Dagar som Paul

7/28/2019 Dagar som Paul

http://slidepdf.com/reader/full/dagar-som-paul 1/248

1

DAGAR SOM PAUL



2

PORTEN SLÅR IGEN. DET ÄR här allt tar vid. Som genom

en tunnel vandrar jag på väg mot tunnelbanestationen. Det

är en lugn fredagskväll, vinden blåser svagt och kylan har

för ett tag övergivit mig. Trots att allt roterar och trots att

mitt sinne inte tillåter sans tar mina skor steg som både är

raka och obesvärade. Vid min sida står bilar parkerade, de

är många, ty i detta område tillbringar man denna del av

dygnet inomhus.

Mörkret blir tydligt tack vare skenet från belysningen,

den som reflekteras i vattenpölarna och speglas i bilarnas

fönster. Kvällen är mild. Min första gata korsas och jag får

syn på en man som något besvärat försöker att komma in-

nanför sin port. Han hinner in strax innan jag är förbi.

Mina sinnen är förvirrade. Lite är det jag ser, men myck-

et är det jag hör. Vartenda litet ljud ekar genom minatrumhinnor, de bildar inget evigt brus av liv. De går aldrig

ihop. Mina små ljud hörs ett i sänder, starkt, ekande.

Som genom en tunnel går jag, mina ögon leder mig, men

inte mycket mer än så. Tunnelbanan kommer allt närmare.

Mitt på torget står den stora granen och skiner plikt-

skyldigt, trots att julen är en svunnen tid och trots att ing-

en ser. Det monotona bakgrundsljudet uppfattar jag inte

förrän nu. Det känns som att befinna sig inuti en fantasi-

värld, med den verkliga alldeles runt hörnet. Bakgrunds-

ljudet ersätts av ett vibrerande brummande när bussenlämnar sin hållplats.



3

En yngre man, som för mig verkar bekant, talar i en mo-biltelefon. Han ger mig en hastigt arrogant blick, ler otrev-

ligt och fortsätter sin färd mot ett mål jag inte känner. Han

följs av en till synes ensam och övergiven flicka som verkar

främmande för allt vad denna värld har att erbjuda henne.

Också hon försvinner efter att för ett kort ögonblick bundits

samman med mitt liv.

Mina öron uppfattar de evinnerliga ljuden. En port slår

igen. En bil startar. Någon slår mot metall. Ett lågmält

samtal. Lugna, men bestämda steg mot den fuktiga trottoa-

ren. En mobiltelefon som nästan ljudlöst piper. Forsandet

från innandömet av en brunn. Den jag ska vara rädd för är

inte de andra, intalar jag mig, ty jag är själv den som är

ordningens största fara. Det som hörs är så mycket mer än

det som ses.

Den enda anledningen till att jag är på väg hem är att

det är just det, mitt hem. Staden är stilla, som om den vän-

tar på revolutionen. Som om den känner vad jag känner. De

bilar som syns till tillkallar allt för mycket uppmärksam-

het. De hörs mer än de syns.Hur jag tog mig hit minns jag inte och heller inte hur jag

började vandra mot ett mål som ter sig så tydligt betydelse-

löst. Rakt går jag, men det känns snett. Här är jag, men jag

vet att jag inte längre tillhör verkligheten. Inuti de höga

husen värms människorna upp av gemenskap och ljus. Ut-

anför går jag. Var som helst skulle jag kunna åka. Vem som

helst skulle jag kunna lyssna på. Och jag lyssnar.

I tunnelbanan vandrar en överförfriskad man omkring,

minst lika planlöst som jag. Han ignoreras av människorna

samtidigt som jag möts med leenden. Staden är märkligtvänlig mot främlingen som är jag.



5

Tunnelseendet övergav mig under natten och jag harvaknat som en verklig människa, en sådan jag inte behöver

vara rädd för.

Till sovrummet återvänder jag, lyfter plånboken från

nattduksbordet och rotar i den fram till jag finner ett kort

som verkar vara mitt. Med raska steg traskar jag mot yt-

terdörren och jämför efternamnet på brevlådan med det på

mitt visitkort. Det är mitt hem. Det är här jag blivit place-

rad och det är här jag är tänkt att leva.

Den prydligt sorterade högen post undersöks noga och

jag inser att jag inte får mycket annat än reklam och räk-

ningar. Ingenting säger mig om vem jag är. Följaktligen

äter jag frukost.

Kylskåpet är fyllt med mat och alldeles för mycket för att

bara räcka till en person. Det är nog så att jag äter väldigt

mycket. Det gör jag nog. Brödet var färskt igår, men är det

inte idag, men det är tillräckligt mjukt för att äta.

Efter lite skruvande får jag också upp en vinflaska och

jag plockar fram ett stort glas ur mitt skafferi och häller

upp. Ingenting av någonting är vad jag minns och det äranledning nog att fira.

Min klocka säger mig att jag sovit länge. Siffrorna på

klockan tillsammans med min knappt använda kalender

förklarar för mig att jag fötts på en lördag. Om jag har ett

arbete saknar det mig inte.

Efter att ha fått i mig alldeles för mycket ska jag för

första gången besöka mitt badrum. Detta besök ska göra

mig representativ. Med min rakhyvel rakar jag mig, och

med min tandborste borstar jag tänderna och med min tvål

sköljer jag ansiktet. Sedan klär jag på mig. Garderoben är



6

rymlig och innehåller alla typer av kläder. Mest av arbets-typen. Med det bästa tycks jag ha råd, så skönt för mig.

På sängen sätter jag mig och drar upp båda byxbenen på

en och samma gång, hämtar en skjorta från min garderob

och är påklädd. I fickan i byxorna från igår har jag lämnat

kvar några mynt och en tändsticksask. Den lilla asken har

varit med om mycket, det är högst tydligt. På den kan jag

läsa orden, eller ortsnamnet, Palmerston North. Det intres-

serar mig, orden eller ortsnamnet. Kanske kan Palmerston

North säga mig något om vem jag är? Kanske inte.

Det är med friska tag jag knyter på mig mina nyputsade

skor, om än något efter jag fått på mig mina sockor. Båda

sockorna är i en och samma färg. Ut på promenad är vad

jag ska, och det bestämt och med lite eftertryck. Det är vad

jag ska göra, ut och gå. Ut och se min nya värld.

Nycklarna till min bostad ligger på bordet och jag plock-

ar upp dem utan att bry mig om att man inte ska plocka

upp nycklar från bord. Inte är jag vidskeplig av mig, inte.

Min dörr öppnas och jag stänger den efter mig, låser som

jag säkert gjort åtskilliga gånger tidigare och kontrolleraratt jag verkligen utfört proceduren ordentligt.

I trapphuset möter jag en man som hälsar på mig och

undrar om jag hade det trevligt igår.

”O ja, kära du, det var den bästa dagen i mitt liv”, över-

driver jag överdrivet och klappar mannen på axeln.

Nerför trapporna fortsätter färden och ut genom porten.

Det här är inte Palmerston North, ack nej, staden jag vak-

nat i heter enligt människorna på gatan Stockholm. Det

verkar som om jag bor här.



7

Människorna och jag har mer gemensamt än vad man kantro. De tycker till exempel om att gå promenader på lör-

dagsförmiddagarna och det gör ju jag också. Märkligt nog

måste alla människor nödvändigtvis gå på just de gator där

jag vill gå. De är inte få utan tämligen många och trots

våra gemensamma intressen stör de mig något ofantligt

mycket.

En fråga som dyker upp är den om vad jag brukar syssla

med på lördagsförmiddagar. Kanske är jag berömd, kanske

är det därför de tittar så underligt på mig? Nej, jag är nog

inte så berömd, de tittar nog på mig för att jag stirrar på

dem. Det är oartigt att stirra, det vet jag, men jag känner

gott att jag har råd att vara lite oartig. En man med en dyr

garderob, som jag, får vissa privilegier. Så som att stirra.

Tycker jag tycker om gulaschsoppa, månne? Det gör jag

säkert. Efter en kavalkad av steg upptäcker jag en restau-

rang som på något övernaturligt vis tilltalar mig. De serve-

rar säkerligen gulaschsoppa och jag upptäcker efter några

hastiga blickar i den inplastade menyn att de faktiskt ser-

verar just vad jag vill ha.”Ge mig gulaschsoppa och ge mig mycket”, hojtar jag

hurtigt till den stackars servitören som ser ut att ha sin

första dag på jobbet.

Han undrar om jag vill ha grädde och annat krafs i min

soppa. Det vill jag säkert. Nu är jag inte längre hemma,

men det rör mig inte ur fläcken.

Kanske sitter jag här ofta? Kanske är detta mitt favorit-

hak? Baltazar är ett oerhört mäktigt namn på en restau-

rang. Det är väl klart jag sitter här ofta och filosoferar och

tjänar pengar. Kanske är jag yrkesfilosof och tänker påstora frågor och blir beundrad av massorna. Det är mycket



8

möjligt. Det är lika möjligt att jag är astronaut eller sjuk-sköterska. Världen är en fest och jag är bjuden. Härligt!

Vilka fina servetter de har på det här stället, inte undra

på att jag går hit så ofta!

Förstadagsservitören står tydligen kvar vid mitt bord

samtidigt som jag granskar inredningen.

”Jo, skulle ni ha någonting att dricka, herrn?”

Han frågar artigt. Lika artigt blir han besvarad:

”Det vore trevligt, vad brukar jag beställa? O, förlåt, jag

glömde att det var din första dag. Ett glas vin är vad jag

tar. Husets röda.”

Min nye vän, förstadagsservitören, ser nu väldigt osäker

ut, men sträcker sig till sist efter min meny och förklarar

för köket vad stamgästen beställt. Det är alltså jag.

Baltazar har väldigt liten underhållning för ensamma

män utan minne. Tändsticksasken dras fram ur fickan ur

fickan och jag beundrar den för mig själv. Palmerston, det

låter nästan som en golfklubb. Golf spelar jag säkert. Helt

klart är det så, ty det är professionell golfspelare jag är. Om

jag inte är yrkesfilosof, förstås.”Du, grannbordsägare”, hör jag mig själv hojta onödigt

högt, ”ja du, med snygga skjortan!”

Grannbordsägaren har tydligen ett annat namn i verk-

ligheten, men han förstår att jag är den han ska tala med.

”Jo”, undrar jag högtidligt, ”vet du möjligtvis var Pal-

merston North ligger?”

Det vet han ej. Med ovissheten i behåll lämnas jag kvar.

Det är tydligt att jag är dålig på tålamod, för jag vill veta

var Palmerston ligger. Helst nu.

Förstadagsservitören står borta i ett hörn och talar mednågra fleradagarsservitörer. En vänskaplig vink får honom,



9

till min förtvivlan, att röra sig i min riktning. Ack, så job-bigt.

”O nej, jag ville bara säga hej. Jag vill dig ingenting spe-

ciellt”, förklarar jag så han förstår och vänder på klacken.

Nästa gång han återvänder är det med min gulasch-

soppa. Som jag har längtat. Nu har jag alla mina favorit-

tillbehör också, bröd, gräddfil och allehanda kryddor. Det

här ska bli gott.

Efter min första sked förstår jag att jag ju inte alls tycker

om gulaschsoppa.

Jag lämnar Baltazar efter att ha betalat och träffar pre-

cis utanför mitt stamhak min gamle vän, tror jag.

”Hej Paul, är du här?” frågar den gamle vännen förvirrat.

Ja, för han ser ju att jag är här, men ändå måste han fråga,

för han tror tydligen inte sina ögon. Det är förstås möjligt

att han blandar ihop mig med en människa vid namn Paul,

något som säkert är rysligt pinsamt för honom.

”Jo, det tycks som så”, svarar jag förstås.

”Allt bra med dig?” frågar han, ”är du orolig?”

”Nej, nej”, fastslår jag, ”jag har inte ett enda bekymmer ihela världen!”

”Som du säger, gamle kompis.”

”Jo, det är som jag säger.”

Mannen som är vän med den jag utger mig för att vara

höjer sitt ena ögonbryn effektfullt och fortsätter frågestun-

den:

”Vad menar du? Är du verkligen inte orolig?”

”Vännen min, jag oroar mig inte i onödan”, lugnar jag.

”Jag är inte det minsta bekymrad, det kommer att gå jätte-

bra! Hur är det med fotsvampen?”



10

Nog för att jag saknar minne, men sannerligen inte takt-känsla.

”Vilken fotsvamp?” undrar han som står emot mig.

”Det var ju det jag frågade om, gamle kompis.”

”Jag har ingen fotsvamp, vad talar du om?” säger vän-

nen. ”Men oj, vad klockan är mycket, vi hörs! Hej, hej!”

Vem kan det där ha varit? Tydligen har jag vänner, men

han var inte speciellt trevlig. Att jag skulle behålla honom

är inte troligt, han passar inte alls in som del av inredning-

en på mitt stamhak.

Min vandring genom staden som råkar vara hemma fort-

sätter, men måste staden vara så kylig? Så här är det ald-

rig hemma i Palmerston North, inte alls, där är det varmt

året om och man får ständigt paraplydrinkar. Som jag läng-

tar dit.

Måste man verkligen spela golf för att vara medlem i en

golfklubb? Det tycker jag låter tämligen ologiskt. Det är väl

ändå inte därför man är med i en golfklubb, man är väl

medlem för gemenskapen? Vid nästa årsmöte är det jag

som tar upp det. Då ska de allt få höra ett och annat.Nej, nu orkar jag inte vandra längre, det här ser ju ut

som vilken stad som helst och människorna tycks dras till

mig som flugor. Hem till mitt hem är var jag styr kosan.

Paul Westman har verkligen ansträngt sig. Hans bibliotek

innehåller nästan bara böcker skrivna av författare med

krångliga namn och jag skulle inte bli överraskad om han

också läst dem. Att bara läsa bokryggarna på dem gör mig

uttråkad. Samma princip har han också använt när han

samlat skivor och film. Han äger säkert varenda skiva mansom seriös samlare ska äga. Om man bortser från denna



11

ansträngning har Paul, mer känd som jag, en väldigt ut-vecklad smak. Han gillar precis det jag gillar, vilket inte är

alltför förvånande då Paul också är jag. Det praktiska är

att jag aldrig tidigare lyssnat på hans musik eller sett på

hans filmer. Allt har jag framför mig. Tack Paul!

Paul har tänkt på allt, säg den köksartikel han inte äger.

Allt tänkande gör mig lite sömnig, klockan är nästan tre.

Min tv slås på och det är endast reklamfilm som visas. Se-

dan börjar programmet och då byter jag kanal. Han har

många kanaler, Paul, många kanaler. Behöver han verklig-

en den italienska musikkanalen? Usch, som det låter, byt,

byt. Tacka vet jag gammal hederlig sport. Paul har placerat

sportkanalen på kanalplats fyrtio, vilket jag finner ganska

opraktiskt. Min vän Paul vill nog inte att jag ska titta på

sport.

Alla kanaler Paul inte vill att jag ska titta på har han

placerat mellan plats fyrtio och fyrtiosju på tv:n. Han tjuv-

kollar säkert på dem ibland, annars hade han aldrig pro-

grammerat in dem från början.

Paul har givit mig lata gener, jag orkar inte resa mig uppför att gå till kylskåpet. Det tar mig ett helt Sunset Beach

innan jag blir tillräckligt törstig för att byta rum.

Mitt kylskåp är verkligen fullt av mat, antingen ska Paul

ha en fest, eller så är han och jag väldigt ofta hungriga. När

jag kommer att tänka på det kommer jag fram till att jag är

utsvulten och till på köpet också ganska hungrig. Inte ens

soppan åt jag!

Det här blir gott. Kalkon! Potatisgratäng! Paul har slagit

på stort. Om han bara visste hur tacksam jag är för att ha

haft en sådan hungrig företrädare. Rejäla lass får samsasom plats på min tallrik och sätter mig i tv-soffan med all



12

mat i världen och en öl på burk. Det sistnämnda hoppas jagatt jag tycker om.

Så tillbringar jag alldeles för lång tid framför tv:n. Så

fort jag blir det minst hungrig återvänder jag till kylskåpet

och fyller på matsäcken. Paul äger ett oerhört praktiskt liv.

Det är faktiskt lite festligt, jag har tydligen missat att

någon försökt nå Paul. Hans telefonsvarare blinkar. Oj, oj,

jag undrar verkligen vad människorna kan vilja honom?

Ett lätt klick på uppspelningsknappen och det sätter igång:

”Hej Paul, det är Lasse, kan du ringa?”

Sedan piper det.

Lasse är inte speciellt pratglad av sig. Det är verkligen

trist att jag inte har hans nummer. Vi skulle säkert få till

ett oerhört spännande samtal.

”Det är mamma, nu har vi pratat med cateringfirman,

det blir jättefint det här. De behövde din underskrift för att

sätta igång, ringer du?”

Sedan piper det igen.

Det var Pauls meddelanden och de var inte överdrivet in-

tressanta. Suck, det där livet han levde verkar hopplöstointressant, men han har pengar, så jag ska inte klaga. Det

ska jag inte, men det tänker jag göra ändå. Man kan inte

bara ägna sig åt det man ska.

Vad jag kommer fram till är att jag inte ska ringa Lasse,

det kan han gott ha för att fatta sig kort och oförståeligt.

Hur ska jag som utomstående förstå vad han menar? Det är

väl klart att jag kan ringa, vem som helst vet hur man

ringer. Vilken fråga!

Och mor, min kära mor. Hon lever. Det var roligt.

Vad i hela världen ska Paul med en cateringfirma till,han har ju mat i kylskåpet så det räcker för halva Rwanda?



13

Har han ingen fru, Paul? En fru skulle passa bra just nu.Det går också bra med en älskarinna.

Det finns fler än ett sätt att nå Paul Westman. Hans mo-

biltelefon har jag redan upptäckt och jag har redan knäckt

hans försök till lösenord. 1234 är inte vidare originellt. Det

är dock inte underligt att jag knäckte det på första försöket,

det var ju trots allt jag som kom på lösenordet från början.

Hans telefonbok säger ingenting om någon fru, faktum

är att han inte har speciellt många kvinnor i telefonboken.

De mest intressanta namnen är givetvis som gjorda för att

undersökas:

”Hej Malin, hur mår du?”

”Jag vill inte tala med dig”, säger Malin innan jag hör ett

klick i luren.

Jahopp, Paul kanske är en riktig karlakarl ändå! Expe-

ditionen fortsätter:

”Hej Josefine, hur mår du?”

”Tjena brorsan, det är bara bra!”

”Okej, kul, syrran!”

”Ja.””Mmm.”

Det är först nu jag upptäcker att det är en stor spricka i

tapeten. När man ser den från detta avstånd är den dju-

pare än den största av havsgravar. Paul borde göra något

åt saken.

”Ville du något speciellt?” undrar rösten i luren.

”Nej, jag bara spontanringer människor med intressanta

namn” säger jag så ärligt jag kan.

”Å tack, Paul. Jag känner mig så utvald. Tack”, säger Jo-

sefine, men hon verkar inte vara så tacksam som hon utgersig för att vara.



14

”Ingen orsak”, svarar jag och tar ingen notis av systernseventuella försök till ironi. ”Nej, nu måste jag ringa vidare.

Hej då.”

”Menar du allv…”

Jag kan ju inte samtala med systern min hela dagen, vi

har ju säkert levt tjugo år i samma hem så vi känner nog

varandra riktigt bra vid det här laget.

Hon är rolig, min syster. Det måste hon vara. Däremot är

jag inte helt säker på att Pauls syster är lika rolig. Hur som

helst. Jag fortsätter att ringa.

”Hej Susanne, det var inte igår!”

”Det är Paul, va?” frågar hon. ”Faktum är ju att det var

det.”

Hon känner till mitt namn, vilket nog är en fördel om

man ska lära känna en person.

”Ja just det, det hade jag alldeles glömt bort. Gud, vad

kul det var. Fantastiskt.”

”Dina sarkasmer biter inte på mig.”

Susanne verkar inte notera att min kommentar innehöll

en hädelse. Tur för mig! En gång andas jag in och sedanfortsätter jag i samma stil:

”Äh, ta det lugnt, Sussie.”

”Susanne”, ryter hon.

”Sak samma”, svarar jag nonchalant och världsvant,

”vem är du?”

”Finns du på riktigt? Hur vågar du?”

Tyvärr kan jag inte besvara någon av hennes frågor, men

det gör ingenting, för hon har hunnit lägga på luren innan

jag ens funderat ut något svar.

Paul kanske har en älskarinna trots allt?



15

Livet som Paul är inte helt ospännande, han prenumererarpå två dagstidningar, har till synes obegränsat med pengar,

jag har allt kollat in hans bankpapper, han äger en rad

spännande filmer och har en trevlig skivsamling. Sedan är

hans kvinnliga bekanta inte helt ointressanta.

Susanne får finna sig i att än en gång bli uppringd.

”Hej igen, det är Pålle!”

”Jag trodde du hatade det smeknamnet.”

Hon känner mig bättre än jag vill veta, men jag vet

bättre.

”O ja, jag hatar mycket,” svarar jag kvickt. ”Det är ju det

som gör mig till Paul! Ja just, jag ringer för att be om ur-

säkt.

”För vad?” undrar Susanne, precis som om det skulle fin-

nas fler än ett missöde att ursäkta.

”Jag trodde du visste det.”

En suck hörs på andra sidan och efter en kort paus frå-

gar rösten:

”Är du full igen?”

”Jag är aldrig full”, svarar jag förnärmat.”I så fall är det första gången du ringer mig i nyktert till-

stånd. Grattis!”

Där fick hon allt till det, den onda kvinnan! Hon tror sä-

kert att hon är rapp och humoristisk, men hon ska veta att

det finns sådant man inte skämtar om. Man skämtar till

exempel inte om mig.

”Jag är aldrig full!”

”Lyssna då” förklarar hon och tar än en gång över takt-

pinnen. ”Det är över, Paul, jag kan inte hålla på så här

längre. Hon måste få veta.”



16

”Men å”, säger jag övertygat, ”det måste hon väl inte allsdet?”

”Jo, det måste hon visst, och du vet det lika väl som jag.”

Nu är det som så att jag inte vet någonting, så jag kan

omöjligen veta det lika väl som Susanne.

”Suck, du går mig på nerverna, kvinna”, fräser jag. ”Nej,

nu måste jag gå och plantera några tussilagos. Vi hörs i ett

annat liv.”

I samma spår som Paul vill jag då rakt inte fortsätta.

Han verkar ha alla möjliga problem. Han jagas både av

galna kvinnor och av cateringfirmor. Där går gränsen. Att

ta över Pauls liv, det går bara inte. Jag är inte Paul och han

är inte jag. Nu tror jag bestämt att jag återvänder till sof-

fan igen. Hoppas det inte går några program.

Det känns märkligt att befinna sig i någon annans lägenhet

utan att ägaren är närvarande. Teoretiskt sett skulle jag

som bekant kunna länsa hela stället och försvinna spårlöst.

I mitt fall är ju den idén inte så smart eftersom det på pap-

peret är jag som äger just hela det här stället. Hur Paul vå-gar låta mig bo här förstår jag inte alls, särskilt som han

inte ens tar ut någon hyra. Visserligen betalar jag hela hy-

ran själv, men det är ju med Pauls pengar. Jag är inte en

person jag skulle låna ut min lägenhet till.

De små verbala brottningsmatcherna jag har med mig

själv gör mig inspirerad att se något lustigt. Paul äger ”En

dag på varuhuset” med bröderna Marx, vilket verkar vara

ännu en klassiker jag inte minns. Det är tillsammans med

den filmen jag tillbringar resten av mitt livs första dag.



17

Söndag 18 januari

Så är det dagen efter lördagen, men den innan måndagen.

Det är nog nu Paul går omkring och kvider för att han

måste till jobbet imorgon. Han är allt bra rolig, men han

vet ju inte ens om det. Det är synd.

Vad Paul jobbar med har jag faktiskt ingen aning om,

men jag tycker att yrkesfilosof passade alldeles utmärkt för

en man med Pauls läggning. Ja, för vilken man som helst.

Även Paul. Egentligen oavsett läggning. Med hans tur har

han säkert blivit ekonom eller något. Det skulle utan tve-

kan vara värt att satsa en av hans vaser på att han jobbar

på ett kontor. Eller jobbade då. En som inte tänker besöka

hans jobb imorgon är jag. I tv-bilagan står det nämligen att

”Det lilla huset på prärien” imorgon börjar sändas från

första avsnittet och det kan jag inte missa. Tyvärr, Pauls

arbete, men det finns viktigare saker i livet än hårt jobb.

Han som lever i Pauls kropp går igenom företrädarens

papper och dokument. Man vet aldrig vad man kan finna

och tyvärr vet inte jag det heller för jag finner ingenting.Han har inga mörka hemligheter och inga ljusa heller, för

den delen. Det har sagts förut och det tål att upprepas.

Paul är verkligen hopplöst ointressant. Tänk bara att folk

nu tror att det är jag som är Paul. Bara för att min kropp

har levt Pauls liv betyder det inte att jag är Paul, eller?

Vad skulle då den där Paul gjort om han levde idag? Han

skulle förmodligen ha ringt någon av sina goda vänner och

suttit på något café och babblat om något oväsentligt. Det

är inte vad jag ska göra. Idag är dagen jag ska leva mitt liv

i någon annans kropp. Vad som än händer kommer allt attskyllas på Paul. Planen är vattentät.



18

Idag ska jag… ja, vad ska jag göra? En av Pauls dagstid-ningar slås upp i syfte att hitta något exalterande som jag

kan ta mig för. Pauls fantasi är ungefär lika utvecklad som

min egen. I min plånbok börjar jag rota för att se om han är

medlem någonstans. Det är han. Han går på gym, han

handlar på Ica och han är medlem i MasterCard. Master-

Card verkar vara en särdeles spännande klubb.

Vid närmare eftertanke tror jag att jag gör som jag bru-

kar, jag ringer någon av Pauls vänner. Lasse är den ut-

valde.

När jag ringer förklarar han att han heller inte har

någonting för sig när han inte arbetar och han har heller

inte någonting emot att komma förbi på en kopp kaffe. Nu

hoppas jag att jag tycker om kaffe.

Lasse bor nära mig och när han och hans flickvän plingar

på Pauls ringklocka har jag ännu inte klätt på mig. Det

stör den morgonrocksuniformerade mannen en smula, men

det hade förmodligen stört Paul Westman ganska många

smulor.

Dörren min öppnas och framför mig står då Lasse och detkvinnliga sällskapet. Min vän är en lång man med tjockt

ansikte och det ser ut som om han ägnat allt för många

middagar åt gåslever och annan flådig kost. Hon den där

kvinnan heter Isabella och är minst tjugo år yngre än Lasse

och tio år yngre än jag. Hon är till på köpet väldigt söt och

jag förstår att Lasse också han är förmögen.

”Kom in, vet jag, inte kan ni stå här ute i tamburen hela

dagen?”

”Kan och kan, visst kan vi det”, säger Lasse och fnissar

lite ovuxet så att hans sällskap också hon kan få vara medpå vårt underfundiga samtal om livets stora frågor.



19

Isabella hälsar som om hon träffat mig tidigare. Jag häl-sar tillbaka som om jag träffat henne tidigare:

”Nämen hej, Isabella. Kul att se dig igen! Vad du har

vuxit, när vi sågs var du så här liten”, säger jag vänligt och

visar med handen.

Lasse ser måttligt road ut, men av någon outgrundlig an-

ledning säger han ingenting utan låter mig hållas.

I en av mina soffor ber jag paret att sätta sig samtidigt

som jag byter rum och klär på mig. Det är härligt vad pro-

per jag ser ut i Pauls kläder. Man skulle nästan kunna

missta mig för att vara pålitlig.

Efter påklädningen vandrar jag ut i köket och knäpper

på Pauls espressomaskin och placerar sedan Pauls kropp i

fåtöljen bredvid parets soffa.

Isabella är tystlåten av sig, ser inte alls ut som någon

fru. Hon är alldeles för vacker och alldeles för ung. Frågan

är oundviklig:

”Har ni planerat att gifta er då?”

Lasse skruvar på sig och jag förstår att han inte har

några sådana planer. Ack nej. Vilket leder mig fram tillfråga nummer två:

”När då? Jag blir väl best man?”

Lasse tycker lite sämre om mig, men Isabella ler och

kramar älskvärt om pojkvännens arm. Kakorna jag ställt

fram tystar Lasses mun och när de gjort sitt frågar han om

inte espressomaskinen arbetat klart. Det har den. Vårt

samtal med fyllda koppar skiljer sig lite från det med

tomma. Jag frågar, Lasse svarar inte, Isabella ler.

”Hur många barn har ni planerat?”

”Kärleken bryr sig inte om ålder, eller hur Lars?””Jag ser fram emot att bli gudfar, verkligen.”



20

Lasse svarar på den sista undringen och jag blir liteöverraskad:

”Du är redan gudfar. Har du glömt det?”

Blicken hans är ond och kall. Det är på vippen så att jag

blir rädd, men jag hinner ducka i sista sekunden. Ingen

kastar onda och kalla blickar på mig, inte ens om de tror

att jag är Paul. Lasse är ännu en av mina ratade vänner,

det ska han snart bli varse om.

”O kära någon då, jag har ju bråttom, här kan vi inte

sitta och hänga hela dagen” förklarar jag mellan två blink-

ningar. ”Vi måste ut och få lite frisk luft.”

Isabella finner idén både genomtänkt och klok och Lasse,

som av kroppshyddan att döma förmodligen tog taxi hit,

tycker helt tydligt att den är helt galen. Det vågar han för-

stås inte avslöja inför Isabella, så vi beger oss mot utom-

huset.

Lasse börjar hosta andfått redan efter två kvarter, han

är tydligen inte en av mina gymkamrater. Han frågar:

”Är vi på väg till någon speciell plats, chefen?”

”O ja, vi ska till… vad kallade du mig?” undrar jag.”Chefen, chefen.”

Är det Pauls smeknamn månntro? Mycket fyndigt.

”Hur fick jag egentligen det där smeknamnet”, frågar jag

synnerligen smidigt, ”mitt minne är så suddigt när det gäl-

ler den punkten? Den påminner mer om ett kommatecken.”

”Det är ingen lång historia”, säger Lasse. ”Det har

kanske att göra med att du är min chef?”

Jag finner mig snabbt. Paul Westman är en man med

kvickhet:

”Och ändå är vi så här bra vänner”, brister jag ut, ”visstär det vackert!”



21

”Det är ju första gången vi träffas utanför jobbet.””Det vet jag väl”, säger jag.

För det vet jag väl.

Inte speciellt empatiskt tvingar jag iväg Lasse på en lång

promenad runt halva staden, och om vi ska vara riktigt är-

liga är det lite mer än så, så säg trekvart.

När vi återvänt hem förklarar jag att jag har en massa

arbete och att jag förmodligen jobbar hemifrån imorgon.

Lögnaktigt påstår jag till på köpet att jag gömt en video-

kamera någonstans på kontoret och att jag håller dem, de

anställda, under uppsikt.

Mitt skratt är ironiskt, men tillräckligt märkligt för att

Lasse ska tro att det trots det ligger någon sanning i vad

jag just påstått. Vilket är i enlighet med planen. Någon

måste ju ta hand om Pauls liv när han är borta.

Med en kyss på handen tar jag farväl av Isabella och iväg

far de båda turturduvorna.

Så fort jag kommer innanför ytterdörren ringer Pauls te-

lefon. Ingen annan än jag finns i närheten för att svara, så

jag tar på mig ansvaret.”Paul Westman”, säger jag precis som om jag vore Paul

Westman.

”Hej Paul, jag heter Lena Johnsson, du kanske har hört

talas om mig genom Lasse?”

”O ja, kära du”, svarar jag. ”Det har jag. Nå, vad gällde

saken?”

”Jag ville bara höra om du vet var Lasse är någonstans?”

frågar hon. ”Han försvann utan att säga ett ord och jag

tänkte att det kanske var något jobbrelaterat. Han jobbar

ju nästan dygnet runt.”



22

”Det stämmer bra, han var förbi en sväng med ett char-merande kvinnligt sällskap. Isabella hette hon visst.”

”Vad sade du?” undrar kvinnan nästan teatraliskt. Det

har nog något med kärlek att göra.

Jag har sagt lite för mycket, så jag brer på för att göra

det mycket för mycket:

”Oj, sade jag för mycket nu? De talade om bröllop och

barn, så jag utgick från att de var på väg att gifta sig. Lasse

kunde knappt tala om något annat.”

”Hej då”, hörs den snörvlande kvinnan säga i andra än-

den av telefonen.

Det var artigt av henne att säga hej då, det tycker jag

allt. Synd att hon fick lida av Lasses otrevligheter.

Att Paul umgicks med otrogna män och sådant löst folk,

nej, det hade jag ingen aning om. Usch, usch, det är inte

sådant folk jag vill umgås med. Lasse är struken från listan

och blir knappast bjuden om jag av någon anledning skulle

få för mig att fira något.

Den onda och kalla blicken var förvisso ett hårt slag motmin manlighet, men jag borde aldrig ha hämnats den.

Djupt ångerfull är vad jag är och jag skulle aldrig ha gjort

om det om jag fick leva om de senaste timmarna. Man gör

sina misstag här i livet och också jag är en människa, jag är

inte perfekt.

Det ringer nämligen fasansfullt mycket i Pauls telefon

och när det inte är bölande kvinnor är det ursinniga an-

ställda i andra änden av luren. Det är oerhört enerverande

och om jag inte vore en sådan god själ skulle jag ha avske-

dat Lasse med detsamma.



23

Som om inte Paul hade nog med problem, nu hjälper jaghonom att få nya! Suck, vilket komplicerat liv han lever.

Med en påse chips och skidskytte för damer på sportka-

nalen lyckas jag komma över Paul Westmans små bekym-

mer.

Det gick snabbt och nu mår jag bra igen. Telefonen har

slutat ringa, vilket till nästan hundra procents säkerhet be-

ror på att jag lyft av luren. Härliga tystnad. Paul tycker om

sin tystnad, det vet jag. Han tycker inte om gulaschsoppa,

men han är oerhört förtjust i sin tystnad.

Klockan är fyra och jag har en del kvar av dag två i mitt

liv från Pauls kropp. Ska jag ringa Sussie? Nej, jag har fått

nog av människor för nu, det får bli vinflaskan i stället.

Pauls vinförråd är imponerande och kan säkert räcka i

flera dagar om jag fortsätter på den inslagna vägen. Vilket

jag gör. Den röda drycken och jag gör ett sagolikt par och

rätt var det är finner jag Pauls kropp sovande i min soffa

med chipssmulor över hela skjortan. Ack Paul, vad är det

för gener du gett mig?

Måndag 19 januari

Dag tre i livet som Paul startar med ett skott. Igår glömde

jag bort att stänga av tv:n och där, mitt framför mig, står

någon ponnyryttare och skjuter mot skräckslagna indianer

med fjädrar i håret. En hastig blick i tv-tablån säger mig

att ”Det lilla huset på prärien” börjar först om några tim-

mar. Skönt.

Luren läggs tillbaka på rätt plats och jag trycker på Pa-

uls mobiltelefon.



25

Nu är det blott två timmar kvar till det spännande pro-grammet jag så ser fram emot. Innan det börjar hinner jag

förbi en sväng till Baltazar.

Pauls rock blir min rock och jag fixar till håret när jag

passerar hallspegeln. Det är i alla fall något han har, Paul,

hår.

Tredjedagsservitören är överlycklig att se mig igen. Nej,

det är han inte. Däremot känner han igen mig, vilket gör

mig nöjd. Bättre ökänd än okänd eller vad de nu säger.

Vid samma bord som tidigare sätter jag mig och jag un-

dersöker noga Baltazars servetter. Oerhört flotta. Med en

världsvan vink kallar jag till mig tredjedagsservitören.

”Hej igen, ursäkta för mitt beteende här om dagen. Jag

var så uppspelt, förstår du.”

Han nickar och ler falskt, så jag fortsätter:

”Jo, nu är det så här att jag behöver äta innan ’Det lilla

huset på prärien’ börjar. Vad rekommenderar du?”

”Jo, vi har förstås dagens rätt.”

”Det låter ju fantastiskt spännande”, klämmer jag i. ”Jag

tar en sådan.””Jaha. Något till?” inflikar min nygamle vän.

”Måste jag?”

”Nej”, svarar han, skruvar på sig och ler generat, ”det

måste du väl inte, antar jag.”

”Vilken tur!”

Sedan viftar jag iväg honom mot köket. Den stackars

tredjedagsservitören har det inte lätt, de andra gästerna

kör med honom. Tur att han har mig.

Min gamle vän från förra besöket dyker upp även denna

gång. Lite överraskad blir jag av så många känner Paul,



26

han verkar vara en riktig hedersknyffel, eller är han baraalldeles för förmögen.

Det är jag som inleder samtalet.

”Är det du som är Baltazar?”

”Hoho”, svarar vännen, som om jag sagt något lustigt,

”skojare där!”

”Ja, skojare här”, säger jag iskallt. ”Jag är seriös. Vem är

du, gamle kompis?”

”Skämtar du med mig?”

”Jag skämtar aldrig”, svarar jag och biter mig nästan i

tungan för att inte le.

”Det är ju jag, Frank!” meddelar min gamle vän och lyf-

ter båda sina armar. Kanske vill han visa sina armhålor för

mig, men jag tror inte det, för han har kläder som är i

vägen.

”Nämen, hej, Frank! Vad gör du på ett sjaskigt hak som

detta?”

”Har du druckit nu igen?” undrar Frank. ”Haha. Kalla

inte min restaurang för hak är du snäll. Nog för att det är

sjaskigt alltid, men inte är det något hak inte.”Jag har förbiseende med spydigheten:

”Du är ju riktigt rolig. Jag tror jag sparar dig.”

”Vad sade du nu?”

”Har någon sagt något?” frågar jag och ser oerhört förvir-

rad ut. ”Förresten, visst var det kul när vi var i Palmerston

North?”

”Vad för något? Vad svamlar du om? Jag måste tillbaka

in till köket. Jag rekommenderar förresten dagens rätt

idag.”

”Det är vad jag har beställt”, förklarar jag självsäkert.”Fyndigt namn!”



27

”Hoho, ja, vi hörs, Paul!”Ingen verkar veta mer om Palmerston North än jag och

tyvärr vet jag lika lite som alla andra.

Dagens rätt visar sig vara något helt annat än vad jag

förväntat mig. Vad jag får är entrecote med dijonsås, vilket

förstås går alldeles utmärkt, men jag tycker allt att Frank

kan döpa sina rätter till namn som man förstår. Tipsen

stämde dock, dagens rätt verkar vara en perfekt uppladd-

ning inför tv-eftermiddagen.

Som den rationella människa jag är försöker jag njuta av

de sista dagarna utan bekymmer. Sedan bär det av till en

läkare som får undersöka mig och avsluta det Paul-lösa li-

vet.

Det är fruktansvärt tur att jag inte är någon rationell

människa. Inte ens att Paul själv kan vilja ha sig tillbaka,

jag gör honom en tjänst genom att ignorera hans liv. Gör

jag något bra är det ändå han som får äran för det, så vad

har han att förlora? Ingenting. Nej, jag går inte djupare in

på det där än så. Över till biffen.

Denna gång äter jag allt som är på min tallrik.För att testa Franks tålamod avstår jag från att betala

och han ser inte så värst nöjd ut när jag slinker ut ur hans

restaurang.

På vägen hem köper jag med mig jordnötsringar och rik-

liga mängder chips. Paul styrketränar, jag kan gott unna

mig det här, tänker jag.

Vad har Paul egentligen för intressen? Att döma av hans

lägenhet tycker han om kultur av alla slag och inte så

mycket sport. Han dricker mer än gärna vin och äter allde-les för mycket god mat.



28

Ja, men vad gör han när han inte jobbar? Inte rännerhan runt i bibliotek så fort han får en kvart över? Då kom-

mer jag på att min gode vän Paul faktiskt har en kalender

hemma.

Med raska steg beger jag mig mot lägenheten och så fort

jag kommer in rotar jag fram hans tidsplaneringsbok. Ka-

lendern ligger säkert placerad i hans portfölj. Den har jag i

för sig inte heller tittat i, men den verkar innehålla för

mycket papper för att kunna vara intressant.

Hm… Paul tycker inte om att fylla i sin kalender. Den är

tom på text. Oj, här ligger en sådan där praktiskt handda-

tor också, men hur öppnar man den? Den är lösenords-

skyddad.

1234 fungerar inte. 4321 och 5678 är även dem misslyck-

ade kodförsök. Sedan ger jag upp.

Ju mer jag tänker på det, desto mindre intresserad blir

jag av Paul, egentligen vill jag ju inte alls veta vad han

tycker om. Det blir så mycket roligare att undersöka det

själv. Paul gillar definitivt ”Det lilla huset på prärien”.

Josefine ringer. Det är min syster, det står så på mobilte-lefonen. Glömmer Paul bort det annars? Hon talar så fort

jag tryckt på den gröna knappen.

”Vad menade du när du ringde i lördags?” frågar hon ir-

riterat så fort mitt öra placerats rätt.

Det märks att vi är syskon, annars skulle jag bli arg eller

kanske till och med en aning stött, men det blir jag inte, för

vi är ju trots allt syskon.

”Jag menade det jag sade.”

”Mår du bra?” frågar hon i stället och det med ett helt

annat tonfall.



29

”Det här är en av de tre bästa dagarna i hela mitt liv”,insisterar jag. ”Jag svär.”

”Hur så?” undrar hon och all irritation verkar helt bort-

blåst.

”Jag sitter här med tv:n, soffan, vinet och chipsen”, sva-

rar jag sakligt. ”Vad mer kan en man begära?”

”En fru kanske?”

”Ve och fasa”, säger jag, ”har jag en sådan?”

”Nej, det har du inte”, svarar hon och jag blir lugn. ”Än,

kanske man ska säga?”

Tillägget på slutet gör mig inte lika lugn, men eftersom

hon ställt en fråga är jag inte så ohyfsad att jag låter den

hänga löst i luften så jag besvarar den:

”Det kanske man ska, men just nu lever jag lycklig.”

”Jaja”, säger hon, ”njut så länge du kan.”

”Haha, jag ska, jag ska, syster lilla.”

Nu är jag sur på riktigt och jag känner mig till och med

ganska stött, för vem är min syster att avslöja sanningar

om mig själv och mitt förflutna? Vem är hon att utnyttja

sitt naturliga överläge mot den minneslöse mannen? Detvet jag inte och jag hinner inte ställa frågorna högt, för Jo-

sefine, det är så hon heter, fortsätter att tala:

”Jo, jag tänkte att vi skulle träffas snart, det var ju ett

tag sedan vi sist åt middag ihop? Det blir precis som på den

gamla goda tiden.”

”Ja, men det blir lite ensamt utan mor och far”, hittar jag

på. ”Det kommer inte riktigt att bli som den gamla goda ti-

den. När hela familjen satt samlad för middagen.”

”Eh… nej, det har du rätt i.”

”Vad sägs om hemma hos mig?” föreslår jag frikostigt.”Du är så rolig. Vad sägs om hemma hos mig?”



30

Vad som var så roligt med det, nej det vet jag ju inte,men Josefines förslag innebär mindre disk att ställa i disk-

hon.

”Det låter alldeles utmärkt. När?”

”Kom på torsdag”, säger hon, ”vid sju.”

”Perfekt! Då säger vi så”, säger jag bestämt. ”Nu har jag

en del att göra, men vi hörs!”

”Ja, det förstår jag, du borde inte jobba så mycket!”

”Nej, det borde jag inte, nej”, svarar jag sanningsenligt.

”Hej då!”

”Hej då!”

Oj, vad trevlig jag har blivit på sistone. Riktigt överdrivet

trevlig, men vad gör man inte för familjen?

Jag vet inte ens vad Paul har för en familj. I alla fall inte

helt och hållet. Vad vet är att han har en syster och en mor.

Det är vad jag med all säkerhet känner till om hans och

mina familjeförhållanden. Det ter sig heller inte helt osan-

nolikt att jag har eller har haft en far.

Allt tänkande gör mig förvirrad, vill jag verkligen veta

mer om Paul? Svaret är förstås nekande. Varför ägnar jagdå mina tankar åt dessa ointressanta och tillika glömda

minnen? Jag är lika svarslös som en sovande grävling.

Mitt liv som Pauls efterträdare börjar ta form och jag

börjar sakteliga tröttna på tv-soffan. Det är inte så att jag

ska sluta besöka den, mer så att jag tar pauser då och då.

Imorgon ska jag besöka Pauls jobb.

Tisdag 20 januari

Den fjärde dagen i livet som Paul rivstartar. Det är en ar-

betsdag och precis som Paul alltid gör har jag ställt inväckarklockan på kvart över sex.



31

Nu ska jag på allvar leva mitt liv genom Paul. Precis somhan är jag beslutsam, jag stänger kvickt av den pipande

klockan, reser mig direkt upp ur sängen, vandrar piggt mot

badrummet och gör mig i ordning.

Paul hade nog aldrig skäggstubb på jobbet och att döma

av dagen jag vaknade och fotona han har på sig själv sak-

nade han också polisonger. Som den fulländade lurendreja-

ren ser jag mig själv. Ingen kommer någonsin ana att Paul

inte är jag.

Rikliga mängder havregrynsgröt och till det grönt te, det

är vad som är tänkt att göra mig redo för dagen.

När jag fått på mig den blårutiga skjortan, slipsen, de

nyputsade skorna, kammat håret ordentligt och slutligen

fått på mig kostymen, rocken och med mig portföljen, då

känner jag mig redo att inleda livet som Paul Westman.

Pauls visitkort leder mig till hans arbete. Med en prome-

nad förflyttar jag mig till min arbetsplats, ty det är säkerli-

gen så Paul Westman skulle ha transporterat sig dit från

lägenheten. Inget får lämnas åt slumpen.

Nycklarna till kontoret ägs av mig, men jag kan förståsinte minnas portkoden. Inte helt oväntat känner Paul

människorna som arbetar i byggnaden och turligt nog lyck-

as jag anlända samtidigt som en kraftig man med lite hår,

men mycket skägg. Han håller upp dörren när jag kommer

till platsen.

Två trappor upp har jag min kontorslokal. På en stor

skylt läser jag mitt företag namn. Westman Technologies

heter min arbetsgivare.

Med tre nycklar öppnar jag upp och alla lampor i kon-

torslokalen slås på när den sista vrids runt och låter låsetvila för dagen.



32

Mot det största kontoret störtar jag, mot chefens rum,och det visar sig att Lasse hade rätt. Jag är verkligen che-

fen. Det är jag som är Paul Westman. Detta är mitt företag.

Jag är först på plats.

Klockan är sju och femton. Ingen märker att jag är här så

jag kan lika gärna sova.

Tretton minuter senare kommer Lasse. Han är antaglig-

en rädd om sitt jobb och ännu räddare nu efter att inte dykt

upp under måndagen. Han ger mig ett stelt leende och be-

ger sig direkt till sitt skrivbord.

Westman Technologies kontor är uppdelat i tre rum och

två mindre kontorslandskap. Det är alltså Paul som äger

det största av rummen.

Datorn slås på och jag knappar in adressen till vår hem-

sida, en adress som står skriven på alla papper jag har runt

omkring mig. Här har vi en lista över de anställda. Den där

Paul är på bild och allt, och han har mustasch! Varför,

Paul, o, varför hade du mustasch? Du passar inte alls i det.

Vice VD är en viss Teodor Jönsson och marknadschefen he-ter Ylva Larsson. Tydligen har jag kvinnliga anställda. Så

trevligt!

Det är de tre cheferna som har egna rum. Kontoret är av-

långt och dessa kvadratmeter omringade av väggar är pla-

cerade i mitten av kontorsytan.

På båda sidor av oss finner man de två kontorslandskap-

en. De ser ut att rymma ungefär sex anställda var. Allt som

allt är Paul Westman den högsta chefen för runt fjorton

personer. Inte illa, Paul, inte illa! Det är nästan så jag blir

imponerad.



33

Mitt eget lilla utrymme här i landskapet är vitt och ste-rilt, skrivbordet är stort och saknar alla möjliga former av

personlig charm. Paul har inte ens några foton uppställda,

inte ens undangömda. Det är lätt att misstänka att han var

rädd för att visa sig sårbar. Alternativt hade han ingen att

tycka om tillräckligt mycket. Något som inte ter sig allt för

osannolikt. Ingen som han inte delar blod med har ju ringt

under de första tre dagarna. Om man inte räknar den där

anställde, förstås. Stackars Paul, han är nog ensam. Inte

ska jag låta ensamheten komma tillbaka, o nej, nu ska jag

se till att ordna upp Pauls liv på det vis jag vill ha det!

Kontorsdörren öppnas och går igen, de anställda börjar

anlända och alla går de först förbi mitt rum och hälsar.

Runt halv nio verkar alla ha kommit och jag har inte längre

lust med att låtsas arbeta. Det är jobbigare än man tror, att

låtsas som om man har någonting för sig.

Paul skulle vara stolt om han visste hur mycket jag off-

rar för att hålla hans sken uppe. Det finns dock en gräns

och den är sedan länge passerad. Teodor blir tillkallad till

chefens kontor och han verkar en smula förvirrad när hansläntrar in på mitt rum med en kaka i handen.

”Teodor”, säger jag lugnt, ”vi har känt varandra länge, el-

ler hur?”

”Ja, det kan man väl säga, vi pluggade ju tillsammans”,

påstår han.

Oj, Paul har en vän!

”Det var en härlig tid”, säger jag och låtsas att jag minns.

”Och så kämpade vi gemensamt och lyckades bygga upp

detta blomstrande imperium!”

”Är det här något test?”



34

”O nej”, svarar jag med rak blick. ”Vad har du att sägaom mitt påstående?”

”Att det inte stämmer, jag anställdes först förra året, för

att den förra vice VD:n slutade.”

”Precis så”, mumlar jag och rullar tummarna chefsaktigt,

”och vet du varför?”

Jag finner mig snabbt, visst gör jag?

”Eh…” svarar den talföre mannen.

”Jo, för att du är min bästa vän och för att jag tror på

dig.”

”Eh… tack.”

”Och vet du hur detta företag kom till?” frågar jag.

”Är detta verkligen inte ett test?” säger Teodor och bryr

sig inte om att han besvarar en fråga med en fråga.

”Svara bara.”

”Ja”, inleder han och jag måste medge att det låter lo-

vande, ”du fick ärva en summa pengar av din farfar och an-

vände de pengarna till att tillverka ett nytt operativsystem

och starta upp den här firman.”

Nöjd med svaret fortsätter jag utfrågningen:”Ja, och vad hände sedan?”

”Det gick inte så bra med operativsystemet, men en av

dina anställda utvecklade ett program som underlättade

handeln mellan större företag.”

”Precis så”, mumlar jag för andra gången på en minut,

”och vet du varför jag frågar dig detta?”

”Nej.”

”För att du ska veta vad detta företag går ut på”, påstår

jag. ”Du ska känna hur du står på år av tradition och alltid

känna varifrån du kommer. Det kan vara bra att ställa sigdessa frågor titt som tätt. Tycker du inte?”



35

Teodor ser riktigt förvånad ut, förvånad eftersom det härsamtalet verkligen lett fram till något vettigt.

”Du har rätt. Tack.”

”Tack själv, Teodor”, säger jag. ”Se så, tillbaka till arbe-

tet.”

Vilken hygglig och lättimponerad prick han verkar vara,

den där Teodor. Om det inte vore för att Paul sitter på

plånboken skulle han nog aldrig ha umgåtts med honom.

De passar ju inte alls ihop. Nu vet jag i alla fall vad jag be-

höver veta om detta företag utan att ha rotat för mycket i

Pauls liv. Nu fick jag svar på just de frågor jag ville få be-

svarade och slapp all bonusinformation. Till på köpet lät

jag filosofisk och vis, vilket säkert inte är likt Paul, men

som kan lura de anställda att tro att han har något inre och

outforskat djup.

De anställda bryr sig mycket om vad Paul tycker och

tänker, de kommer ideligen förbi hans kontor och ställer

frågor. Vad jag förklarar är att de vet redan vad jag tycker

och vad jag skulle tycka, och detta visar sig vara en effektiv

metod att delegera och slippa ta ansvar.Kontoret är tyvärr ingen vidare nöjespark, den roligaste

platsen är fikarummet och den är bara rolig fram till det

kommer fram någon anställd och talar allvar.

Efter åtskilliga tankar om effektivisering kommer jag

fram till att den enda platsen jag kan arbeta ostört ifrån är

mitt kontor, men bara om jag stänger dörren. Det verkar

tydligen vara någon form av signal att arbeta med stängd

dörr, ingen vågar sig ens på att knacka.

Nu sitter jag här och jobbar hårt, ty det här fotbollsspelet

på datorn är inte alls så lätt som man tror. En boll kastasfrån vänster och jag ska försöka sparka den direkt på vol-



36

ley. Om man har anlag för det är det inte svårt att bli ga-len, särskilt inte om man får till en fullträff och målvakten

har fräckheten att kasta sig efter och fånga bollen.

Det här arbetslivet är inte så illa ändå.

Efter att endast ha samlat ihop dryga fyrtiotusen poäng

behöver jag en paus från arbetet. Jag börjar undersöka

Paul Westmans e-post. Allt, precis allt, rör arbetet och han

får ny e-post mest hela tiden. Ingen kan tydligen göra något

på egen hand i denna värld. Till och med människor som

sitter några meter bort föredrar e-post framför att fråga

Paul personligen. Det kan förstås bero på att jag inte ger

dem några svar.

Efter en ytterligare undersökning upptäcker jag att jag

hade fel. Till min förfäran märker jag att den gode Paul

också samlat på sig privat e-post, men som den ädle man

jag är väljer jag att inte läsa hans meddelanden.

Jag har fått nog av min föregångares förflutna. I stället

för att rota i hans privata angelägenheter tar jag mig en

titt i e-postprogrammets elektroniska kalender för att un-

dersöka vad han tänkt göra av sin framtid. Ett läskigtmeddelande ploppar upp på skärmen, det skriker att jag

om tjugo minuter har ett möte med Teodor och Ylva om ex-

pansionsplanerna. Hujeda mig!

Datorn stängs ner och jag tror mig se lagom sansad ut.

Målmedvetet spankulerar jag ut från rummet för att

knacka på Ylvas dörr.

”Hej. Jag har lite bråttom”, säger jag så det verkar som

det är i förbifarten, ”har ett viktigt möte med en kund. Det

där mötet, ni får ta det själva. Teodor har mitt tillstånd att

fatta beslut.””Men…” försöker Ylva, innan jag avbryter henne.



37

”Inga men. Jag litar på er. Nu måste jag rusa. Vi sesimorgon.”

Jag ljög, men inte helt och fullt. Något viktigt möte med

någon kund hade jag förvisso inte, men jag hade planerat

in ett viktigt möte.

Efter en rask promenad mot min bostad kliver jag in i lä-

genheten utan att klä av mig, kastar mig mot tv:n och hin-

ner precis i tid till ”Det lilla huset på präriens” signaturme-

lodi.

Utpustningen kommer på beställning och jag kan nu be-

vaka skeendet i det lilla huset från Pauls trygga soffa. Yt-

terkläderna tar jag av mig först när programmet är över.

Vilken dag, det här med arbetsliv är jobbigare än vad

många tror, utan tvekan är det så. I morgon ska jag få över

femtiotusen poäng, men jag måste lära mig att skjuta bol-

len rakare.

Tisdagen flyter på precis som de andra tre dagarna av mitt

liv. Ytterligare en vinflaska blir tömd, jag smular chips i

soffan och jag underhålls av sumobrottningen på sportka-nalen.

Ack, detta liv, hur skulle det kunna bli behagligare än så

här? Som på beställning ringer telefonen och det är min av-

skrivne vän Lasse som avbryter mig mitt i det mest spän-

nande. Han förklarar artigt vad som försiggår på kontoret

vårt:

”Folk här är lite oroliga”, menar han. ”De känner inte

alls igen dig.”

”Men å, världen är föränderlig, det är bara för dem att

vänja sig”, svarar jag som om jag brydde mig.



38

”Teodor tror att du läst någon ny bok om ledarskap ochövar dig på oss.”

”Vem vet?” frågar jag retoriskt. ”Kanske är det så?”

”Du borde vara här”, säger han, ”det pratas oerhört

mycket och arbetas väldigt lite.”

”Du kan ju passa på att nämna kameran.”

Den där sprickan i tapeten borde någon verkligen göra

någonting åt. Så där kan det ju inte se ut! Synd att jag är

handlingsförlamad.

”Vilken kamera?” undrar Lasse och jag minns så att jag

talar i telefon.

”Den jag satt upp!” hojtar jag. ”Lägg gärna till att jag

loggar deras internettrafik. Gör det!”

”Haha, Paul. Det ska jag göra. Det var faktiskt inte där-

för jag ringde.”

Nu blir jag faktiskt överraskad, men det vill jag inte av-

slöja för någon annan än mig själv, och helst inte ens det.

”Jaså?” svarar jag med en ton av ointresse.

”Nej, jag ville berätta att jag ska skilja mig från frugan.”

Jag andas sakta in och glömmer bort att jag druckit femglas rödvin.

”Ni har väl barn?” undrar jag med en röst som så när av-

slöjar att jag har ett samvete.

”Ja, men kärleken går först”, säger mannen i luren. ”Det

är ju så. Egentligen hade jag tänkt komma över till ditt

rum och tacka dig, men så var du borta, så jag ringer i stäl-

let.”

”Tacka?”

”Ja, för att du tvingade mig att göra ett val. Jag och Isa-bella ska verkligen gifta oss.”



39

Jag blir med ens väldigt koncentrerad och aningen orolig.”Gifta er?”

”Ja. Till en början var jag väldigt förbannad på dig, men

jag förstod sedan att det du gjorde var rätt”, förklarar han

kusligt lugnt. ”Nej, nu måste jag tillbaka till jobbet. Chefen

har ju satt upp en bevakningskamera, du vet? Haha.”

”Ja, det stämmer”, avslutar jag med förtvivlan i sinnet.

”Vi hörs då. Hej då.”

Det här var ju inte överdrivet smart av mig. Lasse var ju

tänkt att försvinna ur mitt liv, men så tvingar han sig själv

kvar på kompislistan. Samtidigt har jag sett till att göra

den artiga frun olycklig. För att inte tala om barnen. Jaja,

det är sådant som händer. Paul har ett eget liv att ta hand

om, han kan inte ta ansvar för resten av världens alla sor-

ger.

Trots det logiska resonemanget känner jag en viss bit-

terhet över att jag gav igen för den kalla blicken.

Vänta lite nu, är det där landhockey? Den sporten tror

jag mig alltid varit intresserad av. Vilka löjligt korta klub-

bor de har.

Onsdag 21 januari

Till min förtjusning märker jag att klockan är ett på natten

och det är framför den påslagna tv:n jag vaknar. Det är så-

ledes inte morgon, men fortfarande onsdag. En arbetsdag.

Utvilad är vad jag är och således inte det minsta trött. Det

kan mycket väl vara så att jag är seg och att jag redan nu

raserat en del av det Paul byggt upp med sin hälsosamma

livsstil, men jag är i alla fall inte trött.

Tidig onsdag är det alltså och jag äter kalkon till frukost.Potatisgratängen börjar snart bli gammal, så jag lassar på



40

rikliga mängder på tallriken och sätter mig för ovanlighet-ens skull i Pauls matsal.

Han har en äkta matsal med långbord och många stolar.

Det är ett rum jag i stort sett aldrig besökt. Det är ett en-

samt rum, särskilt om nio av tio stolar fortfarande väntar

på att upptas av någon.

Maten för jag till munnen och tuggar sakta, sakta ner

den till sväljbara bitar. Lite trött är jag nog.

Det här rummet väcker minnen, tror jag. Obehagliga

känslor återvänder från mitt sinnes evighetsdjupa dunkel.

Det blixtrar någonstans ifrån och jag skakar av känslor jag

inte förstår. Först nu känner jag av min huvudvärk, först

nu förstår jag att någonting inte står rätt till.

Så fort jag lämnar rummet för att skänka min tomma

tallrik till diskberget känner jag en lättnad.

I Pauls lägenhet kan jag inte vara kvar, känslorna vill

att jag ska ge mig av.

Utan att tänka ordentligt joggar jag ut till hallen, sätter

på mig ett par skor, glömmer bort allt vad jackor och rockar

heter och slänger, efter jag kommit förbi den, igen dörrenbakom mig. Jag beger mig ut mot staden för att upptäcka.

Det går fort att göra mig av med de bekanta områdena

och det stora huset jag bor försvinner snabbt ur mitt blick-

fång..

Trots att vi är halvvägs genom januari är natten mild.

Människor vandrar längs trottoarerna, några är ensamma,

några går i grupp, några skrattar, några gråter, många är

tysta. Tänk om det finns fler som jag? Tänk om detta är en

epidemi? Tänk om mänskligheten idag består av miljontals

varelser som lever för att försöka dölja det faktum att deinte är den de utger sig för att vara? Lite olustigt mår jag



41

av dessa allvarliga frågor, de får mig inte alls att känna att jag lever det perfekta liv jag påstår mig göra. Det verkar

inte bättre än att det ligger i människans natur att skapa

nya bekymmer om de andra övergivit en.

Mörkret kamouflerar mig väl och mina steg hörs knappt

av bilarnas muller. Vart jag är på väg vet jag inte så noga,

men stegen har varit både långa och många.

Vatten möter upp mig och jag vandrar över en bro som

leder mig fram till en ö, mitt inne i staden.

Under sommarmånaderna är detta förmodligen en popu-

lär samlingsplats och jag kan se framför mig hur folk sitter

här, har picnic, spelar fotboll, kastar frisbee och gassar i

solljuset. De är tillsammans.

Det finns nu inget solljus och heller inte den minsta bit

av sommar. Det finns framförallt inga människor.

Med bestämda steg promenerar jag längs kustlinjen bara

för att finna en bänk som verkar bekant. Jag sätter mig på

den och låter blicken min vandra fram över vattnet.

En bil tutar. Blöt är jag och till på köpet också genomfru-sen. Ingen har brytt sig om att väcka mig eller ens frågat

hur jag mår. Trots att människor redan nu, klockan sju på

morgonen, vandrar förbi mig, har ingen känt något ansvar

över mitt liv.

Döden var nära och om den hade kommit närmare hade

jag tagit Paul med mig.

Föregångarens mobiltelefon finns kvar i min ficka, men

den är avstängd. Med extremt skakiga fingrar lyckas jag

både sätta igång apparaten, trycka in rätt siffror och tala

med rätt person.Taxin kommer efter bara någon minut.



42

Chauffören är vänlig och låter taxametern stanna påetthundra kronor och frågar om han kan göra något för

mig. Jag skakar bara på huvudet och försöker i ett miss-

lyckat försök stelfruset att le.

Hissen väljs framför trapporna och den transporterar

mig till rätt våning.

Mitt nya bekymmer är det att öppna dörren, men jag

lyckas till sist trycka in nyckeln i det lilla hålet. Den vrids

om, jag lutar mig mot handtaget, drar dörren mot mig och

jag faller in i Pauls lägenhet.

Det första jag tar mig för är att tappa upp ett bad, stänga

av mobiltelefonen och lägga av telefonluren. Sedan placerar

jag min genomfrusna kropp i det heta vattnet och tinar upp

tankarna.

Det är fortfarande onsdag, men det är svårt att tro att

jag lever i samma dag.

Pauls kropp är alldeles förstörd efter att jag tagit över

den, nu tillåter jag den att pusta ut i vätskan.

Efter två timmar i badet vågar jag mig upp. Hela min

övertagna kropp är röd och känslig. Mina fingrar ser utsom russin. Stackars kropp, jag borde ta hand om den

bättre. Den är ju allt jag har.

Efter ytterligare tid i den berömda soffan tar jag hand

om kroppen på så sätt att jag ser till att den får i sig all nä-

ring den behöver och eftersom jag tröttnat på kalkonen och

potatisgratängen följer jag anvisningen jag får på en lapp

uppsatt på Pauls anslagstavla.

”Diegos pizzeria”, svarar en mansröst.

”Hej Diego, det är Paul”, introducerar jag mig. ”Jag vill

ha en nyttighetspizza.”



43

”Va?””Ja”, säger jag, ”jag kan förstå att du blir förvånad, men

jag måste faktiskt ta hand om Pauls kropp.”

”Va?” undrar Diego.

”Ja, det är lite trist, det är det”, fortsätter jag och skakar

på huvudet. ”Nå, vad har ni i nyttighetsväg?”

”Nyttiga pizzor?” frågar Diego.

”Ja, jag vill ha er nyttigaste.”

”Vill du ha en pizza utan ost?” säger rösten, precis som

om han just kommit på lösningen på något av världens

mysterier.

”O ja”, svarar jag glatt, ”och mycket grönsaker.”

”Det kostar extra.”

”Du Diego”, säger jag lugnande, ”jag har råd. Men tack

för omtanken.”

”En pizza utan ost och mycket grönsaker. Okej, vi fixar.

Kommer du hit eller ska vi leverera hem?”

”Leverera gärna hem den till mig. Paul Westman är mitt

namn.”

”Okej, kompis”, säger rösten, som inte alls är min kom-pis. ”Då gör vi så. Hej då.”

”Farväl.”

Paul är nog väldigt trogen sitt Baltazar, inte ens Diego

vet vem han är. Det är för övrigt ett märkligt namn på en

pizzeria. Skulle inte pizzeriamännen komma från Italien

och inte Spanien?

I stället för att fördjupa mig i detta intressanta ämne

bläddrar jag i en av Pauls dagstidningar och förstår att jag

är hopplöst usel på namn och händelser. Antingen börjar

jag på nytt och ser till att skapa ett lika allmänbildat jagsom min företrädare, eller överlämnar jag det åt Paul och



44

ägnar den nya tiden åt att komma på hur man fårbonuspoäng i fotbollsspelet på jobbet.

Nu är det snart tolv timmar sedan jag vaknade för första

gången idag och nu kommer pizzabudet. Han ringer försik-

tigt på min dörr, portkoden kunde han tydligen redan.

”Pizza”, säger han högt när jag öppnar upp för honom.

Ett ganska underligt ord att inleda en konversation med. I

ett annat sammanhang skulle jag blivit förvånad, men det

här verkar vara rätt sammanhang.

”Jepp”, svarar jag, ”den är nyttig och så?”

”Jag vet inte, jag bara fraktar dem.”

”Så ansvarsfullt.”

”Här har du pizzan”, meddelar pizzabudet och överräcker

mig en varm och fuktig papperslåda.

”Här har du pengarna”, meddelar jag och överräcker

några sedlar och ett mynt.

”Tack”, säger pizzabudet utan att titta mig i ögonen, ”hej

då.”

Ja, vårt samtal blir inte mycket roligare än så. Det är lite

tråkigt, för mitt pizzabud verkar i övrigt högst sympatiskoch skulle säkert göra mig sällskap framför tv:n, bara jag

bjöd honom på en öl eller två. Inte ens det hinner jag fråga.

Han är pliktskyldig, pojkvaskern. Vilka människor det

finns.

Tillbaka mot vardagsrummet bär det av och jag hinner

på vägen njuta av min skönhet i foajéns stora spegel.

Mitt liv som Paul har blivit oerhört enahanda, det enda jag

gör är ju att besöka tv:n, äta och låtsas arbeta. Sedan hän-

der det förstås att jag är på väg att dö på bänkar, men dethör inte till vanligheterna.



45

Mitt favoritprogram får stryka på foten och jag kännermig viljestark. Sedan klär jag på mig och joggar till jobbet.

Det nya och hälsosamma livet som Paul har inletts.

Portkoden till kontorsbyggnaden har jag fortfarande inte

blivit delgiven och jag står utanför porten i fem minuter

fram till en hygglig människa ska lämna byggnaden.

Smygande försöker jag omärkbart transportera mig in på

mitt rum. De märker något.

Lasse är först och undrar förstås vad jag gjort och om

något hänt. Vad jag skulle kunna svara är att jag vaknat i

tv-soffan, gått en nattlig promenad, nästan dött på en

parkbänk, tagit taxi hem, lagt mig i ett varmt bad, beställt

pizza, talat med ett sympatiskt pizzabud, ätit pizzan och

sedan joggat till kontoret. Vad jag svarar är:

”Jag kände att det var bättre att jobba hemifrån med just

detta. Jag har varit aktiv sedan ett på natten.”

Det är ju då rakt ingen lögn, om än två meningar yppade

i syfte att förvilla min anställde.

På något märkligt och tillika smått upprörande vis är

Lasse imponerad av att veta hur mycket hans chef arbetar.”Oj, oj, oj, så du jobbar. Du är en inspirationskälla för

alla här på kontoret.”

”Det är bra det”, säger jag och nickar. ”Nu ser vi till att

avsluta det här.”

Lasse nickar han också och återvänder sedan därifrån

han kom.

Det finns tydligen ett det här. Inte ens Paul skulle kunna

motivera sina anställda bättre än jag.

Idag arbetar jag faktiskt. Det är nämligen inte det lätt-

aste att som utböling luska fram vad det här företagetegentligen sysslar med. Vartenda informationshäfte blir



46

läst och jag försöker förgäves finna något förståeligt påhemsidan.

Det blir till att ställa om helt och se till att Teodor sköter

mötena, de skulle avslöja mig alldeles för snabbt om jag

började pladdra om expansionsplaner eller nya tekniska

lösningar.

Det här är inte hållbart i längden, det är jag väl med-

veten om. Inget jag gör är hållbart i längden, men jag för-

söker så länge det går. Tids nog kommer jag att bli på-

kommen, men den dagen är inte idag.

Idag är dagen jag lyckas slå mitt rekord i fotbollsspelet

och den höjdpunkten ser till att höja dagspoängen från en

nolla på en femgradig skala till en tvåa. Än är inte dagen

över, och av erfarenhet vet jag att det kan hända mycket

under de timmar som återstår.

Det händer inte mycket mer under denna dag. Inne på

mitt rum sitter jag tappert och låtsas arbeta samtidigt som

de anställda kommer förbi och ställer frågor jag tappert och

svävande försöker besvara med all världens aforismer. Det

fungerar alldeles utmärkt och de anställda verkar nöjdamed mina svar. De vågar inte avslöja att de faktiskt inte

förstår hur trädgårdsskötsel kan höra ihop med nya bro-

schyrer, men har chefen sagt så är det förmodligen vettigt.

Denna värld är befolkad av pliktskyldiga människor och

många av dem är anställda av Paul.

När mörkret erövrat yttervärlden och den siste anställde

tagit farväl låser jag kontoret och drar mina steg hemåt.

Som en riktig Paul Westman går jag och lägger mig utan

att ta någon som helst paus.

Världen skulle aldrig kunna komma på att jag inte ärPaul, jag skulle kunna lura den för evigt. Ingen gör en så-



47

dan perfekt Paul-imitation som jag, fastän jag aldrig nå-gonsin har träffat honom eller ens sett honom på film. Det

är nästan så jag blir lite stolt. Synd bara att jag inte kan

imitera någon annan än Paul Westman. Någon lite intres-

santare människa än ensamvargen och fyllbulten Paul

hade förstås varit att föredra, särskilt som den människa

jag fått härma burit mustasch helt utan att passa i det.

Torsdag 22 januari

Dag sex i livet som Paul Westman är en dag som går på ru-

tin, hur mycket rutin man nu kan hinna med som en sex

dagar gammal trettiofemårig man. Min bästa chans att

överleva utan att få Paul åter är att ingen förstår att han

varit borta. Kort sagt, jag har blivit tråkig.

Morgonrutinen följer originalpauls. Vaknar tidigt, gör

mig i ordning, äter frukost, klär på mig, lämnar hemmet,

går till jobbet.

Med en skamlös tjuvtitt när jag blir insläppt lyckas jag

slutligen luska fram rätt portkod. Idag behöver jag inte ens

låsa upp, några av de anställda sitter redan där när jagkommer.

Ansvarsfullt besöker jag fikarummet och häller upp en

kopp kaffe, kallpratar lite med mina anställda, skrattar åt

det jag tror är skämt och låtsas förstå mig på det jag tror är

samtalsämnen. Allt för att de aldrig ska förstå att jag inte

är Paul Westman.

Någon mage att ifrågasätta mig. En av mina fikakamra-

ter undrar:

”Har du bytt åsikt?”

Nej, det har jag inte.”Hurså?” svarar jag förstås.



49

för Westman Technologies. Ju längre tid jag klarar av attvara det, desto mindre är risken att någon kommer på mig.

Det är inte enkelt att leva som Paul, faktum är att jag

känner mig som en fågel i en bur. Precis som burfåglarna

ägnar jag allt för mycket tid åt att blicka ut mot världen.

När jag får telefonsamtal vidarebefordrar jag dem till Teo-

dor och när jag får e-post försöker jag besvara. Vartenda

möte i kalendern skjuts upp. Om några veckor bör jag vara

tillräckligt påläst på Paul Westman att jag kan vara honom

utan rädsla.

Länge sitter jag och bläddrar i Pauls papper. Klockan går

långsamt under tiden jag arbetar, men när jag klockan sex

blickar tillbaka på min dag känns det inte alls på samma

vis.

Att jag ska hem till min syster och äta middag, det har

jag inte alls glömt. Pauls minne är mycket strukturerat och

till och med systerns namn minns jag, så jag kan söka upp

hennes hemadress på Internet.

Den nye och förbättrade Paul Westman tar farväl av sina

anställda och kliver in i taxin han beställt.Josefine bor inte i staden, men utanför. Det är en trevlig

liten gul villa hon bor i och av skylten på brevlådan att

döma lever hon inte ensam. Den enda slutsatsen jag kan

dra av leksakerna på tomten är att hon också har barn. Jag

är morbror.

En kvinna i fyrtioårsåldern ser att jag kommit och öpp-

nar ytterdörren och brister ut i ett:

”Hej Paul!”

”Hej syrran!” hälsar jag till synes entusiastiskt.

Kvinnan verkar vara min syster.”Kom in”, ber hon, ”maten är snart klar.”



50

In kommer jag, hälsar på hennes man, Albin, hälsar påhennes barn, Lukas, och låtsas inte om att jag aldrig tidi-

gare varit i detta hus. När jag tittar mig omkring gör jag

det försiktigt, i ett försök till ett hemtamt beteende.

Albin visar mig familjens nya stereoanläggning och jag

låtsas vara mycket imponerad, ty Paul har en mycket fi-

nare. Albin passar samtidigt på att instruera mig i hur man

använder den nyinköpta dvd-spelaren och visar upp alla

möjliga funktioner jag inte har något som helst intresse av.

”Den var precis lika bra som du lovade”, säger Albin his-

keligt allvarligt, ”men jag är lite missnöjd med priset.”

”Ja, men du vet hur det är med tekniska prylar”, försöker

jag som om jag verkligen kunde något om tekniska prylar.

”Ja, det är ett himla myller av produkter”, menar Albin.

”Jag förstår inte hur du hänger med.”

”Nej, det gör inte jag heller. Det kan jag ärligt säga.”

Lille Lukas är åtta och ett halvt år gammal och tycker

om vapen och krig. Det tycker jag är synnerligen passande

intressen för en pojke i hans ålder. Han frågar sin morbror:

”Har du presenten med dig?””Vilken present?” svarar mannen som utger sig för att

vara Lukas morbror.

”Den du lovade att ge mig!” skriker han besviket, för han

verkar ha en känsla av att jag glömt bort den.

”Aha, den”, säger jag och tar mig för hakan och låtsas

minnas. ”Jag glömde den kvar på kontoret. Äsch. Du får

den en annan gång.”

Lukas blir tydligt väldigt ledsen.

”Men så sade du förra gången också!”

”Jag lovar”, bedyrar jag.



51

Josefine kommer ut från köket och har hört min och so-nens konversation. Hon är allt annat än harmonisk. Hon

ber mig att komma in och hjälpa henne med maten och så

fort hon stängt köksdörren börjar hon skälla ut mig.

”Hur kan du glömma presenten?” skriker hon så det hörs

ut till Lukas och Albin. Varför stängde hon ens dörren?

”Vet du hur mycket han längtat efter den?”

”Nej, inte exakt.”

För hur skulle jag veta det? Hade jag vetat det hade han

givetvis fått ett sprillans nytt granatgevär av morbror Paul,

men det var ju ingen som påminde mig. Allt kan jag fak-

tiskt inte hålla reda på.

”Fy fan! Du glömde hans födelsedag och nu kan du inte

ens ge presenten i efterhand”, anklagar hon. ”Tror du inte

jag förstår att du inte köpt någon?”

”Jodå, det förstår jag allt att du förstår”, säger jag.

”Du har alltid varit en egoist. Jobb, jobb, jobb. Allt ska

bara kretsa kring dig!”

”Förlåt”, säger jag apropå något aktuellt ämne, som om

det vore den lättaste saken i världen.”Vad sade du?” frågar systern märkbart överraskad.

”Förlåt.”

Min syster är mäkta förvånad. Paul Westman är inte en

man som ber om ursäkt.

Efter en längre paus finner hon till sist orden och svarar

efter att ha lugnat ned sig:

”Förlåt själv. Jag var för hård. Det har varit en jobbig

dag. Nu ska vi njuta av middagen i stället. Gå ut till Albin

du.”

Albin och Paul har mycket gemensamt. Albin och Paulsefterträdare har ingenting gemensamt. Det gör mitt upp-



52

drag att efterlikna Paul oerhört komplicerat. Albin ställertekniska frågor och frågar efter märken och om reservdelar.

I all outhärdlighet försöker jag hålla ut, men till slut

tvingas jag styra över samtalet till det jag är bra på, att

tala om mina minnen.

Sex dagars samlade minnen är inte mycket för denna

värld, men Albins tekniksnack forcerar fram en onödig be-

rättelse om en nattlig promenad. Albin är chockad när han

får höra om hur nära det var att Paul Westman blev dåtid

även för Albins del av världen.

Maten är klar och samtalet om bänksovandet fortsätter.

Josefine ger sig in i diskussionen och undrar om jag besökt

någon läkare. Det har jag ej. Hon frågar om något speciellt

hänt. Mitt svar är att allt varit som vanligt. Hon, den där

systern, ser lite lurig ut och från ingenstans frågar hon:

”Kommer du ihåg hur vi på somrarna brukade cykla till

grannbyn för att köpa karameller?”

Nej, och jag bryr mig inte! Hur ska jag kunna hålla kvar

sådana oviktigheter i mitt huvud? Inte undra på att Paul

tappade minnet.”Ja, det är klart jag gör det”, säger jag.

”Jo, och när vi kom dit köpte vi alltid mer än vi kunde

bära.”

”Det var tider det”, säger jag minnesgott om den hopplöst

ointressanta historien. ”Jag minns det som igår, man kan

aldrig tro att det gått tjugofem år sedan dess.”

Josefine verkar nöjd med mina svar.

”Vad har hänt med dig, Paul? Jag vet att det är något

som inte står rätt till. Försök inte lura mig.”

”Vad menar du?” frågar jag samtidigt som jag skär i enköttbit.



53

”Vi är ju halvsyskon!” utbrister hon. ”Vi har aldrig varittillsammans på somrarna! Vi har aldrig ens ätit middagar

tillsammans!”

Albin äter obesvärat sin mat, han förstår att han bara är

en statist.

”Det vet jag väl”, säger jag.

”Ja, det borde du verkligen veta! Vad heter min far?” frå-

gar systern.

”Äh, låt maten tysta mun”, säger jag och stoppar en kött-

bit i munnen. Den är saftig och blodig och skulle nästan ha

kunnat komma direkt från djuret.

”Vad heter min far?”

”Baltazar”, svarar jag självsäkert.

”Jag visste det! Du vet inte, eller hur?” säger hon seger-

visst. ”Stackars dig.”

”Mig är det inte synd om!” ropar jag.

”Du, jag ringer en läkare så fort jag vaknar imorgon”, sä-

ger systern och ger mig en patetiskt empatisk blick. Till

råga på allt plutar hon ner lite med underläppen, så jag ska

förstå att det är synd om mig. Det gör mig kräkfärdig. ”Vilöser det här.”

”Vad säger du?” undrar jag oroligt. Hon vill ju döda mig.

”Hon har berättat vad hon gjorde för mig, men inte för

någon annan. Du behöver inte vara orolig för det. Ingen

vet.”

Jag tycker inte alls om hennes spelade vänlighet. Hon

vill ta kol på Paul Westmans efterträdare.

”Du ringer inte alls någon läkare!” skriker jag och reser

mig upp. ”Jag erkänner, jag har tappat minnet. Jag minns

ingenting. Jag är sex dagar gammal. Men vet du, jag ärnöjd med att inte minnas något! Jag mår mycket bättre nu,



54

jag älskar att sakna bekymmer. Ja, visst, jag har tappatminnet, men jag tror ändå inte att mina minnen var myck-

et att spara. Förstår du vad jag säger dig?”

”Säg inte mer. Sätt dig ner”, beordrar kvinnan som alltså

bryr sig om mig för att vi råkat dela förälder. ”Vi löser det

här. Stackars dig.”

”Sluta behandla mig som om jag vore ett litet barn!”

skriker jag smått psykopatiskt och sätter mig inte alls ner.

”Inte så länge du är ett barn”, säger hon lugnt.

Stämningen känns olustig och jag är inte alls till freds

med att någon från denna värld känner till min hemlighet.

Albin verkar underligt nog inte bry sig om annat än sin

mat, fega krake, men Josefine bryr sig verkligen om sin

frånvarande halvbror.

”Vi löser det här, jag lovar.”

Så fort jag ätit upp maten tackar jag för mig och beställer

en taxi hem. Josefine försöker att få mig att stanna, men

jag dör hellre än att stannar i hennes hus med hennes för-

bannade man, hennes förbannade son och hennes förban-

nade dvd-spelare.Taxin kommer efter sju minuter och när den transporte-

rat mig hem tryggt och säkert ratar jag hissen och rusar

raskt upp för husets trappor.

När jag öppnat Pauls ytterdörr och stängt den efter mig

lägger jag mig på hallmattan och skriker mitt livs mest av-

grundsdjupa vrål. Jag vill inte dö.

Hela natten präglas av frossa. Det är med mina sista

krafter jag lyckas krypa bort från hallen och lägga mig i

min säng. Förnuftet kan inte förmå kroppen att klä av sig

kläderna. Kraftigt skakar jag samtidigt som jag låter tele-fonerna ringa. De ringer och ringer. Om jag hade ork nog



55

skulle jag stänga av dem, i stället stirrar jag upp i Paulstak och tvingas lyssna på när dessa vidriga signaler skapar

nattens bakgrundsmusik. Varför är du så svår att leva

med, Paul?

Fredag 23 januari

Det är många som ringer mig nu när jag firar att jag levt

alla veckodagar, men tyvärr vill ingen gratulera. Knappt en

blund har jag sovit för telefonen har ringt stup i kvarten

och även om den inte hade det hade jag knappast kunnat

sova.

Fastän jag är rädd för att dö är det just det jag skriker

att jag vill. Allt jag vill är att slippa det här och fly undan

livslögnen. Det lättaste sättet är att ge med mig och låta

läkarna återkalla Paul. Problemet är att min vilja att leva

är så stark att inte ens de kraftigaste ångestkänslor kan

rubba övertygelsen att det är bäst att fortsätta att leva

utan Paul Westmans minne.

I sovrumstaket har jag under natten upptäckt många fi-

gurer. Fartyg, roliga gubbar och allehanda djur är vad jagfunnit.

Pauls lägenhet har nu äntligen blivit mitt hem. Här kan

ingen nå mig, så länge jag stannar inomhus kan jag fort-

sätta leva mitt liv.

Efter att ha upptäckt ännu några djurarter och till på

köpet också några utdöda börjar jag allt mer överväga att

lämna sängen för att göra mig av med hungern. Inte ens

klä på mig behöver jag, vilket jag finner trevligt.

Tyvärr är allt i kylskåpet antingen utgånget eller ruttet

och med den känsliga mage man får efter att ha blivit av-



56

slöjad att vara en bedragare förstår jag att det blivit dagsatt fylla på med ny mat.

Ett gäng Ica-kassar från skåpet under diskbänken blir

framplockade och i dem lassar jag allt jag finner i kyl-

skåpet. Paul Westman har inte längre sin mat kvar.

Påklädd som jag är kommer jag på den eminenta idén att

hjälpa Paul med att fylla det just tömda kylskåpet och till-

sammans med mina soppåsar ger jag mig ut utanför ytter-

dörren. Nämnas bör att jag bär solglasögon. Detta för att

jag har lovat mig själv att vara lite mer diskret i fortsätt-

ningen. Den planen går till intet redan ute i trappan där

jag finner en granne som känner igen Paul. Något ohörbart

mumlande är vad han får höra och jag gör mig av med

soppåsarna så fort jag får tillfälle.

Väl ute på gatan letar jag reda på en mataffär. Den lig-

ger två kvarter bort och på vägen dit lurar jag folk att tro

att jag är blind, vem skulle annars gå omkring med solglas-

ögon när snön piskar och sikten är obefintlig? Trottoaren är

sandad, så jag riskerar inte att falla omkull, trots min

blindhet.I mataffären samlar jag på mig proviant för niohundra

kronor, jag vet aldrig när jag får tillfälle att handla igen.

Pauls Ica-kort betalar mina varor och han har samma

gamla fyrsiffriga kod också på detta kort. Sedan är det jag

som vandrar hem med två överfulla kassar och tar hissen

upp till min lägenhet.

När jag kommit innanför min dörr pustar jag ut, beger

mig mot köket och ställer in produkten av mitt livs första

matinköp i kylskåp, skafferi och frys.



57

Telefonen ringer fortfarande. Alternativet att lägga avluren och flytta fram mina problem till senare är alltid lika

lockande, men jag måste ju ta itu med dem någon gång.

Efter timmar med ringsignalen i öronen är det en befri-

else att äntligen kunna lyfta luren och byta ut signalen mot

en människas röst.

”Hej Paul,” hälsar en kvinnoröst. Det är hon från telefon-

svararen. ”Har du inte hört att jag ringt?”

”O nej, inte alls”, säger jag ironiskt.

”Har du varit ute eller något, jag har ringt dig säkert

etthundra gånger?” säger rösten. ”Jag överdriver inte nu.”

”Jag tror dig.”

Jag misstänker att det är min mor.

”Josefine berättade vad som hade hänt dig”, fortsätter

kvinnan. ”Vi är oroliga.”

”Nej, jag har inte gått upp i vikt”, lugnar jag.

”Vad säger du?”

”Okej, lite kanske, men jag lovar att börja styrketräna

igen.”

”Du måste gå till en doktor!” utbrister rösten. ”Om intedu gör det själv ser jag till att en doktor kommer över till

dig.”

”Det gör du inte!” ropar jag i luren till kvinnan som för-

söker bestämma över mitt enda liv.

”Kan jag komma över och hälsa på?”

”Nej, det går tyvärr inte, jag är strängt upptagen”, för-

klarar jag. ”Och snart ska jag börja klippa naglarna på

andra foten också, så jag har inte tid för sociala aktiviteter

på ett bra tag framöver.”

”Minns du ens vem jag är?” undrar rösten.”Ja, du är min mor”, chansar jag.



58

”Åh, tack gode Gud” hädar hon.”Ja, du ringde mig ju när jag var en dag gammal, minns

du inte det? Tänk att det är han som tappat minnet som

ska förklara sådana här saker. Vilken värld vi lever i, ja,

visst är det lustigt?” frågar jag och kluckar lite i luren, men

egentligen är inte världen vi lever i alls lustig.

Hon gråter i andra änden av luren och snörvlande för-

klarar hon att jag ska bli frisk igen. Med skakande huvud

svarar jag:

”Ja, det är klart att jag ska. Ta det lilla lugna nu, så ska

du se att allt bara var en ond dröm.”

”Du går till en doktor?” frågar hon mellan snytningarna.

”O ja, jag lovar.”

Det kändes bättre att delge henne en god lögn än en ond

sanning.

Det verkar inte bättre än att Josefine avslöjat min hem-

lighet för hela min vänkrets, telefonen ringer fortfarande

och mobilen förklarar att jag har tjugotre oavlyssnade

meddelanden i mitt mobilsvar. Alla ringer de för att tala

med Paul, men de borde vid det här laget känna till att haninte är hemma.

Från köket tvingas jag åter lyssna på den förbannade

signalen, nu försöker Pauls mobiltelefon spela med. Det lå-

ter nästan som ett kanon.

Samtidigt som jag tänker tuggar jag på mitt bröd. Paul

har tydligen svårt för att göra två saker samtidigt, så jag

slutar tugga. Min ungdom till trots är min livserfarenhet

tillräcklig för att jag ska komma fram till att den nuva-

rande situationen är ohållbar. Det är omöjligt för mig att

komma undan de onda läkarna i all evighet. En plan är vad



59

jag behöver och gärna en listig sådan. Den listigaste ivärldshistorien.

Brödet får finna sig i att vara otuggat samtidigt som jag

besvarar systerns samtal på mobiltelefonen.

”Hej, halvsyster”, inleder jag arrogant.

”Hej, Paul”, svarar hon. ”Har du gått till en läkare än?”

”Ja, det har jag gjort”, säger jag och försöker att gripa det

halmstrå hon sticker ut genom luren.

”Och vad sade han?”

”Att jag var frisk som en nötkärna och att jag kommer

att återfå minnet inom en vecka eller två.”

Visst är jag smart!

”Du gick till din vanliga läkare”, undrar halvsyster, ”dr.

Lönnroth?”

”Jag vet inte så noga vad han hette”, försöker jag sling-

rande. ”Allt jag vet är att han hade turban och rökte ci-

garr.”

Kanske inte fullt så smart ändå.

”Lögnare!”

”Det är jag det. Lögnaren nummer ett”, påstår jag heltsanningsenligt.

”Jag har i alla fall ringt dr. Lönnroth”, säger systern

dumdristigt ärligt, ”och han kommer att höra av sig inom

kort. Se till att svara!”

”Ska bli, halvsyster.”

”Sluta säga så!” svarar hon bitskt. ”Nej, men vad gör jag?

Inte kan jag bli arg på dig, du vet inte ens vad du gör.

Stackars dig.”

”Nu slutar du upp med att tycka synd om mig!”

Nu börjar jag bli riktigt förbannad på alla människorsom tror sig veta mitt eget bästa. Jag vill inte dras tillbaka



60

in i Paul Westmans förbannade liv med arbetstider, envetetgnetande och mål som är ställda i siffror. Själv är jag för-

stås också mycket målinriktad, vet precis vad jag inte vill

göra.

”Vi löser det här”, säger hon.

”Sluta upp med att säga så där också när du ändå är

igång!”

”Jag ringer igen”, hotar hon, ”gör inget dumt nu.”

”Som om jag skulle göra något dumt”, säger jag. ”Ha!”

Det halvätna brödet blir snart helätet och jag ger mig

inte förrän min hunger är helt stillad och fram till jag bör-

jar må lite illa och känner mig tämligen tjock. Om jag ska

överleva den här vintern behöver min kropp ett extra lager,

försöker jag inbilla mig själv. Att mitt läge är hopplöst för-

står jag redan, men jag behöver tid och vad jag framförallt

behöver är en plan.

Telefonen ringer på nytt och denna gång är det jobbet

som förklarar att jag har deras djupaste sympati.

”Hej, det är Ylva, minns du mig?” frågar hon försiktigt,

ungefär som om jag vore mentalt sjuk, vilket jag förvissofaktiskt kan vara, men ändå, jag tycker inte om sättet hon

frågar på.

”För bövelen, vi träffades igår!”

”Jo, det är sant”, säger hon stakande. ”Vet du vem jag

är?”

”Jo då”, svarar jag tvärsäkert, ”det är du som levererade

pizzan, eller hur?”

”Nej, nej, jag är vice VD på ditt företag”, svarar idioten.

”Jaså, det säger du? Intressant.”



61

”Jag ringer för att höra hur du mår”, påstår hon. Som omhon bryr sig, hon vill väl bara ha sin semesterersättning

betald. ”Din syster…”

”Halvsyster.”

”… ringde och förklarade att du tappat minnet och såle-

des inte minns någonting.”

”Hon är en riktig mytomanska”, förklarar jag lätt, ”den

där halvsystern. Jag minns oerhört mycket.”

”Så hon ljög?”

”Givetvis gjorde hon det”, gör jag klart. ”Hon är lite lus-

tig.”

”Varför är du då hemma och varför tror du att jag är ett

pizzabud?” frågar Ylva listigt.

”Jag skämtar lite med dig”, avslöjar jag, ”och så är jag

förkyld.”

Som för att förtydliggöra hostar jag otrevligt i luren.

”Paul, du är aldrig hemma för att du är sjuk”, påstår

hon. ”Särskilt inte om allt du drabbats av är någon lätt för-

kylning. Ska du gå till en läkare?”

”Redan gjort.””Din syster”, börjar Ylva och jag harklar mig menande i

luren, ”förlåt, halvsyster, förklarade att du förmodligen

skulle ljuga om det här.”

”Ja, mytomanska som hon är.”

”Jag hoppas att du kommer tillbaka snart. Alla vi här på

kontoret är mycket oroliga för dig. Kommer du att bli helt

återställd?”

”Ja, förkylningar är ganska vanliga”, lugnar jag henne,

”folk brukar överleva dem. Nej, nu har jag inte tid med dig

längre, jag måste. Jag måste… göra något kolossalt viktigtsom kan vara skillnad på liv och död. Vi hörs. Hej.”



62

Vad jag måste är att fly. Det här blir mitt sista samtal påett tag, jag lyfter av luren och stänger av mobiltelefonen.

Äntligen är jag ensam med mig själv. Vart har jag då att

ta vägen? Som en sju dagar gammal människa som vet

ingenting om någonting kommer man inte långt. Tur är

dock att jag har pengar.

Vad finns det för plats som kan förbarma sig över mig

och få mig att känna mig som hemma? Vad finns det för

plats som kan få just mig att känna mig hemma utan att

någonsin nämna Paul? Ja, just det!

Min säng nås efter en kort springmarsch och jag finner

på nattduksbordet vad jag söker. Det är till Palmerston

North jag ska, denna härliga golfklubb någonstans i Stor-

britannien. Det är där jag hör hemma och de saknar mig

säkert. Kårarna jag får längs ryggen när jag läser vad som

står tryckt på min tändsticksask är kalla, men ack så be-

hagliga. Mitt hem har funnit mig. Nu gäller det bara att

finna denna mystiska ort där alla är vänliga och ingen vill

veta av någon Paul Westman, men gärna hans efterträ-

dare.I Pauls arbetsrum, ja, han har ett sådant också, har han

många böcker. Utöver de dödstrista finner jag några tämli-

gen intressanta och bland dessa sticker en speciell bok ut,

en som uppfyller alla mina önskningar.

Världen i Focus är namnet på drömfinnarboken. På sida

etthundrafemtioett är alla orter som börjar på pac-pat sor-

terade. Precis under Palmer Land och Palmerston finner

jag mitt Palmerston North. Anvisningen hem är 53 R 9.

När jag bläddrar till rätt sida börjar jag känna en lätt

känsla av tvivel och när jag kommer till sida femtiofyra för-står jag att min hemstad inte alls ligger i Storbritannien.



63

På sida femtiotre kommer jag fram till att mina grannari Palmerston North på sätt och vis tillhör Storbritannien,

tyvärr bara det brittiska väldet. Hemma är för mig i Nya

Zeeland.

Desperat må jag vara, men inte så desperat att jag behö-

ver fly till andra sidan jordklotet. Hur fick jag tag på den

där tändsticksasken, egentligen?

Den bok jag för blott några sekunder sedan klassade som

min favorit slår jag igen och går tillbaka till sängen.

Vissa dagar borde man aldrig ha stigit upp, att påstå att

det här är en sådan dag är inte svårt. Nu är dagen i alla

fall tyst.

I ett försök att reparera mitt misstag ägnar jag nya tim-

mar åt att finna figurer i taket. Jag tänker. Hur ska jag nå-

gonsin överleva det här? Kan de tvinga mig att uppsöka en

läkare? Kan läkaren få Paul Westman att återvända? Kan

efterträdaren leva ett normalt liv i denna värld? Det är den

typen av frågor som roterar i mitt sinne samtidigt som jag

avlyssnar tystnaden. I mina öron kan jag fortfarande höra

ringsignalerna spela i kanon.Efter ytterligare timmar gör jag det jag borde ha gjort för

länge sedan. Sömnen fångar mig.

Lördag 24 januari

Idag är det exakt en vecka sedan jag föddes. Nu har jag va-

rit med om två lördagar. Huvudet mitt värker och ögon-

locken kämpar febrilt för att slippa öppnas. De förlorar

kampen.

Min ånger att jag lät halvsystern komma på mig är djup,

ja, jag avslöjade faktiskt mig själv. Det är sådan Paul är,han försöker alltid se exakt hur långt han kan gå utan att



64

bli upptäckt. Det är förvisso ett antagande från min sida,men det vore märkligt om det inte var så, för det är ju så-

dan jag är.

Idag är det tyst i lägenheten. Ingen ringer mig. Det har

dock inte förbättrat min sömn nämnvärt, för mina tankar

har hindrat mig från att släppa kontrollen över medvetan-

det. Något sätt att komma loss måste kommas på.

När jag lämnar sovrummet, med morgonrocken och toff-

lorna på, märker jag att jag på nytt lagt av luren. Vilket

förklarar ett och annat.

Med trötta steg ger jag mig in i köket och äter min egen

mat, den jag själv köpte in. Den smakar himmelskt. Det är

inte mycket i denna värld som tillhör mig, men denna mat

är min. Varje tugga av havregrynsgröten smakar godare än

dagens rätt hos Baltazar.

Som envecking försöker man att slå sig loss från sitt tidi-

gare liv, det hör nog till utvecklingen. Man försöker finna

sitt sanna jag, blir en sökare. Jag är inte Paul Westman.

Klockan är tjugo över tio och tv:n är på. Fastän jag är på

flykt kan jag njuta av ögonblicken. Det är som bekant detenda jag har. Det plingar. Trots att varken mobiltelefonen

eller den fasta varianten är nåbara för utomstående plingar

det. Det plingar från ytterdörren. Det plingar många

gånger, sedan hör jag en pipig mansröst hojta från brevin-

kastet.

”Paul Westman?”

Jag är tyst.

”Paul Westman?”

Jag är tyst.

”Hallå, är du där?” undrar rösten. ”Det är Magnus Lönn-roth, din läkare.”



65

Usch då, inte han.”Din syster ringde och berättade om ditt tillstånd och gi-

vetvis vill jag hjälpa till”, säger Lönnroth i all välmening.

”Jag är inte hemma!”

Smart, Paul, verkligen!

”Kan jag få komma in?”

”Nej, tyvärr”, ursäktar jag mig, ”jag är extremt upptagen

just nu.”

”Jag kan vänta till du har tid”, påstår han.

”Vänta ett tag, jag ska bara hämta min kalender”, säger

jag och trampar hårt några gånger i golvet.

”Nå?”

”Jo”, börjar jag, ”jag har faktiskt en lucka här.”

”Jaså, när?” undrar doktorn.

”Mellan 9:30 och 9:45 den femte februari.”

”Om några veckor alltså?”

”Ja”, säger jag, ”om några veckor år 2091.”

”Driv inte med mig”, ber han efter några sekunders be-

tänketid. Han förstod tydligen inte omedelbart att 2091 var

lång tid från nu.”Nej, förlåt. Det var fel” ursäktar jag mig. ”Då har ju jag

bokat tid hos frisören. Säg en timme senare.”

”Tänker du släppa in mig?” frågar han irriterat.

”Låt mig tänka.”

”Nå?”

”Nej, jag tror verkligen inte att jag är villig att döda mig

själv just idag”, svarar jag älskvärt, ”men kom tillbaka

imorgon, jag kanske har ändrat mig då?”

”Jag har faktiskt ett arbete att sköta”, menar doktorn.

”Jag talar med din syster så ska vi försöka lösa det här.””Halvsyster.”



66

”Hej då, vi ses snart”, säger mannen och låter brevinkas-tet slå igen.

Nu är goda råd dyra. Halvsystern jobbar hårt för att göra

sig av med mig. Tänk att en från ens egen familj kan vara

kapabel till en sådan handling!

Jag måste fly, jag måste fly nu. Då återstår bara frågan

vart jag har att fly? Nej, jag tänker inte besöka en främ-

mande stad på andra sidan jordklotet bara för att Paul

Westman äger en tändsticksask med stadens namn tryckt

på den. Tiden måste vinnas, men hur?

I ett desperat försök att lämna denna värld ägnar jag de

nästkommande timmarna åt några av Pauls filmer. För en

stund glömmer jag bort allt som bekymrat mig och jag kan

leva mig in i tider och världar som ligger så långt från min

jag kan komma. Sedan är filmen slut och jag vaknar upp.

Då blir det således dags för nästa.

Ringklockan plingar vid ett flertal tillfällen och som den

handlingskraftiga människa jag är sträcker jag mig till

fjärrkontrollen och trycker ner den lämpligaste knappen.

Plingandet dör ut efter några minuter och jag kan över-lämna mina tankar åt filmens skapare.

Dagen passerar och för varje pling och för varje bankning

på dörren höjer jag volymen.

Bara för att jag sitter här betyder det inte att jag är här.

I mitt sinne har jag redan flytt, men min flykt är inte be-

ständig. Detta måste lösas på något sätt, frågan är bara

hur? Har Paul möjligtvis något lantställe? Nej, där hittar

de honom. Har han vänner i något annat land? Dessa vän-

ner kommer förmodligen att meddela de anhöriga på hem-

maplan om vart jag befinner mig. Ska jag ge mig ut i sko-gen och bara gömma mig undan? Nej, det är för tråkigt och



67

alldeles för kallt. Ska jag hyra en stuga någonstans i nord?Nej, också det är för tråkigt och till på köpet inget långsik-

tigt alternativ.

När jag sett fyra filmer på raken övergår jag till Pauls

skivsamling och i hörlurarna får jag lära mig att uppskatta

klassiker som Rachmaninovs andra pianokonsert, Clearla-

kes ”Lido” och Bob Dylans ”Blonde on blonde”. Att dessa al-

bum hör till klassikerna kan jag bara utgå ifrån.

Inifrån hörlurarna tappar jag kontakten med yttervärl-

den och denna känsla förstärks när jag till slut lyder ögon-

locken och sluter dem.

Efter att ha övergivit världen för över åtta raka timmar

börjar magen kurra alldeles för mycket. Tur är att kyl-

skåpet är fullproppat med mat, somlig sådan jag tycker om,

somlig sådan jag mot förmodan inte uppskattar.

Bara några ynka sekunder in i den riktiga världen hojtas

det från mitt brevinkast och det är tydligen dr. Lönnroth,

min mor och halvsystern Josefine som står där utanför och

vill komma in.Inte ens att besvara dem bryr jag mig om att göra, inte

ens när de hotar med att tillkalla polisen. De har tiden på

sin sida på lång sikt, men jag är uthålligare på kort. Tids

nog måste de överge trappuppgången för att komma hem

och ta hand om sina nära och kära. Så sker också, men de

hälsar mig tragiskt vänligt att de kommer tillbaka imorgon.

Tillsammans med ett stort matförråd tillbringar jag de

sista ensamma timmarna på min enveckasdag med Ingrid

Bergman och Humphrey Bogart i Casablanca. Baksidan av

VHS-kassetten säger att Ingrid är svensk. Det är PaulWestman också. Vad är jag? Det känns inte som om jag



69

”Det var bara det vi ville veta”, säger hon. ”Det kommeratt lösa sig, det här.”

”O ja, det är jag alldeles säker på.”

”Vi ses snart”, hotar hon.

Och i bakgrunden vill min mors röst få det sista ordet:

”Håll ut, lilla gubben.”

”Du har nästan rätt”, inflikar jag. ”Jag är liten, men ty-

värr är jag ingen gubbe, mor. Jag fyllde en vecka igår, vart

var du?”

”Vad talar du om? En vecka?” svarar hon förnärmat.

”Dessutom var jag ju här hela tiden. Jag har ringt dig oav-

brutet i flera dagar. Jag har inte gjort något annat. Allt jag

gör är att oroa mig över dig. Du kommer alltid att vara min

lille Paul, oavsett om du har kvar dina minnen eller inte.”

”Du är förlåten”, säger jag, ”jag tror du kan gå nu.”

”Vi ses snart”, lovar Josefine.

”Ja, om lyckan står er bi.”

Förhoppningsvis står lyckan på min sida. Det här är min

sista chans att komma undan.

Alla Paul Westmans skåp får finna sig i att bli genomro-tade i jakten på allt jag kan tänkas behöva när jag är på

flykt. Kläder, värdesaker, läsning, mat, pass, pengar, ka-

lender, papper, penna och allt annat som kan tänkas vara

viktigt för en flyende man som inte minns något annat än

en januarivecka och en lördag.

Min packning fyller en hel resväska, och när jag är fär-

dig, ätit mer frukost än vad magen klarar och gjort mig i

ordning då är det dags för Paul Westmans kropp att ge sig

av.

”Jag ger mig, jag kommer ut nu”, hojtar jag ut i brevin-kastet.



70

Ingen står utanför min dörr. Tämligen tomt verkar detvara där i trappuppgången när jag orienterar mig genom

titthålet. Försiktigt låser jag upp och undersöker omgiv-

ningen.

Ensam är vad jag tycks vara. Med tysta steg studsar jag

ner för trappan, en våning ner får jag hastigt se hur hissen

är på väg upp. Min blick möts av Josefines, men hon har

just passerat våningen och kan inte kliva av. Mina

studsande steg blir nu allt annat än tysta. Rusande rasar

jag ner för trapporna och jag springer för allt vad mitt liv

kan vara värt ut på gatan. Inifrån huset hörs såväl kvinno-

som mansvrål och jag antar att jag även har polisen efter

mig. De ropar efter mig, men jag hör inte vad de vill. Så ro-

par de en gång till och då hör jag ännu mindre.

Som den rymling jag är visar jag ingen pardon, jag löper

rakt fram, puttar undan människor med min väska och

tackar Gud för att Paul Westman tränade på gym. Högst

irrationellt kastar jag mig fram och jag försöker göra det

svårt för mina förföljare att få tag på mig. De är inte lika

burdusa som jag när de löper, förmodligen springer de sick-sack genom människoskogen på trottoaren. Detta är ett

hopplöst försök att komma ikapp sprintmästaren Paul

Westmans ersättare. Ersättaren löper och löper och jag ger

mig inte förrän jag känner mig helt säker på att jag inte

längre är förföljd.

På leksaksavdelningen i köpcentret Fältöversten andas

jag ut, frågar expediten efter närmaste resebyrå och efter

att hon rådfrågat en kollega med högre betyg i stadsorien-

tering beger jag mig dit kollegan förklarar.

Tillsammans med resväskan ser jag mycket världsvan utoch jag når min önskade resebyrå, ett gäng kvarter bort



71

från min leksaksaffär. En ung kvinna med blont hår ochstilig uniform står redo för att hjälpa mig vidare.

”Hej. Jag ska till Palmerston North”, förklarar jag. ”Helst

nu.”

”Och i vilket land ligger det?” frågar den obildade männi-

skan.

”Nya Zeeland.”

Hon blickar ner på sin datorskärm och klickar på några

knappar. Min fot stampar och tiden går.

”Du har tur”, säger hon, ”det går ett plan dit ganska

snart och det finns restplatser.”

”Hur snart är snart? Om en timme?”

”Haha, nej, nej”, skrattar hon, men jag förstår inte det

lustiga i att jag kan dö. ”Klockan fem i morgon bitti.”

”Det är ju nästan ett dygn dit!” utbrister jag.

”Arton timmar”, räknar hon.

”Ja, nästan ett dygn.”

”Nå”, undrar hon, ”vill du ha en plats på flyget?”

”Ja, men finns det verkligen inget tidigare?”

”Tyvärr”, ursäktar hon falskt, ”du har faktiskt haft rik-tigt tur.”

”Ja, jag är sannerligen lyckligt lottad”, svarar jag iro-

niskt.

Jag ger flickan i disken alla papper hon behöver och be-

talar med Pauls MasterCard-kort. Intressant klubb, det

där, de betalar till och med för medlemmarnas utgifter. Nu

har jag min resa hem till Palmerston North i ena handen

och alla mina ägodelar i den andra.

Allt som håller mig och Nya Zeeland ifrån varandra är

arton timmar och en oändlig flygresa. Dessa arton timmar



72

ska jag nog klara av, men jag försvårar mina chanser attkomma dit om jag tillbringar timmarna i befintligt skick.

Som den vise man jag är införskaffar jag mig en ny rock,

en hatt, ett par solglasögon och som grädde på moset en ny

resväska. Nu får mina förföljare svårt att känna igen mig

tänker jag samtidigt som jag i kassan betalar med klubbens

kort och skriver under kvittot med min version av Paul

Westmans autograf från körkortet.

På vägen ut från köpcentret märker jag till min för-

skräckelse att mina förföljare kommer gående alldeles i

min riktning. Förstrött spatserar jag omkring och tittar på

precis allting annat samtidigt som de ger mig en hastig

blick, noterar att min resväska skiljer sig från Pauls, och

fortsätter sökandet.

De är fyra stycken. Halvsystern, en äldre kvinna som

förmodligen är min mor samt två polismän. Har inte de

några trafiksyndare att ta hand om i stället för att jaga

män utan minne? Nu vandrar jag i alla fall från dem. Mor

och Josefine verkade bekymrade, jag undrar varför?

Stillsamt vandrar jag runt på stan och bevakar skeendet.Det finns så mycket att se om man inte har något annat för

sig. Någon tappar en vante, en annan har strumpor som

inte matchar och en tredje hoppar i stället för att gå. Det är

dock alldeles för kallt för att ägna utomhustimmar åt

denna sysselsättning, så jag beger mig till ett café i närhet-

en och sätter mig vid fönstret.

Mycket bättre, nu kan jag bevaka skeendet samtidigt

som jag håller mig varm. Solglasögonen får stanna på och

jag beställer en cappuccino och en stor smörgås.

Caféet förblir min tillflyktsort fram till caféägaren torkatmitt bord tre gånger och två gånger frågat om jag kan byta



73

plats. Då får jag nog av tristessen och gör ägaren tillfredsgenom att lämna hans förnäma café.

Blott femton timmar har jag kvar att döda. Hur gör man

det som flykting? Samtidigt som jag hälsar på främlingar

som hälsar tillbaka i tron att vi känner varandra försöker

jag komma på ett pålitligt gömställe. Vilken är den sista

plats de anhöriga letar efter Paul Westman? Jo, jag har

nämligen svårt att tro att de letar efter honom hemma hos

sig själva.

För att göra mig av med lite tid och samtidigt avsluta

Sverigebesöket med en gnutta underhållning kallar jag till

mig en taxi och iväg far vi, mot Josefine Westman-

Karlssons villa i förorten.

Så snart vi kommit fram lämnar jag ett brev i hennes

brevlåda där jag förklarar att jag ska bort en sväng och att

jag kommer att klara mig alldeles utmärkt. Sedan städar

jag upp lite bland leksakerna på hennes trädgård, de ligger

överallt och ingenstans och någon måste ju sortera dem.

Tid har jag i överflöd och jag kan således ägna några minu-

ter åt sortering.Taxin väntar, men min käre chaufför, en hygglig man i

sina bästa år, verkar inte överdrivet otålig. Taxametern

tickar samtidigt som han slipper arbeta, något som verkar

passa honom alldeles utmärkt. Trots det blir han inte allt

för nedstämd då jag återvänder och ger honom adressen till

nästa anhalt.

Dr. Lönnroth, vars adress jag finner när jag ringer

nummerupplysningen, verkar vara en dyr privatläkare, det

förstår man inte minst av hans flådiga mottagning. Det är

riskabelt att gå hela vägen in, så jag ber en av de som sitteri hans väntrum att överlämna brevet till honom när det är



74

hennes tur att tala med Pauls favoritdoktor. Även dennagång låter jag taxin vänta.

Mannen som är i sina bästa år blir smått besviken när

jag förklarar att nästa anhalt är den sista. Han ser det hela

som ett äventyr och ett högt smällande samtalsämne på

fikapauserna.

Tyst fnyser jag för mig själv när taximannen berättar om

sin vardag. Han verkar ha det fasligt tråkigt, han lever ett

Paul Westman-liv om än från en bil och inte från ett skriv-

bord. Det verkar logiskt nog också som om hans dödsläng-

tan är välutvecklad, ty han kör rakt inte som en yrkesman.

Andan hålls vid varje omkörning och tackar ödet vid varje

rödljus.

Min käre mor, som enligt Pauls adressbok heter Svea

Westman, bor söder om staden. Tydligen bor hon inte till-

sammans med någon far. Svea får det sista brevet från

Paul Westman. Hon får det allra längsta, ett jag skriver på

länge och där jag förklarar hela min situation från början

till slut och varför jag måste ge mig av. Omtänksamt ljuger

jag och skriver att jag mindes henne redan innan vi taladesvid i telefon.

Taximannen skiner upp en smula när jag gör honom redo

för ännu ett resmål. När jag avslöjar att det är Arlanda

flygplats skiner han ner. Inga ytterligare risker ska jag be-

höva utsätta mig för.

Det börjar bli mörkt och det har blivit dags att ta farväl

av landet jag föddes i, ty jag är på väg hem. Nio dagar

gammal är vad jag är och jag genomlider min andra söndag

i karriären. Äntligen kan jag lämna buren.



75

Måndag 27 januari

Det kan tyckas lite märkligt att en människa som lever sitt

enda liv automatiskt tvingas in i världen. Något fritt val för

den som vill leva livet utanför existerar ej. Det krävs att

man levt en rätt betydande del av sitt liv innan man ens

har möjligheten att tänka tanken. Då är det redan för sent,

då har världen vår redan blivit en del av ryggmärgen och

hur mycket man än plågas av det ter det sig förmodligen

tämligen omöjligt att överge allt man har.

Oavsett hur lite du passar ihop med din mor är hon lik-

väl kvinnan som födde dig, du är ett resultat av mor och

far. Det är på samma vis med vårt samhälle.

Det praktiska med att födas som vuxen är att man slip-

per alla dessa problem. Världen kan faktiskt lämnas bakom

mig, och det är vad jag gör. Inte flyr jag den inte, ack nej,

jag råkar bara föredra en annan.

Arlanda flygplats blev mitt hem under natten mellan dag

nio och tio i mitt liv. På eftermiddagen anlände jag till mitt

födelselands sista destination, tackade chauffören ödmjuktför ett väl utfört arbete, gjorde allt i ordning genom att visa

pass, röntga bagage och tala med trevliga vakter.

När jag väl var innanför röntgendetektorerna kände jag

mig trygg. Vid rätt gate lade jag mig över några stolar, dock

bara för att vila. Ganska många timmar senare upptäcker

jag att jag faktiskt inte alls bara vilade. Nu är jag alltså

vaken igen, klockan är 03:03 och natten är i sitt esse.

Här är jag, fastvuxen på tre plaststolar med nedsvettade

kläder och evinnerlig huvudvärk. Människorna runt om-

kring mig är inte många, men de är få. En och annan job-bar på flygplatsen och min gate städas upp. Inte för att den



76

var smutsig innan, utan för att det är denne mans jobb attgöra detta, oavsett om det är smutsigt eller ej. Överdrivet

pigg känner jag mig märkvärdigt nog inte, min långa vila

till trots. Att somna om vågar jag dock inte då det inte vore

särskilt önskvärt att missa planet hem.

En man med vit cape och buskiga ögonbryn tuggar frene-

tiskt på en smörgås. Den ser inte så god ut, smörgåsen,

men mannen verkar kunna sluka den ändå.

Matsäcken förtäljer mig att jag skulle behöva mat, för

det var ett tag sedan jag fyllde på den.

Fram till mannen går jag och hälsar friskt:

”Hej, mannen!”

”Hej?” svarar han med ett ifrågasättande ansikte.

”Kan man köpa mat någonstans här”, undrar jag förstås,

”eller har du bakat brödet själv?”

”Vrid huvudet nittio grader åt vänster”, ber han mig,

”och ta sedan cirka tjugo steg i den riktningen. Ser du ma-

skinen där borta?”

”Jo, och vad vill den mig?” frågar jag.

”Herre min skapare”, utbrister mannen med capen ochlyfter sin högra hand och håller den svävande i luften, ”jag

orkar inte med sådant här tjafs! Det finns smörgåsar i ma-

skinen!”

”Oj, så den bakar smörgåsar?” undrar jag uppspelt.

”Snälla, bespara mig lustigheterna.”

”Jo, jag kanske borde spara lite på dem”, säger jag, ”man

vet aldrig när de kan behövas. Tack för pratstunden.”

Tjugofem steg går jag, jag räknar dem noga, och gradan-

talet är snarare sextio och inte nittio, men mannen med

den vita capen hade rätt, det finns verkligen smörgåsar imaskinen. Tyvärr verkar alla lika aptitliga som hans egen.



77

Väluppfostrad som jag verkar vara är jag förstås inte densom tackar nej till ett mål mat, så jag trycker i ett gäng

mynt och trycker på några knappar och vips har mynten

omvandlats till något användbart.

Timmarna går, mitt liv blir några promille längre för

varje steg den lilla visaren rör sig. Min gate sitter kvar vid

mig och de vanliga människorna börjar anlända till flyg-

platsen, de med familjer, stora resväskor och ett glatt hu-

mör. Mannen med capen vandrar oroligt fram och tillbaka

och jag skulle verkligen vilja veta varför, men han vänder

bort blicken så fort jag försöker möta den med min.

En annan man, dock inte med cape, men väl med poli-

songer, sätter sig bredvid mig. Han säger heller ingenting

och vi gör ett fint par, han och jag. Så vi sitter så där och

talar inte med varandra på flera långa minuter.

Mannen med capen vandrar fortfarande fram och till-

baka och när han snubblar på sitt skosnöre brister både jag

och polisongmannen ut i skratt. Mannen med capen låtsas

inte om någonting och fortsätter sin evighetslånga färd mot

ingenstans. Polisongmannen känner med ens att jag är enutmärkt samtalspartner och frågar:

”Vart är du på väg?”

”Jag ska hem”, svarar jag i enlighet med sanningen.

”London, eller?”

”Nej, Nya Zeeland”, förklarar jag. ”Du vet, Palmerston

North?”

”Palmerston North?”, säger han och det märks att han

inte kan placera namnet riktigt. ”Det har jag aldrig hört ta-

las om.”

”Konstigt, det är ju vida berömt”, säger jag.



78

”Det har jag missat”, konstaterar mannen. ”Så vad skadu göra där?”

”Jag ska hem, det sade jag ju tidigare.”

”Så du har din familj där?” frågar han.

”Ja, det hoppas jag verkligen!” säger jag med stor ärlig-

het i rösten.

Mannen jag talar med skrattar åt det han tror är ett

skämt och känner nu att han vet tillräckligt om mig för att

berätta om sitt liv.

Polisongmannen är född i Trollhättan, han gick aldrig ut

gymnasiet utan började jobba på fabrik. Han trivdes inte så

värst bra där så han läste upp sina betyg, studerade till ci-

vilingenjör och återvände sedan till samma fabrik, men då

som chef.

Han har två barn, båda flickor, hans fru heter Monica,

han har en hund vars namn jag inte orkade anteckna, han

bor numera i Göteborg och tjänar fasliga pengar och han

vet fortfarande ingenting om mig. Tur för honom att jag är

snäll. En god lyssnare är jag också, jag vet precis när jag

ska mumla, hålla med och nicka med huvudet. Min talangär så välutvecklad att jag inte ens behöver lyssna på vad

polisongmannen säger.

Timmarna rullar vidare och äntligen får vi kliva ombord

på det stora flygplanet. Capemannen och polisongmannen

ska med samma plan, ett plan som tydligen är på väg till

London. En bunt biljetter är vad som ska föra mig vidare i

livet och i London ska jag tydligen hoppa på ett nytt luft-

skepp. Det flygplan som ska ta mig hem.

Vi hamnar i olika delar av planet, bekantingarna och jag,

och när jag sätter mig ner i den trånga flygplansstolen för-står jag hur nära jag är den perfekta flykten. En dag till i



79

Sverige och Paul Westman skulle ha återuppstått, dettakommer nu aldrig att inträffa. Jag ska hem.

Piloten talar svengelska, flygvärdinnorna leker charader

och jag sluter mina ögon. Marken hamnar snart under mig

och jag lämnar äntligen landet där jag är född, men som jag

redan tidigare poängterat betyder det inte rimligtvis att

man känner sig hemma på en plats bara för att man råkat

födas där.

Planet färdas snabbt genom luften och jag hinner knappt

med att läsa klart säkerhetshäftet innan vi är framme i

London, landar, stiger av och andas den londonska luften.

Med en nick tar jag farväl av polisongmannen, jag vänder

mig till rätt gate, begrundar mitt öde och väntar några

timmar.

På nytt sätter jag mig i en flygmaskin. Detta är enormt

stort sådant men har liksom det förra också en sättning le-

ende flygvärdinnor. Mina känslor leder mig inte så jag

tvingas göra det mesta på rutin, stapplar in i planet, låtsas

förstå vad folk vill mig och nickar intresserat.

Vänligheterna hejdar mig inte utan jag beger mig tillmin plats och sätter mig där och vägrar att röra mig ur

fläcken. Nu ska jag ju hem på riktigt.

Mitt huvud värker fortfarande och så fort jag satt mig på

min fönsterplats, fått på mig mitt säkerhetsbälte, som för-

modligen är helt ovärderligt om två plan skulle krocka i

skyn, och följt varenda instruktion, så fort jag gjort detta,

då försvinner jag.

Här har jag gått förut, det är klart jag har gjort det. Vem

känner inte igen en stad som denna? Med svävande tid-ningar som bråkar med vinden. De studsar fram på trottoa-



80

ren, tidningarna. Varje blad rycks med i dansen. Mitt hårvill slå följe, men hindras av att det rotat sig på mig.

Vädret är mulet samtidigt som allt är upplyst. Staden är

vit. Det enda jag hör är ljudet av vinden. Staden är tyst.

Längs gatorna släntrar jag omkring, upp och ner. Det är

inte så att jag har någonstans att gå, men gå vill jag. Und-

vika människorna lyckas jag göra och de lyckas undvika

mig.

Staden är tom. Ensamheten är min vän. En tegelbygg-

nad som egentligen borde vara rödfärgad passeras under

min färd, men färgen överraskar ej för i denna stad är

byggnaderna vita, och så alltså också denna. Plakat är upp-

satta, affischer av olika de slag, alla vita, men i olika stor-

lekar. Gud har utrymt staden för att måla den vit och den

enda som inte fått veta något är förstås jag.

Märkligt nog gör det mig inte något att ingen ser mig, ty

det påminner inte lite om hur jag levt hela mitt liv. Skill-

naden mellan att känna sig osynlig och att verkligen vara

det är inte så stor som jag föreställt mig den. Det är svårt

att förstå hur en mulen stad kan vara så ljus, men den ski-ner verkligen intensivt. Mitt i gatan vandrar jag nu, med

höghusen på varsin sida av mig. På lagom avstånd från

min kropp.

Det är en smula spännande att leva ensam i världen,

särskilt i en sådan ljus framtid som detta nu verkar vara.

Vinden rycker tag i min kropp och jag följer dansstegen

med mjuka rörelser och landar stilla mot asfalten.

Med ena örat mot marken och andra riktat mot himlen,

där ligger jag. Allt är vitt. Staden ser ut som om den är

gjord av gips och det är vackert. Det enda som tycks över-



81

levt revolutionen verkar vara tidningarna. De fladdrar förbimig och tillbaka i takt med att vinden byter sida.

Fridfullt ligger jag och lyssnar på ingenting annat än

vind och tidningar. Sedan blixtrar det till.

Hjärtat mitt slår dubbelslag och jag ser bilar, färger,

människor, liv och värld. Kroppen min vill inte röra sig och

jag svävar i livsfara.

Det vita återvänder. För en tiondels sekund har allt jag

trott på förändrats. Vad är det då jag trott på? Det är svårt

att sätta fingret på exakt vad det är, men det har i alla fall

förändrats. Örat lyfter från marken och jag skakar av mig

det som borde vara smuts, lämnar vägen och ger trottoaren

en ny chans.

En ny blixt och en ny värld öppnar sig. Färgerna skär

sönder mina ögon och jag faller handlöst. Det är som att få

ett slag rakt i magen och min kropp landar hårt mot den

vita trottoaren.

En ny blixt. Människor ställer sig runt mig och tittar

undrande. Ingen försöker hjälpa. Det är vitt igen, det är

vitt igen. Förskräckt reser jag mig upp och springer för alltvad jag är värd, blixtarna återvänder, jag springer rakt

fram, ibland rakt in i människor, men jag känner dem inte.

Det vita är mitt hem. Det är det vita som är mitt hem.

Mannen med capen uppenbarar sig framför mig och mi-

mar till vindens sus. Han tvingas se på hur jag springer

rakt igenom honom, men han verkar kunna acceptera detta

då återuppstår gång på gång precis där jag springer.

In i trånga gränder löper jag, genom parker, genom sta-

den, men jag kommer aldrig loss.

Polisongmannen står vid sidan av mig och ler. Han baraler, han säger ingenting. Ingen kan röra honom. Låt mig



82

bara komma bort härifrån, jag måste göra mig av medblixtrandet. Det vita är mitt hem.

Tisdag 28 januari

”Mr. Westman?”

En man talar nyzeeländska och jag förstår vad han vill få

fram. Ligger ner gör jag, men vet inte mer än så.

”Jag skulle nog vilja påstå att det är jag”, svarar jag på

samma språk.

”Hur mår du?” undrar han nästan ärligt.

”Tack bra”, säger jag. ”Vem är du?”

”Jag heter Milton Mackin”, säger Milton Mackin, ”och är

ansvarig läkare på Wellingtons flygplats.”

”Grattis.”

”Du fick någon form av psykos i flygplanet”, fortsätter

han. ”Du började skrika i sömnen och det gick inte att

väcka dig, så flygplanspersonalen lät oss ta hand om dig så

fort planet landade.”

”O, man tackar! Jag är alltså i Nya Zeeland?” undrar jag

för att få det bekräftat att jag är här och inte uppe i lufteneller djupt under jorden.

Jag är märkvärdigt duktig på nyzeeländska.

”Ja, det är korrekt”, svarar Milton.

”Kul!” utbrister jag. ”Det är skönt att vara tillbaka. Får

jag gå nu?”

”Nej, du måste stanna hos oss ett tag”, säger mannen

som väckte mig och lägger handen på mitt bröst. Jag ligger

i en sjukhussäng och var just på väg att resa mig upp, men

det får jag tydligen inte. ”Vart är du på väg?”

”Jag ska hem till mina vänner i Palmerston North”, sva-rar jag.



83

”Vi får se till att du kommer dit, oroa dig inte”, sägerMilton och ger mig ett leende, ”men först måste du vila och

vi måste undersöka dig.”

”Och ni bjuder på mat?” frågar jag.

Doktorn skrattar lite och förklarar lugnande:

”Ja, vi bjuder på mat.”

Jag är ensam i lokalen och tittar stirrande upp på ingen-

ting, jag borde veta vad det är jag undersöker, men ef-

tersom jag tar mig friheten att tänka under tiden noterar

jag aldrig sprickorna i taket.

Det stora vägguret visar 9:43, förmodligen på morgonen,

för solen skiner in genom rummets enda fönster. Det är

inget stort rum, tre bäddar, varav en upptagen av mig.

Det finns inte mycket i rummet jag kan vila blicken på,

förutom sprickorna jag ignorerar. Min mage kurrar. Måtte

doktorn hålla sitt löfte.

Efter några timmar med ingentingande får jag besök av

en annan vitklädd man, han gör lite prover, ställer lite frå-

gor och sedan, när jag börjar lyssna, förstår jag att det är

dags för lunch. I rullstol förs jag iväg, vilket jag finner syn-nerligen behagligt, och min förare kan ta mig precis

varsomhelst, bara det inte är utanför sjukhusområdet.

Nu vill jag bara äta och det är just till matsalen jag fär-

das. Korridorerna är långa och min mages djup verkar för

ett tag oändligt. Hålet täpps dock snabbt igen av några

portioner pasta med tomatröra.

Ingen äter lika snabbt som jag och människorna som

inget ont anande valt att sitta vid mitt bort tittar förundrat

på den matglade utlänningen.



84

Efter en lätt vink förstår min förare att jag kallar på ho-nom och jag körs hem till mitt vita rum med sprickor i ta-

ket.

Ytterligare några timmar senare kommer än ny vitklädd

människa in, denna gång en kvinna, och hon förklarar att

jag kan åka hem nu och att sjukhuset ordnat med trans-

port. Ödmjukast tackar jag för hjälpen, rakar mig, klär på

mig riktiga kläder och återupptar livet som Paul Westman.

Nu ska jag hem.

Transporten visar sig vara ännu en taxi, jag som trodde

jag hade fått nog av dem.

Det är sommar i Nya Zeeland, jag behöver inga tjocka

kläder och jag ser heller ingen snö. I min förvirring hade

jag helt glömt bort att de inte kan årstiderna här nere.

En vitklädd människa sträcker mig ett kort som jag ska

ge till taxichauffören och det är just det jag gör.

Hon, ja, chauffören visar sig vara en kvinna, gäspar ar-

tigt när jag sätter mig i framsätet och hon vinklar blicken

uppmärksamt i min riktning. Hon ställer sedan en fråga

som låter mer som en suck.”Så?”

”Jepp”, svarar jag.

”Ja?” frågar hon

”Vegetarian, jag?” undrar jag.

”Alltså, vart ska du?” frågar hon.

”Palmerston North”, svarar jag.

”Oj då”, säger hon överraskat, ”jo det är en bit bort.”

”Jo, men det är dit jag vill.”

”Okej, då kör vi.”

”Nej”, påpekar jag, ”det gör vi inte, vi står stilla.”



85

Och sedan börjar bilen rulla mot Palmerston North. Tax-ichaufförskan förklarar för mig att det finns ett vanligt

Palmerston också. Odrägligt ointresserat lyssnar jag, för

vad ska jag med den informationen till?

Vi talar om ditten och datten och jag hänger inte riktigt

med för jag vill förstås undersöka mitt hemland. Så mycket

hav, det får jag inte se, men väl vägar och bilar. Sedan

tröttnar jag på väglandskapet och sluter ögonen. Sightsee-

ingturen blir med andra ord inte mycket till sightseeingtur.

Taxichaufförskan försöker då och då att inleda samtal

med mig, men jag muttrar något om kylskåpsmagneter och

hon förstår att jag inte är någon speciellt pratglad männi-

ska. Ett inombordsleende breder ut sig när jag tänker tan-

ken att en annan människa kan se mig som tyst och jag

förstår med ens att jag nu har en chans att bygga upp mitt

jag från noll.

Ingen vet hur Paul Westman var, människorna vet bara

hur han är. Om jag nu inte har någon direkt koppling till

Palmerston North, men det låter ju inte vidare troligt. Nå-

gon affärsresa ligger säkert bakom tändsticksaskens märk-liga öde.

Efter några timmars resa och ett kortdrag stannar så

taxibilen och jag tillåts att kliva av.

”Vart har du fört mig?” frågar jag yrvaket.

”Till Palmerston North”, svarar hon, ”precis som du

sade?”

”Ja, men var?”

”Jag visste inte exakt var i Palmerston North du ville bli

förd”, påstår hon, ”och jag ville inte väcka dig för att fråga.

Just nu står vi framför ett ganska välkänt hotell, men jagkan köra vidare om du vill?”



86

”O nej, det här går alldeles utmärkt”, säger jag och vin-kar med ena handen. ”Tack så mycket för resan och farväl!”

Hon ger sig av och kvar står jag ensam med min res-

väska i ena handen och handbagaget i den andra.

Framför hotellet har hon placerat mig, ett hotell som inte

imponerar på bedragaren. Ännu en gång begrundar jag

mitt öde. Om jag nu varit här på en affärsresa lär det fin-

nas folk som känner igen mig.

De anonymitetsskapande solglasögonen återvänder till

mitt ansikte. Paul Westman hade förnuftigt nog lagt ned

dem i sin necessär. Sedan kliver jag in på hotellet.

Receptionen nås och en mager ung man och ur Pauls

plånbok tar jag fram en bild av Paul Westman. Min kropp

lutas över disken och min röst frågar lugnt:

”Känner du igen mannen på bilden?”

”Hm… låt se”, säger receptionisten och sorterar bland

sina minnen. ”Nej, jag har aldrig sett honom.”

Besviken tar jag av mig solglasögonen och precis när jag

ska be spolingen att ge mig ett rum utbrister han:

”Mr. Westman? Är det du? Välkommen tillbaka!””Du vet alltså vem jag är?” frågar jag förvånat.

”O ja, det är väl klart?” svarar han. ”Det är jättetrevligt

att se dig här igen!”

”Jo, det där är helt ömsesidigt, som du förstår. Jo, jag

skulle behöva ett sådant där rum, har ni möjligtvis några?”

frågar jag intelligensbefriat. För vad är det hotell har om

inte rum? Det är som att fråga en börsmäklare om han

tycker om pengar.

”Samma som vanligt?”

”Absolut…”Jag tittar på spolingens namnbricka.



87

”… Kevin. Samma rum som vanligt.”Nyckeln får jag och jag tar raska steg mot trapporna och

vältrar mig fram till mitt rum. 107 är rummet för mig. Det

Paul Westman alltid tar.

När jag vrider om nyckeln och öppnar dörren upptäcker

jag att rummet ser ut som vilket rum som helst. Det finns

ingen anledning varför Paul Westman alltid väljer detta

rum. Väggarna han tvingar mig att bo inom är omgivna av

en bakgård och det verkar inte bättre än att mitt enda föns-

ter mot världen ligger i norrläge. Det oroar mig inte, vad

som oroar mig är i stället det faktum att jag blev igenkänd.

Hur stor var sannolikheten att Paul Westmans tänd-

sticksask skulle leda mig direkt till en plats där folk känner

honom?

Att packa upp resväskan känns inte tillräckligt spän-

nande så jag slänger den på golvet tillsammans med hand-

bagaget. I sängen lägger jag mig, med kläderna på och jag

försöker sedan göra allt som står i min makt för att glömma

att min plan verkligen fungerat. Att det aldrig var tanken,

det förstår jag först nu.

Aldrig får jag lugn i mitt sinne. Fastän jag är tryggt ned-

bäddad i hotellets säng och fastän ögonen är trötta nog för

att slutas kan jag inte känna lugn. Natten är för sen för lo-

gik. Det bara snurrar och snurrar och jag vet varför. An-

ledningen är att jag ser alldeles för klart. Allt jag söker är

lugn och ro. Rotationen har tappat all sans och den tvingar

med mig på sina turer. Det släpper inte, bara fortsätter

runt, runt, runt, runt.



88

Ett ryck och jag är vaken. Det fanns en tid då vakenhetvar vad jag sökte, men jag ser saker och ting lite för klart

nu. Allt är vad jag ser, och det är inte vackert.

I denna värld är jag för ensam, för den är inte byggd för

mig. Känslan av att jag inte vill vara med längre förstärks

allt mer. Trots att jag bara är någon vecka gammal lever

jag ändå på rutin, jag minns hur jag gjorde tidigare och kan

på så sätt fortsätta. Varför vet jag ej. Det känns bara inte

meningsfullt att satsa, i alla fall inte just nu. Det känns

som om det dör ut, bit för bit, allt jag önskar att jag var.

Världen kommer att vinna mot mig, det är vad jag tror.

En inte så vacker dag står jag där, besegrad. Vill jag ens

vinna? Rotationen kan få fortsätta utan mig, ty jag vill bara

släppa taget och dras med i världens ständiga lugn och nai-

vitet. Släppa taget och bli omhändertagen. Försvinna som

jag och bli en del av vi. Tillsammans är vi förvisso mindre

än vad vi var som individer, men vi slipper rotationen. För

vad ska vi med den till? Vad finns det för mening med att

älta det där? Det vet jag ej. Vad är meningen med att inte

göra det?Ingen ska få veta, ingen får förstå, jag vill inte ha hjälp,

för hur ont det än gör, hur obehagligt det än känns, så vet

jag att jag lever. Det finns få anledningar för mig att inte

njuta. Praktiskt taget ingen. Det är för att jag vet, och kän-

ner, och förstår, att det är meningslöst. Det är ändå det

mest meningsfulla jag kan tänka mig just nu.

Tankarna, mina tankar, de vill inte släppa taget. Det är

ingen fas jag går igenom, hur gärna jag än vill det. För att

stanna är jag här. Det här kanske inte är målet, men jag

kommer aldrig någonsin komma tillbaka.



89

Allt djupare dras jag in och jag blir inte en normal ensom jag får bli den jag vill. Inte ens låtsas kan jag göra or-

dentligt. Att de ska förstå att det är det här som är jag, det

vill jag ej, jag vill inte att de ska förstå.

Med vibrerande kropp ställer jag mig frågan för första

gången. Vem är det jag blivit?

Onsdag 29 januari

Plötsligt finns jag till. Solen skiner in genom mitt fönster

och bländar när jag försöker undersöka om mina ögon fort-

farande kan leda mig. För tillfället är svaret på den frågan

nekande. Det gör mig inget. En ny dag i mitt liv har anlänt

och den är redan nu underbar. Livet leker och allt som oro-

ade mig igår kväll känns oerhört avlägset.

Friheten har nått mig, jag är här, jag har fått en chans

och jag ska ta till vara på den.

Kudden är blöt av mitt svett och täcket har jag av någon

anledning kastat av mig under nattens timmar. Saknat det,

nej, det har jag inte gjort.

Hastigt studsar jag upp ur sängen och beger mig in tillPaul Westmans favoritbadrum. Här är handdukarna här-

ligt opersonligt vikta och vem som helst kan känna sig

hemma, och borta, här. Vem som helst kan vara jag, och är

det också.

Efter en snabb dusch går jag två korta steg närmare dör-

ren i det lilla badrummet och beskådar mitt ansikte i bad-

rumsspegeln. Paul Westman har en del gråa hår, men de

oroar mig inte nämnvärt, värre är att hans mage inte ser

lika vältrimmad ut som när jag föddes. Ska man göra något

ska man göra det rejält, magen är än så länge hyggligtvältränad, men om jag nu påbörjat projektet att förvandla



90

den till en otränad variant får jag göra det ordentligt. Nukurrar den också.

Lyder gör jag, klär på mig, glömmer medvetet bort att

kamma håret och lämnar mitt hotellrum bakom mig, för nu

är det frukost som står näst på schemat.

Småjoggandes färdas jag ner för de mattbelagda trap-

porna och när jag är tillbaka i receptionen väntar min käre

vän där pliktskyldigt. Han är allt bra hygglig, den där Ke-

vin.

”God morgon, Kevin!” hälsar jag. ”Vilken härlig dag det

är idag.”

”God morgon, Paul”, säger han. ”Sovit gott?”

”O ja! Och nu är det dags för frukost!” utbrister jag och

klappar magen menande.

”Oj då, så vår mat behagar dig den här gången?”

”När magen kurrar fungerar all mat”, svarar jag klokt.

”Jo, det är väl sant”, säger Kevin.

”Rummet såg förresten inte ut som förra gången.”

”Jaså, inte?” undrar han förvånat. ”Vi har bytt överkast

på sängarna, det är kanske det som du uppmärksammat?””Det är möjligt. När gjorde ni detta?”

”Strax efter du var här förra gången.”

”När var det nu igen?” frågar jag till synes tankspritt.

”Tja, kan det varit ett år sedan?

Kevin kan inte undgå att notera min förvåning.

Hur är det möjligt att Paul går omkring med Palmerston

North-tändsticksaskar ett år efter resan? Hur är det möj-

ligt att Kevin minns mig så väl? Förvåningen samlas upp

och jag döljer den väl, sedan slänger jag världsvant ur mig:

”Jo, det stämmer. Ett år sedan måste det ha varit. Ochdå åt jag ingen frukost, va?”



91

”Nej, det gjorde du såklart inte”, säger han. ”Du har jualdrig ätit här.”

”Så du håller koll på mig?” undrar jag lätt sinnesförvir-

rat.

”Det är väl klart, du är ju en av våra stamgäster”, gör

Kevin klart. ”Varför ställer du så många frågor, är det nå-

got problem?”

”Ja”, börjar jag, ”sängen var inte lika mjuk som när jag

övernattade här sist.”

”Är du helt säker på att det inte är några problem?” frå-

gar han.

”Totalt!”

”Jag förstår inte vart du vill komma”, säger han. ”Du har

ju aldrig övernattat här?”

”Sade du inte att jag var en stamgäst?”

”Vad är det med dig Paul”, undrar han nyfiket, ”varför är

du så frågvis?”

”Jag bara kollar om du är med på noterna, Kevin. Det

har ju gått ett år sedan sist och jag vill ju veta om du fort-

farande spelar i mitt lag. Så att säga.””Hehe, du och dina test”, säger han muntert och trum-

mar lätt på receptionsdisken. ”Jag har faktiskt saknat det.

Frukost var det? Då skriver jag upp det här. Hoppas det

smakar.”

”Vem hoppas inte det?”

Kevin verkar trevlig. Han är lite över normallängd, har

mörkt hår, ganska skrovlig hy, smal kropp och jag skulle

gissa på att han är runt tjugofem år gammal. Han är också

väldigt hjälpsam, för han märker snabbt att jag går vilse i

receptionen och visar med högerhanden vilken dörr som le-der till frukostrummet.



92

Det är en mätt version av Paul Westman som lämnar ho-tellets frukostrum. All mat fyller mig med kraft och det är

kraft jag väl behöver.

En plan för dagen är vad jag har och den går ut på att

upptäcka min nya hemstad. Än så länge har jag ingen

aning om vad det är för plats jag hamnat på. Från taxibilen

såg jag ingenting, jag glömde helt enkelt bort att blicka ut

genom fönstren, jag var allt för upptagen med att hålla

ögonen stängda.

Tankspritt vandrar jag mot utgången och så fort jag

kommer utanför förstår jag att Palmerston North ganska

lite påminner om mina drömmars bild av staden.

Det var kanske lite naivt att tro att en så pass stor prick

på kartan skulle vara en gammal cowboystad med fyra-fem

hus och en saloon. Dock bör jag vara ursäktad, för jag är

blott tolv dagar gammal och vid tiden för drömbyggandet

var jag väsentligt mycket yngre än så.

Alla känner nog inte alla i Palmerston North. I Palmer-

ston North finns det gator, det finns höghus, det finns bilar

och jag kan från trottoaren inte skymta en endaste häst ochvagn. Palmerston North har trottoarer!

Uppdraget att finna folk som känner Paul Westman blev

genast mycket mer krävande. Pauls vänner och bekanta

ska alltså bli funna i en riktig stad. Det här är ju hopplöst,

det klarar jag ju aldrig.

Min ende bekanting än så länge, Kevin, skulle förstås

kunna bli tillfrågad, men jag tror bestämt att jag varit nog

frågvis för de närmaste dagarna.

Ett försök att upptäcka Pauls hemstad får jag ändå göra,

jag har inte rest hit för att se utsikter och höga berg. Tänknu. Tänk. Var brukar Paul Westman tillbringa sin tid? Inte



93

en aning har jag och detta trots att vi är hyggligt närstå-ende. Bedrövligt, hur kan han ha en vän som jag?

Helt utan mål och upp och ner längs stadens trottoarer

strövar jag. Detta görs i ett försök att orientera mig. Det

går andra längs gatorna, så jag vågar inte kosta på mig att

se så förvirrad ut som jag faktiskt är. I stället för att vara

mig själv försöker jag se ut som en Palmerston North-bo.

Det betyder dels att jag spatserar rakt och utan att ge vika

för tidskrävande ting som gamla damer eller barnvagnar

och dels att jag är i full färd att finna nya kläder som pas-

sar sommarens Palmerston North.

När jag väl står där i klädaffären och försöker finna nya

plagg till min Paul Westman-kostym slår det mig att jag

inte är en shop-o-holic. Nej, det här är inte kul.

Allt som verkar passa samlas ihop och jag införskaffar

allt som ser något sånär respektabelt ut och betalar med

det där klubbkortet utan att ha en aning om vad för summa

jag tvingar klubben att betala. De gamla Paul-kläderna får

plats i min nya väska.

Det här med att handla var inte alls likt mig och det varinte alls lika roligt som det verkade på reklamfilmerna

hemma i tv-soffan. Där ville jag ofta köpa allt jag blev er-

bjuden och ibland trodde jag verkligen att den där tand-

borsten skulle vara just det som kunde ge mitt liv den där

extra kryddan. Det såg så enkelt ut. Paul skulle dessutom

behöva helt vita tänder.

Både konsumtionshetsen och Palmerston North-stressen

lämnar jag bakom mig och jag undersöker i stället möjlig-

heterna att hitta någon plats att slå mig ner på.

Nästa gång jag själv styr min kropp sitter jag inne påDark Palmy, en sjusärdeles trevlig liten pub som verkar ha



94

gömt sig i en klassiskt mörk gränd. Alldeles utmärkt trivs jag där inne och folk nickar igenkännande till mig, fastän

jag är en främling. Människorna här nere är över lag

märkvärdigt vänliga, det tycker jag bestämt. O ja.

Sällsynt moget funderar jag ett tag på varför skillnaden

mellan kalla Stockholm och varma Palmerston North också

verkar gälla annat än klimatet innan det slår mig att jag

förmodligen funnit den plats där Paul Westman brukade

dricka bort sin tid. Man kan beskylla Paul för mycket, men

knappast för att ha dålig smak när det gäller att välja plat-

ser att fördriva tid på.

Den stora anledningen till att Dark Palmy förmodligen

är Paul Westmans favoritställe är att de öppnar redan vid

elva på förmiddagen. Och de andra gästerna verkar vara

där av samma anledning. Det tar inte många öl förrän jag

börjar tala med de vänner som snart kan bli mina.

Många öl senare väcks jag av att taxichauffören puttar på

mig och vill ha betalt. Han får några sedlar kastade på sig

och ett ohörbart mumlande som svar till hans fråga.Det är kravlande jag tar mig in på hotellet. Mörkt är det,

där ute. Tiden har gått snabbt och jag antar att jag också

haft roligt.

Med lite hjälp från hotellets personal hamnar jag till slut

på den plats där dagen en gång började. Och jag undersö-

ker noggrant varje vinkel och vrå av mitt tak.

Torsdag 29 januari

När jag går in i frukostsalen märker jag att den förvandlats

till en lunchsal.



95

Huvudvärken är kraftig och jag ångrar nu att Pauls moroch far bjöd honom på så svaga gener. Kan han aldrig säga

nej? Har han ingen egen vilja? Att samma gener nu också

befinner sig i mina cellkärnor oroar mig en aning för det

betyder ju att jag borde vara lika svag som han var. Det där

med alkohol, det ska jag sluta med.

Den förklädda frukostsalen inbjuder till en måltid, men

med tanke på min klädsel, morgonrock, tofflor och den ori-

ginella frisyren, känner jag mig inte som en i mängden. Det

är dock tämligen sällan jag känner så.

Receptionisten heter inte längre Kevin. Nu är det någon

ny krake som fått i uppgift att betjäna gästerna och nykom-

lingen har ingen aning om att jag är Paul Westman.

Lite lustigt känns det att inte vara igenkänd, stamgäst

som jag är, så jag börjar på nytt ställa frågor. Hon, recept-

ionisten, ser ut att vara tillräckligt ung för att vara nyan-

ställd och hennes lockigt blonda hår tilltalar min inre Paul

Westman. Hans försök att komma fram trycks undan och

jag frågar flickan om vad man kan göra här i Palmy. Ja, de

säger så, Palmerston North-människorna. Palmy. Det låterförvisso riktigt fånigt, men man tar ju seden dit man kom-

mer. Vilket är vad jag gör. Säger jag bara Palmy tillräckligt

ofta förstår hon nog hur knasigt det låter, tänker jag, men

det gör hon inte. Mina små försök till lustigheter visar sig

helt misslyckade, på alla möjliga plan.

I stället för lättsamt kallprat lyckas den lockiga flickan

boka in mig på en turistbuss som idag ska ta med turister-

na runt i staden och snart äger jag också alla hotellets bro-

schyrer.

Eftersom jag lyssnar riktigt noga får jag också ta en avklubborna som står på disken. Glupsk som jag är tar jag



96

två. Kvinnorna vet hur de ska förleda Paul och han är intesen att låta sig förledas.

Klockan halv tre står jag utanför hotellets ingång. Med på

resan ska en skock andra hotellgäster, men jag tycker de

verkar smått oviktiga, så jag ignorerar dem skickligt genom

att fixera blicken på parkerade bilars registreringsnummer.

Sedan kisar jag med ögonen och ser bekymmersam ut, vil-

ket givetvis får till följd att ingen vågar sig på att störa mig

nu när jag är så nära lösningen på all världens problem.

Som tur är slipper jag fixera blicken längre än några minu-

ter, för bussen är i alla fall någorlunda punktlig.

Registreringsnumren till trots kliver också jag på och väl

ombord får jag ett underskönt varmt leende från vår kvinn-

liga guide, vilket får mig att försöka se de positiva

aspekterna med denna upptäcktsfärd.

Väl ombord förstår jag att det finns några karaktärist-

iska drag kvar i min och Pauls gemensamma kropp och ett

av dessa får mig att snabbt leta upp en plats där jag får

sitta utan att ha någon bredvid mig.Planen går om intet då bussen stannar vid nästa hotell

och en äldre dam sätter sig bredvid och börjar tala om ovik-

tigheter.

Mikrofonen fram i bussen fungerar och den hurtiga

kvinnan, hon med det undersköna leendet, förklarar fnitt-

rande det alla utom jag vet om vår stad:

”I Palmerston North bor det sjuttiosextusen invånare och

staden växer mycket”.

Jag borde verkligen vara intresserad av detta.

”Många studenter.” Varför är jag inte intresserad av detta?



97

”Européerna högg ner skog.”Har jag alltid haft så här tjocka fingrar?

”Regnar etthundrasextiofem dagar om året.”

Det har jag nog.

”Rikt nöjesliv.”

Men de kanske har blivit tjockare?

Tur att ingen hör vad jag tänker. De andra tror förstås

att jag är en Paul Westman-typ, med sans och måhända

också lite elegans. De misstar sig, men jag kan inte klandra

dem, för jag ser verkligen inte ut att vara tretton dagar

gammal.

Bussen stannar och mina medresenärer kliver av och tar

kort. Vi ska tydligen in på något museum. Självfallet försö-

ker jag finna det hela intressant, men jag kan inte. För jag

är ingen turist, hur gärna jag än skulle vilja passa in i den

här gruppen kommer det aldrig att hända.

I stället för att lära mig om vetenskapens utveckling

strosar jag runt några minuter i muséeshopen.

Lite efter det sätter jag mig på det tillhörande caféet med

en kopp te och en tidning.Gruppen återvänder till bussen och så också jag. Tantens

röst är nu så gäll att jag omöjligen kan koppla bort den, så

jag lyssnar på vad hon har att säga. Med knivskarp artiku-

lering frågar hon:

”O, visst var det intressant?”

”Jo”, svarar jag tyst, nästan mumlande.

”Tänk vad vi människor kan”, säger hon och jag får gen-

ast en faslig lust att tala om för henne att de där männi-

skorna hon talar om, att de är ett ruskigt pack och att nitt-

ionio procent av dem är idioter och att den sista procentenär underkuvade de övriga. Att alla världens system är an-



98

passade efter flockmänniskan och att det intressanta, såsom filosofiska problem, eller små hus på prärier, för stryka

på foten för deras evinnerliga sökande efter det perfekta li-

vet med den vackraste frun, dyraste huset, snabbaste bilen

och duktigaste barnen. Som om det skulle ha någon bety-

delse när man ligger där på sjukhusbädden och blickar till-

baka på sitt liv? Jag är rädd för att de är så djupt in-

sjunkna i sin bedrägliga verklighet att de faktiskt tror att

det är det viktigaste, även ifrån sjukhusbädden. Nu är det

inte detta jag säger till kvinnan utan:

”Ja. M…”

”Det är fantastiskt”, fortsätter hon och bryr sig inte alls

om att det bara är hon som talar.

”Ja”, säger jag efter en stunds tystnad. ”Förresten, vet du

vart vi ska härnäst?”

”Ja, hon sade ju det i början. Vi ska till det stora köp-

centret”, förklarar hon och pekar framåt. En riktning jag

faktiskt själv kunde lista ut då vårt fordon färdas så.

”Det låter sannerligen hysteriskt roligt”, säger jag.

”Visst gör det?””M…” säger jag nästan ohörbart.

Samtidigt som mina tilltänkta vänner i bussen i högsta

fart erövrar köpcentret vandrar jag sakta fram över dess

nyputsade golv.

Hjärtat börjar värka en aning och jag sätter mig på en

bänk som står precis bredvid en inomhuspalm. Långsamt

andas jag in och ut och hostar tillgjort för att få igång nå-

gon form av cirkulation.

Mina ögon är aningen trötta, men när jag vilar blicken

på Café Ortegas diskreta skylt är de inte längre det. Yrselnär omedelbar.



99

Det blixtrar i mitt huvud och hela världen snurrar. Minkropp slår hårt mot det nyputsade golvet. Hjärtat fungerar

fortfarande, liksom kroppens övriga funktioner. Hjärtsla-

gen är hårda och snabba. Folket samlas kring mig, men det

enda jag kan höra är ljudet från mitt hjärta.

Sakta men säkert återvänder omvärlden och jag kan åter

röra mig. Mina nya krafter reser mig upp och jag skakar på

huvudet och ler åt den samlade cirkeln av människor. Med

kroppsspråket visar jag att det inte är någon fara med mig

och cirkeln bryts upp och episoden glöms bort. Det var en

lögn, ty det är fara med mig.

I stället för att fortsätta rundturen ser jag till att fortast

möjligt återvända till min trygga säng på hotellet. Med ett

urstarkt hjärta och blixtar i huvudet är det svårt att finna

turistiga upptåg behagliga. Med raska steg letar jag reda

på en taxi och den för mig snabbt hem mot säkerheten.

Efter att ha betalat den snälle chauffören springer jag in

på hotellet, men i stället för att direkt bege mig till mitt

rum hejdas jag av den där kvinnliga receptionisten. Hon

frågar något om resan och jag mumlar något obegripligt påsvenska.

Sedan, när jag som bäst är på väg att kliva upp för trap-

pen, tillägger hon:

”Jag höll på att glömma. Du har ett meddelande.”

Hjärtat slår hårdare.

”Har jag?

”Ja, det var en man här som sökte dig”, påstår hon, ”men

du var inte inne, så han lämnade sitt kort i stället.”

Det börjar snurra i mitt huvud.

”Aha”, konstaterar jag och tar emot kortet.



101

Tänk vad tiden går snabbt när man inte är med. Gör jagannat än att sova och svimma av på köpcentrum?

Det här var fem timmar till som jag inte lyckades an-

vända till något vettigt, vad det nu innebär. Det innebär

säkerligen inte att zappa sig mellan en massa ointressanta

tv-kanaler, men det är tyvärr vad jag gör i stället för att

lyfta loss resten av kroppen. Inget litet hus på prärien här

inte, bara en massa nyheter, naturprogram och sport, unge-

fär som hemma, men ändå inte.

Det här kunde lika gärna vara Pauls lägenhet, den var

lika hemma som här. Det finns verkligen ingenting här

inne som tilltalar mig, inget som visar prov på personlighet

eller kreativitet, det är här man hamnar när man inte

längre tillåts distraheras av yttre omständigheter. Det

enda jag kan göra i detta rum är att tänka och som omväx-

ling att sova. Utan att ifrågasätta lyder jag.

Paul Westmans brist på fantasi drabbar mig och den

drabbar mig hårt. Tur då att jag faktiskt finner sovandet

behagligt.

Fredag 30 januari

Det känns som om sekunderna går snabbare nu än förr. De

första dagarna av mitt liv var så härligt utdragna, men ef-

ter ett tag började även jag lära känna den rytm alla andra

blint lyder.

Efter två veckor i livet känner jag mig själv bättre än vad

jag skulle önska. Vid en första anblick skulle man säkert

missta mig för att vara ordningsam och pålitlig, men den

som lär känna mig lite närmare upptäcker snart att jag

inte alls är så pliktskyldig som man kan tro. Som för att tamitt livs andra fredag som exempel. Det är föga troligt att



102

Paul Westman brukar ta sovmorgnar till klockan halv tolvoch sedan äta mintpastiller till frukost samtidigt som han

tittar på köksredskapsreklam på tv.

Vid ett är jag redo för att ta språnget ut i det okända.

Den kvinnliga receptionisten står kvar bakom disken och

hon är i full färd med att slicka kuvert och hennes färd blir

ännu fullare när hon märker att hon är bevakad.

”Kommer du ofta hit?” frågar jag flörtigt.

Flickan skrattar muntert åt min allvarliga ton.

”Jo, det kan man säga.”

”Härligt!” utbrister jag. ”Nu har jag en till fråga. Får jag

ställa den?”

”Givetvis”, säger flickan och fortsätter att slicka kuvert.

”Härligt!” utbrister jag på nytt.

”Nå?

”Jo, de här telefonerna på rummet”, börjar jag och kliar

mig på kinden, ”hur gör man för att ringa från dem?”

”Det står på undersidan av luren”, instruerar hon, ”tryck

bara två nollor för att komma ut på linjen.”

”Aha, så pass. Vad gör du ikväll?”Flickan skruvar på sig och undersöker snabbt om hon är

ensam med mig vid receptionen. Det är hon. Sedan kommer

hon på något och ler igen:

”Haha, Kevin har varnat mig för dig.”

”Det låter inte helt omöjligt”, säger jag. ”Han berättade

förmodligen om min osvikliga charm och mitt skarpa intel-

lekt, eller hur?”

Så ler hon igen och jag känner att Pauls kropp blir allde-

les varm. Det är en speciell känsla och den är inte obehag-

lig, tvärtom, men den är underlig. Känslan känner inteigen mig och jag känner heller inte igen den och jag levde



103

lyckligt ovetande om dess existens, för flickan vid recept-ionen är alldeles för ung för en man i Pauls ålder och hon

är till och med för ung för en yngre man boende i Pauls

kropp.

”Jag jobbar ikväll”, besvarar hon min första fråga.

Nu blir jag ännu varmare och andas oregelbundet. Mitt

bästa görs för att det inte ska märkas.

”Oj då”, säger jag charmerande, ”och jag har säkert

vägarna förbi, då kanske vi ses?”

Det skarpa intellektet arbetar för fullt.

”Man vet aldrig”, svarar hon till mitt inre jubel.

”Härligt!”, utbrister jag för tredje gången. ”Nej, nu pall-

rar jag mig upp till rummet och ringer till det där kortet.”

”Kortet?”

”Ja, som jag fick igår”, säger jag.

”Aha, jo, gör det”, säger hon koncentrerat. ”Glöm inte

dubbelnollorna och kom ihåg att vår taxa är högre än den

sedvanliga.”

Lurigt låtsas jag att jag bryr mig, suckar som föregånga-

ren och kliar mig ännu en gång på kinden. Det måste kliaoerhört mycket just där, om inte av eksem så av allt kli-

ande.

Så skulle han säkert göra, Paul, jag tror han var ekono-

miskt lagd och jag vill förstås inte agera misstänksamt.

Vad den kvinnliga receptionisten inte vet är att jag i stället

för att oroa mig över världsliga ting som pengar funderar

kring vilket tapetmönster som skulle passa bäst i hotellrum

nummer 107.

Han gör ofta så, Paul, tänker på allt annat än nuet. Med

största sannolikhet finner han det högst logiskt, men jag ärtillräckligt klipsk för att inse att andra människor förmod-



104

ligen skulle finna ett sådant beteende aningen udda. Ochkära hjärtanes, det vill jag ju då rakt inte!

Min vän föregångarens fantasi var inte mycket att ärva.

Inledningsvis var det väl tämligen behagligt att ligga i en

soffa och titta på tv, men jag vill faktiskt få ut mer av mitt

liv. Tråkigt nog lyckas jag inte uppfylla denna önskan. Av

det här har jag fått nog, men jag vet verkligen inte vad jag

kan ta mig för i stället. Något ska jag göra. Något ska sys-

selsätta mig. Nu är det bestämt. Erbjud mig vad som helst

och jag gör det. Ett löfte är vad det är.

Kortet vilar fortfarande på nattduksbordet och nu agerar

jag äntligen moget och då underförstått också som en sann

Paul Westman. Egentligen har jag ingen lust, men Pauls

nyfikna sinne tar kommandet och tvingar mig att lyfta den

där förhatliga telefonluren, trycka dubbelnollorna och se-

dan vänta in tre signaler innan någon svarar:

”Hej, det är Geoff”, säger mannen som utger sig för att

vara Geoff.

”Hej, det är Paul”, säger mannen som utger sig för att

vara Paul.”Men hej, Paul!” hojtar Geoff i luren. ”Hur är det med

dig?”

”Allt väl, tack”, tackar jag. ”Inget mjäll här inte.”

Ingen reaktion får jag från min samtalspartner.

”Hur är det med dig?” frågar han igen.

”Jo vars. Om det inte vore för tennisarmen”, svarar jag

lustigt. Hur en tennisarm kan vara lustig vet jag inte, men

det låter bara så fruktansvärt komiskt. Det kanske inte är

lika komiskt att äga denna arm, men det gör jag ju inte, så

då kan den fortsätta vara så komiskt som jag tycker att denlåter.



105

Men åter igen, ingen reaktion.”Vad gör du i Palmy?” frågar Geoff och jag förstår att han

bott i Palmerston North ett tag.

”Jag är turist.”

Geoff ignorerar min välutvecklade humor.

”Det var smått chockerande att höra att du var i stan”,

säger mannen. ”Varför har du inte ringt?”

”Jag har haft en hel del att stå i och tänkte överraska,”

ljuger jag, ”men nu hann du före. Det var oväntat.”

”Det förstår jag”, säger Geoff, ”men du förstod förstås det

omöjliga i att besöka Dark Palmy och samtidigt försöka

hålla dig hemlig?”

”Jo.”

”Men du”, säger han med en stressad ton i rösten. ”Jag

har en hel del att göra just nu, med firman du vet, affärer-

na går riktigt hyggligt nu.”

”Underbart!” överdriver jag, för jag bryr mig mer om en

främlings nageltrång än Geoffs affärer.

”Nu ska vi inte ta i. Det går förstås inte lika bra som förr,

men det börjar arta sig”, förklarar han.”Skönt”, säger jag och försöker avsluta.

”Ja”, säger Geoff och byter samtalsämne. ”Vad gör du i

eftermiddag?”

”Träffar dig?”

”Perfekt. Då kommer jag förbi hotellet klockan halv sex,

går det bra?”

”Det går alldeles utmärkt”, säger jag artigt.

”Då ses vi”, avslutar Geoff. ”Hej då!”

”Farväl.”

Vägvalet måste väljas här och nu. Träffar jag Geoff An-derson riskerar jag allt och i värsta fall måste jag lämna



106

Palmerston North för gott. Då är jag åter på flykt. I bästafall finner jag en vän som inte känner Paul tillräckligt väl

för att förstå att jag är fel version. Då är han det första ste-

get mot ett socialt kontaktnät här i min hemstad. I värsta

fall-alternativet skrämmer mig för övrigt inte särskilt

mycket. Det finns fler hotellrum.

Vad är det där som låter? Är det en bil? Jaha, jag har som-

nat igen. Hur mycket sömn kan jag behöva, egentligen? Lu-

ren lyfts av och det är den där flickan som talar. Åter igen

blir jag varm, vilket överraskar mig.

Hennes röst är mjuk och lugn. Hon skulle nog kunna

säga vad som helst och få det att låta vackert. Fånigt le-

ende finner jag mig själv ligga tryckt mot telefonluren.

Ännu mer ler jag nu, men jag lyssnar inte på vad rösten sä-

ger.

Detta förstår jag dock först efter att hon några minuter

senare ringer upp ännu en gång och meddelar att Geoff står

och väntar på mig vid receptionen.

Geoff har full förståelse för att jag försov mig. Tidsskill-naden är inte att leka med, menar han. Nej, det låter onek-

ligen som en dum idé, tänker jag, men säger inte högt.

Min gamle vän är mycket artig, något tillbakadragen och

återhållsam, men som den människokännare jag är förstår

jag nästan omedelbart att det är en god människa jag har

att göra med. Han är mycket annorlunda Pauls andra vän-

ner, jag förstår inte riktigt hur de kom i kontakt med

varandra från första början. Vad får Geoff egentligen ut av

den här vänskapen?

Vi går en promenad genom den friska luften och talar omväder, vind, flygresor och andra oviktiga ting. Det gör mig



107

inget för det passar mig utmärkt att som omväxling talaoviktigheter. I vanliga fall brukar mina diskussioner vara

obehagligt djupa och svårförstådda, i alla fall de jag har

med mig själv och dessa är som bekant i kraftig majoritet.

Vi vankar av och an och mina rörelser blir allt mer ex-

plosiva. Paul har ett kroppsspråk han dolt väl för mig.

Det känns som om jag trivs i Geoffs sällskap, även om

det känns som om jag på något vis ideligen hamnar i över-

läge. Som om jag skulle ha ett osynligt övertag. Hur det

kan kännas obehagligt förstår jag inte, men det gör det.

Han är inte speciellt frågvis av sig utan låter mig föra sam-

talet framåt samtidigt som vi traskar oss fram längs gator

och skrattar åt gamla minnen. Det hade förmodligen varit

roligare för den som var med, men eftersom jag sällan talar

minnen upplever jag ändå situationen roande.

Han är förvisso något tillbakadragen, Geoff, och hela

hans uppsyn nästan skriker åt en att inte komma nära.

Trots det finner vi varandra direkt och sakta men säkert

lär jag känna min vän.

Vännen är klädd i en ljusgrå kavaj och ett par beigabyxor och den vita skjortan saknar slips. Stiligt, men ändå

lätt och ledigt. En klädsel som inte helt matchar hans per-

sonlighet. Geoffs utseende i övrigt är högst normalt. Hans

ansikte kan bara beskrivas som just normalt och det är väl-

rakat. Mörkbrunt är hans hår. Ögonbrynen är något bus-

kiga, men inte tillräckligt otrimmade så någon skulle besk-

riva dem som ett av hans typiska drag. Kroppen är också

den normal, varken smal eller kraftig.

Geoffs gångstil är stel och bestämd. Bestämd låter han

dock inte när han efter åtskilliga kilometer frågar:



108

”Har du pratat med Nancy än, eller är det för känsligt?Jag berättade för henne att du var här, det var väl okej?”

”Som jag sade tidigare”, svarar jag, ”var min tanke att

överraska.”

”Så var det”, minns han. ”Men vore det inte kul att träf-

fas igen, stryka ett streck över allt som hänt och börja på en

ny kula?”

”Jo, men visst.”

Min ögonbrynsbuskige vän saktar ner på promenad-

tempot och ler konfunderat. Han har under hela promena-

den aldrig berört någonting som faktiskt kan säga mig nå-

got om vem jag var, men nu har han, som det tycks, tagit

det avgörande steget. Det han laddat för ända sedan han

hörde att jag synts till på Dark Palmy.

”Du vill det alltså?”, frågar han efter ytterligare några

steg. ”Jag menade det inte riktigt, jag trodde aldrig att du

skulle svara ja. Om du vill så är det klart att vi ska träffas.

Nu när du är här och allt.”

”Ja, det är inte var dag”, säger jag.

”Verkligen inte”, håller Geoff med. ”Är du helt säker påatt du vill?”

Hur farligt kan det egentligen vara att träffa en kvinnlig

bekant till Paul Westman? Jag kan ta en och annan örfil,

det är jag säker på.

”Vem tar du mig för?”, undrar jag irriterat. ”Jag tycker

inte om att vela. Ja, jag vill träffa Nancy och de andra igen.

Det var ett bra tag sedan sist och mycket har hänt.”

”O ja”, säger Geoff och låter nästan som jag, ”vi får en hel

del att diskutera kring runt middagsbordet.”

”Ja, vi har en hel del tid att ta igen”, menar jag.



109

Det verkar som om Geoff skjuter upp det meningsfullatill middagen, för nu är det inget annat än dator-, bilmärks-

och minnesord som lämnar hans mun.

I takt med att jag vuxit upp och blivit en tänkande va-

relse har jag lärt mig att spela Paul. Det är fascinerande

hur lite människorna verkar bry sig om vad jag har att

säga, de är mer intresserade av att få mig att lyssna på de-

ras egna upplevelser och åsikter. Det gör jag så gärna.

Efter en några timmar lång promenad längs Palmerston

Norths gator och parker står vi utanför mitt hotell igen. Vi

skakar hand och jag önskar min nygamle vän lycka till med

affärerna.

Allt jag inte vill veta om Geoffs webbyrå och om hur de

anammat den nya tekniken har jag fått höra. Alla tekniska

finesser har blivit förklarade och helst också in i den

minsta detalj så att jag inte, hemska tanke, missar något

väsentligt. Om man bortser från detta var promenaden

oerhört trivsam.

Kort sagt, jag tycker bra om Geoff Anderson och han

tycker tydligen tillräckligt bra om mig för att bjuda övermig på söndag. Det är i alla fall vad han säger innan han

ger sig av:

”Det var roligt att träffas igen. Då ses vi hemma hos mig

klockan halv sju på söndag? Vi får höras mer, du har mitt

nummer.”

Jag har hans nummer.

Hur hamnade jag här igen? Djupt nedpackad i sängen

återupptäcker jag takets alla figurer. Förvirringen finns

där, så allt är som det ska. Fastän jag för varje dag får vetaallt mer om Paul Westman känns det som om varenda pus-



110

selbit gör mig okunnigare. Hur skulle jag kunna ha vetatatt pusslet var så här stort?

Det regnar ute och dropparna i kombination med okun-

skapen ser till att få mig att somna än mer förvirrad än vad

jag var när jag vaknade. Den utvecklingen tycker jag inte

alls om. Tiden utan bekymmer är saknad, men jag är väl

medveten om att jag aldrig kommer att få uppleva den

igen.

Lördag 31 januari

Utanför min säng finns en stor värld. Låt den vara kvar

där. Jag orkar inte ta itu med den idag heller. Jag sov

länge, så som att se om jag vaknade någon annanstans,

men det gjorde jag inte.

Från min favoritplats upptäcker jag att regnet är till-

baka. Med tanke på hur mycket utrymme jag har för min-

nen borde jag ha kommit ihåg att det var dropparnas ryt-

mik som försiktigt trummade mig till sömns.

Orkeslöst reser jag mig upp och genom mitt fönster ser

jag spåren överallt. Det finns något visst med regn, någothelande. Dropparna bryr sig inte om de kommer olägligt, de

tycker att de mörka molnen räcker som förvarning. Med all

rätt.

Äntligen är det lördag. Efter en hård arbetsvecka känns

det skönt att få sova ut och ta igen mig. All kraft som forsat

ut ur min kropp fylls genom sömnen på igen. Eller något i

den stilen. Det är förmodligen så det måste kännas för

människorna med verkliga liv. Mina yrkesverksamma da-

gar har inte varit många, men ack så betungande. Riktigt

duktig var jag och kom i tid, låtsades trovärdigt arbeta och



111

talade med de anställda som om de vore vuxna människor.Till och med jag kan smälta in, bara jag anstränger mig.

Till fönstret återvänder jag och lyfter på spärren så den

friska luften får möjlighet att blandas med hotellrummets

instängda. Den fuktiga luften smakar himmelskt, vilket

inte är helt ologiskt då den faktiskt kommer därifrån.

Särskilt mycket regn har jag inte fått uppleva i mina da-

gar och just nu ser jag det som något negativt. Varför jag är

så fascinerad av dessa små vattendroppar vet jag ej. Det

enda jag vet är att jag är det.

Morgonen blir ännu senare och det börjar bli dags att be-

kanta mig med världen.

En trappa bort från mitt rum upptäcker jag att Kevin är

tillbaka i receptionen. Tänk att jag skulle bli så besviken

att återse min vän. Han skriver i en bok och jag vill inte

störa honom, jag nickar hälsande och han nickar tillbaka i

samförstånd.

I stället för att äta hemma på hotellet vandrar jag ut mot

vattenpölarna. I dem kan jag spegla mig. Inte en enda gång

kan jag minnas att jag stått vid en vattenpöl och beskådatmitt eget utseende.

Humöret jag är på är annorlunda och jag vet inte så noga

om det är bra eller ej, men annorlunda är inte som vanligt

och det kan vara trevligt som omväxling.

De andra människorna speglar sig inte i vattenpölarna

utan de går förbi i jäktigt tempo och hälsar inte ens på mig.

Inte för att jag hälsar på dem, men jag är trots allt gäst. På

måndag får jag veta om jag kan bli mer än så.

Alla behöver en fast punkt där de kan känna sig säkra

och trygga och i detta fall utgör jag inget undantag. Storaförhoppningar har jag på Palmerston North, även om jag



112

till en början inte tänkte så mycket. Det gör jag inte nu hel-ler, möjligheterna är alldeles för många och skulle jag anta

utmaningen att göra en sannolikhetsbedömning av vilket

som är Paul Westmans förflutna i Nya Zeeland skulle jag

snart finna mig själv sovande igen. Tids nog får jag veta

varför jag är här.

Snabbköpskassörskan hostar i handen, sedan lyfter hon

upp brödet som ska bli min frukost. Om än med ett tång-

liknande föremål, men jag tappar ändå matlusten. Som om

det skulle hindra mig från att äta.

Det finns tre platser för den som vill stanna i butiken.

Två av stolarna är lediga, men en är upptagen av en ex-

tremt kraftig man. Han är skallig, har ovårdat skägg,

flammigt ansikte och brun rock. Mannen påminner lite om

jultomtens onde tvilling, men jag låter denna upptäckt

stanna i min hjärna. Det är regnet som gör mig så lugn och

taktfull.

Kaffe, smörgås, bulle och wienerbröd.

Tre minuter senare är det bara kaffet som återstår. En

fullvuxen karl, det är vad jag är, jag behöver min näring,försvarar jag mig när jag får lite dåligt samvete för Pauls

träningsprogram.

Nu när jag kan höja blicken från bordet upptäcker jag att

jag sitter i skyltfönstret, det är inget fel i det, men utanför

vandrar människor förbi och det lägger jag alltså märke till

först nu. De är av olika slag, vissa mörka, ljusa, långa,

korta, smala, tjocka, välklädda, inte så välklädda. Ändå så

lika. Ingen intresserar mig.

En flicka med ljust hår och basker trippar förbi och jag

skulle inte lägga upptäcka henne om det inte vore för atthon vänder sig mot mig och stirrar.



113

Allt i mitt blickfång blixtrar, som om hjärnan håller påatt omprogrammeras eller som om den inte vill kännas vid

verkligheten. Tidigare har jag upplevt blixtarna och jag

ämnar ej göra detta till en vana, för det är tämligen obe-

hagligt att inte se annat än dessa elektriska impulser.

Överkroppen tillåts vila mot bordet fram till jag återfått

kontrollen.

Nu får jag brått, jag fångar upp kaffet och rusar ut ur

snabbköpet. Baskerflickan har kommit en bit bort och jag

springer ifatt henne och ropar att hon ska stanna. Det gör

hon.

En mycket förvånad ung dam ger mig en ny blick, helt

annorlunda den första. Upptäckten skrämmer upp, inte

själva blicken utan hennes utseende. Flickan ser helt an-

norlunda ut jämfört med när jag såg henne genom skylt-

fönstret. Hon undrar om det var något viktigt och jag har-

klar ur mig att hon påminde om någon jag känner, men att

jag tog miste.

Klacken vänds och den ljushåriga flickan lämnar mig en-

sam med känslorna och vattenpölarna. Det är fortfarandeså att jag kan se mig själv i pölarna, men vem är det jag

ser?

Mannen i vattenpölen frågar:

”Vad är det du gör med ditt liv?”

Huvudet mitt skakar och jag förstår inte alls.

Kroppen jag bär med mig är seg som aldrig förr, inte för

att den arbetat hårt eller har sovit för lite, tvärtom, jag har

arbetat för löst och sovit för mycket.

Det är som att bo i en dimmig värld där inget är skarpt

och allt suddigt. Eftersom jag är på detta humör bryr jagmig ytterst lite om hur jag kan uppfattas för omvärlden.



114

Om människorna inte vill dela den dimmiga världen medmig behöver de inte det, men då ska de inte klaga på mitt

beteende. De stirrar inte direkt, men det beror mest på att

de är sorgligt vana vid trötta människor.

Det är på en slumpvis vald buss, vilken som helst, jag lan-

dat. Nu är jag på väg mot ändstationen. Om man inte för-

söker bryta mönstret är oddsen små för att mönstret verk-

ligen ska brytas. Detta är vad jag tror, men det kan också

vara så att jag var så trött att jag letade reda på första

bästa sittplats. Och denna råkade nu finnas i en buss.

Som den kortsiktiga människa jag blivit har jag inte ta-

git mig för att undersöka vart jag är på väg och hur jag

möjligen skulle kunna ta mig hem från denna mystiska

plats. Viktigare ting har jag att ta itu med just nu, så som

att sluta ögonlocken.

”Edgewood, slutstation”, hojtar busschauffören och

tvingar upp mig ur min temporära säng.

När dimman lättat lyckas jag orientera mig. Mitt ute i

någonstans är var jag är och här finns det minsann intetrottoar.

Härligt, stadsbussen har tagit mig ut till landet.

Busschauffören tuggar på en morot och jag vänder mig

mot honom och frågar:

”När går nästa buss tillbaka till Palmerston North?”

”Det är denna buss”, svarar han snabbt. ”Jag åker om en

kvart.”

Sedan fortsätter han att tugga. Moroten är inte skalad så

han får i sig jord. Detta poängterar jag ej. Vad jag gör är i

stället att undersöka min omgivning.



115

Bussen står mitt inne i en skog, allt som finns är en vägoch en massa träd. Så spännande. Skogen verkar dock in-

tressantare än vägen, så jag går en liten promenad in i

mörkret, ett mörker som egentligen inte är så värst mörkt,

men mörkare än ljust.

Mina skor är inte anpassade för marken jag går på och

det är heller inte min jacka, som piskas av allehanda gre-

nar och annat obehagligt. Skogen är dessutom inte alls så

mörk som jag inbillat mig, ty dryga hundra meter från

vägen uppenbarar sig ett järnvägsspår sig och en järnvägs-

station.

Tio meter till vänster upptäcker jag en stig som med för-

del kan användas av den som inte är lika rörlig som jag.

Det stör mig inte att jag smutsar ner Pauls uniform och om

sanningen ska fram tittar jag sällen ner i marken för att

upptäcka sådant som skornas glans. Rakt fram ser jag mer.

På andra sidan spåret vandrar en flicka på väg mot tåg-

kuren. Hon ser oroväckande bekant ut.

Nu börjar det blixtra igen, en rad bilder på flickan blixt-

rar i snabb takt genom mitt huvud. När, var och hur honkom i kontakt med mig vet jag inte, men något visst är det

med henne.

Närmare rör jag mig, men undviker att göra om missta-

get från tidigare idag. På nytt visar det sig att flickan som

orsakade bilden inte alls ser ut som flickan i mina ögon.

Bilden stannar kvar och den tycks inte ha för avsikt att

lämna mig. För ett ögonblick är jag vaken, även om nuet

påminner allt för mycket om en dröm.

Hela vägen hem till Palmerston North sover jag. Det är

det bästa sättet jag vet att fly verkligheten, vid sidan avspritskåpet i mitt hotellrum. Om man nu kan kalla den här



116

världen för verkligheten. Kanske är det så att jag flyr tillverkligheten?

I sömnen var flickan som bortblåst, men så fort jag vak-

nade var bilden etsad fast på min näthinna. En faslig lust

att fly tillbaka dit känner jag, men fastän jag faktiskt fort-

farande är sömnig klarar inte ens jag av att sova gående.

Bussen har nått min hållplats.

Dimman lättar på nytt och även denna gång har jag svårt

att föreställa mig hur detta kan vara det verkligt sanna.

Pauls kropp sitter i en taxi på väg hem från någon plats där

den befunnit sig och hans kläder luktar rök. Det skrämmer

mig att Paul ibland är den som styr min kropp. Ännu mer

skrämmer det mig att flickan inte vill lämna mig ifred.

Söndag 1 februari

Dagstidningen refererar på nytt bara från oviktigheter.

Inte ens den minsta notis ägnar de åt dagens stora hän-

delse. Länge har jag funderat kring hur min dåtid såg ut,

men aldrig riktigt orkat tänka tillräckligt länge för attkomma fram till något. Nu behöver jag inte längre tänka,

för idag får jag veta.

Timmarna går ohyggligt långsamt, det enda jag kan

göra för att få dem att gå är att undersöka världens skeen-

den genom rummets tv. Det här börjar bli smått olidligt,

jag behöver något att göra om dagarna, som ett jobb eller

en sysselsättning. Jag får inte glömma bort att fråga Geoff.

Efter de längsta av timmar dyker han upp, Geoff Ander-

son, och han låter en uppklädd Paul Westman sätta sig i

framsätet i hans bil. Målinriktad är vad jag ser ut och jagkänner det med hela kroppen, men trots det frågar Geoff:



117

”Planen är förändrad, vi ska hem till Nancy, inte tillmig”, säger han uppskakat. ”Du är säker på att du fortfa-

rande vill det här?”

”Ja, ja, ja”, stammar jag. ”Kör nu.”

”Helt säker?”

”Man kan aldrig vara helt säker på någonting”, svarar

jag.

”Sant”, säger Geoff.

”Ja, kör nu.”

Han kör.

Vi åker bil i två minuter, sedan är vi framme. Två minu-

ter bilväg från min bekanting Nancy är var jag bor och jag

har inte ens haft vett att hälsa på. Hon är säkert sur av den

anledningen och det är säkert det Geoff menade när han

ställde de där frågorna.

Vi kliver ur bilen och jag speglar mig i rutorna för att

tillfredställande nog finna en härligt proper man i spegel-

bilden. Nu ställer jag in på högst charmnivå och sedan är

saken biff!

Vi har parkerat utanför ett litet hus strax utanför sta-den. Det är vitt, med tillhörande vita knutar, och det ser

hyggligt hemtrevligt ut. Det går nog att bo där. På tomten

utanför skådar jag allehanda barnleksaker och jag gör mig

redo för hjärtskärande skrik och bråkiga små vandaler.

Paul tycker inte om barn. Något annat han föredrar att inte

tycka om är grannar. En ondsint sådan står femton meter

bort och hytter med näven. Grannen verkar vara en särde-

les charmig man, men jag orkar inte med dessa nyzee-

ländska hälsningsprocedurer. I stället närmar jag mig rätt

hus.



118

Geoff går först och plingar på ringklockan till vår mid-dags hem.

Min placering som andra man i kön hindrar inte Nancy

från att perfekt pricka in min kind. I Nya Zeeland har man

ett väldigt speciellt sätt att hälsa sina gäster välkomna. Att

inte ta sedan dit jag kommit är vad jag väljer.

Hon, Nancy, har fått in en excellent träff rakt i mitt kära

ansikte och det gör hiskeligt ont.

”Var har du varit?” frågar hon upprört. ”Svara mig!”

Kvinnan som står alldeles framför mig är ursinnig och

hennes ansiktsfärg matchar hennes humör. Hon är ganska

söt, det måste jag medge, brunett och allt, men det syns

samtidigt att hon fött barn.

Som den artige man jag ställt in mig på att vara svarar

jag förstås:

”Hej, Nancy, jag heter Paul. Trevligt att träffas. Vi ska

nog åka hem nu. Hej då!”

Geoff, som faktiskt varnat mig för denna olustiga inled-

ning, beordrar:

”Nej, du stannar, Paul!””Ja”, ändrar jag mig, ”jag stannar.”

Men det är inte jag som är Paul, tänker jag och skrattar

för mig själv. Det finns inget som lyckas få mig på så bra

humör som mina egna lustigheter.

Glädjedödaren i sällskapet fortsätter med sin frågvishet:

”Vad fnissar du åt?” undrar Nancy, ”Va? Svara på mina

frågor!”

”Nej, nej, inget särskilt”, säger jag. ”Ska vi gå in och äta?

Det luktar alldeles underbart härifrån! Kul att se dig, vän-

nen min, har du möjligtvis lite is jag kan få låna? Jag harnämligen en förskräcklig värk i kinden.”



119

Nancy spänner blicken i mig och vill inget hellre än attslå ett slag för projektet att göra mig symmetrisk, men den

andra kinden kommer undan denna gång.

I stället för hemfärd ser min vän Geoff, som jag trodde

var en opartisk aktör i denna lilla skärmytsling, till att för-

länga min vistelse och samtidigt avslöja sin verkliga identi-

tet:

”Syrran, sluta nu. Ge honom en chans, han har åkt ända

från Sverige för att träffa dig och förklara.”

Hon, Geoffs syster, spänner ner blicken en aning och

ställer på nytt en fråga:

”Är detta sant?”

Geoff står alldeles bakom kvinnan och nickar frenetiskt.

Denna gång lyder jag hans råd:

”Ja, detta är dagens sanning.”

”Då ska du få en chans”, säger hon och lugnar ner sig en

aning. ”Kom in nu, maten är snart klar.”

Hon låter dock inte helt övertygande.

Människor som känner Paul behöver inte nödvändigtvis

vara människor som tycker om Paul, det är något jag nufått erfara. Kunde jag inte fått någon förvarning? Någon-

stans i mitt sinne bor han ju, Paul, och vid sådana här

dramatiska incidenter borde han faktiskt vara klok nog att

göra sitt yttersta för att rädda sitt ansikte.

Ansiktet kommer förmodligen att återfå sin normala ku-

lör och Nancy ger mig min eftersökta is för att snabba på

processen. Obekymrat ber hon om ursäkt, men verkar inte

det minsta ångerfull. Vad har jag gjort denna kvinna för

ont? Så god och snäll som jag är.



120

Den våldsamma kvinnan ber oss att sätta oss vid mat-bordet och det är precis vad vi gör, Nancys bror och jag.

Spontant vänder jag mig mot honom och frågar:

”Du, jag har tråkigt. Har du något jobb åt mig?”

”Ska du bosätta dig här?” frågar han mycket överraskat.

”Ja”, säger jag. ”Har du något jobb åt mig?”

”Jag vet inte riktigt”, säger Geoff och försöker att komma

på en bra lögn.

”Har du något jobb åt mig?” fortsätter jag envetet.

”Jag ska”, börjar Geoff och kliar sig lätt på västerhanden,

”se vad jag kan göra åt saken.”

”Perfekt! Skönt att kunna lita på dig, Nancys bror.”

Geoff förstår inte alls på vad jag åsyftar. Hans förvåning

glöms snart bort då maten kommer in i rummet och Nancy

undrar:

”Vad talar ni om, pojkar?”

Mitt svar dödar effektivt alla former av följdfrågor.

”Sport.”

Efter några minuters tystnad blandat med kallprat stäl-

ler den kvinnliga middagsdeltagaren den oundvikliga frå-gan:

”Nu får du förklara dig, Paul. Varför är du här igen? Var-

för lämnade du Palmerston North?”

Ärligt är vad jag försöker svara:

”Ja, det kan man verkligen undra.”

”Förklara gärna”, säger Nancy, ”om du kan.”

En köttbit sväljs ned samtidigt som jag tänker ut en

spännande historia och sedan bär det av:

”Jag fick ett oerhört spännande uppdrag av den svenska

regeringen och jag var tvungen att lämna allt för att tjänakronan. Det är mycket hemligt och jag kan tyvärr inte be-



121

rätta mer utan att riskera livstids fängelse hemma i Sve-rige. Nu har jag återvänt för att få träffa er igen, jag har för

avsikt att bosätta mig här för gott denna gång och jag hop-

pas att ni kan förlåta mig för min frånvaro. Jag vet att det

varit tunga år, men jag ber er om förlåtelse. Jag ska åter-

gälda allt jag missat och jag förstår att det är mycket och

att detta kan vara något som ni aldrig kan förlåta. Men

snälla, gör ett försök. Jag ångrar mig djupt. Jag borde ald-

rig ha åkt.”

Min svada verkar göra intryck på dem båda, så jag forts-

ätter engagerat för att se hur långt jag kan gå:

”Nu har jag lämnat arbetet bakom mig och jag är villig

att börja om på nytt. Försök att förstå. Det har inte varit

lätt att vara utan er. Ni måste tro mig. Jag har saknat er

något olidligt och gråtit mig till sömns allt för många

gånger.”

Mina middagskamrater nickar instämmande och jag

verkar med min historia bekräftat en av deras teorier kring

Pauls försvinnande. Nancy frågar mig kusligt lugnt:

”Har du suttit i fängelse, Paul? Är det därför du varitborta?

”Skulle du tro på vad jag just sade om jag hade det?” sva-

rar jag utan att röra en min.

”Ja”, säger hon, ”det skulle jag.”

”Skulle du kunna förlåta mig då?” undrar jag.

”Med tiden, kanske.” säger hon.

”Ja”, ljuger jag, ”jag har suttit i fängelse.”

Tystnaden går nästan att ta på och alla tre låter vi ma-

ten tysta våra munnar. Det pågår stor tankeverksamhet i

våra hjärnor och efter den sista tuggan kött frågar Nancy:



122

”Geoff har berättat att du bor på hotell. Det låter onödigtdyrt. Vill du bo hemma hos mig och Peter i stället?

”Inte ska jag störa er familj med min närvaro.”

”Din familj, Paul!” skriker hon argsint, helt utan att jag

är beredd på det. Det är nästan så jag spiller ut innehållet i

glaset jag har framför mig, så överraskad blir jag. ”Din fa-

milj!”

”Ja”, säger jag lättsamt med mat i munnen, ”det förstås.”

Herregud! Vad är det hon säger, kvinnan? Jag är en fa-

miljefar! Paul har flytt härifrån och jag återvänder! Å

andra sidan är detta nog det sista ställe mina bekantingar

från Sverige skulle leta på.

Tankarna samlas och formar sedermera en mening:

”När vill du ha mig?”

”Kom tillbaka imorgon, så får vi diskutera saken”, säger

hon. ”Nu är jag alldeles för trött för att tänka klart. Det är

så mycket som har hänt. Jag orkar bara inte, inte just nu.”

Mycket mer än middag blir det inte, Nancy påstår att

hon är dåsig och Geoff ber oss att tänka på refrängen.

När vi lämnat huset för att bege oss hemåt talar Paulsfrus broder:

”Det gick bättre än väntat, tycker jag.”

”Jo, verkligen”, säger jag och visar upp mitt nya yttre.

”Har du verkligen suttit i fängelse?” frågar han.

”Låter det verkligen så otroligt?”

”Nej”, säger han, ”det var det vi hoppades på.”

Måndag 2 februari

Det är bättre att känna något än inget. Så jag antar att det

här är bättre. Måndagar har aldrig varit min starka sida,men just denna är märkligt ilsken. Det är Paul Westman,



123

familjefadern, som öppnar sina ögon för första gången, intePaul Westman, frihetskämpen.

Täcket mitt ligger skrynkligt på golvet och kvar i sängen

återfinns jag och min pyjamas. Fryser gör jag, fastän det är

varmt. Lakanet är fuktigt till följd av mina svettningar och

huvudvärken är efterhängsen. Vad jag ägnat nattens tim-

mar åt att drömma om vill jag verkligen inte veta.

Trots min späda ålder har jag då och då funderat kring

den stora händelsen som skulle komma att förändra allt.

Vad den skulle handla om har jag inte tänkt så mycket på

utan det kan röra sig om allt från dödsfall till avkapade lill-

fingrar.

Plötsligt stod jag bara där och förstod vad det var Paul

flytt från och vad jag i hans ställe nu tvingats ta hand om. I

ett helt år lyckades han hålla sig gömd, leva sitt behagliga

liv med vackra möbler och boksamlande. I ett helt år lurade

han arbetskamraterna att han var en god människa. Han

hade inte den minsta aning om att jag skulle komma och

förstöra allt. Eller så hade han det? Det gör faktiskt det-

samma, nu är jag här och nu måste jag göra det bästa av si-tuationen. Idag ska jag ju hem till familjen. Sade jag verk-

ligen att jag hade suttit i fängelse?

Klockan två på eftermiddagen landar mina ben utanför

Nancy Andersons hem i utkanten av Palmerston North.

Som den hurtfriske man Paul Westman var fann jag en

promenad mer trovärdig än taxifarande.

Kvinnan som alltså var min hustru står och väntar i

dörröppningen och i famnen håller hon en pojke. Det jag

utgår ifrån är att han är en mycket nära släkting. Trots

mitt oansvariga yttre måste jag tillstå att jag skulle bli nå-got bekymrad om den lille pojken inte skulle visa sig vara



124

min son. Min fru ska då rakt inte intressera sig för andrakarlar än jag själv. Se där, ännu en ny känsla. Aldrig har

jag tidigare känt så och jag måste medge att jag klarade

mig riktigt bra utan även den känslan.

Nancy och pojken kommer inte och möter mig utan låter

mig gå hela vägen fram.

Elegant och med en gnutta flärd introducerar jag mig

själv för min familj:

”Hej Nancy, och hej, min son.”

Nancy reagerar med en arg blick, men hon tillrättavisar

mig inte när jag påstår vårt släktband.

Sonen är i en ung ålder, tillräckligt ung för att han inte

ska minnas sin far. Nancy står tyst medan pojken försiktigt

säger:

”Hej.”

”Hej på dig”, säger jag. Jag har med en present!”

Och så överräcker jag en leksakspistol. Att det inte var

en flicka jag avlade fram gör mig glad, ty hon kanske inte

skulle ha uppskattat pistolen lika mycket, könsrollsstörd

som en sådan liten varelse förmodligen skulle vara redan idenna ålder.

Mitt antagande visar sig vara riktigt. Sonen tycker om

vad han ser.

”Tack så mycket”, säger han blygt.

Artig är han, är sin far upp i dagen.

”Varsågod, sonen min.”

Nancy ger mig en ny sådan där argsint blick som skulle

fått mig att smälta om jag vore gjord av metall. Vad den be-

tyder förstår jag exakt, den förklarar för mig att min son

inte vet vem jag är. Hon förställer rösten när hon talar medpojken:



125

”Vilken fin pistol du fick av farbrodern. Spring iväg ochlek med den nu!”

Artig som han är, sonen, gör han precis som mamma be-

ordrat. På samma fläck står jag kvar och beundrar mitt

verk.

”Som jag saknat honom!” ljuger jag.

”Peter vet inte vem du är än”, säger Nancy och hon kan

inte ens titta mig i ögonen när hon säger det.

”Än!” utbrister jag när jag inser vad kvinnan just sagt.

”Ja, vi måste ju säga det.”

”Ja!”

De faderskänslor jag aldrig trott jag haft blommar upp.

Det är klart att mitt eget kött och blod ska få veta vilken

härlig far han har.

Nancys humör förbättras något när hon märker att jag

nu inte har någonting emot att vara pappa.

”Vi har en del att tala om, du och jag”, säger hon.

”Det har vi definitivt”, håller jag med.

I en mjuk skinnsoffa sitter hela familjen och tittar på Pe-ters favoritprogram. Glatt skrattar han åt alla tråkiga

skämt och jag roas inombords åt min sons brist på humor,

men inser snart att han har tid att lära sig. Hur rolig var

jag själv som tvååring? Det vet jag ju inte så noga.

Den lille pojken verkar trivas i mitt sällskap och det gör

både far och mor nöjda, även om mor förmodligen tycker att

det är lite orättvist att jag kan komma tillbaka från ingen-

stans och direkt få sonen min att ty sig till mig. Något tvi-

vel om vem som verkligen är far till detta lilla underverk

råder dock ej.



126

Hur kunde Paul lämna det här livet? Han måste ha variten särdeles vidrig människa. Inte saknar jag honom inte,

nej, inte det minsta. Det gör dock Nancy som talar tyst med

mig för att inte störa de tecknade figurerna på skärmen:

”Varför satt du i fängelse?”

Ett svar på denna fråga har jag hunnit fundera ut. För

att de övriga lögnerna ska bli hållbara låtsas jag erkänna:

”Skattebrott.”

”Var du skyldig?” undrar hon med stora ögon.

”Ja, det var jag”, påstår jag. ”Jag var tvungen, annars

skulle vi inte kunnat överleva.”

”Varför hörde du aldrig av dig?” frågar hon. ”Varför?”

”Vi fick inte skicka brev från fängelset. Det står i Sveri-

ges lag”, säger jag.

”Är det sant?” undrar Nancy.

”Skulle jag resa runt halva jorden bara för att ljuga?”

frågar jag svarande.

”Nej”, säger hon efter en viss tvekan, ”det tror jag fak-

tiskt inte.”

”Det är sant”, intygar jag. ”Jag har velat höra av mig,men jag var så rädd för vad du skulle tycka, vad alla skulle

tycka. Och lilla Peter…”

Nancy plutar med underläppen för att visa att hon tycker

synd om sin son och för att visa att hon känner med mig.

Hon vänder blicken mot den lille pojken, han som beva-

kar skeendet på tv:n utan uppehåll. Hans ögon är stora.

Den snabbaste vägen till Nancys hjärta är den genom so-

nen, det inser jag nu.

Hon vänder tillbaka blicken och riktar den mot mig och

frågar:”Vad ska vi göra nu, tycker du?”



127

”Jag vill gärna börja om från början”, säger jag modigt.”Om det är möjligt.”

”Peter behöver en pappa”, säger hon.

”Ja, Peter behöver en pappa”, instämmer jag. ”Jag är en

ny människa nu. Jag kan ta det ansvar som krävs. Fel, jag

ska ta det ansvar som krävs.”

”Jag vet inte om jag kan lita på dig längre.”

”Vi kan gå sakta framåt”, säger jag, ”det finns ingen an-

ledning att jäkta. Jag förstår att jag har en del förtroende

att bygga upp.”

”Det har du verkligen.”

”Jag skulle offra allt för att få vara en del av vår familj

igen.”

Det börjar tåras i Nancys ögon. Alla minnen tycks åter-

vända. Rätt punkter blir klämda på.

”Sluta, jag orkar inte!” säger hon högt och reser sig upp.

”Du kan inte bara komma tillbaka och tro att allt ska bli

som vanligt. Förstår du inte hur jag har lidit?”

”Jag förstår”, förklarar jag. ”Jag begär inte att du ska lita

på mig, jag begär bara att du ska ge mig en chans.”Hon nickar, sätter sig ner och fortsätter sedan att titta

på tv-programmet. Vi sitter tysta, alla tre.

På vägen hem från Pauls gamla hem funderar jag mycket.

Inte för mitt liv kan jag förstå hur denne man medvetet

kunnat åsamka denna sköna kvinna så mycket skada. Hon

är så vacker, verkar så begåvad och kärleksfull. Hur kan

någon frivilligt lämna en sådan människa? Hur kan någon

frivilligt överge sitt enda barn? Det var bättre när jag inte

visste vad jag borde sakna.



128

Att folk kopplar ihop mig med min föregångare är något jag skäms över. Likaså över att tvingas vandra omkring i

hans kropp. Beslutet att fly från Sverige känns nu som det

bästa jag fattat i mitt korta liv, Paul är ingenting att ta

tillbaka.

Stelt och snett är hur jag går och jag vet inte vart jag är

på väg, det enda jag vet är att jag är glad att jag inte lyss-

nade på Geoff. Det kan ändå finnas en säker plats på denna

jord och den platsen är den jag nu lämnar. Att återvända

och återuppta det liv Paul Westman en gång levde, det är

vad jag avser göra.

Det är märkligt hur han alltid sätter mig i kniviga situ-

ationer, hur jag alltid måste reda ut hans trassliga relat-

ioner med människor och hur jag alltid lyckas skapa ytter-

ligare trassel. Denna gång är jag dock säker. Trasslet ska

väck.

Flickan i receptionen verkar glad att se mig, jag känner

åter frossan från i morse men tvingar bort den. Aldrig

kommer jag förstå mig på mina känslor, det enda jag vet är

hur jag hindrar dem från att komma fram.Som den familjefader jag har för avsikt att bli ignorerar

jag kittlandet i min mage och lämnar receptionen för mitt

rum.

Sängen får finna sig i att jag kastar mig på den och så

fort jag landat slås jag av hur mycket jag lärt mig under

dagen. För bara fyra timmar sedan visste jag inte vem jag

var. Det vet jag fortfarande inte, men jag vet i alla fall vem

jag ska bli.



130

En del av frukostmaten plockar jag med mig så jag kanäta under vägen till receptionen. I andra sidan luren talar

min frus bror.

”Vad sägs om att träffas på Dark Palmy ikväll efter job-

bet?”

”Jobbet, jo”, svarar jag talfört.

”Ja”, säger han, ”jag tänkte att vi kunde tala lite om det.”

”Om ditt jobb?”

”Ja”, börjar han igen, ”och möjligheterna för dig att

komma tillbaka.”

Va? Har Paul jobbat med Geoff?

”Precis”, säger jag självsäkert. ”Det vore kul att jobba

sida vid sida igen.”

”Ja du, det vore trevligt som omväxling”, säger han upp-

givet.

”Vad menar du?” undrar jag.

”Ja”, inleder han för tredje gången, ”jag är inte speciellt

intresserad av att åter bli hunsad. Om du ska tillbaka är

det jag som är chef och då är det jag som bestämmer vad vi

ska och inte ska göra.””Givetvis”, säger jag nästan rörd.

”Bara så du vet”, slår han fast. ”Jag har inte bestämt mig

än.”

”Jag ska inte pressa dig. Dark Palmy vid sex?” sager jag

samlat.

”Vi säger så.”

Så trotsig han lät, Geoff. Han verkar minsann tro att han

kan leka med mina känslor bäst han vill. Hans lilla inlägg

om hunsning förklarade i alla fall varför jag känt ett över-

läge gentemot honom. Det är dock inget unikt för just



131

Geoff, samma överläge känner jag förstås gentemot allamänniskor.

En smörgås står och blir tuggad på och jag är fortfarande

lutad vid receptionen, då kommer jag håg att det finns mer

mat på min plats inne i den stora salen.

Eftersom jag varit här tidigare vågar jag mig hit igen. Köp-

centret ser ut som förra gången och när jag går förbi Café

Ortega blundar jag hårt. En lätt kåre vandrar längs rygg-

raden, men jag håller mig på benen.

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att köpa

en joggingdress. Magen har blivit något för mjuk och om jag

verkligen ska ha en chans att påbörja det gamla livet är jag

så illa tvungen att också anamma de onda vanor som ingår.

Min kropp ska bli lika vältränad som den var för två och en

halv vecka sedan.

Efter mycket letande finner jag en vackert helvit trä-

ningsoverall och två nästan lika vita skor. Resultatet gör

mig nöjd och jag flyr sedan köpcentret.

Det är en skrämmande syn de stackars människornatvingas till. En hostande man som råkar vara jag försöker

förtvivlat att få upp ett acceptabelt tempo i sin löpning. När

jag upptäcker en likasinnad, en joggare, får jag dock upp

hastigheten en aning, sedan försvinner personen ur sikte

och jag kan fortsätta lunken.

Min viljestyrka är stark, jag vägrar att ge upp och forts-

ätter löpandet i bra mycket längre tid än vad jag först hade

tänkt mig. Faktum är att det börjar kännas lite skönt att

äntligen få röra musklerna, men det vågar jag inte ens er-

känna för mig själv. Å andra sidan kan väl inte Paul gjortprecis allt fel?



132

Konditionen är förvånansvärt god, även utan de ute-blivna övningarna. De kraftlösa musklerna har tydligen

bara vilat, men de har funnits där hela tiden och rätt var

det är får jag erkänna för mig själv att Paul faktiskt hade

rätt denna gång.

Bättre mår jag nu, ty jag är i sanning en ny människa.

Efter en halvtimmes springande återvänder jag till hotellet

för att göra mig i ordning inför kvällens möte om min fram-

tid.

Min före detta arbetskamrat och tillika brodern till min

hustru är bestämd och vet exakt vad han vill få ut av vår

lilla träff på Dark Palmy. Blicken är långt ifrån upprymd

och han talar strukturerat:

”Det är en ny tid nu, Paul. En ny tid. Vi jobbar inte som

vi en gång gjorde.”

”Det förstår jag”, förstår jag. Paul är ju inte med. Hur

skulle vi då kunna jobba som förut? ”Det var ju trehundra-

sextiofem dagar sedan sist. Mycket har hunnit förändras.”

”Ja! InterWorks är nu ett välmående företag och det be-höver ingen sidoverksamhet”, ryter han. ”Den tiden är

förbi!”

”Nej, allt jag söker är en sysselsättning”, säger jag. ”Du

bestämmer spelreglerna.”

”Bra, då har vi gjort det klart.”

”Det har vi”, intygar jag.

”Sedan måste jag säga att det är oerhört fräckt av dig att

komma så här och tro att allt ska bli som vanligt igen”, sä-

ger Geoff apropå ingenting. ”Jag har talat med Nancy och

hon vet varken ut eller in.”Hjälp så stöddig han har blivit!



133

”Det löser sig”, är allt jag kan säga.”Så säger du alltid! Det är inte alls säkert att det löser

sig! Du har för bövelen suttit i fängelse. Hur ska jag kunna

lita på dig?”

”Allt jag ber om är en chans”, säger jag så det låter som

jag blir stött. Det blir jag förstås inte, men om det är vad

som krävs för att jag ska få det där förbannade jobbet, så

låt gå.

”Jag ska fundera på saken”, påstår han.

”Du har inte bestämt dig?”

”Det stämmer”, säger Geoff. ”Jag ska tala med Nancy en

gång till, men först var jag tvungen att reda ut det här.”

”Vilket vi nu gjort?” frågar jag.

”Det verkar så.”

Vi tar några klunkar av ölen och jag får med ens lite då-

ligt samvete när jag tänker på vad denna dryck betyder för

min form. För att mildra det dåliga samvetet dricker jag

några klunkar till och sedan ännu fler. Till slut kommer jag

inte alls ihåg någon form.

Från mitt bord tittar jag upp och upptäcker att vägguretvisar tolv och att Geoff är försvunnen. Hur länge sedan det

var han lämnade mig vet jag inte och jag bryr mig heller

inte. Allt jag behöver finns framför mig i form av ytterligare

en flaska.

Ensamhet är ibland att föredra. Det finns bara en person

jag vågar anförtro min mörka hemlighet och det är jag

själv, så jag måste faktiskt vara trevlig mot mig, annars

kanske jag berättar allt och det vill jag inte.

Efter alldeles för mycket dricka fungerar min logik på ett

mycket märkligt vis och jag är glad att stolen står där denstår, för annars hade jag fått svårt att hålla balansen.



134

Det är mycket jag har Paul att inte tacka för, så som mitticke existerande sinne för att dricka med måtta. En viss

ångestkänsla åt min egen svaghet infinner sig, men den

blir mindre när jag märker att en vänlig man kommer fram

till mitt bord och sätter sig bredvid.

Orakad är han och han luktar rök. Mannen känner igen

mig, det är en sak som är säker. Han ler obehagligt och

mumlar undrande:

”Jaså, du är tillbaka?”

Jag får en stor lust att svara nej, men hindrar mig och

svarar i stället glatt:

”Jajamensan, jag är tillbaka. Det är jag.

”Har du pengarna nu?” frågar mannen surt.

”Vilka pengar?”

”Du vet vilka”, påstår han samtidigt som han tar ett

bloss av en cigarett. ”Vi vill ha dem nu.”

”Va? Ölen här är redan betald, ser du.”

”Jag talar inte om ölen, din idiot”, fräser han med en an-

dedräkt som inte ens en mor kan älska. ”Jag talar om din

skuld.”Inte detta också. Varför gör han detta mot mig, Paul?

”Förbannade Paul!” vräker jag ur mig. ”Helvetes förban-

nade idiot-Paul!”

”Du har all rätt att vara arg”, säger han, nästan med-

kännande, ”men det förändrar inget. Vi måste få in peng-

arna.”

”Hur mycket gällde det, nu igen?” frågar jag.

”Tvåtusen.”

”Tvåtusen vad?”

”Amerikanska dollar”, säger den rökige mannen.



135

Det låter som en överraskande överkomlig summa. PaulWestman har nog råd att betala den.

”Jaha”, börjar jag, ”jag ska väl försöka vaska fram peng-

arna du vill ha. Var ska jag betala någonstans?”

”Vi hittar dig.”

”Har jag fler skulder?” frågar jag.

Mannen som först påminde om en vän håller fast mig

med båda händerna och talar högt och förvånat:

”Om du nu inte blev rik, varför återvände du egentligen?

Är du galen?”

”Ja, jag är tämligen övertygad om att det är precis det

jag är. Jag är i alla fall på väg dit.”

Han kanske vet var det ligger?

Flaskan fångas upp och jag tömmer den på innehåll. Var-

för ska jag träna upp Pauls kropp? Det är ju honom jag ha-

tar.

Onsdag 4 februari

Peter skulle skämmas om han såg mig nu. Hans egen far,

han som är tänkt att föregå med gott exempel, vaknar upppå golvet i ett helt obekant rum.

Var är jag egentligen? Inte är jag kvar på Dark Palmy i

alla fall, det är alldeles för städat här. Det finns överhuvud-

taget inte mycket att se, ty människan som äger detta rum

är inte överdrivet förtjust i möbler och ännu mindre i pry-

lar. Det är smått kliniskt rent på golvet omkring mig och

jag förvånas av att magasinen som ligger på bordet bredvid

mig lyckats staplats så rakt och perfekt. Hemma hos en pe-

dant är var jag vaknat. Hur kom jag hit?

Utan att resa mig upp undersöker jag med blicken minomgivning. Bredvid en soffa ligger jag, så jag får anta att



136

det var där jag var tänkt att sova. En tv och en video ser jagsamt ett intetsägande skåp och en välvattnad klängerväxt.

Nu reser jag på mig. Till en början blir jag lite nervös när

jag tänker på att jag inte sovit hemma, men jag lugnar ner

mig när jag kommer fram till att ingen ändå skulle sakna

mig. Denna insikt var tänkt att skapa ro, men efter bara

några sekunder ersätts den känslan av ångest. Låt mig

vara saknad av någon.

Det enda rätta är således vad jag gör, att knäppa på tv:n

och sätta mig i den stora och väldesignade soffan. Tankar-

na får tänkas någon annan gång.

”Där är du ju!” ropar min välgörare.

Geoff, min underbare vän och arbetskamrat, har märkt

att jag vaknat. Nu vet jag åtminstone vem jag har att

tacka.

”Ja, här är jag”, svarar jag.

”Du var inte lätt att bära in i bilen, har du gått upp i

vikt?”, skämtar Geoff och det är första gången jag hört ho-

nom ens försöka sig på något liknande.

Hans humoristiska debut blir ganska misslyckad, då jaginte känner för att skratta.

”Ja”, säger jag.

”Jaha”, fortsätter Geoff och samlar sig. ”Du ska i alla fall

vara glad att Wesley såg att du kom i mitt sällskap, annars

hade du fått sova ute på trottoaren i natt.”

”Var jag så sömnig?” undrar jag.

”Mer än så”, påstår han innan han för alltid överger lus-

tigheterna. ”Ärligt talat, ska du någonsin bli vuxen?”

”Jag är inte så gammal som du tror”, svarar jag.

”Nej”, menar han, ”det skulle förklara ett och annat.”



137

Min frälsare vill verkligen tala allvar och han blir alltmer irriterad ju mer han tänker på mig:

”Paul, nu är det dags för dig att ta dig i kragen! Vara ute

och ränna, i din ålder! Du är ju far och allt! Skärp dig!”

”Tack för att du hjälpte mig”, viskar jag.

Ja, det var jag som sade det där. Det krävdes mycket

kraft, men jag klarade av det ändå.

Min vän bryr sig inte om min kraftansamling utan forts-

ätter på samma tema:

”Tänk att det skulle bli så här en dag. Sorgligt.

”Det var du som bjöd mig till puben!” försöker jag.

”Du har en egen vilja, min vän”, säger han. ”Du har bara

inte upptäckt den än.”

”Tyst nu”, avbryter jag, ”det är testbilden på tvåan.”

”Är det här tacken?”

Geoff lämnar mig ensam med tv:n. Tacksamheten är stor

och jag skäms verkligen, men det hindrar mig inte från att

fortsätta överläget. Det här skyller jag, som det mesta an-

nat, helt och hållet på Paul.

Femton minuter senare kommer pedanten in i rummetigen, han förklarar att han ska till jobbet och att jag måste

åka med honom. Inga men. Som jag blir tillsagd gör jag

också och jag tar med mig alla mina ägodelar, en jacka och

ett par skor. Det borde vara härligt att vara fri och det är

det nog också, om man sköter sig. Att sköta sig verkar ha

sina fördelar, så jag tror mig vilja testa det någon gång.

Hela bilresan går i tystnadens tecken och min käre kum-

pan vill inte tala med mig ens när han blir tilltalad vid

namn. När jag blir avlämnad säger han något oväntat:

”Du får jobba hos mig, förutsatt att du tar dig i kragenoch tar hand om Nancy och barnet.”



138

”Tack, tack, tack! Jag lovar och svär. Jag ska, jag ska.”Ja, det var lite mesigt, men Geoffs erbjudande är oerhört

frikostigt. Tacksamheten jag känner är stor och jag får näs-

tan en tår i ögat av att veta att det finns folk som faktiskt

bryr sig om en förvirrad Paul Westman utan kontroll.

Sedan försvinner Geoff ur min åsyn och jag ångrar alla

onda tankar jag haft om den mannen.

Trots den oväntade inledningen är det en ljus dag jag

valt att leva i. Solen är stark och så också jag. Om jag an-

stränger mig kan jag nästan tränga bort den trista låne-

historien från baren. Än så länge har jag inte blivit påhop-

pad, så vad ska jag göra nu?

Vädret är vackert och inbjudande, så jag går in på hotel-

let. Nu är det Kevin som står i receptionen och han ber mig

att ringa upp min fru. Något oväntat, kan tyckas, att han

ger mig order på detta vis, men det beror förmodligen på

att hon redan tidigare ringt och sökt mig.

Jag gör som Kevin beordrar och ringer från receptionen:

”Hej Nancy, var det något du ville?”

”Jag vill att du ska bo hos mig”, säger hon utan att hälsa. Aldrig har väl en dag givit mig så mycket oväntad glädje

som denna. Vem som helst kan se att jag blir överlycklig av

Nancys ord.

”Skojar du?” undrar jag, mest för att kontrollera om mina

öron var med mig.

”Nej”, säger hon, ”du ska få bo i ett riktigt hus.”

”Jag har din släkt att tacka för mycket idag!” säger jag

glatt och skrattar.

”Överdriv inte, kom bara hit.”

”Har du talat med Geoff?” undrar jag.



139

”Nej, det har jag inte”, säger hon lugnt, ”skulle jag det?””Det var allt jag ville veta. Jag kommer så fort jag kan.”

Luren läggs på och när Kevin tar emot den säger han:

”Jag gör i ordning räkningen. Hoppas allt löser sig nu.”

”Klart det gör”, försäkrar jag, ”för det är jag som är Paul

Westman, eller hur?”

”Ja?”

Se, han går fortfarande på det.

Med all min last på hjul bakom mig vandrar jag hem till

min familj. Det känns nästan magiskt att åter få bo till-

sammans med de som älskar mig. Det är det här jag drömt

om, platsen som kan kallas hemma.

Många tankar snurrar genom mitt huvud och som det

känns nu kan jag aldrig någonsin må bättre.

Väl framme står min familj och väntar på mig, precis

som om jag vore familjefadern som var på väg hem från ar-

betet. Det väcker inga verkliga minnen, men väl några fab-

ricerade sådana.

Nancy ges en hård kram och för ett ögonblick är vi sam-lade alla tre, vi står vid dörröppningen och har efter en lång

tids runtresande äntligen enats och skapat den enhet vi

alla drömt om. Tiden vill jag bara frysa.

Efter dryga tio sekunder välkomnas jag till vårt gemen-

samma hem. Nancy instruerar:

”Du kan packa upp dina grejor i gästrummet.”

Och då spräcks illusionen.

”Ska vi inte sova i samma säng?” undrar jag med förtviv-

lan.

”Trodde du verkligen det?””Ja, det hoppades jag”, säger jag besviket.



140

”Du har fortfarande mycket att förklara”, fastslår Nancy. Väskan min öppnas och innehållet sprids snabbt över det

lilla rummet. Blommiga tapeter och ett litet fönster är mina

enda lyxartiklar, men det är i alla fall mitt rum.

Inifrån köket känner jag doften av hemlagad mat och det

är en doft som inte alls känns bekant. I min enfald hade jag

trott att allt skulle lösa sig per automatik, bara jag visade

upp mitt sköna yttre, men jag tog helt tydligt miste. Det

krävs mer än några lögner för mig att återfå min fru.

Timmarna går och Nancy är i full färd med att städa hu-

set. Överdrivet manad att hjälpa till känner jag mig inte,

men jag erbjuder mig i alla fall att göra det. Modern till

min son skrattar bara åt mitt försök till välvilja och jag

undrar för en stund varför, då Pauls lägenhet var riktigt

välstädad när jag vaknade upp i den.

När städningen väl klarats av för denna gång äter vi

middag framför tv:n.

Iskallt försöker jag att sätta mig så nära Nancy som möj-

ligt, men hon håller mig borta på tryggt avstånd.

”Jag hörde att du skulle börja jobba hos Geoff igen”, sä-ger hon mitt i ett program.

”Ja, han sade det”, säger jag. ”Du har en snäll bror.”

”Lite för snäll, kan man tycka.”

”Hur så?” undrar jag och blir orolig.

”Ja, du kunde gott ha sovit på asfalten”, säger hon käns-

lolöst. ”Jag som trodde att du var förändrad.”

Jaså, hon har talat med honom? Det här har jag min

olyckliga stjärna att tacka för.

”Det är jag! Jag är verkligen förändrad. Du måste tro

mig”, bedyrar jag.”Jag kan inte”, säger hon. ”Jag kan inte lita på dig.”



141

”Från och med idag ska jag inte dricka en droppe alko-hol”, lovar jag.

”Du behöver inte lova saker du inte kan hålla.”

”Okej då”, inleder jag och andas ut, ”då tar jag tillbaka

löftet.”

”Snälla du, sluta göra illa mig.”

Då tar jag steget. Målmedvetet närmar jag mig min fru,

hon gör inget motstånd, jag ger henne en kram och håller

om hennes hand och trycker. Nancys ögon är stora och de

ägnar mig all uppmärksamhet. Hon sluter dem och vi enas

i en kyss. Min första.

Först nu förstår jag vad kärlek innebär. Nancy gråter

lätt och får harklande ur sig:

”Jag har saknat dig.”

”Och jag dig.”

”Vi får aldrig komma ifrån varandra igen.”

”Aldrig.”

Peter kryper upp i soffan och lägger sig tillsammans med

föräldrarna. Han somnar in. Värmen jag känner är oslag-

bar. Alla problem jag skulle kunna ägna tankeverksamhetåt försvinner bort mot horisonten och blir med ens smått

komiskt oansenliga. Allt jag begär av livet finns i min

famn.

Torsdag 5 februari

Med så här mycket tystnad är jag inte van, ty inte ens när

jag är för mig själv lyckas jag skapa stillhet som denna. Vid

frukostbordet sitter vi alla tre och äter smörgåsar med sylt.

Nancy läser morgontidningen och Peter läser en serietid-

ning, jag bara iakttar.



142

När Nancy läst klart och vikt ihop huvuddelen säger honstilla:

”Vad sägs om att berätta sanningen, Paul?”

Jag får ont i hjärtat.

”Vad?” frågar jag som om jag inte hörde vad hon sade.

”Tror du verkligen att jag är så lättlurad?” undrar hon.

”Jag märker ju att något inte är som det ska.”

Ska jag säga det?

”Hur menar du?” fortsätter jag på förvirringstemat.

”Du känns inte som mannen som lämnade mig”, påstår

hon helt sant. ”Du är någon annan. Vad har hänt?”

”Peter”, ber jag, ”kan du gå iväg och leka i ditt rum?”

Sonen lyder och Nancy ser lite orolig ut. Nu ska jag be-

rätta.

”Håll i dig nu. Låt mig tala till punkt. Avbryt ej.”

Nancy svarar stammande:

”Jag lovar.”

Nu får det bära eller brista. Det går inte längre att hålla

lögnerna inom mig. Om inte Nancy tål sanningen har jag

inget liv kvar att leva för:”Nej, jag är inte samme man som för ett år sedan läm-

nade dig. Vi delar samma kropp, men det är också allt. För

snart tre veckor sedan vaknade jag upp i hans hem och det

är också så långt tillbaka i tiden mina minnen sträcker sig.

Jag har tappat minnet, jag minns inte hur vi träffades, jag

mindes inte att jag hade en son, när jag kom hit visste jag

inte ens om att jag bott i Palmerston North. Jag minns i

stort sett ingenting. Jag har förmodligen inte alls suttit i

fängelse och jag har ingen aning om varför Paul lämnade

er.”



143

Nancy bara skrattar åt mina ord. Hon kan inte tro mig,vilket inte är speciellt överraskande.

Efter några sekunder märker hon att jag inte skrattar

med henne.

”Det är du som är Paul! Sluta skämta nu!” säger hon irri-

terat.

”Jag kanske är Paul”, säger jag, ”men i så fall är jag en

annan Paul.”

”Du ljuger!” skriker hon hysteriskt.

”Ja, ofta, men bara för att ingen ska få reda på den stora

lögnen.”

Den vackra kvinnan på andra sidan bordet får svårt att

andas. Hon kliar sig i håret och låter blicken stirra vilt åt

alla håll medan hon tänker. Hon frågar:

”Har du blivit undersökt?”

Ska jag ljuga igen?

”Vad sade du?” undrar jag för att vinna tid.

”Har du gått till en läkare?” frågar hon.

”Ja, det har jag,” säger jag, för det har jag faktiskt, jag

lämnade till och med ett brev.”Och vad sade han?”

”Min läkare kom hem till min bostad”, inleder jag ärligt,

”för att undersöka mig och han är väl medveten om att jag

rest bort. Folket i Sverige vet förresten inte att jag är här,

jag flydde från dem.”

Fortfarande ingen lögn.

”Jag vet”, påstår hon, ”de har ringt mig och frågat om du

var här.”

Va?

”Vad säger du?” undrar jag bekymrat. ”Vad sade de?”



144

”Det var ett kort samtal”, meddelar hon, ”de frågade om jag hade sett dig och vid tidpunkten för samtalet hade jag

ju inte det.”

”De sade ingenting om att jag tappat minnet?” undrar jag

och skänker en hoppfull blick.

”Nej”, suckar Nancy, ”de gjorde ju inte det.”

”De ville väl inte skrämma upp dig, antar jag.”

”Av alla dina lögner är den här den klart värsta”, säger

Nancy, som inte borde uttala sig i frågan då hon alls inte

hört alla mina lögner. Detta är dessutom ingen lögn och det

förklarar jag:

”Det är ingen lögn!”

”Bevisa det”, ber hon mig.

”Tror du Paul Westman skulle återvänt hit om han inte

hade tappat minnet? Han har skulder, han har fru och barn

och förmodligen också en massa andra problem. Det enda

som fick mig att åka hit var en tändsticksask i hans byx-

ficka”, avslöjar jag och blir en aning vild av min öppenhet..

Nancy reser sig upp, trippar över till köksbänken och ro-

tar i en låda. Hon återvänder och visar vad hon funnit:”En sådan här tändsticksask?”

”Ja! En sådan”, säger jag. ”Vänta, jag har den med mig.”

Efter en snabb joggingtur genom huset kommer jag till-

baka med en likadan, om än en oerhört mycket mer kant-

stött, ask.

”Det var denna som ledde mig hit.”

Kvinnan med den hela och rena asken frågar:

”Du vet var den kommer ifrån?”

”Nej, säg mig”, ber jag.

”Det var på den restaurangen du friade till mig”, sägerhon.



145

Varför har Paul sådana tändsticksaskar i byxfickan?Saknade han Nancy så?

”Är vi fortfarande gifta?”

”Så löjligt, ska jag behöva förklara sådant här för dig?”

undrar hon. ”Jag är fortfarande inte säker på att du talar

sanning. Hur ska jag någonsin kunna vara det?”

”Är vi det?”

”Ja, det är vi”, säger Nancy, ”rent juridiskt.”

”Perfekt!”

”Och om du nu påstår dig tala sanning, vad tror du talar

för att jag ska vilja fortsätta vara gift med dig? Det skulle

ju innebära att vi är främlingar för varandra.”

Oj, det hade jag inte tänkt på.

”Vi får väl försöka”, börjar jag. ”Jag förstår vad Paul såg

hos dig. Jag är redan förälskad.”

”Sluta nu”, säger hon och viftar bort mina ord med ena

handen. ”Jag vet inte vad jag ska tro.”

Vägguret blir uttittat och jag inser att klockan är sen.

”Har du inget jobb att gå till, förresten?” frågar jag min

fru.”Jo, jag har ett”, säger hon ”men jag har tagit tjänstele-

dig.”

”Jaha, varför då?”

”Peter har varit sjuk ett tag, men det har blivit bättre”,

förklarar hon med viss bitterhet i rösten.

”Allvarligt sjuk?” undrar jag faderligt.

”Ja, ganska.”

Vi äter resten av frukosten i stillhet. Morgontidningen

läses av mig och jag solar mig i ljuset från utsidan.

Den lille sonen kommer in i köket och drar i mitt ben.Min första reflex är att sparka bort ohyran, men efter att



146

ha förstått att det är en del av mig som faktiskt håller omlyfter jag upp honom i min famn, ger honom en puss på

pannan och drar min hand genom hans tunna hår.

Modern till detta barn sitter mittemot och tänker. Än en

gång frågar jag:

”Tror du mig?”

”Jag tror dig när du bevisar att du talar sanning. Fram

till dess kommer jag inte tro någonting.”

När det är tänkt att jag ska börja jobba för Geoff, egentlig-

en? Han har inte sagt något om det. Idag är det torsdag, så

jag utgår ifrån att det är måndag som blir den första dagen

på jobbet. Dessa tankar lyckas jag tänka samtidigt som jag

läser högt för Peter ur en sagobok. Han tycker att histori-

erna är så roliga att de är värda att läsas flera gånger i rad.

Efter det vill han leka med bilar. Hans samling polisbilar

är imponerande, särskilt med tanke på att de bara har en

enda tjuvbil att jaga.

Mina försök att inleda en intelligent konversation med

denna lilla parvel är tämligen misslyckade. Enstavigt svarahan på alla frågor och jag inser snart att han inte har för

avsikt att tala med mig.

Vi mycket tid att ta igen, men han tycker inte att det

finns lika mycket att berätta. Hans exempel följs av mig

och jag berättar således ingenting om när hans pappa som-

nade på en parkbänk, svimmade på ett flygplan eller vak-

nade upp på ett främmande golv.

Först nu ser jag att pojkens mor står i dörröppningen och

håller oss under uppsikt.

”Vad ska jag göra om de ringer igen?” frågar hon mitt ien tjuvjakt.



147

”Vilka?” undrar jag och tittar upp.”Från Sverige, så klart.”

”Du säger att jag inte är här”, förklarar jag och tappar

koncentrationen på lekandet.

”Varför då?”

”Då kommer de och hämtar mig”, säger jag upprört. ”Vill

du bli av med mig igen?”

”De vill väl precis som du och jag att ditt minne ska

komma tillbaka?” frågar hon lurigt.

”Det är lite svårt att förklara”, svarar jag, minst lika lu-

rigt. ”Det är bäst att ta igen bit för bit.”

”Är det läkarens order?” undrar hon.

Fortfarande ingen lögn, men nu närmar den sig.

”Hans instruktioner var tydliga”, svarar jag och klarar

mig ur situationen.

”Så vad gör vi nu?” frågar hon.

”Tar igen det vi missat.”

”Du menar”, frågar hon och tittar kärleksfullt på sin son,

”att jag ska berätta om ditt förflutna?”

Det var inte alls det jag menade, men lite nyfiken blir jag.

”Inte allt på en gång, men gärna lite i taget.”

”Vet du hur vi träffades?” frågar hon.

”Nej”, svarar jag. ”Det har jag ingen aning om.”

”Vet du varför du kom till Palmerston North?”

”Inte det heller”, avslöjar jag.

”Då har vi en del att tala om, du och jag.”

”Det kommer vi alltid att ha”, säger jag.

Peter blir sur när han märker att tjuvbilen bara åker

omkring i en cirkel och han kastar sin polisbil på min arm. Vilket temperament! Jag undrar vem han ärvt det av?



148

Nancy förstår att leken måste fortsätta och hon byter ar-tigt rum för att vi ska kunna ägna oss åt tjuvjakt på heltid.

Det gör sonen min glad. Hans polisbilar flyger oerhört ore-

alistiskt genom luften, men jag påpekar inte detta för ho-

nom.

Sent på kvällen, när jag ligger i gästrummet och försöker

sova, hör jag en kvinnas röst från sovrummet:

”Kom hit.”

När jag står i mörkret och ser min hustrus kontur i

sängen får jag en svag känsla av magik. Ett ögonblick att

spara.

”Kommer jag någonsin att kunna lita på dig, Paul?” snyf-

tar hon.

”Ja”, förklarar jag, ”jag kommer aldrig mer att ljuga för

dig.”

”Svär du på din son?” undrar hon.

”Jag lovar och svär”, säger jag. ”Aldrig mer. Jag ljuger

inte för den jag älskar och jag älskar dig verkligen.”

”Och jag älskar dig. Kom och lägg dig här”, ber hon ochlyfter sitt täcke.

På nytt är det jag som lyder.

Fredag 6 februari

”Du är en konstig, men fantastisk, man”, är orden som

får mig att vakna. Det finns sämre sätt.

Klaustrofobiskt försöker jag att vända på mig, men min

juridiska fru håller mig i ett fast grepp. Förmodligen behö-

ver jag inte kliva upp ur sängen idag. Hon håller om mig

hårt, så hårt.



149

”Tack”, säger jag. ”Förlåt för allt Paul gjort mot dig, jagska vara en bättre man.”

”Det får vi verkligen hoppas”, säger hon skämtande, som

om det inte vore möjligt att vara sämre.

”Vad ska vi göra idag?” frågar jag.

”Jag hade tänkt att åka över till mamma och pappa”, be-

rättar hon.

”Ska jag följa med?”

Nancy skrattar för sig själv.

”Tror du det, eller?”

”Kanske inte.”

”Nej, du får stanna här”, beordrar hon.

Kvar ligger jag i sängen samtidigt som min fru klär på

sig och gör sig i ordning. För varje steg hon tar känner jag

att jag dras allt djupare ner in i madrassen. Somnar gör jag

igen och vaknar först när jag får en avskedspuss på kinden.

Då var jag här igen. Ensam i en stad som inte är min och

utan några idéer. Vad ska jag ta mig för? Klockan är efter-

middag och de vanliga människorna räknar ner timmarnatill att helgen ska inledas. En ny dag i huset som är mitt

hem är tänkt att ta vid.

Huset är inte stort, men det finns faktiskt två våningar.

En våning i markhöjd och en källarvåning. Den senare på-

minner mer om förråd än boyta, även om Peter ofta leker

där. Det är också där vi har vår tvättstuga. Boytan utgörs i

stället av ett stort vardagsrum som kopplar samman sov-

rummet och gästrummet från nordost och köket från väst.

I mitten kopplas våningarna samman med en trappa ner

till källaren. Där nere är jag mest om jag ska leka med Pe-ter, för tvätten tillåts jag inte att röra.



150

Att Nancy tror att jag är så dålig på hushållssyssloröverraskar mig, för det är inte den bild jag fått av min före-

trädare. Det ska erkännas att den bild jag haft av honom

börjat förändras med tiden.

Att hela tiden sitta inne är inte hållbart. Tiden bara går

och jag gör inget vettigt. Därför gör jag det enda rätta och

tar en promenad runt i mitt nygamla hemområde.

Nancy, jag och Peter bor i närheten av havet. Omgiv-

ningen ler mot mig. Det vackra vädret vill dock inte vara

med längre utan mörka moln tornar upp på himlen. Min ir-

rationella och ologiska hjärna ser det hela som ett tecken.

På vad vet jag ej och på sätt och vis betyder solens strålar

slutet på en vemodig tid, men också slutet på mina glans-

dagar. Det är således med tudelade känslor jag vandrar

längsmed kustlinjen.

Havet är ilsket, det som tidigare vilat så lugnt har på ett

kort ögonblick gjort vinden sällskap i det ständigt fruktlösa

försöket att övervinna klipporna och fastlandet. Den gamla

tiden är för mig tämligen ointressant. Allt finns framför

mig, minnena, det som kommer att betyda något. Det somkommer får jag ta precis så, som det kommer.

Fastän vindarnas verklighet den senaste veckan varit

min vardag känner jag en viss saknad. Det är först nu, från

en annan kontinent, jag förstår vad som verkligen betyder

något. Vad som verkligen kommer att betyda något. Vad

som ska forma det jag om fyrtio år kommer att kalla mitt

liv.

Efter en evighetslång promenad återvänder jag hem.

Något är inte som vanligt, jag känner det tidigt och när jag

öppnar ytterdörren står en folkmassa innanför. De ropar i



151

kör:”Välkommen tillbaka!”

Jaha, jag har valt fel hus, tänker jag och stänger dörren.

Fasaden med den jag känner från Nancy Andersons hus

jämför jag med detta. Vad jag kommer fram till är att det

nog måste vara folksamlingen som kommit fel.

Efter noga övervägande öppnar jag dörren, men hinner

inte ens förklara att de kommit fel förrän Nancy kramar

om mig och säger tyst:

”Spela med nu. Det var Geoffs idé.”

Vad jag ska tro vet jag icke. Hur ska jag kunna hålla

mitt förflutna hemligt inför ett tjugotal människor som

känner Paul Westman? Jag viskar tillbaka:

”Varför gör han så här mot mig?” frågar jag desperat.

”Han vet inte att du tappat minnet”, säger hon leende,

”kommer du ihåg?”

”Just det.”

”Du kanske borde berätta för alla?” föreslår hon.

”Nej, hellre dör jag.

Det är ju samma sak.”Då säger vi så.”

En obehaglig kvinna ropar alkoholpåverkat:

”Vad viskar ni om, va? Välkommen hem, Paul!”

Mitt vackraste smil får jag tvinga på mig och jag låtsas

att jag verkligen finner denna överraskningsfest roande.

Efter tre veckors låtsaspaulande är det ingen konst att

kallprata med de olika människorna, men jag bävar för de

djupgående diskussioner som kan komma under kvällen.

Alla frågor, funderingar och påståenden om Pauls förflutna.

Det jag får göra är att hålla en rak linje och inte vika ifrånden.



152

Timmarna går och mina svar följer den bestämda linjen.Få frågor tror jag någonsin besvaras på riktigt, men jag

upptäcker att om jag bara besvarar dem som om det låter

som om jag är säker på min sak, då vågar inte männi-

skorna ställa frågan på nytt. Så går det vidare.

”Varför lämnade du oss?” frågar någon.

”Affärerna i Sverige är inte vad de en gång var”, svarar

jag.

”Kommer du ihåg gamle Oscar?”, frågar en annan.

”Så gammal är han väl inte?” svarar jag.

”Visst var det roligt när vi var i Thailand?” minns en

tredje.

”Tiden är knapp, som man säger. Tur att vi använder

den väl”, svarar jag.

Kryptiska är mina svar, men som tur är har frågestäl-

larna tillräckligt med alkohol i kroppen för att ge sig utan

ytterligare försök till kunskapande.

Festens stora stjärna heter Paul Westman och Nancy

viskar i mitt öra att människorna tycker att jag blivit oer-

hört förändrad, till det bättre. Jag kan inte göra annat änatt hålla med.

Tyvärr blir vinglasen alldeles för många och alldeles för

välfyllda. Mina samtal spårar ur allt fortare, men det ver-

kar ändå fungera hyggligt. Inga hemligheter avslöjar jag

och hemligheterna avslöjar heller inte mig.

Minuter blir till timmar och en efter en ger Pauls be-

kanta sig av och önskar mig lycka till med min framtid. Till

slut är det bara ett fåtal kvar. Geoff och jag sitter i var-

dagsrummet samtidigt som de övriga placerat sig i köket.

Överförfriskad, som jag är, slänger jag ur mig:”Det där gjorde jag allt bra!”



153

”Vad menar du?” undrar Geoff.”Ingen märkte något”, konstaterar jag. ”Jag är ett geni.”

”O ja. Det har du väl alltid tyckt?” säger han kartigt.

Hur blev han så här kaxig? Det är nästan så att jag blir

arg på honom, men det går inte, för han ser så from ut.

”Vill du höra en hemlighet?” frågar jag utan att tänka ef-

ter innan.

”Det beror på vad den rör.”

”Jag har tappat minnet, vet du”, avslöjar jag ogenom-

tänkt. ”Det är inte jag som är Paul.”

”Du menar att du förändrats?” frågar han.

”Jag är en annan människa!” ropar jag. ”Hör du dåligt?”

”Ja, jag tror det”, säger Geoff och gäspar. ”Jag tyckte

nämligen att du sade att du var en annan människa.”

”Ja, och ingen har upptäckt det än”, säger jag och blir lite

fnissig. Det är allt bra lustigt det här med mitt liv. ”Haha.

Jag har flytt från Sverige så ingen ska låta mitt minne

komma tillbaka.”

”Vad svamlar du om?”

”Jag hittade en tändsticksask som det stod PalmerstonNorth på”, pladdrar jag vidare, ”och när doktorn och släk-

ten försökte bota mig reste jag hit med Pauls pengar.”

Min kompanjon bara skakar på huvudet.

”Du borde inte dricka så mycket.”

”Men det är sant!” hojtar jag. ”Jag kan bevisa det!”

”Hur då?” frågar han.

”Nej, det vet jag inte.”

”Det var väl det jag trodde”, säger Geoff och bläddrar i

något magasin. ”Sluta upp med fånerierna nu och tag dig

samman.”



154

Som den känslomänniska jag är känner jag hur sorgenbörjar komma tillbaka in i min kropp. En smula skäms jag

åt mitt beteende och min irriterande opålitlighet.

”Jag lovade Nancy att inte dricka mer”, säger jag.

”Och det löftet lyckades du ju inte hålla”, svarar han oin-

tresserat och han ser sig omkring efter någon annan att

tala med, för jag är helt uppenbart sällsynt hopplös.

”Men”, säger jag, ”hon tyckte jag skulle ta tillbaka det.”

”Jaha.”

Det där var lustigt sagt, tycker jag.

”Haha, vilken tur, va?” säger jag och skrattar högt.

”Allt är relativt”, svarar han diplomatiskt och verkar nu

bara vilja åka hem.

”Tycker du jag är jobbig, Geoff?”

”Ja”, säger han och lyfter blicken, ”det gör jag faktiskt.”

Att påstå att jag inte tycker om min systers bror är till

att överdriva, för jag har ingenting emot honom när vi inte

träffas.

”Nej, nu talar vi om något roligare”, försöker jag. ”Har du

varit på någon rolig begravning på sistone?””Tag dig samman, människa!”

”Sluta, gamle gosse”, babblar jag vidare, ”vi ska ju tjäna

pengar tillsammans. Jag, som inte kan något och inte

minns något, och du som kan allt och minns allt. Vi blir ett

strålande par.”

”Du vet, liksom jag”, inleder han, ”att den enda anled-

ningen till att jag låter dig jobba med mig är att jag vill min

syster och min systerson väl.”

”Jaha, och jag som tyckte om dig för en stund.”



155

”Sluta nu, Paul. Gå och lägg dig”, säger han med strängröst och jag känner mig riktigt illa till mots. Tycker han

inte om mig?

Det är i alla fall precis vad jag gör, jag somnar i soffan.

Paul Westman är tillbaka i Palmerston North och han är,

precis som när han reste iväg, i sitt esse.

Lördag 7 februari

Min huvudvärk är alldeles för påtaglig för att jag ska

kunna låtsas att jag skött mig. Min fru påstår att hon är

osäker på om jag verkligen talat sanning om mitt minne el-

ler inte, för jag dricker tydligen lika okontrollerat som Paul.

Det är väl för väl att vi åtminstone har något gemensamt.

I min soffa ligger jag kvar och Nancy vandrar omkring

och städar upp efter gårdagen. Ömkligt frågar jag:

”Ska jag hjälpa till?”

”Ja”, säger hon, ”det ska du.”

”Vänta lite, jag ska bara resa mig upp”, mumlar jag och

försöker att byta kroppsposition.

”Du ska hjälpa till genom att lova att aldrig dricka digfull igen.”

”Tror du jag kan det?” frågar jag.

”Det vet jag att du kan”, svarar hon.

”Då lovar jag.

Redan när orden lämnar min mun känner jag att det här

blir ett löfte som kommer att kräva stor möda att hålla.

Redan från början är jag ju ganska genomusel på det där

med löften.

Kroppen reser sig upp och går ut i köket för att dricka ett

glas vatten. Huvudvärken vill inte lämna mig, men min



156

hustru är god nog att visa var huvudvärkstabletterna finnsundangömda. De hjälper lite, men inte mycket.

Med ett argsint huvud gör jag mitt yttersta för att plocka

undan alla glas och flaskor som finns spridda runt om i hu-

set.

Ett plötsligt infall får mig att fråga Nancy på nytt:

”Tror du på att jag tappat minnet?”

”Jag tror ingenting”, påpekar hon. ”Du får bevisa för mig

att du är att lita på.”

”Jag ska, jag lovar!”

Allt jag vill är ju att bli lycklig, att åter få vara del av vår

familj och sova i säng varenda kväll. Allt jag önskar av livet

finns i detta hus.

När städningen är avklarad och huvudvärken börjat gå

över sätter vi oss ner i min gamla sovplats, soffan, och pus-

tar ut. Just då ringer telefonen och Nancy tvingas upp på

benen igen.

Hennes ögon blir stora när hon lyfter luren och hennes

röst förändras en aning när hon talar med personen på

andra sidan.Efter några minuter lägger hon på och säger direkt:

”Det var din syster. Hon undrade om du kommit hit.”

”Vad svarade du då?” undrar jag snabbt.

”Jag svarade”, säger hon olidligt långsamt, ”att jag inte

sett dig.”

”Varför då?” undrar jag med ett snett leende. ”Du sade

väl att du inte kunde lita på mig?”

”Jag sade också att du skulle få en chans.”

”Har du sagt det?” frågar jag.

”Har jag inte visat det ganska tydligt?”



157

Hon tar en paus och byter ansiktsuttryck. Smått generadsäger hon:

”De sade också att du hade tappat minnet.”

Med hela kroppen ler jag och jag fortsätter att ställa frågor:

”Vågar du lita på mig nu?”

”Som sagt, du ska få en chans.”

Hon kommer och sätter sig bredvid mig och nu när hon

förstår att hon jag faktiskt inte vet vem hon är lyder hon

min uppmaning och berättar sin livshistoria.

Nancy Anderson föddes för trettiotvå år sedan i Wellington.

Hennes familj bestod av modern Deborah och fadern Ge-

orge och förstås också den yngre brodern Geoff. Släkten

Anderson kommer ursprungligen från Palmerston North,

men hennes del av släktträdet flyttade till Wellington pre-

cis innan hon föddes.

Nancys talanger för studier upptäcktes tidigt och hon

blev snart familjens starkaste kort i denna gren. Hon käm-

pade sig igenom många böcker och fick efter sin examen i

statsvetenskap anställning på nyzeeländska ambassaden iStockholm. Omställningen var inte så stor som hon hade

förväntat sig, även om kylan förstås var svår att ignorera.

Väl i Stockholm träffade hon en stilig man vid namn

Paul Westman. Det var på en fest i samband med en invig-

ning av en nyzeeländsk konstutställning och deras blickar

hade omgående funnit varandra. De blev snabbt ett par.

Då Nancys anställning var tidsbunden tvingades hon

resa hem till Nya Zeeland. Paul flyttade med henne. I stäl-

let för att åter bosätta sig i Wellington blev det föräldrar-

nas nygamla bostadsort Palmerston North som kom att blideras centrala punkt i tillvaron.



158

Nancy fick jobb hos kommunen och Paul startade upp enwebbyrå tillsammans med Nancys bror Geoff, som inte stu-

derat och som behövde hjälp att komma igång med sitt liv.

Tidigare hade han alltid bott kvar med föräldrarna och ta-

git hand om dem. Fadern var sjuk och Geoff tog sitt ansvar

medan Nancy var i utlandet. Nancy påstår att brodern fort-

farande hyser visst agg mot henne av denna anledning. När

föräldrarna flyttade tillbaka till Palmerston North flyttade

han med dem.

Paul friade till Nancy och hon svarade ja, de gifte sig och

fick ett barn tillsammans. Sedan, en inte så överdrivet

vacker dag, var Paul försvunnen. Ingen visste vart han

hade tagit vägen.

”Men förstod ni inte att han hade åkt till Sverige?” frågar

jag efter att få mitt förflutna berättat för mig.

”Jo, men det är långt dit”, förklarar hon, ”och ingen sva-

rade när vi ringde.”

”Visste ingen något om varför han reste bort?”

”Jag misstänker att Geoff känt till mer än han sagt, men

jag har inte vågat fråga. Jag har inte velat veta”, säger honoch tittar ut genom ett fönster.

Ett tag sitter jag tyst och absorberar allt som berättats

för mig. Min bakgrund som människa börjar klarna allt

mer. Till slut vågar jag fråga:

”Hur är han då, Paul?”

Nancy finner frågan något komisk och har svårt att

släppa att vi talar om personen som tidigare bodde i min

kropp:

”Han är som du, men inte lika snäll och inte lika hjälp-

sam”, menar hon. ”Du har Paul Westmans alla goda sidor,men du har lyckats göra dig av med nästan alla onda.”



159

”Utom drickandet?” frågar jag generat.”Ja”, säger hon, ”jag antar att det sitter djupare än så.”

”Vad gjorde han mer?”

”Det vill du inte veta”, säger hon säkert.

”Varför då?” undrar jag intresserat.

”Jag vill inte att du ska bli sådan”, svarar hon och dam-

mar bort några osynliga dammkorn från sin arm.

Tänk vad livet gör med oss människor. Det är sorgligt att

jag blivit en bättre person utan alla trettiofem års minnen.

”Ska jag ta det som en komplimang att du föredrar vers-

ionen av Paul Westman som saknar allt han själv och om-

världen byggt upp?” frågar jag stillsamt.

”Ja”, instämmer hon. ”Det är det andra, det som utgör

kärnan i någons personlighet, det är det jag värdesätter

allra mest hos människor.”

”Om du bara visste hur rätt jag tycker att du har”, säger

jag helt ärligt. ”Jag tror inte att mitt liv kan bli bättre än så

här.”

Det tåras på nytt i kvinnans ögon. Paul Westmans allra

djupaste har talat.Som ett kärleksbevis blir jag instruerad i hur man an-

vänder tvättmaskinen. Det är en fasligt många knappar

och rattar att hålla reda på och jag vet inte riktigt om den

tekniske Paul är kapabel till att komma ihåg så här mycket

på en gång. Det hävdar i alla fall Nancy att han är. Hon vi-

sar noga hur man går till väga och rätt vad det är börjar

tvätten snurra i maskinen. Det är ett mirakel och jag är

högst delaktig i det.

Ytterligare instruktioner får jag nu och jag tvingas fälla

upp strykbrädan för att stryka mina egna kläder.



160

För första gången i mitt liv tar jag hand om mig själv ochdet känns faktiskt riktigt trevligt. Det upplevs för mig som

om jag uppfostras på nytt, får en andra chans och får möj-

lighet att denna gång bli en bättre människa.

Nancy lämnar mig ensam med strykningen och går upp

till övervåningen för att tömma diskmaskinen. Det finns

fruktansvärt många sysslor man kan ta sig för om man vill

ha tråkigt. Livet utan dem verkar vara förbi. Kanske är det

lika bra.

Det lugna familjelivet går bra ihop med Pauls personlig-

het. Han har ingenting emot att städa, stryka, tvätta och

diska, så länge han slipper göra något som verkligen är an-

strängande.

Det var nu länge sedan jag låg ensam i en soffa och sla-

viskt följde skeendet i ett litet hus på en prärie och det var

också hyggligt länge sedan jag sist undersökte sprickor i

tak. Man kan väl säga som så att Paul Westman håller på

att mogna och växa upp. Han trivs med sitt liv. Allt tack

vare en tändsticksask. Allt har jag att tacka denna lilla

ask.

Vi toppar den långa städdagen med att sitta framför tv:n.

Det är tydligen ett program för hela familjen och då jag

verkar tillhöra den är min närvaro obligatorisk.

Peter kan nog inte förstå så mycket av vad rörelserna på

skärmen verkligen betyder och jag försöker inte heller jag

förstå. Egentligen är det bara Nancy som tittar och hon gör

det mest för att hålla ihop oss tre, tror jag. Syftet med detta

stillasittande är att samla oss alla. Vi behöver inte tala

med varandra, det räcker med att vi känner närvaron.



161

Rätt var det är kommer jag att tänka på hoten jag fickom Pauls låneaffärer. Inte vill jag att dessa underbara

människor ska behöva drabbas av Pauls idioti? Snabbt be-

stämmer jag mig för att inte berätta för Nancy, det skulle

bara oroa henne, men jag måste ta upp det med Geoff.

Tidigare var det bara jag som kunde råka illa ut och då

var problemen små, jag kunde ju fly. Min familj kan inte

fly, jag vill inte att de ska det. Vad jag får göra är helt en-

kelt att ta itu med de problem Paul Westman gett mig. De

ska redas ut en gång för alla.

Det känns lite pirrigt att behöva rota i den okänt stora

högen av problem, men om jag någonsin ska bli av med den

är jag så illa tvungen. Eftersom jag inte känner till hur stor

högen verkligen är skapar mitt sinne ett oöverstigligt berg i

stället för en liten kulle. Alla bekymmer måste tas itu av

mig, alla måste redas ut. Mitt största problem för tillfället

var dock tämligen utförligt i sin beskrivning. Vi hittar dig,

hade han sagt, utlåningsmannen.

När jag ser skärmens sken speglas av i mina närståen-

des tomma ögon skäms jag över att jag kan vara den somlurar in dem i farans land. Nu har jag sannerligen något att

kämpa för. Förbannade Paul!

Söndag 8 februari

Detta är alltså den sista fria dagen i mitt liv. Imorgon bör-

jar jag jobba igen. Geoff ringdes upp och jag undersökte lä-

get och allt var i ordning, klockan halv nio imorgon bitti

ska jag infinna mig på InterWorks kontor. Vad en minne-

slös man som jag ska utföra för uppgifter, det vet jag inte,

men något finns det säkert för mig att göra.



162

Min sista fria dag tillbringar jag tillsammans med minson, ty min fru har bestämt sig för att hälsa på sina föräld-

rar igen. Ännu är jag inte välkommen dit och jag misstän-

ker att hon inte berättat för dem om min återkomst. Kan-

hända tycker de illa om mannen som i sticket lämnade de-

ras enda dotter och deras enda barnbarn? Förmodligen ska

jag vara nöjd med att slippa träffa dessa människor.

Peter är en väldigt annorlunda liten människa. Han ver-

kar inte alls intresserad av att tala med sin far. I stället för

att ta igen den tid som flytt lägger han pussel.

Det är tämligen enerverande att se honom misslyckas

lägga bitarna på rätt plats. När jag hjälper till raserar han

allt och börjar om från början. Det är på det viset världen

bestraffar den som försöker vara hjälpsam.

”Är det kul att ha en pappa?” frågar jag korkat för att

starta en konversation.

”M…” svarar Peter.

”Är det inte tråkigt att lägga samma gamla pussel varje

dag?”

”Vad är tråkigt?” undrar min son och tittar frågande påmig.

Och där blir jag överrumplad. Även om inte sonen min

förstår vad som är tråkigt gör jag det. Att sitta på ett golv i

två timmar och lägga pussel är ett sådant exempel.

Efter mycket om och men lyckas jag övertala den lille

pojken om det fina i att få motion. Vi kan inte bara sitta in-

omhus hela min sista fria dag. Vi måste göra något vettigt

och att vara ute och röra sig tror jag alldeles säkert är just

det, vettigt, men jag vet inte varför. De har väl sagt det på

tv eller något, så då är det nog så.



163

Efter trettio minuter har Peter blivit ordentligt påkläddoch fått med sig all packning. Kära jösses, vilket sjå det är

att vara med barn.

Efter ytterligare trettio minuter har vi gått några

hundra meter från huset. Han går inte mycket snabbare än

en halt snigel och han intresserar sig mer för det han finner

på vägen, så som kapsyler och trasiga tidningar, än för sitt

promenadsällskap.

För att göra färden lite lättare beslutar jag mig för att

bära upp honom i famnen.

Jag är tillbaka vid havet och denna gång har jag säll-

skap. Av någon anledning dras jag dit och jag finner det ro-

givande. Vi har nått en kaj och det finns fler människor

som valt att ägna söndagen åt livsbejakande.

Faderligt köper jag en glasstrut till Peter och jag sätter

mig bredvid honom med handen i håret och ryggen mot en

husvägg. Människorna traskar bekymmerslöst förbi oss när

vi sitter där och njuter.

Vinden viner och jag drar upp Peters blixtlås för att

skydda honom från sjukdom. När sonen väl tagits hand omkan jag börja intressera mig för annat, så som alla olika

former av människor.

Iakttagande analyserar jag mitt släkte. Det är nästan

bara ungdomar som vandrar längs kajen denna sena sön-

dagsmorgon. De tycks tillhöra många olika stammar, men

de är förmodligen medvetna om att de om några år ska

formas ihop till en och samma sort.

I mitt blickfång ser jag märkligt en nog viss enhetlighet.

Vissa, som förtvivlat försökt skapa sin egen identitet, lyck-

as välja precis samma utstyrsel som alla andra med samma



164

mål. De passar in i en form, men är åtminstone tillräckligtungdomliga för att inte påminna om de där vuxna.

Den enda som faktiskt påminner om vuxenformen är jag

själv, men det gör mig lite. Mitt medvetande är tillräckligt

annorlunda för att ensamt stå ut. Några mystiska kläder

eller storvuxna frisyrer behöver jag ej för att bevisa att så

är fallet.

Alla dessa människor. Alla olika. Alla med ett skriande

behov av att få höra att de är vackra. De vill bli ompysslade

och vara annorlunda. Alla har de samma önskan. Ändå gör

de allt som står i deras makt för att passa in. Jag är fortfa-

rande inte en av dem.

Ryggen lämnar väggen och benen tar med mig upp. Peter

har ätit upp sin glass. Förhoppningsvis är det han som en

dag sitter här och iakttar. Han vill ha en till glass och jag

säger att det inte går för sig. Peter går miste om den andra

glassen, inte för att jag tycker att han borde det utan för att

alla andra tycker det. Det är märkligt hur jag applicerar

normer som jag egentligen inte alls tror på.

När vi nått hemmet är Peter andfådd, och så också jag.Min son har blivit buren hela vägen hem, men det tog tyd-

ligen på krafterna. Ungdomen av idag är så fruktansvärt

bortskämd, det var annat på min tid. Tror jag.

Det finns fördelar med att Peter har ett sömnbehov och

en av dem är att jag får tid till annat.

Pojken min sover fortfarande i mammas rum, men han

är lydig och märks inte så ofta. Ömsint bäddar jag om ho-

nom och klappar honom över huvudet. Som en stock som-

nar han.



165

Det lilla barnet blir lämnat i fred och kvar står jag meden hel dag till mitt förfogande, men jag får inte lämna hu-

set.

Det påminner lite om mitt gamla liv som Paul, hemma i

lägenheten i Stockholm. Här sänds dock inte mina favorit-

program, så jag upprepar proceduren från tidigare dagar.

Nancys skivsamling gås igenom grundligt. Ärligt kan jag

säga att hennes musiksmak inte är vad den aldrig har va-

rit. Usch, den ena sliskiga balladen efter den andra och se-

dan lite discodunk sjunget av människor med läskiga frisy-

rer. Skrämd är vad jag blir och jag försöker finna någon

skiva som ser ut att vara köpt av Paul.

Det finns några namn jag känner igen från den svenska

skivsamlingen och så fort jag hör Richard Lindgren sjunga

om regn över möllor blir jag lugn. Det finns fler gemen-

samma nämnare mellan mig och Paul än bara sinnet för

alkohol. Paul Westman har en särdeles trevlig musiksmak.

Videosamlingen är ungefär lika spännande som skivsam-

lingen. Det räcker med att läsa baksidorna för att förstå att

Paul och Nancy kanske inte är något perfekt par i detta av-seende.

Min fru har placerat videobanden i en bokhylla och det

krävs att jag rotar mig fram till den bakre raden av filmer

för att finna något som känns något sånär sevärt, Pauls

filmer. Han har också en fin smak för film, det måste er-

kännas.

Över huvud taget är jag nöjd med hans olika val här i li-

vet, men det gör mig bekymrad att han alltid vill trassla till

det så för oss. Egentligen är ju saker och ting riktigt enkla,

det är bara vi människor som är lite komplicerade. Paul ärdock ett extremfall, för varför nöjde han sig inte bara med



166

att vara lyckligt gift och ha en begåvad son? Varför var hantvungen att återvända till Sverige? Varför tappade han

egentligen minnet?

Efter en videokavalkad utan dess like är jag så seg i

kroppen att jag mot all förmodan känner för att gå ut och

jogga. Det gör jag inte, för jag är en pålitlig och konsekvent

man. I stället ser jag till att Peter får mat i sig och att han

tränar sin hjärna med det där hiskeligt svåra pusslet med

sju bitar.

Det övergår allt förnuft att han kan misslyckas ännu en

gång, men han besegrar oddsen på nytt och gör just det.

Moget håller jag mig lugn och jag leker i stället med hans

bilar på vardagsrumsgolvet.

”Är du min pappa? frågar Peter otydligt mitt i en trafik-

stockning.

”Det är väl klart jag är”, svarar jag.

”Varför var du borta?” undrar han, på nytt otydligt.

”Jag jobbade.”

”Kommer du vara borta igen?” fortsätter han och kras-

char en bil rakt i mitt knä.”Nej, inte mer.”

”Säkert?” tror jag att han säger.

Man kan inte vara helt säker på någonting, vill jag

svara, men det gör jag inte.

”Ja”, förklarar jag, ”du ska alltid kunna lita på mig.”

”Din bil åker långsamt.”

”Oj, förlåt.”

Att den lille pojken kunde tänka så stora tankar visste

jag inte och jag tror mig ha underskattat honom.

Tempot ökas en aning och jag sätter mig åter in i denstora världen av tjuvar och poliser. Det gör sonen nöjd.



167

När min fru kommer hem och frågar vad vi gjort underdagen svarar jag att inget speciellt hänt. Hon tolkar det

som att jag är uttråkad, men hon kan inte ha mer fel. Det

här var en av de vackraste dagarna i mitt liv. Aldrig tidi-

gare har jag känt mig så hemma.

Måndag 9 februari

Väckarklockor är från helvetet. Det är måndag morgon och

jag ska idag påbörja mitt liv som verklig människa. Min

hustru knuffar på mig och kräver att jag ska resa mig upp.

Det känns synnerligen ovant att vakna så här tidigt, jag

visste inte ens att världen fanns under den här tiden av

dygnet. Stressen tär på mig, jag måste duscha, klä på mig

snabbt, äta frukost, raka mig och borsta tänderna. Likväl

har dagen ännu inte börjat.

Det är ensam jag sitter vid frukostbordet och fyller krop-

pen på näring. Nancy ligger kvar i sängen och susar och

Peter skulle inte ens vakna om det blev krig. Då kommer

jag på att jag inte alls vet var någonstans jag har mitt ar-

bete.Mina ben drar mig tillbaka till sängen och jag puttar lite

lagom hårt på min fru. Hon blir irriterad, men erbjuder sig

efter viss övertalning att skjutsa mig. Det är trots allt hon

som övertygat brodern om det fina i att återanställa Paul

Westman och hon har således en del att vinna på att han

kommer i tid.

Det är en morgonrocksklädd kvinna som sätter sig i bilen

och vrider om nyckeln. Hon är inte pigg och hon är inte

glad. Själv är jag nöjd med att få skjuts hela vägen till ar-

betet.



168

”Du har körkort, Paul”, säger hon buttert, ”varför kör duinte själv?”

”Har jag?” undrar jag.

”Ja”, säger hon, ”imorgon är det du som kör.”

”Visst.”

Jag undrar om jag är en duktig bilförare?

”Kommer du ihåg reglerna?” frågar hon.

”Vilka regler?”

”Trafikreglerna, förstås”, svarar hon med ett tonfall som

får mig att förstå att hon inte vaknat på rätt sida.

Nej. det gör jag inte.

”Jo”, ljuger jag, ”det är klart jag gör.”

”Bra.”

Ännu ett kontor. Bara att se det från ingången framkallar

ångest. Geoff har inte kommit, men det har däremot två av

hans anställda. Vi har anställda.

En ung man med fyrkantiga glasögon och kortklippt

svart hår är den förste som hälsar mig välkommen. Han vet

precis vem jag är och han förklarar att Geoff berättatmycket om mig. Det låter inte särskilt lovande.

Glasögonmannen har ett namn och det är Harry, han är

runt tjugofem år gammal och verkar oerhört kunnig inom

allt som går att kunna någonting om.

Min nye vän visar mig vägen till min plats och till min

förvåning sitter jag inte i något eget kontorsrum utan bred-

vid just Harry och en annan anställd, vid namn Megan.

Denna nya upptäckt, att vi har kvinnliga anställda, gör mig

förskräckt. Hon är alldeles för söt för att arbeta med mig.

Det här kommer aldrig att fungera.



169

När Geoff äntrar kontoret blir det knäpp tyst och de an-ställda låtsas arbeta något förtvivlat. Det är alltså vi fyra

som nu utgör företaget. Geoff ber mig att sätta mig inne på

hans kontor, han har ett eget rum, och jag har ingenting

emot att socialisera mig med honom igen. Innan han ens

hunnit öppna munnen säger jag:

”Hur kan vi ha kvinnliga anställda?”

”Hur så?” undrar min chef.

”Du vet ju hur Paul är!” förklarar jag och ger honom en

uppgiven min.

”Hur är Paul?” frågar Geoff, som om han inte visste det

själv. Han gör det för att jag ska behöva förklara det.

”Han är en mansgris”, säger jag, ”han klarar inte av det.

Jag är rädd för att han gör något dumt!”

”Som vad?”

”Du måste ju erkänna att du tycker att han är otroligt

charmig”, säger jag och blinkar med ena ögat.

”Okej”, börjar Geoff och harklar sig, ”nu lämnar vi den

här diskussionen. Jag har några punkter jag tänkte ta upp

med dig.”Min chef skruvar sig på stolen och börjar berätta:

”Det kommer aldrig någonsin att bli tal om att sälja pi-

ratkopior igen. Hör du det? Det är jag som är chef här och

det är jag som bestämmer. Vi gör hemsidor och bygger

intranät, ingenting annat. Är det förstått?”

Han är så kartig att han skulle behöva en ordentlig till-

sägelse, men eftersom han tyvärr också råkar vara den som

ser till att jag får ut min lön tvingas jag hålla tillbaka mina

aggressioner.

Faktum är att jag förvånas något av hans berättelse:



170

”Vad säger du?” undrar jag. ”Varför skulle vi sälja pirat-kopior?”

”Sluta skämta, Paul.”

”Det har jag gjort för länge sedan”, fortsätter jag. ”Kom-

mer du ihåg vad jag sade till dig på festen i fredags?”

”Glöm det bara”, försöker Geoff lugna, ”du hade druckit

för mycket och visste inte vad du sade.”

”Jag talade sanning”, säger jag.

”Sluta skämta, Paul.”

”Jag talade sanning, Geoff!” säger jag starkare och med

eftertryck. ”Ring Nancy, hon kan intyga att det faktiskt är

så.”

”Vad var det nu du sade?” frågar han. ”Jag har nog lyck-

ats tränga bort det.”

”Jag är inte Paul Westman.”

Efter några timmars paus vågar min arbetsgivare tala

med mig igen. Det märks att han tänkt en massa och att

han samlat på sig frågor. Att tro det han hör är en omöjlig-

het. Han har aldrig hört talas om någon som jag, annat än

på film och i böcker. Livs levande sitter jag här, men hankan ändå inte förstå att jag finns. Geoff börjar tala:

”På sätt och vis skulle det förklara ett och annat.”

”Det förklarar allt, min vän”, gör jag klart. ”Jag är inte

Paul.”

”Och om du nu inte minns något”, säger Geoff lurigt efter

en tids funderingar, ”hur ska du då kunna jobba här?”

”Det har jag inte tänkt på”, svarar jag.

”Jag tror att det är mycket du inte tänkt på”, fortsätter

han och skrattar för sig själv, för den här diskussionen på-

minner mer om en dröm än om verkligheten. Som om skill-



171

naden vore så stor. ”Vet du verkligen inte hur vi tjänadevåra pengar sist du var här?”

”Genom att göra hemsidor?” föreslår jag.

”Nej”, säger Geoff, ”genom att du sålde piratkopierade

spel och program.”

”Gjorde Paul det?” frågar jag.

”Ja, det gjorde Paul.”

”Han var en riktigt skum typ, visst var han?” undrar jag

nyfiket. ”Lånade pengar och så?”

”Jag misstänker att det finns mycket som jag aldrig

kommer att få veta om ditt förflutna, Paul”, säger han och

ser uppgiven ut. ”Jag tror tyvärr att jag mår bäst av att

inget veta.”

”Vänta lite här”, säger jag och minns plötsligt. ”Har det

här något med hotellet att göra?”

”Vilket hotell?” frågar Geoff.

”Hotel Palmerston North, så klart!” utbrister jag. ”Han

den där receptionisten påstod att jag aldrig hade övernattat

där.”

”Kevin har aldrig varit speciellt bra på att hålla tunganrätt i mun”, säger Geoff, som tydligen känner min förste

vän i Palmerston North. ”Det var på det hotellet du utbytte

varor mot pengar.”

Suck, inte en enda människa får jag ha i fred. Geoff ver-

kar ha ett finger med i vartenda spel i hela staden.

”Du, ursäkta att jag frågar”, säger jag trött, ”men var det

möjligtvis så att vi skötte dessa affärer i samma rum? För-

slagsvis i rum nummer 107.”

”Det är helt riktigt”, bekräftar han.

”Du tyckte det var skönt när jag försvann”, frågar jag,nästan retoriskt, ”eller hur?”



173

Geoff blir något stött av min rapphet och beordrar migatt återvända till mina verkliga sysslor. Inget annat val har

jag än att lyda. Oartigt försöker jag få det sista ordet sam-

tidigt som jag lämnar arbetsgivarens rum.

”Kan jag inte få ett visitkort då?” undrar jag oartigt. ”Jag

vill att det ska stå kaffekokare som titel.”

”Låt mig arbeta i fred!”

Tänk vad lätt några oviktigheter kan trycka bort verklig-

heten.

För vissa har den tryckts bort för att aldrig visa sig. Megan

och Harry förstår inte vad jag menar när jag berättar om

mitt alternativa leverne med små hus på prärier och regn

över möllor. De är nöjda med vad de gör, påstår de, de har

nått sitt mål och Geoff betalar dessutom bra. Lite upprörd

gör det mig och jag frågar Harry:

”Vet du möjligen vem som var Nya Zeelands rikaste man

för etthundra år sedan?”

”Nej, det vet jag inte”, svarar Harry.

”Det verkar då rakt inte vara rätt sätt att bli ihågkom-men på.”

Det är inte precis mitt bästa jag gör för att bättra på ar-

betsmoralen på denna arbetsplats.

Harry blir lite förnärmad och låtsas som om vårt samtal

aldrig existerat.

Det är den första dagen på detta arbete och jag känner

redan för att fly.

Geoff skjutsar hem mig sent, han jobbar över idag och

Harry och Megan hinner lämna kontoret långt innan vi

styr kosan hemåt. Hans humör är mycket bättre än allaandra dagar vi setts och det märks att han tycker om att



174

slippa det obligatoriska underläget. Självklart saknar jagdet obligatoriska överläget, ty jag har inte för avsikt att

vara Geoffs slav speciellt mycket länge till.

Hemma i den lugna vrån fastnar jag omedelbart i soffan,

bevakar flimret på tv-apparaten och somnar tidigt i sängen.

Nancy hinner fråga lite om min första arbetsdag, men jag

ljuger och säger att allt var bra. Sanningen är den att det

känns som en liten bit av mig dog under dagen som gick.

Förhoppningsvis har jag tillräckligt många bitar kvar.

Tisdag 10 februari

Hur blinkar man nu igen? Oj, en cyklist. Vänta, jag brom-

sar. Sluta tuta, jag håller på och lär mig, okej?

Bilen är mitt redskap för att transportera mig framåt,

men tyvärr påminner mina medtrafikanter mer om mot-

ståndare än medspelare. Det är fasligt enerverande att för-

söka köra rakt igenom en korsning samtidigt som alla

andra verkar vilja köra på just mig. Det kanske inte var så

smart att ta bilen till jobbet idag, men det är bra mycket

trevligare än att springa eller färdas med kollektivtrafiken.Paul måste vara lat och hans minne är heller inte det

bästa.

Det finns en del jag snappat upp under tiden som le-

vande och ett exempel på det är att grönt betyder att jag får

köra, att bilar har rattar och att pedalerna på golvet är an-

vändbara om man sedan vill åka någonstans. Som tur är

sitter det mesta i ryggmärgen och ärligt talat tycker jag

inte att jag kör så mycket sämre än de andra som befolkar

vägen.

Till slut är jag framme och jag har inte kört över någon.Prydligt parkerar jag på gatan och gör som alla laglydiga



175

medborgare mitt för samhället och betalar hyra för tiden påasfalten.

Idag är jag inte först på jobbet, tvärtom, jag är sist. Detta

är givetvis ett helt medvetet drag, ty jag vill inte låta mig

hunsas en hel dag igen. En halv dag får räcka.

Geoff ser lite sur ut när jag närmar mig hans kontor,

men jag hälsar tillräckligt friskt för att han inte ska våga

påpeka min tidpassning.

Det första jag får göra när jag sätter mig ner på min

plats är att fylla på papper till skrivaren, sedan måste jag

tydligen bygga samman en ny datormöbel och tömma för-

rådet på skräp. Firman behöver mig och jag känner att jag

för de andra är oerhört betydelsefull, men Paul har faktiskt

studerat, han har varit direktör och han har för bövelen

grundat hela den här verksamheten. Paul Westman är all-

deles för skicklig och utbildad för att finna sig i att utföra

sysslor som dessa. Ibland passar det bra att vara min före-

gångare.

Stoltheten som en gång bodde i mig sväljs djupare för

varje order och till slut ler jag nästan trovärdigt när det vi-sar sig att jag måste sätta isär det där förhatliga bordet och

börja om från början. Hemska människor, har ni inget med-

lidande med en småbarnsfar som kommit på kant med li-

vet?

Timmarna går långsamt, men när de väl passerat är det

inte mycket jag kommer ihåg från dem, vilket påminner

mig om mitt förra arbete.

Lunchen äts idag ensam och jag gömmer mig på toalet-

ten när de andra patrullerar bort. Första bästa arbetskam-

ratsfria fik går utmärkt och i den närliggande restaurangenfinner jag inga bekanta så jag går in och beställer.



176

Denna gång har jag hyfs nog att inte tala med förvirradeförstadagsservitörer och jag försöker mig heller inte på det

förbjudna, att samtala med bordsgrannar. I stället sitter

jag och låtsas läsa ett informationsblad som ligger på min

fint glasförsedda duk. Duken är blåvitrutig och ser väldigt

alldaglig ut. Livsbejakande beundrar jag den och mitt i ut-

tittandet börjar en ovanlig människa att tala med mig.

Det är något skräckslaget jag vänder blicken uppåt, men

jag förstår snart att det är min mat som anlänt.

Flickan som serverar är alldeles för ung för att känna

mig, åtminstone en sisådär femton år, men det verkar inte

hindra henne från att känna Paul. Är det nu jag ska bli

överraskad?

Hon har flätor och fräknigt ansikte och är inte överdrivet

vacker, vilket är information jag väljer att inte utlämna.

Uniform har hon också på sig och den klär henne riktigt då-

ligt.

Flickan nöjer sig inte med att bara tilldela mat och klä

dåligt i uniform, hon vill tala också:

”Jag tror inte alla är så glada att se dig här.””Vi känner varandra?” undrar jag, som helst bara vill få

in dagens rätt, äta upp den och sedan återvända till kon-

toret.

”Kommer du inte ihåg mig, Paul?” frågar hon.

”Klart jag gör”, hittar jag på, ”jag bara skämtar.”

”Mycket lustigt”, säger hon, även om hon inte alls verkar

tycka det. ”Jo, jag har hört att du kan vara i knipa.”

”Gäller det pengarna?”

”Vilka pengar?” undrar hon. Det är tydligen inte pengar-

na.



177

”Barnbidraget, förstås!” brer jag på. ”Nancy har ju fåtthela den inkomsten sedan jag försvann. Hur ska jag då för-

sörja mig?”

”Vad talar du om?”

”Berätta mer om mina problem”, insisterar jag.

Hon verkar dock inte överdrivet intresserad av att hålla

samtalet vid liv.

”Det är starkt av dig att våga komma tillbaka”, avslutar

hon. ”Du har alltid varit en fin man. Jag är glad att du är

här igen.”

”Vad har Paul, förlåt, jag, för problem?” undrar jag.

”Hoppas maten smakar!”

Kära någon då. Vilka nya problem? Vem är den här

flickan? Vad är det Paul har flytt ifrån här egentligen? Pi-

ratkopior, lån, fru och barn. Ändå är han tydligen en fin

man. Hur ska då en man utan Pauls problem betygsättas?

Maten smakar tillräckligt mycket för att jag ska ignorera

mina nya bekymmer för en stund, även om flickan gärna

hade fått berätta lite mer utförligt så jag på något sätt

skulle kunna ringa in mina problem och ta itu med dem ettefter ett.

Min lust att tala med bordsgrannar är nästan utdöd och

jag känner själv hur jag saknar tiden då världen var ny och

jag var fullkomligt orädd. Nu tänker jag mig verkligen för

innan jag agerar. Vad omgivningen ska tycka bryr jag mig

nu om och jag har lärt mig vad ordet pinsamt betyder, och

tråkigt.

Eftermiddagen går i förmiddagens tecken. Någon med-

känsla från mina medarbetare får jag då rakt inte, Geoffsinstruktioner är mycket precisa. Precis allt som inte rör de



178

andras arbetsuppgifter är det jag är tänkt att göra. Det ärförmodligen hans sätt att ge igen för tiden i underläge. Vad

han glömmer är att jag fortfarande delar temperament med

Paul och jag behöver inget minne för att bli förbannad. Lite

längre kan jag nog hålla mig, men sedan kommer jag sätta

mig på tvären.

Redan den andra dagen på jobbet börjar jag dra ner på

tempot och utföra mina arbetsuppgifter så långsamt jag

bara kan. Allt jag vill är att fylla Geoffs dator med virus,

dra ut alla sladdar och stänga in mig själv i förrådet, men

jag avvaktar. I stället gör jag mitt yttersta för att finna nå-

gon ljusglimt i tillvaron.

Harry, som börjar förstå hur långsamt jag tvingar mig

själv att arbeta, undrar:

”Kan du bära bort den här lådan till den här adressen?”

”O ja”, svarar jag, ”det kan jag.”

Min arbetsgivares anställde fortsätter att jobba, men jag

står kvar.

”Nå, gör du det?” undrar han med uppspärrade ögon.

”Det var inte det du frågade”, svarar jag.”Det var det jag menade.”

”Varför sade du inte det då?” frågar jag retsamt.

”Gör du det?”

”Nej, märker du väl?” säger jag tvärt. ”Jag viker kar-

tonger.”

”Kommer du att göra det?” undrar han med ännu större

ögon. Jag kan se hans ådror, så jag skulle föredra om han

sänkte blicken en aning.

”Ser jag ut som en spådam?” frågar jag och tar över takt-

pinnen.”Nej”, svarar han förstås, för det gör jag verkligen inte.



179

Inte för att dra alla spådamer över en kam, men jag ser inteut som någon av dem. Jag är ju inte ens någon dam.

”Bra. Får jag vika ifred nu?”

Han den där Harry bryr sig inte ens om att svara, så ut-

spelad blir han av mitt skarpa intellekt. Det är nästan ko-

miskt hur tydligt det är vem som är hjärnan på det här

kontoret. Det är hjärnan som är tänkt att bära kartonger

och hur konstigt låter inte det? Imorgon får jag verkligen

tala med min chef. Det här är ingen hållbar utveckling.

Den hårda dagen har tärt på mitt psyke. När jag kommit

hem undrar Nancy hur det är fatt och jag känner mig

tvungen att berätta. Fastän jag är minneslös är jag värd så

mycket mer än att hunsas av hennes bror.

Ömkligt ber jag henne att tala med honom, för annars

kommer jag att ligga utslagen i någon vrå och ropa efter

hjälp.

Hon försöker förstå och jag tror hon lyckas. Det känns

oväntat bra att ha någon som är på min sida och spelar i

mitt lag. Aldrig mer behöver jag känna mig ensam. Det är

inte längre jag mot världen, det är vi mot världen. Oddsenförbättrades just kraftigt. Vi kan vinna kampen.

När klockan är natt, och ögonen tunga, är det svårt att slå.

Herr och fru Westman ligger tätt ihop och jag förklarar

mina känslor:

”Jag känner mig destruktiv. Jag vill slå sönder saker.

Nävarna orkar inte ens knyta sig. Destruktiv, vill förstöra.

Vill slå det jag inte kan se ut ur min kropp.”

Nancy verkar känna oro och försöker förstå. En kram, en

puss i nacken. Två knutna händer. Hennes kropp och min.En dryg timme sedan frågar hon försiktigt:



180

”Känner du dig fortfarande destruktiv?”Hon låter nyfiken i sin undran. Jag förstår inte alls:

”Jag, destruktiv?”

Mitt minne sviker mig, men det gör lite.

Ögonlocken blir allt tyngre, och när jag öppnar dem på

nytt finns hon kvar där i min famn. Alldeles stilla, tyst och

susande. Hur kunde jag känna mig så destruktiv? Hur är

det möjligt, med henne vid min sida? Hon fortsätter att

susa, samtidigt som jag vilar handen på hennes höft och

känner det jag kommit att känna. Så rofylld och så vacker.

Hon fortsatte att susa, med min hand i hennes. Att

sakna trivs jag med, men framförallt trivs jag med att bli

saknad. Ytterligare en dag på arbetet kan jag nog överleva

om det här är det jag kämpar för.

Onsdag 11 februari

Idag går bilkörningen mycket bättre, för jag har lärt mig

att ta för mig. De andra får väja för mig och inte tvärtom.

Hela jag är fylld av kärlek, detta mystiska fenomen som jag

bara hört om i låtar och sett på film. Nu är även jag smit-tad. Om känslan försvann vågar jag inte tänka på vad jag

skulle göra med mitt liv, det är ju den som ger mig kraft.

Som ett moln känner jag mig, som ett moln som svävar

in genom korsningarna, bromsar in vid övergångsställena

och fickparkerar. Molnet hälsar till och med på de okända

människorna på gatan.

En gammal tant, med handväska och käpp hinner inte

smita undan mig:

”Hej!” hälsar jag glatt.

”Eh… hej?” svarar hon, inte lika glatt.



181

”Visst är det en härlig dag idag?” konstaterar jag.”Jo.”

”Jag menar”, säger jag, ”regn och så, det kan vara uppig-

gande, eller hur?”

”Jag har lite bråttom”, ursäktar hon sig.

”Tror du vi någonsin får det så här fint igen?”

”Vilka är vi?” undrar hon.

”Alla människor”, säger jag, ”förstår du väl?

”Det blir finare än så här”, säger hon.

”Går det?”

”Unge man”, förklarar hon, ”det kan alltid bli bättre.”

Hon lämnar mig ensam på trottoaren och jag tänker över

vad hon har sagt. Är jag ung?

Molnet är kvar och det besöker sin kontorslokal. Männi-

skorna som verkar vara anställda där försöker att tala med

molnet, men de kommer inte riktigt innanför.

Helt tydligt märker jag hur de rör på läpparna, men ef-

tersom jag inte kan avläsa vad som sägs utgår jag helt so-

nika ifrån att alla helt plötsligt blivit stumma. Himla trå-

kigt sådant där.Plötslig stumhet verkar nästan vara en epidemi för även

Geoff har drabbats av detta. Han ser så lustig ut när han

försöker förklara det jag inte hör och ändå inte vill förstå.

Titt som tätt drabbas jag av motivationsproblem, ty jag

har fasligt svårt att lära mig om jag inte vill lära mig det

jag blir lärd.

”Paul?” säger chefen.

Inget svar från molnet.

”PAUL?” säger chefen igen, men nu ganska så mycketstarkare.



182

Dessa läppar kan jag faktiskt tyda.”Hej, Geoff, hur mår du?” undrar jag. ”Har du sett hur

fint det regnar idag?”

”Har du faxat fakturorna som du lovade?” undrar han.

”Löften är min passion”, svarar jag.

”Har du det?” undrar han på nytt, för jag verkar inte helt

och fullt besvarat hans fråga.

”Kärleken är mitt vapen.”

Min chef är måttligt road av mitt glada humör och allt

han har att säga mig är:

”Gå ut och ta en promenad och kom sedan tillbaka när

du är med oss igen.”

Det lät som en order. Då måste jag ju lyda!

”Ay-ay kapten! Ska bli”, säger jag bestämt.

Det här med att vara ett moln verkar fungera riktig bra

även på arbetsplatsen. Nu får jag äntligen arbetsuppgifter

jag klarar av och som motiverar mig.

Ute i den fuktiga världen verkar jag vara det enda vita

molnet, men utanförskap har som bekant aldrig skrämt

mig.Om Paul skulle se mig nu skulle han skämmas, för vet-

tiga människor sjunger inte högt för sig själv på gatan. Det

är märkligt, för plötsligt blir jag väldigt ensam på och det

är inte alls trångt.

Allt längre bort från arbetsplatsen kommer jag, men det

hindrar mig inte från att utföra mina sysslor. Detta var

Geoffs order.

I ett skyltfönster speglar jag mig i min egen luddighet

och ser mig själv på ett helt nytt vis. I min spegelbild tittar

en ljushårig flicka in. Våra blickar möts och mitt vackramoln förvandlar sig, helt utan att fråga, till ett åskmoln.



183

Det blixtrar till i mitt huvud och jag måste sätta mig påhuk för att behålla min värdighet. Det var flickan igen, det

var flickan.

Nu är jag inte längre lika lycklig, mest förvirrad. Drop-

parna hörs nu tydligt när de slår ner i vattenpölarna och

blöter mitt hår. Bilden jag har i mitt sinne är svår att ma-

növrera bort, den finns där, den släpper inte taget. Vem är

hon? Vem är flickan som ideligen försöker att skänka mig

olycka? Vem är det som ser till att min hjärna förlorar kon-

trollen över sitt eget agerande?

Tunga är mina steg och mina byxben är våta. Arbets-

platsen är ett minne blott och allt jag ser när jag blundar är

en skenande karusell.

Det här med känslor är inget att leka med, ty jag är all-

deles för ung för att förstå hur de fungerar.

Min balans är inte överdrivet pålitlig och mina ben ver-

kar sluta bära mig. Förhatliga åskmoln, varför kan jag inte

bara få vara lycklig?

I första bästa port vandrar jag in. Ett namn som verkar

trevligt letas upp och jag ringer på porttelefonen, den förstaär inte hemma, men den andra släpper in mig i tron att jag

kommer från hennes elleverantör.

Två våningar och många trappsteg senare ringer jag på

ringklockan och en äldre kvinna i morgonrock möter mig

bakom en hasp. Hon vill inte öppna dörren förrän hon vet

vem det är som väntar på andra sidan. Mycket falskt på-

står jag att jag ska kontrollera hennes proppskåp för att de

andra i huset har haft problem.

Haspen ohaspas och jag får hennes tillåtelse att kliva in.

Som den artige man jag har för vana att vara låter jag deblöta skorna stanna i hallen.



184

Att kvinnor kan se ut som denna kvinna, det har ingenberättat för mig, hon har papiljotter i håret och är likblek i

ansiktet. Det är nästan skrämmande. Så fort hon visat mig

vägen till proppskåpet börjar jag låtsaskontrollera det hela.

”Det ser bra ut det här”, intygar jag.

Kvinnan låtsas intressera sig för elektrikerns magiska

värld.

”Vilken tur”, säger hon.

”Ja”, svarar jag, ”det blir billigt.”

”Vad?” undrar hon chockerat.

”Mitt besök”, säger jag och rycker på axlarna, precis som

det vore den naturligaste saken i världen.

”Vad säger du?” frågar hon och börjar i huvudet räkna

hur mycket pengar som finns kvar i hennes spargris.

”Det var ett litet skämt från min sida”, lugnar jag.

”Så du skräms.”

”Hoho!” skrattar jag rått.

Hon vrider lite på sig och frågar stilla:

”Vill du ha en kopp kaffe?”

Oj, då, jag är ju i tjänst! Inte kan jag fika på arbetstid?”Gärna!”

Vera Modano är en mycket ensam kvinna. Det liv hon

levt har varit en plåga och jag förvånas över hur mycket en

ensam människa kan klara av. Möjligen är det just det som

får mig att släppa ut allt jag bär inom mig. Allt berättar

jag, om uppvaknandet, flykten, den blonda flickan, Nancy,

Peter, lån och arbete. Alla mina tankar forsar ut i en fruk-

tansvärd fart och till sist är det helt tomt i mitt huvud. Det

finns inget kvar att säga och inget kvar att tänka på.

Kvinnan mittemot vet inte vad hon ska tro, för varförskulle hon kunna tro? En fritt främmande man berättar en



185

galen historia som är så långt ifrån hennes liv man kankomma.

”Om det du säger är sant”, börjar hon, ”då finns det bara

en sak du kan göra.”

”Vad, vad?” frågar jag ivrigt.

”Du måste tala om det för folk”, förklarar hon.

”Vilka?”

”Du måste berätta för din fru om flickan”, säger hon.

Nej, det tänker jag inte göra.

”Du måste berätta för den där Geoff om dina lån”, säger

hon.

Nej, det tänker jag inte göra.

”Och du måste ta itu med dina problem en gång för alla”,

lägger hon till. ”Jag tror inte på att fly undan det som är

svårt.”

Vilka löjliga råd hon kommer med, som om hon vet vad

det innebär att leva?

Det är bäst att avsluta det här fortast möjligt:

”Tack för tipsen! Nu måste det här molnet tillbaka till

jobbet. Gott kaffe, förresten.””Hoppas allt löser sig”, avslutar hon och lägger ner sin

tesked på sitt fat.

Det är svårt att återvända till arbetsplatsen, men nu när

promenaden väl är genomförd är jag så illa tvungen.

Av någon underlig anledning kallas jag omedelbart in på

chefens kontor och blir utskälld. Åskmolnet har förvisso

försvunnit, men det har ersatts av ett regnmoln och den

ljusa sommardagen jag trodde mig se påminner ganska lite

om det jag nu lever i.



186

Geoff har en liten lektion i hur jag är. Detta är vad jagkommer fram till:

Jag tror att jag kan komma och gå hur jag vill.

Jag tror att InterWorks är mitt företag.

Jag tror att jag är förmer än alla andra.

Jag tror inte att jag behöver utföra några uppgifter för

att få lön.

Jag tror att Geoff ska tycka synd om mig för att jag är

minneslös.

Jag tror att det räcker med att tala med Nancy för att

han ska lyda.

Sedan andas han in och jag får tid att tänka över alla

nya och spännande fakta om mig själv och min personlig-

het. Geoff har verkligen mycket att lära mig. Det är mycket

av det där jag inte själv visste om och det är ändå jag som

är Paul.

En ond blick överräckes till min arbetsgivare och som

tack får jag en bunt kuvert och en lista med adresser och

han ber mig sedan att försvinna ur hans åsyn. Nancys bror

är en ond sådan.

Efter ännu en dag i fångenskap somnar jag in i soffan fram-

för tv:n. Hur detta med sysselsättning kan vara bra för min

familj kan jag inte förstå. Förutom pengarna är det inget

annat vi vinner på mina arbetsinsatser. Vi träffas sällan

och när jag väl är hemma är jag för trött för att vara mig

själv. Är det här livet verkligen för mig?

Väl medveten om min status som familjefar lyckas jag

inte undgå att drömma nostalgiskt om en tid då världen låg

inför mina fötter och jag inte visste någonting om vare sigmig själv eller samhället jag tvingats in i. Det var en tid då



187

livet lekte och då jag kunde leka tillsammans med det, nuär jag i stället en av de andra och jag formas allt snabbare

in i mallen för hur man som människa ska vara. Mina tan-

kar vrids och vänds i alla möjliga vinklar, det har bara gått

tre dagar och redan nu vet jag hur det kommer att sluta.

Är det inte lite värk jag har i huvudet? Magen bubblar en

aning. Sjuk är nog vad jag är. Fel, jag är sjuk. Feber har jag

säkerligen, men jag vågar inte undersöka saken närmare i

rädsla att ha fel.

Imorgon är det jag som stannar hemma. Nu vet jag änt-

ligen anledningen till min undermåliga arbetsinsats, jag är

helt enkelt inte riktigt frisk. Vad är egentligen att vara

frisk?

Torsdag 12 februari

”Varför ligger du kvar i sängen, Paul?” frågar hustrun.

”Jag är sjuk”, svarar jag så jag nästan tror på det själv.

”Det är du inte alls”, avslöjar hon mig.

”Jo”, insisterar jag, ”jag är fasligt sjuk. Nästan döende.”

”Du är bara lat, gå till jobbet nu.””Nej, vill du att jag ska dö?” frågar jag och gör mitt bästa

för att se så ömklig ut som möjligt.

”Det är inte en fråga om liv eller död”, säger Nancy. ”Det

är en fråga om att göra det man måste.”

”Varför måste jag vika kartonger, Nancy?”

”För att det är ditt jobb”, svarar hon efter en viss tvekan.

”Jaha, då slutar jag”, säger jag rappt, ”för jag tycker inte

om att vika kartonger.”

”Vad är det med dig?” undrar hon.

”Det håller inte, jag kan inte jobba med din bror somchef. Paul skulle aldrig ha funnit sig i det.”



188

”Du, förlåt, Paul, var chefen”, förklarar hon bestämt.”Men han gjorde mycket av det du gör nu.”

”Hur menar du?” undrar jag och gömmer huvudet i kud-

den och låtsas hosta något förfärligt.

”Ni hade ju inga anställda på den tiden”, fortsätter

Nancy och försöker få av mig täcket.

”Det är förstås en syssla jag skulle kunna tänka mig”,

säger jag hurtigt.

”Vilken?”

”Att bestämma över mig själv och Geoff”, förklarar jag.

”Du måste kämpa, Paul”, menar hon. ”Du blir inte chef

över en natt. Du ska vara tacksam över att Geoff gav dig

arbete.”

”Så han fick tillfälle att driva mig vansinnig. Jo, det var

bussigt”, säger jag.

”Du vet att min bror aldrig skulle göra det.”

”Det är mycket du inte vet om din bror!”

”Som vad?” undrar hon.

”Han är en riktig skum typ”, avslöjar jag utan att le, ”säl-

jer piratkopior och besöker smutsiga barer.””O ja, det låter verkligen som Geoff”, svarar hon ironiskt.

”Det är Geoff!”, ropar jag nästan och nu låter jag sanner-

ligen som ett barn. ”Och så är han elak och oförstående,

trots allt jag har gjort för honom.”

”Exakt vad har du gjort för Geoff?” undrar hon.

”Erbjudit min vänskap”, säger jag som om det vore värl-

dens naturligaste sak.

”Han är nog djupt tacksam, ska du se”, säger Nancy och

klappar mig på huvudet, ungefär som om jag vore en hund,

eller ett barn.”Han har ett konstigt sätt att visa det på.”



189

Efter en tids sängliggande med armarna i kors förstårNancy att det här molnet menar allvar. Här kommer det

inte att gås till några jobb, då får hon bära dit mig.

Till slut, efter en lång övertalningskampanj, griper hon

luren och ljuger för sin bror och förklarar att jag är olidligt

sjuk och att hon beordrat mig att stanna hemma idag, mot

min vilja.

En lögnare av rang, det visar hon sig vara, min kära fru.

Innerst inne verkar hon tycka att det är trevligt att ha mig

kvar hemma, men hon vågar inte riktigt erkänna detta. Det

är något djupt insjunket som hindrar henne från att er-

känna vad hon verkligen tycker.

Min frukost äts klockan elva, vilket känns som en allde-

les utmärkt tid för sänguppgående. Hela familjen är

hemma, trots att det är torsdag, och vi tar det lugnt till-

sammans. Telefonen ringer och efter fyra signaler svarar

jag:

”Hallå där!”

”Är det Paul Westman?” undrar en mansröst.

”Ja, det stämmer bra det”, svarar jag ogenomtänkt.”Frisk och kry, som aldrig tidigare.”

”Har du pengarna?” frågar rösten, som jag nu känner

igen. Det är den där oroliga mannen. I min enfald hade jag

hoppats att han bara hade tillhört en mardröm.

”Hur mycket var det nu igen?” frågar jag och öppnar Pa-

uls plånbok.

”Har du pengarna?”

”Jag tror det”, svarar jag.

”Bra”, säger han med rosslig röst. ”På lördag ska de vara

överförda till vårt konto.”



190

”Varför sade ni inte det redan från början?”En tystnad hörs från andra sidan luren.

”Gör bara som vi säger”, säger han irriterat. ”Här är vårt

kontonummer.”

Sifforna radas upp och skrivs ner.

”Jaha, så trevligt”, svarar jag minst lika irriterat. ”Då får

ni väl era pengar då.”

Den oartige mannen, som i alla fall inte luktar rök över

telefon, i den andra änden hör inte mina sista ord för han

har redan lagt på.

Snacka om ett lyckat sätt att spoliera en perfekt dag.

Familjen sitter frågande vid frukostbordet:

”Vad var det där om?” frågar min fru.

”Det är en liten överraskning”, svarar jag.

”Så jag får inget veta?” undrar hon.

”Hur ska det då kunna vara en överraskning?”

Skeptisk är en passande beskrivning på Nancys ansikts-

utryck, men jag kan verkligen inte förklara för henne. Det

här skulle vara en alldeles för stor överraskning, är jag

rädd, och hon skulle bara oroa sig över familjens säkerhet.Nej, det här löser jag. Hur vet jag inte och inte heller när,

bara att det kommer att bli bra.

Många frågor återstår och inte ens hur många männi-

skor Paul står i skuld till känner jag till.

Min fru verkar dock inte speciellt intresserad av att fort-

sätta tala om min överraskning utan har i stället en otrev-

lig nyhet att komma med:

”Ja just det, Lee och Nathalie har bjudit in oss till middag

imorgon. Ska jag tacka ja?”

”Nej, tack”, säger jag nonchalant samtidigt som min fru



191

visar ett ansiktsutryck som betyder att hon verkligen, verk-ligen vill. ”Jag ska putsa skorna då.”

”Snälla, jag går aldrig ut längre”, säger hon, ”träffar ald-

rig vänner.”

Hur kom den här diskussionen till?

”Längre?” undrar jag. ”Hur länge har jag bott här, egent-

ligen?”

”Men du vet hur jag har det”, säger hon och försöker få

mig att känna empati och andra känslor hon kan ha an-

vändning av. ”Jag tar bara hand om Peter hela dagarna.

Jag vill röra på mig och träffa människor.”

”Vi kan byta”, erbjuder jag mig. ”Jag tar Peter och du

jobbar.”

”Och på vilket sätt kvalificerar du dig för det uppdraget?”

frågar hon surt.

”Jag är hans pappa”, svarar jag stolt.

”Det räcker inte.”

”Kanske inte”, säger jag, ”men det var helt klart värt ett

försök.”

”Ska jag tacka ja?” frågar Nancy och återvänder till minförtvivlan till den första diskussionen.

”Nej, det ska du inte.”

”Då gör jag det”, säger hon och utnyttjar sin roll som

vågmästare.

”Tack för att du lyssnar.”

”Varsågod”, säger hon fnittrande och trippar ut ur köket.

Hellre spelar jag bridge i tre dygn med världens tråkig-

aste Geoff än går på parmiddag med människor som för-

väntas känna mig. Magen min värker bara åt tanken av att

sitta med stearinljus och silverbestick och diskutera motor-



193

Hur lyckas hon övertyga mig så enkelt? Varför frågade jag henne. Hon kan få mig att göra vad som helst och hon

vet det. Det kan i och för sig bero på att det här med att

skrubba golv är erbarmligt tråkigt.

Efter en längre promenad har jag kommit fram till följande.

En chans ska ges till arbetet och jag ska börja lägga man-

ken till. Geoff är en hygglig karl och jag har varit orättvis

mot honom. Förändra mig ska jag icke, jag ska se till att

världen accepterar mig för den jag är. Vill de bli av med

mig får de först fånga min hjärna. Det är inte det lättaste,

även om de sakta men säkert börjat ta över den. Turligt

nog är min inneboende försvarsmekanism i funktion.

När min lille son försöker att slå mig på benet med en

träklubba visar mina reflexer att de fungerar. Med foten

puttar jag bort honom och han faller baklänges.

Reflexerna fortsätter att fungera och de kastar mig ner

på golvet och fångar upp honom innan gråten. Ingen fru

har sett mig.

Med dåligt samvete ägnar jag sedan lång tid med sonen,vi läser böcker och spelar fotboll. Paul saknar bollsinne och

jag antar att det är därifrån Peter fått sina bristande ta-

langer för denna ädla idrott. Han lyckas sparka sig själv

halvt medvetslös vid ett otal tillfällen, men som den kämpe

han verkar vara ger han inte upp och till sist får han in

några rena träffar på bollen. Han föregår med gott exem-

pel, kan man säga. Hans far har inte alltid samma tålamod

med saker och ting han inte omedelbart behärskar.



194

”Tänk om det är imorgon som är den sista dagen i mitt liv?”funderar jag sent på kvällen. ”I så fall är det inte vidare

smart att somna nu.”

Än en gång ligger jag i en säng, det börjar nästan bli en

vana. Min fru, som faktiskt försöker sova, hör inte riktigt

vad jag säger, men förstår andemeningen:

”Du lever imorgon.”

Mitt statistiska urval är inte speciellt säkerställt. Tjugo-

sju gånger har jag vaknat, men det betyder inte nödvän-

digtvis att jag kommer att vakna den tjugoåttonde.

”Ja, det sade jag ju”, påpekar jag.

”Så vad bråkar du om?” frågar hon.

”Däremot kanske jag inte lever i övermorgon!” säger jag

lite för högt. ”Därför är sömnen helt onödig. Den kommer

inte att komma till användning.”

”Sov nu.”

”Ska bli.”

Visst är jag tyst, men jag sover inte. Så lurad hon blir,

min fru. Hon tror att hon kan bestämma vad jag kan göra.

Det är lustigt att hon tror sig kunna styra mitt med-vetande, men mina ögonlock känns faktiskt lite tunga. Väl-

digt tunga. Nu börjar benen att rycka. Gjorde jag det där?

Fredag 13 februari

Åtskilliga tankar har passerat sedan vårt sista möte. Min

arbetsgivare har inte en aning om vad som döljer sig bakom

mitt gladsinta yttre. Det är med viss skepsis han accepterar

att jag åter känner mig frisk och kry och att jag verkar

friskare än de allra piggaste nötkärnorna. Han tar mig i

handen och skakar om. Det är hans vis att förklara att det



195

är dags att börja på ny kula och att strecket över allt somvarit redan är struket.

Märkligt nog tycks det som om Geoff Anderson förstår

vad som försiggår i min hjärna. En gång i tiden var det

han, förklarar han, det var han som var den som blev hun-

sad, det var han som inte kunde kontrollera sina egna

handlingar. Det var han som inte tilläts styra. Ingen kän-

ner den känslan bättre.

Arbetsgivarens läppar formar en mening om en tilläm-

pad norm hans ögon egentligen inte tror på:

”Man kan inte få allt här i livet.”

De vidgade pupillerna får mig att förstå en undran. Allt

de visar mig är ordet varför följt av ett frågetecken.

”Nej, jag vet.”

Varför vet heller inte jag, visar jag lika förvirrat. Fastän

vi förstår varandra är det som om det är något som hindrar

oss från att dela med oss av våra känslor. Tidpunkten är

inte den rätta och tycks aldrig bli det. Viss smärta känner

jag av den tanken. När ska tiden bli den rätta för mig och

världen? Kan vi verkligen återförenas?Säg den som denna dag lyckas lägga ner mer själ i sitt

arbete än jag. Med familjen i tankarna gör jag mitt yttersta

för att bevisa för mig själv att jag kan prestera även utan

Paul.

Kämparglöden finns utan tvivel där, så som att förklara

för mig att om jag bara försöker tillräckligt hårt kommer

jag en, förmodligen oerhört vacker, dag att komma till den

punkt då slitet var värt allt.

Om jag nu vill leva som en ny människa räcker det inte

bara med att utgå från att min företrädare ska ha öppnatalla dörrar åt mig. Vissa är jag tvungen att öppna själv.



197

Med ett snett leende betraktar jag mina arbetskamrater,de skulle inte tro sina öron om de fick höra vad som pågår i

mitt medvetande. Det är lika bra att låta dem hållas, de

har inte gjort sig förtjänta av något uppvaknande. Hur

Paul gjorde sig förtjänt av det har jag ännu inte förstått.

Det är en märkbart förvånad Geoff som tvingar iväg mig

från kontoret för att låsa och släcka ner. Han kan inte för-

stå hur jag kunnat fokusera mig så för mina simpla arbets-

uppgifter, han trodde helt tydligt att Paul inte var kapabel

till något sådant. Han tog miste på person, för jag är som

bekant inte Paul.

”Du har jobbat på riktigt bra idag”, säger han uppmunt-

rande. ”Fortsätter du så här ska du se att det finns lite mer

avancerade uppgifter du kan ta dig för framöver.”

”Jag är fokuserad”, avslöjar jag.

”Hur länge klarar du av det?” frågar han.

”Så länge det behövs.”

Det där sista var förstås en lögn, men det var en behövlig

sådan. Den var tänkt att visa vilja och målmedvetenhet,allt det där jag inte karaktäriseras för.

Geoff ler och klappar om mig över axeln:

”Men nu får du faktiskt lämna din stol”, säger han fader-

ligt, ”det är en dag i morgon också.”

”Det får vi verkligen hoppas”, svarar jag uppriktigt.

”Det vore tråkigt annars.”

Utanför kontorslokalen tvingas vi gå skilda vägar. Oer-

hört inställsamt tar jag avsked:

”Hoppas du får en trevlig helg, chefen.”

”Tack detsamma, partner.”



198

Han ler när han hör orden lämna hans mun. Det finnstvivelsutan en ljusglimt i mitt liv.

Efter allt bortträngande lyckades jag bli av med vetskapen

om kvällens aktivitet.

Det är först när jag kommer hem jag lyckas erinra mig

om den där hemska parmiddagen som var tänkt att utspela

sig under kvällen. Frun min är den som först får mig att

minnas:

”Har du strukit skjortan, som jag sade?”

En utsliten man som hellre inget vill än att tillbringa

kvällen med tv, chips och familj kvider taktfullt:

”Nej, nej, nej!” bölar jag. ”Det är parmiddag ikväll, eller

hur?”

”Ja, det vet du väl?” frågar Nancy.

”Nu gör jag det.”

”Har du strukit skjortan?” frågar hon på nytt.

Nancy ser besviken ut, hon har verkligen laddat upp in-

för detta möte med människor, så jag tvingar på nytt mig

själv att radera mina känslor. Fruktansvärt falskt får jagur mig:

”Jaja, man lever bara två gånger. Det kanske blir kul.”

”Klart det blir!” säger hon och blir gladare.

Det blir många pinsamma tystnader under kvällen

hemma hos Lee och Nathalie. Paret vi besöker känner inte

Paul Westman, men de känner Nancy.

Tydligen jobbade Lee och Nancy tillsammans långt innan

jag föddes och det betyder förstås att de flesta samtalsäm-

nen blir präglade av nostalgi.

Till skillnad från alltid tidigare lyckas jag med bedriftenatt inte tala. Som det svåraste intervjuobjekt besvarar jag



199

enstavigt varenda fråga som formulerats på ett för miggynnsamt vis.

Det är egentligen tänkt så att jag och Nathalie ska sam-

tala, men hon ger upp efter tionde frågan och försöker se-

dan att med alla sina sinnen fånga upp skönheten i matsa-

lens väggar. Mig gör det detsamma, maten är god och jag är

hungrig.

Min fru, som upptäcker de pinsamma tystnaderna borrar

djupt in blicken i mig. Då börjar jag kämpa igen. Ingen är

så socialt kompetent som Paul Westman, bara han vill.

Frågorna börjar hagla från min sida:

”Vad gjorde ni under julen?”

”Är huset nyrenoverat?”

”Vilken ras är hunden?”

”Vilka vackra tavlor, hur fick ni tag på dem?”

”Kommer ni båda från Palmerston North?”

Högaktningsfullt struntar jag i svaren, ty jag är inte det

minsta intresserad av att veta någonting om dessa männi-

skor, men detta avslöjar jag ej.

Det är smått chockartat Nathalie upptäcker min fullapotential. Hon kunde väl aldrig tro att jag var benägen till

att driva igenom ytliga samtal som dessa? Ack, ack, det är

jag visst.

Efter middagen står jag och samtalar med Lee. Han är

angelägen om att visa upp sin nyinköpta bil, men då det

börjar bli mörkt finner han det lämpligare att visa upp bil-

der på bilen i stället. I all välvilja konstaterar jag:

”Ja, den ser väldigt fartig ut.”

”Den är den också”, svarar han stolt.

”Och tak har den!” upptäcker jag.



200

”Soltak, ja”, säger Lee. ”Det är bra att ha, men manskulle nästan ha en cabriolet.”

”Absolut”, ljuger jag och fyller på, ”det vore förstås

drömmen.”

Vad talar vi om egentligen?

”En kompis till mig har just köpt en BMW”, säger Lee

och jag förundras över hur han kan tro att jag ska kunna

ha något som helst intresse av det han just berättat. ”Han

är väldigt nöjd.”

”Det är bra att vara nöjd”, svarar jag, för sant är det ju.

”Och sportiga bilar gör de också”, säger Lee, apropå

BMW.

”Vem kan leva utan sport?” undrar jag, mest på skämt.

”Ja, säg det?” svarar Leo, inte alls på skämt.

Jag vet en och han bodde i min kropp för bara en månad

sedan.

”Men du”, drar jag till med, ”ska vi inte ta oss en sväng

och undersöka accelerationen?”

”Jag har druckit”, ursäktar sig Lee, ”men annars hade

det förstås varit roligt.””Det har inte jag.”

Min oansenliga lilla teaterroll har lett mig fram till en

provkörning på kurviga vägar. Min reskamrat skräms lite

av min aggressiva stil, men jag lugnar honom med att Paul

Westman tog körkort redan som artonåring.

Snabbare än vinden färdas vi och den kittlande känslan

jag får i magen kan bara jämföras med den jag kände i

drömmen på flyget. Det var då jag sprang igenom folkmas-

sor med blixtar i huvudet. Några sådana drabbas jag inte

av denna gång, i stället landar vi lugnt och säkert och vi



201

kan kliva ut ur bilen utan oro. Lee verkar synnerligen nöjdmed att komma hem, osportig som han är.

När kvällen börjar lida mot sitt slut är det jag som po-

ängterar det sunda i att tänka på refrängen och barnvakten

och när vi tar avsked är vi nära inpå bästa vänner. Inte ens

alkoholen kan jag skylla på denna gång.

Den här dagen har trots datumet präglats av rätt in-

ställning och jag förvånas över hur mycket jag klarar av

med den.

Lördag 14 februari

Helgen har äntligen nått mig. Efter en olidligt smärtsam

arbetsvecka behöver jag sannerligen all ledighet jag kan få.

Lördagen förstörs redan lite innan klockan åtta på mor-

gon när Peter börjar yla. Han är vaken, det är inte vi och

detta är något han vill råda bot på.

Effektiv är han helt klart och snart är vi alla lika pigga.

”Du kompis”, säger jag sömnigt, ”mamma och pappa var

uppe sent igår. Sov!”

”Nej”, svarar den en gång så artige sonen.”Jo”, säger jag bestämt.

”Nej”, svarar han igen.

”Nancy, hjälp!”

Min fru tar förstås sonens parti och hon menar att det är

lika bra att vi går upp, en lång och härlig dag är vad vi har

framför oss och det är onödigt att sova bort den. Helt fel,

ingenting är för nödvändigt för att inte sova bort. Särskilt

inte nu.

Skriken blir till sist för hjärtskärande och knuffarna för

våldsamma så lillgrabben får som han vill och pappa Paulreser sig upp.



202

Vi äter frukost på baksidan av huset och gassar oss i sol-sken. Just nu är det vinter i Sverige och givetvis också ky-

ligt, det är det verkligen inte här. Utemöblerna är av trä

och den vita färgen håller på att flagna, vilket skapar en

ganska hemtrevlig känsla.

Alla möjliga pålägg får plats på bordet och om det inte

vore för en efterhängsen geting hade morgonen varit full-

ändad. Denna geting vill inget hellre än att störa oss och

samtidigt komma åt syltburken, men vi gör vårt bästa för

att uppdraget ska misslyckas. Vi duckar, skriker, hojtar

och slår. Nyttan är liten då getingen fortsätter som plane-

rat. Till slut lyckas min kallblodiga fru knuffa undan den

objudne gästen tillräckligt hårt för att vi ska kunna äta

utan hans sällskap.

Det är inte precis så att jag blir irriterad, nej, i mig råder

harmoni, men jag förvånas över hur lätt en liten insekt kan

förstöra något som för den måste verka så stort.

Ljuset ser till att förbättra mitt humör och jag får en idé

som jag utan att tänka efter innan delar med mig av:

”Vad sägs om att ha en picnic idag?””Det var en bra idé”, tycker Nancy. ”Vad tycker du Pe-

ter?”

Sonen lyssnar inte, men det tycks ändå som om min plan

klubbas igenom av en enhällig församling.

Lördagen är inte utsedd till att vara en dag för arbet-

samma uppgifter. När Nancy ber mig köra bilen är jag till

en början osäker, sonen min ska ju med på resan, men efter

att hon informerat mig om att alkohol sitter kvar i blodet

längre än man kan tro förstår jag att gårdagens förare

också är dagens.”Sitter alla fastspända nu?” frågar jag familjen.



203

Ett unisont ja hörs från de två andra resenärerna.”Var någonstans ska vi åka?” undrar jag.

Nancy vet.

”Följ bara mina anvisningar så kommer vi fram till en fin

plats.

Det är bra när vägen är bred, på så sätt slipper man se

den man möter i ögonen. Efter en rad tvivelaktiga aktioner

från den rutinerade bilföraren når vi till slut vårt mål och

jag känner med ens att det var värt mödan.

Gläntan vi ska ha vår picnic i är folktom och ljuset är

synnerligen intressant. Familjens utflyktsmål skyddas av

höga trädstammar som ringar in oss och håller oss säkra

från inkräktare. Solstrålarna är tillräckligt starka för att

tränga sig igenom trädkronorna och gräset tillräckligt högt

för att vi ska kunna sitta mjukt.

”Den här platsen tycker jag mycket om, Nancy!” säger

jag lyckligt.

”Jag vet”, svarar hon lurigt.

”Hur kunde du veta det?” frågar jag.

”Det var du som fann den.”Både en och två gånger tvingas jag svälja. Paul och jag

börjar allt mer likna varandra. Visserligen är det föga för-

vånande att vi delar smak för picnicplatser, men bara vet-

skapen om att jag suttit här tidigare, ja, till och med upp-

täckt platsen, den skapar kalla kårar längs min rygg. Käns-

lan är nästan övernaturlig.

Ingenting säger jag om saken och i stället för att tala

brer vi ut vår filt över den allra mest soldränkta delen av

gräsplätten. Vi brer smörgåsar och plockar fram vår färdig-

lagade rostbiff med potatissallad. Sonen får kakor, menförst efter att han ätit sin lunch.



204

Alla mina tankar försvinner, jag glömmer vem jag är. Iett ögonblick öppnar jag ögonen och ser min familj omkring

mig och tror att allt är som vanligt. Sedan kommer jag till

insikt och tvingas åter känna oron i magen. Saker och ting

försvinner inte bara för att de trycks undan.

En bil stannar till lite bredvid vårt parkerade fordon och

en man kliver ut med en kvinna som jag får förmoda är

hans fru. De sätter sig vänligt nog en bit bort för att inte

störa oss, fastän de går miste om solsken.

Kvinnan lyfter bort sitt ljusa hår och så ser jag henne

igen. Det är flickan. Det är den där förbannade flickan, hon

som inte vill lämna mig.

Utan förvarning faller jag mig till marken och skakar.

Det är nästan som ett epilepsianfall. Själv känner jag inte

vad som händer.

När jag spärrar upp ögonen minns jag bara blixtar och

min familj tittar förskräckta på hur jag svettas. Smärtan i

mitt huvud var så påtaglig att jag tappade kontrollen, jag

vet inte hur länge jag varit borta. Aldrig någonsin vill livet

hålla mig kvar på en lugn och stabil nivå. Det är som omdet leker med mig.

”Skojade du med oss?” frågar Nancy som inte vet om hon

ska skratta eller gråta.

”Om vad?” undrar jag sinnesförvirrat.

”Skakningarna?”

”Hur länge har jag varit borta?”

”Borta?” frågar hon skärrat. ”Du har skakat i kanske fem

sekunder.”

”Det känns mer som fem timmar”, säger jag. ”Om jag ska

vara ärlig vet jag inte hur länge. Det skulle kunnat varafem år.”



205

”Du svettas”, påpekar hon.”Och mitt hjärta slår nästan dubbelslag”, säger jag. ”Vi

kan inte vara kvar här.”

”Vi kom just hit!”

”Lyssna på mig”, intalar jag henne, ”vi måste hem!”

Åter igen skrämmer jag upp dem båda. Det är inte alls

min mening att uppträda argsint, men jag kan verkligen

inte stanna på denna ödesbestämda plats. Jag skjutsar

hem familjen så snabbt jag kan. Det finns bara en männi-

ska som nu kan hjälpa mig.

På porttelefonen trycker jag fyra gånger innan jag kommer

fram till rätt person och det krävs stor övertalningsförmåga

för att få henne att släppa in mig. Till slut går det.

”Vad ska jag göra?” frågar jag upprört så fort jag kommit

innanför dörren. ”Snälla hjälp mig. Jag vill bara leva ett

normalt liv som alla andra.”

Den ensamma kvinnan som jag tidigare så oartigt lurade

att jag var elleverantör lyssnar av någon anledning på vad

jag har att säga. Hennes misstankar om att jag ljuger lyck-as hon dölja oerhört väl. Man skulle nästan kunna missta

henne för att bry sig om mig, men varför skulle hon det?

”Vilka problem har du egentligen?” undrar hon försiktigt.

”Lyssna nu, Vera!” ber jag henne samtidigt som jag sät-

ter mig i hennes soffa. ”Jag har ett jobbigt jobb, jag har

skulder och jag ser hela tiden en flicka.”

”Vad för flicka?” frågar hon och börjar bli intresserad.

”En blond flicka placerar sitt ansikte lite varstans”, be-

rättar jag. ”Jag ser henne överallt och så fort så sker tappar

jag kontrollen.”



206

”Vad händer då?” undrar hon och börjar hälla upp kaffe imin kaffekopp.

”Det blixtrar till”, säger jag. ”Jag kan inte se mer och jag

faller ihop.”

”Så märkligt”, tycker hon. ”Har du talat med någon om

det här?”

”Nej”, svarar jag.

”Har du talat med någon om dina problem?” frågar hon.

”Nej”, säger jag, ”tycker du att jag ska det?”

”Var det inte just det jag sade senast?” frågar hon utan

att kräva något svar.

”Jo”, viskar jag, ”kanske.”

”Det där med skulderna”, börjar hon, ”det rör väl bara

pengar? Finns det inte någon som vet mer om dem än du?”

”Jo, kanske.”

”Då ska du tala med den personen”, förklarar hon.

”Måste jag?” frågar jag, precis som om hon vore min

mamma. Lite så känns det också.

”Du måste ingenting”, säger hon. ”Du måste inte ens

leva, men du verkar ha valt att göra det. Tala om dina pro-blem i stället för att fly undan dem.”

”Jag ska. Jag ska!” lovar jag.

”Bra”, säger hon och ler, ”drick upp ditt kaffe nu.”

Kaffet är om möjligt ännu godare än förra gången. Så

fort jag druckit klart tackar jag för visdomsordet och beger

mig direkt över till ännu en person jag utnyttjat.

Trots att det blivit eftermiddag står Geoff Anderson

klädd i morgonrock när han öppnar dörren. Han är rysligt

förvånad att se mig:

”Vad gör du här? Du får inte jobba idag, om du tror det?”Jag uppfattar inte skämtet.”



208

”Bra. Då har du inget att vara orolig för”, menar han,”jag löser det här under dagen. Om du ursäktar måste jag

tillbaka till badet nu, men vi ses på måndag!”

Många är frågorna som överöser mig när jag kommer

hem. När Nancy får höra att jag varit hos Geoff lugnar hon

ner sig. Hennes fantasi innehöll uteslutande otrohetsaffä-

rer och hon kan inte ens i de vildaste av dem tro att Geoff

skulle var inblandad i någon sådan. Det spelar ingen roll,

ty mitt tålamod är oändligt. Tiden utan bekymmer är nu.

Söndag 15 februari

En tystare söndag har mitt sinne aldrig tidigare upplevt.

Efter att Geoff löste mina problem finns det inget kvar för

mig att oroa mig över. Förutom flickan då, men hon har

ingen deadline, jag kan bearbeta henne med tiden. Hon är

inget hot mot min familj.

Morgontidningen ger mig mycket glädje, varenda artikel

är nu intressant och frukosten smakar så mycket mer nu

när tomheten erövrat mina tankar.

För ovanlighetens skull snurrar inga tankar genom mitthuvud och inte ens om jag anstränger mig kan jag förmå

mig själv att komma på något som skulle kunna avleda

stillhetens uppmärksamhet. Fåglarna hörs åter kvittra och

jag kan lukta sommaren. Än en gång kan jag se och jag

minns nu känslan av att vara nyfödd, av att vara fri. Efter

mycket om och men hittade jag alltså tillbaka till mig själv,

trots Pauls alla lösa trådar. Det är stolthet jag känner över

denna bedrift.

Nancy ropar utifrån vardagsrummet:

”Jag och Peter ska till läkaren, ska du följa med?””Är jag nödvändig?” frågar jag muntert.



209

”Nej, verkligen inte”, säger hon, ”jag frågade mest av ar-tighet.”

”Då följer jag heller inte med”, förklarar jag.

”Okej”, säger hon från ytterdörren, ”vi är bara borta

några timmar. Vi ses snart.”

Över ett parti patiens på datorn lyckas jag med bedriften

att stänga ute de onda tankar som utan förvarning beslutat

sig för att återvända.

Som den pessimist jag tydligen är utgår jag förstår ifrån

att detta är för bra för att vara sant. Varför jag tänker de

onda tankarna vet jag ej, men utgår ifrån att blixtarna

hemsöker mig av en anledning. Anledningen lär inte stavas

skulder, särskilt inte som Geoff utan problem kunde ta över

dem.

Det fiffiga med just patiens är att man kan starta om

från början när man vill och att den enda som ser att man

fuskat är en själv. Givetvis är det här förstås något som

faller mig i smaken, att själv bestämma om det ska bli se-

ger. Följden blir således att jag vinner varenda gång ochglömmer bort de spel som tvingas starta om.

Sann lycka är vad det är, att alltid vinna.

Mina funderingar om ytterligare knep för att bemästra

datorn får ett abrupt slut när dörrklockan ringer.

En uppretad Paul går med raska steg mot dörren i besvi-

kelsen att ha blivit avbruten. Dörrhandtaget trycks ner och

jag står öga mot öga med en alldeles för söt och ung flicka.

Mitt besök är i en ålder som förmodligen tangerar tjugo-

snåret och det räcker för att familjefadern Paul Westman

ska stänga dörren med orden:”Nej, vi ska inte ha något.”



210

Hon ringer på igen. Denna gång är det hon som talar:”Som jag har längtat efter dig, Paul!” utbrister hon glatt

och ger mig en kram.

Snurrandet i min hjärna är tillbaka.

”Vem är du?” frågar jag förvirrat.

Flickan får tårar i ögonen.

”Hur kan du säga så?” säger hon och plutar med under-

läppen så där som jag lärt mig att kvinnor gör när de är

ledsna, eller åtminstone vill visa att de borde vara det.

”Jag säger det för att jag inte vet”, förklarar jag. ”Vem är

du?”

”Jag är modern till din dotter!” skriker hon.

Ingen behöver slå undan mina ben för att jag ska tappa

balansen. Det klarar jag av så bra själv.

Handlöst faller jag bakåt och slår i huvudet. Inga blixtar,

inga tårar, bara tomhet och denna gång av ett helt annat

slag. Det är förstås ödets ironi att jag just som jag slagit

mig fri ska dras tillbaka in i Paul Westmans nystan igen.

Nu är jag längre in än någonsin tidigare. Härifrån kan jag

omöjligt hitta hem.

”Vakna Paul! Vakna!”

Det var alltså bara en mardröm. En ung kvinna håller en

fuktig trasa mot min panna. Så snäll hon är, tar hand om

mig när jag är sjuk. Men vem är hon?

”Vem är du?” frågar jag.

”Det är fortfarande jag”, säger flickan. ”Hur mår du nu?”

Vilket utförligt svar! Jag blir nästan rörd.

”Jag har lite ont i huvudet”, förklarar jag, känner på

pannan och tittar på handen och ser att den inte är blodig,”annars är det bra. Får jag gå hem nu?”



211

”Du är hemma”, säger hon skrattande, ungefär som om jag hade skämtat.

”Säg att allt bara var en ond dröm”, ber jag henne när jag

minns varför jag försvunnit. ”Säg det.”

”Hur kan ett barn vara en ond dröm?” frågar hon och

plutar så där med läppen igen. ”Förklara det för mig.”

Mardrömmar finns alltså också i verkligheten.”

”Vem är du?” frågar jag igen.

”Jag är modern till din dotter”, säger hon, för hon miss-

tänker väl att jag blivit lite omtumlad av fallet. ”Jag är

Alice, din granne.”

Grannflickan. Ja, nog låter det som Paul alltid.

”Varför kom du just idag?” undrar jag stilla. ”Varför inte

tidigare? Varför inte senare?”

”Jag såg att Nancy och Peter åkte iväg och jag antog att

du var kvar hemma.”

”Så du har bevakat mig ett tag?” frågar jag.

”Clara berättade att hon hade talat med dig”, berättar

hon.

”Det är flickan på fiket”, antar jag, ”eller hur?””Ja”, svarar hon, ”Clara jobbar som servitris, hon är min

bästa vän.”

”Ja just. Hon yrade något om att alla inte var så glada

att se mig här.”

”Hon menade nog min far”, säger Alice och ler snett.

”Han är inte så glad att du lämnade mig, men jag visste ju

att du skulle återvända för att ställa allt till rätta. Och nu

är den dagen här! Tänk så paff han kommer att bli.”

”Jo”, säger jag, ”vi har hälsat på varandra.”

”Var han ond mot dig?” frågar hon och blir upprörd. ”Hanvill bara väl.”



212

”Det betvivlar jag inte.”Härligt, nya fiender, just som jag blev kvitt mina gamla.

Tack livet, tack för allt du gör för mig!

”Du bor kvar hemma?” frågar jag, som om jag bryr mig.

”Ja”, säger hon, ”tror du verkligen att jag skulle kunna ta

hand om barnet helt ensam?”

Efter en lätt suck lyfter jag kroppen från liggande till sit-

tande läge. Med mina händer håller jag tämligen hårt i

flickan. Hon ser att jag menar allvar.

”Det här kanske låter som en konstig fråga att ställa”,

börjar jag, ”men svara på den ändå. När åkte Paul West-

man iväg?”

”Lite”, inleder hon oroligt, ”efter att jag berättade om att

jag var gravid.”

”Var berättade du detta?” frågar jag.

”På ett café i köpcentret”, svarar hon.

”Det var allt jag behövde veta”, säger jag och skakar på

huvudet. Nu förstår jag allt. ”Nu vill jag somna in i frid.”

Mitt andra barns moder verkar inte ha noterat vad jag

just instruerade, så hon fortsätter tala:”Du lovade att komma tillbaka så fort du hade rett ut sa-

ker och ting i Sverige. Det var så du sade. Jag är så lycklig

att se dig hemma igen. Om du bara visste!”

”Jag behöver inte höra mer”, förklarar jag. ”Jag vet redan

allt. Mitt öde är beseglat.”

”Kommer du inte hem och tar hand om barnet?” frågar

hon allvarligt.

”Jag kommer aldrig hem”, säger jag.

Först nu kommer verkligheten ikapp flickan.

”Varför då?”



213

”Det är högst tydligt att det inte finns något sådant fe-nomen i mitt liv”, förklarar jag. ”Paul Westman är dömd att

leva utan hem. Han är hemlös. Det finns ingen som kan

skänka honom ro.”

Smått hysteriskt och med tårfyllda ögon ropar hon:

”Jag kan!”

Mitt känsloläge är inställt på likgiltighet. Att känna är

omöjligt, jag kan inte vara. Dystert tvingas jag förklara det

hon redan vet, men inte vill förstå:

”Nej, du är bara en liten flicka. Du kan inte förstå, du vill

det heller ej. Gå hem och glöm bort att du någonsin träffat

mig. Det är bäst för både dig själv och din dotter. Att umgås

för mycket med Paul kan ge men för livet. I ditt fall har det

som du vet redan hänt. Håll dig bara borta från mig, det är

det bästa råd jag kan ge.”

Tårarna lämnar nu flickans ögon.

”Paul!”

”Ja, du talar med mig”, säger jag. ”Jag är verkligen Paul

Westman och jag skäms.”

”Jag älskar dig!””Du kan inte älska någon du inte känner”, förklarar jag

och tittar på väggen. ”Om inte ens jag själv känner mig,

hur ska då du kunna göra det? Snälla, ge dig bara av.”

Hon vill inte, men hon lämnar mig ändå. Det som i flick-

ans tankevärld var tänkt att bli den stora återföreningen,

dagen då alla drömmar slog in, blev i stället tidpunkten då

Paul Westman återvände till jorden. Det är tidpunkten då

jag dör inombords och då hoppet försvinner. Ingenting finns

det som kan förändra mitt öde. Nu kan jag bara somna in

och räkna sekunderna till undergången.



214

Virvlande genom svarta vindar förflyttas jag tillbaka tillmin matsal. Den självklare ledaren är jag och de ansikts-

lösa människorna har samlats runt mitt bord.

Glasen höjs och stämningen är hög. Några samtal behö-

ver vi inte föra. Redan nu förstår jag mitt öde, men jag vå-

gar inte berätta det för vare sig dem eller mig själv. Hur

skulle jag det?

Min stol snurrar när jag vänder blicken nedåt. Även om

jag borde känna obehag kan jag inte förmå mig själv att

känna någonting alls. Kontrollen jag trodde jag hade kan

endast få mig att blunda.

Virvlandet fortsätter. Denna gång har stormen överfört

mig till vardagsrummet. Ensam i min soffa sitter jag med

den ljushåriga kvinnan som enda sällskap. Inte heller hon

har vett att tala till mig.

Det är så mycket jag vill veta, men ingen kan berätta vad

det är som driver mig bort från livet.

Ansiktet som förföljt mig så många gånger vänder sig

bort från mig. Än en gång lurar hon mig. Mina leder vill

inget annat än att visa sin styrka och befria mig från dennaobehagliga plats, men svagheten håller mig stabilt kvar i

soffan.

Kvinnan utan ansikte rör sig allt närmare och min kropp

skriker, men själv är jag tyst. Smala fingrar rör sig genom

mitt hår och river i min hårbotten.

Vad vill hon mig? Någon möjlighet att fråga får jag inte,

allt som sker är att hon i tystnad försvinner. Musklerna i

min kropp kan inte ens bära upp sig själva. Ögonlocken

sluts.

Virvelvinden leder mig vidare till en gata. Här har jagvarit tidigare, det vet jag, men jag känner inte igen mig.



215

Det är en våt och mörk gata där vattenpölarna är mångaoch djupa.

Ingen annan törs vara här i mitt sällskap, jag är helt en-

sam och övergiven. Allt jag önskar är att någon hjälper

mig, men det finns ingen som kan höra mitt stumma skrik.

Det finns ingen som vill höra mig.

I en av vattenpölarna ser jag åter ansiktet som förföljer

mig vart jag än får för mig att fly. Ansiktet ler. Vad jag

upplever är inte glädje utan smärta.

Ostört får jag resa mig upp och traska mig fram genom

natten. Det ekar skratt och tal, så som från en fest. Någon

sådan syns dock inte till. Mitt hjärta värker och jag vill

ropa på hjälp. Det är svårt att höra stumma rop och någon

räddning får jag således ej.

För andra gången idag väcks jag av upp av att en kvinna

försöker få mig att vakna. Nancy talar med mig, men jag

kan inte höra henne. Remarkabelt nog ler jag och är glad,

men jag vet verkligen inte varför. Det är som att molnet

kommer tillbaka och som om det är skapat av lustgas.Ingen lycka kan jag finna i min kropp, men ändå ler jag

och ändå skrattar jag. Galenskapen tycks ha segrat. Kam-

pen var lång och seg, men till slut övervanns jag av mig

själv.

Min hustru är lyckligt ovetande om vad som kommer att

rasera allt vi under de senaste veckorna byggt upp. Hon vet

ännu ej att hon väckt upp den störste skurken hon någon-

sin kommer att träffa. Då skulle hon aldrig vilja röra mig,

då skulle hon aldrig krama om mig och med sina läppar

forma de tre små orden som betyder mer än allt annat. Honvet ännu ej att hon har fel, att hon inte känner mitt verk-



216

liga jag. Det är över nu, det är över nu, det är över nu. Livethar gått mot sitt slut. Inte ens i mina drömmar har kur-

vorna varit så här skarpa.

På något mirakulöst vis drar Nancy mig hela vägen från

golvet till sängen. Hon stoppar om mig och efter ett litet tag

dyker även en läkare upp.

Denne läkare är, liksom övriga världen, helt stum och för

ett ögonblick misstänker jag att epidemin från arbetsplat-

sen spritt sig ut i övriga världen. Sedan kommer jag på att

jag är galen och då blir jag lugn. En galen människa har

inget behov av logik så jag utgår i stället ifrån att världen

alltid varit så här tyst och molnfylld.

På en lapp skriver Nancy att doktorn menar att jag är

överansträngd och att allt jag behöver är att sova. Han har

helt rätt, min kära doktor. Allt jag behöver är att sova.

Ingenting sägs om hur länge.

Måndag 16 februari

Min fru vaknar upp i en tom säng denna morgon. Hennes

man är försvunnen och hon rusar snabbt ut i köket för attse vad som är i görningen

”Vad gör du uppe?” frågar hon yrvaket.

”Är vaken?” svarar jag förvånat.

”Du går inte till jobbet idag!” beordrar hon.

”Nej”, lyder jag, ”jag åker bil.”

”Lyssna”, säger hon. ”Doktorns order var tydliga. Du vi-

lar!”

”Nej, nu har du fel igen”, meddelar jag, ”jag är på väg till

jobbet!”

”Stanna här!”



217

”Jag gör det för dig, älskling”, förklarar jag och tuggarlite på en smörgås. ”Vi ses ikväll. Puss och kram.”

Det där tillägget på slutet lät synnerligen olikt mig, men

jag har hört folk säga det på tv och där har det fungerat.

”Hör du dåligt?” frågar hon.

”Nej, men ibland önskar jag att jag gjorde det”, säger jag.

”Det finns en hel del sanningar om Paul jag verkligen

skulle vilja göra ohörda.”

”Men nu är det som det är”, konstaterar hon. ”Du stan-

nar här.”

”Tyvärr, älskling”, ursäktar jag mig, ”men jag har en

egen vilja. Jag måste tillbaka till mitt arbete. Jag är skyl-

dig Geoff det här.”

När blev jag pålitlig? Kanske är det Geoffs förtjänst?

Han har gjort mycket för mig och jag vill verkligen betala

tillbaka. Någon aning om min extrema fertilitet har han

säkert inte heller, ty då hade han aldrig låtit mig åter-

vända.

Ingen vet att jag är tvåbarnsfar. Kanske hon den där

flickan då, och kanske han den där pappan och kanskeborde jag själv vara inräknad, men utöver dessa känner

nog ingen till det. Så länge ingen närstående vet om mitt

mörka förflutna jag kan fortsätta vara den jag är. Så länge

ingen vet är jag på ytan den lyckligaste mannen på jorden.

Det är bäst att ingen får veta. Jag har hållit saker och ting

inom mig tidigare, så jag vet hur man gör.

För trettioen dagar sedan kunde jag aldrig tro att jag nå-

gonsin skulle sitta i en bil klockan halv åtta en måndags-

morgon och vara på väg till mitt arbete. Själva situationen



218

är väl inte helt världsomvälvande, men att mitt sinnestill-stånd skulle vara på detta vis, det kunde jag aldrig anat.

Sorgligt nog är jag nu en av dem. Bekymren försöker jag

glömma bort och i min enfald skapar jag en bild av mig

själv som ter sig tillräckligt normal för att de andra, om de

nu mot förmodan försöker, ska misslyckas i sitt sökande ef-

ter vad som gömmer sig i mitt inre.

Med galans fickparkerar jag ute på gatan och sedan står

jag precis som alla andra tyst i kön till parkeringsautoma-

ten. En av dem är vad jag blivit, jag är det i sanning. Värl-

den är full av kunnigt folk, men det finns ingen som gör en

lika bra imitation av mig som jag själv.

Människorna i kön ser i mig bara en vanlig Paul West-

man och inget mer. Hemska tanke, jag är inget mer än en

Paul Westman.

När proceduren väl är avklarad trippar jag hetsigt upp

till mitt kontor. Nu är jag först.

Med stor överraskning upptäcks jag av mina kamrater. I

sin enfald trodde de att de var tidiga, men de vet ej vad ti-

dighet innebär.Geoffs anställda kan inte för sitt liv förstå vad det är som

driver mig att fortsätta hunsas av dem. Mina arbetsuppgif-

ter är förvisso fortfarande fasligt tråkiga, men denna

tristess är värd mödan så länge ingen får veta något om

vem jag verkligen är.

De talar inte med mig när de anländer, ty de märker att

jag är både fokuserad och koncentrerad, trots att allt jag

gör är att knyta snören på plastkassar.

Fokuseringen fortsätter och timmarna går. Till slut tar

den vackra flickan, hon jag valt att inte bekanta mig när-mare med och som för det mesta går under namnet Megan,



219

mod till sig och behagar tala:”Du har telefon, Paul.”

Det är inte överraskande att hennes tonfall är präglat av

förvåning, för det är mitt allra första telefonsamtal på

denna arbetsplats.

”Är det Nancy?” frågar jag.

”Nej”, svarar hon, ”det är en man.”

Luren lyfts upp och Megan har rätt, det är en oerhört

maskulin röst som inleder samtalet i saklig stil:

”Är det Paul Westman jag talar med?”

”Ja”, svarar bedragaren.

”Vet du vem jag är?” frågar rösten.

”Nej”, säger jag ärligt.

”Jag är Wayne Carrigan”, förklarar rösten. Och som för

att hjälpa mitt minne på traven tillägger han, ”Isabellas

far.”

Vilket säger mig ungefär ingenting.

”Jaha”, säger jag och knyter en knut.

”Hon kom hem storgråtande igår efter att ha varit

hemma hos dig. Jag vill gärna att du förklarar vad somhände.

Aha, den Isabella!

”Hon berättade om barnet”, berättar jag, ”och drog någon

historia om att jag skulle återvända för att ställa allt till

rätta. Jag har inget minne av någonting hon talar om så

det enda jag kunde göra var att be henne gå hem och lämna

mig ifred.”

Om jag hade stått framför denne man hade jag förmodli-

gen inte kunnat komma längre än till första meningen och

det hörs genom luren att Wayne är allt annat än from justnu.



220

”Hur kan en människa vara så genuint ond?” frågar hanmig, som om jag skulle ha en aning. Jag vet ju inte ens vil-

ken människa han talar om. Aha, han menar nog min före-

gångare.

”Fråga inte mig”, säger jag, ”fråga Paul!”

Min granne visar sig vara tämligen lättlurad. Kanske är

det så att han vill tro det bästa, att Paul Westman faktiskt

håller vad han lovar. Tänk hur en människa kan missta

sig.

”Jag trodde det var han jag talade med?”

”Du trodde fel”, förklarar jag, ”detta är min sekreterare.

Vill du bli kopplad till Paul Westman?”

”Ja”, svarar den korkade mannen.

”Han sitter i telefonkö just nu”, säger jag, ”men du kan

lämna ett meddelande efter klicket.”

Och så lägger jag på luren. Vem försöker jag lura? Det

här är meningslöst. Domedagen är närmare än jag kan fö-

reställa mig och det finns ingen som helst möjlighet för mig

att undfly den.

Min kvinnliga kollega talar åter med mig:”Vem var det?”

”Det var en vän från förr”, ljuger jag. ”Vi brukar skämta

så där.”

När hon ändå talar med mig passar hon på att fråga:

”Ja just, vi hade tänkt gå ut imorgon och ta en öl efter

jobbet. Vill du följa med?”

”Ja.”

Min arbetsmoral smittar av sig på mina vänner. Det är

tydligt att chefen är nöjd med vad jag gör för företaget.

Utan att vare sig minnas eller kunna någonting får jag uppeffektiviteten. Snart ska jag få värdigare sysslor, menar



221

han. Snart får jag återta Pauls position. Bit för bit ska jaglära mig.

Paul levde enligt Geoff mycket på sin vilja. Han förklarar

att han nu inser att vissa saker inte kan tas ifrån en män-

niska. Det sitter inte i minnet, min vilja. Allt jag kan göra

är att nicka åt hans påståenden, för inte kan jag le inte.

Han, min chef och min sons morbror, lyckas nämligen med-

dela detta med den sämsta timing världen skådat.

Bara några minuter innan hans ord yppas försvann den

där ovanliga viljan att kämpa. Oavsett om jag vill det eller

ej kan jag inte förmå mig själv att fortsätta kampen för

Paul. För honom kan jag inte leva. Han är inte värd det.

Min chef varken förstår eller vet. Det går inte att klandra

honom, ty vem hade anat att Paul ruvade på hemligheter

av detta mörka slag?

Vissa människor tycker till och med att han var god, så

Geoff kan inte anklagas för att vara mer godtrogen än nå-

gon annan.

Lunchen äts snabbt och effektivt och när jag åter tar kon-toret i besittning kallas jag till min före detta affärspart-

nerpartner. Han ger mig order:

”Du går hem och lägger dig.”

”Jaha”, säger jag och tittar på några av hans pärmar, ”du

har talat med Nancy?”

”Din arbetsmoral är rörande”, förklarar han och fortsät-

ter med ett slentrianmässigt uttalande, ”men det finns vik-

tigare ting i livet än jobb.”

”Jag vet det.”



222

”Åk hem nu”, säger han och gör en gest med händernasom betyder att jag ska gå, ”hon oroar sig till döds över

dig.”

Tyst mumlar jag:

”Om hon bara visste”, säger jag och börjar gå.

”Vad sade du?” undrar Geoff.

”Ingenting”, säger jag. ”Jag åker hem. Vi ses imorgon.”

”Kom bara om Nancy tillåter det”, säger Nancys bror.

”Vi ses då”, tar jag avsked.

Mina steg ur kontoret är av ett slag som är till för att få

mina kollegor att förstå att dessa kan vara de sista steg jag

tar på detta golv. När som helst kan jag försvinna. Skulle

de sakna mig? Tyvärr tror jag inte det. För dessa männi-

skor är jag blott en oliktänkare som tvingar dem att arbeta

hårdare än nödvändigt. Arma stackare, det finns ingen an-

ledning att förklara någonting för dem. Ingen som helst.

Bilen transporterar mig vägen hem utan att jag vare sig

hinner tänka eller ens undersöka döda vinklar. Att jag

ändå kommer fram till rätt plats är lite av ett under, men

detta glömmer jag bort så fort den kärleksfulla kvinnan jagen gång gifte mig med hälsar mig välkommen med orden:

”Hur kunde du åka? Är du galen?”

”Ja!” håller jag med. ”Jag är galen! Nöjd?”

”Det kan jag inte påstå”, säger hon.

”Nej”, fortsätter jag, ”men nu vet du.”

”Vad ska du göra nu?” frågar hon.

”Jag går och lägger mig”, förklarar jag. ”Precis som du

vill. Du ska inte behöva genomlida mina galenskaper speci-

ellt länge till.”

”Sluta skrämma mig!” ber hon.



223

”Då ska du bara höra mina tankar”, säger jag och kännermig smått psykopatisk. Det är en ganska trivsam känsla.

”Jag skräms till och med själv av dem.”

”Sluta!” ber hon på nytt.

”Om jag kunde det hade jag gjort det för länge sedan”,

förklarar jag. ”Det finns egentligen bara ett sätt att göra

slutet definitivt.”

”Ja”, säger hon, ”genom att du går och lägger dig.”

”Äntligen förstår vi varandra”, svarar jag. ”God natt, min

sköna. Jag älskar dig. Du är den enda jag älskat. Kom all-

tid ihåg det.”

Mina besvär med att somna in får jag först mitt i natten.

Tillräckligt med sömn tycks jag ha fått och nu är jag frisk

nog att åter utnyttja mitt sinne till tänkande. Irriterat

vänder jag mig av och an i sängen och slår förtvivlat i kud-

den. På inget sätt kan jag fly undan mina tankar.

Då slår det mig. Varför ska jag oroas? Ingen kan ändå nå

mig här. Från sängens djupaste klyftor sammanfattar jag

allt jag behöver veta. Det är ett desperat försök, men jaglyckas nästan lura mig själv till lugn.

Ju närmare sömnen jag kommer desto oroligare blir jag.

Mina halvdrömmar skrämmer mig och jag vill verkligen

inte återvända till den världen. För en gångs skull vill jag

hålla mig vaken. Tidigare var jag rädd för vakenhet, nu är

det sömnen som skrämmer.

Önskan ignoreras av min kropp för till slut faller jag un-

dan och somnar skakande.



225

stå vad jag värdesätter i livet. De sista minnena tillsam-mans måste bli vackra sådana.

Det skrämmande är inte att se människor gå på led för att

få utföra sina sysslor. Det skrämmande är att jag går i le-

det.

Allt jag vill är att skrika för allt jag är värd, kasta mig på

marken och borra mig ner så djupt jag kan komma. I kön

vid parkeringsplatsen börjar det snurra igen. Den kontroll

jag en gång inte behövde är lika frånvarande nu som då,

men jag behöver den. Som jag behöver den. Hur kan jag

fortsätta detta liv? Så är min hjärna funtad, men min kropp

vill annat.

Hur kan jag le med detta i sinnet? Hur kan jag få balans

nog att stå rakt för att trycka in rätt portkod? Varför lyder

inte kroppen min hjärnas order? Hur kommer det sig att

den kan göra allt på rutin, helt utan att jag behöver delta?

Det är en kraftlös Paul Westman som knyter snören

idag. Igår kunde han knyta ett var tionde sekund, nu är det

snarare en var sextionde.Min vän och evige räddare Geoff Anderson patrullerar

förbi mitt skrivbord och viskar mig i örat:

”Kom över till mitt kontor.”

Med tanke på dagens undermåliga arbetsinsats väntar

jag mig ett slutgiltigt avsked, men jag drar mina steg dit

han har sagt.

Han stänger dörren omsorgsfullt efter mig och ser förvå-

nansvärt glad ut:

”Alla skulder är raderade”, avslöjar han. ”Nu kan du leva

ett normalt liv igen.”



226

För några dagar sedan hade denna nyhet släppt densista tunga bördan från min axlar. Nu händer ingenting.

”Var det mycket, säger du?” frågar jag mest av nyfiken-

het.

”Bry dig inte om det”, ber han mig. ”Jag talade med dina

gamla kontakter och det gick smärtfritt att betala tillbaka.”

”Så jag är en fri man?” frågar jag.

”Jag får gratulera”, säger han och klappar om mig med

båda händerna. ”Nu hoppas jag att du inte tar upp det Paul

avslutat, men risken är förstås obefintlig. Jobbet du gjort

här på sistone är häpnadsväckande.”

”Tack”, svarar jag.

Min arbetsgivare ler snett och ser oerhört kryptisk ut.

Han börjar tala på nytt:

”Jag har en till överraskning åt dig.”

”Oj”, svarar jag ointresserat.

”Vill du inte att jag ska berätta?” frågar han ivrigt.

Ärligt talat, nej.

”Det är klart jag vill”, svarar jag med ett påklistrat le-

ende.Han vandrar över till den andra änden av rummet och

pekar med hela sin högra hand.

”Från och med i morgon kommer det här skrivbordet att

vara ditt.”

Först nu märker jag att Geoffs kontor rymmer två skriv-

bord. De är ställda sida vid sida.

”Menar du att?” frågar jag överraskat.

”Ja, välkommen tillbaka, Paul”, säger han stolt. ”Du har

förtjänat det.”



227

Han är ingen att välkomna tillbaka, Geoff! Han har inteförtjänat någonting. Paul Westman är en ynkrygg, en bluff,

han är ingenting.

”Tack”, säger jag. ”Du är en riktig vän.”

”Du tillhör familjen, Paul”, förklarar han och gnuggar

sina händer. ”Det vet du väl? Familjen kommer alltid

först.”

”Där är vi överens.”

Eftersom det är den sista dagen, kanske i mitt liv och

kanske med dessa förtvivlat simpla arbetsuppgifter kan det

tyckas märkligt att jag tillbringar tiden på samma sätt som

hittills.

Om någon skulle fråga mig vad jag skulle göra om jag

bara hade en dag kvar att leva skulle jag med största sä-

kerhet inte svara att byta faxpapper och heller inte att

koka kaffe. Kanske hade jag svarat att knyta snören, men

knappast att koka kaffe. Det är ändå det jag gör, ty min

vilja att leva finns inte där.

Mina arbetskamrater är inte medvetna om vad deras

chef just berättat för mig, då hade de aldrig fortsatt hunsaden stackars mannen som bär på en annan människas

samvete. Om de visste att jag om bara något varv runt jor-

dens egen axel kommer att vara den som ger dem order.

Om de visste det, då skulle de behandla mig annorlunda.

Arma stackare, hur kan ni försöka utnyttja den som lig-

ger på botten? Hur blev det så lätt att delegera över allt an-

svar till mig? När ska ni börja tänka efter? Jag förstår inte

varför inte jag kan räknas som normal, det är ju jag som

har rätt. Det är bara en sjuk värld som skapar sjuka män-

niskor som samtidigt är normala.



228

Ni kan lura tillbaka mig, men aldrig fånga mig. Att slåmig fri är jag dömd, likaså att observera. Hur mycket jag

än önskar motsatsen.

Timmarna går och eftersom jag inte kan förmå mig själv

att återvända hem och se mina älskade i ögonen gör jag

som jag igår motvilligt lovade.

Arbetskamraterna vandrar mot närmaste bar för att ta

den där sedvanliga ölen efter jobbet och jag följer dem-

Vi hamnar snart på den lokala kvarterskrogen och utan

att jag behöver röra läpparna lyckas samtalet föras in på

oväsentligheter som nya uppdrag och programmerings-

språk. Det är inte så att jag låter dem förstå att jag inte är

med dem annat än fysiskt, men efter ett tag blir det för

mycket och jag lutar pannan mot bordet. Självklart är detta

ett något oväntat drag av mannen utan minne, men talkö-

ren är så stark att den förmår fortsätta.

Handen min formas som en huvudkudde och den hjälper

mig att finna tillvaron behaglig. Allt jag gör är att påstå att

jag känner mig lite dåsig, det räcker som svar för att kam-

raterna ska kunna ignorera mig den nästkommande halv-timmen.

Sedan händer något. Geoff är tvungen att lämna oss och

han tar avsked med orden:

”Sitt inte för länge nu, det är en dag imorgon också.”

Helt tydligt är denna mening riktad till mig. Detta för-

står jag, men trots detta sitter jag kvar med handen som

kudde.

Så fort arbetsgivaren lämnar lokalen blir samtalsäm-

nena allt mer annorlunda. Harry talar om den senaste ti-

dens erövringar och Megan lyssnar märkbart intresserad.Detta skapar för mig inget annat än mental smärta och för



229

att på något vis bli av med allt det där jag inte vill kännagör jag det jag inte ska och ser till att jag får en till öl. Och

en till.

Efter alldeles för många säger jag det jag alltid velat

säga till dem. Sluddrigt, men i mina tankar oerhört skarpt,

frågar jag ärligt:

”Ni är jordens avskum, vet ni det?”

Det är snudd på det första jag säger dem under hela

kvällen och detta höjer förstås på några ögonbryn. Megan

försöker att få mig på andra tankar:

”Sluta Paul, du är full.”

”Förvisso”, säger jag, ”men mina tankar är klara. Vill du

höra en överraskning?”

Min inte så goda vän Harry nickar ointresserat och ber

mig fortsätta med en upprepning:

”Visst, visst.”

”Imorgon börjar jag min första dag på företaget”, avslöjar

jag. ”Som chef.”

Inget svar får jag. Bara två uppskrämda ansikten. Det

räcker för mig. Jag fortsätter:”Så nu vet ni en som kommer att anamma era delege-

ringsmetoder. Tack för alla fina uppslag, jag tror nog att

det här kommer att gå bra. För mig.”

Nu känns det inte alls som om jag talar sluddrigt. Mitt

intellekt är skarpare än på länge och det blir inte suddigare

av att Harry skjuter undan stolen och kvickt lämnar baren.

Ack nej, det bara förbättrar mitt humör.

Givetvis är han upprörd, det har han all rätt att vara.

Dels för att han själv inte blev befordrad och dels för att

han vet vad jag kommer att göra med hans behagliga ar-betsklimat. Vad han inte känner till är att jag snart är ett



230

minne blott och således också ett utraderat problem, mendet är sådant han i detta nu inte behöver veta.

En till öl rinner nerför min strupe. Som jag har saknat

det här med stillasittande drickande. Nu när allt redan är

förlorat har jag råd att bryta mot löftena. Om detta nu är

den sista dagen i mitt liv känns det onödigt att vara prin-

cipfast, ty vem ska belöna mig för det?

Den där Megan sitter kvar vid andra sidan bordet. Hen-

nes ögon är öppna och sinnet hennes tycks för omväxlings

skull tänka tankar. Hon formar läpparna för att skapa ett

ord, men jag förstår inte vad hon vill ha sagt.

Principfastheten är redan nu saknad, för jag börjar

känna obehag. Kusligt sprider sig en kall kåre längs ryggen

och jag inser nu att allt jag vill är att fly. Varför kan jag

inte röra mig?

Megan nickar till mig med rest ögonbryn. Nickar tillbaka

gör jag. Flickan från jobbet, hon som var för ung för Paul,

uppfyller nu hans drömmar och reser sig för att sätta sig i

mitt knä.

Mitt hårda yttre går inte längre att hålla kvar, den kallakåren är inte längre kall utan ohyggligt njutbar.

Taget släpps och mina armar omfamnar kvinnan och min

mun kysser henne hårt och länge. Allt jag vill är att känna

hennes kropp mot min, att få känna närhet. Det känns inte

som om det är jag som gör detta, mer som om min inre Paul

äntligen släpps lös.

Min kärlek besvaras och den spänning jag försökt und-

vika i över en vecka släpps nu fri. Mina händer blir allt

snabbare och värmen i min kropp allt mer påtaglig.

Hur kan hon göra så mot mig? En gift man är jag och honvet det. Att jag är far känner hon förstås också till. Ändå



231

låter hon mig få utlopp för mina lustar. Allt jag vill är attkänna hennes kropp emot min, tvärtemot alla principer i

världen.

Lätt ler hon åt min pojkaktiga iver och hon förklarar

samtidigt som hon sätter pekfingret mot min mun att hon

nog borde röra sig hemåt. Flickan reser sig upp, betalar det

hon måste och lämnar mig ensam med tankarna.

Det varade bara i trettio sekunder, men det räckte för att

ta livet av en man. Att jag blivit lurad inser jag, men i stäl-

let för att förbanna min egen dumhet dricker jag ännu lite

mer, allt för att försvinna.

Detta är alltså ytterligare en tråd till mitt nystan, om jag

sköter mina kort fel på arbetsplatsen finns det en anställd

som sitter med idel jokrar.

Det kan vara så att jag lurar världen. Jag är dock oer-

hört rädd för att det i slutändan visar sig att världen lurade

mig.

Timmen är sen och jag övernattar i bilen. Att förmå mig

själv att åka hela vägen hem är en omöjlighet i detta till-stånd, såväl fysiskt som psykiskt.

Med allt klarare tankar kommer jag fram till att Paul

förtjänar mig och att jag förtjänar honom. Det går inte

längre att komma ifrån att vi i grund och botten är samme

man.

Tårarna flödar fritt från mina ögon och tiden står still.

Det är alltså så här det känns att dö. Mina löften är tydlig-

en inte mer värda än Pauls och kanske är det precis så

världen vill att det ska vara.



232

Onsdag 18 februari Länge sov jag, så som för att se om jag vaknade någon ann-

anstans. Det gör jag inte, utan jag vaknar där jag sist slöt

mina ögon, i bilen.

Mina kläder är nedsvettade och mina tankar är långti-

från lugna. Utan framgång försöker jag återvända till värl-

den där jag själv inte kan rå för hur jag för mig genom

verkligheten.

Det är en skamfläck jag är och slutligen har jag accepte-

rat mig som den jag kommer att fortsätta att vara. Efter

över en månads sökande efter mitt sanna jag har jag så

funnit svaren och om jag hade vetat vad jag skulle finna

hade jag aldrig börjat söka från början.

Mitt hår står rakt upp och min rygg värker, det får bli

min fysiska bestraffning för det jag gjort, det psykiska lär

jag ju aldrig komma undan.

Eftersom jag är lat av mig parkerade jag bilen i närheten

av kontoret och detta är ett beslut jag nu skattar högt.

Hostande släntrar jag mig till kontorsbyggnaden och när

jag smugit mig innanför rätt dörr rusar jag rakt in på toa-letten och försöker att göra mig i ordning så mycket jag

kan.

När jag kommer ut därifrån, orakad, men ändå iordning-

gjord och blöt i håret kallas jag som så många gånger tidi-

gare till Geoff.

Denna gång är det som vän och kollega snarare än som

anställd jag blir tillkallad.

”Ville Nancy hålla dig kvar lite till?” frågar han vänskap-

ligt, för vi vet ju alla hur kvinnor är.

”Jo, precis så”, svarar jag.Min partner visar mig till min plats.



233

”Här ska du alltså sitta”, säger han och pekar på denenda lediga platsen i hela rummet. ”Det är äkta mahogny.”

”Tack, Geoff”, säger jag.

”Tacka inte mig, tacka dig själv”, säger han, helt utan

ironi. ”Jag ska erkänna att jag till en början inte trodde att

du kunde slå dig fri från Pauls alla ovanor, men det har du

verkligen lyckats med. Var stolt.”

Han vet alltså inget om gårdagen och fortfarande ingen-

ting om min andra familj.

”Jag ska försöka”, säger jag.

Vid första kaffepåfyllningen stöter jag på Megan. Hon

gör inga försök att förklara sig, hon utgår från att jag redan

vet varför det blev som det blev.

Denna flicka kunde göra det Harry inte förmådde, att

övervinna mig med list. Han flydde och hon fäktade, även

om fäktandet kändes alldeles för behagligt igår kväll. Det

var utan tvekan fäktning det var tal om, för hon vann ju

och de sista bitarna av det jag kallar mitt jag dog.

Om hon bara kände till mina andra mörka hemligheter

skulle hon förstå att detta bara är ytterligare ett problempå min stora hög. Det förändrar ingenting och efter kaffet

gör jag precis så som jag blivit upplärd.

Mina order är oerhört nyzeeländska. Megan och Harry är

irriterade, det vet jag, och det ska de också vara, ty vad jag

tvingar dem till är på intet sätt rättvist. Någon måste fak-

tiskt städa toaletten och vår skräphörna måste faktiskt

rensas upp någon gång.

Med onda blickar gör de som de blivit tillsagda. Det här

står då rakt inte i deras arbetsbeskrivning, men det gör

mig ingenting. Den som inte har något att förlora är en far-lig fiende. Den som redan förlorat allt är ännu farligare.



234

Megan förstod inte vem hon fäktades mot.Det är bara jag och Geoff som äter lunch. Vi har distan-

serat oss från de två andra och de har ändå så mycket att

göra att de inte har tid för någon längre paus.

Min nygamle kompanjon har hittat hem igen och i sin

iver över vad han funnit kommer han med en förfrågan:

”Vad tror du om att bjuda över hela familjen till mig

nästa helg? Vi kan grilla och ha det trevligt.”

”Det låter som en bra idé”, svarar jag oärligt.

Min partner noterar mitt neutrala tonfall och undrar ge-

nuint oroad:

”Du låter inte överdrivet entusiastisk?”

”Nej”, säger jag, ”jag har en del att tänka på.”

”Problem hemma?” undrar han genuint oroad.

”Inte alls”, svarar jag, ”snarare med Paul Westman.”

Märkligt nog förstår han sig på mina problem. Han har

väl sett tillräckligt många filmer om minneslösa män för

att inse vad fenomenet gör med efterträdaren.

”Jag förstår”, påstår han. ”Ska du inte gå till någon psy-

kolog då?””Nej, läkaren var tydlig”, säger jag. ”Minnena skulle

återvända ett efter ett.”

Att fortsätta ljuga leder mig ingen vart, men det är i alla

fall något jag kan. Sanningen vore just nu för tung.

”Det måste vara frustrerande”, börjar han. ”Jag kan

tänka mig en trevligare person att vakna upp som.”

”Tack för den passningen”, svarar jag otacksamt, för det

är trots allt jag som är Paul Westman.

”Men det är ju sant. Paul hade verkligen inte bara rent

mjöl i påsen”, förklarar Geoff.”Det har jag faktiskt förstått”, säger jag.



235

”Men å andra sidan var han ju intelligent, så det är enfråga om prioritering”, tänker han högt.

”Intelligens eller godhet?” frågar jag.

Detta har vi diskuterat tidigare, det märks.

”Något i den stilen, ja.”

”Just nu är svaret på den frågan enkel”, förklarar jag.

”Alldeles för enkel.”

Geoff fortsätter att äta sin mat med ett ansiktsuttryck

som får mig att komma till slutsatsen att jag valde precis

samma alternativ som Paul Westman hade gjort.

När arbetsdagen går mot sitt slut tar jag farväl av alla

ännu en förmodad sista gång. Min partner och kompanjon

behagar inte ens vinka när jag ropar att jag går hem och

att vi ses imorgon.

Någonstans efter lunchen blev han bitter och cynisk och

ville inte längre tala med mig.

Inte ens Geoff kan förbarma sig över mig när jag driver

fritt på sjön och det känns som om min livboj också verkar

tappat suget.

Den enda som jag kan föra en konversation med just nuär jag själv och jag är så hopplöst förutsägbar att det börjar

bli tröttsamt.

Sorgset vandrar jag mot bilen och åker hela vägen hem

utan att se mig om. Det finns inget jag kan förlora och en

olycka vore nästan önskvärd. När jag levande stannat och

dragit åt handbromsen förstår jag att det finns en som inte

tröttnat på att tala med mig.

”Paul! Kom hit!” ropar Nancy likgiltigt.

De sista stegen mot min avrättning tas och jag ställer

mig bredvid hustrun utanför dörren. Egentligen vill jag inte



236

alls fråga, men jag inser att det är lika bra att få det över-stökat så jag kan fly en gång för alla.

”Vad är det, Nancy?” frågar jag och hoppas på det bästa.

”Hur är det fatt?”

”Du vet mycket väl”, säger hon och stirrar mig i ögonen.

Hon vet att jag vet och hon gråter inte ens. Det är som

hennes känslor kapats bort.

”Vad?” undrar jag.

”Jag har talat med Geoff”, säger hon.

Vilket förklarar den tystnad han skänkte mig.

”Jaha?”

”Han berättade att du druckit igen”, säger hon.

”Det kan jag inte förneka att han kan ha berättat”, sva-

rar jag.

”Han berättade också”, inleder hon med darrande röst,

”att en av dina anställda påstått att du gjort närmanden

mot henne.”

”Det kan jag heller inte förneka att hon kan ha påstått”,

erkänner jag med nedsänkt huvud.

Min frus likgiltiga framtoning smittar av sig. Inte heller jag kan känna något. Allt jag gör är att vänta på min tur

att ge mig av.

Ansiktet jag vilar ögonen på är kallt och hårt och jag vet

att det här är ett slag jag inte kan vinna. Hon frågar:

”Varför, Paul? Varför?”

”Vill du verkligen veta?” frågar jag.

”Ja, jag vill verkligen veta”, säger hon.

Äntligen får jag släppa det ur mig. Även om det nu är

min dödsdom jag skriver under är det värt det, för mitt liv

som det är nu känns värre än döden.



237

”För några dagar sedan fick jag veta att jag var tvåbarns-far”, berättar jag sorgset om en av världens underverk.

”Grannflickan kom över och berättade det för mig. Från

den sekunden slutade jag att leva.”

Hon stirrar mig i ögonen och ser inte det minsta förvå-

nad ut.

”Ja? Jag vet att hon var här, hennes pappa berättade det

för mig. Svara nu på min fråga. Varför du ljög och varför du

inte kunde hålla dig ifrån din arbetskamrat?”

”När då?” frågar jag överraskat och med viss förhopp-

ning. ”När talade han med dig?

”Vi har bott grannar i flera år, tror du inte jag vet?” frå-

gar hon som om jag vore en idiot. Vilket jag faktiskt är.

”Vet vad?” undrar jag.

”Att Paul är far till hennes barn?”

”Men du tog ändå tillbaka mig”, stammar jag, ”fastän du

visste?”

Nu återvänder känslorna till kvinnan, men jag föredrog

märkligt nog det stela ansiktet framför det känslofyllda.

”Ja, det gjorde jag”, säger hon, ”för att jag älskar dig ochför att jag trodde på oss. Det förstår jag förstås nu att det

var dumdristigt att tro att du var förändrad, men det var

vad jag hoppades. Allt jag ville var att ge Peter en pappa!”

Frossan återvänder. Händerna skakar oerhört obehagligt

och jag kan inte längre styra mig själv.

Paul Westman, den vuxne mannen, gråter. Det gör han

verkligen. Han släpper ut alla sina tårar och de fortsätter

att rinna.

Min kropp landar på golvet och min fru fortsätter att tala

till mig:



238

”Dessutom kan du inte rå för något som Paul har gjort idet förflutna”, säger hon ärligt, ”men du kan rå för något du

gjort själv.”

”Och jag bröt mitt löfte”, säger jag från golvets djupaste

klyftor, ”jag drack mig berusad.”

”Ja”, fortsätter hon, ”och du kysste en annan kvinna.”

”Jag förstår. Vad händer nu?” frågar jag.

Besluten har redan tagits och de är inte förhandlings-

bara.

”Du försvinner härifrån. Jag borde ha förstått att jag inte

kunde lita på dig. Du är inte förändrad, du är ju Paul. Hur

mycket du än försöker kommer du aldrig att komma ifrån

att du är Paul.”

Hennes ansiktsuttryck är på nytt hårt och okänsligt. Det

är som om hon vill göra sig av med sin sons far, det är som

om hon hatar mig, det är som om hon är rädd för sina egna

känslor. Innerst inne vet hon att hon fortfarande älskar

mig, hon vet att jag kan övertyga henne ännu en gång.

Känslorna låter hon inte få överhanden.

Jag reser mig upp med sänkt huvud och jag meddelarvad jag tänkt göra med framtiden:

”Jag går och packar.”

”Det är redan gjort”, svarar hon.

Mina väskor står prydligt placerade bredvid skohyllan.

”Så det är här vi tar farväl?” undrar jag uppgivet.

”Försvinn”, säger hon argt. ”Jag vill aldrig se dig mer.”

”Kan du inte förstå?” frågar jag bedrövat.

”Det finns inget att förstå”, förklarar hon. ”Allt handlar

om tillit i den här världen. Du har än en gång visat att du

inte är att lita på.”



239

Märkvärdigt ärligt intalar jag mig själv att det hon sägermig inte är någonting annat än sanningen. Det som nu

händer är det enda rätta.

”Det har jag”, säger jag med stel min. ”Adjö. Glöm mig

aldrig.”

”Jag hoppas att det är precis vad jag kan göra.”

Mina väskor bär jag upp och jag försöker att ge Nancy en

avskedskyss innan jag återvänder till dimman.

Hon ryggar undan och visar på intet sätt att detta är en

tragisk stund. Mitt huvud är åter tomt. Till och med rotat-

ionen hade varit att föredra.

Torsdag 19 februari

Just som minutvisaren slår över till en ny dag vandrar jag i

en öde park genom en kylslagen natt.

Utan att vända mig om beger jag mig mot framtiden och

den tomhet som väntar där. Ovårdad är jag och enastående

smutsig.

Ingen skulle nu kunna tro att mannen som strövar så

bedrövat fram genom det yngsta av detta dygns timmar ärtvåbarnsfar och en tämligen förmögen sådan. Det är myck-

et folk inte skulle kunna tro, inte bara om mig.

Som virvlar snurrar tankarna omkring i min hjärna och

hastigheten är så hög att jag inte hinner fånga dem. Det

undermedvetna känner dem, men för en utpumpad och

sömnlös sökare är de ogreppbara.

Sakta, sakta lyfter jag mina ben och förflyttar dem ytter-

ligare några steg framåt. Det finns sannerligen ingen an-

ledning för jäkt, för vart har jag att ta vägen? Helt uppen-

bart är det att världen inte längre vill veta av min existens,att den föredrar att finnas till utan någon Paul Westman.



240

En ensam hundägare kommer gående i min riktning ochnär vi slutligen möts tittar han ner på hunden för att slippa

möta min blick. Det går inte att klandra honom.

Yrande fortsätter jag min resa mot ingenstans. Huvudet

mitt värker av allt virvlande och mörkret och den kallsinta

verkligheten bildar tillsammans den underligaste av tid-

punkter. Att jag lever, det ifrågasätter jag inte, om leva in-

nebär att hjärtat slår och lungorna andas, men om det in-

nebär mer än så, då dog jag igår.

Uppenbarligen är det så att det först i efterhand går att

se klart på saker och ting. Allt jag tog mig för var i syfte att

finna den verkligen lyckan, men jag hade inte kraft nog att

satsa det som krävdes. Jag var inte man nog att tala om

mina bekymmer. Sorgligt är det faktum att jag nog aldrig

mer får den möjligheten.

Människorna som i den sena natten vandrar i Palmer-

ston North är inte många, men de som faktiskt trotsat

sömnen aktar sig för mig och ser till att inte ta emot min

kontakt.

I slutskedet av mitt liv bad jag min hustru att aldrigglömma mig, men i detta nu frågar jag mig varför då till

och med jag själv försöker göra allt som står i min makt för

att göra just det.

En lättklädd kvinna ger mig några hastiga ögonblick av

hennes liv och håller sin högra hand hårt knuten i hand-

väskan. Det finns ingen anledning för henne att vara rädd,

ingen som helst. Hon skulle nog gärna vilja känna till att

blott en lätt bris skulle kunna få mig på fall och krossa min

kropp som porslin.



241

Världshistoriens längsta natt har just passerat. Inte enblund har jag sovit. Mitt liv har tänkts över och mänsklig-

hetens representanter har kommit och gått. Där, mitt i

rännandet längs den tidiga morgonens gator, fattar jag be-

slutet, beslutet om att följa mitt hjärtas röst. Något jag

längtat efter och drömt om ska förverkligas, ty situationen

är sådan att tiden för drömskapande kan inledas.

Mina kläder är blöta av svett och jag är nu så orakad att

det ser ut som om jag anlägger skägg. Några sådana planer

har jag ej. Vad jag i stället planerar är att göra det jag

borde ha gjort för länge sedan.

Den första buss jag ser är den jag väljer för mitt ända-

mål. Den orakade mannen är på väg till Melcastle Forest.

Det känns hoppfullt att äntligen få utlopp för min fantasi.

Den ultimata flykten.

Förr levde jag, men visste inte varför. Skillnaden mellan

då och nu är att jag nu ställer frågan. Kanske har jag till

och med kommit fram till ett svar. Pauls utrymme i tidens

rymd verkade redan varit upptaget, det fanns helt enkelt

ingen plats för mig. Världen gav mig en andra chans, men jag kunde inte förmå mig att ta den. Egentligen har jag

ingenstans att fly, för jag kommer ändå aldrig ifrån min

hjärna. Dessvärre måste jag gå och det nu.

Bussen åker långt och högt. Berg bestigs och mitt kära

Palmerston North går inte längre att skåda.

Vi åker så långt att jag finner snö. Riktig snö, sådan jag

bara sett i Sverige. En nostalgisk tår infinner sig i min

ögonvrå, men jag vill inte veta av den. Detta är inte en tid

för känslor.

Vi färdas allt längre, bussen och jag. Till slut ser jaginget annat än skog och snö. Vi är uppe i bergen och efter



242

över en timmes färd kliver jag av där bussen vill till attvända.

Att jag inte vet vart den har fört mig tillhör planen. Om

inte ens jag själv vet var jag är på väg lär ingen annan hel-

ler kunna göra det.

Snön viner kring mina ben. Min kropp är inte skapad för

att klara av den. Ingen sol vill skina, ty den är gömd bakom

alldeles för tjocka moln. Det är alltså hit jag flytt, från

värmen till den totala kylan. Detta är allt som finns kvar

av mitt liv.

Även mina tankar börjar kylas ner och jag inser nu vad

jag borde ha gjort när jag låg där på botten och inte trodde

jag kunde komma djupare. Oerhört mycket närmare ytan

skulle jag ha kommit om jag hade sökt hjälp, om jag hade

talat om vad jag kände i stället för att hållit det inom mig.

I allmänhet är det väl så att vi människor skulle komma

bra mycket längre om vi bara hjälptes åt, och inte försökte

lösa de stora frågorna en och en. Vi är dåliga på att tala om

det vi håller inom oss och jag är inget undantag. Hade jag

varit det kanske jag hade blivit förstådd, då hade jagkanske idag vaknat upp i en säng och känt värmen från

min hustrus hud. Nu finns det inget kvar.

Med tomhet i huvudet går jag genom skogen, på väg mot

ingenstans. Människorna skulle förtvivlas av mina tankar

och om de visste vem jag var skulle jag snart blivit placerad

på något mentalsjukhus.

Att det är jag som varit den som förstått mest, trots min

ringa ålder, det har ingen brytt sig om. Det måste medges

att det allt är lite sorgligt att det är den som ser klarast

också är den som är mest bekymrad.



243

Efter timmar av vandring öppnas skogen och jag nårfram till en stor utsikt. Snön ligger djup här och jag känner

att jag är på väg att tappa känseln i kroppen, precis som i

sinnet. Det är då jag förstår att tiden är kommen.

I snön lägger jag mig, precis så som jag fantiserat. De

kristalliserade vattendropparna krasar mjukt när min

kropp lägger sig ner över dem. Den omfamnas av det vita

och behöver inte längre ta hand om sig själv.

Här vill jag bara ligga och sluta tänka. Det är bara nuet

som existerar. Djupt inne i mitt innersta rum kan jag fort-

farande känna den ljushåriga flickan. En ensam tår rinner

nerför min kind.

Fredag 16 januari

Det är vinter i Sverige och det är januari. Vi har förflyttat

oss över en månad tillbaka i tiden, till kvällen då allt för-

ändras.

Det har blivit dags för Pauls och Malins middagsbjud-

ning. Deras familjer är på plats och de flesta av deras vän-

ner. Malins lägenhet är centralt belägen i staden och rum-men är många.

Sedan Pauls hemkomst från Nya Zeeland för knappt ett

år sedan har han knappt ägnat sin tid åt andra än just Ma-

lin. De har varit oskiljaktiga och när det gäller giftermål

har frågan alltid varit när och inte om.

Besökarna vet varför de blivit bjudna, men både Paul och

Malin härrör från släkter av det mer konservativa slaget

och vill då gärna att allt ska gå rätt till.

Det var en förändrad man som för snart ett år sedan kom

hem från Oceanien. Paul hade blivit lugn och sansad ochvar inte alls intresserad av något ungkarlsliv. Han hade



244

mognat, det tyckte alla i hans omgivning, han var intelängre lika grabbig. Visserligen har han fortfarande små

problem med alkoholen då och då, men det var något man

sällan talar om. Den allmänna uppfattningen är den att så

länge drickandet inte skadar någon annan än honom själv

är det hans ensak huruvida han vill dricka rödvin till ma-

ten eller ej.

Lyckan i Pauls ögon är svår att undgå. Han vet att det

gamla livet är över och att han nu äntligen ska stadga sig

och bilda familj. Han ska bli en familjefar, driva sitt företag

och varje kväll när han kommer hem från jobbet bli serve-

rad middag. Det är hans dröm och den är nu ytterst nära

att uppfyllas.

Malin är orolig, det är högst tydligt, men lycklig, det är

hon. Hon är den som lyckats fånga in Paul och det är något

som vissa trodde aldrig skulle ske.

Paul har alltid varit en fri fågel som vill upptäcka nya

marker, men så kom Malin in i hans liv och allt förändra-

des. Han blev verkligen en ny man. Han älskade livet till-

sammans med henne. Nu skulle de bli man och hustru påriktigt och allvar.

Om blott några veckor kommer bröllopet gå av stapeln

och i stort sett allt har planerats in i den minsta detalj. Allt

utom cateringfirman, vilket gjort Pauls mor aningen ner-

vös.

Det brinner levande ljus i varenda vrå i lägenheten. Paul

har tänt dem med sina tändstickor från Nya Zeeland.

Asken är tämligen kantstött, men så var det ju också ett år

sedan han var där senast.



245

När gästerna kliver in i lägenheten hälsas de välkomnaav det blivande äkta paret. Stämningen är upprymd och

alla tycks vara på sitt bästa humör.

Malins far inleder tillställningen med att hålla ett tal om

hur dottern var när hon var liten och om hur hon drömde

om en ståtlig prins på en vit häst. Han avslutar sitt anfö-

rande med att poängtera att sådana prinsar inte finns i

verkligheten, men att Paul är det närmaste man kan

komma. Gästerna skrattar och applåderar.

Paul Westman ska snart inte stå som ensam på sin port,

han har redan beställt in en skylt som förklarar att det är

Paul & Malin Westman som bor där fram till nu endast

Paul bott. De har märkligt nog inte levt tillsammans under

de dryga sju månader de varit ett par. Givetvis har de det

från och till i några veckor åt gången, men de har velat

vänta med hopflyttningen till de kan förklara sig äkta man

och hustru. Det är snart.

Paul, som alltid vill stå i centrum, är tyst under nästan

hela middagen. Han säger några få ord då och då, men lå-

ter för ovanlighetens skull andra tala.Till slut slår han med dessertskeden i glaset och reser sig

upp och förklarar det alla redan förstår och vet. Paul och

Malin ska gifta sig. Paul förklarar hur han förändrats som

människa efter han träffade Malin, han förklarar att hon

är den enda han har ögon för. Han förklarar att han ser sitt

liv som lyckligt så länge hon finns med honom.

Det är ett rörande anförande och några av de kvinnliga

gästerna tvingas använda servetterna för att hindra tårar-

na från att droppa alltför regelbundet.

Vem hade kunnat tro det om Paul? Han som alltid varitden hårdaste av dem alla och aldrig vågat visa sina käns-



246

lor. Paul Westman är sannerligen en ny man. Gästernahäpnar av Pauls ärlighet och när han talat klart förstår de

att den gamle Paul Westman aldrig kommer att återvända,

och de är glada för det.

Malin sitter tyst och ler när hon lyssnar på alla snälla

saker folk har att säga om henne och hennes blivande man.

Hon har aldrig varit förtjust i sammankomster av detta

slag och Paul gör sitt bästa för att lugna ner henne.

När det sista talet hållits och den sista kramen utdelats

återstår bara det blivande äkta paret och en enorm hög

med disk.

Malin står i matsalen och samlar ihop glas samtidigt som

Paul glider in och nästan euforiskt vräker ur sig.

”Det gick ju bra det där.”

”Jo”, svarar Malin, ”jag antar det.”

”Det var en bra idé det där att hålla bröllopet hemligt så

pass länge”, fortsätter Paul i samma takt. ”Tror du någon

blev överraskad?”

”Knappast”, menar Malin, ”i så fall har de avskärmat sig

riktigt effektivt från världen.””Ja, du har nog rätt”, svarar Paul.

”Paul”, säger Malin och vill uppenbarligen tala om något

annat.

”Ja.”

”Susanne ringde mig igår”, berättar hon.

Små bitar av Pauls lycka börjar flagna.

”Ja?” undrar han.

”Jag vet allt.”

”Allt om vad?” frågar Paul till synes oberörd.

”Allt”, svarar Malin.



247

”Vad talar du om?””Vem är du, Paul?” undrar hon lugnt och inte så hyste-

riskt som man skulle kunna tro. ”Jag känner inte dig. Kan

du inte ens nu tala sanning? Jag vet att ni hade en affär

samtidigt som vi blev tillsammans. Jag vet!”

Paul skakar och sätter sig ner i en fåtölj. Efter en lång

tids tystnad säger han:

”Ja, det stämmer. Men vi har inte träffats på månader.

Det är över för länge sedan. Jag älskar dig! Jag älskar bara

dig.”

”Det lustiga i historien”, fortsätter Malin, ”om det nu

finns något lustigt i den, är att det var vad jag blev minst

upprörd över.”

Paul häller upp ett glas vin och dricker snabbt. Sedan

fyller han på det igen.

Malin fortsätter att tala:

”Hur har du kunnat hålla det hemligt för alla? Vem är du

egentligen? Vad är du för en man?”

”Vad talar du om?” undrar Paul, så som för att gripa ett

halmstrå som inte finns.”Susanne berättade att du har fru och barn i Nya Zee-

land”, säger Malin. ”Hon berättade att du till och med hade

en älskarinna där. Hon berättade att du till och med gjort

henne gravid!”

Paul börjar gråta. För första gången i sitt vuxna liv grå-

ter Paul. Han försöker dra sin hand genom samtalspart-

nerns gyllenblonda hår, men hon rycker undan hans arm.

”Jag är inte samme man längre!” förklarar han högt och

tydligt. ”Jag är förändrad. Allt du säger är sant. Jag var en

ond människa, men jag är inte samme man! Du måste tromig!”



Malin skulle när som helst kunna låta tårarna få överta-get, men hon koncentrerar sig:

Dagar som Paul

Documents

Transcript of Dagar som Paul