DECORATION MATTERS - PRYDA EN PLATS En rumslig transformation utifrån ett småblommigt tyg.

Konstnärer:Inger BergströmElizabet ChristianssonTarika Lennerbjörk och Maria Wahlgren

Växjö konsthall 1 sep – 16 okt 2011

ATT PRYDA EN PLATS

Allting börjar alltid med kaos. Människan vill bringa ordning på olika sätt. ”Vår utgångspunkt är konkret ett valt småblommigt tyg, som för oss är en representant för ’all världens blomtyger’”, säger konstnärerna Inger Bergström, Elizabet Christiansson, Tarika Lennerbjörk och Maria Wahlgren som tillsammans gjort den undersökning som resulterat i utställningen DECORATION MATTERS – PRYDA EN PLATS i Växjö konsthall hösten 2011. Det blommiga tyget har analyserats. Resultatet har skapat utgångspunkten för ett färgschema till en hel installation, för animerad film, för fotograferade iscensättningar av en mänsklig blomsteräng, ja, det har faktiskt sått ett frö till alla verk i utställningen.

Konstnärerna är del av ett nätverk som heter Fiber Art Sweden. Det som förenar nätverkets medlemmar är att de arbetar konst­närligt med textila medel och metoder som utgångspunkt. Det som förenar konstverken i utställningen är hur de förhåller sig till det småblommiga tygets dekorativa princip.

Bringa ordning med inredning

Ordet ”dekorera” skapar associationer till ”pynta” och ”smycka”. Dessa företeelser förknippas traditionellt med kvinnlighet. Vårt

västerländska 1900­tal har i stort strävat efter en samhällsnytta och en effektiviseringskultur, där allt som inte kan kopplas till en logik eller ett syfte har betraktats som fåfängt och framförallt onödigt. Modernismen ville bringa ordning genom att befria mänskligheten från dekoration och de gamla stilarnas överdåd. Vägen till befrielse gick genom förenkling och funktionell geometri.

Den radikalt antiornamentalistiska designern och teoretikern Adolf Loos förkastade i sin bok Ornament och brott från år 1908 all slags naturhärmande mönsterrikedom. Funktion och djup ställdes mot ornament och yta som den tidens mest akuta motsatspar, könsbestämda genom att de återkommande förknippades med manliga respektive kvinnliga konstnärer där också den feminiserade dekorativa konsten stod i motsatt förhållande till den maskulint kodade fria konsten. Bara lägre stående kulturer kunde tillåtas ägna sig åt dekorationer, enligt Loos.

Än idag betraktas dekoration och skönhet som ytligt. Vår tids inredningshysteri har i mer än ett decennium handlat om en avskalad och sparsmakad individualistisk estetik, som dock inte har särskilt mycket att göra med modernismens sociala patos och ambitioner. Dagens ideologi är inte sällan reducerad till kommersiella intressen och begär. Trenden är lyckligtvis inte entydig. Ett nymornat intresse kan skönjas för det mer heterogena, det som tar nödvändiga omvägar…

Det finns en uppfattning att dekoration endast handlar om att addera prydnader till en fungerande form. Vi menar att det också handlar om att organisera. Ornamentik i miljön kan vara ett sätt att hjälpa ögat att organisera platsen. Många miljöer är idag påtagligt avskalade, och hur många gånger har man hört sägas att människan blir så tydlig mot en helt tom bakgrund. Är det inte tvärtom så att hon framstår som övergiven om det inte finns något runt henne att relatera till? Det behövs referenser i rummet att relatera till. Känslan av ett “jag” uppstår genom relationer.

Att pryda den vita kuben?

Platsen för utställningen DECORATION MATTERS – PRYDA EN PLATS är en medelstor konsthall i en likaledes medelstor svensk stad. Trots att den med sina många fönster mer liknar en bilhall eller ett akvarium ingår den i det begrepp vi kallar för ”den vita kuben”. Den vita kuben har anklagats för mycket. Konstnären Brian O’Doherty publicerade 1976 kritiska texter om den vita kuben. Han menade att den vita kuben framkallade en sakral formalism och en närmast religiös prägel av rummet, och argumenterade istället för att konstnärerna skulle avsäga sig det transcendentala och arbeta i en mer verklighetsnära och vardaglig kontext. Steget från vitkalkade kyrkorum till konstgallerier är inte överdrivet. Den moderna konsten kan faktiskt liknas vid en religiös inrättning. Många går till konstmuseet för att uppleva något som höjer sig över det vanliga, och som ofta har mer svårförklarliga beskaffenheter.

Tidigare hade museer en uppgift att fostra allmänheten, sedan kom idén om konst för konstens skull. Idag kan man ana en annan riktning, att det i första hand inte är för att ivra för konsten utan för att medverka till att skapa en samhörighet med andra. Hur konsten och utställningen som sådan formar erfarenheter, som i sin tur påverkar subjektiviteten.

De inbjudna konstnärerna arbetar i utställningen DECORATION MATTERS – PRYDA EN PLATS aktivt med betraktarskapet och presenterar ett koncept där man inte vill isolera konsten från den omgivande verkligheten. På så sätt blir utställningen heller inte lika sakral och framstår istället som omslutande och närvarande. Den går den inslagna vägen genom sitt genomtänkta men paradoxala utställningskoncept där stringent geometri blandas med blomstermönstrets täta växtlighet. Mönster och dekorationer skapar ordning av kaoset.

Att platsa i blomstermåleriets historia

Konst blir aldrig bara betraktad i sin samtid. Den kommer att skriva in sig i historien och förstås på ett helt annat sätt i den konsthistoria som skrivs i framtiden. Så som konsthistorien hittills skrivits har blomstermåleri i den europeiska stillebentraditionen från 1500­tal till 1900­tal förknippats med ideal, normerande kvinnlighet. Hur kvinnliga konstnärer förhållit sig till detta är ett av flera teman som diskuteras i Germaine Greers legendariska vidräkning med den kvinnliga konstens historia, boken Hinder­loppet (1980). I Whitney Chadwicks översiktsverk Women, Art

and Society, som kom ut 1990 och fortfarande används på flera universitetskurser i konstvetenskap, förtydligas bilden. Hon komp­letterar den konsthistoriska kanon med verk och genrer som skrivits ut ur vår västerländska konsthistoria. Och med en rad kvinnliga konstnärer. Och genom att fylla på de få redan kända kvinnliga konstnärernas oeuvre för att problematisera vår gängse förståelse av konsthistorien.

Konsthistorikern Marsha Meskimmon fortsätter på detta spår och fördjupar i boken Women Making Art: history, subjectivity, aesthetics (2003) vår förståelse av blomstermåleri i en komplex visuell kultur genom att beskriva det som ett sätt att faktiskt utforska världen. Hon skriver bland annat om Maria Sibylla Merian som 1699 reste från Amsterdam till Surinam. Under två år studerade Merian regionens insekter och dokumenterade dem, deras metamorfoser och omgivningar i detaljerade teckningar och akvareller. Dessa publicerades 1705 i Amsterdam och blev mycket citerade av vetenskapsmän som eftervärlden tillerkänt stor betydelse, däribland Carl von Linné.

Merians ekologiskholistiska hållning, som visuellt representerades i illustrationerna av hela fjärilens liv i relation till den planta den levde av, var så i otakt med sin samtid att det gjordes försök att arrangera om hennes verk Metamorphosis när det skulle presenteras i engelsk översättning. Det är bara ett exempel på hur kvinnliga blomstermålares vetenskapliga nit, uppskattade i sin samtid, sedan har fallit offer för den dikotomiska uppdelning

som gör att deras verk definierats ut som varken eller. Merian hade sett naturen levande och ville avbilda den sådan – inte död, dissekerad och avskild från omgivningen.

I ett verk i utställningen DECORATION MATTERS – PRYDA EN PLATS ikläder sig konstnärerna rollerna som blommor på ängen. Det blir en form av performance i en omgivning som växlar utseende beroende på årstid och väder. Kunskapen om vad som händer på platsen, vad som sker i de kroppar som blir blommor, känner bara konstnärerna till själva. Det blir ett efemärt verk; en serie visuella ingrepp i en miljö; ett rituellt mönsterskapande. Och vi betraktare får bara se dokumentationen av det som skett: Fotografier i vilka vädret, himlen och landskapet blir ett slags tomma målardukar uppspända över ett inmutat revir. Det fotografiska mediet för element från landskapet in i konsthallsrummet. I konsttermer kallas det för “displacement”. En sådan aktion skapar en relation mellan landskapet och ett rum som befinner sig i en annan kontext. En kapsel av landskapskänsla skapas på en helt annan plats.

Ett inmutat kaos, ett outrett förhållande mellan människan, konsten och naturen konceptualiseras och bereds plats i vår nutids konst. Det pryder sin plats. Vad händer sedan?

Nicolas Hansson, konstchef i Växjö kommun & Johanna Rosenqvist, lektor och forskare i konstvetenskap

2011­06­22

och Estrid Ericsons stiftElsE

layout och foto: ilkka isaksson

text: Johanna rosenqvist och nicolas Hansson