1

DOFTEN AV BRINNANDE EUKALYPTUS

Mikael Wiström

2

2001

Sprickan i väggen

3

I den bortre ändan av vår hyreslägenhet i Stockholm finns en hemlig dörr. Jag har anat den

länge, där den ligger dold i vårt sovrum bakom en spegel och tapeten. Men ingen annan i

familjen känner ännu till dörren. Den har fått vara ifred, det har räckt att känna till den.

Dessutom har jag kunnat komma åt det jag tror finns bakom dörren på andra vägar, när jag

har önskat det. Det har till och med varit bekvämast på det viset. Jag har ständigt sökt upp det,

jag har till och med gjort ett yrke och därmed en nödvändighet av det. Ungdomens

vagabonderande i världen har nästan omärkligt övergått i en mer eller mindre respektabel

yrkesverksamhet. Men den oroade rastlösheten och den aldrig stillade nyfikenheten är

desamma. Det är antagligen en sjukdom som inte går att bota.

Jag är osäker på hur Maggie och de två barn som bor hemma skulle reagera om jag öppnade

dörren. Det som finns där bakom är oemotståndligt lockande men samtidigt skrämmer det

många. Och jag är övertygad om att delar av min omgivning med tiden skulle tappa sin

fernissa och till och med bli riktigt obehaglig, om jag lät den andra världen slippa in genom

denna oväntade öppning. Det är inte lätt att förklara den frestelse dörren erbjuder eftersom

den också är en fara och ett hot.

Egentligen är det därför jag skriver denna bok.

De på andra sidan dörren känner antagligen inte till dess existens. Det är dessutom förbjudet

och i många fall förenat med livsfara att ta sig över till den här sidan av väggen utan

mycket svåråtkomliga tillstånd. Kropparna efter dem som försökt dyker ständigt upp i

massmedia, uppskölja på stränderna eller kvävda i stålcontainers. Trots allt detta har jag

börjat skrapa bort tapeten som döljer dörren. Det visade sig vara många lager, som vore vårt

hyreshus egentligen mycket äldre än det är. Men efter det första skrapandet för att få fram

dörren hängde jag tillbaka spegeln och dolde den förstörda tapeten. Jag började återigen tänka

på konsekvenserna. Vad skulle myndigheterna säga om de fick reda på detta?

För att nu inte tala om medierna. Vad händer då med mig och min familj?

Men tiden gröper ur min försiktighet som vattendroppen urholkar stenen.

Det går inte att lämna den ifred, jag måste undersöka dörren närmre. Är det verkligen som jag

föreställer mig?

Jag passar på när jag sitter ensam hemma och arbetar. Jag pillar bort en del av tapeten, precis i

en skarv och göra ett litet hål genom dörrspringan in till den andra sidan. Hålet är för litet för

att man skall kunna se någonting, men jag vågar inte göra det större. Jag lägger örat till, men

hör ingenting. Nästan av en slump sätter jag dit näsan istället och då känner jag plötsligt en

mycket välbekant lukt som snabbt tar sig igenom minnets labyrinter och låser upp ett dolt

utrymme som leder in till en hel värld. Det är förunderligt hur luktsinnet verkar ha

4

direktkontakt med alla möjliga hemliga rum inom oss. Kanske beror det på att luktsinnet

tillsammans med känseln är det minst korrumperade av alla våra sinnen. Öronen och

framförallt ögonen är fullständigt nedlusade av falska budskap och frestelser vi fallit handlöst

för utan att ens ha en aning om att vi blivit påverkade. Om någon sanning skall passera

oförstörd den vägen måste man vara uppmärksam. Luktsinnet har ett annat förhållande till

verkligheten. Och det har en underjordisk förbindelse med vårt inre.

Lukten som sipprar in genom den obetydliga öppningen i dörrspringan påminner om lukten av

ett slumområde i en sandöken i början av sjuttiotalet i Peru. Den lockar fram ett helt sceneri

från ett av miljonstaden Limas tröstlösa slumområden, skapade av människor på flykt undan

landsbygdens misär. Jag var där, tjugotre år gammal och ute på vandring i världen med min

kamera som enda reskamrat. Alldeles i närheten av slumorådet, dolt bakom en kulle låg en

stor soptipp där många av slummens invånare hade sin försörjning.

Det tog tid att vänja sig vid avgrunden och den sura stanken av förruttnelse som drev in med

vinden från andra sidan kullen. Jag hade blivit varnad för att vistas i området, särskilt om jag

hade kameran synlig, men insåg snart att varningarna var överdrivna. Ibland blev jag avvisad

och fientligt betraktad, men de flesta var bara nyfikna och hade inte ens någonting emot att bli

fotograferade framför sina miserabla hyddor. Långsamt gjorde jag mig bekant med området

och området med mig. Varje gång jag reste tillbaka in mot staden, när ljuset blivit för svagt

för fotograferande och de lösdrivande hundarna börjat bli skrämmande aggressiva hade jag

med mig allt fler fotografier från allt värre misär.

Jag framkallade de svartvita bilderna i badrummet på platsen där jag bodde och samlade allt

fler negativkartor över eländets geografi. Det skänkte en egendomlig tillfredställelse att se

samlingen växa. Men ingenting kunde mäta sig med synen när jag tillslut vågade mig över

kullen och fick syn på sophögen. Jag hade länge vetat att platsen fanns där, dold bakom

sanddynerna dit jag sökt mig flera gånger, tveksam om jag skulle våga mig över kullen. Jag

hade hört skriken från fåglarna och ljudet från lastbilar och traktorer. Då och då hade vinden

också fört med sig gällt aggressiva människoröster. Jag hade närmat mig stegvis. Först hade

jag vandrat omkring i bostadsområdet på ena sidan kullen och försiktigt försökt göra mig

synlig, för att utröna hur människorna skulle bemöta mig.

Det som bredde ut sig nedanför kullen var en modern Bruegelvision , en undergångens

mästerligt motbjudande landskap. Pyrande brandrök stack i ögonen och aggressiva djur

kämpade med människorna om soporna från de områden i staden som hade råd att producera

sopor. Jag förväntade mig fientlighet från alla varelser som fanns där. Människor i smutsiga

5

trasor, revbensmagra hundar med hudsjukdomar som fått pälsarna att falla av och väldiga

rovdjur till grisar beredda att äta allt levande som kom i deras väg.

Till och med maskinerna som arbetade på sophögen var rovdjur. Då och då slet de lemmar av

och krossade kroppar på djur som varit för upptagna av sin hunger och inte uppmärksammat

någon av de tunga traktorer som makade undan avfallet.

Över hela slagfältet vilade ständigt en giftig rök från de pyrande soporna som förkroppsligade

stanken men oavsiktligt gav bilderna jag tog en förhöjd estetisk dimension.

Jag bekämpade mitt äckel och min rädsla, fann mig långsamt tillrätta och kom tillbaka för fler

besök. Jag upptäckte att människorna som arbetade där hade olika uppgifter och

specialiserade sig på återvinning av olika sorters avfall. Där fanns till och med en avdelning

som skötte en primitiv ambulerande måltidsverksamhet för de som önskade och hade råd.

Själv måste jag ibland artigt tacka nej när någon till och med bjöd mig att dela en måltid.

Det hade varit omöjligt att vistas på platsen om jag inte haft kameran som en ursäkt och

förklaring till min närvaro. Det gick alltid att hänvisa till att jag gjorde ett reportage eller

något liknande. Människorna som arbetade på sophögen verkade tycka att platsen var värd ett

reportage och protesterade inte. Men kameran var så mycket mer. Den var också ett skydd

mot intrycken av den yttersta mänskliga utsattheten. När jag fotograferade människorna blev

de objekt för min verksamhet, liksom patienten för kirurgens kniv. Skillnaden var att jag inte

kunde hävda att min verksamhet syftade till att hjälpa det nödställda objektet, annat än i

någon svårbegripligt abstrakt och långsiktig mening.

I sin yttersta förlängning var jag mer lik soldaten som fått en uniform och ett vapen för att

legitimt döda den andre, som av ödets slump var iklädd en annan sorts uniform.

Kontrasten mellan Limas gråmulna oktoberhimmel, den enfärgade sandöknen runt sophögen

och myllret av djur, människor , sopor och fordon var slående. Bilderna blev också estetiskt

starka dokument och skyddade på så sätt både mig och de som senare skulle komma att

betrakta fotografierna mot den verklighet som faktiskt var avbildad.

Den skuld och den skam som jag kände över att vistas på sophögen fläckade den förhöjda

livskänslan av att ha vågat sig hit för att fånga misären på bild, men den var ändå överkomlig.

Jag hade lämnat mitt tysta, rena och välmående land och givit mig ut på vandring som vilken

annan ung man eller kvinna som helst. Somliga gav sig ut på jakt efter en frälsningslära med

eller utan tillhörande droger, andra med målet att bestiga ett livsfarligt, ödsligt berg. Det

fanns till och med de som alldeles frivilligt sökte upp ett krig att uppleva eller utkämpa.

Det behövs egentligen ingen medveten avsikt för att ge sig iväg, ingen kunskap och ingen

moral. Det är bara den djupa instinkten att prova livet och bli sig själv. För att intala mig att

6

just jag hade andra, ädlare motiv skapade jag mig ett journalistiskt uppdrag som ingen hade

givit mig. Kameran var det synliga beviset på mitt uppdrag.

Bland människorna som arbetade på sophögen fanns allt från barn till gamla män och kvinnor.

Efter några besök upptäckte jag till och med ett ungt par med ett spädbarn. Mannen var

dessutom handikappad och gick illa. Kvinnan bar spädbarnet på ryggen samtidigt som hon

arbetade mitt ibland soporna. Jag iakttog på avstånd hur de ordnade upphittade pinnar,

plaststycken och bitar av säckväv till ett litet solskydd där kvinnan ibland satt och ammade det

lilla barnet. Under tiden släpade mannen säck efter säck av plåtburkar till en hög bredvid

solskyddet. Det gick långsamt och handikappet han hade gjorde det svårt att röra sig över den

sviktande, jäsande massan av sopor. Det unga paret var ett frestande motiv, men jag vågade

inte riktigt höja kameran vare sig mot kvinnan eller mannen. Handikappet och det lilla barnet

gjorde att fotograferandet kändes som ett övergrepp. Men jag kunde inte låta bli att hålla mig i

närheten när någon av dem arbetade bakom en nyanländ lastbil som tippade ut sina sopor.

Båda två hade handikapp som hindrade dem att vara först framme för att slita åt sig

godbitarna. Men de verkade inte alls uppgivna inför sitt öde. När de tog rast och satt

tillsammans vid det lilla solskyddet pratade de livligt med varandra och lekte med det

lilla barnet som vilka föräldrar som helst. Jag undrade hur de klarade det, på en plats som

mest liknade en grotesk förgård till helvetet. Var bodde de? Blev det lilla barnet inte sjukt

av att ständigt vistas här på sophögen? Kunde de verkligen överleva på det lilla de skrapade

ihop på återvunna sopor? Hur hade de hamnat här? Varför såg de glada ut när jag inte gjorde

det?

Säkert hade det unga paret lagt märke till mig. Kanske hade de till och med undrat över varför

jag ofta höll mig i närheten av den plats där de arbetade. Det var antagligen oundvikligt att det

för eller senare skulle uppstå kontakt, men det var inte jag som tog kontakten. Det var den

haltande fadern som till slut linkade fram till mig, ställde ned sin halvfulla jutesäck och såg på

mig med ett självsäkert, avväpnande uttryck.

Blicken förändrade förutsättningarna för min närvaro på sophögen. Det var inte längre jag

som ensam bestämde villkoren för fotograferandet.

Det skedde inte omedelbart, och det var ingenting som jag var medveten om från början. Han

presenterade sig som Daniel och undrade vem jag var och vad jag gjorde där. Jag kommer

ihåg att jag kände mig generad redan innan jag svarade. Hans blick var så självklart

avväpnande och hans sökande efter en kontakt som kanske skulle kunna vara nyttig även för

honom vände för alltid på mitt perspektiv. Några månader senare var jag gudfar till Daniels

och hans hustru Natis förstfödda dotter Sandra.

7

*

Det har gått nästan trettio år sedan jag träffade Daniel, Nati och lilla Sandra på sophögen i

Lima. Saker och ting har sannerligen förändrats sedan dess. Men inte alls som jag föreställde

mig då, när jag och världen var ung. Sophögen, som blivit mytologisk och alla sophögars

sophög finns inte längre. Om jag inte påmint mitt gudbarn Sandra och hennes syskon Judith

och Dani om sophögen med hjälp av mina bilder och filmer är det inte ens säkert att de hade

känt till att den någonsin funnits.

Där den låg ligger idag ett bostadsområde som enligt svenska mått fortfarande är ett

slumområde, men enligt Peruanska mått ett vanligt bostadsområde med hus av tegel och

cement. ”Ädelt material” eller ” material noble” som Peruanerna säger. Det betyder inte att

fattigdomen upphört att existera, som jag föreställde mig för trettio år sedan. I min

ungdomliga svenska naivitet och sårbarhet kunde jag varken tro eller acceptera att detta skulle

tillåtas fortsätta existera. Efter min första tid i Peru på sjuttiotalet återvände jag till Sverige,

skrev en bok där familjen på sophögen fanns med och höll sedan brevkontakt med familjen

under många år. 1991 återvände jag för första gången på sjutton år och gjorde en film om det

komplicerade förhållandet mellan oss. Jag var rädd för att Den Andra Stranden var en alltför

privat film och bara skulle intressera en liten grupp människor. Jag hade fel. Den blev en

provokation och en vattendelare mellan människor i de många länder där den visades .

Det visade sig att det laddade förhållandet mellan den rika, utvecklade världen och den fattiga

delen av mänskligheten var en sjukdom som låg på lur i många människors inre.

*

Efter Den Andra Stranden för tio år sedan hade jag inte en tanke på att göra ytterligare en

film om familjen i Peru. Det fanns sådant jag inte lyckades förmedla i den filmen, men jag

kunde inte se hur det skulle kunna förändras med ytterligare en film.

Det fick vara bra som det var. Jag hade trots allt lyckats sticka hål på något jag uppfattade

som en varböld. Filmen hade fungerat för att den hos många människor blottade obehagliga

känslor inför tillståndet i världen. Jag var nöjd när jag lyckades väcka det obehaget. Ett inte

särskilt ädelt motiv, men den naiva självgodheten i västvärlden äcklade mig. Jag ville skada

den, antagligen på samma sätt som den en gång blivit skadad i mig själv. Och jag ville utsätta

andra för samma frågor som plågade och lockade mig själv.

Överallt där Den Andra Stranden visats har den väckt häftiga reaktioner som visar att klyftan

mellan den rika och den fattiga världen plågar så gott som alla människor. Vi människor i

västvärlden föds upp på en grumlig skuldsoppa av medlidande och föregivet saklig och

”nödvändig” information om tillståndet i världen. Vi äter lydigt soppan för att vi blivit

8

tillsagda att den är nyttig.

Det har blivit ett aldrig ifrågasatt självändamål att vara ”informerad”, nästan som om själva

informationsakten är en tillräcklig handling. Barnprogrammen i TV, den etablerade politiska

propagandan, dataspelen, baksidestexterna på mjölkpaketen, skolböckerna, de påkostade

televiserade välgörenhetsgalorna; alla spelar de i huvudsak samma dubbelspel i

skuldskapande och gåvoförsoning. Bland mycket annat har spelet också funktionen av att

särskilja de globala orättvisorna från dem vi har omedelbart omkring oss i den ”rika världens”

förmenta gemenskap. Det är ett förrädiskt spel. Deltar du kan det få fortsätta utan några

avgörande förändringar. Apparaten som sköter det gigantiska spelet är dessutom en

självgenererande industri. Tillslut inbillar vi kanske oss alla i den ”rika världen” att vi har allt

gemensamt med dem som har makten.

På andra sidan spelplanen odlas en inflammerad blandning av avundsjuka, hat, längtan och

mindervärdeskomplex. Globaliseringens alla mediala informationskanaler, människornas och

de lockande varornas allt större rörlighet fördjupar och sprider inflammationen.

Sammanbrotten i försöken att skapa alternativ som kallade sig för socialistiska och ville

undandra sig spelets regler har givit spelledarna obegränsat självförtroende.

Terroristattackerna den 11 september 2001 fulländade förutsättningarna för vilseledande

förenklingar. Allvarliga och oundvikligen konfliktskapande försök att förändra

maktrelationerna kunde därefter när så önskades bekvämt stämplas som terrorism.

Alla som vägrade att leva med den förfalskade bilden av världen tvingades nu rannsaka och

förnya sin syn på verkligheten för att inte falla offer för kraven på villkorslös

lojalitet med makten.

Tornen föll obevekligt och spred en giftig rökridå över hela världen.

Mänskligheten försattes i kollektiv förstämning och bävade inför hämnden som

Guds självutnämnde ställföreträdare på jorden omedelbart utlovade.

Då, mitt i natten bara några dagar efter katastrofen ringde telefonen i mitt sovrum och jag

vaknade med larmberedskapens hela plötslighet. Jag hade glömt bort min kollega som

nyligen åkt till Peru för att filma i djungeln. Han hade packat ned en sattelittelefon och jag

hade sett möjligheten att äntligen få tala direkt med Daniel och Nati. Jag hade bett honom att

söka upp familjen för att jag skulle kunna bryta en lång tystnad.

Yrvaken hörde jag Daniels röst som nådde mig via den svarta väskan som min vän så magiskt

hade öppnat på andra sidan Atlanten. Jag vet inte om det var bristerna i väskans fältmässiga

teknik eller den känslomässiga rörelsens kraft som gjorde att jag inte riktigt minns något annat

än Daniels överväldigade skratt, på gränsen till tårar. Han stod där vid den märkliga telefonen

9

tillsammans med Sandras fyraårige son Renzo och Judith som väntade på sin tur att få tala

med mig. För mitt inre var Judith fortfarande den vaksamma tonårsflicka som iakttagit varje

rörelse och i hemlighet tolkat och bevarat varje uttalad stavelse under hela inspelningen av

Den Andra Stranden. När hon tog över luren var det den tillbakahållna kraften av alla hennes

minnen och tankar som ville fram. Under många år hade orden antagligen stockat sig och

stannat kvar inom henne för att de varit så många och upphetsade att de aldrig kunnat enas om

vilket som skulle få komma först. Men hon hade sett och hört allt och nu ville hon berätta. En

ny generation ville ge sin syn familjens historia och ville ställa sina egna frågor till gudfadern

från andra sidan Atlanten. Men tiden rusade och satteliten blev antagligen överhettad av

Judiths upphetsning och våra ord dränktes snart i kosmiskt brus. Samtalet bröts. Överrumplad

och förundrad låg jag kvar i sängen med luren i handen. Där borta packades väskan med den

dyrbara telefonen ihop. Under tiden kastade Judith ned så många som möjligt av orden som

inte hunnit upp i rymden på ett papper hon lämnade till min vän tillsammans med några

fotografier. Några dagar senare fick jag brevet i min hand och såg att mitt intryck av samtalet

inte var förvirrat av kosmiskt brus. Jag bestämde mig för att göra ännu en film om familjen

Barrientos och min relation till deras värld. Obevekligt kom också de obesvarade frågorna om

mig själv tillbaka. Jag minns att det dröjde ett par månader efter hemkomsten 1991 innan jag

vågade titta på scenerna där jag själv var med.

Efter mycken vånda och med hjälp av min redigerare föll bitarna till sist på plats den gången,

men det fanns en gnagande känsla kvar att jag missat väsentliga frågor.

Jag saknade djupet i mina egna motiv och det var obehagligt att blotta sig framför kameran

med uppdraget halvgjort. Jag tyckte inte om den distanserade och ibland okänsliga figur jag

framstod som. Min egen närvaro i den filmen var ofrånkomlig, men jag hade ingen lust att

upprepa experimentet. Jag minns fotografen Peters ord i sitt brev till mig under en konflikt i

inspelningens sista skede.

” Vem är du Mikael, bakom din glupska aptit och ditt halvtravande på trottoarerna och vad

sipprar ut tillsammans med löparsvetten?”

Vem jag är? Det kanske beror på vilken dörr jag öppnar.

Det lilla hålet jag skrapade upp i dörren i sovrummet lockar mig tillbaka gång på gång. Jag

lyfter ned spegeln från väggen när ingen är hemma och lyssnar spänt efter livstecken från

andra sidan. Jag blir besviken. Det är fortfarande omöjligt att urskilja några som helst ljud

från den andra sidan. På nytt provar jag näsan. Den verkar vara ett känsligare instrument än

öronen. Förunderligt nog fungerar det igen, men det jag känner får mig att tvivla på mina

första enkla föreställningar om vart dörren leder. Jag förnimmer något helt annat än den unkna

10

lukten av fattigdom i förfallna bostadsområden utan rinnande vatten och avlopp. Det som

sipprar in genom sprickan i väggen lockar fram bilder som legat än mer fördolda. De tillhör

en värld som förträngts från den synliga ytan; ett omvänt Atlantis på väg mot himlen, upplöst

i moln och fördriven tid.

Den starka och omisskännliga doften av brinnande ved från eukalyptusträd är tät och tydlig

som en bild i sig, på samma gång sövande och oroande. Lägereldar; för mat och berättelser,

för svävande drömmar och bävande vaka, för vila och hastiga uppbrott.

I röken från eldarna träder minnen från verkliga äventyr fram. Fötter på hastig marsch,

spruckna som torkad jord , en liten pojke som mumlar framför en vaxljusbelyst madonna,

militär och polis på jakt efter bönder och de som kan stämplas som främmande makters

agenter. Jag själv, medvetslös på marken i en bortglömd dalgång i Anderna. Vänner som inte

sviker, lättade skratt över hemliga samförstånd.

Dit kom jag aldrig i den förra filmen. Den avlägsna doften kanske är nyckeln till dörren

som leder bortom och samtidigt djupare in i Sandras familj ifrån Lima. Hur skall jag annars

förstå att det kommer så olika dofter från samma spricka?

När jag återvänder skall jag uppsöka bergen igen. Bergen där Daniel och Nati föddes, bergen

som inte lämnar mig någon ro.

*

Jag ger mig alltså inte. Jag börjar om från början. Och jag måste erkänna att jag har ett ärr i

mitt inre. Jag vet inte var det kommer ifrån. Kanske är det inte ens viktigt att känna till det.

Kanske föds varje människa med ett sår som läker på litet olika sätt beroende på vem man är

och hur ödet drabbar en. Hos somliga märks det inte alls sedan det läkt. Det finns också de

som överhuvudtaget inte alls lyckas läka såret och de dör av invärtes blödningar. Men de allra

flesta har ett ärr. Sedan har vi litet olika benägenhet att pilla på skorpan och hålla såret

levande. Jag har fått för mig att såret har den märkliga egenheten att det skänker liv om det

hålls öppet en aning. Det gör ont, men det finns något lockande med smärtan, ungefär på

samma sätt som när man var liten och avsiktligt tryckte tungan mot en värkande tand för att

höja smärtan en aning till.

När vi gjorde den första filmen för tretton år sedan skrev jag också en bok. Jag läser den ännu

en gång och hittar ett citat som passar ännu bättre in i början av den stora mosaik jag nu

försöker lägga. Jag lyfter försiktigt ut dikten av Harry Martinsson ur texten där den låg och

lägger den istället här i början av den nya, sammansatta berättelsen. Med sina märkliga

syftningar till badorter och flygplan och lik fyller den ett större tomrum och skimrar vackrare

och mer begriplig här än där den förut låg.

11

UPPGÖRELSE

Sensommarkvällens lövverk mörknar, vinden går

med molnens mockasiner i tidens kronor. Tag det tillvara.

Förjagar du vemod återstår tristesser.

Förjagar du svårmod skänker tiden i din plastbägare

en oigenkännlig kalk,

ny bitterhet utan smak

en kallt på smygande förtvivlan i nervmedelskvällar.

Du borde ha farit till badort, säger du.

Du borde ha rest ifrån dig själv till någon annan.

Tomt tal.

Fastän hetsad och för tidigt ute står du försent vid alla dina tåg,

det skymmer utan behag, bara skymmer.

Varför övergav du sorger som dock hade sina ansikten.

Nej, nytt skulle du ha det på alla sätt,

även liken skulle vara nya, nydöda dödar.

När du nu far vilse vet du inte ens vad vilse är,

där du tynger med din tomhet till den grad att planet har svårt att lyfta.

Du bara jagar vidare en glädje som du önskar skuggfri

Men utan sorg finns ingen axel att vara trogen,

utan sorg som fördjupnar inget sant hav,

bara en plaskande förlängning av jaget mot intet

där du bäddar med tomhet i tomhet.

0 vore vi fria från dig, du tomhet som ständigt synes och tränges,

du tomhetens hjärta hårt som sten,

som bara äter glädje med glädje och förtär den

och sedan intet mer.

Harry Martinsson 1971 (Dikter om ljus och mörker)

12

1991 Den första stranden.

När jag var barn var tiden oändlig. Nu störtar den som malm i ett rasschakt. Denna

marsmorgon vaknar jag klockan halv fem på Hotell Linden I Örebro. Sömnen har varit så kort

13

att ångesten inte hunnit hitta en plats i mina drömmar. Som en svulten vildhund lufsar den

annars omkring i mitt liv. Tacksamt angriper den varje tänkbart föremål för jakt och strid.

Bara den slipper ökenvandringen.

Nu står jag naken framför spegeln på Hotell Linden och tycker att mina armar är alldeles för

magra. Jag önskar att jag haft lite mer kött på benen. Muskler för att dölja skelettet som grinar

bakom det svaga köttet. Vattnet spolar i kranen på Hotell Linden. Jag griper engångshyveln

för att försöka raka mig utan lödder eller tvål. Bakom ryggen på mig ligger en mörk gång, ett

av många meningslösa utrymmen i det gamla hotellet.

Jag sträcker den torra huden med ena handen. Med ett skarpt rakblad och en stadig hand

brukar det går bra med torrakning.

Just när jag sätter rakhyveln till den spända huden så inträffar det.

Jag är fullständigt oförberedd på anloppet från mörkret bakom mig. Ett stort djur kastar sig

plötsligt rakt mot min nakna rygg. I spegeln kan jag bara se mitt ansikte och handen med det

vassa bladet. Men jag hör djurets ansats mot den solkiga heltäckningsmattan i hallen bakom

mig. Den tunga kroppen flyger med sträckta framtassar och öppen mun mot min rygg. Jag

känner djurets varma och fuktiga andedräkt strax innan de hårda klorna slår ned på min

blottade nacke. När jag panikslaget vänder mig om mot den mörka hallen knäpper

klockradion igång. Siw Malmkvists röst glider över sängbordet och lägger sig tillrätta i en

askkopp som en varm fimp. Inga hundar jagar längre i korridoren och jag stryker bort den

kalla kåren med den gula plastrakhyveln. För säkerhets skull tar jag ett steg åt sidan. Nu kan

jag med ett ögonkast övervaka den mörka korridoren utanför toaletten

Jag ska dö.

Det ska du också.

Men först ska jag göra en resa för att bygga ett hus i öknen. Kanske ska jag också skriva en

bok. Och jag ska få ännu ett barn.

Är detta nog?

Nej, det är inte nog.

Vad är nog?

Jag vet inte.

Tvinga mig inte att svara på frågor jag ställer. Det försökte den lilla publiken efter

filmvisningen på biblioteket i går kväll.

Jag envisas med att bli upphetsad av de frågor som inte har några svar.

De flesta vuxna människor känner instinktivt på sig vilka frågor som inte har några svar och

undviker dem sorgfälligt .

14

Kanske hoppas människorna att vildhunden inte ska känna deras vittring om de glömmer bort

frågorna. Men med frågorna försvinner också en märklig upphetsning över livet.

Vems är djuret i den mörka korridoren?

När jag anlände till det billiga hotellet fanns ingen där att fråga. Nyckeln låg framme på

disken. När jag reste fanns fortfarande ingen att fråga. Jag lämnade nyckeln på disken.

Tevattnet i den framställda termosen var ljummet och odrickbart. Ute på gatan stod taxin och

väntade i en rå dimma som växt fram ur natten.

När börjar en resa?

Kanske när man bestämmer sig för att göra den? Kanske i det ögonblick man hämtar ut den

främmande valutan? Eller när man köper biljetten?

När jag steg in i taxin utanför Hotell Linden i Örebro bestämde jag mig för att det var då som

resan började till den avlägsna öken där jag en gång bodde.

I den öknen vill jag bygga ett hus och därför ska jag göra en film.

Eller kanske är det så att jag vill göra en film och därför ska jag bygga ett hus åt dem som

fortfarande bor i öknen.

*

När jag var barn...

Jag lyssnar på orden.

När jag var barn.

Det är en besvärjelse, och det är början på en berättelse. Kanske en saga.

När jag var liten var mörkret ibland för stort. Då låg jag vaken och försökte mota de onda

andarna genom att bygga en radio. Inne i mitt huvud lyste de vänliga radiorören varmt och

tryggt. Mina tankar drog gamla ludna kablar hit och dit för att förbinda blanka metalldelar.

Svarta bakelitrattar sattes på plats med små djupt infattade, väl dolda skruvar och lödtennet

smälte som kvicksilver över de avklippta kopparkablarna.

Så kom sömnen smygande och omärkligt välsignande. Radiodelarna seglade bort i mörkret,

redo för ny användning närhelst det skulle komma att behövas.

Det är likadant med huset i öknen. Fanns inte tanken om huset så vet jag inte vad jag skulle

göra i öknen. Att huset också är tänkt som betalning för deras medverkan i filmen vi ska göra

är egentligen en bisak.

Jag ska bygga detta hus åt en familj jag lärde känna för sjutton år sedan. I det huset ska min

guddotter bo och jag ska uppfylla det outtalade löfte jag gav när jag tvekande accepterade att

bli hennes gudfader. Det var 1974 i ett av de stora slumområdena kring staden Lima i Peru.

15

Det hade gått några månader sedan jag anlänt till Peru och jag kunde tillräckligt med spanska

för att göra mig förstådd. En försiktig vandring nedåt i samhällets brant störtande spiral hade

börjat. Som skyddsnät hade jag mitt svenska medborgarskap och som redskap för att klättra

nedåt i infernots nivåer hade jag ett självpåtaget journalistiskt uppdrag och ett politiskt alibi.

Det var rätt att söka fattigdom och utsatthet. Mitt officiella motiv var att bevisa för världen att

verkligheten såg ut på det här sättet. Detta var det grymma resultatet av vårt oskuldsfulla och

välmående liv. Med detta svar i beredskap skulle jag kunna överskrida vissa gränser utan att

förlora möjligheten att slå till reträtt. Vad jag sökte? Jag vet inte, lika lite som bergsbestigaren

eller jordenruntseglaren kan svara på frågan: Varför utsätta sig för bergets kyla och tystnad,

för havets ensamhet och oändliga leda? Svaren är ju alltid snarlika, utan att vara

tillfredsställande. För utmaningen för att möta sig själv, för att möta naturen.

För mig var det inte mötet med naturen som var viktigt, det var människorna.

Inom mig bodde sedan barndomen en skräck, som aldrig riktigt kurerats, över människan som

människans varg. Det fanns bara två sätt att hantera människorna; antingen fly eller möta.

Flykten ledde bara till ensamhet och ännu större skräck.

Men det var inte hela förklaringen. Varför de fattiga, eländiga och utsatta? Varför smuts och

brist?

Orden räcker inte till, det är alltid bara i stället för. Liksom barnets allra första ord finns till

för att hela något som brustit. Kanske var det bristningen jag sökte.

Till sist är ordet ändå bara en överbliven skugga av den bildprakt som förgått.

*

Djungeln sträcker sina händer och försöker gripa solen. Men händerna når inte fram. I den täta

grönskan omvandlas solljuset till materia och silar som guldstoff ned över Chendru som

smyger genom den sjungande skogen. Han är tolv år och på jakt med sin far.

Han är lika gammal som jag i biografens mörker i Folkets Hus i Örnsköldsvik.

Chendrus värld är det vackraste jag någonsin sett. Hans skratt var lika djupt som skogen och

lika skarpt som solljuset, hans gyllene hud väckte dunkla känslor i min kropp. Här i den lilla

byn någonstans i ett sagolikt Indien var allt fullkomligt. Inte alltid lyckligt, inte alltid fredligt,

men här fanns ingenting onödigt, ingenting som splittrade.

Ännu en tid. Det måste ha varit Sucksdorffs dröm om paradiset. Var det också verklighet?

Så mycket lättare att tro att bilderna av de föräldralösa barnen på stranden i Rio De Janeiro

var verklighet.

16

Copacabana. En film han gjorde några år senare.

Den svartvita verkligheten. Civilisationen, barnens hosta och de likgiltiga ljusen från

lyxhotellen. Barnen var så levande och så utsatta. Jag såg filmen flera år efter paradisvisionen

från djungeln. På något sätt följde filmerna min egen uppväxt och mitt perspektiv som

vidgades ut mot världen. Mot världen och mot avgrunden.

Längst ut vid randen till avgrunden reste sig ett berg mot den kalla himlen. K2 i Himalaya. En

tyst mur, en ointaglig fästning.

Den tyske alpinisten Reinhold Messner ska ensam bestiga muren. I baslägret väntar den

besatte filmaren Werner Herzog på att Messner ska komma tillbaka och berätta om vad som

fanns bortom muren.

När Messner återvänder från den kalla himlen gör Herzog en lång intervju med honom i ett av

baslägrets tält. Bara en enda fråga förefaller viktig.

Herzog undrar hur Messners mor reagerade när Reinhold efter en tidigare klättring tvingades

berätta att hans bror hade störtat i döden från berget.

Reinhold kan inte längre svara, han famlar efter stadiga ord, men tungan griper i tomma intet.

Hans ögon brister och inga säkerhetslinor kan hindra honom från att falla ned i gråtens

bråddjup.

Och Herzogs kamera bara går och går.

Det bländande skrattet i djungelns gröna mörker, de övergivna barnens hosta på stranden i Rio

och Reinhold Messners störtning.

Bristningen.

*

För fyra dagar sedan kom vi hem från semestern i Grekland. Det var fortfarande ljust när

planet landade strax före tolv på natten, men det var ett fuktigt, grått ljus. Inte längre det

blåvita grekiska ljuset som dallrade mellan en oändlig himmel och ett bottenlöst hav.

Vi sjönk ned genom lager av regnmoln och landningsbanorna var som fuktiga speglar. När

barnet vaknade för att spänna fast säkerhetsbältet och såg regnet sa han plötsligt med sin

lillgammalt härmande röst: "Hem ljuva hem". Maggie skrattade i smyg åt sjuåringens

tillfredsställda tonfall och så klev vi in i den svullna, mörka grönskan som bedövade natten

med överdoser av syrgas.

Den första natten sov vi huvudstupa drömlöst i de torra, svala lakanen och fiskmåsarna flög ut

och in genom den vidöppna balkongdörren utan att vi märkte någonting.

17

På torget i Aten, alldeles intill hotellet där vi bodde den sista natten stod tusen albanska

flyktingmän antagligen fortfarande kvar i den kvava natten och väntade med ångest på

polisens plötsliga överfall.

När vi vaknade mitt på dagen hade det blivit kallt i rummet. I parken utanför huset var det

ödsligt som i en avfolkningsby med ett nedlagt Konsum. Bara K satt på sin vanliga plats på de

urlakade parkbänkarna och vickade med sitt högra ben över det vänstra som han gjort sedan vi

åkte för tre veckor sedan. Blicken vindade ut i tomheten över gräsmattan och händerna låg

stilla på knäna. Kanske trivdes han bättre nu, när han fick vara ifred för barnen som driver

med honom som med en gammal välbekant och ofarlig hund.

Eller så saknade han deras välbekanta tillrop där elakheterna inte är farligare än den plötsliga

dunsen av reklamen i hans brevlåda.

När vi sedan äter middag på balkongen upptäcker vi att något inte är som det ska med den täta

grönskan från träden. Jag är van vid att den rör sig böljande och rytmiskt som en lungas

självklara liv, men nu är det något som stelnat mitt i rörelsen. Det har smugit sig in en fläck i

lungan, ett främmande föremål på ögats omedvetna fotografi av lövmassan.

Det hänger en matta högt upp i ett av träden. Det är en grön trasmatta med stora ljusa prickar

och den smälter nästan samman med färgen i lövsjoket. Det är brottet i lövens vågrörelse som

avslöjar den, och kanske också den livlösa färgen i de blekta plastremsor den är gjord av. Hur

den har kommit dit är omöjligt att säga.

Nu gungar den på grenen och det visar sig efter dagar av lynniga vindkantringar att den sitter

ganska rejält fast i trädet, alltför högt och otillgängligt för att den ska vara åtkomlig utan en

tio meter hög, fristående stege.

*

Jag tog bilder av familjen utanför deras stråhydda. Daniel, Nati och den nyfödda Sandra. På

de sjutton år gamla bilderna är de ännu så unga att promenaden med barnet till soptippen där

de arbetade ser ut som en lek. De skrattar, kanske åt fotograferandet, men de skrattar och de

har det lilla barnet med sig insvept i skyddande lager av tyg. Nati har ett par lustiga storrutiga

byxor på sig och Daniel bär en gammal resväska i ena handen. Låset på väskan har gått

sönder så att locket hänger öppet och det ser ut som om de är ett ungt clownpar på väg in till

publiken som väntar runt manegen.

I bakgrunden syns hyddorna av stråmattor. De ser också ut som om de vore tillkomna på lek;

kojor för barn.

18

Men det är bostäder. Och där någonstans bor Daniel och Natt fortfarande, sjutton år senare,

med min guddotter Sandra och hennes två yngre syskon.

Under fjorton av de sjutton åren har vi brevväxlat med varandra. Tre år gick innan jag skrev

till dem första gången efter återkomsten till Sverige och det krävdes flera påstötningar i brev

där de undrade varför jag aldrig hörde av mig.

‘Jag undrar varför du inte skriver? Varför är du så otacksam att du inte ens kommer ihåg

Sandra, som alltid frågar efter den frånvarande gudfadern. Hon har precis lärt sig att skriva

några bokstäver. Dom ser skojiga ut. Hon skulle väl åtminstone kunna få ett foto av dig?

DANIEL"

Ändå hade jag suttit i taxin i Lima på väg till flygplatsen och varit helt och hållet uppfylld av

känslan att jag aldrig, aldrig skulle glömma det jag upplevt av människors allvar och utsatthet

under den långa tiden i Peru. Vad som än skulle komma att hända i mitt liv så var detta

referenspunkten. Aldrig skulle mitt eget livs vardagliga trivialiteter få locka mig ifrån det jag

hade upplevt.

När jag kom hem till Arlanda var det höst och det regnade hela vägen in från flygplatsen och

Sverige var gråare och mer oföränderligt än någonsin. Jag minns att jag grät i vännernas bil

och det var inte över lyckan att få komma hem igen. Jag hade inget jobb som väntade och

ännu ingen familj, men det var inte över denna ovisshet jag grät. Tårarna fälldes i någon sorts

självömkan över ett förräderi som jag redan var i färd med att begå mot mig själv och mot

andra.

När jag väl kommit hem till Sverige tog vardagen snabbt över. Veckorna som gick i väntan på

att jag skulle skriva de nödvändiga breven till landet jag lämnat blev till månader och till slut

till år. Skamkänslan över att inte ha skrivit sällade sig till bekvämligheten och frågan vad jag

skulle skriva. Ju längre tid som gick och ju mer som hände i mitt eget liv, desto mindre

föreföll möjligt att berätta.

De ögonblick vi hade delat sjönk bort och blev allt mer otydliga. Jag glömde bort att jag en

gång känt mig underligt hemma i deras verklighet.

Jag hade solkat den heliga vredens känsla som jag bar inom mig på väg till Limas flygplats.

Jag hade återvänt till lugnets och samförståndets rike på jorden och om jag ville

kunde jag glömma allt jag varit med om.

Men bilderna kommer tillbaka av sig självt och gång på gång försöker jag sätta samman

bilderna till ett begripligt flöde. Någon måste förstå detta och dessutom måste någon ge mig

19

pengar för att visionen skall kunna förverkligas. Jag gör vad jag kan för att formulera det som

inte går att uttrycka i ord. Jag skriver ett första utkast.

SYNOPSIS TILL EN DOKUMENTÄRFILM

Det börjar med en svartvit bild av ett par fötter som går genom ökensand. Hundar skäller i

bakgrunden. Så en närbild ur grodperspektiv på ett urtida leksaksdjur som med en liten

elmotors hjälp rör sig över ett golv belamrat med leksaker.

En vuxen man ligger i en säng och tittar upp i taket.

- Sluta lek och kom och lägg dig. Annars blir det ingen saga, varnar mannen i sängen.

Pojken som ligger på golvet är åtta år gammal. Han stirrar på monstret som närmar sig med

stela men ända märkligt gravitetiska rörelser. Den lilla pojken stänger så av monstret med en

osynlig knapp på den fjälliga buken. Han reser sig från golvet och pappan ser hans nakna

ben försvinna kvickt uppför stegen till överslafen i våningssängen.

- Kom nu. Jag kan ju inte läsa om du ligger däruppe.

Han väntar på att pojken ska klättra ned och han tittar i boken. Det är ett tecknat

rymdäventyr som pappan själv läste när han var nio år. Testpiloten Jeff Hawk får i uppdrag

att ensam gå upp i sitt plan och möta en främmande rymdfarkost som uppenbarat sig på

radarskärmarna högt över Atlanten. Återigen de svartvita bilderna av stegen i öknen.

Hundskallen.

- Pappa hörs det först svagt och sedan allt tydligare genom öknen.

Uppochned tittar den lilla pojken på sin pappa.

- Hur många dagar är det kvar innan jag ska gå till mamma?

Pappan kommer leende tillbaka från öknen och rymden.

- Du har ju precis kommit hit gubben. Men kom ner nu, annars får du vara kvar där uppe i

rymden utan saga.

Pojken klättrar ned och lägger sig bredvid pappan. På trettio tusen meters höjd över Norra

ishavet får Jeff Hawk plötsligt kontakt med den främmande farkosten. Men kontakten blir

ödesdiger. Jefsi flygplan, som ändå är det yppersta den jordiska tekniken förmått att

frambringa exploderar och Jeff kastas ut i ett brinnande inferno. Medvetslös fångas han upp

och förs in i den okända farkosten.

Den lilla pojkens ögonlock flackar av trötthet och pappan slutar sin läsning.

I öknen skäller hundarna.

- Sluta inte, säger plötsligt pojken som vet hur pappan brukar försöka smita iväg innan han

somnat ordentligt.

20

Jeff Hawk vaknar sakta ur sin medvetslöshet. Han ligger ned och kan inte röra sig. Ovanför

sig ser han ett metalliskt takvalv och långt borta några figurer som förflyttar sig som om dom

simmade under vattnet. Jeff upptäcker att han är fastspänd på ett bord och bara kan vrida sig

en aning åt sidan. Då ser han ut genom ett stort, ovalt fönster och det han ser får honom att

tro att han ännu inte är vaken. Därute flämtar galaxerna och miljarder stjärnor blinkar i den

svarta rymden. När han vänder sig tillbaka mot farkostens inre har de metalliska figurer han

nyss såg långt borta i rummet kommit helt nära bädden. Uttryckslöst blickar de ned mot

honom där han ligger fjättrad

Men nu har pojken slutat rulla sina ögonvitor och pappan lägger försiktigt ifrån sig boken

och smyger ut ur rummet efter att ha kysst pojken godnatt.

---

Pojken är min egen son och detta är en möjlig version av inledningen till dokumentärfilmen

"Glöm inte oss' Pojken, sagan om Jeff Hawk och de svartvita ökenbilderna som senare visar

sig vara filmade i Perus huvudstad Lima är några element i denna film. Den beskrivna

inledningen är en skiss på hur berättarelementen är tänkta att utnyttjas. Den egentliga histo-

rien handlar om ett återbesök i en verklighet som lämnade djupa spår i mig för sexton år

sedan. Där träffade jag en ung familj som arbetade på Limas sophög. Deras förstfödda dotter

blev mitt gudbarn och under alla dessa år har jag ständigt funderat på att återvända.

Nu har jag bestämt mig för att åka tillbaka och söka upp familjen.

Jag försöker med hjälp av bilderna från den tiden berätta för min son vad jag ska göra.

Stillbilderna från den tiden varvas med vardagsbilder från Sverige. Bilderna på mannen som

går genom öknen återkommer och hundarna som tidigare bara hörts kommer snart in i bild;

aggressiva, raggiga och strykrädda. Som en sinnebild av människornas utsatthet irrar Limas

ota-liga herrelösa hundar omkring i staden och i filmen.

När jag väl kommer till Lima och möter familjen jag lärde känna för sexton år

sedan vidtar livet. Skräcken och fantasierna som fötts ur avståndet byts i verkligt liv och

historien om vad som hänt familjen under sexton år. I denna verklighet blir bilderna från

Sverige till den avlägsna svartvita historien. Det är nära, vardagliga bilder och på avstånd så

oerhört betydelsefulla.

Kanske går det på detta sätt att berätta om två verkligheters absurt åtskilda men ändå

samtidiga existens.

Och historien om Jeff Hawk är berättelsens slut.

Precis när pappan tar steget över tröskeln på väg till sitt kvällskaffe hör han pojkens

anklagande röst.

21

- Du läste ju inte slutet.

Pappan lommar tillbaka till sängen med en uppgiven suck. Utan att de främmande

rymdvarelserna yttrat ett ord förstår Jeff ändå att de vill honom väl och att de räddat honom

från döden när hans flygplan exploderade. Något slags underligt vänliga vågor utgår från de

metalliska varelserna. De vänder så bordet där han ligger fastspänd mot det ovala fönstret.

På ohyggligt långt avstånd ser nu Jeff en skimrande blågrön planet. Med en rysning förstår

han att det är jorden han ser och att han varit med om något som ingen annan människa

tidigare fått uppleva. På sitt ordlösa sätt ger sedan rymdvarelserna Jeff ett ultimatum. De är

inte ovänliga, men deras villkor är absoluta. Jeff kan återbördas till jorden oskadd, men han

kommer då att ha glömt allt han upplevt där ute i världsrymden.

Han kan också välja att för evigt dväljas bland stjärnorna och färdas mellan galaxerna med

sina vänliga, tysta och allvetande följeslagare."

*

Så slutar en av skisserna till filmen jag bestämt mig för att göra. Den är på väg att vandra vilse

i fiktionen, denna lockande genväg till beskrivning av en film som inte finns men gärna vill

bli gjord.

Det finns någonting bortom fascinationen av tiden som gått sedan vårt första möte, bortom

konflikten mellan den fattiga och den rika världen och bortom de fallna vänsterideologierna.

Detta något är högst privat och eftersom jag envist håller fast vid tron på att det mest privata

också är det djupast sett mest allmängiltiga så vägrar jag släppa tanken på att gestalta detta

privata. Det är klart att jag själv måste vara med i filmen, även om det bär mig emot och

väcker mångas invändningar. Men förutom att jag själv måste visa upp mig framför kameran

måste jag komma åt andra skikt än det ytliga mötet mellan mig och det förflutna. Därför väller

plötsligt bilder ur barndomen fram och blandar sig in i det nutida bildflödet. Liksom i andra

filmer hotar de att ta överhanden gentemot det dokumentära inslaget. I klippbordet brukar det

vara det dokumentära som vinner. Det andra förblir alltför grumligt och alltför oformulerat

privat och länken till den levande, pågående verkligheten blir alltför svag.

Kanske finns där också drivkraften? En envis längtan att förena det hemliga inre med världen

där utanför. För att slippa skilsmässan, främlingskapet?

Men varför valde jag just denna väg uti världen? Min fem år yngre bror valde en helt annan

väg. Han blev sjöman och genomkorsade en gång Amazonas med flodångare. Men det enda

jag hört honom berätta om denna resa är historien om den fruktansvärda magsjuka han

22

drabbades av. Han gjorde också en film från en av sina resor som matros ombord på

kryssningsfartyget Gripsholm. Det var en genialt enkel film om en ung matros jordenruntresa.

Jag vill minnas att den började ombord, på besättningens soldäck, vid den primitiva pool som

stod till deras förfogande under lediga stunder. På de rymliga passagerardäcken fanns andra,

finare pooler, men dit var besättningen inte välkommen annat än för att servera drinkar och

städa.

På de stumma enkelåttabilderna såg man hur som helst ett glatt sällskap vid den lilla poolen.

Sedan såg man kölvattnet från det stora fartyget som banade sig väg över ett okänt hav. Nästa

bild var tagen från en taxi. Uppenbarligen gick färden genom en främmande stads horkvarter.

Plötsligt dök sockertoppen i Rio upp. Här kom plötsligt förklaringen till vart vi alldeles nyss

åkt taxi.

Så förflyttades vi hastigt till den lilla poolen igen. Och ett nytt kölvatten. Sedan var det dags

att åka cykelriksha och vid färgglada trädörrar i trånga kvarter stod rader av färgglada kvinnor

i lika färggranna saris. Därefter en ny, internationellt igenkännbar vy över en främmande stad.

Tillbaka till poolen. Nytt kölvatten. Resan fortsatte på samma sätt genom ett antal hamnstäder

och kölvatten. Jag ser gärna om filmen flera gånger.

Men det var inte mitt Sydamerika. Min kontinent var krångligare, mer skuldbelagd och

tyngre; högmodig gentemot det jag uppfattade som lättsinnigt. På min kontinent skulle man

undvika glädjekvarteren och de kända turistmålen. Det var inte förbjudet att skratta och njuta

på den kontinenten, men det var inte det viktigaste. Mitt i det förmenta sökandet efter det

allmängiltiga fanns en strävan efter att vara exklusiv, att ha tillgång till en kontinent med

djupare djungler och mäktigare hemligheter än vad min bror verkade ha.

Jag tänkte inte så mycket på att det också skulle vara lättare att gå vilse på en sån kontinent.

Men lättsinnet fanns också på min kontinent. Jag försökte länge att undkomma

hedersuppdraget som gudfader till Sandra. Jag kände att det innebar vissa förpliktelser, och

jag hade ingen lust att bära något annat ansvar än stundens. Men jag hade kommit familjen

alltför nära för att kunna undvika förpliktelser och till slut blev det dopfest för Sandra.

Nati lagade mat och jag följde henne till affären för att köpa ägg. Bostadsområdet där de

bodde var ett nyligen ockuperat landområde som egentligen tillhörde staten. Så tillkom de

flesta nya slumområden i Limas utkanter. Efter några stridiga år tvingades staten acceptera en

ofrånkomlig verklighet. I Natis område fanns ännu inga hus av "material noble". Allt var

byggt av bastmattor som bars upp av pålar nedstuckna i sanden. Butiken var likadan. En

primitiv trädisk utställd i sanden, några hyllor med de nödvändigaste varorna och ljus som

silade in genom springorna i bastmattorna. Jag kommer ihåg de två äggen som hon bar i sina

23

kupade långsmala händer som om äggen egentligen vore fågelungar. Med samma omsorg

lagade hon potatismoset. Hon pressade de kokta potatisarna genom en precis likadan

potatispress som jag var van vid hemifrån. Med ett aningen skamset skratt erkände Nati att

hon hade hittat potatispressen på sophögen. Den hade ett stort hål i den ena perforerade

plåten. Men Daniel hade lagat hålet med ståltråd så gott det gick. Därför blev det en del

klumpar i moset. Men det gjorde ingenting. Jag var ju inte uppväxt med pulvermosets lena

välling på tungan.

Var jag bara ett halmstrå för deras överlevnad? Var de bara ett bra exempel till min bok om

Tredje Världen? Ett exempel som det gällde att betala med en passande grad av artighet?

Eller fanns det något annat som gjorde att jag besökte dem gång på gång och till sist

accepterade gudfadersrollen? Sexton år senare, efter många brev och långa tystnader, vet jag

inte längre. Det enda sättet att ta reda på detta är att återvända. I värsta fall väntar en

förskräcklig tomhet och en insikt om att mötet oss emellan var en illusion byggd på numera

övergivna behov.

I breven finns ingen visshet att hämta. Raderna är fyllda av artighetsfraser och ganska

intetsägande kommentarer om livet som rullar på. Sandra får först en lillasyster och sedan, på

sitt tionde år en lillebror. Barnen börjar skolan och ibland är de sjuka.

Förutom de artiga hälsningarna finns en annan sak som ständigt upprepas i breven. Läget i

landet är varje gång allt sämre och det blir allt svårare att klara familjen. Jag vet inte vad jag

skall tro om detta. Det är svårt att föreställa sig försämringar från den punkt där de befann sig

då, 1974. Det är nästan alltid Daniel som skriver. Vad är det han menar när han säger att allt

blir värre och värre? Han blir aldrig tillräckligt konkret för att jag ska förstå, men jag kommer

att tänka på alla gamla människor som envist hävdar att världen ska gå under. Ibland undrar

jag om de inte försöker uttrycka skräcken över sin egen undergång.

Kanske är det samma sak med Daniels beskrivningar av verkligheten i Peru? Jag kommer

ihåg att jag då, på sjuttiotalet läste ekonomiska analyser av Peru. För det mesta fick man ett

intryck av att reallönenivån hade varit sjunkande ända sedan trettiotalet. Men med den

beskrivningen skulle Perus folk för länge sedan ha varit utplånat. Något måste vara fel i den

statistiken. Kanske hade samma slags fel smugit sig in i Daniels brev?

Är det i själva verket lika mycket den egna växande insikten om att det alldeles egna och enda

livet aldrig blir bättre, som Daniel talar om? Att hoppet falnar och vi står ensamma kvar,

berövade våra värmande drömmar?

Eller har han helt enkelt rätt? Deras liv har bara blivit värre och värre för varje år som gått.

Sjutton år. Sjutton gånger värre.

24

Tiden faller i sitt rasschakt och där finns inga skyddslinor alls.

*

Det är nu två månader kvar innan vi ska resa till Peru. Första gången jag reste dit var mitt inre

fyllt av bilder ur filmer, böcker och serietidningar.

Någonstans i botten av mina föreställningar fanns de fyrkantiga ägg Kalle Anka hittar i den

gömda dalen i Anderna. På något oförklarligt sätt är de sammanblandade med bilden av

Biggles pontonförsedda flygplan i en blåskimrande bergssjö på omslaget till ’Biggles i Tibet’.

Så dyker landet återigen upp i en fransk film från sextiotalet. Jag tror att den hette "Fåglarna

flyger till Peru för att dö" och den handlade om en vacker ung kvinna som överges av sin

förmögna och många år äldre älskare. Hon lämnas att dö på en öde strand, men hittas av en

bildskön och stum man iklädd vingar likt en fallen Ikaros. Han för henne till ett vindpinat

kråkslott där vid havet. Det visar sig att den grånade brädbyggnaden är en bordell och jag

kommer inte ihåg mer än att kvinnan aldrig lyckas lämna den fångenskap hon hamnade i.

Det där såg jag på bio vid ett Stockholmsbesök när jag var sexton. Jag hade åkt ned för att

lyssna på Ravi Shankar och titta på musikalen Hair för den norrländska ortstidningens

räkning. De hade skaffat sig en popsida. Var man ung och höll sig framme kunde man tack

vare popsidan samtidigt vinna inträde i tidnings- och popvärlden. Ravi Shankar satt med

benen i kors på Sheratonsängen och varnade mig faderligt för knarket och dansöserna rörde

sina smidiga stjärtar i Fiskens tidsålder.

Peru var fortfarande mystiskt och lockande.

Så började B52:orna välla ut ur den amerikanska moderskroppen, över oceanerna in mot ett

brinnande Hanoi och vidare ut genom TV-rutorna för att till och med lyckas förgifta kaffet i

TV-termosarna. Konsekvenserna blev naturligtvis oöverskådliga.

Jag brände min pubertala ångestpoesi, slängde Lars Noréns diktsamling ’De verbala resterna

av en bildprakt som förgår’ och gjorde mig kvitt barndomens imperialistiska gift i form av ett

antal mörkröda samlingspärmar med Kalle Anka.

Ned i mörkret föll de underbara fyrkantiga äggen.

*

Jag har tänkt på den här filmen under flera år, men många saker har hindrat resan. Först har

barnen varit för små, sen kom skilsmässan och omöjligheten att lämna ungarna mitt under

detta kaos. När jag till slut insåg att jag ville ha barn även i mitt nya äktenskap förstod jag att

resan och filmen måste göras omgående, annars skulle det aldrig bli av.

25

*

Varje gång jag öppnar fönstret framför mitt skrivbord börjar det falla ett ytterst lokalt regn

över ett hörn av glasrutan. Men det är bara luftkonditioneringen från kontoret en trappa upp.

Ovanpå datorn sitter en grönspräcklig padda.

Det har aldrig sedan storstrejken 1909 regnat så mycket som denna sommar.

Men grodan på datorn är död. Torr och uppstoppad.

Telefonen och faxen och datorn famlar med sina elektroniska griparmar ut i den avlägsna

verklighet där filmen ska spelas in. Egentligen är de alldeles blinda och döva och kan bara ge

ifrån sig svårtydbara tecken och antydningar om vad som väntar på andra sidan Atlanten.

Filmaren som har ansvar för pengar och personal och framtid och rykte och moral och

konstens framåtskridande och familjens försörjning gör vad han kan för att lita på de tecken

apparaterna trots allt lämnar ifrån sig.

I landet dit vi ska resa råder praktiskt taget inbördeskrig. Förfallet har nu gått så långt att

gamla sjukdomar man trodde sig ha utrotat återigen sprider sin epidemiska död. Koleran

grasserar i Peru.

Men värst är ändå den skräck och förintelse som armén och gerillarörelserna fört ned från de

avlägsna bergstrakterna till kusten och huvudstaden Lima. Staden är en sjukdom, en

cancersvulst som tillväxer ohejdat, närd av Andernas fattigdom och terror. Åtta miljoner

människor, sammanträngda i öknen, som vore de Moses skaror, förgäves väntande på att

Stilla havet som ligger framför dem ska dela på sig och öppna vägen till det förlovade landet.

Lasse B och Lasse P finns på plats i Latinamerika. Dock inte i Peru, utan i grannlandet Chile.

Den ene av dem entusiastisk över den väntande inspelningen, men svår att fånga med

elektronikens armar eftersom han antingen befinner sig på yttre resor i korrespondentens värv

eller har försvunnit uppslukad av sitt inre.

Den andre Lasse har dator och fax på plats i Valparaiso och kommer med långa listor av råd

och förslag på billig förläggning, bankkontakter, lämpliga fixare och tänkbara bilar med och

utan chaufförer.

Jag skriver till honom och försöker välja mellan alla hans alternativ.

'Att få ett fax från dig Lasse är att dö en smula, för att travestera poeterna. Det sköljer över

en som en mäktig våg och man blir så imponerad att man glömmer stänga munnen. Det gäller

det dock att göra, innan man har drunknat.

26

För övrigt går jag i en blandning av ångest och förväntan över det vi ska göra. Det är svårt

att särskilja oron över att det av olika skäl ska bli en dålig film från oron över läget i Peru.

Makabert nog är det antagligen filmen som oroar mig mest..."

Lasse B:s meddelanden är för det mesta lugnande. Själva faktamängden gör att det känns som

om halva filmen redan är gjord.

Men från Peru kommer andra tecken. Massmedierna levererar som vanligt sporadiska men

ständigt värre bilder av sprängda bilar och kolerasjuka, döende spädbarn och desperata, hårt

trängda militärer. Jag vet att man ska ta det med en nypa salt. När jag bodde i Lima 1974

drabbades staden av en ganska allvarlig jordbävning. Nordamerikanska tidningar hann skriva

att staden var praktiskt taget utplånad från jordens yta innan kommunikationerna var

återupprättade. Norra halvklotets skinande mediakolosser har en omättlig hunger efter

våldsamma skådespel. Södra halvklotet är arenan där man släpper lös odjuren från sitt eget väl

bevakade mentala menageri.

Men insikten förtar inte effekten av bilderna som snabbt förenar sig med egna nattliga

fantasier. Någonting ligger det väl i rapporterna...

Så kommer det brev från Pancho. Han har bott i Peru de senaste åtta åren och jag har bett

honom göra en del undersökningar. Han är den perfekta informatören; journalist med ett

förflutet i Chile och Sverige och en hängiven utforskare av kontinentens outsinliga förråd av

bisarra anekdoter. En del av mina frågor rör de oundvikliga praktiska problemen. Men det

som lockar Pancho är det andra, det opraktiska, det tillsynes meningslösa och det absurda.

Därför frågar jag honom om hundarna.

I min sjutton år gamla bild av Lima stryker hundarna ständigt omkring; luggslitna och

darrande av ömklighet, sjuka och flåsande, men också rasande, instängda bakom taggtråd.

Hundarna som människornas skuggor. Jag har fått för mig att hundarna är en viktig ingrediens

i filmen. Ordlösa och uttrycksfulla .

Jag vill att Pancho tar reda på allt han kan få veta om hundarna i miljonstaden.

’Du kan finna allt du kan drömma om och kanske mer därtill. Från hundarna som tränats att

jaga terrorister till kurser för de rikas vakthundar. Från den fattige

hunden som följer ett barn till skolan till den som måste dö för att tjäna som föda åt familjen.

Allt detta går att filma, men det krävs förstås tid.

Om det mer specifika:

27

Här finns inga institutioner som jagar hundar för att avliva dem. De som jagar hundar dr

personer eller grupper från fattigområdena som jagar hundar för att:

a/ äta dem

b/ ta deras valpar och sälja som husdjur till folk i till exempel Miraflores

c/ sälja dem till fabriker som sedan gör korv av dem eller helt enkelt säljer hundköttet på

marknader tillsammans med kattkött, åsnekött och annat smaskigt som säljs till folk utan att

de vet om det.’

Det märks att Pancho haft nöje av undersökningen och filmen är ett utmärkt motiv för hans

nyfikna grävande.

Panchos brev fortsätter med att måla upp ett infernoscenen i full funktion. När jag läser brevet

infogar jag tanklöst och girigt bilderna i den tänkta filmen. En modern Brüegelvision där

röken över gravarna kommer från bilbomber och tårgasgranater.

När Perus mest effektiva gerillagrupp Sendero Luminoso kom ned från landsbygden i bergen

anmälde de sin ankomst genom att hänga döda hundar i lyktstolparna.

Vad har kennelklubben i Sverige att visa upp jämfört med detta?

Men Pancho kommer ihåg att det var många år sedan jag bodde i Lima.

’En viktig sak som jag skulle vilja varna dig för är att Peru, dess verklighet och det

mikrokosmos som Daniel lever i har förändrats på ett fruktansvärt sätt. Förbered dig på en

stark chock som kanske kommer att förändra vissa delar av det du tänkt med filmen. Du

kommer att stöta på allvarliga praktiska problem, till exempel behovet av att ha ett

'säkerhetsteam' som skyddar er och er utrustning. Du kommer att utsättas för

misstänksamhet , aggressioner och allt möjligt annat.’

*

Den lilla staden där jag växte upp ligger vid Norrlandskusten, längst inne i en djup fjärd.

Under åren då jag bodde här hann jag se ljusets alla skiftningar över detta vatten. När jag

vandrade hem mot villaförorten efter en festnatt hos någon kompis i stan låg sommarljuset

blekt över det svarta vattnet. Det var oändligt vackert. Men det stank av kemikalier från

massafabriken på andra sidan om man kom för nära. När jag cyklade till sommarjobbet var

ljuset vitglödgat som fågelsång redan klockan halv sju på morgonen. Varje vinter la sig

fjärden i rykande andedräkt och slöt sin vita tystnad om sin svärta och sina giftiga vätskor.

28

Allt detta finns kvar när jag nu oväntat vänder tillbaka. Trots att mina föräldrar fortfarande

bor här var det många år sedan jag var där. Mycket har förändrats, men ljuset är detsamma.

Staden är mer renputsad och välmående stilla än någonsin tidigare.

Men det är bara vad man kan förvänta sig, detta sker i hela landet. Och det är inte detta, eller

att besöka mina föräldrar som har lockat mig hit. Det är istället för att ta reda på sanningen

bakom den fruktansvärda tragedi som nyligen har inträffat i staden och förvandlat det eviga

lugnet till en mardröm. Tragedin är av en omfattning som aldrig tidigare har skådats i landet.

Märkligt nog har massmedierna inte brytt sig om att rapportera mer än mycket kortfattat och

sakligt. Kanske har myndigheterna lyckats i sina försök att tona ned det inträffade, för att inte

väcka ont blod och förvärra saken, som man har uttryckt sig.

För några år sedan erbjöd sig kommunen att ta emot stora mängder flyktingar. De kom i

hundratal och fick tillfälliga bostäder i nybyggda baracker, belägna just i strandområdet längs

fjärden där jag brukade cykla hem i de extatiskt ljusa sommarnätterna för tjugofem år sedan.

Visst fanns det protester mot mängden flyktingar, men många gjorde sig pengar och fick

arbeten genom de stora statsbidrag som strömmade till. Ingen kunde föreställa sig vad som

skulle hända.

Nu åker jag i bilen ut mot det som alldeles nyligen var det stora barackområdet. På avstånd

ser man bara att alla träd och buskage som alltid funnits ned mot fjärden från vägen huggits

bort och ersatts av ett flera kilometer långt och ett par hundra meter brett grusfält. Jag anar

också stora, mörka områden långt borta på fältet. På vägen dyker en militär-kontroll upp och

jag tvingas sakta farten. De två soldaterna vid posteringen följer min bil med blicken, men gör

ingenting för att stoppa mig. Jag får en egendomlig känsla av att jag önskat att de hade

stoppade mig. Nu är det bara ett par kilometer kvar till huset där min mamma och pappa bor.

Jag rundar en utskjutande bergknalle och kommer ihåg hur det just där om vintrarna brukade

växa stora gulvita svulster av is över det nakna berget.

Med bilen tar det bara fem sekunder att runda berget. De mörka fälten dyker plötsligt upp på

nära håll. I långa, prydliga rader ligger hundratals noggrant hopknutna plastsäckar utlagda. På

tre ställen är raderna avbrutna av bemannade luftvärnspjäser skyddade av uppskottade

sandvallar. Jag vet vad som finns inne i säckarna. Där ligger kropparna av flyktingar; män,

kvinnor och barn. Utan att jag vet hur det gått till står jag vid sidan av bilen och övermannas

av en ohejdbar våg av sorg. Jag gråter som ett barn, hjälplöst och uppgivet. Stillheten vid

fjärden är större än den någonsin varit. Bara några hundra meter från det enorma sår som

schaktmaskinerna åstadkommit i landskapet invid fjärden ligger de prydliga villorna alldeles

orörda, som om ingenting har hänt.

29

Inne i den vämjeligt uppgivna gråten växer det fram en känsla av belåtenhet, av hämndens

belåtenhet över katastrofen som har slitit sönder stiltjen. Som ett blodtörstigt asdjur

överväldigas jag plötsligt av lusten av att se och höra mina föräldrar berätta hur det gick till.

Och vad säger folk nu då? Vad säger de nu i all sin präktiga självbelåtenhet?

När jag vaknar upp ur mardrömmen har jag armen runt Maggies mage. Plastsäckarna och den

djupa sorgen känns fortfarande som svullnader i hela huvudet. Maggie sover, men vaknar av

mina rörelser som hon känner så väl att hon sovande tycks kunna avgöra om jag är vaken eller

ej.

- Jag hade en mardröm, säger jag när hon undrar varför jag är vaken.

Vi ligger tysta ett tag tillsammans, i en outtalad oro.

Min resa bort och vårt växande barn. Därinne svävar det runt i vätskerymden och man kan

redan känna sparkarna från fötter som tillhör en annan, okänd. Vi kan inte somna om och hon

undrar över min dröm, men jag berättar ingenting. Ibland låter jag all min oro skölja över

henne som avskräde, ibland försöker jag låta bli. Vi kurar ihop oss igen och försöker krypa

tillbaka in i sömnen.

Men när jag håller på att domna bort hörs en duns och ett oroligt skrapande ljud från

balkongen. Vi tittar båda upp och på varandra. Båda har hört det. Vi lystrar men nu är det tyst

igen och våra huvuden sjunker åter ned mot kuddarna. Nya skrapningar av hårda klor och

fladder av instängda vingar mot väggarna. Det låter som en fågel, fångad på den inglasade

balkongen. Hon går upp och tittar ut genom balkongdörren. Jo, det är en skata som har tagit

sig in genom en glipa vi lämnat för den svala nattluften. Maggie är naken. Hon tar ett steg ut

på balkongen för att skjuta upp fönstren så att skaran kan ta sig ut. Men fågeln drabbas av

panik och jagar henne tillbaka in i rummet. Jag går också upp och ser den luggslitna lilla

skatan inträngd i hörnet mot fönstret, precis där det inte går att öppna. Den flaxar och kavar

hjälplöst mot rutan, som en fisk i ett förtvivlat försök att spränga akvarieglaset. När jag går ut

på balkongen för att skjuta upp fönstren ytterligare känns det som om fågeln ska kasta sig på

mig och börja hacka på min nakna kropp i ren desperation. Men den bara tränger sig allt

längre in i hörnet ju mer jag skjuter upp fönstren. Vingarna spretar och släpar efter den lilla

trasan av skräck, näbben hotar att spräckas och ögonen rullar som glaskulor utför ett stup.

Kanske den dör av skräck om jag försöker få tag på den för att hjälpa den ut? Jag lämnar

öppet så mycket det går och drar mig tillbaka in i rummet.

Den instängda fågeln är ett väsen, med en blandning av löje och hjälplöshet över sig, men

ändå förmögen att sända rysningar genom mig med sina rullande ögon och sina svarta naglar.

30

När fåglar flyger är de ofarliga och självklara, fastän de trotsar tyngdlagen. Nere på marken

skvallrar deras löjliga hoppande om att någon skurit av armarna de haft i ett annat liv. Men

om vi skrattar åt dem drabbas vi av deras djuriska hämnd.

Varför låg liken kvar i plastpåsar? Varför hade man placerat ut luftvärn inne bland raderna av

döda människor? Mot vem eller vad tänkte man skydda sig?

Jag ser att mattan fortfarande hänger kvar i trädet utanför balkongen. Den är inte vitprickig

som jag tyckte häromdagen. Den är blekgrön med vita fyrkanter.

Skatan vilar ibland ett kort ögonblick. Så gör den ett nytt försök och drabbas snabbt av panik

tills den är fullständigt uttröttad. Men ut kommer den inte. Jag tänker på Ian, som var så rädd

för fåglar. När jag läste hans bok om Berlin dök plötsligt fågelfobin upp och påminde mig om

hans panik i den kvävande natten i San Miguel i El Salvador. Fruktlöst försökte vi sova några

timmar innan vi skulle ge oss av till vårt avtalade möte med gerillan i bergen timman innan

gryningen. Gerillan hade sprängt ytterligare någon kraftledning på landsbygden och därmed

spärrat in oss i mörklagda, heta hotellrum i den närliggande staden. Det enda som hjälpte en

kort stund mot känslan av kvävning var att treva sig fram till duschen, blöta kroppen och ge

den några minuters svalka innan värmen återtog sitt strupgrepp. Alla fyra gjorde vi på samma

sätt. Under oroliga tankar om färden till mötet med gerillan morgonen därpå sökte vi

oupphörligt efter det svalkande vattnet som efter en lugnande kvinnokropp.

Jag står fortfarande kvar på balkongen och ser akvariefågeln och mattan i trädet.

Ian är död sedan mer än ett år tillbaka. När han trevade sig mot den mörka toaletten den där

natten i San Miguel var han drogad av mörk, klibbig sömn. Han såg ingenting när handen

fann duschkranen.

Farorna finns aldrig där vi tror att de finns. de faller alltid på oss ur bakhåll.

I Peru väntar kolera och ett samhälle som faller sönder under det stigande, dagliga våldet.

Den här morgonen väntade en färd genom ett ingenmansland, till en mötesplats med en

osynlig gerilla. På vägen skulle det finnas militär, men på dagen hade det hela verkat som ett

ganska oskyldigt företag. Biltrafiken på vägarna flöt obehindrat, folk åkte genom området på

fullastade lastbilar, hönsen pickade i gruset och barnen gick till skolan. Militären gäspade vid

sina posteringar och en avlägsen helikopter surrade bort över de vackra höjderna. Men nu på

natten, under trevandet efter duschen kom fantasierna om vad som skulle kunna hända. När

Ian vred om duschkranen var det som om mardrömmen blev verklighet på just det där

oväntade sättet som berövar oss all beständig trygghet.

Vattnet träffade Ians sömndruckna kropp och han skrek rakt ut. Han slog omkring sig i vild

panik, halkade på det blöta golvet, föll och skrek, skrek och föll i mörkret inne i

31

duschrummet. Lasse hade vaknat och försökt få kontakt med Ian genom paniken, utan att

lyckas. Ian hittade plötsligt själv dörrhålet ut från toaletten med sitt panikartade famlande och

halkade skrikande omkull på golvet utanför.

Det var en fågel. Ian hade plötsligt känt fladdrande fågelvingar mot den nakna kroppen istället

för bara den vänligt svalkande strålen från duschen. På väg upp mot bergen samma morgon

berättade Ian om sin fågelfobi . Långt senare, när Ian redan varit död i över ett år läste jag om

hans bok från Berlin. Oväntat dök den upp igen, fågelfobin.

Den här morgonen var det oundvikligt att se den blint fäktande fågeln som ett illavarslande

tecken. Men Ian skämtade avledande om det svenska "High-tech-teamet". Sarkastiskt svarade

han på våra frågor om han verkligen skulle ge sig upp i bergen med en tung packning på

ryggen och bara sina "french dancing shoes" på fötterna.

Men det var inte där, hos gerillan i bergen i El Salvador, som Ian dog.

Jag kommer ihåg varje ögonblick av den där utflykten. I väntan på klartecken att ge oss in i

gerillans område satt vi på en höjd och betraktade arméhelikoptrarnas inflygningar mot

gerillaområdena. Jag kommer ihåg att vi diskuterade den sovjetiska närvaron i Afganistan.

Trots helikoptrarna, trots de avlägsna skottsalvorna, kändes utflykten inte särskilt farlig. Det

fanns enstaka ögonblick när jag inbillade mig att något katastrofalt kunde hända. Men för det

mesta var vårt gemensamma målmedvetna vandrande och filmande alldeles tillräckligt för att

hålla vildhundarna på avstånd. Bara man gör något försvinner känslan av fara, och det spelar

inte så stor roll vad man gör. Därav naturligtvis det rastlösa handlandet, kravet på åtgärder och

oförmågan att stanna upp och vänta.

Ödesdigert ibland, men ofta en räddning undan hundarna.

En lång tid senare hann hundarna upp Ian. Han var tillbaka i England och han skulle skriva

den där boken om sina år i Centralamerika. Våra dagar och nätter i bergen i El Salvador skulle

antagligen blandas någonstans i den där boken. Men det blev inte så. Vildhundarna dök upp

där de var minst väntade. Ingen vet egentligen vad som hände, men Ian tappade taget om

tillvaron, föll från ett fönster och dog.

*

Gud välsigne upprepningarna; simmandet fram och åter i bassängen, handen i kaklet,

frukostens ceremonier, barnens röster från ett annat rum, dagstidningens lugna tickande i

brevlådan.

32

Ändå är det nödvändigt att bryta upp för att inte fångas i ceremoniernas valium. Dagen för

avresan är inte längre så avlägsen och det är dags att filma de scener vi behöver från Sverige.

Vi börjar från början. Jag ska berätta för Isak att jag tänker resa långt, långt bort till någon

som på sätt och vis är ett annat av mina barn.

Lasse P. råkar lyckligt nog vara tillfälligt hemma från Latinamerika. Vi får en chans att prova

den nya situationen med mig framför kameran och Peter och Lasse bakom. Jag placerar Isak

med mig vid köksbordet framför en låda med en tjeckisk piratkopia på Mekano. Isak tror att

det är meningen att vi helt oskyldigt ska bygga Mekano framför filmkameran Bakom kameran

vet Lasse och Peter vad som skall ske. Men Lasse känner sig osäker på sin roll och avbryter

min lek med Isak. Han undrar hur långa tagningarna ska vara. Peter, som under flera år väntat

på att få ta kommandot, svarar omedelbart, och jag som sitter framför kameran har lika snabbt

invändningar. Lasse pratar plötsligt med två personer på en gång. Han tittar sig förvirrat

omkring och stänger av bandspelaren.

- Vem pratar jag med, frågar han uppgivet.

Jag kan inte släppa vanan att försöka kontrollera hela situationen, trots att jag borde

koncentrera mig på pojken och Mekanokopian med den dåliga passformen.

Inte förrän Isak börjar gråta förtvivlat över min resa tappar jag en del av kontrollen. Jag grips

av dåligt samvete och förtvivlan över att det ska vara så svårt att förena arbetet med det övriga

livet. Jag hinner ändå tänka att allt detta är bra för filmen.

Jag lovar Isak att han ska få önska sig någonting riktigt, riktigt fint som present när jag

kommer hem. Långsamt besinnar sig den lilla pojken. Han snyter sig i tio meter

hushållspapper och vågar sig i närheten av sin allra hetaste önskan (förutom den omöjliga; att

hindra pappa från att resa): att få en egen hund. Men vi har talat så mycket om det hopplösa i

att ha en hund som ska flytta fram och tillbaka mellan de två hemmen och att man egentligen

inte borde ha djur i stan. Så Isak frågar till slut försynt om han möjligen skulle kunna få en

hamster eller ett marsvin. Och det är klart att jag lovar honom ett marsvin.

Framför oss på bordet, över de utspridda Mekanobitarna, ligger de sjutton år gamla bilderna

på familjen i Peru. Isak vill inte se dem och han vill inte höra talas om huset jag vill bygga åt

familjen. Teckningen av huset, som jag hade tänkt be honom om, är ersatt av ett marsvin, men

jag tänker att det egentligen är mycket bättre. Jag ser framför mig hur jag ringer hem från ett

kaotiskt Peru och frågar den lilla pojken hur hans marsvin mår. Dessutom är inköpet av

marsvinet och dess dyrbara tillbehör en scen som är värd att filma.

33

Först efteråt inser jag att jag till slut helt tappat kontrollen över vad som hänt bakom kameran.

Drygt fyra rullar film har gått åt. Varje rulle kostar mer än tvåtusen kronor och jag förstår att

metoden jag valt kommer att ha sitt pris.

Isaks förtvivlan är ett värre pris. Inför hans gråt försvinner bilderna på Nati, Daniel och

Sandra. Förgäves kämpar de för att hålla sig kvar i min verklighet med fotografiets svaga grå

fingertoppar. Men det är också arbetet, den redan påbörjade försörjningen. Filmen som ska

göras och iklädas diverse argument inför barnet och världen. Men Isak är tapper. Han skrattar

åt hamstern och vad den ska läras att göra. Isaks radiodelar är hamstern. Och så har han försett

oss med filmens inledning. Fotografierna som det var meningen att han skulle intressera sig

för och huset som han skulle rita en teckning av. En teckning som jag tänkte ta med mig till

Nati och Daniels tre barn. Han vill inte veta av det förbannade huset och inte bilderna heller.

För honom betyder det bara att jag åker bort och han är mycket enklare och sannare i sin

känsla för min frånvaro än jag någonsin kan vara inför min resa. Men kanske är det bättre att

han inte vill ha mekanot framför oss och inte heller andra apparater. Och senare frågar jag

honom om det var jobbigt att filma för att han började gråta. Joo, för han grät så länge... men

så blir han tyst en stund och säger sedan att det ju blir en bättre film om det är lite sorgligt

också. Ja, herregud tänker jag, bara det inte blir för sorgligt.

Lagom är bäst.

*

Jag springer i skogen, den lugnande svenska skogen. Plötsligt känner jag vittringen av

vildhunden som ett fränt stråk över en enslig skogsväg. Något har vandrat förbi och snabbt

försvunnit i den mörka skogen runt vägen.

Är det en svart orm som ligger längre fram på vägen? Mina steg blir långsamma och jag

kastar oroliga blickar mot buskagen vid vägkanten. Men det svarta rör sig inte. Det visar sig

vara en avsliten fläktrem från en bil som passerat för länge sedan. Grus under skorna, det

knastrar mänskligt hemtamt igen och jag ökar farten. Snart springer jag oberört vidare på de

sviktande skorna i den svala skogsluften och det vilda trampas ned i mina distinkta och

duktiga fotavtryck.

Huset i öknen, bakelitrattarna, den lilla hamstern eller råttan i sin bur, den som ska vårdas och

matas och skötas, koleran. Eller filmen som ska göras eller kriget som ska föras. Snart är det

tillräckligt, snart har vi så många uppgifter att det hela blir meningsfullt för alla inblandade.

Det finns något att vara rädd för, något att göra åt det och så finns det en uppgift att

genomföra. Så nu kan alla vara lugna. När man går upp på morgonen måste man hämta

34

tidningen, sätta på vatten, gå på toaletten, klä på sig kläderna, göra i ordning frukosten, väcka

barnen, skicka dem till skolan, läsa tidningen och själv ge sig iväg, inte glömma släcka lyset,

stänga av spisen, slänga soporna, låsa dörren. Varje morgon. Istället för radiodelar, hundar,

vrede, mattor i träden och en hamster som har gömt sig under sängen och inte vill att barnet

skall gå till skolan.

*

I dag tar man ner mattan ur trädet. Tre trädgårdsarbetare genomför operationen. En av dem

upp i trädet. Till slut faller den som det första höstlövet. Den har hunnit bli blek och kanske är

det dags för den att falla. Kanske var det dags. Den kan inte mäta sig med den allt mörkare

grönskan.

Men jag saknar den.

*

Vi ska köpa marsvinet till Isak. Eftersom vi inte bara ska köpa ett marsvin till Isak utan också

filma hela scenen så duger det inte med vilken djuraffär som helst. Jag åker runt mellan

djuraffärerna i Stockholm för att hitta en ägare som ställer upp, en expedit som klarar

kameran och en miljö som är tacksam.

Isak har svårt att somna på kvällen. Men det är drömmen om det lilla djuret och inte

filmningen som oroar honom. Isak och jag väntar på ett fik på Vällingby torg under tiden som

Peter sätter upp lampor i affären. Jag vill inte att Isak ska få titta på marsvinen innan det är

klart för filmning. Jag försöker få honom att tänka på annat men han vill inte ens ha bakelser.

Han vill inte ha någonting annat än sitt lilla djur.

Efter en oändlig väntan på omtagningar och diskussioner inom teamet får han till slut sitt lilla

djur i famnen. Han vill åka hem med marsvinet, som han genast döpt till Hasse. Men solen

går aldrig i moln och jag vill absolut ha en bild från torget när vi vandrar iväg mot bilen med

marsvinslåda och bur och matkassar. Isak suckar och väntar och marsvinet gömmer sig så gott

det kan under halmen i sin låda.

När vi väl kommer in i bilen hoppar marsvinet ur Isaks försiktiga händer ned på bilgolvet och

gömmer sig effektivt under ett säte. Peter gräver fram det stackars motsträviga djuret som på

nytt hamnar i Isaks händer. Spänd och allvarlig håller han om den lilla stela kroppen. Isak

tolkar djurets lugn som ett förtroende, jag föreställer mig att det snarare är skräck.

Och skräcken håller i sig tills vi kommer hem. När Hasse väl fått sin bur och sitt hö för tjugo

kronor kilot och vi har fått vår hemkörda pizza så vågar han inte längre krypa fram. Vi

35

bestämmer oss istället för att ta kompletterande bilbilder på stan. Men vi kan inte hitta något

bra ställe, alla idéer är som bortblåsta ur skallen.

Isak vägrar att gå ut och filma mer. Vi börjar gräla och jag blir hård och oförsonlig. Jag sitter i

en fåtölj i vardagsrummet och Isak ligger i träsoffan i köket.

Filmteamet sitter utslagna och bortkopplade i varsin stol. Plötsligt inser jag att detta måste

filmas. Egentligen borde Peter ha behållit synen påkopplad lika väl som jag har det.

Man får inte slappna av ett ögonblick, måste alltid dubbelseendet i beredskap.

Vi sätter igång och Isak bryr sig faktiskt inte om den alltmer närgångna kameran utan

fortsätter att vara sur. Han säger att jag förstört nöjet med marsvinet genom att filma köpet.

Förödande. Till råga på allt kommer Hasse inte fram ur halmen. Näst intill likstel ligger han

under halmstråna. Endast hans skräckslagna svarta ögon glimmar till då och då och ger ett

litet hopp om liv.

Med hjälp av löften om godis lyckas vi till slut få med oss Isak ut i bilen. Helt i onödan.

Långa bilköer och fel optik.

På kvällen samlas de grå molnen till en allt mer hotfull himmel och så börjar det välsignade

regnet falla. Jag springer genom stan och snart försvinner kylan från regnet. Ånga från

gatorna som kyls av regnet och ångan från kroppens värme blandas. Hästar i regn och mörker.

Jag skulle kunna springa hur länge som helst. Regnet är som en kärleksakt, det håller min

kropp i varma, rinnande händer och letar sig in överallt. En ung kvinna i blöta tunna kläder

cyklar förbi mig. Hon vänder sig om efter mig, fångar min blick och skrattar ett skratt åt oss

båda. Jag springer rakt genom vattenpölarna och bilarna väjer alldeles i onödan för att inte

blöta ned mig.

Vad är svett, vad är regn, vad är vatten, vad är mina armar och mina ben.

Regnet ger sig aldrig och Maggie ligger på balkongen och lyssnar på vattenfallet mot rutorna.

Åskan som kommer på natten när Isak somnat utan att marsvinet ännu kommit fram. Plötsligt

upptar detta lilla djur en stor del av mina tankar. Nu koncentreras oron där. Alltid söker

ångesten, den odefinierbara, ett fäste med sina svettiga fingrar i skräckens utskjutningar på

bergväggen.

-Han kommer att dö av skräck, säger jag till Maggie som ligger vaken bredvid mig och lugnt

betraktar det blå skuggspelet på sovrumsväggen.

Hade det inte varit för min oro för detta lilla marsvin (och allt vad det betyder - för mig och

för Isak) så hade jag också kunnat njuta av åskvädret. Nu ligger jag bara vaken och räknar

sekunderna mellan det blåvita ljuset och smällarna som envetet skakar fönsterrutorna.

36

Plötsligt försvinner ljuset och den fjärrkontrollerade TV:n flämtar till innan den dör med en

elektronisk suck.

Hasse klarar aldrig detta tänker jag och ser begravningen i Vitabergsparken framför mig, med

skokartong och blommor och kanske några små ord till farväl för barnets och filmkamerans

skull. Jag kommer att tänka på Eugene Smith , fotografen som återvände från Koreakriget och

tog den idylliska ( och ganska patetiska ) bilden på sina barn på den lilla stigen mot ljuset i

grönskan. Han tog också några bilder på en begravning av sina barns marsvin. Gus-gus tror

jag marsvinet hette.

Men morgonen kommer och Hasse lever. Han har till och med ätit en del hö. För tjugo kronor

kilot. Men han blir fortfarande lika stel när man närmar sig och jag lider av Isaks besvikelse

och hans försiktiga förfrågningar om när Hasse kommer att bli hans vän.

Frågan är om Hasses skräck försvinner innan Isaks tålamod och intresse tryter. Likgiltigheten

vore nästan värre än den dramatiska och sorgliga skräckdöden under åsknatten. Vad gör man

med ett marsvin man inte vill ha och som lever i sju år och som man fick som tröst för att

pappa skulle resa bort?

*

FAX PARA: LARS PALMGREN - SANTIAGO 13/8 1991

FAX DE: MIKAEL WISTRÖM

Kära Lasse,

När regnet strömmar ned utanför fönstren så känns det bra. Det måste ju vara nåt sjukt med

denna drift till det strömmande vattnet.

Jag hade behövt en del strömmande vatten för att lugna denna natt. I morse gick Maggie med

vrede ur sängen och sa att hon skulle flytta hem till sin gamla lägenhet tills jag åkt min väg.

Hon står inte ut med min oro som blandas med hennes egen och barnens och håller oss

sömnlöst pladdrande genom nattens tvivel. Sen ska hon upp på morgonen och jobba med sina

ångestdrivna patienter. Hon undrar hur fan vi ska stå ut med varandra. Det gör jag med. Och

jag vet faktiskt inte vad hon menade när hon gick sin väg i morse. Jag ringde till hennes jobb

och hälsade hennes chef att jag älskade henne (inte chefen alltså). När hon hade gått var det

dags attfölja Max till tingsrätten. Han har blivit rånad av två latinamerikanska

invandrarpojkar i andra generationen. Nu sitter dom där och ser ganska "justa" ut, som Max

säger. Blanka och stela i ansiktena viskar dom fram sina skamsna bekännelser och den

37

guatemaltekiska mamman till den ena busen gråter och berättar att pojken inte haft det lätt

hemma. Sen kommer jag ner till lokalen och hittar ett fax från Lasse B och Chachi där jag

tyvärr får läsa att du återigen har det dåligt med Eliana. Lasse! Vad är det med oss? Vilken

är denna fruktansvärda oro som driver oss likt galna hundar i famnen på våra demoner?

Kanske kan vi komma åt detta tillsammans där i Lima. Även om det aldrig faller svalkande

och förlåtande regn i denna stad.

Men allt regn är inte lugnande. Här om natten öppnade sig slussarna och åskan fick

elledningarna att hoppa ur led. Då låg jag klarvaken och skruvade mig i sängen och tänkte på

Hasse. Stel av skräck redan från första stund han lämnades ensam i natten i sitt nya hem

förmodade jag att han nu fick hjärtslag när fönsterrutorna skallrade av himlens vrede.

Men morgonen kom och den lilla parveln levde fortfarande. Efter två dagar började han äta

och Isaks oroliga konstaterande att Hasse nog behövde lite tid på sig för att vänja sig verkade

beveka det lilla djuret.

Senare insåg jag att åskan nog inte var värst. Filmandet av inköpet av marsvinet Hasse var

nog det egentliga ursprunget till likstelheten. Det tog, som vanligt orimligt mycket tid och Isak

blev ordentligt trött på hela skiten. När vi kom hem satt han uppgivet i soffan och vägrade att

följa med oss ut en andra vända för att komplettera åkbilder med bilen vi lånat. Jag började

skälla på honom för att han inte ställde upp trots att han fått ett marsvin. Mitt i bråket kom

jag på att detta givetvis måste filmas. Peter insåg efteråt att han själv borde ha tänkt på det,

men vi kom i alla fall igång tillräckligt snabbt för att få med Isaks replik 'Du bara förstör

allting när du ska filma det’.

Nu är Hasse i alla fall en medlem av familjen, som alltså växer okontrollerbart i den alltför

lilla lägenheten. Det slår mig att den scenen måste vi spela in; där jag promenerar omkring i

lägenheten, talande i den trådlösa telefonen, samtidigt som Max dukar på balkongen och Isak

vandrar runt med sitt marsvin och jag till råga på allt försöker delta i Maggies matlagning.

Det blir givetvis kaos.

Ikväll spelar vi in något slags intervju med mig. Marcelo från Argentina hjälper till. Vi satt en

kväll på hans balkong och från sin oberoende position födde han fram en del ljusa idéer. Han

frågad vem den där typen’ var som föreställde mig i filmen och jag började berätta om

honom i tredje person. ’ Jag kände honom inte så bra på den tiden, men han gick omkring på

en sophög i Lima och letade efter eländet. Pervers sysselsättning. Jag vet inte riktigt varför

han gjorde det, men jag har mina aningar...’ Det var mycket lättare att spekulera över sig

själv på detta vis och det kan dessutom ge en extra dimension åt filmen som kan vara

intressant och avslöjande. Vi ska också prova på att göra det så väl på spanska som på

38

svenska. Jag känner nämligen väldigt tydligt att jag "blir en annan "på spanska. Jag kommer

ju dessutom att tala detta språk i en stor del av filmen.

Marcelo hade också en mycket bra titel tillfilmen "EL PADRINO EN EL TIEMPO DE LA

CHOLERA ' (Gudfadern i kolerans tid, red, anm.) Vad sägs om det?

En annan idé utöver det vi redan talat om är något som jag kom på när jag satt och renskrev

brev från familjen och såg alla adresserna. Jag är fortfarande inte riktigt säker på var dom

verkligen bor. Jag kan nästan säkert gissa mig till det, men låt oss låtsas att jag inte vet det

och måste gå runt i Lima och leta. I handen har jag det obeställbara brevet som jag faktiskt

fick tillbaka från en av adresserna (en adress där dom antagligen har arbetat) ochjaghardom

gamla fotografierna. Jag går dit, jag går till några släktingars adress i Surco, jag går till

sophögen och stället där dom bodde då (det är väl det första vi går till), jag går till Rebecas

fackföreningskontor (hon kände familjen på Emmaustiden och hon har själv en intressant

historia och en relation till mig), jag går till Emmaus, där familjen jobbade men där dom har

fått sparken. Säkert hittar vi nya ledtrådar under letandet. Och vi hittar små iakttagelser ur

Limavardagen när vi går runt i dessa miljöer, samtidigt som vi skapar ännu större nyfikenhet

på familjen som jag inte sett på så länge.

Detta var några tankar om det vi gjort och det vi ska göra. Jag har talat med Rädda Barnen

som verkar beredda att skjuta till en del pengar senare i höst-vinter. SVT är som dom är, tysta

som muren.

Ankomsttid är 4/9 kl 16.20 för mig och Peter Ö via New York. Chachi kommer antagligen

direkt från Stockholm via Madrid samma dag, något tidigare (klockan 10.30 på morgonen).

Eftersom Lasse B skriver att han och Chachi ska träffa dig i Santiago så svarar jag direkt på

en del av hans frågor i detta fax: Vår budget är på totalt 600.000 kronor och ska räcka till

inspelning samt framtagning av arbetskopia i New York. Går det inte får vi vänta med delar

av eller hela arbetskopian och nöja oss med negativframkallning.

Priset för bilen är rätt saftigt men billigt med tanke på chauffören. Men vad händer om man

plötsligt vill ha bilen och chaffissen gått hem? Får man använda den då? (Bilen är för övrigt

en ganska stor fyrhjulsdriven historia - lite typ stadsjeep, det är väl OK) Men kanske värt att

prova. Jag har budgeterat 15.000 kronor max för bil och dito for bostad. Ar det pension

inklusive frukost och viss annan service kan man väl krypa upp en del i prisläge . Vad gäller

ljudet så har vi sagt att Lasse P tar det. Jag förmodar att Chachi snart kan vara behjälplig

även i detta (efter en första intensiv läroperiod). Jag vill nämligen inte blanda in ytterligare

personal och få en alldeles ohanterlig grupp människor till en inspelning som ändå måste

vara ganska flexibel.

39

Jag har faxat till UBV om bil och pensionat respektive hus så vi avvaktar väl ytterligare

några dagar. Jag lutar nu mer åt pensionat. Bra med viss service som redan finns på plats.

Kan också vara trevligt med lite folk omkring oss.

Några sista frågor till Lasse P: Köpte du någon enkel 'journalistdator’ typ Tandy ? Ska jag

annars försöka tag på något? Vet Lasse B något bra köpställe i New York - också något bra

sådant för lampor (typ Lowell)?

Förutom alla mina omfamningar var detta allt för ögonblicket.

Mikael Wiström

*

Jag har avtalat ett besök med den peruanska ambassadören för att eventuellt kunna förebygga

en del krångel med tullen i Lima.

När jag kommer till ambassaden som är inrymd i en undanskymd lägenhet mitt i Stockholm

möts jag av en ung, mycket förbindlig medarbetare. Han påminner mig om att man säger TU-

’du’ i Peru och är mycket vänlig och tillmötesgående. Kaos säger jag. Bäst att vara förberedd?

Vilket kaos, säger han som om han ville undvika att tala om en verklighet han inte vill avslöja

för mig. Ambassadören som dyker upp efter en kort stund har dock bemyndigande att tala om

detta kaos, om kriget och det ekonomiska sönderfallet. En rund, vänligt aristokratisk man med

svart bakåtstruket hår och mörka glasögon. Han sätter sig ned mittemot mig där jag har blivit

placerad i sextiotalssoffan. Han är mycket vänlig men han vill inte bli avbruten och han håller

en lång föreläsning om vikten av att hans lands situation inte ska missuppfattas i

massmedierna, särskilt inte i TV som ju är den fjärde statsmakten ( han menar att den är en

statsmakt i sig - den går utöver den vanliga pressen och han talar om att TV finns hos alla,

även analfabeter ute i slummen ). Han har tagit emot andra delegationer journalister och

filmfolk som har lagt ut sina välvilliga syften och kommit hem med de vanliga

eländesreportagen. Och han talar om sitt folks värdighet. Han talar faktiskt inte om att det

finns så mycket vackert att se i landet och att det aldrig skildras. Han förstår att jag inte tänker

locka turister till Peru, men han är uppenbart och personligt sårad över att alltid se bilder av

misär och smuts från sitt land.

Trots att han levt skyddad i överklassens muromgärdade hus och vackra country clubs så

känner han till misären och han talar med värme och respekt om Torgny Anderbergs film

"Tåg till himlen". Han vill att jag ska göra en sådan film, en humanistisk film som visserligen

40

har onda och giriga människor bland rollfigurerna, men där huvudpersonen, gatpojken, är

intelligent och värdig. Ja, det kanske är det enklaste, att vara humanistisk och framställa alla

människor som hela och likvärdiga människor. Men också till intet förpliktigande - även för

ambassadören. Hela hans framtoning är den bildade peruanens, den ädle spanjoren med en

droppe av indianskt vemod i sina ådror. Han är som en Borgesk ande som rör sig långsamt

och eftertänksamt i ett enormt dammigt bibliotek. Han har sett larmet därutanför på gatorna

och det är tungt att bli påmind om det när det skymmer mellan de gamla böckerna.

Sekreteraren är fortfarande buren av sitt unga livs energi och ursäktar sig bara lite skämtsamt

och snabbt över den enkla inredningen, som han förstår att jag noterar. Hans händer rör sig

snabbt och nästan sirligt när talar han om uppväxten i bergen, för vi har börjat tala om

Anderna. Nåja, inte riktigt bergen, det är Arequipa han kommer från och det är ungefär som

när jag säger att jag kommer från Norrland och i själva verket är det Örnsköldsvik. Till nöds

kan det godkännas, men knappast av en norrbottning.

Men han har rest i bergen. Han minns plötsligt en färd på en lastbil fullpackad med indianer

på väg mellan Cusco och Puno när han var en ung student. Två japaner och en europeisk turist

hade också hamnat på lastbilen. En ung indianpojke hade stirrat länge och nyfiket på

utlänningarna på flaket och till slut tagit mod till sig och frågat studenten från Arequipa om

han förstod spanska. Det var svårt att förklara att han var peruan. Han hade blåjeans precis

som japanerna.

Ambassadören håller ett långt förmanande anförande. Det känns som ett få en tillrättavisning

av en sträng fader och det är lönlöst och känns bara fånigt att försöka påpeka att; ’jag är inte

sån’ eller ’det förstår jag’ och sedan hinna inflika någon anekdot från kontinenten som skall

visa att jag begriper så mycket mer och inte behöver talas tillrätta. Men han hör inte mina

invändningar. Ögonen bakom de mörka glasen har försvunnit i fjärran. Kanske är han blind

härinne i dammet från de tjocka banden av peruanska uppslagsverk från fyrtio- och

femtiotalen. Kanske är han hypnotiserad av det patos de egna orden väcker om en kontinent

långt där borta som då och då sjunker undan likt tidvatten bland våra tysta och rena Svenska

skogar . Likt en graviterande måne återkallar han nu tidvattnet och blir översköljd av doften

från hembiträdets indianska sötma och blommorna i den stora muromgärdade trädgården.

Naturligtvis har han läst böckerna, har han läst sitt hemlands Manuel Scorza, Miguel

Arguedas, Vargas Llosa. Titlar som" Den sömnlöse ryttaren", "Trumvirvel från Rancas"

blandar sig med "Samtal i katedralen " och "Staden och hundarna". Han går allt längre inåt

och talar om misären och terroristerna som omöjliggör all utveckling. Han känner till

huvudtanken bakom vår film och han talar om vad Sandra med sina sjutton år inte kan ha

41

undgått att se och uppleva under de senaste tio åren. Det ständigt närvarande hotet om oväntat

våld. Som en jagad hund söker våldet darrande en tillflyktsort inom varje människa. Inte

synlig, men ändå ständigt beredd till språng. I natten sovande, men alltid rastlöst flyende.

Ambassadören döljer inte att brutaliteten finns överallt, också hos armén och polisen.

Jag håller med honom, och försöker att låta så självklar att han ska sluta prata. Men han

fortsätter oförtrutet, under tiden som jag försöker undvika att välta ut kaffet jag fått av den

lille japanen som bara talar engelska. Koppen står ostadigt på det ojämna armstödet till soffan

jag blivit placerad i. Den ser ut som ett containerfynd från sent sextiotal. Bredrandigt noppigt

ylletyg i klädseln och en stomme av ljust furu. Ambassadören har just fått ett nummer av den

peruanska tidskriften Caretas med ett reportage från säkerhetsfängelset i Canto Grande som

skildrar disciplinen bland de politiska fångarna. Han målar upp bilden av Senderisterna som

paraderar i prydliga uniformer inför fotografens kamera.

- Inte ens armén har en sådan disciplin, säger han med motvillig beundran.

- Sprider man en sådan bild av landet så kan man få en felaktig uppfattning, tillägger han

vänligt förklarande.

I mitt stilla sinne undrar jag vad för slags felaktig uppfattning man skulle kunna få.

Att den sanna hängivenheten inte finns hos armén, utan hos gerillasoldaterna i fängelset?

Att fängelseledningen inte kan kontrollera vad som händer innanför murarna?

Men ambassadören förstår att jag inte tänker göra en film om den politiska situationen i landet

och inte ett reportage om Sendero Luminoso. Han misstänker mig istället för att vara

humanist. Men han är rädd för det också. Han berättar om några svenskar som nyligen suttit

här i containersoffan och bett om stöd för sitt arbete. De hade fått samma uppmaning att inte

bara skildra misären, inte bara de tiggande barnen på gatorna, soppköken och smutsen.

-Men då skickar svenska folket mer pengar, hade de svarat i ett vällovligt försök att blidka

den faderlige aristokraten i den mörkblå kostymen.

Naturligt nog hade detta inte blidkat honom utan snarare fyllt honom med ett än svartare

tidvatten.

Därför talar han återigen om VÄRDIGHET. Situationen i hans hemland är förvisso

okontrollerbar och fyller honom med sorg och resignation. Men det är trots allt människor

som försöker leva i denna situation, upprepar han.

Hans ihållande vädjan fyller mig med en diffus skamkänsla, oavsett om det handlar om att jag

är medskyldig till den bild av hans land som han vänder sig mot eller om han tror att jag ska

stå till tjänst med en ny, i sanningen värdig bild. Värdig för vem? Det är svårt att förneka vad

han säger, men vad betyder det?

42

- Men filmen ska inte handla om allt detta, försöker jag återigen. Den ska bara handla om mitt

gudbarn och familjen och hur...

-Åhh, hon kommer att tycka att det är Jesus Kristus som kommer, säger han plötsligt och det

är en avslutning på hans inåtvända tal. Han reser sig ur kontorsstolen och bereder sig att gå.

Hans ord gör mig fruktansvärt generad. Är det hans pretentioner eller mina som avslöjas? Han

önskar mig lycka till och avlägsnar sig utan att något samtal hunnit uppstå.

Ambassadören, den gamle bibliotekarien, vandrar bort i det knädjupa tidvattnet och dammet

från sönderfallande böcker och gamla heltäckningsmattor lägger sig långsamt där han

försvunnit.

Några timmar senare möter jag översättaren Einar Heckscher i kön på banken. Ordens man

har kommit in i bankens svala väntsal med sin röda näsa och sitt långa glänsande hippiehår.

Hans ögon är dolda bakom mörka glasögon, men han talar inte om värdighet. Han kommer

inte ihåg vad jag heter, så han säger att han är en dålig människa. När han förstår att jag ska

till Peru undrar han vad jag ska göra där. Jag berättar om gudbarnet Sandra som jag inte sett

på sjutton år.

- Jaha, säger Einar och ser liderlig ut bakom de mörka glasögonen. Och så gör du henne på

smällen då?

Och plötsligt är balansen återställd. Jesus Kristus våldtar fattig sjuttonåring.

Så blir det Einars tur att rannsakas av bankens milt överseende kassörska. Han ser sig

omkring, för att försäkra sig om att vi är ensamma innan han vänder sig till henne.

- Ja, jag har en liten specialare i dag, säger han insinuant och gräver i en plastkasse fylld med

kaotiskt nedpressade ord och siffror, ännu inte ordnade i något bibliotek.

*

Vi filmar några bilder på mig och Maggie ensamma ute på en liten klippö med en fyr. Vi vill i

en enda scen försöka fånga bilder av vattnet, av en sorts avsked mellan henne och mig och av

den växande magen. Från fyren löper åskledarna som ett elektriskt spindelnät över klipporna

ned i havet. På ena sidan ön häver sig dyningarna lojt över det illgröna, mjuka sjögräset. Mot

den rena, svarta klippan på andra sidan kastar sig korta, vreda vågor. Det slår mig att vi lever i

en kultur där det är enkelt att blotta sin nakna kropp, men svårt att släppa fram själen utan

förklädnad.

Peter ber mig att titta mot stranden när jag ror tillbaka från ön.

43

- Titta mot Peru, säger han. Där står kolerabakterierna och gerillasoldaterna hand i hand och

vinkar välkomna.

Alltid måste det sättas ord på oron.

På kvällen kommer Marcelo hem till mitt kök. Han ska hjälpa mig att blottlägga mina motiv

för resan, hjälpa mig att klä av själen med ord. Vi håller fast vid tanken på att tala spanska och

att jag ska prata om mig själv i tredje person. Det blir sent och vi gör av med massor av film.

Kanske har vi hittat något, antagligen har vi inte gjort det. Själen är en vildhund, flyende även

om den skäller på ett främmande språk.

Den sista delen av intervjun blir automatiskt på svenska, men känns också mycket mer

förljugen. Under tiden som jag pratar känner jag att jag ljuger någonstans. Det blir bara

babbel, men jag kan inte hejda det så jag låter det rulla på. Men det känns obehagligt.

Någonstans ljuger jag, utan att kunna sätta fingret på var exakt jag gör det.

Kanske är den spanska lögnen mer sann än den svenska eftersom den lockar fram något som

jag verkligen upplever som sant. Vad är då språket, annat än en passande förklädnad för vårt

inre? Går detta fram? Syns det i skillnaden i attityd när jag talar olika språk? Är jag en annan

människa på spanska än på svenska?

PRINS SORGFRI

fragment ur en berättelse av Eva Wigström

På den tiden, då allting kunde tala, fanns en kung som satte sig i sinnet, att hans son aldrig

skulle lära känna sorgen. Kungen gav honom därför namnet Sorgfri och lät åt honom bygga

ett slott med så många rum, som det finns dagar i ett år, och flera mil runt kring detta slott

sträckte sig den härligaste trädgård och de skönaste lundar.

Men för att ingen främmande skulle kunna närma sig prinsen, lät kungen uppföra en hög mur

kring hela området, och utanför muren ställdes dubbla vakter. Alla prinsens tjänare voro vid

dödsstraff förbjudna att nämna ordet sorg, att fälla någon tår eller yttra någon klagan. Prins

Sorgfri skulle aldrig höra, se eller känna något, som ej var idel glädje, skönhet och lycka.

Den gamle kungens befallningar efterlevdes mycket noga, och prins Sorgfri hade ingen aning

om, att sorg fanns till, eller att faderns kungarike sträckte sig längre än till den höga muren.

---

När prinsen väl uppnått vuxen ålder, kände kungen, att döden snart skulle överskrida muren

for att hämta honom själv, och för att prins Sorgfri ej skulle få se så mycket som en skymt av

44

den starke, som inga vakter kunna hindra tillträde, tog han avsked av sonen och sade att han

måste göra en resa till fjärran land. Prinsen anade ingenting utan följde sin far ända fram till

muren, och när han då kastade en blick ut genom porten, blev han förundrad över, att

därutanför tycktes vara lika skönt som innanför den höga muren.

---

Fadern lät så via sin tjänare hälsa sonen att han fått ett annat kungarike och ej mer ville

återvända därifrån. Därför skänkte han sin son hela kungariket, men rådde samtidigt prins

Sorgfri att aldrig träda utanför rikets höga mur, där vakter stodo dag och natt.

Men prinsen hade ju redan sett, att kungariket var både större och vackrare än han trott och

nu beslöt han att företa en färd genom hela landet.

Under sin vandring stöter den unga kungen, trots sina beskyddande tjänares försök att dölja

verkligheten för honom, på djur och människor drabbade av något de kallar sorg.

Kungen förstår inte vad de pratar om och tjänarna gör alltför att avleda hans

uppmärksamhet.

---

Hela dagen vandrade kungen och kom om kvällen till en stor sjö, som låg blank och stilla i

det klaraste månsken.

- Säg mig, vackra sjö, om du känner sorg? sporde åter kungen.

Sjön suckade så tungt, så tungt, att vågor började rulla mot stranden, och nere från djupet

kom sjödrottningen åkande i en silverkarm, dragen av åtta vita sjöhästar fram över böljorna.

- Vem dristar spörja min sjö efter sorgen? frågade hon.

- Jag har blivit kallad prins Sorgfri men råder nu som kung över landet, fick sjödrottningen

till svar.

- Kan du, vackra sjödrottning, säga mej, vad sorg är för ett underligt ting?

- Själv känner jag inte något därom, ty jag äger ej något hjärta som ni människobarn, men

många bland er har kommit för att lata mej gömma deras plågade hjärtan i mina salar; vill

du nu också att jag ska gömma ditt?

—Jag bar under min färd hört så mycket om sorg men aldrig själv fått känna detta underting,

därför är jag visst lik dej, sjödrottning, jag äger ej heller något hjärta, sade Sorgfri.

- Det gäller att pröva, menade sjödrottningen och lät sitt spann trava, så att sjön började

brusa, väldiga vågor bröto mot stranden och rullade upp mot skogens bryn.

*

45

Det är inte sant att jag inte vet varför jag gör den här resan. Jag försöker ju bara rekonstruera

en värld som har sjunkit under vattnet. I den världen var man inte hemlös och rotlös och den

skiftade oupphörligen i ljusa och mörka färger. Underligt nog har jag inget minne av att

vildhunden fanns där.

Men varför är behovet av att måla upp den försvunna världen kopplat först och främst till

mörker och inte till lätta, flyktiga moln på bakgrundsdekoren?

När jag var barn reste vi ofta från det lilla norrländska samhälle dit vi flyttat sedan pappa fått

arbete där. Vi reste på besök till Stockholm där släkten bodde kvar. Jag kommer ihåg att

resorna genom femtiotalet och sextiotalet blev alltmer ointressanta. Det var inte bara

barndomen som försvann i backspegeln och tappade färg. Det fanns också en påtaglig yttre

orsak. Under tiden som vi reste fram och tillbaka genomgick de svenska städer vi åkte igenom

en fullständig omvandlig. De gamla slitna och personliga stadskärnorna, som såg olika ut i

varenda stad, förvandlas till ett enda oskiljbart centrum med Domusbar, polishus och gågata i

betong. Över alltihopa låg en svag och lätt sövande doft av grillkorv med pommes frites. När

jag släppte de fyrkantiga äggen ned i avgrunden var förvandlingen genomförd och

folkhemmet så pass komplett som det någonsin skulle bli.

Det var rent, det var modernt och det var funktionellt. Men det var så svårt att se till vilken

stad man hade kommit. Allt såg ju likadant ut. Det fanns inte längre något att se fram emot på

de långa resorna.

Bara målet, som ju egentligen låg ännu längre tillbaka i tiden. Farmors lilla trerummare med

kallt vatten på Valhallavägen. Trerummaren, som egentligen var en enrummare eftersom två

av tummen ständigt var uthyrda. I det ena bodde tant Lilly, som var telefonist och hade

sockerdricka i hörnskåpet. Hon hade alltid bott där, så hon tillhörde på något sätt familjen.

Det andra uthyrningsrummet var lägenhetens finaste rum. Det hade balkong och låg mot en

mörk korridor som föreföll oändlig och skrämmande. Det var kandidatens rum. Han var inte

en särskild person, utan ett begrepp. Där bodde olika kandidater vid olika tidpunkter och jag

kan inte komma ihåg ett enda ansikte. Men i den mörka korridoren skulle man vara tyst, så att

kandidaten inte stördes i sina studier. Att min far, farbror och faster alla tre studerade på

högskolor medförde inte att de var kandidater i mina ögon och inte heller att de fick sina

eventuella behov av ett eget avskilt studierum tillfredsställt.

Allt detta var hemligheter. Det liksom den vrede och sorg som vildhunden släpade omkring

på. Vildhunden var hänvisad till skogen eftersom han bar på dessa känslor, som man av

46

stolthet inte visade upp och som i vilket fall som helst inte förde någon nytta med sig. Allt var

ju på väg att bli bättre och alla orsaker till sorg och vrede skulle snart vara bortsopade.

*

Peter har de två små flickorna och frun med sig till Arlanda. Jag föredrar att vara ensam med

min packning och mina tankar som i alla fall är frånvarande, redan avresta från platsen. Under

resandet gör sig tanken fri från kroppen, som bara befinner sig under transport.

Tanken behöver inte svara i telefonen eller lösa konflikter i familjen.

Alla bekymmer och problem i den närmsta framtiden är dessutom nedpackade i ett antal

otillgängliga, numrerade, och noggrant adresserade utrustningslådor . Det är fortfarande

barndomens utflykt till skogskojan och det är samma barnsliga njutning av att gång på gång

gå igenom utrustningslistan.

Jag minns Ians hångarv åt alla våra lådor och hans tillsynes bekymmerslösa steg i sina "french

dancing shoes" i de salvadoranska bergen. Jag förknippar dock inte ett ögonblick hans

olyckliga öde med brist på teknisk utrustning.

När jag första gången reste till Peru för sjutton år sedan rymdes packning för ett år i en liten

ryggsäck. Ingenting var särskilt ömtåligt eller dyrbart. Det gick bra att somna ifrån den på

golvet till en buss uppe i Anderna eller lämna den på hotell som kostade 90 öre natten. Trots

det var ryggsäcken samma sköldpaddskal som dagens fjorton lådor. Skillnaden bestod i att

friheten var större med ryggsäcken. Jag kunde inte bli bestulen på avsikten med hela resan.

DEN fanns inte nedpackad i utrustningen.

Nu när packningen är slutgiltigt kontrollerad och överlämnad i flygbolagets händer har jag för

några timmar trots allt gjort mig av med alla jordiska problem. Men Peter har svårare att göra

sig fri från huset i skogsbrynet och hönsen som han låter springa fritt av princip fastän höken

tar dem hela tiden. Under hela resan kommer hans inre pendel ständigt att svänga över

hemmet, oupphörligt i rörelse mellan hans spralliga lilla flicka och den äldre tankfulla, som

hör skogen till.

På gott för att han insisterar på att den här filmen inte ska handla alltför mycket om den yttre,

främmande verkligheten, som hela tiden hotar uppsluka oss med sitt bildbombardemang. På

ont för att den känslomässiga gravitationen gör honom mindre beredd att stå ut alltför länge i

Peru. Och tyvärr har den dokumentära processen ibland en ohyggligt långsam dynamik.

47

Vi har maximalt två månader på oss för att låta den processen verka. Vi har heller inte någon

chans att åka tillbaka och komplettera tagningarna. Kanske är det därför som jag försett mig

med ett stort råfilmsförråd och ett flertal tematiska sidospår.

Något av allt detta måste fungera i berättelsens helhet, oavsett vad som hänt med Daniel, Nati,

Sandra och resten av familjen i Lima och oavsett vad som kommer att hända under vårt möte.

Det hade inte varit någon konst att i förväg ta reda på exakt var de bor, även om jag inte har

den adressen idag och även om mina brev kommer fram via ombud. Inte heller hade det varit

något större problem att meddela vårt ankomstdatum till familjen och säkert skulle de stå där

på flygplatsen allihopa. Men jag har bestämt mig för att letandet efter familjen är mer än ett

viktigt sidospår. Allt som gör letandet trovärdigt ska tas tillvara. Kringvandringar med de

sjutton år gamla fotografierna i händerna kan öppna dagens peruanska värld och på samma

gång blicka bakåt, in i de svartvita bilderna jag bär med mig. Som en spejande fågel vill jag

sjunka ned genom luftlagren i allt snävare cirklar, ned mot den otydliga fläck på marken som

till slut ska avkrävas sina hemligheter.

Om nu inte fläcken visar sig vara en rorschachbild som bara förmår avslöja sin betraktare.

Eller den berömda löken som skalas och skalas och visar sig sakna kärna.

*

På väg genom tullen på La Guardiaflygplatsen i New York vinkar tullaren in oss med

nonchalant amerikansk vänlighet. Pistolen guppar som en leksak i bältet runt den välfyllda

buken när han frågar vart vi är på väg.

- Peru, efter två nätter i New York.

Han ler ett beklagande leende. Jag känner igen leendet.

Det är den självsäkra, milt överseende amerikanen som ler över sina barnsligt primitiva och

mindre lyckligt lottade bröder på bakgården.

- We have a lot of goods coming in from there, summerar han i förbigående sitt menande

leende sedan han godkänt våra utrustningslistor med en slarvig stämpel.

Trots allt väljer vi ändå vägen över USA.

Här i New York är filmlaboratoriet hälften så dyrt som i Sverige. Vi kan lätt skicka exponerad

film från Lima och åtminstone få en teknisk koll på vad vi sysslar med. I värsta fall kan man

till och med flyga de sex timmarna från Lima upp till New York. Här kan man laga och

komplettera utrustningen, framkalla film och köpa billig elektronik.

48

Men först måste man passera stadens elektroniska nålsöga och bli deklarerad declined eller

accepted.

När kreditkortet dras genom den elektroniska läsaren får man snabbt besked om sin

tillhörighet via dataterminalernas internationella minnen. Efter ett besök på labbet inser jag att

vi inte riktigt tillhör den inre kretsen. Vi har visserligen sagt att vi kommer att bli kunder, men

vi har ännu inte lämnat någon exponerad film och alltså inte heller betalt någonting. Vi blir

bara vänligt men kortfattat uppmanade att skicka våra rullar och våra pengar så ska allt ordna

sig. Det finns ingen anledning att betvivla vad de säger, men när vi snabbt hamnat ute på

gatorna igen känner jag en stor saknad efter den småpratande personalen på filmlabbet i

Stockholm.

Declined or accepted, överallt finns en osynlig linje.

Över den kliver man inte. The Policeline. Tracy Chapman; Who dare to cross the line?

Vänligheten hos försäljaren på Kodak får omedelbart något mer frostigt över sig sedan de

gröna bokstäverna avvisat mitt kort. Först ett par timmar senare kan vi återvända med

tillräckligt mycket kontanter och resecheckar för att lösa ut råfilmen vi ska ha med oss till

Lima. Så fort han får se oss komma tillbaka lyfter han över den väska vi lämnade bakom

disken för att göra vår runda på bankerna. Men trots leendet lyfter han ännu inte över

råfilmen.

Jag plockar fram sedlar och resechecker. Jag frågar honom om han kan hjälpa mig med att

fylla i datum på checkerna för att det ska gå fortare.

- Nej, jag får inte röra checker. Mitt jobb är bara att lämna ut varor. Kunde jag mer så skulle

jag inte jobba här.

Leendet kämpar förgäves för att dölja förlorarens blick.

Så tar han emot betalningen, kollar summan och ler sin melankoliska variant av det

amerikanska leendet innan han lyfter över våra eftertraktade kartonger med Kodak råfilm

7245 och 7297.

På hotellet ligger ett meddelande från Sverige och väntar.

Min vän, den argentinske filmaren Marcelo, vill att vi hör av oss. Jag ringer och får höra att

han fått stora problem med synkroniseringen av alla ljudbanden från Argentina. De är

inspelade med min Nagra och han ringer för att varna mig, även om han inser att det är sent

påkommet. Han vet inte var felet sitter, men han tycker att vi borde låta någon expert kolla

styrtonen på maskinen.

Klockan är fem på eftermiddagen när jag pratar med Marcelo och morgonen därpå ska vi

tidigt iväg till Lima. Efter några timmars ringande lyckas vi ändå lokalisera den enda

49

tillgängliga Nagrateknikern i New York. Klockan är nu åtta på kvällen och teknikern, som bor

långt utanför Manhattan, ska just iväg på en fest.

Hans fru sitter uppklädd i bilen och väntar. Men trots att han inte kan föra mitt kreditkort

genom läsaren är han mycket vänlig och tar tid på sig för att försöka hjälpa oss per telefon.

Han ger oss till slut en avancerad anvisning för hur vi ska kunna kontrollera om bandspelaren

ger tillräcklig styrton. Redan efter halva beskrivningen inser jag det meningslösa i att försöka

genomföra operationen. Förstummad av hans hjälpsamhet lyssnar jag färdigt och hummar

jakande som om jag hade antecknat och begripit allting. Men det är meningslöst. Även om jag

hade kunnat genomföra kontrollen hade jag inte kunnat göra något åt felet.

Jag tackar och lägger på luren. Utanför hotellfönstret kliver duvorna kuttrande omkring i sin

avföring och luftkonditioneringen från våningen ovanför droppar hemtamt som om det vore

på kontoret i Hammarbyhamnen. Uppgivet tittar jag på den lilla blanka bandspelaren där den

ligger på hotellsängen berövad sin skyddande läderväska. Jag slår igång den på inspelning och

det lilla svartvita kontrollögat öppnar sig precis så förtroendegivande som det ska göra. Jag

bestämmer mig för att förtränga den argentinske vännens varningar och lita på det vänliga

ögat. Det är inte professionellt, men det är tills vidare bekvämt och det passar vår budget.

I Central Park flyger människoinsekter i glänsande trikåer förbi på cykelhjul och rullande

fötter. Det är farligare att passera det asfalterade motionsspåret än vilken gata som helst i

värsta rusningen. Här gäller inga polisiärt sanktionerade trafikbestämmelser, här gäller den

starkes ohejdbara rätt, hälsovurmens mindre omtalade baksida. Susandet från nylon och

gummihjul blandar sig med det tungfotade trampet från enstaka flåsande löpare. Med knapp

nöd överlever de varje ny anfallsvåg från de tysta jägare som tagit tekniken till hjälp.

Peter och jag räddar oss irrande över den livsfarliga rännarbanan. Inne i parken råder ändå ett

slags lugn. För ett ögonblick kan man få en illusion av att människorna får finnas till bland

träden utan att bevisa sin äganderätt till en viss del av världen. Men människan är inte ensam

om den lilla fristaden. Så snart vi går förbi en papperskorg rinner stora råttor ned i sina

skyddande gångar i marken. Peter noterar med viss tillfredsställelse att stadsbon i mig ryser

till vid synen av råttsvansarna som slinker ned i underjorden.

- Tycker du inte om dom? Det är ju det enda naturliga i den här stan.

- Jag har faktiskt fått en annan inställning till råttor sen vi köpte marsvinet. Hasse är ju också

en gnagare. Men han bet mig häromdan när jag skulle göra rent i buren, den lilla jäveln.

- Han fick väl ett lämpligt straff då? Två sekunder i mikron kanske?

Peter fnissar belåtet över sitt grymma infall.

- Där ser man var din förträngda ondska tar vägen.

50

- Jag är inte ond, det är du som är ond, säger han med en torr ironi över tio års gemensamt

filmande. Det har funnits mycken väntan som fyllts ut med både gäspningar och mer

pretentiösa försök att tala om för varandra vilka vi är, och borde vara.

Men den här gången, i Central Park, så ger jag honom inte mer svar än ett igenkännande

leende. Obehindrat fortsätter han sin tankebana, den hygglige svenske killens tankelek med

det förbjudna.

- Undrar vad som händer om man sätter mikrovågor över en hel stad som den här? Poppar

människorna som popcorn då?

*

På natten vaknar jag av kondensdropparna från luftkonditioneringen en våning upp. Onda

tankar om allt som ska gå åt helvete med denna film börjar jaga varandra i tomrummen

mellan trumslagen från fönsterblecket. Det går inte att somna om.

Jag kan se oss lemlästade av en bilbomb från renläriga terrorister som tycker att gringos inte

är värda att leva, lika lite som indianerna verkar vara värda något för gringos.

Men det är en löjlig tanke, närd ur en överbeskyddad tillvaro framför teveapparaterna i väst.

Risken är antagligen lika stor att bli överkörd på en Stockholmsgata i rusningen.

Men oron över filmen söker fäste i en påtaglig verklighet.

Att något ska hända barnen när jag är borta? Födda såväl som ofödda.

Nej, det går ingen nöd på dem bara för att jag är borta ett tag.

Sanningen är mycket mer primitiv och pinsam. Den lilla filmaren under transit i New York

kan inte sova och skyller på takdroppet fastän han i själva verket är kallsvettig av tanken på

att göra en pinsam film, med sig själv i en av huvudrollerna.

Ingenting händer i det tilltänkta mötet. Allt som finns är sjutton års avstånd. Breven jag

mottagit under alla år är för det mesta alldeles för formella för att jag ska kunna säga något

om vad som finns kvar av vårt första möte. Daniel och Nati är inte människor som brukar

formulera sig i skrift. Allra minst om sitt inre.

Tänk om jag bara förmår att visa upp tomma gester? Vad ska jag då göra med alla pengar som

jag blivit anförtrodd och sedan gjort av med i onödan. Hur ska jag någonsin mer våga be om

tillåtelse att få göra ännu en film?

Det värsta av allt; hur ska jag stå ut med att det inte fanns någonting bakom alla

välformulerade floskler i ansökningarna om pengar för projektet? Vem är jag då?

Om ändå dropparna på takblecket kunde vara regelbundna.

Sömnlös går jag igenom alla tänkbara reträttvägar. Äntligen slutar droppandet. Eller?

51

Nu kan jag inte längre somna för att det inte faller några droppar. Kanske är det just den

ohyggliga ovissheten som är den viktigaste drivkraften bakom varje nytt projekt.

Inga fler droppar? Det handlar inte om kaoset i världen eller det inre kaos som jag försöker

gestalta. I själva verket handlar det om att jag inte har något inre och istället måste skapa ett

yttre kaos. I bästa fall kan det sen omvandlas till en begriplig film, till en komplett

ställföreträdande värld med alla nödvändiga roller, motsättningar och känslor som kan

behövas.

Men hur ska man kunna formulera detta i en ansökan om pengar:

Herr finansiär; jag vill se om det går en gång till. Om det en gång till är möjligt att plocka

ihop den värld som jag behöver, eftersom min egen är alldeles för ödslig. Min själ går vilse,

den fryser och känner sig hemlös. Den har varken rötter eller riktning. Jag behöver en dryg

miljon för att åtminstone för några ögonblick sätta ihop den värld jag saknar. Som

motprestation lovar jag att visa upp resultatet på en filmduk. Jag kan tyvärr inte lova att mina

behov motsvarar era, eller ens någon annans. Kanske kan jag ana det, men lova, nej.

Är detta möjligt, herr finansiär?

Nej! Återigen droppen. Den här gången tyngre och mer ekande.

Istället alla dessa fruktansvärt genomtänkta formuleringar, bakbundna intill kvävningsdöden

av hänsyn till finansiärernas läge och önskningar och eventuella konkurrenters påhitt. Nej,

nej, inte grovt, inte opportunism och rövslickeri, ingen av finansiärerna ( än så länge är det

bara en; Filminstitutets Kortfilmsnämnd ) har utövat den minsta påtryckning. Det handlar bara

om simpel oförmåga att sluta andas samma luft som alla andra Dropp... dropppp... drooo... p...

dropp... d....

- Yes mister. Jag har kört taxi i den här stan i femton år och jag har varit gift i Aten och

Düsseldorf och två gånger i den här stan. Men nu har jag en indisk fru. Indiska

kvinnor förstår, inte de andra kvinnorna - de förstör bara sitt eget liv med en massa

idéer om att ändra på allting. Det går inte. De fattar inte att de skulle ha det bättre om

de inte försökte ändra på hela världen. Se på min fru. Tror ni att hon hellre skulle vilja

sitta här i femton timmar om dygnet och vänta på att bli rånad? No mister, jag jobbar

femton timmar om dygnet och om fem år ska jag sälja mina två medallions och köpa

mig ett stort hus hemma i Indien.

52

Vackra mörka gryning, stålbro, mörka tunnel och gungande bil. Jorden är det minsta och bara

ett överblivet, skräpigt område där någon spänt fast den enorma väven av cement.

Så där står vi och svettas framför American Airlines rostfria bagageinlämning klockan fem på

morgonen och får veta att det är embargo på bagage till Lima. Ingen ansvarig är ännu vaken

och på plats. I klartext betyder det att vi absolut inte kan få med oss hela filmutrustningen på

en gång. Detta är mardrömmen besannad och min desperata blandning av hot och svettiga

böner hjälper inte en tum. Jag ser framför mig hur halva utrustningen försvinner och glöms

bort bland miljoner packlårar och väskor på La Guardia i New York. Kanske hamnar råfilmen

i Kairo. Där blir den sedan liggande i hettan som smälter samman emulsionens färger till en

oigenkännlig, blek röra - mest lik den där obestämbara icke-färgen som modelleran antog när

man som liten förväntansfullt blandade ihop alla de vackra, klara färgerna.

*

Under flygningen via Miami i ett nästan tomt flygplan blandas dagdrömmar och

hallucinatorisk halvsömn. Ett ögonblick vaknar jag till och det åskar i fantastiska

molnformationer någonstans över Centralamerika. Jag minns himlen i El Salvador som var så

hög och stilla och ändå plötsligt kunde föda fram onda helikopterdrakar. Vin till maten och ny

kort sömn, moln, upplevelsen av att komma hem till kvinna och barn från El Salvador, det täta

rummet, den lilla lägenheten där livet fanns så sammanpressat, pornografiska dagdrömmar,

den mörka korridoren, taxfreebroschyrernas drömda världar och lyxvuxenleksaker och vad

ska möta oss i Lima?

Kanske en mörk korridor där jag ännu inte är född. Bakom mig har jag tant Lillys rum och

köket. Men tant Lilly är inte hemma och kandidaten är så tyst, så tyst i sitt rum. Jag gläntar på

dörren framför mig och ser min blivande mor och min farmor. Farfar är inte där, han ligger på

sjukhus. Var min far är, det vet jag inte. Kanske står han bakom dörren eller sitter på den stora

utdragssoffan vid den långvägg av rummet som jag inte kan se från mitt gömställe utanför

dörren.

*

Lasse P tycker inte om staden, men jag hoppas att han står där nere i Limas gråkalla dimma.

Staden ligger vid en förgiftad, kall och utfiskad ökenkust. Halva året hänger regnets fuktiga

och trådslitna lakan över det slitna människomyllret. När jag kliver ur planet känns det ändå

hemvant, svenskt och gråkallt. Dimman ger någon sorts trygghet, lugn. Den tropiska solen

blottar och kräver och förvandlar varje handling till ett straff. Dimman i Lima är tidlös och

53

lindrande. När solen till slut driver bort dimman börjar staden jäsa. Avgaser och bakterier blir

till en outhärdlig, stinkande soppa. Giftet väller fram på alltför trånga gator och fräter ned de

få kvarvarande och en gång i tiden vackra koloniala byggnaderna i centrum. Kvar blir befästa

överklassområden bakom höga vita murar och hundratusentals skjul utan rinnande vatten i

sandöknen runt staden.

-Tänk om Sandra står där nere med välkomstkommittén, säger Peter med ett plötsligt

sarkastiskt leende.

Kanske säger han det för att skingra sin oro över terrorister och koleraepidemier.

Jag har varit upptagen av andra funderingar, men inser att Peters vision är möjlig. Pancho,

som har haft kontakt med Daniel och Nati allt emellanåt skulle ha kunnat avslöja vårt

ankomstdatum.

- Men Pancho är inte helt omedveten om dramaturgi, försöker jag svara Peter och lugna mig

själv.

Det vore katastrof om verkligheten började här på flygplatsen. Visserligen har vi en halv rulle

film i kameran och bandspelaren hänger över min axel, men hela idén med letandet skulle

rasa ihop.

När tullarna ryckt på axlarna åt våra travar med lådor, som vi till sist fick med oss från La

Guardia, rullar vi ut i den smutsiga Limadimman. Det känns märkligt hemvant och till min

stora lättnad finns där ingen Sandra och ingen Daniel och Nati. Där finns bara de jag

hoppades möta; Lasse och Pancho och chauffören som visar sig heta Antonio och som från

och med nu ingår en oupplöslig förening med oss. Han och ”stadsjeepen” som visade sig vara

hans gamla Folkabuss är den enda kvarvarande och arbetande delen av ett stort filmkollektiv

som trots sönderfallet i landet lyckats producera ett par långfilmer och ett antal kortfilmer de

senaste åren. För några år sedan var de nittio personer. Nu är de femton. Snart kommer vi att

inse att inkomsterna från Antonios arbete och bilens tjänster ska hålla resterna av kollektivet

flytande ännu en tid.

Inga obehöriga släpps in på parkeringen framför flygplatsen och vid infarterna står beväpnade

vakter. Antonio kretsar trots detta som en hönsmamma kring oss och våra lådor. Kanske ser

han dolda faror, kanske vill han bara bevisa att han från och med nu är oumbärlig.

Det är en lång bilresa genom den oändliga staden för att komma till hotellet som Pancho

bokat. Jag försöker se tecken på den ohyggliga förändring som staden skulle ha genomgått

enligt Panchos varnande brev. Men det är motsatsen som slår mig, alla sinnens igenkännande

av något jag lämnade för sjutton år sedan. Den trasiga asfaltbeläggningen, den sötsura lukten

av ruttnande avfall, de skabbiga hundarna som irrar hit och dit, kvinnorna i indiankläder och

54

barn i knyten på ryggen, den skrälliga musiken från de ändlösa raderna av småbussar och

trasiga bilar som andas giftig svart rök ut i den råa Limadimman. Var finns förändringen? Jag

försöker fånga något i ansiktena hos de tusentals tålmodiga gatuförsäljarna, hos människorna i

bussköerna men allt jag upptäcker är gathörn där jag skrikit "Baja a la esquina! "- stanna på

hörnet - åt otaliga busschaufförer. Jag vet ju att förändringen är ordentligt synlig först i

människornas inre och att det tar tid att se och förstå, men ändå undrar jag om det lika mycket

är Panchos egen förändring och åldrande, Daniels åldrande och mitt eget som har förändrat

saker och ting - eller finns det verkligen en massiv och kännbar förändring?

En gång för sjutton år sedan samlade jag högar av tryckt material för att skriva en bok om

Peru.

Jag försökte förstå Perus historia, förstå varför växelmynten försvann och ersattes av små

tuggummipaket, förstå varför barnen dog och människorna lämnade sina jordar för att flytta

till Limas tröstlösa sandöknar. Antagligen var jag också påverkad av Sven Lindqvists eleganta

räkneexempel i boken "Slagskuggan ", där det till och med fanns en del intervjuer från den del

av Lima där jag första gången träffade Daniel och Nati. Men jag lyckades bara hitta ett

hånskratt i siffrorna, som tydligt visade att det peruanska folkets reallöner konstant sjunkit

sedan trettiotalet.

Skulle jag lita till samma siffror idag funnes det inga människor kvar att besöka i Lima, utom

möjligen en liten klick besuttna i de konstbevattnade trädgårdarna i San Isidro , Miraflores

och Chacarilla del Estanque. Men när vi åker genom samma stad, nu 1991, på väg från

flygplatsen till hotellet på andra sidan centrum så är allting så obegripligt välbekant - som om

det inte finns någon gräns för det kaos som människorna kan utstå utan att förintas, utan att

upphöra med sitt envetna myrstacksbygge. Tiotusentals gatuförsäljare som varje dag

transporterar sina vagnar kilometervis, varje dag bygger upp och monterar ned hela butiker

med enorma mängder varor utan att ge upp, utan att förlora förståndet.

Pancho har levt länge i den här stan nu, åtta år med fru och barn och det betyder att han vet en

hel del om det verkliga livet - betydligt mer än den gästande ungkarl som jag var för sjutton år

sedan. Han är en luttrad man. Åren har satt sig i hans ansikte. Är det där Lima syns?

I hudveckens vänliga trötthet och i den ändlösa förmågan till anpassning. Pancho har lärt sig

att alltid hitta en utväg, vare sig det handlar om att köpa amerikanska cigaretter från en liten

grabb på gatan framför ett hastigt växlande rödljus utan att bli av med pengarna eller luras på

innehållet i lådorna eller att ordna en livvakt åt ett besökande filmteam, ta reda på var de

illegala hundslakterierna finns eller ordna ett papper som är omöjligt att få , från ett

ministerium som är omöjligt att nå.

55

Peter sitter tyst under hela den långa färden, fylld av resans långsträckta trötthet och blickens

jagande mellan det förfärliga som han fruktar och som samtidigt ger honom hopp om bilder

till en tänkbar film. Vill han hem, ångrar han alltihop?

Jag grips plötsligt av en oro att den ständiga dimman över Lima inte ger tillräckligt ljus för att

använda den lågkänsliga film som vårt råfilmsförråd huvudsakligen består utav. Peter tar

tacksamt emot min undran och halar upp exponeringsmätaren ur fickan. Han håller upp den

mot staden utanför vindrutan och konstaterar "Fyra plus". Det låter som hos tandläkaren, men

det betyder att staden låter sig filmas, om än med en slöja framför sitt ansikte.

Lasse, som har bott i Latinamerika de senaste tjugo åren och kom från Chile i går, har redan

hunnit installera sig. Han har också konstaterat att Lima är lika fult och tråkigt som vanligt ,

men inte riktigt lika kaotiskt som när han var här vid det senaste tillfället för något år sedan.

Någonting har hänt, som han har svårt att definiera, något som han blivit lika förvånad över

som den optimism han hittade i narkotikamaffians och mordens Colombia för några månader

sedan. Finns det ett bottenläge, som leder till en osynlig vändning när girighet och skräck

förvandlas till sin motsats i äckel över sig självt?

Nej, det tror jag inte. Men hur ska man då förklara dessa vändningar i historien? Och var i

detta stigande och sjunkande hav befinner sig Daniel, Nati och Sandra?

På det lilla hotellet som Pancho bokat åt oss är de lugna och vänliga, lite lantliga i stilen

jämfört med den professionella distansen och anonymiteten i New York. Det är kallt på

rummen och den nattliga trafiken brusar länge på huvudgatan intill hotellet. Ett lysrör i taket,

en bädd, ett bord och en stol och kala vita väggar. Det är enkelt jämfört med Sheraton och

Hilton inne i stan, men ändå belastar det vår budget med mer än vad vi egentligen tycker oss

ha råd med. Rummen kostar 20 dollar natten och i morgon, när Chachi kommer från Chile blir

vi fyra i teamet. Men det får duga tills vidare, vi är inte här för att göra en guideresa genom

Limas alltför billiga och riskabla pensionat.

Jag håller på att glida bort i sömn på sängen i rummet som saknar riktiga fönster, men Lasse

kommer upp och annonserar att Pancho är på väg för att plocka upp oss. Vi åker till

Miraflores förbi de ivriga raderna av nattliga gatuförsäljare som växlar dollar och säljer sprit

och cigaretter och andra nattens förnödenheter. Peter undrar om det är centrum, med all neon,

alla restauranger och välklädda människor. Men det är inte centrum, det är bara en av de få

slösaktigt upplysta punkterna i den peruanska natten. Vi äter på en restaurang som får Peter

att tänka på Operakällaren. Det verkar inte riktigt som om han hade föreställt sig terrorismen

och koleran från tidningsartiklarna på det här sättet. Vi börjar pumpa Pancho på allt han vet

om läget i Sandras familj och i staden där vi nu befinner oss utan att de ännu anar någonting.

56

Pancho har egentligen bara haft kontakt med Daniel; det är han som sköter kontakterna med

den värld som jag och Pancho representerar - den möjliga livlinan. Han har varit hemma hos

Daniel två gånger, ute i det slumområde där de bor. Det är inte samma plats som den där jag

träffade dem för sjutton år sen, men inte långt därifrån.

Sophögen där de arbetade är försvunnen. Där ligger ett helt bostadsområde.

Daniel verkar inte vilja att Pancho ska komma hem till familjen. De har suttit i Panchos bil ute

på gatan och pratat när han varit där. Jag förstår att Daniel med tiden blivit alltmer desperat

över att det inte längre finns arbeten för honom att få. Den kontaktkedja som Daniel trots allt

lyckats bygga upp under åren har fallit sönder i takt med att länkarna brustit när folk givit upp

och lämnat Lima, eller bara helt enkelt försvunnit. Allt mer pressad och ensam hade Daniel

börjat tala om mig som sin enda utväg. Han har ringt Pancho upprepade gånger och försökt få

veta när jag skulle komma. Jag hade ju sagt att jag skulle komma i slutet av Augusti. Nu är det

November.

Pancho vet egentligen inget mer om familjen. Han vet inte hur Nati har det med sin sjukdom

eller om hon har arbete. Eller kanske han vet, fastän han klokt nog lämnar åt mig att ta reda på

allt detta själv.

- Men din guddotter är en positiv överraskning, hon är vacker och intelligent, säger han

tröstande efter sina tunga ord om Daniel.

Trots allt viker min trötthet när Pancho berättar. Viker för ivern att sätta igång och oron över

att allt ska rinna oss ur händerna, att hela idén är för tunn och inte håller för min kontakt med

familjen. Ingenting låter sig infogas i några berättarramar och allt flyter omkring som på en

ofärdig Chagalmålning. Hundarna, vattnet, familjen, öknen, sophögarna och den råa dimman

som omsveper allt.

Jag ber att få en extra filt i receptionen. Lakanen är sträva av fukten som kryper in genom de

dåligt tillslutna ventilerna och trafiken på gatan viker snart av in i mina drömmar.

Jag ser en bil komma på vägen och jag vet att chauffören i bilen inte förstår att han närmar sig

en avgrund med en trögflytande, klibbig vätska. Jag befinner mig alldeles för långt borta från

bilen för att mina varningsrop ska höras. Utan att ens ha saktat farten störtar bilen ned i

avgrunden och slukas upp av den kvävande massan. Kvar finns inte ett spår, bara tystnad och

tung, flytande dimma. Jag ser mig om efter hjälp, men allt omkring mig andas fullkomlig

likgiltighet. Till slut upptäcker jag en man i en maskin med lång grävarm .

Jag bönar och ber om att han ska hjälpa mig att få upp bilen ur avgrunden innan det är för

sent, innan passageraren har kvävts av den trögflytande vätskan. Jag känner att det också finns

57

en kvinna i bilen. Men grävmaskinisten låter sig först övertalas efter många påtryckningar och

tiden löper ödesdigert iväg.

Han gör några håglösa tag med den långa grävarmen i den dimmiga massan, men ger upp och

försvinner utan att ha hittat någonting och utan att nås av mina förtvivlade vädjanden.

*

Om jag ställer mig på en stol kan jag se ut genom de frostade uppvinklade glasen i

hotellrummets fönsterglugg. En stillsam gata i ett medelklassområde en tidig morgon i Peru.

Fyra plus; exponeringsdugligt. Inga människor inom synhåll. Dimma över avlägsna kullar av

sand. En gammal kyrka på avstånd. Detta är ingenting.

Antonio kommer från filmgruppen Chaski med den i ett otal fax och telefonsamtal omsjungna

fyrhjulsdrivna Folkabussen som kostar oss en ohygglig massa pengar. Men det får väl räknas

som ett bidrag till den nationella filmindustrin. Efter att ha gjort ett par spelfilmer, varav en

till och med visats med viss framgång i Sverige, så står allt nu stilla. Antonio påpekar gång på

gång att han står till vårt förfogande dygnet runt. Han lotsar oss runt i staden hela denna första

dag som om vi vore en skock vilsekomna dagisbarn. Jag får återfall i den förtvivlade känslan

av att ha hamnat i en fälla, att ha gjort ett arbete av mina ungdomliga irranden i världen och

därmed tagit livet av luffarens suveräna frihet .

Aldrig kommer världen att bli så magisk som när jag första gången vandrade ut. I bästa fall

kan en film någon gång komma i närheten av detta, men bara som ett resultat av ett enormt

och delvis plågsamt arbete. Men detta är drivkraften; att någon gång kunna återskapa

mysteriet och njutningen av att vara ett med världen, hur den än ser ut.

Antonio går sist i vår ankrad på trottoarerna och envisas med att oupphörligt påpeka riskerna

för ficktjuvar. Vi traskar runt för att hitta elkontakter. Peruanska hanar att koppla ihop med

våra medhavda svenska honor. Det finns en hel gata nästan enbart befolkad av försäljare av

elartiklar. Över jättelika vagnar ligger drivor av noggrant sorterade kontakter, kablar,

lampsocklar. Peter, som är byggnadsingenjör från början och en älskare av byggkranar och

annan begriplig och funktionell teknik, har kommit till paradiset. När han storögt plockar i

denna jättelika mekanolåda glömmer han bort både terrorister, kolera och travarna av

oexponerad film hemma på hotellet.

*

Vi passerar inrikesministeriet för att anmäla vår närvaro i staden och vi blir lotsade runt i det

stillastående filmkollektivets lokaler. Jag blir förbluffad över mängden av utrustning som

ligger oanvänd på hyllorna och minns sandinisternas filminstitut i Nicaragua; redan 1986 hade

58

möglet i det hetfuktiga Managua saboterat huvuddelen av det som USA:s handelsembargo

inte redan lyckats hindra från att komma över gränsen.

Under irrfärderna genom staden hinner Antonio berätta sitt livs historia. Naturligtvis var det

sorgligt, fattigt och ensamt. Trots att han varit både marinsoldat och polis låter han som ett

litet sårat barn när han till slut frågar mig vad jag tycker om hans historia. Som om han ville

ha en recension. Jag betraktar hans svarta batong som han lagt ifrån sig framför ratten. Sedan

försöker jag komma undan genom att säga att det väl är många som tvingas leva så och att det

måste vara vanligt att fäder inte tar hand om sina barn.

*

Grip tag, börja någonstans, likgiltigt var, bara det händer något och de första rullarna film blir

exponerade.

Hundarna, sophögarna, letandet efter familjen - allt detta som kan göras utan att vi tagit

kontakt med familjen. Där måste vi börja och det så snart som möjligt. Varje dag som går här

i Lima utan att jag tagit kontakt med mitt gudbarn och utan att vi filmat något blir en absurd

ickeverklighet och hela stadens uppenbarelse bekräftar det skoningslöst - hit åker man inte om

man inte har ett ärende.

Vi börjar med sophögarna och hundarna. Pancho har vissa idéer om vart sökandet ska riktas

och vi ger oss iväg i Folkabussen. Lima har minst sex, kanske sju miljoner invånare och få

hus är högre än två våningar. Flera mil utanför centrum i ett Dantelandskap utan slut växer

nya hyddor upp som en ständigt svällande belägring av huvudstaden. Snart bor häften av

landets invånare på denna fullständigt ofruktbara fläck. Bussen river upp ökensanden på väg

allt längre bort från centrum. Mil efter mil av monomant upprepade tegelhus och stråskjul.

Rödbrun sand, svart sand, grå sand, brun sand, till och med det smutsiga havet ser ut som

böljande sand som skymtar då och då när vi kommer upp på en höjd eller passerar nära

kusten. Det stiger rökar över himlen. Industriskorstenar och soldater, en hög av trasor som

brinner mitt på en slätt, ett jättelikt sopberg som förkolnar inifrån och sänder ut giftig rök över

ett gäng ungar som spelar fotboll med ivriga hundar rusande kring benen.

Ensamma människor vandrar med stora, smutsiga bylten över sandslätter med spruckna,

svartbrända byggnader av tegel. Det är inte krig som gått fram över en gammal stad och

lämnat katedralerna kvar, det är bara mängder av uttjänta brännugnar för tegel. Landskapet

väcker förtvivlan och vansinne. Lika omöjligt som kronotorparnas bosättningar när de klev ut

från tågen i Norrland på trettiotalet och vandrade rakt ut i den brännande kylan i lågskor för

59

att bygga sig ett liv av is och svett. Bilen ryter upp mot infarten till den enda legala sophögen i

Lima. Vid vaktkuren står en grupp människor beväpnade med påkar och begriplig

misstänksamhet. Där vägen ringlar sig upp mot det rykande sopberget sitter ett

människokranium på en påle. Ingen tänker släppa in oss genom dessa osynliga portar till

underjorden. Det hjälper inte att jag visar min kartong med fotografierna på Daniel, Nati och

Sandra på sophögen för sjutton år sedan och förklarar att vi letar efter dem.

Antonio visar sin gamla tummade polislegitimation, som han fortfarande efter många år har

stor nytta av, men inget hjälper. Vi blir hänvisade till chefer på ett avlägset kontor. Ännu

någon mil norrut passerar vi Limas raffinaderi, bevakat av soldater och en pansarbil. Vi

svänger av upp mot sandbergen och följer en vindlande väg förbi en rännil där en grupp

kvinnor står och tvättar i blygrått vatten.

Bilen segar sig uppför sluttningen och plötsligt, utan minsta förvarning hörs en våldsam

explosion. Bara några sekunder tidigare har vi sett soldater på topparna av kullarna.

Men explosionen följs inte av någonting annat än en frän lukt av bränt gummi. Det går så fort

att ingen hinner reagera. Antonio försöker visa att han behärskar läget och går ett extra varv

runt bilen innan han öppnar bakluckan och ser att det florstunna reservdäcket har slitits sönder

av sina inre motsättningar. Vi skrattar lättat och nervöst, men tystnar igen när han inte får

igång bilen. Mellan startmotorns hostningar tränger ljudet från vinden över sanden in i bilen,

tills det äntligen dränks i motorns rytande.

Vi fortsätter mot det område där Pancho tror att vi kan hitta hundarna som lever halvvilt i

öknen och där en del av de illegala sophögarna med grisuppfödning finns.

Efter att ha passerat ytterligare berg av sand kommer vi upp på en höjd där man ser ut över en

slätt som omvandlats till en massa av obestämbar färg. Slätten framför oss befinner sig i

stadiet strax innan alla färger ger upp och smälter samman till en jämn, grå massa. Miljarder

plastpåsar och skräp i alla tänkbara nyanser har slitits sönder, ruttnat eller halvt förkolnat och

spridits ut över en jättelik yta. Studerar man ytan en stund upptäcker man att det rör sig i

massan, som om den hade ett eget organiskt liv. Men det är grisar, tusentals grisar som föds

upp på avfallet. Grisarna är fläckiga som om de bar på en hudsjukdom eller höll på ömsa

skinn. Det är omöjligt att avgöra om det är grisarna som håller på att anta sopornas färg eller

om det är tvärtom.

När vi kommer i närheten av några av grisuppfödarnas hyddor blir bilarna anfallna av flockar

av hundar. Vi har kommit rätt.

*

60

Efter två dagar i Lima har vi filmat sextio meter hundar. Är detta verkligen dokumentärfilm?

Fyra européer blir kringskjutsade i en uttjänt Folkabuss av en före detta peruansk marinsoldat.

De färdas i en oändlig öken och letar efter hundar och sophögar där en av européerna tänker

fråga efter någon han träffat för sjutton år sedan, men som han vet befinner sig någon helt

annan stans för tillfället. Frågandet är egentligen meningslöst och hela tiden diskuterar

passagerarna i bussen om man ska ge upp idén och gå rakt på huset. Man har dessutom

upptäckt att en av de ’märkliga och intressanta’ adresser dit filmteamet har tänkt förlägga en

av scenerna om sökandet efter familjen egentligen är en gammal adress till medhjälparen som

kör i bilen framför dem.

Européerna diskuterar sin upplevelse av färden genom denna öken. De diskuterar också sin

mer eller mindre påtagliga skam över vad de håller på med. Ibland skrattar de åt sina egna

diskussioner; även de som handlar om skammen. Ännu har den snälle marinsoldaten inte

presenterat sin familj för européerna, men han kommer snart att göra det. Då kommer

européerna att skämmas ännu mer och tillåta att chaufförens fru tvättar deras kläder till ett

ganska ansenligt pris.

Det här är den verkligt dokumentära filmen; fyra européer ( varav en visserligen är kvinna och

kommer från Argentina, vilket kanske kan betraktas som en förmildrande omständighet,

speciellt med tanke på att hon en gång suttit i fängelse för omstörtande verksamhet ) instängda

i denna buss, diskuterande det som syns utanför bussen och det som man då och då kommer

att tänka på. Ganska ofta handlar det om att de tre som har varit i denna del av världen förut

spelar ut sin "erfarenhet" mot fotografens "naiva" reaktioner av förfäran och upprördhet.

Men ingen av européerna får för sig att filma dessa samtal. Kanske är det en god ursäkt att

ljudnivån i bilen omöjliggör all bandning av samtalen.

Man kunde också tänka sig att européerna filmade sig själva i den lilla trevliga restaurangen

på hotellet om kvällarna, tillsammans med den fete amerikanen som har åkt hit för att köpa

sig en ny hustru. Varje kväll kommer han in med nya kvinnor som försöker dölja sin avsky

för den fete och självgode amerikanen. Kanske borde man också skildra den alkoholiserade,

vänlige norrmannen som säger att han ska leta efter guld i den Peruanska djungel som just nu

är mest känd för narkotikatrafik och terror.

Men det gör man inte. Man följer tills vidare envetet det utlagda spåret, trots tvivlen.

*

61

Vi beslutar att letandet efter familjen inte ska bli den starka drivkraften som jag hade tänkt

mig från början. Ändå fortsätter vi sökandet efter soptipparna i Lima, speciellt de som inte

ligger alltför långt borta från den soptipp där jag en gång mötte Daniel, Nati och Sandra. Men

det är mer frågan om att fånga bilder från soptipparna för att koppla ihop med stillbilderna på

familjen för sjutton år sedan, för att man ska få en uppfattning om hur Sandras barndom

verkligen var.

Antonio kör oss outtröttligt förbi nya ändlösa förorter. Vi åker och åker och Antonio frågar

och frågar och allting för något som kanske bara blir sextio sekunder bilder till en inledning

av filmen som kanske inte ens kommer att användas. När vi till slut hittar soptippen som vi

fick höra talas om häromdagen visar det sig vara en mycket liten arbetsplats med tio - femton

människor som letar bland soporna. Men jag går ur bilen och pratar med kvinnorna, barnen

och de få män som arbetar där. De förstår inte riktigt vad jag menar; den vite mannens letande

efter gudbarnet är tydligen alltför konstigt. Jag går tillbaka till bilen för att hämta kartongen

med bilder och jag har fortfarande ingen tanke på att filma scenen. Platsen känns fel med

alltför få människor och tanken att de skulle kunna känna till familjen har jag inte ens snuddat

vid.

När jag kommer tillbaka med kartongen händer det som förr eller senare alltid händer vid en

dokumentärinspelning; verkligheten överträffar dikten. En gammal indiankvinna med hud

som sprucken jord och ögon grumliga som skummjölk tittar länge på bilderna och säger på sin

spanska med quechuans sjungande ordvrängningar och barnsligt ömsinta tonfall att hon

känner igen kvinnan med barnet.

Jag tittar mig instinktivt omkring efter Peter med kameran och Lasse med bandspelaren. Men

de står avvaktande en bit bort och tittar sig omkring. Jag ber den gamla kvinnan och de andra

som samlats för att få se bilderna att få filma deras svar och de verkar inte ha någonting emot

det. Jag rusar tillbaka till Lasse och Peter.

- Nu, kom nu, hur mycket film har du i kassetten?

- 60 meter, svarar en överrumplad fotograf och anar att svaret inte tillfredsställer mig.

- I den andra kassetten?

I den här situationen vet jag med mig att jag blir krävande, aggressiv, omöjlig. Det ska finnas

hur mycket film som helst och det ska finnas hur många kassetter och batterier och ljudband

till bandspelaren som helst och de ska aldrig ta slut och ingen ska någonsin sluta jobba, utan

alla ska filma tills hela bilen är full med exponerad film i plåtburkar - den mest underbara syn

jag just nu kan föreställa mig. Helst av allt skulle hela filmen spelas in här och nu på en gång.

62

Och gode Gud, måtte nu inte folk få hicka när vi plockar fram kameran och låter mikrofonen

sväva olycksbådande ovanför deras huvuden. Och måtte allting bara fortsätta och fortsätta i

evighet, tack, amen...

Och för en gångs skull är verkligheten generös. De sjutton år gamla bilderna visar sig besitta

all den magi som behövs för att frigöra en liten skärva av verkligheten, tillräckligt intensiv

och tillräckligt väl belyst för att den ska glida in genom Aatonkamerans optik och fastna på

filmens silverskikt.

Indiankvinnan har en gång i tiden också arbetat på sophögen i Mateo Pumacahoa där jag tog

de första bilderna på Nati, Daniel och Sandra. Hon berättar att även hon försökte bosätta sig

där en gång i tiden, men att hon aldrig lyckades skaffa sig en tomt som Daniel och Nati. Hon

kommer inte ihåg deras namn, men hennes finger svävar ivrigt fram över fotografiernas yta

och det är alldeles klart att hon känner igen den stängda sophögen och Nati som sitter med

Sandra i famnen. Jag frågar och hon letar i minnet och det verkar som om hon inte riktigt

förstår hur länge sedan det var. Den lilla grupp som står runt lådan med bilderna verkar inte

tänka ett ögonblick på den närgångna kameran och mikrofonens väldiga vindskydd strax över

våra huvuden. Letandet efter det förlorade barnet är precis den sortens historia som de kan

förstå och engagera sig i och fotografierna är beviset för att allt är sant. Min dramaturgiska

konstruktion tas över av verkligheten och förvandlas till dokument. Och vad spelar det

egentligen för roll att jag skulle kunna hitta familjen på mycket enklare vis?

Sökandet efter gudbarnet väcker deras egna historier till liv. Den gamla kvinnan berättar att

hon har hand om två föräldralösa barn från Ayacucho, staden som hålls i ett andlöst grepp av

terrorbalansen mellan gerillan och militären. Barnens föräldrar är döda, mördade i kylan och

tystnaden bland Andernas berg. Ayacucho -dödens hörn, som det betyder på quechua - och

jag kommer ihåg hur jag passerade genom staden på en oändlig bussresa genom Anderna för

sjutton år sedan. Vi kom sent till staden och det fanns inga hotell öppna så vi gick och la oss i

sovsäckarna mitt i stadsparken.

En grabb i Isaks ålder tränger sig ivrigt fram för att få se fotografierna och för att höra mer om

jakten på det försvunna barnet. Strax börjar han prata om att hans bror har sålts till Schweiz.

Säkert har han det bättre där, säger pojken trosvisst.

Kassetterna tar slut och som en liten militär trupp drar sig Peter och Lasse tillbaka till bilen

för att ladda om. Men det möte vi har filmat är tillräckligt. Det återstår bara att fånga några

scener från livet och arbetet på tippen. Vi trampar omkring i den jäsande avfallsmassan och

filmar utan att någon bryr sig om vad vi sysslar med.

63

Man har fått reda på vårt ärende, pratat en stund och återgått till jobbet. Jag hittar en död hund

och eftersom hundarnas plats i filmen ännu inte har blivit ifrågasatt så böjer jag mig ned för

att se ut en lämplig vinkel för att filma hunden.

Peter kommer fram med kameran och förstår vad jag är ute efter. Med ögat i okularet, på knä i

ökensanden framför hundliket sipprar en liten kommentar ur mungipan.

- Undrar om den är full med maskar?

Han reser på sig och säger med sin lågmälda ironi att han är väldigt glad över att jag har tagit

med honom till Peru och låtit honom filma den här hunden på den här soptippen.

- Du tycker att det räcker nu? tolkar jag hans sneda leende.

Det tycker han.

Vi går mot bilen och lastar in utrustningen. Peter stannar upp och tittar ut över tippen.

Han hör skratten från det lilla gänget tioåriga killar som vi just har filmat när de hittade en

trasig termos.

- Varför skrattar de när inte jag gör det, säger han lakoniskt innan han kliver in i bilen.

Kommentaren river bort det skydd av effektivitet och förblindande vana som hindrat mig från

att se verkligheten på soptippen. Det omedvetna och löjliga lilla maktspelet mellan mig och

Peter har fått mig att låtsas mer van och oberörd över världen runtomkring oss än vad jag

egentligen är. Under ett iskallt ögonblick kan jag se Isak framför mig på soptippen, inte som

ett skämt utan av nödtvång. Jag själv skulle finnas där och vara oförmögen att ta honom

därifrån och jag skulle fortfarande känna till hur livet kunde vara.

Men vi har vårt uppdrag och vi åker vidare. Vi har kommit in i den allra yttersta kretsen av

bosättningar, tiotals kilometer ut i öknen runt Lima. de vanliga raderna av skjul avbryts vid

öknens rand av ett jättelikt område med hundratals intensivt blå längor av pyttesmå betonghus

med en dörr och två fönster. Det är de minsta hus jag någonsin sett, men där finns en

mänsklig plan som bryter öknens tröstlöshet. Antonio säger att det är kubanernas hus.

- Kubanernas? undrar vi alla med oförställd häpnad.

Men det är sant. För drygt ett år sedan kom hundratals flyktingar till Peru från Castros

krisande Kuba.

Ännu har de inte flyttat in i de knallblå husen i öknen. Jag undrar vad de lämnat, om detta ska

vara ett bättre alternativ? Och jag undrar vem som betalar de små betonglådorna och vad de

tusentals invånarna i skjulen runtomkring tänker om detta?

Jag hinner inte tänka mer förrän bilen kört fast i ökensanden. Antonio ser förtvivlad ut, men

hoppar effektivt ur bilen och börjar titta sig om efter något fast föremål att lägga under hjulen.

Först försöker han stoppa oss från att gå ur bilen och hjälpa till för en sådan bagatellartat sak.

64

Snart inser han dock att han trots allt behöver hjälp. Jag undrar lite försynt om det inte går

med fyrhjulsdriften?

Antonio stannar upp i sandskyfflandet och ser sådär barnsligt beklämd ut som han borde få

slippa vara.

- Det finns ingen fyrhjulsdrift. Den tog de bort redan innan vi fick bilen från Belgien.

Vad ska man säga? Antonio svettas och lider, vi hjälper till att gräva och Peter plockar roat

fram sin stillbildskamera.

Efter en timmes grävande är vi på väg söderut, mot San Bartolo. Därute ska det finnas en stor

illegal sophög, flera mil från Lima.

Sopletarna vi nyss träffat uppmanade oss entusiastiskt att åka dit. Där skulle vi säkert hitta

någon som visste mer om familjen på bilderna eftersom soparbetarna är ett skrå och känner

till varandra.

Kusten är grå och vågkammarna bryter vitt i det kvävda ljuset. Någon flyger ett lättviktsplan i

luften strax utanför stranden. Jag kan vagt minnas att jag rest den här vägen för sjutton år

sedan, då på väg till de små gruvorna längre ned i kustöknen. Det är peruansk höst nu och

badorten La Punta ligger övergiven med svarta klippor och buktande stränder. Jag upptäcker

en fantastisk byggnad, ett jättelikt spökslott som ser ut som någonting mitt emellan ett

strandat fartyg och en medeltida borg. Torn i växlande former och egendomliga

ornamenteringar på de oregelbundna väggarna. Från ett av tornen hänger fyra ankare fritt i

luften som om de grep efter en havsbotten som sjunkit undan och bara lämnat öken bakom

sig. Antonio säger att det är en galen senator från Lima som har låtit bygga slottet.

Men vi vänder inåt öknen, bort från slottet och kusten.

Även den här sophögen är bevakad av en man i en nästan helt raserad vaktkur. Vi stannar och

Antonio börjar övertala vakten att släppa förbi oss. Jag visar vakten bilderna och han är på

väg att låta sig övertygas när en stor och verkligen fyrhjulsdriven Toyota kommer mot oss i

ett jättelikt dammoln. Pickupen stannar till vid vakten som genast krymper ihop inför bilens

passagerare. Fyra sportiga, välklädda ungdomar sitter i baksätet och bredvid den brunbrände

och ledigt eleganta chauffören sitter en vacker kvinna. Chauffören behandlar vakten med

iskall överlägsenhet när han försöker hindra dem från att köra vidare.

- Vill du ha kvar ditt jobb så tycker jag inte att du ska prata i den där tonen till mig, säger

mannen vid ratten till den hukande vakten på marken nedanför honom utan att ens se på

honom.

- Ursäkta herrn, men ni får faktiskt inte åka in här.

Mannen i bilen stelnar till av förakt.

65

- Om du vill ha ditt jobb kvar ska du inte ställa till problem.

Den fullständiga nonchalansen från mannen i bilen väcker vaktens raseri. Men han vågar inte

visa mer än barnsligt stammande förtrytelse.

- Ni får inte säga så där och hota mig, det har ni ingen rätt till.

Chauffören tittar en gång, mönstrande, på den livrädda vakten. Så tittar han bort igen, innan

han talar.

- Jag hotar dig inte, jag bara säger att jag kan prata med din chef.

Vakten känner det osynliga piskrappet och viker sig omedelbart. Han fäller upp den

provisoriska vägbommen och släpper fram pickupen med ett hundleende och förödmjukande

bugningar.

- Mycket älskvärt, señor.

Bilen försvinner i ett dammoln. Vi har bevittnat en våldtäkt utan att göra något åt det. Jag

undviker skammen, undviker att titta på offret. Men han ger strax ett uppgivet tecken åt oss att

passera. Vi svarar överdrivet tacksamt och Antonio slår till tändningen för att snabbt ta oss

vidare mot sophögen. Men ingenting händer. Startmotorn verkar helt död. Antonio börjar

svettas och hoppar ut med skruvmejseln han använder för att bända upp luckan till motorn.

Jag inser att vi kommer att få leva med detta i två månader. Det finns ingen möjlighet att göra

något radikalt åt det om vi inte vill avskeda Antonio och ta en strid med filmkollektivet

Chaski kring bilen. Men Antonios tjänstvillighet blir bara större ju sämre bilen fungerar, så vi

är fångade i en effektiv fälla. För vart motorstopp kommer han att bli allt mer oumbärlig.

Vakten ser besvärad ut när jag tittar åt hans håll, som om det vore hans fel att vi inte får igång

bilen. Bara han nu inte ändrar sig och hindrar oss från att åka vidare. Peter plockar lakoniskt

upp sin exponeringsmätare.

- Två komma åtta plus. Det låter återigen som tandläkarens hemliga meddelanden från min

mun till det ödesdigra sköterskeprotokollet. Men det betyder att det alldeles strax är för sent

att filma med den vanliga zoomoptiken, om vi inte vill använda snabb film. Men det vill jag

inte. Jag ser framför mig en hel del vida bilder över sophögens gytter och jag har ingen lust att

låta landskapet lösas upp i den snabba filmens grovkorniga mönster.

Återstår de "snabba gluggarna", det vill säga ljuskänsligare optik med fasta brännvidder. Men

dem vill Peter helst undvika eftersom han känner sig alltför låst utan zoomoptiken när han inte

vet vad som ska utspela sig framför kameran.

Antonio får äntligen igång bilen. Det är inte långt fram till slätten där sopbilarna tömmer sina

illegala laster från Lima på uppdrag av sophögens entreprenörer. Vi stannar och går ur men på

något sätt anar vi att vår ankomst orsakat oro på den apokalyptiska slätten så vi tar inte fram

66

kameran. Jag går uppför en sandkulle tillsammans med Lasse och Peter och får överblick över

hela slätten. Antonio står kvar vid bilen och vaktar, frenetiskt värjande sig mot molnen av

flugor som försöker ta sig in överallt. När vi kommit upp på kullen ser vi ut över ett

Dantelandskap av rök, eldar, människor, hundar och grisar. Ovanför oss sjunger en jättelik

kraftledning sin elektriska sång. Här och där har grupper av människor monterat upp spretiga

solskydd av säckväv. Hundar och människor dyker upp och försvinner i rökarna som driver

tätt intill markens gytter av sönderslitna sopor. Stanken av brinnande plast och förruttnelse

blandas med djurskit och hädiska stråk av lukter från en stor gryta där någon förbereder mat

till arbetarna. Förstenade står vi kvar på kullens krön som om vi oväntat stött på ett övergivet

medeltida slagfält ute i öknen. Allt finns där; de pyrande likbålen, förödelsen och tomheten,

plundrarna som rotar i kvarlevorna. I utkanten av slagfältet rör sig sopbilarna som groteska

stridsmaskiner och över stanken svävar evighetens vakter; de ständigt närvarande gamarna.

Det är Sandras barndomslandskap från sjuttiotalet, återskapat i full skala.

Fler och fler av arbetarna upphör med sitt grävande, letande och sorterande när de ser oss på

kullen. Utan ett ljud formerar de sig till en stor grupp mitt på slätten. Med hotfull snabbhet rör

sig gruppen mot oss och vi har inget annat val än att stå kvar. Snart ser jag att gruppen som

rör sig rakt emot oss anförs av en indiankvinna med en storbrättad hatt som inte är den vanliga

indianhatten. I ena handen håller hon en piska och den långa svarta pisksnärten släpar efter

henne i sanden. Bredvid henne går en lång, fet man med snabba tunga steg.

Även han håller i en piska och jag ser nu att ännu fler personer i gruppen har piskor i

händerna. Jag tittar mig om mot Antonio, som ännu inte kan se välkomstkommittén.

På ett ögonblick är den hotfulla gruppen framme och omringar oss. Kvinnan med den långa

pisksnärten är säkert närmare sextio år gammal, men hennes ögon lyser av svart energi och

fingrarna som griper runt piskan är övervuxna av ringar. Guldglänsande metallormar slingrar

sig kvävande runt utsträckta nakna människokroppar. För ett ögonblick får jag för mig att de

små metallmänniskorna skriker av skräck. Den jättelika mannen bredvid henne har långt svart

hår, kammar som en kvinnas och i den halvöppna munnen skymtar en trasig guldtand. Ringar

tynger hans fingrar och öron och ansiktet är uppfyllt av ett liderligt uttryck mittemellan hån

och inställsamhet. Vi försöker snabbt förklara vårt ärende men blir överröstade av en kör av

anklagelser och hot om att vi ska ge oss iväg. Det är omöjligt att avgöra vad de egentligen är

upprörda över. Antonio har uppfattat det hotfulla i situationen och håller på att låsa bilen och

jag ber bara en stilla bön att han inte ska komma rännande med batongen. Jag försöker

överrösta de hotfulla rösterna från ormkvinnan och hennes grupp och ropar till Antonio att ta

67

med sig kartongen med fotografier. Han verkar förstå och kommer strax rusande uppför

sluttningen med Ilfordkartongen i händerna.

Det är återigen som att öppna Pandoras ask framför Medusa. Alla trängs för att se bilderna

och ormkvinnan sänker guldhanden med piskan. De hotfulla, anklagande ropen övergår till

undrande, nyfikna röster. Långsamt lyckas jag förklara att jag letar efter mitt gudbarn och att

det är hon som finns med på bilderna tagna på sophögen i Mateo Pumacahoa. Alla känner till

den stängda sophögen, flera har arbetat där en gång i tiden och strax är det någon som känner

igen Daniel.

- Är det inte han som haltar?

Jo, det är han som haltar. Men när jag frågar om vi får filma vårt frågande väcks oron till liv

igen.

Det är svårt att förstå vad den beror på, men den verkar ha något att göra med Toyota-

pickupen. Man ber oss att komma tillbaka en annan dag och jag tar tacksamt emot förslaget.

Skymningen har fallit nedanför den lågkänsliga filmens toleransgrans och jag vill inte filma

den här scenen med snabb, grovkorning film.

Vi drar oss tillbaka mot bilen. Den startar efter femte försöket och Antonios stressade

skruvande på någonting i elsystemet. I vaktkuren finns inte längre någon människa och

dimman och skymningen förvandlar det gigantiska träslottet till en spöklik hägring mot en

fond av skummande, ogripbart hav. Jag försöker sova i bilen under den enformiga färden

tillbaka mot Lima men det är omöjligt eftersom rutorna står öppna för att vädra ut flugorna

och stanken från sophögen.

På natten hemsöks jag åter av drömmar som ställer obegripliga frågor.

*

Det är femte dagen i landet och vi har fått upp ett spår som passar såväl manusidén som

verkligheten. Alltså måste vi följa det, tills vi har fått nog. Samtidigt känns det allt mer absurt

att hålla sig borta från familjen. Som om det inte alls är för att träffa dem som jag kommit hit.

Men vi bestämmer oss för att letandet måste innehålla fler scener. Vi åker till det

bostadsområde där Daniel, Nati och Sandra bodde för sjutton år sedan, alldeles i närheten av

den stängda sophögen i Mateo Pumacahoa. Jag minns hur jag vandrade otaliga gånger över

kullarnas undanglidande sand med en kraftig käpp som försvarsvapen mot de lynniga

hundarna. Då fanns inget vatten eller avlopp och ingen elektricitet. Bostäderna bestod bara av

långa rader skjul uppsatta direkt på sanden. Bamburibbor, stråmattor, plastsjok, spik och

68

tillplattade ölkapsyler (för att spiken inte skulle tränga rakt igenom stråmattorna när de fästes

på bamburibborna) var allt som behövdes för att bygga ett "hus".

Eftersom allting enligt all rapportering jag fått har blivit sämre i Peru så borde det rimligtvis

vara värre än förr även här. Men den långa tiden förvrider begreppen och jag ser en annan

sanning än den man berättat om. Här finns ett samhälle, med det mesta som hör till, även om

allt är slitet och primitivt. Längs gatorna finns belysning, även om bara hälften fungerar.

Åtminstone vartannat hus är byggt av tegel och många har putsade fasader och riktiga fönster

och dörrar med prydliga järngaller. En och annan försöker till och med odla en liten, liten

trädgård i sanden utanför sitt hus. Det finns vatten i husen, enkla affärer och bussar som går

fram och tillbaka till Limas centrum. Och husen är många, tusentals bosättningar i oändliga

rader. Det finns flera kyrkor, skolor - överbelastade och trasiga, men skolor - och det finns en

gigantisk betonglada till biograf där man annonserar om de mest osannolika B-filmer som

världen skådat. Men det är en biograf.

Det är den mänskliga envetenhetens seger över förnuftet, livet som besegrat statistiken.

Kommer man hit utan det perspektivet, direkt från ett prydligt Europa blir chocken total och

man accepterar genast alla undergångsvisioner. Det hjälper inte heller att fråga de som bor

här. De delar undergångsvisionerna. Ingenting har blivit bättre, allt har istället blivit sämre.

Men hur ska man då förklara det jag inte kan undvika att se; att här finns ett samhälle som det

teoretiskt sett inte funnits möjligheter att skapa? Kanske är det som med det egna åldrandet.

Den dagliga blicken i spegeln vänjer dig vid den oändligt långsamma förvandlingen så att du

aldrig ser den. Du kan inte riktigt uppfatta vad som egentligen skett, och det du känner i ditt

inre är något annat - osynligt, ogripbart.

Här finns också flera verkligheter, hopplöst intrasslade i varandra och delvis dolda av

varandra.

Till en början skildrar filmen den yttre verkligheten som den europeiska åskådaren jämför

med sin verklighet. Ur ett perspektiv är det rätt, ur ett annat helt fel. Kanske kan filmen sedan

ta ytterligare ett steg och skildra vad människorna här verkligen tror och rycker om sin

verklighet.

Men där slutar det inte alls. Där kan vi bara börja vår nedstigning till det som vi alla delar,

förbi alla bilder av ruckel och elände, genom alla uttryckta åsikter och föreställningar vidare

ut mot havet där vi inte längre behöver säga någonting. Där det räcker att befinna sig.

Åtminstone för ett kort tag, innan vi tvingas vända åter, in mot nödvändighetens landskap och

de fattiga, praktiska överenskommelserna om vad vi ska kalla tingen omkring oss.

69

Det är tidigt på söndagen och vi vet att vi måste filma våra scener i bostadsområdet så snart

som möjligt innan helgfyllan tar vid och vi blir omringade av hundratals packade peruanska

filmregissörer.

Jag försöker lotsa oss fram till en plats så nära huset där de en gång bodde som jag bara kan,

men det är en omöjlig uppgift. Den sjutton år gamla översiktsbilden jag har med mig verkar

vara från ett helt annat område. Det är bara de avlägsna kullarna i bakgrunden som ligger kvar

på samma ställe, fastän till synes krympta. Ändå känns allting mycket bekant. Vi parkerar

bilen och sätter igång letandet med bildkartongen i handen.

Ingen verkar förvånas särskilt mycket över vår närvaro. Man frågar rutinerat vilken kanal vi

kommer ifrån och vill gärna vara med - särskilt barnen som Peter i realismens namn låter titta

hur mycket som helst i kameran. Människorna här blir lika engagerade i bilderna och historien

om gudbarnet som folket på sophögen, men underligt nog är det ingen som entydigt kan säga

att de känner familjen.

När vi har ställt kameran på stativ för att filma en avståndsbild där jag går genom området så

dyker plötsligt en ljushyllt nunna upp runt ett hörn.

- Vad gör de här gringosen här då, ropar hon rakt ut.

Jag försöker låta bli att svara, för att få henne att gå tillbaka runt hörnet och komma en gång

till för att vi ska få filma mötet. Hon accepterar förtjust utan vidare frågor. Antagligen

uppfattar hon snabbt att vi tillhör den oformliga klumpen av europisk humanism och

föreställer sig väl inte att vi ska lura henne.

Ett ögonblick flyger en tanke genom huvudet att jag ska vara elak mot henne. Kanske för att

jag upptäckt en likhet mellan oss som jag inte kan stå för och som jag fortast möjligt vill bli

av med. Eller kanske för de första ord hon fällde när hon såg oss. Så kommer hon runt hörnet

och teamet har kommit överens om att låta ljudtekniker, B-foto och mig vara med i bildens

början; som om vi blev överraskade av nunnans uppdykande. Men jag förmår inte fullfölja

tanken på att vara elak, den verkar bara dum. Visserligen är hon nästan plågsamt hurtig och

pratar bräkig amerikanska, men ungarna som flockas runtomkring gillar henne uppenbarligen

och hon har kloka saker att säga om livet i sin församling.

Och sen kommer vi ju i alla fall att klippa bort scenen...

Så byter Peter glugg igen och jag går vidare på min promenad mellan växande fylla, bussköer

och hjulande småpojkar.

Han ber mig att göra om en lång promenadbild två gånger, men blir ändå inte nöjd. Jag ser att

han är irriterad och till slut klämmer han ur sig vad det handlar om.

70

Han tycker att jag ser stiff och ryckig ut när jag kommer gående mitt i bilden, som någon sorts

tonåring som försöker spela vuxen.

Förödande att höra. Jag misstänker naturligtvis hela tiden detta, att det ska bli min egen

medverkan som fäller filmen. Att de största pinsamheterna inte ligger i mötet mellan rik och

fattig, filmarbödel och filmaroffer, utan i något mycket mer svåråtkomligt och trivialt

personligt som kanske ändå innehåller en viktig del av grunden för hela mitt arbete.

Men vad ska jag göra åt det i det här läget? Jag försöker inte ens argumentera med Peter utan

går promenaden en gång till. Som straff.

Självklart hjälper det inte ett dugg och det banala tvivlets termiter kommer att äta mitt inre

ännu en natt.

Vi försöker bättra på stämningen genom att återigen blanda in andra människor i

inspelningen.

Jag pratar med en man i fotbollsdress. Han är på väg till fotbollsplanen som förr i tiden var

den soptipp där jag träffade mitt gudbarn. Jodå, han vet att det var en soptipp för länge sen.

Men då bodde han inte här och han var ju bara en liten grabb på den tiden.

Vi följer med mot den skrällande musiken som strömmar ur högtalarna.

Precis så här var det vareviga söndag i varje slumområde. Fotboll och fylla, fylla och fotboll

och huksittande indianer med blicken försjunken i minnet av en fjärran, förlorad by. I bästa

fall fanns det en sprucken högtalaranläggning. En sådan stillhet mitt i kaos. Underligt att stå

och titta ut över fotbollsplanen där jag tog bilderna för sjutton år sedan. Alldeles för mycket

sentimentalt sug. Om jag bara kunde låta bli att störas av vad den där skarpögde fotografen

tänker bakom ryggen på mig.

Men jag får hjälp av fyllan som väller in i kameralinsen. Peter rycker svärande ned kameran

från axeln. Det sista vi hör från högtalaranläggningen när vi går tillbaka mot bilen är att ’Cara

de pollo pelado’ har vunnit matchen. Och det är trösterikt att veta att ’Den plockade hönans

ansikte’ är ett vinnande lag.

På kvällen ringer jag Maggie från den fuktiga kylan på hotellet. Hon svarar nästan ur sömnen

och hennes mjuka, varma telefonröst hittar trots det ofattbara avståndet omedelbart in dit inga

sophögar och fattiga barn ännu lyckats tränga sig fram.

Vad är verklighet? Den elektroniska impulsen som letat sig över Atlanten och förmedlats som

en röst till mig via ett litet darrande pappersmembran i en telefonlur? Eller är det den

ohyggliga mänskliga katastrofen som pågår runtomkring mig varje dag och försöker krafsa

sig in genom min läderartade hud med sina smutsiga, besmittade naglar?

Naglarna vinner bara de vågar klösa tillräckligt hårt.

71

Men just nu lyssnar jag bara på det lilla membranet som darrar fram att hon känt sig bra hela

veckan men att hon börjat känna sig lite sorgsen just idag. Fast Isak har förstås varit nedstämd

hela veckan och Maggie lider av att se det och jag lider av att höra det. Och Hasse bryr han

sig inte om. Det lilla marsvinet har blivit ensammare än någon annan och är inte alls den tröst

för Isak som jag hade tänkt mig. Sophögen kan jag hantera, men inte riktigt det här. Men så

hade han ringt från sin mamma där han bor nu och frågat om han "fick komma hem". Och det

är klart att han fick komma hem. Sen hade han stannat där över natten och hela helgen och

gick hem till sin mamma först när Maggie skulle åka till sina föräldrar.

Satelliten kopplas bort och membranet slutar darra. Kvar finns råkylan i rummet och bruset

från gatan där dollarkursen stiger obevekligt som feber i en infekterad kropp.

Mina känslor för Nati, Daniel och Sandra är helt abstrakta vid det här laget. Jag måste på

något vis hitta fram till dem, bortanför alla gamla politiska abstraktioner och rädslan för att

mötas som människor, utan baktankar.

Men än är det för tidigt att få panik över att jag ser ut som en förtryckt tonåring när jag kliver

omkring på sandgatorna i slummen efter sjutton långa år och kanske inte alls har förvandlats

som jag hade hoppats.

*

Antonio har hela tiden insisterat på att få presentera sin familj för oss. Instinktivt har jag hållit

tillbaka. Det känns som om vi redan har tillräckligt med mänskliga relationer inblandade i den

här inspelningen. Men Antonio kommer oss så nära att det är omöjligt att vägra och försöka

hålla professionell distans.

Vi accepterar till slut inbjudan och Antonio kör oss till sitt hem. Det visar sig att han bor i den

slum som inte syns, men som är desto värre. Mitt bland medelklassområdets tätt sammanväxta

huskroppar finns smala bakgator med trånga dörrhål som öppnar sig inåt i en smal, lång

korridor utan tak. Längst bort droppar en vattenkran och en skithusdörr står på glänt.

Några kvinnor arbetar böjda över tvättfat och det finns barn överallt. Redan ute på gatan har

Antonio presenterat oss för två av sina sex barn. Strax förstår vi varför det är så många barn

på gatan och i den långa mittgången. Det finns säkert tio lägenheter längs gången och varje

lägenhet är liten som mitt badrum. Antonio öppnar dörren till sitt hem. Ur mörkret tonar hans

blyga fru och två av de minsta barnen fram som fotografier ur ett framkallningsbad. Den

äldsta sonen ligger till sängs och hälsar på oss med febrigt mjuk och fuktig hand. Vi blir

stående utan att veta vad vi ska ta oss till. Antonio ursäktar sig för att han inte kan bjuda på

72

någonting och den lilla TV:n skräller reklamskrik till förvridna svartvita bilder. I den undre

delen av våningssängen ligger den sjuke sonen och på den golvyta som återstår finns inte plats

för några stolar. Vi står och står och står och letar efter någonting att hänga upp blickarna på.

Antonio plockar ned några inramade fotografier från väggen för att bryta den besvärande

tystnaden. de föreställer en leende Antonio mitt i kretsen av några västeuropéer. Där syns en

filmkamera och bakom gruppen står den välbekanta Folkabussen.

Jag vet inte vad Antonio tänker och varför han egentligen tar oss hit. Men jag ser att han lider

av att visa oss hur han bor. Han har samma uttryck i ansiktet som när han tittade på barnen på

sophögen häromdagen. Det är inte den förre soldatens och polisens ansikte. Det är det plågade

ansiktet hos en far som vet att han aldrig kan göra nog för sina barn, hur han än sliter och

offrar sig själv.

Med några artiga ursäkter till Antonio och hans blyga fru om att vi har arbete som väntar så

lyckas vi komma iväg.

Vi sitter tysta och beklämda i bilen på väg därifrån. Jävla Antonio, tänker jag. Det är som om

någon av oss avslöjat en förfärlig hemlighet om sitt liv. Han tvingar oss att göra något åt det,

men vi vet inte vad och vi har egentligen ingen lust eftersom det stör alla våra planer. Misären

på sophögen ingick i våra yrkesplaner och den misär som vi oundvikligen kommer att hitta

hos Daniel och Nati har jag stålsatt mig inför under flera månader. Men Antonio har tagit oss

med överraskning. Han har inte följt spelreglerna och han har satt oss i gungning. Jävla

Antonio, kör oss nu till Rebeca och visa oss ingenting mer som vi inte har beställt i förväg.

Prata inte heller om din förbannade barndom och inte om att de lurar dig på filmkollektivet

och tar alla inkomster från den här åt helvete för dyra bilen eller att du inte kan bo bättre och

rymligare i ett eget skjul längre ut i den vanliga slummen eftersom det är alldeles omöjligt att

bevaka den där förbannade icke-fyrhjulsdrivna Folkabussen i ett sånt område. Var anständig,

snälla jävla Antonio och kör bilen till Rebeca och säg ingenting.

Och det är vi allihopa, en lång, lång stund. Anständiga.

*

Rebeca. Som höll på att frysa ihjäl och ledas till döds en vinter för nästan tio år sen i

Kramfors. Hon tog barnen och flyttade tillbaka till Lima, trots terrorn, den ekonomiska

katastrofen och hennes egna alltmer opassande vänstersympatier.

Hon hade varit en av ett tiotal Peruaner som tillsammans med några svenskar ute i ett avlägset

slumområde hade försökt bedriva praktisk solidaritet "på folkets villkor". Det var sjuttiotal

73

och vi samlade säljbar lump från överklassen, stödde skolbyggen och hälsoprojekt i slummen

och uppe i avlägsna byar i Anderna. På kvällarna läste vi marxistiska grundkurser som vi

gömde i botten på lumpsäckarna när militärerna då och då lämnade kasernerna och började

skjuta på gatorna för att hålla vänstern på plats. För vårt arbete fick vi mat och husrum och en

fickpeng som Rebeca och jag gjorde av med på billiga salsaställen inne i Lima. Det bästa var

utan tvivel ’Los Mundialistas’ - Världsmästarna - en jättelik kakelklädd danslokal där svetten,

det billiga ölet och alla andra tänkbara vätskor sögs upp av rikliga högar med sågspån på

golvet. Hos världsmästarna skötte man kommunikationen med kroppen och ögonen. Tio

negrer med utstående kinder och blodsprängda ögon blåste bort alla ord som kunde tänkas

komma i vägen så att det löddrade om silverbasunerna. Fanns det något enstaka överlevande

utrop kvar förvandlade slagverkarna snabbt resterna till konfetti. Extasen var fullständig och

ingen bekymrade sig över att man efter avslutad rit vacklade ut i Limas ruffigaste distrikt

klockan fyra på morgonen.

Idag snubblar man inte ostraffat omkring i Limas natt med ett saligt leende av tillförsikt på

läpparna. Gerillan spränger elnät, banker och militärer och får brutal hjälp av paramilitärens

repressalier när Peru förs allt längre in i skymningen.

I mörkret och tystnaden efter detonationerna glänser brottet med sina snabba knivar och ingen

vågar sig ut i onödan. Och det var länge sedan Rebeca lämnade jobbet på Emmaus ute i den

där förorten där vi möttes. Den idealistiska lilla ön har övertagits av en maffia med kontakter

högt upp i Limas överklass. På det tillhörande pojkhemmet våldtar ledningen ostraffat

småpojkarna och Rebeca bara suckar när jag frågar om det inte går att få broder-

organisationerna i Europa att göra något åt det.

Rebeca känner också Daniel och Nan eftersom de började jobba på Emmaus sedan jag lämnat

Peru. Men det är många år sedan allt detta tog slut och hon har inte sett dem sedan dess.

Jag ber Rebeca medverka i filmen. Jag föreställer mig att jag möter henne några gånger i

filmen och talar med henne om det jag går igenom när jag väl hittat familjen. Säkert kan hon

sätta den europeiska avfällingen på det hata med lika mått av delade tankar och giftiga hugg.

Hon går med på mitt påhitt och några timmar senare har vi hyrt ett stängt kafé och ett gäng

statister så att vi kan spela in något som ser ut som ett möte på en bar mellan oss två.

Men kära Rebeca! Vi slåss med orden, vi kämpar som besatta med leenden och gliringar och

analyser och berättelser och bakom all denna bråte finns ett uppdämt hav som ingen av oss

vågar röra. Du håller dig fortfarande kvar i vänsterns barrikader som en drunknande vid en

söndertrasad flotte och jag känner mig bara lättfärdigt bekväm när jag avfärdar ditt raseri som

orealistiskt. Vi kommer i gräl om Castro, naturligtvis gör vi det och vi anklagar varandra för

74

att skydda oss än bakom lögnaktig tro, än bakom avlägsen trygghet. Men i tystnaden hotar vi

båda att dränkas av maktlös sorg över allt som förlorats. Så vi flyr tillsammans och där i vår

tillfälligt inhyrda bar finns tyvärr inga silverbasuner som blåser bort de fåfänga orden. Jag är

ändå tillräckligt blind för att efteråt vara nöjd med vårt möte framför kameran. Och sen, när

kameran stängts av och lamporna släckts och Peter och Chachi plockar ihop så berättar du om

Antonio. Han som brukade komma från byn i bergen som en mild skugga för att delta i något

hemligt möte. Han som offrade allt utan att någonsin höja rösten och som var den bästa

människa du någonsin träffat. En morgon hade du som vanligt fått iväg ungarna till skolan.

Du stod och väntade på bussen i den kyliga Limamorgonen. Du köpte en tidning och du såg

bilden på förstasidan. Du kunde först inte fatta att det du såg var Antonios söndersprängda

kropp. Det fanns ingen hjälp för din sorg och världen omkring dig bara rullade vidare i sin

likgiltiga enfald. Du gråter när du berättar och nu när jag skriver detta så ber jag dig om

förlåtelse för att jag naturligtvis hann tänka att det var synd att vi inte kunde filma det.

Men när vi kommer ut på gatan börjar vi retas med varandra igen och allt är som vanligt. De

andra åker iväg och vi går på ett kafé på riktigt och pratar om andra saker. Det blir sent, vi går

på gatan och ser den rika stadsdelens tonåringar skratta i eleganta bilar och de indianska

försäljarna vänta i tigande rader längs trottoaren. En grupp unga flickor kommer pratande

emot oss. En av dem är ljushårig som en europé eller nordamerikan och hon äter på en glass.

Som en slaghök dyker en ung kille i trasiga kläder upp från ett tvärgata och sliter åt sig

glassen från den söta flickan. Hon skriker i panik och människorna på gatan fryser fast i ett

ögonblick av skräck och undran. Tjuven tappar glassen och blir stående, fångad av massans

blickar som ett hjälplöst slaktdjur.

För ett ögonblick, innan han lyckas häva förlamningen och fly in i mörkret han kommit från,

ser jag hans ögon och hans fruktansvärda ensamhet.

När han försvunnit in i gränden sätts den förstenade gatan i rörelse igen, snabbt som genom en

överenskommelse om att ingen har sett något, ingen har hört något. Allt är normalt.

Samtal fortsätter där de avbrutits; någon betalar cigaretter han just köpt av en indiankvinna

med ett barn på ryggen, en annan använder störningen för att passera en tiggare utan att

behöva ta notis.

Du och jag fortsätter gatan fram utan kommentarer. Vad ska vi säga? Du har levt i det för

mycket, jag alltför lite, om man nu kan säga så. Så vinkar du in en taxi och åker hem till ditt

sedan vi bestämt att du också ska återse familjen när jag väl har hittat dom.

*

75

Vi bestämmer att vi inte kan skjuta upp mötet med familjen längre, trots att vi inte gjort

färdigt scenerna med letandet. Vi måste tillbaka till sophögen med ormkvinnan och vi måste

undersöka vem som bor på adressen i Surco för att avgöra om det är ett trovärdigt "spår ".

Men vi litar på att trovärdigheten i de scenerna inte kommer att bli lidande av att jag redan

träffat familjen när vi spelar in dem. Mötet på den första sophögen hängde helt på att det

fanns människor som kände igen Daniel och Nati. När de gjorde det blev de självgående och

situationen "fungerade". Jag räknar med att samma sak kan hända igen. Händer det inte så blir

scenen i alla fall värdelös.

Vi skickar iväg Pancho som en förtrupp till familjens hus eftersom vi har bestämt oss för att

jag först ska komma dit utan att Sandra är hemma. Han får självklart instruktioner att inte

avslöja att vi är på väg. Han ska inte ens säga att vi kommit till Peru. Men han ska ändå

försöka ta reda på så mycket som möjligt, bland annat om det finns elektricitet till våra lampor

i huset. Efter någon timme återvänder han och berättar att ingen var hemma, förutom en del

grannar som bor på samma tomt.

Daniel och Nati skulle bli borta till sent på eftermiddagen och Sandra skulle komma först

någon gång vid tretiden.

Det är första gången som Pancho varit inne på tomten. Han berättar att de bor i ett litet skjul

längst inne på en tomt som delas av andra människor. Vi bestämmer oss för att genast åka dit

och se om vi kan träffa grannarna. Pancho är säker på att det finns elektricitet i huset och han

tror att Daniel senare kan fixa elkontakter eller koppla direkt från ledningen för att vi ska få

ljus. Det finns nämligen inga fönster i huset.

Vi ställer bilen några kvarter från huset. Alla är spända, som om det vore här filmens öde

skulle avgöras. I en spelfilm kan nästan allt göras om, eller man kan åtminstone föreställa sig

att man kan göra om det. Men det vi nu har framför oss sker bara en enda gång. Någon har

sagt att man måste ha tur om man ska syssla med dokumentärfilm. Turen att befinna sig på

rätt plats i rätt ögonblick med rätt människor och turen att inte råka ut för tekniska missöden.

Här ska vi dessutom ha turen att inget händer med filmrullarna på väg till labbet i New York.

Ingen normal människa skulle ge sig i kast med ett så dyrbart projekt under de

förutsättningarna. Ändå förutsätts dokumentärfilmaren någorlunda punktligt kunna leverera

ett resultat som någorlunda liknar det han utlovat. Ett märkligt yrke, där man ska förutsäga

delar av framtiden och sedan se till att den inte avviker alltför mycket från förutsägelsen för

att till slut hävda att det är verkligheten man har skildrat.

Peter säger lakoniskt som vanligt att "we are slowly approaching target area" och det är inte

första gången jag får en känsla av att en filminspelning ofta liknar en militär manöver.

76

Men för första gången under inspelningen känns det som om kameran kommer att vara ett

hundraprocentigt sanningsvittne. Vad finns kvar efter sjutton år? För vart steg som jag tar i

ökensanden på väg år det håll där deras hus ska ligga så glider mina fötter tillbaka ett halvt.

Tänk om allt tar slut redan vid det första mötet? Vi frågar några människor om vägen och får

svävande svar. Men det ligger ett soppkök därframme. Där kan vi fråga. Tänk om det är så

mörkt och trångt i deras hus att det inte går att filma där?

Jo, i soppkökets dörr står det en klunga människor som vi kan fråga.

Tänk om de bor inneboende hos någon av föräldrarna, och det aldrig går att vara ifred med

Daniel, Nati och Sandra? Men var inte föräldrarna döda?

Vid soppköket känner man genast igen Nati och Daniel på bilderna och överröstar ivrigt

varandra när man talar om att de bor ett kvarter bort, runt hörnet. En kvinna med ett litet barn

vid handen erbjuder sig att följa med och visa vägen. Tänk om jag bara tycker att de är tråkiga

och jobbiga? Hur ska jag ens kunna förklara att de betydde något mycket speciellt för mig

sjutton år tillbaka i tiden? Det finns knappast några bevis för det.

Men när kvinnan som följer oss runt hörnet plötsligt stannar upp och pekar på en glipande

masonitdörr i en trasig och ojämn tegelvägg så glömmer jag alla farhågor. Jag blir

övermannad av en våldsamt stark känsla av att vara på väg hem. Barnet har gått vilse. Och

barnet har tvingat sig självt att glömma bort att det en gång fanns ett hem för att stå ut med

vilsenheten.

Så går barnet omkring i världen; ibland roat, ibland melankoliskt men aldrig riktigt helt.

Kanske tittar barnet på sina fötter som går och går. Så tittar barnet upp utan någon speciell

anledning och står plötsligt mitt framför hemmet, som han trodde var borta, försvunnet och

förlorat.

Det svindlar och marken gungar när jag blir mottagen av en kvinna som bekräftar att Daniel

och Nati bor där inne. Men de är inte hemma nu. Det är bara Natis mamma som är hemma,

säger hon och bjuder mig in genom den fallfärdiga porten. Där står en ung och mycket vacker

kvinna och tvättar kläder. Hon ursäktar sig för sina blöta händer och jag tar tag i hennes

handled när jag hälsar på henne. Hon skrattar generat och visar oss in på gården. Jag går över

gårdsplanen och det känns som om jag ser mig själv genom okularet på en svävande kamera

som fort, fort flyger fram mellan skjulen på väg mot gårdens inre. Jag är hela tiden på väg att

börja gråta trots att jag vet att de inte är hemma. Kvinnan som visade mig in går några steg

före mig.

En hund skäller våldsamt och i något grannhus vrider man ovetande påpassligt upp volymen

på en sentimental schlager.

77

Vi rundar hörnet av ett skjul och eftersom jag har den där lustiga känslan av att nästan flyga

så är det som om hela kroppen lutar i kurvan. Det känns lite löjligt barnsligt och nästan

opassande på något sätt.

Men där ligger det som måste vara deras hem. Det är ett skjul, nej ett litet hus av plank med

en dörr av utbankad korrugerad plåt. Framför huset växer några träd och där finns till och med

en liten plantering innanför en låg mur av vita murstenar; ett grönt träd med vita blommor,

trädgårdsväxter. Ingen annan av bostäderna på tomten innanför den fallfärdiga porten är lika

omsorgsfullt pyntad och inhägnad. Efter alla dessa år finns fortfarande en enveten strävan till

skönhet och jag kommer ihåg det lilla trästaketet runt deras första provisoriska stråhydda i

sanden vid sophögen.

Kvinnan som följt med oss fram ropar på någon därinne i huset och vi blir stående i en till

synes oändlig väntan. Jag hör kameran rassla film genom kassetten och hinner börja tänka på

råfilmsåtgången men förstår att Peter inte vågar stänga av. Så uppenbarar sig en gammal

kvinna med vitt flickaktigt kammat hår i dörröppningen. Hon mumlar något till mig, men hon

talar en obegriplig blandning av quechua och spanska på alldeles för långt håll. Hennes ena

öga vindar grådisigt ut i oändligheten när hon vinkar in oss på den lilla gården och ropar

uppfordrande efter lillgrabben Danielito. Jag hör hans ivriga svar inifrån huset när jag kliver

in genom den provisoriska grinden. Gammelmormor bjuder oss in i huset, men jag säger att

jag gärna väntar utanför. Jag bryr mig inte om att försöka förklara att det är för mörkt för att

filma inne i huset. Hon ropar otaligt på Danielito som har fullt sjå med att få på sig kläderna

därinne i dunklet. Gode Gud, är inte filmkassettens tio minuter slut för länge sedan och hur

mycket film hade vi egentligen med oss. Innan Danielito hinner komma dyker en mycket liten

hundvalp upp. Han försöker kravla sig över tröskeln och samtidigt vifta på svansen utan att

trilla omkull. I ögonvrån känner jag att Peter har sett samma sak och är på väg med kameran

ned mot den valpen.

Lilla Daniel - Danielito, är hemma från skolan för att han försovit sig fastan klockan är över

tio på förmiddagen. Blygt kommer han fram ur dunklet inne i huset och jag, som aldrig ens

sett ett fotografi av honom, känner omedelbart igen Daniels och Natis drag i hans lilla, mörka

ansikte. Han blir stående innanför dörren, tryckt mot dörrkarmen, nyfiket plirande upp mot

den egendomliga samling människor som kommer på besök. Visst, han vet att jag har en

grabb som är nästan lika gammal som Danielito. Och hans systrar brukar komma hem vid

tretiden, kanske fyra, men då får de stryk av pappa. Varför får de stryk? För att de stannar på

vägen och pratar med grabbar. Då får Sandra stryk när hon kommer hem. Vad säger hon då?

Hon gråter.

78

Bakom oss har det samlats en grupp av grannar. Vi slutar filma. Grannarna visar sig vara

Daniels syskon. Den stora tomten var det som Daniels far lämnade efter sig när han dog.

Vi bestämmer oss för att inte sitta kvar och vänta på att Daniel och Nati ska komma hem om

några timmar, som jag hade gjort om jag varit här ensam utan filmkameran. Att vänta ut den

ena hemkomsten efter den andra skulle tvinga fram en ohygglig massa slumpmässigt

filmande. För stor råfilmsåtgång, alltför uppsplittrat berättande. Så vi lämnar för ett ögonblick

den verklighet som inte passar oss.

Grannarna och Danielito följer oss till porten. Innan vi tar farväl sticker en yngre bror till

Daniel ett tryckt inbjudningskort i händerna på oss, mitt i filmningen av vår tillfälliga reträtt.

Peter sträcker ut handen framför kameran och tar emot sitt kort.

Stor kycklingfest med dans!

Organiserad av familjen Barrientos. Vi inbjuder er och er familj till en stor kycklingfest den

14 september 1991. Festen kommer att vara understödd av stereoutrustning och baren

försedd med det skummande blonda och läskedrycker i de närvarandes smak.

Vi tackar i förväg för ert benägna deltagande. Det kommer även att finnas picarones!

Tag busslinje 31 M och stig av vid lokalen Manhattan.

Tid: 11 A. M till dom yttersta konsekvenserna!

Jag läser kortet i bilen på väg tillbaka till hotellet och kommer att tänka på ett litet tryckt

anslag för en film på en primitiv biograf i ett gruvarbetarläger i öknen långt söder om Lima

för sjutton år sedan.

"Blod, dramatik och berusande romantik. Får inte missas av någon anledning."

Det var samma utsmyckade språk med dramatiska löften som i ett svenskt skillingtryck från

sekelskiftet. Det var böndernas språk, förvarat som en grann prydnad på den enda fina hyllan i

huset för att användas sparsamt, med vederbörlig respekt.

De sista orden på inbjudningskortet var säkert ett hemligt meddelande till oss. Inte från

familjen Barrientos, men väl från ödet. "Hasta las ultimas consecuencias" - till de yttersta

konsekvenserna.

Varför pratade Danielito så mycket om att Daniel slår Sandra? Var det jag som drev honom

till det genom att fråga vidare sedan han väl nämnt det första gången?

*

79

I morgon har vi varit här en vecka. Amerikanen på hotellet har hunnit avverka minst fem

kvinnor och till och med kommit tillbaka med den första en gång. Guldgrävaren blir allt

rödare om kinderna för var kväll som går utan att han kommer iväg till guldfälten. Ju mer

hemmastadd jag känner mig i Lima, desto mer blir hotellet ett fängelse. Så länge vi håller oss

i arbete gör det inte så mycket, men förr eller senare kommer svackorna. Dessutom är det dyrt

och med den takt som råfilmen försvinner kanske vi tvingas beställa mer från New York. Jag

har bestämt mig för att vi ska filma det vi behöver, även om råfilmsåtgången blir för stor. Att

resa hit en gång till för att komplettera, om vi upptäcker att vi har för lite material, skulle

kosta mycket mer.

Dessutom ligger hotellet långt från Delicias de Villa, där familjen bor. Antonio är ständigt

sysselsatt med att skjutsa oss till inspelningsplatser, banker, postkontor och otaliga möten.

Fortsätter vii den här takten kommer vi att ha åkt över femhundra mil innan filmen är

färdiginspelad. Ett hundra timmar i bilen! Limas gråtunga gator och tålmodiga människor

rinner förbi som en regnfuktig gammal kuliss och jag försöker vara tyst och komma bort från

det ständiga pratandet inom teamet.

Det är en gråare dag än vanligt, regndropparna fälls ut ur luften och ljuset är för trött för att

orka kasta skuggor.

Jag vill vara ifred och allra helst aldrig komma fram till Delicias, som om mötet jag står inför

är ett obehagligt arbete. Känslan är bekant och den har inte att göra med att jag för en gångs

skull står framför kameran. Det är en förkvävd ångest över att allt ska gå åt helvete, det är

skräcken över misslyckandet omvandlad till sömnig lättja.

När Antonio växlar ned i sandbackarna i närheten av familjens hem är alla tysta och spända.

Vi svänger upp efter den kommunala telestationen och har två kvarter kvar och ser plötsligt en

man komma haltande i backen mot oss. Jag förstår omedelbart att det måste vara Daniel. Men

det är Lasse som först kommenterar det, eftersom jag tycker det passar så illa att han dyker

upp här innan vi ens hunnit ur bilen, att jag vägrar att erkänna ens för mig själv att det faktiskt

är Daniel som kommer gående emot oss. In i det längsta försöker jag hitta en lösning för att

komma undan, men det är lönlöst.

Han har redan sett bilen och börjar vinka så det återstår bara för Peter att starta kameran inne i

bilen och för Lasse att överdrivet upphetsat börja ropa att det är han. Lasse är så övertydlig

för bandspelarens och kamerans skull att jag tvingas in i den ifrågasättande rollen och mumlar

att det kanske inte alls är Daniel fastän jag mycket väl vet att det är han och ingen annan. Men

hur det nu än är så går kameran och bandaren när jag öppnar dörren och kliver ut för att möta

80

honom. Jag blir väldigt förvånad över att han ser så ung ut, han har bara blivit lite kraftigare.

Kanske är det filmarens besvikelse över den lilla skillnaden mellan nuet och dc sjutton år

gamla bilderna, kanske är det ett utslag av den plötsliga skräcken för att inte känna så mycket

som jag borde känna.

Men det blir ändå en annan sak när vi står på marken med armarna om varandra och tiden,

den oändliga och ändå obefintliga lägger sig som ett fuktigt varmt täcke över mitt inre.

Vi klappar förvirrat om varandra och jag måste böja mig ned eftersom han är så kort.

- Vad tjock du har blivit, säger han.

- Du med, säger jag.

Och något annat har vi svårt att säga i detta ögonblick. Två världar möts efter sjutton år och

de har båda blivit tjockare.

Peter och Lasse har på något obegripligt sätt lyckats krångla sig ur bilen och oavbrutet

filmande ta sig runt oss.

Vid första gathörnet får vi sällskap av en berusad kvinna som sjunger en sång om förlorad

kärlek. Hon sluter upp vid sidan av oss och sjunger så kraftigt att det är svårt att höra vad

Daniel säger. Jag vet inte om hon egentligen bryr sig om vare sig oss eller kameran, men hon

sjunger oförtrutet på. Min första reaktion är att det är typiskt och förjävligt att ett fyllo ska

förstöra scenen. Det verkar som om Peter och Lasse tycker samma sak, eftersom de slutat

filma och går baklänges, avvaktande vad som ska ske. Men så inser jag att vi är idioter som

slutar att iaktta bara för att kaos plötsligt får fel utseende. Det är så här det är; vi möter honom

på fel ställe, han ser inte mer åldrad ut än den rika besökaren från Europa och dessutom dyker

det upp ett fyllo som hotar att sabotera alltihop.

Upphetsat ber jag Peter att fortsätta filma. Han förstår genast. När vi har bara hundra meter

kvar till porten mot gatan känns det som om vi fått nog av henne och jag ber Chachi att

försöka uppehålla henne samtidigt som vi fortsätter mot huset.

Chachi stannar kvar, men så upptäcker vi att hon har väskan med reservbatterier,

extrakassetter och ljudband. Peter och Lasse vägrar att gå in till familjen utan att ha den

väskan med sig. Jag ber Daniel att vänta på gatan och rusar ned till hörnet där Chachi står och

diskuterar med den sjungande kvinnan, som vägrar att lämna henne. Jag tar väskan från

Chachi och rusar upp med den till Lasse och Peter och hoppar tillbaka in i den verklighet som

jag nyss ett ögonblick frös fast i tiden. Daniel säger att hon i alla fall inte hade kunnat följa

med in på gården. Naturligtvis var det fegt av mig att hindra livet från att fortsätta ända fram

till dörren.

81

Innanför porten får jag återigen känslan av att flyga fram snabbt, snabbt över marken, förbi

Daniels mammas tegelhus som hon fick överta efter sin man, vidare mellan klädstrecken där

Danielito kommer springande för att möta oss och runt det sista hörnet innan man kan se

deras lilla trädgård. Den plåtskonade dörren till huset är stängd och vi går in på gården utan

att någon omedelbart kommer ut. Vi står kvar ett förvirrat ögonblick innan Daniel öppnar

dörren mot mörkret i rummet. Strax urskiljer jag Nati. Trots att hon står med ryggen halvt

vänd mot mig är det första jag tänker på att hon blivit magrare. När hon vänder sig om mot

mig ser jag att dragen i det välbekanta, stillsamma och runda ansiktet har blivit skarpare och

spetsigare. Men de svarta ögonen har kvar sin milda värme och det glittrar i dem som förr när

hon skrattar över att se mig igen, efter all denna tid.

Hon kommer emot mig och hennes kropp är en fågels, där livet skyddas av en finlemmad

benkonstruktion som nätt och jämnt lyckas hålla anden på plats i det kroppsliga fängelset.

Vi tittar varandra i ögonen länge utan att kunna säga någonting och till slut måste jag hitta på

något för att komma vidare i nuet. Jag ser mig omkring utan att hitta min guddotter. Daniel

och Nati kallar otåligt på henne och så dyker hon upp ur mörkret, ytterligt förlagen över det

både självklara och fullständigt absurda mötet. Hon är en vacker ung kvinna och det är lika

svårt att låta bli att tänka på Einars kommentarer på banken innan jag åkte som att låta bli att

tänka på att kasta ned barnet man bär i sina armar över en hög bro. Men tanken virvlar förbi

och mötet och omfamningen med Sandra blir flyktigt och skyggt från oss båda innan vi

stapplar fram på artiga fraser för att hitta balansen igen. Efter ytterligare manande rop dyker

mellandottern Judith upp. Hon är så skygg inför mötet att jag förskräckt hinner fundera över

hur det ska gå att filma med henne i huset.

Så tar filmen slut i den sista laddade kassetten. Chachi har lyckats springa runt hos grannarna

och fått dem att stänga av sina TV- och radioapparater och nu laddar hon frenetiskt nya

kassetter med film. På bakgården skriker den gödda hönan sitt sista skrik och Peter monterar

lampor inne i huset.

Vi andra sitter och tittar förundrat på varandra. Daniel är så spänd över mötet att han darrar i

hela kroppen. Det är så svårt att hitta ord att vi gång på gång måste utbyta förlägna leenden

och påpeka det otroliga med att återigen mötas efter så många år. Nati går ut till spisen och vi

följer med. Hon rör i grytorna och kommer att tänka på festen vi hade i deras gamla hus när

Sandra skulle döpas och jag blev hennes gudfar. Jag stoppar henne från att fortsätta och säger

att vi måste filma det samtalet, men att det är för mörkt i köket. Hon ler överseende och vi

passar på när hon måste gå ut på bakgården för att skölja grönsakerna. Jag är påflugen som

vanligt och börjar prata om potatispressen de hittade på sophögen. Det blev klumpar i moset

82

eftersom de hade lagat ett stort hål med ståltråd som gick av hela tiden och gjorde hålet och

klumparna större och större. Nati skrattar generat, hon kommer också ihåg.

Och potatispressen kom inte ensam från sophögen. Sandras babykläder var stickade av

hundratals olikfärgade garnstumpar och Daniel hade lagt ett lustigt vickande golv av

brädstumpar från soporna över sanden i hyddan. Sandra håller sig hela tiden nära för att höra

vad hennes mamma och pappa pratar med gudfadern om, nära men ändå försiktigt i

bakgrunden. Och hon skrattar generat med mamma åt potatispressen. Gammelmormor hasar

omkring i sina tofflor och lagar mat, mumlande på sin blandning av quechua och spanska som

påminner mig om byarna i Anderna. Danielitos nyfikna ögon och händer är oavbrutet

verksamma och jag ser att Peter har vissa svårigheter att värja sin utrustning.

Judith har uppslukats av det lilla husets inre.

Tafatt blir jag till slut stående vid bordet där Sandra ställer fram tallrikar med spagetti och så

små stycken av den stekta hönan att det ska räcka till hela familjen, filmteamet och Daniels

mamma som har dykt upp när det är dags för maten. Jag står där och viftar bort flugor och

längtar efter att vi alla ska få sätta oss ned och dölja våra känslor bland gafflar och knivar och

slingrig spagetti. Peter ser vad jag tänker. Han ber mig att inte sluta vifta bort flugorna och så

låter han kameran gå. Men vad ska man göra med sin skam och sin blygsel? Den är ju trots

allt inte en fluga. Lättast vore att aldrig utsätta sig för den, att klokt och realistiskt hålla sig

borta från något som man "inte har med att göra ". Men nu har vi inte gjort det, nu sitter vi här

vid detta enkla bord, mitt i stormens öga. Så ser det ut och det är den allra minsta och mest

begränsade värld man kan tänka sig där allt försiggår med ett minimum av slöseri och där

livet upprätthålls som om det vore ett oändligt spetsknyppleri.

Det tar en stund att förklara att teamet inte får sitta med vid bordet och äta. Lilla Danielito hör

inte mina förklaringar och vänder sig plötsligt mot Peters kamera och frågar förvånat om de

inte ska äta. Teamet skrattar och Danielitos familj skrattar i nyvunnen insikt om en

filminspelnings villkor. Men till sist ställer Peter undan kameran och alla kan äta tillsammans

under högtidlig tystnad.

Jag förstår att jag inte är ensam om mina känslor när jag ser Peter dricka den framställda

saften. Innan vi reste hemifrån svor han att aldrig dricka en droppe av det säkerligen

kolerasmittade vattnet i slumområdena. Nu verkar han hellre ta risken att dö än att ens antyda

en fråga om vattnets tillstånd.

*

83

Så stillheten. Peter, Lasse och Chachi har åkt tillbaka till hotellet. Gammelmormor, vars namn

jag aldrig kommer att få veta, sitter nästan orörlig på en stol intill spisen, stilla som ett

andeväsen. Hon har redan börjat tilltala mig med papi, böndernas ömsinta ord för någon som

står dem nära, nära som ett barn, eller en far; ibland en märklig blandning av båda. Ingenstans

har jag hört ett språk med sådan ömhet och sådant vemod som bland Perus bönder. Det är som

om det vore hämtat ur den obevekliga bundenheten till jorden, ur insikten om att vi alla är lika

små och oskyddade under den oändliga himlen.

Judith har gått och lagt sig. Danielito har somnat med det lilla dataspelet jag hade med mig

liggande bredvid sig i bädden. Långt borta hörs en radio och en hund som skäller. En buss

ryter uppför en sandig backe någonstans i fjärran och Daniel säger för hundrade gången att

det är så konstigt att jag är där igen efter så lång tid.

Det känns obegripligt hemvant att sitta där vid bordet när letandet och förberedelserna är över

och allt plötsligt har stillnat. Vi dricker den tjugonde koppen Nescafé och tittar på varandra

och ler som om alltihopa vore ett lustigt skämt. Nati, Daniel och Sandra följer mig sedan till

bussen och när jag sitter i den skakande karossen på väg tillbaka hotellet fylls jag av ett

välsignat lugn och en stor lättnad. Runtomkring mig i bussen sitter och står trötta, men milda,

människor på väg någonstans i Limamörkret. Ingen lägger särskilt märke till mig. Det är en

kort stund av oerhörd närvaro, mitt i världen och jag önskar att bussen aldrig ska stanna. För

evigt ska den lugna natten vara och dieselmotorn sjunga sin vaggsång om ordlös gemenskap.

Därute har terrorns blanka kniv åter skurit ljuset ur lamporna, och lämnat staden ensam med

månen. Men det bryr vi oss inte om, ty natten kan inte nå oss; chauffören är vår far och vi

drömmer som barn med fuktiga kinder tryckta mor svala, darrande fönster.

Så kommer Daniel till mig. Han ber mig mycket bestämt att följa med in till stan, till Limas

slitna centrum, och han kräver att vi ska ta med oss kameran. Han vill visa oss någonting

viktigt, säger han.

Vi rådgör ett ögonblick på svenska. Vi har ont om film och kan inte utan vidare lyssna till

Daniels infall. Men vi bestämmer oss för att vara artiga och ta med kameran, utan att ladda

filmkassetterna. Dessutom känns det som ett bra tillfälle att vänja Daniel vid kameran.

Han tar oss till Plaza San Martin dit han brukar åka för att leta efter tillfälliga jobb. Mitt på det

brusande torget presenterar han oss för en grupp arbetslösa män som han brukar träffa där. de

är alla mer förfarna och hotfulla än han själv. Daniel presenterar oss. Skeptiskt avvaktande

vandrar deras värderande ögon över oss och vår utrustning. Antagligen är de lika mycket

kriminella som arbetslösa och Daniel har sin skyddade plats som krymplingen. Jag undrar om

han också är deras clown, om deras skydd också innebär att de har rätt att vara lagom

84

sadistiska mot honom, när de själva fått för mycket stryk. Plötsligt säger Daniel att han ska

visa oss hur man tigger. Vi försöker säga att det är onödigt, att vi förstår ändå, att det kanske

är bättre en annan gång på ett annat ställe. Men det är lönlöst. Jag ser de gycklande och

spefulla ansiktena på hans vänner och känner att vi har gått i en fälla som vi själva gillrat.

Daniel har börjat skrika och gråta och slå ut med armarna mot människorna som vandrar förbi

på torget. Det är för sent att hindra honom genom att säga att vi faktiskt inte har någon film i

kameran. Daniel uppför en makaber och förödmjukande dans och han tvingar oss att låtsas

filma den. Hela skådespelet är ohyggligt och det är omöjligt att säga vem som egentligen har

makten över situationen. Daniel har överraskat oss och lyckats göra förnedringen ömsesidig.

Jag vaknar mitt i mardrömmens dödsdans och upptäcker tacksamt de kala väggarna i

hotellrummet.

Långsamt sipprar det eviga bruset från Limatrafiken in i mitt svullna medvetande. Det är kallt

i rummet, kallare än vad jag minns att Limavintrarna var för sjutton år sedan. Jag kryper ihop

i bädden, trycker in händerna mellan låren och försöker skaka av mig vildhunden som flåsar

mig i nacken.

*

Efter en del diskussioner om säkerhet och service för teamet överger vi hotellet. Jag vill slippa

hälsa på torsken från Texas och jag vill inte fundera mer över när den norske guldgrävaren

ska börja gräva någon annanstans än i flaskorna. Jag vill dessutom gärna sänka våra utgifter

och slippa en del obehagliga och diffusa känslor över isoleringen i överklasskvarteren. Sist,

men inte minst, så ligger huset dit vi ska flytta bara ett kvarter från det ställe där jag bodde för

sjutton år sedan. Häromdagen, när vi besökte huset gick jag till brödaffären på hörnet. Jag

gick in och köpte en CocaCola för att lukten av det nybakta brödet skulle få tillfälle att öppna

minnets stängda ventiler.

Då hörde jag plötsligt lockropen efter passagerare till kollektivtaxibilarna.

- Liiiima, Lima, Lima, Lima! ekade det entonigt och jag var tvungen att gå ut på gatan för att

bekräfta att ljudet kom från den tid där jag trodde mig vara.

Men Peter har föga förståelse för min nostalgi eller de argument jag förklär den i. Han tycker

antagligen att jag är en puritansk hycklare och dessutom snål. Han menar att vi hursomhelst

tillhör överklassen och att vi har ett jobb att göra som blir lättare att genomföra om vi har

tillgång till fax och telefon och ordentliga toaletter och en viss roomservice.

Jag lovar honom att han ska få allt det där - nästan - i Stefans hus.

85

*

Innan det blir alltför absurt måste vi avsluta filmningarna av letandet efter familjen.

Vi ska återvända till ormkvinnan på sophögen i San Bartolo och vi borde undersöka adressen i

Surco. Jag lovar alla att det ska bli det absolut sista besöket på en sophög i Lima och får ett

milt ironiskt leende från Peter.

- Det vore väl synd.

Återigen söderut genom öknen. Jag förstår inte varför man inramat jättelika arealer ute i

öknen med tegelmurar. Är det för att skydda markegendomar mot nya invasioner från

bostadslösa immigranter i Lima? Staden växer utan någon som helst kontroll, men för att

invasionerna ska nå så här långt utanför staden måste större delen av befolkningen i landet

flytta hit. Det är osannolikt att tänka sig att ännu fler människor ska kunna överleva i den

improduktiva öknen. Men det var osannolikt redan 1974 och sedan dess har minst två

miljoner människor lyckats klamra sig fast i det osannolika.

Vakten vid sophögen är borta. Gick hotet från mannen i Toyotan i uppfyllelse eller har det

egentligen ingen betydelse om vakten är där eller inte? Men arbetet fortgår på den illegala

tippen, sopbilarna kommer och går oavbrutet.

Vinden ligger på från sophögen och för med sig dunster av jäsande avfall långt innan

flockarna av vilda hundar upptäckt oss. Men snart har vi dem också jagande längs bilen

tillsammans med flugorna som framgångsrikt försöker ta sig in genom bussens lappade

fönster.

Jag ber Antonio att lägga undan batongen som skyltar i vindrutan framför förarsätet. I det här

sammanhanget litar jag mer på kartongen med bilder.

Jag tar den med mig, Antonio stannar vid bilen och vi andra strävar återigen uppför

sandberget där vi mötte delegationen med ormkvinnan och piskorna förra gången. Men

varken ormkvinnan eller guldtanden syns till bland människorna som arbetar i små skator

mellan högar av sorterade och osorterade sopor. Röken från brinnande sopor driver sakta över

det ändlösa sopfältet och jag går runt och frågar på måfå med bilderna i handen.

Historien bakom bilderna fångar människorna men ingen känner igen familjen. Istället får vi

höra berättas om den stora jordägare som försöker driva bort människorna som har sin

försörjning på den illegala soptippen. Det var därför vi möttes av en så kompakt

misstänksamhet första gången vi kom hit. Eftersom vi var gringos så var vi naturligtvis hans

hantlangare. Bilderna var det enda som sen bevisade att vi hade ett annat, mycket mer

osannolikt ärende.

86

Pittiblock kallar de honom för - och jag frågar om han inte egentligen heter Peter Block eller

något liknande. Nej, "pittiblock" insisterar de på ett komiskt barnsligt vis. En av männen som

kommit fram till oss säger att han ska akta sig. Kanske kommer gerillan Sendero Luminoso

snart till deras hjälp och skär honom i småbitar. Han säger det helt sakligt, men fullt allvarligt

och jag får en stark känsla av att folk här på tippen bara skulle nicka uppskattande om han

gjordes till hundmat.

Till slut ger bilderna resultat. En havande kvinna med en sorgsen sjuårspojke vid sin sida ler

tandlöst igenkännande när hon ser Daniel på en bild och jag har förklarat att han haltar.

- Javisst, honom känner jag. Han jobbade på Emmaus. Min man känner honom ännu bättre.

Och plötsligt uppstår en alldeles självklar kontakt när jag berättar att jag också arbetat på

Emmaus för sjutton år sedan. Dessutom kommer hon mycket väl ihåg Rebeca. Hon ropar på

sin man som omedelbart känner igen Daniel och kan förklara precis var han bor.

Även om jag uppslukas av det osannolikt fantastiska i mötet så kan jag inte undgå att höra

kameran hela tiden. Den surrar betryggande hela mötet igenom och jag vet innan vi ens är

färdiga att vi har en nyckelscen till filmens inledning.

Återstår bara några allmänna bilder från sophögens undergångslandskap. Peter fäster

enbensstativet i skruvgängan på kamerans ovansida och går sen gravitetiskt långsamt fram

med kameran svävande någon centimeter ovanför soporna. En bit bort står Lasse med

mikrofonens zeppelinare till vindskydd riktat in i en kompakt svärm flugor. Av någon

anledning svänger han sakta mikrofonen fram och tillbaka som om den vore ett

mätinstrument. Ännu en bit bort sitter Chachi på huk med båda händerna gömda i den svarta

laddsäcken för att ladda om en filmkassett. Koncentrerad på händernas arbete inne i den

mörka säcken vandrar hennes blick frånvarande bort bland bergen av sand.

På håll liknar sällskapet en galen vetenskaplig expedition djupt försjunken i känsliga

mätningar utan att förstå var de befinner sig.

Förblindade av sitt avlägsna mål berörs de inte längre av katastrofen som pågår runtomkring

dem.

Det allra märkligaste är att människorna som är drabbade av katastrofen inte heller rycks

lägga märke till den förestående undergången. En av dem går fram till den ende som verkar

sysslolös i expeditionen, för övrigt den man som nyss gått omkring och visat bilder ur en

kartong han bär i ena handen. Nyfiket och avspänt undrar han vad de håller på med och får ett

ganska uttömmande svar om filmandet av den halvt fiktiva jakten på gudbarnet Sandra.

- Jasså, ni håller på att strukturera filmen, säger den frågvise innan han utan vidare

kommentarer fortsätter sitt arbete och lämnar en förstummad västerlänning bakom sig.

87

*

Eftersom tecknen, kanske särskilt de som inte är helt entydiga, är grundstommen i all konst så

tolkar vi det som inträffar på sophögen som en gudomlig fingervisning om att vi är på rätt

väg.

Det enda vi inte förstår med sophögen är varför ungefär trettio miljoner flugor försöker ta sig

in i vår bil för att följa med till Lima. Har de det inte bra här? Varför lämna skiten, när man

lever av den?

En av sophögsarbetarna, som fått lift med oss in till närmsta ort skrattar åt galningarna när vi

berättar om våra rundturer på Limas sophögar. Men galenskap är ett försonande drag hos

gringos och mannen blir pratsam. Snart förstår jag att han känner vakten till träslottet som

ligger i den lilla orten dit han ska. Han lovar att leta rätt på vakten åt oss.

En kvart senare står vi utanför en av det förfallna underverkets ytterportar . Den unga vakten,

som bor alldeles i närheten och har övertalats av vår liftare och en generös handtryckning,

vrider runt en tung järnnyckel och trycker upp den snidade träporten till slottets inre.

Byggnadens yttre är en surrealistisk dröm om ett vanställt kolonialt fartyg som fastnat i

ökensanden. Insidan är det delirium som drabbat befälhavaren under femhundra års ensamhet

instängd i sitt strandade fartyg bara några hundra meter från Stilla havets skummande vågor.

Bland otaliga rum, gårdar, pelargångar, kapell och förvridna trappor har någon samlat ett

myller av vrakgods från femhundra års kolonial feber. Indianska lerskulpturer, en jättelik

havererad Cadillac, musköter ur Pizarros vapengömmor, travar av illustrerade veckotidningar,

dödskallar och korsfästa Jesusfigurer, fortfarande fungerande, sakta svängande jättelika

strålkastare från gamla upphuggna ångfartyg, rostiga kanoner, malätna exemplar av för länge

sedan utrotade djurarter, en sarkofag i dammigt glas, tusentals egendomliga gjutmallar av trä

utlagda över stora delar av taken, ett dussin gamla emaljerade badkar uppställda på en gård

med en springbrunn byggd kring rader av tysta, gåtfulla stenmänniskor, vassbåtar från

Titicacasjön, ärriga kopparskulpturer av olyckligt försjunkna små flickor; ett ändlöst läggspel

med den groteska peruanska historiens aldrig färdiga bild som fåfängt mål.

Vart och ett för sig är varje föremål åtminstone begripligt och med några få undantag föga

uppseendeväckande. Sammanställda i det vittrande slottet är de ett stjärnfall ned genom den

koloniala historiens svarta hål och ut på andra sidan i en värld som inte finns men till varje

detalj härstammar från den verklighet där vi säger oss leva.

88

Överallt i slottet sitter keramikplattor med inpräglade citat. Det är långa, sirligt överbelastade

sentenser ur ändlösa tal som den maniskt samlande skaparen av slottet under decennier riktat

till det mumifierade peruanska parlamentet.

Längst in på slottets innersta gård hittar jag texten som får mig att undra om jag ändå inte

varit här förut, i drömmen:

BESÖKANDE VÄN

Betänk att detta är en obetydlig plats där bara några enstaka fragment av människans

spontana uttryck har samlats i ett stumt försök att på något sätt skydda sig

mot det förödande inflytandet från de tre farsoter som ständigt hotar;

elden, sophögarna och det mest fruktansvärda av allt - den mänskliga likgiltigheten.

När porten till sist går igen bakom oss kan jag lägga örat mot det maskstungna trävirket och

höra de två vakthundarna dricka ur de sinande springbrunnarna.

Otörstiga tassar de sedan bort och slår sig till ro i kapellet, under den olycksbådande tomma

kistan av immigt glas.

*

Las Delicias - fröjderna - heter deras bostadsområde. För sjutton år sedan praktiskt taget bara

en öken. Nu löper där oändliga sandiga gator med skjul, ruckel och hus i olika stadier av

tillblivelse. Om kvällen tänds gatlyktorna , om än bleka som månen, här finns en kommunal

telefonstation med små plåtlådor för meddelanden till den som så önskar, ruffiga jätteskolor,

halvfärdiga kyrkor, butiker, kantiner och hit går en linje med microbussar. Bebyggelsen ligger

på en sluttning. Längre ned, på andra sidan motorvägen som strax försvinner i öknen söder ut

från Lima kan man skönja sankmarker och där bortom skymtar havet när dimman inte ligger

alltför tät. Ännu finns inte vatten och avlopp, men man gräver i den vattensjuka marken man

passerar på väg mot bussarna som stannar till på motorvägen. Jag kommer med bussen på

morgonen, korsar fotbollsplanen och går förbi det lilla nöjesfältet som tillfälligt slagit upp

sina trasiga attraktioner på slätten strax nedanför den vittrande muren till skolan. Palacio de

Risas - skrattets palats - försöker texten trotsigt locka på ett sönderrivet, smutsigt tygskynke

som fladdrar i den svaga vinden. När jag vandrar tillbaka i skymningen, för att ta bussen

innan det blir helt mörkt och alltför farligt enligt Nati och Daniel, har man tänt små kulörta

lyktor på den rostiga karusellen och gisten tivolimusik ekar ödsligt ur en plåttratt. Jag ser inte

en enda betalande kund, bara några barn som står alldeles stilla och betraktar de blinkande

89

lamporna på karusellen. En mager hund med skära hudfläckar i pälsen försöker ta sig in under

duken till skrattets palats, men far plötsligt ut med ett tjut som om den fått en spark av en

misslynt tivolidirektör dold bakom tältduken till palatset.

Det är lätt att hitta familjens hus. Två höga, rostiga skorstenar sticker upp från granntomten

och visar vägen uppför backarna. Förut fanns där ett litet smältverk. Den enda tegelväggen i

huset tillhör egentligen smältverket. När den lilla fabriken var i funktion värmdes väggen upp

så att man nästan inte kunde ta på den. Under Limavintern gjorde det inte så mycket. Men ur

skorstenarna föll illaluktande svart sot ned över huset och tomten. Nu har fabriken stått stilla i

flera år. Daniel vet inte varför.

Jag försöker hitta en plats i familjens dagliga liv och när de andra i filmteamet dyker upp är

det till en början mest för att vänja familjen vid vår närvaro. Peter sätter upp lampor, gör

halsbrytande anslutningar till det livsfarliga elnätet, plockar fram kameran och försöker med

berömvärt tålamod hålla Danielitos rastlösa små fingrar borta från utrustningen. En dag ser

jag hur Danielito smyger sig på den filmande Peter bakifrån och försöka stoppa handen i hans

ficka. Men Peters tålamod har tagit slut och han ger pojken ett raskt rapp över fingrarna utan

att lyfta blicken från okularet.

Danielito tjuter till och drar undan handen, men tio sekunder senare har han hittat en

intressant och uttryckligen förbjuden plåtlåda, som faktiskt går att öppna.

Hundarna som bor inne på gården har ännu inte vant sig vid min lukt och jag får kasta sten på

dem varje gång jag kommer.

Men jag börjar förstå husets rutiner. Nati går upp varje morgon klockan fem och ger sig iväg

för att sälja bröd hon hämtar från ett bageri i närheten. Hon tar alltid med sig två av barnen

och låter en av dem få sovmorgon. Lilla Danielito kommer inte undan brödförsäljningarna

och jag undrar om hon verkligen kan ha någon nytta av honom så liten och klen som han är.

Efter två timmar kommer hon tillbaka och äter en enkel frukost med nescafé och bröd.

Flickorna går till skolan och Nati åker iväg till något av överklasshusen där hon jobbar som

tjänstekvinna. Hon kommer tillbaka först när mörkret har fallit och gammelmormor - abuelan

- lagat kvällsmat.

Jag förstår också snart att Daniel för det mesta blir kvar hemma. Hans försök att skaffa olika

arbeten ger allt mindre resultat. Slitet att ta sig fram i staden med sitt skadade ben, de oändliga

och dyra bussresorna och de förödmjukande misslyckandena gör att han föredrar att stanna

hemma, om han kan hitta minsta skäl. Jag och filmteamet är den bästa tänkbara

förevändningen

Vad ska hända när vi en gång har åkt?

90

Det är en lustig latinamerikansk familj. Varje kväll väntar Daniel och barnen oroligt på en

mamma som alltid kommer hem från sitt jobb genomskinlig av trötthet. Hon är så liten och

Daniel är så liten och hemmet är så omsorgsfullt hopfogat av upphittade och skänkta småbitar

att jag efter några kvällar får en känsla av en gammal engelsk saga om en mullvadsfamilj eller

en liten lånarfamilj bakom en golvlist.

Känslan förstärks av kvällarna i det lilla huset. När Nati till slut har kommit hem så sitter vi

där runt det lilla vingliga bordet under den nakna glödlampan. Det finns två stålrörsstolar, två

vingliga pallar och en lika vinglig bänk av hopplockade bräder och uträtade spikar. Judith rör

sig någonstans bakom avbalkningarna till de fyra sängarna. Själv syns hon knappt, men snart

ska jag lära mig att hon ser allt. Mormor sitter som vanligt vid spisen och tittar med sina

indianska ögon in i Andernas forntid. Det är svårt att se om hon sover eller bara reser i tiden.

Danielito leker med dataspelet jag hade med och bråkar då och då med sin hundvalp Pelusa,

som vi redan inbegripit bland filmens viktigare biroller. Den lilla svartvita TV:n står på vid

Natis och Daniels säng och blandar sitt ljud med olika grannars radio- och TV-apparater.

Jag förstår vad som fick mig att stanna till just i deras hem för sjutton år sedan. Det är så

enkelt att sitta där vid bordet, så kravlöst att låta orden komma och gå i ett lugn som utesluter

själva tiden. Jag kommer ihåg att det var det allra bästa med den vandringstiden, att bara få

vara i världen utan krav och utan värderingar. En så stark känsla av närvaro, av att mötas utan

rädsla över avgrunden. Det helade något inom mig; visserligen bara ett kort ögonblick, men

ändå tillräckligt för att påminna om något oändligt viktigt som jag sällan lyckas nudda vid.

Senare åkte jag tillbaka till kontinenten, flera gånger, men alltid med uppdrag att göra ett

arbete, precis som nu. Det blev aldrig detsamma, annat än i korta ögonblick av glömska och

lättsinne. Nu sitter jag återigen vid detta bord där allting på sätt och vis började, men nu störs

jag av mina funderingar kring hur filmberättelsen ska kunna gå vidare. Vad rör sig inom dom?

Vilka konflikter finns mellan dem, mellan mig och dem? Vi sitter där runt bordet en av de

första kvällarna och det känns som om jag varit där i en månad och allt har hunnit bli

självklart. Av någon anledning har vi börjat prata om mat. Antagligen har jag sagt något om

"rå fisk" apropå den peruanska maträtten ceviche som är en av smittohärdarna för koleran. Jag

har säkert också pratat om surströmming. Det är oundvikligt eftersom det alltid väcker förtjust

avsmak att någon kan äta rå, halvrutten fisk. Snö, surströmming och sommarnätter utan

mörker, det är standardrepertoaren. Daniel har kontrat med katt; han berättar att det går

alldeles utmärkt att käka katt, han har gjort det flera gånger. Du med förresten, säger han

plötsligt med ett sarkastiskt leende och vänder sig till Sandra. Hon protesterar, men inser att

hon inte har en aning om vad han petat i henne när hon var liten.

91

Utanför huset pågår festen som vi blev inbjudna till efter den allra första kvällen. Vi har slagit

några lovar därute i den skrällande musiken och den tilltagande fyllan, som är oroväckande lik

den svenska dansbanefyllan. Men varken Daniel eller Nati är det minsta intresserade av fest.

Nati kommer sent hem från jobbet och Daniel har gått oroligt av och an på gatan utanför

porten och väntat på henne. När hon kommer går hon snabbt förbi festplatsen med Danielito

tryckt till sin sida och Daniel haltande långt efter. Det är som om hon tycker att festen är

obehaglig, störande. Hon får sin kvällsmat serverad av Daniel och vi blir sittande i småpratet.

Dansar hon aldrig? Neej, svarar hon utan saknad eller avund i tonen.

Jag tittar frågande på Sandra. Hon då? Hon ler lite ursäktande och skakar på huvudet så att

den tjocka svarta luggen faller ned framför ögonen på henne. Mitt i det mjuka småpratet slår

plötsligt strängheten igenom, fattigdomens vakande öga mot den fördärvliga lusten som

lockar en att släppa på kontrollen och dras ned i kaos.

Där finns ju också Daniel med sitt polioskadade ben. Det vore väl förhävelse att dansa med

honom i sin närhet?

Ändå gör vi det, två kvällar senare när det blir lördag och Nati har sin enda vilodag framför

sig. Det är Sandra som lockar fram det. Hon vill se sin mamma dansa med gudfadern till

musiken som kommer så lämpligt ur den lilla transistorn. Jag håller armarna försiktigt kring

Natis spröda gestalt och hon är ännu mindre när hon är så här nära. Hon skrattar generat och

kan inte bryta sig loss ur den tvångströja som vardagens anspänning hållit henne fången i så

länge. Det hinner inte gå många takter innan jag ser ett stråk av mörker över Daniels ansikte

genom musiken och Sandras blyga leende. Jag har förbrutit mig och det är inte så lätt att ta sig

ur dansen utan att någon ska bli förödmjukad. Det är första gången jag tänker att kameran

borde varit med men ändå är tacksam över att den inte var det.

*

Dom första dagarnas ömsesidiga berättande tar snart slut och vi tvingas börja hantera

tystnaderna. Jag drar mig en aning för att lämna teamets hus nere i Chorrillos alltför tidigt på

morgonen och åka upp till familjen, även om jag vet att jag måste tillbringa mycket tid och

mycket väntan i tystnad och tomrum för att komma nära.

Filmandet är mycket trevande. Jag vill avvakta och se vad som händer. Jag kräver av Peter att

han ska hålla i sig och inte göra av med för mycket film på allmänna bilder från familjens

gård, på hundarna i staden och annat som vi ändå bestämt att vi måste ha med. Utfyllnaden,

illustrationerna, luften... nödvändigt, men så länge stommen inte är klar känns det som en

flykt undan overksamheten. Och någonstans i bakgrunden tickar en klocka som till lika stora

92

delar heter ett ofött barn, en brist på pengar och Peters löfte att komma hem till sin dotters

födelsedag.

Peters drift att låta kameran rulla får extra förstärkning av att han inte förstår så mycket

spanska att han kan fly in i långa samtal med olika familjemedlemmar. Jag, Lasse och Chachi

ägnar timmar åt detta varje dag.

Det är ibland omöjligt att avgöra vad som är ett samtal för filmens skull, för att utröna något

som går att bearbeta filmiskt och vad som bara är ett samtal för livets skull. Chachi är den

som kommer närmast livet, eftersom hon har minst ansvar för filmen och störst behov av att

istället skaffa sig ett bra förhållande till familjen. Det är inte svårt, hon blir omedelbart

tjejernas förtrogne. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad över att det sker en hel del

mellan henne och tjejerna som jag inte alls har något grepp om. Är jag svartsjuk eller är det

någon sorts befogad oro över att den del av filmteamet som inte syns i bild kommer att uppta

den största platsen i familjens sociala liv under filmningens tid. Hur ska Sandra kunna handla

som om teamet inte fanns? Som om bara jag vore på besök? Det var nog besvärligt att

förklara för familjen att de inte skulle sätta igång och göra mat åt hela teamet så fort de dyker

upp.

I vårt arbete utgår vi från en absurditet; att teamet egentligen är osynligt. Lasse och Peter är

vana vid osynlighetens strategi och konkurrerar stundtals framgångsrikt med väggarnas

diskreta närvaro, men Chachi har ännu inte lyckats hämma sina naturliga och sunda instinkter

att umgås.

Ute på gatan sitter Antonio i bilen, sedan han hjälpt till att bära in utrustningen och hälsat på

familjen. Ibland blir han kvar i timmar där utanför, men han verkar inte störas av sin ensamma

väntan. Han hittar ständigt något som behöver repareras på bilen och han lär sig snart att sova

i bilens baksäte. Jag antar att han sover bättre där än på de tio kvadratmeter hem som han

delar med sju personer.

*

Ingripandet.

Sett utifrån så kan det ibland förefalla oskyldigt och till och med som det enda hoppet om en

förändring. Betraktar inifrån mina beräkningar och förhoppningar verkar det hela skamlöst

och cyniskt. Jag doppar familjen och mig själv som reagenspapper i olika vätskor, mer eller

mindre frätande, för att upptäcka minsta färgskiftning som kameran sen ska vara förmögen art

registrera.

93

Men hur ska familjen ens kunna ana den beräkningen när Rebeca, med alla sina starka känslor

kommer hem till familjen i Las Delicias. Hon har inte träffat dem på sju år och självklart

händer det saker när hon dyker upp. En gång var hon chef för Emmaus, chef över Nati och

Daniel som också arbetade där innan en självgod maffia tog över hela organisationen och

manövrerade ur såväl Rebeca som Nati och Daniel. När Rebeca stiger in i det lilla huset tänds

en glöd i Natis ansikte. För henne var tiden i den lilla gruppen av lumpsamlare den bästa i

hennes vuxna liv.

Hon arbetade inte bara för sin överlevnad. Det fanns ett stödarbete i slumområdena och det

fanns en facklig verksamhet bland Limas hundratusentals hembiträden. Nati deltog för första

gången i sitt liv i ett sammanhang där man pratade om möjligheten av förändringar. En gång

valdes hon ut som representant för Emmaus och fick resa med flyg för att vara med på ett

möte med broderorganisationen i grannlandet Chile. Hon hade aldrig tidigare satt sin fot i ett

flygplan och sällan rest utanför Lima.

För Daniel var det mycket mer komplicerat. Han klarade inte riktigt av att se sin kvinna växa

ifrån honom. Kanske blev han rädd för att bli övergiven och rädslan skapade en bekräftelse på

sig själv. I ett par år levde de skilda från varandra. Nati i Emmaus hus i Chorrillos och Daniel,

tidvis ensam med sina två flickor i skjulet ute i öknen i Mateo Pumacahoa där de bodde när

jag första gången träffade dem. Mörkret från den tiden återvänder i Daniels ansikte när Nati

lever upp i Rebecas närhet. Han sitter tyst i bakgrunden och iakttar misslynt hela mötet. Jag

smyger fram till Peter och viskar i hans öra att han måste se till att få bilder som tydligt visar

de två kvinnornas vänskap och mannens ensamhet i bakgrunden. Vi sänker långsamt ned

reagenspappret i den lätt frätande lösningen och vi känner belåtenhet över den svaga

färgskiftningen och en oro över vad som händer. Men vi måste gå mycket, mycket längre.

Färgskiftningen på pappret är inte tillräckligt tydlig. Kameran är visserligen ett bättre

sanningsvittne ån pennan, men det är svårt att förtydliga sina aningar om de yttre åtbörderna

hos aktörerna inte är påtagliga och tydliga.

När Rebeca har åkt och mörkret fört ihop oss runt bordet tar jag fram bilderna jag burit med

mig över havet, in bland husen och ut på sophögarna. Nati arbetande på sophögen, bärande

Sandra i ett knyte på ryggen. Sandra ensam i en korg under det primitiva solskyddet. Daniel,

Nati och Sandra framför det enkla skjulet i Mateo Pumacahoa.

Sandra har aldrig sett bilderna förut och de drabbar henne oerhört. Hon gråter tyst, döljande

sina ögon bakom luggen och handen. Jag känner mig som en bödel som väckt onda andar till

liv. Daniel suckar tungt och säger att jag släppt en bomb.

94

Hade det varit bättre att låta bli? Nej, skyndar han sig att invända och Nati tillägger, med

rösten darrande av rörelse att tvärtom. Det är viktigt att Sandra får se bilderna så att hon

förstår, då kanske hon kan ta sin skola på allvar.

Jag frågar Sandra om hon ska ta hand om och spara bilderna, men hon vill inte. Daniel blir arg

och Sandra svarar att hon inte vill ha sorgliga minnen.

Han vill veta vad hon tänker göra åt sin situation i så fall. Sammanbitet svarar hon med ett

enda ord frampressat mellan slutna läppar.

- Sobresalir... ta mig ur det.

Reagenspappret glöder och när vi åker därifrån funderar jag över vad det egentligen betyder.

Är skillnaden så stor mellan livet vid sophögen och livet de lever nu? Jag kommer ihåg att de

tjänade mer på sophögen än vad Nati skulle ha tjänat som tjänstekvinna. Deras nuvarande hus

är bättre organiserat, men knappast mer gediget än den tidens skjul. De har lyckats skaffa sig

en ordentlig gasspis och åtminstone två av sängarna har riktiga madrasser och lakan. Det finns

vatten i en kran på gården, elektricitet och en liten svartvit TV-apparat. När Sandra och Judith

sätter på sig nystrukna blusar och Danielito sätter på sig kläder som inte hunnit damma igen

på väg till skolan så ser hela familjen ut som en familj väl borde se ut. de skulle kunna gå på

söndagspromenad nere i Chorillos och ställa upp sig för ett familjeporträtt hos någon av

fotograferna med framkallningsskålarna dolda i trälådans inre.

Daniel skulle säkert skämta med sina barn och de skulle skratta på bilden.

Kanske skulle de skicka bilden till mig i Sverige och jag skulle äntligen få se min guddotter,

glad och vacker i enkla men ganska fina kläder. Vad skulle jag tro? Och vad skulle det

betyda? Ingen människa skulle se Natis trötthet på gränsen till döden, Daniels växande

hopplöshet och Sandras försök att förtränga verkligheten och bygga sig luftslott inne i det

förledande och bräckliga skyddet av en familj.

Ingen skulle se Daniels dagliga leda och Natis sammanbitna ansikte när hon strävar upp mot

det sista huset högst upp i området med en stor säck bröd klockan fem på morgonen.

Det är klart, kroppen klarar ju inte hur mycket som helst, säger hon när jag frågar henne hur

hon står utmed det. Hon säger det som om det inte handlade om henne själv utan någon sorts

maskin. Och vad syns av allt detta i en prydlig bild av en familj uppställd för fotografering en

söndag mitt i världen? Vad syns i en film?

När vi kommer tillbaka till huset vi hyrt i Chorrillos är det becksvart natt. Sendero Luminoso,

Den Upplysta Stigen, har återigen mörklagt en förort. Underligt nog känns det tryggt att

vandra i mörkret och trängseln bland alla människor som är på väg hem från sina arbeten inne

95

i Lima. Jag blir ännu mer anonym, en i massan av människor som lever vidare trotsande

omständigheterna. Inte en utlänning, inte en främling, utan en bland många.

I huset i Chorillos tänder vi stearinljus och sätter på den batteridrivna kortvågsradion för att

lyssna till Radio Swedens nyhetsutsändningar. När vi sitter där samlade i skenet från de

fladdrande ljusen känns det som om vi vore i krig, väntande på hemmafrontens senaste

radiorapporter.

Läget på hemmafronten visar sig vara katastrofalt. Femtekolonnarna har tagit över, Carl Bildt

har just vunnit valet.

OM ANTROPOLOGENS LEDA, ETT SAMTAL MELLAN TEAM-MEDLEMMARNA.

M färdas varje dag fram och åter mellan teamets bostad i det hyrda huset och familjens hus i

Las Delicias. Filmningen går långsamt framåt, men än så länge handlar det mycket om att

känna sig för. Vad rör sig inom familjen och mellan familjen och M?

Var befinner sig egentligen M? På något sätt tillhör han inte teamet som de andra, trots att han

antas leda filmarbetet. Inte heller tillhör han familjen eftersom han drar sig undan varje dag,

för att tillbringa natten i en annan stadsdel, med andra drömmar. Filmen och filmarna befinner

sig vid nya skiljevägar. Teamet sätter sig ned och samtalar.

L: - Du har alltså lika lite lust som Sandra att bära den här ryggsäcken.

M: - Ja, Sandras sätt att dra sig undan har väl en del att göra med att hon inte har någon lust

att axla hela det här jävla ansvaret, och precis som du sa Lasse, att när hon såg dom här

bilderna igår hur det varpå sophögen, hur hon insåg vilket jävla slit hon riskerar att hamna i

och som hennes morsa har dragit på hela livet. Hon blir jävligt skakad av det, det är inte bara

den här tjusiga medkänslan med morsan utan också skräcken for att drabbas av samma sak

själv. Jag menar, det är skräck för ödet som man vill undkomma.

Alla vill ha det bra, på nåt sätt.

Jag ska försöka ta om det här som jag kände igår... den här kvällen när jag kände att vi hade

gjort jobbet på något sätt, på väldigt få dagar hade vi fått ihop så mycket saker som var

viktiga och bra och vi hade traskat omkring i väldigt bildmässiga miljöer. Peter var så glad

och lycklig för att han hade varit ute på sophögarna och jag var väl det också och han var

jätteskojig och hade en massa sarkastiska kommentarer för sig som var hemskt roliga.

P: - Då .

96

M: - Ja, dom är fortfarande lika skojiga när jag läser dom. Och sen upptäckte vi det här

slottet och den här inskriptionen -fint och tjusigt och alltihopa. Mötet var väl ganska rörande,

med familjen, och Rebecas möte var ännu mer rörande eftersom hon är duktigare på att spela

ut det där än vad jag är och så sitter vi där - i klistret - och vet inte hur vi ska komma ur det.

Ja, det är småtrevligt att sitta hemma hos dom och jag tycker faktiskt om att sitta vid deras

bord och snacka skit och allra trevligast är det när ni inte är där och filmar och abuelan

(mormor) går och lunkar där fram och tillbaka och man leker med hunden och jag läser lite

grann.

PÖ: - Men det var ju tråkigt?

M: – Ja , sen blir det ju ganska tråkigt va. Det är trevligt stundvis.

L: - Jag tycker att den är skitviktig, den här upptäckten av tråkigheten i vardagen och

beskrivningen av den. Ja men den är det för den förklarar en massa fenomen och det är

intressant för att den för ett steg bortanför projektionen, sökandet efter ditt inre drama, att du

upptäcker att den här bilden passar inte, det stämmer inte, men den här filmen handlar inte

bara om din upptäckt av detta, utan det är också en beskrivning av ett möte som inbegriper

deras förväntningar och deras oförmåga eller eventuellt din förmåga att motsvara deras

förväntningar.

Min slutsats är att du ska bo där hela tiden, du får inte komma hit, du får bara komma hit på

dagarna ibland.

M: - Jo , det ligger mycket i det. Det tror jag också.

L: - Utmaningen vore då att leva sig in i den här rytmen, att inte bara komma dit på dagarna

utan bo där på nätterna, att göra utflykter därifrån istället för härifrån.

M: – Jo, det känns ju så redan nu att jag kommer på besök och gräver i mina grejer och byter

kalsonger… det är ju tur att jag fick det sämsta rummet här.

L: - Jag tror att det vore bra. Det kommer att tvinga oss att ta itu med det bökigaste av

alltihopa och eventuellt misslyckas också. Och lyckas vi så... men det är det enda sättet tror

jag. Och att du också blir störd över att vi kommer dit.

M: - Ja, just det. Jag måste ta med mig skrivmaskinen.

PÖ: - Det jag funderar på är att om du stannar där längre – jag tror inte att du pallar att

stanna där en månad, så kommer det att få sin utlösning.

M: - Men vad då, jag pallar visst att vara där en månad, det är inga problem. Det är bara det

att det finns en del saker som riskerar att inte fungera då. Ja att filmningen inte.., ja, jag vet

inte, det får ju ni ta ansvar for att det händer saker och ting... att ni inte fastnar här..

L: - Nej, nej det gör vi inte...

97

PÖ: - Det som jag också tycker... för det är något absurt att ett vanligt… att vara bland

människor som lever ett liv... alltså dom lever ju sitt liv fullt ut som dom kan... att tycka att det

är tråkigt är ju fullständigt sjukt också.

M: - Likaväl som Sandra kan tycka att det är tråkigt så kan väl jag tycka att det är tråkigt.

Hon har ju dessutom en skola att gå till, det har ju inte jag... men...

L: - Som jag ser det är det två saker, dels är det här ett material att studera och behandla,

dels är det en existens och ju mer Mikael är där så tenderar det att bli existens. Det svåra blir

att avgränsa och att inte bara vara en antropolog som går omkring och studerar utan att ta

del och finna att det är här som impulserna till ens eget liv finns, materialet hör ihop med det

egna livet, det ärju dit det är på väg om du stannar där. Men sen finns det ju en annan och

mycket enkel och självklar orsak till att din upplevelse skiljer sig från deras, det är att du har

någonting att jämföra med. Jämförelsen i går för Sandra vid bildvisningen blev soptippen; en

skräckvision av något ännu värre. Det enda hon har jämfört med tidigare är det hon ser

omkring sig eller eventuellt det hon ser på teve...

M: - Och sen i husen som hon har varit i...

L. - Och nu har hon oss och dig att jämföra sig med och nu är du den vite riddaren som hon

önskar kunna få flyga iväg med härifrån.

M: - Och sen har hon och Nati sett det i husen där dom går och städar, den verkligheten.

L: - Ja, och det tror jag är assimilerat och accepterat; så här ser världen ut. Men det innebär

ju att Sandras ambition, hennes längtan, ligger i att komma till den typen av hus. För henne

är det där som det positiva dramat försiggår i världen och i livet.

M: - Positiva ?

L: - I den meningen att det är där det händer någonting, där kan livet få någon mening... Det

här kan bli en djupt tragisk film.

M: - Ja , det är väl det.

L: - Det kan bli det mycket mer än vad jag hade föreställt mig.

M: (ivrigt undrande - oroligt) - Hur då menar du?

C: - Mer för dig... Mikaels tragedi eller?

L: - Nej , vad jag menar är att jag har lärt känna familjen lite mer. Min föreställning om

Daniel var annorlunda än det intryck jag har nu. Jag känner ingen kraft i Daniel alls, jag

känner... Det du berättar nu om Sandra sänkte mig också, hennes svårighet att realisera ens

dom mest minimala drömmarna, att läsa språk, att ställa upp på sin pappa, och så är det i

själva verket så att hon kanske blir kickad från plugget. Vilket är alternativet då? Gifta sig

med en rik kille? Allting är mycket, mycket dystrare än vad vi hade föreställt oss.

98

M: - Vad säger du då Chachi?

C: - Jag säger ingenting. Jag tänker.

M: - Vad tänker du då?

C: - Det väcker så många tankar, det du har sagt.

L: (avundsjukt) - Det som jag har sagt, väcker det inte några tankar?

M skrattar hysteriskt och L följer med ett knarrande skratt.

L: - Nej, jag skojade bara... (pekar på PÖ ) Det är hans fel, det är han som får mig att

skratta.

C: - Sättet att tänka och att analysera situationen. Som jag säger; jag vet inte om det är jag

eller om det är latinamerikaner som tänker på ett annat sätt. Analyserar på ett annat sätt.

Men det är svårt att uttrycka det. Det är därför jag inte säger någonting.

L: - Tänk på det, jag tror att det är viktigt.

C: - Jag tänker på det där som du sa att du sökte ditt inre drama här, det är kanske samma

sak, bara olika sätt att uttrycka sig, men jag känner att du kom hit ungefär på samma sätt som

jag kom in i Montoneros. Det var inte för att jag sökte min inre värld utan för att jag behövde

känna att jag var nåt, att jag gjorde nåt här i livet... Och för en som bor i Sverige och for en

som nästan allt är givet så är det väldigt lätt att komma hit och känna att jag gör någonting.

Inte för att du söker dina inre bilder.., jag skulle inte prata på det sättet.

M: - Nej,jag håller med dig. Jag skulle också kunna utrycka mig på det sättet, men nu råkar

det vara så att jag arbetar med bilder och därför blir det lätt så att jag uttrycker mig på det

viset. Jag tror inte att det är någon skillnad mellan en svensk och en latinamerikan på det

viset... Jag tror att vi är rätt så lika annars... Men att göra någonting, antingen man bygger

ett hus eller hjälper någon annan som läkare eller att man bygger ett hus åt sig själv och sin

familj eller att man formulerar sig på något sätt. Det handlar ju alltid om att göra någonting

och sen har man skaffat sig någon sorts tanke eller ideologi bakom det också, som är kopplad

till en känsla, men det kanske var väldigt svårt att hitta... Det är ju lättare att som du säger

åka hit och hitta någonting eftersom allt är så stort och påtagligt. Om du till exempel är

läkare… Vad var du när du gick med i Montoneros ( militant Argentinsk vänsterorganisation

från sjuttiotalet, förf. anm. ) ?

C: - Jag var studerande...

L: - Det finns en annan aspekt, ett annat sätt att beskriva samma sak i stort sett också och det

är det att när man kommer hit, dels är det ju så att motsättningarna blir mycket tydligare men

det är ju också så att du i den här världens ögon är någon, framstår, framträder för att du är

annorlunda. Din upplevelse av dig själv i världen blir annorlunda; du kan omöjligt känna dig

99

som en del av den anonyma massan på tunnelbanan. Du är en som alla automatiskt

behandlar på ett speciellt sätt.

M: - For good and for bad.

L : - Precis va, vilket förstorar och förtydligar ditt eget drama. För att du tvingas bli

medveten om dig själv.

M: - Och det blir ju ännu tydligare i en personlig relation som i den här familjen.

(Paus och tystnad) Eller vad säger du Peter?... (Inget svar) Har du provsprungit skorna?... Ni

ska träna och jag ska inte få träna?

L: - Du kan få komma hit och träna lite grann emellanåt.

PÖ: - Nej, jag tycker inte att han ska göra det. För det är en säkerhetsventil.

C: - Du kan göra det där.

M: - Det är en säkerhetsventil, ja.

L: - Ja, det ligger faktiskt någonting i det.

C. - Vågar du göra det där.

M: - Det är inte så bra att springa där. Det finns många orsaker till det. Hundar som bits till

exempel. Så fort man rör sig på ett annat sätt än folk brukar göra så jagar dom en.

C: - Men det skulle vara jätte... vilken bild alltså.

M: - Det är sant... vilken bild, med hundarna som jagar och... rabies och allting.

C: - Det är inte sant.

M: - Nati har blivit biten en gång på sina brödvandringar och fick ligga på sjukhus i en

vecka.

L: - Hör du Mikael. Ska du sätta upp det där gula blocket. Åtminstone skriva upp det vi tycker

oss ha...

*

I väntan på att vi ska lyckas blottlägga det dolda ägnar vi oss åt det uppenbara, som ju delvis

också måste finnas med i filmen.

När mumlandet börjar klockan halv fem i mörkret på andra sidan bastväggen trevar jag strax

efter skorna på jordgolvet under sängen jag ställt upp i deras hus. Lilla Danielito gnäller som

en plågad hundvalp över den tidiga timmen och mamma hyssjar honom vaken med

uppmaningar att skynda sig på. Vi ger oss uti den kyliga natten utan någon frukost, med

drömmarna hängande kvar bakom ögonlocken. Danielito kurar av köld och vinglar sömn-

drucket framför fötterna på Sandra så att hon fräser till för att inte snubbla över honom. Nati

100

driver på uppför de krävande sandiga backarna. Ingen av oss orkar säga ett ord. Runtomkring

förbereder sig folk för en lång dag. Försäljare som ska färdas mot kunderna i centrum i ett par

timmar lastar sina kärror, någon försöker laga en bilmotor i skenet från en sladdlampa och

överallt går människor omkring och sopar envetet rent i sanden runt sina hus. Här och där

flämtar eldar där det hopsamlade skräpet trotsigt brinner och fräser mot nattens vikande

mörker.

Nati knackar på bageridörren och jag smyger försiktigt med in i den doftande värmen. Här har

man arbetat hela natten och bagardrängarna höjer knappt blicken när främlingen kommer in.

Men den vakande ägarinnan till bageriet lyssnar misstänksamt på min presentation under

tiden som Nati får tvåhundrafemtio småfranska uppräknade i två stora plastsäckar. Kvinnan

tappar inte ett ögonblick kontrollen över antalet bröd som trillar ned från plåtarna i Natis säck

och jag känner att hon funderar över vad jag egentligen vill. Hon nickar när jag berättar om

film. Hon verkar förstå ungefär vad jag vill när jag nämner televisionen.

Men tyvärr är det så att deras bageri inte riktigt är färdigbyggt och bagarna har inte den

utrustning de borde ha. Det ser inte bra ut att filma arbetet just nu. Jag säger att det inte gör

någonting, att det inte är så viktigt hur det ser ut. Huvudsaken är att man ser att Nati och

barnen hämtar bröd här varje morgon. Men bagarna tycker inte om att bli störda i arbetet.

- Men vi ska inte störa, vi vill bara att de ska arbeta som vanligt. Förresten kan vi väl fråga

dem direkt, de står ju här och jobbar.

Men kvinnan vill inte att vi ska fråga hennes arbetare om någonting alls och det känns att de

förstår det. de arbetar allt mer koncentrerat ju mer jag insisterar på att allt är mycket enkelt

och att vi inte ska störa, bara vi får ta några bilder.

- Det måste nog bli en annan gång. Vi har nyligen satt igång bageriet. Det är inte riktigt

färdigt, hävdar hon envist.

- Men vi behöver inte filma hela bageriet, egentligen är det bara nödvändigt för oss att få en

bild på hur Natis säck fylls med bröd.

- Det är nog bättre att filma i ett annat bageri.

- Men det är hit Nati kommer för att hämta brödet. Vi filmar verkligheten och det vore

konstigt att filma i ett annat bageri.

- Andra bagerier är bättre.

- Men det här är ett väldigt fint bageri.

Jag börjar nå gränsen för hur långt jag kan lisma och pressa bageriägaren utan att beröva Nati

hennes försörjning. Själv står hon i bakgrunden och väntar för att komma iväg på sin runda.

Jag vet att Nati sen måste vidare till något av husen där hon städar och lagar mat. Men hon

101

väntar tålmodigt. Det skulle aldrig falla henne in att protestera mot mina påhitt. Det är jag

själv som måste sätta stopp för att inte skada henne.

- Kan vi kanske ersätta er för att vi stör arbetet?

Jag ser att jag har vädjat till de rätta instinkterna. Men hon kan inte öppet erkänna sin girighet.

-Nej, jag vill inte ha betalt. Men man måste ha förkläden till bagarna och vi har inte hunnit

skaffa det. Vi har nyss öppnat bageriet. Ni kan inte filma bagarna utan förkläden.

Antagligen är det första gången i Perus historia som ett bageri i slummen bestämmer sig för

att leva upp till hälsovårdsnämndens krav.

- Om jag skaffar fram förkläden?

- De måste ha mössor också.

- Jag kan nog ordna så att vi får låna det också.

Jag har haft henne på kroken, men när hon hör ordet låna så retirerar hon återigen.

- Jag ska tänka på saken. Kom tillbaka i morgon, så får vi se.

Äntligen får Nati ge sig iväg. Ute har natten börjat skifta i blått och människorna blivit fler på

gatorna. Jag följer dem runt med brödet till sömndruckna invånare som tittar ut från skjul och

halvfärdiga hus. Där jag tycker att det verkar lämpligt att återvända med filmkameran

försöker jag berätta vad vi håller på med så att folk inte ska backa tillbaka in i sina hus när vi

väl kommer med kameran. Alla nickar men jag kan inte avgöra om de verkligen begriper.

Dagen därpå går jag tillbaka till bageriet. Bagarfrun är inte där. Hennes man står i butiken.

Först verkat han inte alls förstå vad jag pratar om. Kanske är det förekomsten av ordet låna

som försämrar hans minne. Till slut upplyser han mig ändå om vart jag kan köpa förkläden

och mössor. Han säger att de kostar tio soles allt som allt.

Antonio skickas in till Lima för att köpa kläderna. Efter några timmar kommer han tillbaka

med tre vita bagarförkläden och tre bagarmössor. De kommer att lysa parodiskt vita i

slumbageriets mörka innandöme. Men vi behöver ju inte filma bagarna. Allt jag vill ha är en

bild på Nati när hon tar emot bröd i plastsäcken.

Daniel får syn på förklädena. Han har hört historien, så han vet vad vi ska ha dem till. Han

frågar vad de kostade och jag skäms när jag talar om det för honom. De kostade femtio soles,

inte tio som mannen i bageriet påstått. Det är halva Natis månadslön som hembiträde och det

är vad hon i bästa fall tjänar på en hel månads brödutdelning.

- Jag ska skriva till din fru och berätta, säger Daniel med ett ironiskt leende. Det är inte första

gången han kommenterar vårt sätt att hantera pengar.

- De får bara låna kläderna, säger jag skuldmedvetet och går iväg till bageriet igen.

102

Mannen står som förut ensam i butiken. Bagarfrun verkat ha ansvaret för nattskiftet. Han ser

överraskad ut när jag lägger upp plastpåsen med kläderna på disken och säger att vi kommer

och filmar morgonen därpå.

- Men det var dyrt, fem gånger så dyrt som ni sa, kan jag inte låta bli att påpeka.

- Jag sa inget om hur mycket de skulle kosta.

Jag är redan förbannad på deras smygande fikande efter pengar, men jag försöker hålla i mig

för att inte förstöra allting för oss och framförallt för Nati.

- Hälsa frun att hon antingen kan låna förklädena i morgon bitti eller få köpa dem billigt när vi

är färdiga. Vi kommer i morgon bitti. Be bagarna att ha kläderna på sig när de börjar jobbet,

annars ser det konstigt ut.

Återigen en tidig morgon uppför de motsträviga gatorna. Nati knackar på dörren till bageriet

och vi går genom den doftande passagen. Bagarna tittar som vanligt knappt upp från arbetet.

Och de har inga förkläden på sig. Nati och jag blir förvirrat stående. Jag säger åt henne att ta

brödet och börja sin försäljning. Jag kan inte hindra henne ytterligare en morgon. Bagarfrun

dyker upp ur mörkret. Hon låtsas inte se mig, utan gömmer sig i degblandarens oljud och

slamret från plåtarna när hon räknar upp bröd åt Nati.

- Kan vi filma nu då? försöker jag överrösta bullret.

- Jag har inte råd att köpa förklädena, svarar hon kort utan att se på mig.

- Ni behöver inte köpa dem. Låt bagarna ha dem på sig när vi filmar bara.

Men det är lönlöst att försöka övertala henne. Hon har misslyckats med sin plan och tänker

inte ge sig. Och hon låtsas inte om de dyra plaggen som hon lagt beslag på. Jag säger inget

mer så länge Nati är kvar inne i bageriet. När hon och barnen gått iväg med sitt bröd får jag ett

vredesutbrott och tar till brösttoner när jag anklagar henne för att säkert lura sina arbetare lika

mycket som hon försöker lura mig. Som om jag på något sätt skulle stå på deras sida bara för

att deras chef försöker klämma mig på pengar. Och bagarna låtsas fortfarande att de varken

ser eller hör vad som försiggår. Till slut går hon vredgat iväg och hämtar påsen med kläderna.

Först när jag kommer ut på gatan inser jag att jag kostat på mig en vrede som kan stå Nati

dyrt. Men när vi står där ytterligare några morgnar senare för att åtminstone få en scen när

de lämnar bageriet med fyllda brödsäckar så verkar alltihop vara glömt. Åtminstone påstår

Nati att bagarfrun inte nämnt grälet med ett ord.

Långt senare ska det visa sig att scenen, som vi till slut filmade i ett annat bageri, klipps bort i

klipprummet. Det enda bestående av alla ansträngningarna blir ett foto av mig, Daniel och

Sandra på bakgården till deras hus, utklädda till flinande bagare.

103

DÅ BLIR DET MER PROBLEM, DET ÄR BRA...

M har nu bott en kort tid på en hopfällbar säng i ett hörn av huset. Han skriver dagbok, läser

sin medhavda roman och umgås med de familjemedlemmar som för tillfället finns hemma.

För det mesta blir det med Daniel, eftersom han inte har något ordentligt jobb. En kväll filmar

man en scen där M talar om att han tänker ge familjen fyratusen dollar för deras medverkan i

filmen. Det väcker många motstridiga känslor, men inför kameran håller alla uppenbart

tillbaka. När teamet har åkt och lämnat M ensam med familjen uppstår ett helt annat, mycket

mer dramatiskt samtal. Dagen efter samlas teamet återigen till möte.

M: (med en suck, som om han ska säga något som tar mycket tid och är avgörande)

-Joo, så fort ni hade givit er av så var stämningen sådan att "skönt nu har dom åkt, nu kan vi

prata allvar”. Det var verkligen så...

L: - Ja precis. Jag såg på Natis ansikte att det var så... men fortsätt...

M: - Ja, men att du inte ingrep då?

L: (suckar djupt) - Det var en blandning av utmattning samtidigt i detta...

M: - Men i det läget får man fan inte vara trött alltså...

L: - Nej , nej... inte hos mig... det var bara en slags elementär känsla av respekt... ja, ja

fortsätt du.

M: - För att man kommer antagligen att vara tvungen att lägga en voice over över hela det

där samtalet eller delar av det som ungefär säger "det här är bara lögn alltihop ' Därför att:

det är inte lögn alltihop, men när Sandra helt plötsligt säger att hon hellre vill ha ett hus då

känns det som om det är för att hon vill smita undan ansvaret...

L: -Neej.

M: -Jo, det är därför... det visar sig sen att det finns sådant i det.

L: -Jasså... vi snackade nämligen om det här sen ... hur vi skulle tolka det och Peter hade

tolkningen att det var en slags eftergift och gest av godhet mot föräldrarna och jag trodde

tvärtom att det här var ett uppror mot föräldrarna. Utbildning är bara abstrakt skit i

framtiden, hus, bo bra, det är mer konkret.

(Chachi instämmer).

M: -Ja, jag tror att det är bådadera, uppror mot föräldrarna och sen kanske något under

medvetet om att hon fan inte vill ha det här lasset att dra alltså...

104

L: - Sa hon inte det på sätt och vis också?

M: - Ne j... men sen när ni hade åkt satte Daniel igång med sin stora anklagelseakt. Han

talade om för henne och för alla att hon var otacksam och att hon inte förstod vad som skulle

komma att hända om hon inte passade sig. Och dom hade tjatat på henne och han hade slagit

henne, men hon hade ändå inte fattat någonting... att dom hade gjort alltför att hon skulle bli

en bättre elev och att dom hade slitit och släpat så mycket för henne. Han formulerade sig så

jävla bra: 'jag går omkring med det här benet som en boja släpande efter mig hela livet och

det gör ont och det är ett helvete men jag håller tillbaka smärtan och jag vill bara att ni ska

klara er... ' Han sa allt! Och hon bara satt tyst hela tiden. Inte ett ord. Men hon satt kvar och

lyssnade hela tiden. Och så började jag att argumentera. "Varför sa du inte det här förut ?".

Och då säger både han och Nati att det var av respekt för er, för att dom inte visste hur ni

skulle reagera. Och då var jag tvungen att försöka förklara att det är helt tvärtom. Att ni kan

göra precis vad som helst med mig och med dom. Ni kan köra ut dom ur huset, ni kan kasta

sten på dom eller bussa hundarna på dom eller vad fan som helst. Det är det vi är tillför. Det

finns inga gränser. Vi kan inte fortsätta som så att vi gör en film när filmarna inte är där och

en annan när dom är där. Och Nati var tyst hela tiden - bara koncentrerat lyssnande. Idet

ögonblicket är det Daniel som tar ordet i familjen och som är fadern.

L: - Det är ju jävligt intressant och skönt också på sätt och vis...

M: - Ja, fast han gör det ju också ur någon sorts sårad och förtvivlad synvinkel. Han ärju

inte.., han känns inte som den starke mannen som kan klara av det här... för han blir ju för

jävlig mot Sandra. Han lyssnar inte. Det hjälper inte ett dugg att jag säger att det bara blir

värre om han fortsätter att skälla ut henne.

L: - Men vad sa han?

M: - Han anklagar henne, gång på gång. Det räcker inte med att han säger det en gång utan

han gör det tio gånger. Att hon inte sköter sig, att hon inte är värd det här, att hon inte har

respekt för sina föräldrar...

L: -Ja, fan alltså. Allting vänder plötsligt igen.

M: - Resumén var den att efter att ni hade gått så började livet på riktigt.

PÖ: - Så verkar det ju alltid vara.

M: – Ja . Men det är väl en ganska god lärdom för en dokumentärfotograf.

PÖ: - Det kan vi aldrig få i alla fall.

M: - Jo, vi kan komma närmare och närmare... så att säga; för varje steg som livet tar framåt

så kan vi följa efter. Och ta ett litet steg... närmare livet. Vi kommer alltid att vara på

efterkälken ., men vi kommer en bit till. Men då började nämligen Daniel att anklaga Sandra

105

for att skita i alltihopa och hamnar i en värre situation än vad dom hade varit i... att hon

åtminstone skulle tänka på sig själv. Och att han också talade om sin egen situation på ett

mycket hårdare sätt än vanligt.., om sitt ben som en fotboja som han släpar efter sig hela livet

och inte kan befria sig ifrån... och det här som kändes oerhört allvarligt; att dom förbannat

väl vet att så här orkar dom inte hålla på hur länge som helst.

L: - Men Sandra sa inte ett enda ord på hela den här tiden?

M: - Ingenting.

L: - Inte ett skit?

M: - Nej.

L: - Och du pratade inte speciellt med henne efteråt eller så?

M: - Nej, men vi satt mittemot varandra och vi tittade varandra ofta i ögonen och hon varpå

väg att börja gråta hela tiden... (tittar upp mot väggen, upptäcker dom svarta märkena högt

upp på den vita väggen, nästan ända uppe vid taket)... där är det någon som har sparkat

fotboll ordentligt i väggen.

C: - Det är samma sak i mitt rum.

PÖ: - Satte det här samtalet igång utav sig självt?

M: - Ja, så fort ni hade gått, stängt dörren och åkt iväg med bilen så tog Daniel och ställde

tillbaka bordet och ställde fram stolen och satte sig ned och sa "Nu ska vi prata!'

C: - Han sa det?

M: - Javisst.

PÖ: - Du passade väl på att säga att det skulle han ha gjort tidigare.

M: - Ja gissa!

L: - Vänta, vänta Daniel..."

C: - ”Jag hämtar dom igen..."

M: - Jag insåg ju vad klockan var slagen. Men vad skulle jag göra?

C: - Men filmen är en bra motivation också... även om vi inte var där. Det skulle inte ha

kommit fram så fort om du inte hade filmat... om du kom hit, inte för att filma utan för att

besöka.

M: - Nej, och det kanske är bra att det kommer upp för naturligtvis...

C: - Danielito sa det första dan alltså...

M: - Att pappa slår Sandra? Det var det första som hände överhuvudtaget i filmen med

familjen...

(skratt)

106

L: - Men Daniel medgav att han gjorde det? "Du tvingar mig att slå dig?" eller "…straffa

dig'..

M: - Ja... det låg i sakens natur, slår gör man ibland... Och så frågade jag Judith om hon ville

vara med när Sandra och jag pratar och så sa hon sådär... inte så väldigt angelägen. Men då

säger Sandra att hon ska vara med.

L: - Då tar vi det här alltså?

M: - Nej, det samtalet ska jag ha med dom utan kamera.

L: - Jasså , jaja...

*

En film om någon som bor i Limas slum utan en skildring av de tålamodsprövande

bussresorna vore som en film om Amazonasdjungeln utan en flod.

Jag åker med bussarna varje dag. Det är en hel värld i sig, rullande fram strax ovanför den

vanliga världen på hundratusentals gummidäck slitna till cordens innersta lager.

Den världen har till och med stundtals haft sin egen valuta. Jag minns att det fanns en period

när växelmynten plötsligt nästan försvann från penningcirkulationen. Det var ett dödligt hot

mot Limas blodomlopp av bensin och plåt. För att hindra hjärtstilleståndet började

konduktörerna ge växeln tillbaka i form av små tuggummipaket till ett värde av en (dåtida)

sol. Motvilligt accepterades växelmyntet av passagerarna som varken hade råd eller tid att

neka. Otaliga slagsmål bröt sedan ut med motsträviga konduktörer när folk började kräva att

även få betala med de allt mer slitna tuggummipaketen.

Det finns ett stort utbud av varor och tjänster på varje Limabuss. Många gånger är det ett

bristfälligt maskerat tiggeri. De flesta Limapassagerare gör sitt bästa för att slippa ta del av

kommersen och skapar sig en egen skyddad värld under de otaliga skakande timmarna. Jag är

inget undantag när den tionde försäljaren på samma tur äntrar bussen med sin medhjälpare.

- Gott folk, jag är inte en simpel försäljare som är ute efter era pengar.

Den överfyllda bussen kvider i kurvorna. Försäljarens röst mässar genomträngande och i

handen håller han en ask med de obligatoriska mintkaramellerna. Såväl jag som passagerarna

på väg mot Limas centrum försöker se ut som om vi är helt och hållet ointresserade.

Försäljaren ber om ursäkt för att han stör "vår vackra resa". Ingen reagerar.

Bussen kränger fram i trafiken som en gisten livbåt i full storm.

107

- Jag ber ödmjukt om er uppmärksamhet för att ge er en stor artistisk upplevelse, med själva

livet som insats.

Hans röst är hes av lockropen till passagerarna. Men ingenting tycks kunna bryta den

kompakta likgiltigheten. Plötsligt drar han fram en fyrtumsspik och slår ett klingande slag

med spiken mot bussens metallskrov. Så böjer han huvudet bakåt som en svärdslukare. Med

en långsam, bestämd rörelse driver han den långa spiken in genom näsan så att man får en

känsla av att han till slut lyckas nagla fast lillhjärnan vid skallbasen. Bussens plågade metall

skriker och skakar på den trasiga asfalten.

Till och med de förhärdade Limaborna kippar efter luft i den överfyllda farkosten. Med

obönhörlig konsekvens driver han ytterligare två lika kraftiga stålspikar in genom sina

vibrerande näsborrar. Konstverket fullbordas när han med uppenbar risk för livet ålar sig fram

genom den packade bussen med huvudet bokstavligen fastspikat i en hårt bakåtböjd vinkel. Så

blir det dags för den alltid lika besvärande kommersiella aspekten av konstens utövande.

Många passagerare verkar mänskligt nog plötsligt ha fått ett starkt behov av uppfriskande

mintkarameller. Medhjälparen genomför försäljningen med anmärkningsvärd framgång. Väl

framme vid bussens bakdörr drar konstnären snabbt och rutinerat ut spikarna ur hjärnan, rätar

på huvudet och hoppar av bussen i nästa korsning. Jag ser honom och hans kompanjon kryssa

dödsföraktande mellan bilarna och snabbt ta sig ombord på nästa buss.

Chockad inser jag att jag just har missat bilder som vi skulle behöva för ett parti av filmen.

Daniels och Natis bussresor är en daglig plåga och jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att

skildra det än genom mannen med karamellerna och spikarna. Men det är för sent. Bussen

rusar vidare och spikmannen är borta, uppslukad för evigt av jättestadens anonyma miljoner.

Jag lyckas inte riktigt hämta mig från besvikelsen förrän två dagar senare när jag på nytt står

inklämd i den sötaktiga, varma människolukten på en krängande buss. Det är visserligen inte

spikmannen, men väl en annan av apokalypsens ryttare som stiger ombord. Han är

frikyrkopredikant och vräker sina svavelosande löften om evig fördömelse över oss fattiga

syndare som inbillar oss att vi bara är ute på en vanlig, tröttsam busstur.

Hans uppvisning är nästan lika bedövande som spikmannens.

Men den här gången är jag beredd.

När han pressar sig förbi mig i bussens mittgång tar jag kontakt. Han uppfattar inviten och vi

kliver av tillsammans. Jag försöker diplomatiskt förklara vad jag vill, men jag förstår att han

inte självklart låter sig smickras av en filmkameras uppmärksamhet. Inre heller ett utlovat

arvode är tillräckligt.

108

Vi har knappt hunnit av bussen förrän han frågar om jag står nära Gud. Vad ska jag svara? För

ögonblicket är jag mer upptagen av att jag står alldeles för nära trafiken. Jag tecknar åt honom

att vi måste söka skydd i människoströmmen vid vägkanten. Jag får ytterligare några sekunder

på mig att fundera över mitt förhållande till Gud. Drabbad av insikten att vi båda två försöker

skaffa medlemmar i våra respektive församlingar inser jag att någon sorts byteshandel är den

enda möjliga vägen. Men jag gör ändå ett fåfängt försök att smita undan den teologiska

kärnfrågan.

- Jag tror på någon sorts gudomlig närvaro i livet.

Han är inte nöjd, han hävdar att det inte räcker, att jag fortfarande svävar i en stor fara. Jag

nickar och säger snabbt att det är just den faran som vi vill skildra genom att filma honom på

en buss, när han sprider sin förkunnelse lika starkt och övertygande som han nyss gjorde.

Jag kan inte avläsa om han reagerar på smickret. Han ber mig bara envist att komma till deras

församlingshem i morgon förmiddag. Jag får adressen till Nueva Caledonia, ett nyetablerat

slumområde alldeles i närheten.

Överallt dessa lockande nybyggarnamn på obeskrivligt torftiga bostadsområden i den

tröstlösa Limaöknen; Las Delicias - Fröjderna, Villa El Salvador - Frälsarstaden, Nueva

Caledonia - Nya Kaledonien, den franska kolonin i Stilla Havet mellan 20:e och 25:e

breddgraden. De magiska namnen, människans första spadtag som ska förlösa den

nödvändiga energin för att skapa ett nytt liv.

Från de asfalterade gatorna tar man sig in mot sandkullarna närmast havet, de som för bara

några år sedan tedde sig oanvändbara. Alltför branta, alltför omöjliga att bebygga med

bostäder utan dyrbara terrasseringar och pålningsarbeten för att hindra husen från att glida ned

till foten av kullarna eller helt enkelt ut på den smala strandremsan mot Stilla havet. Nu

myllrar området trots allt av trotsigt liv, utan varken terrasser eller pålningar. Vi försöker ta

oss uppför sluttningarna utan att hjulen ska fastna i den finkorniga sanden. Efter otaliga

förfrågningar ser vi bokstäverna vi letar efter fladdra på en banderoll ovanför ett nymålat skjul

längst uppe i en sandig backe i slutet av området. Ministerio de Liberacion – Befrielsens

Ministerium. Bokstäverna buktar sig spöklikt i en nästan omärklig vind. Bortom de två sista

sandbergen ser man den övergivna stranden och det blygrå havet. I det orörliga vattnet,

overkligt nära stranden, ligger fyra svarta trålare med förfallna överbyggnader. Näten löper

ned i det kalla vattnet bara någon kilometer från utloppen av jättestadens kolerasmittade

kloakledningar. Över fartygen svävar ljudlösa moln av tusentals fåglar. Allt är svart mot den

råa dimman och synen känns som en kuslig, men ändå lockande återspegling av stämningen i

109

den där filmen jag en gång såg och som utspelade sig i Perus kustöken: ’Fåglarna flyger till

Peru för att dö’.

Antonio stannar motorn. Nu hörs bara de eviga hundarna, spridda röster och sorgsen andinsk

musik från en transistor någonstans bland skjulen. Det är omöjligt att köra uppför den branta

backen till församlingens lokal.

Lasse tittar på mig, han tycker att det är mitt uppdrag att besöka ministeriet.

När jag kommer närmare det prydligt målade skjulet hör jag den extatiska, taktfasta musiken.

Jag känner igen den jordiska längtan mor himlen i rytmen från andra församlingar, men tonen

är omisskännligt andinsk. Utanför skjulet möts jag av några ungdomar. Deras gestalter

utstrålar en renhet och en hängivelse så stark att den påvra omgivningen bleknar bort som en

tillfällig slump, ett betydelselöst misstag. Utan minsta misstänksamhet välkomnar de mig med

innerliga handtryckningar från båda händerna. De unga flickorna kysser mig oskuldsfullt på

kinden och vidrör mitt ansikte med brinnande anleten. Jag förklarar mitt ärende på ett

förenklat sätt för att slippa säga vad jag egentligen tänker; att den domedagspredikan från

deras pastor som jag råkade få höra på en buss igår är en fantastisk kombination av religion

och fanatism; en perfekt ögonblicksbild av effekterna av det vardagliga våld jag är ute efter att

skildra.

Med tindrande ögon lyssnar de på mina vita lögner och ber mig stiga in och vänta på att

pastorn ska komma. Sirliga gester visar mig in i ett rum med en nedsutten soffa och en jättelik

högtalaranläggning. En yngre man blir kvar i rummet. Han betraktar mig alldeles tyst med

obehagligt klara, vidöppna ögon. Jag får plötsligt för mig att de hela tiden genomskådat mitt

bedrägeri och just nu funderar på det mest raffinerade sättet att straffa mig. När pastorn

kommer in i rummet får jag mina misstankar bekräftade. Mina vanliga verbala kullerbyttor

biter inte på honom. Utan att vara direkt avvisande eller ovänlig mot mina undringar om vi

inte skulle kunna filma den där scenen som han lovat så undviker han skickligt att svara. Han

insisterar istället på att det där är en bagatell jämfört med det fasansfulla faktum att jag kan dö

när som helst. Eftersom jag inte är frälst så riskerar jag evig fördömelse. Hans obändiga

karisma och hela den osannolika omgivningen gör att hotet inte känns helt innehållslöst.

Jag svettas trots den kylslagna luften och hjärtat darrar mot min vilja med den envetna

musiken. Någonstans förenar sig dessutom en trotsig vägran att ge upp den tilltänkta scenen

med en lockande förnimmelse av att något märkligt håller på att ske. Bilen med Lasse, Peter

och Antonio existerar inte längre i denna värld och jag håller på att förlora allt initiativ i

köpslåendet. Från rummet intill hörs den extatiska musiken stiga och sjunka. Jag förstår snart

110

att den tilltänkta skådespelaren bara är intresserad av ett enda arvode; min frälsning, min

ovillkorliga kapitulation inför himmelens apostlar.

Men vad innebär detta? Jag kan inte garantera någon hängivelse. Jag kanske har en annan

uppfattning om Gud än vad han har?

Det gör inget försäkrar han, bara han får be för mig, tillsammans med mig.

Besegrad sjunker jag ned på knä framför den indianska pastorn med det fetsvarta,

bakåtkammade håret. Jag vet inte längre vem som utnyttjar vem och jag bävar faktiskt inför

risken att bli straffad för hädelse av de fattigas och desperatas stränge Gud. Och även om

gudomen inte gör sig påmind så känner jag respekt för ödet och för de troendes blinda vrede.

Men det är för sent att ångra sig. Mina knän vilar redan mot en fransig trasmatta utlagd på

betonggolvet och pastorns hand har ett stadigt grepp om mitt huvud. Jag känner att handen

börjar darra av något som han lockar fram inom sig, bortom sig. Det är mycket fysiskt och

mycket påtagligt. När han förestavar de första fraserna till bön om frälsning från förtappelse

så har han intagits av en främmande röst. Jag kan inte backa och handen pressar mitt huvud i

ett järngrepp. Min enda utväg är att upprepa bönen högt och tydligt så att det hela går så fort

som möjligt.

I det ögonblicket öppnas dörren till salen intill och mängder av sjungande gestalter strömmar

in som på ett osynligt, gudomligt kommando. Med lysande ansikten flockar de sig

runtomkring mig och den åkallande pastorn. Den vibrerande musiken växelspelar med

pastorns ord och jag varken kan eller vill hejda mitt ekande svar. Jag är på väg att lösas upp i

psykotiskt kaos och jag känner att nacken plötsligt kan brytas av i en knyck av pastorns

obegripligt starka hand runt min förlamade skalle. Golvet gungar och tårarna svider i mitt

motstridiga inre. Det är inte frälsning jag uppnår, men det är en skräckinjagande insikt om den

förträngda desperationen och längtan hos människor som med det yttersta av sin hängivelse

kallar Gud tillbaka till den jord han så fullständigt har övergivit.

När bönen klingar av och sången tystnar känner jag både en obeskrivlig lättnad och en sorts

skamsen tomhet. Jag har klarat mig ur en ansvarslös lek med krafter vars styrka och allvar jag

inte hade en aning om.

Men förtappelsen är ständigt närvarande. När jag på darrande knän går tillbaka till den

väntande bilen, känner jag, trots det oerhörda som inträffat, en billig tillfredställelse över att

jag har en samarbetsvillig pastor med mig till inspelningsplatsen på någon av Limas

framrusande bussar.

111

FOTOGRAFEN ANKLAGAR M FÖR SMITNING

M kommer i en viss motsättning till sin fotograf, som tycker att han filmat alltför många

dialoger som han inte begriper. Dessutom tycker han att M smiter undan uppgiften att fånga

sin egen upplevelse av situationen. Det var ju meningen att filmen skulle vara en ’spegel av

M:s själ’. M tycker att det i nuläget låter patetiskt att säga så, verkligheten har tagit en rejäl

plats i filmen och han vill låta det fortsätta att vara på det viset. Det är oklart hur mycket

smitning från den egna problematiken som ligger i den åsikten.

M: - Jag kan inte tolka allting utifrån min syn på deras verklighet utan att deras verklighet

finns med så att säga och jag menar... om deras verklighet blir oerhört stark, om det blir

oerhörda gräl och hon slänger ut Daniel och han står utanför på gatan och försöker ta sig in

och försöker komma in hit och... allt detta är ju en intim del av min upplevelse av

verkligheten. Det visar sig ju att när jag kommer hit med alla mina förutbestämda

uppfattningar, från brev jag fått, från min ideologiska barlast sedan tidigare. Det visar sig att

allt det där saknar funktion när man kommer nära inpå några människor liv och det är den

konkreta verkligheten som man måste hantera på något sätt. Men om man inte skildrar den

konkreta verkligheten så är det omöjligt att skildra min reaktion på den här verkligheten och

mitt ingripande eller mitt icke-ingripande.

PÖ: - Men det finns ingen motsättning i det du säger och det jag menar.

M: -Nej, men då måste man också skildra Daniels och Natis konflikt.

PÖ. -Ja, till en viss grad.

M: -Ja, det sitter ihop, oundvikligen.

PÖ: - Men då säger jag så här, för att du ska begripa; gör en mer subjektiv bild.

M: - Nej jag förstår inte vad du menar. För allt det jag känner är helt och hållet beroende av

vad som händer i omvärlden. Och naturligtvis vem jag är, men det är oerhört beroende av

vad som händer.

L: - Jag förstår inte heller riktigt vad du menar? Det är ju subjektivt så till vida att hela den

här konflikten har provocerats fram av Mikaels närvaro… Du har varit en aktiv faktor för att

locka fram motsättningar som har legat och grott och det är något som vi måste redovisa, att

det är din ankomst, ditt ingripande som lyfter fram det här som vi har sett ligger och bubblar

under ytan Den första stora hemligheten var Sandras skolresultat. Det subjektiva finns där

men där finns också en utveckling som sker av egen kraft och däri ligger en grundspänning i

filmen En verklighet avslöjar sig som ligger bortom den enkelt föreställda, den ideologiskt

112

beskrivna, det vill säga en verklighet som är skitprivat, som rörde innersta sakerna och som

är likartad överallt och som visar vilken tyngd det här har i vars och ens personliga liv, att

man lever i harmoni med sina egna känslor, att man är sann mot sig själv samtidigt är det

mekanismer på dom lägsta nivåerna...

Först blev mötet en påverkan från dig på dom och sedan självklart från dom på dig och det

vet vi inte hur det slutar. Kanske kommer en blåtira här, vi vet inte vad som händer och det

måste vi komma åt. Din upplevelse gäller det ju att skildra som din relation till dom och

kunna jämföra med hur det var innan du kom hit. Dom var ju personer i en bok som du hade

gjort, sen var dom idé till en film nu är dom plötsligt människor. Dom är inte representanter

för någonting, dom är Nati och Daniel och dom har den här konflikten. Där ligger ett väldigt

närmande till en slags sanning som är...

M: - Jag kan prata med Daniel utifrån mina egna erfarenheter av svaghet i en skilsmässa

alltså. Av att uppträda som ett svin emellanåt, när man inte klarar av sin egen ömklighet,

fastän jag har så oändligt mycket större förutsättningar att klara det...

L: - Men du förstår vart jag vill komma någonstans.., min vision av det här. Att man har

kommit över vissa gränser och effekten av den här vandringen blev upptäckten av och

igångsättandet av någonting som i sin tur kommer att ha påverkan tillbaka och som på sätt

och vis innebär mycket större närhet än den som fanns på den tiden.

M: - Javisst, det är det. Jag kände det igår när vi satt och spelade kort, efter att Nati och jag

hade varit ute och promenerat. Det var jag, Nati, Daniel och Danielito och då var det nästan

som att sitta hemma med några kompisar och spela kort. En helt annan dimension av huset

och känslan av att vara där och bo där.

L: - Hade dom kort?

M: - Nej, jag hade korten med mig.

L: - Vad spelade ni då?

M: - Vi spelade fyrmanswhist och poker och sen körde dom det där korttricket med 21 kort

där man räknar tre gånger och... vi höll på rätt länge.

L: - Vad gjorde tjejerna under tiden?

M - Tittade på teve... men det kändes väldigt bra och jag kände mig väldigt hemma. Men det

är synd att se hur Daniel sjunker ihop. Han blir som ett barn när han känner sig nedtryckt;

hela rösten, allt.

L:- Hur visar han det här som du beskriver att han inte tycker att det är kul att du är där?

M: - Han är sur och aggressiv mot tjejerna och Danielito.

L: - Mot dig då?

113

M: - Butter och tyst.

L: - Tar han inga initiativ gentemot dig.

M: - Ibland gör han det. Han går förbi mig och boxar till mig så där kamratligt i axeln som

Max brukar göra på morgnarna ibland, nej inte morgnarna, då är han för trött, snarare

kvällarna.

L: -Lillebrorssyndromet alltså...

M: - Jo , det finns också en massa språkliga ironier och finter där han påpekar att jag ska

passa mig. Det gör han faktiskt...

L: - Du menar att han går och observerar di och ser hur du borrar dig in i familjen och det

här är signaler för att du ska ta det lugnt...

M: - Inte medvetet, men det är såna signaler. "Håll dig på avstånd."

L: - Men han har inte närmat sig dig på något sätt genom att vilja prata om sitt projekt eller...

M: - Jo, han tog fram det där flygbladet. Men det var ett tag sedan... där han planerade ett

nytt Emmaus och jag sa att glöm det här och han blev arg och sa att "Vad då, vart har dina

idéer från förr i tiden tagit vägen?"

*

Samtalen inom teamet blir en sorts återkommande teaterföreställning för oss själva.

Bandspelaren är vår publik, de fyra aktörerna sitter, ligger, står och går omkring i det stora

vita rummet med trädgården utanför. Kaffe, öl och cigaretter dämpar oron över allt tvivel som

det eviga diskuterandet skapar. Fotografen Peter visar allt som oftast att han inte står ut med

alla ord. Först de spanska dialoger som han tvingas filma så gott som varje dag, utan att

begripa mer än tio, tjugo procent. Sedan dessa oändliga samtal inom teamet. Ändå är det ofta

just han som håller liv i dialogen genom sina bitande sarkasmer och träffande iakttagelser.

Som oftast riktas mot mig. Ett evigt munhuggande i en tretton år gammal dialog. Peter hävdar

envist att det är omöjligt att prata och tänka samtidigt. Jag hävdar motsatsen; det är mycket

lättare att hitta nya tankar om jag får prata mig fram till dem. Båda har rätt och kan inte

upphöra att hävda det.

Chachi har ibland svårt att göra sig hörd. Kanske beror det på att hon är kvinna och inte talar

infödd svenska, kanske på att hon inte är van vid vår jargong och inte förstår alla

spetsfundigheter. Lasse kommer med längre, mer genomtänkta inlägg och sänker sig inte lika

ofta till den slaskiga nivå där Peter och jag ofta möts med en blandning av lustfyllda hädelser

och aggressivt hävdande av våra positioner.

114

Då och då uppkommer tanken att vi borde filma mötena, som en sorts del i en superrealistisk

dokumentär stil vid sidan av den bearbetade, gestaltade skildring vi faktiskt håller på med.

Men tanken genomförs aldrig, det är bara bandspelaren som ständigt rullar.

Idag hade det kanske ändå varit meningsfullt att göra det. Nati och Daniel ska komma hit

tillsammans för att vi ska åka till ett bankkontor i centrum och sätta in de fyratusen dollar som

jag lovat familjen. När de plötsligt blygt uppenbarar sig i dörren till rummet där vi sitter och

vrider ut och in på såväl dem som oss själva så känner jag mig plötsligt grotesk, som om jag

vore klädd i alldeles för stora kläder.

Det är inte Stefans stora vackra hus som skapar den där känslan. Visserligen är rummen

enorma och fönstren mot trädgården försedda med både glas, galler och luckor. Men det är

inte det. Det är vi europeiska människor och våra slarvigt kringspridda tillhörigheter som

framstår som groteska. Vi tar mycket plats, våra röster är högljudda och genomträngande,

våra ord är så viktiga att vi spelar in dem, och vår eventuella ödmjukhet är kryddad med

ironiska undanflykter och spetsfundiga iakttagelser. Vi går vart vi vill, vi äter vad vi vill och

vi säger vad vi vill och ingen ska få komma på den odemokratiska tanken att hindra oss. Våra

bullriga skratt tar stor plats i världen och jag märker det inte ens förrän Daniel och Nati dyker

upp med sina små kroppar och sina tillbakahållna röster. Jag skäms när jagförsöker göra

rösten mindre bullrande och kroppshållningen mer ödmjuk. Att det ska vara så självklart för

mig att vistas hemma hos dem och så svårt för dem att ta plats i vårat sammanhang. Den

osynliga maktbalansen blir tydlig. Det räcker inte med att jag invaderar deras hem; de borde

egentligen också invadera mitt hem i Sverige. Vad skulle inte hända med all min tidsbrist och

mitt och min familjs ständiga krav på ett eget, privat utrymme?

Vi har funderat på att filma bankbesöket, men lagt tanken åt sidan. Det var tillräckligt

förödmjukande att erbjuda dem pengar framför kameran.

När vi kommer in i bankens jordbävningssäkra jättepalats ångrar jag mig nästan. För att

komma upp till våningsplanet där jag kan överföra deras pengar måste vi åka i en av Limas

fåtaliga rulltrappor. Daniel har aldrig åkt rulltrappa och han är rädd för att stiga på den rörliga

metallen med sitt skadade ben. Nati för handen mot munnen; hon gör ett misslyckat försök att

dölja ett fniss och till slut ger sig Daniel i metallbandets våld med ett krampaktigt grepp om

ledstången. Han skrattar befriat över att plötsligt lyftas fram utan att falla omkull och Nati

följer fnittrande efter. Jag känner mig som om jag är på utflykt med två nyfikna barn. När vi

sen står inför två hårdsminkade, långbenta kvinnor som handhar öppnandet av nya konton så

tvingas jag plötsligt inse att jag egentligen mest är som en av dem. Jag förstår snabbt att de ser

det på mig, eftersom Daniel och Nati inte blir behandlade som vanliga sluminvånare.

115

Efter bankbesöket skjutsar vi Nati tillbaka till hennes arbete i Marujas vita, muromgärdade

hus. Jag ber Antonio att ta mig och Daniel hem till Delicias. Daniel säger att han är orolig för

Nati. Han berättar att hon är sjuk, att hon haft feber i flera veckor. Det tjuter och värker i örat

så att hon inte kan sova. Nati har inte sagt ett ord om sin plåga till mig. Men Daniels

avslöjande förvånar mig inte.

Nati håller så mycket inom sig. Kanske skulle det kosta alltför mycket att verkligen uttrycka

vad hon känner. Jag kommer ihåg att hennes röst darrade av rörelse när jag visade

fotografierna från sophögen och hon ändå mycket sakligt försökte förklara varför hon tyckte

att det var bra att Sandra fick se bilderna. Rösten darrade, men den sprack inte.

Som en skarp skugga till Nati finns Judith. Alltid gömd för kameran, alltid iakttagande, men

utan att förråda vare sig tankar eller känslor. Också Sandra är försiktig med sina uttryck även

om hon kanske känner sig tvingad till en större öppenhet framför kameran eftersom hon så att

säga är målet för resan... och filmen.

Det är familjens två män som tydligast visar vad de känner och det är för det mesta dem jag

pratar med, eftersom de oftast är hemma. Abuelan är visserligen alltid hemma, men hon talar

ett språk som mer tillhör bergens andar än jordens invånare.

Daniel och jag tillbringar många timmar tillsammans i huset och på oändliga bussresor i

staden eftersom jag har lovat honom att hjälpa till med att ordna hans personliga papper. Han

behöver dom, om inte annat för att gifta sig med Nati. Tanken på giftermålet kom upp när jag

berättade att jag och Maggie skulle gifta oss. Det visade sig att han och Nati inte var gifta. Till

en början sa jag ingenting, eftersom jag misstänkte att deras förhållande var så dåligt att de

snarare tänkte på att skilja sig. Men det visade sig rätt snart att jag hade fel. Nati tog mig

avsides en dag och sa att hon ville prata med mig. Eftersom det lät så ödesdigert sökte jag upp

henne en dag när hon var på väg från jobbet hos en av överklassfamiljerna. Det var långt uppe

i Chacarilla del Estanque och vi gick en oändlig promenad för att få prata ifred. Jag kommer

ihåg att vi passerade försvarsministeriets hela grå bunkerkomplex och att jag ofta fick böja

mig ned mot henne för att höra hennes lågmälda röst i det bedövande trafikbruset. Först

trodde jag att hon skulle avslöja att hon inte längre orkade leva med Daniels pessimism och

aggressivitet. Men det var inte så. Hon ville fråga mig vad jag tyckte om deras förhållande.

Ibland är det ju lättare att se hur människor har det när man kommer utifrån, sa hon som en

förklaring till sin undran. Sanningen var redan då, efter två, treveckor att jag hade känt så

mycket värme i familjen att jag tyckte att våra spekulationer i deras konflikter var obehagliga

och kanske meningslösa.

116

Jag var glad för att jag kunde säga sanningen och jag kände att hon blev lättad. Sen var det

enkelt att skämtsamt föreslå att vi skulle gifta oss på samma dag, vi och dem.

En av orsakerna till att de aldrig gift sig är problemen med Daniels papper. Han föddes i en

avlägsen by långt uppe i Anderna någon gång i slutet av fyrtiotalet eller i början av

femtiotalet. Antagligen förekommer han inte i några födelsedokument överhuvudtaget. Det

ska ändå, enligt alla uppgifter, gå att lösa. Hans fall är inte unikt. Men komplikationen orsakar

otaliga resor till fel myndigheter, stängda myndigheter och myndigheter som hänvisar till en

annan myndighet eller ett annat kontor på samma myndighet. Under resorna hinner jag

drabbas av Daniels ohyggliga leda och jag hinner också känna en del av Natis irritation över

att han går så långsamt med sitt skadade ben och att hans själ är så tung att den som går med

honom till slut tvingas börja bära en del av tyngden. Det är inte så lätt att erkänna, ens för sig

själv. Men det är till slut oundvikligt. Min dröm om vårt filmande av hans tiggeri på Plaza San

Martin var det första förebådande tecknet, långt innan medvetandet vågade erkänna några

sådana känslor.

Irritationen över hans baksidor är farligt nära föraktet, det brant stupande föraktet för svaghet.

Daniel själv är också utsatt för det. Han pendlar ständigt mellan självföraktets uppgivenhet

och grandiosa planer på hämnd och upprättelse, framförallt gentemot Emmaus. Där blev han

först lovad arbete och solidaritet, sedan tyckte han att organisationen höll på att ta hans hustru

ifrån honom via det försåtliga "medvetandegörandet" och till sist, när Emmaus hade övertagits

av en korrumperad maffia, slängde den ut honom. När han protesterade blev han misshandlad

av två utskickade torpeder.

Daniel plockar fram ett flygblad som han själv låtit trycka upp. Han har hundratals,

undanstoppade i en papplåda och han har aldrig kommit sig för med att distribuera dem. Det

är ett försök att skaffa jobb åt sig själv och att samtidigt behålla tanken med det gemensamma,

solidariska arbetet.

Han erbjuder reparationer av allt från luftkonditionering till vattenpumpar och larmsystem,

tillverkning av möbler och metallkonstruktioner, skrädderitjänster och städservice. Det verkar

som om han har en här av yrkeskunniga till sitt förfogande. Jag vet ju att han är ensam,

åtminstone tills vidare. Flygbladet slutar med en programförklaring i Emmaus namn om

arbete för de fattigas väl. Jag blir alldeles tyst när jag väl läst texten. Vad ska jag säga? Jag vet

vilken oändlig möda det var för ett antal väl utbildade och hängivna människor att hålla

Emmaus flytande under många år. Ändå gick verksamheten till slut i kvav under trycket av

omständigheterna.

Daniels projekt är naturligtvis fullständigt vansinnigt. Det förmår jag inte säga till honom.

117

Men jag säger att han faktiskt inte kan kalla det för Emmaus och påstå att han tänker göra

"socialt arbete" när han antagligen inte ens kan ordna sin egen försörjning på det där viset.

Resten är idealism och dömt till misslyckande.

Han tittar på mig med avsmak.

- Är det så du tänker nu, Mikael?

Jag försöker försvara mig med att det inte handlat om hur jag tänker, det handlar om

verkligheten.

Han tror mig inte, han vill inte tro mig. Innan han hunnit svara inser jag att det här är viktigt.

Jag säger till honom att vi måste vänta med den här diskussionen. Den är viktig att filma.

Han ler ironiskt. Han har förstått mina metoder och han går med på det. Daniel har tidigare

sagt att han gör vad som helst för att filmen ska bli bra. Det är längre än vad jag är beredd att

sträcka mig.

Det blir tyst mellan oss och Daniel plockar upp Pelusa från marken. Hundvalpen är sjuk, hon

släpar ena benet efter sig så att jag inte kan låta bli att tänka på Daniel. Dessutom har abuelan

sagt att Pelusa måste avlusas och badas. Annars blir hon aldrig frisk. Jag bad abuelan att

vänta med avlusningen tills filmteamet skulle vara på plats.

I tystnaden som infinner sig blir Daniel orolig. Han vill gå till telefoncentralen och ringa till

Nati där hon jobbar hemma hos Maruja. Han måste påminna Nati att ta sina örondroppar.

Jag undrar vad det ska vara bra för, hon kommer ju snart hem, men jag säger inget. Jag är

tacksam över ett avbrott i vår gemensamma tystnad och telefonstationen är trots allt ett

andningshål i tristessen. Den är enkel och ren med vitkalkade väggar, alltid nysopat

cementgolv, en klarblå trädisk och två lysande orangea telefonhytter. Två vänliga anställda

kopplar rikssamtal och säljer telefonpolletter, cigaretter och godis. Varje gång jag går dit får

jag en känsla av en saktmodig lanthandel i ett svunnet Sverige.

När vi har gått ett kvarter utan att säga något frågar han mig varför jag köpte den där lilla

lampan som jag hängt upp ovanför min säng. Jag anar någon sorts kritik, så jag garderar mig

med ett lämpligt mått av hänsyn. Helt lögnaktigt är det inte heller.

- För att inte störa er när jag vill läsa och ni vill sova.

- Men du stör inte oss, säger han.

Det låter som om han talar sanning, även om den nakna hundrawattslampan hänger i sina

trådar strax under taket och lyser lika mycket över deras säng som över min. Kanske stör jag

mycket mer genom att hålla på och etablera en sorts privatliv inne i mitt hörn.

Egen lampa. Med blå plåtskärm!

- Vad kostade den?

118

Daniel har lärt sig känna igen mina ömma punkter. Han iakttar mig lika mycket som jag

iakttar honom.

- Gissa, säger jag för att vinna tid.

- Sex, svarar han. Jag säger nej och så gissar han tio och jag säger nej igen, fastän det var rätt

och trots att de mycket väl vet att jag har råd att göra ungefär vad jag vill när det gäller sådana

småsaker. Och så säger han åtta och till slut går jag med på sju. Redan det tycker han är löjligt

mycket för en lampa som jag inte behöver.

Jag skyndar mig att tillägga att det fanns en anledning till att skaffa den lilla lampan med sin

praktiska strömbrytare alldeles där vid sängen. Jag slipper gå upp och släcka den

gemensamma lampan, som har sin kontakt så högt upp på en stolpe i rummet att jag måste

kliva på jordgolvet och sedan tvingas göra ren fötterna för att kunna krypa ned i sovsäcken.

Daniel ler än mer sarkastiskt och säger att han minsann ska skriva till Isak och berätta för

honom vad för slags pappa han har.

- Och så ska vi prata om det där när vi filmar, tillägger han och returnerar självsäkert mina

ständiga avbrott av samtal vi påbörjar, men aldrig riktigt avslutar.

Men när han ringer till Nati hemma hos Maruja blir rösten en annan, barnsligt undergiven

som om han plötsligt blev oförmögen att skydda sig. Han påminner henne om örondropparna.

Sen vill Nati prata med mig. När jag tar luren får jag en känsla av att hon inte hade något

speciellt att säga, bara att hon ville höra min röst. Jag frågar henne hur det står till med

sjukdomen. Hon skrattar åt mig.

- Vilken sjukdom?

- Den du fick antibiotika och örondroppar mot, svarar jag förvånat.

-Jasså, el dolor- smärtan, säger hon glättigt som om det vore en liktorn.

Men jag ser ju i hennes ansikte när hon kommer hem på kvällarna.

Daniel ser också.

Vi lägger på och jag köper ett paket billiga peruanska cigaretter mest för att telefonisterna är

så trevliga. Daniel är inte riktigt mogen för att gå hem till bakgården. Han bjuder på en öl på

kantinen tvärs över gatan.

Vi blir sittande tysta när vi fått våra öl. Mina ögon följer träbordets ådring och jag studerar det

dammiga sortimentet av billiga peruanska viner i kantinens hyllförråd. Jag känner mig som en

av boxarna på baren i den fantastiska slutscenen i John Houstons Fat City. De sitter bredvid

varandra vid bardisken och har beställt varsin kopp kaffe. Den yngre boxaren är på väg att

säga något, men tystnar när han tänker på den äldres öde. För att dölja bråddjupet som

119

plötsligt kommer hotande nära höjer han kaffekoppen och dricker valhänt med båda händerna

om koppen och blicken dimmigt frånvänd.

Daniel är rädd för att Nati ska dö. Han har hört talas om någon som hade samma sjukdom som

Nati och dog för att han inte fick vård i tid.

Hans fantasier skenar iväg och han kallar henne ömsint för la flaca - den smala.

- Den smala får inte försvinna, då blir jag galen - la flaca no puede irse, me vuelvo loco.

När han säger det och jag tänker på honom och barnen så känns det som om tjejerna skulle

klara det bättre än han. Ändå håller han fortfarande på och förbjuder Sandra att gå ut på

kvällarna och leva sitt liv. Mitt i den hårda verkligheten hålls hon kvar i en sorts förlängd

oskuld. Men skulle jag handla annorlunda i Daniels situation?

ETT SAMTAL OM DET VERKLIGT FARLIGA.

Teamet fortsätter att pressa M under de återkommande samtalen. En stor del av filmen är

gjord och alla känner att något väsentligt saknas. Huvudkonflikterna trampar vatten och M

förmår inte att hitta en väg ut ur stilleståndet. Fotografen Peter fortsätter att insistera på att M

måste våga ge mer av sig själv och inte fastna i berättandet om den verklighet han befinner sig

i. I sitt inre inser M att det ligger en hel del i vad fotografen säger, men han har ännu inte

hittat något sätt att filmiskt lösa problemet.

L: - Vår skildring av mötet mellan er har ju sina utgångspunkter, där finns en massa

föreställningar som sammanfaller med dom föreställningar som dominerar i synen på den här

världen. Det här mötet är ett närmande på det privata planet och man upptäckter att det finns

samma grundproblem som överallt. Det är något som folk säkert håller med om intellektuellt,

men jag tror att det finns en enorm blockering i Europa när det gäller att leva sig in dom här

upptäckterna.

PÖ: - Nej, jag tror att ni som har varit här och som har dom här idéerna och har varit

progressiva, ni är en minoritet som har dom här förutfattade meningarna om... för mig och

för många andra, som inte är dumma i huvudet men som inte haft dom här speciella

intressena som ni haft som varit på barrikaderna, utan varit i skogen eller någon annanstans

istället, så är det här människor som vilka som helst, fast fattigare. Oberoende av terrorismen

och det som pågår här i Peru. Jag tror inte att det är så väldigt revolutionerande att få se att

det pågår samma saker här som på Östermalm.

120

L: - Det är intressant att du säger det. Det är ju möjligt att det är som du säger att vi

överdriver det, men jag tror...

M: - Jag är inte säker på att det Peter säger är rätt eftersom den minoritet som han talar om

är den minoritet som givit bilden av Tredje världen, så gott som obestritt.

L: - Jag tror inte heller att man behöver ha våra tidigare ideologiska uppfattningar för att ha

den bilden. Jag tänker till exempel på mina föräldrar och min syster eller min äldre bror som

på inget sätt har något radikalt förflutet men som inte är några dumhuvuden. Trots att jag

berättar för dom och jag bor här så har dom fortfarande en föreställning om ständigt krig i

stort sett. Och mitt liv som vansinnigt dramatiskt eftersom jag lever i det här, nästan ett slags

hjältemod och jag får fullkomligt spader. Jag kan inte prata med dom för dom hör inte vad

jag säger. Vändningen blev när morsan kom på besök. Hon blev alldeles chockad trots att jag

hade skickat kort innan för att visa hur det såg ut i Santiago. ’Vad vackert det är, vad snälla

dom är och dom är ju ganska välklädda. ’ Bilden som hon hade satt så stenhårt och all

information hon hade fått av mig tog hon bara inte emot. Det är också en upplevelse av sig

själv långt borta från den där otäcka och fattiga världen därborta...

CH: - Dom har inga bilder heller... det var vi som gav dom, vi som har ansvaret.

L: - Nej, just därför tror jag nog att det ändå... kanske speciellt om det blir en process.

M: - Jag tror att min fysiska närvaro i bild, och inte bara som en reporter som frågar, utan

som en person som blir inblandad i konflikten och som tänker på sina barn därhemma och sin

fru och allt detta sker samtidigt, gör det till en värld.

PÖ: - Ja, det är klart att det gör det till en värld och att kontrasterna och likheterna gör det

fascinerande. Och det är klart att det du säger Lars att det finns en exotism och jättemånga

förutfattade meningar, men jag tror inte att det är till den grad...

L: -Ja, jag kan alltså inte bedöma det. Jag har bara chockats av min egen familj som jag

verkligen har försökt att... och varje gång jag kommer hem är det samma dumma frågor igen.

M: - Räcker det inte med att titta på den bild jag hade av Peru innan jag åkte hit och som

bland annat Pancho förmedlade i sina meddelanden. När du får läsa den här boken sen så

kommer du antagligen att förstå det bättre för där finns mina drömmar och fantasier med och

det är skräckvisioner i alla möjliga avseenden och det stämmer inte ett piss med min konkreta

situation härnere.

PÖ. - Det är boken det. Jag tror att boken kommer att bli personligare än filmen.

M: -Jaa, kanske. Där har jag andra möjligheter att redovisa saker och ting som är svåra att

filma.

PÖ. - Man kan redovisa sina… fast det blir andra metoder.

121

M: - Men Peter, om jag kan gå in i den här konflikten på något sätt så kommer mina känslor

att vara mycket starkare och tydligare och påtagligare än vad dom någonsin skulle vara

genom någon som helst betraktande. Alltså är jag en intim del av den här konflikten.

PÖ: - Men jag utesluter inte det, jag...

M: - Nej, det tycker jag inte heller att du gör. Men jag begriper inte vad du, vilken slags

motsättning som finns mellan ditt sätt att se på det hela och mitt.

PÖ: -Ja, jag upplever att du tar ett steg tillbaka, att du är en medverkande i filmen och du tar

inte filmen med dig när du går.

M: - Men försök att beskriva hur det skulle se utom du bestämde helt och hållet vad som

skulle ske och vad jag skulle göra?

PÖ: - Ja, jag tror då att när filmen vore klar så skulle det finnas en väldigt personlig inre

dialog så att säga. Då menar jag väldigt personlig med alla förutfattade meningar som

kommer att dyka upp.

M: - Men det kanske kommer att finnas med?

PÖ: -Ja ja, men jag säger inte heller att allting är kört. Jag bara säger att...

M: - Men hur skulle vi konkret göra nu i den här situationen? Utan att bara hänvisa till en

speaker. Konkret. Bilder.

PÖ: - Det vet jag inte. Men jag tror att det är viktigt och du kanske ska tänka den tanken att

det är din upplevelse och inte kamerans upplevelse det handlar om... men jag är ledsen, jag

kan inte formulera det bättre. Jag ska försöka tänka på det... man kan tillåta sig att vara

raljant, man kan se absurda saker.., som det där huset du såg och som jag tände på. Att det är

ett berättande om din tillvaro...

M: - Men vi ska göra det. Jag försökte till exempel igår visa dig min utsiktspunkt i huset

(Daniels plats).

PÖ: –Ja , det är en sån sak.

M: - Sänglampan är en annan sån historia. Men däremot, när du säger att det ska vara sett ur

min synvinkel och inte ur kamerans synvinkel. Jag tror att min syn på det hela återspeglas

bättre genom att kameran ser mig i konflikt med Daniel eller Nati eller stödjande någon av

dem än att jag ser något där jag inte är med

PÖ: - Jag har inte sagt att du inte ska vara med.

M: - Nej, nej, just det men jag har inte sagt att du inte har sagt det heller... Jag vill bara

försöka förtydliga hur jag ser det här. Jag ser det inte som en bild först på mitt ansikte och

sedan det jag ser, utan jag ser en bild där jag finns med tillsammans med andra människor.

CH: - Mmm...

122

M: - Förstår du? Min subjektivitet i filmen är inte först en tagning av mitt ansikte och sedan

det jag ser, utan det är min fysiska närvaro i bilden.

PÖ: - Alltså , subjektiviteten ligger inte i bilderna på det viset utan den ligger i hur filmen är

uppbyggd och vad som berättas. Det är en helt annan dimension.

M: - Men det ligger också oerhört mycket i mitt agerande, det är inte bara en filmisk fråga

utan det är jävligt mycket en fråga om hur mycket jag går in och hur mycket vill jag undvika

för att själv må bättre eller för att slippa ansvar. Jag kan ju gå omkring och vara subjektiv

och titta på avstånd på alltihopa och ta till exempel dom här bilderna när jag går omkring i

leda i området eller närjag springer genom området bland indianerna. Det är en sak och det

är också ett sätt att smita, själva ledan är ett smitande, men sen kan jag också gå in i

konflikten och då måstejag givetvis finnas med i bilden och det är vi överens om. Och där

ligger en starkare subjektivitet. Sen kan man naturligtvis förstärka den genom filmiska grepp.

PÖ: - Nej, det är ingen subjektivitet på det vis som jag menar, om man nu ska hålla språketpå

en bra nivå.

M: - Ja, det ska man försöka. Men du menar egentligen med subjektivitet en bild på mitt

ansikte,jag ser något, hundarna finns där. Men vad uttrycker detta, vad säger det?

(Lång tystnad)

PÖ: - Nej, jag ska försöka formulera det, men det känns som om du fäktar med armar och

klor för att inte förstå...

M: - Sen är det ju så att jag är en person som inte kan hålla fingrarna borta va...

PÖ: -Jaa...

CH: - Från ingenting...

M: - Jag är som Danielito , jag stoppar fingrarna i folks fickor och så får jag smäll på

fingrarna..

PÖ: - Det är också det att det som pågår i ditt huvud.., det syns inte så mycket. Det enda som

märks är det som kommer ut genom munnen och det är ett slags redigerad version och genom

att... du måste finna ett annat sätt att subjektivisera det så att det blir mycket närmare.

M: -Men det är ett ytligt sätt att komma åt det. Det enda sättet är att, från min synvinkel, for

att undvika att man esteticerar det där, så måste jag gå in i en tydligare konflikt. Jag måste

beröras av något som sker, för att det ska synas hos mig. Ett steg är att det syns, ytterligare

ett steg är att förstärka det med en bild som kopplas till det. På samma sätt som när vi är

hemma hos Maruja och hon börjar prata med Nati vid diskbänken och hon blir tyst va... så

uttrycker hon en massa saker med händerna.

CH: - Nati?

123

M: -Ja. Hon står vid diskbänken. Hon sätter på kranen ibland och stänger av den ibland och

vrider händerna under kranen samtidigt som hon är alldeles tyst när Maruja bara går på och

går på.

CH: - Vad säger hon?

M: - Hon säger att Nati måste kräva mer av Daniel. Konflikten finns där också och Nati vet

inte hur hon ska göra... hon vrider sina händer. Och jag pratade om det igår när vi var ute

och promenerade och hon förstod exakt vad jag menade, vad hön uttryckte med händerna och

jag menar att om jag hamnar i en situation, typ i konflikten mellan Sandra och Daniel, där

dom två blir huvudpersoner iden konflikten, så blir jag åsnan mellan två hötappar, som inte

vet hur jag ska reagera, det är en väldigt sann skildring av min upplevelse av den situationen;

om det syntes och märktes så var det helt sant. Nån annan sanning finns inte i den situationen

eftersom jag inte kände till mer, jag kunde inte handla. Om jag förststödjer Nati och så går

han på mig som fan, då kommer jag att bli jävligt illa berörd, det kan du ge dig fan på, men

det måste finnas ett slag, någon som gör någonting. Jag kan inte gå omkring och reagera på

något som inte finns. Därför att jag känner inte att deras fattigdom... att jag går omkring och

gråter över den och tycker att det är så hemskt.

CH: - Både och...

M: - Jovisst, men det är ingenting som jag kan uttrycka hela tiden genom att gå omkring och

gråta...

PÖ: - Även om det inte syns i ditt ansikte så måste det väl ändå pågå någonting i skallen?

M: - Det pågår till exempel det att jag blir mer och mer en del av deras vardag, jag blir mer

och mer likgiltig på ett plan och mer och mer identifierad på ett annat.

CH: - Men det finns inte i bilder.

PÖ: - Fan det finns något i det här som är jävligt skumt alltså. Bara för att du inte tydligt

visar i ditt ansikte vad som pågår så måste du provocera fram någon sorts kollisioner.

M: - Vad vill du att jag ska visa?

PÖ: - Det är det jag försöker formulera på något sätt. Vad är dina personliga upplevelser?

Jag hade en idé tidigare om att du skulle läsa in fem minuter om dagen av dina personliga

upplevelser.

M: - Det här är en sådan inläsning.

PÖ: - Tänk om du nån gång blev svarslös, vad skönt det skulle vara.

L: - Det är ju så att du ser ut ungefär likadant hela tiden och så är det. Det kan vi inte gärna

ändra på. Nej det stämmer inte riktigt heller.., men jag vet inte. Jag tycker att det trots allt

finns bilder där man ser saker i Mikael i hans ansikte och delvis saker som står i motsättning

124

till det han säger... det finns på ett subtilt plan, det här subjektiva. Jag tänker till exempel på

strandbilderna, med den här energiska diskursen... och likaså den här scenen med Sandra och

Daniel. En annan bild från första dan när vi ska äta och du står och viftar bort flugorna över

bordet, lite nervös och rädd för vad som ska ske... men vad jag däremot tror, och det är ett

problem .. jag förstår mer vad Peter menar nu. Det vore skönt att hitta ett bättre sätt att

närma sig det, men jag förstår inte hur vi ska göra det i bilderna. Dels hänger det naturligtvis

väldigt mycket på redigeringen och speakern och hur det blir.., men sen hänger det lite grann

på oss också. Dom här kupperna har varit ett försök. Men att vi måste vara jävligt

uppmärksamma på detta och avgränsa oss från Mikael... vi måste... en sak är att det är sant

som Mikael säger, men det är synd att det måste komma till konfrontationer for att se vad

som händer med honom, typ att Daniel går på honom.

M: - Men det är så här att jag känner närvaro i två situationer. A ena sidan som igår när vi

sitter och spelar kort eller när jag är ute och pratar med Nati eller å andra sidan i rena

konfliktsituationer. Jag har jävligt svårt att känna närvaro i Daniels sällskap.

L: - Mmm. Det är ju det som är... varför?

M: -Jag tycker att han smiter. Han säger en massa saker som jag inte håller med om och han

förstår inte vad jag säger.

L: - Precis...

CH: -Men det är för att du smiter också ifrån det centrala problemet...

M: -Att han gör det också.

CH: -Ja, han gör det hela tiden.

PÖ: - Det vet vi, att han smiter.

M: -Ja, men vad fan ska jag göra då om jag inte vill.., jag kan inte gå på honom utan att ha...

L: -Det är intressant, det är en viktig grej det här va... Daniel är den som har skrivit till dig,

han är den som har hållit kontakten, Daniel TOG kontakten, det är for honom som du är en

storebror, men honom kommer du inte nära... och du får spader på honom och han säger det

han tror att du vill att han ska säga...

M: -Ja, och sedan säger han dumma saker som att Isak säkert skulle tycka att det vore kul att

komma hit. Nati vet förbannat väl hur ett barn skulle reagera i en sån situation och det

förklarar hon för Daniel rakt på sak och begriper precis vad det handlar om... och det mår

jag naturligtvis dåligt av och jag får dåligt samvete...

L: - Vi måste ju försöka ge oss in och skildra det här... hur det blir så. Här utvecklas också en

ojämlik situation baserad på den ojämlikhet som finns när det gäller växandet som

människor.

125

M: - Det här är det farligaste som finns att berätta om... det handlar om fascismens

grundvalar, det handlar om föraktet for svagheten.

L: - Javisst, precis...

M: - Och det har jag i hög grad Jag beter ju mig mot mig själv på det sättet...

L: - Javisst och Daniels eget förakt mot sin egen svaghet får honom att reagera på det sätt

som han gör va... och det är fruktansvärt egentligen.

PÖ. - Finns det inte en viss diskrepans mellan allt det här du säger om att du förstår Daniel

och dina känslor för honom.

M: -Javisst.

PÖ: - Ar det inte intressantare vad du känner än vad du borde känna?

M: - Nej, det är inte intressantare än, det är lika intressant. Mitt förhållande till alla

människor. Till ER, till min fru till mina barn och till mig själv består till lika delar av vad jag

känner och vad jqag tycker att jag borde känna.

PÖ: - Till femtio procent?

M: - Nej, det vet jag inte.., men...

PÖ: - Men det är intressant...

M: - Förlåt mig, jag är ingen vetenskapsman på det området...

PÖ: - Men det handlar om att du säger lika som om det alltid finns en sån komponent. Det

kan man väl inte ha?

M: - Jasså nej, jag vet inte.

(Chachi fnissar)

M: - Men jag vet att jag har det.

PÖ: - Men du säger det som om det vore... nåt...

M: - Nåt?

PÖ: - Nåt eftersträvansvärt.. nästan.

M: - Nej absolut inte, jag bara konstaterar faktum att det är så i mitt liv. Mina handlingar

styrs till väldigt stor del av vad jag tycker borde vara och till en del av vad jag känner. Jag

tror att det styrs mer av vad jag tycker borde vara.

PÖ: - Men det tycker jag är oerhört intressant i den här filmen. Och jag tycker att det är

intressantare vad du känner för Daniel än vad du borde känna for honom. Det är vad jag

menar med det personliga och subjektiva som jag försökt formulera så långe.

L: - Jag håller med om det. Din relation till Daniel' är jävligt viktig för att illustrera detta.

Just detta vad man borde känna växer sig starkt när det handlar om obehagliga känslor. Det

126

är lättare med positiva känslor som när det gäller Nati eftersom det inte finns något behov av

vad man borde känna. Därför är relationen till Daniel en nyckelrelation.

M: - Du kan ju till exempel fråga honom vad han menar med att jag är hans storebror. Om

jag har rätt att säga vad jag tänker?

L: - Precis.

M: - Han kan ju, som den kvällen efter att vi hade fiImat samtalet om pengarna, så kan han ju

formulera sig väldigt bra när han är ärlig. Och då kände jag en respekt och gillade honom.

Det var helt OK

L: - Det är intressant. Det du sa om ditt förakt för det svaga, som också gäller dig själv...

M: -Jo, det är ju människans avgrund som öppnar sig och man är rädd for att falla ned i den.

Och här är det faktiskt farligare än hemma, det finns färre skyddsnät.

L: - "Felet med dig Daniel, är att du är en svag jävel."

M: - Men det är för enkelt. Felet är att "du låter dig sugas ned".. nej jag tycker att detta är det

allra intressantaste dramat. Någonstans handlar det också om den rika världens attityd mot

den fattiga; man vill inte se riskerna och myllret och döden. Man vill helst att det ska vara

rena snygga, amerikanska pojkar som gör ett duktigt jobb med storprecision i Persiska viken,

resten har man ingen som helst lust att betrakta.

L: - Och dom som har en värdighet och säger att dom klarar sig själva mitt i skiten "Mmm,

dom är sympatiska" också.

M - Dom är åtminstone värdiga motståndare.

*

Det är inte så lätt att hyra en bil i Lima. Den ska vara försäkrad mot terrorism och

jordbävningar och Guds alla andra prövningar och den ska vara betald i förväg och jag ska ha

lärt mig hur larmet fungerar. Den får inte föras längre bort från Lima än några mil och den får

absolut inte köras till Ayacucho - dödens hörn.

Men nu har jag hyrt en bil. Vi ska göra en utflykt till havet och slottet med familjen.

Det ser inte klokt ur när den står parkerad på gatan utanför deras hus. Visserligen bara en

Toyota, men alldeles ny med glänsande lack och omsorgsfullt påslaget larm.

Antonios gamla Folkabuss smälter lättare in i miljön och har numera sin givna plats utanför

huset. Danielito känner igen ljudet från den sexcylindriga motorn och rusar alltid ut när han

hör bussen komma. Antonio har utarbetat en speciell teknik för att kunna vända på sandgatan

utan att köra fast. Han passerar huset i full fart och kommer upp till nästa korsning. Där

127

vänder han snabbt och rullar så tillbaka mot huset och parkerar i nedförsbacke. Vändplatsen

har vi döpt till ’El Ovalo de Antonio’ – Antonios Oval. För säkerhets skull gjorde jag samma

manöver med Toyotan när jag anlände till huset.

Panamericana ligger som vanligt ödsligt övergiven när vi lämnar Las Delicias. Det är första

gången på många år som familjen gör en utflykt tillsammans. Antagligen har jag pratat för

mycket om slottet. Kanske hade de väntat sig ett sagoslott som en passande kulmen på mitt

besök. Det visar sig att det bara är vi européer som blir imponerade av den egendomliga

samlingen av historiskt vrakgods som vi hittat på den vintertomma badorten. Den slumpens

magi som jag upplevde när jag fann orden på emaljplattorna faller platt till marken när Sandra

läser dem inför kameran.

Men det banala havet är en helt annan sak. Visserligen har vi också åkt hit med en liten tanke

på att filma oss vid havet, men jag har i det längsta försökt att se det som en mindre viktig

scen. Det slutar ju alltid vid havet. Havet och mamma. Där slutar det alltid. Så jag hade tänkt

undvika det.

Men det visar sig att det inte bara är jag som kommer till havet. Det är havet som kommer till

mig.

Havet och Daniel.

Jag värjer mig mot båda, kanske av samma skäl. Det är alltför enkelt, och därför alltför svårt.

Men när vi står där och hypnotiseras av vågorna, som är alltför kalla för människor dyker det

oväntat upp stora stim av tumlare. De häver sig över ytan, tunga som budbärare från

underjorden. I mörka vågor talar de om instinkternas rena och våldsamma liv under den

upprörda havsytan. Fritt från civilisationens skräp, fritt från stanken av sopor och avföring och

människornas trasiga, provisoriska liv. Daniel och jag står uppe på en klippa, en god bit från

de andra, med kameran utom räckhåll. Ofantliga vågor kastar sig outtröttligt mot det svarta

berget. Vi är förhäxade av dånet och rörelsen som aldrig upphör och Daniel talar till mig utan

att släppa blicken från havet. Jag har aldrig mött någon människa som blivit så påverkad av

havet som Daniel.

- Putschika, jag har frågat mig gång på gång vad Mikael vill med allt det här?

Är det bara för att göra en film?

Pelikanerna stryker över havsytan, vågkammarna möter vingpennorna som om havet försökte

gripa fågeln och suga ned den i djupet. Men vågorna når aldrig riktigt upp och fågeln glider

gäckande lojt vidare över vågdalen, in mot nästa våg som förgäves sträcker sig upp mot

himlen.

128

- När jag känner mig så sorgsen att jag inte vet någon utväg så brukar jag åka till havet. Jag

har haft alla möjligheter i världen att bara kasta mig utför klipporna. Men jag kan inte göra det

för jag tänker på att någon har skapat allt detta och mig också. Och vattnets rörelser. Vem är

det som rör vattnet?

Jag står där bredvid Daniel som talar med tårarna sakta rinnande i ansiktet och jag tänker en

massa saker om banaliteter och geotermiska rörelser och hånade skillingtryck på gråtande

barn. Men vad hjälper det, när havet har översvämmat oss båda med sin tjatiga evighet och

rinner ut genom våra fuktiga ögon och snoriga näsor.

På vägen hem är vi ensamma med den hyrda bilen. Antonio och teamet åker i förväg, fyllda

av sand och vind och sömn. I vår bil har vi kalla fötter och fuktiga kläder och skorna fyllda av

skavande sand. Men ingen vill åka hem. Resan ska vara för evigt, så vi åker ännu en bit bort

från Lima, bort från motorvägen och in mot den vintertomma lyxbadorten som jag skymtat

från vägen. Vakterna vid den obligatoriska vägbommen släpper utan en fråga förbi den

välputsade bilen med den ljusa mannen vid ratten. Rader av eleganta, tomma hus väntar på

sommargästerna. Ett bevakat reservat i sandöknen. Långt därnere slår bränningarna mot

vågbrytarna i den övergivna yachthamnen.

När vi åker därifrån och ut på Panamericana Sur tvingas vi ett tag att åka åt fel håll - i riktning

mot Chile - dit Chachis man just har återvänt efter ett kort besök hos sin kvinna i Peru.

- Ska vi åka till Chile och hälsa på Lasse, säger jag.

Men Sandra och Judith protesterar. De har för länge sedan tagit Chachi till sitt hjärta och

erbjudit sig att vara hennes barn under tiden som hon är här i Peru och längtar efter sina egna

barn.

- Hon skulle bli vansinnig om vi åkte utan henne!

Så vi vänder och flyger hem genom öknen mot tullkassorna på motorvägen där försäljare av

fisk och kex och tuggummi kastar sig över de fåtaliga skepp som färdas över de asfalterade

dynerna.

- Ska vi åka till Peru nu? säger jag som ett infall när jag vänt bilen mot Lima.

Alldeles allvarligt svarar Daniel.

- Nu åker vi till Peru.

Efter att ha åkt i en halvtimme kommer vi tillbaka till Las Delicias med bilen full av havssand

och saltlukt. Sandra är den första som säger något. Hon talar med en röst berusad av vågorna

som fortfarande vältrar sig fram och åter i våra sinnen.

- Långsamt Padrino, vädjar hon som ett barn som inte vill bli väckt ur sömnens drömska

värme.

129

Men det trasiga, smutsiga området av skjul och halvfärdiga hus dyker upp som en obönhörlig

arbetsdag. När vi passerat den fängelseliknande muren till Danielitos skola och just ska

svänga uppför den första sandiga backen vid det där huset med den halvt övermålade bilden

av Chorillos borgmästare, Pablo G. Weselby, så säger Daniel plötsligt sina första ord sedan vi

lämnade havet.

- Vad fult Peru är.

KORT SAMTAL OM MÖTET PÅ STRANDEN OCH M:s KÄNSLOUTTRYCK.

Stämningen är närmast uppsluppen i teamet. Man tycker sig ha löst de värsta knutarna. M

uppfattar att han har tillräckligt med material för att göra en bra film. Dessutom har M’s

förhållande till familjen utvecklats på ett sätt som han antagligen inte hade vågat hoppas för

en tid sedan. När det gäller Daniel är det nästan frågan om en helomvändning. Men det ska

tilläggas att den nog inte hade varit möjlig utan den långa perioden av träda.

M: - Det är trivsamt att vara där. Jag skulle kunna vara där bra länge till. Jag ser fram mot

att ni ska åka härifrån så att jag slipper er och får vara ensam med familjen. Nåja, det var en

sanning med modifikation, men det ligger nånting i det. Jag är bara rädd för att det ska

hända väldigt intressanta saker när ni har åkt.

L: - Jag tror också det.

CH: - Jaaaa .

M: -Jag är fruktansvärt rädd för det.

L: - Det är kanske bättre att vi åker allihop samtidigt så att du inte går omkring där och...

Alldeles självklart kommer det att hända intressanta saker efteråt, det finns inget tvivel om

den saken.

CH: - Problemet är att sådana saker inte kommer att hända om vi stannar.

L: - Nej, dom händer just därför att vi åker därifrån.

M: - Precis. Alltså låtsas ni att ni åker iväg och så händer det saker..

L: - Svisschhh!!

M: -Just det, surprise attack.

L: (Lasse blir plötsligt barnsligt förtjust och härmar någon sorts flyganfall, påverkad av en

allmänt uppsluppen stämning flera dar efter utflykten till havet) - Surprise, surprise,

surrburrrrrr... surrr... nnnn...

130

M: - Daniel frågade mig också igår varför ni kom därpå eftermiddagen och skulle filma. Han

var klart misstänksam över vad gamarna' hade för sig. Och jag sa faktiskt som det var med

att vi skulle få beskedet om Natis sjukdom och riskerna med det och överarbetet och så. Och

han accepterade det, han tyckte att det var OK. Jag känner att jag verkligen gillar dom, att

jag har bra kontakt och jag har inte längre den där känslan jag hade för Daniel tidigare Jag

tycker om hans känslosamhet. Jag tycker att den känns äkta. Sen kanske han är en latmask

emellanåt för att han inte orkar med att ha det som han har det, men jag skiter i det, jag

lägger mig inte i det. Och jag kände att det han sa till mig vid havet, på det mest sentimentala,

mest gripande sätt man kan tänka sig... för det var väldigt enkelt och väldigt.., det var om Gud

och Havet och Ensamheten och Döden, det var alla dom stora frågorna och det kändes helt

äkta. Och han grät och jag började gråta... och det var bra...

PÖ: - Du grät?

M: - Jaa... jag grät. Och ni var inte där med kameran, era jävla idioter.

PÖ: - Men varför gråter du inte när vi är där med kameran då?

CH. - Det var just för att kameran inte var med.

M: - Ja , kanske det... men jag vet inte.

CH: - Joo...

M: - Nää, jag gråter inte så ofta överhuvudtaget, så det behöver inte vara det.

PÖ: - Jag gråter nog mer än vad du gör.

M: - Ja , det gör du säkert.

L: - Gör han?

M: (som blir ironiskt högtidlig, som om det handlade om en tävlan kring vem som egentligen

är känsligast och mest äkta): -Ja, det beror väl på min själ och din själ.

CH: - Nej, det beror på era mammor. Att ni har olika mammor.

M: - Ja , precis.

L: - Ja , OK

M: - Bra, då har vi förklarat det. Vi är ju inte bröder på det sättet. Men i alla fall... och då

tänkte jag när jag grät att ’hur skulle det här se ut i en film’ för det kan man faktiskt tänka

samtidigt som man är helt uppriktigt berörd över någonting. Då tänkte jag att det här skulle

väl vara riktigt slaskigt; vid havet står två män och gråter när de talar om döden och

ensamheten Och den ene mannen representerar den andres bild av sin egen inre svaghet.

Lever ut det så att säga, rädslan för att gå under...

L: - Och den andre mannen representerar vad för den första?

131

M: - Ja , det vet jag inte… men kanske för honom någon sorts hopp och stöd, ett slags

kamratskap i en utsatt situation.

L: - Också en spegel av sin egen svaghet...

M: - Ja, den blir ju tydligare när jag finns i närheten. Men det är ju så jävla tydligt i så

många sammanhang ändå. Däremot vet jag inte om motsatsen är så tydlig; nämligen att han

är en bild av min egen skräck för att vara svag och utsatt. Men sen så pratade jag med Daniel

om det här och jag sa att jag tyckte att det kändes bra och då sa han att han kunde göra om

det. Jag gör vad som helst för att det här ska bli bra, sa han.

*

Danielito. Jag hann knappt hälsa på honom för första gången i mitt liv innan han sa till mig att

hans pappa slår Sandra - min guddotter.

Vad ska jag göra?

Och vad ska jag ta mig till när jag upptäcker att han inte slutar att pilla sönder utrustningen

eller fina in i kameran om jag inte hotar att slå honom?

Han är ju så lik Isak och han tyr sig så gärna till mig och räddar mig när vi vuxna går vilse i

våra långa tystnader.

- Cruncha, cruncha, säger han som ett lustigt svar på alla omöjliga allvarliga frågor och jag

försöker dölja ett fniss åt den perfekta härmningen av rösten i TV-reklamen om

frukostflingor.

En dag när jag sätter igång min lilla bandspelare så har någon raderat ut Bob Dylan och ersatt

honom med en hysteriskt skrikande radioreporter. Efter ett tag hör jag att det är Danielito som

gjort en lång imitation av de typiska latinamerikanska radioreportrarna som skriker honom

vaken varje morgon och följer honom in i sömnen varje natt i Natis och Daniels stora säng. I

ett obetänksamt ögonblick hade jag visat honom hur man spelar in sin röst på den lilla

bandspelaren.

När jag frågar honom om hur det är i skolan och vad fröken gör när han inte kan vara tyst

eller hålla fingrarna i styr så svarar han med spjuverblick och ett enda ord.

- Palazo - smäll.

Och så tittar han upp med en blandning av förödmjukelse och hämndlystnad och det går inte

att låta bli att skratta.

132

Han har så svårt att förstå vem jag egentligen är och vad jag gör i den där sängen i hörnet av

hans hus. Och jag undrar om han inte är den av allihopa som mest envetet försöker ta reda på

det. Det betyder inte att han givit några som helst löften om att vara med i filmen.

- Vill du att jag ska åka hem?

- Hoppas att du dör.

Och strax sitter han i min famn framför TV:n. Daniel kan inte låta bli att skämta om att jag tar

ifrån honom hans familj. Jag hör att repliken är mer än ett skämt, men jag säger ingenting.

Det tar alltför lång tid innan jag förstår innehållet i Danielitos många egendomliga utspel. Han

är dessutom så spontan och vildvuxna att filmkameran sällan har en chans att hänga med,

även när jag känner på mig att något viktigt händer.

Ibland förstår jag dessutom alldeles för sent.

Danielito är med första gången jag ger mig ut på Natis brödvandring. Han slår de tunna

armarna runt sin magra kropp för att skydda sig mot den råa morgonluften. Hela vägen måste

han vandra med sin mamma och sin syster, upp till bergets topp vid vattenreservoaren där de

sista kunderna bor i nytillkomna brädskjul.

Han protesterar inte mot den tidiga marschen, men kan inte låta bli att undslippa sig ett litet,

nästan ohörbart "Ay, mami!" när det blir för tungt. Nati visar inte med en min att hon hör det.

Detta berg, denna vattentank i öknen. Varför är den Golgatavandringen så viktig för Nati? Det

handlar inte bara om den lilla förtjänsten. Inom mig dyker en envis misstanke upp om att Nati

till slut på något sätt önskar att vägen ska vara brant och svår. Kanske vill hon vänja sina barn

vid erfarenheten, vid lidandet, för att de ska förstå vad hon tvingas gå igenom varje dag. Eller

är det för att lära honom den grymma nödvändigheten? Jag tror inte att det är medvetet. Det är

helt enkelt Natis överlevnadsinstinkt. Hon har ju ännu ingen nytta av hans magra armar, som

inte orkar bära säcken med bröd.

När vi kommer längst upp på berget och stannar ett kort tag för att hämta andan så lägger jag

armarna om honom. Jag känner att han är alldeles fuktig av svett och under mina händer

fladdrar hans hjärta i bröstkorgen som om det vore en instängd fågel, en sån där snabbvingad

kolibri som brukar hänga i luften vid palmen utanför dasset. Det lilla ansiktet med de stora

ögonen är täckt av fina svettdroppar. Det kom så plötsligt, det kan inte bara bero på

bestigandet av berget.

Men jag slår undan mina obekväma tankar och de kommer inte tillbaka förrän vi långt senare

åker på utflykt till havet.

Precis som sin far blir han fullständigt uppfylld av vattenmassornas rörelser. Men han

springer inte längs stranden och jagar vågornas vita tungor. Han blir stående alldeles stilla på

133

en klippa, med blicken förlorad ned i det skummande, vredgade vattnet. Han står lite väl nära

stupet mot bränningarna. Jag går fram till honom och tar om honom med mina armar. Då

känner jag återigen fågeln som försöker ta sig ut ur hans bröst.

Den stjäl girigt allt utrymme för att få luft under sina vingar och ande åt sin röst. Ingenting

blir kvar åt pojken. Den blå pojken.

När vi kommit hem från den långa dagen vid havet och jag får en chans att prata ostört med

henne frågar jag Nati om det har hänt förr.

Jo, han brukar bli andfådd och svettig ibland när han leker. Men hon har inte brytt sig så

mycket om det, fastän det hänt att han klagat. Vad ska hon göra åt det? Det är väl inget

allvarligt?

Hon kommer till och med ihåg att första gången det hände så var han bara ett och ett halvt år

gammal. Hon hade slagit honom för att han skulle hålla sig lugn. Då hade fågeln kommit

första gången och gjort pojken blå.

Jag säger till Nati att jag ska ta med mig Danielito till en läkare för att fä honom undersökt.

Nati visar inte med att ord att hon är orolig. Jag märker det först när vi kommer tillbaka från

hjärtspecialisten som tagit motsvarande en av Natis månadslöner för att lyssna på Danielitos

instängda fågel och mäta flykten med EKG. Hon är obeskrivligt lättad över att specialisten

inte funnit minsta fel på pojken.

Men fågeln finns där likafullt. Först långt senare, när vi filmat Danielitos sadistiska lekar med

husets små värnlösa djur kommer jag att tänka på det Nati berättade. Han var inte ens två när

hon i vredesmod slog till honom. Naturligtvis blev han så skräckslagen att han tappade andan.

Fågeln slog sig ned i hans bröst. Den kom för att stanna. Då och då försöker den fortfarande ta

sig ut.

- Cruncha, cruncha, ta hit en tallrik mat åt mig, kommenderar han sina äldre systrar som

suckar trött och lite hånfullt åt lillebror.

Ändå händer det att de lyder. Det sitter i ryggmärgen.

- Du kan väl hämta den själv, hör jag mig säga som i ett eko hemifrån middagsbordet.

- Jag är man, de ska lyda mig, säger Danielito och spelar utan att höja blicken segervisst

vidare på sitt redan ganska nötta dataspel.

Det hjälps inte, eller rättare sagt, det blir bara värre av det faktum att Danielitos pappa inte

klarar av att leva upp till rollen som familjeförsörjare.

Daniels sårade stolthet lurar in honom i många fällor och han drar gärna med sig pojken in.

Men de är lika fästa vid varandra som jag och Isak och Max. Ibland tänker jag på hur barnen

stödde mig hundraprocentigt genom hela skilsmässan med deras mamma. Jag tänker på det en

134

kväll när Daniel och jag och lilla Danielito har blivit ensamma i huset. Jag vill passa på och

följa ett spår som jag började lägga ut tidigt under inspelningen. Eftersom jag själv började

drömma ovanligt starka och tydliga drömmar redan innan jag reste så har jag fått för mig att

fråga alla inblandade om deras drömmar. Jag försöker också spela in dem på band. Kanske

kan det komma till användning.

Nati och Daniel drömmer fantastiska drömmar. Särskilt Daniel kan sitta i timmar och berätta

om drömmar han haft flera år tillbaka i tiden.

Vi sätter oss ned vid bordet och jag låter bandspelaren rulla. Danielito lyssnar storögt på sin

pappas berättelser.

- Flera gånger har jag drömt att jag dött fastän jag samtidigt på något sätt har varit medveten

om att jag drömde. Men när jag försöker vakna eller bevisa för mig själv att det är en dröm, då

går det inte. När jag till sist har vaknat så har jag trott att jag inte levde längre. Ofta har jag

också en känsla av att kvävas. En gång drömde jag att jag sov tillsammans med Danielito. Jag

var orolig för att det hela tiden sprang omkring något djur på taket. Plötsligt dök det upp en

jättelik katt i fönstret. Den tog ett språng mot Danielito och jag kastade mig över honom för

att skydda honom med min kropp. Då landade katten på mitt ansikte. Jag höll på att kvävas

och slet för att få bort den. Det var omöjligt. Jag vaknade av att jag satt upp och flämtade,

alldeles svettig. En annan gång...

Danielito lyssnar oavbrutet och är så tyst så att jag glömt bort honom. Daniel börjar berätta

drömmar om sin döda far. Han drömmer ofta om honom, hur han blev misshandlad och

sviken av honom och om hur mycket han längtade efter honom och saknade honom när han

till sist dog.

Efter en lång stund vänder jag mig ett ögonblick om mot Danielito, mitt under pappans

berättelse om sin far. Det jag får se är så märkligt. Nästan overkligt för att komma från en så

liten pojke. Hela hans ansikte är alldeles uppblött av tårar. Han sitter alldeles stilla och låter

tårarna strömma, utan att söka skydd i pappans famn eller försöka gömma sig bakom sina

händer.

Den instängda fågeln, längtan efter den frånvarande fadern - trots att han var brutal - och

männens envisa försök att på något sätt hävda sig i sin oerhörda maktlöshet mot

omständigheterna.

Hit ned sipprar våldet som vi får serverat som televiserade bilder av militärens massgravar

och nattliga terrorattacker. Här någonstans finns det som Pancho varnade mig för i sina brev.

Långsamt och osynligt som en läckande kärnreaktor förgiftar det oss alla och förvrider vår

förmåga att möta varandra och undgå de katastrofala urladdningarna.

135

Ibland dyker den kalla skuggan upp, som den kväll när Daniel misströstar om allt och bara

känner sig pressad av min närvaro och mitt bökande. Plötsligt plockar han upp den lilla

kattungen från golvet och vrider huvudet av den med en snabb och våldsam rörelse. Jag

hinner inte göra någonting, bara skaka till av en iskall kåre genom kroppen. Alldeles utan

mening och utan förvarning, mitt framför ögonen på mig. Trodde jag. Lika snabbt som han

plockat upp kattungen och vridit av det lilla huvudet släpper han greppet om den livlösa

kroppen och låter den falla ned på jordgolvet. Den förfärligt levande kattungen kastar sig in

under spisen och ett förvridet uttryck far som en snabb sky över Daniels ansikte.

När tålamodet har bankat sig medvetslöst mot omständigheternas tysta mur drömmer Daniel

om andra utvägar, bortom förnuftet och bortom den vardag han ändå alltid återvänder till. Vi

pratar om detta också. Hur ska man kunna undvika det i ett land där en mytomspunnen gerilla

annonserar sin närvaro i Lima genom att låta döda hundar hänga från lyktstolparna. Men det

är inte gerillan han drömmer om. Om han förlorade Nati som står för försörjningen eller om

han - förbjudna tanke - blev övergiven av Nati.

Då skulle han bli tjuv. Han talar om det med fascination; att äntligen få släppa alla hänsyn och

träda över laglighetens gränser.

Någon gång talar också Nati om detta, långt bortom sin vänliga stillhet, sitt oändliga tålamod

och sin förståelse för överklasskvinnorna i de eleganta villorna dit hon går varje dag. Hon

talar om de hemliga krafter som lockar med våldsamma uppror och löften om hämnd och

förlösning. Inte på allvar, men som en tröstande tanke att röra vid med sina smala, vackra

fingrar. Men nej, inte Nati, aldrig Nati med sin oerhörda omsorg om minsta kryp och sitt tysta

betraktande av människornas ävlan. Ministerio de Liberacion - befrielsens ministerium. Vem

formulerar drömmen? Vem fångar människofisken?

Fågeln slår mot de trånga väggarna i sin bur.

- Danielito, säger jag och håller i honom i båda armarna för att han inte ska springa sin väg.

- Jag vill att vi ska vara vänner när jag åker. Men du får inte göra vad som helst för den skull.

Du vet att jag inte slår dig. Jag slår inte Isak och jag slår inte dig eftersom jag tycker om dig,

men du måste fatta att du ska lyda när jag säger åt dig att du inte får röra kameran. Och så vill

jag inte att du hoppar framför kameran som en pajas när vi ska filma. Danielito! Titta mig i

ögonen, säger jag skarpt och tonen får honom att instinktivt lyda ett kort ögonblick och

plötsligt ser jag rakt in i hans sårade blick och hans smärta och sorg när han inte kan skilja

kärleken från besvikelsen och förlusten och hatet som den åstadkommer. Snabbt vänder han

bort blicken igen, men jag har hunnit se och min blick har hunnit nå in i honom.

136

Jag håller i honom och upprepar att jag tycker om honom och att han måste förstå att jag vill

att vi ska vara vänner när vi skiljs åt. Jag känner hur hans hjärta slår snabbt som de där

kolibrivingarna i bananträdet vid utedasset igen och hur han blir varm över hela den tunna

kroppen. Varm, som om han reds av en dunkel feber. Så står han inte ut längre utan börjar

hejdlöst gråta och kastar sig i mina armar. Och jag kramar om honom och säger att jag tycker

om honom och han bara gråter och gråter, lika mycket som Isak grät när jag skulle lämna

honom.

Flera veckor senare är det dags för avsked. Filmteamet har åkt för tio dagar sedan. Natten har

lagt sig över Lima. Avskedsfesten är över sedan flera dagar och försiktigt försöker vi lossa

våra band från varandra. Antonio har lånat en gammal mörkblå Volvo Amazon och ska köra

mig ut till flygplatsen.

Därute på sandgatan står vi återigen och famlar efter ord. Men lilla Danielito finner sina, med

barnets hela seismografiska känslighet och den rutinerade skådespelarens osvikliga precision.

- Hoppas att du dör, säger han med ett leende som inte ens Limas gatubelysning förmår att

dölja.

*

Jag tänker ofta att ordet ska rädda mig; det talade och det skrivna ordet.

Här kan jag förklara vad som verkligen hände. Vad jag faktiskt kände och vad allt detta

egentligen betydde. Med ordet kan jag till exempel, trots att kameran inte längre fanns på

plats, berätta om mitt avsked från familjen.

Vi hade givetvis förutsett att mycket skulle hända när Lasse, Peter och Chachi åkt sin väg,

men vad skulle vi göra åt det?

Kameran trängde långt in i det privata, men livet betedde sig ändå som en skygg vildhund

som drog sig allt längre in i skogen när människorna närmade sig. Skallet och andningen

hördes i mörkret, men blicken var dold mellan träden. Nu, när den inte längre var påpassad,

fanns den mitt ibland oss, med spetsade öron, flämtande andedräkt och mörka, fuktiga ögon.

Längtande efter tillgivenhet men fortfarande skyggt avvaktande.

Jag hade köpt några flaskor chilenskt vin. Tillräckligt för att vi skulle bli berusade, men inte

mer. Jag var trots allt rädd för att släppa hunden helt fri. Men Daniels kusin Belisario, som

hade lejts för att bygga den nya huset, hade ett helt annat förhållande till hunden. Innan vinet

var urdrucket försvann han i mörkret och kom snart tillbaka med en back rejäla ölflaskor. Och

hur skulle vi kunna sätta stopp? Som dervischer snurrade snart alla runt till musiken på det

137

trånga jordgolv som fortfarande fanns kvar trots att Belisario redan hade flyttat brädväggarna

ett gott stycke inåt för att kunna börja gräva grunden till det nya huset utanför det gamla.

Belisario gjorde hela tiden nya utflykter till kantinen med den tömda ölbacken. Snart snurrade

vithåriga gammelmormor från Anderna så att sanden rök om filttofflorna.

"Cruncha, cruncha" sa Danielito och virvlade omkull av brännvinet från den smygdruckna

jordgubbsdrinken. Nati dansade fnittrande som en liten flicka och Daniel och jag utbytte allt

hetsigare tillrop och ryggdunkningar, lika dubbeltydiga som om vi varit bröder från födseln.

Utan att jag märkte hur det gick till lyckades vildhunden ta sig in ibland oss, mitt i dansen och

hoppa upp för att slicka mig. Jag blev blöt över hela ansiktet och hans skarpa andedräkt fick

tårarna att rinna. Jag var tvungen att gå ut ur det vaggande huset och hamnade på bakgården,

där det ensliga bananträdet vajade som i full storm i den vindstilla natten. Plötsligt fanns de

alla hos mig och försökte jaga bort hunden. Jag ville inte avvisa dom, men jag sa att det inte

var farligt, att jag ville ha hunden hos mig, att de skulle låta mig gråta. Genom diset såg jag att

Nati pekade mot något utanför tomten, bortom bananträdet. Jag begrep inte vad hon ville

säga, men hon upprepade gesten och frågade gång på gång om jag förstod. Till sist tror jag att

jag fattade. Hon pekade upp mot vattenreservoaren på bergets topp, dit hon varje morgon

måste gå för att sälja brödet. Denna vandring. Jag hade anat det redan när hon tog med sig

barnen, till och med lilla Danielito, de blå morgnarna upp till kullens topp. Däruppe mötte hon

något annat än den sista brödkunden i det torftigaste skjulet. Vad skulle jag säga, där på

bakgården tillsammans med dem alla, samlade kring hunden som plötsligt var så korkad att

den började vifta på svansen. Mitt i alltihop.

Ordet kan också berätta om de osynliga drömmarna.

En natt hade Nati sett mig vandra omkring på en sophög. Jag letade efter någonting. Hon ville

fotografera mig, men hon visste inte hur hon skulle använda kameran som hon hade i sina

händer. Nati frågade mig hur hon skulle göra och jag visade henne. Då dök det upp fyra män

med knivar på sophögen. De ville döda mig för att jag inte hörde hemma där. Men Nati skrek

att jag hörde till dem, att de hellre fick döda henne än mig. De lyssnade inte på vad hon sa, så

vi var tvungna att fly. Vi kom till en marknad där man bara sålde potatis och camote –

sötpotatis. Nati förklarade att indianerna tänker på sorg när de drömmer om potatis och

camote.

*

Ordet når inte bara in i drömmarna och håller dem kvar åt oss andra. Orden kommer också till

mig i brev och påverkar inspelningen. Det som inte kan formuleras öga mot öga kan skrivas

ned och lämnas över till eftertanke.

138

Chachi skriver ett sådant brev när vi varit i Peru i fem veckor. Då har hennes roll i gruppen

långsamt hunnit förändras. Från början var hon en oumbärlig assistent i alla tänkbara

situationer. Ju mer vi trängde in i familjen, och ju mer vi koncentrerade filmningen till huset

och familjen och några få andra, kontrollerbara miljöer, desto färre kändes det att vi behövde

vara i teamet för att uppnå den nödvändiga intimiteten. Jag hade tillbringat många timmar i

tystnad hemma i huset och tystnaden hade ibland fött alla möjliga närmanden mellan mig och

familjen. När teamet dök upp hände det att allt detta gick förlorat i trivsamt umgänge. Särskilt

lätt var det för Chachi att sätta igång och umgås istället för att hålla sig avvaktande. Det var

inget konstigt med det. Hon hade inte en klart definierad roll i arbetet och hon var den enda

kvinnan i teamet och hade snabbt fått ett förhållande till Sandra och Judith.

Från början förstod varken jag, Lasse eller Peter vad det var som väckte vår irritation. Mer

eller mindre medvetet började vi istället hålla Chachi utanför själva filmarbetet med familjen.

Naturligtvis blev hon sårad. Hon skrev ett brev till mig.

"Vad tänkte du egentligen på när du tog med mig till Peru? Du visste mycket väl att detta var

min första filmerfarenhet och du borde ha tänkt mer på vad jag skulle göra... Nu känner jag

mig reducerad till hembiträde. Det är inte det att jag har något emot sådana sysslor, men är

det inte lite dyrt att ta med sig ett sådant från Sverige? Jag känner att jag blir mer och mer

förbannad när jag skriver om det här.

Trots det så ångrar jag inte att jag följde med. Jag har lärt mig mycket om vad det betyder att

göra dokumentärfilm. Kanske inte om tekniken, utan framförallt om maktrelationer i ett team

och om mänskliga relationer i allmänhet."

Vad skulle jag svara, annat än att jag av feghet inte varit tillräckligt tydlig med vad jag

prioriterade? Kanske var det en förmildrande omständighet att Chachi med all önskvärd

tydlighet lärt sig att de mänskliga relationerna var minst lika viktiga som något annat i en

filminspelning.

Om än osynligt så påverkade det naturligtvis filmen.

Det gällde också Peters plötsligt uppdykande brev.

På ett tidigt stadium hade vi kommit överens om att pröva ett slags kupper mot mig mitt under

pågående filmning. Vi tyckte att det behövdes för att i någon mån balansera min makt över

filmen och för att bryta det planerade och "spelade" i min roll. Lasse eller Peter kunde ta

initiativ till att gå rakt in i en scen och ställa mig mot väggen.

139

En dag har vi bestämt oss för att ta några allmänna bilder av mig i huset. Jag ska sitta utanför

huset och läsa. Jag ska också sitta på sängen och ledas och jag ska skriva maskin. När jag

sitter där med maskinen framför mig på det där egendomligt malplacerade skrivbordet som

Daniel fått tag på, Gud vet var, och kameran går, så räcker plötsligt Lasse över ett brev från

Peter.

- Öppna det, läs det högt, säger han och låter kameran rulla på.

Det är från Peter. Dagen innan har vi haft en hetsig diskussion där han har velat skynda på

arbetet med filmen för att komma hem till sin dotters födelsedag. Han menade att han inte

lovat mer tid än så. Jag hävdade att allt tar sin tid och att han inte får åka hem förrän jag anser

att filmen är klar.

Jag läser.

"Från din fotograf.

Jag kommer inte att ta min kamera och sticka ifrån inspelningen innan vi är klara. Det vore

ett övertramp som varken du eller jag själv skulle kunna förlåta, allra minst jag troligen. Jag

är ledsen för mitt kategoriska uttalande. Det ironiska är att filmen skulle bli så mycket bättre

om det var du som satt med gråten pulserande bakom den nedåtvända blicken och inte jag...

Vem är du Mikael, bakom din glupska aptit och ditt tandagnissel, vem springer du ifrån i

halvtravandet på trottoarerna och vad sipprar ut tillsammans med löparsvetten? ....”

Jag läser färdigt och jag tystnar. Kamera går och jag sväljer och undrar vad den egentligen

fångar med sitt kalla öga. Men jag säger ingenting. Orden har plötsligt begått harakiri.

Orden, som jag så ofta tror ska vara min räddning, har stängt mig inne i en återvändsgränd.

Det hjälper inte heller att sortera orden på papper i efterhand. Det känns alltför omskrivet,

alltför bearbetar och sorterat. Egentligen borde ju också allt det andra vara med;

överklasskvinnan Marujas dotter som låg döende på övervåningen till det hus dit Nati gick för

att arbeta, besöket hos senatorn som låtit bygga det märkliga slottet och som oupphörligen

pratade om Hiroshima där han varit som ung och allt det andra, det nästan obeskrivliga.

För att inte tala om min längtan hem, om breven som kom från Maggie som levde därborta i

Sverige med vårt barn växande i sin kropp.

Allt detta påverkade naturligtvis mitt möte med Peru, påverkade denna film om någonting

som utspelade sig i detta land i en familj under ett kort ögonblick av tid.

Kanske, tänker jag, framgår det trots allt bättre av bilderna. Det var ändå stillbilderna på mitt

möte med Daniel, Nati och Sandra för sjutton år sedan som gjorde allt detta möjligt.

140

Och det var bilderna som räddade oss undan ormkvinnan och hjälpte oss att berätta och satte

oss alla i kontakt med det förflutna.

Den magiska filmkamerans närvaro var också det som väckte Askungen Judith till liv. Hennes

eget ständiga betraktande blev plötsligt tillåtet, kanske till och med värdefullt. Insikten fick

henne att intensivt börja fotografera med den lilla automatkamera hon fick i present.

Märkligast av allt är den bild jag har på näthinnan av henne den där kvällen när festen slutade

i mitt sammanbrott under bananträdet på bakgården. jag ser henne stå en par meter från mig

där jag sitter på den låga muren, omgiven av Daniel, Nati, Sandra och lilla Danielito. Alla

försöker de trösta mig, alla utom Judith. Hon är intensivt upptagen med att hitta den bästa

tänkbara vinkel för bilden av Gudfadern som äntligen bröt ihop.

Och hur skulle Daniel någonsin ha vågat säga vad han egentligen tyckte om vårt intrång i

hans värld om kameran inte funnits där som en ursäkt för att spela ut konflikterna?

För att inte tala om att jag aldrig skulle ha fått berätta för de nyfikna smågrabbarna i Las

Delicias att jag blev filmad, löptränande i området eftersom jag var den nye världsmästaren i

maraton på hemligt besök i Peru. Nej förlåt mig, jag ska inte skämta bort allt detta.

Vildhunden finns ju där fortfarande och kräver ett visst mått av respekt.

Jag ska sluta prata.

Låt det bli mörkt, låt bilderna komma...

141

2003 - 2005

Utan kameran hade det aldrig skett.

142

Kalendern har hunnit slå över till 2003. Ur redigerinsgsrummets mörker stiger bilderna fram.

De gamla och de nya. Etthundra timmar nya rörliga bilder från tre inspelningar under mer än

ett års tid. Allt det mer än tio år gamla materialet till Den Andra Stranden, min första film om

familjen Barrientos . Pärmar av stillbilder från sjuttiotalet.

Av allt detta skall vi bygga en ny film, en inre samlingsplats av ljus och mörker och tid.

*

En film är inte verkligheten. I bästa fall kan den skapa ett sammanhang där människor kan

upptäcka sig själva och sin plats i världen. Helst skall också de som är avbildade känna igen

sig och tycka att bilden är sann och meningsfull.

Den moderna tekniken tillåter att vi ljuger oss fram till sanningen mer effektivt än någonsin.

Kanske är dörren här hemma i Sverige bakom sovrumstapeten också ett slags resultat av den

nya tekniken. Jag har börjat skrapa försiktigt på den igen, men jag säger inget om den till

någon, inte ens till Alberto. Egentligen känns det inte heller så viktigt. Vi umgås ändå

dagligen med människorna på andra sidan väggen. Månad efter månad sitter vi hela dagarna

djupt försjunkna i deras verklighet. Vi ser samma händelser upprepas gång på gång och

försöker tolka minsta skiftning i orden och handlingarna och sätta samman fragmenten av

tagningarna till en större bild, som ett pussel utan facit där varje bit måste sågas till och gång

på gång justeras för att passa med de andra bitarna. Åtta timmar varje dag med deras

handlingar, röster, gester och ansiktsuttryck. En samtidig verklighet, på en gång oerhört

välbekant och helt abstrakt. Oftast mer påtaglig och närvarande än de förbipasserande och

skugglika människorna på gatan, i affärerna, på bussar och tunnelbanor här hemma i Sverige.

Jag kan sitta på bussen på väg hem från klipprummet och titta på någon och egentligen bara se

Daniel, Nati, min vuxna guddotter Sandra, hennes eget lilla barn, hennes vuxna syskon Judith

och Dani ( som vi en gång kallade Danielito ) och så förstås sladdbarnet Nata. Höra deras

repliker och tonfall och fundera på det som ryms i orden och handlingarna. Hur mycket har

jag till exempel inte tänkt på det lilla ordet ” No ” som Sandras tjugosexåriga lillasyster Judith

en gång uttalade framför kameran när jag påpekade för henne att hon vid ett alldeles speciellt

tillfälle verkat så harmonisk, nästan lycklig . Hon som annars har ett inre härjat av stormar

som ofta förvandlar henne till ett sanningsorakel i konflikt med sitt eget liv. Repliken finns

kvar i filmen och jag kan aldrig se mig mätt på den. Plötsligt, utan förvarning samlar hon hela

sin bitterljuva existens i ett enda uttryck och gör den vackraste konst av hela sitt liv. Det är på

detta jag ständigt väntar, iakttagande verkligheten för att fånga ögonblicket när konsten och

143

verkligheten går vilse hos varandra och värmer kamerans kyliga inre. Eller för den del utan

kamerans närvaro.

Jag minns när min son Isak var åtta år gammal och vi bodde tillsammans i en liten lägenhet

efter min skilsmässan från hans mamma. Han hade fått ett fat med pepparkakor och var på

väg in till teven och barnprogrammet.

Halvvägs över tröskeln stannade han plötsligt upp för att han fått syn på ett brunt, runt

föremål på golvet. Det såg ut som en av pepparkakorna han just hade fått av mig. En bråkdel

av en sekund blev han rädd att han tappat en kaka utan att förstå hur det hade gått till. Men det

var en rund lagningslapp av läder som hade hamnat på golvet av en slump. Jag såg det han såg

och sekundsnabbt vände han sig om och fångade min blick i ett blixtsnabbt lättat leende av

samförstånd. En uppsluppen ängel gick genom rummet när vi för ett ögonblick åkte kana

tillsammans på våra blickar.

Bara min egen familj och de närmaste arbetskamraterna är lika verkliga och närvarande som

familjen på andra sidan väggen under det år vi arbetar med filmens redigering. Och innan vi

började redigera hade jag naturligtvis tillbringat massor av tid tillsammans med familjen i

Peru. Tre gånger hade jag rest dit under två års tid, två gånger ensam och en gång med

Alberto och lokala medarbetare. Det har blivit sammanlagt fyra månaders intensiv närvaro

med nästan dagliga möten och ständiga inspelningar. Förutom med familjen och Alberto har

jag inte levt så länge tillsammans med någon av mina svenska vänner ända sedan jag flyttade

bort från ett kollektiv i början av 80-talet.

Deras närvaro gör sig också påmind på andra sätt. När vi lärde känna varandra för trettio år

sedan var det till och med svårt att hålla kontakten via brev. Det fanns ingen postgång i

slumområdet där Daniel och Nati bodde. Alla brev som skulle fram fick skickas via poste

restante eller med enstaka bekanta som gav sig ut på den långa resan. Det kändes som att

kasta ut flaskpost på ett oberäkneligt hav. Hade man tur så kom det fram. Hade man tålamod

så fick man svar. Ibland gick det ett år mellan breven.

Det finns fortfarande ingen postgång till deras adress. Och nu är det för sent att få ordning på

postgången någonstans i tredje världen. Här har tekniken på ett knappt årtionde tagit död på

alla eventuellt påtänkta brevbärare för all framtid. Långt in i smutsen och de oupplysta

gränderna i vartenda slumområde sträcker sig Internetkopplingarna som ett allt mer

finmaskigt svampmycel. Jag har hört det pågå bakom den övertapetserade dörren som en

ständig förflyttning allt närmre skiljeväggen av alla de som befinner sig på andra sidan.

Tillsammans med den ständigt ökande mängden av globala direktsändningar av tv-bilder

förmedlar elektroniken en bedräglig känsla av närhet trots väggen.

144

Men hur bedräglig känslan än är så är den ett hot mot väggen. Tillslut kanske människorna får

för sig att väggen borde rivas eftersom allt och alla ändå tillhör samma värld. Tekniken har

ingen inbyggd avsikt och för allt och alla med sig som en översvämning. Judith har spolats

med av flodvågen och håller sitt elektroniska öra tätt tryckt mot väggen. Daniel och Nati

tillhör fortfarande i sitt inre den gamla världen med barndomsminnen ur Andernas molntäckta

tystnad. De förstår och talar ännu bergsindianernas quechua och kan föras bort till en annan

tid av doften från brinnande eukalyptusved. Deras barn; Sandra, Judith, Dani och lilla

sladdisen Nata tillhör redan såpoperornas, internetkaffeernas och mobiltelefonernas värld med

de globala varumärkena inristade på minnets näthinnor. Innan vi gjorde vår resa tillbaka till

Daniels barndomsby uppe i Anderna hade de aldrig själva mött den värld där deras föräldrar

växte upp. Arvet har funnits, men filtrerat genom de otaliga förvanskade spår av indiansk

kultur som finns i den moderna peruanska vardagen och genom sin mormor som fyllde deras

barndom med Quechuans ömsinta språk. Hon fanns med när vi gjorde den första filmen -

Den Andra Stranden - ständigt närvarande hemma i Daniels och Natis brädskjul. Som en

gumma ur en förgången sagotid pysslade hon om barnen och hjälpte till med hushållet. Lika

kärleksfullt och tålmodigt som hon letade löss i barnens hår vred hon sakligt huvudet av

marsvinen hon födde upp till middagsmat. Jag minns mycket tydligt hur hon pratade lugnande

till de små ulliga djuren när hon tog ett stadigt runt kroppen och huvudet och sedan snabbt

vred till.

- Såja, det är ingenting att vara oroliga över, det går så fort så fort och vi skall alla ändå dö,

mumlade hon besvärjande till sin egen ålderdom på en lustigt barnslig blandning av quechua

och spanska.

Och nu är hon död, precis som de goda marsvin vi åt upp tillsammans när det var dags att ta

farväl den gången. Hon var den starkaste påminnelsen om det indianska arvet för Daniels och

Natis barn.

Själv mötte jag den indianska verkligheten när jag var ung och vandrade ut i världen. Att

komma till de avlägsna världar jag mötte i Anderna på sjuttiotalet var ibland som att sänkas

ned till en plågad och djupt religiös medeltid. På inlandets svåråtkomliga högplatå mellan tre

och femtusen meters höjd gick tiden långsamt, som om den likt människokroppen hindrats av

syrebrist. Spåren av de spanska erövrarna från 1500 och 1600-talen fanns fortfarande kvar,

tydligt speglade i de jordlösas mörka ögon, bländade av närheten till himlen och grumlade av

det obegripliga avståndet mellan världens skönhet och tillvarons grymhet. Näst intill feodala

förhållanden lämnade inget utrymme för förändring. Människorna sökte tröst i varandras

utsatthet och åkallade en gud som vacklade i tillhörighet mellan den uråldriga jordamodern

145

Pachamama och de spanska erövrarnas högt svävande helige Ande. Trots århundraden av

vapenmakt bakom predikningarna hade den katolska kyrkan inte förmått att utplåna

indianernas bundenhet till jorden och deras tro på ett samband mellan allting levande. Under

århundraden hade deras tålamod och ödmjukhet inför ödet och en tillsynes oföränderlig

verklighet utnyttjats hänsynslöst av en oföränderligt primitiv överklass av jordägare. Då och

då hade böndernas tålamod tagit slut och ingen annan utväg verkat ha funnits än plötsliga och

våldsamma uppror som kvävts lika snabbt och blodigt som de uppstått. När jag kom till Peru

1974 hade en nationalistisk militärregering makten i landet. Quechuan gjordes till officiellt

språk vid sidan av spanskan, utländska egendomar nationaliserades och de jordlösa lovades

jord i en jordreform. Men Andernas godsägare levde envist kvar i sin förstenade forntid långt

från de politiska moderniteternas Lima och gjorde motstånd med lokalt kontrollerad polis,

militär och domarkår.

Till den forntiden kom jag från ett socialdemokratiskt folkhem och en ung värld som varken

ville kännas vid öde eller Gud. I den världen trodde många av oss unga på sådant som

jämlikhet, fri kärlek och till och med revolution. Vad det nu skulle innebära.

I Peru skaffade jag mig vänner bland de radikala och gav mig ut på vandringar i den nya

världen.

I huvudstaden Lima skrev tidningarna om våldsamma konfrontationer mellan jordlösa bönder

och militär långt uppe i Anderna. Med kamera, sovsäck och en opraktisk axelväska tog jag

mig in i en militärt bevakad provins och fick tack vare mina nya vänner bland de politiskt

radikala kontakt med Santiago, en fattigbonde från trakten. Han blev min vägvisare och min

tolk bland dem som levde i väglöst land och inte talade något annat än quechua. Jag trodde att

han skulle föra mig djupare in i den politiska värld där jag redan på ett naivt och oprövat sätt

hörde hemma. Men det blev inte så enkelt.

Via hemliga kontakter från Lima fördes vi samman i bergsstaden Andahuaylas. I mörker och

morgonkyla lämnade vi staden på flaket till en gammal amerikansk pickup tillsammans med

bönder på väg hem till sina byar. Chauffören var tillsagd att i god tid varna oss för militärens

vägspärrar. Så fort en sådan dök upp stannade bilen, släppte av oss och väntade sedan

tålmodigt på oss utom synhåll för militären på andra sidan vägspärren. Till fots tog vi oss

förbi kontrollen långt från vägen. Jag minns att bönderna på flaket bytte enstaka ord och

ögonkast av betryggande samförstånd med Santiago men också undrande blickar mot

utlänningen som sorgfälligt undvek militären. Att fånga en utlänning i upprorsområdet hade

snabbt blivit ett tillfälle för militären att bevisa hur främmande extremister uppviglade

bönderna. Jag undrade tyst för mig själv hur vi kunde veta att ingen bonde på flaket skulle

146

förråda oss i en vägspärr. Men ingenting hände och snart slog Santiago näven i förarhyttens

plåt för att man skulle stanna och släppa av oss. När motorljudet drunknat bort i den

syrefattiga luften blev vi ensamma kvar, omgivna av trädlös högslätt och mäktiga, stumma

bergstoppar. Bara vägen påminde om människans existens i landskapet. Jag hade sett många

bönder stiga av bussar och lastbilar ut i tomma intet på samma sätt förut. Ingen korsande stig

eller väg och inga tecken på bebyggelse fanns någonstans i närheten. Till och med militärens

posteringar föreföll plötsligt tryggare än denna omänskliga ensamhet. Men Santiago började

målmedvetet gå. Detta var hans land och stigarna som oftast var osynliga för mig var väl

upptrampade för honom. Vi vandrade nedåt, passerade byar och talade med bönder som jagat

bort godsägare och i sin tur blivit jagade av militären. Vi stannade över natten och fortsatte

tidigt i gryningen nedåt i ett landskap som förlorade sig i dalarnas morgondimmor och

snötäckta bergstoppar förgyllda av de första solstrålarna. För varje bonde med hackan på

ryggen som vi mötte och för varje hus av soltorkad lera som vi passerade sjönk vi allt längre

ned i det förgångna. Kanske bidrog den tunna luften och det envetna gåendet till den

overkliga känslan. När jag tittade på min armbandsklocka och min kamera föreföll de vara

främmande föremål som av misstag hamnat i fel tidszon. Efter två dygn hade vi lämnat

kölden högt ovanför oss och gick i en dalgång i snårig vegetation. Smutsig, svettig och ovillig

att erkänna min trötthet inför Santiagos tysta och oavbrutet effektiva marsch tog jag tacksamt

emot varje avbrott för möten med bönder som skulle intervjuas och fotograferas. Jag började

undra hur jag skulle orka. Jag visste att vi måste ta oss tillbaka upp till högslätten för att hitta

en transport tillbaka till det vi hade lämnat bakom oss. Dit upp var det en tidsskillnad på ett

par hundra år och en höjdskillnad på närmare två kilometer och det var tröttsamt redan att gå

nedåt.

Vi kom fram till några halvt förfallna byggnader där de nödtorftigt kalkade ytterväggarna var

övermålade med slagord på en blandning av quechua och spanska. Vaksamt tittade de

församlade männen, kvinnorna och barnen på främlingen innan Santiago förklarat vårt

ärende. Misstänksamheten förbyttes snabbt i handslag och uppskattande blickar från trotsiga

män och fnissig nyfikenhet från kvinnor och barn. En kvinna bar fram ett lerkrus och jag

drack girigt stora klunkar av en syrlig och svalkande vätska. Värmen och finkänsligheten

inför deras fattiga generositet förbjöd mig att överhuvudtaget fundera på vad det var jag

drack. Innan vi lämnade den lilla gruppen för att fortsätta vandringen fick Santiago en liten

rund ost inslagen i ett tygstycke. Jag förstod av Santiagos sätt att tacka och genom hans

hantering av knytet att vi hade fått en sällsynt gåva.

147

På natten slog vi läger hos en familj som arbetade på några åkrar långt hemifrån. Deras

nattläger var ett golv av tätt sammanfogade pinnar på en ställning någon meter över marken

täckt av ett halmtak som skydd mot plötsliga regn. I nattens beckmörker vaknade jag av att

magen gjorde uppror. Jag lyckades krångla mig ur sovsäcken och treva mig fram till kanten

av pinngolvet samtidigt som kramperna i magen klargjorde att jag alldeles strax skulle vara

ohjälpligt nedsölad om jag inte fick ned byxorna. Jag hann precis men när jag satt på huk

några meter från hyddan och väntade på ytterligare förlösning efter den första uttömningen

hörde jag hundarna komma i mörkret. Jag kunde inte se dom, men flåsningarna som

blandades med morrningar var fysiskt påtagliga. Hundarna tillhörde den sovande familjen

men de var inte vana vid mig och hade uppträtt hotfullt redan när det var dagsljus och deras

ägare vakade över dom. Fortfarande sittande på huk famlade jag i mörkret efter stenar eller

lösa trädgrenar för att hålla djuren på avstånd och föreställde mig nedskiten och biten av

rabiessmittade hundar dagsmarscher från närmaste sjukstuga. Men jag fann inga tillhyggen

och kände de upphetsade hundarna komma allt närmre. Människorna i hyddan verkade

obekymrat sova vidare och jag kämpade mellan skräcken för att bli attackerad och skammen

att bli upptäckt i min förnedrande situation. Plötsligt gjorde den djärvaste hunden ett utfall och

kom tätt inpå mig och jag väntade mig att få känna hans tänder i mitt blottade kött. Istället föll

jag snett framåt och kände obeskrivligt äcklad hur hunden slickade mig i ändan. Jag kände

tydligt den snabba rörelsen av den sträva tungan och sparkade ut med benen och hörde ett

gnäll från hunden, lyckades på något sätt komma på benen och fick på mig byxorna utan en

tanke på att hinna bli ren. Hundarna slogs nu i hänsynslös hunger om mina lämningar på

marken. Jag kröp darrande tillbaka upp på pinngolvet i skydd hos de andra sovande

människorna.

Dagen därpå var jag svag som ett skrämt barn men bestämde mig för att inte visa något. Jag

tackade nej till den rostade majsen och fick bara i mig en kopp varmt vatten innan vi fortsatte

vandringen. Vi var nästan nere i floddalens botten och på darriga ben kom jag tillslut ned till

vattnet. Jag förklarade för Santiago att jag ville tvätta av mig och han höll sig på avstånd

medan jag klädde av mig, lät strömmen ta kalsongerna och gjorde mig ren.

En flock gröna papegojor vände skränande över mitt huvud. Jag följde dem med blicken när

de flög snett genom den brännande solen. Det flimrade till av papegojfjädrar och solreflexer

, floden och skogen kantrade oroväckande till och en våg av yrsel och illamående slog upp

inom mig. Jag sjönk ned på knä och drog några djupa andetag innan jag vågade resa mig upp

och försiktigt ta mig upp på flodbanken där Santiago oroligt stod och väntade. Jag försökte

dölja mitt illamående när han undrade hur det stod till och erbjöd sig att bära min packning.

148

Stoltheten var plötsligt bortblåst och jag tackade med ett snett leende och visade med handen

att jag var beredd att gå vidare.

Några meter längre fram vek sig benen under mig och jag spydde krampaktigt upp resten av

maginnehållet. Sedan kunde jag inte längre komma upp från marken trots att Santiago

försökte hjälpa mig upp. Totalt urlakad väntade jag girigt på sömnen eller medvetslösheten.

Bara skräcken över att bli allvarligt sjuk utom räckhåll för hjälp höll mig vaken. Santiago

försökte på alla sätt att hjälpa mig men insåg tillslut att han bara kunde vänta eftersom jag

vägrade att ens försöka stiga upp och absolut inte ville dricka det flodvatten han hämtat.

Först många timmar senare, när solen gått ned bakom bergen och hettan lagt sig började jag

inse att Santiago inte skulle behöva hantera det delikata problemet med en död utlänning

på förbjudet område. Han hade hela tiden suttit vid min sida och oroligt väntat på att jag

skulle vakna från den slummer jag föll in i gång på gång. Tillslut sa han att han skulle

hämta hjälp från det närmsta godset som inte alls låg långt borta. Rädslan för att bli lämnad

ensam och försvarslös födde fantasier om hundattacker i mörkret och tillslut kom jag på

benen. Långsamt, långsamt tog vi oss fram längs floddalen. När skymningen började nafsa

oss i hälarna kände jag den starka doften av brinnande eukalyptusved och skymtade låga

byggnader. Vi kom inom synhåll för den kringbyggda gården på det som visade sig vara ett

mycket primitivt gods som sedan en tid ockuperats av invånarna från en by långt högre upp i

bergen. Några män kom oss till mötes och omfamnade Santiago, tog vår packning och bjöd

oss in på gården. Det var människor från Santiagos hemby och de tog emot oss med en ömhet

som hade vi varit förlorade barn.

Runtomkring oss på den stenbelagda gården stod grupper av tjudrade packåsnor och enstaka

hästar med enklaste sadlar av trä och bylten av packning bredvid sig på marken. På flera

ställen satt kvinnor och lagade mat vid doftande eldar. De minsta barnen sov nedpackade i

bylten tillsammans med får och hundar i täckta sidogångar till husen runt gården.

Äldre barn satt tillsammans med kvinnorna vid eldarna och vi bjöds sitta ned vid en eld.

Trötthet och lättnad blandade sig med sken från eldar, dofter från kokande grytor och levande

kroppar. Spridda, dämpade kvällssamtal med quechuans barnsligt intima ord fullbordade

hypnosen som skar av mina sista band med den tid jag egentligen levde i. Någon räckte mig

vänligt en träskål med soppa av doftande örter och Santiago sa att den skulle göra mig frisk.

Jag hade kunnat sitta kvar där vid elden i tusen år om inte sömnen övermannat mig. Man

tog min packning och visade mig till ett rum utan fönster där jag famlande i mörkret förstod

att det fanns en gnisslande gammal järnsäng avsedd för mig. Jag bredde ut min obeskrivligt

smutsiga sovsäck och gled tacksamt bort i dimma och mörker.

149

Drömmen var uråldrig , formlös och bar med sig en känsla av fullständig upplösning..

Desorienterad av ångest över att inte veta var jag var eller vilken tid jag levde i famlade jag

efter något att känna igen. Där fanns ingenting. Bara mörker och främmande dofter.

Jag försökte häva mig upp ur medvetslösheten som en övergiven drunknande ur en nattlig vak

men jag var för svag och svärtan var för mäktig. Sakta föddes en underlig känsla av att jag

inte var ensam. Det var obehagligt eftersom jag inte visste om jag var vaken eller drömmande.

Ögonen såg ingenting men min kropp och mina kläder kändes verkliga när jag prövande rörde

mig. Men där fanns också något annat, obestämbart levande. Jag blev rädd och försökte ligga

alldeles stilla, för att försöka förstå var jag var och vad det var för främmande närvaro jag

förnam så starkt. Försiktigt hade jag lirkat ut armarna ur sovsäcken och kände sängens nakna

och rostiga stålbotten mot mina fingrar. Gårdagen kom tillbaka till mitt medvetande med

minnet av järnsängen på jordgolvet i ficklampans sken. Jag förstod var jag var men kunde inte

befria mig från känslan av den okända närvaron i rummet. Det var skrämmande, men jag

samlade mod och famlade försiktigt efter min väska under sängen. Jag fann den och handen

lyckades också hitta ficklampan i det vanliga facket. I lampans avslöjande sken blev det

främmande genast förbluffande verkligt och närvarande. Det kändes på en gång opassande att

ligga nedkrupen i sovsäcken. Jag började försöka ta mig ur den och upp från järnsängen med

en kropp som darrade av kvardröjande utmattning och förvåning över vad ljuset från

ficklampan avslöjat.

Där, i det becksvarta mörkret satt en grupp människor stumt väntande, en del på huk lutade

mot väggarna, andra sittande på det stampade jordgolvet i det lilla rummet. Jag svepte med

ficklampan över raden av allvarliga ansikten. När jag sänkte ljuskäglan för att det snabbt

kändes brutalt att blända människorna med det skarpa ljuset upptäckte jag att det fanns barn

sittande på golvet. Ett barn låg ned och verkade sova, de andra var vakna, förskrämt och

yrvaket blinkande i skenet från ficklampan. Jag riktade ljusstrålen mot en av väggarna och

såg hela gruppen i det svaga återskenet. De flesta var vuxna män, några få var kvinnor. Tysta,

väntande. Jag visste inte om jag borde säga något och jag förstod inte vad de väntade på.

Någon drog eld på en tändsticka, tände ett vaxljus och stack ned det i jordgolvet. Ytterligare

ett ljus tändes på samma sätt och tacksamt kunde jag släcka den forskande ficklampsstrålen.

I det levande skenet från vaxljusen såg jag att även Santiago fanns bland människorna.

Det lugnade mig, men förklarade ingenting. När jag hade satt mig upp på sängkanten frågade

han mig om jag behövde något, om jag kände mig bättre. Det kändes underligt opassande att

prata om sånt som min kvardröjande yrsel, eller att jag var törstig och kände att jag luktade

skit så jag svarade något artigt undvikande. För mig var de församlade människorna

150

fortfarande nattens obesvarade gåta. Jag hade ingen aning om vad klockan var men hade

börjat vänja mig vid det svaga ljuset. Genom en glipa i den nästan stängda bräddörren kunde

jag se att det var svart utanför. Ovanför dörrkanten flämtade några avlägsna stjärnor och jag

kunde höra en häst frusta ute på gården. Vi var alldeles säkert på jorden och inte alls i någon

dröm. Det visade sig snart att inte bara jag hade obesvarade frågor. Santiago hade förstått min

undran. Kanske tyckte även han att det var märkligt att några av hans vänner från byn hade

bestämt sig för att sitta och vaka vid främlingens sjukbädd. Tanken var först obehaglig, som

om jag var sjukare än jag förstått. Var det en likvaka de hade tänkt sig?

Men det var inte så. Det var inte ens bara av omtanke om den krassliga främlingen som de

suttit tysta i timmar i mörkret och väntat på att jag skulle vakna till liv.

Utan att jag förstått det var jag en ny sorts budbärare från den andra världen. Den värld som

hittills mest bestått dem med erövrare, brutala godsägare, militärer, domare, poliser och en

och annan mässande katolsk pastor och underbetald, hemlängtande skollärare på

tvångstjänstgöring i bergen.

Santiago hade antagligen antytt att jag hade andra avsikter. Med sin ödmjukhet och respekt

hade han kanske sagt att jag stod för något annat än vad de dittills hade erfarit av främlingar.

Snart förstod jag att det var just så det var. de ville veta vad man tänkte om deras kamp i

EUROPA. Kunde de förvänta sig förståelse, som jag tydligen bar med mig och kunde de finna

ett stöd för sin sak? Jag lyssnade förbluffad och hörde hur märkligt ordet EUROPA lät där i

det lilla rummet. Hade Santiago sagt att jag var från EUROPA för att det var helt omöjligt att

förklara vad SVERIGE var eller vad jag var? Deras undran blev hängande i luften när jag

famlade efter ett svar. Utifrån gården hördes ett barn gråta i sömnen och järnsängen kved

under mina besvärade rörelser. Vad skulle jag säga, utan att blåljuga och utan att göra dem

besvikna? Jag befann mig mitt i ett av dessa oräkneliga, okända uppror som ständigt flammar

upp i världen. Lika plötsligt som de uppstått försvinner de och drar hoppet och sina döda med

sig som slocknande irrbloss in i mörkret. Allt som blir kvar är ärren hos de besegrade själarna. Vad fanns det för hopp att hämta från min kontinent förutom humanistisk välvilja som sände

ut en och annan godartad men maktlös representant som jag själv? Vad hade jag att komma

med som kunde motsvara deras i förtid döda barn, deras famlande analfabetism, deras heliga

vrede och ärrade oskuld? Vilket svar kunde jag ge som inte förminskade det jag hade sett och

fortfarande såg i deras ögon i ljuset från ett par flämtande vaxljus.

Skulle jag försöka tala om för dem vad deras egna, mer upplysta förkämpar sagt om

EUROPA? Jag vet att jag tänkte på Frantz Fanon som jag hade läst hemma i sjuttiotalets

radikala Sverige. Psykiatrikern och filosofen från Martinique som blev frivillig i andra

151

världskrigets franska motståndsrörelse mot nazismen och sedan deltog i Algeriets

befrielsekamp mot den franska kolonialismen. Han som menade att det våldsamma upproret

skulle rena den förtrycktes plågade själ.

*

När jag skriver detta, trettio år senare här på min sida väggen är det lätt att på nätet

sekundsnabbt leta fram hans kvarlämnade ord.

I den stunden där i det lilla rummet som för evigt kom att bli kvar hos mig med denna

obesvarade fråga var det Fanons ande som oroligt svävade förbi. Förmedlad av

omständigheterna och inte av den globala elektronik som ännu inte existerade. Han hade

inspirerat upproren mot kolonialmakterna runt om i världen, men hit hade hans ord ännu inte

nått. Här härskade bara en enkel och självklar vrede över orättvisor som begåtts i oändlig tid

och löften om förändring som återigen skulle svikas. Skulle jag säga som det var, att de flesta

Européer precis som vilka människor som helst var som helst på jorden, hade nog av sin egen

verklighet. Att de nog inte kunde förvänta sig särskilt mycket av Europa eller av mig och i

vilket fall som helst ingenting konkret inom en överskådlig framtid? Att de också kanske en

gång skulle dra samma slutsatser som Fanon?

”Våld är en renande kraft.”, skriver Fanon på en prosa som förefaller ålderstigen men är mer

aktuell än någonsin, nu i det 21:a seklets födslovåndor.

”Det befriar den infödde från hans mindrevärdeskomplex, från hans förtvivlan och

handlingsförlamning. Det gör honom orädd och återskapar hans självrespekt” fortsätter han.

Men jag citerade inte Fanon. Jag sa något om att jag skulle göra vad jag kunde. Jag skulle

skriva och jag skulle sprida mina bilder. Men jag sa ingenting om att mitt huvudsakliga

bekymmer var hur jag i mitt europeiska ynklighetstillstånd ens skulle ta mig uppför berget för

att komma tillbaka till huvudvägen mot Lima. Utan att bli upptäckt av polis eller militär.

När dagen grydde fotograferade jag bönderna på gården, uppställda med valhänt knutna nävar

framför de vitkalkade väggarna som var övermålade med slagord på quechua och spanska.

”Causachum campesino!”, ”Waynucho gamonal!”; Leve bönderna – ned med godsägarna!

Bland de uppsträckta händerna fanns också en skära, eftersom skörden pågick. Att betrakta

den bilden idag är mycket märkligt och det är omöjligt att avgöra om skäran bara var en skära

eller den kommunistiska symbol som sammanhanget antyder. Jag misstänker att

den bara var en skära, som i nödfall kunde användas som ett primitivt vapen, precis som det

egentligen alltid varit.

152

Några av kvinnorna höll också upp tomhylsor från ammunition och tårgasgranater som

skjutits emot dem av militär någon vecka tidigare.

Vi tog farväl när solen rörde vid bergstopparna högt upp i fjärran. Det var viktigt att komma

iväg så fort som möjligt. Kvällen och mörkret fick inte hinna ikapp oss när vi fortfarande var

på väg på de livsfarligt branta stigarna upp mot Santiagos by.

Jag hade försiktigt antytt till Santiago att jag inte trodde att jag skulle kunna klättra nästan två

tusen meter rakt upp mot himlen i mitt nuvarande tillstånd och han hade lyssnat till min oro.

Vi fick låna två hästar och jag var oändligt tacksam trots att jag inte hade en aning om hur

man hanterar en häst. Santiago anade det och tog ledningen med den ena hästen. Min häst

följde lydigt med utan att jag behövde göra någonting annat än hålla mig kvar. Stigen vi följde

var ibland smal som en spång. Hästarna tryckte sig så tätt intill bergssidan att mitt ena ben

ibland kom hårt i kläm. Jag vågade inte protestera och påverka hästens rörelser det allra

minsta för på den andra sidan av stigen öppnade sig avgrunden allt djupare för varje timme.

Ibland steg jag av och gick, skräckslagen av att hästen då och då halkade till på lösa stenar.

Men tröttheten blev allt mer kväljande ju högre upp vi kom och trots skräcken för avgrunden

valde jag hästen gång på gång. Många gånger hann jag tänka att det var den här vägen

bönderna gick varje dag när de tvingades iväg till dagsverken på godsets jordar nere i dalen.

Det var de jordarna man hade förlorat för hundratals år sedan när spanjorerna drev indianerna

upp till de ofruktsamma markerna uppe i bergen. Santiago ledde för det mesta sin häst i det

branta uppförslutet. Jag kunde inte avgöra om det var för att spara hästen eller för att han

visste att risken att störta var överhängande.

Obeskrivligt lättad klev jag av hästen på mark som inte längre sluttade när dalen nedanför

redan länge legat i djup skugga och vi passerat de första husen i byn. Natten skulle komma

mycket snart.

Santiagos hus var likadant som alla de andra, byggt av soltorkad lera blandad med halm och

täckt av ett halmtak. På framsidan av huset gick taket ut över en öppen veranda med

hårdtrampat jordgolv. Framför verandan bredde åkrar ut sig. Längre bort reste sig bergskedjor

som svarta pyramider och sjönk oändliga dalar bort utom synhåll, försänkta i en tätnande

skymning som bara lät ana det bråddjup vi stigit upp ur sedan gryningen.

På verandan väntade Santiagos hustru och barn. Hon satt underligt stilla kvar på jordgolvet

med en liten pojke i famnen när en större flicka och pojke kom springande mot sin pappa. De

tog honom i händerna och berättade något på quechua samtidigt som de pekade på sin

mamma. Santiago skyndade fram till henne, sjönk ned på knä och lyssnade till hennes

upprörda berättelse. Jag förstod på något sätt att hon inte kunde resa sig upp och gick fram för

153

att hälsa. Hon välkomnade mig och log ett plågat leende. Santiago förklarade att hon hade

skadat foten för några dagar sedan. Hon hade skött hushållet krypande på knä sedan dess, med

hjälp av flickan som kanske var tio år gammal och pojken som var fem - sex. Flickan hälsade

blygt på mig men den lilla pojken tog ett stadigt tag i min hand och tittade mig rakt i ögonen,

som om han inte var ett barn utan en vuxen man. När han inte hjälpte sin mamma med små

kvicka rörelser följde han oupphörligt den hemkomna pappan med blicken. Vi satt ned på

jordgolvet och Santiago delade ut tallrikar med den soppa som hans fru höll kokande över

elden i köksutrymmet innanför verandan. Hon rörde sig snabbt och tillsynes vant på sina knän

när hon arbetade med elden och soppkitteln. Det var alldeles tydligt att hon ville göra det

själv, med barnens hjälp precis som hon hade gjort när vi var borta. Santiago hjälpte flickan

med en vattenhink men sedan visade hustrun med handen att han skulle sitta ned och äta sin

soppa. Osten vi fått i gåva därnere i dalen kom fram ur Santiagos packning. Den lilla pojken

följde uppmärksamt sin pappas och mina rörelser. Santiago skar en bit av den vita, torra osten

och räckte till pojken. Då tittade han upp med sin lillgamla blick, sa två ord till tack och tog

emot den nästan oätligt torra och salta ostbiten som om det var den dyrbaraste gåva. Vid ett

annat tillfälle, i en annan tid hade jag kanske lett lite åt orden han lånat ur samtal han

avlyssnat mellan fadern och andra bönder. De två ord han yttrade används knappast längre i

vår del av världen. De är omöjliga att upprepa utan löje eftersom de har förstörts och berövats

allt sitt innehåll av de fallna utopiernas förbrytelser mot allt som orden en gång stod för.

Pojken visste ingenting om detta. Hans visste bara alltför mycket om samlade offer och

längtan och han ville så gärna vara en del av pappans strävan. När vi hade ätit och stjärnorna

hade tagit plats bakom bergsmassiven runt byn rullade jag ut min sovsäck på verandan.

Mörkret gjorde mig trött som ett viljelöst djur men pojken gjorde motstånd mot natten.

Rummet närmast min sovplats på verandan fungerade som ett slags förråd. Där fanns enkla

jordbruksredskap och några jutesäckar som antagligen innehöll majs. På ett rangligt träbord

stod en liten madonnabild i ett primitivt hemgjort altarskåp fodrat med tidningspapper.

Madonnan höll ihop sina bleka handflator och blundade som om hon tog avstånd från

världsligheterna i trycksvärtan bakom sin rygg. Framför henne brann ett fladdrande vaxljus.

Tillsammans med de avlägsna stjärnorna var det allt som lyste upp natten. I madonnans svaga

ljuskrets stod pojken och följde med pekfingret de tryckta, ofullständiga raderna i en trasig

gammal läsebok.

Hans läppar rörde sig som om han läste, men ljuden som kom ur hans mun var obegripliga

och främmande. Det var varken indianernas språk eller spanskan som en gång kommit med

erövrarna från andra sidan Atlanten. Liksom människorna i rummet natten innan sökte han

154

mening och sammanhang med de enda redskap som stod honom till buds. Han befann sig

mycket långt från Frantz Fanons grymma insikter, skyddad av sin barndom och sina föräldrars

trosvissa föreställning att allt skulle förändras, att deras självklara krav på rättvisa och

mänsklig värdighet äntligen skulle respekteras.

Varken han eller främlingen som låtsades sova för att inte störa pojken vid madonnan visste i

det ögonblicket något om det grymma inbördeskrig som skulle börja just här inom tio år.

Massgravar skulle öppna sig och bergen skulle stängas för världens ögon. Ingenting annat än

det djupaste förräderi skulle ha kunnat locka fram ett sådant våld ur de människor jag hade

mött.

*

Den franske författaren Albert Camus hade precis som Fanon erfarenheter från

motståndsrörelsen mot nazismen och kampen mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Han såg upprorets oundvikliga nödvändighet, men också priset som måste betalas.

” Frihet - det fruktansvärda ord som står skrivet på åskans vagn – är grundmotivet för varje

revolution. Utan den kan rebellen inte föreställa sig rättvisa. Men snart kommer en tid när

rättvisan kräver att friheten upphävs. Då uppenbarar sig terrorn, i stor eller liten skala och

förtär revolutionen. Varje upprorshandling uttrycker en längtan efter oskulden

och en åkallan av tillvarons grunder. Men en dag griper denna längtan till vapen och blir

ansvarigt för hela skulden av mord och våld.”

Jag tittar på de trettio år gamla kontaktkartorna över bilderna jag tog under den där

vandringen. Där finns det ockuperade godset med de sovande lindade barnen och kvinnorna

som håller upp de uppfläkta tomhylsorna från tårgasgranaterna. Där finns också några bilder

med Santiago, barnen och hans kvinna med den skadade foten. Bredvid dem ser jag min

packning, som en skugga av fotografen som obetänksamt faller in i bilden. Fotografierna är

tagna på verandan där jag låg och iakttog pojken och madonnan innan jag somnade.

Negativbladen med de tillhörande kontaktkartorna är daterade december 1974. I Vietnam

pågår slutstriderna mot USA:s ockupationstrupper. Bara fyra månader återstår innan

arméhelikoptrar tvingas evakuera panikslagna nordamerikanska medborgare och

vietnamesiska medlöpare från taket på USA - ambassaden i Saigon.

Krig skall under de kommande trettio åren gång på gång komma att föras i stor och liten

skala av de avlägset mäktiga mot de maktlösa. Men världen krymper allt fortare. Det som sker

i en avlägsen bergstrakt i ett fattigt land förblir inte längre lika lätt en hemlighet utan direkta

155

effekter på den övriga världen. Jag satt här vid samma skrivbord där jag nu skriver de här

raderna fast för tre år sedan och har teven påslagen i bakgrunden, eftermiddagen den 11

september. Jag brukar aldrig ha teven påslagen när jag arbetar, men den dagen var den av

någon underlig anledning igång. Som om budskapet var väntat. Jag hade lika svårt som alla

andra att omfatta konsekvenserna av vad jag såg. De officiella reaktionerna från västvärldens

massmediemaskin och statsapparater över de nästan 3000 döda och de förstörda byggnaderna

blev starkare än någonting annat sedan andra världskriget. Många ord uttalades om obegriplig

grymhet och förövarna utmålades som demoner. Möjligen var de demoner, men ur någon

grymhetens avgrund steg de i så fall upp och den är inte obegriplig. Utan tvivel fanns det

massgravar i den avgrunden. Där fanns antagligen också tillitsfulla pojkar som en gång

försökt lära sig läsa framför en vaxljusmadonna.

*

Allt detta tänker jag på trettio år senare när jag tittar på konturerna av dörren som framträtt

efter skrapandet på vår sovrumsvägg och läser Judiths elektroniska budskap från den andra

sidan.

Hon är en inte alls särskilt avlägsen släkting till människorna däruppe i bergen och när hon

var ett barn var det hennes indianska mormors quechua som tröstade henne och vaggade

henne till sömns. Nu går hon nedför sina sandiga backar till ett av slumområdets

internetcaféer och loggar vant in för att skriva i sin globala dagbok till mig. Hon har gjort det

sedan jag kom tillbaka i november 2001 för att se om vi kunde göra ännu en film tillsammans.

Judith har övertagit rollen som familjens korrespondent från Daniel och därmed har breven

och verklighetsbeskrivningen från Peru plötsligt bytt karaktär. Jag har kvar nästan allt från

trettio års brevväxling i olika lådor i lägenheten och på vinden. Redan försändelsernas yttre

bär med sig lockande löften om resor och exotiska upplevelser. Tunna rispapperskuvert med

rödvitrandiga kantmarkeringar, ofta försedda med en bild av ett flygplan och frimärken med

katedraler, lamadjur, spanska galeaser, generaler och andra historiska gestalter. Alltid med en

returadress till någon annan bekant i Lima och med öppningsorden; Kära broder och avslutade

med utförliga välgångsönskningar till hela familjen. Dessutom brukar Daniel ge mig tydliga

förhållningsorder om hur jag skall leva. Inga cigaretter, ingen alkohol och ta hand om din fru

och dina barn och se till att sköta din hälsa. När jag återvänder till breven och läser dem på

nytt känns de som gamla Amerikabrev hem till släkten som blev kvar på den gamla

kontinenten.

156

Breven är sirliga och formella av ansträngningen att allvarligt och korrekt skriva ned det allra

viktigaste på några ark papper som sedan skall går ur hand i hand på en mycket lång resa.

Det är alltid Daniel som skriver. Han har gått sex år i skolan och Nati har bara tre års

grundskola och hon jobbar alltid så mycket att hon ändå inte orkar skriva.

Daniel har allt svårare att hitta jobb med sitt förkrympta ben och sköter därför ofta

hemmafronten och kontakterna med omvärlden. Breven är fyllda av en känsla av ständig

otillräcklighet och en fruktan för att Sandra, Judith och lillebror Dani inte skall få ett bättre liv

än han och Nati har lyckats skapa.

När Judith tog över kommunikationen försvann de tunna kuverten med de färggranna

frimärkena, det långsamma allvaret och de omsorgsfullt, tätt nedskrivna raderna.

Istället började det dyka upp plötsliga meddelanden på min dator, sprittande av elektroniskt

förmedlat liv. Spridda funderingar om vardagslivet i Lima, självironiska kvickheter och

sarkastiskt kärleksfulla kommentarer om oss här på andra sidan klotet. Ibland också djupaste

ångest över att ingenting går som hon drömt och att hon inte förstår sig själv, sin egen rädsla

och frustration. Men de nya orden från Peru har släppt sig lösa och tillåter sig att vandra fritt

som en ung kvinna på jakt efter världen och sig själv. Mailen är Judiths biktstol och dagbok

och hon upprepar gång på gång för mig att jag inte får avslöja allt hon så lättvindigt slänger ur

sig för någon – eller kanske bara för Maggie… När Judith meddelar sig via mailen är det

plötsligt som någon från samma tidsålder skriver till mig . Daniel, som ändå är lika gammal

som jag kommer från minst en generation längre tillbaka i tiden. Förbindelsen med den

alltmer universella moderniteten och alla dessa dolda koder finns inte hos Daniel annat än

högst undantagsvis. Ibland slås jag av paradoxen. Jag har bra kontakt med Daniel och med

Nati, men ibland uppstår ett avstånd som inte bara beror på våra olika ekonomiska

förutsättningar. Det är annorlunda med barnen. Med Dani, Sandra och med Judith. Deras

värld löper på vissa plan allt mer parallellt med min samtidigt som de ekonomiska klyftorna

djupnar. Judith fingrar lika fetischistiskt på sin mobiltelefon som jag eller mina större barn.

Den vackert metalliska lilla tingesten som lyser energiskt när fingrarna dansar över

tangentbordet och genast sätter oss i fjärrförbindelse över alla gränser. Är den inte ett

underverk som förenar oss alla? Ger den oss inte en plats i det stora globala nätverket? Eller

är den ett bländverk som skymmer sikten? Judith har fått mobilen i gåva av sin betydligt äldre

och bättre lottade pojkvän Alfredo som jobbar på radiostationen ”Stereo 100”. När vi arbetar

med filmen kommer jag gång på gång på mig själv med att försöka undvika att filma så att det

syns att hon har en mobil. Om publiken får syn på den - hur skulle man då kunna hävda att

157

hon är fattig och att hennes frustration och vrede inte bara är en individualpsykologisk

standardavvikelse, botbar med kognitiv betendeterapi?

Det alltmer universella skalet av modernitet har blivit ett paradoxalt politiskt problem.

Det har också blivit ett problem för alla som försöker beskriva världen i bilder. När någon

socialbidragstagare i Sverige intervjuas i TV och det råkar finnas en mikrovågsugn i

bakgrunden ringer upprörda tittare till televisionens klagomur. Hur kan någon få leva på

skattebetalarnas pengar när de till och med har en mikro! Antagligen har de också mobil.

Kanske har den ensamstående mammans tonårsbarn till och med en egen mobil.

I allra värsta fall en dator. Moderniteten som den fattiges tröst förvandlas till den fattiges

förbannelse. Råkar man äga en mobil och en dator får man finna sig i att bli berövad sin klass

och sitt krav på rättvisa.

De förföriskt glänsande tingen förvandlar människor till materialistiska, avundsjuka

kverulanter. Ingen ser att de är lika maktlösa och lika långt borta från de privilegierades makt

och självkänsla som någonsin tidigare. Och det är knappast underligt att religionens makt har

slutat förtrolla människorna när tekniken kan sätta oss i förbindelse med det vi inte kan nå

med våra egna sinnen och lovar oss bot för våra sjukdomar och vår ångest.

Politiken har samma problem. Skall den satsa på handfasta löften om mer och bättre

konsumtion eller skall den ge sig ut på livsvärdenas gungfly och riskera att gå ned sig? Ett

parti eller en politiker som är rädd om sina lättflyktiga positioner tvekar inte alltför länge.

Vem vågar satsa på det obekväma, på tvivlet som gnager, på värden som inte passar in i

statistiken?

Paradoxen är ödesdiger och förgiftas ytterligare av röken från de fallna tvillingtornen.

*

Kanske är Daniel och Nati trogna något som jag och Judith har svårt att hålla fast vid i

modernitetens virvelvindar. Men paradoxen gör också att vi ständigt kan tala om detta över

stora avstånd fastän hon knappt har råd att betala besöken på det lokala internetcaféet.

Det är följaktligen Judith som först får reda på att filmen är färdig i slutet av februari 2004.

Hon får tala om för Nati och Daniel att jag skulle vilja bjuda dem till premiären i Stockholm i

april.

Efter trettio år har jag övervunnit min egen tvekan och pengabrist. Eftersom filmen om

familjen skall ha premiär har ett tillfälle uppstått, som givit mig möjlighet att övertala

Schengen-myndigheterna om ett undantag. Jag ber dem att för två veckor släppa in några

fattiga människor från tredje världen i den gyllene buren Europa. Jag har försett EU:s

migrationsmyndigheter med officiella inbjudningar från filmdistributör, television och

158

filminstitut och mina garantier att jag personligen står för alla deras utgifter i Sverige. Jag

lovar att se till att de inte stannar kvar, gömda i garderoben eller någon annanstans där man

kan förvara flyktingar. Tillslut har de fått tillstånd att göra den resa jag själv och alla andra

européer bara behöver ett pass och en biljett för att göra. De har tvingats lämna fyraåriga Nata

hemma med Judith och Dani som en slags pant. Med sina barn i släptåg skulle de aldrig ha

släppts in. de kunde ju ha fått för sig att vilja stanna kvar i vårt förledande trygga land. Tio väl

utmätta dagar får de tillstånd att vistas i Sverige.

Från: "JUDITH BARRIENTOS BUITRON"

Datum: lör 20 mar 2004 19.57.36

Till: mikael.wistrom@chello.se

Ämne: hola curioso.!!

Min kära nyfikne!

Eftersom superstjärnorna snart kommer till ditt land så bör du känna till deras små nycker.

Dom vill inte bli annorlunda behandlade än några andra berömda artister utan begär när det

gäller boendet följande:

Ett rum med havsutsikt.

Vita lakan.

Rosor; till min mor helst i hennes älsklingsfärg lila.

Kallt mineralvatten.

Rinnande varmvatten.

Vita handdukar.

Superstor TV.

En rund säng.

Och på nattduksborden en liten skål var med väl rostad majs.

Innan om avreser vill jag att du gör en inventering av önskemålen som du sedan skickar till

mina föräldrars agent för att allt skall vara i sin ordning.

PÅ SKOJ alltså! Precis som du kan jag inte låta bli att skoja.

Mamma bad mig skriva för att tala om hur mycket pengar som finns kvar sedan de betalt

det nödvändiga inför resan. Hoppas nu bara att myndigheterna inte sätter stopp för alltihopa!

Pappa har också låtit reparera sina skor och metallstödet för sitt ben ( det började låta

förskräckligt ). Mamma sa till honom att han måste ordna det så att hon inte skulle få

skämmas när larmet går i kontrollen på flygplatsen (någon hade talat om att det fanns

sådana kontroller) och han blir genomsökt.

159

När allt det där är betalt så finns det kvar 200 dollar av pengarna du skickade. Jag antar att

det skall vara till för att ha med sig på resan, men hur gör vi med hushållspengar för den tid

som dom är borta? Skall jag ta det från de 200? Svara så fort du kan.

Och snälla du, se till att pappa inte äter för mycket när han är där borta. Han måste ta hand

om sin mage. Häromdagen fick han sån kolik att jag var tvungen att hjälpa honom till

sjukstugan.

Jag blev jätteglad när du berättade att din son har börjat lära sig spanska. Vad kul!

Vad har du för planer för framtiden? Skall det dröja flera år innan jag också får hälsa på?

Det är inte rättvist mot mina faaaans! Skämt alltså, men jag säger till mamma att när det blir

dags så kommer allting ha fallit ihop på mig och jag kommer att ha massor av rynkor.

Jag vill inte bli 40.

Nu har jag lite bråttom. Jag skriver mer en annan dag.

Judith

De är på väg. För första gången tillsammans ovanför molnen. Samma flygrutt över Atlanten

som jag själv har rest så många gånger, men åt andra hållet.

Maggie har bäddat sängen i vårt sovrum och vi har flyttat in i Morgans rum. Han har flyttat

tillbaka till våningssängen i Harrys rum. Maggie känner också till innehållet i Judith brev så

hon har ställt in en ros på det ena nattduksbordet; dock inte lila. Lakanen är förvisso vita,

mineralvatten står i kylskåpet och varmvatten finns ju alltid i våra kranar.

*

Jag är ensam hemma och kan inte låta bli att skrapa ytterligare på tapeten i sovrummet där den

dolda dörren finns. Jag har hängt upp en spegel över den trasiga tapeten så att ingen skall

upptäcka glipan, de blottade tapetflikarna och bräddörren som avtecknar sig där bakom.

Frestelsen att ta bort spegeln och pilla lite mer med en kniv i glipan är omöjlig att motstå.

Det är fascinerande att tänka sig synen av knivsudden som sticker ut ur väggen på andra

sidan.

Är det deras vägg? Vad skulle hända om någon fick syn på bladet ?

Jag drar hastigt tillbaka kniven och sätter örat intill den minimala springan. Det är helt tyst, så

jag sticker försiktigt in kniven igen.

Jag vickar och bänder fram och tillbaka med knivbladet och får tillslut upp ett hål som är så

stort att jag får igenom några fingrar. Jag böjer mig ned och tittar genom hålet. Det är alldeles

160

mörkt på andra sidan men jag känner en välbekant lukt av smutsig sand, kraftigt

rengöringsmedel och otäta latriner och jag hör en hund skälla! Men varför kan jag inte se

något? Jag tittar på klockan och inser att det är natt därinne eftersom det är tidig förmiddag på

den här sidan. Liten risk att någon skall upptäcka hålet på andra sidan alltså. Jag sticker in

fingrarna genom hålet, trevar runt kanten och känner att väggen på andra sidan är täckt med

papper. Jag griper tag i en flik av pappret och drar in en lång remsa till mig. Det visar sig vara

en bit tidningspapper. Jag kommer ihåg att väggarna hemma hos Daniel och Nati brukade

vara tapetserade med tidningspapper, men vill minnas att det var i deras förra hus som var ett

brädskjul. Det huset revs 1991 när det nya tegelhuset började byggas. Jag kommer väl ihåg

det eftersom jag själv var med och flyttade brädväggarna inåt så att vi kunde börja gräva en

grund för det nya huset. Är det inte deras vägg? Men jag kan inte minnas att det finns tapeter

av tidningspapper någonstans i det nya huset. Väggarna där är av naket tegel. Bara i rummet

man först kommer in i är väggarna putsade och målade. Dessutom går det inte att sticka några

fingrar genom den sortens väggar.

Jag tittar på remsan av tidningspapper som jag fått med mig in. Det är bara textfragment. Jag

kan urskilja två namn; ”Montesinos” och ”Abimael”. Jag kan också läsa det spanska ordet för

”tårta” . Jag börjar fnissa för mig själv. Det är inget tvivel om vad texten i sin helhet handlar

om. Det är ett kapitel ur den förtvivlade Peruanska samtidskomedin. Montesinos syftar på den

fängslade före detta chefen för den Peruanska säkerhetspolisen; en gång den landsflyktige ex-

presidenten och diktatorn Fujimoris mäktigaste medarbetare. Hela hans namn är Vladimiro

Lenin Montesinos Torres. Han sitter nu i ett säkerhetsfängelse i Lima. Abimael är förnamnet

på en annan av fångarna i samma fängelse. Abimael Guzman var ledare för den våldsamma

maoistiska gerillagruppen Sendero Luminoso -” Den lysande stigen” - som drev på och

politiserade upproren i Anderna just i de områden där jag vandrade tio år tidigare med

Santiago. Regimens militär reagerade våldsamt och striderna trappades snabbt upp till ett

blodigt inbördeskrig. 1992 lyckades Montesinos säkerhetspolis arrestera Guzman och visade

triumfatoriskt upp honom iförd klassiskt randig fångdräkt instängd i en bur med rejäla

järngaller som ett exotiskt vilddjur på zoo. Man hade till och med byggt upp åskådarläktare

för den församlade världspressen för att fullända den makabra cirkusen. Men katten var inte

sämre än råttan. Montesinos , som också var ansvarig för narkotikapolisen visade sig med

tiden inte bara vara presidents högra hand och säkerhetschef.

Han var också storhandlare i narkotika, ansvarig för hemliga dödsskvadroner och förskingrare

av gigantiska dollarfonder som bl.a. härrörde från privatiseringen av 80 procent av de

offentligt ägda företagen. Dessutom var han innehavare av ett fantastiskt videoarkiv om över

161

2000 VHS kassetter. Den ständige manipulatören och bedragaren , som en gång hade dömts

som landsförrädare för att ha sålt Peruanska militära hemligheter till CIA hade till fullo insett

den visuella kommunikationens möjligheter. I en aldrig sinande ström kallades Perus elit av

jurister, finansmän, TV-chefer, journalister, politiker och militärer under nittiotalet till privata

möten med Montesinos. Där försågs de med tjocka dollarbuntar i utbyte mot hjärtliga

ryggdunkningar och lojalitetsförklaringar. Vad de inte visste var att hela proceduren

dokumenterades av Montesinos själv med hjälp av dolda videokameror och mikrofoner och

på så sätt försåg honom med ett utpressningsarkiv av osannolika dimensioner. Tillslut

kollapsade skräckväldet.

President Fujimori flydde till Japan eftersom han också hade japanskt medborgarskap .

Montesinos greps, hans privata arkiv upptäcktes och hans hemvideos döptes genast till

Vladivideos. Nu finns kassetterna offentligt tillgängliga utom i ett fåtal fall där innehållet har

stämplats som farligt att offentliggöra med hänsyn till ”rikets säkerhet”. Råttorna som han

fångat på sina rörliga bilder flydde i de mest uppenbara fallen landet. Men många stannade

kvar, fast förvissade om att de var så väl förankrade vid makten att ingen skulle kunna komma

åt dom.

Sanningskommissioner har upprättats, vladivideoaktörer har avhånats offentligt, massgravar

grävts upp och rättegångar påbörjats. Hela havet stormade ett tag i maktens kretsar men de

flesta hittade snart nya bekväma stolar att sitta på. Ingen kan dock väcka de döda och ingen

kommer att betala tillbaka de miljarder som försnillades sedan diktaturen villigt åtlytt

Internationella Valutafondens påbud om utförsäljning av Perus statsegendomar. Till mycket

stor del slösades pengarna bort i svårbegripliga finans- och valutamanipulationer och korrupta

vapenaffärer. Stora summor hamnade i privata fickor, hos utländska banker och företag som

köpte Perus offentliga egendomar till reapris. Ett mycket konkret resultat av den nyliberala

politiken fanns hemma hos Daniel och Nati. När vi arbetade med Den Andra Stranden 1991

så fanns det rinnande vatten i hela området och det pågick installationsarbeten för avlopp.

Daniel och Nati hade till och med skaffat en vanlig toalettstol som förväntansfullt tronade på

en sandhög på bakgården. Men vatten och avlopp privatiserades och nu står hela

vattenledningssystemet och rostar sönder. Det nya privata vattenbolaget deklarerade efter en

tid att den bristande betalningsdisciplinen i slumområdet stred mot deras lönsamhetskrav och

stängde sedan systemet. Avloppet är glömt sedan länge. Ägare av privata tankbilar säljer nu

dyrt vatten som invånarna förvarar så gott de kan i halvöppna kärl i värmen och smutsen.

Lukten från de primitiva latrinerna som alla tvingas gräva fortsätter att vara en oskiljbar del av

hemkänslan i Delicias de Villa.

162

Abimaels Guzmans lysande stig var en fundamentalistisk reaktion på ett samhälle styrt av en

primitiv och girig elit. Jag vet vilka som fick betala priset för elitens privilegier såväl som för

det rasande upproret. Jag känner också namnen på somliga som pliktade med livet för sina

ideal och sin oförmåga att lida i tysthet. Jag har till och med kvar några handskrivna brev från

ett par av dem. Men jag vet inte vilka stigar Santiago vandrar nu och jag vet inte om hans son

hann lära sig läsa innan alla hans vaxljus brann ned.

Tårtan då? Varför ordet ”tårta” på tidningsklippet jag drog åt mig från väggens andra sida?

För att att Vladimir Lenin Montesinos Torres och hans president Fujimori hade skickat en

tårta till den infångade Abimael Guzman – eller ”President Gonzalo” som han kallades av

sina följeslagare, när han fyllde år i sin säkerhetscell.

Men vad betyder detta makabra tårtkalas? Finns det någon lärdom att dra som inte bara passar

den blaserade, moderna människans sinne för ironi?

Jag kommer att tänka på Nati när hon sa till mig att hon har en rik son och en fattig son.

Den fattiga Nata, som är hennes eget barn och Alex, den lika gamla pojken i den rika familj

där Nati arbetar sex dar i veckan.

Inför mitt inre spelas ett framtida drama upp i stil med Bernardo Bertoluccis film 1900.

Lantarbetarens och godsägarens två söner växer upp tillsammans i skuggan av det Italienska

godset och konfronteras som vuxna på klasskampens barrikader. Jag ser framför mig fattiga

Nati och rika Alex när de oväntat möts i den sociala stridens hetta och förstår att de båda,

fastän på olika sätt haft samma mor.

Nata har förgäves längtat efter att mamma Nati skall ha tid och ork att ge honom sin kärlek.

Alex har undrat varför hon som ger honom daglig kärlek och vård inte är hans riktiga

mamma.

Det är den eviga historien om tjänstekvinnans fångenskap mellan fattigdomens krav,

barnens rätt till kärlek var de än råkar vara födda och de privilegierades hänsynslösa egoism.

En fångenskap som innebär att Nati på gott och ont måste vara pragmatisk och inte kan tillåta

sig extrema ställningstaganden, även om de skulle erbjudas. Jag har flera gånger frågat henne

vad hon tänker om de rika. Bland mycket annat har hon sagt att de borde betala mera skatt, de

borde tvingas dela med sig.

- Men då blir det väl krig, avslutade hon en gång.

Repliken finns med i filmen. I slutet av repliken finns också ytterligare ett litet ord som jag

låtit ligga kvar oöversatt på ljudspåret. Det kommer efter en kort paus. Ordet är mycket litet,

nästan bara en utandning. Som en fördröjd avslutning på bisatsen om att tvånget att dela med

163

sig kanske leder till krig säger hon: - men….. Just så, med liten bokstav i början, säger hon

det och sedan följer en tystnad där ordet hänger kvar, svävande över en avgrund.

I tankarna tar jag med mig Natis tunna lilla ord tillbaka till Anderna, till människorna på

godset Huancauhuacho. Avskurna från omvärlden, berövade hoppet om att någon skulle

lyssna på dem och attackerade av militär och polis för att de krävde att lagen om jordreform

skulle följas ställdes de tillslut inför detta lilla ord. Kraften som talade för kriget var hängiven

och villig att dela deras ensamma plåga och längtan. Den lysande stigen’s företrädare var ofta

människor beredda att offra sig själva på de utsattas villkor. Det vet jag eftersom jag träffade

somliga av dem där i bergen. Jag såg också vilka villkoren var. Fienden försvarade

omedgörligt sina privilegier. Resultatet var antagligen oundvikligt.

Det är här tårtan kommer in och tragedin korsar sina vägar med komedin. Montesinos visste

uppenbarligen en del om den mänskliga naturen - eller så var han bara försedd med en

överlevares djuriskt förfinade instinkter. Hans föräldrar kom från en borgerligt intellektuell

bakgrund i Perus andra stad Arequipa men hade varit kommunister och förfäktat ideal om

solidaritet och djupgående förändringar av Peru. Men hans far misslyckades med sin tillvaro

och tog livet av sig med en överdos Nembutal i en miserabel lägenhet på en bakgata i Lima

1971 efter en simpel förskingring. Han sägs ha efterlämnat ett brev till sin högt älskade son

Vladimiro. I det brevet gav han Vladimiro tre råd: Bli aldrig fattig. Se till att alltid i första

hand tänka på dig själv. Ta hand om dina bröder.

Det tredje rådet stod i uppenbar konflikt med de två första. Här kunde man ana orsaken till

självmordet som en kapitulation inför en livshållning som inte fungerade, en ekvation som

inte gick att reda ut.

Vladimiro tog fasta på de två första råden. Men någonstans fanns antagligen en blindtarm av

det sista rådet kvar.

Ta hand om dina bröder.

Kanske blev han obehagligt påmind om blindtarmen genom sin fiende Guzman. Så skickade

han födelsedagstårtan och hade hemliga möten med den fängslade Guzman för att klä av

honom martyrskapet och blotta hans mänskliga svagheter. Han måste ha varit nöjd när den

fruktade upprorsledaren åt hans tårta och försäkrade att Montesinos inte alls skulle ha blivit

avrättad , utan tvärtom fått en post i regeringen om Sendero Luminoso - Den Lysande Stigen -

hade lyckats ta makten. Från videobandsutskriften av mötet mellan de två är det svårt att

avgöra om Guzman är ironisk eller bara inställsam när han avger löftet. Men Montesinos

senare uttryckta belåtenhet över mötet antyder att Guzman kapitulerade.

164

Slutscenen i den tragiska farsen är att de både nu sitter i varsin säkerhetscell fångade av den

gemensamma dårskapen och längtan efter den absoluta makten.

Allt detta och mycket därtill kan man få tag på bara man sticker fingrarna genom väggen och

ut på andra sidan.

Vad händer om Nati och Daniel hittar hålet när de är här? Det är ju precis intill sängen där de

skall sova. Tänk om de skulle råka få höra en längtande Nata gråta genom hålet? Jag täpper

nervöst till det så gott det går, klistrar fast en del av den borttagna tapeten och sätter spegeln

på plats för att täcka det skadade partiet av väggen.

*

Arlanda flygplats är ett kyligt och funktionellt monument över dagens Sverige. Landet som

blivit en modern och glesbefolkad arkipelag ute på ett tundraliknande område i Norra Europa.

Ju längre kvällen lider och förseningen av anslutningsflyget från Lima via Madrid drar ut på

tiden, desto ödsligare känns platsen. När planet från Madrid till sist har landat väntar jag,

Alberto och min son Morgan med stigande oro på att Daniel och Nati skall dyka upp bland

passagerarna som strömmar ned från himlen och ut i tundrans terminal. Vad har hänt? Som

ett svar på min förvirring ringer mobilen. Det är Nati’s röst , och hon undrar var jag är. Hon

har fått låna en mobil och befinner sig på Terminal 5. Själva står vi på Terminal 2, nästan en

kilometer därifrån. Vi har tagit miste på vilket av två samtidiga flyg från Madrid som var

deras. Jag har gått vilse i mitt eget land och Nati får leda mig rätt . Vilken tur att jag lämnade

mitt mobilnummer till henne.

Vi springer genom de ödsliga glashallarna och tillslut så står de där så lugnt och väntar

som om de aldrig gjort något annat än åkt fram och tillbaka över Atlanten när lusten fallit på.

I bilen på motorvägen mot Stockholm känns allt självklart och Daniel svarar så lustigt

världsvant på frågorna om hur det var att resa så långt att vi börjar skratta allihopa. Jag tänker

på att det var trettio år sedan jag åkte samma väg när jag återvände hem från Peru för första

gången. Då var jag ensam, ledsen och ganska förvirrad och till råga på allt var det november

med regn och mörker omkring bilen. Nu är det vår och jag åker hem med Daniel och Nati,

med min vän Alberto och med en av mina söner nyfiket betraktande de mytomspunna

gästerna. Daniel gäspar belåtet, mätt av förskjuten tid och jag fylls av en stilla förundran där

till och med motorvägen får ett försonande drag av nattlig skönhet.

Hemma vid köksbordet blir vi sittande och Maggie dras med i en trött men magisk cirkel av

165

närvaro. Vattenångan från tevattnet stiger sakta mot taket och vi tittar förvånat och leende på

varandra. Maggie har oroat sig över hur hon skall klara av att leva med Daniel i tio dagar, och

jag undrar vad hon tänker nu. Hon har sett två långfilmer där han är huvudperson och hon har

hört mina berättelser om våra konflikter. Men Daniel ser ut som friden själv och verkar redan

känna sig hemma. Nati är mer försiktig, sitter ytterst på kanten av sin stol och tar väldigt lite

smör på sitt bröd. Först nu så ser jag att Maggie och Nati är lika långa. Vi trevar försiktigt

med orden efter varandra och måste då och då brista ut i skratt över det osannolika som ändå

är verkligt.

Tillslut går alla till sängs och jag hör gnisslet från Daniels nya stödställning till det

polioskadade benet när han går genom lägenheten.

Jag undrar hur det går för Judith och lilla Nata därhemma i Peru och för Sandra som numera

lever som illegal immigrant i Brasilien med sin man Humberto och sexåriga Renzo.

Det undrar säkert också Daniel och Nati därinne i vårt sovrum.

Innan jag somnar med Maggie i ett av barnens rum tänker jag på hur den lilla kärnfamiljen

från sophögen har överskridit tidens och avståndets barriärer. Som en fallande stjärna i

rymden har den kolliderat med andra himlakroppar, splittrats och spridits över stora avstånd.

Jag ser för mitt inre hur hela mänskligheten består av kollisioner som ger upphov till

ett oändligt expanderande fyrverkeri av sammanflätade människoöden.

Och jag undrar om Daniel och Nati kan sova om alltför välbekanta ljud skulle råka tränga

igenom sprickan i den vägg som finns därinne hos dem, gömd bakom spegeln.

När morgonen kommer måste jag iväg till en pressvisning av filmen, som skall ha premiär

om en dryg vecka. Jag har bett en vän som talar spanska att komma hem till mig och vara på

plats om de vaknar innan jag kommer tillbaka. På pressvisningen måste jag finnas om någon

skulle få för sig att vilja ställa frågor så jag står där i foajén och försöker se så oberörd ut som

möjligt. Jag känner mig som en knarkförsäljare, som i enlighet med noggrant upprättade

uppförandekoder inte får göra reklam för den vara han så gärna vill sälja. Helst skall han

låtsas att han egentligen inte finns, så att han inte generar sina kunder eller otillbörligt

försöker påverka deras åsikter om varans förträfflighet. Jag får en god chans att pröva mitt

pokeransikte när en välbekant filmkritiker från en Stockholmsk kvällstidning dyker upp.

Jag kommer aldrig att glömma rubriken över hans recension av Den Andra Stranden. ”Lämna

kameran hemma nästa gång, Wiström”, skrev han med nonchalant säkerhet för dödande one-

liners. Det krävs en hel del övertygelse om vad man sysslar med för att sätta sig över sådana

offentliga kölhalningar. Hade jag lyssnat till hans råd så hade Daniel och Nati absolut säkert

inte varit hemma i min lägenhet just nu. Jag hade antagligen också låtit bli att pilla på

166

tapeterna hemma i sovrummet. Dödsföraktande hälsar jag honom välkommen med ett

förhoppningsvis avväpnande leende men med en suck av resignation i mitt inre.

*

När jag kommer hem igen sitter Daniel och Nati vid frukostbordet med Maggie och min

spansktalande vän Manni som den självklaraste sak i världen. Jag drabbas av en djupt

tillfredställande känsla av närvaro och lugn. Då och då välsignas jag av detta lugn när

verkligheten sköter sig själv, inte ställer några krav och låter mig vara.

Men det har också att göra med att mönstren bryts på ett sätt som ändå inte är hotfullt. Man

kan plötsligt se andra dimensioner av tillvaron. Daniel och Nati sitter i samma kökssoffa och

vid samma köksbord som Isak och jag gjorde när vi spelade in öppningsscenen till Den

Andra Stranden för tretton år sedan. I den scenen säger jag till Isak att jag måste åka till

Sydamerika för att hälsa på några gamla bekanta och han blir mycket ledsen. Nu sitter de här,

som om tiden är ingenting. Genom ett trollslag har de materialiserats fram ur de svartvita

gamla fotografier jag visade Isak för att han skulle förstå att det jag pratade om fanns i

verkligheten. Självklarhetens paradox. Det som också kan göra dokumentärfilm så magisk.

När den med tiden som dramaturg överskrider människolivets tunnelseende och lyckas locka

fram en förtrollning ur det tillsynes torftiga och meningslösa vardagslivet. Minnet är ett hav

där det förflutna har drunknat. Medvetandet stoppar ned sin dragg och försöker få ordning på

fångsten. Man har oftast ingen aning om vad som skall komma upp och överallt är havet lika

ogenomträngligt för blicken av nedsmutsning och störande ljusreflexer.

Dokumentärfilmarens arkiv är som detta hav, och vi sitter där i våra digitala redigeringar och

ordnar fångsten för att hitta ett sammanhang och en mening.

Under arbetet med klippningen av den nya filmen Compadre bestämde vi oss för att allt som

bröt mot filmens konstruerade illusion av ett pågående, kontinuerligt skeende skulle vara i

svartvitt. Oavsett om det hade inträffat för trettio år sedan eller enbart tidigare i filmen.

Minnet mäter inte i timmar eller år. Minnet lodar i känslans djup. Också där, i detta ögonblick

vid köksbordet som följt mig genom två äktenskap och där Daniel och Nati nu sitter.

När den första långa frukosten är avslutad vill Daniel och Nati ringa till Sandra som har varit

borta i mer än ett år i sin illegala exil i Brasilien. Det sista jag filmade i Peru var när Sandra

lämnade hemmet med man och barn. Jag följde med till Brasilien och åkte ensam vidare hem

till Sverige för att sätta igång arbetet med det färdiginspelade materialet. Daniel har aldrig haft

möjlighet att tala med sin dotter sedan hon lämnade Peru trots att Sandra skaffat telefonlinje

167

till det minimala huset i det nya landet. Det är för dyrt att ringa och det finns i alla fall ingen

telefon hemma hos Daniel och Nati.

Ringsignalerna sänds iväg över Atlanten och snart sker återigen detta nästan obegripliga

sammanbrott av tid och rum när Sandra i Brasilien svarar sin Peruanska pappa som ringer

från Sverige en förmiddag i april 2004.

Sandra och Daniel skrattar mellan sina gemensamma tårar när Daniel berättar att han och Nati

slängt ut mig och Maggie från sovrummet. – El esta tirando suelo ahora. Han får slita på

golvet nu, säger Daniel skrockande om mitt nya nattläger.

Sandra undrar om sin fyraårige lillebror Nata som är kvar hemma i Peru med Judith och

storebror Dani. Han är bråkigare än någonsin, svarar Daniel men skyndar sig att säga att

Sandra inte får vara lika sträng mot Renzo som han själv var mot Sandra när hon var liten.

Det var ju så på den tiden menar han ursäktande. Inget rinnande vatten, ingen elektricitet,

ingen toalett och ständig skräck för att det inte skulle gå att få tag på pengar till mat. Vem som

helst skulle kunna bli galen av den situationen. Jag vet att det inte var ovanligt att människor

tvingades lämna mycket små barn ensamma i hyddorna för att ge sig iväg och få tag på det

absolut nödvändigaste. Det hände Nati och Daniel också. En gång när lillasyster Judith bara

var ett par år grävde hon ett hål i sanden under den utifrån reglade bräddörren och kröp ut

genom hålet. Sandra var för stor för hålet och försökte med lockelser och hot få tillbaka

Judith innanför dörren, men utan resultat. Därutanför i sandöknen drev vilda hundar omkring,

tunga lastbilar med vatten halkande omkring i sliriga hjulspår och människor eldade skräp vid

obevakade eldar. Jag kommer ihåg att det till och med var obehagligt för en vuxen att röra sig

i området, även om man var ganska hemmastadd.

När Daniel kom hem hittade han Judith ett gott stycke från hyddan och jag kan bara föreställa

mig hur han reagerade mot Sandra.

Jag har fortfarande svårt att förstå hur de kunde behålla förståndet och bli sådana som de är,

när de nu talar med varandra från var sin sida Atlanten.

Daniel undrar om det finns någon kyrka där de bor i förorten Pinhais och Sandra svarar att

pappa måste förstå att hon inte alltid har tid att gå i kyrkan. Men Daniel vill försäkra sig om

att hon inte glömmer bort Gud.

- Från flygplanet på vägen hit såg jag så vackra underverk och de var inte skapade av

människor, säger han för att hålla Sandra kvar i den boning han vill ha gemensam med henne.

Sandra lugnar sin pappa; hon har inte glömt sin Gud. Så ber hon att få prata med mamma Nati

och frågar nyfiket hur det ser ut i Sverige. Nati förklarar att det var natt när de kom och att de

ännu inte varit utanför lägenheten.

168

- Men utsikten är vacker; de har en balkong, säger Nati till sin dotter och håller varsamt

telefonluren med båda händerna.

*

Vi åker till en biograf jag lånat för att Daniel och Nati, jag och Alberto tillsammans skall få

se filmen innan publiken möter den. I vanliga fall låter jag de medverkande se filmen i god tid

innan den är oåterkalleligen färdigklippt. I det här fallet är det för sent att göra några

ändringar, även om Daniel och Nati skulle vilja det. Dyrbara processer har fryst filmen i det

skick som den nu har. Det är ett stort vågspel med förtroendet mellan oss, men det har varken

funnits tid eller pengar för att åka till Peru och visa en nästan färdig film för ett par månader

sedan. Alberto och jag måste lita på att vi har uttryckt oss så att Daniel och Nati kan dela vår

syn på deras liv.

När Den Andra Stranden var nästan färdig skickade jag en videokassett till Lima för att

familjen skulle kunna godkänna klippningen. Jag bad min Peruanska medproducent att visa

den för dem och berätta för mig om deras eventuella invändningar. Det fanns scener som

upprörde Daniel, men ingenting han ville ändra. Men först efter tre år gavs ett tillfälle att visa

filmen på en riktig bioduk i Peru när EU-länderna organiserade en festival i Lima. Jag minns

svärmen av officiella gäster. Som en flock långbenta och välekiperade tranor vaggade de fram

och åter i det jättelika, nedgångna kolonialpalatset. På alla håll omgivna av den gråblå

svärmen som fyllde luften med sina högljudda, främmande läten rörde sig familjen Barrientos

i palatset som en försiktig andfamilj dold i hög vass . Jag var den ledsagande och mindre

välekiperad halvtranan som fick till uppgift att stoppa servitörerna och be dem sänka

cocktailbrickorna till lagom nivå för de nästan osynliga huvudpersonerna.

När filmen rullade upp på den jättelika bioduken var proportionerna omvända. Storkarna

satt alldeles tysta och tittade upp mot den stora dukens himmel där vassen inte längre dolde

sikten för andfamiljens hemliga liv i undervegetationen. Förskjutningen av perspektivet höll i

sig långt efter visningen. Storkarna återställde antagligen balansen ganska omgående i sina

huvuden, men Daniel förblev påverkad länge. Jag reste hem innan festivalen var över och

kunde inte vara med på den andra visningen av filmen. Efter en tid fick jag ett brev från

honom. Han hade på eget initiativ tagit reda på när den återstående visningen av Den Andra

Stranden skulle äga rum. Ensam hade han sedan infunnit sig och sett till att finnas tillhands

för en frågestund, precis som efter vår gemensamma visning.

169

Delicias de Villa, 29.e November 1995.

Käre broder,

Det har gått två månader sedan vi träffades… När det gäller filmen känner vi oss verkligen

mycket hedrade. Särskilt jag, eftersom publiken förstod det djupa budskapet i Den Andra

Stranden där det inte bara talas om materiell fattigdom utan också om den mänskliga

värdigheten. Allt detta fick jag veta direkt från publiken vid den andra visningen där de

gratulerade mig för mitt agerande. De sa att filmen var mycket bra, att den hade ett

högre budskap än dokumentärfilmer som bara berättar om den materiella fattigdomen.

Det sa den Peruanska publiken. Det fanns också en utländsk publik. En kvinnlig missionär

från Tyskland sa att filmen borde visas i Europa där de behöver se den, särskilt de stora

politikerna. En grupp ungdomar från Norge sa att den var mycket bra och mycket mer

gripande än andra dokumentärfilmer som inte känns verkliga, utan tillrättalagda. Då sa jag

till dem att allting i filmen var som i verkligheten…”

När ljuset tänds nio år senare, när vi just sett nästa film många tusen kilometer bort från Peru

så skrattar vi en aning förläget åt våra gemensamma tårar. Nati blinkar som om hon inte vet

om hon drömmer eller är vaken och säger nästan viskande:

- Det var precis som om jag skulle ha varit hemma.

Det är knappt en vecka kvar till premiären och det första stora provet är avklarat. Nati och

Daniel ger mig absolution och kanske kan jag sova när den här natten kommer. Jag försöker

intala mig att deras dom är den enda betydelsefulla, men jag misslyckas skändligen.

När vi kommer hem ligger det en handskriven lapp från en granne tre trappor ned på golvet i

hallen vid brevinkastet. Jag läser de snabbt nedskrivna raderna. Grannen som skrivit lappen är

en kvinna som för flera år sedan berättat för mig att hon sett Den Andra Stranden på TV och

dessutom hade varit i Peru.

Hon har stått på balkongen och råkat se mig, Daniel och Nati på väg till bilen och undrat om

hon sett i syne. Var det verkligen Daniel och Nati från Peru som var här i Sverige, med mig,

där på gatan? Jag förklarar för Daniel och Nati, att en granne som sett den förra filmen känt

igen dem på gatan. Jag undrar om jag kan be henne komma upp en stund. Det har de inget

emot så jag går ned och ringer på hos henne och förklarar att hon inte alls sett i syne.

Hon kan komma upp när hon vill.

Vi sitter i köket, pratar och dricker kaffe när det ringer på dörren. När Eva Maria kommer in

blir hon först stående som förlamad och Daniel som sitter närmast reser sig upp efter några

osammanhängande ord. Så kastar de sig gråtande i varandras armar och släpper inte greppet

170

under en tid som förefaller oanständigt lång. Vad är det frågan om? Bara för att man sett

någon i en gripande film för tio år sedan gör man väl inte sådär? Och framförallt – varför

svarar Daniel på samma sätt?

Jag blir fullständigt förvirrad av det häftiga känsloutspelet och tittar på Nati som också ser

förvirrad ut och säger till mig med darrande röst:

- Men Mikael, varför har du inte sagt någonting? Är det inte Eva?

Jo, svarar jag tvekande, samtidigt som jag undrar hur hon kan veta det.

- Visst heter hon Eva, men…

Daniel och Eva Maria har släppt greppet om varandra och nu är det Natis tur.

Förklaringen kommer först sedan alla lugnat ned sig. Mitt minne av vad Eva Maria en gång sa

till mig när hon flyttade in var bristfälligt. Som ung sjuksköterska reste Eva Maria till Peru

strax efter att jag hade lämnat landet 1975 och hon hamnade också hos Emmaus där jag hade

bott och arbetat. Genom mig hade Nati och Daniel fått kontakt med Emmaus, lämnat

soptippen och börjat arbeta med städning och annan hemhjälp genom Emmaus egen lilla

arbetsförmedling. Där hade de 1976 träffat Eva Maria och hon hade besökt dem flera gånger

hemma i deras hydda på slätten vid soptippen. Sedan Eva Maria lämnade Peru hade de inte

mötts igen. Det han gå 28 år innan Eva Maria gick ut på sin balkong och blev stum av vad hon

såg på gatan nedanför. Eftersom jag hade glömt bort väsentliga delar av Eva Marias historia

hade det aldrig fallit mig in att sammanföra Nati och Daniel med henne.

Nu har de plötsligt två gamla bekanta i samma trappuppgång i ett kyligt litet land på andra

sidan jordklotet. Det känns ett ögonblick som om jag borde gå rakt in i sovrummet, lyfta ned

spegeln, slita bort alla tapetlagren, bända upp dörren och ropa in Judith och Nata. Men jag

behärskar mig.

*

Barnen börjar vänja sig vid den nya familjekonstellationen även om sjuåriga Harry

fortfarande tittar väldigt allvarligt på Daniel och försöker dölja sin genans när han skojar och

vill få kontakt. Den busige pojke som oftast glider ned i nonchalant halvliggande på

kökssoffan sitter nu rak i ryggen som en eldgaffel vid varje måltid. När vi gör ett besök på

hans skola står han på pass vid utgången och håller upp dörren för Daniel. Sedan smyger han

fram till Maggie och ber henne viskande att fråga Daniel hur det känns att ha polio och om det

kan smitta.

171

Vi åker ut från staden och hälsar på fotografen Peter som arbetade med Den Andra Stranden

för tretton år sedan. Hans hus ligger i ett skogsbryn på Uppsalaslätten och Nati blir förtrollad

av de stora susande träden och vårens bleka blåsippor. Hon har inte varit ute i en grönskande

natur sedan hon var barn och lämnade den by i Anderna där hon föddes. Lima är byggt i en

sandöken som sträcker sig längs hela den Peruanska kusten och slumområdena har inga

parker. Förundrad går hon ned på knä och smeker med handen den gröna mossen på en sten

som om den vore ett levande väsen. Innan vi åker därifrån får Peter noggrant förevisa sina

odlingar där vårsådden just är gjord.

Jag har berättat för Daniel och Nati att det finns många invandrare i Sverige och vi åker till

Rinkeby för att leta upp en bekant till mig. Det är mitt på dagen och vi hamnar på en servering

med nästan bara svarta män som pratar, dricker kaffe och röker. Daniel frågar hur de kan sitta

där mitt på dagen utan att göra något och jag försöker förklara fastän det verkar som om han

inte riktigt begriper.

Maggies rädsla för att hon skall tycka att Daniel är knepig har kommit helt på skam. Trots att

hon inte talar många ord spanska så verkar de intuitivt förstå varandra. Daniel och Nati är

befriade från sin vardag och tillåter sig att drömma och bli barnsliga. Deras långsamma tempo

och fridsamma sinne har smittat av sig på hemlivet och jag börjar undra om det inte vore

hälsosamt för alla att de bodde här för jämnan. Kanske vore det ändå bra att öppna dörren i

sovrumsväggen?

Nati har haft svårt att hålla fingrarna borta från köksarbetet under nästan en vecka och har

krävt att åtminstone få laga en Peruansk förrätt dagen innan premiären. Några gamla bekanta

från Peru på sjuttiotalet har kommit till Stockholm för att vara med på premiären. Olga från

Peru som gifte sig svenskt och norrländska sjuksköterskan Majvor tar med sig Nati på en

runda för att handla små presenter till Judith, Dani och Nata därhemma. När middagen börjar

närma sig och de inte dyker upp ringer jag till Majvors mobil och undrar vart de tagit vägen.

Blir det någon potatis från Huancayo undrar jag och Nati svarar med ett lättsamt fniss att hon

inte hade en aning om vad klockan var. Daniel är lika förnöjsam, tillrättavisar sitt gnisslande

stödben som om det vore en olydig hundvalp och stryker byxor inför premiärkvällen.

Antingen är vi för lättsamma eller så vågar vi inte erkänna hur nervösa vi är för vi håller

nästan på att komma för sent till premiärbiografen. Jag sitter mellan Nati och Daniel när ljuset

släcks och de får åka hem igen.

Den stora morgontidningen med sin moderna kärlek till design, mode och andra tomhetens

förklädnader har skrivit en intellektuellt distanserad och ljummen recension som bara ger mig

förfärlig ångest. Men kollegan kvällstidningen som en gång bad mig lämna kameran hemma

172

har gjort en helomvändning. Aldrig har jag varit med om en recensent som undrat över sina

förlupna åsikter och jag blir faktiskt rörd av hans uppriktiga uppskattning.

Men det kostar på att bli offentligt utsatt för främmande människors personlighetsutveckling.

Och ingen enda svensk tidning har brytt sig om att ens göra en intervju med Daniel och Nati.

Trots allt måste det rimligen vara ganska unikt, till och med ur ett större perspektiv än det

svenska att en sådan familjs liv skildras i två långfilmer under trettio år. Det finns några

exempel i dokumentärfilmshistorien, men de är inte många. Jag försöker rädda mig själv med

tankar om den härskande medelklassens opportunism och motvilja mot att tvingas ta ställning

i världen, som de låtsas är krångligare än den egentligen är. Men först nu när Daniel och Nati

offentligt får ta emot publikens värme tillsammans med mig och Alberto och de som hjälpt

oss på vägen så kan jag för ett ögonblick känna att det kanske är nog, att det varit mödan värt.

Daniel kan inte låta bli att hålla ett improviserat tal till den synbarligen uppskattande

publiken. Han talar om världens tillstånd och vikten av att mötas, men också om den

mänskliga värdigheten och nödvändigheten av att handla. Eftersom vi inte har förberett någon

tolkning så måste jag översätta och jag känner mig generad över Daniels djupt försonande

ord. Det är som om Daniels vill ge oss absolution från ett kollektivt ansvar för att han känner

sig förstådd och så väl mottagen. Men det försonande talet skaver ändå mot min känsla av att

det inte räcker. Det är trots allt inte nog. Vare sig med filmen eller hans eget vaga manande

till handling. Jag vet att han djupt inom sig är arg och att Nati kanske i grunden är ännu

argare. Inte över mig, men över orätten som består. Och min egen vrede över samma sak är

ibland så löjligt svår att förena med de skillnader som finns mellan oss. Det borde inte vara så,

tänker jag eftersom vi ändå delar det oändliga avståndet till den verkliga makten.

Men trots allt finns skillnaden kvar. Kanske är det också den som gör mig så förbannad och så

i grunden sorgsen. Världens tillstånd har tvingat in oss i roller som vi inte kan kränga oss ur.

Jag blir rädd att vänskapen oss emellan är en dimridå och att en delad sorg blir en ursäkt för

passivitet istället för en uppmaning till verkligt ställningstagande.

*

Men det står en buss och väntar utanför biografen. Det är en oglamorös linjebuss som hyrts in

från lokaltrafiken i Stockholm för att ta oss till en väntande middag. Det vanliga linjenamnet

på bussens upplysta skyltar har bytts ut mot COMPADRE. När vi fyllt bussen till sista

ståplats och dörrarna väst igen på välbekant vis är det ändå som om gemenskapen

173

mellan oss alla som deltagit i biografens helande ritual är på riktigt. Och återigen befinner jag

mig på en bussresa jag önskar aldrig skall sluta. Hela natten, genom festen ända in i drömmen

räcker förtrollningen trots en berusad och olycklig vän som vill ställa till skandal på vår fest

och trots att aprilnattens luft är råkall och mörk .

Morgonen därpå är vår lägenhet fylld med doften från gårdagens blommor. Nati ser så nöjd ut

när hon säger att hon aldrig tidigare fått blommor.

- Men jag som ger dig blommor varenda dag, inflikar Daniel blixtsnabbt och spelar sårad så

att alla börjar skratta.

Vi gör en sista resa tillsammans, på en vit båt av stål som tar oss ut över kyligt blå fjärdar i

den Stockholmska skärgården. Min svenska familj, Albertos familj och delar av vår

Peruanska familj. Daniel står stadigt mot vinden, men Nati håller försiktigt i relingen och

bekänner att hon aldrig varit ombord på en båt, trots att hon lever sina dagar vid randen av en

ocean. För ett ögonblick äger vi havet och vinden tillsammans även om de verkliga ägarna

stirrar mot oss från alla håll med svarta ögon i tomma sommarpalats.

På kvällen innan den obevekliga resan tillbaka ringer Daniel och Nati återigen till Sandra som

de lovat, för att rapportera om hela vistelsen. Jag bryter mot min princip att jag skall avstå

från att filma vistelsen i Sverige, utan låta det vara ett minne som bara vi själva äger. Jag

känner att jag på något sätt ändå måste kunna berätta om mötet på andra sidan havet om det

någon gång blir en fortsättning på denna långa filmade berättelse.

Liksom dan efter ankomsten till Sverige är det Daniel som tar luren först och berättar om

publiken och blommorna och Albertos och Mikaels fantastiska hustrur ( då nickar Nati tyst

instämmande i bakgrunden i väntan på sin tur). Sandra lyssnar och skrattar belåtet och ställer

nya frågor. Jag hör att det är överlevaren, den som ständigt letar efter möjligheter som talar i

luren från Brasilien och jag minns Daniel och hans frågor när han sökte kontakt med mig på

sophögen för trettio år sedan.

- Men pappa, berätta hur det är där. Jag vet att det är helt annat än i Peru, men hur går det för

unga människor där när de vill bli något? Vad har du sett? Ni har ju varit där nästan två

veckor i alla fall.

- Du förstår, det är stor skillnad.

- Det är klart

- Det är stor skillnad i utveckling och utbildning. De är mycket bra, mycket medvetna särskilt

när det gäller utbildning. Utbildning för sina unga och för sina barn.

- För barnen, säger Sandra med stor undran och darrande ängslan från djupet av sitt inre där

det bor ett barn som skall födas om nästan exakt sju månader.

174

- För ungdomarna också, tillägger Daniel som inte vet att Sandra väntar ett barn och inte hör

den dröjande betoningen i hennes röst för att han inte vet det jag vet nu när jag skriver detta,

en månad efter Sandras förlossning.

- När ungdomarna inte själva har pengar så får de stöd av staten.

- Mmmm…. säger Sandra och lyssnar med en blandning av förundran och misstro.

- Det är stor skillnad på hur vi har det.

- Visst.

- Vi är mycket långt därifrån.

- Joo….Jag har varit inne på Internet för att se hur det är i Peru nu. Vi tittade

på nyheter från Apurimac och de säger att fattigdomen är densamma. Ingenting har förändrat

sig.

Daniel berättar att de träffat Peruaner som såg filmen på premiären. De lever i Sverige efter

att ha fått politisk asyl under Fujimoris diktatur. Sandra undrar hur det går för dem. Daniel

säger att de arbetar och att det går bra.

- Du pappa; är det lätt att ta sig dit?

- Nej , det är ganska svårt.

- Är det sant som min gudfar säger att det är svårt för invandrarna där?

- Jo, det verkar så, men jag har inte sett så mycket. Vi var i en invandrarförort och jag såg

mest svarta människor från Afrika. de får stöd från regeringen, men jag vet inte så mycket

mer.

- Två veckor är inte så lång tid…

- Sandra.

- Jaa…

- Jag måste fatta mig kort. Det är dyrt med telefonsamtalet, du vet.

- Ja, jag vet. Vad ville du säga, pappa?

- Att du skall ta hand om dig och se till att du får det bättre.

- Sakta men säkert kära du, men vi har bara varit här drygt ett år. Det tar tid som du vet.

- Du måste ge allt ditt stöd till din son, och inte vara våldsam mot honom.

- Inte våldsam, men…

- Lyssna på mig nu. Jag har sagt det förut, men även om din pappa var för hård med dig så får

du inte fortsätta på samma sätt. Du måste ha tålamod och du måste förstå honom. Tiderna är

annorlunda nu.

- Jag vet, pappa….

175

Sandra tystas ett ögonblick av Daniels dåliga samvete över det förflutna och över hans saknad

och oförmåga att hjälpa sin dotter. Hon famlar i tystnaden efter hjälp att ta sig förbi sin pappas

sentimentala blindskär.

- Och mamma då? Är hon nöjd med resan? fortsätter Sandra.

- Jag började tro att hon aldrig skulle fråga efter mig, teaterviskar Nati till mig där hon sitter

tätt intill Daniel på vår dubbelsäng och väntar på tur att få prata med sin dotter.

Men innan Nati får ta över vill Sandra försäkra sig om att Judiths beslut att följa efter

till Brasilien står fast. Daniel bekräftar och Sandra får honom att lova att förklara för Judith att

det kommer att bli hårt.

- Du måste säga till henne att Brasilien inte är något paradis! För ett tag sen så drömde jag att

hon var här och blev less på alltihopa. Du vet hur huset ser ut. Min gudfar har väl visat dig

bilderna?

- Ja. Har ni fortfarande samma utrymme?

- Ja pappa, vi har inte haft möjlighet att göra nått mer.

Tillslut får Nati tala med sin dotter och försäkra henne att allt har varit bra i Sverige. Nati

berättar om alla de träffat och om råden hon fått av Maggie om lilla oroliga, bråkiga Nata.

Ibland när Nati inte längre har orkat med hans våldsamma krav på uppmärksamhet har hon

tröttnat . Irriterat har hon klagat att han borde lära sig att vara lugnare, som Alex , pojken hon

dagligen ger sin arbetstid.

Maggie har försiktigt sagt att jämförelsen antagligen bara gjort Nata ännu mer missnöjd

och att det är bättre att inte prata så mycket om Alex när Nata är med.

Jag tolkade deras samtal och tänkte på Nata , på andra sidan dörren bakom tapeten. Mitt första

möte med honom hemma i Peru för två år sedan var inte lätt . Det tog tid och

självövervinnelse för att vänja sig vid den ständigt svettiga lilla pojken som oupphörligt skrek

och studsade mellan möbler, väggar och människor. Allt han fick tag på föll samman i bitar

eller skrek och försökte fly för livet om det var levande och hade förmåga att protestera. Jag

kunde se honom framför mig, på jakt efter hämnd på den lugna Alex eller min egen, lika

lugna Harry.

Så kommer den sista natten i Sverige och barnen tassar in i sovrummet i pyjamasbyxor för att

ta farväl av farbror Daniel och tant Nati. Morgan är som vanligt så självklar i sin ömhet och

Harry tar hjälp av sin bror och sträcker sig upp på tå för att nå över sin stora respekt och

blygsel för Daniel och Nati.

- Chau mi flacito, farväl min smalis, säger Daniel med Harrys vårbleka armar om halsen

innan barnen smyger bort till sina drömmar.

176

Knappt hinner vi somna innan gryningen väcker oss med sin blå och kyliga andedräkt. Tysta

samlar vi oss för avfärd. Maggie och jag gör matsäck till Daniel och Nati eftersom Iberia

slutat servera mat på ekonomiklassflyg till Madrid. Paketet med smörgåsar tröstar oss alla att

tro att resan är kort och möjlig att göra igen, så snart vi får lust eller saknar varann.

När vi skiljs vid Arlandas säkerhetsspärr mot världen så låtsas vi alla att det bara är för ett

ögonblick och att vi finns på ett musklicks enkla avstånd.

På motorvägen tillbaka mot Stockholm är jag ensam i bilen igen. Hemma står blommorna från

premiären kvar i köket. I vårt sovrum hittar jag en piratkopierad CD med Peruansk musik

som Daniel och Nati har glömt kvar. När kvällen kommer ligger vi återigen i våra vanliga

sängar. Maggie och jag talar länge med varandra. Vi tittar på klockan och räknar

flygtimmarna och föreställer oss att Daniel och Nati också talar med varandra om den stora

resan nu när de flyger den sista timmen över Amazonas regnskogar.

När jag är på väg att somna kan jag fortfarande känna den syrliga doften av skokrämen som

Daniel varje morgon använt för att blanka sina specialtillverkade handikappskor, nya för resan

betalda av en filmbudget som måste räcka även till sådant.

*

Mitt i natten störs jag i sömnen av en obehaglig känsla av att någonting i sovrummet har

förändrats. Jag försöker vakna men kroppen vill först inte lyda. Tillslut lyckas jag lyfta

huvudet och upptäcker att dörren som varit dold bakom tapeten står vidöppen. Spegeln som

dolde revorna jag gjort i tapeten ligger krossad på golvet. Sovrummets fönster och dörr är

stängd och luften från andra sidan har för länge sedan fyllt vårt rum med sin främmande och

skarpa lukt. Det är som om någon har öppnat en sluss mellan en liten sjö och den stora

oceanen. Havsvattnet med sin bittra sälta har tagit över allt och den lilla gölen med sötvatten

är helt och hållet försvunnen. Jag sätter mig upp i sängen och tittar oroligt på Maggie. Som tur

är sover hon fortfarande. Även om Daniel och Nati varit här i två veckor och sovit i sängen

där vi nu ligger så är det här för mycket. Och jag har inte sagt ett ord till Maggie om dörren

bakom tapeten. Varför står den plötsligt öppen? Varför vaknade jag inte när spegeln gick i

golvet`? Jag måste genast stänga den. Men hur skall jag sen dölja dörren; spegeln täcker inte

hela öppningen. Maggie kommer omedelbart att undra när hon vaknar och då är det omöjligt

att dölja dörren. Jag sitter upp på sängkanten och ser in genom dörröppningen. Härinne i vårt

rum vilar ett blekt vårmorgonsljus men därinne är det mörkt. Det måste vara natt där;

tidsskillnaden är sex eller sju timmar. Trots att det är mörkt känner jag genast igen deras hus.

177

Det jag ser är korridoren mot stora rummet, med gjutet betonggolv, tegelväggar och tak av

korrugerad plast. Där till vänster, dold bakom ett skåp, vet jag att Danis säng står inklämd och

något längre bort, bakom tegelväggen har Daniel och Nati sitt sovrum. Till höger står

kylskåpet med snöret som håller dörren stängd eftersom magnetslingan för länge sedan gett

upp. Jag får lust att resa mig, gå fram och öppna dörren och se efter om där som vanligt står

en ensam kanna med kokat vatten på kylning och kanske en skål med rester. Men jag kommer

inte upp ur sängen. Det är tyst inne i huset. Utifrån hörs en hund som skäller och en avlägsen

nattbuss som accelererar uppför backarna mot Tupac.

- Pappa, hör jag inifrån deras hus och det är min sjuårige Harrys nattröst och jag blir alldeles

kall och undrar hur det kan komma sig att han är där. Han borde ju ligga här hemma i sin

säng? Inte där i deras fattiga hus. Han kanske är jätterädd?

Men mitt sinne har lurats av natten. Harry är inte där. Han står i dörren till vårt sovrum och

kallar försiktigt på mig för att han vill ha sällskap till toaletten.

*

Men allt är inte drömmar. Daniel och Nati låg här i sängen där Maggie nu ligger, och det så

sent som i går. De borde vara hemma nu, på andra sidan Atlanten, tillbaka i huset jag just

inbillade mig att jag tittade in i. Nästa dag kommer ett mail från Judith.

Från: "JUDITH BARRIENTOS BUITRON"

Datum: sön 2 maj 2004 19.07.54

Till: mikael.wistrom@chello.se

Ämne: llegaron!

Kära Mikael och Maggie!

DOM HAR KOMMIT!

Hur skall jag tacka er för allt det som mina föräldrar varit med om tillsammans med er.

Tillslut kom i alla fall den stora dagen för deras hemkomst. Vi åkte till flygplatsen för att

hämta dem och Nata ställde till stor skandal och skrek deras namn rakt ut bland alla

människorna! Alla tittade på oss! Jag visste inte vart jag skulle göra av alla mina frågor och

vi var vakna till klockan två på natten och pratade. Hur skall jag kunna beskriva mina

föräldrars lycka när de berättade om sina upplevelser med er! Jag tar av mig hatten och

lovar att tjäna dig resten av mitt liv! Skääämt! Mamma säger att du har lovat att skicka en

178

kopia av filmen till Peru så fort som möjligt. Hoppas det blir innan jag åker till Sandra i

Brasilien den 29:e maj, för nu är det bestämt.

Och tack Maggie för rådet som du gav min mamma att inte jämföra sin son med den andra

pojken. Jag skall verkligen se till att hon inte gör det.

God natt och vi hörs snart igen!

Judith

Jag ringer från mitt jobb till Natis arbetsplats, hemma hos Alex ,”den rika sonen”. Linjen är

förvirrande klar och tydlig, som om vi talade med varandra över gatan. Hon undrar hur vi har

det och frågar efter Alberto när hon får höra att jag är på kontoret. Jag frågar om jag skall ropa

på honom så att hon också får prata med honom.

- Är han i källaren? säger hon hemmastatt. Hon som har varit här, på kontoret och nere i

källaren hos Alberto för bara några dagar sedan.

Jag frågar henne hur det kändes att komma hem. Först skämtar hon bort det en aning, på sitt

försiktiga vis. Men sedan berättar hon att hon häromdagen gick upp på det nybyggda taket till

deras hus och tittade ut över slummen i Delicias de Villa och bort över andra kåkstäder, som

är yngre och mer primitiva.

- Så hemskt det ser ut säger hon, och jämför med utsikten över nybyggda bostadsområden,

vatten och skogspartier från vår balkong.

- Stackars mitt Peru.

Resan har öppnat Natis ögon mot en ny smärta. Inte för att hon aldrig sett hur människor

faktiskt kan ha det. Jag vet hur det ser ut på hennes arbetsplats där hon sitter och pratar med

mig just nu, i den moderna lägenheten med den stora gröna bakgården i Limas

överklasskvarter.

Men välståndet i Peru är avskilda och befästa öar i en oändlig djungel av hyddor, skjul och

enkla betong och tegelhus. I Sverige var det synbarligen rent och tyst överallt och

människorna verkade så artiga och välutbildade. I förorterna också. Hon var förundrad och sa

skrattande att det inte alls skulle vara svårt att vänja sig vid att bo här. Det hjälpte inte att jag

försökte förklara att det var en annan sak att bo här än att komma på besök.

Därhemma blev det snabbt vardag igen, säger Nati. Daniel har problem med motorcykeln,

Nata är lika vild som vanligt och Dani och Azucena klarar inte riktigt av att ha blivit

tonårsföräldrar för ett halvår sedan. Nati undrar om jag hört något mer från Sandra i Brasilien,

179

Judith skall ju åka när som helst.

- Det kommer att bli tomt, säger Nati , men kanske det är bäst att hon ger sig iväg och får en

ny chans att hitta ett eget liv.

Natis ord får mig att tänka på det som kommer att vara Judiths tyngsta bagage när hon ger sig

iväg från sitt land; den ständiga oron, sökandet efter ett liv hon kan förlika sig med.

Sandra reste med lättare bagage. Hon sökte också ett annat liv, men det hon sökte var inte

svaret på alla livets frågor, utan först och främst ett liv med bättre materiella förutsättningar

för sig och sin familj. Sandra har återskapat förutsättningarna för den kärlek som hon faktiskt

växte upp i, även om det var på sophögen. Hon bildade en familj som utan att äga någonting

annat än varandra och sitt mod gav sig ut på en resa i det okända. Men Judith är ensam,

ifrågasätter allt och måste skapa om den ofullkomliga världen från början. Det är en stor

uppgift för en människa.

Från: "JUDITH BARRIENTOS BUITRON"

Datum: fre 28 maj 2004 17.31.27

Till: mikael.wistrom@chello.se

Ämne: hola.

hej vännen,

idag blev jag ensam hemma sedan mamma gått till jobbet och pappa tagit Nata till skolan.

Min dagliga rutin börjar med att jag städar rummen och dasset, diskar och bär in vattnet som

vi köper varje dag. Så gör jag en kopp starkt kaffe och några bröd med lite smör på och sätter

på radion. ”Stereo 100”, fattar du väl! Sen sätter jag mig ned och njuter av min oförglömliga

och delikata frukost!!!! Jag ser mig omkring och du anar inte vilken tomhet och tystnad jag

känner omkring mig. Det är då man frågar sig; OCH VAD skall HÄNDA I FRAMTIDEN?

Det var ett år sedan vi sågs men det känns som en evighet och det är inte klokt vad som hänt

på ett år! Mitt förhållande med Alfredo tog slut, vi blev tvungna att lära oss leva utan min

syster sedan hon rest till Brasilien, bebisen föddes och Dani blev pappa. Så många känslor!

Och så kom Sandras förslag att jag också skulle resa till Brasilien. Det var som om det

öppnades ett nytt kapitel i mitt liv, även om jag fattade att det inte skulle bli lätt. Sen kom

överraskningen: ”RESAN”! Den dagen var jag oändligt lycklig som om det var jag själv som

skulle resa. Istället blev jag ensam ansvarig för hushållet. Det var maxat! De 12 dagar som

de var borta förstod jag mina föräldrar mer än någonsin. För första gången i mitt 27:åriga

liv kände jag mig som DOM! Jag fick till och med flera grå hår ( jag skämtar inte ) och jag

180

bad varenda kväll att Gud skulle skydda dom och se till att dom kom tillbaka.

Ingenting var som vanligt. Visserligen var det mindre skrik och bråk, men det var inte samma

sak utan dom. Du vet mycket väl att jag alltid levt med dom. Och nu går dagarna så fort och

jag måste snart resa. Det är sorgligt att resa utan att veta när man kommer tillbaka och ännu

värre att lämna allt man älskar. Jag vill inte tråka ut dig, men du vet att jag är mycket

sentimental!

Hoppas att jag förändras lite i Brasilien…?

I morse när jag vaknade hade jag verkligen lust att berätta allt som händer här hemma. På

något sätt som för att ta farväl.

Det är inte första gången som Dani slår sin fru, men den här gången önskade jag att jag hade

varit en man så att jag hade kunnat slå tillbaka. Du anar inte hur det kändes när hon skrek

på hjälp. Jag ropade på pappa och du vet hur svårt han har att gå i trappor och han fick tag

på en käpp och var helt förvandlad.

Mamma säger att i filmen ser jag ut som en flicka som behöver hjälp med sina problem. JAG

BLIR RÄDD! Jag blir rädd för att se mig som jag var, så olycklig som jag var när jag var 25

år! Vad tänker du om mig? Nu när jag känner mig lugnare vill jag ta igen tiden jag förlorat.

Jag lovar att jag skall skriva till dig så fort jag sett filmen.

Hälsa till småråttorna Morgan och Harry… och vet du! Jag drömde att Morgan talade

spanska. Det var mycket lustigt!

Tack mina vänner för att ni har tålamod med mig!

JUDITH

Vid det här laget har jag fler mail från två års elektronisk kontakt med Judith än jag har brev

från nästan trettio års brevväxling med Daniel. Och varje mail påminner mig om den där

första omvälvande kontakten via sattelittelefonen med den vuxna Judith år 2001. Det var då

jag började fundera på att trots allt kanske göra ännu en film om hennes familj. Jag insåg att

det var hos de tre vuxna barnen Sandra, Judith och Dani som historien utvecklades och levde

vidare. I mina kontakter under året som hade gått upplevde jag att det enda som egentligen

hade förändrats var barnen. Att återvända för att skildra Daniels verklighet ännu en gång

kändes tungt och stillastående.

Det visade sig, som alltid när det gäller verkligheten och dokumentärfilmen inte vara så

enkelt.

Judith blev överrumplad och antagligen förskräckt över att jag faktiskt dök upp från andra

sidan Atlanten med min kamera efter hennes plötsliga inviter. Ur henne vällde en ström av

181

osorterade berättelser och motstridiga känslor. Hon var tjugofem och en mycket vacker ung

kvinna som visste hur hon skulle klä sig och föra sig så att hon inte blev tagen för flickan från

slummen, eller ännu värre – en ”chola” - en indianflicka med röda kinder och undergiven

blick.

När hon gick runt och letade jobb med magra intyg från skola och arbete i ett gult

papperskuvert så var hon som de andra flickorna i stadens kantstötta medelklass. Kanske bara

lite vackrare än de flesta. I långa ringlande köer till enkla kontors- och försäljningsjobb

passande hon genast in; ung och prydlig, på väg, på jakt efter ett tillfälligt påhugg i väntan på

bättre. Tillsammans med Alfredo som var tjugo år äldre och jobbade som radiopratare och

diskjockey var hon en ung kvinna som verkade leva ett vanligt lägre medelklassliv, med

nästan möjliga drömmar om mer. Med honom på en enkel restaurang, på ett dansställe med

dunkel musik eller på en av Limas biografer var hon flickan som passade in. Kanske var hon

lite för ung och lite för söt för mannen vid sin sida, men ingen höjer på ögonbrynen för en

sådan sak i latinsk storstadsmiljö. Judith bodde med Alfredo, en cockerspaniel och en annan,

liten pudelliknande hund i en sliten tvåa mot en larmande gata på väg in mot Limas centrum.

De enkla rutorna med svarta fönsterramarna av järn kunde inte hålla bussarnas ständiga

rytande och svarta andedräkt borta från lägenhetens inre. Men där fanns rinnande vatten,

varmt och kallt, där fanns en stor TV, stereo, ett riktigt kök och ett badrum med vattenklosett,

dusch och kaklade väggar. Alfredo var snäll och chevaleresk på gammaldags vis och flydde

inte sin väg när han sent om sänder fick träffa Judiths föräldrar hemma i slummen. Så många

pojkvänner från medelklassfamiljer med levande skräck för hotande fattigdom hade tagit till

flykten när de blivit hembjudna och insett att den vackra flickan med sitt vinnande sätt kom

från ett vanligt fattigt hem. Men inte Alfredo. Han avgudade henne och köpte presenter som

hon tidigare bara kunnat drömma om. I handväskan hade hon nu en mobiltelefon som hon

visserligen inte hade råd att ringa från, men hon kunde lämna sitt nummer till en tilltänkt

arbetsgivare. Och när hon satt på en buss eller drack en läsk på en enkel servering kunde hon

plocka upp telefonen och känna att hon var någon annan, någon som hade kommit undan sitt

öde. Allt gick bra så länge hon hade tillfälliga jobb som välansad värdinna på olika mässor

eller försäljare av mobiltelefoner och skönhetsmedel. Hon tjänade en del egna pengar och

kunde köpa med sig små presenter hem till familjen och särskilt till familjens älskade

sladdbarn Nata. Hon hade varit mamma åt honom hans första år när Nati var tvungen att bara

några veckor efter förlossningen gå tillbaka till det enda stadiga jobb som någon i familjen

någonsin haft.

Men när jag anländer till Lima 2001 sitter hon utan jobb i Alfredos lägenhet och väntar på att

182

han skall komma hem från radion och bli serverad hennes mat. Judiths vandringar runt Lima

med sitt alltför tunna gula papperskuvert med betyg har slutat ge resultat. Nu vankar hon

rastlöst runt i lägenheten, jagad av det påträngande larmet från gatan och sina skällande

hundar som känner sig lika fångna som hon. Judith försöker stänga ute oljuden och döva sin

oro, sätter på radion och lyssnar på Alfredos djupa stämma när han presenterar nyheter,

reklam och musik på kanalen ”Stereo 100” . Tillslut har hon till och med blivit rädd för att gå

ut ensam en vända med hundarna eller satsa på ännu ett omöjligt jobberbjudande med hundra

andra väntande i kön.

För att ha något att göra och tjäna en slant sitter hon och tillverkar små pappersstrutar med

choklad som Alfredo försöker sälja bland sina bekanta. Det går inte helt illa eftersom Judith

lyckas blåsa liv i det enklaste färgade papper och få billigt inköpt choklad att se ut som en

exklusiv hantverksprodukt. Men det är som ett spettsknyppleri i en bur som inte ens är

förgylld och Judith vet det alltför väl.

Hennes värsta mardröm är att bli piga som mamma.

Hon prövade på det redan som fjortonåring, alldeles efter att jag hade lämnat Peru när

inspelningen av Den Andra Stranden var klar 1991. Det var till och med hon själv som bad

mamma om hon kunde fråga familjen efter ett arbete även åt henne. Judith säger att hon ville

tjäna lite egna pengar, men när hon tänker efter så undrar hon om det inte fanns andra skäl.

Daniel hade också arbetat åt den där familjen och kommit i bråk om betalningen. Det hade

slutat med att hustrun i familjen slängt ut Daniels betalning genom fönstret och sagt åt honom

att aldrig komma tillbaka. Judith får tårar i ögonen när hon berättar hur Daniel tvingades

plocka upp pengarna från marken.

Hon tror att hon ville ha det där jobbet för att försöka förstå vad det var för slags människor

som kunde göra så mot hennes pappa. Naturligtvis kom hon genast i bråk med husfrun och

vägrade ha piguniform när hon arbetade.

- Den är bara till för att visa att man inte hör ihop med dem. Att jag aldrig kommer att bo i

deras fina rum.

Hon slutade sitt pigjobb men kom tillbaka flera år senare för att hon måste tjäna pengar.

Återigen skulle hon tvingas bära löjliga vita spettsförkläden och huvudbonader och sitta

tillsammans med alla de andra pigorna när det var barnkalas och alla inbjudna barn kom

med sina barnpigor och mammor.

- Jag kände mig som en mångubbe med de andra pigorna. De var anpasslingar allihopa och de

älskade barnen de kom med. Jag jobbade bara för pengarna. Jag är inte till för att någon skall

kalla på mig med en liten klocka när jag skall göra ren deras toaletter.

183

Daniel hade bara skrattat stolt trots att Judith förlorade sin inkomst när hon gjorde sitt uppror.

Jag frågar Nati om det inte var besvärligt att Judith bråkade och fick sparken från jobbet

hos en familj där hon själv var tvungen att fortsätta värna om sina relationer.

Men Nati tyckte bara med den största självklarhet i världen att det var bra att någon äntligen

sa ifrån. Hon var också stolt över sin dotter och brydde sig inte om konsekvenserna.

- Jag är alldeles för rädd för konflikter. Jag vet inte varför, men jag blir tyst och blyg.

Nati vet också alltför väl att hon inte kan kosta på sig att göra uppror som Judith. I Den Andra

Stranden finns en scen där hon bråkar med Daniel om att hon inte vågar kräva löneförhöjning.

Nati konstaterar att hon skulle få sparken om hon gjorde det. Hon svarar dessutom Daniel att

så har det gått för honom. Han blir arg och tittar tyst undvikande ned i bordet.

Nuförtiden skulle Judith hellre dö än jobba som piga. Tänk om hon hade ett sånt jobb och

Alfredos bekanta skulle få reda på det!

Bilden av den unga vackra kvinnan med mobiltelefon i väskan och en man som jobbar på

radiostation går inte ihop med den nigande pigan.

Så Judith gick sin väg från pigjobben, upprorisk och stolt som sin pappa. Men här i

lägenheten, när hon viker chokladpapper och väntar på Alfredo är hon inte längre den sturska

rebellen. Upprorets kraft har ingen annanstans att ta vägen än mot Alfredo eller mot henne

själv.

Judith lusläser dagstidningarnas annonser, hon finkammar gatorna efter skyltar om affärer

som söker biträden, hon frågar alla de unga människor hon träffar i kö efter kö.

Inuti den välmanikyrerade Judith som tvingar sig framåt i högklackad jakt efter arbete på

Limas obarmhärtiga gator bor det också andra kvinnor. En av dem är vyssjad och älskad av

Judiths indianska mormor - la abuela - en budbärare från en annan värld. Judith bands ihop

med henne från allra första början av sitt liv. Det var mormor som förlöste Nati och hon

bodde långa tider hos Daniel och Nati för att hjälpa till med barnen. Det var också därhemma

hon slutade sitt liv.

När Judith minns henne drunknar hon hjälplöst i tiden strax innan mormors död. La Abuela

bodde oftast hemma hos Daniel och Nati under de sista åren och hon fanns där när vi spelade

in Den Andra Stranden 1991. Men ibland åkte hon till det lilla enkla hus hon hade i andra

ändan av Limas ändlösa förorter; det tog timmar att komma dit med skakande bussar. Judith

var tonåring under den tiden och hon minns att hon älskade att följa med sin mormor till

skjulet med trampat jordgolv , fotogenspis och hemsnickrade möbler. Jag besökte också huset

en gång men minns bara misären, lukten av fattig gammal människa och det skumma ljuset

över de fallfärdiga brädlapparna till möbler. För Judith var allt annorlunda, i ljuset av

184

mormors oändliga kärlek. Hon minns hur mormor en gång hittade en flaska med det

Peruanska brännvinet Pisco undanstoppad hemma hos sig. Sedan hade hon och Judith suttit

på golvet, rökt cigaretter och druckit Pisco som fnittrande tonårsflickor. Judith minns alla

detaljer, tegelstenarna under sängen i stället för ben, mormors älskade fotogenspis som ingen

annan än hon kunde sätta fyr på utan risk för livet och den underbara maten hon lagade av

absolut ingenting. Hon minns hur de sov i samma säng och hur den gamla kvinnan visade

Judith såren hon bar på kroppen efter slagen från sin man.

- Han var ett vildjur, hade mormor berättat för henne och blivit dyster till sinnes ett ögonblick.

Sedan hade hon glömt alltihop och klätt Judith i kläder hon sytt av trasor så att hennes älskade

flicka såg ut som en riktig ”chola” , en indianflicka direkt från bergen.

Men mormor fick ont i magen och det gick inte över. Judith trodde att det var piscon de

druckit tillsammans, men själv hade hon ju inte ont när huvudvärken väl gått över…

Judith tog med sig mormor hem till Delicias och där blev hon liggande tills hon kräktes

svart av den magcancer det visade sig att hon hade. När hon dog visste Judiths förtvivlan inga

gränser och någonstans tror hon fortfarande att mormor kanske skulle ha klarat sig bara de

inte hade druckit den där Piscon tillsammans.

När Judith arbetar sig runt Limas hårda trottoarer går hon ibland förbi indiankvinnor som

sitter och tigger, med eller utan barn. För Judith är det värsta inte barnen, utan kvinnorna. Och

allra värsta är det när kvinnorna är gamla och klädda precis som mormor var. Det kunde lika

gärna ha varit hon och Judith vacklar vidare på sina högklackade skor och lider för att försöka

blidka kontorschefer och försäljare. Ändå leder det sällan någon vart.

Judith genomskådar för mycket och sväljer för litet och så blir hon kvar i Alfredos lägenhet,

ibland så förlamad att hon blir rädd för att ensam gå ut på gatan. I ensamheten gror tvivlet på

att hon egentligen älskar Alfredo och när han äntligen kommer hem så är han inte nog för att

fylla hennes tomhet och kollisionerna blir oundvikliga.

Kombinationen av begåvning, skönhet och känslighet är förödande för en fattig flicka. Under

det dryga år som inspelningen pågår försöker jag stödja henne så att hon skall kunna studera.

Egentligen skulle hon vilja studera konst men vi enas om att det faktiskt är omöjligt för en

fattig flicka att leva på konst i tredje världen.

Kanske skulle hon trots allt försökt. De olika kontors och datakurser hon prövar blir ändå

ständigt nya nederlag. Hon skäms fruktansvärt varje gång hon vet att jag är på väg till Lima

och hon måste erkänna att hon slutat kurser hon påbörjat. Hon kan inte riktigt förklara varför.

Alla andra var yngre, kände varandra, hade ibland till och med datorer hemma, kunde mer i

engelska och hade inget gemensamt med henne.

185

Den leende och korrekta medelklassmasken möter henne överallt. Men inom Judith härskar

fattigdomens självförnekelse, hyddan på slätten och mormors ömhet som duger till tröst men

inte till strid. Det är så svårt att finna den verkliga motståndaren. Som en kvinnlig Don

Quijote ger hon sig på väderkvarnarna på sin väg.

Efter min första inspelningsresa ber jag henne att inte klippa håret för att vi skall kunna

använda scenerna vi tagit utan hänsyn till när de är inspelade. När jag kommer tillbaka stiger

hon leende fram med nyklippt hår. Hon börjar en kurs, stöter på dumhet och fördomar och

reser sig och går ut genom dörren. Hon söker sig till en man som ger henne trygghet men

glömmer att fråga sig själv vad kärlek är.

Alfredo var ingen genväg. Filmaren, gudfadern var ingen genväg. Kurserna var ingen genväg.

Fattigdomen reser sig som en vägg inom henne. Bakom den blir hon instängd med paniken

lurande som ett vilddjur i ett mörkt hörn. När hon tillslut lämnar Alfredo och hans lägenhet i

Lima och flyttar hem är familjens kärlek och självklara bekräftelse det enda som fortfarande

håller tillvaron samman. Ändå är allt inte hopplöst . Judiths trots är starkare än nederlagens

tyngd. Hennes ord framför kameran är tunga, men ögonens spel tar spjärn mot mörkret när

hon talar om filmen vi gör.

- Om det här vore en vanlig film så skulle den ha en sorglig början och ett lyckligt slut.

I den här filmen är allting sorgligt och är det vackert så är det vackert på vårat sätt. I ”riktiga”

filmer gråter de för att de blir tillsagda att göra det. Här gråter man för allting, som om livet

vore en katastrof.

Utskriften av hennes ord avslöjar inte skratten, de glittrande ögonen och de trotsiga rörelserna.

Sanningen finns varken i de enskilda orden, i bilderna eller i ljudet. Den finns bara i helheten,

och Judith bär hemligheter likt den främsta av skådespelerskor. Kanske iscensätter hon sitt liv

också framför vår kamera för att pröva sina gränser när filmen och filmteamet finns där som

fallskärm.

*

Med Sandra är det inte alls på samma sätt. Hon är den förstfödda, den oreserverade kärlekens

första prövning för sina föräldrar och hon har ingen annan roll att spela än sin egen. När jag

kom tillbaka till Lima för att visa Den Andra Stranden 1995 var hon nitton och hade en man

som jag bara fick träffa ett kort ögonblick på flygplatsen när de kom för att säga farväl.

Sex år senare är jag tillbaka och den osäkra flickan är borta för evigt. Hon är ersatt av en

vacker och självklar kvinna som ler överseende åt sin pappas barnsliga känslosvall och

gudfaderns påhitt.

186

Sandra säger att livet lärt henne att inte vara rädd för något och inte känna sig underlägsen

någon. En dag följer hon med mig och Daniel till en bank där Daniel skall försöka diskutera

villkoren för ett litet lån han tagit men inte klarar av att betala tillbaka. Vi kommer i gräl med

bankens säkerhetsvakter om kamerans närvaro. De kallar genast på radiopolisen som snabbt

är på plats och kräver alla på papper. Jag säger att det bara handlar om mig, men Sandra väljer

inte att stiga åt sidan för att slippa bekymmer. Utan ett spår av rädsla vägrar hon visa upp sina

papper och försvarar samtidigt mig. Inför det samlade angreppet backar polisen och mumlar

något om att ”det” inte får upprepas. Jag tittar på Sandras bestämda ansikte när polisbilen

glider bort och tänker att så skulle hon gjort även om allt hade varit betydligt allvarligare. Hon

känner min blick, vänder sig om mot mig och så brister vi ut i gapskratt.

När jag börjar filma i November 2001 bor Sandra med man och barn i ett litet rum på

Humbertos mammas tomt bara några hundra meter från Daniel och Nati . Rummet ligger i ett

labyrintiskt tegelhus som fått nya rum på taket av bottenvåningen i takt med att Humberto och

hans syskon blivit vuxna och fått egna barn. Och ännu en våning upp, på taket till rummet där

Sandra, Humberto och Renzo bor har de byggt ett enkelt kök med tegelväggar och tak av

korrugerad plast.

Sandra och Humberto började precis som Daniel och Nati, utan att äga någonting. På gården

bakom huset vilar en stor hög med fuktig lera under en smutsig presenning. En enkel elmotor

driver två drejskivor. På nätterna, när den förbjudna röken inte syns på avstånd så matas en

glupsk och glödande eld med sågspån i en jättelik brännugn mitt på gården. Humberto själv

har byggt den av hemmagjort lertegel förstärkt med en ställning av svetsade rör. Jord, vatten,

luft och eld. Det finns inga jobb och allt måste skapas från intet. Sandra hade lika svårt som

Judith att förstå vad studier jag en gång försökte hjälpa henne med skulle leda till. Och snart

kom livet med man och barn och omedelbara behov och alla långsiktiga planer fick stå åt

sidan. Sandra och Humberto kämpade sig leriga, blöta, andtrutna och sotiga genom nätter och

dagar för att omvandla elementen till något att leva av. Gårdsplanen fylldes med små och

stora krukor, fat och skålar , torkande i luften , väntande på elden och sedan, spruckna eller

hela, tegelrosiga av den långa bränningen , svalnande på gården, ropande på köpare med

öppna munnar.

Där vid drejskivan, bassängen med leran och den nattliga elden träffar vi alla Sandra och

hennes familj, dag efter dag. Judith för att lätta sitt hjärta och be storasyster om råd. Lillebror

Dani för att motsträvigt hjälpa till några timmar med tunga jobb. Renzo för att leka vilda lekar

med sin fyraårige morbror Nata som mamma Nati lämnat ifrån sig för att hon måste iväg och

arbeta. Kanske skulle hela filmen ha kunnat utspela sig här på bakgården, under Limas

187

himmel, mellan den fuktiga leran som formas av Sandras händer och elden som gnistrar av

brinnande sågspån. Precis som barn blir vi förundrade när tränade händer pressar fram en

smäcker skål ur drejskivans snurrande klump av lera. Scen efter scen blir till på Sandras

bakgårdsverkstad.

Ibland kommer Judith hit och dekorerar lerkärl med sina penslar. Men hon kommer också för

nattliga samtal när hon inte längre vill leva med Alfredo och hennes darrande fingrar bryter

den torkade leran i förtvivlans små bitar. Lerklumpen snurrar, Sandra tröstar, Sandra förmanar

och Sandra försöker hitta en lösning vem som än kommer och gråter hon själv någon gång så

blandas tårarna ut med leran hon formar.

Men det har blivit svårare att hitta avsättning för krukor, skålar och fat. Allt fler har insett att

jord, vatten och eld kan förvandlas till säljbara varor. Samtidigt befinner sig landets ekonomi i

ruiner och marknaden krymper ständigt. Humberto och Sandra har redan bestämt sig att 2002

blir deras sista år i Peru . Lagret på gården skall bli så stort som möjligt och allt skall säljas

innan nyåret 2003. I januari skall de ta allt de lyckats skrapa ihop och lämna landet.

Humberto har en bror i Brasilien sedan femton år och han säger att chansen att lyckas är större

där. Sandra vet att de först kommer att bli fattigare och dessutom illegala så länge hon inte

föder ett barn i det nya landet. Men hon har bestämt sig – här kan de inte stanna.

Alla omkring henne förstår, men ingen vill se drejskivan stanna och elden falna. Sandra har

blivit familjens stadiga centrum och hopp och Daniel upphör aldrig att säga till mig att han

och Nati inte är unga längre. Hur skall de orka tillräckligt länge för att Nata skall hinna växa

upp? Och hur skall Sandra kunna hjälpa dem om hon är i Brasilien? Det sista undrar alla, men

ingen uttalar det högt.

Sandra förbereder sig för resan till Brasilien på många sätt. Ingen får följa med till

busstationen för att ta farväl. Det skall hon göra hemma, annars kommer hon inte klara av att

skiljas från de sina. De få ägodelar de har skall säljas. Gasspisen, kylskåpet och teven och så

mycket det bara går av produktionen på gården. De skall färdas 5000 kilometer med buss över

Anderna, genom Peru och Bolivia för att komma till det nya landet. Bara det allra viktigaste

kan tas med och de behöver vartenda öre de kan skrapa ihop inför färden.

*

Ibland har Sandra försökt att få med sig något av sina syskon. Humberto har varit tveksam,

han vet att varje ytterligare deltagare i expeditionen kan bli en belastning, men han är lojal

mot Sandras önskningar. Judith vacklar ständigt och Dani som har fyllt 18 vill inte ge sig

188

iväg, ännu. Dani, som ända sedan han var liten och kallades Danielito har pillat och skruvat på

allt som går att plocka isär. Aldrig kunde han hålla fingrarna borta från våra lockande

apparater och verktyg när vi spelade in Den Andra Stranden. Nu sköter han tjuvkopplingen

av familjens el och reparationer av elsystemet på Daniels trehjuliga motorcykel. Han säger till

Sandra att innan han lämnar Peru vill han åtminstone utbilda sig till elektriker. Och kanske

vill han ännu inte glömma sitt trasiga land och de fattiga kvarter som trots allt varit hans

barndoms sinnliga fest. Antagligen vill han inte heller lämna det alldeles egna liv han just

börjat skapa därute på sandiga gator han känner så väl. Just den här slummen är hans, här

delar han villkor, vänner och fiender med andra han känt i hela sitt liv. Han lånar pappa

Daniels trehjuling på kvällen och tjänar in några soles på körningar inne i slummen. Han

förenas på hörnet av torget i Tupac med andra i gänget som lyckats förse sig med liknande

enkla motorfordon. Planer kan smidas och världen omkring dem kan behärskas av gänget.

Med ungdomens hela moraliska rus jagar de upphetsat fatt och spöar en man de har sett när

han slagit sin fru på en nattlig gata. Dani blir full på en fest där andra bär vapen. Pappa

Daniel får veta, hämtar och skäller rasande ut sin son. Men veckan därpå skimrar de färgade

ljusen från simpla affärer och barer med ett billigt tivolis förunderligt starka magi. Det spelar

ingen roll att allt är enkelt och trasigt, att den smäktande musiken skrålar ur tjugo spruckna

membran och dränks av bussar med ljuddämparhål. Ett vacklande fyllo blir en del av dekoren

till ett nattligt äventyr och inte en hotande bild av en möjlig framtids misär. Ingen här bryr sig

om att motorcykeln han kör hålls ihop av tejp, ståltråd och kärleksfull vård från en skicklig

förare. Dani plockar ombord sin flickvän för en nonchalant liten sväng runt torget på två av

tre befintliga hjul. Han köper en strut pommes frites åt sig och sin flicka från billigast möjliga

bar. Njutningen skiljer sig knappast från överklassbarnens lysrörsupplysta MacDonaldskväll

långt därinne på Limas mer städade gator. Och vem låter sig skrämmas av en fattig framtid

när man känner den mörka värmen mellan flickvännens mjuka lår på sätet i pappas

slumlimousin?

Ett år tillbaka i tiden, när jag kom till Lima första gången för den nya filmen var Dani bara 17

och då brann hans tonårseld med andra lågor. Han hade blivit döpt i den grunda bassängen i

evangelisternas kyrka dit Daniel och Nati gått under många år. När han berättade hur riten fört

honom med sig på ett underbart sätt och gjort honom vuxen utan att han riktigt förstått vad

som hänt så kom jag att tänka på Dani som barn.

Danielito - jag såg honom för mig i färd med ett busstreck eller tillsynes obekymrat begrava

sin döda hundvalp med mormors hjälp. Men också intensivt lyssnande med tårarna rinnande

över ansiktet när pappa Daniel berättade sina drömmar för mig. Jag mindes också den lilla

189

Danielito som fick mig att tro att han hade problem med sitt hjärta när han blev andfådd och

svettig och till och med blå fastän ha egentligen inte ansträngt sig mycket. Jag tog honom till

en hjärtspecialist, men allt sades vara normalt. Kanske var det något annat inom honom som

var för stort för hans lilla kropp. Jag föreställde mig det som en fågel som ville ut. När han

berättade om dopet såg jag fågeln fladdra inom honom igen. Den ville ut , den ville flyga bort

och högt men slog bara vingarna desperat mot Danis inre. Vart skulle han ta vägen med allt

detta inom sig?

Dopet gjorde ett ögonblick fågelns vingar till Danis egna, men det räckte inte till.

Som legioner av historiens fattiga unga män började han drömma om att bli militär, då när

han var sjutton. En släkting hade talat om för honom att militären tog ansvar inte bara för

soldaten och officeren , utan också för hans familj. Yrket var inte vidare bra betalt, men

militären hade egna bostäder, egen sjukvård och egna skolor. Dani tyckte nog att det lät som

en stor och god familj man borde ha. Men han hade inte tillräckligt bra betyg för att komma in

på kadettskolan. Han bestämde sig för att först söka till en av alla de där förberedande

kurserna som tjänade pengar på unga fattiga människors drömmar. Han jobbade så mycket

han kunde med Daniels taximotorcykel och skrev in sig hos ’Rangers’ där militärer tjänade

extra som instruktörer. När jag filmade honom uppställd i ledet på exercisplatsen så var det en

självklar fortsättningen på en scen jag filmat med honom i skolan tio år tidigare. På

skolgården i Delicias började varje morgon med militär uppställning och inmarsch till

skolsalarna. Ända sedan spanjorerna landsteg för femhundra år sedan hade Perus generaler

härskat i blodsbroderskap med Gud och skapat ett välde av lydnad och överhetstro från dopet

till graven. Disciplin är varje armés grundprincip predikade ’Rangers’ vältränade officer

under sin svarta keps på podiet ovanför en andäktigt lyssnande sal. Precis som Dani bar alla i

salen den indianska befolkningens mörka skinn. De satt med sin ungdoms oskuld i bänkarna

och lyssnade på ett lockande vilddjurs förföriska löften om styrka och enkel och tydlig moral.

Jag undrade hur många därinne som skulle få möta ett framtida uppror i bergen med vapen i

hand. Det var som en vansinnig spegel av gerillans löften till bergens förrådda bönder. Lika

kraftfullt och rent lockade det Danis fågel till frälsning och flykt. Han satt hemma på

bakgården framför min kamera och smakade på sin nyvunna tro..

- Allting är klart och tydligt och det är inte vitt eller rosa eller blått eller gult. Det är svart eller

vitt. Det militära livet är ja eller nej och så vill jag ha det i framtiden också, med min familj.

Kanske kommer de att klaga på mig, men sådana är militärer. De är strikta och inte så

känsliga som andra, sade Dani som mitt i flykten så gärna ville men ändå inte riktigt förmådde

att bortse från vem han egentligen var.

190

Några dar senare satt jag hemma hos Daniel och Nati på kvällen, deltog i vardagens

långsamma gång med kameran i handen, beredd som ett tredje öga. Dani hade kommit hem

från akademin, bytt vätska i batteriet till motorcykeln, schasat bort Natas nyfikna fingrar och

ätit en skål med ris och spenat. Nu vilade han trött i den nedsuttna soffan och Daniel rensade

upp i köket. Alla väntade på Nati som jobbade sent, långt därifrån. När hon kom var hon trött

och viskande hes av förkylning och sjönk ned bredvid Dani i soffan. Jag satt osynligt självklar

i fåtöljen bredvid och följde mamman och sonen på kamerans bildskärm. Det var en av dessa

förunderligt vanliga kvällar då jag känner en närvaro stark som svindel mitt i vår värld, som

om allt av vikt utspelade sig i en vanlig familj där just ingenting verkar hända. Nati undrade

om inte Dani kunde gå och köpa en värktablett till henne men Dani blev plötsligt så svag och

klagade lätt som ett sömnigt barn.

- Och den skall bli soldat, viskade Nati hest med moderligt van ironi.

Dani log med slutna ögon åt mammas röst , makade sig närmre henne på soffan och la huvet

mot hennes axel.

- Vet du vad som hände på akademin förresten, sa han plötsligt och satte sig upp .

Dani berättade om protester och demonstrationer vid ett ministerium på gatan

mittemot skolan. Kravallpolis hade kommit och skjutit tårgas som trängt in från gatan i

klassrummen och tvingat de hostande och gråtande eleverna ut på gården. Nati lyssnade och

sa lugnt med sina hesa röst att så gör polisen alltid och vinäger är bra för att oskadliggöra

gasen.

*

När jag kommer tillbaka ett år senare har Dani precis som Judith bytt frisyr. Den militära

stubben är borta, ersatt av tjockt och ostyrigt hår. Kläderna har fått färger som militärens

svartvita värld förbjöd och sitter hipphoppliknande slappt. Nu är han 18 och lever en stund i

ett minneslöst nu, uppfylld av ungdomens skyddande kraft. Nu skall han leka en tid, sedan bli

yrkeskunnig elektriker, med tiden skaffa en egen verkstad och en familj med barn som han

skall prata mycket , så mycket med. Mycket mer än Daniel någonsin gjort med honom, säger

han en dag när jag filmar honom vid tvättbaljan bakom huset och jag samtidigt inom mig

undrar hur han då blivit förmögen till så mycket känsla och värme.

När jag lämnar Peru med Sandra och hennes familj på väg till Brasilien filmar jag den sista

bilden av Dani och Judith. Pappa Daniel, mamma Nati och lilla Nata har tagit farväl kvällen

innan. Nu är det kulen Limamorgon på gatan utanför huset. För sista gången omfamnar

191

Sandra hastigt Judith och Dani, som ler ett inåtvänt, undflyende leende. Jag har bett Sandra att

vänta med taxin runt hörnet så att jag kan filma hennes syskon och sedan springa ikapp den

väntande bilen. Jag skall ju med till Brasilien.

Fyra månader senare får jag ett mail från Judith där hon berättar att Danis 16-åriga flickvän

Azucena är med barn. Hennes rasande pappa har slängt ut flickan på gatan och polisanmält

Dani för våldtäkt. Daniel har fått använda all sin övertalningsförmåga och de pengar som

fanns kvar från filminspelningen för att övertyga flickans pappa att dra tillbaka sin anmälan.

Alla är fullständigt förkrossade och Judith avkräver mig ett heligt löfte om att absolut inte

skvallra för Sandra i Brasilien. Tids nog får hon reda på det, men hon har nog av sin egen

kamp där borta. Jag är överens med Judith som också säger att barnet skall födas i november

2003. Abort är det inte tal om. Det är illegalt i Peru och dessutom skulle ingen i Daniels familj

acceptera det.

Dani. Ett kort ögonblick levde han en åtminstone skenbart bekymmersfri tonårstillvaro mellan

krävande soldatdrömmar och familjeansvar. Jag ser honom framför mig när han stolt bjöd in

mig med kameran för att presentera sin flickvän. Dani och Azucena tog mig med till en enkel

glassbar där de drack varsin milkshake. Jag filmade en lång sekvens där de retades förälskat

med varandra. Bilderna av deras skratt och gnabb, de målade glasen med sugrör och den

flyktiga bakgrunden av en glatt dekorerad servering skulle kunna föreställa vilka unga

förälskade människor som helst, nästan var som helst i världen. Förälskelsen som lyfter

människorna ovan sina vanliga liv.

Men jag minns också en kväll när Dani ville följa mig till bussen i Delicias. När jag blev kvar

sent på kvällen hemma hos Nati och Daniel var det alltid någon som erbjöd sig att följa med

till bussen. För det mesta brukade jag säga att det inte behövdes. Jag tyckte att deras rädsla för

att någon skulle råna mig var överdriven; jag har aldrig känt mig hotad i deras kvarter. Men

den här gången ville Dani verkligen följa med. När vi kom ut på den sandiga, mörka gatan

stannade han plötsligt upp, som om han ville säga något viktigt innan vi kom ned till den

belysta gatan där vi inte längre skulle vara ensamma.

Han började trevande med något om mig och hans familj, men blev övermannad av sina

känslor. Gråtande omfamnade han mig och ingenting mer fanns att säga.

*

Men tiden är en obeveklig flod och knappast något är mer obevekligt än ett barn som skall

födas. Judith håller mig underrättad om hur alla långsamt accepterar faktum. Dani svävar

mellan framtidsångest och stolt förväntan.

192

Från: JUDITH BARRIENTOS BUITRON Datum: ons 5 nov 2003 19.39.50 Till: mikael.wistrom@chello.se Ämne: nacioooooooooooooo.! FÖDD! EN SON TILL DANI. Den 3:e november klockan 11 på kvällen. Det blev kejsarsnitt och barnets tillstånd är kritiskt. Igår kramade Dani mig och grät över att hans son är så sjuk. Det värsta är att de få slantar de hade gick åt på ett kick till mediciner och sånt. Du vet hur det är. Idag har vi varit på sjukhuset hela dagen. Azucena är alldeles uppsvälld och kan nästan inte röra sig. Hennes mamma var också där med några släktingar. Hoppas bara allt går bra med bebisen nu och att han kan lämna intensiven. de säger att Azucena har en allvarlig infektion och att bebisen fick i sig en massa vätska och knappt kan andas. Mamma säger att han är pytteliten och mycket smal. Det får inte hända barnet något nu…FÖRSTÅR DU…jag skulle inte stå ut med min brors smärta. Om du bara kunde se honom nu. Efter allt jag sett så har jag helt tappat lusten att ha ett barn. Stackars Dani, aldrig hade han väl tänkt sig hur mycket det skulle kosta. Han jobbar fortfarande på verkstaden. Hoppas att ägaren inte slänger ut honom när han får veta. Tja, det är de senaste nyheterna från hemmafronten. Nu måste jag iväg. Livet rullar ändå på och jag måste sköta mitt, det vet du bättre än någon. Hälsa alla där borta. Vi hörs. Judith Barnet och mamman överlever. Dani och Azucena flyttar hemma med lilla Guillermo till

Daniels och Natis hus. Sedan dess och till skrivande stund har det gått ett drygt år. Allt jag vet

är att det varit mycket bråk med tonårsmamma och bebis som flyttat hem till mamma och sen

tillbaka igen. När Daniel och Nati flög hem från Sverige hade de extra väskor med maximalt

tillåten last. Allt vi hade kvar av barnkläder från våra pojkar åkte med till Peru. Dani fick sluta

på verkstan och Judith skriver med stora bokstäver att han börjat med brödförsäljning på

morgnarna för att kunna försörja sin lilla familj. Judith glömmer inte bort barndomens tidiga

morgnar med mamma Nati, syskon och brödsäck. Hon skriver att Dani använder samma

buckliga leksakstrumpet för att locka kunderna som Nati gjorde för tretton år sedan. Jag

hoppas bara att fågeln i Danis bröst har kommit till ro och inte gör honom lika svettig och

trött i Delicias branta backar som när han var barn.

*

Syskonen. Det var de och framförallt Judith som fick mig att göra ytterligare en film om min

Peruanska familj. Vi samlar scener med syskonen under mer än ett års tid. Långsamt träder

det fram ett mönster i livet omkring oss och i materialet vi filmat. Judiths sökande och hennes

193

uttrycksförmåga var det som först fångade mig. Hon befinner sig i ständigt uppbrott. Kanske

lämnar hon sin man Alfredo, kanske lyckas hon skaffa ett jobb , kanske flyttar hon hem. Ofta

söker hon stöd hos sin syster och mamma Nati. Scenerna kring systrarna föds ur

sammanhangen . Sandras inre styrka och mognad framträder allt tydligare ju mer vi arbetar

och desto mer jag lär känna henne. Hon och hennes familj är på väg att lämna landet. Hos

Judith och Sandra finns en synlig riktning för film och för liv. Dani står mer för sig själv,

delvis vuxen, delvis barn. Oåtkomlig, till och med för sig själv. Under inspelningen var han

ännu inte fången i den kamp för livet som väntade. Scenerna vi filmade med Dani blev som

lösa pärlor där bandet mellan dem saknades.

*

Jag frestas att öppna dörren i väggen i sovrummet hemma i Sverige för att se om de tre

syskonen kanske står där innanför alla tre, förväntansfulla och tveksamma att kliva på i vårt

sovrum. Jag skulle vilja att de fick ännu en chans. För Daniel och Nati är det kanske på sätt

och vis för sent, men för barnen? Varför inte? De är ju bara tre, ingen skulle reagera på

ytterligare några invandrare som talade spanska i Sverige. Nåja, fem, med Dani’s lilla familj.

Men vad skulle ske när de väl vågat ta klivet över tröskeln? Och efter den första tidens

entusiasm som gäster, turister ? Varken jag eller Maggie skulle ha tid att guida dem alltför

mycket runt i den svenska verkligheten utan att sluta arbeta. Hur skulle vi då försörja oss alla?

Även om vi skulle sträcka hushållsbudgeten en hel del under ganska lång tid så skulle vi snart

få ändra våra liv ordentligt för att pengarna skulle räcka. De kan ju inte bara vandra runt på

måfå i Stockholm eller sitta inne i lägenheten. Så fort de vill göra något annat så kostar det

pengar. De kan inte arbeta på något annat sätt än svart. De kan inte studera och skulle de bli

sjuka så måste vi betala allt utan ersättning eftersom de egentligen inte finns här och saknar de

fyra sista siffrorna i personnumret. Sandra skulle vara den första att tacka för sig och ta sin

familj med sig tillbaka in genom dörren. Hon och Humberto skulle aldrig acceptera att leva på

nåder och ganska snabbt skulle de upptäcka det som Daniel försökte säga till Sandra i

telefonen från Sverige; det här är inte för oss. Gränsen mellan legalitet och totalt utanförskap

är knivskarp i Europa. Sandras och Humbertos tillvaro i Brasilien är också illegal, men av ett

helt annat slag. Jag följde dem på hela den långa bussresan från Peru. Man passerar den

Brasilianska gränsen till Bolivia utan att ens stöta på några gränsvakter och måste själv söka

upp passmyndigheterna på närmsta ort inne i Brasilien. Gör man det och påstår att man är

turist fastän man bestämt sig för att stanna så är den illegala tillvaron ändå möjlig att hantera,

194

till och med för en familj.

Sandra, Humberto och Renzo har bott i ett mycket enkelt hus i en större stad i Brasilien i

nästan två år nu. Det är inte lätt; arbetslösheten är stor och illegala invandrare får bara de

sämsta jobben.

Men skillnaden mellan en fattig Brasiliansk familj och Sandras familj är inte stor och det finns

så många fattiga i Brasilien att de knappast kommer att känna sig utanför. I Sverige skulle de

ha tvingats gömma sig och leva i ständig beredskap som fredlösa från en annan, grymmare

tid. Sjukhus, skolor – allt skulle vara stängt för dom. I Brasilien kan familjen gå till en

sjukstuga eller tandläkare för en mycket liten slant och Renzo får börja i skolan utan problem.

Världen ser inte alltid ut som vi föreställer oss. Den svenska humanismen mår bäst av att

praktiseras i ord och på betryggande avstånd.

När Sandra tillslut får ett barn i November 2004 kan hela familjen ansöka om att bli

Brasilianska medborgare. De får betala böter för den tid de illegalt åtnjutit den Brasilianska

statens tjänster, men de får stanna. Fattigdomen finns kvar, men de har inte blivit berövade sin

värdighet och sina möjligheter att överleva på egen hand.

Sandra skulle aldrig välja att stanna på vår sida väggen när hon väl förstått villkoren.

Knappast Dani heller. Och var skulle han bo med sin fru och bebis och deras familjegräl?

Kanske skulle det vara annorlunda med Judith.

Kanske låter hon sig ännu lockas av det stora lotteriets förföriska ljus och kanske skulle hon

ge sig ut på jakt efter något hon kunde kalla kärlek, som skulle ge henne rätten att stanna kvar.

Finns det ingen annan utväg kan man dupera sig själv att tro på nästan vad som helst.

Och vem är jag, att varna för eller värdera den kärlek som sägs existera?

*

När jag skriver om syskonen grips jag plötsligt av oro och undrar hur det egentligen står till

med dörren i sovrummet. Jag slutar skriva och lyssnar inåt lägenheten, men det är stilla som

vanligt. Ingen främmande musik, bara de gamla döva grannarnas alldeles för högt ställda

radionyheter och suset från fläkten på min dator. Men jag måste ändå se väggen med den

trasiga tapeten med egna ögon så jag reser mig upp och går mot sovrummet. Precis när jag

kliver över tröskeln hör jag ett klirr av splittrat glas och ett triumfartat gnägg som jag känner

så väl igen, från ett barn som jag inte räknade in bland syskonen nyss. Femåriga lilla Nata -

nej inte fem, han måste vara sju nu i början av år 2005 – men jo, han ser ut och känns som

fem när hans kompakta och stöttåliga kropp springer rakt in i mig när jag precis hunnit in i

195

sovrummet. Vi studsar isär från varann av den kraftiga sammanstötningen. Jag vacklar till och

Nata sätter sig ned med en duns bland splittret från spegeln som ligger på golvet. Han tittar

förvånat upp på mig med ett ansikte som skiner som en trind sol och ropar entusiastiskt rakt ut

: - Tioooo Miguellll! - Farbror Mikael!!!

Jag borde vara helt lamslagen av det osannolika som händer. Men jag reagerar bara på det

konkreta som hänt och sträcker ut handen för att hjälpa Nata på fötterna; han kan inte sitta

kvar där på golvet bland glasbitarna, han kan ju skära sig. Syskonen. Jag hade glömt bort

honom. Det är klart att han är den förste att känna sig bortglömd. Instinktivt hittar han dörren

och störtar igenom den med sin fyrkantiga kropp som är van vid att slå sig och van vid att

tränga sig förbi fysiska hinder. Nata kommer snabbt på fötterna, pratar och hoppar jämfota

samtidigt, vevar med armarna av vild entusiasm och försöker ta in allt han ser på en gång.

– Bor du här, farbror Mikael!! Var är dina barn? Är de hemma? Jag vill träffa dom, vi skall

fäktas med svärd, hahhahaha!

Han går inte att stoppa. Han är redan ute ur rummet, på väg in i andra delar av lägenheten. Det

dröjer bara några sekunder innan jag hör ett nytt triumfartat vrål och jag ser hur han kastar sig

över Harrys stora legomodell av Millenium Falcon i Stjärnornas Krig.

- Guerra de las Galaxias – Stjärnornas Krig ! Han känner genast igen den och den lilla

plastfiguren av Han Solo som står på golvet beredd med lasersvärdet i handen. Globalisering

har åter trimuferat. Nata lyfter upp den stora modellen med sina kraftiga händer och jag

hinner inte säga åt honom att han skall ta det försiktigt förrän hela överdelen lossnar från

bottenplattan. Millenium Falcons underdel kraschlandar mot golvet och splittras i hundratals

bitar som sprids över hela golvet i Harrys rum.

Nata blir så förvånad att han också tappar överdelen som går samma öde tillmötes.

Jag inser vad som håller på att hända och tittar snabbt på klockan. Hon är strax efter två på

dagen och Harry kommer hem från fritids halv fyra – fyra. Nata har redan hämtat sig från

katastrofen och fått tag på Harrys lilla rödglänsande Gameboy SP, den dyraste julklappen

Harry fick ( men vad fick Nata?).

- Nata. Lyssna på mig, säger jag på spanska och försöker låta myndig utan att bli elak.

- Vill du ha hamburgare, lockar jag med hans ohejdbara aptit i minne. Skamset hoppas jag

också att han sett tillräckligt mycket TV-reklam för oåtkomlig MacDonaldsmat i Peru.

- Ja , ja ja , hoppar Nata och är på väg att tappa spelet när armarna flaxar vilt av entusiasm.

- Akta, akta, försiktigt, du får inte tappa spelet säger jag med hjärtat i halsgropen och inte på

rätta stället, som man bör ha.

- Kom med mig ut i köket då, men lämna spelet här så får vi se sen, när vi har ätit, vädjar jag

196

slugt med återhållen desperation. Jag måste ju vinna tid. Vad skall jag göra om Harry kommer

hem och upptäcker Nata och det krossade rymdskeppet? Det går väl an om jag säger att jag

själv råkat krossa skeppet när jag städade. Jag får ägna natten åt att bygga upp det igen. Men

det är ett lågt pris jämfört med vad som händer om Harry förstår att det är Nata som gjort det,

vem han är, var han kommer ifrån och vad som väntar.

På något vis lyckas jag locka med Nata ut i köket. Med Harrys Gameboy i händerna

visserligen, men han sitter still ett tag och försöker spela när jag börjar med hamburgarna.

Men han tappar snart tålamodet. Han är ovan vid spelet och blir arg när han inte förstår hur

det fungerar. Nata börjar åter veva riskabelt med armarna och det motsträviga spelet. Tillslut

tar jag ifrån honom Gamboyen och säger att han får tillbaka det sen, efter maten. Det är tur

att vi inte har några husdjur som han kan sätta igång och skrämma livet ur med sina brutala

smekningar.

Jag lyckas få hamburgarna färdiga och Nata är lika entusiastisk som hemma när maten

kommer på bordet.

- Que rico! – Vad gott! skiner han med hela munnen full och vill ha mer innan han

är färdig med den första.

Efter tre hamburgare är han nöjd och vill ha tillbaka spelet. Då säger jag att han får fortsätta

en annan dag eftersom jag måste gå ut och han måste gå hem till Daniel som alldeles säkert är

jätteorolig och undrar vart han har tagit vägen. Nata protesterar, men jag bedyrar att han snart

skall få komma hit igen. Han vill ha spelet med sig och han vill gå tillbaka till Harrys rum,

men jag tar ifrån honom spelet och föser honom under protester mot sovrummet och dörren.

– Akta dig för glaset, säger jag när vi kommer in i sovrummet, men Nata vill absolut inte gå

tillbaka in till sig. Klockan är redan över tre och jag fruktar att ytterdörren när som helst kan

öppnas till ett kaos utan återvändo. Jag är tvungen att ryta till och hålla i den skrikande pojken

hårt och jag lovar honom saker som jag varken vill eller kan hålla. Tillslut lyckas jag ändå

baxa honom in genom dörren tillbaka till fattigdomen.

- Gå till Daniel, nu säger jag bestämt.

- Hejdå, vi ses snart igen, tillägger jag falskt. Jag hinner se att han plötsligt tappar all kraft och

blir alldeles förvirrad innan jag trycker igen dörren och sätter axeln emot eftersom jag inser att

den inte har något lås.

Nata hämtar sig snabbt från chocken av att ha blivit lurad ut ur paradiset och kastar sig

skrikande mot dörren. Jag känner hur det sviktar till, men jag håller stånd i minst en kvart

innan han ger upp. Jag hör hur han snyftande och ropande på Daniel försvinner bort och jag

känner mig som den värsta sortens bedragare. Så fort han är borta rusar jag efter

197

verktygslådan. Jag hinner spika igen dörren ordentligt och sopa upp glaset innan jag hör ett

glatt – Hej pappa! från ytterdörren. Jag torkar svetten ur pannan och repeterar tyst för mig

själv min planerade förklaring till rymdolyckan i Harrys rum.

*

Under varje inspelning spänner jag upp stora, tomma pappersark på väggarna där jag för

tillfället råkar bo. Jag fyller långsamt arken med anteckningar. Scener och bilder sorteras på

personerna, streck förbinder de olika människorna och deras handlingar. Jag letar efter

sammanhang, mönster och skriver upp önskemål på möten, uttryck, bilder och scener jag

behöver för att förtydliga det jag börjar urskilja. Jag är inte ute efter att planlöst registrera

yttre handlingar och omständigheter. Jag letar efter de mer eller mindre dolda sanningar jag

tycker mig urskilja och det som ger efterklang inom mig själv. Daniels och Natis fattigdom

och deras kamp på botten av ett grymt klassamhälle var en självklar utgångspunkt. Det var där

vi startade, på sophögen för trettio år sedan. Men jag skulle aldrig ha fortsatt och vi skulle

aldrig ha kommit så nära varandra om det bara handlat om min upprördhet över världens

orättvisor. Det är mer personligt än så, även om världens tillstånd sannerligen räcker som

motiv för hur många filmer som helst. Men jag kan aldrig komma undan att min filmiska

ekvation innehåller egna, personliga motiv som färgar av sig på allt jag gör vare sig jag

erkänner det eller inte. Dessutom är de bränslet i sökandet, magneten som styr nålen på min

inre kompass. Jag inbillar mig också att det som lockar mig så mycket måste locka andra

människor på samma sätt.

Var och när uppenbarar sig det jag söker? Mellan Judith och Sandra finns en gångbro

som går mellan förtröstan och desperation, mellan styrka och bräcklighet. Jag känner igen

den, jag går den själv och vi följer den hos dem när vi filmar. Alberto och jag diskuterar

hur fokus allt mer förskjuts mot systrarna och lämnar de andra i periferin. Alberto påminner

mig ständigt om att jag inte får glömma min egen roll. Tomrummet, frågorna som finns kvar

efter den andra filmen. Jag har lovat mig själv och jag har lovat Alberto att inte fly undan

ännu en gång. Han håller ett vaksamt öga på det som sker.

*

För att komma tillbaka till Anderna och för att spärra vägen för min egen flykt har jag bett

Daniel att resa med mig tillbaka till hembyn i bergen. Jag vet att hans by inte ligger långt från

198

de ställen där jag mötte Santiago och hans pojke med vaxljusmadonnan för trettio år sedan.

Daniel lämnade byn när han var sju eller åtta. Det har gått 45 år sedan dess. Daniels mamma

och pappa lämnade honom hos sin syster och åkte med sina andra barn till Lima. Daniel var

bara till besvär eftersom han fick polio när han var mycket liten och inte kunde gå. Jag har

övertalat Daniel att åka med mig och sina vuxna barn tillbaka till den byn han har så dubbla

känslor inför. Han säger att han inte vet någonting om vilka som finns kvar i livet och han

förstår inte varför jag vill åka dit. Daniel sätter upp mängder av hinder för resan. Han antyder

att han måste ha ordentliga gåvor med sig om han kommer dit; gåvor som han givetvis inte

har råd med. Dessutom måste han absolut ha ett nytt ben. Jag lovar honom att ordna det. En

säck ris, ett antal kilo socker, mjöl och ett nytt ben är ett rimligt pris för en nedstigning i det

förflutna. Hans gamla metallställning och specialsko är i vilket fall utslitna och borde bytas.

Vi har förberett resan omsorgsfullt. Det är ingen ide att åka dit om ingen med förståndet i

behåll finns kvar som kände honom när han var liten. Jag bad först av allt vår lokala

Peruanska medarbetare Marino att åka dit när jag fortfarande var kvar i Sverige. Marino var

en gång i tiden skoputsande barnstjärna från bergen i filmen Gregorio. Han talar flytande

quechua och vet precis vad jag letar efter när jag förklarar för honom i mail från Sverige. Han

reser ensam till byn och kommer tillbaka med rapporter om mostrarna som båda fortfarande

lever och är klara i huvudet. Han har också undersökt att det går att ordna mat och husrum i

byn för oss alla. Hos mostrarna går det inte; de är alldeles för fattiga.

Vi kan alltså resa. Daniel blir vår vägvisare, högt upp i bergen till den svårbebodda tillvaron

mellan himmel och jord.

Men Daniel är en krävande vägvisare. Han föredrar omvägar för att nå fram till målet. En

morgon när jag precis har torkat bort raklöddret ur ansiktet och fått på mig mina kläder så

kommer Don Vena som sköter huset där jag bor och säger att Daniel står utanför på gatan

och vill träffa mig. Jag går ut och känner omedelbart att något har hänt. Han ser spänd ut,

hälsar avmätt och sitter kvar på sadeln till motorcykeltaxin med båda händerna på styret,

beredd att hastigt ge sig iväg. Daniel tittar forskande på mig.

– Vi måste prata, säger han och jag blir omedelbart rädd för vad som kan ligga bakom det

sträva tonfallet.

Har jag sagt något till någon som jag inte borde? Har jag lovat något som jag inte uppfyllt?

Har det hänt något i familjen? Har jag fullständigt missuppfattat situationen?

Men han vill ha besked, han vill veta exakt hur mycket pengar han – som representant och

talesman för familjen - kommer att få som ersättning för arbetet med filmen. Det är inte

första gången som frågan kommer upp. Den förra filmen som vi gjorde för tretton år sedan

199

cirklade kring frågan om våra pengar och deras brist. Skillnaden är minst lika stor nu, tretton

år senare. Trots att jag har försökt att hjälpa dem så gott jag kunnat under åren som passerat

har det inte förändrat våra inbördes positioner. Jag har jobb, min hustru har jobb och vi bor i

ett av världens mest välmående länder. Ändå har jag inte tillräckligt mycket över för att i

grunden kunna förändra Daniels tillvaro. Men Daniels familj har ingenting alls, utöver det

som räcker till det omedelbara överlevandet.

Den här gången har jag lovat Daniel och hans familj 2 – 3.000 dollar. Lyckas vi få mer pengar

till budgeten kan det bli mer. Som det nu är har han redan fått det jag lovat och jag kan inte

betala ett öre mer utan att riskera hela projektet. Han sitter där på sin sadel och låter frågorna

nöta på mig när jag cirklar runt hans trasiga fordon som en orolig fågel. Plötsligt inser jag att

det som händer självklart måste vara med i filmen. Men accepterar han verkligen det? Han

ifrågasätter ju hela jobbet, allting i vår relation när han sätter hårt mot hårt.

- Vänta, säger jag när han börjar på en ny mening. Vänta, jag måste hämta Alberto, det här är

viktigt.

Jag tar ett prövande steg från gatan mot huset och dröjer ett slag med blicken på Daniel.

Kommer han att acceptera eller åker han sin väg? Han tittar en kort sekund med uttryckslös

min på mig, sen vänder han blicken ut mot havet på andra sidan strandpromenaden. Men han

visar inte några tecken på att starta motorn så jag fortsätter mot huset, halvspringande.

Alberto är inte påklädd och jag förklarar hastigt vad som pågår och att jag inte vet om Daniel

kommer att stå kvar på gatan när vi kommer ut. Han förstår omedelbart och det tar inte många

sekunder förrän han är klar med den lilla kameran. Vi har också en större som ger ett bättre

tekniskt resultat, men den förutsätter att man är två bakom kameran. I det här läget går det

bara att arbeta med den lilla handhållna kameran som är försedd med två någorlunda

vindskyddade mikrofoner. Den är liten och ser ut som en amatörkamera, väcker ingen större

uppmärksamhet och ger ett acceptabelt resultat. Men man måste vara mycket nära dem man

filmar för att framförallt ljudet skall bli användbart. Allt det där måste vi tänka på samtidigt

som jag känner att hela inspelningen kan få ett mycket plötsligt slut.

Vad gör jag om han är borta när vi kommer ut? Jag har inte en chans att betala honom mer

just nu. Det vore som att säga att vi egentligen har pengarna, men inte någon lust att betala

honom så mycket. Det här bråket inträffar innan han och Nati har varit i Sverige och sett

hur jag lever och jag har i det ögonblicket ingen aning om vad han tror om min ekonomi.

Allt talar för att jag är mycket privilegierad i förhållande till honom. Mitt påstående att jag

inte kan betala honom ännu mer innan jag vet hur det blir med pengar från Filminstitut och

andra eventuella källor måste framstå som tvivelaktigt.

200

Men när vi kommer ut på gatan står han kvar och väntar. Inte med en min reagerar han på att

jag återupptar diskussionen och att Alberto närgånget sätter igång och filmar. Såväl jag som

Daniel är mycket medvetna om kameran, men det vi diskuterar är så mycket viktigare än det

faktum att någon filmar oss.

Jag märker att Daniel har bestämt sig. Under en halvtimmes diskussion viker han inte från

kravet att få ytterligare 2500 dollar för sin medverkan i filmen. Jag kan inte övertyga honom

om att det skulle vara ett tomt löfte eftersom jag inte har pengarna.

Inte ens en vädjan till vår långa vänskap hjälper. Han säger att han bestämmer allt om hela

familjens framtida medverkan i vårt filmande. Jag får inte ens träffa Nati utan att han har

godkänt det. Hans patriarkala envishet gör mig förbannad samtidigt som jag inte kan låta bli

att beundra hans stolthet och fräcka mod. Men hur tänker han när han samtidigt låter oss filma

hela grälet? Vi hittar inte fram till varandra och orden tar slut. Daniel åker iväg och jag blir

kvar med en förfärlig ångest över hela situationen.

Vänskapen, moralen, filmen, pengarna. Allt åt helvete! Alberto förstår givetvis min ångest

och vill ha bra närbilder på mig där jag sitter ensam på en trappavsats inne i huset. Jag gör

som han säger, halvt bedövad och automatiskt underkastande mig de professionella kraven.

Det följer några sömnlösa nätter och dagar av försök att hitta tillbaka genom Sandra och Nati.

Sandra är sorgsen och förfärad. Hon känner igen sin pappas vrede och envishet, som ibland

har drabbat henne och hon förstår hans desperation. Hon förstår min situation också men kan

omöjligt ta ställning. Jag tänker bland allt annat också att Daniel har lyckats styra över filmen

mot sig. Men det kan väl inte vara hans främsta avsikt, ens omedvetet? Jag hade ju ett fokus

på Sandra och Judith och möjligen Dani, men vad händer nu? Daniel förändrar hela filmen

genom sin viljestarka konfrontation. Men han riskerar ju också att förlora den. Och vår

vänskap.

Nati är betydligt mer kallsinnig och drar en tydlig gräns mellan sig och Daniel, utan att ta

ställning. Hon har en total integritet och jag skulle ge vad som helst för att höra – och helst

spela in - det oundvikliga samtalet mellan henne och Daniel på kvällen.

Dagarna går och jag vet inte vad mina möten med Sandra och Nati leder till. Alberto och jag

stirrar på skisserna på väggarna i mitt rum och diskuterar om det är möjligt att få ihop en film

av materialet vi redan har. Men inga trådar har följts till något annat sorts slut än det

brutala som diskussionen mellan mig och Daniel skulle kunna bli. Jag lyckas inte övertala

Alberto att det ändå skulle gå att få ihop en film. Själv försöker jag undvika att lyssna på vad

jag säger.

I det här stadiet av inspelningen levde Judith fortfarande med Alfredo. Sandra hade ännu inte

201

åkt till Brasilien och Dani var fortfarande en tillsynes obekymrad tonåring med sena nätter på

Tupac’s torg.

Bergen blev med ens oåtkomliga och jag hade knappt rört vid de obesvarade frågorna om

mina egen roll.

*

Jag skriver om ett ångestladdat tomrum som uppstod under inspelningen och jag har svårt att

hålla tankarna kvar vid tomheten . Jag undrar hela tiden vad lilla Nata kommer att berätta för

Daniel och Nati om sitt märkliga besök i vår lägenhet häromdagen?

Efter sitt besök i Sverige vet de ju precis hur lägenheten ser ut och Daniel satte sig noga in i

vad Harry hade för leksaker i sitt rum. Först kommer de naturligtvis tro att Nata fantiserar

men han kommer att berätta så många detaljer att de måste börja undra. Känner jag honom

rätt kommer han inte heller att ge sig och han kommer att släpa med sig Nati och Daniel till

dörren på deras sida. För dörren borde ju synas där också? Daniel och Nati måste tillslut börja

fundera över den konstiga dörren och kanske prova att öppna den på något sätt. Jag undrar om

det snart kommer ett mail från Judith där hon berättar om Natas konstiga fantasier?

Här hemma har jag varit tvungen att berätta om dörren. Dock inte för Harry. Han lät sig efter

en våldsam vredesattack nöjas med att jag byggde upp Falken igen, under hans stränga

överinseende och så fick han en konstig förklaring till oredan i sovrummet. Men Maggie och

Morgan vet. Vet och vet förresten, jag undrar vad de egentligen tror. Vi har inte öppnat

dörren tillsammans. Den är fortfarande ordentligt igenspikad och jag har sagt att vi måste laga

tapeten och glömma bort vad som hänt. Det hela är ju fullständigt vrickat.

Men kanske är det för sent att stänga till den? Dessutom har jag ju själv i hela mitt vuxna liv

gång på gång strävat efter att återvända till världen på andra sidan väggen. Har jag glömt bort

att allt detta varit ett meningsfullt äventyr, att jag hittat en skatt av en mycket särskild sort?

Vad är det egentligen jag är rädd för? Vill jag bara egoistiskt behålla skatten för mig själv, så

att jag skall framstå som så mycket mer spännande och intressant och kunna smita iväg till

den där alternativa tillvaron när det passar mig bäst?

Låt säga att vi öppnar dörren istället och bara låtsas att det är den självklaraste sak i världen.

Vi behöver inte veta hur det gick till och hur det fungerar. Det sägs ju ibland att man inte skall

grunna för mycket på det man inte förstår. Vi öppnar helt enkelt dörren och så träffas vi alla

och fnissar oss fram till en överenskommelse om att bara vi skall känna till hur det förhåller

sig. Harry kommer förstås att kräva att få låsa dörren till sitt rum. Det blir nog nödvändigt att

202

gå med på det i en första omgång. Kanske kan vi sedan lära Nata att han inte får ta Harrys

leksaker utan lov. I värsta fall får vi väl skaffa honom motsvarande leksaker.

Det blir inte billigt.

*

En vägvisares omvägar kan vara svåra att förstå och ännu svårare att acceptera när man inte

riktigt vet vart man är på väg. Man drivs ut på riskfyllda strapatser och tror att man håller på

att bli förrådd. Daniel håller sig borta efter vårt gräl. Jag vet att han våndas lika mycket som

jag. För honom liksom för mig är det en privat såväl som en affärsmässig kris.

Daniel. I trettio år har han funnits i mitt liv som en skugga och följeslagare.

Vem är han, som så ofta ställer allt på sin spets? En risktagare, en övermodig människa som

kom från en barndom dömd till polions overksamhet, som varit en värdelös mun att mätta i en

fattig bondefamilj i en bortglömd by , oförmögen att bidra till gruppens försörjning. Men

redan i vårt möte på sophögen trädde han fram som en manligt värdig representant för sin lilla

familj, trots hemmet som knappt var ett skjul, trots sin fysiska litenhet och sitt skadade ben.

En tillvarons upproriska dvärg som genom att ständigt kräva det som inte är möjligt ändå nått

det möjligas yttersta gräns.

Han har slagit sitt förstfödda barn i desperation men har räddat dem alla fyra med sin aldrig

sinande brunn av tålmodig ömhet.

Han har velat låna mina obefintliga pengar för att starta företag dömda på förhand, han har

kommit i slagsmål med bedragare som varit ohjälpligt starkare, han har jagat katter till mat

och dumdristigt nobbat uselt betalda jobb för att hävda sin obefintliga rätt.

Jag kan se hans ansikte framför mig i mörker och ljus, i skratt och förödmjukelse, mer utsatt

och mer levande än de flesta. Daniel kan ömka sig själv som ett sårat barn men kan lika gärna

skämtsamt behandla sitt lama ben som ett olydigt husdjur.

Han kan förhandla om några usla ören på gatans villkor och tro på en Gud som skapat en

värld han tycker är smärtsam vacker. Han kan skaka på huvudet åt min skrala gudstro och

svara obekymrat när jag frågar om samma Gud kan tänka sig att se mellan fingrarna

om vi tar några öl.

- Gud känner mina synder, säger han alltid leende.

För mig är Daniel svaret på frågan om hur man behåller sitt liv och sin värdighet i trots mot

förnedring och nederlag. Samtidigt är han den smärtsamma påminnelsen om det oundvikliga

priset för samma sak. Min aldrig besvarade fråga är om jag skulle ha klarat samma sak.

Håller vår vänskap om filmen kollapsar för att jag inte kan gå med på hans villkor och han

203

drar sig ur?

Det är ju inte bara så att filmandet har blivit en försörjningskälla för oss båda. Det har också

skapat en mening med vår tid tillsammans. Till och med våra konflikter är meningsfulla inför

kameran. Daniels framträdanden i samband med den tidigare filmen, hela familjens

reaktioner på vårt arbete, Judith oupphörliga ström av mail…

Det mesta pekar på att inte bara jag upplever att det är meningsfullt. Vi gör ett arbete

tillsammans, vi bygger en gemensam historia. Går det åt helvete kan jag bara bittert

konstatera att gapet mellan oss var för stort .

Jag vet att det är svårt eftersom våra livsvillkor inte är jämbördiga och inte kommer att bli det,

varken för oss eller våra barn. Det står visserligen i min förmåga att göra slut på skillnaderna

genom att se till att jag blir nästan lika fattig som de är. Men vem hjälper det? Och att göra

motsatsen? Att förbättra deras förhållanden så att de närmar sig våra? Det klarar jag och min

familj inte med våra resurser. Det vi bistår med förändrar ingenting i grunden och

upprätthåller bara ett förödmjukande beroende. Det enda jag kan göra är att arbeta för att

minska skillnaden mellan fattiga och rika överhuvudtaget.

Att stå vid sidan om, att se skillnaden i livsvillkor och inte göra något annat än att skänka

allmosor skulle vara ett första klassens hyckleri. Det finns ingen delaktighet, ingen sann

vänskap om man påstår att människor är lika mycket värda samtidigt som man insisterar på att

ekonomiska skillnader skall upprätthållas och till och med förstärkas.

Det är en sak att allt inte går att göra genast, att man inte kan utplåna sig själv och utsätta sig

för orimliga puritanska krav för att i ett slag sänka sig själv till en jämlik nivå. Men det är en

helt annan sak att hävda en politisk övertygelse om att skillnaderna är av godo, skall

upprätthållas och helst göras större. Och det är vad en stor del av västvärldens etablissemang

idag hävdar, i ord och i handling. Men av erfarenhet vill jag utfärda en varning.

Tro inte att ni bara kan stå där i eran rustning av självkontroll och elegans. För att upprätthålla

illusionen att ni är fullt ut mänskliga så måste ni hålla er borta från alla konstiga dörrar

och bygga reservat med höga murar. Inre såväl som yttre. Punkt.

*

Men Daniel kommer tillbaka. Efter några dagar kommer han faktiskt tillbaka. Han har inte

heller kunnat sova ordentligt. Jag frågar inte varför han ändrat sig men han säger att han pratat

med Nati. Vi skall inte ge upp och vi skall resa till bergen och jag skall göra vad jag kan för

att få tag på mer pengar.

204

Vår resa har fördröjts av många orsaker förutom grälet. Kanske egentligen mest av Daniels

rädsla för att möta sin barndom, skuggad av polion och utanförskapet i bondefamiljens fattiga

liv. Inte heller har han någonsin kunnat återvända till byn som en segrare med frikostiga gåvor

och barn som har lyckats i livet. Men barndomen lockar ändå som en förbjuden frukt och

Daniel är till sist beredd att resa med ett blandat bagage av fruktan och längtan.

Nu. när det är dags att resa har det hunnit bli slutet av november och allhelgonahelgen

stundar. Så underligt att alla våra konflikter försenat vår resa precis fram till den stora

latinamerikanska festen när man firar förbindelsen med de döda. Slumpen, den osynliga

handen, den obetvingliga driften att läsa hemliga tecken av mening i allt som uppenbaras?

Vi köper åtta biljetter på en busslinje som passerar avtagsvägen till hans by Tintay, långt upp i

de Andinska bergen, på väg mot Abancay och Cusco. Det kommer att ta minst sexton timmar

av resa fram till den plats där vi sedan kan hitta lokal transport till byn. På busskontoret säger

man att vi kommer fram dit i gryningen. Det är Daniel, Sandra och hennes sexåring Renzo (

som Sandra vill ha med för att träna honom inför den långa bussresan till Brasilien), Judith,

Dani, jag , Alberto och våra två quechuatalande medarbetare Marino och hans bror Cesar som

sitter på busstationen i centrala Lima och övervakar att packningen inte försvinner. Bussarna

har hög frigång och fyrhjulsdrift, men inga passagerare får resa på taket som när jag reste i

Anderna på sjuttiotalet. Vi har kommit överens om att Nata är för liten och vild för att följa

med så Nati är kvar hemma för att ta hand om honom. Varken Sandra, Judith eller Dani har

någonsin besökt bergen. Ändå har deras Limavärld sen tidigaste barndom varit fylld av

indianska tecken som vrakrester från en förlisning i det förflutna. Quechua, språket som talas

i bergen och som Daniel och särskilt Nati ännu behärskar finns i barnens innersta rum som

mormors vaggsång och runtomkring dem i vardagen, som en lokal nyans i den Peruanska

spanskan. Där vi sitter på busstationen har tecknen tätnat. En del äldre kvinnor på väg att resa

är klädda i klassiskt färggranna vida kjolar och hattar. Runtomkring oss hörs allt fler spridda

ord på quechua. Många är på väg till hembyn för att hedra sina döda i den stora festen. Någon

har letat fram en station med bergens melankoliska huaynomusik på sin bärbara radio.

Sandras pojke Renzo, lika gammal som min Harry blir törstig och hungrig i väntan och jag tar

honom med ut på gatan för att leta efter något att äta och dricka. Kvarteren runt busstationerna

är nedslitna, överbelastade av affärer och ständigt rörliga gatuförsäljare som kämpar med

mänskor, tutande taxibilar och rytande dieselbussar om kunder och livsutrymme . Bärare med

rep och enkla pirror , tjuvar som lömskt och skickligt spanar efter förvirrade resenärer

nedtyngda av bagage, utropare som lockar med resmål uppe i Anderna och norr och söderut

längs den långa ökenkusten . Renzos ivriga ögon hinner inte med allt och jag håller honom

205

hårt i handen. Jag köper en läsk åt honom och han stannar upp på gatan vid en vagn fylld av

ett berg med bröd som bakats i form av små dockor – t’antawawas - med korinter som ögon.

Vi köper några stycken av indiankvinnan bakom vagnen och går tillbaka till busstationen.

Daniel tar en t’antawawa i handen och tittar länge och tankfullt på den doftande, gyllengula

gestalten med de stirrande svarta ögonen.

*

Den oändliga resan upp mot himlen är en utdragen övning i meditation. Efter några timmar av

passagerarnas bökande och pratande för att komma tillrätta hypnotiseras vi alla av bussens

hummande och horisontens svävande rand. På ena sidan av bussen stiger och sjunker ett evigt

hav, på andra sidan en öken fylld av åldriga tecken som enbart kan läsas från himlen. Mörkret

faller och motorn arbetar tyngre när vägen stiger mot bergen. Vi färdas ständigt brantare uppåt

och kylan får oss att krypa ihop allt närmre varann mellan dröm och glasartad vaka.

Ibland stannar bussen till på tomgång i mörkret, jag tittar ut och ser någon försvinna ur

bussens ljuskrets, ut i högslättens svarta hål. Dörren stängs med ett kraftigt tryckluftspys och

dieseln drar rytande vidare uppåt. Efter timmar av nattlig färd bortom synlig måne och

stjärnor börjar färden gå nedåt och kylan ger vika. Så stannar bussen och vi förstår att nu är

det dags att överlämna oss åt den becksvarta natten. Alberto gör den lilla kameran redo för att

fånga något av ankomsten med hjälp av bussens ljus och några framplockade ficklampor.

Vi kliver ur och kontrollerar att allt bagage lastas av. Bussen försvinner längs vägen och tar

ljuset med sig. Vi blir kvar och ser absolut ingenting annat än de små kretsar som

ficklamporna kan lysa upp i vår omedelbara närhet. Vi väntar oss tystnad när bussen

försvinner men istället stiger ett kraftigt brus från en flod ur mörkret. Innan vi vant oss vid

mörkret vågar vi knappt ta ett steg av skräck för att falla och föras bort av våldsamt

strömmande vatten.

Daniel har vaknat till förnyad oro när bussen lämnat oss övergivna och han börjar anklaga

mig för en usel planering. Kunde jag inte ha valt ett bättre sätt att färdas, som inte lämnat oss

vilse i bergen mitt i natten, med småbarn och allt? Jag svarar att de sagt att vi skulle komma i

gryningen, vad kan jag göra åt natten? Men Marino och Cesar har upptäckt en bro i

ficklampornas sken. Vi tycker oss höra några hundar skälla på andra sidan och trevande tar vi

oss över. Där verkar finnas några enkla hus och plötsligt tänds ett blinkande lysrör bakom ett

fönster av smutsig plast. En man kommer ut , vi förklarar vårt läge och han verkar inte det

minsta förvånad. Om några timmar, när gryningen kommer så kan vi få skjuts upp till Tintay.

Så vi väntar och Daniel har satt sig vid sidan om, i butter protest.

I blå gryning, på flaket av byns enda pickup tar vi oss den sista långa stigningen mot Tintay.

206

Tupparnas morgontidiga övermod tystnar snart och bilen klättrar långsamt upp över molnen.

Dalen öppnar sig i en mäktig sträckning långt nedanför oss och pickupen svänger till slut in

på torget i byn. Motorn stängs av och ur stillheten växer byarnas eviga doft av brinnande

eukalyptusved .

Som fiskar på torra land gäspar vi alla av brist på syre. Vi hoppar av och sträcker

ut våra kroppar. Lilla Renzo är snurrig av trötthet och ovan vid höjden och tar vacklande

fnittriga steg på det lutande torget.

Efter en halvtimmes väntan dyker ägaren till de små hyresrummen upp och visar

oss in. Vi skulle helst vilja sova, men efter en frukost på byns enda lilla servering får vi veta

att Daniels kusin Juan snart skall komma och ta oss med till sin mamma, Pilar.

Det var hon som tog hand om Daniel som barn när föräldrarna övergav honom. När Daniel

var sju eller åtta kom hans pappa tillbaka och hämtade honom till Lima. Juan blev kvar i byn,

tog hand om några magra åkerlappar och sin fattiga mamma. Han fick aldrig en egen familj.

Ibland har han varit på besök i Lima och träffat Daniel. Men det var 45 år sedan Daniel var

här och träffade moster Pilar, i minnet hans verkliga mamma. Pickupen kommer och hämtar

och snart är hela truppen lämnad så nära huset det går att komma med bil.

Juan leder oss vidare, men när vi siktar det enkla huset av lertegel drar han sig bakåt i ledet.

Renzos fleezetröja lyser konstgjort orange som en signal från en avlägsen värld när han

hoppar fram mot huset och kossan han ser bakom det. Huset är helt och hållet jordfärgat och

dörren som står öppen är bara några stående stavar sammanbundna med rep. Det påminner

mest om ett enkelt fähus. Daniel går fram mot dörren och kallar försiktigt ”Moster?” in i

det mörka hålet. Vi som står bakom ser den rynkiga gamla handen som plötsligt smyger sig

upp på Daniels axel när han böjer sig in genom dörren och vi hör de milda orden på quechua

som om någon talade till ett barn. Moster Pilar hade aldrig trott att hon skulle få återse Daniel.

Hon förebrår honom som om han varit ett olydigt barn och han försöker att skylla på sin

sjukdom. Men Pilar påminner honom om att han alltid har varit sjuk. Hon berättar hur Juan,

hans kusin som står där bakom oss bar honom på sin rygg redan när han var fem eller sex.

Det är Daniel och hans barn som gråter och den gamla kvinnan som tröstar och skämtar med

bortskämda stadsbarn, som inte längre förstår språket från bergen. Moster Pilar tar ömt i oss

alla och kommenterar inte ens kameran, eller mina underliga lurar på huvudet när hon får veta

att jag är Sandras gudfar och kramar om mig. Hon beklagar sig över att allt hon har att bjuda

är kallnad kokt potatis och hemgjord ost. Inte ens i sina drömmar hade hon trott att hon skulle

få återse sin ”Danico” innan hon dog. Vi stannar i timmar och kommer överens om att träffas

på kyrkogården dagen därpå då alla samlas för att möta de döda. När vi tillsist tar farväl är

207

det för att mörkret inte skall vara ifatt oss innan vi hinner åter till torget.

En gryning kommer på nytt, med svällande moln över berg som ligger nedanför oss. Det

känns som vi stod i himlen och tittade ned mot jorden.

På pickupens flak åker vi återigen högre upp på smala grusvägar utan stängsel till avgrunden

djupt därnere i dalen. Vi möter fler av Daniels gamla släktingar och vandrar ned i dalen till

allas möte med gravar och släkt. Det verkar som om Daniel har glömt sitt handikapp, han går

utan att klaga i timmar upp och nedför branta stigar där ingen pickup kan färdas. Han har

slutat klaga på mig för dålig planering, stannar allt oftare upp

och vill vara ensam och betrakta landskapet som om tiden själv fanns bevarad i bergens

tystnad. Men Alberto har inte glömt bort sin undran om varför vi skulle åka hit.

Han säger att visst är det viktigt, visst är det fantastiskt. Men hur hänger allting ihop utan att

jag har någon sorts del i detta? Mitt inre är inte synligt, varken för honom, för en publik eller

ens för Daniel och hans barn. Det är bara minnen som inte tagit en synlig form.

Jag famlar, jag har ännu inget riktigt svar.

Huset där Daniel föddes finns kvar, men ingen har bott där på många år. Juan har några tegar

där som han då och då ser till. Huset ligger helt nära vägen där vi färdats fram och åter ett

antal gånger. Nära men ändå fullständigt dolt som om det låg i en avlägsen, tillsluten dal.

Vi har varit på väg, men inte förrän levande och döda fått besök är det dags.

Vi lämnar vägen och går uppför en stig. Juan stannar till och tränger sig genom buskagen vid

sidan av stigen. Han försvinner plötsligt, som om han fallit ned i ett hål men kallar på oss där

nedifrån och manar till försiktighet. Alberto och jag går först, med kamera och ljudutrustning.

Juan står nedanför en brant som var dold bakom buskaget. Vi är helt nära ett hus som måste

vara det vi söker. Utrustningen langas ned till Juan och vi följer efter.

Vi filmar när Daniel ömsom lyfts, ömsom halkar ned för branten, ned till sin allra första

barndomstid. Huset är gömt bakom vallar av jord och höga träd. En liten åker med majs tar

upp det enda fria utrymmet framför husets öppna veranda. Åkern är kanske tio meter lång och

några meter bred. Bortom åkern reser sig en halvt nedrasad mur med två bevarade fönster-

och dörröppningar. Allt är dolt för omvärldens blickar och jag undrar hur man en gång tog sig

hit utan att behöva hasa nedför branten vi använt oss av.

Så är vi alla samlade på verandan till huset där Daniel föddes, samma månad som jag själv på

andra sidan Atlanten. Han föddes till en kvardröjande feodalism, jag till ett spirande

socialdemokratiskt välfärdsbygge. Det var i det här huset Daniel fick sin polio. Han blev

aldrig vaccinerad. Jag kommer fortfarande ihåg poliovaccineringarna jag fick i skolan. Daniel

har satt sig på den väggfasta bänken av soltorkat lertegel som löper längs hela verandan. Han

208

ser sig länge omkring och frågar till sist Juan vart plommonträdet tagit vägen, morteln av trä

där majsen stöttes och bordet som alltid stod på verandan. Trädet har torkat eftersom ingen

har vattnat, morteln och bordet är undanstoppade inne i huset. Här har ingen bott på många år.

Juan kommer hit ibland och sköter den lilla åkern med majs. Daniel ber Juan att låsa upp

hänglåsen till husets två rum. Därinne hittar han lerkrukor där de förvarade vatten och säd när

han var liten och han visar upp trätallrikarna han åt ur som barn. Sandra, Judith och Dani är

alldeles tysta, överväldigade av det förflutnas tyngd. Renzo sitter på marken och skriver

lekens skyddande tecken på den torra jorden. Daniel mumlar halvt för sig själv att det här är

sista gången någonsin han besöker sitt barndomshem. Han vet att han aldrig kommer tillbaka

hit. Här på marken, på den täckta verandan tillbringade han många ensamma kvällar,

övergiven och väntande på att någon skulle komma hem. Han talar med rösten bruten av

återhållen harm och stöter med käppen i verandas trampade jordgolv, som om hans minnen

ligger begravda just där. Daniel säger att nu kanske hans barn kan förstå varför han varit hård

mot dem ibland. Jämfört med honom har de fått allt. Daniel väntar sig inget svar från de tysta

barnen. Han tystnar, vänder sig inåt och reser sig upp från bänken vid huset. Han klättrar upp

på den gräsbevuxna vallen och sätter sig ned för att blicka ut över dalen. Där blir han kvar,

förlorad i bergens stillhet. Sandra och Judith har återfått orden som tröt och frågar Juan hur

det var. Han har svårt att svara, sorgen tränger sig på också där och gör honom nästan stum.

Värst var att bli lämnad ensam i bergen, när Daniel som blivit liksom en bror till sist blev

hämtad av pappa för att åka till Lima.

Alla blir fyllda av tankar och går för sig själva ett tag. Ingen vill störa och kameran står kvar

blind i ett hörn.

Till sist blir det dags för uppbrott. Juan låsen dörrarna till Daniels barndomshem. Några

enstaka minnen av trä och av lera plockas ihop och alla kastar en sista blick. Det är som att

tvingas lämna ett skepp som man vet skall sjunka ned i ett bottenlöst hav. Man måste bort för

att rädda sig själv.

Men jag kan inte släppa mitt tag, jag känner att resan har nått sin yttersta punkt. Längre,

djupare kommer vi aldrig och sen är det borta, förlorat för alltid. Instinktivt ber jag Sandra att

stanna kvar. Jag måste berätta varför, varför det blev som det blev. Jag ber också Alberto och

Marino stanna hos oss och hålla sig klara med kamera och mikrofon. Alberto förstår, som

alltid utan ett onödigt ord.

*

209

Sandra… Du har alltid undrat varför jag stannade just hos er, varför jag blev din gudfar och

varför jag kom tillbaka, gång efter annan. Den här verandan ser likadan ut som den där jag

sov hos Santiago och hans pojke med vaxljusmadonnan för trettio år sen. Det är jordens eviga

färger, dagen som går mot sitt slut och ett landskap mäktigt som livet. Inte på någon annan

plats kan det vara så lätt att färdas tillbaka, långt mycket längre än trettio år; kanske till och

med bortom min egen tid. Jag vet inte, Sandra. Jag vet bara att jag faller, handlöst ned i ett

minne djupare än mina ord om vandringen med Santiago. Tårarna rinner och jag struntar i det.

Det handlar förvisso om vandringen i det förflutna och om hur jag mötte din far och din mor.

Jag tyckte de bar samma ögon som folket i bergen. Du var ett barn på den tiden, men vi var

också som barn och lyckades skratta åt det som förfärligt var. Men det handlar även om något

mer, bundet till egen sorg som inte har ord och som måste skaffa sig hjälp för att kunna stavas

fram av en känslans analfabet. Jag har fått hjälp av er alla att stava. Det har inte bara handlat

om att göra en film om en fattig familj som slåss för sin värdighet. Visst sitter vi här framför

en kamera i din pappas födelsehus men jag blottar mig inte bara för kamerans krav på min

ärlighet. Jag öppnar mig för att jag litar på att du förstår. Utan den väg vi skapat gemensamt

skulle min sorg vandra hemlös omkring. Nu sitter du här och lyssnar med vidöppet sinne och

säger att allt blivit tydligt, att jag inte längre är dold bak en kamera. Du har sett mig så

bräcklig som någon av er och lämnar jag ut er till världen så lämnar jag ut mig själv

Jag säger det inte, men jag tänker ändå att utan kameran hade det aldrig skett.

*

Vi reser från bergen på samma sätt som vi kom och vi väntar vid floden i evighet. När bussen

äntligen kommer är den timmar försenad och någon har tagit de platser vi bokat för veckor

sedan. Jag blir galen och nedkallar djävul, polis, advokat och svensk ambassadör (som inte

ens finns i Peru ) över bussens chaufför, allt till Daniels enorma förtjusning.

Han är hejdlöst belåten, hans Compadre har tappat kontroll och besinning och blivit rasande

över en skitsak. Han skrockar belåtet närhelst han berättar för alla han kan.

Jag tänker, han känner nog bara igen sig själv, den luriga fan.

*

Men vad hände med dörren , hemma hos mig?

Det blev som jag trodde. Nata pratade på, Daniel var tvungen att ta sig en titt på väggen och

210

Judith sände ett lustigt mail om märkliga samtal hemma i Las Delicias.

I början blev det stor dramatik, men nu står dörren öppen sedan en vecka. Eftersom den sitter i

vårt sovrum har vi kommit överens om att den bara får användas under vissa tider av dygnet.

Och helst inte när ingen av oss är hemma. Med tanke på tidsskillnaden blir det inte så många

timmar per dygn. Harry fick löfte att hålla sitt rum låst tills vidare. Vi får se hur det går när

Nata lugnat ned sig. Trettonårige Morgans spanska kommer att förbättras snabbt. Men jag

undrar hur mycket svenska de kommer att lära sig.

De har ju inte mycket nytta av den ännu eftersom de inte kan röra sig särskilt fritt i det

svenska samhället. De kan ju varken studera eller något annat eftersom de har precis lika litet

rättigheter som illegala flyktingar. De kan inte ens ansöka om asyl.

Dani har hjälpt mig att dra in en jordad skarvsladd genom ett litet hål vi gjort i väggen bredvid

dörren så slipper de alla problem med elen därinne. Vi skall dra en vattenslang nästa vecka så

får de rent, rinnande vatten. Eftersom vi bor i hyreshus och vattnet ingår i hyran så kostar det

oss ingenting. Det är en aning irriterande att det lätt släpas in en massa sand och smuts

när man går från deras sida till våran och alla har inte riktigt kunnat vänja sig vid att ta av

skorna varje gång de går in till oss.

Som jag förstod så har det blivit plågsamt tydligt vad de saknar och vi har. Det första var

skolböcker och ett par nya skor till Nata. De gamla såg för bedrövliga ut och faktiskt hittade

vi ett par bra begagnade skor som Harry hade haft som passade bra. Harry tyckte inte riktigt

om att vi gav bort dem fastän det var länge sedan han kunde använda dem. Men han fick ge

sig. Sen är det maten. Nata tjatade från början om att han ville äta hos oss. När han förstod att

vi inte äter hamburgare varje dag och att Natis och Judiths mat faktiskt är godare ibland

så gick han med på att göra som resten av familjen och äta med oss på helgerna. Det är

trevligt, men dyrt och det blir trångt i köket. Vi funderar på att sälja bilen eftersom vi anar att

utgifterna kommer att svälla. Vi väntar med förskräckelse på den första större läkarräkningen.

Den första tiden var Daniel närmast euforisk och erbjöd sig att hjälpa till med allt möjligt

hemma hos oss. Han har förstått att både jag och Maggie arbetar ganska mycket och att det

händer att framförallt Morgan är ensam hemma flera timmar efter skolan. Daniel erbjöd sig

snart att lära Morgan mer spanska, antingen här eller inne hos sig. På kvällarna kommer han

gärna över till oss för att slå dank någon timme eller bjuda mig in på en fika.

Det känns som om Daniel har slappnat av sedan dörren öppnades. Han anstränger sig inte lika

mycket för att tjäna några korvören extra med motorcykeln. Han stannar hellre hemma och

frågar oss om vi behöver någon hjälp. Jag förstår honom oerhört väl. Hans försök att tjäna

pengar har ofta bara varit en fruktlös plåga.

211

Men det är svårt att förklara för Daniel att Morgan ofta vill var ifred, att han tycker om de där

timmarna av ensamhet i hemmet. Samma sak är det egentligen med oss. Vi har varken tid

eller lust att umgås så ofta som Daniel önskar. Nati är mer förstående och jag tror att hon har

sagt till Daniel att vi måste få vara ifred ibland, kanske framförallt för Natas lust att gå

på upptäcktsfärd i vår värld. Fast det känns som om Nati tar för mycket hänsyn till oss,

anpassar sig och är diplomatisk, precis som hon alltid gjort.

Och hur skall vi göra i sommar, när vi åker till landet? Det är kul när folk kommer dit på

besök och vi blir många runt bordet, men ibland är det skönt när familjen äntligen får vara

ensam – tillsammans, efter ett långt och hetsigt arbets- och skolår.

Våra världar är så olika. Men nu har vi öppnat dörren, så vi får börja tänka om. Livet blir

aldrig detsamma igen. Och varför skulle jag förvägra mina egna barn samma stora äventyr

som jag själv en gång gav mig ut på?

Det är ändå problematiskt med ovissheten kring omgivningens reaktioner. Förr eller senare

kommer ju sanningen ut. Antingen via grannar som skvallrar, eller något av våra barn som

försäger sig till fel person. Riktigt besvärligt blir det om utomstående på deras sida får reda på

att dörren existerar. Halva Latinamerika skulle försöka ta sig genom den enda kända dörren!

Det vore en katastrof för oss alla. Daniel, Nati och de vuxna barnen förstår det, men Nata?

Och tänk om Danis tonårshustru säger något till sina föräldrar. De är ju inte direkt vänligt

inställda till Daniels familj.

Schengenmyndigheterna skulle naturligtvis inte heller acceptera dörren ett endaste ögonblick.

Men frågan är vad som är värst; att myndigheterna eller pressen får reda på

sanningen först? Jag vet ju att det finns liknande dörrar dolda i snart sagt varje svenskt

hem fastän folk inte känner till det – ännu. Får myndigheterna reda på det utan att

massmedia ännu känner till det så fruktar jag att myndigheterna gör precis vad som helst för

att hemlighålla det hela. Jag menar PRECIS VAD SOM HELST.

Det är ett riskabelt företag det här, men det för sent att slå till reträtt…

Under tiden umgås vi och försöker jämka våra liv på ett någorlunda anständigt sätt. Vi inser

alla att det här inte går att hålla hemligt hur länge som helst. Den enda räddningen undan

katastrofen är egentligen att tillräckligt många människor någorlunda samtidigt upptäcker

dörrarna i sina egna hem och bestämmer sig för att öppna dem. Då blir myndigheterna

lamslagna och världen måste förändras radikalt för att kaos och uppror inte skall bryta ut.

Därför skulle jag vilja be er som läser detta om en tjänst. Det är lite knepigt, men misslyckas

vi kan det gå illa för oss alla. Först och främst måste jag be er att utåt betrakta det här med

dörren som en litterär konstruktion så att ingen utomstående får för sig att stoppa våra planer.

212

Samtidigt vill jag be er att undersöka era lägenheter för att hitta dörren som ni garanterat har

där någonstans. Sen kan ni öppna den och i hemlighet göra er bekanta med det som finns på

andra sidan. Ett äventyr väntar, det kan jag försäkra. Som ni har förstått är det inte helt enkelt,

men inte heller den sövande tryggheten är enkel i längden. Ni får vara beredda på att dela med

er av det ni har, men ni kommer att få oväntade gåvor tillbaka.

©Mikael Wiström 2005