet -inför muck” (2000) och ”Efter muck. Från anstalt till livet i frihet” (2001).
En grupp med 95 kriminalvårdsklienter med domar på minst sex månaders fängelse följdes från en
månad innan villkorlig frigivning till ett halvår efter frigivningen. Denna grupp är således inte
representativ för anstaltspopulationen som helhet. Syftet med studien var att undersöka hur
kriminalvården arbetar med förberedelser inför villkorlig frigivning och med återintegrering efter
frigivningen. Materialet i studien är sammansatt av uppgifter från frivårdshandläggare sex månader
efter frigivningen, klienternas egna uppgifter före frigivningen och registeruppgifter från
belastnings- och misstankeregistret samt från det Centrala kriminalvårdsregistret. Utöver detta
material så intervjuades även ett antal klienter via telefon sex månader efter frigivningen (BRÅ,
2001:6).
BRÅ-rapporten ”Inför muck” baseras på intervjuer med dessa 95 personer om sin situation gällande
åtta olika områden inför frigivning från anstalt. Även uppgifter från anstaltspersonal har studerats
och deras uppgifter skiljer sig från de intagnas på det sättet att de intagna inte anser att de fått hjälp i
lika stor utsträckning som anstaltspersonalen tycker att de har hjälpt (BRÅ, 2000:6).
Resultaten av denna undersökning tydde på att dessa intagna skulle komma att friges till en oordnad
social tillvaro med osäkra bostadsförhållanden och dålig ekonomi med socialbidrag som den
vanligaste inkomstkällan efter frigivning. Cirka en tredjedel var arbetslösa eller svarade att de inte
visste vad de skulle göra efter frigivningen. Vidare hade mer än tvåtredjedelar av dessa intagna
någon typ av missbruksproblem (här använder jag begreppet missbruk, inte narkotikabruk som i den
övriga texten, då missbruk är det begrepp som används i BRÅ-rapporten och det inte framgår vilken
typ av missbruk det gäller). Drygt hälften av de intervjuade uppgav att deras sociala umgänge i alla
fall delvis bestod av kriminella eller ”missbrukare”. Vidare konstateras i rapporten att de flesta
uppgav att relationen till kontaktmännen var god men att kontaktmännens kunskap om de intagna i
13
vissa fall var bristfällig (ibid). På anstalten ska de intagnas aktuella situation och behov kartläggas
och utifrån detta ska en behandlingsplan framställas med åtgärder under anstaltsvistelsen och
planering inför frigivningen. Denna undersökning av BRÅ tyder dock på att det finns brister i
anstalternas planering och dokumentation. I hälften av fallen så uppfyllde inte behandlingsplanerna
för de intagna kraven och de intagna själva kände sig i många fall inte delaktiga i planeringen, något
som troligtvis påverkar deras motivation till förändring (BRÅ, 2000:7).
Permissioner från anstalter är bland annat tänkta att fungera som en form av gradvis utslussning av
intagna tillbaka till samhället. Dock uppgav ungefär en fjärdedel ur denna grupp att de inte beviljats
några permissioner alls. En möjlig orsak till detta uppges vara att anstalten bedömt att risken för
misskötsamhet under permission var för stor (ibid:8).
I BRÅ-rapporten ”Efter muck” (2001) utvärderas frivårdens hjälpinsatser för villkorligt frigivna.
Denna delrapport visar både på brister i samarbetet mellan anstalterna och frivården vad gäller
planeringen inför frigivningen och på en motvillighet från klienternas sida att ha kontakt med
frivården. Hälften av klienterna hade efter sex månader dömts eller skäligen misstänkts för nya brott
(BRÅ, 2001:6f). Den studerade gruppen är tungt brottsbelastad och har en svår social situation.
Resultaten av undersökningen visar inte på några större förbättringar i klienternas sociala situation
med undantaget bostadssituation. Före frigivningen hade ungefär hälften av klienterna oordnad
bostadssituation och efter sex månaders övervakning var motsvarande siffra femton procent.
Bristerna i hjälp från frivården förklaras med att klienterna var omotiverade och inte ville ha hjälp
eller att de ordnade situationen på egen hand. Arbete och ekonomi var de områden som frivård och
anstaltspersonal bedömde att klienterna behövde mest hjälp med och vad gällde klienternas sociala
relationer så saknade de kunskap om dessa (ibid:7f).
5. Metod
5.1 Tillvägagångssätt
Utifrån klientelpopulationen fick jag tillgång till ljudupptagningar från sju personers intervjuer
gjorda 2010-2011. Dessa sju valdes ut av en doktorand på Kriminologiska institutionen då de hade
tydligast erfarenheter av fängelset. Efter att jag lyssnat igenom intervjuerna och arbetat fram en
frågeställning, så fick jag en ny idé och ville göra en jämförelse mellan vad intervjupersonerna sa
om fängelset då erfarenheten av det var närmare i tiden och vad dem säger nu när de är äldre. Jag
14
fick då även tillgång till samma personers intervjuer gjorda på 1980-talet. Dessa intervjuer fanns
dock inte transkriberade. Jag har även haft möjligheten att medverka vid en ytterligare
uppföljningsintervju med en av männen.
Jag har således inte samlat in (huvuddelen) av data själv till denna studie utan gjort en
sekundäranalys av material insamlat av andra forskare. En fördel med detta är att jag kan göra en
longitudinell studie och jämföra vad intervjupersonerna sa då mot nu. Detta hade av självklara
anledningar inte varit möjligt om jag själv skulle samlat in data inom tidsramen för min uppsats
(Bryman, 2011:301). En nackdel med att använda sekundärdata är att man inte kan påverkan
kvaliteten på datamaterialet. Detta gäller både den fysiska kvaliteten, till exempel om ljudet i
inspelade intervjuer är bristfälligt, och att det ursprungliga syftet för datainsamlingen kanske var ett
annat och att all information som man skulle vilja ha därför inte finns tillgänglig (ibid, 305).
Efter att noggrant lyssnat igenom intervjuerna transkriberade jag sedan allt som sades rörande
fängelset, fängelsevistelser, straff och annat som på något sätt är relaterat till detta i intervjuerna
från 80-talet och i intervjun från 2012 (intervjuerna gjorda 2010-2011 fanns redan transkriberade)
och plockade ut allt som sades om detsamma i uppföljningsintervjuerna började jag att leta efter
teman i vad som sades. I detta skede uteslöts en intervjuperson (Eddie) ur den fortsatta studien, då
ljudkvaliteten på 80-talsintervjun med Eddie var mycket dålig och då uppföljningsintervjun inte
behandlade upplevelser av fängelset i någon större utsträckning.
Den analysmetod som jag valt att använda mig av är således tematisk kvalitativ innehållsanalys, där
jag efter att ha lyssnat och läst intervjuerna tagit ut de mest centrala och gemensamma temana i de
olika berättelserna (Fejes & Thornberg, 2009:204). Detta resulterade i fyra tydliga teman: arbete
och utbildning, relationer under fängelsetiden, narkotika samt fängelsets funktion. Jag valde dessa
teman då de var de mest framträdande och generella temana i materialet. Detta tolkade jag också
som att det var vad som var viktigt för intervjupersonerna själva och det är ju deras historier jag vill
berätta. Resultaten redovisas med citat ur intervjuerna. Dessa citat innehåller en del stav- och
språkfel då jag valt att citera ordagrant ur intervjuerna, detta har jag gjort för att studien ska vara
transparent.
För att underlätta läsning och analys redovisas resultaten separat för 80-talsintervjuerna och 2010-
2012-årsintervjuerna under varje tema.
5.2 Avgränsningar, definitioner och begrepp
Materialet jag har haft tillgång till är otroligt rikt, detta har inneburit att jag tvingats till många
avgränsningar. Många intressanta aspekter ur materialet har således uteslutits på grund av det
15
begränsade utrymmet en uppsats på kriminologi III-nivå innebär. Jag har helt uteslutit vad som sägs
om ungdomsfängelser, andra typer av straff som skyddstillsyn, villkorlig dom och så vidare.
I denna uppsats används fängelse och anstalt synonymt, då jag endast inkluderat fängelser i
resultatet och uteslutit andra typer av anstalter. Jag har även med enstaka beskrivningar av häktet,
dessa har inkluderats i fall där häktningstiden varit mycket lång, upp till ett år. Kriminalvårdare
benämns i denna uppsats även som vårdare, vakter, plit. Det analyserade materialet refereras till
som 80-talsintervjuerna och uppföljningsintervjuerna/2010-2012-årsintervjuer.
Jag har valt att använda det engelska begreppet ”coping- strategi” i denna studie då jag inte hittat
någon adekvat översättning. ”Coping- strategi” är strategier för att hantera stress.
Även den engelska termen ”cumulative disadvantage” används i denna uppsats. Cumulative
disadvantage kan översättas till ackumulerade nackdelar/begränsningar, men eftersom begreppet är
svårt att exakt översätta till svenska kommer det engelska begreppet användas i den fortsatta texten.
5.3 Validitet
Validitet och reliabilitet har inom kvalitativ forskning en något annorlunda innebörd jämfört med i
kvantitativ forskning där begreppen främst rör mätning. I kvalitativ forskning innebär intern
validitet att det ska finnas en giltig koppling mellan forskarens iakttagelser och de teorier dessa
resulterar i. Den externa validiteten handlar om i vilken utsträckning resultatet kan generaliseras till
andra sammanhang (Bryman, 2001:351f). Jag vill i denna studie främst ge en beskrivning av
intervjupersonernas upplevelser av fängelset varför en tematisk kvalitativ innehållsanalys är en
passande metod som gör att man utifrån materialet kan ta fram vad intervjupersonerna själva
faktiskt tar upp som viktigt. Jag uppfattar den interna validiteten i min studie som hög, det finns en
naturlig koppling mellan mina resultat och de teorier och begrepp jag använt för att förklara dem.
Att försöka generalisera dessa resultat till andra sammanhang är inte relevant utan jag vill endast ge
exempel på vad just dessa personer beskriver.
5.4 Reliabilitet
Ett praktiskt problem i analysen av materialet var den varierande ljudkvaliteten på
ljudinspelningarna från 80-talet. De flesta var bra och utgjorde inga problem, men två intervjuer
hade tidvis mycket dålig ljudkvalitet, en av dessa var den som senare uteslöts ur analysen.
16
Reliabiliteten i intervjusituationen kan till exempel bero på användningen av ledande frågor.
Intervjuarens förkunskap om ämnet och förutfattade meningar kan innebära att ledande frågor ställs.
Intervjuerna från 80-talet skiljer sig åt från intervjuerna gjorda 2010-2012 i flera avseenden.
Intervjuerna från 80-talet genomfördes av medelålders kvinnor och jag upplever även dessa
intervjuer som mer strukturerade, där intervjuarna har ett tydligare frågeschema.
Uppföljningsintervjuerna är genomförda av olika konstellationer av forskare från Kriminologiska
institutionen. Dessa konstellationer är sammansatta av både män och kvinnor i olika åldrar och i en
uppföljningsintervju var jag själv närvarande även om jag intog en passiv roll.
Platserna för intervjuerna skiljer sig åt, 80-talsintervjuerna genomfördes i männens hem, inne i
fängelser och på något kontor. Uppföljningsintervjuerna är genomförda i männens hem och på
Stockholms Universitet.
I en intervjusituation kan den intervjuade påverkas av intervjuaren på flera sätt. Egenskaper hos
intervjuaren som etnicitet, kön, klass och ålder kan inverka på intervjupersonens svar och spela
olika stor roll för personens önskan att framställa sig själv i så positiva termer som möjligt. Denna
effekt kallas social önskvärdhet och kan utgöra en felkälla i undersökningar om personen har en
tendens att svara på ett sätt som är socialt accepterat eller önskvärt (Bryman, 2011:209,224). Olika
intervjuare ger upphov till olika stor social önskvärdhetseffekt hos de intervjuade. Om, och i så fall i
vilken utsträckning och på vilket sätt, dessa skillnader mellan intervjuarna och platserna för
intervjuerna har påverkat svaren på frågorna är omöjligt att svara på. Men en medvetenhet om att de
skiljer sig i vissa avseende bör ändå has i åtanke vid analys av resultaten (Bryman, 2011:223).
Den intersubjektiva reliabiliteten i transkriberingarna kan ”mätas” av två olika transkriberare (Kvale
& Brinkmann, 2009:263). De intervjuer som redan var transkriberade var transkriberade av olika
personer och dessa har jag noggrant gått igenom för att se att dem stämmer och fyllt i där de missat
något, så dessa har enligt mig hög reliabilitet. Det material som jag själv transkriberat har jag också
gått igenom en gång till med ett par dagars mellanrum för att se att allt stämmer.
5.5 Förförståelse
Alla människor förstår världen utifrån sina tidigare erfarenheter, den sociala kontexten man
befinner sig i och den aktuella tidskontexten. Dessa element skapar en personlig förförståelse som
fungerar som utgångspunkt för hur man tolkar saker och ting. (Sohlberg & Sohlberg, 2009:73).
Detta kan kopplas till det kunskapssociologiska perspektivet som innebär att människors
världsbilder och tolkningar är beroende av olika samhällsförhållanden och sociala villkor (ibid:32).
17
Vilken förförståelse en forskare har om ett ämne påverkar vilken forskningsfråga man väljer att
ställa sig, hur man tolkar materialet och vad man kommer fram till i analysen (ibid).
Min förförståelse är kanske främst i detta sammanhang präglad av en grundutbildning i kriminologi
och intervjuarna i studien har sina individuella förförståelser. Min personliga utgångspunkt är att
fängelsestraffet är en negativ upplevelse som framkallar stress.
Forskaren ska vara noga med att beskriva hur hon/han gått tillväga och det olika stegen i
forskningsprocessen, metoden skall vara genomskinlig och forskaren skall vara öppen med sin
förförståelse (Kvale & Brinkmann, 2009:90f). Detta är i denna studie inte möjligt vad gäller
datainsamlingen, då denna som tidigare nämnts är gjord av flera andra forskare och intervjuare.
5.6 Etik
Enligt informationskravet ska intervjupersonerna vara informerad om studiens syfte och att de
deltar frivilligt och närsomhelst kan avbryta (Vetenskapsrådet, 2002:7). Informationskravet kan
problematiseras i denna typ av longitudinella studier. Det initiala syftet kan förändras med tiden och
forskaren (eller andra forskare) kan vilja använda materialet för andra syften än det som
intervjupersonerna informerades om innan sitt deltagande.
Konfidentialitetskravet är ett krav på att deltagarnas anonymitet måste skyddas (ibid:12). Jag har
därför valt att ge intervjupersonerna fingerade namn. Namnen togs från en lista med 2009-2010 års
mest populära namn, och jag valde helt enkelt de sju första på listan (Frank, Elvin, Milo, Harry,
Charlie, Love och Eddie). Även namn på fängelser, orter och andra namn som nämns i intervjuerna
har tagits bort. De olika fängelserna döpte jag till Anstalt 1 till 11, ingen jämförelse mellan
fängelserna görs dock utan detta är enbart för att illustrera att männen talar om flera olika fängelser.
6. Resultat och Analys
I detta avsnitt följer en presentation av resultaten i form av citat ur intervjuerna. Dessa redovisas
uppdelat på då och nu för varje tema. Efter respektive temas resultat följer en jämförelse mellan då
och nu och därefter kommer analysen.
Resultaten kan sammanfattas med att männen i denna studie alla har brukat narkotika under sina liv,
och detta är för de flesta kopplat till att de åkt in och ut ur fängelset.
18
6.1 Arbete och Utbildning
Under detta tema beskrivs möjligheter att studera i fängelset samt möjligheter och krav på att arbeta
i fängelset.
80-talsintervjuerna:
Vad gäller arbete på anstalt så nämns det av två personer och de är positiva till möjligheten att ha
kunnat arbeta till exempel i verkstaden på anstalten. Detta beskrivs som en möjlighet till att lära sig
hantverk och som något de har haft nytta av ute i friheten.
Harry-” Så sista gången var jag på anstalt 1, då begärde jag förflyttning till anstalt 2 för där
visste jag att dom hade verkstad. Där hade jag varit en gång förut.”
Charlie- ” hantverk då, lite såna här grejer, jag är ju ingen expert va, men lite av varje det har
man ju lärt sig på kåken. Där man har hamnat, massa verkstäder, så att det e ju, det e väl en
positiv sak.”
Två personer talar om möjligheten att studera på anstalten.
Frank- ”Jag började plugga då 80 när jag åkte fast då, sista gången. Då började jag läsa in
årskurs 4 på grundvux. Då började jag lära mig då, jag satte upp alfabetet på celldörren så
började jag lära mig det.”
Elvin -”Jag gjorde ett fängelsestraff på anstalt 3, och då hade jag sån tur att det fanns en filial
till folkhögskolan inne på anstaltsområdet och jag söker och kommer in där på skolan, och jag
kände, jag ville, jag suktade efter kunskap.”
Möjligheten till utbildning varierar dock på olika anstalter, ett stycke ur intervjun med Elvin
illustrerar detta:
Elvin- ”Vi har ju försökt genom förtroenderådet, jobbat för att starta kurser, men vi har ju så
snålt om tid, vi har då mellan 5 och 7 på kvällen asså./…/ nej här går inte, inte på anstalt 4,
inte gymnasiet. Grundvux och Komvux kan man få … och halvtidsstudier, det här är en
arbetsanstalt, här ska du arbeta.”
2010-2012-årsintervjuer:
Arbete nämns även i denna intervju, Frank berättar att han haft nytta av arbetet i fängelset då han
sökte utbildning som möbelsnickare, och behövde poäng i form av utbildning eller
arbetslivserfarenhet för att komma in på utbildningen:
”jag har ju suttit på kåken i en jävla massa år och jobbat på snickeriet, kan inte det räknas?
’Jovisst’ säger dom”
Harry konstaterar bara att dagarna i fängelset spenderades med att jobba i verkstaden.
19
Möjligheten till att utbilda sig i fängelset antingen på egen hand eller genom kurser beskrivs av flera
personer. De berättar om att man kunde läsa kurser men även att de själva sysselsätter sig med att
läsa mycket skönlitteratur också.
Elvin”(...) jag vänder det till min fördel allting. Likadant när jag har grejat massa, ja när man
bli inlåst på häkten och sånt där. Vad fan då kan man börja träna, plugga och läsa … så jag
har ju läst otroligt mycket. Det har ju varit mitt andningshål till verkligheten, så jag har otrolig
bildning när det gäller litteratur. Och så började jag lära mig svenska, för det hatade jag i
skolan, va, ritade upp på cellväggen där, verb och substantiv, för att riktigt trumma in det i
huvudet.”
Charlie berättar angående en 16 veckors preparandkurs under vilken han även läst på gymnasienivå
och assisterat lärarna följande ”Jag har haft glädje av det där, har fått undervisa inne på kåken för
det där. Komvux på kåken också, bland annat på Anstalt 9.
Då och nu, vad gäller arbete och utbildning finns inga större skillnader i hur personerna pratade då
jämfört med vad de säger nu. En skillnad är att i 80-talsintervjuerna talar de mer om studier och
arbete som ett sätt att fördriva tiden eller för ett intresses skull, i uppföljningsintervjuerna finns ett
fokus på vilken nytta de haft av utbildning och arbete.
Analys: Att dömas till ett fängelsestraff och bli inlåst på en anstalt är något jag tolkar som något
som framkallar stress på ett eller annat sätt. Stress tolkas här i vid mening som en situation som är
oönskad men där man inte har tillräckliga medel för att påverka de rådande omständigheterna (se
avsnittet om Coping sida 8) (jag syftar således inte på stress i vardaglig mening som att ha mycket
att göra eller ha bråttom). Hur man sedan hanterar denna situation varierar från individ till individ.
En del intervjupersoner spenderar tiden inlåst på institution med att studera eller lära sig ett
hantverk vilket kan ses som en typ av problemfokuserad coping, genom att man förändrar
situationen som framkallar stress, vara inlåst, till en möjlighet att utbilda sig eller lära sig ett yrke
(Passer & Smith, 2004:478). Männen beskriver dock inte att syftet med utbildning eller arbete var
att ge sig själv större möjlighet att få jobb efter frigivning utan som ett sätt att fördriva tiden.
6.2 Relationer under fängelsetiden
Under detta tema inkluderas relationer till vårdare, andra intagna och relationer till människor i
männens liv utanför fängelset.
80-talsintervjuerna:
Exempel ges på hur fängelset skapar en sammanhållning fångarna emellan:
20
Frank- ”det är väl också någonting sånt där som man har fått ifrån när man har varit på anstalt.
Har man suttit och delat på samma fimp, och fått dela på samma efterrätt, och man har hållit
varann om ryggen och… då får man en annan livssyn på det där tror jag.”
Frank- ”(…) när jag har suttit inne att det har kommit in någon som har blivit mobbad så har
jag försökt att styra det alltså. Ta parti för den(…)”
En person berättar att han inte vill ha besök inne på fängelset:
Elvin- ”hon kommer och hälsar på mig här ibland (Elvins mamma) men jag vill inte att hon
ska komma /…/ men jag satt ju häktad i (stad), satt ju häktad i över ett år. Då fick man ju ha
civila kläder där inne på häktet om man hade nån som kom och tvätta dom/…/ så det skötte
hon. En gång i veckan var hon uppe och besökte mig.”
Och att han blivit illa behandlad av vårdare:
Elvin- ”Så jag ringer på, och så kommer vakten upp och jag säger att jag måste prata med nån
va och jag kan inte prata med uniformer och tjänstemän och sånt där va. Så jag säger att ’kan
jag få tala med en präst?’ så garvar han rått såhär, ’har du gått och blivit religiös? Har du fått
en knäpp? Hahahhaha’. Skrattar han, han e så plump och grov och klumpig. Dum. Visar den
ringa förståelse han har för sina medmänniskor. ’jaja det e bra’ sa jag till han, jag får klara det
här själv.”
Charlie upplevde inte att han fick det sociala stöd han behövde
I- ”När du satt i fängelse då, tyckte du att det fanns nån som kunde vara stöd åt dig där?
Charlie- ”man sökte ju ofta stöd, men det fick man ju mesta delen inte.”
2010-2012- årsintervjuer:
Hierarki bland intagna:
Frank- ”När man kommer in på en avdelning, då studerar man, då läser man av, snabbt, var
finns min roll här? Var är jag? Alltså står jag första ledet, då ska jag ju leva upp till nåt, eller
hur? /.../Ja, ställer jag mig i sista ner, ja då får jag vara den som står i kioskkön och byter
tvätten åt dom, men sätter jag mig nånstans i mittenläget nånstans”
Charlie- ”med tanke på det jag hade gjort så låg jag väl ganska hög, högt upp i hierarkin /…/
ja det har, dels beror det ju på det brott jag har gjort. Samtidigt beror det på att jag... om jag nu
ska slå mig själv för bröstet, att jag varit ganska intelligent också. Jag har liksom inte setat å
snackat tjejer och brott utan jag har ju ägnat min tid åt och studera. Pluggat helt enkelt /…/och
hamna ju på såna här studieavdelningar, där det satt den högre hierarkin.”
Charlie- ”Och då hamna jag i konflikt med en kille där, som jag klappa till honom då. Då fick
jag knalltransport till anstalt 3 istället /…/ äh det var väl, den här killen han var lite för
översittare ... och jag acceptera inte det, utan jag svara emot med samma mynt då liksom. Och
så vart det ju då handgemäng då. Jag hade ett jäkla temperament när jag, på den tiden. Så att...
ja.”
Sammanhållning bland fångar beskrivs till exempel med att man ställer upp för varandra inne i
fängelset och att man fick vänner som man även höll kontakten med efter frigivning.
21
Harry säger om tiden på fängelset ”Ja, man träffade ju tuffa polare, liksom, som … ja … jo
det var intressant faktiskt. Jag skulle inte vilja ha det ogjort, faktiskt. Det var inte, det var
spännande vet du, och … sen när jag muckade och så här, så höll vi kontakten efter då.”
Männen berättar om svårigheter med att upprätthålla relationer till dem utanför och om hur
viktigt det är med relationer till sina nära utanför fängelset. Flera berättar att det har blivit svårare
att få besök på senare tid och att man som registrerad narkotikabrukare eller kriminell inte får
komma in och besöka vänner i fängelset.
Frank- ”man går ju aldrig ett fängelsestraff utan att ha blivit märkt, alla blir ju märkta av det
va /.../ man missar ju, det är tråkigt när man missar, när man missar när barnen är sjuka va,
det är tråkigt att missa det. När mamma dör va, det är ju också såna här enorma viktiga saker
för, för, för alla människor i mänskligheten att, att gå igenom det här va, den är en process va,
att ta farväl eller trösta nån eller, det har ju med det här med att börja känna empati för andra
liksom, att man är någon va. Och kan man inte det, och man förlorar allt det här och bränner
man då alla vänner och allt umgänge man, man gör bort sig hos sina släktingar och vänner så
att man aldrig kan, och man blir, det finns ju människor, det finns ju människor, jag ser ju
dom här människorna än idag va, dom här människorna som, ja, dom aldrig får ett besök.
Dom får aldrig ett brev. Aldrig ett telefonsamtal. Alltså det är rätt hemskt egentligen, att
aldrig få någon mänsklig…”
Elvin- ”Men sen blev det ju så jävla svårt att få besök. I början kunde man ju bara komma och
ringa på fängelseporten /.../ men nu, då ska dom söka … tillstånd att besöka, va. Och det är
inga kompisar eller polarna nåt sånt där, för det är ju bara socialsekreterare, mamma och
pappa som får komma, ungefär, va. Eller om man är gift så får frun och ungarna komma. Alla
andra är avstängda, det finns inget socialt umgänge. Jag menar även om jag är missbrukare
och får besök av en missbrukare, vi har ju andra intressen vid sidan av missbruket alltså, men
det tar dom ingen hänsyn till. Så att jag har inte, och plus att besökarna bli så nagelfarna, dom
kan åka på analvisitationer och massa skit, alltså. Så det kan vara jobbigt för dom va, att
komma in i ett fängelse. Plitarna står och hånar dom, tjejerna får klä av sig, ’åh snygga trosor
du har’. Och det är ju jävligt kränkande alltså”
Love talar om sin flickväns betydelse ”Det var därför jag klara den långa voltan /…/ ja jag satt
2,5 år eller 2 år och 3 månader satt jag och vi var ihop i 4,5 år. Så jag satt nästan halva tiden.
Hon kom ju och besökte mig hela tiden.”
Olika relationer till anstaltspersonal beskrivs, en person ger uttryck för att vårdarna var några att
göra narr av medan två andra berättar om kärleksrelationer till kvinnliga vårdare.
Frank- ”(…)Sen märker man ju helt plötsligt, som jag gjorde, och det gjorde jag ju redan
tidigt, att man var lite, utan att sätta sig på, men man måste ju kunna fritt, förstå mig rätt, nej
men man märkte ibland att man var, lite smartare än de som jobbade va. På anstalterna. Och
det var inte så lite heller och så började man, börja man driva med dom istället, hade skoj åt
dom va och sådär, sådär katastrofalt alltså man började driv, alltså man kunde börja säga till
dom ’amen hur fan kan du gå här och dra, ska du inte skaffa dig ett yrke i stället? Nej, hade
jag haft såna förutsättningar som dig, haft barn och lägenhet och fru och allting, då hade jag
ju, då hade jag ju satsat på nåt annat, hur fan kan du gå här? Du sover halva ditt liv och sen är
du inlåst halva ditt liv här’”
Milo- ”Men … men … jag kommer ihåg sist när jag satt på fyra år, va, då gjorde jag det på
anstalt 5, på den här drogfria avdelningen. Och där var det mycket kvinnliga tjejer, va, bland
22
annat (ohörbart) som var den högsta på avdelningen, va /.../ Och då, då när man muckar så får
man ha en permission, bli ledsagad med någon som har betytt väldigt mycket för en va, och
det var ju hon, va. Hon betydde väldigt mycket för mig, va. Så vi hade en dagspermis tror jag
/.../ vi hade en underbar eftermiddag uppe hos henne (skrattar). Tänk dig det, va, att man
ligger med chefen på avdelningen”
Exempel ges även på en vilja att förbättra vardagen i fängelset:
Charlie ”När jag var på anstalt 10, då ville jag inte jobba bara för fångarna, utan jag ville
jobba för hela community där. För jag mena på att dom som arbeta där, dom sitter ju också
inne 8 dagar, 8 timmar om dagen, så att dom e också fast i samma system om man säger så.
Så jag ville breda ut det här och få personalen att interagera med oss... en plit han kanske sitter
på sin stol med blanka byxbakar och kanske utvecklar ett tjyvhat, liksom. Då vill jag ta in
dom, ge dom också en uppgift /…/ dom vart ju jätteglada, äntligen får vi göra nånting.
Äntligen får vi göra det vi ville göra från början va? Ofta har ju en vårdare som kommer in på
ett fängelse, ja vilja förändra nånting liksom, och sen blir dom ju ner tryckta utav den här
gamla stammen å ’nänänä. Vi ska inte ha nå nya grejer här. Så här har vi alltid gjort å...’ men
jag försökte faktiskt å göra nånting positivt för alla.”
Charlie- ”jag engagerade mig i fångkampen så att säga. Var med i förtroenderåd och så där. I
och med att jag var ganska duktig på att skriva var jag sekreterare och ordförande i
förtroenderådet. Så småningom hamnade jag på anstalt 10, hette det. Där var jag tre omgångar
på åttiotalet /.../ Där drog jag igång förtroenderådet där, jag var riktigt duktig där måste jag
säga. Första gången var jag där, häktad i fem månader och fick ett år. På den tiden fick man ju
halvtid automatiskt. När jag kom till anstalten hade jag bara en månad kvar. Då hann jag dra
igång det där förtroenderådet så att allting funkade. Så hade jag förtroenderådskassa. Men när
jag lämnade den var det någon som stack med den. Kassören drog med pengarna. Sen var det
nästa vända, då drog jag igång det där förtroenderådet en gång till på anstalt 10.
Då och nu:
Till skillnad från i 80-talsintervjuerna så talar personerna i uppföljningsintervjuerna inte bara om en
sammanhållning bland fångarna utan även om hierarkier bland intagna i fängelset. Relationerna till
personalen beskrivs på flera olika sätt i uppföljningsintervjuer bland annat kärleksrelationer till
kvinnliga vårdare och som några att göra narr av. Vidare talas det i uppföljningsintervjuerna även
om vikten av relationer utanför fängelset och att dessa kan vara svåra att upprätthålla. Charlie talar i
uppföljningsintervjun även om en vilja att förbättra vardagen på fängelset både för personal och
intagna.
Analys:
Sammanhållning bland fångarna och betydelsen av relationer även till dem utanför kan ses som en
coping strategi genom att söka socialt stöd, dels från människor som sitter i samma situation dels
från familj och vänner. I uppföljningsintervjuerna reflekterar Frank och Elvin över de negativa
effekter som inlåsningen får för relationer till familj och vänner utanför och hur tiden inlåst leder till
23
brister i den emotionella utvecklingen och en typ av rollförlust (Goffman, 1961:20f). Detta kan
också kopplas till cumulative disadvantage, eftersom inlåsningen leder till att sociala band till familj
och vänner försvagas, banden till arbetsmarknaden försvagas också om inte annat just för att den
tiden man är inlåst är man borta från arbetsmarknaden. När man kommer ut har man ännu svagare
sociala band till samhället vilket ökar sannolikheten att man begår fler brott.
Att söka socialt stöd som ett sätt att hantera stress kan även appliceras på kärleksförhållandena till
kvinnliga vårdare där gränserna mellan att ge socialt stöd som vårdare och som privatperson suddas
ut och relationen blir mer personlig. Att intervjupersonerna inte berättade om dessa relationer i 80-
talsintervjun kan ha flera orsaker. Detta är något ”tabu” och var därför kanske inget de ville ta upp
då, men nu är det sedan länge passerat och att det kommer fram kommer inte få några negativa
effekter. Det kan också vara en intervjuareffekt, olika intervjuare får fram olika berättelser (se
vidare diskussion i metodavsnittet).
Att Frank beskriver sig själv som smartare än vakterna och att han börjar ”driva med” vakterna kan
vara en typ av emotionsfokuserad coping, då Frank inte kan påverka sin vardag i vilken vakterna
”har makten” så hanterar han detta med att skämta bort det.
Vad Charlie beskriver i uppföljningsintervjun om arbete med fångkampen och en vilja att förbättra
vardagen på fängelset är ett exempel på problemfokuserad coping. Han försöker helt enkelt påverka
sin situation till det bättre (Passer & Smith, 2004:478f).
Resultaten tyder på att kontakter till andra intagna främst knyts för att få socialt stöd och att ha
någon eller några med gemensamma intressen att umgås med, vilket bekräftar resultaten i Roxells
studie (se avsnittet om tidigare forskning 4.3). Det finns dock enstaka exempel på att kontakter med
andra intagna upprätthålls efter frigivning. En annan likhet med Roxells studie är att det finns vissa
oskrivna regler att förhålla sig till och hierarkier fångarna emellan. I mina resultat ges exempel på
att man när man kommer in på en ny anstalt läser av vart man befinner sig i hierarkin och att det
förekommer konflikter och våld mellan fångarna.
6.3 Narkotika
Fängelsedomar för narkotikabrott är vanligt bland intervjupersonerna och narkotikan spelar även en
roll inne i fängelset och på permissioner.
24
80-talsintervjuerna:
Sambandet mellan narkotika och fängelsedomar beskrivs av flera personer, de berättar att de har
gjort flera straff för narkotikabrott men även stölder och snatteri för att finansiera sitt bruk.
Elvin- ”jag är dömd till 7 års fängelse för grovt narkotikabrott, jag kallar det för grovt
narkotikabegär.”
Milo- ”nej jag kommer inte ihåg vad det var, jag fick 6 månader i alla fall /…/ja sen e det väl
nått annat straff däremellan som jag inte heller kommer ihåg hur långt det var. Nått kort bara,
4 månader kanske det va. Nått sånt där. Och sen har jag väl fått 2 år och 10 månader för grova
narkotikabrott, 1975. Och sen har jag väl haft nått fängelsestraff på 6 månader, 1979, 78, 78
var det. Och sen har jag haft ... sen har jag inte haft nått fören nu, 4 år /…/ grova narkotika,
ja.”
Narkotikan förekommer även inne på anstalterna och påverkar intervjupersonernas liv även där:
Charlie- ” jag börja på kåken, 1966 eller 67 /…/ men jag började med amfetamin direkt /…/
innan jag hade rökt hasch hade jag tagit min första sil, den jobbade jag för att få tag i,
verkligen gick in för det /…/ liksom verkligen gick in för det, för jag hade en konstig bild
liksom av narkomaner, jag tyckte dom var häftiga. Det var det här romantiskt, knarkromantik
/…/ ja för jag var ju på kåken liksom när jag träffa alla dom där tuffa, världsvana var dom ju
också. Häftiga.”
Elvin- ”(…) jag får ju inga permissioner asså för att beviset på att jag e narkoman, använder
dom som vapen emot mig för att inte ge mig permissioner. Asså jag har lämnat positiva
urinprov. Som det visade sig att det e knark i och då ska tydligen inte jag ha några
frigivningsplanering eller nånting…”
Charlie berättar om behandlingsprogram på anstalt:
I- ”Har du fått behandling för narkotikamissbruk nån gång?”
Charlie- ”Jag var på det här projektet på anstalt 5 men där fick jag inte va kvar.”
I- ”Varför?”
Charlie –”Nä men jag e sådär, om jag kommer in i en grupp då tar jag över liksom hela. Och
intellektualiserar saker och ting så mycket, sen så dom fick aldrig nå grepp om mig, jag
snacka ner dom helt enkelt /.../och så åkte jag fast för hasch då, och då passa dom på å trycka
iväg mig därifrån.”
2010-2012- årsintervjuer:
Sambandet mellan narkotika och fängelsedomar:
Elvin- ”Grova narkotikabrott. Det är nästan bara det jag har suttit för, alltså, narkotikabrott.
Inget tjyvnad eller nåt sånt där.”
Charlie- ”Det var ju narkotikarelaterat, det är ju därför jag åkt in och ut. I och med att man tar
narkotika, man måste ju försörja sig på något sätt, och då blev det ju då andra brott också.”
25
Narkotikan var även närvarande under fängelsetiden. Intervjupersonerna berättar om att narkotika
smugglades in på anstalterna och att man brukade narkotika om man kunde få tag på det. De
berättar även om att de knarkade då de var på permissioner och att kontakter till andra intagna knöts
för framtida langning.
Frank- ” När jag satt på anstalt 6, 1966 tror jag det var /.../ då, kom ju min mamma ner och
hälsade på mig och då hade hon ju knark i bh:n liksom och då fick man ju fortfarande ta emot
langning utifrån, då kunde man ta emot, eh, eh, sockerkaka och sånt där. För fan, på det
klassiska, på anstalt 7 alltså så har jag varit med och tagit emot en tårta, och mellan
tårtbottnarna där har det legat en påse med chankers”
Milo- ”Det har aldrig plågat mig att sitta på kåken va utan tvärtom, man fick mat och, ja …
det var lätt att leva utan droger då, fast på kåken finns det ju också droger /.../ Ja, fast nu … är
det hårdare, med urinprover och sånt där va, så nu vet jag inte hur det skulle vara. Jag skulle
nog skita i (ohörbart) för jag skulle knarka ändå, va.”
Charlie- ”Jag tog inte min första men blev introducerad, jag satt ju på Anstalt 3, 40 man på
avdelningen /…/ Utav dem var det två som inte knarkade. Det var jag och så var det en till.
Resten var ju tjackpundare hela bunten. Så att det var ju, jag fick en riktigt bra utbildning där
om man säger så. Och sen var det det där romantiska.”
Milo- ”Ja det var ju så att på kåken så träffade jag greker och turkar och iranier va, och dom
tog ju mitt namn och adress och sånt och så när dom muckade och åkte ner hem till sitt land
så kom dom upp då med grejer så ringde dom mig, va. Och jag sa ja visst, tog emot va,
liksom”
Då och nu:
Även här tas ungefär samma saker upp både då och nu, straffen de fått är ofta för narkotikabrott och
brott som begåtts för att finansiera sitt bruk. Att narkotika förekommer även inne på anstalterna
framgår både då som nu. I uppföljningsintervjuerna berättas dock även om insmuggling av
narkotika till fängelset och om att kontakter till andra intagna knöts och kunde användas för att få
tillgång till narkotika efter frigivning.
Analys:
Som konstateras i avsnittet tidigare forskning så spelar narkotikabruk en stor roll för att människor
hamnar på fängelse och varför de kommer tillbaka igen med nya domar (Hörnqvist, 2003:56). Detta
gäller även dessa intervjupersoner som alla har suttit för narkotikabrott och stöldbrott och dylikt
som begåtts för att finansiera sitt bruk.
Hörnqvist skriver att de viktigaste komponenterna för att upphöra med narkotikabruk (och därmed
relaterad kriminalitet) är inre motivation och förbättrade sociala förhållanden. Av vad
intervjupersonerna berättar här så verkar kriminalvården inte motivera till att lägga av eller förbättra
26
deras sociala förhållanden. Resultaten från dessa intervjuer tyder snarare på att intagna
narkotikabrukare varken vill sluta eller faktiskt är rena när dem sitter på anstalt.
I uppföljningsintervjuerna nämns som sagt även langning in till institutioner och hur kontakter till
langare etablerades. Att detta inte nämns i 80-talsintervjuerna kan (i likhet med
kärleksförhållandena till vårdare) bero på att en lång tid har gått och dessa brott är avskrivna och
därför lättare att berätta om.
6.4 Fängelsets funktion
Under denna rubrik har jag valt att presentera intervjupersonernas tankar om fängelset som
institution och kriminalvårdens funktion, både vad de ser som fängelsets funktion i samhället och
hur de tycker att fängelserna de suttit i fungerar.
80- tals intervjuerna:
Frank uttrycker tankar om att det finns ett syfte med fängelsestraffet och säger:
”Jag brukar säga om folk säger till mig: ’Fan var det inte hemskt att sitta på kåken?’. Då
brukar jag säga. ’Om inte jag satt på kåken, hur fan skulle du då veta att du är fri?’, brukar jag
säga. Jag menar om inte någon finns, om inte någon som gör det ena, hur ska då den andre
kunna veta varför… Förstår du vad jag menar?”
Elvin har vid tiden för intervjun tre veckor kvar till frigivning, något han ser fram emot. Då
intervjuaren frågar om kriminalvården hjälper till med att ordna jobb, svarar han följande:
”ingenting, hela den här biten, ja jag har ordnat allting själv, och vill jag ha nånting eller så får
jag ordna det själv. Här görs ingenting för en. /.../ nej inte på anstalt 4. Man får en tid till
arbetsförmedlingen och en tid till bostadsförmedlingen och en tid till sociala när man muckar
härifrån. Det e allt va assistenten gör. Han ringer runt och ordnar 3 tider.”
Milo, som vid intervjun är inne på sin femtonde månad av ett fyra år långt fängelsestraff ska snart
börja med träningspermissioner, svarar på frågan vad han tycker om kriminalvården, att han tycker
att den fungerar bra och att han får hjälp.
Harry talar om fängelset som en trygghet och säger:
”som ibland till exempel jag tänker, jag ska göra en jävla grej nu, så åker jag in på kåken igen
va? För, liksom, där va allting ordnat va? Där gick man som en jävla robot, och jag mådde fan
ta mig bra utav det. Konstigt nog. Jag sa till övervakarn en gång så här ’fy fan va intressant
det skulle va å hamna på kåken... ’En månad efter så var jag där. Och liksom, jag ångrar inte
den svängen heller, det var intressant.”
Flera talar om kriminalvården som ett misslyckande när det gäller att få intagna att sluta med
kriminalitet och är skeptiska till att detta är syftet.
27
Elvin- ”Det e ett gigantiskt misslyckande. Man får ju 90% i retur av dom man vårdar /…/
Dom upprätthåller en tjänst asså, dom bara finns här och det e för att man har presenterat att
det här är det är mycket farliga fångar som sitter här. Och du ska veta att det e massor med
folk här som e dömda till 2 månader och till 3 månader, som har en vecka kvar till muck och
som sitter för häleri av damskor och massa såna här skitbrott och vapenvägrare. Vi är kanske
25, 30 personer som verkligen är farliga brottslingar, inom citationstecken, men som sitter på
långa straff /…/ övervägande majoritet på det här fängelset e korttidare och småbus asså. Om
man öppnade grindarna och visade folk, skattebetalarna, dom här människorna har vi inlåsta
här på anstalt 4 asså, dom e så och så farliga, då skulle dom inte få dom här pengarna å leka
med /…/ Jag är övertygad om att det behövs inga fängelser. I Sverige finns det en handfull
farliga människor inte mer /.../ det är inte ekonomiskt försvarbart, dom flesta som sitter här på
anstalt 4 kostar mer när dom sitter här än vad dom stjäl för när dom är fria. Det sitter folk här
som har stulit en bit lax asså, ute, och dom kostar 1500 kronor per dygn här.”
Charlie- ”hela kriminalvården, deras mål e å göra sig själv onödig /…/ att man kan avveckla
hela kriminalvården då, polisen och allting det e det yttersta målet. Men det skulle bli
katastrof, om det skulle bli så, så därför måste det alltid finnas ett gäng återfallsförbrytare,
som skapar en sysselsättning för dom här människorna som arbetar inom, det kanske e jävligt
krasst av mig men så är det ju /…/ okej det e ingen som medvetet tänker så att han tar vi in för
vi behöver ha lite fler, men så är det ju, det fungerar ju så. Dom lever också efter
marknadslagarna. Ett tag var det för mycket folk på fängelserna, då införde dom halvtid för
alla. Nu e det för lite folk, nu ska dom ta bort halvtid för alla”
2010-2012- års intervjuer:
Flera personer berättar om brister inför frigivningen som gör att det lätt att falla tillbaka i gamla
vanor:
Frank- ”Så får man ju kontaktperson på alla fängelser, så fort du sitter /.../ men den
kontaktpersonen orkar inte bemästra sig med att se till att om dom är kontaktperson åt en kille
och har 4-5 års fängelse, att han ställer sig i bostadskön. Kostar 125 spänn om året, nej 225
spänn om året att stå i bostadskön. Nej, dom får inte, dom är inte ens en gång informerade på
SOC när dom friges /.../ Här kan inte ens en gång myndigheterna se till att… dom ställer sig i
en bostadskö, det är en jävla enkel sak...”
Frank- ”Jag har muckat ifrån kåken, och haft en bananlåda under armen /.../ inte haft en enda
jävla krona /…/ gått in i en port, brutit upp en lägenhet, gått in, tagit smyckeskrinet, gått ut,
sålt guldet, köpt tjack och börjat dragit igång. Så har jag startat många gånger.”
Charlie- ”Det var ju bara rätt ner i skiten igen. När jag lämna det där, asså polarna stod med
knarkpåsen i handen, ’här Charlie’, ungefär. En gång när jag mucka från anstalt 3, då fick jag
ett halvt kilo tjack i muckapresent.”
Love- ”Det jobbigaste var väl när jag kom ut. Åtminstone efter den där långa vändan, för det
tog ett halvår och bli en vanlig människa igen /…/ jag menar när du sitter då tar du ju inte ett
enda steg utan att ha tillåtelse /…/ Du tänker inte själv överhuvudtaget, sen kommer du ut å
ska klara alltihopa det där, det blir en jättekontrast /…/ det blir precis tvärtom. Det är ju då
dom flesta faller tillbaka i det vanliga beteendet istället.”
Exempel ges även på planering inför frigivningen:
28
Charlie- ”(…) Då muckade jag klockan fem på morgonen, då körde dem hem mig till morsan
och farsan /…/och sen klockan åtta började jag i skolan. På en 16 veckors preparandkurs
/…/Dem fixade det redan från kåken”
Elvin berättar om ett projekt på anstalt 5 ”Näe jag tyckte det var bra, man slapp allt snack om
knark och alla spelade kort och allt sånt här /.../ Och sen planerade man för frigivningen, va.
Seriöst, ordentligt, va. Fick åka ut och titta på olika behandlingsformer och, jag tyckte det var
bra. Tyckte det var jävligt bra, det var så skönt, då slapp man den där positionen som man har
haft på anstalt 4 och anstalt 11 och … spela kort och … och hålla på med knark vet du, man
slapp det, man kunde koppla av från allt sånt och det var jävligt skönt. Vi gjorde, så var man
ju mer förberedd när man frigavs så man sprang ju ut och in på slutet där. Och då upplevde
jag inte det här, den här tryggheten som jag kände på anstalt 4 utan då gick man ju ut för att
planera för sin frigivning.”
Fängelsevistelse leder till identifiering som ”kåkfarare”:
Elvin- ”när man har suttit så har man ju identifierat sig som … missbrukare och kåkfarare och
kriminell, va, då har man ju tagit till sig den tiden, den hamrar dom ju in i en, va”
Fängelset blir en trygghet och fungerar som en paus från ”missbrukarlivet” då man får äta- och vila
upp sig.
Frank- ”Många av dom här människorna som blir så här institutionsskadade som man säger,
eh, dom, just på grund att dom blir det, det är just på grund av den där tryggheten finns där, att
maten står vid klockslaget, att dom har sin säng /.../ dom har sin läkare /.../ och dom vet hur
dan efter ska se ut, ska gå ner och jobba i verk, alltså den där tryggheten, den, den har dom
inte ute, den har dom härinne och då upplever dom plötsligt den här institutionen som deras
trygghet.”
Elvin- ”(...) Men så har jag väl suttit nånstans mellan 10 och 15 år. Och det har jag också vänt
till min fördel, va. Så det har gått så långt, och det är det som är det farliga med fängelser, det
går så långt så att jag trivdes på fängelset, alltså. Jag vet när jag skulle på permission, jag gick
i kulverten på anstalt 4 och kände mig som en sköldpadda, va. Anstalt 4 var skalet,
tryggheten. Jag kunde alla rutiner, jag hade en position där, jag var nånting, så jag trivdes där.
Så ja vad fan ska jag ut och göra, tänkte jag, smaka på friheten och komma tillbaks till det här.
Och liksom verkligen få jämföra hur sunkigt det är på fängelset va, i och med att man
kommer ut och smakar på friheten. Så jag tog inga permissioner. Det mådde man bara dåligt
av. Så att det, det är det som är det farliga med fängelser, va.”
Milo- ” Och det var ju bara bra att hamna på fängelse va, det var ju liksom mat och jobb och
upp nu, liksom, gränserna var glasklara, va liksom, det var ingen diskussion om jag ville gå
och jobba eller inte, va. Utan det var bara liksom så är det va, annars är det durken eller nåt
sånt där. Så att det var ganska bra för mig att hamna på fängelse, va. Mat och åt ordentligt och
så, liksom, så att …”
Får fängelset en att vilja sluta?
I- Det var aldrig så att nån volta på kåken fick dig att fundera på att sluta eller …?
Milo- ”Nej. En volta på kåken, det skrämde mig aldrig. Det var ju dom bästa tiderna, med mat
och röka brass och så där va, liksom. Så det … det var ganska roliga tider.”
29
Elvin- ” Och det är, en fängelsevistelse, det är som tandvärk alltså. Så fort den, har man
tandvärk och går till tandläkaren så när man går därifrån då köper man cola och coca-cola och
godis, då har man glömt värken alltså. Likadant med fängelse, så fort, utanför muren, nu är
det glömt, finns inte.”
Charlie- ”Det funkar ju på så sätt att det skyddar övriga samhället /…/ Det kanske är femtusen
som sitter inne på kåken, så är det ytterst få som ska sitta där, som förvaras där liksom. Dem
andra är bara olyckliga människor, människoöden /…/ Men det finns inga andra alternativ
tyvärr. Det är klart att det finns alternativ, va, men det är ingen annan människa som orkar
ägna hela sitt liv åt att få andra att komma tillbaka till sitt liv. Det krävs så mycket, utan det
måste ju komma, var och en måste komma till den insikten, att jag vill leva.”
Då och nu:
Överlag tar personerna upp samma saker både då som nu. Det finns exempel på att man får hjälp
inför frigivningen, övervägande handlar det om brister inför frigivning. I båda intervjuomgångarna
beskrivs hur institutionen blir en trygghet där allt är ordnat, detta finns dock fler exempel på i
uppföljningen. I 80-talsintervjuerna talas i något mer generella termer om fängelsets misslyckande,
jämfört med en personligare hållning i uppföljningsintervjuerna där männen talar mer om sina egna
upplevelser av hur fängelsevården har brustit i sitt syfte för dem personligen.
Analys:
I BRÅ:s undersökning nämns att en fjärdedel av den studerade populationen inte får permissioner
innan frigivning och att utslussningen därmed inte sker gradvis utan blir en abrupt förändring i
vardagen för intervjupersonerna. Detta är en vanligt förekommande beskrivning även i mitt
material. Att det var svårt att återgå till det normala livet efter en tid i fängelset kan beskrivas med
Goffmans begrepp, diskulturation. Intervjupersonerna säger att de på fängelset vant sig vid ett annat
sätt att leva. De följer institutionens dagsordning och upplever livet utanför murarna som en stor
kontrast (Goffman, 1961:20f). Genom att inte komma ut på permissioner (vissa förvägras
permissioner, andra väljer att inte ta permissioner) och att inte få besök (vissa har ingen som
besöker dem, andra vill inte ha besök) så förstärks denna diskulturation enligt Goffman och kan
leda till vad han kallar rollförlust, en förlust av sin roll i samhället utanför fängelset (ibid)
Den bristande planeringen inför frigivning och hög återfallsfrekvens efter frigivning som beskrivs i
BRÅ-rapporten ”Efter muck” bekräftas av dessa resultat.
Förlusten av sin roll i det etablerade samhället kan också kopplas till Beckers resonemang om hur
avvikaridentiteten, här identiteter som ”kåkfarare”, ”missbrukare” och ”kriminell” blir en
masterstatus.
30
Första fängelsedomen faller kanske för ett mindre narkotikabrott och leder bara till ett kortare
fängelsestraff. Men dock ett fängelsestraff. Även korta fängelsestraff sätter sina spår på individen.
Becker skriver om hur avvikaridentiteten blir en självuppfyllandeprofetia, avvikelsen följs av ett
straff som leder till begränsade möjligheter till ett konventionellt liv och detta i sin tur leder till fler
avvikande handlingar och en identifiering som avvikare (Becker: 1963,40f).
Resultaten av denna undersökning tyder, precis som de i BRÅ:s studie (se tidigare forskning), på att
man vid frigivningen kommer ut till en oordnad social tillvaro med osäkra bostadsförhållanden och
med dålig ekonomi. Även här framkommer att deras sociala umgänge utanför fängelset ofta är
andra kriminella och narkotikabrukare vilket gör det lätt att falla tillbaka i gamla vanor.
7. Slutsatser och diskussion
Flera olika beskrivningar ges av hur fängelsetiden upplevdes, många uttrycker att själva
fängelsetiden i sig inte var så farlig. Andra har mer negativa känslor kring fängelsetiden men dessa
gäller mestadels effekter på sociala relationer och att man missar viktiga delar av livet. Goffmans
teorier om diskulturation och rollförlust bekräftas av denna studie. Resultaten från tidigare
forskning om kontakter med andra fångar överensstämmer väl med mina resultat. Den största
anledningen att kontakter med andra fångar knyts är för att få socialt stöd och för att göra vardagen
mer uthärdlig. Även brister inför frigivning som tas upp i mina resultat får stöd i den tidigare
forskningen av BRÅ.
Dagarna inne i fängelset spenderades främst med arbete och utbildning och trots att det fanns
hierarkier inne på fängelset verkar det som att en ganska god sammanhållning utvecklades mellan
fångarna, vilket jag tolkar som en coping effekt av att de sökte socialt stöd av andra i samma
situation.
Att narkotikabruket har spelat en avgörande roll för dessa mäns liv bekräftas av resultaten i denna
studie. Männen ser sitt narkotikaberoende som det primära och brottslighet och därmed straff som
en effekt av detta. Vad gäller straffen ges enstaka exempel ges på att kriminalvården har hjälpt eller
försökt att hjälpa männen men kriminalvården beskrivs övervägande som misslyckad i att avskräcka
från brott, i att förebygga återfall och i att hjälpa intagna in i det etablerade samhället.
Detta är med Sampson och Laubs terminologi exempel på cumulative disadvantage. Männen
stämplas som ”knarkare” och straffas, straffen innebär ytterligare nackdelar för dem och försvagar
31
deras sociala band till samhället ytterligare vilket blir en nedåtgående spiral med fortsatt brottslighet
och narkotikabruk.
Åsikterna om fängelsets bristande funktion för att hjälpa människor ur ett liv i kriminalitet och
narkotikabruk är ganska stabila genom livet hos intervjupersonerna.
Min hypotes var att det skulle finnas ganska stora skillnader mellan vad intervjupersonerna sa då
och vad de säger nu, cirka tjugofem år senare. Även om vissa skillnader finns så förvånades jag
över att deras tankar och åsikter ändå är så stabila över tid. Detta kan dock tolkas som att vad de
berättar speglar erfarenheter som gjort ett mycket starkt och beständigt intryck på dem.
De skillnader som framkommit i analysen gäller främst att de berättar mer om ”känsliga” ämnen i
uppföljningsintervjuerna, till exempel langning in till fängelset och kärleksrelationer till vårdare.
Detta kan bero på att de har mer tidsmässig distans till dessa händelser och att de nu upplevs som
”preskriberade”, att berätta om dem nu kommer inte ge några negativa effekter. Skillnader i
intervjuernas upplägg och i typ av intervjuare kan också ha påverkat deras villighet att berätta om
detta. Två personer sitter dessutom i fängelse vid tiden för 80-talsintervjun vilket kan vara ett extra
hinder för att berätta om känsliga ämnen.
En annan skillnad är att de talar på ett mer personligt sätt i uppföljningsintervjuerna, i 80-
talsintervjuerna är beskrivningarna mer generella. Detta kan tolkas som en typ av mognad, männen
har fått en annan insikt om vad fängelset har fått för dem personligen.
En begränsning med denna studie är att den är gjord på ett mycket litet urval och det är möjligt att
de personer som valts ut skiljer sig på något sätt från den större populationen, varför man bör vara
försiktig i tolkningar av resultatet. Studien innehåller även metodologiska brister som påverkar dess
giltighet. Till exempel olika intervjuare, och som tidigare nämnts olika platser för intervjuerna.
En annan aspekt som inte diskuterats tidigare i denna uppsats är sanningshalten i männens
berättelser. Min avsikt har dock inte varit att få fram någon objektiv sanning utan
intervjupersonernas historia och därmed deras sanning. De resultat som framkommit i studien
stämmer dock väl överrens med vad som tagits upp i den tidigare forskningen och kan kopplas till
begreppen i de teorier som presenterats.
Med dessa förbehåll i åtanke, och om man ser på resultaten för vad de är, sex individers upplevelser
av fängelset så kan vi dra slutsatsen att den svenska narkotikapolitiken kan ifrågasättas. Den
tidigare forskning om narkotikapolitik av Tham och Hörnqvist som tagits upp i denna studie, samt
32
mina resultat tyder inte på att den hårda svenska narkotikapolitiken är effektiv för att minska
narkotikabrottsligheten utan snarare ökar antalet inlåsta i fängelset för denna brottslighet genom
återfall och att tröskeln för vad som är brottsligt hela tiden sänks.
Vi kan även dra slutsatsen att planeringen in för frigivning behöver förbättras och intagna behöver
förberedas mer på ett liv utanför fängelset. Detta argument finner även stöd i studien av BRÅ (se
tidigare forskning) där det konstaterar att stora brister finns i anstalternas frigivningsplanering och
dokumentation. I hälften av fallen så uppfyllde inte behandlingsplanerna för de intagna kraven och
de intagna själva kände sig i många fall inte delaktiga i planeringen, något som troligtvis påverkar
deras motivation till förändring (BRÅ, 2000:7).
Männen i denna studie var som sagt positiva till arbete och utbildning i fängelset, men detta måste
”fångas upp” på ett bättre sätt så att möjligheterna till arbete och utbildning inte bara finns inne på
anstalten utan även ses som en möjlig bana att fortsätta på efter frigivning.
7.1 Framtida forskning
Detta är en liten studie på ett urval av sju, sedermera sex studerade personer, det skulle vara mycket
intressant att göra en mer omfattande studie för att se om samma resultat framträder.
Då narkotikan är så central när det gäller orsaker till varför människor hamnar på fängelse så skulle
det vara mycket intressant för en framtida studie att fokusera mer på narkotikans roll genom livet. I
min uppsats har fokus legat på fängelset och jag har inte undersökt varför intervjupersonerna
började med narkotika från första början, vad som gjort att de velat sluta (om de velat sluta) och vad
som skulle kunna motivera dem till ett liv utan narkotika och brottslighet.
Denna studie behandlar överhuvudtaget inte kvinnor, detta är något som jag skulle vilja studera i
framtiden. Skiljer sig kvinnor och mäns upplevelser av fängelset åt, i så fall hur och har
narkotikapolitiken andra effekter på narkotikabrukande kvinnor än män.
33
Referenser
Becker, Howard S. (2006). Utanför: avvikandets sociologi . Lund: Arkiv
Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder . 2., [rev.] uppl. Malmö: Liber
BRÅ (2000) Från anstalt till livet i frihet. Delrapport I – Inför muck. Rapport 2000:20.
Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes förlag.
BRÅ (2001) Efter muck. Från anstalt till livet i frihet. Rapport 2001:2 Stockholm:
Brottsförebyggande rådet, Fritzes förlag.
Fejes, Andreas & Thornberg, Robert (red.) (2009). Handbok i kvalitativ analys . 1. uppl.
Stockholm: Liber.
Goffman, Erving (1961). Totala institutioner: fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor.
Stockholm: Norstedts akademiska förlag
Hirschi, Travis (2002). Causes of delinquency. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers
Hörnqvist, Magnus (2003) “Drug policy and the expansion of the prison system” I: Tham (red)
Review of Swedish Drug Policy, S.54-60. Department of Criminology: Stockholm University.
Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun . 2. uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Passer, Michael W. & Smith, Ronald Edward (2004). Psychology: the science of mind and
behavior . 2. ed. Boston, Mass.: McGraw-Hill
Sohlberg, Peter & Sohlberg, Britt-Marie (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och
forskningsmetod . 2. uppl. Malmö: Liber
Roxell, Lena (2007). Fångar i ett nätverk? Fängelser, interaktioner och medbrottslingskap.
Department of Criminology: Stockholm University.
Tham, Henrik (2003) “Drug policy and trends in problematic drug use in Sweden“ I: Tham (red)
Review of Swedish Drug Policy, S. 6-20. Department of Criminology: Stockholm University.
Vetenskapsrådet (2007) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning.
Övriga källor:
www.kriminalvarden.se/Om-Kriminalvarden/Vision/ (Hämtat 19/5-2012)
www.lakemedelsverket.se/upload/om-lakemedelsverket/publikationer/lakemedelsboken/LB-2011-
2012/Narkotikaberoende.pdf (Hämtat 22/5-2012)
34