H O B U R G S B L A D E T Nr 2 Utgivet av Hoburgs hembygdsförening År 2012

Tack och upptakt

Kristi Himmelsfärdsdag 9 maj 2013 kl 16 planerar vi en gemytlig träff vid Bottarve.

Då är alla välkomna, alla ni som under 2012 på något sätt hjälpt till vid Bottarve, och alla ni som skulle vilja hjälpa till med det ena eller det andra under 2013. Vi hoppas bli en stor skara som träffas under gemytliga former vid Bottarve museigård.

För matens skull ber vi om din anmälan till info@bottarve.se eller tel. 0498-497258, mobil 0768 07 94 95 Kerstin. Boka in dagen och anmäl dig gärna nu!

Till alla våra medlemmar!

Länge undrade jag om den omtalade växthuseffekten hade slagit till direkt. Knappast en enda frostnatt i Öja när vi var framme i slutet av november. Helkonstigt, men nu har vi fått vinter och det ordentligt. Så då kan vi kanske se framtiden an lite lugnare. För några veckor sedan var jag i Havdhem och gratulerade vår grannförening som fyllde 60 år. Visst, vi är betydligt äldre som före-ning, men de har ju ändå en hel del - som jag kunde förstå framgångsrika - år bakom sig. Liksom Hoburgs hembygdsförening täcker Havdhems hembygdsförening fem socknar. De har Havdhem, Grötlingbo, Näs, Hablingbo och Silte. Man kunde förvänta sig Eke också, men den relativt lilla socknen startade minsann en egen något år före Havdhem, och den lever i högönsklig välmåga idag. Hedervärt. Det hölls en del tal vid jubileet och det som Ulf Olsson, prästen i Havdhem, talade om var tänkvärt. Han påpekade att vi kan ha olika hembygder, en där man är uppvuxen, en där man bor, en där man vistas ofta på fritiden, en där ens förfäder kom från, en där man kanske vistades mycket som barn. Alla är platser, som man har olika känslor för. Där tror jag att vår hembygdsförening kan vara typisk. Vi kan nog ha medlemmar av alla de här orsakerna – och naturligtvis är alla lika goda medlemmar. Jag hälsade i mitt tal ”havdhemmarna” välkomna till vårt jubileum framöver, och tänkte för mig själv att det ännu är långt, långt dit. Men det var nog en förflugen tanke. 2018, alltför snart är vi där. Till dess får vi i styrelsen jobba på att utveckla verksamheten till medlemmarnas bästa. Det här numret av Hoburgsbladet har Landskap i förvandling som tema. I dagarna påbörjas grävningen för fibernätet i bygden, det som skall binda samman oss ännu snabbare och säkrare med omvärlden. Vi tycker att det då känns lämpligt att se tillbaka på föränd-ringar som har skett i vår bygd ungefär från den tid då vårt Bottarve var en aktiv gård fram till den här senaste förnyelsen. Jo då vi vet, vi härmar efter Gotlands hembygdsförbund som har kopplat sina aktiviteter nästa år just till samma tema, men vi är ju en del av dem.

Jag och styrelsen tillönskar er alla en trivsam jul-och nyårshelg! Kerstin Jonmyren Ordförande

Inbjudan till årsmöte

Hoburgs hembygdsförening håller årsmöte söndag 3 mars 2013 i Vamlingbo bygdegård. Kl 12 bjuder vi på middag med soppa och smörgås. Kl 13 startar årsmötesförhandlingarna. Kl 14 En barndomsdröm går i uppfyllelse – att få resa över Nordatlanten och få se Frihetsgudinnan från sjösidan så som emigranterna gjorde. Eva Kinnander, Visby, berättar och visar bilder. Varmt välkomna gamla och nya medlemmar!

Anteckna datum! Vi kallar endast på detta sätt till årsmötet.

Kaffikalas i helgmillum Vi hälsar som vanligt alla välkomna till Bottarve Nyårsdagen 2013 mellan klockan 11 och 16! Med det vill vi hålla den gamla traditionen med kalas i helg-millum vid liv.

Helgmillum, det betyder tiden mellan helgerna, alltså mellan jul och trettondagen, den tid i det gamla bondesamhället då det inte fanns så mycket att göra. Slakten var överstånden, fisken saltad, spannmålen var tröskad och maten lagad. Alla tog en välförtjänt semester från det tyngsta arbetena, vil-ket innebar att man gick till grannar och släktingar på kalas så gott som varenda dag.

Så välkomna till ett kalas som det kunde te sig för hundra år sedan: Massor av kakor, brasor i alla rum, levande ljus, julpynt och kaffe som är kokt över öppen eld i det gamla köket. Skaf-fare i tidsenliga kläder passar upp och vi sjunger julsånger till-sammans.

Julklappar som gör gott!

Ge ett medlemskap i Hoburgs hembygdsförening för en hundralapp i julklapp. Då får mottagaren bland annat fri entré till Bottarve museigård hela sommaren! Sätt in medlemsavgiften 100 kr på vårt pg 439 18 80-4. Ange namn och adress tydligt. Du kan också anmäla dig som medlem via e-post: viveka.friberger@telia.com

Kakboken Kaffikalas vid Bottarve, vår egen receptbok med mycket om kaffikalastraditionen på Storsudret och en presen-tation av våra bakerskor. Den kostar 170 kr och säljs bland annat på kaffikalaset på nyårsdagen.

En av Gotlands första lastbilar fanns i Vamlingbo

Att idka stationär handel förutsätter hyfsade transportmöjlig- heter av varor. 1878 när bolaget Gotlands Järnväg hade dragit fram en järnväg mellan Visby och Hemse öppnades goda möjligheter för entre-prenörer att starta diversehandel på södra delen av ön. Livlig fartygsfrakt till Burgsviks hamn hade förekommit i århundra-den, men med tåg och tidtabeller blev leveranser givetvis mycket säkrare och tätare. Lanthandeln i Vamlingbo kom igång ganska direkt i samband med järnvägen. Lars Krusell var född 1838 vid Kruse i Alva och hade tidigare varit verksam som skollärare. Han flyttade hit med sin hustru Anna Dahlgren, som var barnmorska och född i Grötlingbo. De lät uppföra en butik med bostad mitt i socknen på Frides grund. I början av 1900-talet efterträddes Krusell som handlare av sin måg Carl Adolf Wessman, född 1875 i Fide, gift med Krusells dotter Lydia. För att få ut varor till butiken måste handlaren hämta dem med häst och vagn, först ända borta i Hemse, och sedan vartefter järnvägen byggdes ut, från 1900 i Havdhem och från 1908 i Burgsvik. Handlare Wessman var uppenbarligen en modern man, för redan 1917 hade han rest upp till Stockholm och sett sig kring bland den tidens nyheter inom automobilbranschen, som trots krigstiderna hade börjat ta lite fart. Där fick han kontakt med en åkare Bohman, bosatt på Prästgårdsgatan i Stockholm och inne-havare av en lastbil med flak. Wessman köpte lastbilen. Lastbilens historia Lastbilen var av det schweiziska märket Arbenz, ett märke som var rätt vanligt förekommande i början av seklet för de få bensindrivna åkdon som då hade hittat hit upp i Norden. Den var 4,4 meter lång, 1,7 meter bred, vägde 1500 kilo och kunde ta lika mycket i last. Den presterade cirka 10 hästkrafter och drevs med en tvåcylindrig bensinmotor. Den första innehavaren av lastbilen var bolaget Elevator i Stockholm, ägt av Graham Brothers som var kända på Gotland för sin affärsverksamhet på norra delen av ön och i Visby. Företaget hade 1916 sålt lastbilen till åkare Bohman. Någon körkortsutbildning förekom knappast vid den tiden, så Wessman fick väl börja träna på körningen direkt när han skulle ta sig till Nynäshamn och båten till Gotland. Där bör lastbilen ha vinschats ombord och fraktats hit i ett lastrum. 1907 började myndigheterna föra registreringsregister för motorfordon. I Stockholm hade lastbilen haft registreringsnum-mer A 928 och på Gotland fick den nummer I 36. De flesta av de andra 35 åkdonen på ön verkar ha varit i trafik i Visby med omnejd, så den här lastbilen måste ha vållat mycken undran och beundran när C A Wessman kom hem med den till Vamlingbo. Källarmästare Hedberg först För att vara exakt var källarmästare Karl Hedberg vid hotell Karlhäll i Burgsvik den förste som var motorburen här ute på Storsudret. Han inregistrerade redan 1912 en Cadillac, med nummer I 5. Fem år senare kom Wessman med sin I 36. Betänk vilka förbättrade fraktmöjligheter jämfört med en häst och en kärra! Men lastbilen var helt öppen, så föraren måste klä på sig ordentligt vid färden. Det gällde samma vid färd bakom häst, men nu gick det lite fortare och blev därför säkert kallare. Inte heller flaket var täckt, så varorna måste surras ordentligt. Det berättas att det både syntes och framför allt hördes när Wessman kom med sin lastbil, försedd med tunga massiva gummidäck som den var och med minimal fjädring i åkdonet.

Handlare Wessman var generös mot skolbarnen i Vamlingbo och skjutsade dem på utflykt i lastbilen ibland. Det finns ett foto från 1920 med fullt med barn på flaket och Svante Krusell som förare. Dödsolycka med lastbilen i Burgsvik Lastbilen var alltså helt öppen och ingen tänkte så noga på sä-kerheten i trafiken på den tiden. En dag i maj 1920 var CA Wessman nere i Burgsviks hamn och hämtade en del varor. Där träffade han sin bror Georg Wessman som var bosatt i Burgsvik. Georg var på hamnen för att hämta sin son som var där och lekte med några andra barn. Far och son ville nu passa på att få sig en åktur och klev upp på flaket. Hamnvägen var då ingalunda i dagens skick, utan stenig och gropig. Georg Wessman skulle just rätta till pojken, så att han inte skulle falla av där de stod på flaket, då lastbilen körde mot en stor ojämnhet. Far och son slungades av lasset. Pojken klarade sig oskadd medan fadern fick svåra skallskador. Han fördes med extratåg till Visby lasarett där man dock inget kunde göra för honom - han avled dagen därpå. Han var 42 år gammal och hade precis planerat att flytta till Visby med sin familj och överta en bokhandel, den som senare blev Wessman och Pet-tersson. En tragisk händelse. Vidare öden för I 36. Redan 1923 hade Wessman tydligen ledsnat på lastbilen, ville väl byta upp sig. Han sålde den vidare till brunnsborrare Tord Jacobsson i Hemse. 1984 hamnade lastbilen i delar hos Visby Bilmuseum och nu är det tal om att den skall vidare därifrån till Schweiz, till sitt ursprung. Där är det tänkt att lastbilen skall rustas upp och visas för intresserade. Calle Ahlström i Vamlingbo, även kallad Calle Smiden, är intresserad av gamla bilar. Han har fotograferat lastbilen i sitt nuvarande skick och vi har för plan att vid Bottarve sätta upp en stor bild av det som en gång var Vamlingbos stolthet. Källa till denna artikel och lästips: Brolin, Bengt: Gotlands bilhistoria. Ödins förlag 1991.

Kultur får människan att utvecklas och må bra. Därför stöder vi annonsörer

Hembygdsföreningen!

VamlingbolagetTyger och kläder

Design Kristina TorssonTillverkning i Vamlingbo

Besök vår hemsidawww.vamlingbolaget.com

Välkommen till vår butikFör öppettider ring: 0498-49 80 80

Hamnvägen Burgsvik

www.stenfabriken.se

Tel: 0498-49 70 01

JONSSONS EL AB

Tel. 0498-49 71 52 073 08 77 001

BURGSVIK

0498-49 70 90

Tel: 0498-49 74 42 • www.majstregarden.se Sundre Hoburgen • 623 30 Burgsvik

Tel: 0498-49 80 30

Fax: 0498-49 80 56

GRÖTLINGBO Tel: 0498-48 60 11, 070-557 44 61

Ekonomiansvarige har ordet.

Efter sex år i Hoburgs hembygdsförening, en tid som varit både intressant och givande, är det nu dags att lämna plats för nya krafter och tankar. Jag vill dela med mig av det rättesnöre som jag använt i mitt arbets/föreningsliv.

Vart tar pengarna vägen? Det frågar man sig i dessa dagar, så här kommer det rättesnöre jag levt efter. Man ska inte köpa det man behöver, utan det man inte kan und-vara. Ett hårt recept, men kanske nödvändigt ibland när man frågar sig vart pengarna tar vägen.

Det finns också ett talesätt som säger att man inte blir rik ge-nom stora inkomster, utan genom små utgifter. Även detta är en

tänkvärd sanning att begrunda när man får svårt att få debet och kredit att gå ihop. Båda de här sätten uttrycker i stort sätt samma sak, de syftar i första hand på alla de oöverlagda inköp vi så ofta gör lite till mans. Det finns så mycket som lockar, och det är så lätt att ge vika för impulser. Man ursäktar sig gärna inför sitt samvete med att det väl ordnar sig på något sätt.

Ni är många eldsjälar som satsar och bär upp hembygdsför-eningen, utan er skulle det aldrig gå. Ni kan glädjas åt en framgångsrik hembygdsförening och att vi fortsätter värna de kulturskatter vi har.

Anders Nyberg.

Bottarvefesten 2012 Vi hade både tur och otur i somras på Bottarvefesten. Nu har det blivit tradition med vårt levande museum, med scener på gutamål i varje rum av byggningen framförda av folk i tidstypiska kläder. Scenerna vill dramatisera verkliga händelser hos de människor som bodde vid Bottarve före och efter sekelskiftet 1900. Det övergripande temat i år var dopet av gårdens tvilling-söner Lars och Zachris, de som kom att bli de sista ägarna till gården innan den blev museum. I brudkammaren besökte barnmorskan madam Börjesson (Dagny Pettersson-Sköld) den nyblivna modern Sissle. Nathalie Mårtensson, ännu tonåring, gjorde en prestation som modern. Förutom solosången klarade hon gutamålet med den äran, trots att hon är uppvuxen i Stockholm. Den nyblivne fadern Zachris (Per-Olof Hansén) diskute-rade gårdens och sönernas framtid på loftet med sin svärfar, också vid namn Zachris. (Erik Larsson). Båda var med i fjol och verkade nu känna sig rätt bekväma i sina roller. Även i ”stuå” var tre veteraner med från fjolåret, Sture Söderström, Birgit Eskedahl och Kerstin Jonmyren, liksom i salen Ing-Marie Tellström och Anna Pettersson. På båda ställena planerades det för barnsölet. August och Freja Tellström förhöjde stämningen som medhjälpare och skönsjungande barn i salen. I köket bakade Gusti och Sture Larsson bröd. Ute på gården var smeden Olovsson i verksamhet i smidu, och Nils Henrik Karlsson vid ”vässtainen”. Allt gick efter planering. Många frivilliga var dessutom verksamma under dagen: i kaffestugan, vid second hand- borden, i butiken, vid parkeringen, ingången och i lekhagen. Alla är viktiga kuggar i maskineriet för att få Bottarvefesten att bli så lyckad som möjligt. Final med både otur och tur Så var det dags för dagens final. Patron Baeckström från Burgsvik kom åkande med sin hustru (Torsten Gislestam och Gerd Persson) i föreningens magnifika hästdragna landå. (Hästarna kom från Marias Hästeri i Grötlingbo

Efterlysningar

Strandningsgods till

Bottarvefesten

Finns det ännu kvar någonstans något föremål

från strandningsauktioner som vi kan få låna

över en dag till årets Bottarvefest?

Ännu på tidiga 1900-talet förekom strandnings-

auktioner på Storsudret där man sålde gods av

alla slag från strandade och förlista skutor och

skepp. Det talas om att sådana föremål finns

lite här och var på gårdarna.

Årets scener den dagen kommer att kretsa runt

just en sådan tänkt auktion som auktionsförrät-

taren landsfiskal Svante Lindström håller vid

Bottarve några år in på 1900-talet. Vi är mycket

tacksamma för upplysningar.

Mjölk, allt om mjölk Årets utställning handlar om mjölk,

allt som kan ha med mjölk att göra.

Har du något du vill bidra med? En

rolig mjölkkanna? En berättelse om

en trogen kossa? En sliten mjölkpall?

Solveig Karlström ordnar utställ-

ningen och blir glad för alla bidrag

av de mest skilda slag. Skicka ditt bidrag till solveig.karlstrom@telia.com eller

ring henne på telefon 0498-48 39 95

eller 0706 80 85 37

Traktor och liten lekstuga

till Tottes Täppu

Barnen saknar den gamla traktorn

att klänga på, och en liten enkel

lekstuga till vill barnen också ha till

den lilla byn av minihus i lekhagen.

Stort tack för tips och lekredskap!

Dagens huvudpersoner, dopbarnen Zachris och Lars Boberg med mor och jordemor.

Tecknat av: Agneta Engström

Prat´ klokt me gutar

Spalten där vi reder ut språkliga missförstånd som kan uppstå mellan den bofaste igelkotten och flyttfågeln skär-fläckan. Du är så välkommen med bidrag och uppslag till spalten! Gård, byggning och ställe Av Kerstin Jonmyren I en tidigare artikel har Ing-Marie tagit upp begreppsförvir-ringen med lada och lagård. Jag vill fortsätta med gård och boningshus. Ursprungligen, i äldre fornsvenskan, betydde ordet gård stängsel eller inhägnad. Betydelsen finns kvar i gärdsgård med betydelsen inhägnaden av ett gärde. Så småningom kom ordet att syfta på det som var inhägnat, jordbruks-marken.

Redan från tidig järnålder, då familjejordbruken skapades på Gotland, kom gården (gardn på gutamål) att bli en väl-digt viktig institution. Varje gård brukades och ägdes av en familj. På fastlandet utvecklades det annorlunda. Där skap-ades byar med ett bynamn, där folk med olika yrken kunde bo. På bondeön Gotland fanns det länge endast ensamgår-dar, alla med sitt eget gårdsnamn. Under 1700-talet ökade emellertid öns befolkning så pass att man måste dela går-darna i olika parter, och då kom flera parter att ha samma gårdsnamn. Ett sekel senare skapade folkökningen ytterligare behov att boplatser och försörjning. Det löstes genom att en liten bit jord avstyckades från en gård där (ofta en yngre) son i hu-

set fick bygga ett mindre boningshus och en liten lagård och sedan huvudsakligen försörja sig som arbetskarl hos bönder. Därmed kunde han gifta sig och bilda familj. Såd-ana bostäder kallades på Gotland för ställen (ett ställe, flera ställar på gutamål). Skillnaden var dock knivskarp: en gård var en jordbruksen-het som försörjde en familj, ett ställe kunde inte enbart försörja en familj. Huset där bonden med familj bodde kallades länge stugan (stäuå på gutamål), men från 1800-talet med de stora stenhusen för byggningen, och stuå kom att bli en del i den.

Intill byggningen fanns leilgardn och storgardn, där nog gard har en mer ursprunglig betydelse, stängslet kring den stora inägan, respektive stängslet kring den lilla inägan. Leilgarden kunde väl idag översättas med trädgården, stor-gardn med lagårdsbacken. Jag kan inte avstå från att här ta upp det gamla fina gotländska uttrycket kåir ei gard. Han var kåirnes ei gard = Han kom körande dit till gården.

Nya tider, nya seder Mitt på Gotland skapades på 1800-talets slut godsliknande enheter med stora jordinnehav, exempelvis Ire i Hangvar och Skäggs i Väskinde. Där började ägarna att kalla går-darna för Skäggs gård och Ire gård, förmodligen för att visa sin egenart och storlek. Därefter har en del bönder med familjejordbruk börjat följa efter och kalla sina jord-bruk på samma sätt. Lite ologiskt, för vad är då övriga bondgårdar med jordbruksproduktion?

Under senare årtionden har det blivit ytterligare en förvir-ring i begreppen. Mäklarfirmor bjuder ut gårdar på ön, och om man studerar annonserna närmare gäller det ofta en byggning till en gård där jorden är avstyckad. Nyinflyttade berättar om sin gård och menar hus och ekonomibyggna-der. Man kan även se skyltar med gårdnamnet plus ordet gård - exempelvis Burge gård - då det egentligen bara handlar om byggningen samt några ekonomibyggnader. Därmed en begreppskedja från stängsel via jordbruk till boningshus, där alla betydelserna i olika mån ännu finns kvar!

med kusken Maria Johansson och stalldrängen Per-Olof Thomsson) Men just som patron steg ur schäsen kom regnet, och kom med kraft! Så landån fick snabbt evakueras och folket fick söka skydd i ladan. Patron kunde sedan från scenen berätta om sitt liv och även fram-föra ett par samtida visor. Lite snopet blev det, men vi kommer

igen nästa år och då får vi hoppas kunna visa landån igen och i uppehållsväder. Vi i scengänget börjar nu bli varma i kläderna. För nästa år planerar vi att belysa detta med strandningarna och deras följder – händelser som var både viktiga och upp-seendeväckande för strandsocknarnas befolkning vid den tiden. Slutligen ett tack till er alla besökare som var de som skapade feststämningen! Välkomna igen till Bottarve-festen nästa sommar! Kerstin Jonmyren och Ing-Marie Tellström Foto: Per Tellström

Dopgästerna Patron Baeckström med fru anländer

Bottaresårkar och de tidiga museiåren. Anteckningar från en studiecirkel i Vamlingbo våren 2003 Söndag 16 februari 2003. 1:a träffen. Trots sol från en klarblå himmel var det hela 14 personer som på eftermiddagen mötte upp i Vamlingbo bygdegård och drog ner rullgardinerna för att se uppförstorade projicerade fotografier. Närmaste granne, Per-Erik Ahlér, hade letat i sina göm-mor och hittat fotografier med anknytning till Bottarve-gården. Familjen Ahlér hade ansvar för Bottarvegården i 76 år Bottarvegården inköptes 1918 av den för ändamålet bil-dade Hoburgs Hembygdsförening. Som museum öppet för allmänheten fungerade det från 1922 då Zackris och Lars Boberg flyttade därifrån till det som nu är Öhmans ställe tvärs över vägen. Ville man komma in och se museet på den tiden fick man fråga efter nyckeln i granngården. Det var unga frun där, Maria Ahlér, född 1890, Per-Eriks farmor, som tog på sig ansvaret att visa museet. (Ing-Marie: Jag undrar hur det kändes att visa ett hem där folk som hon mycket väl kände hade bott så nyligen. Många av föremålen var väl också av det slaget att lik-nande fortfarande användes i trakten. Månne det var mest stadsbor som åkte ut till Sudret för att se en pitto-resk miljö, och att Maria och resten av vamlingarna såg med en stor dos skepsis på landshövdingens och prosten Österbergs tilltag att göra Bottaresårkars hem till museum?) Per-Erik berättar om sina föräldrar och sina farföräldrar: -Farmor var en stor psykolog, på gränsen till storgapig. En gång läst´ hon av självestä landshövdingen. Han studerade mossa på gamla träd och kom en gång till Bottarve. Maria fick se honom, och visste inte att det var landshövdingen. -Ränn int´u skär ei treiar! Mannen trodde att han talade med gårdsägaren själv, och undrade hur mycket mark det var till gården. När Maria nämnt att tomten var inte så stor, så ville landshövdingen på nåt sätt ha fram vilken betydelsefull person han var. Han sa: -Jag har tusen tunnland! -Dei har du int´bruk´sjalvar, så rakar ei ryggen sum du jär. (en annan variant av historien är: -Me sleik finggrar jär du int´bonde!) -Nej , jag är landshövdingen svarade han då. Maria bar alltid på senare tid mönstrad bomullsklänning, kofta och rutigt förkläde och huvudduk när hon visade

runt. Hon hade alltid en korg med sig, där hade hon sin virkning som hon höll på med när hon satt på trappen och väntade på besökare. Hon brukade också sitta på loftet och väva trasmattor. På en bild från 30-talet ser man att det växte två höga syrener vid trappen. De nådde ända upp till kammar-fönstret. Då fanns ännu ingen sandstensgång, enbart en upptrampad stig.

En bild visar Emil Ahlér invid lodklockan i vardags-stugan. Per-Erik säger om sin far: -Här står mäster själv. För honom var Bottarve medel-punkten på jorden. Han var oerhört noggrann med de ting som fanns där. Ingenting fick ändras på. Besökaren skulle kunna komma åter efter flera år och känna igen sig, och alla saker skulle stå på sina rätta, ursprungliga platser. Han fordrade full uppmärksamhet från sina besökare när han gick sin visningsrunda med dem. Många besökare sände tackkort till Emil och Astrid Ahlér, vi fick se bilder från besökares trevliga minnen vid Bottarve. Av de kändisar som besökte Bottarve var Sigge Furst den flitigaste, han återkom varje år med olika vänner. Zackris och Lars Boberg Per-Erik hade också några bilder på Bottaresårkar från den tiden de bodde i Öhmans ställe. Stället ägdes förut av Målare Andersson. De hämtade vatten och mjölk från Ahlérs. De gjorde sig alltid ärende in i köket och fick sig alltid en kopp kaffe eller till och med mat. De hade stort förtroende för Maria. Någon i studiecirkeln drog sig till minnes att hon också tvättade för dem, vilket någon annan sa, att det låter otroligt att de ville ha sina väl ingångna kläder tvättade. Det hade nog inte hänt många gånger. De hämtade sin mjölk i en brännvinsliter, och den diska-des aldrig. Maria och Astrid kände sig bekymrade över deras brist på hygien, och erbjöd sig en gång att diska flaskan med en för ändamålet nyinköpt flaskborste. Men det kom aldrig på fråga att det fick ske. Till slut kom Maria på en lösning. Hon menade att hon skulle gå i källaren efter kall mjölk. Väl där bytte hon till en ren flaska, och förklarade sig med att hon tappat flas-kan så den gick sönder.

Emil Ahlér tog över visningen av gården efter sin mor Maria

Det var för det mesta Lasse som gick efter mjölk. Då pas-sade han på att dricka upp halva flaskan, snål som han var, så att han måste få påfyllning, för det gick inte an att gå hem med halvfylld flaska. Hygienen var som sagt, inte så viktig, dock kunde man ibland få se Lasse stå och banka på sängkläderna. Då bankädä han luppar ör döinar.

En bild visar hur bröderna vässar liar. Det var Lasse som vässade. Under tiden pratade han så mycket att folk tyckte det var konstigt att han kunde behålla koncentrationen utan att skada sig. Det var Zacken som var äldst och skulle bestämma. -Han skudd dåi fyst, som Lasse sa. På den här bilden syns även Per Ahlér. Han skydde annars kameran och är mycket sällan med på någon bild. Det var oftast Lasse som gick i bodn. Han var den snålare av dem. Hasse Westberg berättar att han och de andra sårkarna ibland fick köpa hem bullar åt bröderna. Då tittade de efter noga vem som var hemma och tog emot bullarna. Av Zacken kunde de nämligen få en tjugofemöring för besväret, men var det Lasse som var hemma så fick de bara en femöring. Han brukade säga: -Vi måst´ha någ´till mjölk u. Per-Erik minns dock att han fått en näve bitsocker av Lassn en gång. Farmor fick dock blåsa bort den värsta lorten från sockerbitarna. Annat var det så länge mor Sisslä (Cecilia) levde. Emil har berättat att han alltid fick surbröd med flott eller ibland till och med smör på när han var inne vid Bottarve. När mor Sisslä dog 1917 minns Emil att han var på andredagskaffi där. Lasse och Bysen. Lasse satt en kväll och drack halvä på kron inne hos Ahlérs. På hemvägen i månskenet såg han en konstig prick sitta på ledet in till gården. Eftersom de just suttit och avhandlat förbrytarna Gert och Tector som på sin flykt undan rättvisan kommit till Gotland och Havdhem, men senare blev de sista i landet som avrättades, så var Lasses nerver något spända och fantasifulla. Han strök in till farmor (Per-Eriks) igen och skrek att det satt en förbrytare på ledet. Farmor visste på råd. Hon tog spiskroken till för-

svar och rusade ut. Dock hittade hon bara lammbucken som hade kommit ur husar. Barnkristningen Hasse Westberg berättar: -På den tiden när brödernas föräldrar Zackris och Cecilia var husbondefolk vid Bottarve var det en gång barnkrist-ning vid smedens. Far Boberg var känd för att dricka oskapligt. Man satt vid smörgåsbordet och drack kaffehalva. Det hade just blivit modernt med ansjovis och Zackris tog en hel ansjovis på gaffeln. Dock märkte han inte att den halkade av och ramlade i kaffekoppen. Hans bordsgrannar var inte sena med att föreslå en skål. Zackris vände förstås botten upp på koppen och ner slank ansjovisen med ben och allt. Zackris höll masken! När det var dags att gå hem fick han hjälp av Westberg. Han fick upp Zackris på trappen och ställde honom lutnes mot duri och bultade på. Sisslä kom ut och gav Zackris en hurvel så han sto pa hudä ner i snöbärsbuskarna. Cecilia kom till gården som piga. Hon var från Bjärges, och hon var den som höll ordning på Zackris. De gifte sig 1864. År 1939 eller 1940 togs plötsligt all sprit ut från Zackris (den yngres) motbok. En okänd man kom till Bottarve och frågade om han kunde få se motboken. -Naj, dei gar int´de naj, ha jär äutlani! (utlånad) Han visste uppenbarligen inte att mannen var landsfiskalen. Om en byggnation Per-Erik har hittat en text med stark anknytning till Bottarve i vägledningen till vandringsleden längs Strömma å i Stånga. Den återger ett brev från 24 december 1843 ställt till Zackris Boberg, och handlar om sågning av virke från Lojsthajd, och som är ämnat för byggningen vid Bottarve, som ju uppfördes (eller byggdes ut) 1844. Antecknat av Ing-Marie Tellström

Fotografier tillhöriga familjen Ahlér

Kuslig läsning Av Kerstin Jonmyren Det finns några gamla tidningar sparade vid Bottarve, och de har för mig inneburit en intressant läsupplevelse. Tidningarna är i huvudsak Gotlänningen från 1890-talet. Mycket känns förvå-nansvärt tidlöst. Men det som verkligen fick mig att sätta mig och fundera var de ordspråk som tidningen flitigt bidrog med. De var skrivna på gutamål och var uppenbarligen tänkta som underhållning, unge-fär som s k roliga historier i dagens tidningar. Jag kan tänka mig att det var det någon lokal redaktör som hade fått i uppdrag att fabricera lite lustigheter.

Ordspråk som underhållning Snart ställde jag mig frågan om ordspråken visade en rättvis bild av sin tids attityder eller om de bara var tagna ur luften. Men det faktum att chefredaktören hade släppt igenom dem, måste ju visa att han ansåg dem gångbara på marknaden. Den största gruppen skämt bestod av ytterst obehagliga och kvinnodiskriminerande ordspråk. Det här är ändå inte längre sedan än att många av oss som har varit med ett tag har träffat och samtalat med människor som levde då. Vad sägs om Straffar mein källinggi me goe ård, sägd han sum slo’na med Beibeln. Kustar int någe, sägd han sum slo sårken sin. De sum jär mest av nyden fyst, sägd astufar, gav källinggi ströik u lätt russi ligg ei bröiu. Ulykku kummar aldri ainsummi, sägd töisi, fikk tvillinggar. Gamble häus u gamble källinggar har alltut någe sum jär sun-dar. Ja bär laikar, sägd Pell´, kittlede Steinen me göislgraipn. Far slar mor, mor slar mi, da ska naumen ta kattu. Naumen tar alltut de bäste fyst, igar straik håpu, idag glaid svärmor. (Naumer betyder den kloke och håpu märren) För mig som guidar och visar Bottarve, en museianläggning just från sent 1800-tal – och förhoppningsvis för fler - känns frågan viktig: Såg man verkligen så fullständigt obarmhärtigt och ned-värderande på kvinnor och barn i den gamla tiden? Det känns mycket betryggande att samhällets syn på dem radi-kalt har förändrats, och att misshandel av svagare familjemed-lemmar inte är acceptabla. Vår samhällssyn har uppenbarligen genomgått en fullständig attitydförändring på drygt hundra år. Även andra ämnen togs upp, men i mindre grad: Vi har de socialgruppsrelaterade ordspråken Där har vår Skriften svart pa veit, sägd bondn, sag prästfar på veit håpu. Den bäste gar i mittn, sägd Fäular, gikk millum ett par läns-männar. (Fäular betyder Hin onde) Fattes bäre ain rakkare, sine kåir ja, vasigo ti stäig pa, patron! Likartade skämt kanske man även i vår tid kunde få ihop, att skoja om folk som har något mer att komma med än ”vanligt folk”. I det här fallet en präst, en patron och ett par länsmän. Så några ordspråk som kunde vara gångbara även i vår tid. Dem hade jag hört tidigare. Synd um törstn, sägd astuar, när´n var tvungn ti drikk vattn. Gam kattar kan u lap mjolk. Slutligen för vår tid helt obegripliga ordspråk. Kanske folk i den gamla tiden förstod? Har slatt mi ti ro, sägd han sum blai brevbärare. Han har laik sa mik penninggar sum a grodu har. De skämt jag faktiskt hade väntat mig var de rasistiska, men de saknades helt. Måhända Gotland just inte hade några främlingar.

Nu fibernät, en gång var telefonen framtiden Av Kerstin Jonmyren I dagarna har det första spadtaget tagits till det fibernät som skall grä-vas ned och förse Storsudrets innevånare med snabbast möjliga nätuppkoppling mot Internet och därmed hela vår värld. Arbetet beräknas ta något år. Ett viktig förbättring för bygden! Vi vill peka på att det inte har saknats initiativ till förändringar och förbättringar i våra trakter tidigare heller. För ett sekel sedan var telefonen den stora revolutionen vad gäller förbättrad kommunikation. Handlare och prästgårdar var de första i socknarna som skaffade sig telefonförbindelser på Gotland. Redan i början av 1900-talet drogs en telefonledning och gav Burgsvik möjlighet till samtalskontakt med omvärlden. Kanske den förste här att skaffa telefon var köpman Hugo Hansén i Burgsvik. Det första telefonsamtalet var en stor upplevelse Vilken nyhet för samhället! Jag kan inte motstå att återge min fars berättelse i sammanhanget, om hans första telefonsamtal som barn cirka 1910. Min farfar Olof Hansson, kallad Olen Olleifs, var kund och god vän med Hansén. Ole gick en dag in på Hanséns kontor i Burgsvik i sällskap med sina två söner i tioårsåldern. Han ville bjuda sönerna på en upplevelse. Han bad Hansén att ringa upp Roma präst-gård, där Oles svåger, och barnens morbror Johannes Ronquist var kyrkoherde. Efter ett tag hade samtalets växlats fram. Min far Sanfrid som var äldst, fick luren och ombads att lyssna. Han blev helt ställd, ropade i luren och till de andra i rummet: -Jag hör morbror, det är morbror Johannes. Så fick väl lillebror Henning också lyssna. Bröderna levde sedan länge på upplevelsen. Efter Hansén kom allt fler i Öja att ansluta sig. I Burgsvik var det Svea Johansson och hennes mor Elin på Hamnvägen som i många år skötte Öjas telefonväxel. I de andra socknarna började folk arbeta för anslutning till telefonnätet. I Vamlingbo öppnades en växelstation 1924, och det var Linda och Reinhold Larsson, Simunde som skötte den i många år. Prästgården och handlare Wessman var anslutna tidigare. Även Hamra anslöt sig 1934 med Fredrika och Ludvig Kviberg som växelansvariga. Den stationen var så pass liten att man inte behövde säga telefonnummer, minns jag. Där räckte det med namn på person. I Sundre hade fyren och lärarbostaden telefon tidigare, men 1937 öppnades en växelstation med Olga Luckander som föreståndare. Greta Jakobsson vid Siffride hade i många år ansvaret för telefonväxeln i Fide. Vilket arbete: Telefonisterna var alltid i tjänst. Även nattetid, men då ringde folk endast om det gällde något nödfall. Fram på 1950-talet kunde de små stationerna nattkoppla till Hemse, som då fick svara för hela Sudret. De gamla telefonapparaterna Vilken nostalgi när man ser de gamla telefonapparaterna. När man vevade på veven svarade telefonisten och så fick man begära ett num-mer inom socknen. Där kunde telefonisten koppla direkt. Om man skulle till en annan socken, fick man vänta tills samtalet hade blivit vidarekopplat. Samtalen var gratis inom socknen upp till ett visst antal, men det som kostade var abonnemangsavgiften. Därför gick grannar ofta ihop om ett delat abonnemang. De fick då nummer A och B, men kunde givetvis inte ringa samtidigt utan fick koppla om telefonen mel-lan sig. Under Beredskapstiden på 1940-talet ville ofta de inkallade soldaterna - och de var många - någon gång få ringa hem till fastlandet, och då fick de vänta i väntrummet hos telefonisten tills samtalet var vidare-kopplat. Det kunde ta en halvtimme eller mer innan det var klart. Ändå var det givetvis en positiv händelse att få tala direkt med någon där hemma. Först 1961, sist på Gotland, blev Storsudret automatiserat, det vill säga att man själv kunde slå numret på en nummerskiva. Att slå riktnum-mer ända till fastlandet dröjde ännu en tid.