för skärgårdsföreningens medlemmar. November 2011

Så är hösten här, på riktigt. Men se kylan den lyser medsin frånvaro. Och det i sin tur ger oss ju en kortare vin-ter – får vi hoppas.

Man brukar ju säga att våren är hänryckningens tid,och då är det väl dags att ge hösten sitt epitet – i det härfallet Överraskningarnas tid. Varför?

Jo, en dag ringde telefonen och i andra änden, enmansröst från Riksdagen. En man som ödmjukt frågadeom en grupp riksdagsmän kunde få komma till oss iskärgårdsföreningen och resonera skärgårdsfrågor medtyngdpunkt på fiskeproblem.

Hur det avlöpte kan du läsa om på annan plats. Dukanske redan fått reda på en hel del genom att gå in påskargardsbryggan.com. En bra nyhetssajt med infofrån skärgårdarna.

Så har det varit löjfiskesäsong, där nog de flesta tråla-re är relativt nöjda, ja det finns de som är mer än nöjda.Nöjda är däremot inte Guds lilla barnaskara ”vår lillanätfiskarskara” som försöker få ihop några hekto löjrommed nät eller sköt. Och som fiskar åt de pälsförsedda vid-undren som inte bryr sig om att vara rädd för männi-skan.

Rädd för vissa andra människor är de högkriminellavärsting-gangsters som dristar sig till att lägga ut någranät på de fiskeställen där man fiskat sik i generationersgenerationer. Rädda för att ”Storebror ser dig”. Och sto-rebror har resurser…

Naturligtvis ligger inte felet hos de som i sitt jobb ärsatta till att kontrollera hur lagar och förordningar efter-levs. Sedan kan ambitionsnivån diskuteras. Felet liggerhos de som skapat förordningar som står i strid mot suntförnuft!

Så länge som man påstår att sälarna och simporna ochför den skull huggormarna är utrotningshotade så väg-rar jag att tro på tesen om samma förhållande hos öring-en. Det är ofattbart att pärmvändande sportfiskefanati-ker på sina välpolerade kontorsstolar kan påverka lag-stiftningen utan att på något sätt ta kontakt med de somdrabbas, dvs skärgårdsbefolkningen och husbehovsfiska-re från kusten. Ty där finns ju kunskapen, där finns juerfarenheten, där finns ju framsyntheten.

Nä, nu sprutar adrenalinet till, dags att göra somkungen, vända blad.

Ha en fortsatt trevlig och skön höst.

Hubbe, 070-305 84 73 eller 070-600 36 12OBS! Gamla telefonnumret 0920-60518 har upphört.

Kortare vinter?

Snart är det dags för den så kallade förfallstrafiken. Mensom det ser ut just nu så får vi nog vänta…

Hur som haver, genom vår finansielle chefsekonomhar föreningen fått möjlighet att använda en specielltelefon för olika föreningssamtal. Bland annat bokning-en av förfallstrafiken.

Som vanligt kommer bokningen att skegenom Kaarina (Kaja) men från och med ihöst på telefonnumret 070-600 36 12.

Vi återkommer med mail när det börjar dra ihop sigoch då med tider, priser, rätt att åka, bagagemängd etc.

Förfallstrafiken 070-600 36 12

Snart dags för Silva och Vildhäxan?

Inledningsvis i detta Öktuellt nämnde jag att jag i hös-tas fick ett överraskande telefonsamtal, den här gångenfrån Riksdagen. Där ringde Jan R Andersson som sonde-rade terrängen för ett möte mellan en grupp riksdags-män och företrädare för Luleå Skärgårdsförening ochgärna även någon företrädare för yrkesfisket.

Det här var ett gyllene tilfälle, och här samlade jaginte ihop styrelsen, utan tog beslutet direkt, att hälsadem mycket välkomna. Det hör definitivt inte till vanlig-heterna att riksdagsmän och ministrar och liknandepotentater tar kontakt med föreningar – däremot skeribland det motsatta, och då blir det som regel svårt.Utskottsarbete, plenum, omröstningar, studieresor ochannat gör det hart när omöjligt att få tillstånd lobbing-möten.

Men det här är inte en ”vanlig” riksdagsmannagrupp,utan några riksdagsledamöter med stark känsla för våraskärgårdars utveckling och inte minst fiske.

De som ville komma var: Jan R Andersson, Kalmar (M), ledamot i socialut-

skottetKrister Hammarbergh, Luleå (M), ledamot i justi-

tieutskottetRune Wikström, Stockholm (M), ledamot i miljö- och

jordbruksutskottet och tf. statsrådÅsa Coenraads Västerås (M), ledamot i miljö- och

jordbruksutskottet.

Gick inte igenom hela vägenBakgrunden var att Jan Andersson och KristerHammarbergh skrev en motion till riksdagen ifjol, därman yrkade på att förbudet mot nätfiske inom grundarevatten än tre meter skulle upphöra. Tyvärr gick denmotionen inte igenom. Men skam den som ger sig…

I år kommer en liknande motion från riksdagsleda-möterna Eva Lohman och Saila Quicklund.

Varför lämnar inte Rune Wikström och Åsa Coenraadsmotioner själva?

Jo, förklaringen är enkel, avslöjar Rune.–En motion av den här typen skall behandlas (förbere-

das) inom miljö- och jordbruksutskottet, och den som sit-ter i det utskottet får inte vara med och behandla sinaegna förslag, det blir ett slags jävförhållande och det ärförbjudet.

Vad tycker öborna?Huvudanledningen till riksdagsledamöternas besök

var att lyssna.–Vi är här för att få höra hur skärgårdsbefolkningen

ser på olika frågor innan de hamnar på riksdagens bord,berättade Jan Andersson och Åsa Coenraads och hem-masonen Krister Hammarbergh instämde.

Och de lyssnade och ställde frågor och församlingenvar oerhört engagerad. Det allra mesta kom att handlaom tremetersförbudet.

Så fort vi beslutat om besöksdatum (24 oktober) såbjöd vi in representanter för yrkesfiskarna ochSkärgårdsfiskarna. Som ett mail i cyberrymden hördeJägarförbundet av sig och ville delta eftersom jakten påsäl och annan ohyra (skarv m.m.) är en viktig ingrediensi kampen mot en svag öringsstam.

Totalt 21 personer (de flesta från skärgårdsförening-en) deltog i mötet som bevakades av Nordnytt med f.d.småskärsbon Kalle Petterson som reporter. Dessutomgjorde NSD:s nättidning telefonintervjuer med mig ochKrister Hammarbergh.

Frågar inte de som vetUnder de två och en halv timmar mötet varade kunde vikonstatera att de som ligger bakom den här förordning-en (som egentligen har Dan Blomqvist på Länsstyrelsenhär i Luleå som arkitekt) inte har haft någon kontaktmed de som berörs och sitter inne med verklig, ej bokin-läst, kunskap – nämligen skärgårdsborna!

Riksdagen till Luleå

Krister Hammarbergh, Jan Andersson och Åsa Coenraadsbesökte mötet. Och Åsa var (blev) djupt förälskad - i löjrompå tunnbröd. Både Krister och Jan funderar över hur vett ochsans i kombination med sunt förnuft skall kunna ge utslag ilagstiftningen.

Rune Wikström, yrkesfiskare från Möja i stockholmsskärgår-den hade ett och annat att resonera med Ellinor Sjöberg, vårvice ordförande som före förbudstiden var en hängiven sik-och harrfiskare en kväll varje vår, just när isen gått.

Öringbeståndet kan mycket väl vara svagt, men efter-som ingen kontakt sker med de som har en direkt käns-la och erfarenhet, så står vi lite frågande. Men herrarnabakom förordningen och talet om hotad art aktar sigmycket noga för att försöka ta fram anledningarna tillhotet – och ger sig istället på det minsta hotet – husbe-hovsfiskarna som fiskar med nät i skärgårdarna.

Håller käft om anledningenDen absolut största anledningen till att öringen inte”blomstrar” är sälarnas framfart. Men detta håller mansorgfälligt käft om. Vi har bestämmelser om läkarsekre-tess, banksekretess, advokatsekretess och andra sekre-tesser. Men ingen om sunt-förnuft-sekretess. Ingen inometablissemanget vågar att ens peta på problemet varkenmjukt med ett tops eller lite vassare med en tandpetare.Allt medan nätfiskarna bara kan stå vid sidan och se påhur de pälsklädda närmar sig människorna mer och mer.I tusental och åter tusental.

När säljakten bedrevs på allvar var sälarna rädda förmänniskorna, och det hörde till ovanligheterna att någonsäl syntes vid fiskarnas redskap, på den tiden nät ochryssjor.

Med en omfattande jakt skulle sälarna som är mycketkloka djur bli rädda och hålla sig i sitt normala habitat(bosättningsområde), de yttersta kobbarna och havet!Skyddsjakten på 40 sälar är bara löjligt, dessutom ärmycket stora områden i våra skärgårdar fridlysta närdet gäller all slags jakt.

Bestånden koncentrerasÖringarna vandrar upp i älvarna, och nu förändras kon-centrationen väsentligt. Från att ha varit utspridda överskärgårdarna och havet samlas nu individerna på myck-et mindre områden, och går då lättare att fiska med nätoch handredskap.

Kolla gärna tidningarnas tävlingsresultatlistor närdet gäller handredskapsfisket under somrarna. När detgäller öring så har inte en endaste fisk i listorna fångatsi skärgården.

Om skärgårdsfisket ger uppskattningsvis cirka 200öringar som bifångster, skall den mängden jämföras medälvfisket som lågt räknat decimerar stammen med tjugo-tusen individer per år. I Norrbottens och Västerbottensvattenområden.

Det är detta, att förbjuda skärgårdsfisket, men samti-digt uppmuntra älvsfisket, som gör öborna med fleraindignerade och efterlyser sunt förnuft.

En annan grupp som fångar öring, men i mycketbegränsat antal är yrkesfiskarna. Och de får dispens attfiska med nät inom tremeterslinjen, helt rätt. Men varfinns logiken, att som en insats förhindra skärgårdsbor-na att med sina nät någon dag per år “utrota” öringen,men samtidigt ge en yrkeskår rätt att på samma sätt”utrotningsfiska” denna art?

Yngel till säker dödInge Öhrnerling från Jägarförbundet och Skärgårdsfisk-arna kunde berätta något som var en stor nyhet för deflesta.

Genom en dom när det gällde bygget av Bodens kraft-station ålades Vattenfall att sätta ut bland annat cahundratusen laxöringsyngel (smolt) i älven, varje år. Ochså sker. Men det sorgliga i hela den soppan är att manodlar dessa yngel i bassänger och i maj-juni när det ärdags att sätta ut dem i älven, så släpper man ut demovanför kraftverksdammen.

Detta gör att smolten följer med vattenmassornagenom turbinerna, varvid ca 70 procent dör direkt. De

Inge Öhrnerling, Niklas Lundberg Jägareförbundet, RuneWikström, Ellinor Sjöberg Skärgårdsföreningen och BertilBodlund från Skärgårdsfiskarna gav Leif Holmbergs löjromhögsta betyg.

Skärgårdsföreningen bjöd gästerna på löjromsmacka och kaffe. Mycket uppskattat!

allra flesta som överlever blir helt ”groggy” av färden ochsimmar upp till ytan. Där finns mängder av skrake ochvitfågel (måsar, trutar m fl) som äter och äter. Genom attdet här sker under häckningssäsongen så är det förbju-det att skjuta bort snyltgästerna.

Om utsättningen skulle ske längre ner i älven skulleförmodligen en stor del av ynglen överleva och inomnågra år bli lekmogna och ge möjligheter till många,många fler individer. Något som skulle ge större möjlig-heter till fiskeupplevelser både för handredskaps- ochnätfiskare.

Media bevakarSom jag tidigare nämnt bevakade Nordnytt mötet påGyllene Kronan och några dagar efter så visades insla-get. Här lät man även Dan Blomqvist, chef förFiskerienheten på länsstyrelsen, komma till tals. Bra avKalle att låta olika åsikter ventileras. Slutklämmen blevatt Blomqvist skulle förbjuda allt fiske efter öring iälvarna. Vilken lagstiftningsmakt har han?

Hur den kontrollapparaten skall se ut nämnde haningenting om. Tänk er fiskekontrollanter i alla älvar ochandra vattendrag där öring kan tänkas finnas frånKvarken upp till Torneälven! Då blir det mångaStorebror som ser dig, och många skattekronor att debi-tera ut!

NSD blev i sista stund förhindrad att besöka mötet,men gjorde telefonintervjuer med Krister Hammarberghoch mig. Och reportaget lades ut i web-tidningen, medplats för kommentarer. Och dom kom! Attans vadKrister, Skärgårdsföreningen och jag fick oss mellan öro-nen. Av vilka då? Jo, sportfiskare som inte vill eller kanförstå vad det hela handlar om.

Så här gick en av kommentarerna:

Fakta visar att läget för både havsöring och sik ärakut. Som en konsekvens av fakta har tremetersregelninförts. Östersjön har inte ett dyft att göra med dessa fisk -arter för norrbottens del. Om det inte är så att dom heltplötsligt ändrat beteende.

Återigen åberopas hävdvunnen rätt. "Det finns en starkkultur...". Var är ansvaret hos Herbert Ökvist och KristerHammarbergh? Vad har dom och deras gelikar gjort föratt värna spillrorna av de havsörings- och sikbestånd vihar idag? Inte ett jota!

Istället har man mage att beskylla allt annat för att detser ut som det gör. Det är patetiskt och pinsamt.

Nåja. Sista ordet i den här romanen är inte skrivetän… Vi kommer inte att ge oss förrän sunt förnuft fåttråda, och nätfiskeförbudet upphört.

Akta sig vilka stormar vi har begåvats med denna höst,och hösten är ju inte slut än.

Jag måste berätta om den värsta stormen, den nord-västen som blåste strax under 35 sekundmeter.

Den var på förmiddagen den 27 september och vindenökade snabbt. Snart var fjärden ett rykande inferno ochvattenmassorna vräktes mot stenpirar och bryggor.Snabbt var katastrofen ett faktum. Elströmmen bröts,men kom tillbaka efter någon minut.

Jag beslutade mig för att ta en promenad längs en vägparallellt med elledningen och tog hunden med mig. (Dethör till historien att han är rädd för skarpa ljud somexempelvis fyrverkerier och gevärsskott.)

Efter ett par hundra meter blev jag varse om naturenskrafter. En grov björk blåste av och den övre delen stör-tade med ett brak i backen tjugo meter från mig.

Så fortsatte jag och kom till skogskanten, men då varvägen på något sätt försvunnen. Jag möttes av massor avkullblåsta träd. Nåväl, jag tråcklade mig förbi alla dessavindfällen, hittade vägen, med fler omkullblåsta träd.

Och plötsligt så small det i elledningen, som ettkanonskott. Hunden som var i närheten av ledningenkom som en gevärskula på väg hem. Jag har aldrig trottatt en lapphund kan springa så fort!

Sekunden efter smällen visade sig ett enormt eldhav,där ett träd fallit över ledningarna, en brand som varadenågra sekunder.

Jag förstod vad som hänt och beslutade mig för attretirera hemåt innan jag skulle få något träd över mig,och hemfärden gick bra, inga överraskningar. Men enrejäl sådan skulle komma…

Hela fjärden”kokade” och vågorna bröts mot stenar-marna i hamnen under ett minst sagt dånande ljud. Såjag beslutade mig för att gå ner och kolla och sade någraväl valda ord om att inte ha kamerabatterierna ladda-de…

Jag gick förbi en lång container nere vid hamnen ochnär jag passerat den så kom en vindil som lyfte upp migoch blåste iväg mig 4-5 meter. Jag landade på fötter menav farten så klarade jag inte av att hålla balansen, menjag tog mot mig med armarna, så allt var okey. Mittbeslut blev att omedelbart avbryta studiebesöket ochsöka mig till hemmets lugna vrå, tända eld i kaminen, tafram gasolköket och montera stearinljus i sina stakar.

På eftermiddagen avtog stormen lika snabbt som denbörjat. Vid 18-tiden kom vår granne med båt och hämta-de hem till stan föreningens vice ordförande, hennes yng-sta dotter och bägge barnbarnen. Utan el och vatten kanlivet bli lite problematiskt, speciellt för småbabysföräld-rar.

Hubbe-gubbe blev eremit och det blev en riktigt, rik-tigt tidig kväll…

Nästa morgon kom två grabbar från Luleå Energi, ochdet tog oss hela förmiddagen att rensa vägen från vind-fällen så att det gick att komma sig fram med traktorslä-pet som var fyllt med materiel för att ta bort fallna trädfrån ledningarna och laga avslitna vajrar. Men det är enannan historia.

Stormy weather

Vart tog vägen vägen?

Så är ett av de största leader-projekten i skärgården ifull gång. Det handlar om ett projekt på Junkön medarbetsnamnet Junköns Miljöprojekt.

Projektidén föddes vid årsmötet i Junköns Stug- ochHamnförening 2006 efter en diskussion om vad som kangöras för att bevara den unika kulturmiljön. Man starta-de en inventering, sammanställde en treårig projektplanoch började med ideella insatser. Företagen på ön med-verkade och kommunen stöttade projektet ekonomiskt.

Projektägare blev Junköns samfällighetsförening och ifebruari 2010 fick man klartecken från Mare Borealesstyrelse och länsstyrelsen. Med andra ord, det hela delfi-nansieras med bland annat EU-medel. Jordbruksverketoch LAG har gått in med drygt 425 000 kronor som finan-siellt stöd. Dessutom bidrar olika föreningar och företag,bland annat fiskeföretaget Bröderna Ökvist HB medideella insatser i form av eget arbete.

Projektets mål är att…...bevara den unika kulturmiljön för rörligt friluftslivoch kommande generationer

...öka öns attraktion som besöks- och turistmål i skär-gården...förbättra förutsättningarna för näringslivet på ön ...förbättra förutsättningarna för boende på ön

Vad har hittills skett, och vad händer i fram-tiden? Junköns Miljöprojekt startades som sagt 2010 och skallavslutas 2013. Och här har redan en hel del hänt ochmer är på gång. Man har röjt sly och skog från en stordel av den odlade marken, lyft upp och försett ett antallador med nya tak, städat stora områden vid hamnenoch så vidare.

Många sevärdheterDet finns bevarade maskiner och redskap som med vissainsatser skall kunna visas för besökare på ön. Hästdrag-na redskap, en tändkulemotor som drivit en cirkelsåg,stifttröska och kastmaskin som drevs med hästvandringinnan tröskverken kom, spånhyvel för tillverkning avtakspån är några exempel.

En ladugård står orörd sedan den stängdes på 50-talet- en sevärdhet som kanske kan öppnas för besökare. Påön finns också tjärdalar och andra lämningar.

Flera sevärdheter väl värda att visa besökare ochbevara för kommande generationer för att visa hur manlevde och verkade på ön i gången tid.

Arbetet med slyröjning och mycket annat fortsättertills dess att snön och kylan sätter stopp. Men när vårso-len börjar lysa och värma så fortsätter arbetet ute påJunkön, allt för att göra ön till en av de mest attraktivai skärgården.

Till glädje för både öbefolkningen och tillresta gäster.

Stort skärgårdsprojekt på JunkönEn del i Junkönsmiljöprojekt ärframställning avskyltar till alltsevärt på ön.Utomordentligt braför den som intekan ön som sinegen ficka.Foto:Sture Johansson

Den gamla hatt-kvarnen är en avöns stora sevärd-heter. Ett besöks-mål som är ettmåste för alla somåkt till Junkön.Foto:Kaarina Forefält

På ön finns några hästar som när de betar bidrar till att hållamarkytorna “klippta”. Hästarna finns inom ett inhägnat områ-de eftersom en del gäster är rädda för dessa djur.Foto: Sture Johansson

Flygfoto över hamnen och en del av byn Foto: Sture Johansson