Kalkning i västerbotten
-
Upload
laensstyrelsen-vaesterbotten -
Category
Documents
-
view
393 -
download
2
Transcript of Kalkning i västerbotten
Kalkning i VästerbottenKalkningsprogrammet
omfattar 98 målområden i sjöar och 932 km
målområden i vattendrag.
Ett målområde kan vara en liten bäck på
några hundra meter eller Sävarån på
närmare 11 mil.
Holmsvattnet i Skellefteå
är den största målsjön
på
448 hektar. Den minsta målsjön
är mindre än en hektar.
De röda markeringarna avser målområden som
utgick efter år 2010.
Det är många försurade vatten som inte kalkas. De vatten som kalkas hyser skyddsvärda arter eller är viktiga fiskevatten. Urvalet har gjorts i samverkan mellan lokala föreningar, kommuner och Länsstyrelsen.
I alla kalkade vattendrag är öring ett viktigt motiv.
Öring är en nyckelart
i små
vattendrag där den ofta är ensam fiskart. Den öring som återfinns i sjöar är också
beroende av vattendragen som lekområde. Bilden visar en lekvandrande
insjööring på
Njakafäll.
Havsöringen är en variant av öring som leker i vattendrag och växer till i havet. Havsöringen nyttjar gärna små
vattendrag som lekområden. Många kalkningar i länets östra del har som huvudsyfte att åtgärda
försurningen i havsöringens lekområden.
Laxen leker huvudsakligen i stora älvar som har god förmåga att motstå
försurning. Sävarån och Åbyälven är försurade och ingår i kalkningsprogrammet. Vi kalkar även i flera biflöden till älvar där laxen leker eller har uppväxtområden för yngel. Laxsmolten
från Sävarån har fotats av Bo-Sören Wiklund.
Flodpärlmusslan är akut hotad till följd av pärlfiske och miljöförstöring. Musslans larver lever 8-10 månader som parasit på
gälar av öring eller lax. Under den perioden bör pH inte vara lägre än 6,2. Sju vattendrag med flodpärlmussla ingår i länets kalkningsprogram.
Att kunna bedriva fritidsfiske med kvalité
och glädje är det viktigaste motivet för kalkning i länets försurade sjöar.
Foto: Janne Liif
Helikopter-granuler42%
Fordon0%Doserare
35% Helikopter-mjöl13%
Båt10%
Kalkningen i länet är främst inriktad på
vattendrag. Mest kalk sprids därför på
våtmarker och via doserare.
En stor del av sjökalkningen
görs också
för nedströms belägna vattendrag.
Drygt 1 300 våtmarker nyttjas för kalkning.
Våtmarkskalkning är mycket effektiv, men ger stora skador på
våtmarkens växtlighet.
Sedan många år tillbaka är det bara tillåtet att kalka på
våtmarker som redan är påverkade av kalk.
Tall som skadats till följd av våtmarks-
kalkning. Kalkningen försvårar upptaget av grundämnet bor, vilket gör att träden kan få
borbrist.
Vid kalkning på
våtmarker dör vitmossa. De bruna områdena består av död vitmossa.
Rundsileshår på
död vitmossa. När vitmossan bryts ned försvinner även sileshåret.
Foto: Thomas Rafstedt
Foto: Thomas Rafstedt
Den största doseraren står i Sävarån, ovan Botsmark. Silon rymmer 120 ton kalk.
Mest kalk sprids via doserarna i Tvärån, Åby älv (bilden) och i Pålböleån. Den årliga kalkförbrukningen uppgår till ca. 500 ton i dessa anläggningar.
Det finns 22 kalkdoserare
i länet.
9 st. i Nordmaling6 st. i Umeå
4 st. i Skellefteå2 st. i Dorotea
1 st. i Åsele
Lill-Armsjön
i Bjurholms kommun kalkades med 181 ton år 2001. De senaste åren har sjön kalkats med 10 ton.
I Västerbotten sprids kalk på
186 sjöar. En del av dessa sjöar utgör
målområden.
En del kalkas bara för att komma tillrätta med försurning i
nedströms belägna vattendrag.
De största sjökalkningarna
är:Långträsket, Norsjö, 80 ton
Fäbodträsket, Vindeln, 65 tonFinnträsket, Skellefteå, 60 ton
Stöcksjön, Umeå, 60 ton