”Det är bara till att tuta och köra” - en kvalitativ studie om Socialjourens påverkan

på socialkontorens fortsatta handläggning, med utgångspunkt från insatser gjorda av

Socialjouren i barnavårdsärenden

SW2227, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 30 hp Scientific Work in Social Work, 30 higher education credits Masternivå HT-2014 Författare: Hanna StendahlHandledare: Andreas Liljegren

2

ABSTRACT

Titel: ”Det är bara till att tuta och köra” - en kvalitativ studie om Socialjourens påverkan på socialkontorens fortsatta handläggning, med utgångspunkt från insatser gjorda av Socialjouren i barnavårdsärenden

Författare: Hanna Stendahl

Nyckelord: Socialjour, Socialtjänst, Intraprofessionell samverkan

Syftet med uppsatsen är att studera hur socialsekreterare vid socialkontoren i Göteborgs Stad uppfattar och förstår Socialjourens arbete, med utgångspunkt från barnavårdsärenden som varit föremål för insats på Socialjouren. Frågeställningarna innefattar hur socialsekreterarna uppfattar Socialjourens bedömningar, vilka konsekvenser Socialjourens insatser kan få för socialsekreterarna i den fortsatta handläggningen samt vilken betydelse Socialjourens insats kan ha för socialsekreterarnas fortsatta relation med klienten. Studien är genomförd med hjälp av en kvalitativ metod där fem kvalitativa intervjuer genomförts med totalt sju informanter. Alla informanter jobbar vid studiens genomförande på en barn- och familjeenhet på något av socialkontoren i Göteborg. Resultaten i studien visade att socialkontoren var nöjda med Socialjourens bedömningar och de uppfattade inte att Socialjourens insatser när det gäller barnavårdsärenden har några långsiktiga konsekvenser, vare sig för den fortsatta handläggningen eller för den fortsatta relationen med klienterna. Slutsatserna i studien a ̈r att socialkontoren hyser en stor tillit till Socialjourens bedömningar och att man inte ser Socialjouren som ett hot mot sin professionella identitet, utan som en resurs som de kan skapa en allians med. Socialkontoren anser att de har en hög diskretion när de övertar ett ärende från Socialjouren och att de har det yrkesprofessionella mandatet att fortsätta handläggningen. Dock är de samtidigt väl medvetna om förutsättningarna som det innebär att jobba i en politiskt styrd organisation. Slutligen så ser de på kommunikationen mellan socialkontoren och Socialjouren som mycket betydelsefull och grundläggande för samverkan, och för hur den fortsatta handläggningen fortlöper.

ABSTRACT

Author: Hanna Stendahl

Keywords: Social emergency services, Social services, Intraprofessional collaboration

The aim of this study is to investigate how daytime social workers at social welfare offices in Gothenburg perceive and understand assessments made by the social emergency team of social workers (here referred to as the emergency team), in regards to child welfare cases. The re-search questions focuses on how social workers perceive the assessments of the emergency team. Which impact do the assessments have on daytime social workers in their subsequent processing of child welfare cases and which impact do the decisions by the emergency team have on the daytime social workers ongoing relationship with clients? The study was con-ducted using a qualitative approach, in which five face-to-face interviews were conducted with a total of seven respondents. All respondents that participated in the study are current em-ployed in the city of Gothenburg at a social welfare office within the child and family unit. The results of the study show that the daytime social workers were satisfied with the

3

assessments made by the emergency team. Moreover, the daytime social workers perceive that the emergency teams involvement in child welfare cases has no long-term, negative conse-quences, either for further processing of their child welfare cases or for the continued relation-ship with the clients. The central findings of the study is that daytime social workers have a high level of trust in regards to the judgements of the emergency team and moreover, the inter-views demonstrated that the social workers do not perceive the emergency team as a threat to their professional identity, but as a credible ally in their work. This is underscored by the fact that when they receive a case from the emergency team, the daytime social workers also be-lieve that they have a high level of discretion and autonomy on how to handle such cases. However, they are also well aware of the implications of working in a politically driven organi-zation. In sum, the communication between the daytime social workers and the emergency team was viewed as very important and fundamental for current collaboration and in future case work.

4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING s. 8Syfte och frågeställningar s. 8

Bakgrund s. 9Socialjourer i Sverige s. 9Kartläggningar s. 10Socialtjänstens organisation i Göteborg s. 11Definitioner s. 12Disposition av uppsatsen s. 12

2. TIDIGARE FORSKNING s. 13 Emergency Duty Teams s. 13

Skillnader mellan dagtid och jourtid s. 14EDT:s villkor s. 15Brukarnas syn på EDT s. 16

Socialtjänsten som organisation s. 17 Intraprofessionellt gränsarbete s. 18 Tvärprofessionell samverkan s. 19

3. TEORETISKA PERSPEKTIV s. 20 Handlingsutrymme s. 20

Professionsteori s. 22 Samverkan s. 24

4. METOD s. 26 Design s. 26

Urval och avgränsningar s. 27 Intervjuerna s. 28 Analysmetod s. 29 Validitet, Reliabilitet, Generaliserbarhet s. 29

Min förförståelse s. 30 Etiska överväganden s. 31 Metoddiskussion s. 32

5. RESULTAT OCH ANALYS s. 34 Tillit s. 34

Bedömningar s. 35 Gränsarbete s. 41 Diskretion s. 45 Kommunikation s. 50 Klientpåverkan s. 56

5

Sammanfattande analys s. 59

5

6. SLUTDISKUSSION s. 62

REFERENSER s. 64

BILAGA 1. Intervjuguide s. 67BILAGA 2. Brev till informanter s. 69BILAGA 3. Samtyckesblankett s. 70

6

FÖRORD

Att skriva en masteruppsats på heltid har för mig varit en resa med toppar och dalar och inte så mycket där emellan. Eufori när man har flow och ångest när samma flow saknas. Oavsett vilket känslotillstånd jag varit i så finns det några personer som varit avgörande för att denna uppsatsen har kunnat skrivas.

Först och främst ett stort tack till mina informanter som tagit sig tid att samtala med mig och dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Jag är mycket tacksam för det härliga bemötande ni alla gav mig. Stort tack även till min handledare, Andreas, som med humor och lugn hanterat den speedade versionen av mig som han oftast träffat vid våra handledningstillfällen. Det har varit guld värt.

Världens största tack till mina föräldrar som ställt upp som barnvakter och gett mig möjlighet att grotta ner mig i uppsatsen. Tusen tack till Klara, utan din hjälp med Emil hade den här uppsatsen inte blivit klar. Tack Nicholas, för din hjälp med översättningen. Tack till Frida för hjälp med korrekturläsning. Tack till Helena och Khalid för all feedback och kloka tankar. Tack till alla fina vänner som också avlastat, stöttat på olika sätt och kommit med glada tillrop. Slutligen så vill jag tacka världens bästa kille. Emil, du är grym och du har hanterat hela den här situationen med bravur. Din förmåga att sova långa sammanhängande perioder är bara en av alla de saker som gör att jag älskar dig!

Hanna Stendahl

Göteborg 141228

7

1. INLEDNING

”There is a considerable difference between insisting that parents take responsibility for their difficult fourteen year old whom they claim to have abandoned at tea time and giving the same message at four in the morning” (Smith, 1999, s. 6).

Ovanstående citat belyser en av skillnaderna mellan att vara socialarbetare på dagtid och att vara det på jourtid. Socialjourer är ansvariga för barn som är i behov av stöd under all tid som ligger utanför kontorstid, vilket oftast innebär att socialjourerna är ansvariga för cirka 80 procent av tiden i veckan. Trots detta lyser socialjourerna med sin frånvaro i den allmänna debatten. Att visa på Socialjourens funktion som samhällstjänst är inte viktigt bara för de som jobbar inom socialtjänsten, utan framförallt för de personer som kan komma att behöva hjälp av Socialjouren i en akut situation på jourtid. Det är också viktigt för socialtjänstens samverkanspartners såsom till exempel polis och sjukvård att ha kännedom om och förståelse för socialtjänstens organisation och Socialjourens funktion. Min personliga erfarenhet av detta är att jag arbetar som socialsekreterare på Socialjouren i Göteborg sedan elva år tillbaka.

I början av 1980-talet kom den första versionen av Socialtjänstlagen (SoL) som började gälla 1982. Den senaste versionen är från 2001, men även därefter har lagen förändrats flera gånger. SoL definierar barn som individer upp till 18 år. Socialtjänsten har ansvar för att barn växer upp under trygga förhållanden och att deras behov tillgodoses. Om det anses motiverat är socialtjänsten också ansvarig för att se till att ett barn får vård utanför det egna hemmet. (Hultman, 2013). 1 nov 2012 var cirka 20 800 st. barn i Sverige SoL-placerade eller omhändertagna enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) (Lindholm, 2014).

Socialjourer i Sverige gör varje år akuta insatser för barn på jourtid. Dessa ärenden handläggs av Socialjouren tills dess att ordinarie socialkontor nästföljande vardag är på plats och fortsätter handläggningen. Min bild är att det i stor utsträckning saknas kunskap om hur denna uppdelning fungerar samt att det saknas kunskap om hur socialtjänstens organisation i dagtid respektive jourtid påverkar de socialsekreterare som jobbar på socialkontoren, både i deras handläggning samt i deras relation till klienterna. Man kan tänka sig att det finns en hel del förväntningar på socialjourers handlingsutrymme och deras faktiska jobb, vilket alla skulle tjäna på om det belyses. Trots detta verkar det som att forskningen kring hur socialjourer fungerar samt dess påverkan för socialkontoren och deras relation till klienterna lyser med sin frånvaro. Det forskningsglapp som finns där är det min förhoppning om att fylla lite grann. Följande citat som handlar om EDT (Emergency Duty Teams) i England belyser detta: ”In many departments, the out of hours service has been out of sight and out of mind… It is clear that EDT workers are an extremely important part of social services yet their work is under-researched and their circumstances not well understood (Clifford & Williams, 2002, s. 203).

Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att studera hur socialsekreterare vid socialkontoren i Göteborgs Stad uppfattar och förstår Socialjourens arbete, med utgångspunkt från barnavårdsärenden som varit föremål för insats på Socialjouren.

8

Hur uppfattar socialsekreterarna Socialjourens bedömningar?Vilka konsekvenser kan en insats från Socialjouren få för socialsekreterarna i den fortsatta handläggningen?Vilken betydelse kan insatsen ha för socialsekreterarnas fortsatta relation med klienten?

Bakgrund

Under denna rubrik presenteras socialjourernas historik samt hur socialjourernas organisation kan se ut idag i Sverige via kartläggningar gjorda av BRIS samt Socialstyrelsen. Därefter beskrivs socialtjänstens organisation i Göteborg. Slutligen visar jag på lagstiftningens innehåll när det gäller berörda områden i studien, definierar några centrala begrepp och avslutar med att redogöra för uppsatsens disposition.

Socialjourer i Sverige

1973 lade Brottskommissionen fram ett förslag om en försöksverksamhet med bland annat socialjour. Det viktigaste motivet var att underlätta samarbete mellan polis och socialarbetare och man ville att Socialjouren först och främst skulle tjäna polisen. Försöksverksamheten pågick under två år i 21 kommuner i Sverige och avslutades årsskiftet 1976/1977 (Socialstyrelsen, 1977). I utvärderingen av projektet såg man att jourarbetet karaktäriserades av en växling mellan enkla rutinärenden och krävande och svårbedömda ärenden och att växlingen mellan dessa kunde vara psykiskt påfrestande för jourarbetarna. Det kunde också vara belastande att inte kunna planera sitt arbete eller förutse vad som skulle hända. Det upplevdes också psykiskt påfrestande att träffa så många trasiga och illa åtgångna människor. Akutinsatser definierades som kortsiktiga lösningar på akuta problem och initiativet till insatser kunde tas från den enskilde, från annan person eller från en organisation. Utvärderingen pekade också på betydelsen av ett bra samarbete mellan de som jobbar dagtid och de som jobbar jour samt på svårigheter som kan uppstå beroende på vilket perspektiv man tar (ibid). Detta är exempel på hur man såg på den andre: ”Jourassistenterna tycker att man på socialbyrån är passiv och inte inser situationens allvar, medan socialassistenterna anser att jourassistenterna överdriver svårigheterna och vidtar onödiga åtgärder som förvirrar handläggningen av ärendena” (ibid, s. 80).

Socialtjänstlagen har idag följande lydelse i SoL 3 kap 1 §:

Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med andra. Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet (Socialtjänstlagen, 2001:453).

Lagstiftningen säger bör, inte skall, vilket gör att kommunerna har en möjlighet att välja bort. I begreppet Socialjouren finns att människor som vistas i en kommun ska ha möjlighet att ansöka om stöd och hjälp även på icke-kontorstid. Om kommunen inte har en socialjour så går ansvaret över till socialnämndens ordförande, då det är nämnden som är ytterst ansvarig för socialtjänsten i en kommun (BRIS, 2009).

9

Socialjouren som begrepp saknar en enhetlig definition och en socialjour kan se ut på många olika sätt. Jouren kan vara tillgänglig antingen all jourtid alternativt delar av jourtiden. Många socialjourer bemannas till kl. 00 eller kl. 02. Därefter kan tjänstemän ha jourberedskap i hemmet. Det kan också vara så att politiker har beredskapen i hemmet. I vissa kommuner har tjänstemän jourberedskap i hemmet på helgen, men socialnämndens ordförande har ansvaret på vardagarna. I de fall då en politiker är socialjour är det politikern själv som ska avgöra graden av allvar i ärendet som inkommer, och därefter fatta beslut om hen ska kontakta en tjänsteman eller om ärendet kan avvakta. En socialjour kan se ut såhär:1.Tjänstemän bemannar Socialjouren. En eller flera personer jobbar.2. Tjänstemän har beredskap i hemmet. Oftast organiserad via ett rullande schema. Kan också vara politiker som har organiserad jourberedskap.3. Socialnämndens ordförande och/eller socialchefen är ”alltid” nåbara på sin telefon. Det ingår i uppdraget men är inte organiserat på något sätt (ibid).

Kartläggningar

År 2009 gjorde BRIS en en kartläggning av socialjourer i Sverige. Syftet med kartläggningen var att se hur olika kommuner har möjlighet att ta emot anmälningar gällande barn som far illa och att eventuellt vidta akuta åtgärder utanför kontorstid. De ville se också hur tillgänglig informationen var om vart barnen kunde vända sig efter kontorstid. Deras slutsats var att storstadsregionerna har bäst organisation vad gäller socialjourer, men att vissa små kommuner har gått samman och organiserat sig och hittat fungerande lösningar. BRIS slutsats var dock att det finns stora brister i samhällets skyddsnät när det gäller förmågan att erbjuda barn akut hjälp utanför kontorstid, i synnerhet utanför storstadsregionerna. Det finns små möjligheter för barn att på egen hand ta kontakt med rätt instans, särskilt i de kommuner där de ansvariga själva saknar organisation för och kunskap om akuta situationer. De pekar på att det är svårt att hitta information och att hemsidorna absolut inte är barnvänliga (ibid). Detta belyses på följande sätt i rapporten: ”Det verkar inte som om någon kommun har tänkt sig att barn själva ska kunna kontakta Socialjouren i en akut situation, utan att kontakten ska tas av en vuxen. Fast när ett barn hamnar i en akut kris utanför kontorstid, så är det ju oftast just det som fattas - en vuxen som kan hjälpa till” (ibid, s. 7).

Även Socialstyrelsens öppna jämförelser har tittat på omfattningen av socialjourer i Sverige. De hade följande definition i sin kartläggning: ”Med jourverksamhet menas att vara beredd på kommande händelseutveckling och där man omedelbart kan nås per telefon, ge råd och stöd, göra en professionell bedömning och där man vid behov kan vara på plats exempelvis hos en familj inom högst två timmar” (Socialstyrelsen, 2014). De gjorde sin mätning den 1 november 2013 och deras frågeställning till alla Sveriges kommuner var om kommunen har en socialjoursverksamhet med socionomutbildad personal all tid året runt. De fick då fram följande siffror: (ibid)Ja: 181 st kommuner (62 procent)Delvis: 74 st kommuner (25 procent)Nej: 19 st kommuner (7 procent)Bortfall: 16 st kommuner (6 procent)

10

Socialtjänstens organisation i Göteborg

SocialkontorenI Göteborg finns det tio stadsdelar som alla har ansvar för socialtjänsten i sin stadsdel. De arbetar alla kontorstid och tar både emot akuta besök och planerade besök. De är indelade i olika grupper utifrån vilken målgrupp de jobbar med: Barn och unga, Vuxna, Ekonomiskt bistånd eller Funktionshinder. Inom enheten Barn och unga så finns det både mottagningsenhet, utredningsenhet samt barnsekreterare. Mottagningsenheten tar emot de ärenden som är nya och handlägger dem under en kortare tid innan de avslutas eller fördelas vidare till Utredningsenheten. Utredningsenheten ansvarar för alla ärenden som man inleder utredning på. Barnsekreterarna jobbar med placerade barn och ska vara de som tillgodoser barnets intressen under placeringstiden.

SocialjourenSocialjouren i Göteborg jobbar på uppdrag av socialkontoren, för att handlägga ärenden på jourtid. Efter kontorstid träder Socialjouren in som en akut socialtjänst. Socialjouren handlägger ärenden, enligt SoL, LVU och LVM oavsett ärendetyp, och finns alltid tillgängliga när socialkontoren har stängt. Socialjouren har även öppet på dagtid, men arbetar då med akut handläggning av personer som befinner sig i Göteborg och söker hjälp, men som saknar anknytning till någon av stadsdelarna. Socialjouren i Göteborg har jour för alla tio stadsdelarna i Göteborg och dessutom för ytterligare tio kommuner i Göteborgsregionen. Sedan januari 2008 ingår de i Social Resursnämnds uppdrag och ligger organisatoriskt under Social resursförvaltning (Nyzell, 2010). Denna uppsats kommer dock att belysa samverkan med stadsdelarna i Göteborg och inte med kranskommunerna.

Socialjouren består av ett 20-tal socialsekreterare och därutöver finns det tre stycken 1:e socialsekreterare samt en enhetschef. Dessutom finns det ett 20-tal timvikarier som arbetar vid behov (Socialjouren, 140910). Alla som arbetar på Socialjouren är socionomer. Till skillnad från socialkontoren, som arbetar i specialiserade enheter, måste Socialjourens personal ha bred kunskap om samtliga målgrupper samt förmåga att ständigt möta personer med akut problematik. Personalen har också en hög delegation utifrån att de arbetar mer isolerade och ibland utan arbetsledning på plats (Nyzell, 2010).

Under 2013 handlade Socialjouren i Göteborg totalt 4852 st ärenden för socialkontoren. Av dessa ärenden var 1957 stycken barnärenden. Av dessa finns det ett antal ärenden som är återkommande, det vill säga barn som alltså varit föremål för flera insatser på Socialjouren. Dessutom finns det ett mindre antal ärenden som aldrig når socialkontoren utan handläggs av en annan enhet, vilket till största delen handlar om ensamkommande flyktingbarn samt barn som är EU-medborgare. Till antalet ärenden tillkommer dessutom stödsamtal, rådgivningar och hänvisningar. Alla ärenden skickas från Socialjouren till socialkontoren i skrift via ett datasystem och endast i undantagsfall sker en muntlig överlämning via telefon. Vid de tillfällen en muntlig överlämning sker så är det väldigt sällan handläggaren som fattat beslut om insatsen som sedan gör den muntliga överlämningen, utan ofta är det någon av hens kollegor. I de fall socialsekreterare vid Socialjouren gör en placering så inleder de också en utredning (om det inte redan finns en pågående utredning). De slutför dock inte utredningen utan den lämnas över till socialkontoren för vidare handläggning (Socialjouren, 141007).

11

Definitioner

Socialkontor: begreppet som jag använder när jag refererar till de socialsekreterare som jobbar dagtid.Socialjour: begreppet som jag använder när jag avser de socialsekreterare som jobbar jourtid.Dagtid: innebär i uppsatsen helgfri måndag-fredag 08.00-16.30.Jourtid: innebär i uppsatsen all övrig tid, det vill säga 16.30-08.00 varje vardag samt från 16.30 på fredag till 08.00 på måndag.Klienter: begreppet avser i uppsatsen både barnen och deras föräldrar.Barn: i uppsatsen använder jag den juridiska termen barn som innebär åldrarna 0-17 år.Insats: begreppet insats används i uppsatsen som ett övergripande ord när det gäller Socialjourens olika insatser i form av till exempel anmälningar, hembesök eller placeringar.Placering: begreppet används när det specifikt gäller placeringar som Socialjouren gjort och som diskuteras under intervjuerna.

Disposition av uppsatsen

I kapitel 2 av uppsatsen kommer Tidigare forskning att presenteras. Där kommer det att redogöras för internationell och nationell forskning som bedöms ha relevans för min studie. I kapitel 3 kommer valda Teorier att beskrivas, där Street-level bureaucracy, Professionsteori samt Samverkansteori utgör det teoretiska ramverket. I kapitel 4 redogörs Metoden, där den metodologiska ansatsen och processen kommer belysas. Detta följs av kapitel 5 som är Resultat- och analysdelen där jag tolkar mitt material med hjälp av mina teorier och min tidigare forskning. Uppsatsen avslutas med kapitel 6 och Slutdiskussionen, där jag försöker knyta ihop säcken.

12

2. TIDIGARE FORSKNING

Under denna rubrik presenterar jag relevant nationell och internationell forskning som handlar om socialtjänstens organisering främst i Sverige, samt forskning från England gällande hur Emergency Duty Teams (EDT) fungerar utifrån olika aspekter. Kapitlet inleds med en genomgång av hur EDT:s villkor ser ut samt vad som är viktigt för EDT i sin roll som akut socialtjänst. Därefter kommer socialtjänstens organisation att belysas. För att bredda perspektivet så beskrivs ytterligare två studier om gränsarbete respektive samverkan. De sistnämnda studierna är inte direkt kopplade till mitt forskningsområde, men har vissa slutsatser som är användbara för mig i min studie.

I min sökning efter tidigare forskning sökte jag först och främst forskning om socialjourer, men tidigare forskning av socialjourer i Sverige har ej gått att finna. Därför blir det svenska perspektivet på socialtjänsten enbart på socialtjänsten på dagtid. Jag fann dock en hel del studier gjorda på den brittiska motsvarigheten till Socialjouren som nämns ovan, EDT. Man kan anta att EDT och den svenska versionen av socialjour har en del gemensamma nämnare när det gäller barnavårdsärenden och att vissa slutsatser därför skulle kunna översättas till svenska förhållanden. Detta styrks delvis av Liljeholm Hansson och Törnqvist (2005) som menar att barn som far illa är den gemensamma nämnare som finns för socialtjänsten i ett internationellt perspektiv. Barnavården är även internationellt prioriterat och ligger även internationellt inom socialtjänstens organisation. Då min studie är tänkt att belysa vilka imp-likationer Socialjourens arbete har på socialkontoren så bedöms studier gjorda på EDT:s roll samt på socialtjänstens organisation i Sverige vara av relevans. Jag valde därför också att söka tidigare forskning som handlar om socialtjänstens organisation vilket jag fann i stor utsträckning. För att bredda perspektivet har jag därutöver valt att ha med med två studier som gränsar till mitt forskningsområde. Den ena studien har forskat om intraprofessionellt gränsarbete inom socialtjänsten (Liljegren, 2008) och den andra belyser tvärprofessionell samverkan när det gäller utsatta barn (Hall, 1999).

En intressant aspekt är att de svenska studier jag undersökt som säger sig ha som ambition att belysa socialtjänstens förhållanden i Sverige alla saknar socialjourens perspektiv och roll i det sociala arbetet. Jag gör dock inga anspråk på att vara heltäckande när det gäller det aktuella forskningsområdet.

Mina sökord i litteratursökningen har varit; social services, out of working hours, emergencies, social work, intraprofessional relations, organizational effectiveness, collaboration samt en kombination av dessa.

Emergency Duty Teams

I England har en hel del forskning gjorts när det gäller så kallade Emergency Duty Teams. EDT växte fram på 70- och 80-talen som en akut socialtjänst och de täcker all den tid då ordinarie socialtjänst har stängt, vilket en normal vecka är 128 timmar, jämfört med socialkontorens 40 timmar. De arbetar oftast ensamma eller enbart två stycken tillsammans och de arbetar med ett brett spektrum av olika ärenden där barnavårdsärenden samt människor med psykiska problem är två stora delar (Barry, 2004).

13

Skillnader mellan dagtid och jourtid

Flera studier har tittat på skillnaderna mellan socialtjänsten på dagtid och EDT (Smith & England, 1997; Clifford & Williams, 2002; Blacher, 2003; Barry, 2004). Barry (2004) har tittat på skillnaderna mellan dagtidsarbetare och jourarbetare i England. Barry menar att de allmänna teamen, EDT, har ett specialiserat arbete med stor komplexitet och stor erfarenhet inom alla typer av ärenden och att de som arbetar där är de mest erfarna socialarbetarna. Hon menar också att jobbets komplexitet och svårigheter inte uppmärksammas i tillräckligt hög grad. Dilemmat för EDT är om de ska specialiseras på barnavård eller om de ska fortsätta sin helhetssyn och behålla sin allmänna inriktning och där argumenterar Barry för att de ska fortsätta ha en helhetssyn. Hon menar att man kan vara specialist på den allmänna kontexten, och att de som jobbar inom EDT är specialister på just jourarbete och människor i kris där omedelbara lösningar krävs. EDT måste vara experter på det akuta men behöver inte alltid kunna allt om en målgrupp. Fördelen är att EDT hamnar mitt i krisen när den sker, till skillnad från socialkontoren. Barry menar att kunna bedöma barns behov och föräldrars föräldraförmåga mitt i krisen är en styrka som EDT har. Så här uttrycker hon det: ”Families often experience problems at times when they are most likely to be together - during the evening and at weekends” (ibid, s. 113).

Barry menar att riskbedömningar är det centrala inom EDT och att det är komplexa och svåra bedömningar. EDT agerar på akuta händelser, vilket innebär att det finns mindre tid och möjlighet till diskussion och reflektion än på dagtid där man inte behöver agera omedelbart. Dessutom är samhällets resurser mindre på jourtid och kunskapen om klienten kan vara mindre vilket gör det svårare att förutse vad som kan hända. Det är lösningsfokus som regerar inom EDT, det är här och nu som betyder något och man lägger inte så mycket fokus på varför situationen är som den är, utan istället på att lösa den.

often problematic balancing acts based on incomplete information, with time restraints, under pressure from different sources, with uncertainty as to the likely outcome of the different opinions, and constant fear that something will go wrong and the social worker will be blamed (ibid, s. 117).

En annan som också tittat på skillnaderna mellan dagtid och EDT är Blacher (2003). Hans studie är del av en större studie om jourarbete och han har genomfört semistrukturerade intervjuer med 16 stycken olika EDT. Slutsatsen är bland annat att många inom EDT har jobbat länge och det utgör en skillnad mot de unga och nyutexaminerade som ofta återfinns på dagtid. Personalen inom EDT byts sällan ut utan är ganska stabila över tid. Blacher har också satt fingret på sju områden som han anser skiljer arbetet på EDT från arbetet på dagtid:

Osäkerhet och oförutsägbarhet - att inte veta vad som kommer hända när man går till jobbet (även om man vet vilken typ av saker som kan komma att hända). Varje skift är unikt och står för sig själv, till skillnad mot den planering som socialkontoren har (även om de också kan få oförutsedda händelser).

Kontexten - omständigheten som innebär att man kommer in mitt i krisen då risken är större för bråk när alla är hemma samtidigt, vilket oftast inte är vardag dagtid. Det kan uttryckas på följande sätt: ”…more often than in mainstream the crisis is a live one, I think that´s the difference. It´s going on now, you know, you can hear the kids screaming and shouting and

14

throwing things the background, it didn´t happen last night, it´s happening now…” (ibid, s. 62).

Debriefing - svårigheter att få till en snabb debriefing skiljer sig också åt.

Tillgång till information - möjligheten att få tag på information är vanligtvis mycket svårare inom EDT. De har inte alls samma tillgång till information och myndighetskontakter som dagtidspersonal.

Samverkan med andra - EDT har mycket mer samverkan med polisen, både som inkomna anmälningar och där polisen är medföljare på hembesök vid behov.

Allmän praktik - EDT måste ha bred kunskap om de målgrupper och situationer som kan uppstå. De kan också få lite oklara ärenden på grund av att de är tillgängliga då allt annat är stängt.

Självständighet - EDT bedöms ha mer frihet att fatta beslut och Blacher uttrycker att detta verkar vara en av de stora attraktioner med EDT för de flesta som arbetar där.

EDT:s villkor

Smith och England (1997) har gjort en observationsstudie på EDT och undersökt varför man vill jobba på EDT och även tittat på osäkerheten som kännetecknar jobbet. De kommer fram till att EDT handlar om att handlägga akuta ärenden som inte kan vänta tills nästa dag. De jobbar inte dagtid men ska samtidigt upprätta socialkontorens förväntningar och bibehålla kontinuitet och samma policys. Så även om EDT är ansvariga för socialtjänsten 80 procent av tiden i veckan är det viktigt att de är medvetna om hur dagtidsarbetet fungerar och hur de handläggarna tänker i sina bedömningar. EDT måste också vara tydliga med sin karaktär och vad de finns till för, då de inte kan eller ska hjälpa alla med allt möjligt. Författarna uttrycker att det påminner lite om brandkårens arbete och att det inte går att förutspå när det kommer bli mycket att göra. Mycket diskussioner och samverkan sker med polisen och sjukvården och de menar dessutom att det är viktigt med en arbetsledning på jourtid, även om personalen har mycket erfarenhet, då det finns en tendens att socialarbetare ibland kan gå i maskopi med klienten, ofta av helt omedvetna orsaker.

Clifford och Williams (2002) har genomfört en studie med triangulering som metod och man har använt sig av EDT:s dagboksanteckningar, enkäter med sex olika anmälningar att prioritera mellan, semi-strukturerade intervjuer, litteraturstudie om EDT samt en longitud studie om inkomna anmälningar till EDT. Deras studie handlar om den varietet av situationer som EDT kan råka ut för. Studien visar att spännvidden av prioriteringar och bedömningar är ännu större än vad man tidigare trott. Det man kommer fram till är att omständigheterna är väldigt olika jämfört med dagtid och detta måste också ha en påverkan på förväntningarna. EDT måste ha internaliserat rollen som både expert och generalist och ha tillgång till många olika typer av metoder, bedömningar och interventioner. De menar att en liten del av socialarbetarna jobbar med en stor del av anmälningarna och under riskfyllda omständigheter då det på jourtid saknas både professionell och administrativ support. EDT fattar beslut som påverkar klienternas liv på ett genomgripande sätt och interventionerna sker med begränsad information, minimal diskussion och support, men kanske med maximum påverkan på klienten. Clifford och

15

Williams pekar också på det faktum att forskningslitteraturen bygger på att man träffar en familj mer än en gång, att man utvecklar en relation till dem, att man alltid kan diskutera med kollegor och chefer och att man arbetar med en familj i taget. Så ser inte EDT:s verklighet ut då de inte har några egna ärenden och de träffar sällan samma familj flera gånger. Målet när det gäller att fatta beslut gällande barn är att det ska vara en process där man kontinuerligt samlar in information, vilket ska göras i samverkan med andra organisationer och myndigheter. Detta synsätt ignorerar EDT:s roll då det saknas data och tillgång till andra aktörer på jourtid. En av de organisatoriska utmaningarna för EDT är därför att fatta korrekta beslut utifrån ofullständig information.

Clifford och Williams (2002) har också tankar om relationen mellan prioritering och bedömning som de anser vara komplex. En prioritering kräver en bedömning, men en bedömning kräver inte alltid en prioritering. Man måste därför först bedöma om ärendet ska prioriteras och sedan bedöma vilka behov som finns och om behoven ska prioriteras. Deras slutsats är att kunskap inte kan reduceras till opersonliga prioriteringssystem utan att socialt arbete är en konst snarare än en teknik. Alla socialarbetare gör tolkningar utifrån sitt eget individuella synsätt, beroende på vad man har med sig. Ens erfarenheter kommer att påverka hur man tolkar information och bedömer risker. Bedömningarna och insatserna är därför väldigt svåra att skapa rutiner för och strukturera då det är så många olika variabler som spelar in. Även om man behöver struktur och rutiner så är det viktigt med den personliga bedömningen då den behövs i de svåra och komplexa situationerna. Dock behöver det också finnas en koppling till relevant forskning om till exempel riskfaktorer och teoretisk bakgrund i arbetet. Viss förutsägbarhet måste finnas i bedömningarna så att det inte blir enbart godtyckligt. Kvalificerat socialt arbete med moraliska dilemman och komplexa ärenden kräver både tolerans för skillnader mellan socialarbetare, samtidigt som man behöver stå på en gemensam grund.

Brukarnas syn på EDT

Det har även gjorts en studie om hur brukarna uppfattar EDT. Detta gjordes med hjälp av en enkät som sedan följdes upp med fyra intervjuer. Frågeställningarna berörde vad brukarna hade upplevt som hjälpsamt och inte och hur servicen kunde förbättras. Tanken bakom studien var att socialarbetare kan utmanas att utveckla sin service genom att lyssna på klienterna och att det är ett område där det behöver göras mer (Smith, 2000). Resultatet visade att klienterna var nöjda med socialarbetarnas förmåga att se och bekräfta svårigheter och problem, men socialarbetarna upplevdes sakna information, resurser och tillgänglighet till lokala tjänster. Ungefär 80 procent av ärendena sköts per telefon och det är ett fåtal personer som det görs hembesök hos. Träffas man handlar det bara om akuta problem som behöver en akut lösning. Klienten har dock liten makt över om det görs ett hembesök eller inte. Smith menar att EDT ofta lyssnar utifrån ett förhållningssätt där man vill upprätthålla gränsen gentemot klienten. Författaren menar att om man lyssnar man på klienten utan att ta ställning till om och vad man ska göra, så hör man andra saker och lyssnar på ett annat sätt. På det sättet är det en tunn linje för socialarbetare mellan engagemang och avstängning. En klient uttrycker EDT:s roll på följande sätt: ”I´ve always viewed EDT as if it was a bandage - if you cut your arm you would dress it with a bandage until you get to hospital to get it seen to properly - in other words until you can be seen by the day time team” (ibid, s. 45).

16

Socialtjänsten som organisation

När man studerat socialtjänsten i Sverige har inriktningen till största delen handlat om Individ- och Familjeomsorgen (IFO) (Johansson, 2002). Detta kan ses utifrån det faktum att större delen av svenska socialarbetare finns inom den offentliga sektorn och cirka 75 procent jobbar inom IFO (Liljeholm Hansson & Törnqvist, 2005). Liljeholm Hansson och Törnqvist (2005) har genomfört en rikstäckande studie av 100 svenska kommuner där de studerade socialtjänstens organisation utifrån samverkan och förebyggande arbete. De kom där fram till att det är en tydlig trend mot specialisering av det sociala arbetet. Meningen med denna specialisering bedöms vara att effektivisera och spara pengar men den ses också som ett sätt att höja kvaliteten. Kritik mot denna specialisering är dock att den kan ses som en utmaning mot tanken om att socialt arbete är en sammanhållen profession och risken finns att man tappar helhetssynen som förordas i SoL och inom professionen. Fördelen som lyfts fram är att specialisering kan leda till ökad status för det sociala arbetets profession. Författarna resonerar också kring de förändringar som har genomförts i det sociala arbetet utan att det blivit någon större debatt. Deras slutsats är att det som sker kommunalt inte når den nationella debatten då lokala politiker har makten över hur socialtjänsten organiserar sig i varje kommun. Som exempel på förändringar som skett lyfter de bland annat fram ökad samverkan, införande av mottagningsgrupper, hur barnavårdsanmälningar hanteras, metodutveckling av ekonomiskt bistånd samt missbrukarvårdens olika vårdformer.

Johansson (2002) menar på att organisationsstudier inom socialtjänsten inte har varit så framträdande, med undantag för Dellgren och Höjers avhandling från år 2000, där de undersökt 61 stycken avhandlingar. Johansson menar att deras avhandling tyder på att organisationen har stor påverkan på både behandlingsmetoder och när det gäller relationer till klienter. Flera andra studier har också belyst socialtjänstens organisation men istället utifrån ett socialarbetarperspektiv (Sunesson, 1981; Larsson & Morén, 1988; Billquist, 1999; Johansson, 2002). Sunesson (1981) har genomfört en studie som bygger på intervjuer med socialarbetare utifrån olika ärenden. Sunesson kommer fram till att det råder stor diskrepans mellan de uppgifter som en socialsekreterare är satt att hantera och de arbetsredskap som finns till förfogande. Ambitionen fanns att koppla ihop sitt arbete och sin kunskap men metodutveckling saknas och kulturen i organisationen tilläts istället ta över och skapade uppgivenhet, vilket leder till att man bara följer rutiner för att inte gå utanför ramarna. Detta i sin tur leder till hjälplösa klienter som hamnar i större underläge än nödvändigt och som också riskerar att inte få ta del av resurserna som de har rätt till. Samtidigt fanns det bland socialarbetarna en sammanhållning när man stod inför förändringar. Då man stod upp för det arbete man gör och påtalade att det var viktigt. Sunesson kopplar detta till Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater som är fast mellan klienter och organisationen och där de ska vara lojala mot bägge. Lipsky drar slutsatsen att detta leder till att vissa beslut inte implementeras i det vardagliga arbetet om socialsekreterarna som ska utföra dessa beslut inte accepterar dem, och att gräsrotsbyråkrater därmed i vissa lägen skaffar sig en makt de egentligen inte har, när de anser det nödvändigt (ibid).

Detta organisatoriska dilemmat tas upp av flera studier. Johanssons (2002) forskningsöversikt tar upp att många människor, både klienter och personal farit illa i socialtjänstens organisering. Organisationen har bidragit till att klienter ej fått bistånd de är berättigade till och att personal blivit utbränd, vilket beror på en för snäv tolkning inför arbetets karaktär. Även Billquist (1999) är inne på detta och menar att organisationen skapar ambivalenta socialarbetare som

17

dels ska hjälpa och behandla och dels ska utöva makt, vilket sätter dem på dubbla stolar och skapar en indelning i elak myndighetsutövning och snäll behandlare. Billquists studie påvisar att administrativa regler regerar över klienterna men även gentemot personalen genom att skapa disciplin och sortering. Socialarbetarna vill hjälpa men ovanpå det läggs byråkrati, normer och regler. Även Wingfors (2004) belyser det faktum att socialarbetaren i svåra situationer måste bestämma sig för vem hen ska vara lojal mot och om hen ska följa reglerna eller hjälpa klienten.

En organisation är både frånvarande och närvarande, sett utifrån socialarbetarens perspektiv. Frånvarande då den inte är delaktig i arbetet med klienterna, men samtidigt väldigt närvarande i form av den administrativa styrningen. Samtidigt har socialsekreterarna svårigheter att bedöma hur nära klienten de ska arbeta eller om de ska hålla distans till klienten och inte gå för djupt, vilket leder till att socialsekreterarna ger uttryck för starka och ofta negativa känslor i förhållande till klienterna. Slutsatsen är dels att socialsekreterarna befinner sig i ett normsystem som de är omedvetna om men som de samtidigt är med och skapar. Den andra slutsatsen är att arbetsuppgifternas karaktär ska styra organisationen istället för att den byråkratiska organisationen styr verksamheten (Larsson & Morén, 1988).

Gemensamt för alla dessa studier är att de sätter fingret på motstridigheten och dubbelheten i socialtjänstens organisation och argument finns för att man skulle förstå socialtjänsten bättre om man förstod organisationernas ekonomiska och politiska villkor (Johansson, 2002).

Intraprofessionellt gränsarbete

Liljegren (2008) har utifrån professionsteorin i sin avhandling studerat hur olika grupper på socialkontoren ser på varandra och hur gränser mellan olika grupper skapas och upprätthålls. Studien bygger på individuella intervjuer och fokusgruppsintervjuer med 30 socialsekreterare i Göteborgsregionen. Liljegren sätter även han ljuset på de organisatoriska förutsättningar där politikerna är de som fattar beslut och därmed påverkar socialtjänsten. På lokal nivå sätter de budget samt fattar beslut som tjänstemännen inte fått delegation på. Tjänstemännen är de som utreder och fattar beslut. Liljegren använder begreppet diskretion som handlar om att ha handlingsfrihet att diskutera, bedöma, fatta beslut och att sätta in insatser. Han använder benämningen jurisdiktion när det handlar om vem som ska göra vad, vem som har mandat att utföra önskat arbete och vem som har kontroll över arbetsuppgifterna.

Fokusgrupper har skett med dels försörjningsgrupper och dels med behandlare, vilket i studien innebär barn- och vuxengrupperna. I fokusgruppernas samtal så uttrycks gränsarbete på flera nivåer, där de dels pratar om sig själva och sitt arbete och även om de andre och hur man ser på dem. Man framhäver sig själv och sitt eget arbete i förhållande till de andra. Som exempel pratar man om sitt eget jobb som svårt medan de andra anses ha lättare eller åtminstone inte svårare uppgifter. De anser båda att de har hög diskretion och att de jobbar utifrån ett helhetsperspektiv till skillnad från de andra. Respektive grupp anser att vem som helst kan dyka upp hos dem medan den andre gruppen mer vet vad den får. Båda grupperna menar att de har det något bättre och att nedskärningar slår mest mot den andre gruppen i form av minskade resurser och minskad diskretion. De anser båda också att de står närmast klienten. Positiva egenskaper tillskrivs båda grupperna eller den egna gruppen och negativa egenskaper tillskrivs den andra gruppen (ibid).

18

De är överens om statushierarkin som i följande ordning: Barn - Vuxen - Försörjning. Försörjningsgruppen menar att olika aktörer som till exempel chefer, fackliga organisationer och universiteten är ansvariga för att hierarkin ser ut som den gör. Behandlingsgruppen menar att det istället handlar om strukturer i organisationen som påverkar hierarkin. Liljegrens tolkning är att behandlingsarbetet har en starkare jurisdiktion och att det handlar om identitetsskapande. Socialt arbete anses vara mer behandlingsinriktat än administrativt och att arbeta med för mycket administrativa uppgifter blir då ett hot mot det sociala arbetet och dess status och jurisdiktion (ibid).

Tvärprofessionell samverkan

Hall (1999) har gjort en studieutvärdering som tittar på samverkansprojekt mellan tvärprofessionella i syfte att fånga upp utsatta barn och samverka kring deras familjer. Han menar att socialtjänsten är full av försök att organisera och omorganisera men att samverkan tar tid, att det krävs ändrade prioriteringar och att det är resurskrävande. Slutsatsen är att organisationer måste vara medvetna om lokala behov, medvetna om sin egen funktion samt uppdaterade om vad andra gör för att klienten ska ha nytta av samverkan. Hall menar att barnavården har larmat om att kommunikationen mellan organisationer ofta inte fungerar, de försök som har gjorts med samverkansprojekt har ofta fallit, ibland beroende på ork och andra prioriteringar. Slutsatsen är också att ju lättare det är att identifiera en målgrupp, desto större är chansen till god samverkan. Hur väl samverkan fungerar beror på hur ömsesidigt beroende man är av varandra samt poängteras att risken för konflikter och tävlan är lika stor som sannolikheten att samarbetet ska fungera. Studien visar att personalen skyddar sig själva genom att inte ge kritik om de tror att det kan leda till konfrontation. Det som orsakar mest konflikter är frågor om handlingsutrymme och samsyn på perceptioner och mål. Den kritik som framkommer mot samverkan i studien är att det tar bort fokus från barnen och istället blir det för mycket fokus på samverkan. Hall menar att det bästa samverkansresultatet var i de fall där de inblandade hade stöd och ett positivt organisationsklimat. Hall har också har genomfört en vinjettstudie som visar att professionen är den enskilt viktigaste faktorn för hur man bedömer ett barnavårdsärende.

19

3. TEORETISKA PERSPEKTIV

I detta kapitel presenteras de perspektiv som ligger till grund för min teoretiska bas. Först beskrivs handlingsutrymmet utifrån främst street-level bureaucracy och därefter delar av professionsteorin. Slutligen beskrivs en modell för samverkan som går under benämningen samordnad samverkan. Anledningen till mina valda teorier är att de både tillsammans och var för sig belyser fenomen som kan jag ta hjälp av för att förstå mitt empiriska material, vilket jag visar på i analysen. Anledningen till att jag valt tre olika teorier är att jag anser att mina teorier inte ensamma kan stå för hela tolkningen av materialet. Street-level bureaucracy är vald för att få syn på på hur socialkontoren ser på sin egen diskretion och professionsteorin kan hjälpa mig att se hur gränsen mellan Socialjouren och socialkontoren skapas och upprätthålls. Samordnad samverkan visar vilka komponenter som är viktiga i samverkan mellan Socialjouren och socialkontoren.

Handlingsutrymme

Lipskys bok Street-level bureaucracy kom ut 1980 och väckte då uppmärksamhet genom att han bland annat drev två påståenden i boken som handlar om gräsrotsbyråkratens självständighet respektive handlingsfrihet. Lipsky definierar gräsrotsbyråkrater som de personer som möter klienterna inom offentliga verksamheter, men som inte kan utföra sitt arbete på det sätt de önskar på grund av arbetets och organisationens struktur (Lipsky, 1980). Även Johansson (2007) tar fasta på detta och menar att varje myndighet är en hierarki där de längst ned i hierarkin är de som har kontakt med klienterna. Gräsrotsbyråkrati är dubbeltydigt på så sätt att ordet byråkrati implikerar att det finns strukturer av en överordnad, medan ordet gräsrot innebär en distansiering från denna överordning (Lipsky, 1980).

Lipskys (1980) första påstående handlar om självständighet, som han menar är en stor och utsatt del av gräsrotsbyråkraternas jobb. Lipskys slutsats när det gäller gräsrotsbyråkraternas självständighet är att de inte kan utföra jobbet på det sätt de vill. Detta beror på att de saknar tid, information och andra resurser för att hantera sina klienter på ett tillfredsställande sätt. Gräsrotsbyråkraterna hanterar detta genom att utveckla egna rutiner, för att på så sätt göra deras jobb mer hanterbart. Lipskys utgångspunkt är att offentliga myndighetspersoner har mycket gemensamt även om professionen är olika. De är alla politiskt styrda samtidigt som varje fall de möter kräver att de är flexibla och öppna för varje individ. Så frågan blir då hur alla ska behandlas lika, samtidigt som man ska vara öppen för varje enskild individ. Gräsrotsbyråkraternas uppgift är att utföra det som ledningen bestämmer då det är de som har direktkontakt med klienten. Klientens självkänsla är dessutom beroende av mötet med gräsrotsbyråkraten och hur de som representant för myndigheten hanterar klienten.

Även Liljegren (2008) menar att socionomerna är i beroendeställning till staten då politiska beslut i hög grad styr verksamheten. Han tar också upp att det finns tre olika arbetssätt för socionomer; behandlingsarbete, strukturellt förändringsarbete och ämbetsmannamässig yrke-sutövning. Myndighetsutövningen ingår i den ämbetsmannamässiga yrkesutövningen där man gör bedömningar, skriver utredningar och där rättssäkerheten är av yttersta vikt. För socionomer som arbetar med myndighetsutövning är det vanligast att man arbetar inom byråkratiska organisationer. Liljegren beskriver detta som ett rationellt perspektiv där organisationen ska uppnå vissa mål och ha vissa rutiner och regler för att göra detta. Byråkratin blir ett sätt att skapa rättssäkerhet via kontroll och standardisering och känslor blir då inget som

20

ryms inom ramen för uppdraget. Å andra sidan går det också att argumentera för att organisationen kan ses som ett naturligt system som skapas av de som finns i organisationen. Människor är med och styr och därför går det inte att upprätta enbart formalitet utan människor har andra motiv och skapar andra normer än de rent formella. Johansson (2007) menar att klientrelationen är en social relation där den ena parten på ett eller annat sätt försöker påverka den andre. Klientrelationens dubbla karaktär innebär att det är dels en relation mellan två individer och samtidigt en relation mellan en klient och en organisation, där bägge parter måste förhålla sig till organisationens ramar. Att vara gräsrotsbyråkrat är därmed att vara både människa och organisationsrepresentant. I en klientrelation är det ett ojämnt maktförhållande där klienten bara är en i mängden för gräsrotsbyråkraten, medan för klienten är kontakten unik och därmed viktigare. Klienten är ofta på bortaplan, både geografiskt och kunskapsmässigt och hen har inte samma kunskap om hur organisationen fungerar och vilka rättigheter och skyldigheter hen har.

Lipskys andra påstående handlar om handlingsfrihet som också kan benämnas som diskretion. Lipsky anser att diskretion är nödvändig då gräsrotsbyråkraterna möter så komplexa problem att det kräver att man kan individanpassa och ta en individuell hänsyn som inte går att generalisera. Han uttrycker det som att ett sätt för gräsrotsbyråkraten att rättfärdiga sin existens är att hitta en balans mellan flexibilitet och opartiskhet. Detta kan illustreras som att gräsrotsbyråkraten rör sig mellan klienten och ledningen. Samtidigt som man ska vara öppen och lyssnande ska man också ha en kontrollfunktion, vilket kan skapa en rollambivalens. Rollambivalensen innebär i detta sammanhang att man hamnar på dubbla stolar i sin roll, då man både ska stötta och samtidigt kontrollera klienten. Lipsky menar att gräsrotsbyråkraternas uppgift i första hand är att se till att klienten får bästa möjliga hjälp, men att detta är svårt då de samtidigt i sin roll ska kontrollera klienten. Detta menar han är kontrasten i socialtjänstens arbete; att vara öppen, tillmötesgående och se till klientens behov samtidigt som man kontrollerar och distanserar sig gentemot densamma (Lipsky, 1980).

Man kan även se på handlingsutrymmet utifrån Evetts (2010) tankar om occupational professionalism. Detta begrepp kan översättas till yrkesprofessionalism (Liljegren & Parding 2010). Yrkesprofessionalism bygger på att man har mandatet att utföra sitt arbete internaliserat i gruppen och att man känner tillit från både ledning och klienter att utföra sitt uppdrag utifrån sin kompetens. Man upplever stor självständighet och hög diskretion samt en gemensam professionell identitet (Evetts, 2010). Svensson, Johnsson & Laanemets (2008) definierar handlingsutrymmet som professionssfären mellan organisationens uppdrag och klientens intresse. Att vara socialarbetare är att handla, att göra något, ta en kontakt, fatta ett beslut, ringa ett telefonsamtal och skriva en utredning. Utrymme att göra dessa saker blir då handlingsutrymme.

Johansson (2007) är mer intresserad av det organisatoriska sammanhanget som gräsrotsbyråkraterna arbetar i än vad Lipsky är. Han betonar därför inte handlingsfriheten lika starkt, utan tittar på begränsningar och variationer i handlingsutrymmet som beror på arbetsuppgifter och organisationens utformning. Han menar att gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme påverkar det slag av service som klienten erhåller. Gräsrotsbyråkraten har till uppgift att göra en bedömning, skapa en problemformulering och fatta beslut. Individen däremot ser till sin egen situation och vad hen behöver. Organisationen kan dock inte se alla klienter som individer utan individen måste anpassas till organisationen och går därmed från att vara individ till att bli klient (ibid). Men Lipsky hävdar ändå att det finns ett ganska stort

21

handlingsutrymme i det enskilda mötet med individen, just på grund av att gräsrotsbyråkraten är den ende som träffar klienten och därmed får ensamrätt på bedömningen (Lipsky, 1980). Fakta kan dock vara komplexa, svårbedömda och motsägelsefulla och bygger på bedömningar och tolkningar. Man kan som socialarbetare se olika på hur tungt olika uppgifter väger och ens egna erfarenheter och syn på världen, både moraliskt och politiskt påverkar bedömningen (Molander & Grimen, 2010). Gräsrotsbyråkraternas makt kommer sig dock av att det är både de som träffar klienterna samt de som har kunskap om organisationen, vilket de är ensamma om i organisationen. Då man inte är med i själva klientmötet blir gräsrotsbyråkraternas arbete en blind fläck för organisationens ledning. Kontrollen äger därför rum i förväg och efteråt men inte under det direkta klientmötet (Johansson, 2007). Denna handlingsfrihet har utifrån detta kommit att kallas för ”demokratins svarta hål” (Liljegren, 2008, s. 23).

Lipsky (1980) hävdar att socialsekreterare som jobbar med barnärenden är de ultimata gräsrotsbyråkraterna. De ska å ena sidan stötta och hjälpa familjer, samtidigt som de har makten att omhänderta ett barn om de anser det nödvändigt. De måste fatta beslut som är mycket svåra och besluten rörande om barn ska vara kvar hemma eller flyttas är bland de mest genomgripande som finns och kan, om de går fel, bli förödande för klienterna. Svensson et al. (2008) menar att handling är både att aktivt ingripa men kan också vara underlåtenhet att ingripa. Att vara socialarbetare innebär däremot att ha ansvar för sitt handlingsutrymme. Mycket görs i osäkerhet om konsekvenserna men man kan ta tillvara på kunskaper om, i och av det sociala arbetet. Kunskaper om organisationer och relationer ger kunskap och förståelse för sammanhanget som socialarbetare finns i. Kunskap om sin egen professionalitet och brukarens position ökar förståelsen för förutsättningarna som finns för samspelet mellan de bägge (ibid). Så vad gör man då som gräsrotsbyråkrat frågar sig Lipsky (1980). Man utvecklar förhållningssätt för att handskas med sin svåra situation. Detta blir ett sätt att kunna överblicka hur mycket man kan göra och vad man kan göra utifrån sina förutsättningar. Man anpassar sin roll så att den minskar gapet mellan det man vill göra och det man kan göra och man sänker sina förväntningar. Han menar att ett av de största problemen för gräsrotsbyråkrater är så kallad rubber stamping. Rubber stamping innebär att man likställer klienter med varandra och gör de till en stor massa istället för att individualisera. Man satsar på de klienter med mest möjligheter och man förlitar sig ofta på andras bedömningar när man gör sin egen bedömning.

Kritik som riktats mot street-level bureaucracy är bland annat att teorin bygger på amerikanska förhållanden och en av de som ställer frågan om det går att tillämpa street-level bureacracy på svenska förhållanden är Daniel Uhnoo i hans avhandling ’Dunkla vanor’ (Uhnoo, 2012). Där kritiseras också begreppet byråkrati som Lipsky kopplar till krångel och stelbenthet, men som egentligen har inte med byråkrati som analytiskt begrepp att göra. Byråkratiskt krångel är ett organisationsfenomen för att utöva kontroll och handlar mer om negativa effekter av byråkratin än byråkratin i sig (ibid). Lipskys bok skrevs för 34 år sedan, men den verkar fortfarande vara grunden för teorin och flera böcker som är skrivna sista åren refererar fortfarande till Lipsky (ex. Liljegren, 2008; Uhnoo, 2012). Med anledning av detta kändes den som ett relevant val.

Professionsteori

Abbott (1988) definierar professioner som yrkesgrupper som tillämpar sin kunskap på vissa speciella ärenden och ordet profession används i det här sammanhanget som ett övergripande generellt ord. Inom professionsteorin har man tidigare antagit att professionalisering är en gemensam process som inte handlar så mycket om vad som utförs utan mer om organisatoriska

22

förhållanden. Tanken var tidigare att hitta mönster och genom att gå tillbaka till mönstrets ursprung skapades en idé om en gemensam utveckling som ledde fram till professionalisering. Abbott är kritisk mot denna inriktning och menar att man inte bara kan prata om mönster utan att man framförallt måste titta på innehåll. Han menar att professioner upprätthålls i konkurrens och att skapandet av en egen jurisdiktion är det som upprätthåller professionen. Därför är det gränsdragning mellan jurisdiktioner och konflikter kring gränsdragningen som professionsteorin nu mest handlar om. Av denna anledning kan man inte bara studera en profession utan man måste se dem som en helhet i samhället.

Abbotts teori innebär att kärnan i en profession inte är organisationen utan arbetets innehåll. Han menar att alla professioner befinner sig i ett system där de relaterar till varandra. Inom systemet finns även jurisdiktionerna, där jurisdiktionen är den struktur som sammankopplar professionen med arbetsuppgifterna. Det som bör analyseras i professionsteorin är hur olika jurisdiktioner förhåller sig till varandra istället för att analysera varje enskild profession. Varje profession har ett antal arbetsuppgifter utifrån sin jurisdiktion, där jurisdiktion handlar om rätten att utföra vissa arbetsuppgifter (ibid).

Professioner utvecklas inom jurisdiktionen och jurisdiktionens gränser är inte statiska utan flytande och gränserna för den flyttas fram och tillbaka. Konkurrens finns både mellan jurisdiktioner och inom jurisdiktionen om var gränserna ska gå och hur de ska upprätthållas. Om en profession anses lyckad beror det lika mycket på systemets struktur och dess konkurrenter som på den enskilda professionens arbete. Abbott är intresserad av just denna interprofessionella relation och hur gränsen upprätthålls och förändras mellan professioner. Abbott menar att utvecklingen av en profession sker genom dessa relationer och bestäms av hur gruppen kontrollerar sin kunskap. Men det räcker inte med att ha kunskap och vara skicklig på sitt arbete för att upprätthålla sin jurisdiktion. För att skapa och upprätthålla en jurisdiktion måste samhället acceptera dess kunskap och därigenom ge dem rätten att verka. Jurisdiktion är på detta sätt en social skapelse vilket också innebär att både arbetsuppgifter och jurisdiktioner kan lämna och tillkomma till systemet. Det finns både externa skäl till detta såsom exempelvis teknologi, organisationsförändringar eller klientdifferentiering eller interna skäl såsom ny kunskap eller nya färdigheter (ibid).

Inom varje jurisdiktion finns det också en intern differentiering, det vill säga att inom professionen gör olika grupper av individer olika saker, på olika arbetsplatser, för olika klienter. Detta kan både kväva och skapa obalans i systemet då man till exempel vid yttre hot kan gå samman inom jurisdiktionen, men konflikter inom jurisdiktionen kan också skapa sprickor i systemet (ibid). Även Liljegren (2008) menar att det finns en intern konkurrens mellan intraprofessionella grupper där han ser skapandet av gränsarbete som en social konstruktion som också kan vara ett sätt att skapa en positiv identitet och diskretion. Han urskiljer också två typer av gränsarbete, dels det särskiljande och dels det sammanhållande.

Kritik mot Abbotts modell inom professionsteorin är bland annat att den inte definierar vad en profession är. Den anses också prata om modellen som tidlös från industriella revolutionen och framåt och att tankarna om makt inte är helt underbyggda. Kritik har också riktats mot att den underdimensionerat betydelsen av gruppen som en enhet inom jurisdiktionerna (Abbott, 1988). Ytterligare frågetecken gentemot professionsteorin har också varit att man saknat genusperspektivet och sett professionsteorin som könsblind (Liljegren, 2008). Av samma anledning som jag valde Lipskys bok så valde jag även Abbotts bok, för trots att den skrevs i

23

slutet av 1980-talet så används den fortfarande som referens (ex. Liljegren, 2008; Evetts, 2010) och den kan anses som viktig för professionsteorins utveckling. Jag använder i min studie framförallt professionsteorin utifrån ett intraprofessionellt perspektiv.

Samverkan

Sørensen och Torfing (2007) lyfter i sin bok fram modeller för en icke-hierarkisk form av samverkan mellan offentliga, halvoffentliga och privata aktörer som ett sätt att försöka hjälpa de människor som riskerar att falla mellan stolarna hos olika aktörer och där målgruppen har en förhållandevis svag maktposition (Johansson, 2013). Samverkan upprätthålls genom att man interagerar och förhandlar och man försöker hitta lösningar på gemensamma problem, där man som aktörer har lite olika intressen och problemformuleringar. Att följa beslut görs genom uppbyggande av tillit, som över tid blir självreglerande. De inblandade parterna har ofta kunskap om samhället som är viktig att ha i det politiska beslutsfattandet (ibid). Sørensen och Torfing (2007) presenterar flera olika modeller för samverkan, men jag har valt ut en av modellerna som jag anser är tillämplig på min studie och som jag presenterar lite närmare, vilken är Governability theory. Johansson (2013) benämner den på svenska som Samordnad samverkan, vilket också är den benämning som jag använder.

Det som utmärker samordnad samverkan är att man vill kombinera ett rationellt perspektiv med koordinerat handlande för att hjälpa målgruppen på bästa sätt. Man vill också hitta en balans mellan politiska beslut och tillgängliga resurser, men även mellan flexibilitet och stabilitet (Sørensen & Torfing, 2007). Så här definierar de samordnad samverkan; ”a permanent balancing process between governing needs on the one hand and governing capacities on the other” (ibid, s. 103). Samordnad samverkan som modell ser på samverkan som en horisontell ordning, mellan självständiga aktörer som interagerar och samverkar genom olika förhandlingsmekanismer. Denna typ av samverkan ses som en åtgärd mot växande komplexa samhällsproblem med olika problem och sidor och där parterna hålls samman genom dels förväntade utfall, samt genom ömsesidig tillit och beroende. Samordnad samverkan är komplex och många intressen, identiteter och synsätt ska samlas under samma paraply. Men de finns i ett sammanhang där man måste förhandla och skapa gemensamma normer, regler och konstruktioner som förhandlas och omförhandlas. Detta i sin tur skapar möjligheter för gemensamma beslut och handlingar, men även kompromisser. Hot mot denna typ av samverkan är om någon bara vill ha fördelarna men utan att bidra, samt att någon är opportunistisk och bara ser till sitt eget intresse. Samordnad samverkan måste bygga på tillit och samarbete snarare är konkurrens och misstro och alla måste följa reglerna. Samordnad samverkan kan sägas vara lyckad på så sätt att den bidrar till en anpassning till de behov som finns. Samverkan måste vara flexibel för att kunna möta de behov som finns i det komplexa och dynamiska samhället vi lever i. Inom en samordnad samverkan finns ingen som styr utan anpassning och förhandlingar är melodin, vilket också medför att det kan vara svårplanerat och oförutsägbart. Men konflikter och konfrontationer behövs också för att bryta igenom barriärer och skapa nya möjligheter och synsätt. Dock måste viss konsensus finnas som grund för samverkan (Sørensen & Torfing, 2007).

Johansson (2013) menar också att det behövs effektivare metoder för att möta välfärdsbehovet och att intresset för samverkan därför ökat. Samordnad samverkan baseras på att det finns en oro för likgiltighet inför angelägna behov i samhället samt att det finns behov att organisera sig för att uppnå ett högre syfte än vad man kan göra på egen hand. Modellen främjar lokal

24

anpassning och skapande av legitimitet, men studier har också visat att täta professionella nätverk inte var desamma som effektiva nätverk utifrån klientens perspektiv. Han menar att de enskilda myndigheterna ofta är mer intresserade av att skydda den egna verksamheten än att se till målgruppens behov, vilket är ett av de grundläggande problemen. Det saknas metoder för att styra samverkan så att den utgår från klientens behov och intressen, istället för att det blir organisationens intressen som styr. En förutsättning för samordnad samverkan är att prioritera utsatta människor framför den egna organisationens intressen och se till övergripande välfärdsmål istället.

När det gäller samverkan generellt så menar Gummer (1991) att socialt arbete är komplext och att samverkan har funnits sedan starten av yrket. Man måste få organisationer och myndigheter att samverka istället för att alla jobbar med en enskild del av problemet som just de är experter på. Han menar också att kontinuitet är viktigt i relationer mellan olika organisationer och att bra samverkan bakåt bäddar för bra samverkan framåt (ibid). När samverkan fungerar ökar idéerna och resurserna och leder till ökad nytta för det allmänna. Men det är också ett minfält fyllt av oväntade problem, olika åsikter och oförutsägbar händelseutveckling. Problemet är att ingen verkar veta varför det blir som det blir. Men för att samverkan ska fungera måste alla se sig som vinnare i samverkan. Det måste finnas en öppen kommunikation där man tar ansvar för sin egen del när det blir problem och tar ansvar för att hitta lösningar när det behövs. Man behöver gemensamt hantera risker som uppstår när saker inte går som man tänkt sig och man måste respektera varandras gränser och vad man kan och vill göra i samverkan (Wimpfheimer & Bloom & Kramer, 1991).

25

4. METOD

Under denna rubrik redogörs för hur studien genomförts. Jag redogör först för de olika stegen i studien; designen, urvalet, intervjuerna och analysen. Slutligen diskuterar jag studiens reliabilitet och validitet samt för ett resonemang kring min förförståelse, mitt etiska förhållningssätt och den valda metoden.

Design

Syftet med studien var att studera hur socialsekreterare vid socialkontoren i Göteborgs Stad uppfattar och förstår Socialjourens arbete, med utgångspunkt från barnavårdsärenden som varit föremål för insats på Socialjouren. En av anledningarna till mitt val av forskningsområde är avsaknaden av forskning på detta område, så kallad gap-spotting. Alvesson och Sandberg (2011) riktar dock kritik mot gap-spotting då de menar att forskningen fokuserar på de luckor som finns istället för att problematisera den forskning som redan är gjord och de antaganden man gjort utifrån den redan tillgängliga forskningen. Jag anser ändå att gap-spotting är tillämpligt på mitt problemområde då forskning om Socialjouren och dess påverkan på och samverkan med socialkontoren lyser med sin frånvaro. Dock kan man också hoppas att man med hjälp av studien kan ifrågasätta de antaganden som finns sedan tidigare om socialtjänstens funktion och dess organisering. Denna studie kan förhoppningsvis bidra till att problematisera vissa av de antaganden och hjälpa till att lyfta blicken. Då blir det inget motsatsförhållande utan perspektiven utvecklar istället varandra.

För att genomföra studien har jag använt mig av kvalitativa forskningsintervjuer. Detta för att få en fördjupad beskrivning av informanternas upplevelser och kunna fördjupa mig i ämnen som intervjupersonerna själva anser vara viktiga. Den kvalitativa forskningsintervjun är ett sätt att försöka förstå världen ur en annan människas perspektiv och hitta mening och mönster i deras berättelser. Via samspelet som sker i intervjusituationen så förmedlas kunskap (Kvale & Brinkmann, 2009). Studiens ansats har varit en deduktiv ansats där jag tolkat det empiriska materialet utifrån mina teorier. I den deduktiva ansatsen testar man sin teori mot empirin och därefter så gör man sin analys och drar sin slutsats (Sohlberg & Sohlberg, 2008). Det är dock viktigt att inte tolka allt utifrån en teori och inte heller låta teorin hindra en från att se andra saker, men teorin kan förhoppningsvis hjälpa en att finna nya sätt och dimensioner att se på ett fenomen (Kvale & Brinkmann, 2009).

Undersökningsinstrumentet har varit semistrukturerade kvalitativa intervjuer. Detta innebär att det skett en tolkning av vad som sagts vid de kvalitativa intervjuerna. Jag har fokuserat på vissa teman med vissa förutbestämda frågor, men samtidigt försökt vara öppen för att gå dit informanten gått. Intervjuerna har spelats in och materialet kommer att förstöras efter att uppsatsen är färdigställd. Den kvalitativa forskningsintervjuns syfte är att skildra intervjupersonens livsvärld och hens relation till denna (ibid). Genom intervjun ska man förstå och beskriva de centrala teman som den intervjuade upplever och förhåller sig till, i det här fallet erfarenheter och upplevelser av Socialjourens arbete och påverkan på socialkontorens arbete på dagtid.

Forskningsintervjun kan förstås utifrån två aspekter, dels hur den inverkar på intervjupersonen och dels hur kunskapen som produceras genom intervjun påverkar vår förståelse av människor och omvärlden (ibid). Silverman (2001) tar också upp konstruktivismen som intresserar sig för

26

vad som händer i mötet mellan den som intervjuar och den intervjuade. Det innebär att man måste vara uppmärksam på hur man skapar mening utifrån det som sägs och hur man tolkar det som sägs, utifrån att man som forskare alltid har makten att tolka. Studien vill titta på meningen bakom beteendet och vara öppen för att det kan finnas flera sanningar. Det är viktigt när det gäller mitt problemområde att det inte finns en sanning, målet är att hitta någon form av gemensam nämnare, även om det finns många olika erfarenheter och ”sanningar”. I kvalitativ metod vill man titta på meningen bakom beteendet snarare än själva beteendet. När det gäller metoden för att förstå hur socialsekreterare uppfattar den fortsatta handläggningen på dagtid så valde jag kvalitativa intervjuer, då jag ville åt målgruppens egna erfarenheter och upplevelser. Detta val kommer jag dock att diskutera vidare i metoddiskussionen.

Urval och avgränsningar

Jag har i uppsatsen valt att fokusera på enbart barnavårdsärenden. Barnavårdsärenden är de ärenden som jag upplever har de mest utsatta klienterna, det vill säga barnen. Insatserna handlar ofta om svåra beslut och stora beslut som till exempel placeringar och tvångsomhändertaganden som barnen och deras föräldrar förmodligen kommer att minnas för resten av sina liv. Min tanke är också att barnen är mer sårbara inför det faktum att en insats görs en kväll eller en natt av personer de sedan aldrig träffar mer. Utifrån detta är det mycket viktigt att samverkan med socialkontoren fungerar så att man tillsammans tryggar barnperspektivet så långt det går. Jag har valt bort gruppen som arbetar med vuxna då de ärendena på Socialjouren till stor del utgörs av boendeansökningar. De anmälningar och tvångsomhändertaganden av missbrukare som görs skulle absolut kunna studeras, men av avgränsningsskäl väljer jag att hålla mig till ett område. Jag har därför även valt bort gruppen som arbetar med ekonomiskt bistånd då dessa ärenden handläggs i liten omfattning av Socialjouren och de bedöms av mig inte ha samma stora inverkan på människors liv på ett långsiktigt plan som insatser som görs av Socialjouren för barn och unga. Min tanke är också att ärenden som rör barn i högre grad påverkar socialkontoren och dess fortsatta handläggning och därför är det också det område som jag vill att mina informanter ska jobba inom. Studien vill åt målgruppens egna åsikter, tankar och erfarenheter och använder sig därför av ett litet urval.

Min ambition var att intervjua åtta socialsekreterare inom socialtjänstens barn- och familjeenheter i Göteborg. Detta uppfylldes inte helt då jag endast fick tag på sju informanter. För att få tag på mina informanter började jag med att leta efter placeringar gjorda av Socialjouren för stadsdelarna i Göteborg under april och maj 2014. Jag valde bort sommarmånaderna juni-augusti på grund av det stora antalet sommarvikarier som jag antog fanns både på Socialjouren och på socialkontoren under denna tidsperiod. Jag valde bort placeringar där handläggaren har en koppling till Socialjouren på något sätt. Efter att ha hittat placeringarna tog jag kontakt med handläggaren för det aktuella ärendet och undersökte möjligheten att ställa upp som informant i studien. I samband med att jag kontaktade handläggarna föll några bort då de inte varit handläggare när den aktuella placeringen gjordes eller på grund av för liten erfarenhet av att ta över ärenden från Socialjouren. På detta sätt fick jag tag på fyra informanter som var villiga att ställa upp på en intervju. De sista tre informanterna hittade jag genom att helt enkelt ringa till jouren på barn- och familjeenheten i en stadsdel och berätta om studien och fråga om det fanns någon som ville medverka som informant. Då ställde tre stycken upp i en gemensam intervju, vilket var deras önskemål. I tre stadsdelar fick jag godkännande från enhetschefen att intervjua handläggarna. I en stadsdel fick

27

jag godkännande från områdeschefen att intervjua två informanter men de fick ej bryta sekretessen och därför skedde de intervjuerna på ett sådant sätt att jag förblev omedveten om vilka klienterna var när vi diskuterade de akuta placeringarna. Vi kunde dock prata om placeringarnas komponenter och om ärendeprocessen, vilket var det viktiga för mig och jag bedömer inte att det hade någon nämnvärd påverkan att informanten inte fick nämna några namn. Vid två intervjuer ville också områdeschefen att jag skulle ha studieintyg med mig och visa upp för informanten. Ytterligare en intervju var bokad, men där motsatte sig enhetschefen att jag skulle genomföra en intervju varpå den intervjun avbokades.

Totalt gjordes alltså intervjuer med sju informanter uppdelade på fem intervjutillfällen då en intervju gjordes med tre informanter från samma stadsdel vid ett och samma tillfälle. Informanterna kom från fyra olika stadsdelar och hade erfarenhet av barnavårdsarbete inom socialtjänsten i Göteborgs Stad mellan 2-20 år. Jag har inte tagit hänsyn till kön i mitt urval, men sex kvinnor och en man intervjuades, vilket till viss del kan anses spegla könsfördelningen inom socialtjänsten. Av dessa sju personer som alla jobbade inom barn- och familjeenheterna i Göteborg var det både socialsekreterare i utredningsgrupp, socialsekreterare i mottagningsgrupp, barnsekreterare samt 1:e socialsekreterare. Deras roll har dock inte varit av intresse för mig i samband med intervjuerna och de kommer alla att redovisas som handläggare i resultatdelen då det är utifrån deras roll som handläggare vid placeringarna som intervjuerna skett. Intervjuerna var uppdelade i två delar, där det först var en allmän del utifrån mina frågeställningar och där den andra delen handlade om konkreta ärenden där Socialjouren gjort en akut placering. Totalt sex olika akuta placeringar av barn var främst föremål för intervjuerna. Därutöver har informanterna även lyft andra ärenden som varit intressanta utifrån studiens syfte.

Intervjuerna

I den kvalitativa forskningen är det empiriska materialet omfattande och saker måste väljas ut och väljas bort. Forskningen har som mål att finna betydelser och mening snarare än mängd och den har en tolkande ambition. Man vill förstå aktörernas subjektiva verklighetsuppfattning. Kvalitativ forskning innehåller datainsamlingsmetoder som ger upphov till icke-numeriska data. Den syftar till att granska språkliga processer och hur de skapar socialt liv och hur de relaterar till en social och historisk kontext. Empirin presenteras genom en närsynt beskrivning av ett fenomen, det vill säga genom att studera det ”lilla” ska man kunna se mönster i det ”stora” (Nylén, 2005). Den kritik som riktas mot kvalitativa intervjuer handlar ofta om att den inte är vetenskaplig utan anses som godtycklig, subjektiv och person-bunden och därmed icke tillförlitlig (Kvale & Brinkmann, 2009).

Syftet med intervjuerna var att undersöka hur socialsekreterare på dagtid uppfattar Socialjourens bedömningar och vilka implikationer det får för dem i den vidare handläggningen. Intervjuguiden innehöll de ämnen jag avsåg att täcka och sen fanns det mer specificerade frågor under varje ämne. (Se intervjuguiden i Bilaga 1.) Intervjuguiden reviderades något efter den första intervjun för att bättre fånga mina frågeställningar. Intervjuerna har genomförts på socialkontoren där informanterna har sin arbetsplats, vilket har gjort att de har kunnat genomföras i lugn och ro och det har förhoppningsvis gjort de mer trygga. Intervjufrågorna ställdes till alla, men inte i samma ordning. Intervjuerna tog mellan 45-65 min och inspelningarna var av bra ljudkvalitet. Transkriberingen skedde alla inom en vecka efter respektive intervju. Under transkriberingen markerades citat som ansågs som extra

28

väsentliga. På detta sätt kan man säga att analysarbetet påbörjades redan under transkriberingen. Under transkriberingen översätter man sin text från talspråk till skriftspråk. Det gör det lättare för läsaren att förstå informantens berättelse (ibid). Utskrifterna har gjorts i stort sett ordagrant men utfyllnadsljud som till exempel mm, suckar och pauser har tagits bort. Justeringar har gjorts då läsbarheten skulle ha gått förlorad vid en exakt återgivning.

Analysmetod

När utskrifterna av intervjuerna var klar började jag att analysera materialet. Jag analyserade mitt material i flera delar och analysen skedde också med hjälp av mina valda teorier. Först och främst använde jag mig av kategorisering som ett sätt för att hitta mina teman i materialet (ibid). Kategorisering är en övergripande åtgärd där jag försökte hitta uttalanden som ligger inom samma tema. Först och främst fann jag tre olika teman i materialet. Dessa var; Synen på Socialjouren, Socialkontorens förutsättningar samt Kommunikationen dem emellan. I nästa steg bröt jag ner dessa teman till de teman som används i analysen. Detta gjordes med hjälp av mina teorier som alla direkt eller indirekt finns med i mina teman. De teman som då utkristalliserade sig var: Tillit, Bedömningar, Gränsarbete, Diskretion, Kommunikation samt Klientpåverkan.

Efter kategoriseringen använde jag mig av meningskodning som ett sätt att analysera mina intervjuer (ibid). Då försökte jag hitta ett eller flera nyckelord som jag kunde knyta till en text för att senare kunna identifiera olika texter och jämföra de med varandra. Slutligen analyserade jag materialet med hjälp av meningskoncentrering där jag ville hitta kärnan i intervjupersonernas utsagor för att på det sättet få fram essensen av vad de ville säga. För att kunna genomföra meningskoncentrering är det mycket viktigt att få nyanserade och innehållsrika beskrivningar så att det går att hitta kärnan (ibid). Detta innebär att jag förkortat materialet till kortare citat för att få med det mest väsentliga och göra resultatet mer läsbart. När jag markerat citaten med … så betyder det att jag tagit bort delar av meningen.

Validitet, Reliabilitet, Generaliserbarhet

Validitet handlar om i vilken utsträckning vi forskar om det vi avsett att forska om. Det man vill titta på är om empirin har giltighet och kan sägas vara ”sann” (Svensson, 1996). En giltig utsaga är hållbar, välgrundad och försvarbar (Kvale & Brinkmann, 2009). Ett sätt att uppnå detta är att ställa kontrollfrågor under intervjun för att validera tolkningarna och underlätta analysen. Jag har under intervjuerna försökt att ställa följdfrågor för att förtydliga informanternas svar. Jag har även sammanfattat intervjupersonernas berättelser för att på det sättet få en bekräftelse på att jag uppfattat det som sagts på ett korrekt sätt. I en kvalitativ studie där empirin är det material man har, är det viktigt att även ifrågasätta materialet och titta på nyanserna i materialet för att sträva efter hög validitet. Jag har under analysarbetets gång tagit avstamp i mina frågeställningar för att se hur relevant materialet är för att svara på dessa. Kvale och Brinkmann uttrycker det som att det är viktigt att valideringen sker under hela forskningsprocessen, då analysen tar sin början redan i frågeställningarna (ibid).

Reliabilitet ställer frågan om vi kan lita på resultatet av forskningen och berör forskarens förutsättningar och egna kvalifikationer. Den handlar också om huruvida resultatet kan återupprepas av någon annan vid något annat tillfälle (Svensson, 1996). Silverman (2001) menar att man i forskningen ska försöka falsifiera sina ursprungliga hypoteser för att uppnå

29

hög reliabilitet. Kvale och Brinkmann (2009) menar att intervjukvaliteten är viktig för den vidare analysen och att man bör ställa frågor på olika sätt för att säkerställa reliabiliteten. Även Svensson (1996) anser att reliabiliteten ska bedömas utifrån intervjutillfället och den situation som var då. Han menar också att validitet och reliabilitetsbegreppen hänger ihop i kvalitativa studier. Validiteten är överordnad reliabiliteten på så sätt att om validiteten är god, är också reliabiliteten det, men däremot råder inte det omvända förhållandet. Min intervjuguide utformades med målsättningen att ställa öppna frågor för att få så mycket information som möjligt. Jag har också försökt att ställa frågor ur lite olika perspektiv för att se om svaren överensstämmer oavsett hur frågan är formulerad. Som intervjuare försökte jag vara öppen för intervjupersonernas berättelser och klargöra min egen förförståelse under intervjuernas gång. Allt detta har förhoppningsvis bidragit till att göra mitt material tillförlitligt även om min oerfarenhet av kvalitativa forskningsintervjuer självklart haft en påverkan i intervjusituationerna, och jag bedömer att mer vana att intervjua hade ökat reliabiliteten ytterligare.

Generaliserbarhet handlar om vilka slutsatser man kan dra av materialet utanför den studerade gruppen (Kvale & Brinkmann, 2009). Man vill se om materialet kan användas på andra situationer, personer eller grupper. Kvalitativa studier är dock oftast inte upplagda på ett sådant sätt att några generaliseringar kan göras, vilket är en vanlig kritik mot intervjuforskning (Svensson, 1996; Kvale & Brinkmann, 2009). Jag gör inga anspråk på att vara heltäckande och anser att uppsatsen ska ses inom ramen för sin kontext och hur situationen är för de intervjuade just vid intervjutillfället. Det mina intervjupersoner har gemensamt är att de alla jobbar inom barn- och familjeenheter inom socialtjänsten. Därutöver har de olika erfarenheter och deras berättelser är främst ett uttryck för just deras bild, varpå en generalisering blir både orättvis och onödig. Även det faktum att varje handläggare har en begränsad erfarenhet av fenomenet i mina frågeställningar är ytterligare ett argument för att en generalisering ej bör göras.

Min förförståelse

Silverman tar upp problemet att man som forskare alltid har på sig glasögon och utifrån sin förförståelse tolkar ett fenomen. Han menar också att våra forskningsfrågor är det som sedan avgör vad vi kommer att se. Våra forskningsfrågor utgår i sin tur från vår teori, vilket gör att det vi forskar om på något sätt tar sin utgångspunkt i den teori vi utgår från. De talar om för oss hur vi kan se på ett fenomen och teorierna kan vara mer eller mindre användbara (Silverman, 2001). Jag hade utifrån detta som ambition att under intervjuerna försöka frikoppla mig från teorierna och lyssna aktivt på det som sägs, istället för att lyssna utifrån mina teorier, för att på detta sätt skapa mig en så neutral grund som möjligt att stå på. Detta lyckades dock ej fullt ut vilket jag resonerar om i metoddiskussionen längre fram.

Då jag själv arbetar på Socialjouren och har min förförståelse med mig därifrån har jag också varit väldigt tydlig med syftet och att intervjuerna skett utifrån min roll som student och inte som anställd på Socialjouren. Detta tror jag alla informanterna varit helt införstådda med, men jag tror ändå att de till viss del sett på mig som anställd på Socialjouren. Jag har dock valt informanter som helt saknar anknytning till Socialjouren och som också saknar kännedom om mig som person. Det kan dock vara så att de sett mitt namn på utredningar, men mer kännedom än så har de inte haft. Min utmaning har varit att sätta min egen förförståelse i baksätet och gå in i ett aktivt lyssnande för att höra vad mina informanter haft att säga. Vid kvalitativa intervjuer vill jag gärna ha en närhet till det jag undersöker och ha ett inifrån-per-spektiv men

30

jag har försökt vara mycket noggrann med att mitt inifrån-perspektiv haft minsta möjliga påverkan på informanterna.

Etiska överväganden

Under studien har jag haft som ambition att inta ett etiskt förhållningssätt genom att uppfylla vissa etiska krav. Vetenskapsrådet har fyra forskningsetiska krav som jag alla försökt uppfylla (www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf): 1. Informationskravet innebär att de som berörs, i mitt fall informanterna, ska informeras om studiens syfte. De ska också informeras om deras roll i studien, på vilka villkor de deltar och att de deltar helt frivilligt. Jag har upplyst intervjupersonerna om studiens syfte samt att deltagandet är helt frivilligt och att de kan välja om de vill svara på mina frågor. Detta har gjorts både muntligt och skriftligt och de har även fått kontaktuppgifter till både mig och min handledare om behov skulle uppstått. (Se brev till informanterna i Bilaga 2.)2. Samtyckeskravet innebär att man som deltagare i en studie måste samtycka till att deltaga och man har rätt att själva bestämma över sin medverkan. De har också rätt att avbryta när de vill utan vidare motivering. Mina informanter har alla skrivit på samtyckesblankett och har även fått informationen både muntligt och skriftligt om att de när de vill kan avbryta sin medverkan i studien.3. Konfidentialitetskravet innebär att personer som ingår i studien ska tillförsäkras konfidentialitet så att deras identitet ej kan urskiljas samt att deras personuppgifter ej röjs för någon obehörig. Jag har själv transkriberat allt material och är den enda som haft tillgång till materialet som funnits på en låst dator. Jag har också garanterat dem konfidentialitet så att deras identitet inte skall kunna röjas. För att göra detta har jag tagit bort deras namn, jag har avidentifierat var de jobbar samt vilken roll de har i sitt yrke. Jag har dessutom avidentifierat alla namn på stadsdelar, institutioner och liknande i samband med citat från intervjuerna. I resultatdelen presenteras alla som handläggare så att de ej ska kunna identifieras.4. Nyttjandekravet - det insamlade materialet får endast användas till det syfte som avsågs när det samlades in och ej till andra saker. Mitt material kommer att förstöras när uppsatsen är klar. Alla intervjupersoner erbjöds dock en kopia på den färdiga uppsatsen, vilket alla var intresserade av.

Kvale (2006) belyser skillnaderna mellan en dialog och en intervju där en dialog kräver ömsesidighet, tillit och en känsla av jämlikhet, medan en intervjusituation är något annat. Samtidigt kan den intervjuade också luras av dialogen och kanske säga mer än den egentligen vill och sedan känna sig utnyttjad. Makten att hantera materialet och tolka det finns hos forskaren och det kan vara lätt att glömma av i stunden för den som intervjuas. Det är intervjuaren som styr samtalet och som är den som sätter agendan för samtalet, då hen försöker få ut så mycket information som möjligt. Det kan också vara så att den intervjuade undviker att svara på frågor, börjar prata om något annat eller hittar på svar som ett sätt att ta tillbaka lite kontroll. Intervjuer är både en känslig och en stark metod och behöver hanteras som båda delarna. Även Silverman (2001) menar att man skapar intimitet med de man intervjuar. Man kommer på saker under tiden man inte tänkt på från början och man måste överväga var det kan få för implikationer för de berörda informanterna.

Jag bedömer att även om jag är den som styr samtalet och har ett tolkningsföreträde så har mitt ämne inte varit av sådan känslig art att intervjupersonerna blivit utsatta för obehag. De är också intervjuade i sin professionella roll och inte som privatpersoner, vilket också kan anses mindre

31

känsligt. En intervjusituation kräver ju att man kan sätta sig in i den andres perspektiv och där tror jag att mitt inifrån-perspektiv varit till min fördel. Jag har dock under intervjusituationerna försökt att förhålla mig neutral och ha koll på mina egna känslor för att inte låta de påverka informanten. Jag har under intervjuerna försökt lyssna aktivt, visa intresse och förståelse för att på detta sätt vinna informanternas förtroende och skapa en god stämning.

Metoddiskussion

Metodvalet kändes ganska naturligt efter att syftet med studien preciserats då den kvalitativa metoden ger möjlighet och utrymme för informanterna att dela med sig av sina erfarenheter och åsikter. Utifrån mina frågeställningar så ville jag förstå erfarenheter som socialsekreterarna har och vilka konsekvenser de ser efter att Socialjouren gjort en insats. Jag ville få tillgång till socialsekreterarnas egna tankar och åsikter varpå kvalitativa intervjuer bedömdes som mest lämpliga. Min tanke med de kvalitativa intervjuerna var att, utifrån enskilda och konkreta ärenden, kunna se hur mina informanter förstår och hanterar situationerna när de tar över ett ärende från Socialjouren. Denna förståelse och deras erfarenheter var det som skulle hjälpa mig att besvara mina frågeställningar. Ytterligare en anledning till mitt metodval för att kunna få nyanserade utsagor, där jag både hoppades se på mönster som var gemensamma, men också hitta olika synsätt och åsikter. Ett annat metodval, som till exempel dokumentstudier, hade säkerligen givit mig annan värdefull information och mer konkret framförallt socialsekreterarnas fortsatta bedömningar. Valet av kvalitativa intervjuer gjordes dock för att kunna få tillgång till de tankar och erfarenheter som inte skrivs ner och som inte syns i de formella dokumenten.

Med facit i hand kan jag dock se att kvalitativa intervjuer gav mig informanternas tankar och erfarenheter på ett bra och konkret sätt, men där djupet och komplexiteten till viss del saknas i mina kvalitativa intervjuer. Jag har fått ta del av många tankar, men har inte riktigt kommit bakom kulisserna. Detta kopplar jag till mitt val av metod och jag tror att en annan metod hade givit mig en något djupare och kanske även en något mer komplex bild. Hade jag gjort mitt metodval idag så hade jag övervägt fokusgrupper eller observation som metod. Fokusgrupper hade givit samtalet en annan dynamik och saker som lyfts i en grupp hade med största sannolikhet givit både mig och mina informanter nya infallsvinklar och tankar. Även observation hade varit ett intressant metodval, då det hade hjälpt mig att se fenomen som informanten kanske är omedveten om eller har svårt att sätta ord på. Observationen hade till exempel kunnat genomföras i samband med klienternas första möte med socialsekreteraren efter att Socialjouren gjort en insats, alternativt vid socialkontorens metoddiskussioner efter Socialjourens insats. Att göra en observationsstudie hade dock varit svårt inom ramen för denna mastersuppsats, då det hade krävt mer tid och resurser än vad som varit möjligt för denna studiens genomförande.

Vad gäller urvalet av intervjupersoner så var det från början en ganska smidig process då jag upplevde att de flesta var positiva till att ställa upp samt att jag upplevde att jag hade möjlighet att välja utifrån ett ganska stort urval. Dock var det vissa faktorer, såsom tidsbrist hos handläggarna och svårigheter att få godkännande av enhetschefer som gjorde att det ändå blev svårt att få till intervjuerna. Till slut fick jag dock ihop mina sju informanter och lyckades också få godkännande från alla berörda chefer. Men det var en intressant och nyttig erfarenhet att så att säga ”stå på andra sidan” och vara den som var hjälpsökande. Det är en tidskrävande

32

och tidvis frustrerande process att söka kontakt med socialtjänsten. Men när jag väl fick kontakt så fick jag ett mycket gott bemötande av alla inblandade.

En av intervjuerna genomfördes med tre informanter vid samma tillfälle, utifrån deras önskemål. Den intervjun skedde på samma sätt som de övriga, med skillnaden att jag upprepade frågorna till respektive person. Jag bedömer inte att det hade någon påverkan på hur de svarade, men jag kan inte vara helt säker på att de svarade helt utifrån sig själva, då det faktum att de hade kollegor i rummet kan ha påverkat dem i deras svar, och gjort de mer likriktade än vad som kanske hade varit fallet om jag intervjuat dem enskilt.

När det gäller mina informanter så kan man tänka sig att de som väljer att ställa upp på en intervju är de personer som har mycket åsikter. Dock tror jag att min urvalsmetod att gå via gjorda placeringar har gjort att jag fått ett urval där vissa hade mycket tankar och åsikt medan andra enbart refererade till ett ärende och där de inte hade så mycket åsikter om ämnet i stort. Dock kan mina informanter nog sägas vara representativa för målgruppen i stort, då erfarenheten av och kunskapen om Socialjouren förmodligen varierar bland handläggarna på socialkontoren. En svårighet är dock det faktum att varje enskild handläggare på ett socialkontor inte har så många ärenden att relatera till. De placeringar Socialjouren gör fördelas först på tio socialkontor och sedan på alla handläggare på dessa tio socialkontor, vilket gör att varje enskild handläggare inte har så många akuta placeringar att relatera till.

En annan svårighet med den kvalitativa metoden är att den ställer höga krav på en som intervjuare. Min oerfarenhet som intervjuare i forskningssammanhang har givetvis påverkat de svar jag fått och därför också mitt resultat och min reliabilitet. Jag bedömer också att min förförståelse och min position som anställd på Socialjouren haft en viss påverkan på informanterna. Jag har försökt vara så tydlig som möjligt med att uppsatsen genomförts i min roll som student och inte som anställd på Socialjouren. Detta har framförts både när första kontakten tagits, samt i informationsbrevet och slutligen innan intervjun startade. Trots detta har jag upplevt att jag har blivit förknippad med Socialjouren. Jag tror att detta både varit till min fördel, då jag har betraktas som anställd i Göteborgs Stad och därmed fått en ingång till handläggarna, men även till min nackdel då det kan vara svårt att kritisera Socialjouren om informanterna samtidigt upplever att det är mig de kritiserar. Jag har också i vissa lägen haft svårt att förhålla mig neutral och har kanske fiskat efter negativa svar där jag upplevt att det varit en ensidig positiv bild som frammålats, istället för att lyssna och låta intervjupersonen berätta sin bild. Detta var svårare under de första intervjuerna men jag hoppas och tror att jag lärde mig och att det blev bättre under de senare. Jag upplevde också att jag stundtals lät teorierna styra mig lite för mycket och att de också gjorde att jag vid några tillfällen kunde bli lite för styrande i intervjusituationen, detta i min vilja att få svar som var adaptiva med mina teorier. Slutligen så bedömer jag att min förförståelse på ett positivt sätt gjort att jag har haft lätt för att sätta mig in i intervjupersonernas dilemman och situation men förförståelsen har också haft en påverkan på mina tolkningar av det som sägs, hur neutral jag än försökt vara, då jag helt enkelt har såpass mycket erfarenhet. Ingen är ju heller ett blankt papper så förförståelsen bär vi alltid med oss, på gott och ont.

33

5. RESULTAT OCH ANALYS

Resultatet kommer nedanstående att presenteras utifrån sex olika teman. Varje tema kommer analyseras löpande och på slutet kommer det en sammanfattande analys där jag även försöker besvara mina frågeställningar.

Första temat är Tillit och handlar om hur socialkontoren ser på Socialjouren. Andra temat heter Bedömningar och belyser hur socialkontoren uppfattar och använder sig av Socialjourens bedömningar. Tredje temat är Gränsarbete och innefattar socialkontorens syn på socialtjänstens organisation samt hur gränsarbetet kan se ut i relation till Socialjouren. Fjärde temat går under namnet Diskretion och handlar om socialkontorens ekonomiska och politiska villkor samt hur de upplever sitt eget handlingsutrymme. Femte temat är Kommunikation som belyser den muntliga och skriftliga kommunikation som sker mellan socialkontoren och Socialjouren. Sjätte och sista temat är Klientpåverkan som tar upp hur socialkontoren bedömer att klienterna eventuellt påverkats av att Socialjouren gjort en insats.

Tillit

Tema Tillit handlar om hur socialkontoren ser på Socialjouren och det jobb som utförs där.

Till att börja med så kan man konstatera att informanterna under intervjuerna uttrycker en positiv syn på Socialjouren och det jobb som handläggarna på Socialjouren gör. Ett nyckelord i denna process verkar vara tillit. Tilliten är något som återkommer flertalet gånger och handläggarna uppger att de anser att Socialjouren har mandat att handlägga "deras" ärenden. Följande citat illustrerar detta:

Vi har väl en enhetschef som litar på vad vi går på och som litar på vad Socialjouren går på. Och vi litar på vad Socialjouren går på… Det visar ju också på, tänker jag, att våran ledning också tänker att det Socialjouren gör är vettigt. Man har ett förtroende för det och för de beslut som fattas. Man tänker att det finns, det görs av en anledning.

Tilliten tas upp på flera olika nivåer, då man uppger att både man själv som handläggare och ens ledning har förtroende för Socialjouren. En annan informant pekar även på det faktum att man anser att de som jobbar på Socialjouren är kompetenta och att Socialjourens handläggare kan hantera de olika typer av ärenden som inkommer till dem. Dessutom ser man på Socialjouren som sin förlängda arm, som finns där när inte socialkontoret är på plats. Att informanterna har en positiv känsla inför Socialjourens arbete kan självklart ha flera förklaringar. Min tolkning av detta blir först och främst att socialkontoren uppenbart känner en stor tillit till Socialjouren. En reflektion blir också att informanterna inte tycks uppleva Socialjouren som ett hot mot deras professionella identitet. Socialjourens handlingar blir istället en hjälp där man kan känna sig trygg med det som gjorts utan att känna sig ifrågasatt, och man har heller inget behov av att ifrågasätta ”den andre”, vilket i detta fall är Socialjouren. Evetts (2010) tar upp vikten av att ha ett kollegialt mandat för att utföra sina arbetsuppgifter, där det är en fördel om man kan skapa en gemensam identitet och kultur. Detta blir också tydligt i samtalen med informanterna då de anser att Socialjouren har deras mandat. En förklaringsmodell med stöd av Evetts skulle kunna vara att informanterna ser på Socialjouren som jämlikar och att bägge parter kan göra självständiga bedömningar utifrån sina förutsättningar. Evetts belyser även egenskaper hos en profession som jobbar inom

34

servicesektorn, och tar som exempel på detta upp behovet av tillit mellan organisationen och de som nyttjar den (ibid). Min tolkning utifrån Evetts tankar är att detta är något som både kan ses i relation till organisation - klient, men även intraprofessionellt mellan organisationer. Här blir socialkontoren de som nyttjar Socialjouren och där behovet av tillit är stort för att socialkontoren ska känna sig trygga med att gå hem på eftermiddagen. Men utifrån den positiva bild som informanterna ger så blir min tolkning att det också kan vara en följd av att Socialjouren saknar konkurrens. Strukturen är sådan att det finns en socialjour för socialkontoren att relatera till och man kan varken välja till eller välja bort Socialjouren. Strukturen finns där oavsett, vilket man då förhåller sig till, och i mina informanters fall så ser de detta som något positivt. Detta är också något som Abbott (1988) tar upp då han menar att en professions status beror till lika delar på systemets struktur och dess konkurrenter som på den enskilda professionens arbete.

Ett annat nyckelord i relationen till Socialjouren är kontinuitet som också är något som informanterna tar upp och där kontinuitet ses som betydelsefullt. Följande citat är ett typexempel: ”Jag tänker att man jobbar väldigt specialiserat och bra på det man gör… jag har uppfattat att det finns en kontinuitet och att det är en professionalitet och mycket att jag känner igen namnen som kommer…”

Här lyfter informanten det faktum att kontinuiteten medför en professionalitet som gör att hen tycker att Socialjouren utför sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Min tolkning av detta är att kontinuitet skapar tillit och beroende, vilket i sin tur skapar trygghet. I detta exempel blir det faktum att man känner igen namn på handläggarna på Socialjouren just en sådan faktor som ger socialkontoren känsla av kontinuitet och som skapar förtroende. Sørensen och Torfing (2007) tar upp att tillit över tid blir självreglerande och att ömsesidig tillit och beroende behövs för att hålla samman. Deras modell om en samordnad samverkan bygger på tillit och samarbete snarare än konkurrens och misstro. Även Gummer (1991) är inne på liknande tankar där han menar att bra samverkan bakåt bäddar för att det kommer att fungera framåt. Handläggarens uttalande pekar, förutom på behovet av kontinuitet, på ytterligare en aspekt, vilket är Socialjourens roll. Jag tolkar detta som att Socialjouren ska vara bra i sin roll som den akuta socialtjänsten och att Socialjouren bedöms just utifrån den roll man har. Detta är också Barry (2004) inne på när hon menar att man kan vara specialist på den allmänna kontexten och på det akuta, men att man inte alltid behöver kunna allt om en målgrupp. Sammantaget är min tolkning att tilliten är en viktig del av förklaringen till varför mina informanter är positiva till Socialjourens arbete och varför ett ifrågasättande av Socialjouren lyser med sin frånvaro.

Bedömningar

Detta tema handlar om hur socialkontoren ser på de bedömningar som Socialjouren gör, hur de använder sig av Socialjourens bedömningar samt vilka konsekvenser det kan få för dem.

När det gäller bedömningarna som ligger till grund för insatserna så uttrycker man en nöjdhet med Socialjourens bedömningar och motiv till insatserna de fått ta över. Av de sex placeringar som främst varit föremål för min studie så har alla placeringar förlängts av socialkontoren. Så här sammanfattar en handläggare det hela: ”Jag tycker ofta det är väldigt väldokumenterat, just det här med risk- och skyddsbedömningen runt barnen och så och ibland kan jag sno lite formuleringar till mina skyddsbedömningar”.

35

Flera menar också att det inte finns någon anledning att misstro bedömningarna utan att man helt enkelt tar över stafettpinnen. Man måste jobba på oavsett vad man tycker. Detta typiska citat speglar hur det kan se ut:

Det är inte mycket mer att göra än att jobba på då. Man vinner ingenting på att hålla på ifrågasätta och fundera utan det som gjordes, gjordes ju utifrån den situationen som var och den bedömning som gjordes då och sen får man göra en ny och så får man se, och det är ju klart att den bedömningen påverkar den.  

En handläggare uttrycker att de förlitar sig helt på Socialjourens bedömning när ärendet kommer till dem. Följande citat drar det till sin spets, vilket gör att det skiljer sig från de övriga och blir därmed lite otypiskt:

Jamen jag tror, alltså jag tror att vi ganska mycket går på Socialjourens bedömning. Alltså har Socialjouren bedömt att det behövdes placeras så tänker vi att så var det ju och så går vi på det. Samtidigt så tar ju vi kontakten på dagen och kollar av, men… Det kan ju vara utifrån det som Socialjouren skrivit. Det behöver ju inte vara så att vi gör så mycket mer, utan att vi läser och godkänner den bedömningen. 

 Även när det gäller Socialjourens bedömningar och motiv till insatserna så är tillit en röd tråd genom informanternas berättelser. Några informanter tar upp att Socialjourens bedömning ligger till grund för den fortsatta handläggningen och att man måste våga lita på den bedömning som Socialjouren gjort och lita på att de tagit ansvar. Man anser inte att det finns skäl att ifrågasätta Socialjourens bedömning. Slutligen så framkommer det också att man i vissa fall godtar Socialjourens bedömning utan att göra en egen, utan helt enkelt litar fullt ut på den bedömning som gjorts. Alla citat belyser på ett mycket tydligt sätt att det finns en stor tillit till Socialjourens bedömningar och att socialkontoren anser att Socialjouren är att lita på och tar det ansvar som de ska när det gäller akuta insatser för barn. Liljegren och Parding (2010) menar dock att dilemmat med tillit och ansvar inom yrkesprofessionalismen är att det är komplexa och svåra bedömningar utan givna svar som ska göras och ibland med motstridiga uppgifter. Min tolkning med stöd av Liljegren och Parding blir då att det är mycket viktigt med individuella och tydliga bedömningar från Socialjourens sida för att socialkontoren ska kunna lita på dem, vilket de gör uttryck för att de gör. Detta ger Socialjouren ett stort ansvar. Intressant i sammanhanget är även Halls (1999) studie som visar att professionen är den enskilt viktigaste faktorn för hur man bedömer ett barnavårdsärende. Att Socialjouren och socialkontoren är så överens om bedömningarna ligger i linje med vad den studien visar.

Om man ska inta ett kritiskt perspektiv så kan man dock se det utifrån Lipsky (1980) som menar att ett av de största problemen som gräsrotsbyråkrat är att man likställer klienter med varandra och gör de till en massa istället för att individualisera. Man förlitar sig också ofta på andras bedömningar, så kallad rubber stamping, i sin egen bedömning. Min tolkning utifrån Lipskys synsätt är att det hade varit intressant att se hur socialkontoren bedömer de ärenden där en placering inte görs av Socialjouren och om man litar lika mycket på de bedömningarna. Liljegren och Parding (2010) menar att kollegialiteten ofta är stark mellan professionella, vilket kan bygga murar gentemot både organisationen och gentemot klienterna. Jag tolkar även det faktum att de är så nöjda som att socialkontoren inte ser på Socialjourens arbete som ett hot mot deras professionella identitet, utan att de ser sig som spelandes i samma lag. Lipsky (1980) är också inne på detta då han menar att professionella inte kritiserar varandra. Min tolkning är

36

att tillit självklart är bra, men finns det utrymme för nya ställningstaganden eller en kritisk granskning från socialkontorens sida eller blir det för mycket rubber stamping? Min tolkning med stöd av Lipskys tankar om rubber stamping blir att risken finns att man på grund av tidsbrist och resursbrist använder sig av detta på ett oreflekterande sätt. Detta skulle också i förlängningen kunna få konsekvenser för klienterna. Socialjouren gör en bedömning som de tror är akut och som ska vara bärande tills dess att socialkontoren tar över. Problem kan ju uppstå om socialkontoren för lätt bibehåller bedömningarna utan att ifrågasätta om bedömningen fortfarande är adekvat. På detta sätt kan klienterna riskera att inte få sin situation belyst på ett korrekt sätt, vilket i förlängningen skulle kunna göra att insatser både förlängs eller inte sätts in, på felaktiga grunder.

Ett annat nyckelord hos flera informanter när det gäller bedömningarna är tydlighet. En informant lyfter upp just tydligheten som avgörande för att hen ska kunna jobba vidare utan problem. Detta illustreras på följande sätt:

Jag tror att det handlar om att man är tydlig i sina bedömningar och kan man vara det, då blir arbetet lätt. Kan man inte vara det så blir det väldigt tungt. Så jag tror att det handlar om det. Så hade man gjort en luddig bedömning som inte jag förstår mig på och varför, så kan jag inte heller förklara för familjen sen varför. Men är den tydlig så kan jag vara tydlig och sen kan vi gå vidare… så slipper man också höra hela situationen gång på gång på gång utan nu tar vi vid och så fortsätter vi i detta.

Informanterna lyfter här upp tydligheten som det absolut viktigaste när det gäller bedömningarna. Ovanstående citat visar på att tydligheten är viktig av flera skäl. Den är dels avgörande för att handläggaren på socialkontoret ska få korrekt och tydlig information så att hen vet vad som hänt och kan jobba vidare. Den är viktig för att förstå vilken risk- och skyddsbedömning som Socialjouren gjort. Men den är också mycket betydelsefull för att handläggaren ska kunna förklara bedömningen för klienterna, och vidareförmedla vad Socialjouren ansett i den akuta situationen. Slutligen så gör tydlighet det enklare att inte fastna i det som hänt, utan att använda dokumentationen som en språngbräda vidare. Då det är uppenbart att tydligheten underlättar för socialkontoren kan man se det på olika sätt. Dels utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv som Liljegren (2008) menar är en av de viktigaste delarna med myndighetsutövningen. Även Lipsky (1980) lyfter fram rättssäkerheten som en av grundbultarna i demokratin. Men han pekar även på hur det inte går att systematisera arbetet med människor för mycket, då det är människor som ska fatta beslut om andra människor. Detta gör ofrånkomligen att man måste ta hänsyn till varje individs situation. Min tolkning med stöd av Lipskys tankar blir att detta är ytterligare ett argument för att bedömningen måste vara mycket tydlig, då socialkontoren måste kunna urskilja nyanser varför man handlat som man gjort. Bedömningarna blir då ett redskap för att kunna individualisera och undvika att bli stereotyp och likriktad, vilket Lipsky menar är en av de största farorna som gräsrotsbyråkrat (ibid).

Det faktum att Socialjouren jobbar enbart akut är något som flera informanter lyfter som något som man är medveten om. Detta är också något som påverkar hur man ser på det arbete som Socialjouren gör, vilket visas i följande typexempel:

Jag tänker att man faktiskt har respekt för den bedömningen som har gjorts då. Även om man själv kanske inte hade planen att placera. Så är min inställning att det är den

37

bedömning som gjorts då, utifrån den situationen som var då, och så har man den med sig och får tänka vidare… Och det tror jag är väldigt viktigt att man försöker tänka så, att man har det så, alltså vi är samma profession men vi gör olika jobb och gör… ja, har olika uppdrag, fast ändå samma.

Socialjouren ses här som de som står för de akuta risk- och skyddsbedömningarna på jourtid. Informanterna visar också på att man respekterar den akuta situationen och bedömningen som gjordes utifrån de förutsättningarna. Man ser att man har olika jobb, men att man ändå ska göra samma saker. Här kan man se hur handläggaren skapar sig förståelse för den akuta situationen och det som gjordes då, även om hen själv kanske skulle gjort en annan bedömning. Min tolkning blir också att handläggaren har respekt för att man själv inte var med i situationen och att det ibland fattas kortsiktiga lösningsfokuserade beslut i det akuta skedet, men där man kan ha en annan tanke långsiktigt på socialkontoret. Detta ligger även i linje med Abbott (1988) som menar att utvecklingen av en profession sker genom dessa relationer och bestäms av hur gruppen kontrollerar sin kunskap. Men det räcker inte med att ha kunskap och vara skicklig på sitt arbete för att upprätthålla sin jurisdiktion. För att skapa och upprätthålla en jurisdiktion måste övriga samhället även acceptera jurisdiktionens kunskap, vilket i detta fall kan tolkas som att socialkontoret måste acceptera Socialjourens kunskap som akut socialtjänst.

Abbott menar också att inom varje jurisdiktion finns det även en intern differentiering, det vill säga att inom professionen gör olika grupper av individer olika saker, på olika arbetsplatser, för olika klienter. Detta anser han kan både skapa och stjälpa balansen i systemet (ibid). Min tolkning utifrån Abbott blir att det i detta fallet skapas en balans i systemet där man går samman intraprofessionellt och ser sig som ”en”, trots att man inte jobbar samtidigt eller på samma arbetsplats. Man bildar så att säga en allians mellan socialkontoren och Socialjouren där man inte ser på den andre som ett hot mot sin jurisdiktion, utan där man istället ser sig som komplement till varandras roller, där Socialjouren har den akuta rollen. Blacher (2003) tar upp just den akuta kontexten som något som skiljer sig från socialtjänsten på dagtid. Han menar att den akuta kontexten är den omständighet som innebär att man kommer in mitt i krisen då risken är större för bråk när alla är hemma samtidigt, vilket oftast inte är vardag dagtid. Ovanstående citat sätter också fingret på Lipskys (1980) tanke om att klienter ibland prioriterar sig själva och att man inte alltid kan förutse när behov kommer uppstå, vilket han menar speciellt gäller akuta verksamheter. Min tolkning blir också att det faktum att socialkontoren och Socialjouren är åtskilda både uppdragsmässigt och organisatoriskt är en del av förklaringen till den balans som jag beskriver ovan.

Att kunna vara lösningsfokuserad i den akuta situationen är ytterligare något som informanterna lyfter fram. En informant menar att Socialjouren inte kan ha samma kunskap och känsla för ett ärende, då man inte kan läsa sig till en känsla och därmed blir kunskapen ofullständig. Dock uttrycks det även här en stor förståelse för att så är fallet och illustreras på detta sätt:

Så kan det ju faktiskt vara att när man inte känner ärendet och det, det är svårt att utläsa av dokumentationen kanske, den här fingertoppskänslan alltså, att man kan få viss information, 95 procent… men samtidigt så står man i det akuta på Socialjouren tänker jag, då måste man lösa det och då kanske man gör en placering, och den kanske man inte hade gjort som handläggare för att man har hela ärendet i sig, man har hela kunskapen…

38

Här förklarar informanten skillnaden, när det gäller kunskap om ett ärende, mellan att vara handläggare för ett ärende och att handlägga ärendet akut på jourtid. Informanten tar upp det faktum att man som handläggare har en unik kunskap som är svår att få när man inte känner ärendet, och att man i ett akut skede kan behöva bli lösningsfokuserad för att hantera situationen. Min tolkning blir att handläggarna, trots att de jobbar på dagtid, ser svårigheterna för Socialjouren att gå in i ett akut ärende på jourtid, som behöver lösas. Ytterligare en tolkning blir att medvetenheten bland informanterna är stor om att det är skillnad på att handlägga ärenden på dagtid och jourtid, både vad gäller kunskapen om enskilda klienter, men också vad gäller klockslag. Detta uttrycks också då informanten pratar just om olika premisser som socialkontoren och Socialjouren har. Jag skulle också kunna tolka detta som att Socialjouren tvingas vara mer lösningsfokuserad utifrån sina premisser. Detta gör även Blacher (2003) som menar att även om man på jourtid måste vara medveten om rutiner och lagstiftning så är det mindre byråkratiskt och man slipper förhandla med andra, utan kan göra det man tror blir bäst i den aktuella situationen. Även Barry (2004) lyfter fram detta fenomen och hon menar dessutom att samhällets resurser är mindre på jourtid och kunskapen om klienten kan vara mindre vilket gör det svårare att förutse vad som kan hända. Hon pekar också på att det är här och nu som betyder något och man lägger inte så mycket fokus på varför situationen är som den är, utan istället på att lösa den.

Att vara lösningsfokuserad kan ju också innebära att man väljer att inte agera, vilket också diskuteras. En informant lyfter fram det faktum att Socialjouren ibland väljer att inte placera utan att man istället skickar en anmälan till socialkontoret för vidare handläggning. Man placerar så att säga inte i onödan utan gör en bedömning om en placering verkligen är nödvändig. Samtidigt så är det just bedömningen som upplevs som det viktiga, oavsett resultatet. Min tolkning blir då att det även kan vara så att man utifrån ett lösningsfokus väljer att inte placera, utan lösningen blir att hänvisa till dagtid. Min tolkning blir också att informanten inte anser att Socialjouren placerar slentrianmässigt, utan att en placering är en åtgärd som tas till vid behov och när det finns skäl för det. Hen uttrycker också att åtgärden inte är det viktiga, utan att det är bedömningen som är det väsentliga. Jag tolkar detta som att så länge du kan motivera din bedömning så accepteras de åtgärder som bedömningen medför. Svensson et al. (2008) menar att handling är både att aktivt ingripa men kan också vara underlåtenhet att ingripa. Författarna menar också att kunskap om organisationen och relationer ger kunskap och förståelse för dess sammanhang, vilket handläggarna visar på då de uttrycker förståelse och kunskap om Socialjourens kontext.

Även om socialkontoren i de fall som denna studie tittat på gör samma bedömning som Socialjouren och placeringen kvarstår, så finns det självklart även fall där placeringen upphör. Några informanter lyfter upp anledningar till att en placering kan upphöra eller att en omplacering kan ske när ärendet kommer till socialkontoret. ”Jag vet någon gång… där har det varit någon placering någon gång, men då har det inte handlat om pengar, utan då har det mer varit en akutlösning för att få ungdomen mer gränsad”.

En annan informant har tankar om att man på dagtid måste bedöma om det var en kortsiktig placering eller om den kommer bli långsiktig och hur man isåfall kan hantera det.  

Men i det akuta… det är inte mycket att göra åt, men sen handlar det om, när man väl ser det sen, så kanske det blir en annan story, någon var arg på mamma eller pappa eller var det nu var och då handlar det mer om att jobba hem dem så snabbt som möjligt. Om det nu inte

39

är så att det är helt skogstokigt och då får man skicka dem vidare till jourfamiljehem så, så att det är svårt att sitta och göra en bedömning på Socialjouren förmodar jag…  

Båda ovanstående citat är otypiska på det sätt att de lyfter upp fall där placeringar upphört. När det gäller placeringar som inte förlängs så är orsakerna i ena exemplet att placeringen endast syftade till att få ungdomen gränsad och i andra exemplet att det varit en tillfällig konflikt. Socialjouren verkar här inte ha gjort bedömningen att skyddsbehovet är den främsta orsaken till placeringen utan att det fanns andra orsaker och då är det kanske också lättare att låta placeringen upphöra. Detta visar ju också på att man från socialkontorets sida i dessa fall gjort en bedömning av det enskilda ärendet och att placeringarna inte bara förlängs per automatik utan att skyddsbehovet ska kvarstå för att placeringen ska förlängas. I dessa fall blir ärendena inte föremål för rubber-stamping. Min tolkning är att socialkontoren ser på skyddsaspekten som avgörande för placeringens fortsättning men man måste också ha Molanders och Grimens (2010) tankar i bakhuvudet. De menar att fakta kan vara komplexa, svårbedömda och motsägelsefulla och bygger på bedömningar och tolkningar. Man kan se olika på hur tungt olika uppgifter väger. Ens egna erfarenheter och ens syn på världen, både moraliskt och politiskt påverkar bedömningen. Utifrån deras tankar så blir min tolkning att det inte alltid är självklart hur skyddsbehovet ser ut och vilken hjälp som är den bästa. 

Ett ärende tas upp där det blev konsekvenser för klienten i den fortsatta handläggningen, då man hade olika åsikter om Socialjourens bedömning på socialkontoret. Socialjouren bedömde att en flicka skulle omhändertas enligt LVU, men att hennes yngre syskon kunde kvarstanna i hemmet. När ärendet överlämnades till socialkontoret gjorde man samma bedömning som Socialjouren, men där en annan grupp på socialkontoret som tog över ärendet dagen därpå gjorde en annan bedömning. Detta citat är både otypiskt och samtidigt illustrerande:

Vi gjorde ingen annan bedömning än vad Socialjouren hade gjort om att de kunde vara kvar i hemmet egentligen… Det som sedan ändrade, det som gjorde det hela lite dåligt var väl… när vi lämnade upp ärendet, så fattades det beslut om att även syskonen skulle omhändertas… Och då blev ju jättedåligt för de här syskonen och för mamman då… för mamman som verkligen inte förstod någonting, att först under helgen så omhändertas flickan och liksom krisen som det blir… Där kan man ju säga att det blev otydligt, just att man gör olika bedömningar. Socialjouren gjorde en bedömning, vi gjorde en bedömning och sen gjorde man på utredning en helt annan bedömning, där det blir väldigt förvirrande… Jag blev rätt upprörd när de skulle gå in med ett LVU, och då vet jag att jag just reagerade kring det att här har Socialjouren gjort en bedömning och vi har gjort en bedömning här, men dag nummer tre när det kommer upp så gör man en helt annan bedömning, på samma uppgifter.  

Här är det ett fall där en flicka omhändertas enligt LVU av Socialjouren på helgen, men där bedömning görs av Socialjouren att hennes syskon kan vara kvar i hemmet. När ärendet kommer till socialkontoret gör mottagningsenheten samma bedömning som Socialjouren, vilket också förmedlas till mamman. Dagen därpå får utredningsgruppen ärendet på sitt bord och gör då en helt annan bedömning, på samma uppgifter, och väljer att omhänderta även flickans syskon. I detta exempel så var ju inte de olika bedömningarna mellan Socialjouren och socialkontoret, utan inom socialkontoret, men där Socialjourens bedömning ändå låg till grund för hur ärendet hanterades vidare. Återigen kan man konstatera att Socialjouren inte ses som ”fienden”, utan att mottagningsgruppen i det här fallet går i allians med Socialjouren gentemot

40

utredningsgruppen. Som påvisat tidigare så är det människor som ska fatta beslut om andra människor, vilket gör att man kommer att göra olika bedömningar. Detta exempel visar på hur man från utredningsgruppens sida ej har tillit till de bedömningar som tidigare gjorts. Utifrån Lipskys tankar kan det ses som ett uttryck för utredningsgruppens behov av att markera sin diskretion. Min tolkning med stöd av Abbott blir även att det är utredningsgruppen som ska vara specialister på barnavårdsärenden inom socialkontoret och att då göra en ny bedömning blir ett sätt att kontrollera och upprätthålla sin jurisdiktion. Lipsky (1980) hävdar att socialsekreterare som jobbar med barnärenden är de ultimata gräsrotsbyråkraterna. De ska å ena sidan stötta och hjälpa en utsatt familj samtidigt som de har makten att flytta ett barn ifrån sin familj om de anser det nödvändigt. De måste fatta beslut som är mycket svåra och besluten rörande om barn ska vara kvar hemma eller flyttas är bland de mest genomgripande som finns och kan, om de går fel, bli ödesdigra. Detta stämmer väl in på detta sista fallet, där konsekvenserna för mamman blir stora, där hon först får en information och sedan dagen efter så fattas ett helt nytt beslut, vilket får stora konsekvenser för den enskilde klienten och för barnen. Detta är baksidan med diskretionen och möjligheten eller risken med att människor ska fatta beslut om andra människor. Liljegren och Parding (2010) är också inne på detta och menar att diskretion är komplext. Handlingsutrymmet skapar möjligheter att tillgodose klientens behov, men kan också vara det som gör att hen inte får sina rättigheter tillgodosedda. Det blir också problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv när man gör olika bedömningar, vilket exemplet ovan visar mycket tydligt på. Där gjorde tre bedömningar inom loppet av tre dagar och där man den tredje dagen gjorde en helt annan bedömning än de två första, vilket självklart påverkade ärendets förlopp och hela efterspelet.

Gränsarbete

Tema Gränsarbete belyser dels hur handläggarna ser socialtjänstens organisation i Göteborg samt hur handläggarna upplever att det är att ha tillgång till en socialjour. Temat redogör även för hur de använder sig av Socialjouren samt hur de ser på gränsen mellan socialkontoret och Socialjouren.

Alla informanterna uttrycker att de anser att socialtjänstens organisation är så bra som den kan bli och de har svårt att se att det skulle vara organiserat på något annat sätt. Det råder en stor samsyn kring detta och en informant uttrycker det på ett sätt som kan ses som typiskt för hur man ser på det: "Jag vet inte hur det skulle kunna se ut på något annat sätt. Jag tycker att det känns som att det är ganska effektivt att det är organiserat som det är och att det finns en enhet som servar hela staden…”

Citatet beskriver att man anser att socialtjänstens organisation är så effektiv den kan bli och att man inte ser hur den skulle kunna förbättras. Detta tolkar jag som ett tecken på att man tycker att samverkan fungerar bra och att man är nöjd med hur organisationen är uppbyggd när det gäller socialtjänstens uppdelning i socialkontor och socialjour. Wimpfheimer et al. (1991) menar att när samverkan fungerar så ökar idéerna och leder till ökad nytta för det allmänna. Men för att samverkan ska fungera måste alla se sig som vinnare i samverkan. Just detta att känna sig som en vinnare illustrerar en informant på följande sätt: "Jag är väldigt glad över att slippa jobba helger, kvällar och nätter".

41

Samtidigt verkar det faktum att organisationen är uppdelad i dagtid och jourtid inte vara något som målgruppen ifrågasätter, utan accepterar på ett odramatiskt sätt. En parallell görs till hur sjukvården är organiserad och illustreras så här:

Som sagt, ofta så är det ju väldigt krisigt läge, eller akut läge, som Socialjouren är i, det är ju ungefär samma som inom akutsjukvården, man träffar en läkare på akuten och sen kommer till en avdelning, de flesta som vi har träffat dagen efter eller så där har nog haft en god erfarenhet och att de fick bra och rätt hjälp i stunden. Och sen är det inget konstigt att de behöver träffa oss som jobbar ute i stadsdelen.

Här görs en jämförelse med sjukvården där man ser Socialjouren som en akutmottagning och socialkontoret blir då en vårdavdelning. Att socialkontoren och Socialjouren är beroende av varandra har resultatet tidigare påvisat och att informanterna också är av uppfattningen att målgruppen är gemensam, även om man jobbar på olika tider. Vad gäller organisationen så är det tydligt att det är svårt att tänka utanför ramarna och tolkningen blir att informanterna inte upplever det som ett problem att de jobbar dagtid och att Socialjouren hanterar det som händer resten av veckan. Det som är intressant är dock att man är nöjd med organisationen för sin egen del, men att det inte funderas så mycket på hur organisationen upplevs av klienterna. Jag tolkar det som att organisationen har företräde framför klienterna och att organisationens behov är viktigare än målgruppens behov. Sammanfattningsvis kan man se det som att organisationen ses som självklar även om den inte är oproblematisk. För att koppla till Sørensen och Torfings (2007) tankar om samordnad samverkan så vill man ha en samverkan för att hitta flexibla lösningar som tar hänsyn till komplexitet och variation. Inom samordnad samverkan finns ingen som styr, utan anpassning och förhandlingar är melodin.

Alla handläggare ser det som positivt att Socialjouren finns och att de tar över arbetet när de själva inte finns på plats. En handläggare pekar just på att risken för klienterna ibland kan anses vara större på jourtid än på dagtid.   

Jag tänker att Socialjouren tar över när jag går hem. Så det arbetet måste ju ändå pågå, det är ju inte så att ungdomar inte far illa på kvällar och helger, det är ju då de gör det. Så nånstans tar ju Socialjouren vid, det är ju ett ständigt pågående arbete, så tänker jag. Det är ju bara fördelar med det, jag skulle inte kunna se hur det skulle fungera utan.  

Citatet kan ses som typiskt för hur informanterna ser på Socialjourens funktion. Här belyser informanten åsikten att socialtjänstens arbete måste pågå dygnet runt, då människor behöver hjälp även utanför kontorstid. Detta ses bara positivt och som en nödvändighet. Just det faktum att man inte kan se sig vara utan en socialjour, kan tolkas som en stor medvetenhet hos socialkontoren. De vet att saker kan hända när de inte är på plats, och att detta ekorrhjulet som informanten beskriver, skapar trygghet för socialkontoret, då de vet att någon tar över när de går hem. Informanten lyfter också att sannolikheten för att ungdomar kommer att behöva hjälp från socialtjänsten till och med kan vara större på kvällar och helger. Detta ligger väl i linje med Barrys (2004) tankar om EDT där hon menar att fördelen är att man på jourtid hamnar mitt i krisen när den sker, till skillnad från socialkontoren. Som tidigare nämnts tar även Blacher (2003) upp detta som något som särskiljer dagtiden från jourtiden.

Informanterna uttrycker också att de hänvisar klienter till Socialjouren om behov uppstår un-der jourtid. Nedanstående citat illustrerar detta på ett väldigt typiskt sätt: 

42

Jag känner ju att är det ett ärende som är pågående hos mig så är det ju jag som har ansvaret. Absolut. Och man försöker och förbereda och man försöker naturligtvis ordna så klienten ska vara trygg efter sista mötet med mig, men man vet att det kan inträffa situationer där våran planering går omkull och då tycker jag att det är jätteviktigt att man har telefonnummer till polis, till socialjour osv, vad det nu kan vara. Och det tycker jag är väldigt bra att förmedla. Det upplever jag också att de man jobbar med tycker att det är bra att få något konkret. Det är en trygghet i det. Så det finns med i någon slags skyddstänk som är bra att ha.  

Informanten visar på hur hen ser det som en trygghet för klienten att veta vart hen ska vända sig om behov uppstår. Uttalandet visar också på att hur mycket man än planerar så kan man inte gardera sig mot oförutsedda händelser och att det då är viktigt att kunna ge klienten en reservplan utifrån en skyddsaspekt. Några informanter menar på att de i sina förhandsbedömningar har Socialjouren i åtanke och att det kan påverka deras bedömning att Socialjouren finns, då man vet att klienten kan vända sig dit vid behov. Min tolkning blir att hänvisningarna kan ses utifrån två aspekter. Den första är att hänvisningarna sker utifrån klientens behov och att det blir ett sätt att skapa trygghet för klienten. De får en tydlig hänvisning och information om var de ska vända sig om en situation uppstår. Detta kan ses som en ångestreducerande åtgärd gentemot klienten. Men det kan också ses som en ångestreducerande åtgärd för handläggarna själva. Genom att hänvisa så vet de att klienten kan få kontakt med Socialjouren och på det sättet kan de själva släppa taget när de går hem.  I det här sammanhanget kan hänvisningarna tolkas som en aktiv handling. Svensson et al. (2008, s. 20) uttrycker det på ett sätt när de säger: ’att vara socialarbetare är att handla’. Varför är det då så viktigt att handla? Utifrån Lipskys (1980) tankar om hur det är att vara gräsrotsbyråkrat och vad det gör med en så menar han att man utvecklar förhållningssätt för att handskas med sin situation. Man skapar mönster för att kunna överblicka hur mycket man kan göra och vad man kan göra utifrån sina förutsättningar. Han menar att gräsrotsbyråkrater vanligtvis har en stor andel ärenden i förhållande till sitt ansvar och sedan finns det alltid en hög dos av osäkerhet när det är människor man arbetar med. Min tolkning med stöd av Lipsky blir då att ett mönster och en strategi för socialkontoret blir att, både för sin egen skull och för klientens skull, visa på Socialjouren både som en resurs, en möjlighet och en nödvändighet. Lipsky (1980) anser att en annan strategi som gräsrotsbyråkrater har är att skapa kategorierna akut och icke-akut. Men vad är definitionen på akut? Vad som är akut är organisatoriskt och situationsbundet och om alla ärenden ska betraktas som akuta, så blir inget akut, menar han. Utifrån det Lipsky tar upp så tolkar jag detta som en strategi som även tar sig uttryck i det informanterna säger. Är det riktigt akut så agerar de själva, men är det en icke-akut situation som kan bli akut på jourtid, så hänvisar de till Socialjouren, utifrån motivet att skapa trygghet både för sig själva och klienten. På det sättet kan de hantera sin arbetsbelastning och hantera de ärenden som inte är akuta, men som riskerar att bli det. De behöver med andra ord inte agera innan det blivit akut, utan kan avvakta ärendets utveckling. Lipsky tar också upp svårigheten med att klienterna inte frivilligt har kontakt med socialtjänsten. Systemet gör att de är utelämnade till organisationen och deras livssituation gör att de heller inte har något val (ibid). Min tolkning utifrån Lipskys tankar blir att socialkontorens sätt att hänvisa till Socialjouren också blir ett sätt att lägga ansvaret på klienten att ta kontakt vid behov. Sen kan man alltid diskutera hur mycket val klienten har i en akut situation, men att klienten har möjligheten att ta behov på egen hand kan ju upplevas som en större frihet, jämfört med om Socialjouren var de som skulle ta kontakt.  

43

Flertalet informanter tar också upp gränsarbetet och då frågan om vem som ska göra vad. Detta är något som de funderat på och som diskuteras, både utifrån deras egna roller, men också utifrån ett klientperspektiv. En informant beskriver det på ett typiskt sätt: 

Inte att man vill lägga över sina arbetsuppgifter, men just att när man väl går för dagen eller helgen eller vad det nu är så tror jag att det är tryggt för alla parter, även för den unge som vet att det finns, även om man är ute och inte vill ha någon kontakt eller visa eller säga var man är, så vet man att det finns någon som ändå har ögonen öppna och som inte är polis liksom. Och så upplever jag att man har kunnat göra…

De flesta informanter beskriver att de tar emot och handlägger allt som inkommer innan kl. 16.30 och att Socialjourens roll sedan är att ta det som inkommer efter kl. 16.30. Men just detta är något som fler informanter lyfter och har tankar kring. Detta kan illustreras på följande vis:  

Det är ju många gånger vi sitter här på fredagar halv fem och så händer någonting, det bränner till ordentligt. Vi har ju en förmåga att skolor ringer fem i halv fem ungefär där vi ska gå in och göra saker där vi möter hinder på hinder på hinder och tiden går. Att vi kan aldrig lämna över någonting, där kan jag tänka mig att det finns en väldig frustration. För vi kan ju inte vara kvar på obegränsad tid, det blir helt orimligt för oss. Det är någonting som vi har lyft, hur gör vi med detta, för vi kan inte lämna över och nu sitter vi här och klockan är halv tio på kvällen.

En annan informant har liknande erfarenheter av att inte få hjälp av Socialjouren, men menar samtidigt att det är bra att det finns en tydlig gräns och att man har olika roller. Detta citat blir mer otypiskt jämfört med de andra, då nedanstående informant ser på det hela lite annorlunda:

Man får se vad som är mitt ansvar och det är deras ansvar. För Socialjouren har ju inte möjlighet att göra arbete åt oss utöver den tid de har jouren för oss om du förstår. Inte innan och inte så mycket efter, förutom då om man måste utbyta någonting, ja, att man måste ställa frågor till varandra… Socialjouren jobbar med det de ska under deras tid och resten har ju vi ansvaret för på något sätt.   

Mina informanter lyfter här fram lite olika aspekter. Först ser vi hur informanten tycker att det är tryggt att kunna hänvisa till Socialjouren, men menar samtidigt att man inte kan lämna över sina arbetsuppgifter. Den andra informanten uttrycker en frustration över den gräns som hen upplever finns, där klockan styr vem som gör vad och att det ibland kan innebära flera timmars extra arbete för hen, om ärendet inkommer på fel sida gränsen. En informant går från att först försöka få hjälp av Socialjouren till att säga att det är bra att gränsen är tydlig och att tydligheten underlättar ansvarsfördelningen. Jag tolkar detta som ett ständigt gränsarbete som pågår och att det är en gråzon inom vilken socialkontoren och Socialjouren rör sig. Frågor som rör vem ska göra vad, vad kan man hänvisa och vem ska ta ärenden som inkommer runt kl. 16.30 behöver ständigt diskuteras och förhandlas.

Abbott (1988) menar att varje profession har ett antal uppgifter utifrån sin jurisdiktion. Professionen har sina styrkor och svagheter och utvecklas inom jurisdiktionen men jurisdiktionens gränser är inte statiska utan flytande och gränserna för den flyttas fram och tillbaka. Man kan se professioner som ett stort system med icke-fasta gränser och där konkurrens finns inom systemet kring var gränserna ska gå och hur de ska upprätthållas.

44

Liljegren (2008) menar att det finns en intern konkurrens mellan intraprofessionella grupper där han ser skapandet av gränsarbete som en social konstruktion. Dessa gränser kan ses som gränser mellan kunskapsområden, men min tolkning utifrån Abbott blir att det också kan appliceras på den tidsgräns som mina informanter ger uttryck för. I ett större perspektiv så står gränsen inte bara för en tidsmarkering. Gränsen är också ett uttryck för socialkontorens och Socialjourens olika roller och även för arbetets karaktär, det vill säga gränsen handlar även om socialkontorens långsiktighet kontra Socialjourens kortsiktighet.

Min tolkning blir också att man i den här frågan har olika syn på vem som ska göra vad. Socialkontoren vill lägga ett större ansvar på Socialjouren, vilket de inte verkar få något gehör för och något man upplever som ett problem. Samtidigt finns det en medvetenhet om varför gränsen finns där och att en tydlig gräns också underlättar arbetet. Abbott (1988) menar utifrån sin modell att de subjektiva kvaliteterna av en profession kan omskrivas och att subjektivitet handlar om tre saker; jurisdiktionens rätt att klassificera ett problem, att diskutera kring det och att vidta åtgärder kring det. Om jag tolkar Abbotts tankar utifrån ett intraprofessionellt perspektiv, så kan man se att inom jurisdiktionen så ser man i denna frågan två olika, subjektiva, förhållningssätt. Socialkontoren verkar se detta som ett problem, som man vill diskutera och åtgärda, medan de inte får något gensvar för detta hos Socialjouren. Min tolkning blir också, utifrån vikten av tydlighet som en informant tar upp, att man från Socialjourens sida då måste vara mycket tydlig med socialkontoren om varför gränsen finns. Slutligen kan man också tolka detta utifrån Lipskys (1980) tankar om gräsrotsbyråkratens självständighet som han menar innebär att man som gräsrotsbyråkrat har för mycket ärenden och för lite tid och resurser. Då arbetsbelastningen är stor på socialkontoren så skulle man kunna tolka hänvisningarna till Socialjouren som ett sätt för socialkontoren att reglera sin arbetsmängd. Min tolkning med stöd av Lipsky blir även att socialkontoren hela tiden strävar efter att frigöra tid och resurser för att kunna bygga en relation med klienten. Socialjouren å sin sida vet att de har begränsad tid, begränsade resurser och att de inte ska bygga en relation med klienten. Just det faktum att man har helt olika förutsättningar kan troligtvis också vara en förklaring till att man har olika problemformulering gällande hur man ser på gränsproblematiken.

Utifrån Sørensen och Torfings (2007) tankar om samordnad samverkan så är det viktigt att man försöker hitta lösningar på gemensamma problem, men där man har lite olika intressen, synsätt och problemformuleringar. Man måste skapa gemensamma normer och regler som behöver förhandlas och omförhandlas. Detta i sin tur skapar möjligheter för gemensamma beslut, handlingar och kompromisser. De menar att hot mot samverkan är att någon bara vill ha fördelarna men utan att bidra, samt att någon är opportunistisk och bara ser till sitt eget intresse. Även Danermark och Kullberg (1999) lyfter bland annat upp olika professionella mål, olika ekonomiska intressen, skilda organisatoriska strukturer samt oklar ansvarsfördelning som faktorer som hämmar samverkan. Min tolkning utifrån ovan nämnda författare blir att man i samverkan hela tiden behöver ha en levande diskussion för att skapa en gemensam plattform att stå på. Utifrån den problemformulering som socialkontoren har, behöver kanske Socialjouren utifrån sin roll, tillsammans med socialkontoren hitta en gemensam lösning.

Diskretion

Tema Diskretion tar upp handläggarnas relation i förhållande till arbetsledningen och politikerna samt hur handläggarna ser på de ekonomiska och politiska aspekterna av sitt arbete. Det berör också hur informanterna ser på sitt eget handlingsutrymme.

45

Först och främst så uttrycker informanterna att de upplever att ledning och politiker har en stor tillit till det jobb de gör. Så här säger en informant om relationen till politikerna: 

Jag tänker våra politiker som Socialjouren ringer till när de har jouren, de har tillit till oss alltså, det har de haft tycker jag under många många år, att vi inte placerar bara för placerandets skull utan då finns det skäl. De litar väldigt mycket tror jag, till både Socialjourens och våra bedömningar.  

Detta citat är typiskt för hur informanterna uttrycker sig. Informanterna upplever politikerna som nyfikna och intresserade och att de litar på handläggarnas bedömningar. En informant uttrycker att politikerna har stort förtroende, både för socialkontorets bedömningar, men även för Socialjourens bedömningar. Även ledningen upplevs ha förtroende för det jobb som informanterna gör. Min tolkning här blir att informanterna upplever att de har ledningens och politikernas förtroende i sitt jobb och att deras bedömningar inte ifrågasätts. Trots att handläggarna ibland måste vända sig till politikerna för att de ska fatta vissa beslut som handläggarna inte har delegation på, så blir min tolkning att handläggarna upplever att politikerna går på deras linje och att de litar på tjänstemännens bedömningar. Politikerna blir på detta sätt ett stöd i handlingsutrymmet istället för att de kontrollerar eller minskar handlingsutrymmet. Detta faktum kan även tolkas som ett tecken på att handläggarna åtnjuter stark professionell identitet. Detta går att koppla till yrkesprofessionalismen, då handläggarna upplever att de har mandatet från övre leden att utföra sitt jobb på bästa sätt. Evetts menar att ansvar och tillit är viktiga begrepp inom yrkesprofessionalismen. Tillit innebär förtroende att utföra arbetet, utan att ledningen har full insyn i vad som händer när arbetet görs. Tillit kommer både uppifrån, till exempel från organisationen eller politiker, och nerifrån till exempel från klienterna. Ansvaret innebär att utföra sitt arbete på ett sådant sätt att man följer de uppgifter man ska göra både utifrån organisationens riktlinjer samt utifrån klientens behov (Liljegren & Parding, 2010).

Informanterna tar också upp att när det gäller akuta placeringar av av barn, så är skyddsaspekten överordnad andra aspekter såsom till exempel ekonomi.  

Vad gäller den ekonomiska aspekten så, så om det handlar om skydd, så tänker jag att då finns inte den. Sen kan det väl i och för sig vara att man tänker att vi ska använda våra interna lösningar före att köpa externa, där har man ju budget och ekonomi med sig. Men det är oftast sekundärt när det gäller det akuta läget så tycker jag… naturligtvis så måste ju skyddet gå först och uppfyllas i första hand.   

Men samtidigt som det framträder en positiv bild av hur förhållandena är för mina informanter, och där man ser på behoven som viktigast och där Socialjourens placeringar inte ifrågasätts, så uttrycker flera informanter att man vet att det helt plötsligt kan ändra sig och där ekonomin helt plötsligt blir överordnad.  

Sen jag började här så har det varit väldigt mycket behov som har styrt och jag är ganska förundrad över att vi placerar så mycket som vi gör, för det har jag nog inte varit med om någon gång. Så det här går ju som i en pendel och det är nog olika från stadsdel till stadsdel… Sen kan ju det där gå lite i vågor och det beror lite på vad man har för folk över sig, för rätt vad det är så slår politikerna bakut, jag har ju varit med om det… Det tycker jag man måste veta när man jobbar i en politiskt styrd organisation som vi gör just nu, att rätt

46

vad det är så har stadsdelen jättetaskig budget och då drar man in och då drar man in på köpt vård… Sen tycker jag alltid att man ska vara noga med att göra de bedömningar, men ibland har man inte ens tillit till att vi kan göra de bedömningarna, det kan bli sådant skarpt läge också, men så är det inte hos oss nu.   

De två ovanstående citaten beskriver på ett typiskt och illustrerande sätt hur informanterna ser på skyddsaspekten kontra den ekonomiska aspekten när det gäller förutsättningarna för deras arbete. Alla informanter är överens om att skyddsaspekten i nuläget är överordnad ekonomin när det gäller barnavårdsärenden. Handläggarna uttrycker att när ett barn behöver skydd på kvällar, nätter eller helger så måste man ge dem det. Man ser på jourtiden som extra utsatt och att det är mycket saker som händer utanför kontorstid. Skyddsaspekten ses som överordnad och genomgripande och är någon i behov av skydd så har man inget annat val än att agera. Detta skulle även till viss del kunna förklara harmonin mellan socialkontoren och Socialjouren. Skyddsaspekten blir viktigast och ens egen planering eller åsikt blir sekundär om det uppstår ett akut skyddsbehov. En informant uttrycker att även politikerna ser skyddet som främst. Det finns dock en stor medvetenhet om förutsättningarna för en politiskt styrd organisation, vilket flera informanter är inne på när de säger att politikerna helt plötsligt kan slå bakut och att man då blir helt styrd av ekonomin, vilket de inte upplever att de är idag. Tydligt är också att även om man idag upplever att arbetet är behovsstyrt så finns det en medvetenhet om att man inte ska placera i onödan, och att man bör ha ett ekonomiskt tänk i sitt arbete. Jag tolkar detta som att skyddet är prioriterat när man övertar akuta placeringar av barn från Socialjouren och att ekonomin är sekundär, även om den också är en faktor. Att man också upplever att politikerna delar detta synsätt torde göra att ens möjligheter att tillgodose barnens behov borde vara goda, när det gäller de barn som är i behov av placering utanför det egna hemmet.

Lipskys (1980) utgångspunkt är att offentliga myndighetspersoner har mycket gemensamt då de har sin utgångspunkt politiskt och är på ett sätt styrda samtidigt som varje fall de möter kräver flexibilitet och öppenhet. Hans tankar om gräsrotsbyråkratens självständighet blir också tydliga här då man i ovanstående uttalande ser att organisationens förhållanden finns med i beräkningen. Även Liljegren (2008) menar att socionomerna är i beroendeställning till staten då politiska beslut i hög grad styr verksamheten. Johansson (2002) anser att man skulle förstå socialtjänsten bättre om man förstod organisationernas ekonomiska och politiska villkor, vilket också mina informanter ger uttryck för. Liljegren och Parding (2010) menar att det för organisationen kan skapa problem om man sätter sina egna eller klientens behov framför organisationens, vilket kan få konsekvenser för till exempel budget. Börjeson (2013) ifrågasätter dock den allmänna föreställningen om att man som myndighetsutövare å ena sidan ska tillgodose organisationens intressen och å den andra sidan verka för klientens bästa. Han menar att Socialtjänstlagens utformning som en ramlag inte innebär att socialarbetaren ska jobba mot klientens intressen, även om man samtidigt är en representant för myndigheten. Han menar istället att SoL är utformad på detta sätt för att man ska kunna hjälpa klienten på bästa sätt utifrån hens förutsättningar. Min tolkning utifrån Börjesons tankar blir att det inte behöver vara en motsättning att verka för både organisationens bästa och klientens bästa och att man inte ska behöva välja. Min tolkning blir även att handläggarna, när det gäller Socialjourens akuta insatser, anser att de kan jobba på och att de har ledningens och politikernas mandat att fortsätta handläggningen på bästa sätt för klienterna. Dock finns det hela tiden en medvetenhet om att ekonomin kan bli avgörande och att dessa förutsättningar kan ändras. 

47

När det gäller synen på sitt eget handlingsutrymme så menar informanterna att de upplever sig ha en hög diskretion och att de har möjlighet att göra det som de anser vara bäst i den enskilda situationen, när de övertar ett ärende från Socialjouren. Så här illustrerar en av de intervjuade dennes situation:

Det är bara till att tuta och köra. Kommer det in en anmälan är det bara till att köra igång med en gång. Den hjälp vi ska ge här är inte att vi har en familjebehandlare, det är inte en meny, utan vad är det för behov? Och det är också ett mandat man får som handläggare, ja, alltså vad är det för behov jag ser, vad är det för behov jag kan resonera med familjer och ungdomar om?

Arbetsledningens betydelse för handlingsutrymmet är också något som kommer upp. En handläggare uttrycker det på följande vis som kan ses som typiskt för informanterna: ”Min arbetsledning slutade precis, men tills idag har jag haft stort handlingsutrymme… För det hänger ju mycket ihop med arbetsledning…

Diskretionen är en bred och omfattande fråga och flera olika vinklar framkommer här. Som resultatet påvisat tidigare så upplever man skyddet som överordnat och första citatet pekar på just möjligheten för handläggaren att se till den unges behov och göra det man tror blir bäst i den aktuella situationen. Man har mandatet och handlingsutrymmet att fortsätta handlägga utifrån sin kompetens. Det efterföljande citatet visar på arbetsledningens påverkan på handlingsutrymmet där en informant har upplevt en hög diskretion i förhållande till sin arbetsledning. En annan handläggare uttrycker att hen har hög diskretion, men att hen inte utnyttjar den till fullo, utan väljer att involvera sin arbetsledning i högre grad i sitt dagliga arbete. Min tolkning blir att diskretionen kan ses som hög, vilket självklart hänger samman med att man har ledningens tillit och att man också ser barns skyddsbehov som överordnat andra faktorer. Som informanten ovan uttrycker det; "Det är bara till att tuta och köra". Detta stämmer väl överens med Lipsky (1980) som menar att man som gräsrotsbyråkrat har hög diskretion. Han menar också att diskretionen är nödvändig, då gräsrotsbyråkraterna möter så komplexa problem att det kräver att man kan individanpassa och ta individuell hänsyn som inte går att generalisera. Johansson (2007) uttrycker det som så att i och med att gräsrotsbyråkraterna är både de som träffar klienterna samt de som har kunskap om organisationen, vilket de är ensamma om i organisationen, så ger det dem makt. Då man inte är med i själva klientmötet blir gräsrotsbyråkraternas arbete en blind fläck för organisationens ledning och det som kallats för ’demokratins svarta hål’ (Liljegren, 2008, s. 23).

Liljegren och Parding (2010) menar att det är en del av den professionella identiteten att ha en viss diskretion. Diskretion är viktigt av framförallt tre skäl; när det ej finns någon generell regel att följa, när allmän kunskap ska appliceras på enskilda fall, samt är det en nödvändighet i individärenden. De menar också att diskretion skapas i relation till någon annan. Det mina informanter belyser är hur diskretionen skapas i relation till arbetsledningen. Larsson och Morén (1988) anser att en organisation är både frånvarande och närvarande, sett utifrån socialarbetarens perspektiv. Frånvarande då den inte är direkt delaktig i arbetet med klienterna men samtidigt väldigt närvarande i form av den administrativa styrningen. Min tolkning utifrån författarnas slutsatser blir att detta stämmer väl in på det som mina informanter uppger. De pratar om vikten att individanpassa bedömningarna samt att de har ett stort handlingsutrymme att kunna fortsätta och handlägga de ärenden som de får på sitt bord från Socialjouren. Flera informanter tar också upp arbetsledningen som en faktor i diskretionen. Den blir ett tydligt

48

uttryck för den administrativa styrningen, men ses samtidigt som ett stöd, även om arbetsledningen inte är med i själva klientarbetet. Man skulle också kunna se det som att den professionella identiteten är stark hos handläggarna och att de utifrån sin yrkesroll ser handlingsutrymmet som något som ska finnas där. Evetts (2010) tankar om yrkesprofessionalismen bygger på att man har mandatet att utföra sitt arbete internaliserat i gruppen och att man känner tillit från både ledning och klienter att utföra sitt uppdrag utifrån sin kompetens. Man har stor självständighet och diskretion och en gemensam professionell identitet. I handlingsutrymmet ligger även ansvar och tillit till att den professionelle tar ansvaret. Min tolkning utifrån Everts tankar är att mina informanter både har mandatet och tilliten från arbetsledningen, samt att de tar ansvar för sitt handlingsutrymme med stöd av arbetsledningen.

Men Lipsky (1980) menar också att det finns en klientdifferentiering, som i vissa fall används som en coping-strategi. Det innebär att gräsrotsbyråkraterna gentemot en liten del av klientelet är mer flexibel och man lägger sig närmare organisationens idealbild, vilket kan ses som en psykologisk process för att hantera jobbet och som ett sätt att rättfärdiga det jobb man gör. Lipsky hävdar att vissa beslut inte implementeras i det vardagliga arbetet om socialsekreterarna som ska utföra dessa beslut inte accepterar dem, och att gräsrotsbyråkrater därmed i vissa lägen skaffar sig en makt de egentligen inte har, när de anser det nödvändigt (ibid). I det här sammanhanget blir min tolkning att mina informanter kan se de barn som placerats av Socialjouren som mycket utsatta. De barn som måste placeras utanför hemmet är ju självklart bland de mest utsatta och måste därför prioriteras. I de lägena så blir skyddet det avgörande och utifrån gräsrotsbyråkratens makt har man då ett stort handlingsutrymme. Man skulle också kunna tänka sig att socialkontoren drar nytta av Socialjourens handlingsutrymme och så att säga använder det handlingsutrymmet för att skapa sig sitt eget i de aktuella fallen. På så sätt blir det ingen konkurrens om handlingsutrymmet utan socialkontoren använder Socialjourens självständighet som ett medel för att skapa egen vinning. Just självständigheten är något som Blacher (2003) menar är en stor skillnad mellan dagtids- och jourtidsarbetet. Även Lipsky (1980) menar att man genom att säga att något är akut kan selektera och göra undantag, vilket i förlängningen kan tänkas öka diskretionen.  

Även om informanterna upplever sig ha ett stort handlingsutrymme så finns det fall där det blir tydligt att de ändå måste förhålla sig till organisationens ramar och regler. Detta var ett fall där det var oklart för Socialjouren vilken stadsdel som ärendet tillhörde. Efter diskussioner på jourtid mellan två stadsdelar, tog den ena stadsdelens ordförande till slut ansvar för ärendet, och fattade beslut om ett omedelbart omhändertagande enligt LVU, vilket fick konsekvenser både för barnet och för det aktuella socialkontoret. Detta är ett otypiskt ärende jämfört med vad de andra tar upp, men illustreras på följande sätt:

Det var ju ett där man gick in med ett omedelbart. Våran ordförande gick in, men ärendet tillhörde inte oss egentligen. För det var oklart och man lyckades inte få till det med den andra stadsdelen… Så det blev bollande mellan stadsdelarna men, och då var ju våran ordförande lite mer human då och tyckte att vi tar det här beslutet, så får vi reda ut det i veckan, på måndagen när socialkontoren öppnar igen… Sen gick ju nästan hela måndagen utan att någon egentligen jobbade i ärendet… I och med att det blev en fortsatt diskussion mellan stadsdelarna om vem som skulle ha ärendet… Men sen till slut på tisdagen eller var det måndag eftermiddag så kom vi fram till att vi får jobba i det då. Det är ändå ett barn som är omhändertaget. Ja, och det var ju sådan hög risk att mamman skulle avvika med

49

honom och då tänkte man ju på måndagen att någon måste säkra upp situationen liksom… Sen blev vi inte av med det fast det inte var vårt. Men då hade vi gått in och jobbat i det och då blev det vårt.

Detta är ett ärende med ett nyfött barn som är omedelbart omhändertagen enligt LVU. Då ingen vet var mamman bor, vill ingen stadsdel ta på sig ärendet. Trots att det var en stor risk att mamman skulle avvika så bollades ärendet mellan stadsdelarna innan en stadsdel till slut valde att ta ärendet. Utifrån socialtjänstens organisation så blir min tolkning här att organisationen skapar barriärer som kan vara svåra att överbrygga och där man ser på ärenden som dina eller mina istället för våra, inom Göteborgs Stad. En annan tolkning blir att här är det organisationens intresse som tydligt får styra över barnets intresse då ingen jobbar i ärendet, på grund av att man från stadsdelarnas sida inte kan komma överens. Det är ju ingen orimlig slutsats att anta att diskussionen om ärendet och oviljan att ta på sig ansvaret för ärendet handlar om oviljan att dra på sig ytterligare kostnader för stadsdelen. Johansson (2013) menar att de enskilda myndigheterna ofta är mer intresserade av att skydda den egna verksamheten än att se till målgruppens behov, vilket är ett av elementära problemen. Det saknas metoder för att styra samverkan så att den utgår från klientens behov och intressen, istället för att det blir organisationens intressen som styr. En förutsättning för samordnad samverkan är att prioritera utsatta människor framför den egna organisationens intressen och se till övergripande välfärdsmål istället. Detta exempel visar på hur man i samverkan kan ha helt olika synsätt på vad man själv ska göra och vad den andre ska göra. Alla sådana dilemman går ej att förutse utan kräver, som påvisats tidigare, att man är anpassningsbar och ser till klientens bästa. Min tolkning blir att risken i samverkan är att man blir väldigt fokuserad på vad man tycker att den andre ska göra och att man glömmer sitt egna ansvar. Billquists (1999) studie påvisar att administrativa regler regerar över klienterna men även gentemot personalen genom att skapa disciplin och sortering. Socialarbetarna vill hjälpa men ovanpå det läggs byråkrati, normer och regler. Även Wingfors (2004) belyser det faktum att socialarbetaren i svåra situationer måste bestämma sig för vem hen ska vara lojal mot och om hen ska följa reglerna eller hjälpa klienten. Även Larsson och Morén (1988) menar att socialarbetare befinner sig i ett normsystem som de är omedvetna om, men som de samtidigt är med och skapar. De menar också att arbetsuppgifternas karaktär ska styra organisationen istället för att den byråkratiska organisationen styr verksamheten. Detta blir mycket tydligt i ovanstående exempel då Göteborgs socialtjänsts indelning i tio stadsdelar skapar en situation som i detta fallet kunde fått stora konsekvenser för barnet. För trots att de enskilda handläggarna ville arbeta och hjälpa klienten så var de bakbundna av organisationen. 

Kommunikation

Under detta tema kommer kommunikationen mellan socialkontoren och Socialjouren att avhandlas. Kommunikationen består till största delen av skriftlig dokumentation men även muntlig kommunikation förekommer.

När det gäller den skriftliga dokumentationen är alla informanter är överens om att dokumentationen är ett gemensamt ansvar, men där syftet med dokumentationen skiljer sig åt beroende på vilken roll man har. Som påpekats tidigare så trycker informanterna framförallt på vikten av att Socialjouren är tydliga i sin dokumentation, medan de anser att de själva måste vara noga med att dokumentera sitt eget arbete och överlämna information till Socialjouren för att underlätta för de handläggare som jobbar jourtid. I dokumentationen ska handläggaren vid

50

Socialjouren på ett så utförligt och ”sant” sätt som möjligt förmedla vad som hänt i mötet med klienten. Informanterna är i huvudsak nöjda med den dokumentation de får från Socialjouren, vilket detta typiska citat speglar: ”Det var väldigt mycket dokumentation från Socialjouren… det kändes som ett gediget arbete…”

Men även om man är nöjd, så pekar man också på svårigheter med den skriftliga dokumentationen. En informant pekar på svårigheten att det finns olika bilder av vad som hänt i mötet med Socialjouren.

Det här är väl egentligen ingenting som inte funkar, men jag vet någon gång eller kanske ett par gånger, så har det ju hänt att Socialjouren fått fram en bild och beskrivit att det här har sagts, och sen när man pratar med folk så är det ju inte riktigt samma. Och sen så om det handlar om att de sagt något annat hos dem eller om det uppfattats på ett annat sätt, det är ju oklart.

En informant uttrycker tankar om förväntningarna på dokumentationen. ”Det är svårt att göra mer än vad man (Socialjouren, min anm.) gör idag. Man kan inte önska en roman så här, om man träffar en unge, en, två, tre timmar plus någon form av placering… fyra timmar, fem, vad hinner man skriva på det? Utan det viktigaste och det får komma fram”.

Dessa båda citat är till viss del otypiska i empirin, men de lyfter fram viktiga aspekter. I det första citatet pekar man på svårigheter när uppgifter går isär, där klienten säger en sak och Socialjouren en annan. Det följande citatet visar på det faktum att Socialjouren måste dokumentera allt de gör omedelbart och att de jobbar under tidspress. Oavsett anledning så kan man tolka detta som att Socialjouren alltid måste förmedla vad man gjort och att allt som Socialjouren skriver ska läsas av någon annan som ska förstå vad som gjorts. Detta ställer självklart höga krav på Socialjouren att förmedla en bild som de själva kan stå för, som klienten känner igen sig i och samtidigt hinna skriva utredningen under sitt arbetspass. Hultman och Cederborg (2014) lyfter också fram vikten av att tydligt beskriva vad man gjort. De menar att syftet med en barnavårdsutredning är att samla information om barnets situation och belysa både svaga och starka sidor. I dokumentationen ska situationer beskrivas så tydligt som möjligt, vilket behövs för att planera, handlägga och följa upp ärenden. Man ska klargöra vilka beslut som fattats och vilka åtgärder som föreslagits och på vilka grunder. De anser också att genom dokumentationen förmedlas en bild av barnet och dennes livssituation till andra personer som inte har förstahandsinformationen. Min tolkning utifrån författarnas tankar blir att detta är extra viktigt när det är en annan enhet än den som gjort den akuta insatsen, som sedan ska fortsätta utredningen. Ytterligare en tolkning skulle kunna vara att ju tydligare kommunikation som föreligger från Socialjouren till socialkontoret, desto mindre är risken för konsekvenser för den fortsatta handläggningen på socialkontoret.

Med utgångspunkt från de svårigheter eller tankar om dokumentationen som lyfts fram så kan man tolka det utifrån det faktum att man som gräsrotsbyråkrat alienerar sig från klienten samt att klienten är utelämnade till organisationen (Lipsky, 1980). Just alieneringen innebär bland annat att gräsrotsbyråkraterna endast ser en del av problemet och inte helheten samt att de inte alltid ser jobbet slutföras, vilket ju är fallet när det gäller Socialjourens arbete. En tolkning utifrån Lipsky skulle därför kunna bli att denna alienering även visar sig i dokumentationen där man väljer att fokusera på vissa saker, medan andra saker inte får plats, både på grund av att man inte har kännedom om allt, men också på grund av tidsbrist eller att man inte anser det

51

vara av vikt. Klienterna är dessutom utelämnade till organisationen och till den bedömning som görs samt till det som skrivs om dem. De kan ha synpunkter och klaga men Lipsky menar att det sällan har någon effekt (ibid).

När det gäller socialkontorens ansvar gällande dokumentationen så anser handläggarna att det framförallt handlar om att dokumentera vad som händer i deras ärenden, så att Socialjouren kan läsa sig till det samt att informera Socialjouren vid behov. Det är också ett sätt att informera om hur de vill att Socialjouren agerar. ”Och jag tror också att jag, eller jag tror vi alla här, i våran tur känner att det är viktigt att dokumentera om vi haft ett möte under dagen, för jag tänker ifall Socialjouren behöver gå in och jobba i det liksom på kvällen eller natten, så kan de läsa vad vi har gjort”.

Det kan dels handla om vad socialkontoren gjort, men också om vad de vill att Socialjouren ska göra.

Vi har ju ärenden där det gungar ibland och vi vet inte hur… det kan ju vara närståendeplaceringar och händer det något nu ikväll klockan 7, så måste det tydligt framgå att då är det en placering som gäller. Så där har vi ju pratat mycket om det här med att dokumentera, att Socialjouren ska kunna gå in och se…

Dessa uttalanden är typiska och handlar om hur socialkontoren genom att ta ansvar för sin dokumentation kan underlätta för Socialjouren när de ska jobba i ett ärende. Aspekter som lyfts fram är bland annat att dokumentationen är aktuell, att man skriver in sina bedömningar och sin planering samt att man uttrycker om man har några tankar om hur man vill att Socialjouren ska agera. Min tolkning är att socialkontoren är måna om att ta sitt ansvar när det gäller att dokumentera och att man ser sitt ansvar i förhållande till Socialjouren. Jag tolkar det också som ett sätt att få Socialjouren att agera såsom socialkontoret önskar och som ligger i linje med deras egen planering. Självklart kan detta också tolkas utifrån rättssäkerhetsaspekten där klienten ska få samma behandling oavsett vart hen vänder sig. Ytterligare en tolkning är att även organisationens intressen är styrande i denna fråga och att det är sätt att upprätthålla gränsen gentemot klienten. Johansson (2013) menar att det finns behov att organisera sig för att uppnå ett högre syfte än vad man kan göra på egen hand. Socialsekreterarna på socialkontoren uttrycker att varken de eller Socialjouren hade klarat sig utan varandra och att dokumentationen blir ett redskap för att uppnå det högre syftet. Men det som är intressant är också att studier har visat att täta professionella nätverk inte är detsamma som effektiva nätverk utifrån klientens perspektiv. Myndigheters olika ansvars- och kompetensområden gör att människor ibland faller mellan stolarna. Johansson menar att de enskilda myndigheterna ofta är mer intresserade av att skydda den egna verksamheten än att se till målgruppens behov, vilket är ett av elementära problemen (ibid).

Utifrån detta är det intressant att försöka tolka varför det är så viktigt för socialkontoren att informera Socialjouren och till viss del styra Socialjouren. Är det verkligen för klientens bästa? Med stöd av Johanssons tankar så blir min tolkning att det kan vara ett sätt att skydda den egna organisationen och visa på att man ”gjort något” men samtidigt upprätthålla gränsen gentemot klienten, så att klienten inte ska kunna söka lyckan hos Socialjouren istället. Utifrån Liljegrens (2008) tankar om gränsarbete, där han urskiljer två aspekter av gränsarbete, dels det särskiljande och dels det sammanhållande, skulle man kunna se informationen till Socialjouren som ett sätt att särskilja gränsen gentemot Socialjouren, men samtidigt upprät-thålla gränsen

52

gentemot klienterna. Jag skulle också kunna tolka det utifrån Lipskys (1980) tankar om diskretion, där man kan se på Socialjouren som gräsrotsbyråkraterna och socialkontoren som de som styr. Han menar att ett sätt att rättfärdiga sin existens är att hitta en balans mellan flexibilitet och opartiskhet. Detta kan illustreras som att gräsrotsbyråkraten rör sig mellan klienten och ledningen, i detta fallet finns Socialjouren mellan klienten och socialkontoret. Samtidigt som man ska vara öppen och lyssnande ska man också ha en kontrollfunktion, vilket gör att man hamnar på dubbla stolar och det skapar en rollambivalens. När det gäller dokumentationen är det socialkontoret som kommer med skriftliga påbud och direktiv. Min tolkning är att tydlig dokumentation från socialkontorets sida skulle kunna anses minska Socialjourens handlingsfrihet och minska risken att de tar ut svängarna för mycket. Om Socialjouren skulle göra det skulle det i förlängningen kunna påverka socialkontorens tillit till Socialjourens bedömningar. Enligt Hall (1999) är det just frågor om samsyn och handlingsutrymme som leder till mest konflikter. Tydlighet i dokumentationen från socialkontorets sida blir då ett sätt att skapa samsyn, minska handlingsutrymmet för Socialjouren och på det sättet motverka konflikter.

När det gäller den muntliga kommunikationen så beskrivs den som relativt sällsynt, men att möjligheten ändå finns att ha en direktkontakt om man anser det nödvändigt. Den största delen av kommunikationen sker som sagt via datorn, men informanterna upplever den muntliga kommunikationen som ett komplement som kan användas vid behov. Flertalet av informanterna tar upp skälen till att man har den muntliga kontakten, när initiativet kommer från socialkontoren att ta en kontakt med Socialjouren. Den vanligaste orsaken bland de intervjuade är att man vill ha ytterligare information än den dokumentation man fått. Det illustreras på detta sätt: ”Men då har jag ringt flera gånger liksom, men vänta, hur tänkte ni här eller hur menade ni här? Vad var klockan då? Vilka var med? Man kanske har velat veta det inför något möte man ska ha”.

Ett annat syfte med att ringa, förutom ovan nämnda, är att man själv vill lämna information, som i följande typexempel: ”Kanske nån gång att man har ringt också och förvarnat, det vet jag att jag gjort, att nu har vi jobbat med det här och vi vet inte hur det kommer att hålla, så vi vill ändå informera att det kanske ändå kommer hända någonting under helgen, sådär, så kan det också vara”.

Det kan också ske att samtalet kommer från andra hållet även om det verkar vara ovanligare att Socialjouren vill ha återkoppling än tvärtom. Följande citat är som sagt otypiskt men ger exempel på hur en sådan situation kan se ut:

…var en kvinna från Socialjouren som ringde upp mig om den här flickan som rymde stup i kvarten och frågade mig hur sjutton vi tänker… Då berättade jag ju, men det fortsatte ju ändå och sen fick vi inte någon plats och sådär. Så tog dem det beslutet, jag tänker att det gör ju ingenting, det hade ju kommit ändå.

Ovanstående citat belyser flera delar av den muntliga kommunikationen. Den beskriver dels hur samtalet blir ett sätt att få ytterligare information och dels hur samtalet blir ett sätt att ge information. Nackdelen med den muntliga kommunikationen beskrivs som att man sällan kan prata med den man vill, men man är ändå nöjd med det bemötande man får från Socialjouren, trots att man inte alltid kan få svar på sina frågor. Att prata med någon i telefon, för att lämna information, verkar också ge en större trygghetskänsla än att skicka ett papper som man hoppas

53

att någon ska läsa. Slutligen verkar det framförallt vara socialkontoren som vill ha information eller lämna information till Socialjouren, även om det omvända förhållandet också förekommer, om än i mindre omfattning. Min tolkning av ovanstående uttalanden är att den muntliga kommunikationen handlar om ett informationsutbyte, där man vill ha eller lämna in-formation. Men i relationen mellan socialkontoren och Socialjouren så handlar det även mycket om att förmedla kunskap. Vad har den andra gjort och varför? Detta tolkar jag som en grundfråga i den muntliga kommunikationen mellan socialkontoren och Socialjouren. Alla ovanstående exempel kan, utifrån Abbotts teori om professioner, appliceras på en intraprofessionell nivå när det gäller den muntliga kommunikationen. Abbott (1988) menar att alla jurisdiktioner befinner sig i ett system där de relaterar till varandra. Min tolkning blir också att inom jurisdiktionen måste man relatera till varandra, det vill säga det som Abbott benämner som intern differentiering, vilket också kräver att man inom jurisdiktionen förhåller sig till varandra. Abbott menar också att utvecklingen av en profession sker genom dessa relationer och bestäms av hur gruppen kontrollerar sin kunskap (ibid). Jag tolkar det som att i informationsutbytet så ligger också kunskapen. Utifrån Abbotts tankar så blir min tolkning att kunskapen här kan ses i ett vidare begrepp och inte bara som information. Att kontrollera sin kunskap blir i detta sammanhanget att visa på att man har kunskap på flera nivåer som till exempel; att möta människor i behov av hjälp, att göra bedömningar, att skriva utredningar samt att ha kunskap om varandras organisation och varandras roller. All denna kunskap förmedlas fram och tillbaka i relationen mellan socialkontoren och Socialjouren.

Utifrån detta blir min tolkning att den muntliga kommunikationen ställer kunskapsutbytet på sin spets. Är man inte nöjd med den skriftliga dokumentation man fått, så vill man ha mer kunskap och framförallt vill man veta att den andre har den kunskap som krävs, för att göra sin del av jobbet. Genom muntlig kommunikation kan man få svar på sina frågor som vissa uttrycker att de fått, eller om den muntliga kommunikationen inte är lyckad, så anser man det bortkastat att ringa, då det inte ledde till någon ny kunskap. Just vikten av den muntliga kommunikationen lyfter flera informanter fram. Även om de anser att den muntliga kommunikationen inte är så omfattande så anser de samtidigt att den är viktig och värdefull att ha vid behov. En informant menar att det inte är något konstigt med att saker ibland missas, men att det är just i de lägena där det blir problem som den muntliga kommunikationen blir extra viktig. Den kan därför också ses som ett sätt att förebygga konflikter och bygga tillit och beroende.

En aspekt i kommunikationen som informanterna inte lyfter är just konflikter. I min empiri finns det väldigt lite som tyder på att mina informanter är kritiska mot eller har varit oense med Socialjouren. Detta är intressant, just utifrån avsaknaden av det kritiska perspektivet. Min tolkning är att mina informanter inte har haft några konflikter med Socialjouren, i alla fall inte några de kommer ihåg, men att det inte betyder att konflikter inte finns. Lipsky (1980) menar till exempel att professionella bara är mottagliga för kritik från andra professionella och att man inte kritiserar varandra. Även Halls (1999) studie visar att personal i samverkan skyddar sig själva genom att inte ge kritik om de tror att det kan leda till konfrontation. Jag ifrågasätter inte alls mina informanters upplevelser, men utifrån ovan nämndas tankar om varför det kan se ut så, kan man se avsaknaden av konflikter i ett annat ljus. Sørensen och Torfing (2007) menar att man i samverkan finns i ett sammanhang där man måste förhandla och skapa gemensamma normer och regler som ska förhandlas och omförhandlas. Detta i sin tur skapar möjligheter för gemensamma beslut och kompromisser. Men de menar att konflikter och konfrontationer också behövs för att bryta igenom barriärer och skapa nya möjligheter och synsätt. Konflikter kan

54

hindra samverkan och vara destruktivt, men kan också vara ett sätt att visa att frågor och värderingar är viktiga för en. Utifrån det författarna beskriver gör jag tolkningen att det finns två sätt att se på avsaknaden av konflikter. Å ena sidan kan det tyda på att man har skapat en gemensam plattform att stå på och som implementerats i bägge organisationerna. Å andra sidan kan man också se det som att samverkan inte utvecklas i någon större utsträckning. Min tolkning blir att även om man utvecklas i sin egen organisation så behöver man också utvecklas tillsammans och där kan meningsskiljaktigheter vara en del av det som gör att man växer i samverkan.

Även om mitt empiriska material inte innehåller några konflikter så framkommer det några brister som framförallt rör dokumentationen. En informant lyfter fram att det saknas kunskap på socialkontoren om Socialjourens rutiner, vilket kan skapa osäkerhet. ”Det som kan bli lite osäkert… det är ju själva dokumentationen eller det här med förvaltningsrätten och underställan och sånt där, för Socialjouren brukar ju skriva redogörelse och sen brukar vi ta den och skicka in som underställan, så man är lite rädd så man inte missar någonting i de rutinerna…”

En annan informant lyfter fram att Socialjouren inte följer socialkontorens rutiner, vilket också skapar en osäkerhet och vilket också har påverkat den fortsatta handläggningen.

Vi har haft situationer ibland när det har varit kvinnojoursplaceringar, när kvinnan har varit aktualiserad men inte barnet och då har vi kunnat missa det… Det har varit någonting som vi har klagat på ibland faktiskt och som vi har ringt till Socialjouren och påpekat, varför har ni inte aktualiserat barnen? Det har ju alltid gått att lösa, men det har ju hänt att vi har börjat jobba i ett ärende senare än vad vi annars hade önskat, för att det har missats liksom. Och någon gång har vi gått in och kollat ett ärende av en ren slump för att det var lite fellagt och då har vi upptäckt att den här kvinnan är ju placerad och har barn. Men det har blivit bättre.

Det sista exemplet handlar om ett ärende där Socialjouren helt missat att informera handläggaren om vad som gjorts.

Jag har faktiskt en flicka som blev, hon var polishandräckt utav oss och skulle på institu-tion… Och då gjorde Socialjouren en placering av denna flickan ganska långt upp, men gjorde ingen återkoppling till mig på det. Jag fick ingen aktualisering, jag fick ingen rapport… Och då fick jag ingen rapport och det här SiS-hemmet tog ju inte heller kontakt så flickan var på plats i tio dagar innan jag av en tillfällighet ringde för att kolla ifall de kunde börja söka henne på telefon, varpå de berättar att: ”Oj, hon är ju här. Hon kom ju med Socialjouren och polis”. Och jag hade ingen aning om det. Så det blev inte bra… Det är nog enda gången jag har undrat, att oj vad hände här. Nu var jag väldigt glad över att flickan var på plats så, men det är ganska skrämmande att det gick så lång tid och jag inte visste att hon var där…

Dessa exempel är alla otypiska men viktiga då de dels visar på hur man på socialkontoret saknar kunskap om Socialjourens rutiner samt hur Socialjouren brister i kunskap om socialkontorets rutiner. Det visar också vad som kan hända om rapporteringen helt uteblir när Socialjouren agerat i ett ärende. Detta visar tydligt att okunskap kring den andres rutiner skapar en osäkerhet i handläggningen, vilket tar sig uttryck i de brister som informanterna beskriver. I

55

det fallet där rapporteringen uteblir så får det enligt handläggaren dock ingen större påverkan på klienten. Jag tolkar det som att det finns en del brister i själva kunskapen om vad den andre gör och vad den andre tar ansvar för. Som tidigare visats på så är man nöjd med själva innehållet i bedömningarna och den dokumentation man får. Dock visar detta på hur rutinerna kring vem som gör vad när det gäller hur man kommunicerar med andra myndigheter, såsom domstolen eller SiS, påvisar brister. Danermark och Kullberg (1999) lyfter upp flera riskfaktorer i samverkan som går att applicera på dessa fall såsom skilda organisatoriska strukturer, oklar ansvarsfördelning och stor arbetsbelastning. Sammantaget så är det i kommunikationen som bristerna framförallt tas upp av socialkontoren och jag tolkar det som att kommunikationen till stor del ligger till grund för den bild man har av Socialjouren, hur man ser på Socialjourens insatser och vilka konsekvenser det får för socialkontorens fortsatta handläggning. Med detta sagt så blir min tolkning ändå att bristerna ses som enskilda händelser, som inte påverkar den allmänna bilden av Socialjouren. Socialkontoren löser det som missas och hanterar det på samma sätt som de hanterar det som fungerar. Dessa brister blir på så sätt inte symtomatiska för hur samverkan i stort fungerar.

Klientpåverkan

Tema Klientpåverkan sätter fokus på hur socialkontoren uppfattar att klienter påverkats av Socialjourens arbete och insatser. Handläggarna uttrycker att de ej upplevt någon större påverkan på klienterna, med något undantag, som kommer redogöras för här.

De flesta informanter uttrycker att klienterna i den akuta situationen inte bedöms ha långsiktigt påverkats av att Socialjouren gjort den akuta insatsen istället för att ordinarie handläggare gjort den. Så här illustrerar en handläggare det:

Jag får känslan av att när det är sådan akut situation för barn eller ungdomar så är det nog alltså inte så svårt, alltså det är så akut och så kanske ibland chockartat så jag tror att… Jag har aldrig hört något barn säga att det var jobbigt att det var så många personer i det akuta skedet… Men om man däremot tänker på den kontinuerliga handläggning man har med sin socialsekreterare över tid… där däremot kommenterar ju barn om det varit många handläggarbyten och tycker att det är jobbigt, så jag tänker att det är lite olika situationer. Och när det väl blir akut och det kaoset så kanske det inte är lika känsligt…

Just skillnaden mellan den långsiktiga relationen och den akuta relationen är något som flera informanter lyfter fram under samtalen. En informant har ingen erfarenhet av att det påverkat klienterna i den fortsatta handläggningen, men tror ändå att det är skillnad mellan pågående ärenden och okända ärenden. Så här uttrycker hen det på ett sätt som kan ses som typiskt för informanternas syn:

Det är ju skillnad tänker jag, när vi har pågående kända ärenden, och under helgen händer det någonting som gör att Socialjouren går in och omedelbart omhändertar ett barn. Det är klart där påverkar det ju, för där kommer det in någon helt ny och man kanske har en relation, någon form av relation till sin handläggare, att det kan jag ju tänka mig, att det påverkar ju kanske inte positivt. Men inte i de här ärenden där man inte känner till. Det tror jag passerar mer. Man har inget att referera till. Det är skillnad tror jag om man har ett ärende och man har en kontinuerlig kontakt och man kanske har haft mycket samtal och man har haft mycket oro och man har pratat, och helt plötsligt kommer Socialjouren in, då

56

tror jag att det kan vara negativt på något sätt…. Jomen, det blir skillnad, det är jag övertygad om.

Det första citatet uttrycker att barn i en akut situation kan vara så chockade i den akuta situationen att de inte funderar så mycket på Socialjourens roll, utan mer ser vuxna som omhändertagande. Informanten uttrycker dock också att barnen är beroende av att få information om vad som händer och om man byter handläggare under tiden ärendet pågår. Det tros också vara skillnad mellan relationen i den akuta situationen och när det gäller relationen till sin ordinarie handläggare. Det följande citatet pekar just på det faktum att okända klienter inte tros påverkas på samma sätt som om klienten redan har en handläggare. Min tolkning av ovanstående uttalanden när det gäller eventuell påverkan på klienter är att när situationen är mycket akut, så är det så mycket annat som klienten är upptagen med att relationen till Socialjouren blir sekundär. Detta till skillnad mot relationen till sin ordinarie handläggare som bedöms som viktigare. En informant uttrycker att hen har uppfattningen att klienten förstår på vilka villkor relationen finns och att den endast finns där i det akuta läget. En annat scenario är att klienten är för rädd för att kunna förstå Socialjourens roll och ta till sig den, varpå det mest handlar om omhändertagande i den akuta situationen och där informationen får komma i efterhand. Ingen informant anser att klienterna påverkats på sikt av att Socialjouren gjort insatsen.

Johansson (2007) tar upp klientrelationens dubbla karaktär, vilket innebär att det dels är en relation mellan två individer och samtidigt en relation mellan en klient och en organisation där bägge parter måste förhålla sig till organisationens ramar, vilket i detta sammanhanget är att Socialjouren jobbar på jourtid när det är akut. Johansson argumenterar också för att i en klientrelation är det ett ojämnt maktförhållande där klienten bara är en i mängden för gräsrotsbyråkraten, medan för klienten är kontakten unik och därmed viktigare (ibid). Utifrån det informanten säger så blir min tolkning att det inom socialjourens kontext även kan ses på ett annat sätt än det Johansson beskriver. Att det är ett ojämnt maktförhållande kvarstår, men om klienten vet att det endast är i den akuta situationen som kontakten kommer finnas, behöver klienten inte betrakta kontakten som unik eller viktig, utan endast betydelsefull som ett medel för att få hjälp i den akuta situationen.

Flera informanter uttrycker att klienter varit nöjda med bemötandet från Socialjouren och att det blivit något positivt, även om man kanske inte varit så välvilligt inställd från början. Så här beskriver en informant det på ett illustrerande sätt:

Jag har aldrig varit med om att någon, varken barn eller förälder har haft en kontakt med Socialjouren och inte upplevt sig sedd eller hörd eller så, utan jag tänker att det är det som är det speciella, det specifika och det viktiga med det här jobbet, att man kommer ut och kan möta de mesta människorna på ett respektfullt sätt och jag har aldrig hört något negativt om det, men det kanske finns, men inte som har kommit till min kännedom. Folk har varit nöjda och sett det som bra.

Här ovan beskrivs att informanten inte känner till något ärende där klienterna ej varit nöjda med Socialjouren eller känt sig respektfullt bemötta. Detta skulle kunna ses som ett tecken på att de fick ett gott bemötande av Socialjouren, vilket förhoppningsvis kan vara till gagn för deras syn på socialtjänsten som funktion. Just bemötandet är något Lipsky (1980) tar upp då

57

han menar att klientens självkänsla är beroende av mötet och hur man som myndighet hanterar och relaterar till klienten.

Ytterligare en informant har ett positivt exempel där föräldrarna till en ungdom upplevde att de fick bra hjälp och stöd av Socialjouren och exemplet kan ses som typiskt för informanternas erfarenheter:

Jag tänker nog… det är ingenting som varit besvärligt för mig, att något landat på mig som något negativt. Det tycker jag inte. Jag minns ett ärende där det var väldigt stojigt kring en ungdom som bodde hemma… Föräldrarna tyckte att det var jättebra att på en sådan tid på dygnet, när det var som svårast och jättejobbigt när grannar hör av sig och så, att få lugna bra personer att liksom bolla med och reflektera tillsammans med och liksom försöka få lite handledning och stöd i hur man ska tänka vidare. Det har varit väldigt positivt…

Handläggaren upplever inte att Socialjouren haft någon negativ påverkan på hens relationer med klienterna. Hen ger dock ett exempel på hur ett föräldrapar upplevde det som mycket positivt att de i en akut situation när deras tonåring var utåtagerande fick hjälp av Socialjouren för att hantera situationen. Här kan man se hur det faktum att man kan få hjälp och stöd utanför kontorstid har en positiv påverkan på klienterna, i det här fallet föräldrarna. Det finns flera möjligheter som kan ligga till grund för klienternas positiva upplevelser. Jag tolkar det som att möjligheten att kunna prata med någon som ser en och bekräftar en betyder väldigt mycket i det akuta skedet, även om man inte alltid behöver agera. Dels belyser detta det jag tidigare tagit upp gällande ett kreativt lösningsfokus, som kan appliceras även här, då man i den akuta situationen kan vara här och nu. Detta tillsammans med Wingfors (2004) påstående om att socialarbetaren måste bestämma sig för om hen ska vara lojal mot organisationen eller klienten kan skapa en möjlighet för Socialjouren att luta åt klientens håll. Jag tolkar det som att om man i den akuta kontexten kan vara mer lösningsfokuserad, kan man också ha en större lojalitet med klienten som därmed upplever att de får ett gott bemötande. Detta visar också Smiths (2000) studie där klienterna var nöjda med jourarbetarnas förmåga att bekräfta och se svårigheter och problem, men där det var saker som resurser och information som upplevdes som bristfälliga.

Men det lyfts också upp ett ärende där det hade en negativ påverkan på klienten att det var Socialjouren som gjorde en insats och inte klientens ordinarie handläggare. Detta exempel är mer otypiskt, men visar samtidigt på hur det kan bli för klienten:

Jag hade faktiskt ett ärende där, en flicka som vi försökte ha på icke låst så att säga, utan jobba med beteendet på öppet. Men hon rymde ju åtta gånger per dag och helst på helger och nätter och till slut så placerade Socialjouren henne på låst. Och där blev det lite jobbigt för henne tror jag att det inte var vi då som ändå hade en planering, utan där kommer det in någon annan som inte känner till henne. Fast där kunde jag nog möta upp henne i att vi hade gjort likadant. Vi kanske hade väntat lite, men vi hade gjort likadant. Så det kan vi nog prata om än…. Hon förstod det nog inte. Det blev bra, det blev jättebra, men det är ju sånt som man aldrig vet.

Detta handlar om en ung flicka som var mycket rymningsbenägen, men där hon var placerad på en öppen institution och det fanns en planering för henne på socialkontoret. Dock valde Socialjouren till slut att placera henne på låst institution. Flickan upplevde det som jobbigt att Socialjouren fattade detta beslut, då de inte kände henne. Handläggaren upplever dock att det

58

blev bra i slutändan och att de kunde berätta för flickan varför det blev som det blev. Som resultatet visat på tidigare så tror flera informanter att en akut placering av Socialjouren har en större påverkan på klienter som har en relation till en handläggare. Detta uttalande stödjer det, då flickan här inte förstår varför Socialjouren omhändertar henne när inte hennes ordinarie handläggare gjort det. Socialjouren har heller inte alltid kunskap om hur planeringen är på socialkontoret och hur de tänker, varpå de ibland säkert både kan hjälpa och stjälpa en handläggning genom en placering. En annan svårighet som detta visar på är också att Socialjouren inte får facit i efterhand, vilket socialkontoret i detta fallet får. För att återknyta till Lipskys (1980) tankar om relationen och hur myndigheter hanterar klienten så säger han att faran är att man bara ser en liten del av personen och denna del kommer ofta att betraktas som ”klienten”. Att gå från att vara en person till att bli en klient, kan ses som en social process menar han. I ovanstående exempel kan det tolkas som att Socialjouren i den akuta situationen enbart sett den delen av flickan som inte fungerade, och att man fattade ett beslut om omhändertagande utifrån den delen av henne som var ”klienten”, medan man på socialkontoret hade ett mer helhetsperspektiv på henne som person och därför ville man avvakta ett omhändertagande, då man såg andra saker.

Detta sätter också ljuset på de dubbla roller som Billqvist (1999) belyser i form av ambivalenta socialarbetare som dels ska hjälpa och stötta klienten, men som samtidigt har makten att omhänderta dem om de anser det nödvändigt. I detta fallet blev ju Socialjouren den elaka socialarbetaren, men där socialkontoret backade upp Socialjouren i relation till klienten, vilket med facit i hand skapade en nöjd klient, men som informanten själv säger; "Det är ju sånt som man aldrig vet". Slutligen är det också tydligt att organisationen i det här fallet hade en påverkan på flickan då omhändertagandet skedde av Socialjouren istället för av hennes ordinarie handläggare. Johansson (2007) uttrycker det som att gräsrotsbyråkraten ska göra en bedömning, skapa en problemformulering och fatta beslut medan individen ser till sin egen situation och vad hen behöver. Min tolkning blir att här blir det ojämna maktförhållandet centralt, då flickan måste acceptera organisationens spelregler och hur organisationen ser ut, av det enkla skälet att hon inte har något val. Intressant är också att även detta exempel visar på hur socialkontoret inte upplever Socialjouren som ett hot mot deras professionella identitet. De går istället i allians med Socialjouren och stöttar beslutet gentemot den unge. Utifrån Liljegrens (2008) tankar om den interna konkurrensen mellan intraprofessionella grupper, kan man tolka detta som att socialkontoren inte anser att de konkurrerar med Socialjouren, utan istället ser dem som en hjälp. I det här fallet innebär det att man skapar en sammanhållning gentemot klienten.

Sammanfattande analys

Här sammanfattar jag de viktigaste resultaten och slutsatserna och knyter ihop analysen med att försöka besvara mina frågeställningar.

Studien visar att handläggarna på socialkontoren uppenbart känner en stor tillit till Socialjouren. Informanterna tycks inte uppleva Socialjouren som ett hot mot deras professionella identitet och det finns så att säga en intraprofessionell tillit inom jurisdiktionen. När det gäller bedömningarna som ligger till grund för de akuta insatserna, så uttrycker man att man är nöjd med Socialjourens bedömningar och motiv till insatserna de fått ta över. På detta sätt skapas det en balans i systemet där man går samman intraprofessionellt och ser sig som spelandes i samma lag, trots att man inte jobbar samtidigt eller på samma arbetsplats. Man

59

bildar så att säga en allians mellan socialkontoren och Socialjouren där man inte ser på den andre som ett hot mot sin jurisdiktion, utan där man istället ser sig som komplement till varandras roller. När det gäller socialtjänstens organisation så kan man se det som att organisationen ses som självklar även om den inte är oproblematisk. Frågan om vem som ska göra vad och när är ett ständigt gränsarbete som pågår, och det är en gråzon inom vilken socialkontoren och Socialjouren rör sig. Informanterna tar också upp att när det gäller akuta placeringar av av barn, så är skyddsaspekten överordnad andra aspekter. Handläggarna anser att de har hög diskretion och att de har ledningens och politikernas mandat att fortsätta handläggningen på bästa sätt för klienterna, vilket kan kopplas till yrkesprofessionalismen som innebär att man har mandatet att utföra sitt arbete som önskat. Man kan också se det som att socialkontoren drar nytta av Socialjourens diskretion för att ytterligare öka sin egen. I kommunikationen mellan socialkontoren och Socialjouren så handlar det mycket om att förmedla kunskap. Kommunikationen kan också ses som ett sätt att bygga tillit och beroende samt att förebygga konflikter. Informanterna uttrycker att relationen med klienterna inte bedöms ha långsiktigt påverkats av Socialjourens insatser. Min tolkning är att när det gäller eventuell påverkan på klienter när situationen är mycket akut, så är det så mycket annat som klienten är upptagen med, att relationen till Socialjouren blir sekundär. Slutligen så visar studien på att det finns några brister i själva kunskapen om vad den andre gör och vad den andre tar ansvar för och kommunikationen kan därför ses som en grundpåle i samverkan.

Hur uppfattar socialsekreterarna Socialjourens bedömningar?Handläggarna uttrycker att de tycker att Socialjourens bedömningar är av hög kvalité och när det gäller bedömningarna som ligger till grund för insatserna så uttrycker man en nöjdhet med Socialjourens bedömningar och motiv till insatserna de fått ta över. Tillit går som en röd tråd genom informanternas berättelser och man anser inte att det finns skäl att ifrågasätta Socialjourens bedömningar. Socialkontoren anser att Socialjouren är att lita på och att de tar det ansvar som de ska när det gäller akuta insatser för barn.

Vilka konsekvenser kan en insats från Socialjouren få för socialsekreterarna i den fortsatta handläggningen? Socialkontoren har en stor förståelse för de insatser som är gjorda och anser inte att de får några vidare implikationer för dem på dagtid. Dock kan man i studien se vissa företeelser som potentiellt skulle kunna ha en påverkan. Det handlar till exempel om en situation där Socialjouren hade en uppfattning om vad som hänt och klienten en annan uppfattning. I två fall har akuta placeringar haft en indirekt påverkan, men där det egentligen inte är Socialjourens roll som påverkat handläggningen, utan andra faktorer. I det första fallet handlar det om hur handläggningen kan påverkas av att två stadsdelar inte kan komma överens. Det andra fallet visar på konsekvenser för handläggningen när man gör olika bedömningar inom socialkontoret. Studien påvisar även hur kommunikationen lyfts fram som grunden i samverkan och att när kommunikationen brister så är också risken större för fortsatta konsekvenser för socialkontoret. Som helhet så anser dock inte mina informanter att de akuta insatserna haft några långsiktiga konsekvenser för den fortsatta handläggningen.

Vilken betydelse kan insatsen ha för socialsekreterarnas fortsatta relation med klienten? Informanterna uttrycker att relationen med klienterna inte bedöms ha långsiktigt påverkats av att Socialjouren gjort akuta insatser istället för att ordinarie handläggare gjort det. Studien visar dock på att klienterna i samband med en insats från Socialjouren uttryckt olika typer av känslor. I några fall har klienterna upplevt det positivt att de fått hjälp och stöd av Socialjouren,

60

medan ett fall har en negativ upplevelse av att Socialjouren var de som gjorde placeringen. Även om mina informanter inte ser någon större klientpåverkan så lyfter de att möjligheten ändå finns att den akuta insatsen kan ha en påverkan. De menar att denna risk framförallt är större när det gäller pågående ärenden, vilket också var fallet där klienten upplevde det jobbigt att det inte var ordinarie handläggare som gjorde placeringen. Sammanfattningsvis kan man konstatera att oavsett om klienten varit positiv eller negativ i samband med Socialjourens insats så upplever inte socialkontoren att den akuta insatsen påverkat den fortsatta relationen med klienten på sikt.

61

6. SLUTDISKUSSION

Under diskussionen diskuteras först valda delar av resultatet och sedan ges även förslag på fortsatt forskning. Med anledning av den positiva bild som informanterna ger av sin situation så vill jag framförallt lyfta de delar som jag är lite överraskad över.

Först och främst skulle jag vilja lyfta två delar som jag inte har sett i mitt material. Det första handlar om organisationens påverkan och det andra handlar om konflikter, eller snarare frånvaron av dessa fenomen. Alla informanter upplever att de har en hög diskretion när de övertar ett ärende från Socialjouren och de upplever att de kan fortsätta handläggningen på ett självständigt sätt. Ingen av informanterna förmedlar att organisationen har en negativ påverkan på deras arbete, vilket kan anses förvånande. Jag tror att organisationen rimligtvis har en stor betydelse för mina informanters arbetssituation. Dock har den här studien haft fokus på akuta insatser för barn gjorda av Socialjouren och i det sammanhanget kan det vara så att socialkontorets organisation inte har så stor betydelse. Jag har tidigare påvisat att skyddsbehovet anses överordnat organisationen när det gäller barns akuta behov av skydd. Jag tänker att de barn som placerats av Socialjouren ses som utsatta. De barn som måste placeras utanför hemmet är ju självklart bland de mest utsatta. I de lägena så skulle man kunna se det som att skyddet blir den viktigaste faktorn, och organisationen låter i de lägena handläggarnas diskretion styra den fortsatta handläggningen. Ska man se det positivt så kan man tolka det som att de barn som är mest i behov av skydd också får det skyddet, då handläggarna har den makten och också det handlingsutrymmet att ge dem det. Utifrån detta skulle det vara intressant att studera vad som händer med de ärenden där Socialjouren inte gör en placering och hur handläggarnas diskretion upplevs i de fallen.

Även frånvaron av konflikter säger oss något. Det är viktigt att komma ihåg att det rimligen torde finnas konflikter mellan Socialjouren och socialkontoren, även om de inte visar sig i mitt material. Frånvaron av dem är dock intressant. Jag tänker att det finns flera olika förklaringsmodeller. Utifrån det jag tagit upp ovan om socialkontorens höga diskretion så kan man tänka sig att det är en del av förklaringen. Är man nöjd med sin diskretion och sin egen organisation så reagerar man eventuellt också mer positivt på Socialjourens handlingsutrymme och deras insatser. Hade socialkontoren däremot upplevt sig mer styrda är möjligheten att Socialjourens insatser också fått mer kritik. En annan tanke är att man helt enkelt har sådan hög arbetsbelastning att man inte har tid eller energi att lägga kraft på att kritisera Socialjouren, utan man är fullt upptagen med att överleva. Detta kan också vara en förklaring till den rubber-stamping som till viss del framkommer i materialet. Just den höga arbetsbelastningen är något som är väldigt aktuellt med tanke på de många larmrapporter som kommer idag om socialtjänstens förhållanden och det är inte otroligt att tänka sig att mina informanter också säger något om socialtjänstens villkor idag. Utifrån frånvaron av konflikter så kan man också tänka sig att det är svårare att kritisera något man gjort, det vill säga en placering, jämfört med om man inte placerat. Flera informanter pratar om skyddet som överordnat och kan man motivera sin placering utifrån ett barns skyddsbehov, så tänker jag att det blir svårt att kritisera och istället lättare att kopiera. Ytterligare en förklaringsmodell är att man på Socialjouren har en hög kompetens och att man gör placeringar i de fall där man anser det nödvändigt och att man följer socialkontorens linje och planering i de fall det är möjligt. Att alla bedömningar kvarstår dagen efter är en intressant aspekt. Man kan se det som att Socialjourens bedömningar isåfall är ett uttryck för samsyn på ärenden, vilket gör att socialkontoren inte anser sig ha anledning att framföra kritik. Att socialkontoren ser sig som en allians med Socialjouren och att

62

de inte ser Socialjouren som ett hot mot deras professionella identitet, kan också vara en förklaring. Den intraprofessionella relationen inom jurisdiktionen är sådan att man accepterar Socialjourens roll som den akuta socialtjänsten och man ser sig inte som konkurrenter, utan som komplement. Det faktum att man tillhör olika organisationer skulle också kunna ses som en förklaringsmodell för att förstå frånvaron av konflikter, utifrån den ovan nämnda avsaknaden av konkurrens. Självklart står ingen förklaring för sig själv utan alla kan på olika sätt ha en påverkan.

När det gäller mina frågeställningar finns det självklart många olika bilder på socialkontoren, men mina handläggare visar upp en ganska samstämmig bild. Det man kan se i materialet är att det finns en stor tillit till Socialjouren. Detta faktum, tillsammans med socialkontorens känsla av att ha förtroende från sin organisation, kan vara en stor del av förklaringen till att mina informanter inte anser att Socialjourens akuta insatser har någon långsiktig påverkan på deras fortsatta handläggning. Man skulle kunna sammanfatta det hela med ett klassiskt sportcitat; ”När domaren inte märks är hen bra”. Det vill säga att om socialkontoren litar på Socialjouren, lägger de inte så mycket kraft och energi på Socialjouren, som då upplevs som bra.

När det gäller den vidare forskningen så finns det många vägar att gå. Jag har under flera veckors tid sökt efter svensk forskning gällande Socialjouren men kan konstatera att det saknas. Som ett steg vidare från denna studie skulle man kunna lyfta in även Socialjourens perspektiv då det helt saknas i min uppsats. Ett annat perspektiv som vore väldigt intressant är även klienternas. Vad tycker de om Socialjourens insatser och om socialtjänstens organisation? En annan aspekt, som jag varit inne på tidigare, är att studera konkreta ärenden som inte lett till någon placering från Socialjouren. Hur hanteras de av socialkontoren? Slutligen så hade det också varit intressant att försöka se på organisationens påverkan ur ett annat perspektiv. Dock tror jag att det skulle krävas ett annat angreppssätt. Att genomföra en observationsstudie i socialkontorens fikarum hade sannolikt gett ett annorlunda empiriskt material. Sammanfattningsvis kan man konstatera att all forskning som rör socialjourer är viktig för att öka förståelsen för både socialjourers villkor, men också för socialkontorens villkor. Med tanke på den verklighet som socialtjänsten verkar i idag så är all kunskap viktig för att både de socialsekreterare som finns inom socialtjänsten, och framförallt de barn som behöver hjälp, ska få bästa tänkbara villkor.

63

REFERENSER

Abbott, A. (1988) The system of professions - An Essay on the Division of Expert Labor. Chicago: University of Chicago Press.

Alvesson, M. & Sandberg, J. (2011) ”Generating research questions through problematization”, Academy of Management Review 36 (2), s. 247-271.

Barry, J. (2004) ”Specialising in genericism - The emergency duty team perspective”, Practice: Social work in action 16 (2), s. 111-121.

Billquist, L. (1999) Rummet, mötet och ritualerna - en studie av socialbyrån, klientarbetet och klientskapet. Göteborg: Göteborgs Universitet, Institutionen för Socialt Arbete, Skriftserien 1999:4.

Blacher, M. (2003) ”The autonomous practitioner? Out of hours/EDT practice and ’mainstream’/daytime practice: some points of divergence”, Practice: Social work in action 15 (2), s. 59-70.

BRIS (2009) Kartläggning av landets socialjourer, www.bris.se/upload/Articles/Kartlaggning_lan-dets_socialjourer_2009.pdf, (2014-09-09).

Börjeson, B. (2013) ”Socialarbetaren och kunskapsdilemmat”. I Blom, B. & Morén, S. & Nygren, L. (red.): Kunskap i socialt arbete - om villkor, processer och användning. Stockholm: Natur & Kultur.

Clifford, D. & Williams, G. (2002) ”Important yet ignored: Problems of ’expertise’ in Emergency Duty Social Work”, British journal of Social Work 32, s. 201-215.

Danermark, B. & Kullberg, C. (1999) Samverkan - välfärdsstatens nya arbetsform. Lund: Studentlitteratur.

Evetts, J. (2010) ”Reconnecting professional occupations with professional organizations: risks and opportunities”. I Svensson, L.G. & Evetts, J. (red.): Sociology of professions - Continental and Anglo-Saxon Traditions. Göteborg: Daidalos.

Gummer, B. (1991) ”Current perspectives on inter-organizational relationships”, Administration in Social Work 14 (4), s. 117-128.

Hall, C.J. (1999) ”Integrating services for children and families: the way forward?”, Children & Society 13, s. 216-222.

Hultman, E. (2013) Barnperspektiv i barnavårdsutredningar - med barns hälsa och barns upplevelser i fokus. Linköping: Linköpings Universitet, Institutionen för beteendevetenskap och lärande.

Hultman E. & Cederborg A-C (2014) ”Språkbruk i barnavårdsutredningar”. I Cederborg, A-C. (red.): Barnperspektiv i socialtjänstens arbete. Malmö: Gleerups.

Johansson, R. (2007) Vid byråkratins gränser - om handlingsfrihetens organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete. Lund: Arkiv förlag.

64

Johansson, S. (2002) Socialtjänsten som organisation - en forskningsöversikt. Stockholm: Socialstyrelsen.

Johansson, S. (2013) ”Organisatorisk samverkan kring människor med sammansatta behov”. I Runo Axelsson & Susanna Bihari Axelsson (red.): Om samverkan - för utveckling av hälsa och välfärd. Lund: Studentlitteratur.

Kvale, Steinar (2006): ”Dominance Through Interviews and Dialogues”, Qualitative Inquiry 12 (3). London: Sage Publications.

Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Larsson, H. & Morén, S. (1988) Organisationens mänskliga insida - om det sociala arbetets utvecklingsmöjligheter. Umeå: Umeå Universitet, Institutionen för Socialt Arbete, 1988:7.

Liljegren, A. (2008) Professionellt gränsarbete - socionomexemplet. Göteborg: Göteborgs Universitet, Institutionen för Socialt Arbete, Skriftserien 2008:2.

Liljegren, A. & Parding, K. (2010) ”Ändrad styrning av välfärdsprofessioner - exemplet evidensbasering i socialt arbete”, Socialvetenskaplig tidskrift 3-4, s. 270-288.

Liljeholm Hansson, S. & Törnquist, A. (2005) När kunskapen får styra - verksamhetsutveckling och kunskapsuppbyggnad inom IFO i Göteborg. Göteborg: Göteborgs Universitet, Institutionen för Socialt Arbete, Skriftserien 2005:3.

Lindholm, J. (2014) ”FN:s konvention om barnets rättigheter”. I Cederborg, A-C. (red.): Barnperspektiv i socialtjänstens arbete. Malmö: Gleerups.

Lipsky, M. (1980) Street-level bureaucracy - dilemmas of the individual in public services. New York: Russell Sage Foundation.

Molander, A. & Grimen, H. (2010) ”Understanding professional discretion”. I Svensson, L.G. & Evetts, J. (red.): Sociology of professions - Continental and Anglo-Saxon Traditions. Göteborg: Daidalos.

Nylén, U. (2005) Att presentera kvalitativa data. Malmö: Liber.

Nyzell, B. (2010) Översyn av Socialjourens verksamhet. Socialjouren Göteborg.

Silverman, D. (2001) Interpreting Qualitative Data - Methods for Analyzing Talk, Text and Interaction. London: Sage.

Smith, M. & England, J. (1997) ”The night watch and the morning after - experiences of working for an Emergency Duty Team”, Practice: Social work in action 9 (3), s. 27-34.

Smith, M. (1999) ”Learning collectively to collectively learn training for Emergency Duty Teams”, Practice: Social work in action 11 (3), s. 5-14.

65

Smith, M. (2000) ”Keeping the customer satisfied? Service users perceptions of an Emergency Duty Team”, Practice: Social work in action 12 (3), s.39-48.

Socialjouren, muntliga uppgifter inhämtade 140910 samt 141007.

Socialstyrelsen (1977) Social Jour. Socialstyrelsen redovisar 1977:4. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2014) ”Tillgänglighet utanför kontorstid”, Socialstyrelsens öppna jämförelser, www.socialstyrelsen.se/indikatorer/sokiindikatorbiblioteket/ojsoc/tillganglighetutanforkontorstid, (2014-09-09).

Socialtjänstlagen (2001:453), www.notisum.se, (2014-09-09).

Sohlberg, P. & Sohlberg, B-M. (2008) Kunskapens former - vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Liber.

Sunesson, S. (1981) När man inte lyckas - om hinder, vanmakt och oförmåga i socialt arbete. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Svensson, K. & Johnsson E. & Laanemets, L. (2008) Handlingsutrymme - utmaningar i socialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur.

Sørensen, E. & Torfing, J. (2007) Theories of democratic network governance. London: Palgrave Macmillan.

Uhnoo, D. (2012) Dunkla vanor: om teori och referenspraktik i samhällsvetenskaplig forskning. Göteborg: Göteborgs Universitet, Institutionen för Socialt Arbete, Skriftserien 2012:7.

Vetenskapsrådet (1990) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samha ̈llsvetenskaplig forskning. www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf, (2014-10-15).

Wimpfheimer, R. & Bloom, M. & Kramer, M. (1991) ”Inter-agency collaboration”, Administration in Social Work 14 (4), s. 89-102.

Wingfors, S.S. (2004) Socionomyrkets professionalisering. Göteborg: Göteborgs Universitet, Sociologiska Institutionen.

66

BILAGA 1 Intervjuguide

Bakgrund

Berätta lite om din yrkesmässiga bakgrund?

Hur mycket kontakt har du haft med Socialjouren?

Vad har du, som socialsekreterare, allmänt för erfarenhet och/eller bild av Socialjouren?

Organisation och samverkan

Hur ser organisationen ut på din arbetsplats när det gäller arbetet med barn och familj?

Hur upplever du socialtjänstens organisation i Göteborg med uppdelningen i socialkontor och Socialjour utifrån ditt perspektiv som socialsekreterare? Utifrån ett klientperspektiv?

På vilka sätt upplever du att din egen organisation påverkar ditt arbete och dig som handläggare, t.ex. i utredningsarbete eller när det gäller beslutsfattande?

Hur ser du på ditt handlingsutrymme som socialsekreterare? Upplever du att ditt handlingsutrymme skiljer sig åt jämfört med hur du uppfattar handlingsutrymmet för Socialjouren? Om ja, på vilket sätt och får det isåfall några konsekvenser för klienterna?

Hur stor erfarenhet har du av att ta över ärenden där Socialjouren gjort en akut placering?

På vilka sätt påverkar det ditt jobb att ta över ett ärende där Socialjouren gjort en akut placering?

Hur ser du på samarbetet med Socialjouren? Finns det något du saknar?Har du några tankar om vad som skulle kunna förbättras?

Vilka positiva erfarenheter har du av Socialjourens akuta placeringar?

Vilka negativa erfarenheter har du av Socialjourens akuta placeringar?

I vilka situationer hänvisar du klienter till Socialjouren? Finns det situationer där du inte hänvisar men där du skulle vilja hänvisa?

Hur tänker du om att klienterna har tillgång till en socialjour? På vilka sätt påverkar det ditt arbete?

67

Relationen till klienten

Hur upplever du att en akutplacering från Socialjouren påverkar ditt fortsatta arbete med klienten? På vilket sätt påverkar det relationen till klienten? Är det någon skillnad mellan föräldrar/barn?

Vilka reaktioner gällande Socialjouren får du hantera efter en akutplacering? Vilka strategier behöver du använda dig av när någon har en tidigare dålig eller bra erfarenhet med sig? Finns det någon återkoppling till Socialjouren och hur ser den isåfall ut? Är det någon skillnad mellan föräldrar/barn?

Socialjouren och barnärendet

Kan du börja med att beskriva det aktuella ärendet och vad som föranledde placeringen?

Hur upplever du att Socialjourens bedömning motiveras?

Vad hände med placeringen vardagen efter? Vad var skälet till det beslutet och vilka faktorer påverkade beslutet?

Upplever du att din egen organisation haft någon påverkan på den fortsatta handläggningen i detta enskilda ärende? Isåfall på vilket sätt?

Anser du att det är någon skillnad på att fortsätta handläggningen i ärenden där Socialjouren gjort en akut placering jämfört med att du själv fattat beslut om en placering? Isåfall vilken?

Har du några tankar om vad Socialjouren kan förbättra i samband med akuta placeringar för att underlätta för socialkontoren och klienterna?

Avslutning

Är det något du vill tillägga?

68

BILAGA 2Hej!

Mitt namn är Hanna Stendahl och jag jobbar som socialsekreterare på Socialjouren i Göteborgs Stad. Just nu är jag föräldraledig och skriver samtidigt min masteruppsats på Institutionen för Socialt Arbete vid Göteborgs Universitet. Då du valt att medverka i studien som en av mina informanter kommer här lite skriftlig information om studien och dess syfte.

En tanke som jag haft med mig under lång tid är hur det Socialjouren gör påverkar er som jobbar dagtid och som tar emot dessa människor vid deras nästa kontakt med socialtjänsten. Det är detta jag vill undersöka med min studie. Första delen kommer att vara en allmän del utifrån frågeställningarna och sedan kommer jag också ställa frågor utifrån ett specifikt ärende där Socialjouren gjort en placering.

Syfte:Syftet med uppsatsen är att studera hur socialkontoren i Göteborgs stad ser på Socialjourens bedömningar när det gäller akutplaceringar av barn under jourtid och vilka konsekvenser en akutplacering av Socialjouren får för den fortsatta handläggningen på socialkontoren.

Specifika frågeställningar:Vilka konsekvenser får den akuta placeringen för den fortsatta handläggningen av ärendet?Vilka konsekvenser får den akuta placeringen för den fortsatta relationen med klienten?Vilka faktorer påverkar huruvida placeringen upphör eller förlängs?

Studien kommer genomföras med kvalitativa intervjuer och varje intervju beräknas ta ungefär 45-60 min. De kommer att spelas in och materialet kommer förstöras efter transkribering. Deltagande är helt frivilligt och du kan när som helst avbryta utan vidare motivering. Jag omfattas av tystnadsplikt som anställd inom Göteborgs Stad. Alla intervjupersoner kommer avidentifieras och materialet kommer ej att kunna kopplas till dig eller ev. klienter. Studien är min idé och görs av mig i egenskap som student på masterprogrammet och inte som anställd på Socialjouren.

Vid frågor eller ytterligare information kan jag nås på hannastendahl@hotmail.com alt. 0708-321940.

Handledare är Andreas Liljegren: andreas.liljegren@socwork.gu.se alt. 0709-137019

Stort tack för din medverkan!

Med vänlig hälsningar

Hanna

69

BILAGA 3Samtycke för deltagande i studie

Härmed samtycker jag till att deltaga i nämnda studien och att medverka i en kvalitativ intervju. Jag har tagit del av såväl skriftlig som muntlig information om studiens syfte och uppläggning. Jag har informerats om vad det innebär att deltaga samt att mitt deltagande är helt frivilligt och jag när som helst kan välja att avbryta mitt deltagande utan motivering. All information jag uppger kommer att behandlas så att det inte går att kopplas till min person eller till ev. klienter och det inspelade materialet kommer att raderas efter transkribering.

Datum och ort

…………………………

Namn och namnförtydligande

…………………………………………….

70