Hafset

Som på en mäktig oljemålning brusar havet upp sig i mörka toner. Vågorna är hårda, ivriga. De slår

omkull varandra eller slår ner sig själva och blir till vitt, bubblande skum som sköljer in över

strandkanten. Med sig har de små skatter som de lämnar kvar innan de drar sig tillbaka till det

stora, mörka, blöta. Det är vackert. Jag ser det nu. Det är så mycket känslor, så mycket aggression

och passion. En kamp om att vara vildast och vackrast. Jag försöker se varje detalj och samtidigt

hela alltet. Jag vill vara i det, men det är för kallt. Eller så är jag inte tillräckligt vild och

”Har du alltid varit så fascinerad av havet? Du verkar helt uppslukad.”

och ja, en kille står snett bakom mig. För några sekunder glömde jag att han var där. Det har aldrig

hänt förut, att jag har glömt någon jag nyss kommit på att jag är kär i. Killen och jag träffades på en

bar några timmar tidigare och jag vet inte vad han heter men det är han som nu frågar om jag alltid

varit så fascinerad av havet. Jag vänder mig långsamt för att vinna tid eller tankar eller vad en nu

kan vinna och när mina ögon möter killens så svarar jag bara:

”Ja”

Sen tänker jag fan fan helvete fan för att jag är så tråkig och trist. Min hjärna glömmer havet, mitt

hjärta pumpar, mitt saliv flödar, allt står stilla jag måste säga något imponerande svårt filosofiskt

men

”Vad tycker du?”

är allt jag får fram…

”Vad jag tycker om havet?”

Jag nickar, kniper mig själv i låret, skärp dig!

”Mm precis, om havet”.

1

Lite för kort, men annars är jag nöjd med den meningen. Det låter lite obrytt. Han ler, drar

fingrarna genom håret såsom en bara kan göra i ett charmigt killrufs och svarar:

”Mjo, det är såklart vackert och härligt och allt sånt där… Men jag föredrar nog stjärnorna.”

Han tittar upp och ut i rymden.

”Har du sett?”

Han sveper handen genom luften, upp mot skyn och sedan börjar han prata. Prata överdrivet

mycket om stjärnor. Jag lyssnar, hummar och spejar uppåt. Jag tror att han hittar på för att

imponera, men jag vet inte för jag känner honom inte och jag kan inget om stjärnor. Långsamt

zoomas rymden mellan oss ut och jag sneglar på honom. Hans mun äcklar mig lite. Den är stor,

nästan slabbig. Jag tänker på hur den äter en macka, hur den kysser en mun. Mina armar är

knottriga, det enda jag vill är att han ska hålla om mig.

Varför ljuger jag.

Sanningen och svaret på killens fråga är att jag alltid har varit väldigt ofascinerad av havet. Jag har

inte fattat grejen, tänkt att folk bara överdriver. Att havet är ett luftslott av dyrkan som bara hålls

uppe av att folk fortsätter inbilla sig att havet är värt att dyrka. Men jag har tänkt en del på

människor som dyrkar havet. Inte på ett fascinerat vis utan mer på ett envist skeptiskt vis. Tänkt på

människor som vallfärdar till stranden så fort solen tittar fram. Som frivilligt oljar in sin kropp, får

sand i rumpan och i kaffet och bränner sig på maneter. Tänkt på rika människor som envisas med

att bo vid havet trots att havsnivån stiger. Kanske säger det i och för sig mer om rika personers

fascination för döden än om havets värde, men jag har tänkt mycket på det. Jag tänker mycket,

ibland är jag rädd att tankarna ska äta upp mig och

”Hallå? Hur mår du?”

Killen håller i mig och tittar in i mina ögon.

”Ehh bra, jag… Jag fastnade bara lite”

2

Han ler, igen. Han kramar om mig, äntligen. Jag tänker på hans slabbiga mun. Jag vill inte kyssa

den.

”Får man kyssa dig?”

Han ser ut som en hundvalp. Jag nickar och vi kysser varandra. Hans mun är inte så slabbig. Kyssen

är okej. Över hans axel spanar jag ut på det mörka, vilda, blöta. Kyssen tar slut och vi börjar pulsa

fram genom sanden. Mot hans lägenhet hoppas jag, för jag bor i tredje hand. Skummet fortsätter

att bubbla bakom oss, men jag behöver en famn som håller om mig. Eller så skriker bara mina

celler efter bekräftelse. Vem vet, vi går nu.

Cornelia Werkelid

3

det började med ett ekande tomrum

med en ylande ensam ton

som bara anades under mitt vågskum

bortom mörkrets vilsna friktion

som trevande tassade trippade

nerför revbenens slumrande sipprade

ett malande moloket mumlande

som ur det sotsvarta skarpstupet tumlade

vingslag av taktfast trummande

klingande klangbotten hummande

tills det brusade mig rakt igenom

besvärjde blånad som tornade oljeblank

tills stormen steg upp sint om senom

och branden surrade mig vid dess flank

blundar blödande flammande flimmer

likt en skuggas skälvande skimmer

innan skymningen sank

Johanna Friberg

4

fattar inte hur Jocke får till det alltså hur har han blivit så jäkla deffad liksom vi tränar ju typ lika

mycket men vetefasen han kanske tränar hemma också ser ju honom bara på jobbet och gymmet

alltså bara för att han har en massa tid nu efter att Marie stack med ungarna så jävla orättvisst här

får man gå runt med värsta pösmagen men han har alltid det så himla lätt men schysst att ha

någon att hänga med så jäkla trist annars bara svett och grymtningar och svällande muskler nä

Jocke är jävligt schysst egentligen vore förbannat trist jobb om inte han var här och fan den där

tanten har inte hon gått förbi här minst tre gånger nu det gäller att hålla koll på gamlingarna det

här med att det bara är skitungarna som snattar är ju verkligen bara bullshit nä det är gamlingarna

man ska hålla koll på vad är det Jocke säger nu man blir ju rätt less på att bara stå här och hänga

och se viktig ut aha nu gick tanten in på systembolaget kanske borde följa efter henne dit å andra

sidan brukar de ha bra koll själva därinne nu är det dags för ännu en runda fastän det blir rätt

enformigt ibland fast vi behövs ju liksom känns bra att göra en insats känns bra på nåt vis det är

skitkul ändå hur vissa stelnar till när de ser uniformen respekt liksom det känns bra men jag vet

inte om jag gillar den nya tröjan visst den är skönare än skjortan men det syns ju att det inte bara

är muskler därunder får hålla in magen och sätta tummarna innanför bältet precis så här så fort jag

står still nu är det nåt anrop på radion nä det var visst inte till oss den där tjejen vid rulltrappan

spanade definitivt in Jocke fast han inte håller med nähä han har det så jävla lätt den turgubben

han fattar inte hur lätt han har det haha han skulle kunna få ligga så jäkla mycket om han bara ville

om han inte var så jäkla knäckt efter Marie jaha är det inte dags för en fika snart alltså de där

semlorna luktar ju så förbannat gott men borde ju egentligen inte satan vilken stackare ändå fan

han har det inte lätt det här med Marie men det märks ju inte så mycket på jobbet han är inte den

som bryter ihop för småsaker en klippa alltså kanske ska fråga om han vill hänga med till Spanien i

påsk kanske vore bra för honom men det är ju Peter som bestämmer vem som hänger med kan

nog inte bara bjuda in honom sådär det är alltid Peter som bestämmer lite less på det faktiskt men

fan vad roligt vi hade förra året och Max var full som ett as och den där Finnspångtjejen alltså hon

var fin undrar vad hon gör nuförtiden shit kom den där killen in med genomblöta kläder regnar det

ute idag har ju ingen aning om vad vädret är när man är instängd i den här köpladan hela dagarna

men fan fan fan visste att det var något skumt på gång fan vad jobbigt åh måste de kuta så snabbt

jävla skröppelkärring vad fan fick hon energi ifrån jag får fan håll fan ska aldrig mer äta semlor

aldrig aldrig aldrig jag borde träna mer fan jag borde träna mer tur att Jocke är så jävla snabb ändå

skönt att han fick tag på henne respekt liksom och så var det dags att spela arga väktarn nurå fast

den här biten gillar jag fan inte måste vara bestämd liksom men vad sorgliga dom är när man tatt

fast dom orkar liksom inte riktigt så jävla deppigt liksom tur att Jocke är en sån klippa ändå han får

5

sköta snacket kanske räcker det om jag står här och ser arg ut undrar om Sanna tänker svara på

mitt sms nån gång eller om jag ska skita i henne orkar inte med hon har varit så konstig sen sist

kanske var det för snabbt men ville ju bara att hon skulle tänka på att kanske flytta in det är väl inte

så jävla konstigt nä nu får fan den här jävla tanten skärpa sig det är ju hon som snattat för fan blir

fan förbannad men bara inte hennes ex har börjat vad var det han hette nu igen Anders Andreas

Alex Anton skit samma fattar inte att Sanna kunde vara ihop med honom så länge verkar ju vara

värsta psykfallet men vetefan jag känner ju inte killen och jävlar vilken gullig katt hon har så himla

mjuk och gosig när han spinner i knät det är förjävla mysigt en sån skulle man ha alltså varför har

jag inte tänkt på det tidigare fast vet inte om jag ska behålla skägget men jag tycker det får mig att

se mer mogen ut på ett bra sätt typ men nu börjar tanten gråta också vad fan ska jag göra åt det

liksom kan hon inte bara skärpa sig kanske var lite för hård men jag har aldrig tappat humöret på

jobbet man måste behålla lugnet respekt liksom fan kan hon inte bara sluta lipa snacka om

avskräckande exempel ändå alla som stirrar ja varsegod stirra på hon har hela kassen full med

snattad sprit vad fan är det för fel på människor egentligen men hon kanske har ett jävla skitliv fast

ändå inte okej tur att man har ögonen med sig ska nog fråga Jocke ändå alltså Peter kan ju inte

bestämma allt han är ju med mig liksom fan vad vi hade kul förra gången å jäklar vilken snygg

bränna men var ju rätt sliten när man kom hem men det gör ju inte så mycket på jobbet knappast

raketforskning men man måste vara rätt skärpt ändå ha stenkoll liksom bättre än mycket annat helt

okej faktiskt friskvårdstimme fruktkorg varje fredag nä nu måste vi fanimej gå och fika det är

fanimej dags för det å köpa med oss en semla och dela på eller kanske varsin ändå nu får den

riktiga polisen ta hand om gamlingen varsegod liksom undrar om nästa säsong av the walking dead

börjat än rätt skönt att vara singel ändå man har tid å träna och kolla på zombies hur mycket man

vill haha kanske Sanna gillar den serien också skulle kunna messa och fråga om hon vill ses men

kanske är jag för på då kanske messar jag för mycket eller kanske vill hon att jag ska messa mer

kanske jag messar för lite fan har aldrig hajjat det där å man försöker liksom tänka ut hur de vill ha

det och sen ändrar de sig igen bättre att ha det som jag och Jocke han ska vara jäkligt glad att han

slapp Marie måste fråga hur han gör för att se så där deffad ut nästa gång vi gymmar vad var det

nu han sa om det å nu kommer äntligen tusse batong dags för oss att återgå till rundan nä nu tar vi

fanimej en fika bara det inte bara är jag som vill ha en semla kanske regnar det fortfarande ute

skulle det inte vara sol idag och skulle inte the walking dead börja snart igen och imorgon är det på

spåret undrar vad Jocke gör då och Sanna och om de är goda kan man ju köpa med en hem också

och käka framför teven fan vad najs

Johanna Friberg

6

Vita lakan

Ibland är allt så explosivt, idag bara grå blick.

Flygigt hår och genomskinlig hy.

Städat hela lägenheten.

Jag tvättade till slut lakanen, dom vita.

Men dom blev inte rena, inte krispiga.

Som att dom fortfarande är insmorda av din hy.

Jag väntade med att torka vid sängen.

Väntade på att ha mer av dig än en fläck på väggen.

Hittade ett av dina hårstrån på den hylla som du lämnat tom.

Lät det vara, lät det blandas med mina kläder.

Tvättat med klorin, men dom blir aldrig lika vita igen.

Sömmen i nederkanten har gått upp fast jag lagat den, om och om.

Kuken mot täcket. Munnen mot örngottet.

Men din doft finns inte kvar i dom.

Jag städade allt idag.

Men det blev inte rent.

Jag kunde inte gno bort dig.

Malin Gadeborg

7

TRE DIALOGER OCH EN MONOLOG

Fyra små enaktare av Marie-Anne Gustafson

DIALOG 1 Saken

Han blir stående i dörren med mössan i hand. Tuppfjädrar dansar omkring. Dansar och lägger sig

tunt och försiktigt runt hustrun som sitter med benen brett isär. En nästan naken fågelkropp

slänger mot ett blodigt förkläde.

– Fick du smör med dig hem? Hon tittar inte upp från det hon har för händer.

– Fick inget smör idag.

– Fick du mjölk med dig? Hennes fingrar rycker metodiskt bort de sista fjädrarna.

– Fick ingen mjölk.

– Fick du ett rågat mått mjöl? Hon reser sig och lägger upp den färdigplockade fågeln på

köksbänken.

– Fick ett halvt mått.

– Fick du en hel eller halv sida fläsk? Hon sträcker sig efter kniven, skär ett djupt snitt rakt

genom bröstet.

– Fanns inget fläsk att få.

– Fick du potatis eller kålrötter? Hon gräver med fingrarna och drar ut inälvorna.

– Fanns varken potatis eller kålrötter.

– Fick du brännvin som jag bad dig om? Med några snabba hugg är tuppen styckad.

Han vänder henne ryggen. Tar mössan på och går.

DIALOG 2 Ge mig en puss

– Vad har du gjort nu?

– Ingenting särskilt. Käkat en apelsin. Får man göra det? Eller är det också förbjudet i din

värld?

– Det är klart du får. Var är Ester, hon var ju med dig förut?

8

– Vem är mamma? Du eller jag?

– Var är Ester???

– Du ska väl ha koll på dina ungar! Alla dina små kottar som du skjutit ur dig. Pang pang

pang pang.

– För fan! Sluta! Hon är knappt två år. Du måste se efter henne!

– Ok, vi gör så här. Du letar upp din bortsprungna unge och så tar jag hand om växthuset.

Vattnar tomatplantorna som du glömt bort.

– Där är hon ju! Vad har hon i handen?

– Grina inte!

– Jag grinar inte! Jag blir bara lättad över att hon inte har sprungit bort.

– Du grinar, jag kan se det! Torka dina tårar! Hallå! Ser du mig! Ester lilla gumman kom till

pappa. Mamma bara skäller och ställer till det. Har du hittat en skruvmejsel? Å så fin! Titta vad

man kan göra med den. Skruva i en skruv förstår du. Det skulle vi behöva göra med mammas alla

lösa skruvar. Skruva till dem så hon blir lite normal! Så inte tomatplantorna torkar.

– Sluta. Sluta säger jag. Det gör ont! Sluta! Ta bort den där. Aj! Du är ju inte klok!

– Ester, tycker du om pappa? Ge pappa en puss. Mamma vill inte längre. Hon vill inte ge

pappa en puss. Hon vill bara pussa farbror Melker! Haha! För farbror Melker spelar nyckelharpa

som näcken spelar på sin fiol!

– Snälla du, jag orkar inte. Vi kan väl åka iväg en stund. Ta barnen med oss och åka och

bada. Du. Det är så varmt. Johan och Mackan har tjatat hela dagen. Och Figge vill också iväg.

– Figge har inte varit snäll idag. Han får inte bada.

– Jo, det har han. Alla har varit snälla idag. Du med. Kom nu. Jag packar ihop badkläderna.

– Om du hittar dom!

– Du har väl inte lagt dom på översta hyllan så jag inte når nu igen.

– Nej. Det är inte mitt jobb att hålla ordning på dina snorungars kläder. Dom hänger kvar på

strecket, sen igår. Nu är de regnvåta! Ge mig en puss.

– Ok! Ska vi åka om en stund då?

– Älskar du mig?

– Ja.

– Säg det. Så där sexigt som bara du kan. Ääilskar du mai…

– Snälla, börja inte igen. Ja, jag älskar dig!

– Det tror jag inte. Du säger så bara för att du ska få som du vill. Vad gör du nu? Ska vi inte

åka och bada?

9

– Nej, jag ska vattna tomatplantorna. Och kommer du i närheten sprutar jag vatten på dig.

Ta Ester och stick!

– Kom till pappa Ester. Mammas alla skruvar har visst lossnat på en gång!

DIALOG 3 Färgernas tyranni

– Åh, vad fin du är.

– Tack.

– Den där färgen på tröjan.

– Ja, vad är det med den?

– Den påminner mig om överkastet på det där hotellet, minns du i Florens? Vilket

sammanträffande.

– Sammanträffande? Nej, jag minns inte.

– Jo, det minns du väl! Vårt första hotellrum. Vi var ju som barn då.

– Nej, vi var tjugotvå. Då är man inte barn. Du har alltid nedvärderat mig.

– Älskling, jag ser på dig att du visst minns. Vi jämförde allt vi såg. Bestämde i färger. Hittade

på egna namn. Din tröja glittrar i den där överkastfärgen. Vi kallade den toscanagrå.

– Du jag mins det jag minns! Och dina färgsättningar står mig upp i halsen. Jag kan inte ta

på mig en enda tröja eller ens sätta på mig en simpel halsduk förrän du ska sätta igång med dina

färgskalor. Jag är trött på det.

– Men du kanske inte är trött på Toscana, älskling!

– Det är svårt att tröttna på något man aldrig får. Det är det som finns runt omkring som

skapar leda, tristess och instängdhet. Det som aldrig blir bättre och som… jag har slutat hoppats

på.

– Som?

– Som … att du alltid måste prata färger.

– Åh, det blir ju svårt att låta bli – i alla fall om en månad!

– Ja. Eller nej…

– Nyfiken?

– Du om en månad, då kan jag ta på mig vad som helst i vilka nyanser som helst utan att få

dina kommentarer och utläggningar.

10

– Jaha? Är det en önskan? I så fall lovar jag att inte prata färgnyanser. Och förresten – det

behövs inte mycket kläder om en månad. Solen kanske värmer tillräckligt så vi kan vara nakna.

Haha!

– Inte tillsammans.

– Nej – det var ju länge sedan. Jag har nästan glömt hur dina ådror skiftar i turkosblått över

dina elfenbensvita lår. Men älskling, om en månad och lite till har de nog blivit sandbruna av solens

reflektioner i medelhavets indigovågor. Nyfiken? Vill du veta vad jag har köpt?

– Vet du vad jag har funderat och längtat efter?

– En resa till Toscana!

– Nej, verkligen inte!

– Jo, det har du visst det. Det vet jag. Det har du sagt.

– För flera år sedan. Men inte nu längre. Du har inte frågat, så du kan verkligen inte veta.

– Nej, med dig måste man gissa. Eller spå i kaffesump. Haha. Älskling, vi har ändå lärt oss

att komma sams under alla år. Det behövs inte alltid en massa ord.

– Nej, det räcker med färger för dig!

– Nu ska du inte vara elak! Jag har en överraskning.

– Jag med.

– Se där, vi förstår varandra utan ord. Du först. Vad har du köpt?

– Ingenting.

– Det var ju spännande! Nu blir jag nästan lite orolig. Haha. Har du gjort något alldeles

själv?

– Ja. Det kommer med posten på måndag. Rekommenderat.

– Du, den där tröjan. Tänkte du på att den glittrar som det där överkastet i Florens?

Toscanagrått. Du är fin i den. Ska du gå någonstans? Rekommenderat? När kommer du tillbaka?

Toscanagrått och evighetsblått det är stilfullt. Dina färger är särskilt välbalanserade i dag. Uttrycker

avstånd och elegans. Snyggt. Synd att det inte matchar med mina jordiga och varma gröntoner. Har

du redan packat? Vi ska ju resa först om en månad.

– Arrivederci!

11

EN MONOLOG

Jag lagar pannkaka och soppa på torsdagar, barnen tycker om det. På helgerna blir det mest pizza

och hamburgare. Övriga dagar satsar vi på husmanskost: köttbullar, kåldolmar, fiskpinnar. Jag

förstår mig inte på de där nymodigheterna från utlandet. Konstiga gryner och kryddor och röror.

Nej, svensk husmanskost – det har dugt bra och det får duga i framtiden också. Vem vet vad det är

för ämnen i sånt där utländskt. Jag ser ibland hur utlänningarna plockar och klämmer och tafsar på

frukterna i affären, det tycker jag är osmakligt. Och de där livsmedlen från utlandet, det är klart de

inte har samma hygienkrav som vi. Nej, mina barn ska inte behöva äta mat som man blir sjuk av.

Kanske följer med en massa insekter och annat i de där påsarna.

Jag tänker på hur det var förr hemma hos mormor och morfar. De hade en sån där

jordkällare, det luktade speciellt. Jag tyckte om den lukten. Lite fuktigt och rått. Potatisarna som låg

där hela vintern. Tänk, vilket arbete. Dra upp potatis till hela familjen så att det räckte ett helt år! Ja

och så saftflaskorna och syltburkarna på rad. Svartvinbärssaften och jordgubbssaften. Lingonsylt

och äpplemos. Ibland hade moset möglat, men det var ju bara på ytan. Lätt att ta bort. Inte

smakade det dåligt heller. Det hände att man såg lite råttlortar i hörnen. Det stod alltid en råttfälla

på hyllan ovanför potatisen. Ja, i den där jordkällaren förvarades hederlig svensk mat. Inga

konstigheter. Enkel och vanlig mat med tradition. Potatis och morötter, vitkål och lingonsylt.

Jag tycker bäst om Felix köttbullar. De är billiga också. Jag brukar köpa i storpack på ICA-Maxi. Vi

åker dit hela familjen och storhandlar på söndagarna. Det har öppnat en ny butik två mil hitom

ICA-Maxi, som heter Lidl. Konstigt namn tycker jag. Verkar vara något utländskt, fast den ligger

nästan mitt i skogen. Men det sägs att maten är billig där. Gubben stannade till och handlade fryst

pizza förra veckan. Inte smakade den som ICAs, men det är klart, smakar det så kostar det. Det

brukar jag alltid säga; ska man ha kvalité så får man betala! Bästa pizzan är förstås från Charlies

pizza här nere på hörnet. Lizette, vår äldsta tös, fyllde åtta häromdagen. Då tog vi hämtpizza

därifrån. De har sån familjepizza man kan beställa. Gud så gott! Och så skönt att slippa laga mat

ibland. Dessutom är de så trevliga de som jobbar där. De måste nog vara italienare. Det ser

italienskt ut, med tavlor från såna där gamla romerska ruiner. Trevligt ställe.

Nu kommer Neo hem, det är största grabben. Han tränar flera gånger i veckan. Nästa helg

ska vi följa han till nån tävling borta i Stockholm. Gubben brukar skoja och säga att vi behöver inte

tänka på pensionen med en sån duktig grabb. Han kommer bli stor! Men jag säger att det är inte

mycket pengar i den där sporten han håller på med, eller vad man ska kall det. Men den kostar inte

mycket heller. Fast nu skulle de visst ha speciella trikåer som vi fick beställa, de var himla dyra.

12

Nästan en tusenlapp bara för linne och såna där tunna strumpbyxor. Och de där tåspetsskorna, de

kostar en hel del och fort slits de. Men barnen är ju det bästa man har!

Nej, nu ska jag inte sitta här och babbla längre. Dags att laga mat. Ikväll blir det ravioli. Jag

tror det går åt tre burkar.

Marie-Anne Gustafson

13

Under ekarna

Under hundraårsekar

hundraden av år

hundraden av ekar

vandrar jag och undrar

mellan mäktiga stammar

som lossar trädgrova grenar

när stormar rungar

och ingen ser

Tänker på att eken

med sin stora stam

ändå är som jag

Fast den trotsat tidens tuggor

i hundraden av år

givit liv åt otaliga antal ollon

kvistar knoppar blad

trampats av tallösa tusental kryp

och orubbligt tigande

tänjer sig mot molnen

trycker rötter

många meter ner i marken

och väger flera ton

Är den ändå

så förunderligt

obetydlig för oändligheten

Matilda Madeon

14

En man går en långpromenad

Arne stänger dörren om sig. Den kärvar lite så han får sätta axeln emot innan den går igen

ordentligt. Han tar sig försiktigt ner för trappen, knäna orkar inte riktigt längre. Någon har klippt

gräset alldeles nyligt, det luktar gott och lite skarpt. En vit katt ligger och lurar på något nere vid

vägen. En bit bort hörs barnskratt. Det är nog ungarna i Sandströms hus, de som flyttade in i

förrfjol. Arne bestämmer sig för att gå en bit längs byvägen. Om han tar av på gamla traktorvägen

till grannbyn kan han stå och titta en stund ut över vattnet också, det blir en lagom promenad.

En mjukt ljummen vind drar genom gräset. Ibland är det rätt härligt att leva. Arne är tacksam att

han är så pass frisk att han kan bo hemma, och kan ta sig en ordentlig promenad varje dag. Det blir

tradigt att bara sitta och se på tv, och så mycket mer finns det inte att göra. Inte när man är så

gammal som han. När han var yngre var det desto mer. Motorer som behövde omsorg, någon sten

som behövde flyttas, grannar som behövde hjälp, alltid något att laga på huset. Det är det väl

fortfarande, men han orkar inte längre. Det får den göra som tar över sen. Om någon nu vill det.

Arne tittar upp från sina grubblerier. Har han missat traktorvägen? Han känner inte igen sig. Så går

det när man bara travar på utan att tänka sig för. Var är han egentligen? Landskapet ändras förstås

lite allteftersom, det står träd där det förut var kalt, hus där det förut var skog, vägar växer igen.

Men han har ju ändå bott i samma by hela sitt liv, inte kan han väl vara så vilse att han inte vet var

han är? Om han går en stund till kommer han nog på var han är någonstans. Han är inte orolig. Det

blir sådär vimsigt ibland, det är han van vid. Ibland har han ställt sig på trappen för att ropa in

hunden, innan han kommer på att han inte har någon längre. Bara ingen hör honom när han håller

på sådär.

Vägen delar sig. Arne känner fortfarande inte igen sig. Har vägen delat sig sådär förut? Han har

ingen aning om vart någon av vägarna leder. Det är inte värt jag virrar bort mig, tänker han. Bäst att

vända och gå tillbaka. På båda sidor om vägen reser sig höga tallar. Det är som det alltid har varit.

Men i skogen känner man alltid igen sig, även när man inte vet var man är. Den ser likadan ut

överallt. Fast så långt hemifrån kan han ändå inte vara, det brukar kännas i benen när han har gått

långt. Det är nog bara hjärnan som spelar honom ett spratt. Följer han bara vägen så känner han

nog igen sig till slut. Bara att fortsätta gå.

Det börjar göra ont i benen. Fortfarande vet han inte var han är någonstans. Tur det är sommar,

det är fortfarande ljust. Men solen värmer inte längre. Skjortan och jaktvästen räcker inte till. Arne

15

fryser och känner att orken börjar ta slut. Han skulle verkligen behöva komma hem och få värma

på en burk köttfärs och sätta sig på soffan. En bit bort på vägen går en man med en hund i koppel.

Arne bestämmer sig för att svälja förtreten. När han möter mannen hälsar han och ursäktar sig.

Han hummar några gånger så mannen ska förstå att det är något han vill ha sagt. – Jo, det är så

försmädligt, får han ur sig. Jag verkar ha tappat bort mig. Du råkar inte veta var jag bor

någonstans?

Mannen är bara sommargäst. Han har aldrig sett Arne förut. Men han vet hur man hittar tillbaka

till byn, Arne har visst svängt av på fel ställe. Han får vända tillbaka. Mannen följer honom en bit

längs vägen och visar honom rätt. – Klarar du dig nu? frågar han när de står vid byvägen. Arne

nickar och tackar så mycket. Men inte känner han igen sig. Fast det står rätt namn på den blå

skylten i vägkanten. Han hittar säkert sitt hus om han bara går en bit.

Det börjar bli sent, ingen verkar vara ute. Många av husen står tomma. Så har det varit i många år

nu. Ett efter ett blir husen tomma skal där ingen bor. Så blir det väl med Arnes hus också så

småningom. Fortare än han tänkt sig om han inte hittar hem snart. Han känner ännu inte igen sig.

Han kanske bara ska ta sig in i ett hus på måfå, hitta någonstans att sova och börja om imorgon? Så

får det bli, han orkar inte gå längre. Han går upp till ett hus där uppfarten växt igen och eterniten

grånat av smuts. Han ser sig om över axeln så ingen ska se honom innan han knackar på. Ingen

öppnar, det hade han inte väntat sig heller. Nyckeln ligger ovanpå dörrkarmen. Den kärvar lite i

låset innan den går runt så han kan kliva in.

I hallen står ett telefonbord med en uppslagen katalog. Grönblommiga tapeter har börjat lossna i

hörnen och det luktar gammalt och instängt. Men möblerna står kvar som om den som bott här

bara är på resa. På en krok hänger en kvarlämnad rock. Det känns inte rätt. Man bryter sig inte in i

andras hem, även om ingen bor där längre. Arne vänder om, drar snabbt igen dörren om sig och

låser. Nyckeln lägger han noggrant tillbaka där han tog den innan han går ut på vägen igen.

Nu värker benen ordentligt. Och inte kan han knacka på och störa någon i husen där det lyser. De

skulle ju tro att han blivit tokig. Han skulle bli skickad raka vägen på hem. Nej, det här måste han

lösa på egen hand. Han får väl sova ute om han inte kommer på något. För gå orkar han snart inte

mer. En stig leder uppåt skogen. Arne slår in på den. Han kan ju ändå inte lägga sig i vägkanten där

vem som helst kan hitta honom. En bit framåt stigen ligger ett undangömt hus. Det ser övergivet

ut. Kanske han ändå ska ta sig in och sova? Bara över natten. Här kan ju ingen se honom och undra

vad han håller på med. Han bestämmer sig för att göra så.

16

Han kliver upp för trappen och knackar på. Ifall att huset ändå skulle vara bebott. Ingen öppnar här

heller. Dörren kärvar lite, men den är inte låst. Arne kliver in. Det luktar inte riktigt så unket som i

eternithuset. Det hänger en rock på en krok här också, men Arne är så trött nu att det inte

bekommer honom. Till höger ligger ett litet kök. Han sätter sig på soffan en stund. Det är skönt för

benen att sitta ner äntligen. Och gott att komma inomhus. Soffan är faktiskt likadan som hans

egen. Den som hans farfar har byggt. Har han byggt flera? Han var iallafall en skicklig snickare när

han levde, kan ju ha fått beställning.

Magen är tom, men tröttheten är större. Han går för att hitta en säng. Det står en inne i

kammaren. Han lägger sig ovanpå, vill inte krypa ner. Han tar en filt från stolen bredvid och drar

över sig. Den påminner om den som ligger hemma i hans eget sovrum. Samma strävhet och rosa

ränder. Luktar till och med lite lika. Det är ett hemtrevligt rum. Inte så prydligt kanske, men

praktiskt. De få dekorationerna verkar ha blivit kvar sedan en annan tid. En brun gardin som hänger

på trekvarten och några små tavlor. På väggen sitter en likadan bonad som han har hemma. "Hvad

ge mera ro, än eget fridfullt bo". Jo tack, om han bara visste var det var någonstans. Men hjärnan

kanske vill komma i lag till morgonen. Och gör den inte det så får jag väl bosätta mig här istället,

det gör ju ingen större skillnad, hinner Arne tänka innan sömnen kommer.

Matilda Madeon

17

Väskan

Fick du din väska? Jag behövde bli av med den. Den tog så stor plats, intryckt i min garderob. Jag

bad Tina ta hand om den, men hon ville inte ha din väska. Junior svarade inte, Pablo svarade inte.

Jag bad Claudio, Nadir, Jacob. Ingen ville ha din väska. Efter en vecka ringde din pappa.

– Var är han? Jag får inte tag på honom!

– Han är i häktet. Kan du hämta hans väska?

Sen stod den där vedervärdiga lilla mannen i min hall. Han var rädd att jag skulle kasta bort din

väska , tyckte den var säkrare hos honom. Det tyckte inte du. Du nästan grät.

– Farsan sitter fast i Estland, han får inte komma in i Sverige! Varför gav du väskan till honom?!

De kommer slänga alla grejer när han inte betalar hyran. Snälla hämta min väska!

Din väska. Fick du den? I den fanns lite kläder, ett foto av en spinkigt tafatt fjortonårs-du som

poserar vid en spelmaskin tillsammans med några andra. Gänget från Vårby gård. Jag träffade

aldrig någon av dem. Där fanns myndighetspappar skrivna på ryska, lite småkrafs, ett sovjetiskt

pass från 1990 med en bild av en sexårs-du med stora mörka ögon. Ingenting av värde. Inte ens en

bild av din mamma eller syster.

Jag förstår fortfarande inte varför du inte köpte en madrass. Eller åtminstone ett täcke. Jag

tänker att det skulle vara praktiskt när man bor på andras golv. Men det fick väl inte plats i din

väska. Fick du den?

Matilda Madeon

18

Jag minns...

Jag minns de första orden du sa till mig,

”Du ser inte riktigt frisk ut.”

Jag minns vilka som var med,

vilken pizzeria vi gick till och hur mitt ansikte var täckt av snor.

Vad vi mer sa till varandra och hur lång tid det tog tills vi sågs igen,

det är saker jag inte minns.

Jag minns sena nätter, några galna fester.

Ofta samma folk, samma drömmar,

samma kortspel, samma krog.

Alltid samma efterfest,

du och jag kvar

sist av alla

satt vi och pratade strunt, i alkoholens täta dimma.

Vad vi berättade för varandra och vad vi pratade om,

det är sånt jag inte minns.

Jag minns hur vi trotsade mörka, kalla, vinternätter,

bortom alla gatlyktor

stod vi och blickade upp mot ett kristallklart universum,

studerade himlabilder och räknade prickar.

Men vad vi faktiskt sa till varandra,

det är något jag nu inte minns.

Jag minns att två lägenheter blev en,

tillflyktsorten blev det stadiga.

Jag minns toppen av Slagg-berget, Bodarne-grottorna

och båtbryggan vid gamla Ankarmon.

Jag minns alla gånger vi satt och kedjerökte nedanför köksfönstret,

vi samlade på tomma cigarettpaket.

Vi samlade på minnen.

19

Jag minns dagen då jag reste.

Jag minns dagen då jag kom hem igen

den dagen då jorden skulle gå under.

Hur vi satt nära varandra, återförenade,

det vore typiskt om jorden hade gått under just då.

Jag minns oändliga möjligheter att utforska omvärlden på rullande fot,

en vändplats mitt inne i en stor skog, en grusväg som tog slut,

parkeringen på festivalen, badplatserna,

ett industriområde i Västerhaninge, en äng på ett kollektiv

hemma var där vi var för stunden.

Men vart vi var på väg,

det minns jag inte.

Jag minns en dubbelsäng framför kaminen,

den enda platsen i det lilla torpet där det var varmt,

den hembyggda svarta kaminen smällde högt

när vi fyllde den till bredden, med möglig och fuktig ved.

Jag minns vår nyfödda dotter mot mitt bröst.

Vad jag mer vill minnas

vet jag inte.

MiaMaria Myrgren

20

Hjort är gjort

”Åh, vad fin du är!”

”Tack detsamma.” jag nickar menande åt de leriga skorna.

”Haha ja, vilket jävla väder alltså! Har regnat i över en vecka nu, kan knappast kallas vårväder

va? Mer som höst tycker jag”

”Och ändå är du så glad, som vanligt...” en snabb puss på kinden innan jag skyndar in i köket

för att tömma diskmaskinen, det ser bra ut att vara upptagen med något.

”Vet du vem jag träffade på stan idag? – Jens. Han hade just kommit hem från Sri Lanka, kan du

tänka dig va, att åka dit? Annat än Vaggeryd som förra sommaren, haha.”

”Du kan väl inte på riktigt jämföra Sri Lanka med att hälsa på din faster någonstans i den

småländska urskogen?”

”Men kom igen, jag skojar ju bara. Aah, han hade i alla fall vart på någon yoga-grej där, vart i

nåt tempel och käkat kokosnöt om dagarna typ.”

”Trevligt. Det behövde han säkert, komma ifrån sin vardagsstress menar jag. Vad är det han gör

nu igen? Nej, just det, ingenting. Har han ens skrivit klart den där romanen han pratade om när vi

bodde uppe på Soldatbacken?”

”Men ge dig nu, vad är det med dig idag? Han är ju hur skön som helst, och förresten tror jag

inte ens han skriver längre. Det var nog en fas han hade, köpte sig en basker och trodde han var

författare.” han skrattar, det där skrattet jag en gång föll för. ”Men vad säger du? Ska vi inte göra

något riktigt oväntat, en riktig Jens-grej?”

”Och vad skulle det vara? Bestiga ett berg? Cykla runt nakna genom Pakistan?”

”Nää, så långt behöver vi väl inte gå... Men kanske åka till något exotiskt land, eller kolla på

gamla ruinstäder eller nå. Du var ju så intresserad av inka-indianerna när du pluggade, sa att det

var din dröm att åka dit någon gång...”

”Det var ju skitlängesen! Då drömde jag också om att gifta mig och skaffa hus på landet, skaffa

fyra ungar och starta en egen hårsalong.”

”Ja, du fick ju en del drömmar uppfyllda i alla fall. Detta kan väl typ kallas landet, och snart har

vi ju faktiskt varit gifta i tio år...”

Jag tittar upp på honom, ställer frågan om och om i mitt huvud; – Och hur lycklig blev jag av

det? Vänder på orden, smakar på dem, öppnar munnen men stänger den lika fort igen. Jag ler

snabbt och går sedan vidare in i vardagsrummet och hämtar vinglaset som jag lämnat i bokhyllan,

smuttar lite på det och sjunker ned i soffan.

21

”Anna, du har inte varit dig själv på sistone.” han sätter sig bredvid mig och fortsätter i allvarlig

ton, ”Jag har försökt ge dig utrymme och låta dig komma till mig om du behöver prata om något,

men du verkar inte vilja dela med dig. Har det med din mamma att göra? Nu när hon är dålig?

Skulle du vilja åka till henne någon vecka kanske?”

”Va? Nej, det har ingenting med mamma att göra. Eller ja, det är klart jag är rädd att hon ska

bli sämre, men hon har all hjälp hon behöver. Jag skulle bara vara i vägen där. Och jag tycker inte

om sjukhus heller, det vet du. Nej, det är egentligen ingenting. Jag vet inte.” jag suckar och tar en

djup klunk ur vinglaset som nu börjar bli tomt, för visst vet jag.

”Men något är det ju, det märks så tydligt på dig. Jag menar bara, du dricker aldrig vin en

tisdagskväll.” han nickar mot glaset då jag tömmer de sista dropparna. ”Du behöver inte berätta

om du inte vill, men ljug inte och säg att det är ingenting.”

Jag svarar inte, reser mig bara upp och går för att hämta mera vin.

”Anna, snälla. Stäng mig inte ute. Jag vill inte pressa dig men...”

”Men det är just det du gör! Kan du inte bara låta mig må som jag gör, utan att lägga dig i!?”

tårarna bränner när de kämpar sig fram genom tårkanalerna.

”Nej, jag måste faktiskt lägga mig i nu. Det har pågått i flera veckor, minst, och det verkar inte

bli bättre. Jag blir orolig och vill ju veta vad som är fel. Har jag gjort nåt så måste du ju säga det.”

”Det är inte ditt fel. Du har inte gjort fel.” jag ser på honom, han är verkligen uppriktigt orolig.

Varför måste han vara så himla snäll och förstående? Varför måste jag vara den onda?

”Okej, men vet du vad? Vi gör såhär istället. Jag hade tänkt att vänta någon vecka till, men du

kanske behöver lite uppmuntran nu.” han vänder sig om och går ut ur köket. Tillbaka kommer han

med ett rött kuvert som han lägger framför mig på bordet. Det står Grattis på bröllopsdagen,

Älskade Anna med guldiga bokstäver på framsidan, skrivet med hans finaste kråk-stil. Kuvertet är

igenklistrat med ett klistermärke i form av ett hjärta i guld. Han står nära mig, ögonen är glansiga

och på något sätt påminner han mig om en hjort. En hjort precis innan den ska bli skjuten. Detta är

hans trumf-kort som jag nu håller i handen. Han tittar menande på mig men jag förmår mig inte att

öppna kuvertet, rädd för att se vad det innehåller, rädd för vad jag måste tacka nej till.

”Ska du inte öppna det?” han låter både nervös och ledsen, rösten darrar lite och han tittar på

mig med stora bedjande ögon. Jag lossar på hjärtat och råkar riva det mitt i tu. Det var väl typiskt.

Inuti hittar jag först ett litet brev, skrivet med samma guldiga stil som på kuvertet. Jag läser det inte

ens, bläddrar till nästa papper. Det är flygbiljetter någonstans, SAS-loggan står ut bland alla suddiga

22

bokstäver. Jag bläddrar vidare, en broschyr från något fint hotell, ytterligare en broschyr. Vad den

handlar om är för mig omöjligt att se, mina ögon är nu fyllda av de brännheta tårarna.

”Men Anna, snälla säg något, gråter du för att du är glad eller ledsen?” han ser, om möjligt, än

mer ut som en hjort nu.

”Mats... Jag vill skiljas.”

Pang. Där kom det dödliga skottet.

MiaMaria Myrgren

23

Dagboken

Du är så fylld av tankar och ord,

känslor som aldrig yttras högt

och hemliga önskningar.

Å ena sidan kaotisk och nervsvag,

å andra sidan

stark, självsäker och trygg.

Du har funnits där som en trogen vän

i vått och torrt,

bland skratt och gråt.

Alltid tålmodig och förstående,

aldrig, någonsin, dömande.

Genom dig har jag kunnat återblicka,

ta lärdom, gå vidare

och komma tillbaka.

Nu saknar jag dig,

när det har gått för lång tid

sedan min penna senast rörde vid dina blad.

Gömd men ej bortglömd

ligger du i den mittersta lådan till vänster

i sekretären.

Med alldeles för många tomma sidor kvar.

MiaMaria Myrgren

24

Hennes trappuppgång hade smutsgula väggar och lysrören blinkade till när han tryckte på

lysknappen. Utanför dalade snön sakta ner. Efter tre cigarretter kom någon äntligen ut ur porten så

han kunde smita in. På tredje våningen hittade han hennes efternamn på en av dörrarna. In ut, in

ut, in ut, in ut, in ut, in ut. Sex djupa andetag sen vågade han knacka på.1 Dörren öppnades på en

gång som om hon hade stått alldeles vid den. Han fick för sig att hon hade stått på andra sidan och

kollat igenom dörrögat på honom. Hon gav honom en frågande min, det vänstra ögonbrynet lätt

höjd.

”Hej?” frågade hon osäkert. 2

”Okej jag måste bara fo det här sagt och det kanske är det töntigaste som någonsin har hänt åch

jag kommer troligtvis ongra mig så fårt jag har börjat for det här är väl sont som en börjar tänka po

sekunden innan en ska sova och sen ligger man och vänder po sig i sex timmar men so får det väl

vara för asså för alla säger KBK asså kör bara kör för det är nämligen så att min mun har inte kunnat

sluta prata om dig sen du pussade den och idén att du kanske kommer pussa den igen har fastnat i

min hjärna och min hjärna har förresten inte slutat tänka på dig sens, ja tekniskt sett min allra

första kyss och det är so det ligger till”

I hennes huvud la hon till ännu en mental fotnot.3 Snöflingorna som låg viktlösa i hans hår

började smälta och sakta gled en ensam snödroppe ner för hans tinning. Hennes högra hand ryckte

till men hon kämpade mot instinkten att stryka bort den. Han stod orörlig och han kunde känna

pulsen i hans läppar.

”Förlåt, jag menar inte att vara otrevlig. Men vem är du?” Hennes ord

s

t

u

d

s

a

d

e

mellan dem. Hjärnan fick kortslutning.

”Eh, va?” stötte han fram. Hon log tålmodigt.

”Ja, vem är du?” Han skrattade nervöst, hon log fortfarande.

1 Hen knackar istället för att ringa på dörren. Tre taktfasta slag.2 Hans parfym påminde om tigerbalsam, tyvärr inte på ett positivt sätt.3 När han är nervös/stressad/pratar fort byter han plats på Å och O.

25

”Va? Alltså, Hampus, eller vaddå vad menar du?”4 Då fiskade hon upp sin mobil ur fickan,

scrollade igenom den med ögonbrynen hopdragna koncentrerat. Och där stod han som ett fån och

bara kollade på henne.

”Va?” slank ut genom hans vinterfrasiga läppar men hon ignorerade honom.

”Fan, varför kände jag mig tvungen att göra det här? Kan ju inte bara springa iväg nu liksom”

tänkte han för sig själv. Plötsligt brast hon ut ett ”Aha!” och började läsa högt från sin mobilskärm.

”’Hampus Thunell. 21 år. Träffades vid Pluto. Smakade citron (troligtvis efter Tequila-shot.) Stora

händer som täckte mina skulderblad.’ Är det du?” Han stirrade på henne oförstående. Då började

hon skratta, ett ordentligt gapflabb som var högt och okontrollerat.

”Förlåt, haha! Du ser bara så himla lost ut. Trodde du visste men obviously not. Mitt fel i så fall.

Jag är , as they call it, ansiktsblind.”

”Va?” 5

”Ansiktsblind? Proposagnosi. Alltså, det är inte så farligt egentligen. Känner igen alla mina vänner

och familjemedlemmar och så. En del har det ju mycket värre än mig och kan inte ens känna igen

sig själv på bilder, fatta vad knäppt egentligen, eller hur?” Han nickade och mm:ade instämmande.

Ett till ”va?” lurade på hans tunga men även han var medveten att en bara får säga det ett visst

antal gången innan folk undrar om man blev tappad som liten.

”Har bara problem med människor som jag träffar ibland, det är därför jag alltid skriver ner

småsaker om dem. Om jag har tur kan jag lista ut vem det är baserat på personens parfym, dialekt

eller typ ticks. Typ som min en av mina barndomskompisar som jag bara stöter på då och då, hon

säger alltid ’så att säga’”

”Jaha. Ja, jag nog tyvärr inget sånt” sa han.

”Nä kanske inte. Ingen fara, jag kommer lösa det på något sätt ska du se. Så Hampus. Du har

alltså preciiiiis förklarat dina passionerade känslor för mig, hur känns det?”6

Vendela Tenor

4 Rodnar lätt.5 Lite trög (?)6 Modig.

26

vid få tillfällen är det svenska språket inte tillräckligt

när du ligger bredvid mig och drar mig närmare i sömnen

och fastän du är upptagen med att drömma om fallande städer

så söker du alltid efter mig

och jag drabbas plötsligt av afasi

det sägs att inuiter har hundra ord för snö

jag vet inte om det är sant men jag vet att tillsammans

har du och jag i alla fall miljarders biljarders

blickar, beröringar, skratt och tårar

som betyder mer än vad oändliga kombinationer

av tjugonio bokstäver någonsin skulle kunna beskriva

vi är på nyöppnade Ica och hånglar i kön

du kollar på mig med ömmande ögon

fortsätter att hångla när vi lägger varor på rullbandet

när vi betalar,

när vi packar ner varor i sladdriga plastpåsar

du som blyg och alltid tidande

jag skriker att jag hatar hebamare

vem fan har inte vanligt salt hemma?

gömmer mig i hissen och issnar

du har skorna på fel fot

tårar som ett pärlhalsband på grå t-shirt

det finns inget ord

som beskriver att vilja springa och stå kvar

samtidigt

när jag kramar dig och inget är tillräckligt nära

för millimeter är en distans som är disvärd

eller när du luktar mig bakom öronen och säger

”Jag önskar jag kunde beskriva hur det känns”

27

och jag svarar att du kan låna alla mina ord

de som inte finns

Vendela Tenor

28