DEN ÖSTASIATISKA FREDEN

rj:s skriftserie 10

den östasiatiska

fredenSlutrapport från ett forskningsprogram

stein tønnesson

rj:s skriftserie 10

Forskningsprogrammet ”Den östasiatiska fre den” vid Uppsala universitet tilldelades an slag av Stiftelsen Riksbankens Jubileums-fond år 2010. Efter decennier av konflikteroch lidanden i Östasien – med Vietnam-kriget och folkmordet i Kambodja som de två mest kända exemplen – inleddes år 1979 en lång period av fred i regionen. Forskarna har undersökt bakgrunden och de tänkbara orsakerna till denna östasiatiska fred och om den kan antas vara hållbar. Detta är pro-grammets slutrapport.

i samarbete med Makadam förlagISBN 978-91-7061-214-5

789170 6121459

rj

10

tø

nn

es

so

nd

en

ös

ta

sia

tis

ka

fr

ed

en

FORSKNINGSPROGRAMMET

DEN ÖSTASIATISKA FREDEN

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 8: Kognitiv semiotik © Göran Sonesson 2015Pappersbok finns till försäljning i bokhandelnKontakt: Makadam förlag, [email protected]

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 9: Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen © Samuel Rubenson 2016Pappersbok finns till försäljning i bokhandelnKontakt: Makadam förlag, [email protected]

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 10: Den östasiatiska freden © Stein Tønnesson 2016 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 11: Ars Edendi – Att utge texter från Europas medeltid © Gunilla Iversen 2016 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

rj:s skriftserie 10

Stein Tønnesson

DEN ÖSTASIATISKAFREDEN

Förklaring och hållbarhet

slutrapport från ett forskningsprogram

i samarbete med Makadam förlag

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 8: Kognitiv semiotik © Göran Sonesson 2015Pappersbok finns till försäljning i bokhandelnKontakt: Makadam förlag, [email protected]

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 9: Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen © Samuel Rubenson 2016Pappersbok finns till försäljning i bokhandelnKontakt: Makadam förlag, [email protected]

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 10: Den östasiatiska freden © Stein Tønnesson 2016 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 11: Ars Edendi – Att utge texter från Europas medeltid © Gunilla Iversen 2016 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

Makadam förlagGöteborg · Stockholmwww.makadambok.se

RJ:s skriftserie nr 10. Slutrapport från Riksbankens Jubileumsfonds forskningsprogram ”Den östasiatiska freden” (M10-0100:1)

© Stein Tønnesson 2016

ISBN 978-91-7061-714-0 (pdf)

INNEHÅLL

FÖRORD 7

1. DEN ÖSTASIATISKA FREDEN 9

2. ATT FÖRKLARA REGIONAL FRED 17

1979: en vändpunkt? 22

Östasien är en region 23

Den korta freden 25

Krig utan gränser 30

Eldupphör och fredsavtal 31

Är det stormakterna som bestämmer? 36

En historisk fredsteori 39

Risker i ekonomi och säkerhet 44

Statens kapacitet 47

Ekonomisk risk 51

Ledare och medborgare 54

Den demokratiska freden 56

Mjuka förklaringar 57

Möjlighet och vilja 66

3. HUR HÅLLBAR ÄR FREDEN? 69

Gör åldrande freden hållbarare? 79

Genus och heder 82

Auktoritär fred 85

Den allmänna opinionen 88

Historia och försoning 90

4. SLUTSATS OM FREDENS HÅLLBARHET 98

Strukturella svagheter 99

Fem hotfulla trender 100

Mer hoppfulla trender 103

Politiskt ledarskap 104

Har ekonomin fortfarande politiskt primat? 107

Tio fredsinsatser 108

REFERENSER 113

LISTA ÖVER DELTAGARE I FORSKNINGSPROGRAMMET 119

RJ:S SKRIFTSERIE 122

[7]

FÖRORD

Denna publikation fyller tre syften. Det första är att förklara varför Östasien varit så fredligt under de senaste fyra decennierna. Det an-dra är att diskutera om denna östasiatiska fred kan betraktas som djup eller antas vara hållbar. Det tredje syftet är att redogöra för ett stort forskningsprogram vid Uppsala universitet med över 30 medarbeta-re, hur det kom till och hur det har utvecklats med intensiva debatter mellan forskare med olika teorier, perspektiv och metoder – och olika svar på forskningsfrågorna. Texten är min, Stein Tønnessons, berät-telse. Jag försöker inte vara neutral. Jag låter texten färgas av egna idéer och synsätt, men jag försöker att lojalt återge mina kollegors synpunkter och resultat både när de sammanfaller med och när de motsäger mina. Läsarna uppmanas att gå in i de enskilda forskarnas publikationer för att se hur var och en har gått tillväga för att förklara hur världens mest krigiska region kunde bli så fredlig och utreda hur djup eller varaktig den regionala freden kan anses vara.

Låt mig tacka Institutionen för freds- och konflikt orskning vid Uppsala universitet, East Asian Peace-programmets (Östasienfreds-programmet) trevliga och spännande hem under de senaste sex åren. Jag vill också tacka Yonseiuniversitetet i Seoul, Pekinguniversitetet, Diplomatic Academy of Vietnam och Asia Research Institute i Sing-apore som stod värdar för våra årliga konferenser 2012–2015. The United States Institute of Peace i Washington DC bidrog stort i bör-jan av programmet genom att inbjuda mig som Randolph Jennings Senior Fellow 2010–2011. Min huvudsakliga arbetsgivare, Peace Re-

Den östasiatiska freden

[8]

search Institute Oslo (PRIO), bidrog generöst med stöd och en inspi-rerande omgivning. Slutligen vill jag uttrycka min uppskattning av Riksbankens Jubileumsfond (RJ) som finan ierade först en pilotstu-die 2009–2010, sedan hela programmet 2011–2016. RJ är min favo-ritfinan iär. Dess lilla men kompetenta stab uppvisar lyhördhet, tillit och fl xibilitet inför våra forskningsbehov. I stället för att kräva ett överfl d av rapportering frågar de efter resultat – det är inte konstigt att riktiga forskare älskar RJ.

Jag tackar också vår kärngrupp med dess sju forskare, våra 24 as-socierade forskare (Research Associates) i många olika länder, alla deltagare vid våra konferenser och vårt vetenskapliga råd (Advisory Board).

Mer information om programmet finn på www.pcr.uu.se/rese-arch/eap/ .

[9]

1. DEN ÖSTASIATISKA FREDEN

Om hela nationer kan klara av att upprätthålla fred inom sina grän-ser, och om stora regioner som Europa och Östasien kan bli fredliga, då måste det också vara möjligt att uppnå världsfred.

Östasiens övergång från krig till fred är inspirerande för fredsfors-kare. Från min uppväxt i det fredliga Skandinavien minns jag fasan jag kände när jag på tv såg bomberna falla över Vietnam och jag upp-levde hur människorna där led. Min glädje var stor i april 1975 när kriget var över och Vietnam kunde enas. Lika stor var min förtvivlan när jag blev medveten om det kambodjanska folkmordet och Kinas invasion av Vietnam 1979. Tio år senare, när jag var 36, såg jag grän-sen mellan Kina och Vietnam för första gången; järnvägen saknade räls och köpmännen fi k bära sina varor på ryggen. Jag stod framför ändlösa rader av gravar över de soldater som dödats under Kinas fem veckor långa invasion och jag såg att praktiskt taget alla hade varit yngre än jag. Inte ens då, 1989, förstod jag att 1979 var början på den östasiatiska freden. Sedan dess har inte ett enda krig brutit ut mellan de östasiatiska länderna (Brunei, Kambodja, Kina och Taiwan, Indo-nesien, Japan, de två koreanska staterna, Laos, Malaysia, Mongoliet, Myanmar, Filippinerna, Singapore, Thailand, Östtimor, Vietnam), bara mindre incidenter och skärmytslingar. Även inbördeskrigen har blivit färre och de dödar inte lika många som förr.

Att freden höll på att växa fram var svårt att fatta under 1980-talet, med upprepad artillerield längs gränsen mellan Kina och Vietnam, ett utdraget motstånd mot den Vietnamstödda regeringen i Kambodja


[10]

och ett antal väpnade konfl kter i Laos, Myanmar, Malaysia, Thai-land, Filippinerna och Indonesien – vartill då även Östtimor hörde. De två koreanska staterna var diktaturer under nästan hela årtiondet. Den kinesiska folkarméns hårda repression under de tibetanska oro-ligheterna 1987–1989 och studentprotesterna i Peking 1989 gav inte heller någon fredlig bild.

Men statistik från Uppsala Conflict Data Program (UCDP) visar att Östasiens andel av världens konfliktrelaterade dödsfall gick ned från över 80 procent 1946–1979 till bara 8,5 procent under 1980-ta-let. Detta hade två huvudorsaker: i Östasien pågick inget stort krig, medan nya krig bröt ut i andra regioner, särskilt i Mellanöstern och i Afghanistan. Jag är inte säker på när jag först insåg att Östasien hade påbörjat en fredsperiod, men jag tror att det började gå upp för mig 1991 när det träffades en överenskommelse i Paris om att för Kambodja skapa en övergångsadministration ledd av FN och en koa-litionsregering. Detta gjorde det möjligt för Vietnam att normalisera sin relation med Kina och, fyra år senare, med USA. De indokinesiska krigscyklerna var över.

Relationerna mellan Kina och USA återställdes snabbt efter massakern i Peking 1989. Kina avbröt sitt stöd till kommunistiska rebel ler utomlands, vilket föranledde kollapsen av det burmesiska kommunistpartiet och fi k ledaren av kommunistupproret i Malay-sia att underteckna en kapitulationsöverenskommelse. Jag noterade denna utveckling som historiker alltmedan jag studerade de händel-ser som hade utlöst krigen i Indokina: den vietnamesiska augusti-revolutionen 1945, krigsutbrottet mellan Frankrike och Vietnam i december 1946, strävan för nationell frihet och uppkomsten av nya stater i Indokina, Malaysia och Indonesien 1945–1949. Jag läste om Östasiens blodiga historia från opiumkrigen och framåt. Det var krig mellan stater, storskaliga uppror och kolonialkrig där Portugal, Spanien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, USA och Japan först byggde upp imperier för att sedan låta dem upplösas. Det värsta av alla krig under 1800-talet var det kinesiska Taipingupproret 1854–

1. Den östasiatiska freden

[11]

1868 då hela städer raserades och alla deras innevånare dödades. Men också krigen mellan europeiska länder påverkade Östasien.

Även om första världskriget huvudsakligen utspelade sig i Europa, re-kryterades hundratusentals asiater för att arbeta i de europeiska fabri-kerna och som kanonmat till skyttegravarna. De östasiatiska länderna påverkades också av ”The Great War” när Japan intog områden i Kina som tidigare kontrollerats av Tyskland. Andra världskriget bör-jade tidigare och slutade senare i Asien än i Europa; Kina hade, efter Sovjetunionen, det högsta antalet dödade.

Jag kunde inte finna ett enda decennium sedan 1840-talet när det inte pågått krig någonstans i Östasien. Jag läste Harold Isaacs tragiska profetia från 1947, No Peace for Asia, som bygger på resor efter Japans kapitulation. Han förutsade alla de krig som skulle följa: det kinesiska inbördeskriget, indonesiska frigörelsekriget, den blodiga uppgörelsen mellan muslimer och hinduer i Indien, Malayakrisen, Koreakriget, krigen i Vietnam och uppror i andra länder. Det blev ingen fred i Asien. Fram till 1979 hade Isaacs rätt. Han dog 1986.

När begrep jag då att den östasiatiska freden hade kommit för att stanna? Ganska sent. Vid slutet av kalla kriget trodde många av mina kollegor på en fredlig värld. De hoppades att kalla krigets slut långsiktigt skulle innebära en ekonomisk vinst till följd av freden och därmed bidra till globalt samarbete. Jag intog – trots att jag är född optimist – utifrån studier av historien en något mer pessimis-tisk inställning. Jag räknade med att kalla krigets slut bara skulle dra av den ideologiska dräkt som olika våldsamma regimer och rörelser draperat sig i och att etniska, nationella och religiösa credon skulle ersätta politisk ideologi som känslomässiga drivkrafter i konflik erna. Utvecklingen i forna Jugoslavien och i Mellanöstern tycktes stödja min dystra intuition. Men till min förvåning visade det sig att Öst-asien skulle motbevisa mig. Trots all spänning under ytan i det delade Korea, i Tibet, Xinjiang och Taiwan, mellan Kina och Japan, mellan Korea och Japan, i Aceh, Östtimor, södra Thailand och fle a områ-den i Myanmar, trots rivaliteten om suveränitet över ögrupper och


[12]

maritima zoner i Öst- och Sydkinesiska haven, och trots massakern i Peking 1989 som avbröt Kinas demokratisering, så var regionen för-bluffande f edlig.

Efter den första Mischief Reef-incidenten 1997, då Filippinerna upptäckte att Kina uppfört installationer på ett undervattensskär i Spratlyområdet nära kusten av den filippinska ön Palawan, inledde jag en studie av Sydkinesiska havet, och sedan dess har jag följt de maritima dispyterna där. 1990-talets mitt var också den tid då idén om en östasiatisk fred slog rot i mig. Det berodde på Vietnams över-raskande inträde i Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) 1995, vilket beredde vägen för Laos och Myanmars inträde 1997 och Kambodjas 1998. Jag var gammal nog att inse betydelsen av det. ASEAN bildades 1967 som en organisation för fem icke-kommu-nistiska stater. 1976, när Vietnam enats under kommunistisk egid, oroade sig ASEAN-länderna för att Vietnam skulle ta kontroll över Kambodja och Laos och därmed destabilisera Thailand. Det antogs fortfarande att Vietnam stöddes av Kina. I stället uppstod en dödlig konflikt mellan Asiens två ledande kommunistiska stater. Kina, som välkomnade president Nixon mitt under Vietnamkriget 1972 och 1979 etablerade diplomatiska förbindelser med USA, understödde de kambodjanska röda khmererna, vilkas paranoia ledde till mord på alla som misstänktes vara på Vietnams sida, och därtill ett gränskrig. Viet-nam slog tillbaka 1978, erövrade större delen av Kambodja och till-satte en pro-vietnamesisk regering i Phnom Penh. Detta möjliggjorde en ohelig allians mellan Kina, USA och ASEAN mot det Sovjet stödda Vietnam. Vad som hände 1995, sex år efter kalla krigets slut, fyra år efter Parisavtalet om Kambodja och Sovjetunionens upplösning, var att ASEAN accepterade sin historiska fiende som medlem. I Östasien måste detta räknas som den största fredsvinsten av kalla krigets slut. Kina gjorde inget för att hindra ASEAN:s expan sion; under 1990-ta-let, särskilt efter den finan iella krisen i Asien 1997, tillämpade Kina det Peking kallade en ”god granne-policy”.

En annan personlig upplevelse hjälpte mig att finna regionalt


[13]

fokus för min forskning. Tillsammans med Thommy Svensson, då-varande chef för Nordisk Institut for Asienstudier (NIAS) i Köpen-hamn, deltog jag på en konferens i Venedig 1996 inför det första Asia–Europe Meeting (ASEM). Där fi k vi se kartor ritade av den franske geografen och diplomaten Michel Foucher. De visade regio nala han-delsfl den, fl gtrafik och telekommunikation och demonstrerade att ASEAN-länderna var mer integrerade med Kina, Hongkong, Taiwan, Sydkorea och Japan än med varandra och att de bara hade liten inter-aktion med den sydasiatiska regionen (Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka). Detta bekräftades i en studie av statsvetarna Barry Bu-zan och Ole Wæver, som fann att det sydöst- och nordöstasiatiska säkerhetskomplexet hade sammanfogats till ett östasiatiskt komplex (Buzan & Wæver 2003). För mig betydde det att jag breddade mitt intresse till att omfatta hela Östasien.

Vad som vidare orsakade mitt intresse för den östasiatiska freden var ett manuskript jag granskade för Journal of Peace Research 1999, un-der en tid då mina kollegor var uppfyllda av tanken på ”demokratisk fred”, det vill säga att nyckeln till fred var demokratisering. Artikeln var skriven av den finländs e statsvetaren Timo Kivimäki och publi-cerades 2001 under titeln ”The Long Peace of ASEAN”. Hans tes var att ASEAN-länderna länge haft en odemokratisk fred. I stället för gemensamma demokratiska värden byggde den på en uppfattning om gemensamma intressen hos ledarna i respektive land.

Kivimäkis artikel fortsatte att eka i mitt huvud varje nyårsafton när jag skålade för det faktum att ännu ett år hade förlupit med fred i Östasien. Freden var aldrig självklar, läget var fortfarande spänt, men jag blev mer och mer övertygad om att övergången till fred var värd ett närmare studium. I samband med ett besök av Norges kronprins och kronprinsessa i Thailand 2005 höll jag en föreläsning om ”den sydöstasiatiska freden” på Thammasat University i Bangkok. Jag möttes av en kritikstorm från frihetsälskande studenter i regionen. De hävdade att deras samhällen var långt ifrån fredliga. Mitt fredstal, menade de, gynnade deras auktoritära och förtryckande regimer. Det


[14]

tyckte jag inte om att höra, för jag sympatiserade i grund och botten med deras frihetslängtan. Men jag höll ändå inte med studenterna. Frånvaro av krig och direkt våld är grundläggande för människors välbefinnande även i odemokratiska samhällen. Jag började utforma ansökningar om finan iering för att forska på ”den sydöstasiatiska freden” men fi k nej överallt. Inte förrän 2008, när jag och Kivimäki bestämde oss för en gemensam ansökan med Isak Svensson vid Upp-sala universitet, mot bakgrund av idéer utvecklade under ett antal workshops i Sigtuna anordnade av Swedish School of Advanced Asia-Pacific Studies (SSAAPS), fick vi framgång.

Under åren 2009–2012 arbetade Kivimäki och jag nära tillsam-mans. Han undersökte alla databaser han kunde hitta för att pröva freden i regionen och hur den kunde förklaras. Jag var fascinerad av alla hans grafer och siff or som bevisade att Östasien inte bara und-vikit större krig, utan också upplevt en minskning av våldsbrott. Vi var överens om att demokratisk fredsteori inte kunde bidra till för-klaringen, då många av länderna var fredliga men odemokratiska. Vi behövde knappast en teori för att förklara att demokratiska Japan, Sydkorea, Mongoliet och Taiwan inte krigade mot varandra. Vi var båda skeptiska till idén att enbart ekonomiskt beroende kunde för-klara freden. Nyckelfaktorn, trodde vi, stod att finna i de nationella eliternas huvuden.

Vi var däremot inte överens om den teoretiska inriktningen. Kivi-mäki var inspirerad av konstruktivism och fann det omöjligt att skilja mellan orsak och verkan i förklaringen av den östasiatiska freden. Om innehållet i eliternas diskurs är fredligt kan fredens orsak inte separeras från freden i och för sig. Diskursen är på samma gång både orsak och verkan (Kivimäki 2014: 15, 23).

Jag tyckte det där var trams och insisterade på ett klassiskt kausalt resonemang. Om vi skulle förklara fred som utfallet av ledarnas idéer var vi tvungna att visa att dessa idéer fanns redan före freden och motiverade de handlingar som ledde till fred. Vi diskuterade fram och tillbaka och Kivimäki lade fram en idé som passade bättre för


[15]

min infallsvinkel än hans: att identifie a de ledare som prioriterade ekonomisk utveckling och de ledare som prioriterade andra mål, och kontrollera om fred var mer benägen att följa under den första ty-pen av ledare än under den andra. Det vore i så fall bra om vi kunde hitta ledare som hade satsat på att skapa ekonomisk utveckling men misslyckats. Om det rådde fred under en regering som misslyckats med att skapa ekonomisk utveckling skulle det bekräfta att det inte är utvecklingen i sig som skapar fred, utan ledarens målsättning att stärka ekonomin.

Kivimäki fann att den fredligaste perioden i Filippinernas moder-na historia var under president Ramon Magsaysay (1953–1957). Han gjorde sitt bästa för att skapa ekonomisk tillväxt, men misslyckades. Kivimäki spekulerade att Magsaysay skänkt det hopp som behövdes för att hindra eventuella rebeller från att gripa till våld.

När vi utformade vårt forskningsprogram var vi tvungna att göra några kritiska val. Först beslöt vi oss för att fullt ut använda Upp sala Conflict Data Program (UCDP), data från Peace Re search Institute Oslo (PRIO) över dödade i strid samt den amerikanska data basen Correlates of War (COW). Sedan bestämde vi oss för att inte bara ha en kärngrupp av forskare baserad i Uppsala utan även rekrytera kol-legor i ett antal olika länder för att forma ett nätverk och genomföra specifika forskningsprojekt med ekonomiskt stöd från programmet. Dessutom beslöt vi oss för att förlägga fyra av våra årliga konferenser till Östasien.

Det var lyckosamma val, för de hjälpte oss att utveckla samar-beten med forskare i Korea, Vietnam, Kina och Singapore. Endast den första och sista konferensen hölls i Sverige. Vårt vetenskapliga råd har medverkat vid samtliga konferenser och fungerat som mo-deratorer och diskussionspartner för de uppsatser som presenterats. Sammanlagt 127 konferensbidrag presenterades under de första fem konferenserna. En deltagare vid den femte konferensen i Singapore, professor Evelyn Goh vid Australian National University, uppgav till en journalist att hon aldrig tidigare mött en så blandad grupp av


[16]

forskare på en konferens, och att det var en bedrift i sig att samla så många olika forskare (www.youtube.com/watch?v=Or2GIwuy52Q).

Slutligen bestämde vi oss för att våra huvudsakliga publikationer skulle vara artiklar i peer review-tidskrifter. Vi skulle också ge ut några monografier. Mycket senare beslöt vi att producera en antologi (De-bating the East Asian Peace), ett specialnummer av tidskriften Global Asia och två korta filmer. Utöver att förstå den östasiatiska freden ville vi förstås uppmärksamma den och inspirera debatten om vad som behövs för att göra den hållbar.

[17]

2. ATT FÖRKLARA REGIONAL FRED

När man försöker förklara något måste man först bestämma vad det-ta något är. Vad är ”fred i en region”? Även om det inte existerar någon gemensam definition bland fredsforskare av begreppet fred, så är standarddefinitionen jag valt för att förklara den regionala över-gången till (relativ) fred ”frånvaro av väpnad konflikt”. En region har fred om den inte har någon väpnad konflikt. En väpnad konflikt de-finie as av Uppsala Conflict Data Program (UCDP) som ”en uttalad oenighet” (contested incompatibility) som rör regeringsmakt och/eller territorium, där användningen av väpnade styrkor mellan två parter, av vilka minst en är en stats regering, resulterar i minst 25 döda på slagfältet (under ett år)”. Om konflik en har 1 000 eller fler döda un-der ett år definie as den som krig.

Gränserna är godtyckliga, men inkluderandet av väpnade konfli -ter med endast 25 döda är en väsentlig förbättring mot praxis i Cor-relates of War som bara omfattar konflik er med minst 1 000 döda. Gränsen med 25 döda i strid låter våra användare registrera även lågskaliga konflik er. UCDP:s exakta definition är nödvändig för att skapa dataset med statistisk information som är jämförbar över län-der och regioner. Definitionen är tillräckligt bred för att inkludera vad vi normalt anser vara en konflikt mellan organiserade parter och samtidigt smal nog att utesluta vad vi normalt betraktar som terro-rism eller brottslighet.

Men vad skulle vara vår basenhet, det vill säga vår huvudsakliga indikator för krig eller fred? Det kunde vara själva den väpnade kon-


[18]

flik en. Fredsforskare räknar antalet väpnade konflik er; finns få eller inga kallar vi det fred. Samtidigt varierar väpnade konflik er stort i blodspillan. Ett krig kan döda fler människor än hundra väpnade konflik er. I vårt program har vi därför i stället valt antal döda på slag-fältet som den viktigaste parametern, det vill säga indikatorn för krig/väpnad konflikt/f ed.

Därmed blir vår huvudsakliga illustration av den östasiatiska fre-den en graf som visar det beräknade antalet döda på slagfältet, jämfört med resten av världen, från år 1946 till 2014 (i skrivande stund väntar vi på 2015 års siff or). Vi betraktar alltså regional fred som den (relati-va) frånvaron av väpnad konflikt, mätt i antal döda på slagfältet. Och vi har utpekat som vår huvudsakliga uppgift att förklara minskning-en av antalet döda på östasiatiska slagfält 1979–1989, den fortsatta minskningen under 1990-talet och det låga antalet än i denna dag.

Observera: Grafen bygger på PRIO Battle Deaths v. 3, 1946–2007, och data från UCDP 2008–2014, med de bästa tillgängliga beräk-ningarna och den lägsta uppskattningen när det inte funnits någon

2. Att förklara regional fred

[19]

bästa. Vi kunde ha använt en median eller ett medelvärde av de högsta och lägsta skattningarna i stället, men jag är övertygad om att de höga skattningarna är mer missvisande än de låga, särskilt i några fall som skulle påverka grafens utseende i betydande grad (som Tibet 1959). Siff orna vi använt oss av felar troligen åt det lägre hållet, till exempel i Myanmar, där många konflikt elaterade dödsfall inte rapporterats, men den trend grafen visar är densamma vare sig vi använder högsta eller lägsta uppskattningar eller bästa beräkningar.

Att förklara en frånvaro är knepigt (Ross 2009: 75). Det är mycket lättare att analysera ett krigsutbrott – eller en fredsöverenskommelse – än frånvaron av konflikt. De flesta människor och regeringar lever i fred större delen av tiden. Så en fredlig period i en region kan ses som en expansion av det normala. Fred i en region är den kumulativa effek en av ett antal mer eller mindre medvetna beslut att inte gripa till vapen. Några av dessa beslut togs långt innan freden började, an-dra när det sista kriget slutade, ytterligare andra under fredsperioden efteråt, så att freden inte blev bruten.

Det är bara ibland som fred är skapad. För det mesta är den upprätt-hållen genom en upprepning av mer eller mindre självklara beslut om att inte gripa till våld. I princip varje uppträdande av fredlig samvaro måste förklaras genom en uppsättning föregående omständigheter. Det är obestridligen svårt att urskilja de viktigaste orsakerna till att en region med 16 eller 17 stater, med 30 procent av mänskligheten, kun-de övergå från upprepade krig till relativ fred. Vi måste spåra över-gången genom att undersöka hur de väpnade konflik erna avslutades, varför gamla och nya dispyter inte utvecklades till våldsamheter, och hur regeringar och rebellgrupper släppte sina vapen.

Detta är endast möjligt om vi håller oss till en mätbar variabel: den konflikt elaterade döden (antalet döda på slagfältet). Men orsa-kerna till en nedtrappning eller stabil frånvaro av dödsfall på slag-fältet kan skilja sig från en fas till en annan: inledning, eskalering, avtagande, avslut. När en dispyt uppstår kan parterna vända sig till


[20]

de institutioner som finns för konflikthan ering, de kan inleda för-handlingar eller låta saken avgöras av en oberoende domstol. Dis-pyten kan då lösas utan att någon funderar på att gripa till våld. Om parterna inte kan komma överens kan de bortse från konflik en eller tillfälligt lägga den åt sidan men ändå hålla fast vid sina oförenliga krav. Eller så kan man använda sig av icke-våldsmetoder i sin kamp. En rebellgrupp kan demonstrera på gatorna eller ockupera offentligabyggnader. En regering kan protestera verbalt mot en annan rege-ring, mobilisera sitt folk på gatorna, eller demonstrera styrka för att inte behöva använda den.

I inget av dessa fall inleds en väpnad konflikt. Om en sådan ändå bryter ut kan parterna försöka begränsa omfattningen och hindra en eskalering genom att förbereda sig för försvarsoperationer. Vapen kan användas på ett förutsägbart sätt eller mot mål utan mänsklig närvaro för att undvika dödsfall.

Under stora delar av kalla kriget besköts Taiwan-kontrollerade öar vid den kinesiska kusten under vissa veckodagar, så att människor skulle veta när det var tryggt att röra sig fritt och när de måste söka skydd i bunkrar. Längs gränsen mellan Kina och Vietnam besköts under 1980-talet ofta områden där ingen skulle komma till skada. Under gränstvisten mellan Kambodja och Thailand 2008–2011, nära templet Preah Vihear, användes artillerield huvudsakligen för att de-monstrera styrka.

På senare tid har alternativet cyberkrig aktualiserats, det vill säga att förstöra kommunikationssystem utan att off a liv. Det är dess-utom numera möjligt att begränsa antalet döda och sårade genom precisionsbombning från fl g eller drönare. Det har dock inte skett i Östasien eftersom det inte har förekommit några krigshandlingar där.

Om en konflikt eskalerar är det möjligt att avtrappa den genom en- eller ömsesidiga eldupphörsavtal eller uppvisning av återhållsam-het. En tredje part kan användas som mellanhand eller medlare vid samtal. Och så kan, slutligen, en konflikt avslutas. Det kan ske för att


[21]

den ena sidan backar eller får se sig slagen, eller för att striderna helt enkelt avstannar. Kommunistupproret i Malaysia anses ha avslutats vid mitten av 1960-talet, om inte tidigare, men dess ledare gav inte upp förrän 1989.

Krigsslut kan också anta formen av förhandlad fred, med eller utan inblandning av tredje part. Fredsforskaren Joakim Kreutz, en av de sju som ingår i vår kärngrupp i Uppsala, har pekat på att det faktum att färre nya krig bryter ut eller eskalerar och att pågående konflik er avslutas eller avtrappas är kännetecken i ett övergripande mönster av avtagande krigshandlingar (Kreutz 2015: 16). Bland de faktorer som kan avstyra nya krig måste vi också skilja ut dem som förhindrar ett utbrott i en situation där våld är tänkbart från de fak-torer som säkrar att dispyter hanteras på ett sätt som gör att våld är otänkbart. Jag har dragit slutsatsen att attityder, diskurser, normer, typ av regim samt institutionella mekanismer för konflikthan ering spelar roll när det gäller att göra fred till något självklart. De reduce-rar skräck, motverkar tecknandet av hotbilder och utesluter därmed i förlängningen krig som en utväg. Dessa faktorer gör freden trygg och varaktig när den väl etablerats, men spelar ingen huvudroll för att förhindra att en akut militär dispyt utvecklas till krig.

Jag förmodar att politiska prioriteringar och riskuppfattning har legat i förgrunden när regeringar eller rebelledare valt att lägga dispy-ter åt sidan, när de undvikit väpnade skärmytslingar, när de hanterat en pågående konflikt för att förhindra eskalering eller för att trappa av och avsluta den.

Medan somliga nationer har skapat stabila system för landets styrning och en kultur av fredlig konfliktlö ning har andra inte det. Några bilaterala relationer utmärks av tillit och stabilt ekonomiskt, diplomatiskt och kulturellt utbyte, andra präglas fortfarande av miss-tänksamhet med återkommande incidenter. Gemensamma normer, idéer, kultur, diskurs eller institutioner har haft begränsad betydelse i Östasiens övergång från utbrett krigande till relativ fred. Dessa ”mju-ka” faktorer kommer att spela en viktigare roll om freden tillåts fästa


[22]

sig och regionen blir mer integrerad, inte bara ekonomiskt utan även politiskt och kulturellt.

1979: EN VÄNDPUNKT?

För att förklara den östasiatiska freden har det varit viktigt att säker-ställa vid vilken tidpunkt den inleddes. Det är frestande att slå fast 1979. Det var den statistiska vändpunkten, året för det sista stora kriget. Den 1 januari 1979 etablerade USA och Kina fullständiga dip-lomatiska förbindelser, strax dessförinnan hade Peking inlett mark-nadsekonomiska reformer. Den nya ledaren Deng Xiaoping stude-rade världsläget och övertygades om att Kina kunde få en period av fred, ett andrum. Han tog således risken att slå in på en strategi för nationell utveckling baserad på exportdriven ekonomisk tillväxt och temporär minskning av militära utgifter.

Övergången till fred beror dock inte bara på de avgörande hän-delserna 1979. Freden tog sin början i tidigare händelser, i konflik er som redan hanterats eller lösts efterhand. Väpnade konflik er fort-satte dessutom att utkämpas under större delen av 1980-talet i Kam-bodja och Laos samt vid den kinesisk-vietnamesiska gränsen. Slutet av det tredje Indokinakriget genom Kambodjaöverenskommelsen 1991 och de röda khmerernas utdragna fall mellan 1992 och 1998 är nödvändiga moment i den övergång vi ska förklara. Fred inträffadeinte samtidigt i samtliga delar av regionen. Alla dess nationer hade visserligen varit indragna i andra världskriget, men trots att stora de-lar av Östasien förtärdes av efterföljande krig fanns två undantag: Mongoliet och Japan. De har haft fred ända sedan 1945.

Medan Timo Kivimäki spårar fredens ursprung till förändringar i Sydöstasien mellan 1965 och 1967, då ASEAN grundades, lokaliserar jag ursprunget i Japans reaktion på nederlaget i andra världskriget. Enligt Kivimäki införde de fem ursprungliga ASEAN-medlemmarna en så kallad utvecklingsfred (developmental peace) under slagordet The ASEAN Way. Denna konsensuskultur byggde på ömsesidig respekt,


[23]

konfliktundvikande och icke-inblandning. De idéerna spred sig till resten av Östasien. Jag håller med om att den regionala freden var en utvecklingsfred: ledarna var inte pacifis er, de sökte stabilitet för eko-nomisk utveckling. Men min utvecklingsfred inleddes 20 år tidigare, med Japans reaktion på USA:s ockupation.

ÖSTASIEN ÄR EN REGION

En region består av fle a närliggande länder som har tät kontakt med varandra genom handel och kommunikationer, och som har vissa ge-mensamma drag som skiljer dem från andra länder. Är Östasien en eller två regioner? Det finns stora skillnader mellan nordöstra och sydöstra Asien. Nordöst har färre, större och starkare stater med lång historia. De sydöstasiatiska kungadömena – förutom Vietnam – var under den förkoloniala perioden länge svagare utan fasta gränser. På 1800-talet koloniserade europeiska makter Sydöstasien – förut-om Siam (Thailand) – och delade upp regionen i stater med tydliga gränser. Kina och Japan integrerades i stället i världsordningen och tvingades öppna sig för handel och mission. Dessa skillnader är vikti-ga för att förklara varför det var svårare för de sydöstasiatiska staterna att avsluta sina inbördeskrig än för Kina, Japan och Korea. Samtidigt har de sydöstasiatiska staterna varit bättre på att bilägga menings-skiljaktigheter, medan mellanstatliga spänningar har fortsatt att plå-ga nordöstra Asien. Här finns ingen egen regional organisation, även om en trilateral dialog har inletts mellan Kina, Sydkorea och Japan. Medan Vietnam enades 1976 är Korea och Kina fortfarande delade nationer. Taiwan är formellt en del av Kina, och Republiken Kina i Taiwan gjorde länge anspråk på suveränitet över hela Kina.

Trots allt detta finns det fler skäl för att betrakta Östasien som en region. Som professor och senare ambassadör Michel Foucher visade 1996, kommunicerar de sydöstasiatiska länderna mer med Japan, Syd-korea, Kina och Taiwan än med varandra. Under andra världskriget erövrade Japan stora delar av Kina och sydöstra Asien med målsätt-


[24]

ningen att skapa en sfär av ”Asian co-prosperity”. De allierade delade upp regionen militärt i en amerikansk ”Southwest Pacific Theatre” och en brittisk ”South-East Asia Command”, och när européerna drog sig tillbaka blev USA den dominerande sjömakten i hela Öst-asien. Kina är ännu regional stormakt både i Nordöst- och Sydöst-asien och den kinesiska diasporan spelar en betydelsefull roll i de flest sydöstasiatiska länderna, inte minst inom affär världen. Sydkinesiska havet länkar samman nordöstra och sydöstra Asien genom några av världens mest trafi erade fartygsleder. Sydkorea och Japan är mycket måna om säkerheten vid de farleder som används av oljetankers från Mellanöstern. Institutionellt har ASEAN fungerat som ett forum för regionala konsultationer där också de nordöstra staterna är med: ASEAN+3 (Kina, Sydkorea, Japan), ASEAN Regional Forum (ARF) och De östasiatiska toppmötena (EAS). Det är mer kommunikation mellan Nordöstasien och Sydöstasien än mellan något av de östasia-tiska länderna och Ryssland eller Indien. I vårt forskningsprogram har vi därför varit överens om att Östasien bäst ses som en region.

Södra Asien är en annan och annorlunda region. I den förmoder-na perioden spred sig hinduistisk, buddhistisk och muslimsk kultur öster ut från Indien och arabvärlden, men på 1800- och 1900-talen kom de huvudsakliga yttre influen erna från Europa och Amerika. Om Östasien är något mer än Östasien, så hör det till Stillahavsregio-nen. Jag tycker dock att den ekonomiska integrationen runt Stilla ha-vet, liksom USA:s och Australiens roller i Östasiens säkerhet, förstås bäst i en global struktur, med världsomspännande former för handel och arbetsfördelning: allianser och institutioner som FN, WTO, G7 och G20. Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC) har hittills spe-lat en blygsam roll och inte skapat någon känsla av regional identitet.

När man studerar fred och säkerhet i Östasien är det omöjligt att bortse från USA:s fundamentala betydelse. I säkerhetstermer domi-neras regionen i dag av en triangel bestående av makterna Kina, USA och Japan, där USA är den starkaste och Japan är allierad med USA, som har baser på dess territorium.


[25]

DEN KORTA FREDEN

I sin monografi The Long Peace of East Asia pekar Kivimäki på att det också fanns en ”kort fred” i mitten av 1950-talet, och menar att den måste förstås och jämföras med ”den långa freden” från 1979 och framåt. Den korta freden inleddes med Josef Stalins död i mars 1953, vilket såväl i Moskva som i Peking framkallade ett sökande efter nya säkerhetsstrategier med starkare betoning på diplomati. Den kinesis-ka folkarmén hade lidit katastrofala förluster i Korea. Armén behövde andrum och tilläts av Mao Zedong att förhandla om ett vapenstille-stånd med FN:s styrkor. USA var också redo att förhandla sedan man i april 1952 hade ersatt den omstridde general Douglas MacArthur som befälhavare för sina FN-trupper och kriget hade nått ett dödläge med en front strax norr om den 38:e breddgraden, som sedan 1945 delat Korea.

Förhandlingar om ett eldupphör hade inletts redan 1951, men det tog två år innan ett vapenstillestånd kunde skrivas under i juli 1953. Vapenstilleståndet banade väg för en stormaktskonferens i Genève med syfte att komma överens om ett fredsavtal för Korea och av-sluta kriget i Indokina där de franska trupperna fi k massivt stöd från USA. Det visade sig dock omöjligt att förhandla mer om Korea. Emellertid hade Kina, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike allvarliga samtal om Indokina och satte press på de två rivaliserande vietnamesiska regeringarna för att få dem att acceptera en vapenvila.

Genèvekonferensen blev ett diplomatiskt genombrott för Folk-republiken Kina som ännu inte var medlem i FN och inte heller hade erkänts av vare sig Frankrike eller USA. Amerikanerna vägrade att tala med de kinesiska representanterna, men Frankrike var färdigt för en kompromiss. Redan under förhandlingarna led Frankrike ett förnedrande militärt nederlag på det vietnamesiska höglandet, vid Dien Bien Phu, där en fransk befästning belägrades och intogs av den vietnamesiska armén, kraftigt understödd av kinesiska trupper. Med Dien Bien Phus fall och beslutet i Genève att erkänna Vietnam,


[26]

Kambodja och Laos som tre självständiga stater, samt att temporärt dela Vietnam vid 17:e breddgraden, sjönk antalet dödsfall på slagfäl-tet i Östasien.

Den korta freden innebar också ett närmande mellan Kina och Indien, vars premiärministrar Zhou Enlai och Jawaharlal Nehru i de-cember 1953 skrev under en gemensam förklaring som innehöll ”Fem principer för fredlig samexistens”: 1) ömsesidig respekt för varandras territoriella integritet och suveränitet, 2) ömsesidig icke-aggression, 3) ömsesidig icke-inblandning i varandras interna angelägenheter, 4) likvärdighet och samarbete för ömsesidigt utbyte, 5) fredlig sam-existens.

Det utkämpades ett kort krig i den tidiga fasen av den korta fre-den. Den första krisen i Taiwansundet 1955 är intressant när man diskuterar den korta fredens misslyckande. När Koreakriget bröt ut ville president Truman undvika ett tredje världskrig. Därför sände han 1950 USA:s sjunde flo ta till Taiwansundet för att hindra Mao Zedong och Chiang Kai-shek från att återuppta det kinesiska in-bördeskrig som just hade avslutats och resulterat i Maos grepp om Fastlandskina och Chiangs om Taiwan. Chiang var djupt besviken på USA; han hade hoppats att kriget i Korea skulle sprida sig, så att han fi k chans att ta tillbaka fastlandet.

I februari 1953, när kriget i Korea hade stått still en längre tid, lyfte Truman blockaden av Taiwansundet och då kunde Chiang sän-da fler trup er till de Taiwankontrollerade öarna längs den kinesiska kusten. Peking svarade med att bombardera öarna och tog sedan över dem som var sämst befästa. Bombardemang med artillerield fortsatte i åtskilliga månader och USA hotade till slut Kina med en kärnvapen-attack. I april 1955 var Kina redo för förhandlingar och den 1 maj upphörde bombardemanget av Matsu- och Kinmen-öarna – dock bara tillfälligt.

Konflik en skapade en sorts krisstabilitet i Taiwansundet. Precis som i Korea skulle det ske fler incidenter och kriser, men i och med kärnvapenhotet uppstod en situation där Fastlandskina fi k räkna


[27]

med ett fullskaligt amerikanskt svar om man försökte återerövra Taiwan med våld och där USA – i strid mot CIA:s önskan – hindrade Taiwan från att återuppta inbördeskriget. Chiang var besviken över presidenterna John F. Kennedys och Lyndon B. Johnsons beslut att involvera USA i ett hopplöst krig i Vietnam, i stället för att hjälpa ho-nom att återta Kina. Följden av den korta freden var ett fortsatt dödlä-ge i Nordöstasien. Platsen för aktivt stridande hade fly tats till sydöst.

I april 1955, precis när den första krisen i Taiwansundet dog ut, hölls en afro-asiatisk konferens i Bandung, Indonesien, som syftade till att förkasta uppdelningen i öst och väst, befästa de fem princi-perna för fredlig samexistens samt få utvecklingsländerna att bilda en ”tredje kraft”. Burmas neutrala president U Nu hörde till de sam-mankallande. Kinas premiärminister Zhou Enlai var där, liksom hans nordvietnamesiske kollega Pham Van Dong.

Bandungkonferensen, som markerade höjdpunkten på den in-donesiske presidenten Sukarnos internationella inflytande, ses som upphovet till den senare alliansfria rörelsen, där Nordkorea blev en ivrig deltagare – även om ingen representant varit med i Bandung. När Nordkoreas ledare Kim Il Sung och hans son Kim Jong Il besökte Indonesien 1965 för att fi a tioårsjubileet av Bandung tillsammans med president Sukarno var andan av den korta freden emellertid av-lägsen.

Varför blev den korta freden så kort? Varför höll den i Korea men inte i Indokina? Freden var följden av en uppgörelse i ett läge av mi-litär status quo och utmattning både i Korea och Indokina, men också av en tillfällig strategisk omgruppering inom det socialistiska lägret. Vapenstilleståndet som avslutade kriget i Korea undertecknades av en amerikansk general på uppdrag av FN:s kommando, en represen-tant för Koreanska Folkets Armé och en representant för Kinesiska Folkets Frivilliga Armé – men inte av Sydkorea. Huvudorsaken till att vapenstillestånd fortfarande råder är att USA, Sovjetunionen och Kina alltid har ansett ett återupptagande av kriget i Korea som alltför riskabelt eftersom Korea ligger så nära centrala Kina. Sedan 1991, då


[28]

Kina och Sydkorea inledde diplomatiska relationer och både Syd- och Nordkorea blev medlemmar i FN, har alla externa makter försökt att undvika nytt krig i Korea.

Under 1960- och 1970-talen var detta dock inte självklart. USA var fortsatt övertygat om att kommunismen skulle växa och spridas och därför måste kontrolleras med militära medel. Det ansågs be-kräftat 1959–1960 när de vietnamesiska kommunisterna återupptog sin väpnade kamp i Laos och Sydvietnam. Med inspiration från det sydvietnamesiska upproret, understött och kontrollerat från norr, ville Kim Il Sung också återuppta sin väpnade kamp för en natio-nell återförening av Korea, men han fi k inget stöd från Peking eller Moskva och han klarade det inte själv. Den kommunistiska rörelsen i Sydkorea hade krossats totalt och det var omöjligt för Nordkorea att skicka trupper i hemlighet genom den demilitariserade zonen som skiljer nord från syd.

Följaktligen uppstod bara ett långt dödläge, avbrutet av misslyck-ade försök till försoning 1972 och 2000–2008, vilket ledde till den situation vi har i dag med ett välmående Sydkorea allierat med USA och ett utfattigt och ensamt Nordkorea, beroende av handel med Kina. Nordkorea söker trygghet i sitt kärnvapenprogram och i sin kapacitet att förstöra Seoul med konventionellt artilleri. Kim Il Sung, hans son och sonson blev förlorare, medan Ho Chi Minh fick det stöd han behövde från Kina och Sovjetunionen för att besegra den USA-stödda sydvietnamesiska regimen och åstadkomma nationell enhet på kommunistiska villkor.

En anledning till att freden inte höll i Indokina var således att USA aldrig skrev på eller kände sig tvingat av Genèveöverens-kommelsen och dess krav på allmänna val i båda delarna av Vietnam före juli 1956. Frankrike, som var bundet av avtalet, hade vid det laget slängts ut av Sydvietnams nye starke man Ngo Dinh Diem, som stöddes av USA. Detta ledde till att de vietnamesiska kommu-nisterna beslöt sig för att återuppta sin väpnade kamp. Till en början fi k de inte tillåtelse av vare sig Kina, Sovjetunionen eller Ho Chi


[29]

Minhs regering i Hanoi, men 1959 beslöt Vietnams arbetarparti att inleda en väpnad revolt i Sydvietnam som syftade till att undermi-nera Diems regim. Detta ledde till en kris i söder, som fi k USA att intervenera.

En annan anledning till att den korta freden misslyckades var Maos idévärld. Han tycks ha varit övertygad om att det skulle bli ett tredje världskrig och kände att han bara behövde en kort vila efter all blodspillan i Korea innan han kunde inleda sitt nästa anfall på den västliga imperialismen, revolutionera det kinesiska samhället och förbereda sig på globalt krig.

Under det sena 1950-talet, så snart Folkrepubliken hade kon-soliderat sig under Zhou Enlais och Deng Xiaopings pragmatiska ledarskap, tog Mao ”Det stora språnget”, ett försök att åstadkom-ma hypersnabb industrialisering utan att ta hänsyn till jordbrukets behov. På så sätt orsakade han en svält som kostade mellan 30 och 50 miljoner människor livet. Samma år beordrade han sin armé att göra ett nytt, misslyckat, försök att erövra en Taiwankontrollerad ö. 1959 sände Mao sin armé till Tibet för att stävja oroligheter där med stor brutalitet.

Samtidigt införde Kina stödprogram åt kommunistpartier utom-lands, inte bara i Indokina och Myanmar, utan även i andra delar av sydöstra Asien. Kina inledde en speciell relation med det mäktiga, men obeväpnade, indonesiska kommunistpartiet som tolererades av den karismatiske Sukarnos regering. Sukarno försökte balansera mellan de två viktigaste krafterna i indonesisk politik: kommunist-partiet och armén. USA uppfattade Mao och kommunistpartierna i Indonesien och Indokina som delar av ett samlat kommunistiskt hot och utvecklade en strategi för ”fl xibel respons” som innebar starkt stöd till Ngo Dinh Diems regim i Sydvietnam och dessutom till den indonesiska armén när den tog makten i landet 1965. Följden var Sukarnos fall, vilket bland annat innebar en massaker på Indonesiens kommunister, samt 33 år under general Suhartos ”Nya ordning” – och så förstås Vietnamkriget.


[30]

Det finns emellertid ännu en orsak till att den korta freden inte höll: den byggde inte på en gemensam strävan efter ekonomisk ut-veckling. Japan var redan på väg mot större tillväxt men andra länder i regionen var fortfarande upptagna av kampen för att bli självstän-diga stater med eget våldsmonopol inom fasta gränser. Ekonomisk tillväxt var således ännu inte en dominerande regional prioritet. Om ekonomisk utveckling är en regerings främsta mål, ser den ett starkt behov av extern och intern stabilitet.

KRIG UTAN GRÄNSER

När vi utformade vårt forskningsprogram beslöt vi oss för att studera både inrikesfred och internationell fred. Inbördeskrig och internatio-nella krig hänger ofta samman. Inbördeskrig kan bli internationella genom att sprida sig över gränser, som när de kinesiska Kuomin-tang-styrkorna fl dde in i Myanmar, eller genom externt stöd för den ena eller andra sidan, som när det sydvietnamesiska upproret ledde till att USA ingrep för Diem-regeringen. Det motsatta kan ock-så inträffa: ett internationellt krig kan provocera fram ett inbördes-krig i ett ockuperat land mellan motståndsmän och kollaboratörer, vilket skedde i Myanmar under andra världskriget, när Aung Sans pro-japanska armé slogs mot soldater som britterna rekryterat från de pro-brittiska etniska grupperna chin, kachin och karen.

I Östasiens moderna historia är det alltså svårt att skilja på inom-statliga och mellanstatliga krig. Det kinesiska inbördeskriget var en inrikes angelägenhet fram till 1949, men sammanstötningarna i Taiwansundet 1954 och 1958 förstås bäst som mellanstatliga, även om det fortsatt var samma parter som stred. Och var Koreakriget ett inbördeskrig eller inte? Vid den tiden var det ingen som erkände båda de koreanska staterna, och formellt räknades Seoul som Nordkoreas huvudstad ända till 1972. Det dröjde ända till 1991 innan de båda Koreastaterna blev medlemmar i FN.

Också Vietnamkriget var många krig i ett: inbördeskrig i Laos, in-


[31]

bördeskrig i Sydvietnam, inbördeskrig i Kambodja, krig mellan Laos och Nordvietnam, ”inbördeskrig” eller ”krig” mellan Nordvietnam och Sydvietnam, amerikanskt försök att kväva upproret i Sydviet-nam, USA:s bombning av Nordvietnam, USA:s bombning av Laos, USA:s bombning av Kambodja. Bilden kompliceras ytterligare av det faktum att Nordvietnam fi k massivt stöd från både Kina och Sovjet-unionen, inklusive kinesiska trupper.

De många väpnade konflik erna i Myanmar är avgjort inomstat-liga. Men Myanmar har inte på många decennier utövat någon kon-troll över Wa-territoriet vid gränsen mot Kina, och om de etniska grupperna i Kachin- och Rakhine-staterna skulle bli självständiga i framtiden, kommer de krig vi nu benämner inbördeskrig betraktas som nationella frihetskrig mot Myanmars ockupation.

Kriget i Östtimor har liknande definitionsp oblem. Var kriget in-omstatligt hela tiden från den indonesiska invasionen 1975 fram till att Indonesien drog sig tillbaka 1999? Under 1980-talet ansågs det av många vara en väpnad konflikt inne i Indonesien trots att FN aldrig godkände Indonesiens annektering av territoriet.

Mot bakgrund av sambanden mellan internationella och inhem-ska krig beslöt vi således att på samma gång analysera extern och intern fred. Det ställde oss inför problemet att ta hänsyn inte bara till regeringars val utan också dem som gjordes av icke-statliga väpnade grupperingar. Förändringar i deras beteende måste tas med i beräk-ningen när man försöker förklara övergången till fred i regionen och kommer därför att behandlas i den följande diskussionen.

ELDUPPHÖR OCH FREDSAVTAL

Mina kollegor har räknat fredsavtal och funnit att Östasien har haft färre sådana efter 1979 än tidigare, och färre än i andra regioner i världen (Svensson 2011; Kivimäki 2014: 125–133). Viktigare än an-talet fredsavtal är dock deras effekt. Ett fredsavtals effekt kan inte bestämmas endast av om det avslutar all väpnad strid. Fredsavtalet i


[32]

San Francisco 1951 mellan Japan och dess tidigare fiender, överens-kommelserna om Korea 1953, Indokina 1991, Östtimor 1998–2000 samt Aceh 2005 utgjorde betydande steg mot fred i regionen. Om en inrikespolitisk dialog kan avsluta Myanmars inbördeskrig, och avta-let från 2015 mellan Filippinernas regering och separatistiska Moro Islamic Liberation Front (MILF) kan godkännas av filippinska se-naten (genom antagande och implementering av Bangsamoro-lagen, som syftar till att ge autonomi till regionen med samma namn i västra Mindanao) stöder det tesen att förhandlingsöverenskommelser har bidragit till att skapa fred i regionen.

Fredsavtalet i San Francisco den 8 september 1951 trädde i kraft den 28 april följande år. Det avslutade inte någon konflikt, den var redan avslutad när Japan undertecknade sitt kapitulationsdokument den 3 september 1945, men fredsavtalet tillät Japan att återinträda i det internationella samfundet som en så kallad fredsstat. Japan skrev under tillsammans med 48 av sina tidigare fiender. Avtalet återupp-rättade Japans suveränitet efter sju års amerikansk ockupation och integrerade landet i det internationella icke-kommunistiska systemet. Det inkluderade dock inte de två koreanska staterna som fortfarande bekrigade varandra. Sydkorea inledde diplomatiska relationer med Japan 1965, men det steget återstår fortfarande för Nordkorea.

Fredsavtalet i San Francisco inkluderade inte heller Folkrepubli-ken Kina. USA tvingade Japan att skriva under ett separat avtal med Republiken Kina i Taiwan. Och även om Sovjetunionen representera-des i San Francisco, undertecknades inte avtalet av Moskva. Till följd av kalla kriget skapades alltså San Francisco-systemet med en rad bris-ter (Dower 2014). Okinawa föll inte under japansk suveränitet förrän 1972 och där finns än i dag en amerikansk bas. En serie japanska terri-toriella frågor förblev olösta. Det handlar om konflik er med Ryssland i Nordterritorierna/Kurilerna, med Nord- och Sydkorea om Take-shima/Dokdo och med både Kina och Taiwan om Senkaku/Diaoyu, som kvarstod under amerikansk administration fram till 1972. Japan avsade sig sitt anspråk på suveränitet över Paracel- och Spratly-öarna


[33]

i Sydkinesiska havet men det uppgavs aldrig till vem. Alla dessa terri-toriella frågor fortsätter att irritera regionen. Japans separata fred för-senade också vad som kunde ha varit en process för rättvisa och för-soning för de brott som begicks under Japans styre i Korea och under krigen med Kina 1937–1945. Det förhindrade en läkning av historiska sår. Japans underdånighet mot USA i ett alliansfördrag som under-tecknades 1951 och förnyades 1960 har dessutom skapat problem för Japans nationella identitet. Många japaner, i synnerhet högerkon-servativa, känner att de inte behandlas som en nation bland andra.

Trots alla dessa brister skapade San Francisco-systemet en grund-plåt för fred genom att återge Japan status som självständig nation med medlemskap i FN och med möjlighet till ekonomisk återhämt-ning i regionen. Japan blev tillräckligt självständigt för att motstå USA:s påtryckningar om att åter snabbt beväpna sig och delta i USA:s krig. Japan erkände Folkrepubliken Kina 1972, sju år före USA.

Alla dessa premisser är nödvändiga för den östasiatiska freden. Artikel 9 i den japanska konstitutionen från 1946, som förbjuder lan-det att föra krig, liksom att hålla militära styrkor överhuvudtaget, är en viktig premiss för regional fred. Emellertid har artikel 9 genom åren urlakats på större delen av sitt innehåll eftersom Japan byggt upp så kallade självförsvarsstyrkor, men dessa är integrerade i USA:s militära system. Det innebär att varken Ryssland eller Kina kan ha en separat konflikt med apan utan att möta också USA.

Det koreanska vapenstilleståndet undertecknades i juli 1953. Det har hjälpt till att förhindra ett återupptagande av aktiv krigföring i över 60 år. Vapenstilleståndet har dock ännu inte ersatts av ett freds-fördrag. Detta är Nordkoreas främsta diplomatiska mål, men USA avfärdar det alternativet helt med tanke på Nordkoreas kärnvapen-program. Dödläget på den koreanska halvön håller således i sig.

Historien om krig och fred i Indokina kan beskrivas som resultat av fyra misslyckade avtal i Hanoi och Paris 1946 (för Vietnam), Ge-nève 1954 (för hela Indokina), Genève 1962 (för Laos), Paris 1973 (för Vietnam) samt, slutligen, det framgångsrika avtalet i Paris (för


[34]

Kambodja) 1991. Frankrike erkände Vietnam som en fri stat i mars 1946 och undertecknade ett modus vivendi (en tillfällig överenskom-melse om vapenstillestånd) med president Ho Chi Minh i september. Överenskommelsen höll inte och krig bröt ut i december. Efter åtta år av krig och det franska nederlaget vid Dien Bien Phu i maj 1954 delade Genèveöverenskommelsen Vietnam temporärt vid den 17:e breddgraden. Historien om Genèveavtalets sammanbrott och hur Vietnamkriget började har redan berättats. Under det sena 1950-ta-let, när man förberedde sitt stöd för ett nytt uppror i södra Viet-nam, tog Nordvietnam kontroll över de östra delarna av Laos och stödde en pro-kommunistisk fraktion i landet. Det framkallade en internationell kris som ledde till ett nytt Genèveavtal för Laos 1962, vilket garanterade Laos oberoende och neutralitet. Överenskommel-sen bröt snabbt samman under press från den tilltagande kampen i Sydvietnam. Laos och Kambodja drogs längre och längre in i kriget genom USA:s bombningar.

Det tredje misslyckandet var fredsavtalet som slöts i Paris 1973 mellan USA, Nordvietnam, Sydvietnam och en provisorisk revolu-tionär regering som etablerats av rebellerna i Sydvietnam. Trots dess korta varaktighet hade fredsavtalet betydelse. Det tillät USA att dra sig tillbaka från Indokina och beredde vägen för Hanoi att återförena Vietnam på egna villkor 1975–1976. För USA fanns ingen strategisk anledning att utkämpa ett nytt dyrbart krig i Indokina efter president Nixons Kinaresa 1972. Fruktan för kommunistisk expansion i Öst-asien hade dämpats eftersom Kina kommit att se Sovjetunionen som sin huvudsakliga motståndare.

Etablerandet av den enade socialistiska republiken Vietnam ledde dock inte till fred i Indokina. En rivalitet mellan Vietnam och Kina utvecklades om behandlingen av etniska kineser i Vietnam och den nya regimen i Kambodja, efter att de röda khmererna intagit huvud-staden Phnom Penh redan innan storebror Vietnam besatte Saigon. De röda khmererna allierade sig med Kina mot sina forna vietna-mesiska mentorer och etablerade den mest paranoida och brutala av


[35]

alla världens kommunistiska regimer. De röda khmererna dödade alla som misstänktes vara pro-Vietnam eller pro-europeiska i vad som vanligtvis räknas som ett folkmord, även om det inte bara drabbade etniska minoriteter, som vietnameser, kineser och cham-muslimer, utan även khmererna, de nya härskarnas egen etniska grupp. Vietnam ockuperade Kambodja och avlägsnade de röda khmererna från mak-ten under december 1978 och januari 1979.

Det blev inledningen av det tredje Indokinakriget, som påverka-de hela regionen, men med de huvudsakliga striderna i Kambodja och vid den kinesisk-vietnamesiska gränsen. Vietnam behöll trupper i Kambodja för att understödja en pro-vietnamesisk regim, ledd av Hun Sen, en avhoppare från röda khmererna, medan Kina och USA stödde en koalition av upprorsgrupper med fristäder i Thailand. Viet-nam marginaliserades och blev beroende av stöd från Sovjetunionen. När kalla kriget närmade sig slutet slopade Sovjetledaren Michail Gorbatjov hjälpen till Indokina och påbörjade ett närmande till Kina. Hanoi tvingades därmed dra tillbaka sina trupper från Kambodja och söka en överenskommelse. Det tog två år. En kombination av indo-nesisk och fransk hjälp, samt hårt diplomatiskt arbete i många länder, bidrog till att det kambodjanska fredsavtalet kunde skrivas under i Paris i oktober 1991.

Det faktum att röda khmererna igen grep till vapen bör inte be-traktas som ett misslyckande utan ska i stället ses som en lyckad effek av Parisavtalet. Genom de återupptagna striderna förlorade de allt utländskt stöd och kollapsade 1998. Det politiska utfallet i Kambodja, där Hun Sen nu sedan länge suttit vid makten efter ett antal strider mellan olika fraktioner och med val som varken varit fria eller rätt-visa, är inte idealt. Dock har Kambodja haft fred under många år och upplevt en dramatisk förbättring av folkets levnadsvillkor. En annan viktig följd av avtalet 1991 var avlägsnandet av ett tvistefrö i regionen, så att Kina och Vietnam kunde förbättra sitt förhållande och mer sta-bila relationer kunde inledas mellan de indokinesiska staterna, som alla inbjöds till medlemskap i ASEAN.


[36]

Nästa viktiga avtal var den FN-stödda överenskommelsen mellan Indonesien och Portugal (Östtimors forna kolonialherrar), som lade grunden för en folkomröstning om Östtimors självständighet 1999. Efter omröstningen, mitt i en våldsvåg, tvingades Indonesien med diplomatiska påtryckningar från en rad stora och mindre makter att dra sig undan från det land de ockuperat, annekterat och förtryckt sedan 1975. Östtimors självständighet, formellt erhållen 2002, gav inga stora internationella efterdyningar, men Indonesiens nederlag fick en tillnyktrande effekt på en inrikespolitik som präglats av in-terna strider sedan Suhartos fall 1998. Tre år efter att Östtimor blivit självständigt var den indonesiska regeringen redo att skriva under ett avtal med Rörelsen för ett fritt Aceh (Gerakan Aceh Merdeka, GAM), som avslutade ett långt uppror och garanterade storskalig autonomi åt provinsen på norra spetsen av Sumatra. Efter att avtalet implemen-terats upphörde politiska våldsamheter även i andra delar av Indone-sien där diverse miliser upplöstes. I över tio år har nu världens största muslimska land varit en stabil demokrati utan någon större politisk inblandning av militären.

ÄR DET STORMAKTERNA SOM BESTÄMMER?

När man ska förklara övergången till fred kan några orsaker spåras i själva regionen och andra i storpolitiken. Delvis sammanfaller de eftersom regionen har stormakter (Kina och Japan) liksom en extern aktör med tung militär närvaro (USA). Även om USA har militär-baser i regionen och därmed ett ointagligt marint övertag, så ser jag USA som en extern aktör, liksom Ryssland och Indien. I ett sydöst-asiatiskt sammanhang ska också Japan och Kina ses som externa. Fredsforskaren Joakim Kreutz drar i sina studier slutsatsen att fred i Sydöstasien uppnåddes först när alla externa aktörer önskade den. Idén är giltig för Koreakrigets slut 1953, det första indokinesiska kri-get 1954, det andra 1973–1975 och det tredje 1991. I alla dessa krig har externa krafter velat se ett slut på konflik en – och så skedde. Kreutz


[37]

tes innebär dock inte att konflik er är förutbestämda att avslutas bara för att alla externa krafter så önskar. De lokala parterna kan finn möjligheter att fortsätta, eller återuppta, sina konflik er, men utan betydande ekonomiska resurser är det svårt att hålla igång eller eska-lera en väpnad konflikt

Kreutz hävdar att minskningen av inomstatliga väpnade konfli -ter i Sydöstasien, i kontrast till Nordöstasien, inte har så mycket att göra med vad de lokala regeringarna själva gjort utan framför allt be-ror på upphörandet av externt stöd och utländsk inblandning (Kreutz 2015). Detta utmanar min och Kivimäkis teori om en utvecklingsfred, som bygger på antagandet att identiteterna och prioriteringarna hos de nationella eliterna bidrog till att skapa en förståelse för behovet av stabilitet, både internationellt och nationellt.

Det är en svår utmaning. Pacificeringen av Kambodja 1989–1991 åstadkoms inte av Hun Sens regering, utan var ett resultat av Viet-nams reträtt, vilken i sin tur huvudsakligen berodde på att Vietnam förlorat ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, som nu i stället stimu-lerade fredsansträngningarna. De röda khmererna gav inte heller upp sin kamp frivilligt. De förlorade externt stöd. Det långvariga kom-munistiska upproret i Myanmar kollapsade när Kina drog tillbaka sitt stöd. Kreutz har alltså en poäng. Men vår teori om en utveck-lingsfred finner stöd i de historiska mönstren i Indonesien, Malay-sia och Singa pore. Kommunisterna i dessa länder fi k aldrig någon betydande utländsk hjälp och besegrades av utvecklingsinriktade re-geringar. Att Sovjetunionen avbröt sitt understöd var inte den enda anledningen till att Vietnam drog sig ur Kambodja. Beslutet att re-tirera baserades också på att Hun Sen kunde klara sig på egen hand, och på ett stort besparingsbehov i Vietnams dåligt skötta ekonomi. Så låt mig besvara Kreutz med att säga att upphörandet av externt stöd åt kommunistiska och antikommunistiska uppror försåg utveck-lingsinriktade regeringar med en möjlighet att bygga den stabilitet de behövde för att kunna tillgodose sin främsta prioritet. Regionens övergång från omfattande krig till relativ fred är en kombination av


[38]

avslutade konflik er, nedtrappning och konflikt örebyggande. Främ-mande makters roll har varit mer begränsad i förhindrandet av upp-komsten av konflik er än i avslutandet av pågående konflik er. USA har utövat ett disciplinerande inflytande på sina allierade och klienter (Sydkorea, Japan och Taiwan) under krisperioder, men uppgiften att avstyra eller förhindra konflik er genom diplomati och återhållsam-het har mest utförts av staterna själv. De har ibland undvikit eskale-ring, ibland lagt sina dispyter åt sidan.

På ett område har de regionala staterna dock varit proaktiva för att uppnå överenskommelser som kan bli viktiga för framtidens fred i regionen: nämligen när det handlar om att enas om nationsgränser.Dispyter som lett till internationella krig är ofta territoriella. För att en hållbar fred ska etableras är det därför nödvändigt att vara överens om gränser, både på land och till havs. Gränsavtal är en förutsätt-ning för att skapa fri rörlighet mellan länder eftersom överenskomna gränser oftast är öppna för passage medan omtvistade gränser ofta är stängda. Paradoxalt nog kan således en ”gränslös värld” definie as av fasta och säkra gränser. Även om det ännu finns ett antal olösta terri-toriella dispyter i Östasien, så har de flesta klarats upp och detta har för det mesta åstadkommits av de berörda länderna själv. Till exempel har Kina undertecknat gränsavtal med alla sina grannar på fastlandet utom Indien och Bhutan (Fravel 2008).

Avtalet 1999 om en landgräns mellan Kina och Vietnam och upp-sättning av gränsmarkörer under 2000-talet var en milstolpe i his-torien om regional fred. Kina skrev också år 2000 under sitt första sjögränsavtal någonsin. Det delade Tonkinviken i en kinesisk och en vietnamesisk zon. Havsgränserna mellan Indonesien och Vietnam, Indonesien och Malaysia, Thailand och Malaysia, Malaysia och Viet-nam har också avtalats. Inga förhandlingar har dock hållits om havs-gränserna i den omtvistade centrala delen av Sydkinesiska havet där de vitt spridda Spratly-öarna ligger.

I några få fall har regeringar låtit gränstvister lösas av den in-ternationella domstolen (ICJ). Den har två gånger beslutat i tvisten


[39]

mellan Kambodja och Thailand om tillträde till Preah Vihear-temp-let. Malaysia och Indonesien har låtit ICJ avgöra en tvist om två små öar öster om Borneo/Kalimantan. Singapore och Malaysia har gjort detsamma för den lilla ön Pedra Branca. I samtliga fall har den för-lorande sidan accepterat domen. Den tidigare malaysiske premiärmi-nistern Mahathir Mohamad, som vann målet mot Indonesien men förlorade mot Singapore, har hållit skrytsamma föreläsningar om hur asiater löser sina tvister fredligt. Han hävdar att krig är en ”ocivilise-rad”, företrädesvis västerländsk sedvana och påstår att de civiliserade asiatiska staterna förhandlar och låter internationella skiljedomstolar lösa sina tvister.

Kina har emellertid insisterat på att endast delta i bilaterala för-handlingar, och har inte heller bilateralt velat förhandla om suverä-nitet till öar eller om hur stora havszoner omstridda öar kan ha. 2013 krävde Filippinerna att FN skulle upprätta en skiljedomstol för att lösa vissa tolkningsfrågor med stor betydelse för havsgränserna i Syd-kinesiska havet. Även om Kina protesterade och vägrade medverka, upprättades skiljedomstolen och i oktober 2015 tilldömde den sig ju-risdiktion i fle a av de frågor Filippinerna ställt. Dom väntas komma under juni 2016 (Tønnesson 2016b).

Kina, Taiwan, Sydkorea och Japan har ännu inte löst sina gräns-tvister i Östkinesiska havet, men de har kommit överens om fis e-gränser. Och vid mitten av 2000-talet fanns det en överenskommelse mellan Kina och Japan för att gemensamt söka efter olja och dela eventuella vinster i ett område runt mittlinjen mellan deras kustlin-jer. Överenskommelsen föll dock och 2009 överlämnade både Sydko-rea och Kina data till FN som utvidgar deras kontinentalsockel helt fram till Okinawa-klyftan nära den japanska ökedjan Ryukuyu.

EN HISTORISK FREDSTEORI

Så till min egen teori! Jag ser den östasiatiska freden som en kumula-tiv effekt av ett antal förändringar i nationella prioriteringar och en


[40]

förnyad riskuppfattning hos regionens ledare och i viss utsträckning även hos rebeller. Min teori rymmer ett speglingsmoment (”emu-lation”) där nationella ledare har lärt sig av varandra (Tønnesson 2015c; Legro 2008).

I upplevd nationell kris har nya ledare kommit att se ekonomisk tillväxt som sin högsta prioritet, vilket lett till behov av extern och intern stabilitet. Den östasiatiska freden kom till stånd när tillräckligt många viktiga länder hade bestämt sig för att prioritera ekonomisk utveckling.

Historien om förändringarna i de nationella prioriteringarna inleddes 1945–1946, i kölvattnet av Japans nederlag i andra världs-kriget. En gentemot väst vänligt sinnad diplomat, Shigeru Yoshida, tog över som premiärminister under amerikanskt förmyndarskap och stannade vid makten i stort sett oavbrutet fram till 1954. Japan var i en djup nationell kris 1945 med städer i ruiner och sin heder för-störd. Men landets ledare bestämde sig för att ”omfamna nederlaget” (Dower 1999).

Inte en enda amerikansk soldat dödades i efterkrigsilskan. Japan antog en konstitution som förbjöd landet att någonsin igen gå ut i krig eller ens ha en armé. Radikala reformer genomfördes, inklusive en jordreform, och man skapade ett departement för internationell handel och industri (MITI) som skulle samordna den ekonomiska återuppbyggnaden. Japan återfick sin suveränitet 1952 mot att ge USA militärbasrättigheter. Japanerna motstod dock amerikanskt tryck att snabbt återupprusta och delta i kriget i Korea; i stället tjä-nade de pengar på det. Internt upprätthöll Yoshida ett system av övervakning och poliskontroll för att motverka vänsteruppror. Hans ekonomiskt inriktade utrikespolitik med betoning på tillväxt blev känd som Yoshida-doktrinen. Den var kontroversiell både på höger- och vänsterkanten, men den gjorde Japan rikt. Först efter att landet hade uppnått genuint välstånd kom ekonomin att stanna av under 1990-talet. Men trots att Japan varit en pålitlig amerikansk bunds-förvant, har det än så länge inte deltagit i något av USA:s många krig.


[41]

Yoshidas modell var en kedja av länkar: nationell kris nya le-dare skifte till en politik som prioriterar statsstyrd ekonomisk till-växt behov av extern och intern stabilitet anpassning till USA för att dra nytta av bistånd, investeringar och tillgång till marknader pragmatisk politik mot grannar repression inom landet snabb ekonomisk tillväxt.

Det är ingen deterministisk kedja. En enskild länk leder inte med nödvändighet till nästa. Varje länk var omstridd. Dock hade alla sam-band med det högsta målet: ekonomisk tillväxt.

När andra länder, det ena efter det andra, sökte efterlikna denna framgångsrika politik lades spegling till som en ny länk i kedjan. Syd-koreas diktator Park Chung-hee (1961–1979) var djupt inspirerad av Japan. Han normaliserade relationerna med Tokyo 1965, så att han kunde få bistånd och investeringar. Han undvek krig med Nordkorea men bidrog med trupper till Vietnam i utbyte mot massivt bistånd från USA. Genom att styra marknaden och främja industrialisering satte han Sydkorea på spåret mot välstånd.

När Lee Kuan Yews Singapore blev utslängt från den malaysiska federationen 1965, infördes en utvecklingspolitik med tyngdpunkt på politisk stabilitet, både internt och externt, med förbluffande fram-gång.

Indonesien vidtog liknande åtgärder efter 1965, under general Suharto. Landet övergav Sukarnos konfrontationspolitik gentemot Malaysia, stödde sig på Japan och USA, bildade ASEAN 1967 till-sammans med Malaysia, Filippinerna, Thailand och Singapore och tillämpade en framgångsrik politik där ekonomin sattes främst – samt ett extremt hårt förtryck inom landet.

Chiang Ching-kuo, Taiwans premiärminister 1972–1978 och pre-sident 1978–1988, övergav fadern Chiang Kai-sheks hopp om att åter-erövra Fastlandskina, genomförde en blomstrande utvecklings politik, byggde upp handeln med Japan och USA, erhöll implicit skydd från USA enligt Taiwan Relations Act från 1979 och började förstärka re-geringens legitimitet genom liberala reformer.


[42]

Efter en nationell kris orsakad av etniska uppror 1969 antog ock-så Malaysia en new economic policy (NEP) 1971. Politiken gav etniska malajer vissa fördelar i handel och industri, detta för att förstärka etno-politisk stabilitet. När Mahathir Mohamad tog över som pre-miärminister 1981 modifie ade han NEP genom att anta en tillväxt-orienterad look East-policy.

Viktigast av allt: när Mao dog 1976 avslutades Kinas kulturrevo-lution och en känsla av akut kris spred sig inom den kommunistiska eliten. Deng tog över 1978, inte långt efter att det maoistiska De fyras gäng hade arresterats. Deng övergav idén om ett oundvikligt tredje världskrig, han företog studieresor till Japan och USA och styrde in Kina på en väg mot fredlig utveckling. Sedan 1979 har Kina inte va-rit inblandat i någon väpnad konflikt, förutom några incidenter med Vietnam under 1980-talet. Den gigantiska inhemska säkerhetsappa-raten har länge förhindrat något väpnat uppror inom landets gränser.

Medan Kina förändrades radikalt satt Vietnam fast i Kambodja och i sin ödesdigra allians med Sovjetunionen. När Gorbatjov kun-gjorde sin perestrojka och gjorde klart att Vietnam inte längre kunde räkna med stöd, insåg landets ledare att de var tvungna att följa Ja-pans, Sydkoreas och Kinas exempel. När partiledaren Le Duan dog 1986 var scenen satt för Đổi mới, den vietnamesiska versionen av reformpolitik. Landet uppmuntrade en exportorienterad industri och drog tillbaka sina trupper från Kambodja, vilket lät Hanoi normalise-ra sina relationer med Peking och Washington, gå med i ASEAN och inleda en snabb ekonomisk utveckling.

När alla dessa länder valt att undvika krig och i stället satsa på en utvecklingspolitik, inleddes Östasiens era av fred. Freden var således en kumulativ effekt av en rad förändringar i nationella prioriteringar. Detta är en historisk teori som avser att förklara uppkomsten av den östasiatiska freden som sådan. Den förutsäger inte att liknande för-ändringar av prioriteringar kommer att ske i andra regioner.

Laos, Kambodja och Brunei har endast implementerat delar av modellen. Myanmar försöker först nu under 2010-talet. Före det-


[43]

ta militärdiktatorn Than Shwe började öppna landets ekonomi på 1990-talet, men hans brutala förtryck av den demokratiska oppo-sitionen ledde till internationella sanktioner. Han drog sig tillbaka 2011 och gav den nye presidenten Thein Sein ett mandat att verka för att avsluta sanktionerna och komma ifatt ekonomiskt. Myanmar har länge haft internationell fred men slitits sönder av strider inom landet. En förutsättning för framgång i Myanmar kommer att vara en lyckad nationell dialog mellan regeringen, militären, de valda församlingar-na på nationell nivå, delstatsnivå och regional nivå, de många etniska partierna och de väpnade grupperna. Den stora frågan är om de kan uppnå en federal kompromiss. Aung San Suu Kyi, vars parti Natio-nal League for Democracy (NLD) vann en stor valseger i november 2015, säger att hon vill prioritera fred och ekonomisk utveckling, men armén har fortfarande stor makt, och det går ännu inte att säga om Myanmars försök att vinna utvecklingsfred kommer att lyckas.

Thailand har haft en betydande tillväxt men har aldrig etablerat en hållbar utvecklingspolitik. Kungen dras till en regressiv självför-sörjningspolitik, militären undviker insyn från civilsamhället och har vid fle a tillfällen gripit makten för att sedan bara återvända till sina baracker när deras ekonomiska misslyckanden blivit alltför uppen-bara. Under 2000-talet blev Thailand mindre i stället för mer fred-ligt. Regeringen har inte förhindrat ett utdraget uppror i den ma-laj-muslimska södern, armén har varit engagerad i en gränskonfliktmed Kambodja och en polariserad maktkamp mellan två nationella fraktioner har pågått i Bangkok.

Den ledande elit som utformar politiken i Filippinerna har ald-rig enats om en linje för utveckling eller lyckats implementera en sådan. Några presidenter har försökt (Ramon Magsaysay 1953–1957 och Fidel Ramos 1992–1998). Deras misslyckanden berodde främst på en svag stat; rika jordägare var mäktiga nog att ignorera eller ob-struera regeringens politik. I motsats till länder med god tillväxt har Filippinerna inte genomfört en genuin jordreform och har heller inte lyckats kuva kommunistiska och muslimska rebeller. Under president


[44]

Benigno Aquino III 2011–2016 uppnåddes en fredsöverenskommelse med MILF-gerillan, men det är tveksamt om den kommer att imple-menteras.

Den största anomalin är Nordkorea. Kim-dynastin har aldrig känt sig trygg nog för att öppna landet för internationell handel och inves-teringar. För att uppnå säkerhet har man i stället tillämpat en politik där militären satts först och utvecklingen av kärnvapen har priorite-rats. På så sätt har sanktioner och protester provocerats fram, vilket förstärkt Pyongyangs känsla av osäkerhet och samtidigt dömt större delen av befolkningen till fattigdom.

Vad dessa undantag visar är att en framgångsrik utvecklingsfred beror på ledarnas prioriteringar, på statens kapacitet och på den po-litiska ledningens kontroll över de väpnade styrkorna. Den beror på förmågan att hantera interna väpnade konflik er genom förtryck eller förhandlingar; den beror på en stark övertygelse hos ledarna att den nationella säkerheten är tillräckligt stabil för att de ska våga satsa på en politik inriktad på exportledd ekonomisk tillväxt. Förutom på behovet av en modell för en övergripande nationell strategi, pekar detta på två nyckelfaktorer som måste finnas med i beräkningarna när beslutsmakare gör sina val: den ena är säkerhetsrisk, den andra ekonomisk risk.

RISKER I EKONOMI OCH SÄKERHET

Professor Robert S. Ross har undersökt vilken effekt Kinas ekono-miska tillväxt har haft på regionala säkerhetssamarbeten (Ross 2014). Han antar att regeringarna i de små staterna gör uppskattningar både av ekonomiska risker och av säkerhetsrisker innan de beslutar sig för om de ska anpassa sin utrikespolitik till Kina eller USA. Kina är i dag Östasiens viktigaste marknad. En regional ekonomisk ordning ut-vecklas med den kinesiska marknaden som ankare. Kinas ekonomis-ka tillväxt har redan utmanat USA:s dominans inom den finan iella världsordningen. Men betydelsen av Kinas ekonomiska tillväxt för


[45]

östasiatisk säkerhet är mindre klar. Nyckelfrågan är om den ekono-miska makten kan bestämma staternas strategiska säkerhetsinrikt-ning. Om Kina kan använda sin växande ekonomiska makt för att för-verkliga nya säkerhetspolitiska mål, kan det destabilisera den rådande ordningen. Politiska ekonomer påstår att beroende av handel med ett annat land kan bidra till att mindre stater bortser från militära hänsyn när de bestämmer sig för vilken utrikes- och säkerhetspolitik de ska driva. Genom ett flertal bilaterala fallstudier undersöker Ross detta. Han isolerar de bilaterala relationer i vilka Kina är en viktigare handelspartner än USA, vilket bör reflek eras i ett större ekonomiskt beroende, och så undersöker han om handeln har påverkat staternas säkerhetspolitik.

Ross finner att de stater i Östasien som är beroende av export till Kina men som ännu inte har känt en signifikant ökning av kinesisk militärmakt, inte har anpassat sin strategiska inriktning för att ut-veckla något närmare militärt samarbete med Kina. På så sätt visar Ross forskning att en mindre stats ekonomiska beroende av en större är en otillräcklig faktor för att ensamt påverka den mindre statens mi-litärstrategiska val, och att Kinas växande ekonomiska makt inte har genererat, och inte heller lär generera, någon strategisk anpassning från regionens mindre stater.

Detta påverkar förståelsen av hur ekonomisk makt inverkar på internationell politik. Ross resultat tyder på att strategiska säkerhets-inriktningar inte speglar förändringar i den ekonomiska världsord-ningen, utan kräver en förändring i den militära maktbalansen. Om det sker en generell förändring av den säkerhetspolitiska inriktningen i Östasien, en förändring som destabiliserar den regionala ordningen och hotar freden, skulle det bero på en förändring i den militära ba-lansen mellan USA och Kina, inte bara på förskjutningar i den eko-nomiska makten. I det här avseendet, givet USA:s fortsatta förmåga att använda militär makt för att upprätthålla sina regionala säker-hetssamarbeten, kommer det att dröja länge för Kinas ökande makt att leda till nya säkerhetspoliska allianser eller maktkonstellationer.


[46]

Ross fynd är lugnande: den östasiatiska freden har sin huvudsak-liga förklaring i en militär maktbalans som inte kommer att rubbas. Alliansen mellan USA och Japan förblir överlägsen och kommer där-för också troligen att bestå. Inte ett enda land har, till följd av Kinas uppgång, valt att lämna en allians eller byta till en annan. Detta be-tyder att Kina kan fortsätta sin ekonomiska tillväxt utan att destabi-lisera regionen.

Även om vi inte har sett nya säkerhetsallianser har det skett vissa diplomatiska förändringar. Kambodja och USA-allierade Thailand, Malaysia och Sydkorea flörtar med Kina, medan Myanmar, Vietnam och Filippinerna har närmat sig USA. Filippinerna har åter bekräftat sin militärallians med USA, som försvagades när amerikanerna fi k lägga ned sina baser under tidigt 1990-tal. Nordkorea har utmanat Kina med sina kärnvapentester och missiluppskjutningar; dess unge ledare skulle utan tvekan hellre besöka Washington än Peking, om han bara kunde realisera sin omöjliga dröm att ha både kärnvapen och ett fredsavtal med USA.

Dessa diplomatiska anpassningar reflekterar både geografi och ekonomisk integration. Om ett land gränsar mot Kina och/eller är inblandat i en gränskonflikt, skapas missnöje med det kinesiska beroendet och en önskan om att få USA som partner. Dock skapar närheten till Kina också ett behov av försiktighet. Vietnamesiska kommunistledare som uppfattats som alltför kritiska mot Peking har vid fle a tillfällen sett sig avlägsnade från sina maktpositioner i olika fraktionsstrider.

Men ett fattigt land på säkrare avstånd är förmodligen tacksamt för bistånd från Kina och återgäldar det med anpassning till den ki-nesiska säkerhetspolitiken. Kambodja är ett exempel. Rikare länder, som Brunei, Malaysia, Singapore och Thailand, kan prioritera sina ekonomiska intressen i Kina och avstå från att stödja länder som har gränstvister med Kina (Vietnam och Filippinerna) men ändå ut-veckla sitt säkerhetspolitiska samarbete med USA. Sydkorea är en USA-allierad som delar Kinas historiska fientlighet mot amerikaner-


[47]

nas andra allierade, Japan. Dessutom har landet en lika omtvistad kontinentalsockelgräns mot Japan som Kina.

Ross undersöker handelsmönstren i varje bilateral relation. Ett viktig hänsynstagande är vilken form av beroende det gäller. En käns-la av ekonomiskt beroende är inte bara en återspegling av hur stor volym handeln har, eller hur stor andel av BNP det rör sig om; det är viktigt vilken sorts varor ett land exporterar eller importerar, och vil-ken typ av investeringar man gör eller tar emot. Nyckelfrågan är hur lätt det är att ersätta en förlorad marknad eller importvara och hur stor risken är att en marknad går förlorad. De östasiatiska länderna har haft mycket olika ekonomiska relationer med Kina, beroende på ekonomisk utvecklingsnivå: några investerar i Kina och exporterar maskiner och teknologi dit (Japan, Taiwan, Sydkorea, Singapore); en del importerar kinesiska industrivaror i utbyte mot jordbruksproduk-ter (Myanmar, Laos, Vietnam, Filippinerna); andra konkurrerar med Kina om marknader i USA, Japan och Europa (Thailand, Vietnam, Indonesien).

Ross har hur som helst rätt i att Kinas växande ekonomiska makt inte har lett till någon förändring av staternas säkerhetspolitiska in-riktning. Systemet från kalla kriget är intakt och dess allianser har till och med förstärkts. Detta betyder att det inte finns något akut behov för länderna att radikalt förändra sina hotbilder. De kan fortsätta att prioritera fredlig utveckling och förstärka sin kapacitet för att hålla ordning på hemmaplan.

STATENS KAPACITET

Såvitt jag vet finns det inte något försök av forskare inom den rea-listiska traditionen att samtidigt förklara både mellanstatlig och in-hemsk fred. För realister är skillnaden mellan det mellanstatliga och det inhemska fundamental. De betraktar världssamhället som anarki eftersom det saknar en överstatlig auktoritet, till skillnad från natio-nella samhällen där alla underordnas en suverän regering. De flesta


[48]

självutnämnda realister studerar främst internationella relationer, men det förekommer också några realistiska teorier om intern stabi-litet. De lägger tonvikt på staters förmåga att kontrollera sin befolk-ning. Välorganiserade, välutrustade stater kan inte bara undvika kon-flik er med andra stater utan även med sin egen befolkning. Det har alltid varit riskfyllt att göra uppror. De som gör det tar stora risker. Men när ett uppror har spritt sig och rebellerna kontrollerar ett visst territorium får de lättare att rekrytera nya krigare. Under kalla kriget var många rebeller motiverade av en socialistisk ideologi och kunde motta stöd från de kommunistiska staterna. Rebeller som stred mot kommunistregeringar motiverades av antikommunism kombinerad med etniska och religiösa övertygelser; de kunde få stöd från väst.

Upproren frodades under kalla kriget och antalet väpnade kon-flik er växte dramatiskt i Asien, Afrika och Latinamerika. Det sis-ta framgångsrika vänsterupproret skedde i Nicaragua 1979. Sedan dess har inte en enda vänstergrupp med terror- eller gerillametoder lyckats gripa makten. De mest framgångsrika upprorsmännen under 1980-talet var de med stöd från antingen USA eller Kina, i synnerhet i Afghanistan och Kambodja. Under fredsperioden har alla väpnade krafter som försökt kullkasta regeringar i Sydöstasien gett upp sin kamp, förutom i Filippinerna.

Väpnade rebeller som stred för en etnisk nation var motstånds-kraftigare. Sådana rörelser har lyckats upprätthålla sin kamp i Min-danao, södra Thailand, och i fle a av Myanmars etniska delstater. Länge kunde man frukta en motsvarande utveckling i Indonesien, men som nämndes ovan gick Rörelsen för ett fritt Aceh med på en kompromiss 2005 och satte Indonesien på spåret till fred med decen-traliserat demokratiskt styre.

När den östasiatiska freden var etablerad och staterna byggde upp sin kapacitet för att kontrollera befolkningen, tog opponenter till de sittande regeringarna sin tillflykt till icke-våldsmetoder som gatude-monstrationer och ockupation av offentliga byggnader i stället för att gripa till vapen. Denna förändring i rebellernas taktik har analyserats


[49]

av fredsforskarna Mathilda Lindgren och Isak Svensson under titeln From Bombs to Banners (Svensson & Lindgren 2011).

Samma process fångas av frasen ”From People’s War to People Power”. Gerillaledarna Mao Zedongs, Che Guevaras och Truong Chinhs folkkrigsstrategi avfördes från agendan vid slutet av kalla kriget. People Power-revolutionen i Manila 1986 gav ett nytt para-digm för att bryta ned regimer med icke-våld. Åtskilliga försök till icke-våldsrevolter har misslyckats, som de i Yangon 1988 och i Peking 1989, men även några av de misslyckade revolterna har haft effek i det långa loppet genom att dra skam över regeringar och få dem att reformera sig. Detta var fallet i Myanmar där de militära ledarna tröttnade på att förtrycka befolkningen. Efter att de infört en konsti-tutionell regering inledde de demokratiska reformer 2011.

En del av vårt arbete om statens kapacitet är inspirerat av Dan Slater, professor i statsvetenskap vid Chicagouniversitetet, som fö-reläste vid vår femte årliga kongress i Singapore i november 2015. I sin bok Ordering Power (2010) frågar Slater varför vissa auktoritära stater är stabilare än andra. Svaret finner han i så kallade skydds-pakter (protection pacts) mellan regeringar och de sociala eliterna. Vad som bestämmer villkoren för sådana pakter är hur rädd eliten är för revolution, separatism och extern aggression. Ju räddare de är, desto mer makt överlämnar de till staten och desto högre låter de sig be-skattas. Elitens hotbild är motorn. Vilka stater som fi k det största maktutrymmet bestämdes av den relativa styrkan hos vänstergrupper efter andra världskriget. Singapores och Malaysias auktoritära ”Levi-athaner” blev starka och hållbara eftersom det kommunistiska hotet var stort och reellt. Staten i Filippinerna och Thailand, där kommu-nisterna inte stod starka, förblev svag.

Slater förklarar det långa militära styret i Myanmar och Indone-sien med hotet från separatiströrelserna. Han diskuterar också upp-rätthållandet av repressiv disciplin i stater som fötts genom fram-gångs rika vänsterrevolutioner: Kina, Laos, Nordkorea och Vietnam. En del av dem har nu existerat lång tid, understryker han, men var-


[50]

aktighet (duration) är inte det samma som hållbarhet (durability).Statsvetaren Elin Bjarnegård och jag har tillsammans undersökt

frågan varför medelinkomstlandet Thailand sedan 2004 har trotsat den generella trenden mot fred och i stället haft ett antal våldsamma konflik er. Här har regeringen i Bangkok mötts av utdragna gatu-demonstrationer som till slut provocerat fram en militärkupp. Vid gränsen mot Kambodja har en schism utspelat sig kring tillträdet till templet Preah Vihear. Den värsta konflik en har utvecklats nere i södern där strider mellan regeringen och underjordiska grupper av malaj-muslimska rebeller har kostat tusentals liv.

Vår huvudsakliga förklaring till Thailands oförmåga att upprätt-hålla fred är brister i statens kapacitet, som hänger ihop med en polari-serad rivalitet mellan två politiska fraktioner samt det faktum att den civila thailändska regeringen aldrig kunnat ta kontroll över armén. Förutom perioder med direkt militärstyre har Thailand haft två pa-rallella regeringar, en militär och en civil, och ingendera har kontroll över den andra (Tønnesson & Bjarnegård 2015). En liknande situa-tion kan nu vara på väg att uppstå i Myanmar. Det främjar inte freden.

Ett alternativt sätt att närma sig inhemska konflik er som utma-nar ett av de grundläggande antagandena i vårt forskningsprogram och den statistik som baseras på allmän fredsforskning, visar Yalepro-fessor Paul Staniland i en jämförande studie av konflik erna i Myan-mar och Sydasien. Han delar Slaters intresse för stabilitet i politiska system och försöker förklara relationen mellan regeringar och väp-nade grupper genom att identifie a sammanhang i vilka en frånvaro av våld inte betyder att en konflikt har avslutats eller att staten har kontroll, utan i stället är ett resultat av samförstånd och samarbete mellan staten och icke-statliga grupper. Han undersöker hur väpnade grupper bildar allianser och hur en växelverkan mellan fientlighe er och begränsat samarbete med staten påverkar utvecklingen. Stani-lands perspektiv, som utgår från fältarbete och historiska källor, låter honom definie a väpnad politik på ett sätt som inte är möjligt om man gör en hård distinktion mellan väpnad konflikt och fred, vilket


[51]

vi gör i vår statistik. Han finner komplexa krigsekonomier, valsamar-bete och varianter av indirekt styre. I en östasiatisk kontext är detta särskilt relevant i fallet Myanmar, men det kan även underlätta för-ståelsen av Indonesien, Filippinerna, Thailand, Laos och Kambodja, samt Vietnam och Kina innan deras kommunistpartier etablerade en centraliserad stat. Stanilands resultat är dock mindre relevanta för de starkare staterna Japan, Korea, Singapore och Malaysia.

Vad Staniland visar är att fred är en mer heterogen kategori än vad man ofta inbillar sig och att det finns fle a vägar att etablera sta-bilitet som inte kräver expansion av statens kapacitet på hela landets territorium. Staniland undersöker minskningen av väpnade konfli -ter i Myanmar efter 1989 och också hur demokratiseringsprocessen sedan 2011 har destabiliserat lokala ordningar på ett sätt som lett till mer intensiva konflik er. Den ”väpnade freden” i Myanmar beror på en mångdimensionell balans av säkerhetsarrangemang i armén, en uppsjö av icke-statliga väpnade grupper och en nyvald civil regering (Eck 2015).

Myanmar är inte typiskt för regionen, men kan exemplifie a nå-got som påverkar andra sydöstasiatiska länder, nämligen att när re-bellgrupper har slutat föra väpnad kamp behöver de inte kasta sina vapen. De kan således fortsätta att störa freden (Sadan 2015). En för-stärkning av statens makt ger därför en del av förklaringen till att antalet och intensiteten av väpnade inhemska konflik er minskat i Sydöstasien, men det är inte en irreversibel process. Eldupphör och fred är inte samma sak. Under ett eldupphör lever krafterna bakom konflik en latent kvar.

EKONOMISK RISK

Staniland intresserar sig för hur ekonomin påverkar lokala mönster i konflik er och samarbete mellan stater och icke-statliga väpnade grupper. De kan ha gemensamma intressen i att utvinna naturre-surser och i att antingen stödja eller motverka ekonomisk moder-


[52]

nisering. Utvidgningen av det mobila telefonnätet till områden som kontrolleras av icke-statliga grupper ger den typen av samhällelig utveckling som länkar samman milis och enheter av den nationella armén med ett större, till och med globalt, ekonomiskt sammanhang. I det avseendet måste det oroa regeringen i Naypyidaw, den nya hu-vudstaden i Myanmar, att den i realiteten självständiga staten Wa i norra Shan, den största av Myanmars etniska delstater, är mer in-tegrerad med Kina än med Myanmar. Folket där använder kinesisk valuta och kinesiska telefonnät. De två nätföretagen Oredoo och Te-lenor har dock en koncession som kräver att de ska bygga telenät över hela Myanmars territorium, så de kommer förmodligen att erbjuda sina tjänster även till Wa.

Detta är ett särfall, men ekonomin i lokala såväl som nationella och internationella konflik er har stort inflytande på utsikterna för fred. Både regeringar och rebelledare måste ta hänsyn till ekonomiska risker och möjligheter när de väljer taktik. Det gäller också de mel-lanstora och stora makterna i regionen, vilkas inhemska ekonomier har blivit djupt integrerade både med varandra och med den globala kapitalismen genom komplexa kedjor av produktion och handel över nationsgränser. Det har skapat en väv av ömsesidigt beroende som påverkar varje stats ekonomiska riskbedömning.

Det finns många strukturella teorier om hur ekonomin och eko-nomiskt beroende påverkar beteendet i konflik er. Teorin om demo-kratisk fred, som stod på sin höjdpunkt under 1990-talet, följdes un-der 2000-talet av teorin om kapitalistisk fred, som utformats i fle a olika versioner. En del tror att ekonomisk interaktion skapar kultu-rell samhörighet, vilket i sin tur förhindrar konflik er. Andra påstår att stora transnationella företag har så stor makt att de genom lob-bying kan påverka regeringar att ge efter i konflik er för att bibehålla fred. Tanken är att affä er mår bra av förutsägbarhet. Ytterligare an-dra tror att det växande ömsesidiga beroendet har gjort att krigföring blivit alltför kostsamt. En konflikt stör tillgången till internationella marknader och orsakar ekonomiska kriser med sjunkande börs- och


[53]

valutakurser samt arbetslöshet. Rädslan för sådana händelser tros ha en restriktiv inverkan på regeringars beslut.

Enligt Joakim Kreutz kan dessutom små tecken på fientlighe er mellan Kina och Japan under 2000-talet ha lett till stora nedgångar på regionala börser och skapat ett gemensamt intresse hos de starka ekonomiska eliterna för att förhindra mellanstatliga dispyter (Kreutz 2015). Han hävdar att ekonomiska överväganden spelar en mycket större roll i dag än före tillväxten. Men fredsforskningen har inte kom-mit särskilt långt i att undersöka exakt hur uppfattningen av ekono-miska risker påverkar regeringars beslutsfattande i kriser. Är det be-slutsfattarna själva som oroar sig för kostnader? I vilken mån påverkar finans-, handels- och industriministrarna utrikespolitiken? Vad gör centralbanken? Vilka andra försöker påverka regeringen? Ingriper transnationella företag direkt för att förhindra internationella kriser?

Inom vårt program har det mest utvecklade försöket att under-söka relationen mellan fred och internationell handel gjorts av pro-fessor Ben Goldsmith, Sydney University, som studerat i vilken ut-sträckning handel haft en pacifice ande inverkan i Östasien jämfört med andra delar av världen (Goldsmith 2013). Hans utgångspunkt är den starka korrelation mellan fred och ekonomisk tillväxt som står att finna i Östasien. Det råder ingen tvekan om att freden har underlät-tat ekonomisk tillväxt och integration. Frågan är om sambandet går åt andra hållet också, det vill säga om ökande ekonomiskt beroende och hög tillväxt medverkar till fred. Han har testat en hypotes om att ömsesidigt beroende (mätt som andel utrikeshandel i ett lands BNP) minskar risken för att en konflikt inleds, medan volymen han-del (mätt som den totala summan av export och import) minskar risken för att konflik er eskalerar.

I sina data finner han stöd för den första hypotesen i andra delar av världen, men inte i Östasien. Han tänker sig att detta har att göra med att många av regionens stater är ”utvecklingsstater”. En utveck-lingsstat är inte detsamma som ett utvecklingsland, utan en stat styrd av en övertygad progressiv elit med en stark, kompetent och obero-


[54]

ende byråkrati, ett svagt civilsamhälle och effektivt styrda privata och statsägda företag. Goldsmith antyder att Östasiens utvecklingsstater (och även utvecklingsstater i andra delar av världen) använder handel som verktyg i sina dispyter, något mer liberala stater inte kan, vare sig de är rika eller fattiga, eftersom de inte direkt kan påverka sina företags utrikeshandel. Detta kan förklara uppkomsten av de många internationella kriserna i Östasien.

Intressant nog finner Goldsmith stöd för sin andra hypotes, att omfattande handel förhindrar att konflik er eskalerar även när utveck-lingsstater är inblandade. Detta kan delvis förklara varför Östasiens många konflik er och kriser inte lett till militär konfrontation.

Goldsmiths analys av utvecklingsstaternas bruk av handel som ett utrikespolitiskt verktyg tycks stödja påståendet att det är regeringens drivkraft för att skapa utveckling, och inte graden av det ömsesidiga ekonomiska beroendet, som är fredsskapande. Hans slutsats, att detta inte förhindrar kriser men krig, är intressant. Om utvecklingsstater är beredda att inleda konflikt trots ekonomisk risk, men sedan backar på grund av osäkerheten, då har graden av deras handelsutbyte en lugnande verkan.

Jag tar detta som stöd för att klassa den östasiatiska freden som ”en utvecklingsfred” snarare än ”en kapitalistisk fred”. Politiska alter-nativ är inte bestämda av strukturella incitament eller begränsningar, de formar bara ett ramverk för vad regeringar anser vara önskvärt, riskfyllt eller möjligt.

LEDARE OCH MEDBORGARE

Jag håller med Timo Kivimäki att om ledare och medborgare priorite-rar ekonomisk utveckling får detta dem att undvika krig, både inrikes och utrikes (Kivimäki 2014: 26). Men till skillnad från Kivimäki an-ser jag, i det här avseendet, att ledarna är viktigare än medborgarna. Folket och dess politiska representanter tänker ofta lika, men det är de senare som fattar beslut. När en högljudd grupp eller en majoritet


[55]

i en omröstning är kritisk mot en regering påverkar det bara politi-ken i den mån ledarna är rädda för att förlora makten i en kupp, en revolution eller ett val. Kivimäki talar om en nationell ”utveckling-sidentitet” som någon sorts egenskap i staten som sådan, medan jag föredrar att se till prioritering och riskuppfattning hos dem som styr landet eller hos dem som direkt kan påverka dem som styr. Beslut om krig och fred tas av några få individer som baserar sina val på dessa prioriteringar och riskbedömningar.

Joakim Kreutz har funnit att oro för den allmänna opinionen på-verkar både utrikes- och inrikespolitik hos såväl de demokratiska som de auktoritära regeringarna i Östasien. Därför kan ledare som behö-ver stöd från infly elserika grupper ibland föra en politik som går emot deras egna värden. Det kan ses i exempelvis regeringsstöd för attacker mot muslimer i Myanmar och i Kinas främjande av Myan-mars demokratiseringsprocess med flerparti al. Myanmars regering är inte antiislamsk och Kinas regering är, som bekant, inte anhängare av liberal demokrati. Ledarnas politik styrs dock av att de behöver folkligt stöd och vill skydda sina ekonomiska och strategiska intressen (Kreutz 2014; 2016). Kreutz har återigen en poäng. Ledare agerar inte bara för att nå sina övergripande mål, de tar också hänsyn till risker, och blir det svårt att realisera grundläggande värden kan de anpassa sig till den allmänna opinionen. Ibland kan det mildra en risk men samtidigt skapa en ny. Det klassiska exemplet är då en regering, för att skapa inhemskt stöd, engagerar sig i oro utomlands. Professor M. Taylor Fravel vid MIT har visat att motsatsen också kan vara fal-let. När Kina hade svårt att kontrollera sina minoritetsbefolkningar erbjöd de territoriella eftergifter till sina grannar för att säkra grän-serna (Fravel 2008).

Med hjälp av experimentella metoder undersöker den unge Har-vardforskaren Alan Defoe i samarbete med professor Jessica Weiss vid Cornell University den kinesiska opinionen och dess inflytandepå landets politik under kriser med USA och Japan (Dafoe & Weiss 2015; Weiss 2014). Deras forskning handlar i huvudsak om fredens


[56]

framtidsmöjligheter och kommer därför att diskuteras nedan. De menar att den allmänna opinionen vid internationella kriser är käns-lig för hur nationella ledare agerar. En kris kan presenteras på ett sätt som antingen underblåser allmänhetens krav på tuffa tag eller på ett sätt som skapar acceptans för att backa. Ledare har mer makt och flervalmöjligheter än de själva ofta tror eller låtsas om.

DEN DEMOKRATISKA FREDEN

Föregående stycke om den allmänna opinionen stämmer också in på demokratier. Som nämnts utgick jag och Kivimäki, när vi startade programmet, ifrån att demokratisk fredsteori inte hade så mycket att tillföra för att förklara freden i Östasien. Demokratisk fredsteori sä-ger att demokratier sällan, om någonsin, krigar mot varandra, men Östasien har bara några få länder med klart demokratiska statsformer (Japan, Sydkorea, Taiwan). Regionens blandning av olika typer av regimer borde göra Östasien känsligt för väpnade konflik er.

Ben Goldsmith har ändå undersökt hur demokrati kan ha påver-kat mellanstatliga relationer i Östasien. Eftersom det förekommit så få väpnade konflik er undersöker han i stället kriser, och eftersom det inte finns så många fullt utvecklade demokratier utgår han från graden av inhemsk politisk konkurrens. Goldsmith finner att de av staterna som har en hög grad av inhemsk politisk konkurrens har varit signifikant mindre benägna att initiera kriser med ett annat land som också har en hög grad av inhemsk politisk konkurrens. Det är intressant att han inte ser någon liknande signifikant effekt av andra indikatorer på demokrati, som exempelvis begränsningar i exekutiv-makten eller politiskt deltagande (Goldsmith 2014b).

Jag skulle vilja lita på Goldsmiths forskningsresultat, de stämmer med min egen uppfattning, men jag känner mig osäker på hans me-tod, eftersom jag inte tror att statistiska samband inom en region med endast 16 stater under en period på 58 år (1948–2006) kan ge kausala förklaringar.


[57]

MJUKA FÖRKLARINGAR

Ett antal forskare har inom programmets ramar försökt förklara den östasiatiska freden med så kallade mjuka faktorer: lagar, normer, kultur, diskurs, idéer, nätverk. Deras studier har lyft många intres-santa frågor, men har inte övertygat mig om att det är just dessa faktorer som har fått regeringar att avstå från våld i kriser. Det var inte lagar, normer eller kultur som avslutade det tredje indokinesiska kriget eller den väpnade konflik en i Aceh, inte heller var det mjuka faktorer som förhindrade nya krigsutbrott på den koreanska halv-ön eller i Taiwansundet, eller orsakade att stater med olika anspråk behärskade sig i Öst- och Sydkinesiska haven, eller för den delen övertygade Kina, Japan och USA om återhållsamhet.

I en krissituation är det mer sannolikt att risker och prioriteringar bestämmer vad regeringar beslutar. De mjuka faktorerna kan givetvis påverka hur prioriteringar utformas och i en situation där det inte är kris kan normer och institutioner göra freden mer hållbar genom att erbjuda andra sätt att hantera och lösa dispyter än att tillgripa våld. Men i sådana fall är våldsalternativet kanske inte ens aktuellt. Med vår koreanske kollega Jong Kun Chois ord: mjuka faktorer kan få en ”krisstabilitet” att övergå i en ”allmän stabilitet”, alltså mer varaktig fred (Jong 2015).

Ytterligare en mjuk förklaring är att The ASEAN Way ligger bak-om den östasiatiska freden. The ASEAN Way innebär enligt Kivimäki en utvecklingsinriktning, icke-inblandning och respekt för allas heder (Kivimäki 2014: 7, 65–82). Den etablerades i mitten av 1960-talet som en diskurs eller uppsättning normer hos ledarskiktet av sydasia-tiska beslutsfattare och förhindrade att väpnade konflik er bröt ut mellan medlemsstaterna i ASEAN ända fram till 2008, då Thailand och Kambodja rök samman i en gränskonflikt som ledde till upprepad artilleribeskjutning fram till 2011, och tiotals dödsfall.

Kivimäki hävdar att The ASEAN Way spred sig till Nordöstasien under slutet av kalla kriget, genom ASEAN+3 och ramverket ASEAN


[58]

Regional Forum (ARF). Utvidgningen tillät hela Östasien att etablera ett informellt fredligt regionalt alternativ till EU:s mer formaliserade och institutionaliserade modell.

Jag har inte övertygats av denna tes. ASEAN:s betydelse i den vidare regionen kan inte förnekas, men principen om icke-inbland-ning, en avgörande komponent av The ASEAN Way, var också en av Kinas ”Fem principer för fredlig samexistens” redan 1953. De fem principerna bekräftades när Deng Xiaoping tillträdde, principen om icke-inblandning övertogs inte från ASEAN.

Det finns två sätt att se på The ASEAN Way. Ett är att, som Ki-vimäki, anse att ASEAN förhindrade konflik er genom att parterna sökte konsensus, lade konflik er på hyllan, och upprätthöll principen om icke-inblandning. Så sett tycks The ASEAN Way ha skapat den regionala freden. Det andra synsättet är att det inte egentligen fanns några konflik er att förhindra mellan staterna vid den tiden då sam-arbetet upprättades, inget föreliggande eller hotande eller ens sanno-likt casus belli (Leifer 1999). Konfrontationen mellan Indonesien och Malaysia var avslutad när ASEAN grundades. Senare fanns det inget behov för ASEAN att avråda Filippinerna att fullfölja sitt anspråk på den muslimska malaysiska delstaten Sabah. Det skulle av geopolitiska skäl ändå inte ske. En militär konflikt skulle ha lett det USA-stödda Filippinerna in i en konflikt med det av Storbritannien stödda Ma-laysia och detta vid tiden för Vietnamkriget.

ASEAN:s fem ursprungliga medlemsstater var enade i sina far-hågor för kommunistisk expansion och delade dessutom önskan om nationell säkerhet och ekonomisk utveckling. ASEAN undvek före-byggande diplomati: vid varje behov av att avsluta eller förhindra en konflikt har ASEAN överlämnat förhandlingarna till utomstående krafter. Så var fallet även när fredsavtalet om Kambodja diskutera-des 1989–1991. Indonesien och Singapore spelade konstruktiva roller under processen, men inte ASEAN som sådant. ASEAN var också oförmöget att göra något för att övertala Thailand och Kambodja att avsluta sina krigshandlingar vid gränsen 2008–2011.


[59]

Normer har förmodligen störst chans att påverka staters beteende när det inte föreligger någon stor risk för konflikt. Beslut i fredstid när både de ekonomiska riskerna och säkerhetsriskerna är små, kan fattas på grundval av normer och vanor. Men när risker uppstår får normerna ge vika för andra och hårdare hänsyn. I krissituationer an-vänds normer troligen mest för att legitimera handlingar som beslu-tats av andra anledningar.

Den Shanghaibaserade säkerhetsexperten Ren Xiao har under-sökt förändringarna i den kinesiska världsuppfattningen från Mao till Deng och vidare. Han hävdar att en ideational change har föranlett Kinas uppträdande på världsscenen. När kinesiska ledare har främjat en ideologi om fredlig samverkan har de tenderat att agera försiktigt. När de upplevt att världen legat i ”krig och revolution” har de avvisat internationella avtal och skänkt stöd åt revolutionärer i andra länder. Under en tid identifie ade sig Kina som världsrevolutionens centrum. Skiftet till fred och ekonomisk utveckling under 1980-talet, som kon-soliderades under 1990-talet genom två stora debatter, påverkade Ki-nas uppträdande på djupet; det omvände landet från revolutionär stat till utvecklingsstat som av egen kraft integrerade sig i den rådande världsordningen. Utöver att gå med i internationella organisationer anpassade sig Kina under den här perioden till sina grannländer, för att utveckla nya fredliga institutioner och normer. Det skulle inte ha skett utan en förändring i idésystemen, menar Ren Xiao; idéerna for-mar helt enkelt politiken och styr dess utformning (Ren 2016). Ren Xiao anser att Kinas doktrin om fredlig utveckling är uppriktig men behöver stöd både från omvärlden och från kineserna själva om den ska fortsätta utöva inflytande på landets utri espolitik.

Den danska säkerhetsexperten Liselotte Odgaard har diskute-rat Kinas idé om fredlig samlevnad med utgångspunkt i Kinas roll i BRICS (samarbetsorganisation mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och den gruppens försök att revidera världsord-ningen. Odgaard menar att Kinas maritima politik äventyrar res-pekten för grannländernas självbestämmande. Även om befintliga


[60]

spänningar inte lett till krig har de inneburit större påfrestningar och bidragit till att pengar investerats i militären i stället för att av-hjälpa socio-ekonomiska problem. I detta fall verkar inte idéer i Ren Xiaos mening förhindra Kina att göra anspråk på öar, skär och stora havsområden i sin närhet på ett sätt som grannländerna uppfattar som aggressivt och till och med stridande mot internationell lag (Od-gaard, Mandrup & de Coning 2014). Jag instämmer med Odgaard. Kinas maritima dispyter och dess missnöje med FN:s havsrätts-konvention är en prövosten för landets fredliga uppsåt (Tønnesson 2016a; 2016b).

Därför är jag inte lika optimistisk som Ren Xiao. Jag saknar hans starka tilltro till idéernas realpolitiska betydelse. I mina ögon är det inte den fredliga utvecklingsdoktrinen som sådan som har bestämt Kinas utrikespolitik utan prioriteringen av ekonomisk utveckling. Doktrinen avspeglar en prioritering, inte tvärtom. Låt mig med hän-visning till ambassadör och Kinaexpert Börje Ljunggren tillägga att Xi Jinpings ”kinesiska dröm” om att återvinna tidigare storhet och bli en stark och rik nation är ambivalent i förhållande till fred (Ljung-gren 2015a; 2015b). Å ena sidan betonar den ekonomisk utveckling, å andra sidan gäller det att återerövra den status Kina hade före sitt ”århundrade av förnedring”. Kina drömmer således om respekt från andra stormakter och den drömmen främjar inte fred om den innebär att Kina vill bygga en tillräckligt stark flo ta för att kunna behärska havsområden där den amerikanska marinen länge har dominerat.

En viktig slutsats av vår forskning är att pacifism inte har haft stor betydelse för freden. Fred och stabilitet har varit medel för att uppnå utveckling. Detta, vill jag hävda, har också varit fallet i Japan, även om pacifistiska idéer har varit starkare där än i andra länder. Pacifis er på den politiska vänsterkanten och i Komeitopartiet har förhindrat en revidering av konstitutionens artikel 9. De har satt gränser för militära kostnader och vägrat att stödja japanskt deltagande i militä-ra utlandsoperationer. Men huvudorsaken till Japans pionjärroll som fredsstat är inte pacifism, utan olitisk pragmatism.


[61]

Professor Linus Hagström vid Försvarshögskolan i Stockholm har jämfört utrikespolitiska debatter i det japanska parlamentet 1972 och 2009–2012 och visat hur elastisk termen fred kan vara. Den har kom-mit till användning för att rättfärdiga många olika policys, inklusive uppbyggnaden av en trovärdig militär avskräckningsförmåga (Hag-ström & Hansen 2015).

Mikael Weissmanns forskning inom vårt program rör konflik -förebyggande och informell fredsutveckling i Östasien (Weissmann 2012). Han undersöker nätverk mellan regionala eliter (politiker, diplomater, byråkrater, militära befälhavare) och kan visa att dessa byggt tillit, ökat kunskapen och stärkt förutsägbarheten, förändrat definitioner av nationella intressen samt utformat gemensamma re-gionala normer. Det har gjort eliterna och deras nätverk nödvändiga för att bygga en stabil fred.

Det verkar troligt att människor som känner varandra är mindre benägna att gå ut i krig mot varandra än de som aldrig kommunice-rar. Ändå har det historiskt utkämpats många krig mellan människor som känt varandra väl. Weissmann tillhandahåller en rik dokumen-tation om östasiatiska eliters roll, men den övertygar mig inte om att nätverken förklarar freden. Skulle krig ha brutit ut i Sydkinesiska havet om inte den indonesiska Managing Potential Conflict in the South China Sea-processen skapat elitnätverk från 1990 och framåt? Hade det uppstått öppen konflikt i Korea om det inte hade varit för nätverken som bildades under sexpartssamtalen mellan Nord- och Sydkorea, Japan, Kina, Ryssland och USA 2003–2007? Jag är inte så säker.

Rex Li, som undervisar om internationella relationer vid Liver-pool John Moores University, ger en konstruktivistisk förklaring till avsaknaden av militära sammanstötningar i Taiwansundet sedan 1958. Kina och Taiwan har varit införlivade i en diskursiv konflikt om begrepp som ”principen om ett Kina”, ”1992-konsensus”, ”tvåstats-teorin” och ”ett land på varje sida”. I stället för att fly ta fram sina positioner genom militära operationer utkämpar parterna en strid


[62]

om ord. Spänningarna har inte upphört, men det har aldrig blivit nödvändigt med militära lösningar (Li 2016a; 2016b).

Lis idé liknar Ren Xiaos. Från det tidiga 1970-talet har Kina byggt sin nationella identitet på reformer och modernisering, vilket gett upphov till en mer förlåtande politik gentemot Taiwan. I mitten av 1990-talet, när Folkrepubliken Kina uppnått substantiell ekonomisk framgång med växande militär kapacitet, var dess ledare och politiska elit eniga om att skapa en ny stormaktsidentitet. Uppenbarligen skul-le ett krig mot Taiwan undergräva den ambitionen. Det bekräftades av doktrinen om fredlig utveckling. Li förklarar på detta sätt att Kina har tvekat att använda militär kraft mot Taiwan, även under Chen Shui-bians arbete för taiwanesisk självständighet under sin president-period 2000–2008.

Sedan 1986 har Taiwans identitet komponerats av demokrati, fri-het och öppenhet, vilket gradvis lett till ett utbyte över sundet. Den militära maktbalansen, som framhävs av den realistiska skolan inom forskning om internationella relationer, kan förklara varför Kina inte invaderade Taiwan 1995–1996 då ön höll sitt första fria presidentval. Kina provsköt visserligen missiler, men det ledde till att USA skicka-de dit hangarfartyg, med följd att Kina drog sig tillbaka. Realister kan dock inte förklara varför Kina inte fortsatt att hota och skrämma Taiwan, påpekar Li.

Det är, menar jag, en viktig poäng. I akuta krissituationer blir det militära maktförhållandet avgörande. När hotet avtar kan mjukare faktorer återigen påverka utrikespolitiken, det vill säga det som Li kallar ideational context, vilket kan översättas till värderingar.

Det liberala argumentet att länder som är ömsesidigt ekonomiskt integrerade undviker krig mot varandra är enligt Li felaktigt efter-som det inte kan förklara varför den politiska spänningen steg under 2000-talet, då handel över sundet och investeringar ökade samtidigt som stödet för ett återförenande med fastlandet avtog i Taiwan. För-klaringen är i stället, hävdar Li, att både kinesiska och taiwanesiska ledare förstått att ett krig om Taiwan skulle undergräva deras strävan


[63]

att skapa en fredlig nationell identitet med ett större erkännande i världssamfundet. Deras respektive identiteter gled emellertid isär och förhindrade på så sätt ett nationellt närmande – i stället upprätthöll de status quo.

Även om jag uppskattar Lis historiska beskrivning kan jag inte se att en identitetskonstruktion förklarar frånvaron av militär konfliktsedan 1958. Min uppfattning är snarare att divergerande nationella identiteter ännu inte har slitit sönder en fred byggd på riskuppskatt-ning. Säkerhetsrisken har uppfattats som tillräckligt låg på båda sidor för att tillåta handel, vilket bägge parter vinner på rent ekonomiskt. Hur detta kan påverka fredens hållbarhet i Taiwansundet har stud-erats av professor Scott Kastner vid University of Maryland (se mer nedan).

Freds- och konflikt orskaren Isak Svensson, som arbetat med re-ligiösa konflik er i programmet, har frågat sig varför det är så liten förekomst av religiös konflikt i Östasien jämfört med andra delar av världen. Han avvisar påståendet att det beror på att religiösa spän-ningar saknas. Snarare finns stor potential för religiösa konflik er, i synnerhet i Sydöstasien. I Indonesien spred sig religiösa konflik er efter Suhartos fall 1998, med sekteristiskt våld i Moluckerna, i väs-tra Kalimantan och på andra ställen. Det förekom intensiva strider i Aceh och terrorbombningar av en grupp som kallade sig Jemaah Islamiyah (JI). Det talades till och med om en andra islamistisk front, men JI stoppades effektivt. En ny grupp med länkar till IS i Syrien genomförde en bombning i Jakarta under 2016, men de flesta dödade var själva gärningsmän, och de demonstrerade snarast hur svag isla-mistisk terrorism är i världens största muslimska land.

Svensson pekar ut två orsaker till den relativa frånvaron av reli-giös konflikt. En är att inhemska konflik er med religiösa dimen-sioner inte har haft en transnationell agenda och därför inte har fått stöd utifrån eller lett till intervention. Sedan 2005 har få väpnade konflik er utspelats i Indonesien. I andra områden med islamistiska separatiströrelser (exempelvis Mindanao och Patani) har majorite-


[64]

ten av de lokala militanta grupperna haft en lokal agenda och vägrat ta del av global jihad med mål att återupprätta kalifatet (Svensson 2015). I delstaten Rakhine i Myanmar är de muslimska rohingya offe för buddhistiskt våld och inte själva förövare. Etnisk-religiöst miss-nöje puttrar också i Xinjiang och Tibet, men uigurerna i Xinjiang har kuvats och de buddhistiska aktivisterna i Tibet har valt en själv-mordstaktik i stället för att döda statens soldater.

Svenssons andra förklaring är att Östasien har hårda regimer med stor kapacitet att förtrycka religiöst motiverad opposition. Båda dessa faktorer bidrar dessutom till att förklara Östasiens nedåtgående trend av inhemska konflik er sedan 1980-talet.

Jag har i fle a projekt samarbetat med forskarna Zou Keyu-an, kinesisk expert på internationell rätt vid University of Central Lancashire, och taiwanesiske Song Yann-huei vid Academia Sinica i Taipei, för att undersöka om den östasiatiska freden kan förklaras som ett resultat av en utvidgad internationell lagstiftning med fle ratifice ade och implementerade fördrag i regionen och integrering av traktaträtt i nationell lagstiftning (Song & Tønnesson 2013; Song & Zou 2014; Zou 2012; 2014; Zou & Tønnesson 2015; Tønnesson 2014; 2015a; 2016a).

Lagstiftning förbises ofta i fredsforskningen. För några år sedan utvecklade en grupp taiwanesiska forskare ett cross-strait peace index och bad Zou Keyuan om råd för hur det skulle beräknas. Han föreslog att lagstiftning skulle ses som en av de grundläggande indikatorerna i indexet. Men svårigheterna att mäta juridiskt inflytande samt ett visst motstånd från statsvetare att acceptera att det finns någon sådan legal inverkan gjorde att förslaget inte gick igenom.

Jag anser att lagar är den mest påtagliga mjuka faktorn. Lagarna vi studerat täcker olika sektorer, från regional ekonomisk integration, maritim ordning och miljöskydd till antiterrorism, vapenkontroll och icke-spridning av kärnvapen. Våra studier visar att lagstiftning spelat roll för att främja och upprätthålla fred. Lagstiftningen erbjuder reg-ler och prejudikat för att hantera konflik er, lagarna tillhandahåller


[65]

institutionella mekanismer för tvister (som tredjeparts skiljedomare) och ger ett språk för problemlösning som inte minst förhandlare kan använda.

Våra studier visar emellertid också att lagstiftningen kan orsaka nya konflik er. Ett exempel är principen om en ekonomisk zon (ex-clusive economic zone, EEZ) som antogs och blev del av FN:s havsrätts-konvention 1982. EEZ anger den zon varje stat har rätt att exploate-ra upp till 200 sjömil från kustlinjen. I trånga vatten leder det dock till dispyter eftersom fle a stater kan åberopa EEZ i samma område. Lagstiftning kan alltså föranleda schismer både när den är för exakt, vilket gör den svår att acceptera, och när den är för vag för att ge raka svar. Vi har dessutom funnit många tillfällen då antagna lagar igno-rerats eller körts över av olika stater.

Vi studerade den inverkan som FN-stadgan, med sitt aggressions-förbud, och ASEAN:s stadga har haft. Vi undersökte dessutom påver-kan av mjuka lagar, exempelvis 2002 års Declaration on the Conduct of Parties in the South China Sea, som reglerar hur ASEAN-staterna och Kina agerar gentemot varandra och som betonar det fredliga samarbetet.

Även om vi har sett exempel på att lagstiftningen, genom att er-bjuda metoder för problemhantering, både har bidragit till att lösa konflik er och till att säkra freden har vi inte kunnat dra slutsatsen att internationell rätt ger någon huvudförklaring till varför de öst-asiatiska staterna inte har återgått till krig mot varandra. Än min-dre kan internationell lagstiftning förklara varför inhemska väpnade konflik er blivit färre och mindre. När stater avstår från våld är det inte i första hand för att det är olagligt. Stater som vill testa sin makt kommer att hitta lagliga ursäkter för att göra det. Vi bedömer alltså att lagar spelar sin huvudsakliga roll i lösningen av tvister som, om de inte löses, förr eller senare skulle kunna växa till öppen konflikt.Lagstiftningen har således en viktig preventiv funktion, som dock är svår att mäta eftersom vi inte kan veta om avsaknad av lagstiftning skulle leda till väpnad konflikt


[66]

Gränsdispyter i havet är ett typexempel. Jag har (hittills utan framgång) försökt få statsvetare att förstå skillnaden mellan terri-toriella konflik er på land och till sjöss. Land kan erövras, befästas, markeras med gränsstenar och försvaras, men havet kan inte erövras med våld. En örlogsflo ta kan visserligen bli så stark i ett område att det blir farligt för andra länders örlogsfartyg att visa sig där, men det går inte att kontrollera ett hav genom att sätta upp gränskontrol-ler. Därför kan flo tan inte ge trygghet åt fiska e och oljeriggar. Det kan däremot suveräna rättigheter som erkänts av berörda stater, och som garanterar tillgångar och fyndigheter i havet under havsytan. Ett sådant erkännande kan uppnås genom förhandlingar med utgångs-punkt i internationell rätt, men knappast med våld.

MÖJLIGHET OCH VILJA

Förskjutningar i internationella maktbalanser kan skapa nya förut-sättningar för fred. Så var fallet när ”den korta freden” i Östasien etablerades 1953–1954, liksom under 1970-talet då USA och Kina närmade sig varandra till följd av att båda såg Sovjetunionen som sin huvudfiende. Det banade väg för en nedgång i antalet väpnade konflik er under 1980-talet. Strider fortsatte dock i Kambodja och flammade även upp då och då längs gränsen mellan Kina och Viet-nam samt i Sydkinesiska havet 1988. Och som vi redan har berört stimulerades Östasiens fred av att det globala kalla kriget avslutades, vilket skapade nya möjligheter för fred.

Det faktum att nya möjligheter uppstår kan emellertid inte ses som den bestämmande faktorn för en övergång till fred. Lokala ak-törer hade fortfarande mycket att strida om, såvida de hade vågat och velat. Det fanns många anledningar till missnöje, vilket hade kunnat utnyttjas av rebeller. Så den bestämmande faktorn för övergången till fred i Östasien var enligt min uppfattning de beslut som östasiatiska regeringar och rebelledare själva tog.

Regeringarna motiverades av övergripande nationella priorite-


[67]

ringar samt av sin uppfattning om ekonomiska framtidsutsikter och säkerhetsrisker. Medan bedömningen av säkerhetsrisken i första hand spelar en roll vid akuta hot, kan nationella prioriteringar ha en mer beständig inverkan. Om den övergripande prioriteringen är ekonomisk utveckling kan det motivera regeringar att lösa konflik er, bordlägga dispyter, visa återhållsamhet och undvika öppen konflikt,även i en krissituation. Vår forskning har övertygat mig om att det är prioriteringen av ekonomisk utveckling som har fått Östasiens rege-ringar att lägga avgörande vikt på inre och yttre stabilitet.

I en forskningsartikel inspirerad av en intressant bok från 2015 av Dale Copeland, professor vid University of Virginia, diskuterar jag om en kombination av nukleär avskräckning och ömsesidigt eko-nomiskt beroende får regeringar att undvika krig (Copeland 2015; Tønnesson 2015b). Om det uppstår en akut kris mellan två eller fle a stater, där en av dem eller en av deras allierade har atomvapen, är risken total utrotning. Ändå finns det inte anledning att lita på att nukleär avskräckning i sig kan förhindra ett krigsutbrott. En stat kan känna sig så hotad att dess ledare bestämmer sig för att utlösa ett begränsat krig, med tanken att undgå eskalering. Det kan bli så att ingen av parterna är beredd att backa men förväntar sig att den andra ska göra det. Nukleär avskräckning ger tyvärr inte någon garanti mot krigsutbrott ens mellan stormakter. Kubakrisen 1962 visar hur nära de två supermakterna kom en världskatastrof.

Detsamma gäller för ömsesidigt ekonomiskt beroende. Vissa na-tionella ledare skulle kunna acceptera en allvarlig ekonomisk förlust om de känner sig säkra på att vinna en militär konfrontation. San-nolikheten för att freden ska hålla är dock större om stater i konfliktär både ömsesidigt ekonomiskt beroende och måste räkna med risk för atomkrig. Det betyder att prioritet för ekonomisk utveckling + ömsesidig avskräckningsförmåga + ömsesidigt ekonomiskt beroende = mycket hög sannolikhet för fred. Denna kombination föreligger i den viktigaste säkerhetsrelationen i vår tid, det vill säga den mellan Kina och USA–Japan-alliansen.


[68]

Den ömtåligaste variabeln i ekvationen kan vara prioriteringen av ekonomin. Om en regim skulle prioritera andra frågor än sina medborgares välmående, och känna förbittring över ett ekonomiskt beroende av en möjlig motståndare, då kan den tänkas vilja reducera sitt beroende genom handelssanktioner, byte av handelspartner eller genom att införa protektionistiska hinder för handel och finan iella transaktioner. Det i sin tur skulle förstärka motpartens hotbild och ekvationen tar därmed en annan form. Prioritering av ett icke-ekono-miskt mål (till exempel regimens överlevnad) + ömsesidig avskräck-ningsförmåga + minskat ömsesidigt ekonomiskt beroende = mindre chans till fred.

Om avskräckningsförmågan skulle bli den enda faktorn som höll de östasiatiska staterna ifrån konflik er skulle hela regionen kunna bli som Korea, det vill säga bygga på en krisstabilitet som lätt kan bli instabil.

[69]

3. HUR HÅLLBAR ÄR FREDEN?

Vad gör fred hållbar? Militär avskräckningsförmåga eller vapenre-duktioner? Auktoritära eller demokratiska institutioner? Förtryck eller yttrandefrihet? Asiatiska värderingar eller universella mänskli-ga rättigheter? Hederskultur eller jämlikhet mellan könen? Allt detta har undersökts i vårt program.

Det är i närtid inte sannolikt att krig skulle bryta ut i Östasien. Stormakterna är oroliga för en eventuell eskalering och för ekono-miska förluster. En kombination av olika säkerhetsrisker och ekono-misk risk kommer troligtvis att hålla staterna i regionen ifrån krig, åtminstone så länge som regimerna i Kina, Japan och USA sitter sä-kert och det inte uppstår någon djup ekonomisk kris. Detta förblir en trovärdig bedömning även om Kinas relativa styrka, också militärt, skulle öka. Stormakterna kommer att följa händelseutvecklingen på Koreahalvön såväl som på Taiwan och minimera risken för att lokala allierade drar in dem i krig. Av samma anledning, liksom till följd av fortsatt prioritering av ekonomisk utveckling, är det inte troligt att Taiwan, Nordkorea, Vietnam eller andra stater i området kommer att provocera fram ett krig som skulle kunna förinta dem själva.

På vår konferens i Singapore 2015 diskuterade Scott Kastner ris-ken för krig i Taiwansundet. Uppsatsen trycktes senare som artikel i tidskriften International Security. Han redovisar en rad möjliga lös-ningar på dispyten om Taiwans status, från formell suveränitet till full nationell förening. Däremellan ligger status quo med ett de facto självständigt Taiwan utan internationellt erkännande. Någonstans


[70]

mellan status quo och självständighet går gränsen för vad Peking kan acceptera. Korsar Taipeiregimen den gränsen genom att försvaga principen om ett Kina kommer Peking att tillgripa våld. Kinas rågång kan förfly tas med nya omständigheter och makthavare. Om det ac-ceptablas gräns skulle röra sig mot andra sidan av status quo, skulle Taipei behöva ändra sin hållning i motsatt riktning för att undvika krig. Båda parter – liksom Scott Kastner – kan bara gissa var gränsen för det acceptabla går (Kastner 2015; 2016).

Kastners huvudfråga var hur den spirande ekonomiska integra-tionen över Taiwansundet, med direktfl g, turism och taiwanesiska investeringar, påverkat risken för krig. Den ekonomiska integratio-nen har höjt kostnaderna för en konfrontation och främjat affärs ek-torn, som har ett eget intresse av fred. Kastner menar att ekonomisk integration fungerar som ett hinder som gör det mindre troligt att Taiwan testar Folkrepublikens gränser.

Under tiden har dessutom Taiwans befolkning fått en starkare taiwanesisk identitet, en faktor bakom president Tsai Ing-wens stora valseger i januari 2016. Följaktligen finns det, som Rex Li påpekat, inget som tyder på att ekonomisk integration har lett till ett större allmänt stöd för ett närmande över sundet, och definitivt inte för na-tionell återförening. Om Rex Li har rätt i att fredens hållbarhet beror på mjuka värden – som kampen om vad den nationella identiteten innebär i Kina respektive Taiwan och hur detta påverkar politiken – så verkar freden inte hållbar. Med sundet mellan sig håller de na-tionella identiteterna på att glida isär. Risken för en taiwanesisk kris är större nu än när Ma Ying-jeou var president 2008–2016. Medan han stod för principen om ett enat Kina och hade ett så gott förhål-lande till Peking att han kunde få träffa president Xi Jinping på ett toppmöte i Singapore november 2015, så har Tsai Ing-wen Taiwans självständighet som sitt långsiktiga mål. Hon uppskattas inte i Pe-king. Kuomintangpartiet, som Ma Ying-jeou ledde och som främjar kinesisk identitet, ligger i dag i spillror.

Även om ekonomiskt beroende i sig inte förhindrar en samman-

3. Hur hållbar är freden?

[71]

stötning kan det fungera som en konfliktba ometer. Om beroendet fördjupas är faran liten. Om president Tsai däremot genomför tuffaåtgärder för att minska handel och kommunikation över sundet, då ökar faran.

Enligt min bedömning är dock det primära inte ekonomiskt be-roende, utan hur detta hanteras politiskt. Politiker som förordar, eller tillåter, ett utökat beroende bidrar till att minska konflik er. De som å andra sidan vidtar mått för att minska det ekonomiska beroendet av presumtiva fiendesta er kan lätt försvaga freden.

I fallet Taiwan är USA:s politik synnerligen viktig för status quo. Det är svårt att säga hur Vita huset skulle svara om Peking beor-drar en attack mot Taiwan. I en akut krissituation skulle möjligen USA överväga en förebyggande attack mot de tusentals landbasera-de missilbaserna i Kinas Fujianprovins. Om inte dessa förstörs skulle Taiwan förmodligen vara besegrat innan tid fanns för vedergällning. Om både Taipei och Peking är övertygade om att USA i en kris skulle oskadliggöra de kinesiska missilerna är det troligt att båda regimerna undviker krissituationer, och därmed kan båda tillåta ett djupare eko-nomiskt beroende – och fortsätta att njuta frukterna – i hopp om att detta kommer förstärka deras relativa styrka. Wang Dong, professor vid Pekinguniversitetet, undersöker i ett projekt under vårt program vilken möjlighet Kina har att förhindra Taiwan från att utropa själv-ständighet. Han menar att det finns en gräns bortom vilken ytterliga-re investeringar i avskräckningsförmåga inte skulle göra någon nytta utan snarare leda till motsatsen. I vilket fall som helst är existensen av landbaserade missiler i Kina, och förväntningarna på att USA kan och vill förstöra dem, grunden för den militära avskräckningsförmå-gan i Taiwansundet; tiden då Taiwan skulle kunna vara föremål för truppinvasion är för sedan länge förbi.

Som Robert S. Ross vid Boston College har påpekat skapade USA och Kina redan på 1970-talet en stabiliserande ordning i Östasien. Kina tilläts att ekonomiskt dominera den östasiatiska regionen med-an USA kontrollerade Östasiens kuster med baser, allianser och en


[72]

överlägsen sjöstyrka (Ross 1999). I denna ordning kunde regionens stater tryggt sätta exportdriven utveckling som högsta prioritet. Han-deln växte, och det gjorde även de ekonomiska incitamenten.

De senaste åren har Östasiens politiska ledare inte prioriterat eko-nomisk tillväxt lika starkt. Den globala utmaningen är i dag att rädda klimatet. Traditionella målsättningar som status, prestige, regim-säkerhet och påstridig nationalism har åter blivit mer framträdande. Förändringen skulle kunna accelerera om stora ekonomiska bakslag inträffar, eftersom små utsikter till framgång gör det svårt att priori-tera utveckling.

Kina och USA är inte protektionistiska stater, de har öppna ekono mier. Det är emellertid oroväckande när Kinas prioritet är ett eurasiskt infrastrukturellt utvecklingsprojekt (OBOR: One Belt, One Road), som inte inkluderar Japan eller USA, och samtidigt lig-ger tyngdpunkten för amerikansk ekonomisk diplomati i att realise-ra ett Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) och ett Trans-Pacific Partnership (TPP), som inte inkluderar Kina eller Ryssland. Världshandelsorganisationens Doha-runda har stått still ett längre tag och bara små framsteg har gjorts inom Asia-Pacific Eco-nomic Cooperation (APEC). Det kan tyda på framväxten av ett bi-polärt system. Men det är möjligt att den ekonomiska integrationen i triangeln Japan–USA–Kina behåller sitt momentum, pådrivet av trans nationella företag och deras investeringar i konkurrenskraftiga produktionskedjor. Den främsta varningssignalen skulle vara om en eller fle a av stormakterna uppfattar en exkluderande prioritering som ett allvarligt problem och tar till sanktioner eller protektionistisk poli-tik. Då kan ledarna bli mindre känsliga för ekonomiska risker och en-dast militär avskräckningsförmåga kvarstår för att hålla kriget borta.

De östasiatiska länderna har satsat mycket på att expandera och modernisera sina krigsmakter med ny logistisk teknik och nya va-pensystem. Det är något vi missat i vår forskning. Högt kvalifice ad forskning bedrivs dock på Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI). Vi har, möjligen naivt, antagit att vapenutgifter


[73]

bara har liten effekt på regional fred. Den växande kostnaden är en följd av staternas ökande inkomster, men måste också ses som tecken på att ledarna tror att hoten ökar. Leder detta till en kapprustning är vi i riktig fara.

Föreställningen om att hoten blir fler och större kan eldas på av rädsla för inhemsk instabilitet. När en regim hotas underifrån eller av interna strider kan det få ledarna att överdriva externa hot för att uppnå nationell samling. Hänvisningen till större och fler hot kan därför vara frestande för utsatta politiker. Ingen av staterna i Östasien tycks så svaga att det föreligger risk för ett syriskt scenario. Inte ens stater med pågående etniska uppror (Filippinerna, Thailand, Myan-mar) står inför sannolika sammanbrott. Regionens framtid skulle emellertid förändras fundamentalt om det kinesiska kommunist-partiet kollapsar. Få tecken finns på att detta är på väg att ske, men vissa experter håller det ändå inte för otroligt (Chang 2001; 2011; Pei 2015; Shambaugh 2015; 2016).

Om kommunistpartiet förlorar sitt grepp om Kina leder det inte nödvändigtvis till krig. Sovjetunionen föll isär mer eller mindre still-samt och Rysslands senare krig har varit begränsade. Det sovjetiska scenariot är emellertid precis vad det kinesiska kommunistpartiet gör sitt yttersta för att undvika. Om partiet skulle ändra kurs och introdu-cera liberala reformer skulle det troligtvis välja att övervaka processen ovanifrån och institutionalisera en ny ordning för att samtidigt slå ned på allt som kan likna en så kallad färgrevolution.

I vårt forskningsförslag från 2009 frågade vi oss hur djup den öst-asiatiska freden är och hur den kan förklaras. Vi ställde frågorna i den ordningen, och menade att vi först skulle mäta fredens djup och se-dan förklara den. Timo Kivimäki följde den ordningen. Han inledde med att kartlägga freden i artikeln ”The East Asian Peace: What Is It?”; sedan försökte han förklara den i en monografi (Kivimäki 2010; 2014). Jag gick direkt på förklaringen och började först senare att un-dersöka fredens hållbarhet. Det är också den disposition jag gett den-na bok. Men jag måste erkänna att Kivimäkis sätt att närma sig frågan


[74]

är mer logiskt. Mitt problem var att jag trodde att det skulle bli svårt att komma överens om hur vi kunde mäta fredens ”djup” eller ”kvali-tet”. Och om vi enades, vore vi tvungna att förklara freden utifrån en komplex definition, vilket ytterligare skulle komplicera våra kausala resonemang. En tydlig förklaring kräver en exakt definie ad explanans (beroende variabel) och mätbara explananda (oberoende variabler). Den explanans vi hade valt i vårt forskningsförslag var ”antal döds-fall i strid”. För mig innebar det att definie a fred rätt och slätt som avsaknad av dödsfall i strid. Jag kände att en sådan smal definitio var nödvändig för att erhålla en påtaglig förändring att förklara: en dramatisk minskning av antalet dödsfall i strid. Om vi hade närmat oss förklaringsfrågan efter att först ha utvecklat en mer komplicerad fredsdefinition kunde vi ha hamnat i ett läge med en rad olika bero-ende variabler. Global Peace Index (GPI) består av 24 indikatorer, som var och en behöver förklaras med sin egen uppsättning av explananda. Det är därför nästan omöjligt att ge en vetenskaplig förklaring till ett lands placering i GPI:s rankning. För att göra analyser måste man först förklara var och en av de 24 indikatorerna. Vi begränsade förkla-ringsförsöken till en enda beroende variabel: antalet dödsfall i strid. Jag tycker det var ett viktigt och riktigt val, både för att det förenklade våra kausala resonemang och för att det att inte riskera bli dödad är en nödvändig förutsättning för mänsklig trygghet.

Vårt fokus på antalet dödsfall i strid upplevdes dock som en tvångs tröja för ett antal forskare i programmet, till viss del också för mig själv. Det tvingade mig att betrakta några av världens våldsam-maste samhällen som fredliga, eftersom de inte hade väpnade kon-flik er. Det mest extrema exemplet är Nordkorea som innehar en bottenplacering i GPI:s rankning. Koreakriget 1950–1953 har aldrig avslutats formellt. Vad som upprätthåller freden mellan Nord- och Sydkorea är bara ett vapenstillestånd, som inte ens skrivits under av Sydkorea. Båda länderna lägger ofantliga resurser på vapen. Ame-rikanska trupper är permanent stationerade i Sydkorea. Pyongyang och Washington har därtill inte ens diplomatiska relationer (Sverige


[75]

är skyddsmakt för USA). Nordkorea utvecklar kärnvapen, genomför ständiga provsprängningar och raketuppskjutningar; regimen ser sig konstant hotad. Därför hålls också befolkningen under extrem kon-troll. Grundläggande mänskliga rättigheter är gravt undertryckta.

Ett stort antal våldsamma incidenter har under årens lopp utspe-lats mellan Nord- och Sydkorea. Ingen av dem har emellertid uppfyllt konfliktdataba ens krav på väpnad konflikt. Följaktligen finns det inte någon som registrerats som död i strid i Korea sedan 1953. Och således måste jag betrakta Koreahalvön som en integrerad del av den östasiatiska freden. Även om detta är märkligt ur moralisk synvinkel, är det inte nonsens. Det går inte att förklara den östasiatiska freden utan att förstå hur krig undvikits på Koreahalvön i över 60 år.

Jong Kun Choi, professor vid Yonseiuniversitetet i Seoul, har dis-kuterat om situationen på halvön har förändrats sedan 1950-talet, från ”krisstabilitet” till ”allmän stabilitet”. Krisstabilitet definie as här som ett läge där ingen sida attackerar för att den är så medveten om att den andra sidan kan svara med samma mynt, medan allmän stabilitet råder då båda sidor föredrar att bibehålla fred oavsett om de kan vinna en konfrontation eller inte. Han drar slutsatsen att det inte råder allmän stabilitet. Säkerhetsläget i Nordöstasien är fortfarande prekärt. Emellertid tror Jong att liberala frön som kan leda till en övergång till allmän stabilitet redan har såtts. Sydkorea kan hamna i ett läge där folkets flertal totalt avvisar ett anfall mot Nordkorea även om man skulle vara säker på seger. Det beror dels på att sydkoreaner-na blivit så välmående att de inte vill ”bekosta” ett enande, dels på att så många är liberalt inställda. Om en övergång till allmän stabilitet sker i Seoul speglas det inte i Pyongyang; när nordkoreanerna undvi-ker krig är det för att de vet att de kommer att förlora, inte för att de avvisar våld (Jong 2015).

Den nordkoreanska befolkningens disciplin och villighet att stå ut med obegripliga umbäranden beror delvis på dess uppfattning om krigshotet. Om folket inte skulle tro att landet vore hotat, skulle re-gimens beteende knappast framstå som vettigt. Nordkorea utmanar


[76]

vår smala definition av fred – landet har fred men är inte fredligt. I någon mån är det likadant med andra östasiatiska stater: de ligger inte högt på GPI:s lista (se tabell 1). Bara ett land tillhör de högst rankade fredliga nationerna: Japan. Nio länder är högre rankade än USA (Singapore, Malaysia, Taiwan, Laos, Sydkorea, Mongoliet, In-donesien, Vietnam, Östtimor). De sex återstående (Kambodja, Kina, Thailand, Myanmar, Filippinerna och alltså Nordkorea) får väldigt låga rankningar. De ligger på samma nivå som stormakter som Ryss-land (som ofta griper till våld i sina utlandsrelationer) och Indien (som har ett flertal inhemska äpnade konflik er).

Tabell 1. Östasiens rankningar (med USA, Indien och Ryssland som jämförelse) i Global Peace

Index (GPI) 2015 (av 162 länder)

Japan 8

Singapore 24

Malaysia 28

Taiwan 35

Laos 41

Sydkorea 42

Mongoliet 43

Indonesien 46

Vietnam 56

Östtimor 58

USA 94

Kambodja 111

Kina 124

Thailand 126

Myanmar 130

Indien 143

Filippinerna 141

Ryssland 152

Nordkorea 153


[77]

Fredsforskare talar ofta om negativ och positiv fred. Negativ fred är inte något dåligt utan definie as som frånvaro av krig eller våld: där det inte utkämpas något krig och inget våld förekommer, där råder negativ fred. Positiv – eller högkvalitativ – fred inkluderar samhälls-nyttor som hälsa, rättvisa, jämlikhet, frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter eller kapacitet för att hantera och lösa konfli -ter.

Jag har alltid skyggat för begreppet positiv fred (Tønnesson 2016c). Det avleder insikten om hur värdefull negativ fred är. Att leva i ett samhälle där risken för att bli dödad är låg är ett grundläggande villkor för ett gott liv. Därtill finns en akademisk anledning för att undvika begreppet. Positiv fred går nämligen inte att beforska efter-som det, såvitt jag vet, inte finns någon exakt begreppsbestämning. De flesta definitioner försöker att kombinera (negativ) fred med en eller fle a positiva faktorer (som rättvisa eller demokrati).

Ett exempel på en bristfällig definition är den som GPI själv an-vänder: ”attityder, institutioner och strukturer som skapar och upp-rätthåller fredliga samhällen” (GPI 2016: 4). GPI begår här det fun-damentala misstaget att i definitionen inkludera den term som ska definie as. I frånvaro av en gemensam precisering tenderar ”positiv fred” att helt enkelt betyda ”det goda samhället”. Det är mycket lätta-re att komma överens om vad som inte är krig och våld (negativ fred) än att definie a ”det goda”.

Många fredsforskare är så missnöjda med ett smalt fokus på nega-tiv fred att de är benägna att tolerera bristen på precision. Det går inte jag med på. Några av mina kollegor har på senare tid gjort ett tappert försök att åstadkomma något vettigt av termen ”kvalitetsfred” (Wal-lensteen 2015). De har utvecklat många goda synpunkter, men inte definie at något begrepp som går att beforska.

Jag tror med anledning av detta inte längre att det är möjligt att mäta en freds ”djup”. En fred har inget djup – men den har längd eller varaktighet. Därför frågar jag numera efter en freds hållbarhet i stället för dess djup.


[78]

Tabell 2. Fredens varaktighet i östasiatiska länder

LandAntal år med fred 1946–2014

Antal år sedan senaste konflik

Japan 69 69

Mongoliet 69 69

Sydkorea 64 61

Nordkorea 64 61

Taiwan 65 56

Brunei 68 52

Vietnam 49 39

Kina 48 26

Laos 42 24

Östtimor 51 16

Indonesia 24 9

Kambodja 27 3

Malaysia 48 1

Thailand 42 0

Filippinerna 14 0

Myanmar 3 0

Kommentar till tabell 2: Data från UCDP. En grupp beväpnade rebeller gick in i delstaten Sabah på

östra Malaysia 2013 men besegrades snabbt av armén. Det är därför bara ett år anges sedan den

senaste konflikten i Malaysia 2014

Jag skulle gärna vilja veta hur fred påverkas av sådana faktorer som livslängd, rättvisa, försoning, jämlikhet, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktlö ningsförmåga, men jag ser dessa som obe-roende variabler, inte komponenter i den beroende variabeln fred. Jag vill veta hur de inverkar på övergång från krig till fred och hur de påverkar fredens hållbarhet när den väl är etablerad. Kivimäki slog huvudet på spiken när han frågade varför den korta freden under 1950-talet tog slut så fort medan den långa freden från 1979 fortfa-


[79]

rande håller. Om freden skulle ta slut i morgon, är det fortfarande intressant att fråga varför den höll så länge.

Varaktighet är det enklaste och mest direkta måttet på hållbarhet. Men det är naturligtvis inte en tillräcklig indikator. En lång fred kan bero på tillfälliga faktorer som en ledares livslängd, snabb ekonomisk tillväxt eller en dominerande stormakt (Pax Romana; Pax Sinica; Pax Britannica). En hållbar fred måste klara ledarskapsbyte och uthärda ekonomisk recession, likväl som internationella maktförskjutningar. De olika faktorer som ibland upptas i definitionen av positiv fred (rättvisa, jämlikhet, demokrati) räknas bäst in som orsakande fakto-rer (oberoende variabler), som kan men inte behöver påverka fredens hållbarhet. Detta knyter an till de två frågor vårt program ställer. En övertygande förklaring av den regionala freden måste både innefatta övergången från krig till fred och fredens varaktighet.

Frågan om djupet, kvaliteten, motståndskraften, varaktigheten eller hållbarheten av den östasiatiska freden har fått stor uppmärk-samhet inom vårt program. Jag ska nu diskutera de olika resultaten.

GÖR ÅLDRANDE FREDEN HÅLLBARARE?

En regional freds hållbarhet kan påverkas av invånarnas ålder. Som tabell 3 visar har den genomsnittliga förväntade livslängden i Öst-asien ökat radikalt. Land efter land har gått från hög barnadödlighet till en demografi med en s or andel äldre.


[80]

Tabell 3. Befolkning (miljoner) och förväntad medellivslängd vid födseln (år) efter land, 1981 och

2013/14 (Världsbankens indikatorer)

1981Befolkning

1981Medel livslängd

2014 Befolkning

2013Medel livslängd

Japan 117,6 76 127,1 83 (+7)

Hongkong 5,2 75 7.2 84 (+9)

Singapore 2,5 73 5,5 82 (+9)

Macao 0,3 73 0,6 80 (+7)

Taiwan 18,0 72 23,2 80 (+8)

Brunei 0,2 71 0,4 79 (+8)

Vietnam 54,7 68 90,7 76 (+8)

Malaysia 14,2 68 29,9 75 (+7)

Kina 993,9 67 1 364,3 75 (+8)

Sydkorea 38,7 66 50,4 81 (+15)

Nordkorea 17,6 66 25,0 70 (+4)

Thailand 48,3 65 67,7 74 (+9)

Filippinerna 48,7 62 99,1 68 (+6)

Indonesien 151,0 60 254,5 69 (+9)

Mongoliet 1,7 57 2,9 69 (+12)

Myanmar 35,3 55 53,4 66 (+11)

Laos 3,3 49 6,7 66 (+17)

Östtimor 0,6 36 1,2 68 (+32)

Kambodja 6,8 33 15,3 68 (+35)

Östasien 1 558,6 2 225,1

Den totala populationen i regionen har ökat med 43 procent. Den ge-nomsnittliga förväntade medellivslängden har dessutom ökat i samt-liga länder. Den mest dramatiska utvecklingen har skett i de fattigaste länderna och de som fortfarande var krigsdrabbade under 1980-talet, det vill säga Kambodja, Östtimor, Laos och Myanmar. Nordkorea, vars hungersnöd 1997–1998 kostade hundratusentals barn livet, har haft en mindre framgångsrik utveckling. 1981 hade de både delarna av Korea samma förväntade livslängd, 66 år. 2013 kunde nyfödda


[81]

sydkoreaner förväntas bli 81 år medan en nordkoreansk baby bara förväntades bli 70. I jämförelse med historiska siff or är det dock inte dåligt. Om förväntad medellivslängd skulle användas som mått på positiv fred skulle alltså den östasiatiska freden betraktas som myck-et positiv. Den förväntade genomsnittliga livslängden har emellertid tack vare bättre hälsa och näring ökat över hela världen, även i om-råden med djupa konflik er och långvariga krig. Vad som skiljer den demografiska utvecklingen i Östasien från u-länder är en stor och växande grupp av åldringar, detta på grund av låg fertilitet. Östasien delar den utvecklingen med Europa, inklusive Ryssland. Ryssland går mot en dyster framtid till följd av en ovanlig kombination av låg fer-tilitet och hög dödlighet, främst bland män.

Den norske fredsforskaren och demografen Henrik Urdal fram-håller att de pågående demografiska förändringarna troligtvis kom-mer att bidra till en mer hållbar fred eftersom utgifter behöver fly tas från militären till sociala program för att säkra pensioner och äldres hälsa. Han ansluter sig till de forskare som benämner detta som en ”geriatrisk fred” (Haas 2007; Urdal 2015). När ett land har en hög andel unga i befolkningen – en ungdomspuckel – är det lätt både för den nationella krigsmakten och rebeller att rekrytera soldater. Be-svikna unga människor har lätt att engagera sig i konflik er. Utbild-ning hjälper inte alltid, den kan till och med förstärka missnöjet om den inte leder till arbete. Men om unga erbjuds både utbildning och jobb, kan ungdomspuckeln bidra till en fredlig tillväxt i stället för till konflik er. Det hände i Östasien. Regionen drog ekonomisk nytta av sin ungdomspuckel som nu passerats, utom i de allra fattigaste län-derna (Östtimor, Laos, Myanmar).

I Kina håller de unga på att bli gamla. Antalet i arbetsför ålder har nått sin högsta nivå och under de närmaste decennierna kommer Kina att få en demografi som liknar Japans där en fjä de- eller tredje-del av befolkningen är beroende av stöd från en arbetsstyrka som blir allt mindre. Det skapar naturligtvis ett stort behov av pensionsfonder som gör det svårt att upprätthålla en stor militärbudget.


[82]

Vi kan emellertid inte vara säkra på att det kommer att bli en ge-riatrisk fred. Kinas insaktande ekonomi kan göra det omöjligt att ta hand om alla gamla, vilket riskerar att försvaga regimens legitimitet och få till följd att man prioriterar andra mål än ekonomisk tillväxt. Det åldrande Japan har faktiskt höjt sin försvarsbudget. Det visar att en kombination av åldrande och avtagande ekonomi inte nödvän-digtvis leder till fredligare politik.

GENUS OCH HEDER

När vi utformade programmet ville vi studera genus i den östasiatiska freden, men vi visste inte vilken aspekt som var viktigast. Vi disku-terade hur vanan att abortera fli kfoster kunde påverka fred, kanske genom att den skapade ett överskott av unga män utan familjer, som kunde bilda våldsamma gäng? Vi föreställde oss att Kinas enbarns-politik kunde få föräldrar att undvika krig, eftersom de riskerade att förlora sitt enda barn. Jag frågade mig också varför kvinnor spelar en mycket större roll i Filippinerna – i såväl affä er som i politik, men även i regeringsställning – än i andra östasiatiska samhällen, utan att det lett till en minskning av våldet i landet.

Vi fann mycket lite av tidigare forskning specifikt om jämställdhet och fred i Östasien, så fredsforskarna Elin Bjarnegård och Erik Me-lander genomförde en första översiktlig studie, där syftet var att un-dersöka om det finns ett statistiskt samband mellan jämställdhet och fred. Kanske förvånande var svaret nej, om studien begränsades till enbart Östasien. Bjarnegård och Melander fann att anledningen till att tidigare studier funnit en signifikant korrelation mellan fred och jämställdhet var att de använt representation i parlament som ett mått på jämställdhet. Det gjorde att de socialistiska länderna fi k en stor inverkan på resultatet eftersom de hade både fred och en hög repre-sentation av kvinnor i sina parlament. Men de praktiserade inte jäm-ställdhet på allvar, för parlamenten hade inte mycket makt och kom-munistpartiernas politbyråer och centralkommittéer dominerades av


[83]

män. När ett mått för jämställdhet inom utbildning användes för hela världen konstaterades ett starkt samband mellan jämställdhet och fred, vilket visar på vikten av att använda relevanta mått för jämställdhet.

För att närmare förstå hur jämställdhet skulle kunna påverka fred beslöt Bjarnegård och Melander sig för att använda sig av survey-undersökningar angående attityder till jämställdhet och genus samt till etniska, religiösa och sexuella minoriteter. Här fanns ett viktigt signifikant statistiskt samband. Förändringar i mäns normer och en meningsfull integration av kvinnor i utformningen av politiken var mycket viktigare för en fredlig utveckling än en formell politisk repre-sentation av kvinnor (Bjarnegård & Melander 2013).

På grundval av detta bestämde de sig för att använda Thailand som fokusland och genomförde en undersökning där (Bjarnegård & Melander 2014). Den visade på ett klart samband mellan positiva attityder till ojämlikhet mellan könen och beredskap att använda eller acceptera våld. Ojämlika värderingar var också positivt korrelerade med självupplevt våld, både för offer och förövare. Bjarnegård och Melander formulerade nu en teori om att en militariserad masku-lin kultur med en stark hedersideologi understöder våldsanvändning medan en kultur med tyngdpunkt på jämlikhet mellan könen och tolerans mot minoriteter är fredligare. Alla tester, både statistiska och andra, tycktes bekräfta teorin.

Bjarnegård och Melander har funnit stora skillnader i attityder mellan olika östasiatiska samhällen, vilket kunde peka på att fred är mer hållbar och motståndskraftig i vissa länder än i andra, samt att det finns skillnader i regionen i de attityder som kan hota freden. Bland Kinas nordöstra grannar finns en stor bitterhet gentemot Kina. Kineserna känner på ett liknande sätt gentemot Japan. En studie som vi genomförde i Sydöstasien (inte inkluderat de närmaste grannarna Vietnam, Laos och Myanmar) visar att folk där hyser mindre agg gentemot Kina. I stället råder i denna del en bristande tolerans mot vissa religiösa minoriteter, vilket pekar på en överhängande risk för inhemsk våldsutveckling. Så är inte fallet i Nordöstasien, men i Kina


[84]

och Sydkorea är det vanligt med könsspecifika aborter, vilket leder till en snedvriden könsfördelning med ett överskott av unga män som inte kan hitta en partner och därför blir tvungna att importera kvinnor från andra länder. Kina och Sydkorea har därtill det högsta antalet mord på nyfödda fli kor.

Elin Bjarnegårds studier bekräftar att Östasien har en relativt låg nivå av registrerade mord i den vuxna befolkningen, men våldsnivån i hemmet är svår att mäta eftersom de flesta incidenter inte rappor-teras. En studie som Bjarnegård refererar har funnit att majoriteten av kinesiska män tycker att våld i hemmet både mot hustrur och barn kan vara rättfärdigat. Över hälften av de kinesiska männen rapporte-rade att de själv hade använt fysiskt eller sexuellt våld mot sin part-ner; endast 22 procent tyckte att det aldrig var försvarbart att slå ett barn. Motsvarande siff a i Japan var 80 procent (Bjarnegård 2015).

För att mäta betydelsen av kvinnor i fredsprocesser följer Bjar-negård fredsprocessen i Myanmar, där kvinnor varit systematiskt uteslutna. Naturligtvis påverkas kvinnor av konflik en genom att få sina livsvillkor försämrade, bland annat som mål för sexuellt våld (Bjarnegård et al. 2015). På basis av sin forskning hävdar Bjarnegård och Melander att hederskultur gör den östasiatiska freden ömtålig. Freden kommer sannolikt inte att nå in i hemmen. Våld i hemmen gör livet osäkert för kvinnor och barn, och för över attityder till nya generationer som motverkar utvecklingen av en motståndskraftig och hållbar fred (Bjarnegård 2015).

Från första stund var jag fascinerad av Melanders och Bjarne-gårds resultat. Om jämlikhet mellan könen har sidoeffek en att vid-makthålla fred, så borde det ge ytterligare kraft åt strävanden mot jämställdhet. Jag tror inte att normer om jämlikhet mellan könen är tillräckliga i sig själva för att motivera människor att förhindra dispy-ter från eskalering. Inte heller hjälper det att avsluta pågående krig. Normer om jämlikhet mellan könen blir avgörande först när ett sam-hälle inte längre har någon väpnad konflikt. Och freden blir verkligt hållbar först när all våldsanvändning förlorat sin heder.


[85]

AUKTORITÄR FRED

Forskning om inhemsk fred visar att demokratisering inte behöver ha en pacifice ande effekt. Ibland leder det till stärkt konflikt. I Indo-nesien, Filippinerna, Thailand och Myanmar har demokratiseringen följts av mer, inte mindre, konflikt. Å andra sidan har Japan, Sydkorea och Taiwan byggt stabila demokratiska samhällen. Forskningen be-kräftar att väletablerade höginkomstdemokratier är bra på att upp-rätthålla inhemsk fred. Men den vetskapen är inte till mycket hjälp för den som försöker demokratisera ett låginkomstland.

En fråga vi i programmet har diskuterat är om freden inom en stat kan vara hållbar när den baseras på ett auktoritärt styre, förtryck av politiska motståndare och brist på respekt för mänskliga rättig-heter. Utan att använda sig av begreppet positiv fred har Kivimäki breddat begreppet negativ fred genom att se till mer än bara frånvaro av väpnad konflikt. Han frågar vad det är som avlägsnar den skräck människor känner för sina liv. Skräck kan orsakas av arresteringar, fängslanden, tortyr, dödande och avrättningar, men också av krimi-nellt våld. Kivimäki ser att förekomsten av repressivt våld är relativt hög i Östasien – Kina avrättar fler människor än resten av världen tillsammans – men tillgänglig statistik tyder på att repressivt våld har minskat i regionen under den innevarande fredsperioden. Man måste därför anta att människor har mindre anledning att frukta för sina liv nu än tidigare (Kivimäki 2014: 49–50).

Liselotte Odgaard och hennes kollega Thomas G. Nielsen har studerat den kinesiska regeringens strategi under upproren i Xin jiang och Tibet. De hävdar att medan de civila grenarna av regeringen för-söker integrera etniska minoriteter genom program för ekonomisk utveckling, så använder militär och polis förtryck för att hindra upp-ror. Förtrycket kan förmodligen skapa ordning på kort sikt, men för-stärker samtidigt ett etniskt missnöje som på längre sikt kan hota den nationella enheten och kommunistpartiet. Odgaards och Nielsens forskning pekar på att Kinas hårda förtryck och dåligt koordinerade


[86]

insatser i områden med etniska minoriteter inte bidrar till en hållbar fred, även om väpnade konflik er än så länge hindrats. Det är rimligt att räkna med, menar de, att en auktoritär fred, upprätthållen genom förtryck, kan leda till värre konflik er i framtiden.

Men under en tid eller under vissa betingelser kan faktiskt för-tryck fungera. Fredsforskaren Kristine Eck, medlem av programmets kärngrupp i Uppsala, har utfört en detaljerad studie av förtryck, där hon använt både historiska källor och samtida data. En nyckelfaktor för att förtrycket ska kunna fungera effektivt utan särskilt mycket våld, är, menar hon, noggrann informationsinsamling, det vill säga kunskap om dem man förtrycker. Omfattande, blint förtryck är sällan effektivt, men systematiskt förtryck som bygger på exakt information kan mycket väl bidra till att stabilisera en stat.

I en studie som Eck gjort av Myanmars armés samarbete med oberoende väpnade grupper visar hon att armén inleder ett sådant samarbete när den har rensat ut offic are från sina egna led och där-med inte längre har tillgång till specifik lokal information. I stället har då lokala väpnade motståndsgrupper bäst kunskap om de loka-la förhållandena, det vill säga bäst information om dem man ska för trycka, och de kan därför anförtros uppgiften av militären (Eck 2015a). Detta är nog inte ett vanligt mönster, men det påvisar bety-delsen av information för att förtryck ska kunna säkra freden.

Eck arbetar nu på två projekt som kan påverka hur vi ser på freden i Östasien. I det ena studeras det repressiva arvet från de europeiska kolonialmakterna. Det finns några klara skillnader mellan länderna i regionen. Medan Singapore, Malaysia och Brunei kunde ta över, och utveckla, det brittiska kontrollsystemet – och Filippinerna det amerikanska – var så inte fallet i Indonesien, Laos, Kambodja och Vietnam, inte heller i Burma/Myanmar som bröt helt med den brit-tiska kolonialismen.

Eck skiljer i sin studie mellan hårt och mjukt förtryck. Det förra involverar våld, det senare går ut på att undertrycka medborgarnas rättigheter. Målet med bägge är att hindra opposition, men Eck ar-


[87]

gumenterar för att stater återgår till hårt förtryck endast när de inte kan använda mjukt förtryck effektivt. Hennes kommande bok ska be-handla hur skillnaden mellan olika förtrycksstrategier uppstår. Hon tror att en förklaring står att finna i staternas historia. Erfarenheter av väpnat motstånd inom ett territorium innan det blir oberoende kan förklara den väg staten tar och vilken kapacitet till övervakning och säkerhet den utvecklar.

Ecks andra projekt, påbörjat i samarbete med den amerikanske statsvetaren Christopher Fariss, jämför respekten för mänskliga rät-tigheter i Östasien med resten av världen (Eck & Fariss 2015). Fors-karna har inte i första hand studerat förtryck med hårda metoder, som utomrättsligt dödande, tortyr, kidnappningar eller politiskt fängslande. I stället har de undersökt den typ av förtryck som gör direkt våld onödigt. Det handlar om mjukare tag som brott mot med-borgerliga och politiska rättigheter. Medan brott mot fysisk integritet har minskat i Östasien finns indikationer på att så inte är fallet med brott mot medborgerliga rättigheter. Bekräftas detta kan det spela en viktig roll för hur vi ska förstå freden i regionen. Om en konflikthindras genom systematiskt förtryck är freden byggd på brott mot mänskliga rättigheter. Ecks hypotes är dock att fred köpt på bekost-nad av mänskliga rättigheter inte är hållbar.

Rysslandsexperten Pavel Baev på Peace Research Institute Oslo (PRIO) arbetar tillsammans med mig i ett projekt om Rysslands och Kinas strategiska partnerskap och dess betydelse för den öst asiatiska freden (Baev 2015; Baev & Tönnesson 2015). Vi har frågat oss var-för det halvdemokratiska Ryssland ofta tar till våld både på hemma-plan och utomlands, samtidigt som Kinas kommunistiska regim visat återhållsamhet i sina relationer med utlandet och därtill haft större kapacitet att hålla inhemska opponenter under kontroll. Någ-ra av våra kinesiska uppgiftslämnare har hävdat att väst iscensatte så kallade färgrevolutioner i både Kiev 2014 och i Hongkong 2015. I Kiev lyckades man eftersom president Viktor Janukovitjs regering var så dåligt organiserad och därtill saknade ordentliga underrättel-


[88]

ser. Kina var bättre rustat för att möta utmaningarna i Hongkong.Kristine Ecks arbete och mina egna observationer leder mig till

slutsatsen att auktoritär fred kan vara hållbar så länge regimen håller samman i toppen, upprätthåller hierarkisk kontroll över statsappara-tens alla delar – i synnerhet försvarsmakten – samt har ett effektivtsystem för att samla och hantera information. Ett litet utrymme för att vädra klagomål och politisk opposition genom strejker, petitioner, kritiska medier eller flerparti al – som i Singapore och Malaysia – kan dessutom bidra till att en auktoritär regim blir mer legitim och freden därmed mer hållbar.

Den stora frågan för den östasiatiska fredens framtid är om Kina kan bevara sin auktoritära fred när nu president Xi Jinping äventyrat sammanhållningen i ledningen genom att, som straff för korruption, rensa ut så många av sina kollegor och ingjuta skräck i dem som åter-står. Han har samlat så mycket makt i sina egna händer att andra är rädda för att fatta beslut. Regeringen tycks därtill oförmögen att hindra kapitalflykt och den starka inbromsningen i den ekonomiska tillväxten, vilket möjligen kan skada Kinas fredliga utveckling.

DEN ALLMÄNNA OPINIONEN

Jag har redan berört den allmänna opinionens roll i avsnittet ”Led-are och medborgare”. Ledarna påverkas av sin uppfattning om den allmänna opinionen och hur de kan styra den, särskilt i kristider. De amerikanske forskarna Allan Dafoes och Jessica Weiss forskning om kinesisk opinion är viktig för oss. Dafoe och Weiss har undersökt den kinesiska allmänhetens acceptans av maktspråk i konflik er med USA och Japan, till exempel när den amerikanska marinen hållit övningar eller undersökt havsbotten inom Kinas ekonomiska zon i Öst- och Sydkinesiska haven (Dafoe & Weiss 2015). Syftet är att utröna vilken typ av händelser som tvingar den kinesiska regeringen att agera. Me-toden är experimentella undersökningar av hypotetiska och verkliga dispyter, bland annat East China Sea Air Defence Identification Zone


[89]

(ADIZ). De observerar också hur konflik erna påverkas av USA:s så kallade freedom of navigation operations som var samtida med under-sökningen 2015. Dafoe och Weiss visar att den allmänna opinionen i Kina är känslig för kriser, liksom för hur regeringen handlar och vad den uttalar. Om den kinesiska regeringen uttrycker en stark vilja att kämpa, så blir allmänheten också mindre benägen att backa. Om krisen beskrivs i medierna som en amerikansk eller japansk provo-kation, ökar det ytterligare allmänhetens beslutsamhet och den blir missnöjd med regeringen om den inte vidtar starka motåtgärder. Provokationer kan vara förolämpningar från utlänningar, eskalering av dispyter, eller andra skeenden som anses skada Kina, exempelvis navigationsövningar i Sydkinesiska havet.

Sådana händelser kan alltså, enligt studien, försvåra för regering-en att vara återhållsam och försiktig. Den kinesiska eliten kan emel-lertid minska missnöjet genom att ge en utebliven handling skenet av lugn policy; man kallar helt enkelt sin egen passivitet, då USA och Japan försökt provocera, för stoiskt motstånd. Det som ser ut som handlingssvaghet framställs i stället som ett sätt att skydda Kinas tillväxt. I den mån en sådan omtolkning är framgångsrik kan Kinas ledare minska allmänhetens missnöje med brist på beslutsamhet och handlingskraft.

Detta tyder på att freden i Östasien endast är hållbar om kinesis-ka och andra länders ledare mäktar med att undvika provocerande incidenter. Om människor dödas eller egendom avsiktligt skadas och ingen ursäkt ges har den kinesiska eliten starka skäl att svara hårt och resolut. Givet den rådande utvecklingen i Syd- och Östkinesiska ha-ven anser Dafoe och Weiss att en sådan oavsiktlig eskalering mycket väl kan inträffa. Den risken förstärks ytterligare av det faktum att de maritima dispyterna runt Kina inte bara gäller suveränitet över öar, fis erätter, olja, gas eller sjömakt – de presumtiva dispyterna öppnar därtill historiska sår.


[90]

HISTORIA OCH FÖRSONING

Det är inte underligt att de många krigen 1840–1979 och de fruk-tansvärda brott som begåtts spökar än i dag i Östasien. Vad de fle -ta minns är de brott som begicks av andra mot en själv: opiumkri-gen, Nanjingmassakern, de så kallade tröstekvinnorna – det vill säga 100 000–200 000 kvinnor som tvingades arbeta som sexslavar i ja-panska armén under andra världskriget – Hiroshima och Nagasaki, 228-massakern i Taiwan 1947 och den påföljande vita terrorn, Song My- och My Lai-massakrerna i Vietnam 1968, Agent Orange som har missbildat så många nyfödda barn.

Nationalistiska narrativ har ofta en viss struktur: ett ärorikt för-flu et förfall förlust offer förnedring återfödelse upp-gång föryngring ny storhet. En förutsättning för att off et ska återvinna sin forna plats är att förövaren straffas, ber om ursäkt eller betalar en ersättning.

Historien som tecknas i Chiang Kai-sheks China Destiny från 1943 är således slående lik den som genomsyrar Xi Jinpings ”kinesiska dröm” från 2012. När historien används för att underbygga ett epos om nationens långa väg till pånyttfödelse måste en del fakta förvridas eller uppblåsas och andra glömmas bort.

Dessvärre sker detsamma när välmenande förespråkare för för-soning försöker skapa en berättelse om forna konflik er. Det är nog bättre att undersöka källor och diskutera dem ur olika perspektiv med skolade historiker som kan garantera grundläggande respekt för fak-ta. Det var därför välkommet att se hur den taiwanesiska debatten runt 70-årsjubileet av andra världskrigets slut 2015 tillät både Kuo-mintangs berättelse och kommunisternas något annorlunda version, därtill en mer separat taiwanesisk historia samt ett pro-japanskt nar-rativ. Skärmytslingarna var endast verbala.

Den lysande amerikanske historikern John Dower har visat hur Japans separatfred 1951 försenade försoningsprocessen med Ryssland, Kina och Korea. Det kan vara en del av förklaringen till att relationen


[91]

dem emellan fortfarande är så känslig. I Moskvas, Pekings och Pyon-gyangs perspektiv gick Japan direkt från fiende i krig till allierad med deras huvudfiende i kalla kriget

Men frågan är om sådana historiska strider kan hota den östasia-tiska freden. Holly Guthrey, koordinator för vårt program i Uppsala, har studerat de misslyckade försöken att försonas och erkänna egna missgärningar. Hon tror faktiskt att historien kan hota freden. Gräl om det förflutna är nog inte den viktigaste faktorn när det uppstår väpnad konflikt, men problemet är att oenighet om vad som faktiskt skett i det förgångna kan elda på dispyter mellan Japan och dess gran-nar och medverka till att territoriella konflik er skärps. Sannolikt bi-drar också de historiska konflik erna till att förhindra Japan från att uppnå permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd.

Andra forskare, som Ryu Yongwook, professor vid Australian National University, har framhållit att den regionala ”vi-känslan” är svag i Östasien. Orsaken är historien, hävdar han och pekar på Nanjingmassakern, Yasukunitemplet i Tokyo – där personer dömda för krigsbrott hedras – tröstekvinnorna och revision av japanska läro-böcker. Försök i vissa kretsar att se Japans forna aggressioner och kolonialism i en ljusare dager har provocerat många och väckt starka reaktioner i både Kina och Korea. Ryu framhåller att historie stridens kärna är en sammanstötning mellan nationella identiteter. Japans na-tionella identitet, som konservativa nationalister föreställer sig den, krockar med de moderna identitetsuppfattningarna i Kina och Korea som växt fram ur kampen för oberoende. När japaner försöker ge en positiv bild av sitt lands historiska roll i Kina och Korea kolliderar det med de mytiska berättelserna om hur Folkrepubliken Kina och de båda koreanska staterna uppkom i kamp mot Japan.

Problemen med olika historiska tolkningar har förekommit ända sedan 1945. En analys av tidningsartiklar i kinesiska Folkets Dagblad som Ryu Yongwook gjort avslöjar dock att det kommunistiska Kinas syn på Japan som historisk fiende uppkom först i mitten av 1980-ta-let, precis när den östasiatiska freden inleddes (Ryu 2013; 2015). Det-


[92]

ta är delvis förbryllande eftersom motviljan mot Japan sammanfaller med Kinas ekonomiska modernisering, vilken så småningom gav Kina högre BNP än Japan. Kinas fördömande av Japan och Japans försök att uppvärdera sin egen historia har karaktäriserat historiestri-den, och med tiden har konflik en ökat i intensitet, i synnerhet un-der den period då det skett en kraftig ekonomisk integration mellan de tre nordöstasiatiska ekonomierna. Kopplingen mellan ekonomisk integration och intensifie ad nationalism har gjorts av många fors-kare, men de exakta sambanden mellan dem återstår ännu att utrö-na. Varför har den starka ökningen av handel, kommunikation och kulturutväxling lett till större och inte mindre identitetskonflikt? En annan fråga som man måste ställa sig är om fred kräver försoning för att vara hållbar.

Holly Guthrey studerar försonings- och sanningskommissioner och har fältarbetat på Salomonöarna, i Östtimor, Indonesien och på Taiwan (Guthrey 2015a; 2015b). Hon finner att det har förekommit färre genomarbetade försoningsförsök i Östasien än i andra regioner i världen. I Östasien föredrar man att antingen glömma det förflutna(med amnestier) eller att använda historien som ammunition i arga dispyter.

Amnestier kan vara bra i ett kort perspektiv men de döljer bara såren, läker dem inte. Guthrey beklagar detta eftersom, med Richard Solomons ord, hållbar fred

kräver att långvariga antagonister inte bara lägger ned sina vapen utan åstadkommer djupgående försoning som är hållbar för att den underhålls av ett heltäckande nätverk i hela samhället med relatio-ner och mekanismer som främjar rättvisa och som riktar sig mot roten av fiendskap innan den kan återskapa destabiliserande spän-ningar.

Richard Solomon var en populär chef för United States Institute of Peace i Washington när jag arbetade där 2010–2011. Han hade varit


[93]

med om att försona USA och Folkrepubliken Kina under Nixon och spelade en viktig roll i förhandlingarna som ledde till Parisavtalet om Kambodja 1991. Han ger i detta citat en fingervi ning om vad som kan fungera som definition av hållbar fred: ”ett heltäckande nätverk i hela samhället med relationer och mekanismer som främjar rättvisa och som riktar sig mot roten av fiendskap innan den kan återskapa destabiliserande spänningar”.

Guthrey finner att de länder som haft de värsta våldsvågorna un-der senare år är de som haft störst antal amnestier och som visat minst intresse för försoning. Det gäller Thailand, Filippinerna och Myanmar – de enda länder i regionen där det fortfarande förekom-mer väpnade inbördeskonflik er. En viktig orsak till varför de inte har gått in i freden är brist på statlig styrning och på civil kontroll över militären, som agerar på eget bevåg och ger sig in i våldscykler med etniska väpnade grupper (Tønnesson & Bjarnegård 2015).

Under 2008–2011 var Thailand inblandat i en mellanstatlig väp-nad konflikt med Kambodja; det var första gången något sådant sked-de mellan två ASEAN-medlemmar. Av det skälet har vi valt att utföra ett specialstudium av denna konflikt. Undersökningen genomförs av Thitinan Pongsudhirak, professor vid Chulalongkorn University i Bangkok. Han påvisar en av ASEAN:s svagheter. Vid tiden för skär-mytslingen mellan Thailand och Kambodja i maj 2011 försökte Indo-nesien som ordförande i ASEAN att mildra och medla, men misslyc-kades. Detta ledde till en begäran om FN-ingripande, men inte heller det hjälpte. Den enda stormakten med tillräckligt inflytande för att få de två parterna att rätta in sig i ledet var Kina, men Kina valde att inte ingripa.

Pongsudhirak framhäver att Preah Vihear-templet är centralt för den nationella självbilden i både Kambodja och Thailand, vilket gör det känsligt för politisk exploatering. Realintressen står också på spel. Kambodjas starke man, Hun Sen, uttryckte sympatier med den thailändske ledaren Thaksin Shinawatra efter att han avsattes i en militärkupp 2006. Tempeldispyten användes senare av de så kallade


[94]

”gulskjortorna”, när de protesterade mot pro-thaksinska regeringar. Märkligt nog var Hun Sen långt mer medgörlig när den thailändska armén avsatte Thaksins syster Yingluck i maj 2014 och återinförde militärstyre. Troligen är det därför som konflik en om templet Preah Vihear inte har blossat upp igen.

Det finns två förklaringar till att Kambodja blev mer medgörligt. För det första är Kambodja beroende av den thailändska ekonomin. Ben Goldsmith anser att konflik en mellan Thailand och Kambodja visar hur en handelsrelation kan motverka att en konflikt eskalerar. Den andra orsaken är att Hun Sens inhemska inflytande hade mins-kat sedan den politiska oppositionen i Kambodja stärkts. Så även om han fortsatt var vänligt sinnad till Thaksin tog hans överlevnads-instinkt överhanden i beslutsfattandet.

Allt detta demonstrerar poängen ovan: det finns starka band mellan inomstatliga och mellanstatliga konflik er. I detta fall har in-hemska politiska tvister i både Bangkok och Phnom Penh haft en avgörande betydelse för konfliktut ecklingen mellan de två länderna.

Det malaj-muslimska upproret i Thailands sydligaste provinser är på samma sätt knutet till relationen mellan Thailand och Malaysia. Fram till 1989 opererade malaysiska kommunister från baser i Thai-land. Thailand satte 1989 stopp för det och som svar lät Malaysia bli att erbjuda stöd åt de malaj-muslimska rebellerna i Thailand, trots att det är en grupp med transnationella familjeband som ständigt korsar gränsen och därtill har ett gemensamt minne av det historiska sultanatet Patani med malajer i de nordliga malaysiska delstaterna. Ett flertal thailändska regeringar har utan framgång försökt inleda förhandlingar med representanter för de malaj-muslimska rebellerna, ibland med stöd från Malaysia.

I programmet har vi noga studerat situationen i de sydligaste thai-ländska provinserna, och dragit nytta av det nätverk som byggts upp av Srisompob Jitpiromsri, lärare vid Prince of Songkla University. Anders Engvall har kartlagt alla våldsamma incidenter med exakta geografiska koordinater och stämt av mot andra data. Han kan över-


[95]

tygande visa att konflik en inte i första hand rör religion eller ekono-mi utan malajiskt språk, malajisk kultur och tradition. Flera deltagare i programmet har besökt det konfliktd abbade området och impone-rats av styrkan i det civila samhället som hjälper off en och försöker påbörja en dialog mellan malaj-muslimerna och thai-buddhisterna, och även med polisen och försvarsmakten. Vår forskning bekräftar att en viktig orsak till de fortsatt många konflik erna i Thailand och misslyckandet att skapa ett stabilt politiskt system är frånvaron av civil kontroll över militären.

Detsamma gäller i Filippinerna. Ursprungligen planerade vi också att studera Filippinernas utveckling i detta avseende. Vi hade till och med rekryterat en filippinsk professor som associerad forskare, Mi-riam Coronel-Ferrer. Hon studerade varför Filippinerna varit oför-mögna att uppnå inhemsk fred. Sedan Coronel-Ferrer utnämndes till medlem av och senare till ledare för den filippinska regeringens delegation för förhandling med MILF-gerillan fi k dock forskningen vänta. Hon höll kontakt med oss men koncentrerade sig på uppdraget att uppnå ett avtal med MILF 2015. I november samma år deltog hon i vår konferens i Singapore med ett inledningsanförande i vilket hon betonade vikten av tillit. Hon och hennes medarbetare har lagt sig vinn om samarbete med den filippinska militärmakten. I början av året hade det dock uppstått en allvarlig sammandrabbning mellan en isla mistisk grupp och militären, som kraftigt försenade fredsproces-sen. När det här skrivs har det filippinska parlamentet ännu inte an-tagit den lagstiftning som behövs för att det framförhandlade avtalet ska träda i kraft. Vi vet inte om den nye presidenten, som valdes i maj 2016, kommer att upprätthålla åtagandet i avtalet.

Flera deltagare i programmet, jag själv inkluderad, har genomfört fältarbete i Myanmar, och övervakat förändringarna från etablering-en av en författningsenlig regering 2011 till segern för Aung San Suu Kyis National League for Democracy i valet november 2015. Själv hade jag möjlighet att delta i fi andet av valresultatet. I Myanmar, lik-som i Thailand och Filippinerna, saknas civil kontroll över militären,


[96]

som styr sig själv och fortsatt har mycket stort inflytande i regeringen. Detta gör det svårt att uppnå fredsavtal mellan regeringen och landets många etniska gerillor. Vårt huvudsakliga fokus i Myanmar har legat på de fortgående väpnade konflik erna i delstaterna Shan och Kachin, våldet mot den muslimska folkgruppen rohingya, försöken att uppnå ett nationellt eldupphör, och förberedelser till en landsomfattande politisk dialog. Även om Myanmar har undvikit väpnade konflik er med andra stater är landet det fattigaste och minst fridfulla i Öst-asien. Sedan landet fi k självständighet från Storbritannien 1948 har det ständigt pågått någon form av väpnad strid.

Ashley South, som är knuten till Chiang Mai-universitetet i norra Thailand, har följt fredsprocessen i Myanmar på nära håll och har in-trycket att militärledningen tar ett eldupphöravtal mellan rege ringen, armén och åtta av landets cirka tjugo etniska gerillor, undertecknat i oktober 2015, på stort allvar. Det betyder att övervakandet av avtalet troligen kommer att fortsätta även under Myanmars nya regering. Civil samhället kommer att spela en viktig roll och gemensamma kommittéer för övervakning av eldupphöravtalet kommer att upp-rättas på delstatsnivå, först i Shan. Inte desto mindre är många civil-samhälleliga aktörer skeptiska till fredsprocessen. Det kommer att ta lång tid för landets olika etniska grupperingar att börja lita på armén. Det finns därtill en utbredd oro för jordkonfis ering (land grabbing) och det föreligger risk för orättvis utvinning av naturresurser i de områden som berörs av vapenvilan.

Samtidigt har många konfliktd abbade områden njutit fle a av fredens fördelar. Den avgående regeringen inledde en landsomfattan-de politisk dialog i januari 2016. Det finns ett antal utmaningar med att få igång en trovärdig dialog, inte minst att många inte deltar. De kräver en ”inkluderande fredsprocess”, vilket innebär att fle a grup-per inbjuds att skriva under eldupphöravtalet.

Den nya regimen kan modifie a den föregående regeringens ar-betssätt med dessa frågor. Men armén verkar ha tagit ställning för fredsprocessen först efter att överbefälhavaren skrivit under vapenvi-


[97]

lan. Frågan är nu om armén och ”The Lady” kommer överens om att vidmakthålla vapenvilan och övertala fler att skriva under. Nyligen inträffade i Kachin och norra Shan nya sammandrabbningar mellan armén och några av de etniska grupper som inte skrivit under. Myan-mars armé tycks straffa de grupper – och deras samhällen – som inte undertecknat vapenvilan. Militärens identitet och intressen är nog fortfarande det största hotet mot fredsprocessen.

Aung San Suu Kyi och den nyvalde presidenten Khin Kyaw står nu inför den svåra utmaningen att leda ett land i vilket försvarsmak-ten behåller grundlagsskyddade privilegier. Det handlar om försvars-maktens rätt att sköta interna angelägenheter, nominera ministrar till viktiga positioner, inte åtlyda regeringens befallning och överta makten om nationell säkerhet kräver så. På samma gång som Aung San Suu Kyi måste sträva efter att utvidga vapenvilan och nå framsteg med den politiska dialogen, måste hon navigera mellan sina sym-patier för Japan och västvärlden och sin insikt om Kinas betydelse. Folket förväntar sig att hon ska förbättra deras liv med ekonomisk utveckling.

Om Myanmar klarar av dessa utmaningar och lyckas skapa sin egen version av en inkluderande utvecklingsstat, skulle det ge ett starkt bidrag till den östasiatiska fredens hållbarhet. Än så länge mås-te Myanmar, liksom Thailand och Filippinerna, räknas som undantag från den regionala freden. Vår bedömning av de ständigt pågående lågintensiva konflik erna i dessa tre länder är att en förutsättning för att etablera en hållbar inhemsk fred är civil kontroll över försvars-makten.

[98]

4. SLUTSATS OMFREDENS HÅLLBARHET

Östasiens fred sedan 1979 har gjort det möjligt för regionen att uppnå en aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt med förbättrade levnads-villkor för många hundra miljoner människor. Tyvärr finns det ändå skäl att ifrågasätta fredens hållbarhet. Även om ingen av de regionala staterna förbereder ett aggressionskrig av den typ Japan och Tyskland initierade på 1940-talet, och även om stormakterna inte, som under kalla kriget, har planer på att aktivt understödja väpnade uppror i främmande länder, är det ändå fullt möjligt att nya krig bryter ut.

Det finns två huvudscenarier. För det första kan en lokal konfliktutvecklas till en stormaktskonfrontation utan att någon av stormak-terna önskar så. Det skulle kunna hända i Korea, i Taiwansundet eller i anslutning till strider om öar i Syd- eller Östkinesiska havet. För det andra finns risk för ett regimsammanbrott av syrisk typ i ett kritiskt placerat land i regionen, där uppror och fraktionsstrider kan eskalera till ett inbördeskrig, i vilket stormakter dras in på olika sidor. Ett sådant sammanbrott i Kina framstår som synnerligen farligt.

I vår forskning har vi arbetat med tre olika typer av orsaker till att den östasiatiska freden inte är tillräckligt hållbar för att förhindra att krig på nytt kan utbryta. Den första orsakskategorin är fredens bestående strukturella svagheter.

4. Slutsats om fredens hållbarhet

[99]

STRUKTURELLA SVAGHETER

Bruce Russett och John Oneal (2001) framhåller att varaktig fred mellan nationer bygger på ekonomisk integration, starka interna-tionella institutioner och likartat demokratiskt styrelsesätt. Av dessa tre uppvisar Östasien bara ekonomisk integration. Visserligen är de flesta av regionens länder medlemmar i FN och andra internationella organisationer, men de har inte utvecklat ett nära regionalt samar-bete. Styrelseskicken varierar mer än i någon annan region i världen. Som Kivimäki, Odgaard, Eck, Bjarnegård, Melander, Guthrey, Scott, Zou och jag själv konstaterat har något gemensamt värdesystem, el-ler det som Karl Deutsch (1957) benämnt säkerhetsgemenskap, inte utvecklats.

Den inre freden vilar i många stater på brott mot fundamentala mänskliga rättigheter. Acceptansen för våld liksom för avrättningar och tortyr är stor i den allmänna opinionen i många av regionens länder. Jämställdheten är svagt utvecklad, en maskulin hederskultur står fortfarande stark. Även när väpnade konflik er avslutats, har de krigförande parterna inte försonats. Ingen har på eget initiativ bett om ursäkt, på det sätt tyskarna gjort i Europa. Krav på ursäkter och ersättning ställs i stället från forna fiender.

Inte heller är respekten för nationell och internationell lagstift-ning stark nog att säkra freden. Och fastän många territoriella kon-flik er har lösts, förblir några av de mest militariserade av dem olösta: Koreafrågan, Taiwanfrågan, gränskonflik en mellan Kina och Indien, konflik erna om ett antal öar och skär och Kinas havsgränser.

Följaktligen måste vi dra slutsatsen att det inte har uppstått nå-got kulturellt, normativt, institutionellt eller juridiskt fundament för hållbar fred. Men å andra sidan har ett sådant aldrig funnits, och ändå har freden, definie at som frånvaro av krig och väpnad konflikt, be-stått sedan 1980-talet.


[100]

FEM HOTFULLA TRENDER

Den andra orsakskategorin är fem utvecklingstrender som kan bli ödesdigra för freden. Den första av dessa är den pågående maktför-skjutningen från USA till Kina, en följd av den snabba ekonomiska tillväxten i Kina, vars ekonomi i dag är betydligt större än Japans och kan passera USA:s redan på 2030-talet – mätt i köpkraft har så redan skett. Men det betyder inte att Kina kommer att bli en glo-bal supermakt i konkurrens med USA. Stephen Brooks och William Wohlforth (2016) argumenterar övertygande för att USA:s militär-teknologiska försprång är så stort och den tid det tar att utveckla avancerad militär teknologi så lång, att USA för lång tid framöver kommer att vara världens enda globala supermakt. Det Kina kan och redan försöker göra är att utmana USA:s militära maktställning i sitt närområde, det vill säga innanför det som militärstrateger kallar den första ökedjan, området från de japanska öarna norr om Taiwan till de filippinska öarna Luzon och Palavan och vidare mot norra Borneo. Tidigare dominerade den amerikanska marinen totalt i dessa vatten och kunde ostört segla längs gränsen för Kinas territorialvatten. Så är inte längre fallet. Kina har placerat ut landbaserade missiler och skaffat sig ubåtar, attackfl gplan samt ett stort antal krigsfartyg som gör det riskabelt för amerikanska skepp och fl gplan att närma sig den kinesiska kusten. Varken Kina eller USA–Japan-alliansen kon-trollerar numera Öst- och Sydkinesiska haven; de är och kommer att fortsätta vara no man’s sea. Förändringen i lokal militär styrka har lett till en strategisk konflikt mellan USA och Kina. Peking menar att USA inte har rätt att intervenera militärt i vad som där betraktas som kinesiska havsområden, medan Washington anser det vara av fundamental betydelse för USA:s och dess allierades säkerhet att så-väl örlogsfartyg som handelsskepp kan segla obehindrat på världens viktigaste kommersiella vattenvägar. Denna konflikt innebär en be-tydande risk för konfrontation mellan de amerikanska och kinesiska flo torna, antingen direkt eller till följd av att USA involveras i ma-


[101]

ritima motsättningar mellan Kina och Japan, Kina och Filippinerna eller Kina och Vietnam.

En andra trend är en återgång till vad som liknar allianssystemet under kalla krigets första fas på 1950-talet. Då var Kina, Sovjetunio-nen och Nordkorea allierade i en ideologisk och geopolitisk konfliktmed ett amerikanskt system av bilaterala allianser med många av Ki-nas grannländer. Systemet upplöstes aldrig, men förlorade temporärt mycket av sin betydelse efter en schism mellan Kina och Sovjetunio-nen, som gjorde det möjligt för presidenterna Nixon och Carter att närma sig Kina och etablera ett säkerhetspolitiskt samarbete. 1989, tio år efter att USA och Kina etablerat fulla diplomatiska förbindelser, återupprättades de goda relationerna också mellan Kina och Sovjet-unionen (och från 1991 med Ryssland och de centralasiatiska stater-na). När Vladimir Putin blev rysk president utvidgade han Rysslands strategiska partnerskap med Kina och tillämpade en politik som skapade nya spänningar med västvärlden. Det innebär att Kina och Ryssland nu återigen står tillsammans i ett motsättningsförhållande till USA. Om Kina skulle låta sig inspireras av hur Ryssland agerat i Ukraina och Syrien sedan 2014, med annektering, intervention och bombningar, vore det synnerligen farligt för världsfreden. Både Kina och Ryssland betonar emellertid att deras strategiska partnerskap inte är en militärallians. Länderna befinner sig dessutom i olika situatio-ner. Ryssland är en stark militärmakt med en svag och krisdrabbad ekonomi medan Kinas makt mer vilar på snabb ekonomisk tillväxt än på militärupprustning; kineserna kan även framgent räkna med att förstärka sin ekonomiska maktställning i förhållande till USA och andra stormakter. Vi kan därför hoppas, och troligen räkna med, att Kina kommer att visa utrikespolitisk återhållsamhet i stället för att använda makt gentemot grannstaterna.

En tredje utvecklingstrend är den kraftfulla militära upprust-ningen och moderniseringen, som redan har förändrat den regionala maktbalansen. Östasiens länder har använt sina stora exportinkom-ster för att köpa och utveckla moderna vapensystem. Detta gäller


[102]

fle a av USA:s allierade och samarbetspartners, som Japan, Sydko-rea, Taiwan, Singapore och Malaysia. Men det gäller också alliansfria Vietnam och framför allt Kina. Resultatet är att antalet stater som deltar i det militära maktspelet har ökat, vilket höjer risken för inci-denter i luftrummet, till sjöss och under vattenytan eftersom fler och fler attackfl gplan, örlogsfartyg, drönare och ubåtar navigerar i om-stridda områden. Resultatet kan bli att USA förr eller senare förlorar kontrollen. Om USA:s allierade står för en ständigt större andel av de militära insatserna, medan USA av budgetskäl begränsar sina egna styrkor i regionen, kan det leda till att Japan, Sydkorea eller andra USA-allierade börjar agera utan koordinering med Pentagon. Detta gäller i synnerhet om de får anledning att ifrågasätta USA:s vilja eller skyddsförmåga.

För det fjä de hotas freden av den växande nationalismen i kombi-nation med konflik er om historia, öar och skär. Kinesisk nationalism är riktad mot Japan och västvärlden, som båda förödmjukade Mittens Rike under perioden 1840–1945. Den koreanska nationalismen, både i nord och syd, är också riktad mot Japan som tidigare kolonialmakt. Vietnamesisk nationalism är i huvudsak riktad mot den store kinesis-ke grannen i norr, fastän både Kina och Vietnam är kommuniststa-ter. I Myanmar lever många etniska nationalismer sida vid sida och misstänksamheten mot de stora grannarna Indien och Kina är stor. För alla som trodde att nationalismen skulle försvagas i takt med ökat välstånd och globalisering har den nya chauvinismen i det östasiatis-ka tillväxtområdet kommit som en obehaglig överraskning. Många trodde att allt resande, internet, de sociala medierna och utbildning i främmande länder skulle motverka fosterlandsvurmen och skapa en kosmopolitisk identitet. Så har inte blivit fallet (Tønnesson 2016e).

En femte och sista trend är att potentialen för snabb ekonomisk tillväxt har minskat. Detta skedde först i Japan, där ekonomin stag-nerade på en hög nivå redan i början av 1990-talet och sedan dess inte återfått sitt momentum. Den japanska stagnationen är en lika viktig orsak till att Kinas BNP gått förbi Japans som Kinas snabba


[103]

tillväxt i sig. Tillväxten har också avmattats i fle a andra länder. Un-der den ekonomiska krisen från 2008 har de asiatiska ekonomierna drabbats av minskad efterfrågan i Nordamerika och Europa. Kina lyckades motverka detta genom kraftiga stimulanspaket med hjälp av exceptionellt stora lån, i synnerhet till infrastrukturprojekt. Kinas ekonomi tycktes osårbar, och många trodde att den kunde fortsätta växa snabbt trots att andra länder var i kris, men det visade sig vara en illusion. Under 2014–2015 reducerades tillväxten officiell till 6,7 procent (vilket är lågt för Kina) och den var i realiteten ännu lägre. I dag sliter kineserna med en enorm överkapacitet i en rad nyckelsek-torer. Stora, nödvändiga reformer behöver genomföras för att landet ska kunna ta steget upp till en högre teknologisk nivå samt utveckla sin inre marknad och därmed bli mindre exportberoende. Om Kina inte lyckas undvika ”medelinkomstfällan” utan går in i en fas med låg tillväxt eller ekonomisk tillbakagång, är de politiska följderna svåra att förutsäga. När världsekonomin växer långsammare än tidigare, blir det svårare att vara en framgångsrik utvecklingsstat. Ekonomisk utveckling kan komma att ersättas av andra preferenser, komna ur den nya nationalismen.

MER HOPPFULLA TRENDER

Det finns förstås också mer fredsvänliga trender. Regionens demo-grafiska åldrande främjar troligen fred. Som Henrik Urdal (2016) framhåller ställer en åldrande befolkning stora krav på resurser till hälsovård och pensioner, vilket gör det svårare att lägga pengar på militären. Tillgången på unga soldater minskar också. Därtill kan åldrandet förväntas bromsa Kinas ekonomiska tillväxt och såtillvida förlänga perioden med USA som världens enda supermakt.

Allt detta verkar logiskt, men det är inget vi vet av erfarenhet, eftersom den åldersstruktur som är på väg att etableras i Östasiens hög- och medelinkomstländer är något nytt i världshistorien.

På gott och ont har statsmakten utvidgats i Östasiens länder, med


[104]

mer byråkrati, hälsovård, utbildning, polis och militärmakt – allt detta har gjort det mycket svårare att genomföra väpnade uppror. Inte heller djungeln ger lika gott skydd för gerillagrupper längre. Öst-asien har upplevt förhållandevis lite terrorism och i det stora och hela undsluppit extrem jihadism. De malaysiska och indonesiska staterna har varit tillräckligt starka för att upptäcka och avväpna extremister, varför Sydöstasien inte, som många varnat för, har blivit en ”andra front” i en global jihad (Svensson 2015).

Ännu en hoppfull trend är utökad kontakt mellan USA och Kina på många nivåer, inte minst militärt. Presidenterna Obama och Xi tycks båda förstå hur viktigt förhållandet mellan deras länder är för världsfreden, och denna förståelse delas av de båda staternas militära befälhavare. Det finns fortfarande mycket misstänksamhet, men ock-så en vilja att förstå varandras bevekelsegrunder, bilda ömsesidiga för-troenden och hitta mekanismer som gör det möjligt att undvika kon-frontation under de kriser som av allt att döma kommer att uppstå.

POLITISKT LEDARSKAP

Den tredje kategorin av hot mot freden gäller just politik och ledar-skap. Fred är ett resultat av politiska beslut. Sedan 2008 har det inte skett mycket på den östasiatiska politiska arenan som gynnat fredens sak, utan en rad händelser har höjt konfliktni ån. Obama-administra-tionen har försökt ombalansera den amerikanska utrikes- och säker-hetspolitiken genom att lägga större vikt på Östasien. Denna politik tillkännagavs i Obamas pivot to Asia-tal i Australiens parlament den 7 november 2011. USA:s måttliga ökning av sitt militära, diplomatiska och politiska engagemang i regionen har välkomnats av fle a av Kinas grannar, men Peking har uppfattat Obamas pivot som ett försök att hindra Kina att återta sin historiska roll som regionens centralmakt. Peking har förstärkt sitt samarbete med Putins Ryssland och gjort en rad framstötar i Sydkinesiska havet för att demonstrera att man men-ar allvar med sina anspråk på suveränitet över öar, skär och resurser


[105]

i och under havet. I strid mot internationell lag reser Kina krav på havsområden helt intill andra länders kuster. Detta har fått Filippi-nerna och Vietnam att närma sig USA samt lett till reaktioner också i det mer avlägsna Indonesien.

Under premiärminister Shinzo Abe har den japanska regeringen och parlamentet urholkat konstitutionens artikel 9 genom att om-tolka den så att ”kollektivt försvar” tillåts (Tønnesson 2016d). Det innebär att Japan för första gången är berett att delta i krig utanför sitt eget territorium tillsammans med sin amerikanska allianspart-ner. Japan gav den ursprungliga modellen för Östasiens fredliga ut-veckling. Yoshida-doktrinen, som låg till grund för Japans roll som ”fredsnation”, är inte längre legio på hemmaplan. Juchiro Koizumis (2000–2006) och Shinzo Abes regeringar (2006–2007 samt från 2012) har velat göra Japan till ”en normal nation” med rätt till ett militärt försvar. I en jämförelse av hur japanska politiker beskrivit sitt land som fredsnation 1972 och 2010 har Linus Hagström och Ulv Hanssen visat hur begreppet fred kan ändra betydelse. Utrikes- och senare premiärminister Fukuda Takeo deklarerade 1972 att ”Japan har artikel 9 i grundlagen. Det finns konsensus hos folket att aldrig mer gå ut i krig. Vår ekonomiska styrka har växt oerhört mycket, men vi kommer aldrig att bli en militär stormakt igen.” Ett uttalande från 2010 av en talesperson för Japans dominerande Liberaldemokratiska parti ger en helt annan uppfattning av hur fred skapas: ”Japan måste spela en roll i att avskräcka Kina. Endast genom att stärka vår för-svarsmakt kan vi klara av att försvara vår nations säkerhet och suve-ränitet och det, anser jag, kommer att leda till fred i Nordöstasien.” (Hagström & Hanssen 2015)

År 2009 drog Nordkorea sig ur sexpartssamtalen om landets kärn-vapenprogram, som pågått sedan 2003. Sedan Kim Jong Un kommit till makten, efter fadern Kim Jong Ils död 2011, har Nordkorea ge-nomfört en tredje och fjä de provsprängning och ett antal försök med missiler. Det ekonomiska samarbetet mellan Nord- och Sydkorea har helt avslutats och förhållandet mellan Nordkorea och Kina har allvar-


[106]

ligt försämrats. FN:s säkerhetsråd har med hjälp av Kina utvidgat de ekonomiska sanktionerna mot landet. När Koreas Arbetarparti höll sin sjunde partikongress den 6 maj 2016, saknades utländska gäster nästan helt. Det enda som förhindrar Nordkorea från att åter gå i krig mot Sydkorea tycks vara vetskapen om att detta skulle leda till slutet för Kim-dynastin.

Presidentvalet i Taiwan i januari 2016, där Tsai Ing-wen från De-mocratic Progressive Party (DPP) triumferade, gav ett nytt bevis på landets vitala demokrati men ökade samtidigt risken för nya kriser mellan Taipei och Peking. När Kuomintangpartiet nu ligger i spill-ror har principen om ”ett Kina” försvagats. Det som förhoppningsvis kommer att förhindra öppen konflikt är Tsai Ing-wens pragmatism, som i bästa fall får henne att avstå från initiativ som skulle provocera Peking. Vi vet inte ännu om de senare årens snabba ekonomiska inte-gration över Taiwansundet får fortsätta (Kastner 2016).

Flera regimer i regionen har på senare tid ökat förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter, inte minst Kina under Xi Jinping. Thailands militär grep makten i maj 2014 och försöker nu få folket att acceptera en ny odemokratisk konstitution. De stora politiska stri-digheterna i Thailand sedan början av 2000-talet har gjort det svårt att föra en utvecklingsfrämjande ekonomisk politik. De senaste åren har också det dominerande politiska partiet i Malaysia drabbats av en allvarlig politisk kris, genom avslöjandet av storskalig korruption på högsta nivå.

Visserligen finns det också mer fredsbefrämjande politiska hän-delser. Valet av den karismatiske Joko Widodo till indonesisk pre-sident 2014 kan nämnas, liksom Myanmars politiska öppning som ledde till etableringen av en konstitutionell regering 2011 och till en ny demokratisk regering 2016, efter det att Aung San Suu Kyis Natio-nal League for Democracy (NLD) vunnit en brakseger i parlaments-valet den 8 november 2015. Därtill finns de omfattande, men ännu ofullbordade fredsprocesserna mellan regeringarna och en rad olika upprorsgrupper i Filippinerna och Myanmar.


[107]

HAR EKONOMIN FORTFARANDE POLITISKT PRIMAT?

Är det fortfarande så att ekonomisk utveckling har högsta prioritet i Östasiens viktigaste länder? Om teorin om en ”utvecklingsfred” stämmer, är detta en fundamental fråga. Under den långa freden se-dan kalla krigets slut har ett starkt ömsesidigt ekonomiskt beroende skapats mellan de flesta av Östasiens stora ekonomier, i synnerhet Ki-nas, Japans, Sydkoreas, Taiwans och Singapores. Dessa länder är där-till ekonomiskt integrerade med USA och Australien. Kina och USA arbetar nu förvisso med konkurrerande initiativ för regional ekono-misk utveckling: Kina har sitt OBOR-program för att bygga handels-främjande infrastruktur på den euroasiatiska kontinenten; USA har sitt TPP, som inkluderar många av Kinas grannar. Men varken Kina eller USA har gjort något för att reducera sitt ömsesidiga ekonomiska beroende. Inga sanktioner eller protektionistiska lagar har införts, och de båda länderna försöker lösa sina ekonomiska tvister genom att förhandla inom ramen för WTO:s regelverk. Både OBOR och TPP bygger på viljan att främja internationell ekonomisk integration. Kina, Japan och USA är på det klara med hur mycket det skulle skada dem själva och världsekonomin om de skulle återgå till kalla krigets ekonomiska krigföring. Då skulle också risken för en direkt militär konfrontation öka avsevärt.

Insikten om hur viktig den globala ekonomiska integrationen är för varje lands välmående bör, jämte skräcken för ett kärnvapenkrig, vara ett starkt skäl som får beslutsfattarna att visa den återhållsamhet som är nödvändig för att undvika krig – förutsatt att alla ledare prio-riterar ekonomin framför hänsyn till heder, status eller nationalistisk opinion. Barack Obama, Xi Jinping och Shinzo Abe är alla medvetna om ekonomins primat och om det stora ömsesidiga beroendet mellan världens tre största ekonomier. Om en recession av den typ Ryss-land genomgått skulle drabba någon av dem, skulle det emellertid bli mycket svårare att vidmakthålla ett öppet ekonomiskt system. Ledar-na skulle då kunna frestas att söka genvägar till popularitet.


[108]

Vad skulle då återstå som grundval för fortsatt fred? I sista hand militär och nukleär avskräckning. Alla beslutsfattare, i synnerhet de i Peking och Washington, är medvetna om hur svårt det skulle vara att begränsa ett krig om det väl bryter ut. Lyckligtvis har kontak-ten mellan stormakterna utvidgats både på det militära och politiska området, vilket betyder att beslutsfattarna känner varandra och kan ge tydliga signaler om sina avsikter och om röda linjer som inte får överskridas (Jakobson 2016).

Det som nu sagts om fredens strukturella svagheter, om mer el-ler mindre hotfulla trender och om konfliktskapande politik betyder dock inte att nya krigsutbrott är sannolika. Troligen kommer freden att fortsätta, men som en ömtålig, ständigt hotad fred. Mitt stora hopp är att Östasienfredsprogrammet vid Uppsala universitet kan stimulera insatser för att göra freden mer hållbar.

TIO FREDSINSATSER

Vad kan då göras för att stärka den östasiatiska freden? Låt mig av-sluta denna bok med en utopi i tio punkter. Utopier realiseras ald-rig som en helhet, men kan inspirera till positiva förändringar när gynnsamma villkor uppstår (Winter 2006). Om bara någon del av den följande utopin förverkligas, skulle den östasiatiska fredens håll-barhet öka. Låt oss fantisera om att Sydkorea eller Mongoliet lyckas realisera en idé som har diskuterats bland fredsforskare, nämligen att skapa en asiatisk Helsingforsprocess. Fördraget i Helsingfors 1975 ledde till etableringen av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). En liknande process skulle kunna inledas mellan Östasiens länder för att skapa ett långsiktigt regionalt samförstånd och en hållbar fred. Processen skulle kunna ta sig an några eller alla av dessa tio punkter:

• Fortsatt ekonomisk integration. Motverka alla förslag om po-litiskt motiverad protektionism, ekonomiska sanktioner eller


[109]

handelshinder. Övertyga USA och Japan om att ansluta sig till den av Kina initierade Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). Uppmuntra ekonomiska reformer som ger bätt-re balans i USA:s, Kinas och Japans ekonomiska relationer. Stimulera Kinas inre marknad, så att importen från USA och Europa kan öka. Underlätta samtidigt Kinas tillgång till den stora japanska marknaden. Initiera långsiktiga förhandling-ar om Kinas anslutning till det av USA initierade TPP och uppmuntra till en aktiv japansk och amerikansk medverkan i Kinas OBOR-plan för utvecklingen av den euroasiatiska kon-tinenten. Understöd WTO:s ambition att globalt minska hin-dren för tjänstehandel och investeringar.

• Konflikthan ering och rustningskontroll. Uppmuntra stor-makterna USA och Kina att vidareutveckla kontakterna mel-lan sina militärer. Låt dem ha gemensamma övningar, gå ige-nom olika konfliktscenarier och underteckna detaljerade avtal om krishantering för att förhindra alla former av kriseskale-ring. Arbeta med enskilda länder för att utveckla politiska sys-tem där militären underordnas civila maktorgan och får som huvudsaklig uppgift att säkra det nationella territoriet med grund i defensiva doktriner samt att hantera icke-konventio-nella hot mot mänsklig säkerhet. Uppmuntra förhandlingar om rustningskontroll och begränsningar av vapenutveckling och nedrustning.

• Korea. Uppmuntra Sydkoreas regering att återuppta Kim Dae-jungs så kallade solskenspolitik gentemot Nordkorea. Initiera nya sexpartssamtal mellan Kina, Ryssland, Japan, USA, Nord- och Sydkorea om att frysa och sedan avsluta det nordkore-anska kärnvapenprogrammet. Inled bilaterala samtal mellan USA och Nordkorea om ett fredsavtal samt om upprättande av normala diplomatiska förbindelser. Avsluta FN-sanktionerna mot Nordkorea i en stegvis process där landet måste uppfyl-


[110]

la vissa villkor för varje nytt steg. Uppmuntra Pyongyang att utveckla landets ekonomi och förbättra folkets levnadsvillkor.

• Taiwan. Fortsätt den ekonomiska integration över Taiwan-sundet som skett under Ma Ying-jeous presidentperiod 2008–2016. Initiera en politisk dialog mellan de två huvudstäderna för att ge Taipei en roll tillsammans med Folkrepublikens re-presentanter i internationella organisationer, både regionalt och globalt. Uppmuntra Peking och Taipei till gemensamma initiativ gentemot Japan och Filippinerna för att förhindra maritima konflik er, förvalta fis eresurser, prospektera olja och definie a vilka havsområden och vilka delar av havsbott-nen (kontinentalsockeln) som utifrån havsrätten kan anses vara omstridda.

• Internationell lag. Bekräfta och visa i praktiken att maritima konflik er bara kan lösas med grundval i internationell rätt, inklusive FN:s havsrättskonvention. Förhandla fram en upp-förandekod mellan Kina och ASEAN som bygger på deras gemensamma Declaration on the Conduct of Parties (DOC) från 2001. Avsluta all unilateral konstruktion av militärt an-vändbara installationer på omstridda öar och skär. Förhand-la både bi- och multilateralt om havsgränser och gemensam utveckling i närmare definie ade omstridda zoner. Utveckla kvaliteten på den juridiska utbildningen i regionens länder, så att de mänskliga rättigheterna kan skyddas, domstolarna göras självständiga och regional diplomati utövas med juridisk kompetens som bas.

• Regionala institutioner. Förstärk ASEAN:s möjligheter att underlätta och även medla i fredsprocesser både inom och mellan medlemsländerna. Utveckla det trilaterala samarbetet mellan Kina, Japan och Sydkorea med sikte på att också ge Nordkorea en viktig roll. Förbered fredsinitiativ inför möten i


[111]

ASEAN Regional Forum och East Asian Summit. Uppmuntra Kina och Japan att ta gemensamma initiativ till ekonomisk och kulturell samverkan, både bilateralt och i samarbete med de två koreanska staterna samt ASEAN.

• Försoning. Stimulera försoningsprocesser och sanningskom-missioner både inom och mellan länder i regionen, både for-mellt mellan regeringar och informellt i civilsamhället. Hellre än att försöka skapa konsensus om ”historisk sanning” bör målet vara att utveckla attityder och politiskt utrymme som gör det möjligt att läka historiska sår med hjälp av öppen, kri-tisk reflektion och noggrann forskning om de många tragedier som drabbat Östasien 1840–1979 och även senare. Om den japanske kejsaren gjorde en försoningsresa till Korea, Kina och Singapore skulle nya fredsmöjligheter öppnas.

• Nationella fredsprocesser och dialoger. Stöd fredsprocesserna i de länder där väpnade konflik er fortfarande pågår – Filip-pinerna, Myanmar, Thailand – och säkra en central roll för kvinnor i fredsprocesserna. I dessa länder behövs en nationell dialog för att skapa förståelse i majoritetsbefolkningen för de etniska minoriteternas behov av utbildning på eget språk, re-presentation i fora där nationella beslut fattas och politiskt självstyre i områden där de utgör flertals efolkningen.

• Gröna mål. Etablera klimat- och miljövänlig tillväxt som re-geringarnas högsta prioritet med klara och tydliga mått för utsläppsrättigheter i överenstämmelse med Parisavtalet 2015. Skapa förståelse för att grön utveckling ställer lika stora krav på fred och stabilitet som ekonomisk tillväxt gjorde tidigare, när den ena utvecklingsstaten efter den andra lyckades komma ur fattigdomsfällan. Gör den östasiatiska freden till en miljö- och klimatfred.

• Fredskultur. Få ungdomen att förstå den östasiatiska fredens


[112]

historiska betydelse genom utbildning och kreativ användning av nya medier. Stärk förståelsen i regionen för värdet av den japanska fredskonstitutionen samt den enorma förbättring Deng Xiaopings reformer har skapat åt Kina, Östasien och världen. Sök inspiration från den forskning som visar att fred hänger ihop med attityder som främjar jämlikhet mellan kö-nen och respekt för minoriteter. Uppmärksamma och bekäm-pa fredens begränsningar, i form av repression, avrättningar och tortyr, brott mot mänskliga rättigheter och våld mot barn, kvinnor samt etniska och religiösa minoriteter.

[113]

REFERENSER

Baev, Pavel (2015). ”Fiasco of Russia’s Pivot to China: Impact on the Asia- Pacific Security A chitecture”. Paper presented to the 5th Annual Confe-rence of the East Asian Peace program, Singapore, 6–8 November.

Baev, Pavel & Stein Tønnesson (2015). ”Can Russia keep its special ties with Vietnam while moving closer and Closer to China?”. International Area Studies Review 18(3): 312–325.

Bjarnegård, Elin (2015). ”Addressing Fear and Injustice to Create an East Asian Culture of Peace”. Global Asia 10(4): 20–25.

Bjarnegård, Elin & Erik Melander (2013). ”Revisiting Representation: Com-munism, Women in Politics, and the Decline of Armed Conflict in EastAsia”. International Interactions 39(4): 558–574.

Bjarnegård, Elin & Erik Melander (2014). ”Thailand’s Missing Democrats: Reds, Yellows, and the Silent Majority”. Foreign Affairs 22 May.

Bjarnegård, Elin, Erik Melander, Gabrielle Bardall, Karen Brouneus, Erika Forsberg, Karin Johansson, Angela Muvumba Sellström & Louise Olsson (2015). ”Gender, Peace and armed conflict”. SIPRI Yearbook, Oxford: Ox-ford University Press.

Brooks, Stephen G. & William C. Wohlforth (2016). ”The Rise and Fall of the Great Powers in the Twenty-first Centur .” International Security 40(3): 7–53.

Buzan, Barry & Ole Wæver (2003). Regions and Powers: The Structure of Inter-national Security. Cambridge: Cambridge University Press.

Chang, Gordon G. (2001). The Coming Collapse of China. New York: Random House.

Chang, Gordon G. (2011). ”The Coming Collapse of China: The 2012 Edi-tion”. Foreign Policy, 29 December.

Dafoe, Allan & Jessica Chen Weiss (2015). ”Authoritarian Audiences in In-ternational Crises: Evidence from China”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.

Deutsch, Karl W. et al. (1957). Political Community and the North Atlantic Area. New York: Greenwood.

Referenser

[114]

Dower, John W. (1999). Embracing Defeat: Japan in the Wake of World War II. New York: Norton.

Dower, John W. (2014). ”The San Francisco System: Past, Present, Future in U.S.–Japan–China Relations”. The Asia-Pacific ournal 12(8, 2).

Eck, Kristine (2015a). ”Repression by Proxy: How Military Purges and Insur-gency Impact the Delegation of Coercion”. Journal of Conflict esolution 59(5): 924–946.

Eck, Kristine (2015b). ”Cracking Down on Conflict: East A ia’s Repressive Peace”. Global Asia 10(4): 46–51.

Eck, Kristine & Christopher Fariss (2015). ”Respect for Human Rights in East Asia and the World”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.

Engvall, Anders & Magnus Andersson (2014). ”The Dynamics of Conflict inSouthern Thailand”. Asian Economic Papers 30(3): 169–189.

Fravel, M. Taylor (2008). Strong Borders, Secure Nation: Cooperation and Conflictin China’s Territorial Disputes. Princeton: Princeton University Press.

Global Peace Index Report (2015). Executive Summary, Glossary: 4. http://economicsandpeace.org/wp-content/uploads/2015/06/Global-Peace-In-dex-Report-2015_0.pdf

Goldsmith, Benjamin E. (2014a). ”The East Asian Peace as a Second-Order Diffu ion Effect”. International Studies Review 16(2): 275–289.

Goldsmith, Benjamin E. (2014b). ”Domestic Political Institutions and the Initiation of International Conflict in East A ia: Some Evidence for an Asian Democratic Peace”. International Relations of the Asia-Pacifi 14(1): 59–90.

Guthrey, Holly L. (2015a). Victim Healing and Truth Commissions: Transforming Pain through Voice in Solomon Islands and Timor-Leste. Basel: Springer.

Guthrey, Holly L. (2015b). ”Forgetting Undermines the East Asian Peace”. Global Asia 10(4): 32–39.

Guthrey, Holly L. (2016). ”Local Norms and Truth Telling: Examining Experienced Incompatibilities within Truth Commissions of Solomon Islands and Timor-Leste”. The Contemporary Pacifi 18(1): 1–29.

Haas, Mark L. (2007). ”A geriatric peace? The future of U.S. Power in a World of aging populations”. International Security 32(1): 112–147.

Hagström, Linus & Ulv Hanssen (2015). ”War is Peace: The Rearticulation

Referenser

[115]

of ’Peace’ in Japan’s China Discourse”. Review of International Studies 42(2): 266–286.

Hegre, Håvard et al. (2013). ”Predicting Armed Conflict, 2010–2050”. Inter-national Studies Quarterly 57: 250–270.

Jakobson, Linda (2016). ”The US and China: A Mature and Interdependent Relationship”. The United States Studies Centre at Sydney University (ussc.edu.au) Report: May.

Jong Kun Choi (2015). ”Crisis Stability or General Stability? Assessing Northeast Asia’s absence of War and Prospects for Liberal Transition”. Review of International Studies 42(2): 287–309.

Kastner, Scott L. (2015). ”Economic Interdependence and the Prospects for Peace in the Taiwan Strait”. Paper presented to the 5th Annual Confer-ence of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.

Kastner, Scott L. (2016). ”Is the Taiwan Strait Still a Flash Point? Rethinking the Prospects for Armed Conflict etween China and Taiwan”. Interna-tional Security 40(3): 54–92.

Kivimäki, Timo (2010). ”East Asian Relative Peace: Does It Exist? What Is It?”. The Pacific eview 23(4): 503–526.

Kivimäki, Timo (2014). The Long Peace of East Asia. London: Ashgate.Kreutz, Joakim (2014). ”Why China Supported Democratization in Burma/

Myanmar”. Working paper.Kreutz, Joakim (2015). ”Outsiders Matter: External Actors and the Decline of

Armed Conflict in Southeast A ia”. Global Asia 10(4): 17–19.Kreutz, Joakim (2016). ”Authoritarian Politics and Communal Violence: Ex-

plaining Inter-Religious Clashes in Burma/Myanmar”. Working paper.Legro, Jeff ey W. (2008). ”Purpose Transitions: China’s Rise and the Ameri-

can Response”. I Robert S. Ross & Zhu Feng (red.). China’s Ascent: Power, Security and the Future of International Politics. Ithaca, NY: Cornell Univer-sity Press: 163–187.

Leifer, Michael (1999). ”The ASEAN peace process: A category mistake”. The Pacific eview 12(1): 25–38.

Li, Rex (2016a). ”A Constructivist Analysis of the Relative Peace in the Taiwan Strait”. Unpublished paper.

Li, Rex (2016b). ”Discourse of ’Peace’ and Identity Construction in China–Taiwan Relations”. Unpublished paper.

Referenser

[116]

Ljunggren, Börje (2015a). Den kinesiska drömmen. Utmaningar för Kina och värl-den. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.

Ljunggren, Börje (2015b). ”The Chinese Dream: Does It Challenge East Asia’s Peace?”. Global Asia 10(4): 52–56.

Odgaard, Liselotte, Thomas Mandrup & Cedric de Coning (red.) (2014). BRICS and Coexistence: An Alternative Vision of World Order. London: Rout ledge.

Pei, Minxin (2015). ”The Twilight of Communist Party Rule in China”. The National Interest, 12 November.

Ren Xiao (2016). ”Idea Change Matters: China’s Practices and the East Asian Peace”. Asian Perspective, 40(2): 329–356.

Ross, Robert S. (1999). ”The Geography of the Peace: East Asia in the Twen-ty-First Century”. International Security 23(4): 81–118.

Ross, Robert S. (2009). Chinese Security Policy: Structure, Power and Politics. New York: Routledge.

Ross, Robert S. (2014). ”The Rise of the Chinese Economy and the East Asian Security Order”. Paper presented to the 4th Annual Conference of the East Asian Peace program, Beijing 29 October–1 November.

Russett, Bruce & John O’Neal (2001). Triangulating Peace: Democracy, Inter-dependence and International Organizations. New York: Norton.

Ryu Yongwook (2013). ”The ’History Problem’, Aggressive Intentions, and China’s Threat Perception of Japan”. Paper presented to a program workshop in Krusenberg, Uppsala 6–8 June.

Ryu Yongwook (2015). ”To Revise or Not to Revise: Conservative Nationa-lism, the ’Peace Constitution’, and National Identity in Japan”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.

Sadan, Mandy (2013). Being and Becoming Kachin: Histories Beyond the State in the Borderworlds of Burma. Oxford: Oxford University Press.

Shambaugh, David (2015). ”The Coming Chinese Crackup”. The Wall Street Journal, 6 March.

Shambaugh, David (2016). The Future of China. Cambridge: Polity Press.Song Yann-huei & Stein Tønnesson (2013). ”The Impact of the Law of the

Sea Convention on Conflict and Conflict Management in the SoutChina Sea”. Ocean Development and International Law 44(3): 235–269.

Referenser

[117]

Song Yann-huei & Zou Keyuan (red.) (2014). Major Law and Policy Issues in the South China Sea: European and American Perspectives. London: Ashgate.

Svensson, Isak (2011). ”East Asian Peacemaking: Exploring the Patterns of Conflict Management and Conflict S tlement in East Asia”. Asian Per-spective 35(2): 163–185.

Svensson, Isak (2015). ”A Surprising Calm: The Religious Peace in East Asia”. Global Asia 10(4): 26–30.

Svensson, Isak & Mathilda Lindgren (2011). ”From Bombs to Banners? The Decline of Wars and the Rise of Unarmed Uprisings in East Asia”. Securi-ty Dialogue 42(3): 219–237.

Tønnesson, Stein (2014). ”China’s National Interests and the Law of the Sea: Are They Reconcilable?”. I Wu Shicun & Nong Hong (red.), Recent Deve-lopments in the South China Sea. London: Routledge: 199–227.

Tønnesson, Stein (2015a).”The South China Sea: Law Trumps Power”. Asian Survey 55(3): 455–477.

Tønnesson, Stein (2015b). ”Deterrence, Inter-Dependence, and Sino–US Peace”. International Area Studies Review 18(3): 297–311.

Tønnesson, Stein (2015c). ”Explaining East Asia’s Developmental Peace: The Dividends of Economic Growth”. Global Asia 10(4): 10–15.

Tønnesson, Stein (2016a). ”The Tonkin Gulf Model of Conflict esolution”. I C. J. Jenner & Tran Trong Thuy (red.), The South China Sea. Cambridge: Cambridge University Press.

Tønnesson, Stein (2016b). ”UN compulsory arbitration: A tough test for China”. Brussels: European Union Institute for Security Studies (EUISS) Report.

Tønnesson, Stein (2016c). ”The Case for Negative Peace Research”. Paper presented to the International Studies Association conference in Atlanta, Georgia, 17 March.

Tønnesson, Stein (2016d). ”Article 9 in the East Asia Peace”. Paper presented to the International Studies Association conference in Atlanta, Georgia, 19 March.

Tønnesson, Stein 2016e. ”Will Nationalism Drive Conflict in A ia?”. Nations and Nationalism 22(2): 232–242.

Tønnesson, Stein & Pavel Baev (2015). ”Will Russia Inspire China to Break the East Asian Peace?”. Paper presented to the 5th Annual Conference of

Referenser

[118]

the East Asian Peace program, Singapore, 6–8 November.Tønnesson, Stein & Elin Bjarnegård (2015). ”Why So Much Conflict in Tha -

land?”. Thammasat Review 18(1): 132–161.Urdal, Henrik (2015). ”Do recent demographic trends support peace?”. Paper

presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore, 6–8 November.

Wallensteen, Peter (2015). Quality Peace: Peacebuilding, Victory and World Order. Oxford: Oxford University Press.

Weiss, Jessica Chen (2014). Powerful Patriots: Nationalist Protest in China’s Foreign Relations. Oxford: Oxford University Press.

Weissmann, Mikael (2012). The East Asian Peace: Conflict Pre ention and Infor-mal Peacebuilding. Houndmills, Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Winter, Jay (2006). Dreams of Peace and Freedom: Utopian Moments in the Twen-tieth Century. New Haven: Yale University Press.

Zou Keyuan (2012). ”Building a ’Harmonious World’: A Mission Impos-sible?”. Copenhagen Journal of Asian Studies 30(2): 74–99.

Zou Keyuan (2014). ”Maintaining Maritime Peace in East Asia: A Legal Per-spective”. Journal of Territorial and Maritime Studies 1(2): 27–49.

Zou Keyuan & Stein Tønnesson (2015). ”Legal Foundations of the East Asian Peace”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.

[119]

LISTA ÖVER DELTAGARE I FORSKNINGSPROGRAMMET

”DEN ÖSTASIATISKA FREDEN”

Rådgivande grupp

Kevin Clements, University of Otago; Bates Gill, Australia Natio-nal University; Börje Ljunggren, Utrikespolitiska institutet; Moon Chung-in, Yonsei University; Robert S. Ross, Boston College; Thom-my Svensson, Nordisk Institut for Asienstudier (NIAS); Peter Wal-lensteen (ordförande), Uppsala universitet; Wang Yizhou, Peking University.

Kärngrupp

Stein Tønnesson (programledare), Uppsala universitet/Peace Rese-arch Institute Oslo (PRIO); Erik Melander (vice programledare), Uppsala universitet; Susanne Schaftenaar (programkoordinator 2011–2013), Uppsala universitet; Holly Guthrey (programkoordina-tor 2014–2016), Uppsala universitet; Elin Bjarnegård, Uppsala uni-versitet; Kristine Eck (2013–2016), Uppsala universitet; Timo Kivi-mäki (2011–2012), University of Bath; Joakim Kreutz (2013–2016), Uppsala universitet; Isak Svensson, Uppsala universitet.

Associerade forskare

Pavel Baev, Peace Research Institute Oslo (PRIO); Karen Brounéus, Uppsala universitet; Miriam Coronel Ferrer, University of the Phi-lippines; Allan Dafoe, Yale University; Anders Engvall, Handelshög-skolan i Stockholm; Benjamin E. Goldsmith, University of Sydney; Linus Hagström, Försvarshögskolan, Stockholm; Hoang Anh Tuan, Diplomatic Academy of Vietnam; Jong Kun Choi, Yonsei Universi-ty; Rex Li, Liverpool John Moore’s University; Liselotte Odgaard,

Lista över deltagare i forskningsprogrammet ”Den östasiatiska freden”

[120]

Royal Danish Defence College; Thitinan Pongsudhirak, Chulalong-korn University; Robert S. Ross, Boston College; Ryu Yongwook, Australian National University; Yann-huei Song, Academia Sinica; Ashley South, Chiang Mai University; Paul Staniland, University of Chicago; Henrik Urdal, Peace Research Institute Oslo (PRIO); Wang Dong, Peking University; Jessica Weiss, Cornell University; Mikael Weissmann, Utrikespolitiska Institutet; Ren Xiao, Fudan University; Zou Keyuan, University of Central Lancashire.

Deltagare i workshops och konferenser

Karin Bäckstrand, Lunds universitet; Patrick Barron, Asia Founda-tion; Rikard Bengtsson, Lunds universitet; Tomas Bergström, Lunds universitet; Magdalena Bexell, Lunds universitet; Annika Björkdahl, Lunds universitet; Dennis J. Blasko, Wilson Center; Anne Brown, University of Queensland; Seyom Brown, Massachusetts Institute of Technology; Tobias Carlsson, Lunds universitet; Steve Chan, Uni-versity of Colorado-Boulder; Wisit Chatchawantipakorn, Thailand; Maj. Gen. Chen Zhou, Chinese Academy of Military Science; Chih-mao Tang, Soochow University; Sasiwan Chingchit, Asia Foundation; Ajin Choi, Yonsei University; Chong Ja Ian, National University of Singapore; Kavi Chongkittavorn, Chulalongkorn University; Thao Minh Chu, Diplomatic Academy of Vietnam; Mihai Croicu, Upp-sala universitet; Johan Davidsson, Lunds universitet; John Delury, Yonsei University; Prasenjit Duara, Asia Research Institute; Vanda Felbab-Brown, Brookings Institute; Chris Fariss, Penn State Univer-sity; Annika Fredén, Lunds universitet; Lars Peter Fredén, Sveriges ambassadör i Kina; Evelyn Goh, Australian National University; Na-tasha Hamilton-Hart, University of Auckland; Sophia Hatz, Uppsala universitet; Bill Hayton, Chatham House; Maria Hedlund, Lunds universitet; Thomas Heldmark, journalist, Stockholm; Christopher Hill, University of Denver; Victoria Hui, University of Notre Dame; Renee Jeffer , Griffit University; Nicole Jenne, European University

Lista över deltagare i forskningsprogrammet ”Den östasiatiska freden”

[121]

Institute; Magnus Jerneck, Lunds universitet; Jia Qingguo, Peking University; Christopher M. Joll, Chiang Mai University; Kristina Jönsson, Lunds universitet; Hae-Won Jun, Korea National Diplo-matic Academy; Scott Kastner, University of Maryland; Lia Kent, Australian National University; Nicholas Khoo, University of Otago; Mikyoung Kim, Hiroshima City University; Kim Young Ho, Korea National Defence University; Terence Lee, National University of Singapore; Melissa Loja, University of Hong Kong; Emma Lund, Lunds universitet; Mei Shanshan, American University; Eugenie Merieau, Science Po Paris/Thammasat University; Marte Nilsen, Peace Research Institute Oslo (PRIO); Wooyeal Paik, Sungkyunk-wan University; T.J. Pempel, University of California at Berkeley; Anders Persson, Lunds universitet; Henrik Persson, Svenska ambas-saden i Korea; Cao Qun, China Institute of International Studies; Ratchawadee Saengmahamat, Thailand; Shirley Scott, University of New South Wales; Jung Min Seo, Yonsei University; Ria Shiba-ta, University of Otago; Tang Siew Mun, ASEAN Studies Centre/Yusof Ishak Institute; Dan Slater, University of Chicago; Chandra Lekha Sriram, University of East London; Stithorn Thananithichot, King Prajadhipok’s Institute; Tetsuya Toyoda, Wilson Center; Jessica Trisko Darden, American University; Vu Truong, Vietnam; Pauli-ne Tweedie, Asia Foundation; Wang Zheng, Seton Hall University; Josepha Ivanka Wessels, Lunds universitet; Rolf Wrangnert, fil -producent, Stockholm; Wen-Chin Wu, National Taiwan University/Academia Sinica; Fiona Yap, Australian National University; Fari-borz Zelli, Lunds universitet; Zhang Rongmei, Fudan University.

RJ:S SKRIFTSERIE

SLUTRAPPORTER FRÅN RJ:S FORSKNINGSPROGRAM

1. Staden, guden och havet (2014) isbn 978-91-7061-156-8

2. Avancerad andraspråksanvändning (2014) isbn 978-91-7061-162-9

3. Att förstå mänsklig handling (2014) isbn 978-91-7061-167-4

4. De samhälleliga institutionernas kvalitet (2015) isbn 978-91-7061-182-7

5. Demokrati bortom nationalstaten? (2015) isbn 978-91-7061-183-4

6. Kunskapsintegration och innovation i en internationaliserande ekonomi (2015)

isbn 978-91-7061-190-2

7. Att organisera marknader (2015) isbn 978-91-7061-193-3

8. Kognitiv semiotik (2015) isbn 978-91-7061-194-0

9. Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen (2016)

isbn 978-91-7061-213-8

10. Den östasiatiska freden (2016) isbn 978-91-7061-214-5

DEN ÖSTASIATISKA FREDEN

Documents

Transcript of DEN ÖSTASIATISKA FREDEN