Den eviga nattens riDDare - shop.sdist.se
Transcript of Den eviga nattens riDDare - shop.sdist.se
Den eviga nattens riDDare
M a t t i a s J o h n s s o n
Deneviga nattensriddare
Utgiven av Cassius Creative aB© Mattias JohnssonFormgivning: Johan nohromslagsillustration: Martin BergströmreDaktör: alexander Fahlandertryck: spindulio spaustuve, Litauen 2014
isBn: 978-91-979916-3-6www.jarnringen.com
TillÀgnad amamU
8
Ăvergiven
Som om benet vilade pÄ en pyrande glödbÀdd, sÄ kÀndes det.skriken hade tystnat. ingen hördes lÀngre gny eller klaga.
Bara tunga steg över knarrande golvplankor nÀr drÄparen inspekterade aftonens skörd.
För varje kliv regnade damm och smÄgrus ner över honom dÀr han lÄg gömd i utrymmet mellan skjulets golv och mar-kens mossor. Eldens svaga sken letade sig ocksÄ ner, nÀr inte drÄparens skugga drog förbi.
En mollstĂ€md röst började rĂ€kna för sig sjĂ€lv. Vid Ă„tta avbröt den sig med en morrning. Det borde ha varit tio kroppar. inte Ă„tta. inte nio. tio. nĂ„gon fler mĂ„ste ha undkommit slakten.En dörr slets upp.âVi har en rymmare! KrĂ€ket smet över palissaden!ââBara en?ââMinst en. Vi sĂ„g bara en.ââoch vad gör du hĂ€r?ââĂh ⊠informeâŠââsĂ€tt eFter Dem!âDörren for igen med en smĂ€ll.Kanske hade han en chans. Med vaden uppskuren av drĂ„pa-
rens svĂ€rd kunde han inte göra som rymlingen â Ă€ven om han
9
lyckades klÀttra över pÄlverket eller tog sig ut genom nÄgon av dess portar skulle han aldrig överleva den lÄnga fÀrden genom vildmarken. Men rymmaren hade vunnit honom lite tid. tid att hitta ett gömstÀlle innan mÀnniskorna ÄtervÀnde för att genomsöka utposten.
LÄngsamt, lÄngsamt började han röra sig mot byggnadens baksida. han tryckte pÄ med sitt oskadda ben och hjÀlpte till med armarna nÀr husgrundens stöttor fanns inom rÀckhÄll. FrÄn ovan kom annat Àn damm och ljus. hÀr och var sipprade Àven blod mellan plankorna, i smÄ strilar eller i tunga droppar; blod som hade tillhört hans levande vÀnner men som nu Àgdes av ingen.
DrĂ„paren vankade fortfarande omkring. tre steg, sedan ett uppehĂ„ll. Fyra steg Ă„t andra hĂ„llet, sedan paus igen. att det bĂ€sta knog han nĂ„gonsin hade haft skulle sluta sĂ„hĂ€r, det hade han aldrig kunnat förestĂ€lla sig â frĂ„n hyggligt samarbete till skoningslös massaker pĂ„ mindre Ă€n en mĂ„ne.
han rĂ€ttade sig sjĂ€lv: Ă€n var det inte slut. Ăven fast rĂ€dslan viskade att de snart skulle hitta honom,
Àven fast smÀrtan skrek att om han överlevde blodförlusten skulle han med sÀkerhet dö av en sÄrinfektion sÄ var han Ànnu vid liv.
han tÀnkte inte försaka den lilla chans han hade att faktiskt överleva. och att utkrÀva hÀmnd.
Med en bra bit kvar till öppningen vid den bakre vÀggen hörde han drÄparen gnola för sig sjÀlv:
âsmĂ„ krĂ€k, smĂ„ krĂ€k, vart ska ni fly? ingenstans, smĂ„ krĂ€k. ni har ingenstans att fly âŠâ
10
1Hunger
Vidina slet upp dörren, lÀmnade den ruggiga höstkvÀllen bakom sig och klev in i ett stormigt, osande kaos.
tvÄ steg innanför tröskeln tog det stopp. En vÀgg av rygg-tavlor spÀrrade vÀgen framÄt och frÄn nÄgonstans lÀngre in hördes ilskna rytanden och upprörda tjut.
hon hade besökt symbaroums salonger nÄgra gÄnger tidigare. DÄ hade det varit relativt lugnt bland borden i bot-tenvÄningens krogavdelning, mer stimmigt i ölbaren ovanför och Ànnu livligare pÄ nöjespalatsets tre översta plan. hon knöt nÀvarna, skakande sitt huvud. sjÀlvklart dök det upp hinder pÄ vÀgen nÀr brÄdskan var som störst.
Mellan de nyfiket vickande skallarna skymtade hon upp-stÄndelsens kÀlla. En spenslig, ung man i vad som mest liknade en söndertrasad munkkÄpa krÀlade runt uppe pÄ ett bord. Med en suck av bÄde irritation och tacksamhet började hon pressa sig framÄt, lÀttad över att det i alla fall inte var alavan som lÄg bakom tumultet.
Ju nÀrmare hon kom, desto tydligare framtrÀdde den mÀrk-liga scenen. Ynglingen verkade ha attackerat en helt vanlig barnfamilj som Àtit kvÀllsvard. tvÄ av etablissemangets vakter var pÄ vÀg fram för att assistera fadern i hans tafatta försök att
11
schasa bort snyltgÀsten. En tioÄrig flicka halvlÄg pÄ golvet efter att hennes stol hade vÀlt omkull och bredvid lyfte modern upp en yngre pojke som skrek av skrÀck. Den kÄpklÀdde ynglingen stod pÄ knÀ, sparkade mot fadern samtidigt som han med ena handen pressade kÀften full av rotmos, kyckling och bröd.
Vidina tog sig fram till den öppna yta som hade bildats runt bordet, fortsatte i en halvcirkel mot trappan medan vakterna lyckades fÄ grepp om den frÀsande hetsÀtaren och slÀpade ivÀg honom. trappan var förstÄs full av nyfikna ÄskÄ-dare som hade lockats av oljudet, men med hjÀlp av vassa armbÄgar och ett par smalbenssparkar kunde hon pressa sig vidare lÀngs rÀcket.
VÀl uppe halvsprang hon till vÄningsplanets mitt och sÄg sig om, kisande genom tobaksrök, stekos och folkmassan som Ätergick till sina platser efter förestÀllningens slut. hjÀrtat slog allt snabbare, hon vred sig varv pÄ varv, skakande pÄ huvudet, suckande och morrande om vartannat.
nÀr hon till slut fick syn pÄ sin bror förstod hon att det redan var för sent.
han satt bÀnkad i ett av bÄsen lÀngs vÀggen; han strÀckte sig över bordet, skakade hand med nÄgon som hon inte kunde urskilja pÄ grund av de resliga mÀn som stod i vÀgen.
Vidina störtade fram, slog ner handen pĂ„ hans axel:âalavan, nej!â hennes bror, de tvĂ„ mĂ€nnen och den hĂ„rt Ă„ldrade kvinna
som höll alavans hand ryckte till. MÀnnens hÀnder sökte sig reflexmÀssigt mot svÀrdshjalten.
âVad har du gjort?â
12
âVĂ€lkommen kĂ€ra systerâ, svarade alavan glatt. han vĂ€nde sig mot den andra kvinnan. âtillĂ„t mig att presentera min syster Vidina. Vidina, det hĂ€r Ă€râŠâ
âVad har du gjort?â avbröt hon i skarpare ton. âsĂ€g inte attâŠââDin bror och jag har gjort affĂ€rer tillsammansâ, svarade
kvinnan i alavans stĂ€lle. âMitt namn Ă€âŠââKnip kĂ€ft, kĂ€rring!â röt Vidina och slog blicken i kvinnan.
âDet blir ingen affĂ€r, köpet Ă€r upphĂ€vt!âKvinnan svarade inte förrĂ€n hon hade utvĂ€xlat en allvarlig
blick med sina följeslagare:âtransaktionen Ă€r genomförd. Mina söner kan vittna om
att allt gick rĂ€tt till. Köpet kan inte upphĂ€vas.â Det sista sade hon med en lĂ€tt krökning i ena mungipan.
âMin dam, allt Ă€r i sin ordningâ, försĂ€krade alavan och strĂ€ckte pĂ„ nytt fram handen. âVi vill absolut inte upphĂ€va köpet. Dessutom, kĂ€ra syster, jag har redan sett kartan. Det vore höjden av ohederlighet att krĂ€va pengarna tillbaka.â han kupade handen för munnen och sĂ€nkte rösten till en viskning: âhemligheten Ă€r redan min.â
Vidina bemötte broderns trotsiga lugn med en hÄrd blick, lÀt den vandra vidare till kvinnan, slutligen till hennes söner. MÀnnens hÀnder var slutna kring svÀrdshjalten. De var större Àn henne, de sÄg sjÀlvsÀkra ut, och de var tvÄ. hon skulle kunna sÀnka dem men det skulle ta tid och det skulle bli blodigt. och symbaroums salonger var överfullt av vittnen.
âKom med hĂ€r!âMed ett stadigt grepp kring mantelspĂ€nnet drog hon alavan
pÄ fötter och slet ivÀg honom mot trappan. han protesterade
13
inte men vÀnde och vred för att kunna ropa tack och farvÀl till sina affÀrsbekanta. snubblande och snart Àven klagande drog hon honom hela vÀgen ner, sicksackande mellan krogav-delningens bord och ut i höstnatten.
Ute pÄ Paddans torg hÀrskade mörkret, utom lÀngs husfa-saderna och nÀrmast kring torgets groteska skulptur. Dörren gick igen bakom dem. hon slog upp kragen pÄ sin pÀlsbrÀmade rock och vÀnde sig om. alavan tittade mot skulpturen med en uppsyn som eldade pÄ hennes irritation. helt oberörd sÄg han ut. om nÄgot sÄ verkade han belÄten med hur kvÀllen hade utvecklat sig.
âDen Ă€r verkligen utsökt vacker âŠâ sade han drömmande, fortfarande med blicken fĂ€st pĂ„ skulpturen â det svartnade skelettet av ett enormt, amfibiskt monster som enligt legenden hade pĂ„trĂ€ffats nĂ€r man grĂ€vde grunden för stadens trĂ€pallisad. âherr nattbĂ€cka hyrde in ordo Magicas skickligaste konser-vatorer frĂ„n Yndaros för att lappa ihop bitarna, visste du det?â
han tog tvÄ steg framÄt innan Vidina stoppade honom med ett fast grepp om överarmen:
âhur mycket betalade du?ââalltâ, svarade han obekymrat. âKartan Ă€r vĂ€rd mycket mer
Ă€n sĂ„, men Ranid var vĂ€nlig nog att frĂ„nrĂ€kna de överskjutande dalerna. Den kommer att göra oss förmögna, rikare Ă€n herr nattbĂ€cka!â
Vidina lÀt honom gÄ med en suck, följde honom med blicken.Fram till för mindre Àn ett Är sedan hade hon aldrig kÀnt
annat Àr ömhet för sin lillebror. allt hade varit sÄ annorlunda dÄ, innan mor och far blev drÀpta.
14
Det tidigare sĂ„ okomplicerade förhĂ„llandet dem emellan berodde nog frĂ€mst pĂ„ att hon var sju Ă„r Ă€ldre. att hon hade tjĂ€nstgjort i drottningens jĂ€garkĂ„r, först som officersbitrĂ€de och sedan som soldat, bidrog förstĂ„s ocksĂ„ â hon hade inte bott hemma pĂ„ över tio Ă„r och det hade varit lĂ„ngt mellan besöken. Mor och far hade varit bĂ€ttre pĂ„ att hantera alavans dröm-mande sinnelag, kanske hade de till och med uppmuntrat det. oavsett vilket var han nu Vidinas börda att bĂ€ra.
alavan hade stannat vid den stenkantade damm som kring-gÀrdade monumentet. Paddans torg var en av de farligaste plat-serna i tistla FÀste, kanske den allra farligaste. Brottsligheten var visserligen lÄg i staden men var det nÄgonstans man riske-rade att rÄka illa ut sÄ var det i dess nordliga kvarter, bland de lycksökare, hyrsvÀrd och vildhjÀrnor som sökt sig till regionen pÄ vinst och förlust. De som vann var sÀllan nÄgot problem, men den merpart som förlorade blev förr eller senare ett problem för bÄde sig sjÀlva och andra.
âUndrar hur lĂ€nge sedan det var ⊠alltsĂ„ hur lĂ„ng tid som har gĂ„tt sedan den dog?â sade alavan nĂ€r hon kom fram till honom. han kliade sig eftertĂ€nksamt pĂ„ kinden, pĂ„ det flam-miga födelsemĂ€rke som tĂ€ckte hans högra okben. âoch hur det gick till âŠâ
âalavan âŠâ sade Vidina men hann inte lĂ€ngre innan brodern fortsatte:
âDen dĂ€r mĂ€ssingsklockan som hĂ€nger runt halsen, ser du den? Vissa pĂ„stĂ„r att paddan var nĂ„gons husdjur.â han skrat-tade till. âtĂ€nk dig det, att ha en Ă„tta fot hög padda rĂ€nnande runt benen, dag ut och dag in!â
15
âDu, alavan âŠââVet du vad Vidina, om jag hittar nĂ„got liknande, nĂ€r vi ger
oss ut i Davokar ⊠och om vi blir rika ⊠i sĂ„ fall ska jag ocksĂ„ ta hjĂ€lp av ordo Magicas konservatorer och ge skulpturen som kĂ€rleksgĂ„va till Esmerelda âŠâ
âDet blir inget Davokarâ, suckade Vidina. âoch ingen rike dom.â
âVad?â alavan gav henne en uppriktigt förvĂ„nad blick. âJo, det blir det.â
âDu kommer inte att hitta nĂ„gonting genom att följa den dĂ€r kartan.â
âEh, jo, det kommer vi visst.â han drog fram ett hoprullat lĂ€derstycke ur en ficka i rocken,
lossade pĂ„ knuten och vecklade nogsamt ut det. han pekade: âser du, det dĂ€r Ă€r Ă€lven Eanor. om vi gĂ„r rakt norrut frĂ„n
tistla FĂ€ste, viker vĂ€sterut lĂ€ngs Ă€lven, följer den en dags-marsch och sedan vandrar en halv dag rakt norrut sĂ„ kommer vi till ett omrĂ„de som vid den hĂ€r Ă„rstiden Ă€r fullstĂ€ndigt tĂ€ckt av drottningört.â
âhur vet du det?ââhörde du vad jag sa: drottningört!ââJa, jag hörde det.â Frustrationen blossade upp pĂ„ nytt. âMen
hör pĂ„ det hĂ€r: min naiva lillebror har överlĂ€mnat varenda daler vi hade till en bedragare, i utbyte mot en fullstĂ€ndigt vĂ€rdelös teckning!â
âinte teckning, karta!â replikerade alavan sakligt. âoch inte vĂ€rdelös, utan âŠâ han tystnade och övertygelsen i hans blick dog lĂ„ngsamt bort, ersattes av en slags sorgsen osĂ€kerhet.
16
FörÀldrarnas död hade förÀndrat allt, men sÄ hade det inte behövt bli. alavan var femton Är nÀr det hÀnde, tillrÀckligt gammal för att ta över familjebutiken och driva den vidare. stamkunderna var sÄ mÄnga att sonen till och med hade kunnat anstÀlla en eller tvÄ noviser för att hjÀlpa honom. och med den lösningen kunde Vidina ha stannat i jÀgarkÄren, fortsatt att jaga rebeller och flyktingar i den sydliga bergskedjan titanerna.
Men i stÀllet befann hon sig vid rikets nordgrÀns, i skuggan av det vÀldiga skogsbÀltet Davokar. inte nog med att förÀldrar-nas död och broderns envishet hade tvingat henne att ge upp sitt liv; hon hade dessutom tvingats tillbaka till en plats som hon hade svurit att aldrig besöka igen. skogen var inte bara vÀldig, inte bara full av fyndstinna ruiner frÄn den utdöda högkulturen symbaroums tid. Den var ocksÄ full av faror. och den var nÀstan varje natt föremÄl för Vidinas mardrömmar.
âDu hade inte behövt följa âŠâ sade alavan som om han lĂ€ste hennes tankar. âDu kan faktiskt Ă„ngra dig âŠâ
âoch vad skulle hĂ€nda med dig dĂ„? Vad skulle du göra nu om inte jag var hĂ€r, om du var ensam och utan en enda skilling i tistla FĂ€ste!? Du skulle dö.â
âKanske, men jag skulle dö pĂ„ jakt efter min dröm.ââJa, exakt, din dröm! Du jagar en dröm!ââJa, det Ă€r ju det jag sĂ€ger! Vad brĂ„kar du om?âVidina skakade pĂ„ huvudet, sĂ€nkte blicken mot marken.
Det var inte lönt.Men Ängra sig kunde hon inte göra; hon skulle följa sin
lillebror till alberetors döda jordar om det sĂ„ behövdes.âLyssna pĂ„ mig, kĂ€ra systerâ, bad alavan och vĂ€nde sig mot
17
henne. âVi kommer att Ă„tervĂ€nda till Yndaros, men inte förrĂ€n vi har gjort precis som mor och far gjorde i sin ungdom: vi ska genomsöka Davokar efter nya fantastiska medicinalvĂ€xter; vi ska tillverka nya fantastiska medicurer; vi ska bli lika rika och berömda som Lasifor nattbĂ€cka.â
âalavan âŠââVĂ€nta, jag Ă€r inte fĂ€rdig!â han greppade en av hennes
hĂ€nder och lade den mellan sina. ânĂ€r vi Ă„tervĂ€nder kan du gĂ„ tillbaka till jĂ€garkĂ„ren, om du vill. Kapten Lindra tar emot dig med öppna armar, jag lovar, inte minst eftersom vĂ„ra expedi-tioner kommer att göra dig bĂ„de berömd och Ă€nnu skickligare med svĂ€rdet. sjĂ€lv ska jag presentera vĂ„ra upptĂ€ckter för drottningen. För belöningen ska jag starta en ny handelsbod i kvarteret mellan palatset och hamnen, och jag ska be om Esmereldas hand!â
Vidina var tvungen att skratta. Frustrationen och ilskan var som i ett trollslag förbytta mot ett slags motvillig vÀrme.
âMin dumma, dumma lillebror, ibland Ă€r du verkligen vidrig!â
âJasĂ„, det sĂ€ger du?â log han tillbaka.âJa, nĂ€stan jĂ€mt faktiskt.â skrattet klingade ut men fli-
net dröjde kvar en stund, tills hon hade pĂ„mint sig om deras belĂ€genhet. âalavan, vi har inte rĂ„d att betala för vĂ„rt rum pĂ„ Ruinen. Vi Ă€r redan skyldiga för tvĂ„ nĂ€tter.â
âĂh, det löser sig. Vi kan flytta till RosengĂ„rden. Vi har ju kvar den hĂ€r.â han fumlade med halskedjan en stund men fick tillslut upp halssmycket som deras mor hade efterlĂ€mnat och som han hade lovat att aldrig göra sig av med. Berlocken
18
bestod av en slĂ€tslipad mĂ„nsten infattad i en oregelbunden silverklimp. âVi kan sĂ€lja den pĂ„ marknaden; den kan sĂ€kert köpa oss en natt eller tvĂ„. inklusive morgonmĂ„l och kvĂ€llsvard.â
En natt eller tvÄ ⊠och sedan?Vidina vred pÄ nacken och höjde blicken mot skyn. Vid
torgets norra Ànde reste sig tistla FÀstes fyrtorn, trehundra fot högt enligt vad som sades och med en flammande lÄga i toppen. Det var uppfört i syfte att guida vilsna lycksökare hem frÄn utfÀrder i Davokar, men anvÀndes ocksÄ för mindre nobla ÀndamÄl.
MÄnga lycksökare började sin resa pÄ vÀrdshuset Ruinen. om lyckan stod dem bi kunde de senare byta upp sig till Det Bevingade stopet eller hovet & harpan, kanske till och med köpa ett hus innanför palissaden som de hyllade utforskarna iasogoi av Brigo och hans kollega, Lysindra Gyllengripe. Men för de flesta gick fÀrden frÄn Ruinen till det loppinfesterade RosengÄrden, dÀrifrÄn till rÀnnstenen och ibland Àven vidare till den avsats som skymtade ett femtiotal fot frÄn fyrtornets topp. VÀl dÀr var den sjÀlvvalda svanesÄngen bara ett svanhopp bort.
Vidina hade varit i Davokar förr men det var innan fyr-tornet, ja Ă€ven innan tistla FĂ€ste fanns. Det var innan alavan hade trĂ€tt in i hennes vĂ€rld och gjort allting bĂ€ttre och mer komplicerat pĂ„ samma gĂ„ng. Det var innan mardrömmarna; innan skuggan föll över hennes liv; innan allt det dĂ€r som gav livet dess klaraste ljus och svartaste mörker âŠ
GrÀlen blev vÀrre och vÀrre, de vÀxte med Vidina. Hon var fem nÀr orden inte lÀngre rÀckte till, nÀr mor började stampa i golvet och far
19
svarade med att slÄ i bord och vÀggar. DrogmÄnglerskan Solora skrek att hon inte orkade lÀngre; krigshjÀlten Dodrian vrÄlade tillbaka att de mÄste orka, för sin flickas skull. Mor ville bort, far ville stanna; hon ville chansa; han ville nöja sig med det lilla och trygga.
Stampandet och bankandet och skrikandet eskalerade. NÄgra Är senare förstod Vidina att drickandet hade gÄtt samma vÀg, framför allt för hennes far. Dodrian drack för att orka. För sin flickas skull.
Flickan var sex Ă„r fyllda nĂ€r mor gick frĂ„n stamp och sparkar till att kasta saker; far svarade med att sĂ€llan vara hemma pĂ„ kvĂ€llar och nĂ€tter. Till slut började han Ă€ven lĂ€mna dem ensamma under dagarna, ensamma att sköta familjens salustĂ„nd pĂ„ Nedre Marknadstorget â Vidina skötte försĂ€ljningen medan mor tog emot kunder för behandling av ledvĂ€rk, magont, svettningar och vĂ„rtor.
Men det höll bara i nĂ„gra mĂ„nar, sedan var tĂ„lamodet slut. Solora sĂ„lde det som fanns kvar av deras lager till en konkurrent, packade lĂ€tt för sig sjĂ€lv och dottern och ordnade gratis transport norrut med en karavan, i utbyte mot sina tjĂ€nster som helare. Vidina hade aldrig sett sin mor sĂ„ lycklig. SjĂ€lv var hon livrĂ€dd. Rummet som de hade hyrt nĂ€ra Marknadstorget var borta; lek-kamrater och bekanta var borta; far var borta â hon var upprotad ur fröbĂ€dden, placerad i en rullande, gungande kruka med mager och stenblandad jord. NĂ€r Vidina grĂ€t tröstade Solora henne med att hon bara upplevde det som alla drottningens undersĂ„tar hade fĂ„tt vara med om innan hon föddes, i samband med flykten frĂ„n Alberetors förödda jordar.
Det dröjde sex dagar innan Dodrian hann ifatt dem. Vidina sÄg honom först och blev skrÀckslagen. Men det blev inget brÄk, inga sparkar, inget kastande. I stÀllet blev det kramar, glÀdjetÄrar och
20
tusen förlÄt frÄn far till mor, frÄn mor till far och frÄn dem bÄda till en Vidina som trodde att hon skulle kramas och pussas till döds.
DĂ€r, i skogsbrynets skugga, började den verkliga resan; den som skulle ge Vidina en Ă€lskad lillebror. Och mardrömmar. FruktansvĂ€rda mardrömmar âŠ
âhĂ€r, kolla.â Vidina slĂ€ppte den hypnotiska fyrtornsflamman med
blicken. hennes bror höll fram soloras halssmycke mot henne. han log.
hon skulle just till att lÀgga en arm om hans axlar nÀr ett kvÀvt utrop fick henne att rycka till.
âi morgon kan viâŠâ, började alavan.âtyst!ââVadĂ„, jagâŠââtyst! Lyssna!âFör en stund var larmet frĂ„n krogarna, spelhusen och
barerna kring Paddans torg allt som hördes. Men Vidina var sÀker pÄ sin sak; hon hade hört en kvinna ropa. PÄ hjÀlp.
De stod stilla och lyssnade. Genom larmet hördes det böljande suset frÄn Davokars
lövhav. En kvinnas spröda sÄng nÄdde dem inifrÄn nÄgon av krogarna. tvÄ vÀlklÀdda herrar stÀmde upp i vÀllustiga skratt dÀr de kom gÄende i riktning frÄn antiktorget. Efter dem kom en droska med gnisslande hjulaxlar, dragen av en hÀst vars skodda hovar klapprade mot kullerstenarna.
Vidina började tro att hon hade misstagit sig, men sÄ hördes det igen: en kvinnas kvÀvda utrop. alavan hörde det ocksÄ och
21
vĂ€nde sina uppspĂ€rrade ögon mot henne:âBorde vi âŠââKom!âhon tog sikte pĂ„ en trĂ„ng, mörk grĂ€nd som försvann in
mellan ett spelhus och en vinstuga.âVidina, borde vi inte âŠââtyst, alavan, följ mig.âhon stannade i grĂ€ndens mynning med hörseln pĂ„ hel-
spÀnn. DÀr var det igen. inte ett rop denna gÄng, mer som ett jÀmrande. i plÄgor.
Med himlen tÀckt av moln var det nÀstan omöjligt att se nÄgonting mellan husen. LÀngre in fanns nÄgra enstaka fönster som slÀppte ut lite ljus, men alla utom ett satt högre upp, pÄ andra eller tredje vÄningen.
Vidina övervÀgde att dra sitt svÀrd tills hon pÄminde sig att hon hade lÀmnat det i deras rum pÄ vÀrdshuset. Lika bra det. hon var trÀnad i obevÀpnad strid och grÀnden var dessutom sÄ smal att ett svÀrd mest skulle vara i vÀgen.
hon vred pĂ„ nacken och viskade: âFölj mig. Kliv dĂ€r jag kliver. stanna nĂ€r jag stannar.â
sĂ„ snart ögonen hade vant sig vid svĂ€rtan började hon smyga framĂ„t, tĂ€tt följd av sin lillebror. Det var bara lite drygt en steg-lĂ€ngd mellan vĂ€ggarna. FĂ„ hinder pĂ„ marken. Ăppningar för bakdörrar hĂ€r och var, de flesta inte mer Ă€n nĂ„gon handbredd djupa. ingenstans att gömma sig.
FrÄn lÀngre in hördes jÀmrandet, klagandet, kvidanden. Men snart ocksÄ nÄgonting annat. smaskanden. njutningsfullt mummel.
22
âVidiâŠâhon snurrade runt och pressade handen mot alavans mun.
han försökte muttra nÄgot men tystnade nÀr hon tryckte till Ànnu hÄrdare.
smaskandet hade upphört, inte jÀmmern.De stod blick stilla, vÀntade. smaskandet Äterupptogs.LÄngsamt, lÄngsamt fortsatte de framÄt men stannade snart
igen. Precis dÀr den vÀnstra husvÀggen tog slut och grÀnden blev lite bredare sÄg hon en rörelse.
En person satt nerhukad; en annan lÄg pÄ marken, förmod-ligen kvinnan vars klaganden blev allt svagare.
En röst: âMmm, kraften âŠâ En len, vĂ€sande mansröst. âDet söööta köttets kraft âŠâ
Vidina kunde inte vĂ€nta lĂ€ngre:âDu dĂ€r, vad gör du!?âhon tog ett steg framĂ„t.skuggan vid vĂ€ggen stelnade till, rörde sig sedan som om
den höjde blicken.âVad du Ă€n gör, sluta och försvinn hĂ€rifrĂ„n!â fortsatte hon
högröstat. Darret pÄ stÀmbanden förrÄdde henne; hon var lÄngt ifrÄn van vid att tilltala hotfulla personer. sÄdant brukade befÀlen sköta.
skuggan var fortsatt stilla, under en lÄng stund ocksÄ tyst. Men sedan hördes den lena rösten vÀsa:
ânnneeej.âMolnen trasades sönder av vindarna, ljuset frĂ„n orĂ€kneliga
stjÀrnor och en klotrund mÄne föll ner mellan husen, föll ner över skuggan, avslöjade scenens fulla förfÀrlighet.
23
hon kÀnde igen mannen: det var den spensliga snylt-gÀsten frÄn symbaroums salonger. Framför honom lÄg en kvinnoskepnad.
han höll hÄrt om kvinnans handled, höjde den frÄn marken. Mot sitt ansikte.
hans tÀnder var begravda i hennes underarm.En sargad underarm. En underarm frÄn vilken han redan
hade slitit stora stycken.âVad gör du!?â frustade Vidina chockerat.Mannen tittade upp. âĂr du galen!?âhans ansikte var svart av blod, nĂ€stan Ă€nda upp till ögonen.âinte galen, bara hungrig. Utsvulten faktiskt âŠâ svarade
han stilla.âslĂ€pp ⊠slĂ€pp henne! Försvinn hĂ€rifrĂ„n!âBakifrĂ„n hördes alavans skĂ€lvande viskning: âDu, som jag
försökt sĂ€ga, borde vi inte tillkalla stadsvakten nu?ââni, försvinn!â Ynglingen reste sig upp, slickade sig om
lĂ€pparna. âni Ă€r galna, inte jag! ni stör mitt i maten.ââMaten!?â skrek Vidina. âKvinnan lever ju! Det Ă€r ju en
mĂ€nniska! Du Ă€ter en âŠâ hon bet ihop om orden, försökte behĂ€rska sig. hon hade varit i hundratals situationer som var lĂ„ngt mer hotfulla Ă€n denna; mer hotfulla, om Ă€n inte mer skrĂ€ckinjagande âŠ
âsnĂ€lla, söta duâ, vĂ€djade mannen lismande, âlĂ€mna oss i fred. Maten stĂ„r pĂ„ bordet. alla mĂ„ste vi Ă€ta, Ă€ven du, eller hur?â
âBacka undan, nu!â
24
ânej, nej, nej.â hans stĂ€mma var nĂ€stan lika ynklig som offrets. âni förstĂ„r inte. Förbannelsen! Jag mĂ„ste mĂ€tta hung-ern. Jag har bara hunnit smaka.â
âBacka! Backa eller dö, monster!âânej, jag fĂ„r inte, jag vill inte, jag kan inte âŠâVidina spĂ€nde kroppen, tog tvĂ„ bestĂ€mda steg och satte
sedan full fart.En ljuskĂ€gla trĂ€ffade henne i ansiktet.hon bromsade, halkade pĂ„ nĂ„gonting och tappade balansen.âstilla dig, kvinna!â En ny röst. En Ă€ldre mans barska röst.