Leopard förlagStockholm 2010

ETT bluEs-liv

berättelsen omCornelis vreeswijk

Klas Gustafson

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 3 10-08-17 11.11.58

Klas Gustafson: Ett blueslivBerättelsen om Cornelis Vreeswijk

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Klas Gustafson, 2006© Omslagsbild: Kenneth Jonasson/Scanpix

Omslag och grafisk form: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design

Tryck: UAB PRINT-IT, Litauen 2010 ISBN 978-91-7343-199-6

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 4 10-08-17 11.11.58

7

Holländaren som försvannSorry!

Det unga paret rycker samfällt på axlarna. Rödblåsta näsor, händerna djupt i fickorna, vill snabbt komma i lä för den isan-de vinden från Nordsjön. Tyvärr, kan inte hjälpa till, har ingen aning om vem han är, mannen i brons som från sin granit-sockel riktar blicken mot horisonten.

Han har sin plats i en sanddyn mellan busshållplatsen och havet, närmast demonstrativt vänder han ryggen åt de plast-blanka fartygen i marinan. Nere på den breda stranden rör sig söndagslediga holländare i det bleka soldiset i en evig piere­waaien; en vandring längs havet, utan särskilt mål.

En hjälpsam äldre herre stödd på krycka låter övertygande: han som förärats en bronsbyst har spelat en viktig roll för stranden, och hur var det, reste han inte till Norge? Lutad mot kryckan sträcker han sig för säkerhets skull fram och kisar mot skylten.

– Trubadur, står det. Du vet väl vad en trubadur är?Det medelålders par som stannat för att betrakta bysten ge-

nomskådar genast den låtsat naiva frågan.– Vem han är? Det vet nog du som kommer från Skandina-

vien. Vi är i rätt ålder för att minnas Cornelis Vreeswijk. Vi kom-mer ihåg hans hits, speciellt De nozem en de non. Vi såg ett teve-program, tänk ändå att han blev så populär där borta hos er!

Dokumentärfilmaren Hans Polak befann sig här på stranden för att göra en film om sommarhusen vid havet när någon i hans sällskap påpassligt satte på Cornelis Vreeswijks De Thu­ishavensamba. Det är en sång om hemmahamnen, den som en sjöman alltid vill återvända till. Cornelis sjunger om hur han som barn simmar i havet, just här vid sin födelsestad. Rösten väckte gamla musikminnen hos Hans Polak.

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 7 10-08-17 11.11.58

8

– Jag kom ihåg att han sjöng De nozem en de non och Veronica, att han försvann och att ingen någonsin hörde av honom igen.

En sökning på internet gjorde klart att Cornelis Vreeswijk inte hade försvunnit spårlöst. Spåren ledde till Sverige.

– I Holland är han bara känd för några få sånger, som var ganska kommersiella. Jag insåg att hans svenska sånger var mycket mer poetiska och hade större ambitioner än vi kände till. Så jag gjorde en dokumentär om honom.

Hösten 2003 kom Hans Polak till Stockholm, gick ut på stan med sin kamera och bad dem han mötte sjunga något av Cornelis. Alla sjöng: mannen som tog en språngfika i Vasastan, skolbarnen, gatumusikern, den unge rapparen, de fnittriga flickorna i tunnelbanan.

Vad hade Hans Polak väntat sig?– Inte att alla skulle känna till honom. Bokstavligt talat alla

kände till honom!Holland har ingen artist eller diktare som har en sådan be-

tydelse som Cornelis har i Sverige. De som tidigare betydde någon har fallit i glömska. Hans Polak säger att det är typiskt holländskt att förminska allt och alla. Själv är han numera över-tygad om att Cornelis också om hundra år kommer att vara ihågkommen i Sverige. Hans verk har en tidlöshet som spän-ner över sekler.

Cornelis yngsta syster Tonny är född i Sverige men har bott i Holland under större delen av sitt liv, Cornelis hela karriär följde hon härifrån. Många gånger har hon inför frågande hol-ländare försökt beskriva den ställning Cornelis har i Sverige.

– Jag kunde aldrig hitta rätt formulering. Så såg jag den holländska dokumentären och förstod att i Sverige är Cornelis en folkhjälte, det är rätta ordet. Det har han aldrig blivit här. Det är skillnaden.

Dokumentären Cornelis Vreeswijk leeft! (”Cornelis Vreeswijk lever!”) visades våren 2004 i Nederland 3, tevekanalen som sat-

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 8 10-08-17 11.11.58

9

sar på kultur och samhällsinformation och som därför har be-gränsade tittarsiffror. Filmen har knappast givit Cornelis ett nytt liv här i Holland, konstaterar Hans Polak, men hans egen föreställning om en försvunnen landsman upplöstes definitivt i Stockholm:

– I Sverige är Cornelis fortfarande närvarande.

När Cornelis i mitten av 1960-talet slog igenom som visdiktare och sångare gjorde han det i kraft av sin originalitet. Han lät som ingen annan. Själv gav han inte mycket för tidens skitför-näma vissång, beskrev den som hobbyverksamhet för överklas-sen.

– Visan var helt enkelt en okänd storhet. Den hölls ju utan-för allting annat och var ett inslag i en annan kultur, kalla det gärna klasskultur, vad mig beträffar. Visan tillhörde finkultu-ren, det var en ingrediens i sällskapslivet.

Enligt mina tonårsöron hade Cornelis Vreeswijks visor abso-lut ingenting gemensamt med Bellmans fjäril på Haga, Birger Sjöbergs längtan till Italien och Evert Taubes älskliga blommor små som vi sjöng om på musiklektionerna bara därför att skol-plikten tvang oss. Jag såg Cornelis på ungdomsgården och kom inte på tanken att jämföra honom med dessa visans stofi-ler. Cornelis Vreeswijk var fullkomligt osvensk.

– Vi hade en tam, tuktad visa och om jag törs påstå mej ha gjort nånting så är det väl att jag spräckte upp från det gamla sättet att skriva och sjunga. Jag bröt med traditionen och gjorde en oväntad grej med visan, sade han själv.

40 år senare är det likafullt självklart att inordna Cornelis Vreeswijk i vår visdiktnings huvudfåra. I sin bok om den popu-lära svenska visan ger musikforskarna Per-Erik Brolinson och Holger Larsen flera exempel på hur konsekvent Cornelis Vrees-wijk följer föregångarna i spåren. Han skildrar sjömanslivet och sommarens dansbaneflirt som andra gjort före honom. Han

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 9 10-08-17 11.11.59

10

tar upp en medeltida ballad här och polsketrall där, han har tungsinnet och molltonen. När Cornelis gör en vaggvisa till sin son lånar han samma folkmelodi som Bellman och Taube tidigare använt för samma syfte.

Tiden vrider perspektivet. Cornelis Vreeswijk kom som frisk pust i en unken tid, hans frispråkiga och ironiskt kryd-dade skildringar av sprickorna i välfärdsmuren förebådade och bars fram av 60-talets politiskt radikala rörelse. Nu är hans plats bland klassikerna säkrad – och det har skett utan avbön och anpassning.

Det där har nog sin förklaring. Traditionen står inte stilla, ”visan” är inte lika lätt att artbestämma i dag och Cornelis Vreeswijk bidrog till att vidga begreppet.

När Cornelis Vreeswijk debuterade som vissångare var jag 14 år, sedan dess har han varit närvarande i mitt liv, hans röst har kommenterat och agiterat och tröstat. När jag blev musikjour-nalist recenserade jag hans nyutkomna skivor och hans fram-trädanden på skilda scener: inför middagsätare på representa-tionskrog, för regnklädda tivolibesökare, bland uppsluppna öldrickare på vispub. Jag har aldrig haft någon personlig kon-takt med honom.

När Cornelis Vreeswijk vid mitten av 80-talet vann en ny generation lyssnare fanns hans gamla skivor inte längre att köpa och skivbolaget ville inte ge ut dem igen. Då spelade han in några av sina bästa sånger på nytt, ackompanjerad av unga musiker med tidsenlig elektronik. Skivan hette I elfte timmen och den fick mig att vakna. Hans närvaro hade blivit försåtlig, jag tog honom för given. Nu insåg jag hans värde och hur un-derskattad han var. Jag skrev: ”Mannen är en klenod. Kanske hade hans tunga inte blivit lika vass och hans medkänsla inte lika stor om vi förstått det från början och behandlat honom som en.”

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 10 10-08-17 11.11.59

11

Det var då jag bestämde mig för att skriva boken om Cor-nelis Vreeswijk. Jag ville höra honom berätta om ett liv och ett verk som föreföll mig gå utanpå det mesta. Jag lanserade idén i brev till ett förlag. Brevet slarvades bort och återfanns först månader senare. Då var det så dags. Cornelis var död.

Jag visste ingenting om att han under sin sista tid i livet själv planerade en biografisk bok, tillsammans med vännen Git Magnusson. Han skulle berätta, hon skulle skriva, de skulle dela på inkomsterna. Min idé stannade den gången vid en tanke i ett bortkommet brev. Git Magnusson hann med några inter-vjuer innan Cornelis dog och biografiprojektet med honom.

Sedan dess har det skrivits ett par böcker om Cornelis Vrees-wijk. Litteraturvetaren Ulf Carlssons avhandling Cornelis Vreeswijk: artist – vispoet – lyriker (1996) är en uppslagsrik och skarpsinnig genomlysning av Cornelis diktning. Musikjourna-listen Oscar Hedlunds Cornelis: scener ur en äventyrares liv (2000) är som titeln anger ett rapsodiskt porträtt, byggt på in-tervjuer och kåseriska iakttagelser.

Att jag nu – 20 år senare – kunnat skriva boken om Corne-lis Vreeswijks liv och leverne tackar jag två personer för. Den ene är Jan Erik Vold, den norske poet och författare som efter många år i Sverige gjorde det som ingen svensk förmått: att från tryckta och otryckta källor samla och redigera Cornelis Vreeswijks egna texter i tre digra volymer, Skrifter i–iii (2000), totalt 1 500 sidor med sångtexter, dikter och noveller. Den andre är Silas Bäckström, konsertarrangören som var Cornelis siste alltiallo och därefter mångårig ordförande i Cornelis Vreeswijksällskapet. Dessa båda läste oberoende av varandra den bok jag skrivit om diktaren och artisten Beppe Wolgers och föreslog mig att också skriva Cornelis Vreeswijks biografi.

Cornelis Vreeswijks visor har ackompanjerat arbetet, jag har läst hans dikter och övriga texter, brev och andra personliga dokument. Jag har tagit del av ett omfattande arkivmaterial

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 11 10-08-17 11.11.59

12

med artiklar från nordiska tidningar och tidskrifter samt pro-gram från radio och teve i Sverige, Norge och Danmark. Jag har gjort ett sextiotal intervjuer, med familjemedlemmar, fruar och älskarinnor, vänner, artistkolleger, musikproducenter och arrangörer i Sverige, Norge, Danmark och Holland.

Cornelis kallas ibland en flygande holländare, jämförelsen med sagans spökskeppare haltar. Det är inte en flackande från-varo och skugglik uppenbarelse som utmärker Cornelis, det är hans starka närvaro. I den här boken är han medberättare, jäm-sides med de röster jag lyssnat till finns hans egen. För att inte punktera berättelsen ger jag i den löpande texten inga uppgifter om varifrån citaten är hämtade, bokens källor redovisas utför-ligt på hemsidan www.klasgustafson.se. Där finns också sådan överskottsinformation som kan glädja kalenderbitare med smak för Cornelis.

Så närvarande är Cornelis, att historier om honom börjat anta formen av vandringssägner. En handlar om den unge man som sparar pengar och köper en eftertraktad gitarr i Stockholm. En kamrat som har motorcykel erbjuder skjuts hem till Ekerö. Cornelis avböjer, han är alltför rädd om den nya gitarren. Från sin plats i bussen ser han strax därpå ambulansen vid olyck-platsen: kamraten har kört av vägen och dött.

Sensmoral: Gitarren räddar en ung mans liv, musiken blir hans öde. Där har vi Cornelis Vreeswijk.

Att visdiktningen och artistlivet skulle komma att styra hans liv trodde Cornelis inte ens sedan han börjat uppträda för betalande publik:

– Från början hade jag ingen annan ambition än att under-hålla mina goda vänner och tyckte att det var skönt att oppo-nera mig i största allmänhet.

Han tänkte sig i stället en framtid som skribent: författare eller journalist eller bådadera, som idolen Ernest Hemingway.

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 12 10-08-17 11.11.59

13

Som visdiktare utvecklade han en journalistisk blick för det som rörde sig i samhället, han beskrev sig själv som ”en slags reporter”. Han utgick alltid från sin egen erfarenhet. ”Det mesta jag skriver handlar ju i ganska stor utsträckning om mig själv”, sade han. ”Vägen från vaggan till graven behandlas i vi-sorna”, skrev han. Cornelis Vreeswijk levde efter den devis som Aksel Sandemose, också det en litterär förebild, hade formule-rat: ”En diktare skall vara sin egen historiker och därmed sin samtids.”

I Sverige betraktas Cornelis Vreeswijk gärna som en skarp-ögd iakttagare av svenska särdrag och egenheter. Det är sant, men hans artistiska kvaliteter hade en allmängiltighet som gav honom en stor och trogen publik även utanför Sverige. Han turnerade genom hela Norge, spelade in tre av sina lp-album i landet och var en ofta sedd gäst i norsk teve. Cornelis Vreeswijk framträdde regelbundet i Danmark och bodde en tid i Köpen-hamn. Han framträdde också i Finland, Belgien och Frankrike. Till Holland återvände han ofta och fick där betydande publik- och skivframgångar.

I den här boken beskriver jag Cornelis Vreeswijk som hollän-dare, med Holland som hemland och holländska som moders-mål. Det är inte alldeles korrekt. Holland är i själva verket en historisk region i landet Nederländerna där det officiella språ-ket är nederländska. Holländska är den nederländska dialekt som talas i Holland. Cornelis var alltså medborgare i Neder-länderna, född och uppvuxen i regionen Holland (noga räknat i provinsen Noord-Holland) och han talade holländska.

Kombinationen ”ij” brukar skrivas ihop som en enhet (liga-tur) i det nederländska alfabetet (och ersätta bokstaven ”y” som främst förekommer i låneord). Därför ser Cornelis Vrees-wijks födelsestad ut som ett korrekturfel med sina två stora begynnelsebokstäver: IJmuiden.

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 13 10-08-17 11.11.59

14

Nederländskans ”ij” är en diftong, en glidning mellan voka-lerna, och låter som ”ej”. Stadens namn uttalas ”Ejmöiden” med betoning på andra stavelsen. Cornelis själv brukade säga att han kom från Velsen, den kommun IJmuiden ligger i. Det blev enklare så.

Holländare älskar smeknamn, den som är döpt till Pieter kan kallas Piet, Jacob blir Jaap eller Jac. En holländare som he-ter Cornelis kan tilltalas som Knelis eller Cor eller Kees – det uttalas ”Kejs” – det är lika naturligt som att en svensk Lars kal-las Lasse.

Cornelis familj sade Kees, lärare och skolkamrater likaså. Så presenterade han sig och så skrev han sitt förnamn. Hans svenska ungdomsvänner lärde bara känna honom som Kees, visste inte ens att han hette Cornelis innan första skivan kom ut.

Som artist blev han snabbt Cornelis med den svenska publi-ken. Nåja, ofta blev han i stället kallad Cornelius och i hans ef-ternamn kunde vokaler och konsonanter hoppa runt hur som helst. Det där med att holländare uttalar ”v” som ”f” brydde han sig sällan om att påpeka. En gång, efter mer än 30 år i Sve-rige, fräste han ändå åt en radioreporter som liksom alla vi andra sa ”Vresvik”, med vårt vanliga vassa v-ljud:

– Det heter Frejsvejk!

I början av artistkarriären beskrev Cornelis Vreeswijk för en besökande journalist sitt liv som familjefar i Stockholmsför-orten Hökarängen som helt normalt:

– Där finns inget märkvärdigt alls.Möjligen var just den perioden inte märkvärdig, men märk-

värdigt hade hans liv varit och märkvärdigare skulle det bli. Han växte upp i Holland under andra världskrigets nazistiska ockupation. Efter krigsslutet kom han och hans familj som främlingar till ett främmande land. Också fortsättningsvis

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 14 10-08-17 11.11.59

15

skulle hans liv präglas av uppbrott; från tre äktenskap och några andra långvariga förhållanden. Framgent skulle Cornelis bara sporadiskt ha fasta adresser. Hans husbåt sjönk. En lägen-hetsbrand hade sånär kostat honom livet. Två gånger satt han i fängelse, för rattonykterhet och misshandel. Han brukade och missbrukade i perioder alkohol och narkotika.

Och ändå: detta livsverk, alla dessa visor, denna stora skiv-bunt, denna ändlösa turné, denna påtagliga närvaro. Många har undrat hur han som var känd som en slarver kunde uträtta så mycket. Hans egen förklaring var enkel:

– Jag kan inte säga att jag skriver mina åtta timmar om dan, men i vaket tillstånd är jag i rätt stor utsträckning sysselsatt med mitt arbete.

Inför publik hade Cornelis Vreeswijk en självklar auktori-tet, vid sidan av scenen var han en ofta osäker, blyg och inåt-vänd person. Han var beläst och kunnig men karikerades, framför allt i kvällspressen, som fräck och frodig rumlare.

– Jag fick rollen som enfant terrible, anarkist, fyllbult, ett omoraliskt holländskt svin som utövade våld mot den akt-ningsvärda svenska moralen, förklarade han för en dansk re-porter.

Alltför gärna levde han upp till förväntningarna, och han saknade en trygg reträtt där han kunde vårda sin integritet: ”Tänk, jag har egentligen inte haft något privatliv.”

Det är svårt att säga vad som är ”privat” i Cornelis Vrees-wijks liv. Han hämtade allt stoff ur sin egen erfarenhet, levde i offentlighetens blixtljus, berättade öppet om sina mänskliga brister. Han kallade det ett bluesliv.

När Git Magnusson besökte honom på sjukhuset i oktober 1987 talade de om förutsättningarna för boken som skulle skildra detta liv.

– Det måste bli en ärlig biografi, inga flata tillrättalägganden. Hur ärlig kan du vara? frågade Git Magnusson.

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 15 10-08-17 11.11.59

16

Cornelis drog på svaret:– Jaa, det får vi väl se …– Det är inte bra att göra grejer tjusiga, som inte var tjusiga,

sade Git Magnusson och Cornelis höll med:– Det är en del grejer som är mindre tjusiga, som man måste

fram med i alla fall. That’s it!

Änglarnas musikHr brjar berttelSen om Cornelis Vreeswijk, på en frid-full gata i IJmuiden, kantad av två våningar höga bostadshus med tegel i fasader och tak. Det är lätt att hitta till Tussen-beeksweg 7, men huset är svårt att känna igen från de gamla fotografierna. Det har byggts om rejält. Det brant lutande ta-ket har ersatts av ett platt, med indragen balkong. Bakom en glasad fasad finns Giesberts bilfirma som säljer nya Citroën och reparerar gamla. Passagen till grannhuset leder till ett ga-rage och en verkstad, precis som på 1930-talet.

På den tiden heter innehavaren Jacob Cornelis Vreeswijk, vännerna kallar honom Jac eller Joops. Han är en driftig före-tagare som redan i tjugoårsåldern etablerat en rörelse med åkeri och taxiverksamhet. Han äger några personbilar och en lastbil. Affärerna går bra, badgästerna tar taxi från Amsterdams central-station till IJmuidens strand.

Han och hans fru Jeanne har sitt hem här, ombonat och småborgerligt, med piano och bridgekvällar. Vardagsrum, kök, matsal och fyra sovrum. En hushållerska i köket och en dam som regelbundet kommer och tvättar fönstren.

Den 8 augusti 1937 får paret sitt första barn, en son som en-ligt familjen Vreeswijks traditioner får farfars tilltalsnamn.

– Vi tillhörde en burgen medelklass och levde rätt gott. Det var en harmonisk tid, säger Cornelis om sina första år.

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 16 10-08-17 11.11.59

17

IJmuiden är en ung stad, till långt in på 1800-talet är området ren landsbygd. Här finner Amsterdams rika handelsmän en plats för rekreation, köper mark och bygger stora villor vid havet. 1876 öppnas den 24 kilometer långa Nordsjökanalen som från floden IJ förbinder Amsterdam med Nordsjön. Vid uthamnen anläggs den nya staden som får namnet IJs mynning: IJmuiden.

Kanalen ger Amsterdam en riktig hamn, IJmuiden blir en port mot havet. Två fyrar markerar inloppet till den stora konsthamnen med vågbrytare och väldiga slussar. Här får hol-ländsk fiskeindustri sin bas och från 1920-talet blir stålverket Hoogovens stadens stora arbetsplats.

Här i IJmuiden har Jacob Vreeswijk vuxit upp, här har han mött och förälskat sig i den tre år yngre Adriane Helene Schel-lings som alltid kallas Jeanne.

Deras kärlekshistoria är inte okomplicerad. De bor i ett land präglat av religiösa normer. Katoliker och protestanter le-ver i sämja, men bildar skilda kulturer. Man vet sin plats, håller sig till den egna kretsen och umgås med likasinnade.

– Mamma kom från en katolsk familj och pappa från en protestantisk. Det var inte alls accepterat att gifta sig över reli-gionsgränserna, det fördömdes helt. Mina föräldrar trotsade reglerna, religionen betydde inte särskilt mycket för någon av dem, säger Cornelis äldsta syster Marianne.

Hon är född i augusti 1939, när Europa förbereder sig för krig. Nederländerna mobiliserar och Jacob Vreeswijk blir inkallad.

Medan familjeflickorna spelar Svunnen lycka på piano stämmes här och där helvetesorglar. Men ingen har aningar.

(predikan)

Nu är den harmoniska tiden slut, badresorna upphör. I maj 1940 ockuperas Holland av det nazistiska Tyskland, det är bör-

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 17 10-08-17 11.12.00

18

jan på fem års terror med livsmedelsbrist och hetsjakt på mot-ståndsrörelsen.

Jacob Vreeswijks bilar konfiskeras av ockupanterna. Den unga familjen lämnar Tussenbeeksweg och flyttar till ena delen av ett parhus några kvarter därifrån, på Zeeweg 275.

– Pappa var ett födgeni. När kriget kom byggde han skydds-rum i trädgården och odlade potatis på en två meter bred åker-lapp, berättar Cornelis.

Tyskarna tar över stålverket Hoogovens och Jacob Vreeswijk tvångsrekryteras som chaufför åt de nya direktörerna. Han kör dem till krogar och nöjeslokaler i Amsterdam, väntar i bilen medan de roar sig och skjutsar dem sedan åter till IJmuiden, uppspelta och berusade.

– Det var en svår tid, det gick inte att få honom att berätta om den. Han sa bara att han körde dem. ”Svinen”, sa han, be-rättar Cornelis syster Ida, född 1943, under ockupationen.

Hollands icke-judiska medborgare får till en början ranso-neringskort för att köpa livsmedel, judar grips och förs till för-intelseläger. I ett kyffe på Prinzengracht i Amsterdam gömmer sig vid den här tiden Anne Frank och sju andra judar.

Medan Jacob Vreeswijk väntar på festande stålverksdirek-törer smugglar han vid åtminstone två tillfällen in judiska flyktingar i bilens bagageutrymme, så att de kan komma till IJmuiden och med båt rädda sig över till England. Det är livs-farliga transporter, men Jacob Vreeswijk råkar aldrig illa ut.

– Han var en stor optimist. Han sa: ”Det ordnar sig alltid!” Och det gjorde det, säger dottern Marianne.

När tyskarna börjar gripa holländska män och föra dem till tvångsarbete i Tyskland, lämnar Jacob Vreeswijk chaufförs-uppdraget och går under jorden.

Åren 1943–44 utsätts IJmuiden för de allierades bomber, ham-nen och stålverket är strategiska mål. Staden evakueras, men

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 18 10-08-17 11.12.00

19

familjen Vreeswijk blir kvar. Marianne minns tiden som kao-tisk, med nattligt utegångsförbud, mörklagda fönster, ständiga elavbrott och brist på bränsle.

– Det var ont om mat under ockupationen och många sjuk-domar härjade. Jag hade sår på benen som aldrig ville läka, ef-tersom maten vi fick inte var särskilt näringsrik.

Pappa Jacob och hans bror gömmer sig i familjen Vrees-wijks hus på Zeeweg. Där finns en lucka i golvet som leder ner i källaren. Över luckan står Mariannes säng.

– En gång gjorde tyskarna razzia. Två soldater kom för att söka efter motståndsmän. Jag minns deras uniformer och att de luktade starkt av desinfektionsmedel.

Mamma Jeanne är havande, pekar på Marianne och säger: ”Jag har ett sjukt barn och bär på en baby.”

– Soldaterna lämnade oss, utan att söka igenom huset, säger Marianne.

I en intervju beskriver Cornelis krigsåren som ett buller och en bombkrevad och ett eldsken på himlen.

– Som barn har man en stor anpassningsförmåga och vi grabbar utnyttjade tillfället att hitta på nya lekar. När flyg-larmet slutat kutade vi upp ur skyddsrummen och letade gra-natskärvor. Den som fick tag i den varmaste vann.

Skärvor, skärvorär vad jag minns av kriget.

Gråa och svarta, de blankarostade rött inom en vecka.

Fast jag hade en stor äcklig fansom målarfärgen satt kvar på.

Skärvor, skärvor är vad jag minns av kriget.Och att grannen svalt.

(Skrvor, Skrvor – 1943)

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 19 10-08-17 11.12.00

20

– Folk svalt och man vande sig vid att se döda människor ligga längs trottoarkanterna. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var särskilt konstigt eller upprörande, berättar Cornelis.

IJmuiden är en avspärrad stad, i hamnen ligger tyska ubå-tar, bostadshus rivs för att ge plats åt bunkrar och avskjut-ningsramper för kanoner. Cornelis återger stämningar från krigsåren i några dikter. Han återkallar – motvilligt – sin ”ung-dom av makadam”, tiden då stegen var korta, Hitler skred över kartan och kamraternas lek var på liv och död:

Och en dag lekte en pojke med en eld och tre handgranater.Men så vart han rädd och pissade på dem …

Jag har glömt det.(jag)

Hösten 1943 har Cornelis just fyllt sex år och börjar första klass i Emmaschool. Skolan ligger på Beukenstraat, bara något kvar-ter från hemmet. Redan året därpå avbryts hans skolgång när han läggs in på sjukhus. Under resten av sitt liv ska Cornelis förklara sjukhusvistelsen med att han drabbats av tuberkulos:

– Det sas att vi blev smittade i en simbassäng och vi blixt-inkallades till undersökning på lungdispensären. Som tur var klarade sig de andra i min familj.

Cornelis systrar Marianne och Ida är övertygade om att de-ras bror inte hade tuberkulos, det har mamma Jeanne berättat för dem. Systrarna avfärdar också historien om att nära nog hela skolklassen stryker med. Cornelis bär likafullt på en livs-lång känsla av skuld – och känslan av att vara utvald:

– Självklart har jag ofta ställt mig frågan: Varför överlevde just jag?

Kanske är sjukhuset i själva verket den enda tillflykt från

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 20 10-08-17 11.12.00

21

krigets umbäranden Jeanne och Jacob kan erbjuda sin först-födde. Som äldsta barn och pojke är Cornelis den som ska föra familjen vidare, en viktig position i det holländska samhället. Han är – och förblir – mamma Jeannes ögonsten. Sjukhuset är den tryggaste platsen i IJmuiden: de stora röda korsen på taket ger skydd mot de allierades bombningar.

Drygt ett och ett halvt år tillbringar Cornelis i Sankt Anto-niussjukhuset, ett vördnadsbjudande äldre tegelkomplex om-givet av en vacker park. Farföräldrarna bor tvärs över gatan. Farfar har med sig böcker vid sina besök, han lär Cornelis läsa och skriva.

Katolska kyrkan ansvarar för sjukhuset, nunnor vårdar de intagna. ”Det var ju en kvinnovärld, den jag levde i då.” De dagliga rutinerna präglas av katolska ritualer.

– Jag gick i mässan och lärde mej göra korstecken och tro på jungfru Maria.

Och händerna ovanför täcket och ångest i varje vrå!Vi barn överlevde kriget – ”ty hon gjorde underverk”.Personligen tänkte jag mest på vad hon dolde under sin gips­särk.

(till en gipSmadonna)

– När jag kom visade nunnorna bilder av jungfru Maria, va. Ja, hon var ju gränslöst vacker. Man tappade nästan andan av häpnad.

Cornelis uppskattar de katolska systrarnas attityd: ”Det svängde om dom, nånstans.” Uppskattningen tycks vara ömse-sidig, trots att han är protestant.

– Varje morgon klockan 6 väckte de mig för att jag skulle få vara med på deras morgonsamling. De placerade mig längst bak, eftersom jag egentligen inte hade tillträde, men vad gjor-de det?

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 21 10-08-17 11.12.00

22

Cornelis beskriver nunnornas körsång i mässan om morg-narna som dagens höjdpunkt och sitt livs första stora musika-liska upplevelse. Han tar intryck av atmosfären, den katolska kyrkomusiken bär han med sig hela livet.

– Där, i den musiken, hände det ju saker. Jag njöt av stäm-ningen runt omkring, med änglarna och alltihop.

Den vinter Cornelis tillbringar på Antonius Ziekenhuis går i Holland till historien som hungervintern. Under hösten har de allierades styrkor befriat de södra delarna av landet, men i norr består ockupationen. Livsmedelsbristen blir akut, folk tvingas äta allt som går att äta, också tulpanlökarna tillreds. Medan 20 000 holländare dör av svält, köld och sjukdomar blir Cornelis serverad grädde, ostar och feta såser hos nunnor-na på sjukhuset.

– Där fanns gott om mat, fast halva landet svälte, säger sys-tern Marianne.

Cornelis familj klarar sig, den uppfinningsrike Jacob Vrees-wijk ger sig ut om nätterna och lyckas för det mesta komma hem med något ätbart.

– En gång kom han över 50 burkar gröna ärtor. En annan gång kom han hem med fem kilo smör, men det var också det enda vi hade att leva på, berättar Marianne.

I maj 1945 kapitulerar Tyskland, ockupationen av Holland hävs. Det dröjer till februari 1946 innan Cornelis skrivs ut från sjukhuset och pappa Jacob betalar räkningen: 295:40 gulden. Det är en stor summa, för den som har arbete motsvarar det en och en halv månadslön.

Kriget är slut, mörkläggningsfiltarna lyfts från fönstren, de nordamerikanska soldaterna kommer med bananer och apelsi-ner, tuggummi och cigaretter.

– Först invaderades stan av jeeparna, därefter kom tanksen. Man visste inte riktigt vad ordet befrielse betydde, men att det

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 22 10-08-17 11.12.00

23

var nåt bra, det begrep man för att folk skrattade så, säger Cor-nelis.

Befrielsen innebär inte bara frihet från krig och tysk ockupa-tion, den erbjuder också ett kort tids frihet i umgänget.

– Det fanns inga motsättningar mellan olika grupper. Men snart uppstod dom vanliga fraktionerna. Katoliker och pro-testanter var mot varann. Var man protestant fick man inte leka med ett katolskt barn, säger Cornelis.

På sjukhuset var han ett ensamt barn, nu får han jämnåriga kamrater.

– Vi hade underbara lekställen. Man höll till i ruinerna och bunkrarna. Lekte krigs- och våldslekar. Dödade tyskar, lik-som.

Skolorna har legat nere under krigets sista år, nu får eleverna avlägga kunskapsprov för att kunna placeras i rätt klass.

– Jag kom upp i fjärde klass då och var duktig elev – jag gjorde nog som lärarna och föräldrarna sa. Jag var nog mycket lydig och överhuvud taget konfliktlös, tror jag.

Efter femte klass är läraren bekymrad över resultaten och tycker att Cornelis borde ägna skolarbetet större intresse. I en rapport till Cornelis och hans föräldrar skriver läraren: ”Kees slarvighet blir snarare värre än bättre. Se upp med detta pojke, för ditt arbete blir lidande av det. Du kan mycket bättre. Jobba på, Kees!”

Han blir uppflyttad till klass 6, efter det läsåret är läraren mer nöjd med hans insats: ”Kees är en ivrig lärjunge med ett gott förstånd, han lär sig snabbt.”

– Jo, jag gick ut sjätte klass och sen gjorde jag inträdesexa-men till gymnasiet. Och där gick jag en termin. Och sedan flög väl fan i fader Jacob hemma, så han sålde alla sina taxibilar – ja, det var väl inte så många, det var tre stycken, men han sålde dem – och ville slå sig ner i Sverige.

Ett_bluesliv_Pocket_ORIG.indd 23 10-08-17 11.12.00