En sorbisk vals med den svenska publiken –mellanfolkliga förbindelser i det kalla kriget

[Manuskript:Astrid Hedin, 2008, "En sorbisk vals med den svenska publiken –mellanfolkliga förbindelser i det kalla kriget" s 291-316 i Stubbergaard,Ylva & Hall, Patrik (red.)"Demokrati och makt. Vänbok tillägnad LennartLundquist" Lund: Statsvetenskaplig Tidskrift.]

Astrid Hedin

Under det kalla kriget hoppades många att mellanfolkligt utbyte skulle lösa konflikten

mellan de demokratiska respektive kommunistiska staterna i Europa. Avspänningspolitiken

under 1970-talet och 1980-talet byggde på antagandet att mellanfolkliga kontakter och

kulturell kommunikation var sovjetkommunismens akilleshäl (Brandt 1962). Anhängarna

av détente hoppades och trodde att transnationella kontakter skulle bidra till att de

kommunistiska regimerna skulle reformeras. Vice versa önskade många i väst att de egna

demokratierna samtidigt skulle lära och förändras av intrycken från öst. Man ville vara

ödmjuk och bevara det bästa ur båda samhällssystemen. Med tiden skulle skillnaderna

mellan de politiska systemen i öst och väst jämnas ut.

Inom samhällsvetenskapen fann dessa populära idéer sitt uttryck i den så kallade

konvergensteorin – ett numera inom forskningen grundligen bortglömt paradigm. Enligt

konvergensteorin i dess många olika tappningar skulle tre faktorer påverka de

kommunistiska regimerna att reformeras i västlig riktning, nämligen industrialisering,

välstånd och internationella kontakter (Nelson 1978).

Detta kapitel fokuserar på de mellanfolkliga transnationella kontakternas betydelse för

de kommunistiska politiska systemen. Den ställer konvergensperspektivet i kontrast till

författarens egen modell av det kommunistiska politiska systemet och dess

utrikesrelationer, deltagande totalitarism (Hedin 2003a, 2003b, 2004). Modellen

deltagande totalitarism bygger på en ny generation amerikanska historikers arkivbaserade

forskning om kommunistiska regimer.

Artikeln bygger även på författarens egen forskning om de kommunistiska regimernas

utrikespolitiska instrumentalisering av transnationella kontakter med västländer, det så

kallade resekadersystemet (Hedin 2005a, 2005b), samt även på ny historisk forskning om

2

Sovjetunionens och de sovjetkommunistiska staternas minoritetspolitik. I fokus för

fallstudien står diskrepansen mellan hur den västliga publiken uppfattade de

kommunistiska regimernas minoritetspolitik, respektive hur denna politik faktiskt såg ut

och praktiserades. Hur såg diskrepansen ut? Och, framför allt, hur vidmakthölls den?

Jämförelsen mellan de två teoretiska tolkningsmodellerna illustreras med en kort

fallstudie av en etnokoreografisk konferens i Stockholm 1980, alltså en konferens om

folkdanser. I fokus står en östtysk konferensdeltagares presentation av dansen ”serbska

reja”, med ursprung hos sorberna, en östtysk etnisk minoritet.

I kapitlet presenteras först två olika teoretiska tolkningar av de sovjetkommunistiska

regimerna. Det äldre konvergensteoretiska forskningsparadigmet jämförs med den nyare

forskningsinriktningen deltagande totalitarism. Fallstudien presenteras sedan i två ”cuts”

eller tolkningar, en för vardera teoretiska modell (jfr Allison 1969). Förståelsen av

empiriska händelser är beroende av tolkningsramarna, av grundläggande antaganden och

kategorier, som ofta är underförstådda och tagna för givna (ibid:689). Att kontrastera

dominerande tolkningsperspektiv med ny information och alternativa analytiska modeller

tydliggör underliggande antaganden och kan ändra synen på vilken sorts information och

vilken analysnivå som är relevant för forskningsproblemet.

Tack vare de dokument som blev tillgängliga efter sovjetkommunismens fall vet vi idag

betydligt mer bland annat om hur de kommunistiska regimernas kontrollsystem för

utresande till västländer fungerade. Det östtyska så kallade resekadersystemet reglerade

vem som å yrkets vägnar fick resa ut ur de sovjetkommunistiska staterna. Det finns mycket

litet forskning om detta förvaltningspolitiska fenomen. Undantag utgör ett fåtal historiska

studier (Wolle 1999; Niederhut 2005) och min egen forskning (Hedin 2005a, 2005b).

Den här presenterade lilla fallstudien av det mellanfolkliga utbytet vid

folkdanskonferensen i Stockholm 1980 visar hur den östtyska kommunistiska regimens

kontroll av utresande påverkade den transnationella dialogen. Detta är ny information som

rimligtvis måste finna sin avspegling i nya modeller för hur vi förstår de

sovjetkommunistiska regimerna och deras inverkan på västländernas civila samhälle och

inhemska opinion under det kalla kriget.

3

Konvergensantagandet som vederlades över en natt

Konvergensteorin lanserades i kontrast till totalitarismteorin, som dominerade stort på

1950-talet och in på början av 1960-talet. Totalitarismteorin utgår ifrån att totalitära

regimer, såsom de kommunistiska systemen, var (och, vad gäller till exempel Kuba och

Kina, är) så grundläggande annorlunda uppbyggda jämfört med västerländska demokratier,

att de inte kan reformeras till att bli lika dessa. Konvergensteorin gör däremot helt motsatt

antagande. Enligt konvergenstänkandet skulle de sovjetkommunistiska regimerna gradvis

komma att bli allt mer lika de västliga demokratierna. Trycket att moderniseras skulle

tvinga fram en gradvis reformering av både ekonomin och politiken, trodde man.

Idag kan konvergensperspektivet kanske framstå som så pass osannolikt att vi redan

glömt hur brett omfattat det faktiskt var under 1980-talet, både inom och utanför

forskningskretsar. (Undantaget var bland annat Frankrike, där under 1980-talet

östeuropeiska exil-intellektuella fick allt större genomslag inom både kulturliv och

forskning, se till exempel Bosshart 1993 och Ackermann 2000.) Så sent som i mitten av

1980-talet formulerade sig till exempel tjänstemän inom det svenska utrikesdepartementet i

interna promemorior som om den östtyska regimen vore på väg mot en demokratisk

utveckling: ”Regimen får sägas ännu till stor del sakna folklig förankring.” (Kursivering ej

i original.) Ett viktigare exempel är 1987 års dialog mellan det västtyska

socialdemokratiska partiet SPD och det östtyska statsbärande SED (se

Grundwertekommission der SPD 1987). 1980-talets organiserade dialog mellan SPD och

SED är en viktig historisk rot till det nya tyska vänsterpartiet ”die Linke”, ett samgående

mellan västtyska vänsterutbrytare ur SPD, anförda av Oskar Lafontaine, och efterträdarna

till det östtyska socialistiska enhetspartiet SED, idag PDS. Vid valet 2005 fick ”die Linke”

(på svenska ”Vänstern”) hela 54 mandat i förbundsdagen1980-talets bortglömda historia

har alltså satt sina spår i dagens politiska identiteter – som så ofta är diskurserna och deras

olika konstruktioner av ”vi” och ”dem” mycket seglivade, ibland mer seglivade än den

faktiska utvecklingen.

1989 och 1990 års demokratiseringar i Öst- och Centraleuropa vederlade nästan över en

natt tesen om konvergens mellan de politiska systemen i öst och väst. Istället för gradvis

reform av kommunistregimerna kom en plötslig omvälvning. Och när de

sovjetkommunistiska samhällena öppnades för insyn visade det sig att både de politiska

regimerna och ekonomiska systemen var i betydligt sämre skick än majoriteten av västliga

bedömare någonsin anat. Genast stod uppenbart att systemen alls inte varit på väg att

4

refomeras. De politiskt och ekonomiskt bankrupta systemen störtade istället samman som

ihåliga och bräckliga korthus. I efterhand är det tydligt att systemen inte hade gått att lappa

och laga, än mindre reformera till en tredje vägens utopi.

Över en natt blev konvergensantagandet alltså obsolet, liksom den av konvergensteorin

dominerade kommunismforskningen. Äldre volymer om kommunistiska regimer gick ur

tryck och förvisades till bibliotekens magasin och källare, och de vetenskapliga

tidskrifterna publicerade inte längre några artiklar med konvergens som underförstådd

utgångspunkt. Forskningen betraktades helt enkelt som överspelad av händelserna, och av

den nya tillgången på empiriskt material.

Men någon ordentlig konfrontation med konvergensteorins grundantaganden kom inte

till stånd. Konvergensteorin begravdes så att säga levande och i tysthet, utan att först ha

falsifierats i vetenskaplig diskussion – och kanske är det därför som den fortfarande

spökar, i form av grumliga föreställningar om att de sovjetkommunistiska regimerna under

det kalla kriget var på väg att reformeras i demokratisk riktning, och populära

förväntningar på de kvarvarande kommunistiska regimernas framtida gradvisa

”konvergens” med väst. Den radikala varianten av detta tänkande hoppades (och hoppas)

samtidigt på att vi i väst skulle lära oss av de kommunistiska regimernas sociala och

progressiva tänkande. I en annan variant handlade det istället om att bygga ut de fredliga

mellanfolkliga kontakterna runt vad man trodde var ”opolitiska” områden, så som

folkdans.

Från totalitarism till intressegrupper

När konvergensteorierna lanserades under 1960-talet hävdade de metodologiska

framsteg gentemot totalitarismteorin, som anklagades för att betrakta Ryssland (inte

Sovjetunionen) som unikt, och att stödja sig på vaga begrepp så som ”nationalkaraktär”

(Meyer 1970:313-318). Totalitarismteorins förespråkare hade förblindats av sin snäva

områdeskunskap – av ”area-studies”. De trodde att deras studieobjekt var artfrämmande

och oföränderligt, hette det.

Den inom statsvetenskapen mest kända konvergensmodellen var kanske Gordon

Skillings teori om intressegrupper. Läser man denna artikel idag håller den dock knappast

måttet för ett gott forskningsarbete. Skillings banbrytande artikel från 1966 saknade den

5

empiriska underbyggnad som hade varit önskvärd. Istället gjordes svepande uttalanden om

att olika fakta ”stod bortom tvivel”, och att totalitarismteoretikerna drevs av det kalla kriget

att ”tänka i termer av svart och vitt” (Skilling 1966:443, 437).

Baserat på andras forskning, bland andra totalitarismteoretikerna Friedrichs och

Brzezinskis arbete, slog Skilling fast att det fanns intressegrupper i Sovjetunionen.

Därifrån tog Skilling dock raskt klivet vidare till att säga att Sovjetunionen de facto var

lika komplext som västliga samhällen (ibid:443). Under sovjetkommunismens konfliktfria

yta fanns ”underjordiska” politiska konflikter inom kommunistpartiet (ibid:448). Eftersom

Sovjetsystemet saknade oberoende och konkurrerande partier samt representativa

institutioner så fyllde istället kommunistpartiet denna roll och agerade medlare mellan

olika intressegrupper. Sovjetunionen var helt enkelt en ”polyarki” med Robert Dahls

terminologi – fastän oligarkisk snarare än demokratisk (ibid:449).

In the absence of an effective representative body, and also of independent

and competing parties, the single party must fill many roles performed in

other systems by various institutions and, above all, must serve as a broker

of competing group interests. (Skilling 1966:448)

Denna bild av sovjetkommunismen fick stort genomslag. Sovjetdiktaturen uppfattades

som uppluckrad av intressegrupper, och sovjetiska politiska institutioner troddes fylla i

grunden samma ”funktioner” som västliga demokratiska system. Det mångsidiga

kommunistpartiet stod för intresseförmedling, -aggregering, beslutsfattande och

implementering.

Från intressegrupper till konvergens

Med teorin om intressegrupper hade portarna öppnats för konvergensteorins genombrott.

Visionerna av hur denna konvergens skulle se ut täckte ett brett politiskt spektrum, från

demokratisk socialism, via auktoritär byråkratisering, till fascistisk mardröm. Den mest

populära varianten var kanske att öst och väst båda skulle omvandlas till en form av

demokratisk socialism. Under trycket av den framväxande pluralismen – Skillings

intressegrupper – skulle de kommunistiska politiska systemen reformeras.

6

Kommunistpartiet skulle försöka kooptera opolitiska eliter, bli allt mer demokratiskt, och

till slut mutera till ett flerpartisystem. Alltfler människor skulle delta politiskt. Den

irrationella planekonomin skulle ersättas av rationella organisationsformer. Med tiden

skulle den historiska utvecklingen mot rationalitet, förnuft, tolerans och frihet urholka

diktaturen och nöta ner den kommunistiska ideologin. Och resultatet bli en form av

demokratisk socialism, en modell liknande den svenska (sic) (Meyer 1970: 320-325, 337).

En andra vision för den framtida konvergensen mellan öst och väst var mörkare.

Framtiden för både sovjetkommunismen och de västliga demokratierna var ”deltagande

byråkrati” (Meyer 1970:325-328). Den moderna ekonomins krav skulle tvinga den

sovjetiska administrationen att bli allt mer meritokratisk. Kaderadministrationen skulle

omstöpas till en enorm weberiansk byråkrati. Precis som moderna västliga företag skulle

sovjetadministrationen gå från auktoritär till deltagande, från tvångsstyrning till styrning

med hjälp av belöningar (Meyer 1965; Ludz 1968; citerade i Meyer 1970:327). Den

inflytelserike västtyske statsvetaren Peter Christian Ludz, som skrev om Östtyskland,

framhävde den kommunistiska välfärdsstatens roll i att skapa legitimitet för regimen. Ludz

kallade sin vision av den framtida systemkonvergensen för ”deltagande diktatur”

(”participatory authoritarianism”). Meyer själv föredrog den något mildare termen

”deltagande byråkrati” (”participatory bureaucracy”). Kuriöst nog återkommer denna

terminologi i dagsfärsk forskning, där DDR tolkas som en ”deltagande diktatur”, i positiv

bemärkelse, där det de facto framtvingade samhälleliga deltagandet tolkas som en positiv

aspekt av DDR (Fulbrook 2005:235-290).

En sista, tredje version av konvergensteorin hade en än mer pessimistisk syn på

utvecklingen, både i de kommunistiska systemen och i västvärlden. Inspirerade av

filosofen Herbert Marcuse, ikon för 1968 års europeiska studentrevolt, såg man framtiden

för både öst och väst i en form av fascismliknande diktatur, en byråkratisk totalitarism

(Meyer 1970:327-336). Ur detta perspektiv var det ingen större skillnad på kommunism

och demokrati, båda var egentligen diktaturer.

Trots bristen på empiriska bevis kom konvergenshypoteserna, framför allt de tre här

skildrade varianterna, att få stort genomslag. I brist på empiriskt material levde

hypoteserna ett eget liv. Tills motsatsen bevisades trodde man på sovjetsystemen som

förtäckta halv-demokratier eller snart-demokratier, dominerade av förhandlingar mellan

intressegrupper. Trots kännedom om det så kallade kadersystemet, där befordringar skedde

på ideologisk grund, hade man svårt att tro att en i västliga ögon så irrationell

organisationsform kunde överleva, och antog alltså – på lösa grunder, som det senare kom

7

att visa sig – att meritokratin ändå dominerade, eller skulle komma att dominera i längden,

snart. Även den tredje, vänsterradikala tanken om de västliga demokratierna som falska

pseudo-demokratier, och alltså jämförbara med sovjetdiktaturen, kom att ha ett visst

diskursivt inflytande – om än kanske inte inom statsvetenskapen.

Totalitarismteorins återkomst

Efter de sovjetkommunistiska regimernas sönderfall och demokratisering 1989–1991 har

totalitarismteorin åter kommit att dominera forskningen om kommunistiska regimer.

Totalitarismteorins vetenskapliga renässans och genombrott i Frankrike och Tyskland (se

Hedin 1999, Siegel 1998) kan dock ännu inte påstås ha nått Sverige. Här är inte platsen att

närmare gå in på de vetenskapssociologiska förutsättningarna för detta paradigmskifte.

Men ett par korta ord kan kanske ändå vara av intresse.

Totalitarismteorin återkom under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal bland oppositionella

intellektuella i Öst- och Centraleuropa (se till exempel Rupnik 1984). Framstående

östeuropeiska författare som flydde kommunismen kom att ha stor inverkan på det

intellektuella livet i Paris. I Frankrike kan även nämnas historikern Francois Furet, som

redan i slutet av 1970-talet vred den franska revolutionen ur händerna på marxistiska

teoretiker med boken Interpreting the French Revolution. Furet inledde en lång

bearbetningsprocess av sovjetkommunismen, som mynnade i huvudverket The Passing of

an Illusion (1995/1999), om den kommunistiska illusionens historia i Västeuropa.

I Tyskland skedde en bred omvärdering av de sovjetkommunistiska regimerna först efter

Berlinmurens fall 1989, särskilt i samband med de båda tyska parlamentariska

historikerkommissionernas arbete, som dokumenterade och bearbetade DDR:s historia

(Hedin 1999). Den östtyska ekonomin, det politiska systemet och dess legitimitet visade

sig vara i betydligt sämre skick än vad många i väst hade trott. Under arbetet och

diskussionerna inom den första så kallade Enquete-kommissionen kom bland många andra

filosofen Jürgen Habermas att revidera sin uppfattning om DDR. Bred enighet uppnåddes

kring definitionen av DDR som en stat med ”totalitära anspråk”, alltså en stat som

försökte, men inte nödvändigtvis fullt ut lyckades med att uppnå en totalitär omstöpning av

samhället.

8

Deltagande totalitarism

I den mån som kommunismen faktiskt styrde samhället, hur var denna totalitära kontroll

möjlig? Den variant av den nya totalitarismteorin som här står i fokus går alltså under

benämningen deltagande totalitarism. Modellen och dess benämning lanserades av Hedin

2003a, 2003b, 2004. Den bygger på nyare arbeten av amerikanska historiker, verksamma i

och runt tidskriften Kritika, som sammanfattats av författaren ur ett institutionellt pespektiv

ochutvecklats till en statsvetenskapligt användbar teori.

Modellen deltagande totalitarism gör tre grundantagaden, baserade på empiriska

generaliseringar ur nyare historiska forskning:

a) Avgörande för de kommunistiska systemens långvarighet och stabilitet var

medborgarnas aktiva deltagande i den dominerande diskursen.

Medborgare i sovjetkommunistiska system var inte bara undertryckta, terroriserade och

atomiserade – en tolkning som vanligen tillskrivs totalitaritära modeller. De var också

positivt integrerade, aktiva deltagare i uppbyggnaden av det socialistiska samhället och

bärare av den dominerande diskursen och dess normer, roller och rutiner (jfr March &

Olsen 1989). Det aktiva deltagandet i den socialistiska diskursen var en central maktresurs

för de kommunistiska regimerna – dock med begränsad styrbarhet, eftersom en diskurs per

definition är decentraliserad och trögrörlig, uppburen av många aktörer.

b) Avgörande för det aktiva deltagandet i det sovjetkommunistiska samhällsprojektet var

inte bara våld, tvång, hot och materiella belöningar, utan också den diskursiva,

legitmitetsvinnande kontrasten mot de kapitalistiska systemen i väst.

De kommunistiska regimerna strävade efter diskursiv dominans, där socialism och

kapitalism definierades som motsatser, och kommunism som det bättre, sannare, mer

framstegsvänliga, framgångsrika, rättvisa systemet. De kommunistiska regimerna ansågs

representera en internationellt överlägsen modernitet. Uppmaningarna att delta i det

gemensama socialistiska projektet vädjade till medborgarnas ideologiska entusiasm, sanna

tro och känsla för moral. Deltagande i det politiska systemet uppnåddes också med hjälp av

ett ”vi-och-dem”-tänkande, där en persons rykte, ära, skamkänsla och medlemskap i

gemenskapen stod på prov. Deltagandet i sig skapade vanor och socialiserade individen.

Att över en längre tid skilja mellan det sagda och det tänkta var svårt, särskilt givet bristen

på alternativa diskurser eller fora.

c) Det aktiva deltagandet i den dominerande diskursen underbyggdes av ett historiskt

sett unikt instiutionellt ramverk, vars grunddrag beskrivits av Friedrich och Brzezinski i

9

deras statsvetenskapliga modell (1956/65). Termen ”totalitarism” i begreppet ”deltagande

totalitarism” betonar alltså de formella institutionella aspekterna av modellen, nämligen

hur den diskursiva dominansen organiserades. Carl J. Friedrichs och Zbigniew Brzezinskis

för statsvetare välkända modell tecknar det grundläggande organisatoriska ramverk som

möjliggjorde de kommunistiska regimernas dominans över samhället (ibid:21-23).

Betoningen på de organisatoriska förutsättningarna klargör också svagheterna i

konvergensteorins försök att förstå kommunistländernas samhällen som oberoende av de

kommunistiska politiska institutionerna, eller de kommunistiska politiska institutionerna

som jämförbara med de västliga demokratiernas.

De kommunistiska regimerna grundades enligt Friedrich och Brzezinski på följande sex

grunddrag: 1) en ideologi med målet att omdana hela samhället och skapa en ny

socialistisk människa, 2) en partikontrollerad stat, där socialistpartiet via kadersystemet

styrde hela den statliga administrationen, samt organisationsmonopol, det vill säga förbud

mot att bilda av kommunistpartiet ej kontrollerade och tillåtna organisationer, 3) terror, till

dels fysisk, men under senare decennier istället psykisk terror och vardagliga sociala

påtryckningar, organiserade och administrerade av det statsdominerande partiet och dess

säkerhetspolis, 4) statlig ideologisk kontroll av massmedia, inklusive tv, radio, bok-,

tidskrifts- och tidningsutgivning, 5) statligt våldsmonopol (vilken man ju hade gemensamt

med demokratiska stater), och 6) en centralstyrd ekonomi, vilket bland annat gjorde det

mycket svårtatt skapa en organisatorisk bas för oppositionell eller alternativ verksamhet.

Friedrichs och Brezinskis modell har ofta kritiserats för att inte ta hänsyn till

avstaliniseringen av Öst- och Centraleuropa. Här finns inte utrymme för mer än ett par

korta kommentarer till denna potentiellt omfattande diskussion. Avstalinisering brukar

definieras som en radikal minskning av omfattningen av fysisk terror, samt en bredding av

det kommunistiska ledarskapet bort från personkulten runt Stalin, till en styrande Politbyrå

(se till exempel Kassof 1964). Den här skisserade modellen av ”deltagande totalitarism”

baseras visserligen på forskning primärt om stalintiden, men denna forskning gör en

radikal nytolkning av stalintiden, genom att fokusera ytterligare faktorer och mekanismer

utöver den omfattande fysiska terrorn (se särskilt Kotkin 1995). Denna omtolkning av

stalintiden gör det analytiska ramverket relevant även för poststalinismen, då den fysiska

terrorn avtagit, men den omfattande ideologiska eller diskursiva kontrollen fortgick och

stärktes.

Den här representerade modellens tre grundantagaden ger viktiga analytiska nycklar till

både inrikespolitiken och utrikesverksamheten hos de sovjetkommunistiska systemen, och

10

framför allt till hur dessa båda politikområden var sammanlänkade. Förmågan att uppnå

politisk legitimitet i väst påverkade förmågan att bibehålla den maktbevarande diskursiva

dominansen inom landet. Och vice versa – i utrikeskontakterna använde sig de

kommunistiska regimerna av särskilt regimtrogna representanter, för att skapa en positiv

bild av det egna socialistiska samhällssystemet i västvärlden.

Konvergens eller deltagande totalitarism?

Enligt de olika konvergensteorierna hörde som sagt internationella kontakter till de

drivande faktorerna bakom den förväntade konvergensen mellan de kommunistiska

systemen och de västeuropeiska demokratierna. Mellanfolkliga möten mellan öst och väst

skulle skapa förståelse för det främmande politiska systemet. Detta skulle främja freden

och den internationella avspänningen. Samtidigt skulle de mellanfolkliga kontakterna

snabba på en utveckling där de bästa, mest rationella och framstegsvänliga lösningarna

från båda systemen överfördes till det egna landet.

Med utgångspunkt i modellen deltagande totalitarism handlade de kommunistiska

regimernas utbyte med väst istället om att befästa och sprida bilden av det kommunistiska

samhällsprojektets internationella överlägsenhet. Varje kontakt med västländerna stod

under strikt kontroll, reglerad av det så kallade resekadersystemet, som var en uttalad del

av utrikespolitiken (Hedin 2005a, 2005b). Resekadersystemet reglerade hur utresande

nominerades och granskades för ideologisk tillförlitlighet, genomgick reseförberedande

politisk-ideologisk skolning, själva aktivt fick författa politiska målsättningar för sin resa,

vilka granskades av resekaderadministrationen och diskuterades i ett reseförberedande

samtal, samt var ålagda att rapportera från sina besök i väst, inklusive en separat rapport

om utlandsbesökets politiska observationer och insatser, och samtliga sociala kontakter,

inklusive de informella, kollegiala och vänskapliga. Enligt det östtyska resekadersystemets

(hemligstämplade) regelverk för utresande universitetsforskare var det första och viktigaste

urvalskriteriet för västresor politisk-ideologisk tillförlitlighet. Trots benämningen

"resekader" var runt en tredjedel av de utresande inte medlemmar av det styrande

kommunistpartiet SED. Istället var aktiv regimlojalitet avgörande. Enligt reseregelementet

skulle alla kontakter med utlandet tjäna uppbyggnaden av socialismen i DDR, samt

överensstämma med utrikespolitiken gentemot landet i fråga.

11

Dessa två olika teoretiska perspektiv ger något olika frågeställningar för vår fallstudie.

Från det konvergensteoretiska perspektivet kan vi vilja veta om DDR verkligen var på väg

att reformeras, och hur det mellanfolkliga utbytet i så fall bidrog till detta. Modellen

deltagande totalitarism kan istället belysa de dolda mekanismerna bakom hur man i väst

kunde tro att systemen verkligen var på väg att konvergera.

I en utvärdering av konvergensperspektivet från 1978 summerar Daniel Nelson

konvergensforskningen och tar fram tre generiska former av förväntad politisk utveckling

(Nelson 1978:414-417). Kommunistländernas konvergens med väst förväntades yttra sig i

följande tre förändringar, som får disponera analysen av fallstudien:

i) Pluralism, det vill säga dels framväxten av intressegrupper i de kommunistiska

samhällena, dels en differentiering av olika åsikter inom den kommunistiska eliten.

ii) Nationalism, det vill säga en ökad självständighet gentemot Sovjetunionen från de

Öst- och Centraleuropeiska kommunistländernas sida.

iii) Legitimitet, det vill säga att de kommunistiska regimerna, precis som västländerna,

med hjälp av sin politik, såsom välfärdspolitik, gjorde medborgarna villiga att lyda

regimen.

Folkdanskonferensen i Stockholm 1980

På sensommaren 1980 hölls en internationell konferens om ”äldre pardanser i Europa”

vid dansmuseet i Stockholm. I anslutning till konferensen sammanträdde även det

internationella folkmusikrådets (IFMC) studiegrupp för etnokoreografi. I fokus för vår

fallstudie står en presentation av den sorbiska folkdansen ”serbska reja” av en forskare från

DDR:s vetenskapsakademi, Akademie der Wissenschaften der DDR – vi kallar henne här

Frau Schmidt – vars reserapport ligger till grund för studien (Reisebericht 1980). Det

konvergensteoretiska analytiska snittet utgår från den information som var tillgänglig för

konferensdeltagarna då konferensen hölls, 1980. Det påföljande analytiska snittet, ur

perspektivet deltagande totalitarism, använder sig av information som blivit tillgängligt i

och med öppnandet av arkiv från före detta kommunistregimer för forskning.

Vid folkdanskonferensen i Stockholm 1980 deltog omkring 30 personer aktiva inom

folkdansforskningen, och dessutom 22 medlemmar av den svenska folkdansrörelsen.

Hälften av folkdansforskarna kom från de socialistiska länderna Östtyskland,

12

Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, Bulgarien och Rumänien, och hälften från de

skandinaviska länderna, varav fem från Sverige, samt en gäst från Storbritannien. De

socialistiska länderna var väl representerade, med framträdande praktiker och disputerade

forskare inom relevanta discipliner. Från DDR deltog bland andra balettchefen för den

statliga folkloreensemblen, samt chefen för dansarkivet vid konstakademin, Akademie der

Künste. Frau Schmidt själv var forskare vid vetenskapsakademin i Bautzen, där DDR:s

institut för forskning om det sorbiska folket hade sitt säte.

Syftet med konferenserna var att presentera och jämföra olika äldre pardanser från de

deltagande länderna och hur de utvecklats historiskt. Konferensdeltagarna höll

presentationer, visade film och demonstrerade även danserna. Till exempel föredrog en av

Tjeckoslovakiens mer kända folkdansforskare en analys av olika pardanser med snurr, så

kallade Drehtänze. Samma slags danser var även temat för ett bulgariskt och ett rumänskt

föredrag. En östtysk forskare presenterade de allra äldsta källorna om tysk pardans. Och ett

polskt bidrag berättade om den historiska utvecklingen hos olika typer av polsk masurka.

Det ungerska forskarlaget demonstrerade och analyserade dansdialekter från olika

ungerska regioner. Till sist lade en östtysk professor fram en modell för ett

klassifikationssystem. Konferensdeltagarna delades in i mindre undergrupper som efter

konferensen skulle fortsätta arbetet med att förfina och förbättra klassifikationssystemet, på

grundval av den egna forskningen om olika etniska danser.

Även Frau Schmidt presenterade en äldre snurrdans, den sorbiska ”serbska reja”.

Föredraget handlade om dansens form, funktion och förändring över tid, och

kompletterades av dokumentärt filmmaterial över tre regionala varianter av dansen.

”Konferensbidraget fick ett positivt mottagande.”, skriver Frau Schmidt i sin

reserapport.

Under den påföljande diskussionen ställde särskilt de svenska och norska deltagarna

olika ”detaljfrågor” om den sorbiska minoriteten i Östtyskland, och deras

levnadsförhållanden förr och nu. Frau Schmidt tog då tillfället i akt att informera om

DDR:s nationalitetspolitik, om hur sorberna under DDR uppnått likaberättigande, och om

hur sorbernas rättigheter skyddades i författningen. Enligt Frau Schmidts reserapport

uppstod inga politiska motsättningar vid konferensen, inte ens i personliga samtal utanför

konferensen: ”In persönlichen Gesprächen ausserhalb der Konferenz ergab sich kein

Anlass zu politischen Auseinandersetzungen …”. Snarare byggde konferensen vidare på

ett redan positivt utbyte. Bland deltagarna fanns till exempel en gymnasielärare från Gävle,

13

som förberedde en exkursion för sin skolklass till Östtyskland, och som redan hade tagit

kontakt med DDR:s kulturcentrum i Stockholm för att få hjälp att planera resan.

Sammanfattningsvis kan man alltså ur reserapporten utläsa att konferensdeltagarna var

intresserade av DDR och dess minoritetspolitik, och inte uttalade sig ifrågasättande om det

kommunistiska systemet på något grundläggande sätt. Trots bristen på direkt triangulering

finns det skäl att godta reserapporten som en ackurat källa. Även om reserapporten

naturligtvis skrevs med Frau Schmidts överordnade i tankarna, är den trovärdig av minst

två skäl. Dels förklarar reserapporten varför de skandinaviska deltagarna var så positiva –

många av skandinaverna och deras institut hade redan omfattande kontakter med DDR.

Reserapporten nämner här sex stycken skandinaver vid namn samt deras kontakter i DDR.

Konferensdeltagarna var alltså redan ”objektivt informerade” om förhållandena i DDR,

som reserapporten uttrycker det. Vidare deltog ytterligare två östtyskar i konferensen, båda

högre chefer. Reserapport måste alltså vara samstämmig med de båda östtyska kollegornas.

Sannolikt gjorde den omfattande folkdansforskningen i de socialistiska länderna ett

imponerande intryck på de skandinaviska konferensdeltagarna. Frau Schmidt beskriver det

själv som att de olika socialistiska ländernas flera årtionden långa arbete med att kartlägga

folkdanserna betraktades som ”förebildlig” – ”beispielgebend” – för den skandinaviska

verksamheten. Vi ska nu summerar intrycken från konferensen först ur ett

konvergensteoretiskt perspektiv, och sedan, på basis av nyare forskning från de

kommunistiska arkiven, ur perspektivet deltagande totalitarism.

Första snittet – konvergensmodellen

Hur kan man tolka detta mellanfolkliga möte? Vår första tolkning eller ”snitt” (jfr

Allison 1969) sker ur det i samtiden dominerande konvergensperspektivet , och på basis av

den information som fanns tillgänglig för västliga betraktare då konferensen hölls år 1980.

i) Pluralism: Forskaren Frau Schmidt var del av en meritokratisk forskarvärld. Precis

som svenska forskare hade hon nått sin post som forskare och fått privilegiet att resa

utomlands på konferens på grundval av sina forskningsmeriter. Under konferensen

representerade hon sig själv och sin forskning.

ii) Legitimitet: DDR var världsledande inom kartläggningen och forskningen om

folkdanser (Michel 1987). Frau Schmidts entusiasm för den östtyska folkdansforskningen

och hennes goda ord om DDR:s minoritetspolitk speglade en personlig övertygelse.

14

Hennes beskrivning av minoritetsgruppen sorbernas ställning inom DDR baserades på fri

forskning.

Redan under DDR:s första år bedrev Östtyskland en stark minoritetspolitik som

främjade sorberna, vars rättigheter var förankrade i DDR:s författning (Barker 2000).

Sorberna i DDR var organiserade i en egen organisation, ”Domowina” som representerade

dem gentemot den östtyska staten. Sorbiska barn åtnjöt hemspråksundervisning i det

sorbiska språket. Det fanns en speciell sorbisk lärarutbildning i DDR, sorbiska bokförlag,

en statlig ensemble för sorbisk folkkultur, och ett forskningsinstitut för ”Sorabistik”.

Utifrån konvergensperspektivet kan vi alltså dra slutsatsen att den östtyska kommunismen

främjade folkens självbestämmande, en politik som hade hög legitimitet både bland

sorberna själva och bland de östtyska folklivsforskarna.

iii) Nationalism: Redan på tidigt 1970-tal skedde en ”revival” av folkmusik i både

Östtyskland och Västtyskland. Här spelade DDR en central roll (Michel 1987). Från tidigt

1950-tal byggde DDR upp en stor bokutgivning, forskningsfinansiering, metodologisk

utveckling, transkribering och analys av folkmusik. Från tidigt 1960-tal bedrev DDR sedan

en omfattande internationell konferensverksamhet på dessa teman inom ramen för FN-

organet UNESCO. Utifrån konvergensmodellen kan vi dra slutsatsen att utvecklingen av

folkdansintresset förde befolkningen i de båda tyska staterna närmare varandra – och

därmed i någon mån frigjorde DDR från Sovjetunionen – i tysk-tysk mellanfolklig

samverkan och utbyte runt en opolitisk kulturform.

Frau Schmidts och de andra östtyska forskarnas övertygelse om det socialistiska

systemets fördelar byggde på erfarenhet, fakta och personlig övertygelse. De var stolta

över sitt land, dess politik gentemot sorberna, och dess internationellt föredömliga

folklivsforskning. Minoritetspolitiken och folklivsforskningen var initiativ som vuxit fram

ur nationella östtyska initiativ, och speglade östtyskarnas förmåga att gestalta sitt eget

samhälle.

Andra snittet – deltagande totalitarism

Ur det teoretiska perspektivet deltagande totalitarism, och på grundval av vad vi idag

vet om de kommunistiska regimerna, så blir tolkningen av 1980 års folkdanskonferens i

Stockholm något annorlunda. Idag har de östtyska statliga arkiven och partiarkiven öppnats

för vetenskaplig forskning. Ur dokumenten framgår det som många redan på

kommunisttiden anade, att de kommunistiska systemen systematiskt kontrollerade vem

15

som å yrkets vägnar fick resa ut ur landet (Wolle 1999; Niederhut 2005). Detta så kallade

resekadersystem reglerade urval, säkerhetskontroll, ideologisk skolning och rapportplikt

för varje utresande person (Hedin 2005a, 2005b).

Enligt konvergensteorin skulle alltså transnationella mellanfolkliga kontakter bidra till

en ökad pluralism bland de kommunistiska eliterna, till att de kommunistiska regimerna

reformerades och ökade sin legitimitet och till ökad frigörelse från Sovjetunionen

(nationalism). Perspektivet deltagande totalitarism och de nya forskningsrön som

presenterats inom detta paradigm ger en något annan bild av vår fallstudie.

i) Pluralism: Frau Schmidt var inte del av en meritokratisk forskarvärld, utan en

forskarvärld som systematiskt premierade aktivt deltagande i den dominerande

socialistiska ideologiska diskursen. Upprepad gallring på ideologisk grundval skedde hela

vägen på samtliga nivåer från grundskolan och universitetets grundutbildning till

forskarutbildning, forskning och slutligen det mycket eftertraktade tillståndet att åka till ett

västland på vetenskaplig konferens (ibid; Connelly 2000; Kowalczuk 2003).

Inom DDR var alternativa diskurser mycket svaga, eftersom organisatorisk grundval

saknades. Universiteten och det omgivande samhället var totalitärt organiserade (Friedrich

& Brzezinski 1956/65), vilket bland annat innebar kontroll av all publicering och all import

av böcker och artiklar, av möten och diskussioner inom och utanför universitetet, samt av

alla former av kommunikation med andra länder, inklusive brevväxling och telefonsamtal.

I sin reserapport beskriver Frau Schmidt sin forskning och konferenspresentation som

del av DDR:s ”kulturpolitiska praxis”. Hon kan inte fritt välja forskningsuppgift och

forskningens innehåll utan måste be överordnade ideologiska instanser om tillåtelse, till

exempel när det gäller medverkan i en internationell forskargrupp för att ta fram ett

klassifikationssystem för folkdanser. ”Jag gav löfte om en sådan medverkan, under

förutsättning av samtycke från de vederbörliga enheterna vid AdW (Akademie der

Wissenschaften).” (Reisebericht: 3)

ii) Legitimitet: Frau Schmidt och andra universitetsforskares skildring av det östtyska

politiska systemet som legitimt och med folkligt stöd var inte representativ för

befolkningen i dess helhet. Bara de allra mest systemlojala fick resa utomlands.

Inte heller minoritetspolitiken gentemot sorberna åtnjöt samma stöd och legitimitet

utanför de utvalda forskarkretsarna. Sorbernas organisation Domowina återupprättades

visserligen av den sovjetiska ockupationsmyndigheten direkt efter kriget, men redan på

1950-talet rensades den ut och tvingades till politisk likformighet (Gleichschaltung)

(Ramet 1984). Domowina styrdes av partitrogna sorber. Icke partitrogna sorber led under

16

DDR:s organisationsförbud, atomiserades och passiviserades (ibid:98). Den sorbiska

hemspråksundervisningen hade av olika orsaker föga genomslag, och allt färre sorbiska

barn lärde sig sorbiska. I början av 1980-talet blev de politiska missnöjesyttringarna allt

vanligare i DDR (men man saknade ända fram till Berlinmurens fall hösten 1989 en

organiserad opposition). Bland dessa var missnöje bland den sorbiska befolkningen en av

de första tecknen på Östtysklands förebådande sönderfall (Ramet 1984:87).

iii) Nationalism: I de östtyska arkiven finns de hemligstämplade reglerna för det så

kallade resekadersystemet bevarade. Det viktigaste kriteriet för att få resa ut ur DDR å

yrkets vägnar var förmågan att representera det socialistiska systemet i DDR och dess

utrikespolitik. Resor förbereddes med särskilda ideologiska skolningar och de resande fick

skriva resedirektiv till sig själva, både politiska och innehållsliga, baserade på partitoppens

senaste politiska utlåtanden. Den entusiasm som utresande forskare visade för det egna

landet var alltså delvis framtvingad, men framförallt ett resultat av det ideologiska urvalet

av vem som fick resa till väst. Inte heller var den östtyska minoritetspolitiken gentemot

sorberna något tecken på folkligt medbestämmande inom DDR, och än mindre på någon

förestående nationell frigörelse från Sovjetunionen. (Nyare forskning från arkiven visar, i

kontrast mot samtida internationella bedömares intryck, att någon ökad självständighet

gentemot Sovjetunionen inte skedde med Erich Honneckers tillträde som det östtyska

kommunistpartiets generalsekreterare 1972 – tvärtom, Honnecker vann sin befattning

eftersom han var Moskvas man.(Kaiser 1997))

Minoritetspolitiken gentemot soberna hade sovjetiskt ursprung, och påbörjades direkt

efter kriget av den sovjetiska ockupationsmyndigheten. Nyare forskning om den

sovjetkommunistiska minoritetspolitken visar hur den var starkt ideologiskt styrd, och

innehöll paradoxer. På 1930-talet fick sovjetiska folklivsforskare order om att kartlägga

alla etniska minoriteter och språkgrupper (Slezkine 1991). På grundval av dessa

kartläggningar fattades sedan politiska beslut om vilka folkgrupper man ansåg skulle

kunna utvecklas och moderniseras (ibid.). Till och med minoriteter som inte hade bett om

självständighet fick egna organisatoriska enheter – man skapade alltså i vissa fall

nationalism där detta inte förekommit tidigare (Hirsch 1997:255, 277). Det

sovjetkommunistiska stödet till förtryckta folks nationella utveckling, till deras språk och

kulturliv byggde på den ideologiska övertygelsen att folkgrupper genomgår

utvecklingsstadier, som till slut leder fram till modernitetens krön, den sovjetiska

människan (som lustigt nog talade ryska) (Slezkine 1994, 2000). Men vägen till denna

modernitet gick, trodde man, via en stärkning av den etniska kulturella identiteten.

17

Nationalitetspolitiken marknadsfördes till den egna stadsbefolkningen bland annat via

folklivsmuseer, där de sovjetiska medborgarna fick se utställningar om de mindre

utvecklade folkens vanor och seder (Hirsch 2003). Museerna var ett av otaliga fora i det

sovjetiska samhället där människor lärde sig förstå och själva uttrycka sig i termer av den

dominerande socialistiska diskursen, de lärde sig ”tala bolsjevikiska” (ibid). Även den

östtyska minoritetspolitiken och den intensiva östtyska forskningen om sorberna och deras

folkliv följde samma ideologiska mall. Folklivsforskningen handlade ytterst om en slags

bolsjevikisk ”stats-sponsrad evolutionism”, snarare än om minoriteternas frigörelse (Hirsch

2003:686).

Sammanfattning

Fallstudien har analyserat en östtysk konferensdeltagares presentation av sorbiska

folkdanser under en konferens i Stockholm 1980. Den östtyska presentationen gav ett

intryck av att DDR förde en framstegsvänlig och modern minoritetspolitik gentemot

sorberna, med hög politisk legitimitet. Denna konvergensteoretiska tolkning har

kontrasterats med en tolkning ur perspektivet deltagande totalitarism, som sätter

sökarljuset på de kommunistiska regimernas institutionella ramverk, inklusive det så

kallade resekadersystemet.

Resekadersystemet kontrollerade vem som fick resa ut ur det kommunistiska

Östtyskland, nämligen regimtrogna personer – men inte nödvändigtvis partimedlemmar –

som under sin resa företrädde en regimtrogen bild av det egna politiska systemet.

Resekadersystemet skyddade DDR från yttre påverkan, men påverkade också diskursen i

andra länder. För att uppskatta den långsiktiga, ackumulerade effekten av

resekadersystemet på västliga diskurser får man multiplicera artikelns fallstudie med de

tusentals östtyska forskare och studenter som besökte Västeuropa årligen under 1980-talet

– besökare från övriga sovjetkommunistiska länder oräknade.

Skiftet av teoretiskt perspektiv tydliggör hur beroende vår förståelse av politiska

fenomen är av valet av analysnivå, informationstillgång, och -urval (jfr Allison 1969). Det

konvergensteoretiska perspektivet utgick från större socioekonomiska

förändringsprocesser, en gradvis modernisering som man trodde efter hand skulle göra öst

och väst mer lika varandra. Modellen deltagande totalitarism fokuserar istället de formella

18

och informella politiska institutioner som vi idag, tack vare de öppnade arkiven, vet

betydligt mer om. Företaget att ställa de två perspektiven emot varandra är litet speciellt,

eftersom det rör sig om modeller med stark och delvis känsloladdad och politiserad

förankring i det allmänna medvetandet, långt utanför forskarkretsar.

19

Referenser

Ackermann, Ulrike (2000) Suendenfall der Intellektuellen. Ein deutsch-französischer Streit

von 1945 bis heute. Berlin: Klett-Kotta.

Allison, Graham, 1969. ”Conceptual Models and the Cuban Missile Crisis”, The American

Political Science Review, 63:3, s. 689-718.

Barker, Peter, 2000. Slavs in Germany. The Sorbian Minority and the German State since

194. Lewiston: The Edwin Mellen Press.

Bosshart, David (1993) "Die französische Totalitarismusdiskussion", s. 252-260 i Jesse

(red.) (1999) Totalitarismus im 20. Jahrhundert. Eine Bilanz der internationalen

Forschung. Berlin: Bundeszentrale fuer politische Bildung.

Brandt, Willy, 1962. ”2 Oktober 1962: Aus einem Vortrag des Regierenden

Bürgermeisters von Berlin, Brandt, in der Harvard-Universität in Cambridge”, s. 1151-

1155 i Bundesministerium für innerdeutsche Beziehungen (red.), Dokumente zur

Deutschlandpolitik. Frankfurt am Main, 1977: Metzner Verlag, IV:8.

Connelly, John, 2000. Captive University. Chapel Hill: The University of North Carolina

Press.

Friedrich, Carl J. & Brzezinski, Zbigniew K., 1956/1965. Totalitarianism, Dictatorship &

Autocracy, andra uppl. New York och London: Praeger Publishers.

Fulbrooke, Mary, 2005. The people's state: East German society from Hitler to Honecker.

New Haven: Yale University Press.

Furet, Francois (2000) The Passing of an Illusion. The Idea of Communism in the

Twentieth Century. Chicago: University of Chicago Press.

20

Grundwertekommission der SPD und Akademie für Gesellschaftswissenschaften beim ZK

der SED, 1987. ”Der Streit der Ideologien und die Gemeinsame Sicherheit”,

Informationsdienst der SPD, Nr. 3 , tillgängligt på:

<http://library.fes.de/library/netzquelle/ddr/politik/pdf/verfemte_4.pdf>

Hedin, Astrid, 1999. ”Kommunismens svarta bok – den tyska historikerstriden tar en fransk

vändning”, s. 424-435 i samutgåvan av svenska Res Publica 46/47 och norska Agora 3-

4.

Hedin, Astrid, 2003a. ”Stalinism som civilisation – nya perspektiv på kommunistiska

regimer”, Historisk tidskrift, 123:3, s. 129-144.

Hedin, Astrid, 2003b. ”Stalinismus als Zivilisation – Neue Perspektiven auf

kommunistische Regimes”, Comparativ. Leipziger Beiträge zur Universalgeschichte

und vergleichenden Gesellschaftsforschung, 13:5/6, s. 235-247.

Hedin, Astrid, 2004. ”Stalinism as a Civilization – New Perspectives on Communist

Regimes”, Political Studies Review, 2:2, s. 166-184.

Hedin, Astrid, 2005a. ”Die Reiseorganisation der Hochschulen der DDR – ein

Reisekadersystem Sowjetischen Typus”, s. 280-290 i Heiner Timmermann (red.) Die

DDR in Europa – zwischen Isolation und Öffnung. Münster: LIT Verlag.

Hedin, Astrid, 2005b. ”’Ingenstans den minsta motvilja’. Den östtyska resekaderns besök i

Sverige”, s. 284-317 i Anu-Mai Köll (red.) Kommunismens ansikten. Eslöv:

Symposion.

Hirsch, Francine, 1997. ”The Soviet Union as a Work-in-Progress: Ethnographers and the

Category Nationality in the 1926, 1937, and 1939 Censuses”, Slavic Review, 56:2, s.

251-278.

Hirsch, Francine, 2003 ”Getting to Know ’The Peoples of the USSR: Ethnographic

Exhibits as Soviet Virtual Tourism, 1923–1934”, Slavic Review, 62:4, s. 683-709.

21

Kaiser, Monika, 1997. Machtwechsel von Ulbricht zu Honecker. Berlin: Akademie-Verlag.

Kassof, Allen, 1964. ”The Administered Society: Totalitarianism without Terror”, World

Politics, 16:4, s. 558-575.

Kotkin, Stephen, 1995. Magnetic Mountain. Stalinism as a Civilization. Berkeley:

University of California Press.

Kowalczuk, Ilko-Sascha, 2003. Geist im Dienste der Macht. Berlin: Links Verlag.

Meyer, Alfred G., 1970. ”Theories of Convergence”, s. 313-341 i Chalmers Johnson (red.)

Change in Communist Systems. Stanford: Stanford University Press.

Michel, Andreas, 1987. ”The Development of Ethnomusicology in the German Democratic

Republic. An Overview”, Yearbook for Traditional Music, 19, s. 171-186.

Nelson, Daniel N., 1978. ”Political Convergence: An Empirical Assessment”, World

Politics, 30:3, s. 411-432.

Niederhut, Jens, 2005. Die Reisekader. Leipzig: Evangelische Verlagsanstalt.

Ramet, Pedro, 1984. ”Disaffection and Dissent in East Germany”, World Politics, 37:1, s.

85-111.

Reisebericht über Internationale Konferenz über die älteren Paartänze in Europa in

Stockholm, Schweden, Zentralinstitut für Geschichte der AdW der DDR, 4.11.1980,

Bundesarchiv DR3/2. Schicht/B1450/2. 5 sidor.

Rupnik, Jacques, 1984. ”Der Totalitarismus aus der Sicht des Ostens”, s. 423-457 i

Eckhard Jesse (red.) Totalitarismustheorie im 20. Jahrhundert. Eine Bilanz der

internationalen Forschung. Bonn: Bundeszentrale für politische Bildung.

Siegel, Achim (1998) (red.) Totalitarismustheorien nach dem Ende des Kommunismus,

Köln och Weimar: Böhlau Verlag.

22

Slezkine, Yuri, 1991. ”The Fall of Soviet Ethnography, 1928–38”, Current Anthropology,

32:4, s. 476-484.

Slezkine, Yuri, 1994. ”The USSR as a Communal Apartment, or How a Socialist State

Promoted Ethnic Particularism”, Slavic Review, 53:2, s. 414-452.

Slezkine, Yuri, 2000. ”Commentary: Imperialism as the Highest Stage of Socialism”,

Russian Review, 59:2, s. 227-234.

Svenska utrikesdepartementet, UD, dossier HP 1 Ety, ”Inför polchefens besök i Wien den

10–11 oktober 1985”, intern promemoria, 1 oktober, 1985.

Wolle, Stefan, 1999. ”Das System der Reisekader als Instrument der DDR-

Wissenschaftspolitik”, s. 1597–1688 i Deutscher Bundestag (red.) Materialien der

Enquete-Kommission, Überwindung und Folgen der SED-Diktatur im Prozess der

deutschen Einheit, IV/2. Frankfurt a.M.: Suhrkamp Verlag.