Det här är ett utdrag ur kapitel 2 av "Hallahem - Staden under berget", skriven av Susanne Trydal

och Daniel Åhlin. Besök www.hallahem.se för mer information om boken.

Hon vaknade med ansiktet tryckt mot stenväggen. Det kändes kallt och hon rullade

tillbaka till mitten av sängen.

”Torun, är du vaken?” viskade någon i mörkret. Torun ryckte till i sin säng innan

hon kände igen rösten. Det var Auda, såklart. Auda verkade aldrig behöva sova mer

än en liten stund här och där och tyckte om att vara vaken på natten. Torun undrade

vad hon gjorde om nätterna när de flesta andra i staden sov. Det var inte första gången

Auda hade smugit ut ur sitt bo för att hälsa på Torun mitt i natten.

”Jag är vaken. Men jag vill sova”, svarade Torun.

”Har du drömmar igen?” frågade Auda.

”Ja, det har jag varje gång jag sover. Har inte du det?”

Auda svarade inte utan fortsatte fråga.

”Drömmer du om skogen som vanligt?”

”Ja, om skogen. Men den ser inte ut som den skog jag har sett. Det är en skog med

bara lövträd. Finns det sådana skogar tror du?”

”Om du drömmer om den så finns den säkert”, sa Auda och satte sig vid sidan av

dörren hon smugit in genom.

Hon hade drömt om solen och om träden. Det hade gått många dagar och nätter

sedan hon senast sett solen. Förra gången hon och de andra barnen fått gå upp för att

lära sig om skogen, hade hennes ögon svidit av ljuset. Ändå längtade hon efter det.

Här nere fanns nästan bara mörker. De andra barnen reagerade inte så kraftigt på ljus

efter att ha varit utan det en tid. Inte heller var det någon som sa att de längtade efter

ljuset. Segol, en av pojkarna på Lysen, brukade säga att han längtade efter skogen,

men det var bara för att han var så fånigt förtjust i fåglar. Minsta lilla fågel fick

honom att gå runt och le i flera dagar. När han väl var uppe ville han aldrig gå ner

igen. Varför kan vi inte vara som fåglarna och leva fritt i skogen? brukade han fråga.

Du vet ingenting du, brukade hans bror Seved säga och slå honom på axeln om han

hade tur, eller bak i huvudet om han hade otur.

Nej, barnen var alltid tvungna att gå ner igen och de fick ännu inte gå upp själva.

Torun visste inte hur länge det skulle dröja innan barnen skulle få börja hjälpa till med

att jaga eller samla. Men sådant skulle hon själv knappast få hjälpa till med. Det hade

hon fått veta för länge sedan. Du är inte som de andra barnen, hade hennes mor

Sigrun förklarat för henne. Du kan inte gå ut i skogen själv. Det är farligt. Kom ihåg

det. Varför inte? hade hon frågat. Du ska få veta allting en dag, hade hennes mor

svarat.

”Ska du bara ligga där och titta eller ska vi hitta på något?” frågade Auda plötsligt

alldeles intill Toruns säng. Auda kunde förflytta sig så snabbt och tyst att det knappt

märktes. Nyss hade hon suttit vid dörren i andra delen av salen och nu var hon här.

Torun förstod aldrig hur det gick till.

”Hitta på något? Vi kan väl inte hitta på något nu?” sa hon.

”Vill du se Flammen?” frågade Auda.

”Du är tokig.”

”Vill du inte? Jag vet hur vi kan ta oss dit.”

”Du ljuger”, sa Torun.

”Gör jag? Följ med mig så får du se”, sa Auda.

Utanför, i den stora salen, hörde hon några som pratade. Det var säkert nattsamlare

eller jägare som var på väg in till Flammen. Hon hade aldrig sett Flammen själv, men

de äldre hade berättat att det var ett rum där det fanns en sol. En varm och lysande

flamma från solen som aldrig fick dö. Det var samlarnas uppgift att hämta flammträd

från skogen. De lämnades till de märkliga små gobblarna som såg till att Flammen

aldrig svalnade. Det kunde väl inte vara något svårt uppdrag att samla flammträd?

Inte speciellt farligt heller, tänkte hon. Det fanns gott om träd för Flammen att äta.

Skogen började alldeles utanför ingången bakom vattenfallet. Jag skulle kunna samla

ved, tänkte hon. Varför hade hon inte tänkt på det tidigare? Hon skulle föreslå det för

sin mor. Medlemmarna i rådet lyssnade på Sigrun, ibland i alla fall. Att samla alldeles

utanför fallet skulle vara ofarligt och enkelt, men hon skulle ändå få se solen och

skogen varje dag.

Torun vände på huvudet och tittade mot dörren till det andra rummet där Sigrun

sov. Den var stängd. Torun var glad över att hon kunde se allting i rummet. Hennes

mörkerseende blev bättre och bättre, men det skulle aldrig bli lika bra som Audas eller

de andra barnens. Hon satte sig upp i sängen och drog ett djupt andetag innan hon

försiktigt tog på sig sina kläder.

”Så ska det se ut. Flammen, här kommer Auda av berget och Torun den ljusa”,

viskade Auda och fnissade till samtidigt som hon tog Toruns hand.

Torun smög försiktigt fram genom den stora salen som hette Berghall. Det var en stor

oval sal och överallt på bergväggen syntes små trädörrar som ledde in till någon av

Berghalls många bon. Här bodde över hälften av stadens folk. Till skillnad från

Hemhall, Sjöhall och Rådhall, de tre andra hallarna i staden, låg bona i Berghall i tre

plan med långa trästegar fastkilade i berget. De ledde upp till bona på de övre planen.

Torun kunde inte förstå att Auda vågade smyga sig ut ur sin familjs bo borta i

Hemhall om nätterna. Men det var sådan hon var. Det fanns nog ingenting som Auda

inte våga göra och på något märkligt sätt verkade hon aldrig bli upptäckt. Torun såg

sig nervöst omkring i mörkret och smög vidare. Auda skuttade lätt och tyst framför

henne. Det här borde vi inte göra, tänkte Torun. Men hon hade alltid velat se

Flammen, och se hur gobblarna skötte den. Det här kanske var hennes enda chans.

”Skynda dig, vi måste hinna dit innan nattsamlarna kommer tillbaka med mer

flammträd”, sa Auda.

Torun tänkte på rösterna hon hade hört tidigare, tänk om de skulle komma tillbaka.

Om hon och Auda blev upptäckta nu skulle det säkert dröja ännu längre innan hon

fick gå upp och se skogen. Varför hade hon lyssnat på Auda? Men nu var det för sent

att ångra sig och Flammen väntade.

”Du får inte gå så fort, jag hinner inte med”, sa Torun.

”Äsch och tvärs”, svarade Auda och småsprang vidare.

Efter att de hade korsat hela Berghall kom de fram till den underjordiska bäcken

som avgränsade Berghall från den största salen, Hemhall.

”Vänta här”, sa Auda och gick över den lilla träbron och genom öppningen i berget

på andra sidan. Torun stod kvar. Efter en kort stund kom Auda tillbaka och vinkade åt

Torun att följa efter. Hon gick över bron. Hon kunde inte se vattnet men hon hörde

det porla alldeles under henne.

Torun visste inte riktigt hur det gick till men de lyckades på något vis undvika de två

gardare som skulle se till att ingen obehörig tog sig in till Flammen. Auda visste

precis hur och var de skulle smyga för att ta sig in och Torun följde bara efter. Nu

stod de gömda bakom en skreva i berget och tittade ner på Flammen. Den brann och

sprakade med stora gula lågor. Berget var mörkare här inne än i de andra hallarna.

Även om röken från Flammen letade sig upp mot taket, var väggarna täckta av ett

lager med svart sot. Torun kände hur några svettpärlor trängde fram i pannan. Det

kändes tyngre att andas inne vid Flammen och röken stack i ögonen. Ändå ville hon

inte gå därifrån. Flammen var sällsynt vacker. Det är som att den lever ett eget liv,

som om den både lever och dör hela tiden, tänkte Torun. Auda såg inte ut att vara så

imponerad och Torun förstod att hon hade stått i den här skrevan flera gånger tidigare.

"Titta, nu kommer gobblarna", viskade Auda och nickade mot en öppning i berget.

Torun tittade och kunde inte låta bli att rycka till. Visst hade hon ända sedan hon

var liten hört talas om gobblarna som bodde någon annanstans i berget, djupare ner.

Hon visste att de skötte Flammen, det var sådant alla barn fick lära sig i Lysen.

För länge sedan, när folket flyttade in i berget fanns gobblarna redan här. De hade

tagit sin tillflykt hit för att de inte kunde vistas ute i skogarna längre. De skulle ha

blivit upptäckta, jagade och dödade, hade Arna på Lysen berättat för barnen och sagt

att de skulle få veta mer när de blev äldre. Torun var trött på att alltid tvingas vänta på

att bli äldre. Hon tittade på Auda och kunde inte låta bli att fnissa. Auda var nog

tröttast på det av alla barn i hela Hallahem. Det var därför hon jämt och ständigt

trotsade alla förbud. Tänk om hennes föräldrar visste allting hon gjorde, tänkte Torun.

Auda avbröt hennes tankar.

"Visst ser de fula ut?" frågade hon utan att slita blicken från gobblarna. De släpade

in stora grenar som nattsamlarna lämnat utanför Flammens sal.

Torun kunde inte göra annat än hålla med. De såg verkligen fula ut på nära håll. De

liknade inte folket och de liknande inget av de djur Torun sett i skogen, eller fått lära

sig om i Lysen. De tre varelserna nere vid Flammen var knappt en meter höga. De

gick med en hukande gångstil så att deras huvuden hängde fram över deras smala

kroppar, som var täckta av brun päls. Inte tjock och lurvig som på en björn, mer tunn

och borstig. Det konstigaste var ändå deras ansikten. Fast de befann sig en bra bit bort

kunde Torun ändå se gobblarnas ansikten i skenet av Flammen. De var nästan helt

vita, men med en svag gul nyans. Ögonen var stora och under dem stod en lång

spetsig näsa ut.

"Är du rädd?" frågade Auda.

Torun var rädd, kanske hade hon aldrig varit så rädd förut. Det var lite för mycket

på en och samma gång, både Flammen och gobblarna. Men hon skakade på huvudet.

"Nej, jag är inte rädd. Men vad händer om de får syn på oss?"

"Då hamnar vi i Flammen, var så säker på det", sa Auda.

"Nu skojar du väl?"

"Klart jag skojar. Jag tror inte att gobblarna bryr sig om något annat än Flammen,

det är ju tack vare den som de får mat av oss."

Torun hade inte riktigt förstått hur det hela fungerade. Hon visste att det var

gobblarna som såg till att Flammen alltid brann. Den fick aldrig sluta flamma. Då

skulle det snart inte finnas någon eld att laga mat över. Gobblarnas uppgift var med

andra ord väldigt viktig. I utbyte såg folket till att gobblarna fick mat. Man hjälpte

varandra och så hade man gjort sedan urminnes tider. Det sades också att det var

gobblarna som en gång i tiden hade hackat ut grunden till hela staden. Det lät

omöjligt, tänkte Torun. Skulle de här små varelserna ha kunnat hacka ut hennes bo?

Och alla andras bon och hela det ståtliga Rådhall? Hon fortsatte titta på gobblarna när

de bröt tjocka kvistar, till och med små träd, i bitar som om de hade varit torra pinnar.

“De är starkare än du tror, mycket starkare”, sa Auda som om hon hade läst Toruns

tankar.

“Finns det gobblarbarn?” frågade Torun.

“Jag har då aldrig hört eller sett några i alla fall.”

“Det måste det väl finnas, annars måste alla gobblare vara jättegamla?”

“Jag vet väl inte allt heller. Fråga Sigrun eller någon i Lysen om du är så nyfiken på

gobblarna. De är så tråkiga tycker jag. Bara går och släpar sina grenar och gör aldrig

något roligt. Jag vet minsann att det finns många andra saker här i berget att vara

nyfiken på.”

Nu försöker hon låta sådär hemlighetsfull igen, tänkte Torun men sa inget.

“Det finns faktiskt många andra än vi och gobblarna som bor här i berget”, fortsatte

Auda.

“Jaså, det säger du. Du kanske bara hittar på?”

“Vem vet, nästa gång kanske jag visar något mycket mer spännande än några små

gobblare?”

De hann inte bråka mer om saken, innan de hörde röster som närmade sig. Torun

vred på huvudet och tittade bakåt. En fackla rörde sig genom mörkret i gången bakom

dem. Någon, eller några, var på väg in i Flammens sal. Hon tryckte sig så hårt hon

kunde mot bergväggen.

"Det är ingen fara, ingen kommer lägga märke till oss här. Om inte gobblarna

upptäckt oss kommer inte heller samlarna att göra det", viskade Auda.

Torun hoppades att hon hade rätt. Rösterna var nära nu, och snart kom två

nattsamlare in i salen. Den ene var en gammal man med långt stripigt hår. De andre

var betydligt yngre. Han släpade på en lång, smal gran medan den äldre bar på flera

ljusa mindre träd av en sort som Torun inte kände igen. Nattsamlarna la träden i en

hög i ena hörnet av salen. Två gobblare var snabbt framme och började bryta ner

träden i mindre bitar. Nattsamlarna vände sig om och började gå mot utgången igen.

Torun höll andan. De var inte mer än några meter från flickornas gömställe nu.

"Hinner vi ut en gång till?" frågade den yngre.

"En gång till, men inte mer. Gryningen är nära, och vi bör inte gå för långt från

berget", svarade hans vän.

"Jag förstår inte hur de kan tro att vi ska hinna samla tillräckligt på så här kort tid.

Det går inte, men om Rådet bestämt att det ska vara så, får det väl vara så", fortsatte

den yngre nattsamlaren.

"Du vet väl varför Rådet bestämt det?"

"Det är klart att jag vet. Jag var ju med på samlarmötet. Men bara för att det andra

folket har rört sig kring berget ..."

"Tyst med dig! Om du var med på mötet, vet du att vi inte får prata om det", sa den

äldre mannen.

"Vem ska höra oss här? De där små pyttarna?" sa den yngre och pekade på

gobblarna som staplade grenar och träd i prydliga högar.

"Nå, det är inte bara en gång som det andra folket synts till. Jag har hört att de

synts flera gånger den senaste tiden. Eftersom vi inte vet vad de gör här, bör vi vara så

försiktiga vi kan. Rådet bestämmer inte saker för att besvära dig i onödan."

"Jag antar att du har rätt", sa den yngre nattsamlaren och suckade. Därefter lämnade

de Flammens sal för att hämta mer träd. Torun tittade på Auda och märkte att hon

andades häftigt. Auda skakade på huvudet för att markera att hon inte visste vad

nattsamlarna hade pratat om. Vad det än var, så hade det inte varit ämnat för deras

öron.