ADRESS TILL FÖRLAGET

Symposion Bokförlag Rönneholm 6 240 36 Stehag

Vad är upplysning? Brutus Ösding (red.).

Immanuel Kant, Michel Foucault, Jiirgen Habermas, Moses Mendelssohn, Carl-Göran Heidegren.

Översättning: Ulf Peter Hallberg, Richard Matz och Joachim Retzlaff

Stockholm/Stehag: Symposion Bokförlag 1989.

ISBN: 91-7868-136-7

©Symposion Bokförlag & Tryckeri AB 1989 Alla rättigheter förbehållna.

Kopiering, även för undervisningsbruk, är förbjuden utan förlagets skrifdiga medgivande.

Grafisk form: Brutus Ösding Sats: Skånska foto sätteriet, Stehag

Tryckt av acupress 1989 ISBN: 91-7868-136-7

Innehåll

"Den förvirring som går under namnet upplysning"

Idehistorisk inledning av Carl-Göran Heidegren 7

Svar på frågan: Vad är upplysning?

av Immanuel Kant 25

Kommentar:

U pplysningen, revolutionen och framstegets möjlighet

av Michel Foucault J 7

Med pilen rakt in i samtidens hjärta

av Jiirgen Habermas 57

Bilaga:

Om frågan: Vad innebär upplysning? av Moses Mendelssohn 71

Källor 77

Upplysning är människans utträde ur hennes självför­

vållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra

bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.

Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till

densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i

brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det

utan någon annans ledning. Sapere audel Hav mod

att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså

upplysningens valspråk.

Lättja och feghet är orsakerna till att så många

människor, efter det att naturen frikänt dem från

främmande ledning (naturaliter majorennes), ändå

gärna förblir omyndiga livet ut, och till att det blir

så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare.

Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok

som har förstånd i mitt ställe, har jag en själa­

sörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en

läkare som bedömer dieten i mitt ställe o s v, så

behöver jag ju inte anstränga mig själv. Jag

behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala

- då kommer andra att överta den förtretliga

sysslan. Att lejonparten av mänskligheten (däri­

bland hela det täcka könet) inte bara anser att

steget till myndighet är besvärligt utan dessutom

mycket farligt, sörjer de förmyndare för, vilka

gunstigast påtagit sig uppsikten över den. Sedan de

fördummat sitt husfolk och nogsamt beskyddat

det så att de stillsamma varelserna inte skulle våga

27

r Immanuel Kant

ta ett steg utanför den gångstol i vilken de blivit

inspärrade, visar de dem på den fara som hotar om

de försöker gå själva. Denna fara är visserligen inte

så stor, ty efter att ha fallit några gånger torde de

slutligen lära sig gå, men ett enda exempel av det

sl;iget verkar dock återhållande och avskräcker

vanligen från alla vidare försök.

Det är alltså svårt för varje enskild människa att

arbeta sig ut ur den för henne nästan till natur

vordna omyndigheten. Hon har rent av lärt sig att

hålla av den, och hon är tills vidare verkligen

oförmögen att göra bruk av sitt eget förstånd

eftersom man aldrig låtit henne försöka. Satser och

formler, dessa mekaniska verktyg för ett förnuftigt

bruk eller oftare missbruk av våra naturliga anlag,

är den eviga omyndighetens fotbojor. Även den

människa som befriar sig från dem skulle endast

kunna ta ett osäkert språng över det smalaste dike,

eftersom hon inte är van vid sådana fria rörelser.

Därför är det endast ett fåtal som genom egen

bearbetning av sin ande lyckats ta sig ut ur

omyndigheten och ändå prestera en säker gång.

Att en publik skulle upplysa sig själv, är däremot

snarare möjligt, ja nästan ofrånkomligt om den

medges frihet. Ty då kommer det alltid att finnas

några som tänker själva, till och med bland de

tillsatta förmyndarna över den stora hopen, några

som när de själva kastat av sig omyndighetens ok

sprider en anda av förnuftig självkänsla och av

varje människas kallelse att tänka själv. Att notera

härvidlag är att publiken, vilken de tidigare bringat

under oket, härefter tvingar dem själva att stanna

kvar under oket om den uppviglas därtill av några

av sina förmyndare, vilka själva är oförmögna till

28

\ i

j

I 1 i

l I )

I

Vad är upplysning?

all upplysning - så skadligt är det att inplantera

fördomar, ty de hämnar sig till slut på dem som

själva (eller vilkas föregångare) varit deras upp­

hovsmän. Därför kan en publik endast långsamt

nå upplysning. En revolution kan möjligen åstad­

komma ett undanröjande av personlig despoti och

vinningslystet eller maktlystet förtryck, men aldrig

en sann reform av sättet att tänka; i stället kommer

nya fördomar att på samma sätt som de gamla

tjäna som den stora, tanklösa hopens ledband.

För denna upplysning erfordras emellertid inget

annat än frihet, och närmare bestämt det oskad­

ligaste av allt som kan rymmas under samlings­

rubriken frihet, nämligen friheten att i alla stycken

göra offentligt bruk av sitt förnuft. Men från alla håll

kan jag höra ropet: Resonera inte! Officeren säger:

Resonera inte, excercera! Finansrådet säger: Reso­

nera inte, betala! Prästen säger: Resonera inte, tro!

(Endast en härskare i världen säger: Resonera så

mycket ni vill och om vad ni vill, men lyd!) Här

inskränks friheten överallt. Men vilka inskränk­

ningar är hämmande för upplysningen och vilka är

det inte, och vilka är rent av befrämjande? Mitt

svar är: Det offentliga bruket avens förnuft måste

alltid vara fritt, och endast det kan åstadkomma

upplysning bland människorna, däremot kan det

privata bruket av detsamma ofta begränsas mycket

hårt utan att för den skull i nämnvärd grad

förhindra upplysningens framåtskridande. Med

offentligt bruk avens eget förnuft avser jag det

bruk någon gör av det såsom lärd inför läsekretsens

hela publik. Som privat bruk betecknar jag det bruk någon får göra av sitt flmuft i ett honom anförtrott ämbete eller

på en medborgerlig post. För vissa angelägenheter

29

Immanuel Kant

i det allmännas intresse är emellertid en viss

mekanism nödvändig, såsom att vissa lemmar av

det allmänna måste förhålla sig passiva, för att

regeringen genom en konstlad enhällighet skall

kunna genomdriva offentliga målsättningar eller

åtminstone förhindra att de omintetgörs. Här är

det givetvis inte tillåtet att resonera, utan här måste

man lyda. Men i den mån denna del av maskinen

samtidigt uppfattar sig som en lem i det allmänna

eller rent av i samfundet av världsmedborgare,

alltså i egenskap aven lärd som med skrifter

vänder sig till en publik i egentlig mening, kan

vederbörande förvisso resonera utan att de ange­

lägenheter som han delvis är satt att tjäna som en

passiv del skulle ta skada därav. Det vore sålunda

mycket fördärvligt om en officer, som får en order

aven överordnad, i Ijänsten skulle resonera hit och

dit om nyttan och ändamålsenligheten med denna

order - han måste helt enkelt lyda. Men han kan

billigtvis inte förbjudas att som lärd göra an­

märkningar mot fel i krigsljänsten och förelägga

dessa publiken till bedömning. Medborgaren kan

inte vägra att utföra de uppgifter som ålagts

honom - fräckt klander av sådana ålägganden

kan rent av bestraffas som en skandal (vilken skulle

kunna leda till allmän uppstudsighet). O aktat detta

handlar medborgaren inte mot sin plikt om han

såsom lärd offentligt yttrar tankar mot olämp­

ligheten av eller orättvisan i sådana ålägganden. På

samma sätt är en präst förpliktad att för sina

konfirmander och sin församling predika i en­

lighet med den kyrkas symbol han Ijänar, ty han

har ju antagits på det villkoret. Men såsom lärd har

han full frihet, ja en kallelse, att meddela publiken

30

Vad är upplysning?

alla sina noggrannt prövade och välmenande

tankar om det felaktiga i en symbol och framföra

förslag till förbättring av religionens och kyrkans

utformning. Detta kan heller inte belasta hans

samvete. Ty det han lär i kraft av sitt ämbete, såsom

förvaltare av kyrkans ärenden, framställer han som

något som det inte står honom fritt att predika om

efter eget gottfinnande, utan som något han är

anställd att föredra i enlighet med gällande

föreskrifter och i någon annans namn. Han säger:

Vår kyrka lär det ena eller det andra, och här är de

argument den använder sig av. Till sin för­

samlings fördel drar han alltså praktisk nytta av

satser som han själv inte med full övertygelse

skulle kunna skriva under på, men som han ändå

kan förplikta sig att föredra eftersom det när allt

kommer omkring inte är omöjligt att de rymmer

ett korn av sanning, eller att de i varje fall inte

rymmer något som skulle motsäga den inre

religionen. Ty om han trodde sig påträffa något

sådant, skulle han inte med gott samvete kunna

uppbära sitt ämbete, utan tvingas nedlägga det.

Det bruk en anställd präst gör av sitt förnuft inför

sin församling är alltså blott ettprivat bruk - denna

är nämligen alltid begränsad, hur stor den än må

vara, och med hänsyn till den är han i egenskap av

präst inte fri, och han får heller inte vara det

eftersom han utför ett uppdrag i en annans namn.

I egenskap aven lärd som via skrifter talar till den

egentliga publiken, nämligen världen, alltså i det

offentliga bruket av sitt förnuft, åtnjuter han däremot

en oinskränkt frihet att använda sig av sitt eget

förnuft och att tala i egen person. Ty att folkets

förmyndare (i andliga spörsmål) själva skulle bli

31

Immanuel Kant

omyndiga, är en orimlighet som utmynnar i ett

förevigande av orimligheterna.

Men skulle då inte ett prästerligt sällskap, t ex en

kyrkoförsamling eller en vördnadsbjudande classis

(som den kallar sig själv i Holland), vara berättigad

att med ed förplikta sig mot en viss oföränderlig

symbol och på så sätt skaffa sig ett ständigt högsta

förmyndarskap över alla ingående delar, och

därigenom över folket, och till och med föreviga

detta? Jag svarar: Det är helt omöjligt. Ett sådant

kontrakt, vilket för evigt skulle avskära människo­

släktet från all vidare upplysning, är av noll och

intet värde, även om det skulle ha ratificerats av

den högsta makten, av riksdagsbeslut och hög­

tidliga överenskommelser. En tidsålder kan inte

förbinda sig eller svära på att försätta den följande i

ett tillstånd, i vilket den omöjligen torde kunna

utvidga sina (företrädevis ingående) kunskaper,

rena dem från villfarelser och över huvud taget gå

vidare på upplysningens väg. Det vore ett brott

mot den mänskliga naturen, vars ursprungliga

bestämmelse består just i detta framåtskridande.

De efterkommande är alltså helt berättigade att

förkasta dessa beslut som obefogade och brotts­

liga. Proberstenen för allt som man kan instifta

som en lag gällande ett folk ligger i frågan: Kan

folket själv ålägga sig en sådan lag? I hopp om

något bättre vore detta väl möjligt för en begränsad

tid för att införa en viss ordning - det skulle då stå

medborgarna, i synnerhet prästerna, fritt att i

egenskap av lärda i skrift, d v s offendigen, fram­

föra sina anmärkningar mot den gällande utform­

ningen, men den rådande ordningen skulle

fortbestå tills insikten i sakernas tillstånd offendigt

32

Vad är upplysning?

hade kommit så långt och hade bestyrkts till den

grad att de med förenade röster (om än inte allas)

kunde gå till kungs och lägga ett förslag om

beskydd av de församlingar som enligt deras

uppfattning hade enats om en bättre insikt rörande

en förändrad utformning av religionen, utan att

för den skull hindra dem som ville låta det förbli

vid det gamla. Men att ens inom en människas

livstid enas om en bestående utformning av

religionen som ingen offendigt finge betvivla, och

därigenom låta en tidrymd i mänsklighetens

framåtskridande mot det bättre gå till spillo och bli

gagnlös eller rent av till skada för de efterkom­

mande, är fullständigt otillåtet. En människa kan

visserligen för egen del, och även då bara för

begränsad tid, fördröja upplysningen vad gäller

det som åligger honom att veta, men att helt avstå

från upplysning för egen del och än mer för de

efterkommandes, vore att kränka och förtrampa

mänsklighetens heliga rättigheter. Vad ett folk inte

får bestämma rörande sig själv får emellertid en

monark .än mindre göra, ty hans anseende som

lagstiftare vilar på att han förenar den samlade

folkviljan i sin egen. Om han bara tillser att all sann

eller förment förbättring samexisterar med den

borgerliga ordningen, kan han i övrigt låta sina

undersåtar göra vad de finner nödvändigt för sin

själs frälsning - det kommer inte honom vid, men

väl att stävja att den ene med våld förhindrar den

andre att med alla krafter arbeta för att bestämma

och befrämja densamma. Det länder till och med

Hans Majestät till skada om han blandar sig i detta

genom att ställa de skrifter, med vilka hans

undersåtar vill reda ut sina uppfattningar, under

33

~~,-=---------------------------------~--~-------------------------------------Immanuel Kant

sin regerings uppsikt, liksom om han gör detta på

grundval av sin egen högsta uppfattning, varvid

han utsätter sig för anklagelsen: Caesar non est supra grammaticos. Detta gäller i än högre grad om han

förnedrar sin högsta makt så långt att han

understödjer några tyranners andliga despoti mot sina övriga undersåtar.

Om man nu reser frågan: Lever vi idag i en upplyst tidsålder?, är svaret: N ej, men väl i en

upplysningens tidsålder. Det är mycket långt till att

människorna, så som det idag i stort förhåller sig, skulle vara eller kunna försättas i stånd att i

religiösa spörsmål på ett tillförlitligt och bra sätt

göra bruk av sitt eget förstånd utan någon annans

ledning. Men det finns ändå tydliga tecken på att

det blir möjligt för dem att fritt arbeta sig dithän

och på att hindren för den allmänna upplys­

ningen, utträdet ur deras självförvållade omyn­dighet, blir färre. I detta hänseende är denna

tidsålder upplysningens tidsålder, eller Fredriks århundrade.

En furste som inte finner det ovärdigt att säga att

han anser det vara sin plikt att i religiösa frågor inte

föreskriva människorna något utan låta dem ha sin

fulla frihet, som rentav avböjer det högmodiga

namnet tolerans, är själv upplyst och förtjänar att

prisas aven tacksam värld och eftervärld som den förste, åtminstone å regeringens sida, som undan­

röjde människosläktets omyndighet och lät alla

och envar göra bruk av sitt eget förnuft i samvets­

frågor. Under honom får ärevördiga präster, oaktat sin ämbetsplikt, fritt och offentligt fram­

lägga sina från antagna symboler på ett eller annat

sätt avvikande bedömningar och uppfattningar till

34

Vad är upplysning?

världens prövning - och i än högre grad alla andra

som inte begränsas av någon ämbetsplikt. Denna

frihetens anda utbreder sig även utrikes, till och

med på de håll där den måste brottas med yttre

hinder bestående aven regering som missupp­

fattar sin uppgift. Ty den har ju ett strålande

exempel på att frihet inte det minsta behöver hota

det allmännas offentliga lugn och enighet. Män­

niskorna arbetar sig av sig själva steg för steg ut ur

råheten, om man inte avsiktligt tar till konstgrepp

för att hålla kvar dem i den.

Jag har företrädesvis behandlat upplysningens huvudpunkt, människans utträde ur sin självför­

vållade omyndighet, i samband med religiösa frågor,

eftersom vår härskare vad gäller konsterna och

vetenskaperna inte har något intresse av att spela

förmyndare över sina undersåtar, och motsvaran­

de omyndighet är till yttermera visso den skad­

ligaste och därmed också mest vanärande av alla.

Men ett statsöverhuvud som befrämjar detta går i

sitt sätt att tänka ännu ett steg längre och iI?-ser att

det till och med rörande lagstiftningen är riskfritt att

tillåta undersåtarna att göra offentligt bruk av sitt eget

förnuft och att offentligt förelägga världen sina

tankar kring en förbättring av lagstiftningen,

inbegripet en frimodig kritik av den rådande.

Därpå har vi ett strålande exempel, varvid ingen

monark har föregått den vi hyllar. Och endast den som själv är upplyst och inte

fruktar mörkret, men samtidigt förfogar över en

väldisciplinerad och talrik arme för att garantera

det offentliga lugnet, kan säga vad en republik inte

vågar: Resonera så mJcket ni vill och om vad ni vill, men

lyd! Sålunda tar de mänskliga angelägenheterna

35

.1 "

Immanuel Kant

även här en oväntad vändning - liksom annars

när man betraktar· utvecklingens gång i stort är

nästan allt paradoxalt. En högre grad av med­

borgerlig frihet är skenbarligen fördelaktig för

Jolkandans frihet, men sätter ändå upp oöverstigliga hinder för den. En mindre grad av den förra

skapar emellertid utrymme för den senare att utbreda sig efter hela sin förmåga. Om då naturen

under detta hårda hölje har utvecklat det frö som hennes ömmaste omsorger rör, nämligen längtan

efter och kallelsen till fritt tänkande, så återverkar

detta småningom på folkets sinnelag (varigenom

detta gradvis blir förmöget till friheten att handla),

och sludigen till och med på principerna för regeringen, vilken själv finner det lämpligt att

behandla människan, som nu är former än en

maskin, i enlighet med hennes värdighet.'

Översättning: Joachim Retzlajf

• I Buschings veckonyheter av den 13 sept ·läste jag idag, den 30:e, annonsen för Berlins Monatsschrift för innevarande månad, vilken nämner herr Mendelssohns svar på samma fråga. Jag har ännu inte fått tidskriften i mina händer, annars skulle den ha avhållit mig från mitt ovanstående svar, vilket nu ar kvarstå som ett försök i den mån våra tankar tillfälligtvis skulle vara samstämmiga.

36

U pplysningen, revolutionen och framstegets möjlighet

Michel Foucault

Det förefaller mig att Kants uppsats låter en ny typ

av frågande framträda på den filosofiska reflektio­

nens arena. Denna text är förvisso inte den första i filosofins historia - och inte ens den första texten

av Kant - som tematiserar frågor som rör

historien. Hos Kant påträffas ju åtskilliga texter

som ställer historien inför någon ursprungsfråga,

den om historiens början (1786), den om de­

finitionen av rasbegreppet (1785), samt en del

andra texter som ställer historien inför frågan om

dess tillkomstform, såsom till exempel Iden om en

allmän historia med världsmedborgerligt syfte

(1784); härtill kommer så en del andra skrifter, i

vilka han söker besvara frågor rörande den interna

finalitet som organiserar de historiska processer­

na, exempelvis den text som handlar om tillämp­

ningen av teleologiska principer inom filosofin

(1789). Alla de här frågorna, som förresten är

sinsemellan nära befryndade, genomsyrar i själva verket alla Kants analyser vilka rör historien. Hans

uppsats om Upplysningen förefaller mig rätt annorlunda; den ställer inte, i varje fall inte direkt,

någon av de här frågorna, vare sig den om

ursprunget eller (trots att det kan se så ut) den om

tillkomsten, och den behandlar blott på ett förbehållsamt sätt, och närmast som en bisak,

39

T""';;'" 'i

~ !

Michel Foucault

frågan om den i själva den historiska processen inneboende teleologin.

I denna tex~ av Kant tycks en viss fråga dyka upp för första gången, nämligen frågan om nuet, frågan

om aktualiteten: Vad är det som händer i dag? Vad

är det som pågår just nu? Och vad är detta "nu",

inom vilket vi alla befinner oss, och som bestäm­

mer det moment då jag skriver? Det är inte första

gången som man inom den filosofiska reflektionen

påträffar hänvisningar till nuet, åtminstone i dettas egenskap aven bestämd historisk situation som

kan vara av värde för den filosofiska reflektio­nen.

När Descartes i början av sin Discours de la mithode

(1637) berättar om sin egen färdplan och om hela

komplexet av de filosofiska beslut han hade fattat

såväl på egna som på filosofins .vägnar, då hänvisar

han uttryckligen till något som kan betraktas som

en historisk situation inom den generella ordning

som på hans egen tid gällde för kunskapen och

vetenskaperna. N är det gäller den här typen av hänvisningar, rör det sig emellertid alltid om att _

inom den konfiguration vilken utpekas som

närvarande - finna ett motiv för ett filosofiskt

avgörande. Hos Descartes kan inte påvisas någon

fråga i stil med "Vad är då exakt detta nu som jag tillhör?" Det synes mig emellertid som om den

fråga Kant besvarar, och som han förresten

förmåddes att besvara på grund av att den hade ställts till honom, är en fråga aven annan art. Den

lyder inte rätt och slätt: Vad är det som i den

aktuella situationen kan avgöra det ena eller det

andra filosofiska beslutet? Utan frågan riktar sig

mot vad detta nu är för något, den inriktar sig först

40

Kommentar

och främst på att klarlägga ett visst element i nuet

som det gäller att känna igen, urskilja och uttyda

bland alla de övriga elementen. Vad är det som i

nuet är meningsfullt och aktuellt för den filosofiska

reflektionen? I det svar som Kant söker på detta spörsmål,

föresätter han sig att visa i ~ilket avseende detta element kommer att framstå som bärare av och

tecken på en process som berör tänkandet,

kunskapen, filosofin; det gäller närmare bestämt

att visa i vilket avseende och på vad sätt den som

talar i egenskap av tänkare, av lärd, av filosof själv

ingår i den process, och därtill på vad sätt han har

en särskild roll att spela inom densamma, där han

alltså befinns vara på en och samma gång såväl

element som aktör. Kort sagt tycks det mig att vi i denna uppsats av

Kant ser hur frågan efter nuet i dess egenskap av

det filosofiska skeende den därom talande filo­

sofen själv ingår i dyker upp. Om man vill

föreställa sig filosofin som ett slags diskursiv

praktik vilken har sin egen historia, så förefaller det

mig som om vi, i och med denna uppsats om

Upplysningen - och jag tänker inte pressa min tes

genom att göra gällande att det sker för första

gången - ser hur filosofin problematiserar sin egen diskursiva aktualitet, en aktualitet som den

ställer frågor till såsom skeende, såsom ett skeende

vars filosofiska mening, värde och unikhet den

måste formulera, och inom vilket det åligger den

att på en och samma gång finna såväl sin egen

raison d' etre som grunden för vad den påstår. Just härigenom inser vi att filosofen, när han ställer

frågan om sin egen tillhörighet till detta nu,

41

, Michel Foucault

ingalunda ställer blott frågan om sin egen hem~ mahörighet inom någon doktrin eller tradition; inte heller kommer det längre att handla helt

enkelt om hans tillhörighet till någon mänsklig gemenskap i största allmänhet, utan frågan kom­

mer att gälla hans tillhörighet till ett visst "vi", till ett vi som omfattar det totala kulturella samman­hang som utgör hans egen aktualitet.

Det är detta vi som här är på väg att bli objekt för filosofins reflektion över sig själv; och just här­

igenom framgår det klan hur omöjligt det är för

filosofin att hoppa över att fråga efter sin egen·

unika tillhörighet till detta vi. Hela detta komplex

- alltså filosofin som problematisering aven aktualitet samt filosofens sökande efter den ak­

tualitet han ingår i och i förhållande till vilken han

måste bestämma sitt läge - allt detta skulle kunna

väl karakterisera filosofin som en modernitetens egen diskurs, en diskurs om moderniteten.

Ytterst schematiskt uttryckt, hade under den

franskklassiska kulturepoken frågan om moder­niteten ordnats längs en axel med två poler,

antiken och moderniteten. Problemet fonnule­

rades antingen i form av frågan huruvida en viss

auktoritet borde godtas eller förkastas (vilken.

auktoritet ska vi godta? vilken förebild ska vi rätta

oss efter? etc), eller ocksd i en form, som för övrigt

står i ömsesidig relation till den nyssnämnda och

som innebär jämförande värdering: Är de gamle

överlägsna de moderna? Befinner vi oss i en

förfallsperiod? etc. Här började ett nytt sätt att

ställa frågan om moderniteten träda i dagen, nu

inte längre i form av någon relation på längden, till de gamle, utan i en form som kunde kallas

42

Kommentar

" sagittal" , en pilartad, pricksäkert avslöjande relation till den egna aktualiteten. Diskursen bör,

med detta sätt att se, ompröva sin egen aktualitet,

dels för att kunna komma på det klara med sitt eget

läge, dels för att kunna formulera detta läges

mening, dels slutligen för att klan kunna ange den

an av agerande som denna diskurs är i stånd till

inom den rådande aktualiteten.

Vilken är då min aktualitet? Vad är meningen

med denna aktualitet? Och vad gör jag egentligen

när jag uttalar mig om den? Häri består, enligt mitt

fönnenande, detta nya sätt att fråga efter moder­

niteten. Det här är ännu så länge ingenting mer än ett

spår som borde undersökas lite närmare. Man

borde söka upprätta en genealogi inte så mycket

för själva modernitetsbegreppet utan snarare för

moderniteten som fråga. Hur som helst, och även

om jag antar att Kants uppsats är den punkt där

den här frågan först trädde i dagen, måste det stå

klart att denna text själv ingår i en mer vitt­

famnande historisk process som vi borde söka få

grepp om. Därmed skulle det säken vara möjligt

att pejla in en av de mest intressanta problem­

ställningarna för studiet av 1700-taleti allmänhet,

och av Upplysningen i synnerhet, ifall vi frågade

oss hur det är ställt med detta faktum, nämligen att

Upplysningen kallade sig själv för Upplysningen;

den är uppenbarligen en ytterst säregen kulturell

process, en process som blir medveten om sig själv

dels genom att ge sig ett namn, dels genom att

utpeka de operationer den måste utföra inom sitt

eget nu.

43

;'

.

Michel Foucault

II.

Förhåller det sig när allt kommer omkring inte så

att Upplysningen är den första epok som har givit

sig själv namn, och som - i stället för att rätt och

slätt efter gammal vana karakterisera sig som en

period av förfall eller framsteg, av glans eller

elände - tvärtom benämner sig själv med ledning av ett visst skeende, ett skeende som har sin rot i en

tänkandets, förnuftets och vetandets generella

historia, den historia inom vilken Upplysningen själv har sin roll att spela?

Upplysningen är en period som själv formulerar

sitt eget motto, sin egen grundprincip, och som

själv talar om vad den har att uträtta, såväl i

förhållande till tänkandets allmänna historia som

till det egna nuet och till de former av kunskap,

vetande, okunnighet och illusioner, inom vilka

den förmår igenkänna sin historiska situation.

I Upplysningens sätt att fråga kan man, enligt

min mening, urskilja en av de första yttringarna av

ett visst sätt att filosofera, vilket sedan tvåhundra år

har haft sin långa historia: En av de främsta

funktionerna hos den så kallade moderna filosofin

(vars begynnelse kan tidfästas till den allra sista

delen av 17 OO-talet) är nämligen att den frågar efter sin egen aktualitet.

Man skulle kunna följa denna filosofiska mo­

dalitets bana tvärs igenom 1800-talet och fram till

våra dagar. Det enda jag för ögonblicket ville

understryka är emellertid att den här frågan -som

behandlades av Kant år 1784 till svar på en fråga

som hade ställts till honom utifrån - i det följande

aldrig föll ur hans minne. Han skulle komma att

44

Kommentar

ställa den på nytt och söka besvara den, nämligen

utifrån ett skeende som han själv aldrig upphörde

att ställa frågor om. Det skeendet är förstås Franska

revolutionen.

År 1798 kom Kant att skriva något slags

fortsättning på texten om Upplysningen från 1784.

År 1784 hade han sökt besvara den fråga som hade

ställts till honom: "Vad är denna Upplysning som

vi deltar i?"; år 1798 besvarade han däremot en

fråga som själva aktualiteten hade ställt honom

inför men som efter år 17941 hade präglat hela den

filosofiska debatten i Tyskland, nämligen: "Vad är

Franska revolutionen?"

Arbetet Der Streit der Fakultäten in drei Abschnitten

(1798) är en samling av tre uppsatser rörande

relationerna mellan de fakulteter som tillsammans

utgör universitet. Den andra av dessa uppsatser

handlar om konflikten mellan den filosofiska och

den juridiska fakulteten. Hela komplexet av

relationer mellan filosofi och rätt är genomsyrat av

frågan: "Huruvida människosläktet befinner sig i

ständigt framåtskridande mot något bättre?" Det

är som svar på den frågan som Kant i paragraf 5 av

detta avsnitt framlägger följande tankegång: Ifall

man vill besvara frågan" Finns det något mänsklig­

hetens ständiga framåtskridande?" måste först och

främst klargöras huruvida det finns någon möjlig

orsak till sådant framåtskridande; och har man väl

lyckats påvisa den möjligheten, återstår det dels att

visa att denna orsak på ett avgörande sätt påverkar

skeendet, dels att för den skull frilägga någon

särskild händelse som ger vid handen att orsaken i

fråga faktiskt verkar. Kort sagt, att peka ut en orsak

klargör blott vissa möjliga verkningar, eller för att

45

~ \

Michel Foucault

vara mer exakt: möjligheten av viss verkan. Men

för en verklig realitet gäller att den inte kan

fastställas med mindre existensen aven viss händelse kan fastställas.

Det är således inte tillräckligt att följa det

teleologiska mönster som gör visst framsteg

möjligt; man måste också inuti själva det historiska

skeendet kunna isolera någon händelse som kan få värde som tecken.

Men tecken på vad? Tecken på existensen aven

orsak, en permanent orsak, som genom hela

historien har lett människorna på framstegets

bana. Det måste kunna påvisas att denna orsak har

verkat förr i tiden, att den verkar den dag som är,

och att den kommer att verka även i fortsättningen.

Den signifikanta händelse som ska kunna göra det

möjligt för oss att avgöra om det finns något

framsteg, måste således vara ett tecken som är _

"rememorativum, demonstrativum, prognosti­

cum" . Det måste röra sig om ett tecken som ger vid

handen att det alltid förhållit sig på det viset (det

rememorativa tecknet, minnestecknet), det måste

vara ett tecken som visar att saker och ting förlöper

just på så vis också för närvarande (det demonst­

rativa tecknet), och det måste slutligen visas att

skeendet beständigt kommer att fortsätta på det

viset (det prognostiska tecknet). På det här viset kan

vi bli förvissade om att den orsak som gör framsteg

och framåtshidande möjligt också har verkat inte

blott och bart vid en given tidpunkt, utan att den

orsaken garanterar att en viss allmän tendens råder

inom mänsklighetens utveckling i dess helhet,

nämligen att gå vidare i framstegets riktning.

46

Kommentar

Frågan kan ställas så här: "Finns det omkring oss

någon händelse som vore rememorativt, demonst­

rativt och prognostiskt belägg för ett ständigt

framåtskridande, vilket drar med sig människo­

släktet i dess helhet?"

Ni har säkert redan gissat er till det svar som

Kant ger, men jag vill ändå gärna läsa upp det parti

där han utpekar Revolutionen i dess egenskap att

vara förknippad med detta värde som tecken:

"Denna händelse", skriver han i början av

paragraf 6 av denna uppsats, "består inte i sådant

som av människor begångna dåd och illdåd,

varigenom det som en gång var stort bland

människor blir smått, och det som var smått stort,

eller i att åldriga, respektingivande statsbildningar

försvinner som genom ett trollslag, och andra

träder fram i deras ställe som vuxna ur jordens

djup. Nej, ingenting av allt det där."

I den här texten anspelar Kant uppenbarligen

på de traditionella reflektioner som söker bevis på

mänsklighetens framsteg eller icke-framsteg i riken

som störtas,i väldiga katastrofer genom vilka även

de mest välorganiserade stater utplånas, eller i de

omkastningar beträffande framgång som förned­

rar de etablerade makterna och låter andra träda

fram i deras ställe. Märk väl, framhåller Kant för

sina läsare, det är inte bland de storstilade

händelserna som vi bör leta efter framstegets

rememorativa, demonstrativa och prognostiska

tecken, utan i händelser som inte alls är så där

ståtliga, och mycket mera svårfångade. Man kan

inte utföra en sådan här analys av vårt eget nu utan

att ägna sig åt ett slags kodning, som kan göra det

möjligt för oss att tillerkänna betydelse och värde

47

,

Michel Foucault

av den typ vi är ute efter åt sådant som till synes saknar betydelse och värde.

Vad är det då för händelse som alltså inte är

någon "stor" händelse? Det låter uppenbarligen

paradoxalt att påstå att Franska revolutionen inte

skulle vara en händelse som gjort väsen av sig. Är

den inte tvärtom själva typexemplet på en hän­

delse som kastar om allt, som vållar att det som var

stort blir smått och det som var smått blir stort, och

som uppslukar strukturer som till synes är de mest

solida i samhället och i de olika nationerna?

För Kant är emellertid den aspekten av revo­

lutionen ovidkommande. För honom utgörs det

rememorativa, demonstrativa och prognostiska

värdet inte av det revolutionära dramat eller av de

revolutionära bragderna i sig, och inte heller av de

yviga gester som åtföljde dem. Det signifikativa är

däremot det sätt på vilket revolutionen väckte

uppseende, det sätt på vilket den togs emot överallt

av åskådare som inte tog del i den men som ivrigt

följde den,- bevittnade den och som, på gott och ont, lät sig ryckas med av den.

Själva den revolutionära omvälvningen utgör

alltså inte beviset på framsteget; för det första

därför att det uträttar föga mer än att kasta om allt,

och för det'andra därför att man, ifall man hade

tillfälle att göra om den här revolutionen, inte skulle välja att göra om den.

Härvidlag finns det hos Kant en utomordentligt

intressant passus, lite längre fram i samma para­

graf 6: "Den revolution inom en livaktig nation

som vi i våra dagar har sett utspela sig, den må

lyckas eller slå slint; den må vara fYlld med elände

och skändligheter så till den grad, att ifall en

48

Kommentar

omdömesgill människa hoppades med framgång

kunna genomföra den för andra gången, så skulle

hon aldrig nännas besluta sig för att våga expe­

rimentet i fråga till priset av sådana kostna­

der ... "

Själva den revolutionära processen är alltså inte

det betydelsefulla, det spelar föga roll om den

lyckas eller slår slint, sådant har ingenting med

framsteget att göra, i varje fall inte med det tecken

på framsteg som vi är ute efter. Revolutionens

framgång eller misslyckande är i och för sig inget

tecken på framsteg eller på att framsteg inte

finns.

Men om det nu ändå funnes möjlighet för någon

att ända i grunden känna revolutionen, att veta hur

den utvecklades, en som hade förmåga att leda den

till ett gott slut, då skulle denna omdömesgilla

människa - efter att grundligt ha kalkylerat det

ofrånkomliga priset för en sådan revolution - helt

säkert besluta sig för att inte göra någon. Som ett

"återvändande", som ett pris, kan revolutionen i

sig själv inte betraktas som tecken på att det finns en

orsak mäktig nog att genom hela historien vid­

makthålla ett mänsklighetens ständiga framåtskri­

dande.

Det som är relevant och som bör konstituera

framstegstecknet är i stället allt det som rörde sig

kring själva revolutionen, ty här finns, som Kant

uttryckte sig, "en samklang av önskningar, vilken

står entusiasmen nära". Det som är betydelsefullt i

revolutionen är således inte Revolutionen själv,

utan det som försiggår i huvudet på dem som inte

själva driver den och som i varje fall inte är bland

de huvudagerande; tecknet är den relation som de

49

Michel Foucault

själva har till denna Revolution där de inte del1~ar som aktiva medverkande. Revolutionsentusiasmen

är, enligt Kant, en viss moralisk disposition hos

mänskligheten; denna benägenhet yppar sig per­

manent på två sätt: för det första i alla folks rätt att

skänka sig själva den politiska författning som

passar dem, en författning som i princip stämmer

överens med rätten och moralen i en politisk

författning som är av sådan art att den, för det

andra, i kraft av själva sina principer, förebygger

varje anfallskrig. Genom själva revolutionsentu­

siasmen har alltså den generella benägenhet gett

sig till känna som bär mänskligheten fram mot ett

sådant tillstånd. Revolutionen som skådespel,

alltså, och inte som spel av gester, revolutionen

som härd av entusiasm hos dem som är med om

den, och inte som någon omstörtningsprincip, just

det är ett "signum rememorativum", ty det röjer den

benägenhet, som varit närvarande sedan begyn­

nelsen; det är ett "signum demonstrativum", eftersom

det ådagalägger den nu närvarande effektiviteten i

denna benägenhet; och det är ävenså ett "signum

prognosticum", ty även om det finns aldrig så många

resultat av revolutionen, vilka kan ifrågasättas, så

får man ändå inte glömma den benägenhet som gett sig till känna genom densamma.

III.

Vi vet likaså att det är just inverkan av de där två

elementen -alltså dels den av människornas fria

val upprättade politiska författningen, dels en

politisk konstitution som undviker krig - vi vet att

50

Kommentar

just den processen råder inom Upplysningen,

varför Revolutionen uppenbarligen är det som

fullbordar och fullföljer själva Upplysningen som

process. Och i den mån så är fallet, är också

Upplysningen såväl som Revolutionen händelser

som inte längre kan falla i glömska. I sjunde

paragrafen av samma uppsats säger Kant sålunda:

"Utan att göra anspråk på siarförmåga, gör jag

dock gällande att jag kan förutsäga att människo­

släktet, att döma av många tecken och tydor i våra

dagar, kommer att uppnå detta mål, och därmed

inte längre helt kunna ifrågasätta sitt eget framåt­

skridande till det bättre. Ty ett sådant fenomen i

mänsklighetens historia kan inte längre falla i

glömska, alldenstund det har uppdagat ett anlag

och en. förmåga i den mänskliga naturen att

utvecklas till det bättre, något som ingen politiker

hade kunnat fundera ut med ledning av hur tingen

ditintills hade haft sin gång, och något som tidigare

blott och bart naturen och friheten - förenade

enligt de i människosläktet inneboende rättsprin­

ciperna -att döma av händelserna i tiden kunde

ställa i utsikt blott helt obestämt och som resultat

av slumpen.

Men även om det genom denna händelse

åsyftade målet inte heller nu skulle uppnås, alltså

för den händelse revolutionen eller reformen av ett

folks författning när allt kommer omkring ändå

slog slint, eller om allt, trots att revolutionen och

reformsträvandena hade förmått hävda sig en tid,

ändå återigen hamnade i de gamla hjulspåren (så

som politikerna för närvarande förutsätter), så

skulle denna filosofiska förutsägelse ändock inte i

ringaste mån gå miste om sin prognostiska kraft.

51

I ii,,!,"

I

Michel Foucault

Ty den händelse det här gäller är alltför stor, alltför

intimt sammanvävd med mänsklighetens intres­sen, och genom sina impulser utbredd till alla

delar av världen, för att den, vid gynnsamma

omständigheter, inte skulle dyka upp i sinnena igen och väcka lust att återupptäcka försök av

denna art. Ty när det gäller en för mänskligheten så viktig angelägenhet, måste dock någon gång i

framtiden den åsyftade författningen uppnå sådan stabilitet att de rön som upprepad erfarenhet

skänker inte skulle kunna undgå att påverka allas sinnen."

H ur som helst riskerar revolutionen alltid att om

och om igen hamna i de gamla hjulspåren, men i egenskap aven händelse vars innehåll i sig saknar

betydelse, bär själva dess existens ändock vittne

om en beständig, oförglömlig möjlighet. För den framtida historien är revolutionen garantin för

själva kontinuiteten i färden mot framsteget.

Jag har bara velat placera den här texten av Kant

om Upplysningen i dess sammanhang. Senare

skall jag försöka studera den lite mer ingående. Jag

ville här också se hur Kant, femton år senare, reflekterade över denna aktualitet, som är mycket

mer dramatisk än själva Franska revolutionen. I och med de här två texterna befinner vi oss liksom

vid ursprunget och utgångspunkten för en hel dynasti av filosofiska spörsmål. De här två frå­

gorna, alltså "Vad är Upplysningen?" och "Vad är revolutionen?", är de två former inom vilka Kant

ställde frågan om sin egen aktualitet. Jag undrar

om inte de är de tvll frågor som mest ihållande har

sysselsatt om inte hela den moderna filosofin

52

Kommentar

sedan I800-talet, så i varje fall en försvarlig del av

den.

När allt kommer omkring framstår för mig

Upplysningen - i dess egenskap av att på en och

samma gång vara det unika skeende som inledde

den europeiska moderniteten och den perma­

nenta process som yppar sig i förnuftets historia, i

utvecklingen och i upprättandet av olika former av

rationalitet och teknik, i vetandets autonomi och

auktoritet - ingalunda blott som en episod bland

andra i idehistorien. Utan den är ett filosofiskt

problem som sedan 1770-talet har präglat vårt

täIikande. Vi bör låta dem behålla sin barnatro,

som vill bevara arvet från Upplysningen levande och intakt. Den fromheten är förvisso ett av de

mest gripande bland förräderier. 2 Det är inte alls

fråga om att bevara vad som återstår av Upp­

lysningen; det som ska bevaras är själva frågandet efter detta skeende och dess innebörd (frågan om

hur det universella tänkes och om detta tänkandes

historicitet); den frågan måste hållas present och

bevaras inom andens repertoar såsom något som är värt att tänkas.

IV.

Frågan om Upplysningen, eller snarare frågan om

förnuftet, har som historiskt problem på ett mer

eller mindre ockult sätt genomsyrat hela det

filosofiska tänkandet från Kant och fram till våra . dagar. Det andra ansiktet av den aktualitet som

Kant hade mött är revolutionen, revolutionen dels

,! !.

Michel Foucault

som skeende, som brytning och omstörtning i

historien, dels som nederlag, men samtidigt som

värde, som tecken på en viss benägenhet eller

disposition som verkar i historien och i människo­

släktets framåtskridande. Även här är problemet

för filosofin inte att avgöra vilken den revolu­

tionens roll är som borde bevaras och gälla som

förebild. Problemet är i stället att få veta vad vi bör

ta oss till med denna vilja till revolution, med den

"entusiasm" för Revolutionen som är något helt

annat än det revolutionära företaget i sig självt. De

bägge frågorna "Vad är Upplysningen?" och "Vad

bör göras med viljan till revolution?" bestämmer

tillsammans det filosofiska frågefält som vetter åt vad vi är i vår aktualitet.

Kant tycks mig ha lagt grunden till bägge de

stora kritiska traditioner mellan vilka den moderna

filosofin är uppdelad. I sitt stora kritiska verk har ju

Kant inlett, grundat den filosofiska tradition som

ställer frågan vilka villkor som gäller för att sann

kunskap ska vara möjlig; utgående härifrån, kan

man säga att en hel våd av den moderna filosofin

alltsedan ISOO-talet har framträtt och utvecklat sig som analytik av sanningen.

Men det finns inom den moderna och samtida

filosofin också en annan typ av frågande, ett annat

sätt att ställa kritiska frågor, nämligen den tanke­

ström som såg dagens ljus i frågan om Upp­

lysningen och i Kants uppsats om Revolutionen.

Denna andra tradition ställer frågan: Vad är vår

aktualitet? Vilket är det aktuella fältet för möjliga

erfarenheter? Här är det inte frågan om analytik av

sanningen, utan om vad man kunde kalla nuets

ontologi, vår egen ontologi; mig förefaller det som

54

Kommentar

om det filosofiska val vi ställts inför är detta: Vi kan

ta ställning endera för en kritisk filosofi som

framträder som analys av sanningen i allmänhet,

eller också för en kritisk tanketradition som tar

formen av vår egen ontologi, en aktualitetens

ontologi. Det är denna senare filosofi som från

Hegel och fram till Frankfurtskolan, via Nietzsche

och Max Weber, har lagt grunden till en form av

reflektion inom vilken jag har sökt arbeta vi­

dare.

Översättning: Richard Matz

Noter till den svenska översättningen

l. Det året den 26 juni besegrade republikens trupper österrikarna vid Fleurus, varigenom Österrikiska Neder­länderna (Belgien) blev franskt; vid Thermidor-kuppen den 27-28 juli störtades Robespierre, och revolutionen gick in i ett lugnare skede.

2. Foucault anspelar här på Julien Bendas bok La trahison des dercs, 1928, Klerkernas förräderi. Benda rekommenderade ett strikt fasthållande vid arvet från Upplysningen som det enda säkra motmedlet mot den våg av fascism och anti­intellektualism som många intellektuella, till Bendas för­färan, sympatiserade med.

55