Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt sitt krampaktiga grepp om oss och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man skulle döpt sin båt till i Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga landstiger vi någonstans längs kusten, övertygade om att vi gjort oss förtjänta av varsin flottig pizza. Kosta vad det kosta vill!

Men hallå, är det ett skämt eller? 179 kr för en vanlig sketen pizza. 179 norska kronor dessutom. Öh, då landar den på ju på över 200 svenska. Ett sex-pack folköl kostar 150 kr (norska) på snabbköpet.

Nej, det får faktiskt inte kosta vad det vill!

Besvikna går vi hem igen för att se vad restaurang Gyllene Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris. Inte så tokigt!

Och till dessert: En burk fruktcocktail, persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I ett vitt hus?No Shit!

Du skojar med mig va?

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan nästan föreställa sig deras breda leenden.

– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är ganska så likt Bohuslän. Kargt och klippigt.

Norge lär ha en av världens längsta kuster och vi måste onekligen erkänna att Normännen utnyttjat den väl.

Det står hyttor precis överallt. Lite tråkigt att man inte kan stiga iland någonstans utan att klampa rakt in i en trädgård.

Här har vi i alla fall hittat en grotta som fortfarande verka vara ledig. Kanske mest för att den ligger i en lodrät klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis (lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.

Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn, fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga båtklubbar och White Ensign för självaste hovet. Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!