Innehåll - Start | SFOG 2 prevention. Klipp, sugklocka utkast 170212 Innehåll Att förebygga...

BB 2 prevention. Klipp, sugklocka utkast 170212

Innehåll Att förebygga bristningar ........................................................................................................................ 2

Rekommendation ............................................................................................................................ 2

Upplevelse av utdrivningsskedet......................................................................................................... 2

Riskfaktorer för bristning..................................................................................................................... 3

Värkstimulering ................................................................................................................................... 3

Skyddande faktorer ............................................................................................................................. 4

Evidens............................................................................................................................................. 4

Kommunikation ............................................................................................................................... 4

Krystning .................................................................................................................................................. 4

Spontan krystning: ............................................................................................................................... 4

Aktiv/styrd krystning: .......................................................................................................................... 5

Uppsikt över perineum ........................................................................................................................ 6

Manuellt perinealskydd ........................................................................................................................... 6

Förlossningsställningar ............................................................................................................................ 8

Bakgrund: ............................................................................................................................................ 8

Klipp (episiotomi) .................................................................................................................................. 13

Historik .............................................................................................................................................. 13

Olika typer av klipp ............................................................................................................................ 13

Mediolateralt klipp ........................................................................................................................ 14

Lateralt klipp .................................................................................................................................. 14

Medialt klipp .................................................................................................................................. 14

Tillvägagångssätt ........................................................................................................................... 14

Instrumentell förlossning ...................................................................................................................... 18

Sugklocka ........................................................................................................................................... 18


Att förebygga bristningar

Rekommendation

En riskbedömning för bristning bör göras under förlossningen. Hos kvinnor med kända riskfaktorer ska kompetens hos de förlösande samt skyddsåtgärder beaktas extra noga. Långsamt framfödande ska eftersträvas, från det att föregående fosterdel syns i vulva. Tång bör undvikas. Yttre press bör undvikas. Varm våt duk mot perineum bör användas under utdrivningsskedet Förlossningsställningen i utdrivningsskedet ska bereda överblick över perineum och möjliggöra manuellt perinealskydd Manuellt perinealskydd ska användas Tvåhandsgreppen bör användas Hur man utövat perinealskydd ska dokumenteras Välj förlossningsställning beroende på om förloppet behöver skyndas på eller skatas ner

De flesta metoder som beskrivs har som syfte att åstadkomma ett långsamt framfödande så att kvinnans vävnader hinner töja sig och ge plats för barnets framfödande. Ett långsamt framfödande handlar bland annat om samspelet mellan barnmorska (eller läkare) och kvinna, manuellt perinealskydd och förlossningsställning. Det finns klinisk konsensus kring att den sista delen av utdrivningsskedet ska gå långsamt och kontrollerat för att bristningar ska kunna förebyggas. Däremot varierar åsikterna kring hur detta ska åstadkommas och vilka komponenter som är viktigast. Dessutom är frågan; när ska det gå långsamt och vad innebär ett långsamt framfödande? Ett utdrivningsskede som överstiger 60 minuter har i vissa studier visat sig vara en riskfaktor (1, 2). De flesta förebyggande åtgärder handlar om att åstadkomma ett långsamt och kontrollerat framfödande från när huvudet skymtar i vulva.

Upplevelse av utdrivningsskedet

När kvinnans modermun är fullvidgad (retraherad) börjar utdrivningsskedet eller krystskedet. Detta delas i sin tur in i passivt nedträngande och aktiv fas. Den aktiva fasen börjar när kvinnan upplever stark krystkänsla, barnet står med bjudande del mot bäckenbotten och kan ses i vulva (3). Det är inte ovanligt att utdrivningsskedet och framförallt risken att brista är något som kvinnor oroar sig för. Hur utdrivningsskedet upplevs varierar för att det är individuellt för varje kvinna men kan också bero på yttre faktorer som exempelvis smärtlindring. Det är vanligt att kvinnan upplever en stark känsla av tryck mot ändtarmen. Trycket mot ändtarmen kommer att tillta allt eftersom barnet tränger längre ner i förlossningskanalen. När barnet börjar skymta i vulva övergår trycket mot ändtarmen till en brännande och skärande smärta. Den här brännande och skärande smärta kan upplevas som mycket skrämmande och det är lätt att som kvinna tro att en bristning redan skett eller att det är omöjligt att föda fram barnet utan att en stor bristning ska uppstå. Smärtan kan istället ses som en signal att det finns risk för skada kan uppstå om kvinnan inte tar det försiktigt. Att åstadkomma ett långsamt framfödande innebär för kvinnans del att hon avstår från aktiv krystning under den del då barnets huvud framföds alltmer och istället fokuserar på att andas genom värkarna. Detta kan fortgå länge, även när barnet i princip står i genomskärning. Vid uttänjning av perineum blir trycket så stort att blodtillförseln minskar. När värken är över glider barnet tillbaka och vävnaderna återhämtar sig. Den här principen med två steg framåt och ett tillbaka innebär att kvinnans vävnader tänjs successivt och är fördelaktigt.


Även om flertalet kvinnor upplever en brännande och skärande smärta så uppstår även en viss naturlig bedövning då vävnaderna successivt utsätts för tryck. En del kvinnor upplever inte detta som någon smärtlindring, utan endast som en tillfällig lättnad då barnet glider tillbaka i vulva i värkpaus. För kvinnan kan mental förberedelse och att ha kunskap om vad som händer fysiologiskt och hur det kommer att kännas vara en fördel. Att veta att vagina och perineum har en enorm elasticitet och möjlighet att töja sig kan minska rädslan för att brista. Kvinnor behöver också information om att det är vanligt att brista, speciellt vid första förlossningen. Som kvinna kan man förbereda sig under graviditeten. Många kvinnor upplever att massage av perineumen med oparfymerad olja hjälper dem att förbereda sig inför förlossningen och lära känna sin kropp. En metaanalys visar att massage av perineum med olja under den sista graviditetsmånaden minskar risken för klipp under framfödandet (4). Huruvida resultaten från dessa studier är överförbara till svenska förhållanden är svårt att veta med tanke på att Sverige nationellt har en låg frekvens av klipp.

Riskfaktorer för bristning

De studier som gjorts om riskfaktorer för att få en bristning i samband med barnafödande baserar sig till största delen på risk för sfinkterskador. Riskfaktorer för bristningar grad II har i stort sett visat sig vara desamma (5). De största riskfaktorerna för bristning är att förlossningen avslutas instrumentellt och att vara förstföderska samt hög födelsevikt hos barnet. Förutom dessa riskfaktorer visar studier på andra riskfaktorer vilka är listade nedan, utifrån risker relaterade till kvinnan, till barnet och till obstetriska faktorer. Kvinnor utan kända riskfaktorer drabbas också av sfinkterskador och det är möjligt att andra faktorer påverkar som exempelvis kvinnans vävnader och ärftliga faktorer.

Riskfaktorer relaterade till kvinnan:

- Förstföderska - Ålder - Könsstympad kvinna - Tidigare kejsarsnitt - Tidigare sfinkterskada - Bristande kommunikation - Kort perineum

Riskfaktorer relaterade till barnet:

- Hög födelsevikt >4000 g - Avvikande bjudning: vidöppen hjässbjudning - Stort huvudomfång

Riskfaktorer relaterade till förlossningen

- Förlossning som avslutas med tång - Förlossning som avslutas med sugklocka - Utdrivningsskede > 60 min - Yttre press - Värkstimulerande dropp

Värkstimulering


Värkstimulerande dropp är vanligt förekommande framförallt hos förstföderskor och har visat sig vara en riskfaktor för sfinkterskador (6). Under utdrivningsskedet kan det vara svårt att utvärdera effekten av en höjning av droppet. Vid god progress under krystskedet kan man med fördel prova att antingen stänga av droppet helt eller halvera dosen. Det är viktigt att tänka på att kombinationseffekter kan uppstå vid byte av förlossningsställning och samtidig höjning av droppet. Generellt bör man vara försiktig med att göra fler åtgärder som påskyndar förloppet samtidigt.

Skyddande faktorer

Evidens

Den enda skyddande faktorn med högt evidensvärde: · varma våta kompresser mot perineum (7)

- Andra faktorer där det inte finns lika stark evidens är: · God kommunikation mellan barnmorskan och kvinnan (5) · Förlossningsställning där barnmorskan har god uppsikt över perineum (5) · Barnets huvud framföds i slutet av värk och kroppen på nästa värk (8).

Kommunikation

Det är viktigt att den födande kvinnan fått information om vikten av ett långsamt framfödande i förlossningens slutskede. Förberedelse innebär att kvinnan och paret är införstådda med varför detta är viktigt och får information om hur krystskedet vanligtvis går till och vad barnmorskan gör för att förebygga bristningar samt hur viktigt samarbetet mellan barnmorskan och kvinnan är. Detta behöver tas upp vid föräldrautbildning men även under förlossningen. Med samarbete och kommunikation avses i den här texten alla de vårdhandlingar som personalen utför för att stödja och stärka kvinnan under krystskedet, för att skapa trygghet i situationen och för att förebygga bristningar. På flera håll används kulturdoulor (bland annat i Göteborg, Skåne, och Södertälje) för att underlätta kommunikation med kvinnor som inte talar svenska, Information till kvinnor för att uppnå ett långsamt framfödande: Information som behöver ges: - Smärtans budskap: ta det försiktigt. Det kommer att skära och bränna men att smärtan avtar i värkpaus. - Sidoläge eller fyrfota är förlossningsställningar som kan vara avlastande - Att det är viktigt att andas genom de sista värkarna när barnets huvud skär igenom - Smärtlindring finns tillgänglig under utdrivningsskedet, såsom varma handdukar eller pudendusblockad

Krystning

Det vanligaste sättet att dela in krystning är spontan krystning och forcerad krystning. Emellanåt ser man också att aktiv krystning nämns. Vid alla typer av krystning bör det ingå stöd och uppmuntran och feedback till kvinnan om progress. Barnmorskan måste vid alla typer av krystning vara beredd på att bromsa framfödandet vid plötslig progress om det finns risk att förloppet går för fort.

Spontan krystning:


Kvinnan krystar utifrån egen känsla. När man observerar kvinnor som krystar utifrån sin egen känsla så utnyttjas sällan hela värken. Många gånger ”låter” kvinnan när det blir smärtsamt och på så sätt kanaliseras kraften utåt istället för mot bäckenbotten. En vanlig missuppfattning bland barnmorskor är att spontan krystning innebär att barnmorskan inte ska stötta eller uppmuntra eller för den delen hjälpa kvinnan om utdrivningsskedet går för fort. Självklart ska kvinnan fortfarande få stöd och bekräftelse. Går utdrivningsskedet mycket snabbt så måste barnmorskan också hjälpa kvinnan till ett långsammare framfödande även om hon redan krystar spontant. Det kan åstadkommas genom att be kvinnan att andas genom värken, ändrad förlossningsställning till en ställning som bromsar framfödandet( sidoläge/ fyrfota) och genom att använda perinealskydd.

Summering spontan krystning: - Kvinnan krystar utifrån spontan krystkänsla - Oftast öppen mun, vokaliserar - Oftast utnyttjas inte hela värken

Aktiv/styrd krystning:

Barnmorskan styr kvinnans krystning verbalt eller med sitt kroppsspråk. I dessa instruktioner ingår ofta att kvinnan ska utnyttja hela värken, hålla andan och använda kraften nedåt mot bäckenbotten. Kvinnan lägger därmed på extra buktryck utöver det tryck som värken i sig åstadkommer. Denna typ av krystning kan vara nödvändig vid värksvaghet eller tung bedövning som gör att kvinnan inte har tillräcklig krystkänsla, eller vid utebliven progress av spontan krystning. Det är inte helt ovanligt att en felbedömning av hur långt barnet trängt ner i bäckenet föranleder en för tidig krystning, vilket framförallt hos förstföderskor då inte ger önskad progress. För tidig krystning leder oftast till att en krystning som börjat spontant övergår till aktiv och sedan blir forcerad. Ibland är det svårt att bedöma station men vaginal undersökning (VU) bör verifieras med yttre palpation (YP) vid tveksamhet om station. Har provkrystning provats/ordinerats av någon anledning bör effekten av utvärderas efter 5-10 värkar.

Summering aktiv krystning: - Verbala instruktioner - Icke-verbala instruktioner. Visa hur kvinnan ska ta tag om benen för att flektera dem, sätta hakan i bröstet och hålla andan. - Handdukstrick (norska knuten) eller motsvarande. Kvinnan och barnmorskan har ”dragkamp” med lakan/draglakan i syfte att få kvinnan att lägga kraften neråt.

Forcerad krystning Vid forcerad krystning kombineras aktiv krystning med levatorpress och gynläge (eller annan flektion typ McRoberts). Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar i vagina för att ytterligare visa kvinnan var hon ska lägga kraften. Yttre press ingår i forcerad krystteknik och bör inte användas på grund av risk för stora bristningar och att kvinnans upplevelse påverkas negativt. Forcerad krystning bör användas restriktivt. Summering forcerad krystning (tekniker som läggs till aktiv krystning):

- Levatorpress - Gynläge - McRoberts - Yttre press


Uppsikt över perineum

För att kunna bedöma om framfödandet går tillräckligt långsamt, behöver barnmorskan ha god uppsikt över perineum. Detta kan åstadkommas i de flesta förlossningsställningar med undantag för huksittande. Om kvinnan önskar föda i en ställning där barnmorskan upplever att det är svårt att få bra uppsikt bör hon informera kvinnan om detta och föreslå henne byta ställning. Att enbart bedöma risk för bristning utifrån tid och hur progressen ”känns i händerna” är inte tillräckligt. Uppsikt över perineum innebär att utvärdera eventuella risktecken som färg, blödning från vagina, svullnad, elasticitet etc. Om man observerar risktecken på bristning så behöver dessa åtgärdas. Detta kan ske genom att be kvinnan att ändra ställning så att perineum avlastas och genomblödningen förbättras. Att barnets huvud glider tillbaks i värkpaus är fördelaktigt och barnmorskan kan se till att progressen blir mycket kontrollerad under resterande krystvärkar.

Manuellt perinealskydd

Syftet med perinealskydd är att barnmorskan eller läkaren med sina händer försöker åstadkomma ett långsamt framfödande av barnets huvud och axlar så att kvinnans vävnader hinner töja sig och bristning minimeras. Även om effekten av perinealskydd inte är helt klarlagd så rekommenderas att perinealskydd används vid alla förlossningar. Enbart manuellt perinealskydd är inte tillräckligt för att förhindra bristning utan förloppet kan behöva påverkas genom andra åtgärder som krystmetod och förlossningsställning. Vilken typ av perinealskydd man använder beror på den aktuella situationen, bedömning av riskfaktorer samt kvinnans val av förlossningsställning. Det är viktigt att reflektera över det perinealskydd man använder och vilket syfte det har med tanke på händernas placering- var och hur trycket från händerna hamnar både på kvinnans vävnader och på barnets huvud. Kvinnan ska informeras om syftet med perinealskydd och vad det innebär. En del kvinnor upplever att ett kraftigt perinealskydd gör ont. Nedan beskrivs de vanligaste varianterna av manuellt perinealskydd.

C-greppet

Det vi här benämner som C-greppet innebär att barnmorskan håller sin ena hand på barnets huvud och den andra som ett c-grepp på perineum. Handen på barnets huvud styr farten på framfödandet och är den hand som används för att bromsa om så behövs. Handen på perineum används för att stödja. Handen på perineum hålls kvar när axlarna framföds. Att enbart hålla ett hårt perinealskydd är inte tillräckligt om det finns tecken på förestående bristning. Ett hårt ihärdigt tryck på en redan skör vävnad kan både vara smärtsamt men i värsta fall försämra genomblödning. Perinealskyddet ska då kombineras med en avlastande förlossningsställning och god kommunikation. Vid upprätta förlossningsställningar som knästående och stående så håller många barnmorskor enbart perinealskydd på barnets huvud. Syftet är då att kunna bromsa farten ifall det kommer en kraftig värk eller om barnmorskan tappar kommunikationen med kvinnan. Bild tvåhandsgrepp-c-grepp

Det finska greppet

Det finska perinealskyddet ingår som en del av en utbildningsinsats för att förebygga sfinkterskador och som framförallt används i Finland och Norge men även på många kliniker i Sverige. Denna typ av manuellt perinealskydd innebär att handen på barnets huvud bromsar framfödandet och den andra handens tumme och pekfinger försöker mata ihop vävnaden för att minska belastningen på perinealkroppen där trycket från barnets huvud är som störst. Dessutom försöker man med


resterande fingrar (som är böjda) att identifiera barnets haka och stötta perineum uppåt. Det finska greppet har vissa likheter med modifierad Ritgens manöver (9).

Bild finska greppet

Ritgens manöver

Ritgens manöver innebär att barnmorskan med sina fingrar försöker identifiera barnets haka mellan anus och svanskotan och trycker med dessa uppåt framåt. Den andra handen stöttar barnets huvud och kontrollerar barnets framfödande och dess flexion. Ritgens handgrepp kan användas mellan värk och under värk (modifierad Ritgens handgrepp). Den senare används även då man vill påskynda förlossningen. En svensk randomiserad studie från 2008 visade inga skillnader i sfinkterskador i gruppen som lottats till modifierad Ritgens manöver och den grupp som lottats till sedvanligt perinealskydd motsvarande c-greppet. (10).

Hands-poised (händerna redo)

Hands-poised innebär att barnmorskan inte håller vare sig på barnets huvud eller kvinnans perineum. Barnmorskan håller sina händer redo för att övergå till aktivt perinealskydd vid behov. Om hands-off ska användas måste kommunikationen mellan barnmorska och kvinna vara mycket god. Dessutom ska barnmorskan vara beredd på att använda perinealskydd om risktecken uppträder. Hands-poised jämfört med perinealskydd har utvärderats i randomiserade studier med olika resultat (11, 12) och sammantaget i en metaanalys (7) där ingen skillnad i sfinkterskador mellan perinealskydd och hands-poised sågs. Forskningsresultaten är således motsägelsefulla. Utifrån ett risk/nytta resonemang rekommenderar vi att man använder manuellt perinealskydd.

Axlars framfödande

Det är viktigt att komma ihåg att även skydda perineum när axlarna framföds. Det traditionella sättet att hjälpa fram barnet är att både hjälpa barnet vid den fjärde rotationen och att sänka barnet så att främre axeln framföds för att sedan höja i bäckenaxelns riktning. Problemet med att hjälpa till vid rotation och sänkning är dels att man kan försöka att rotera barnet åt fel håll men framförallt att det finns risk att en bristning uppstår vid en överdriven sänkning. Istället är en spontan rotation att föredra i normalfallet och att barnmorskan är uppmärksam på när en förlängning ses vid halsen (bild) för då har främre axeln gått under symfysen. Istället för att sänka kan man direkt höja i bäckenaxelns riktning och bakre axeln framföds först. En försiktig sänkning kan vara nödvändig om barnet är stort. Vid fyrfota, knästående och stående bjuder sig oftast bakre axeln först. Detta gäller också vid pallförlossning. Att förlösa främre eller bakre axel först har inte visat sig påverka förekomst av sfinkterskador (13).

Tvåstegsprincipen

Bifynd från en randomiserad studie visade att ett framfödande av barnets huvud och axlar i två steg kan minskade risken för sfinkterskador (8). Tvåstegsprincipen innebär att barnets huvud föds fram i slutet av värk eller i värkpaus för att åstadkomma ett långsamt framfödande. Vid nästa värk sker den sista rotationen spontant och axlar bjuder sig. En del av värkpausen utnyttjas till huvudets framfödande och värkpausen blir på så sätt något kortare. Barnmorskan har tid att ställa om sitt perinealskydd efter behov och kan skydda perineum när axlarna föds fram. Motargumentet mot tvåstegsprincipen är ofta en rädsla för värksvaghet, skulderdystoci eller påverkat barn. I en studie var medeltiden 88 sekunder vid tvåstegsframfödande och tvåstegsmetoden var inte associerad med


acidemi hos barnet (ph artär <7,10) (14). Givetvis bör den kliniska situationen inklusive eventuella riskfaktorer utvärderas så att man bedömer att barnet har bra resurser och inte behöver födas på en värk. Den värkpaus kvinnan har haft mellan värkarna under krystskedet är den man kan förvänta sig när barnets huvud framfött och man väntar på en ny värk. Hand vid hakan Det är inte helt ovanligt att barnet har en hand vid hakan och många barnmorskor upplever att detta orsakar bristningar. Det finns ingen evidens för om en hand eller två påverkar förekomsten av sfinkterskador och inte heller om det är bättre att försiktigt lösa armen eller låta den vara.

Förlossningsställningar

Bakgrund:

Förlossningsställningar brukar klassificeras utifrån upprätta och liggande ställningar. En (15)förlossningsställning är upprätt om kvinnans bål/rygg överstiger 45° vinkel från horisontalplan. För närvarande finns ingen stark evidens för någon enskild förlossningsställning skulle vara mer gynnsam eller ogynnsam, varför kvinnor bör uppmanas till att prova olika förlossningsställningar och föda i den de upplever mest bekväm (15). Det innebär att man som barnmorska behöver kunna handlägga förlossningar i såväl upprätta som liggande ställningar. I den här texten är fokus bristningsperspektivet, det vill säga vad man som barnmorska behöver tänka på vid olika förlossningsställningar och vilka förlossningsställningar som kan vara lämpliga vid olika förlopp under utdrivningsskedet. Hur olika förlossningsställningar i sig påverkar förlossningsupplevelsen för den födande kvinnan är fortfarande inte klarlagt. Däremot upplever kvinnor större delaktighet och kontroll om de har möjlighet att påverka valet av förlossningsställning (16). Upprätta förlossningsställningar: - Sittande upprätt (>45 °) - Knästående - Stående - Förlossningspall - Huksittande

Liggande/neutrala förlossningsställningar: - Ryggläge - Gynläge - Halvsittande < 45° - Sida - Fyrfota

Sittande/halvsittande

Den vanligaste förlossningsställningen. Den är kulturellt accepterad av både kvinnor och barnmorskor. Om vinkeln mellan kvinnans bäcken och ryggrad överstiger 45° så klassas ställningen som upprätt. I sittande/halvsittande är det lätt för barnmorskan att ha god uppsikt över perineum och guida kvinnan. Det är viktigt att vara observant vid axlarnas framfödande och att undvika att bocka och sänka för bakre axeln. Håll kvar perinealskydd när axlar och kropp föds fram.


Bild: Halvsittande, notera att vinkeln gör att ställningen precis hamnar vid 45° och kan klassas som upprätt

Bild: Halvliggande, bör definieras som liggande

Bild anatomi: Belastningen i ryggläge mot perineumen

Sidoläge

Sidoläge har i en svensk registerstudie visat sig ha en skyddande effekt mot sfinkterskador (17).

Fördelen med den här förlossningsställningen är att framfödandet går långsamt, vilket kan vara extra

viktigt om risktecken observeras eller om förloppet är snabbt. Barnet kan länge glida tillbaka i

värkpaus – även när huvudet i princip står i genomskärning. På så sätt kan blodgenomströmningen

till vävnaderna komma tillbaks i värkpaus och kvinnans perineum kan töja sig etappvis med avbrott.

Bild: sidoläge

Bild: anatomi sidoläge

Fyrfota Fyrfota klassificeras precis som sidoläge som en avlastande förlossningsställning. Även i denna ställning glider barnet länge glider tillbaka i värkpaus. För de kvinnor med ett snabbt förlopp som har svårt att ligga på sida är den mycket bra. Kommunikationen är enbart verbal eftersom kvinnan inte ser barnmorskan utan bara hör henne. Vid framåtlutade förlossningsställningar som fyrfota, knästående och stående är det vanligare att kvinnan får en bristning i blygdläpparna. Bild: Fyrfota

Bild: Anatomi fyrfota

Knästående

Knästående är en upprätt förlossningsställning. Barnmorskan har god uppsikt över perineum och kan bromsa med sitt perinealskydd. Den bakre axeln bjuder sig först och det är viktigt att tänka på att föra barnet i bäckenaxelns riktning när axlar och kropp föds fram, vilket i det här fallet är neråt framåt mot kvinnan. Vid risktecken i det här läget är det lätt att ändra ställningen till fyrfota och på så vis avlasta eftersom trycket mot perineum kan bli stort i den här ställningen. Det kan vara tungt för kvinnor att krysta i knästående under längre perioder. Om kvinnan önskar föda på knä undvik att komma till ställningen för tidigt i krystskedet eller växla ställning ofta.

Bild: knästående

Bild: anatomi knästående

Stående

Tillsammans med huksittande är det här den minst vanligt förekommande förlossningsställningen, kanske för att det både ställer krav på barnaföderskan och barnmorskan. Stående innebär samma princip som knästående för barnmorskan. Om kvinnan lutar sig mycket framåt kommer förlossningsställningen att bli mer avlastande och likna fyrfota. Står hon mer upprätt kan det bli


svårare att se och hålla perinealskydd. Aktiv krystning i kombination med starka värkar i den här upprätta positionen kan göra det omöjligt för barnmorskan att bromsa framfödandet. En bra kommunikation mellan barnmorska och kvinna är ett måste eftersom barnmorskan inte enbart kan förlita sig på det manuella perinealskyddet. Bild: Stående

Förlossningspall

Pallen är en mycket bra förlossningsställning vid långsam progress både i nerträngandefasen och krystfas. Däremot vid starka värkar, snabb progress eller om flera riskfaktorer för bristning finns, bör kvinna informeras om eventuella risker med den här ställningen. Omföderskor har en något förhöjd risk för sfinkterskador vid pallförlossning (17). Beroende på hur kvinnan sitter på pallen kan ställningen klassas som mycket upprätt och där det kan vara svårt att ha god uppsikt över perineum till att det liknar ett halvsittande läge i sängen, dock med skillnaden att kvinnan har sin partner bakom sig som stöd. Kvinnor som sitter på pallen tenderar att bli svullna i underlivet om de sitter länge. Därför rekommenderas inte längre perioder än 20-30 min i taget. Om kvinnan blir mycket svullen kan hon byta läge till exempelvis fyrfota i minst 10 min. På pallen ska man inte sänka vid främre axelns framfödande. Det är mycket viktigt att istället höja barnet uppåt i bäckenaxelns riktning så att den bakre axeln inte åstadkommer en stor bristning. Vid risktecken under krystningen som exempelvis att perineum är mycket stram, vitnar eller att det börjar blöda bör man be kvinnan att byta ställning. Det brukar gå bra att byta ställning även i slutskedet av krystningen, ett sätt är att be kvinnan komma till fyrfota från pallen. Bild: förlossningspall

Huksittande

Huksittande är en förlossningsställning där barnmorskan har svårt att ha uppsikt och hålla perinealskydd med god effekt. Det är en ovanlig förlossningsställning i dagsläget, vilket kanske kan bero på att kvinnor inte är vana vid huksittande och har svårt att bibehålla ställningen under en längre tid samt att barnmorskor tycker sig ha svårt att bistå kvinnor som föder i den här ställningen och därför sällan rekommenderar den. Huksittande har i svenska registerstudier visat sig vara associerade med sfinkterskador (18). Kvinnor som önskar föda på huk bör informeras om att barnmorskan har mycket begränsad möjlighet att hålla perinealskydd i det här läget.

Gynläge

Även om randomiserade studier inte visar några skillnader i bristningar mellan olika förlossningsställningar så är gynläge associerat med sfinkterskador i registerstudier (17, 18). Det bör nämnas att gynläge är den förlossningsställning som används vid akuta situationer vilket kan bidra till effekten. En möjlig anledning till fler skador i den här ställningen har mycket små möjligheter att själv bromsa framfödandet. Jämfört med halvsittande läge där hon kan slå ihop benen så har hon inte den möjligheten när hon har benen i gynstöd. Dessutom innebär gynläge att kvinnans perineum spänns ut maximalt. Gynläge bör därför inte användas rutinmässigt vid normala okomplicerade förlossningar. Gynläge hör även till de förlossningsställningar där kvinnan kan känna sig utsatt och där hon själv har mindre kontroll. Om barnmorskan under krystning i gynläge ser risktecken och kvinnan inte förmår att ändra läge till exempelvis sida, kan man bädda långbädd och se till så att hon kommer till halvsittande läge och kan ”slå ihop benen” i värkpaus för att minska påfrestningen på perineum. Ofta ser man då en förbättring i färg från vitnande eller blånande till rosa/brunrosa.


Bild: gynläge, eventuellt med pilar?

Föda i vatten

Evidens saknas om föda i vatten är skyddande eller ej. Perinelalskydd kan inte utövas.

1. Handa VL, Danielsen BH, Gilbert WM. Obstetric anal sphincter lacerations. Obstetrics and gynecology. 2001;98(2):225-30. 2. Raisanen SH, Vehvilainen-Julkunen K, Gissler M, Heinonen S. Lateral episiotomy protects primiparous but not multiparous women from obstetric anal sphincter rupture. Acta obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2009;88(12):1365-72. 3. NICE GUIDELINES CG 190 Intrapartum Care. Care of healty women and their babies during childbirth. https://www.nice.org.uk/guidance/cg190: NICE National Institute for Health and Care Excellence; 2014 [updated November 2016. Available from: https://www.nice.org.uk/guidance/cg55. 4. Beckmann MM, Stock OM. Antenatal perineal massage for reducing perineal trauma. The Cochrane database of systematic reviews. 2013;4:Cd005123. 5. Samuelsson E, Ladfors L, Lindblom BG, Hagberg H. A prospective observational study on tears during vaginal delivery: occurrences and risk factors. Acta obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2002;81(1):44-9. 6. Rygh AB, Skjeldestad FE, Korner H, Eggebo TM. Assessing the association of oxytocin augmentation with obstetric anal sphincter injury in nulliparous women: a population-based, case-control study. BMJ open. 2014;4(7):e004592. 7. Aasheim V, Nilsen AB, Lukasse M, Reinar LM. Perineal techniques during the second stage of labour for reducing perineal trauma. The Cochrane database of systematic reviews. 2011(12):Cd006672. 8. Albers LL, Sedler KD, Bedrick EJ, Teaf D, Peralta P. Midwifery care measures in the second stage of labor and reduction of genital tract trauma at birth: a randomized trial. Journal of midwifery & women's health. 2005;50(5):365-72. 9. Pirhonen JP, Grenman SE, Haadem K, Gudmundsson S, Lindqvist P, Siihola S, et al. Frequency of anal sphincter rupture at delivery in Sweden and Finland--result of difference in manual help to the baby's head. Acta obstetricia et gynecologica Scandinavica. 1998;77(10):974-7. 10. Jonsson ER, Elfaghi I, Rydhstrom H, Herbst A. Modified Ritgen's maneuver for anal sphincter injury at delivery: a randomized controlled trial. Obstetrics and gynecology. 2008;112(2 Pt 1):212-7. 11. McCandlish R, Bowler U, van Asten H, Berridge G, Winter C, Sames L, et al. A randomised controlled trial of care of the perineum during second stage of normal labour. British journal of obstetrics and gynaecology. 1998;105(12):1262-72. 12. Mayerhofer K, Bodner-Adler B, Bodner K, Rabl M, Kaider A, Wagenbichler P, et al. Traditional care of the perineum during birth. A prospective, randomized, multicenter study of 1,076 women. The Journal of reproductive medicine. 2002;47(6):477-82. 13. Aabakke AJ, Willer H, Krebs L. The effect of maneuvers for shoulder delivery on perineal trauma: a randomized controlled trial. Acta obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2016;95(9):1070-7. 14. Locatelli A, Incerti M, Ghidini A, Longoni A, Casarico G, Ferrini S, et al. Head-to-body delivery interval using 'two-step' approach in vaginal deliveries: effect on umbilical artery pH. The


journal of maternal-fetal & neonatal medicine : the official journal of the European Association of Perinatal Medicine, the Federation of Asia and Oceania Perinatal Societies, the International Society of Perinatal Obstet. 2011;24(6):799-803. 15. Gupta JK, Hofmeyr GJ, Shehmar M. Position in the second stage of labour for women without epidural anaesthesia. The Cochrane database of systematic reviews. 2012;5:Cd002006. 16. Nieuwenhuijze MJ, de Jonge A, Korstjens I, Bude L, Lagro-Janssen TL. Influence on birthing positions affects women's sense of control in second stage of labour. Midwifery. 2013;29(11):e107-14. 17. Elvander C, Ahlberg M, Thies-Lagergren L, Cnattingius S, Stephansson O. Birth position and obstetric anal sphincter injury: a population-based study of 113 000 spontaneous births. BMC pregnancy and childbirth. 2015;15:252. 18. Gottvall K, Allebeck P, Ekeus C. Risk factors for anal sphincter tears: the importance of maternal position at birth. BJOG : an international journal of obstetrics and gynaecology. 2007;114(10):1266-72.


Klipp (episiotomi)

Historik

Klipp innebär att vidga förlossningskanalens och vulvas öppning i samband med förlossning också

kallat episiotomi eller perineotomi. Ingreppet beskrevs första gången på senare delen av 1700-talet

(1, 2). I början av 1900-talet rekommenderades profylaktiskt klipp, främst på förstföderskor utan

egentliga kunskaper om ingreppet var fördelaktigt för kvinnor och barn eller ej (3). Gunni Röckners

forskning som visade att klipp var associerat med mer smärta postpartum än spontana bristningar (4)

har bidragit till restriktiv användning av klipp i Sverige.

Idag finns det evidens för att interventionen bör användas restriktivt. Färre kvinnor behöver

sutureras, får stora bristningar och får komplikationer vid sårläkning (1). Restriktiv användning av

klipp ökar förekomst av intakt perineum hos kvinnor vilket leder till mindre smärta i

postpartumperioden (5). Däremot finns det ingen konsensus för vad en restriktiv användning av klipp

innebär (6). Idag förekommer klipp i Sverige vid 6,6 % av förlossningarna totalt och för förstföderskor

hos 12% men förekomsten varierar stort mellan regioner så väl som sjukhus (7).

Generellt rekommenderas liberal användning av klipp vid hotande fosterasfyxi, vid skulderdystoci (1)

och för omskurna kvinnor (2). Om förlossningen avslutas med sugklocka på förstföderska bör läkare

eller barnmorska överväga att lägga ett klipp då det finns evidens för att detta har en skyddande

effekt mot sfinkterskador (8-10). Det finns för närvarande ingen evidens för klipp vid långdraget

utdrivningsskede eller för stram och oeftergivlig perineum.

Olika typer av klipp

Ett flertal typer av klipp finns omnämnda i litteraturen men de nedan beskrivna typerna är de oftast

förekommande; medialt klipp, mediolateralt klipp och lateralt klipp (2, 11). Gruppen rekommenderar

är det mediolaterala klippet.


Medialt, mediolateralt och lateralt klipp

Mediolateralt klipp

Det mediolaterala klippet utgår från medellinjen vid introitus och riktas snett utåt ner mot

spinae. Vinkeln bör vara mellan 45-60° (12) och längd mellan 3-5 cm (13). Om vinkeln

understiger 30° kommer klippet att i princip vara medialt vilket ger en ökad risk för

sfinkterskada och om det överstiger 60° uteblir avlastningen på perineum (14).

Lateralt klipp

Det laterala klippet börjar 1-2 cm upp från introitus vid sidan av medellinjen och riktas snett

neråt mot spinae (se bild). Studier visar att det laterala klippet resulterar i minskad

förekomst av sfinkterskador hos förstföderskor. För att undvika att en kvinna ska få en

sfinkterskada vid en spontan vaginal förlossning behövde 900 förstföderskor behöver

klippas. Motsvarande siffra vid sugklockeförlossning var 66 (10). Laterala klipp ger inte mer

smärta på kort sikt jämfört med mediolaterala klipp (15). En randomiserad studie

mediolaterala klipp jämfördes med laterala och där båda typerna av klipp gjordes med 60°

vinkel. Studien visade ingen skillnad gällande sfinkterskador eller blödning men däremot tog

bristningarna något längre tid att suturera och mer suturmaterial användes vid de laterala

klippen (16). Ett lateralt klipp klipper av muskelfibrer och perimysium i m bulbokavernosus

medan det mediolaterala klipper av muskelfibrer och perimysium både i M bulbocavernosus

och M transversi perineii..

Medialt klipp

Det mediala klippet läggs från introitus rakt ner mot anus ungefär halva perineums längd (2).

Medialt klipp är lättare att suturera (2) men risken för att det övergår i en sfinkterskada ökar

(17, 18) och därför rekommenderas det inte.

Tillvägagångssätt

Vi rekommenderar det mediolaterala klippet.


Det är viktigt att informera kvinnan om att ett klipp behöver göras och anledningen till detta.

Innan klippet läggs ska bedövning ges, antingen PDB eller infiltration. Klippet läggs när

barnet är väl synligt i vulva då vävnaderna är uttänjda och mindre blodfyllda. Klippet läggs

under värk eftersom risken för blödning ökar om klippet läggs för tidigt.

Infiltration inför klipp

Klippet ska utgå från introitus vid mittlinjen och bör vara minst 45°- 60°. Mindre än 40

innebär ett klipp som riskerar att vara för medialt och ger en ökad risk för sfinkterskador.

Över 60° vinkel innebär att risken för sfinkterskada ökar igen. För att åstadkomma rätt

vinkel, läggs klippet med riktning mot spinae, klockan 4 eller klockan 8. Saxen ska vara vass

och klippet ska göras med ett klipp. När klippet lagts blir risken stor för okontrollerat

framfödande. Fortsatt god kommunikation med kvinnan och perinealskydd är av största vikt.

Ett klipp innebär en grad 2 skada och ska sutureras med stor omsorg och anatomisk

kännedom.

Korrekt vinkel för att åstadkomma mediolateralt klipp med 60 graders vinkel. M

bulbokavernosus och m transversus perinei superficialis engageras i ett mediolateralt

klipp.

Risker och komplikationer med klipp

Vi vill framhålla att ett klipp ger en permanent bäckenbottenskada. Ju mer lateralt klippet är

desto mer skada på M bulbokavernosus och desto svårare att rekonstruera direkt men även

att frilägga vid senare rekonstruktiv kirurgi. Det finns även risker för att ett klipp kan skada

både M Puboanalis ( den viscerala delen av M Puborectalis och sfinkterkomplexet)

Kommenterad [1]: Tror denna också måste titas om av oss


Även vid mediolaterala klipp finns en risk att klippet engagerar den externa sfinktern. M

transversi perinei skadas vid ett mediolateralt klipp och skador på denna kan ge risk för

analinkontinens och tarmtömningssvårigheter. M. transversi perinei är viktig som stöd för

externa sfinktermuskulaturen laterala stöd mot bäckenet. Även M Puboanalis kan skadas vid

ett klipp och detta kan orsaka en instabilitet i bäckenbottenmuskulaturen med risk för

tarmtömningssvårigheter och andra symtom såsom bäckensmärta, sexuell dysfunktion och

vidhetskänsla.

Andra nackdelar med klipp är tekniska svårigheter vid rekonstruktioner (perineorafi och

sekundär sfinkterrekonstruktion). Ett klipp orsakar ofta mer ärrbildning än en spontan

bristning. Vid en spontan bristning (grad 2-4) brister muskelfästet medialt. Det är då relativt

lätt att identifiera musklerna vid rekonstruktionen. Vid ett klipp är det betydligt svårare att

identifiera de perineala musklerna eftersom det finns ärrbildningar och musklerna

identifieras lateralt och detta kan innebära att vagina blir för trång vid rekonstruktionen. Ju

mer lateralt klippet är desto svårare att identifiera och frilägga M bulbokavernosus för

adaptation.

1. Carroli G, Mignini L. Episiotomy for vaginal birth. The Cochrane database of systematic

reviews. 2009(1):Cd000081.

2. Cleary-Goldman J, Robinson JN. The role of episiotomy in current obstetric practice.

Seminars in perinatology. 2003;27(1):3-12.

3. Martin DL. THE PROTECTION OF THE PERINEUM BY EPISIOTOMY IN DELIVERY AT

TERM. California state journal of medicine. 1921;19(6):229-31.

4. Rockner G, Fianu-Jonasson A. Changed pattern in the use of episiotomy in Sweden.

British journal of obstetrics and gynaecology. 1999;106(2):95-101.

5. Dannecker C, Hillemanns P, Strauss A, Hasbargen U, Hepp H, Anthuber C. Episiotomy

and perineal tears presumed to be imminent: randomized controlled trial. Acta obstetricia et

gynecologica Scandinavica. 2004;83(4):364-8.

6. Fodstad K, Staff AC, Laine K. Episiotomy preferences, indication, and classification--a

survey among Nordic doctors. Acta obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2016;95(5):587-95.

7. National data from the Swedish Birthregister - annual report 1973-2014


http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-12-192015 [

8. Behandling av förlossningsskador som uppkommit vid vaginal förlossning - En

kartläggning av systematiska översikter. 2016. Report No.: SBU 250/2016.

9. de Leeuw JW, de Wit C, Kuijken JP, Bruinse HW. Mediolateral episiotomy reduces the

risk for anal sphincter injury during operative vaginal delivery. BJOG : an international journal of

obstetrics and gynaecology. 2008;115(1):104-8.

10. Raisanen SH, Vehvilainen-Julkunen K, Gissler M, Heinonen S. Lateral episiotomy

protects primiparous but not multiparous women from obstetric anal sphincter rupture. Acta

obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2009;88(12):1365-72.

11. Kalis V, Laine K, de Leeuw JW, Ismail KM, Tincello DG. Classification of episiotomy:

towards a standardisation of terminology. BJOG : an international journal of obstetrics and

gynaecology. 2012;119(5):522-6.

12. Tincello DG, Williams A, Fowler GE, Adams EJ, Richmond DH, Alfirevic Z. Differences in

episiotomy technique between midwives and doctors. BJOG : an international journal of obstetrics

and gynaecology. 2003;110(12):1041-4.

13. Gibbon K. How to perform an episiotomy: RCOG (The Royal College of Midwives); 2012

[Available from: https://www.rcm.org.uk/news-views-and-analysis/analysis/how-to-perform-an-

episiotomy.

14. Stedenfeldt M, Pirhonen J, Blix E, Wilsgaard T, Vonen B, Oian P. Episiotomy

characteristics and risks for obstetric anal sphincter injuries: a case-control study. BJOG : an

international journal of obstetrics and gynaecology. 2012;119(6):724-30.

15. Necesalova P, Karbanova J, Rusavy Z, Pastor Z, Jansova M, Kalis V. Mediolateral versus

lateral episiotomy and their effect on postpartum coital activity and dyspareunia rate 3 and 6 months

postpartum. Sexual & reproductive healthcare : official journal of the Swedish Association of

Midwives. 2016;8:25-30.

16. Karbanova J, Rusavy Z, Betincova L, Jansova M, Parizek A, Kalis V. Clinical evaluation of

peripartum outcomes of mediolateral versus lateral episiotomy. International journal of gynaecology

and obstetrics: the official organ of the International Federation of Gynaecology and Obstetrics.

2014;124(1):72-6.


17. de Leeuw JW, Struijk PC, Vierhout ME, Wallenburg HC. Risk factors for third degree

perineal ruptures during delivery. BJOG : an international journal of obstetrics and gynaecology.

2001;108(4):383-7.

18. Fenner DE, Genberg B, Brahma P, Marek L, DeLancey JO. Fecal and urinary

incontinence after vaginal delivery with anal sphincter disruption in an obstetrics unit in the United

States. American journal of obstetrics and gynecology. 2003;189(6):1543-9; discussion 9-50.

Vid spontan förlossning bör klipp endast användas på barnindikation

Klippet ska läggas mediolateralt 45-60 grader från medellinjen

Klipp vid sugklockeförlossning minskar, men eliminerar inte risken för analsfinkterskada

Klipp är en iatrogen skada som kan ge svåra konsekvenser och ska sys med rätt

kompetens och assistans.

Bedövning ska ges före klipp.

Instrumentell förlossning

Allmänt: Instrumentell förlossning medför ökade risker för skador i bäckenbotten och ska endast

användas när nyttan av ingreppet bedöms vara större än att avvakta spontan förlossning.

Tång bör inte användas pga kraftig överrisk för sfinkterskada, levatorskador och långvarig smärta.

Behöver man träna på att lägga tång t ex på efterföljande huvud vid sätesförlossning ska det göras i

samband med simulerad träning på docka.

Sugklocka


Använd checklista inför vakuumextraktion

Överväg klipp vid sugklocka på förstföderska

Använd PDB som bedövning inför sugklocka

Traktion (ej extraktion) rekommenderas om möjligt

Tång bör undvikas.

http://lof.se/wp-content/uploads/2015/04/Checklista-inför-vakuumextraktion.pdf

Vi rekommenderar att man alltid använder sig av någon form av “Time-Out” inför

sugklockeförlossning. Det lugnar ner stämningen i förlossningsrummet och gör att

barnmorska och läkare har en plan för vem som håller perinealskydd och vem som förlöser.

Om det är möjligt att göra en traktion så rekommenderar vi starkt att man gör det. Läkaren

kan då låta barnmorskan ta över och förlösa de sista värkarna med ett långsamt framfödande.

Vid förlossning med sugklocka hos förstföderska ska man överväga att lägga ett klipp då det

finns viss evidens för att det kan minska grad 3-4 bristningar. Det är viktigt att inte utföra

klippet för tidigt utan när barnet är väl synligt i vulva eftersom vävnaderna är då uttänjda

och mindre blodfyllda. Klippet läggs under värk. Om klippet görs för tidigt blir det mer

blödning.

Tillvägagångssättet vid sugklocka beskrivs i på hemsida

FILM ca 2 minuter

http://lof.se/wp-content/uploads/2015/04/Checklista-inför-vakuumextraktion.pdf


Referenser

1. NICE GUIDELINES CG 190 Intrapartum Care. Care of healty women and their babies

during childbirth. https://www.nice.org.uk/guidance/cg190: NICE National Institute for Health and

Care Excellence; 2014 [updated December 2014. Available from:

https://www.nice.org.uk/guidance/cg55.

2. Beckmann MM, Stock OM. Antenatal perineal massage for reducing perineal trauma.

The Cochrane database of systematic reviews. 2013;4:Cd005123.

3. Samuelsson E, Ladfors L, Lindblom BG, Hagberg H. A prospective observational study

on tears during vaginal delivery: occurrences and risk factors. Acta obstetricia et gynecologica

Scandinavica. 2002;81(1):44-9.

4. Ekeus C, E. U. SBU. Analsfinkterskador vid förlossning. En systematisk översikt och

utvärdering av medicinska, hälsoekonomiska, sociala och etiska aspekter. Stockholm, Sweden; 2016.

5. Aasheim V, Nilsen AB, Lukasse M, Reinar LM. Perineal techniques during the second

stage of labour for reducing perineal trauma. The Cochrane database of systematic reviews.

2011(12):Cd006672.

6. Raisanen SH, Vehvilainen-Julkunen K, Gissler M, Heinonen S. Lateral episiotomy

protects primiparous but not multiparous women from obstetric anal sphincter rupture. Acta

obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2009;88(12):1365-72.

7. Elvander C, Ahlberg M, Thies-Lagergren L, Cnattingius S, Stephansson O. Birth position

and obstetric anal sphincter injury: a population-based study of 113 000 spontaneous births. BMC

pregnancy and childbirth. 2015;15:252.

8. Zetterstrom J, Lopez A, Anzen B, Norman M, Holmstrom B, Mellgren A. Anal sphincter

tears at vaginal delivery: risk factors and clinical outcome of primary repair. Obstetrics and

gynecology. 1999;94(1):21-8.

9. Myrfield K, Brook C, Creedy D. Reducing perineal trauma: implications of flexion and

extension of the fetal head during birth. Midwifery. 1997;13(4):197-201.

10. Jonsson ER, Elfaghi I, Rydhstrom H, Herbst A. Modified Ritgen's maneuver for anal

sphincter injury at delivery: a randomized controlled trial. Obstetrics and gynecology. 2008;112(2 Pt

1):212-7.

11. McCandlish R, Bowler U, van Asten H, Berridge G, Winter C, Sames L, et al. A

randomised controlled trial of care of the perineum during second stage of normal labour. British

journal of obstetrics and gynaecology. 1998;105(12):1262-72.

12. Mayerhofer K, Bodner-Adler B, Bodner K, Rabl M, Kaider A, Wagenbichler P, et al.

Traditional care of the perineum during birth. A prospective, randomized, multicenter study of 1,076

women. The Journal of reproductive medicine. 2002;47(6):477-82.


13. Albers LL, Sedler KD, Bedrick EJ, Teaf D, Peralta P. Midwifery care measures in the

second stage of labor and reduction of genital tract trauma at birth: a randomized trial. Journal of

midwifery & women's health. 2005;50(5):365-72.

14. Kotaska A, Campbell K. Two-step delivery may avoid shoulder dystocia: head-to-body

delivery interval is less important than we think. Journal of obstetrics and gynaecology Canada : JOGC

= Journal d'obstetrique et gynecologie du Canada : JOGC. 2014;36(8):716-20.

15. Locatelli A, Incerti M, Ghidini A, Longoni A, Casarico G, Ferrini S, et al. Head-to-body

delivery interval using 'two-step' approach in vaginal deliveries: effect on umbilical artery pH. The

journal of maternal-fetal & neonatal medicine : the official journal of the European Association of

Perinatal Medicine, the Federation of Asia and Oceania Perinatal Societies, the International Society

of Perinatal Obstet. 2011;24(6):799-803.

16. Rygh AB, Skjeldestad FE, Korner H, Eggebo TM. Assessing the association of oxytocin

augmentation with obstetric anal sphincter injury in nulliparous women: a population-based, case-

control study. BMJ open. 2014;4(7):e004592.

17. Gupta JK, Hofmeyr GJ, Shehmar M. Position in the second stage of labour for women

without epidural anaesthesia. The Cochrane database of systematic reviews. 2012;5:Cd002006.

18. Gottvall K, Allebeck P, Ekeus C. Risk factors for anal sphincter tears: the importance of

maternal position at birth. BJOG : an international journal of obstetrics and gynaecology.

2007;114(10):1266-72.

Innehåll - Start | SFOG 2 prevention. Klipp, sugklocka utkast 170212 Innehåll Att förebygga...

Documents

Transcript of Innehåll - Start | SFOG 2 prevention. Klipp, sugklocka utkast 170212 Innehåll Att förebygga...