Att bedöma djurförsök - Akademitjänst · Inledning Inledning – Berörda parter är till...

Ett hjälpmedel för arbetet i de djurförsöksetiska nämnderna

Att bedöma djurförsök

Upplaga jan. 2014

�

Inledning

�

Inledning

Inledning

– Berörda parter är till exempel institutionsföreståndarna, de icke-ordinarie forskarna och Nobelinstitutets kassadetalj.– Djuren då? frågar hon.De tre herrarna blir alldeles tysta. (P. C. Jersild, Djurdoktorn)

Den här skriften är främst avsedd som en introduktion och ett hjälpmedel för dem som sitter i en djurförsöksetisk nämnd.

Nämndernas uppdrag är att göra en etisk prövning av alla ansökningar om att få göra djurförsök. Prövningen ska i första hand göras inom ramen för de bestämmelser som finns i djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och Djurskyddsmyndighetens anvisningar och all-männa råd. Om ens personliga uppfattning är att alla djurförsök, eller inga djurförsök, bör få utföras är irrelevant.

Trots namnet diskuterar man praktiskt taget aldrig etik i de djurförsöksetiska nämnderna. Inte heller det enskilda djurförsökets samhällsnytta. Diskussionerna rör nästan helt rent tekniska frågor: t.ex. om lämpligheten av olika åtgärder, eller om konsekvenserna om man använder – eller inte använder – ett visst preparat, som t.ex. ett visst sövnings- eller avlivnings-medel.

Ett självklart minimikrav på ett djurförsök är att det inte ska orsaka djuret något som helst lidande som det är möjligt att undvika. Sedan 1 mars 1998 finns detta krav också in-skrivet i djurskyddslagen. Men här finns det brister i den etiska prövningen. Inte nog med att man använder djurförsök där man i stället kunnat använda djurfria metoder, utan man an-vänder inte de möjligheter som finns för att minska försöksdjurens lidande.

Ett vanligt begrepp i samband med djurförsök är ”de tre R:n”: Replace (vilket numera står för att ersätta djurförsök med djurfria metoder), Reduce (att minska antalet använda djur) och Refine (att använda skonsammare metoder). Den här handledningen vill vara en hjälp då man bedömer ansökningarna ur refinementsynpunkt. Alltså: hur skonsamma är de åtgärder som beskrivs i ansökan? Finns det skonsammare alternativ?

Men problemet är att det inte finns enkla, klara och entydiga svar på alla frågor. Det vi vet om lab.djurens situation och reaktioner på olika åtgärder kommer från en mängd olika de-taljundersökningar, och dessa säger ibland emot varandra. Eller också tar de bara upp vissa sidor av ett problem, så att även när man sett vad som skrivits om ett visst ämne finns det fortfarande en rad obesvarade frågor.

Det hederligaste är därför att redovisa olika undersökningar, sätta dem bredvid varandra och se vilka slutsatser man kan dra. Är resultatet förvirrande och motsägelsefullt har man åt-

�

Inledning

minstone en startpunkt för frågor och bedömning. Och nästa vecka publiceras det kanske en artikel någonstans som täpper igen kunskapsluckorna och reder ut motsägelserna.

Det finns förstås andra kunskaper än de som redovisas i vetenskapliga undersökningar. De som har erfarenheter av att arbeta med labdjur, som t.ex. försöksdjurspersonal, kan ha kun-skaper och erfarenheter som är mycket värdefulla. Sådan kunskap som inte bygger på kontrol-lerade undersökningar utan på osystematiska iakttagelser kallas inom forskarvärlden för ”anec-dotal evidence”. Och tyvärr kan den också ofta vara full med luckor och alldeles vilseledande.

Det bästa är alltså om ens ställningstaganden har en så gedigen grund som möjligt. Den vetenskap som sysslar med att denna grund kallas försöksdjursvetenskap, laboratory animal science. I länder som USA, England och Nederländerna är det många som arbetar med så-dana frågor och resultatet av deras arbete publiceras i facktidskrifter, symposierapporter och – undantagsvis – i vanliga böcker. I Sverige finns den bara representerad i ganska liten ut-sträckning.

Men det är kunskaper från denna verksamhet som, tillsammans med etiska och andra överväganden, borde påverka besluten i nämnderna.

�

1. Allmän bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�Regelverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�

Djurskyddslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�Förordningar, föreskrifter, riktlinjer, allmänna råd m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�

Djurskyddsförordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur SJVFS �01�:�6, saknr L 1�0. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .17

Internationella konventioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18Europarådets konvention ETS 1�� om ryggradsdjur som används till försök och andra vetenskapliga ändamål. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18Appendix A . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .19

Vad är ett djurförsök?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .19Övriga formella krav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1

Journaler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1Allmänna och offentliga handlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Allmänna handlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Offentliga handlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Sekretess . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Tillsynsmyndigheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Forskning in vivo och in vitro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

Är in vitro-forskning alltid djurvänlig? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��De tre R:n . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Bolognadeklarationen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�6Replacement . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�6Reduction . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�8Refinement . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�9De tre R:n i konflikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0Att jämföra forskning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0

”Alternativa metoder” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Forskningen och ansökningarna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Djurförsöken i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Nämnderna och prövningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

De djurförsöksetiska nämnderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Den djurförsöksetiska prövningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Beredningsgrupperna och den första bedömningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�6Plenarsammanträdet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�8”Paragraf 16-ärenden”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�8Överklagande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�9

�. Djur och djurslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1Olika slags laboratoriedjur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1Beteckningar på genetiskt definierade djur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��En mus är inte bara en mus, och en kanin inte bara en kanin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�� Möss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�� Råttor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�7 Marsvin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�9 Kaniner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�9 Grisar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�9 Katter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0

Han- och hondjur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1

�. Burmiljön, stress, isolering, transporter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Regelverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Europakonventionens Appendix A. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

6

Djurskyddslagen och djurskyddsförordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Makromiljön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Ljud och vibrationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Burutrymmen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Miljöberikning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .60

Vad innebär ”berikning”? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .60Hur tillfredsställer man djurens behov? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .60Berikning och djurvariation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Möss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�

Möss vill ha mer utrymme . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Mössen bygger helst bon själva . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Annan berikning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Berikning eller gruppboende? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Hur mössen påverkas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�

Råttor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Råttbon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6�Annan berikning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .66

Marsvin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .66Kaniner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .67Grisar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .67Fåglar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .67

Stress hos labdjur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .68Labmiljö och stress. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .68Normal hantering i samband med skötsel och försök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .69Att lyfta upp en mus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .70

Isolering. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�Råttor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�Metabolismburar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�

Fixering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�Transporter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�

Regelverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�DFS �00�:10, L � . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�

Förhållanden under transporten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7�Återhämtningstid. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .76Dräktiga djur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .76

Kryopreservering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .77

�. Blodprov . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .78Blodmängder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .79

Blodprov och återhämtning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .79Vad händer om man tar för mycket? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .81Djurskyddsmyndighetens siffror är för höga. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .81Upprepade blodprov och beteende. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�

Provtagningsmetoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�Orbitalpunktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�

På vilka djur gör man orbitalpunktion? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�Bör djuren sövas? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�Räcker det inte med lokalbedövning? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�Är det skadligt? Hur reagerar djuren? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�Upprepade orbitalpunktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�Kritik mot orbitalpunktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8�

Alternativ till orbitalpunktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .86Råttor: svansven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .86Vena saphena . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .86

7

Svanssnitt (tail bleeding). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .86Tungvenen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .87Under underkäken (submandibulärt blodprov) (mus) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .88Ven på fotens översida . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .89Råttans fot . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .89Jugularvenen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .89Blodprov från kanin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .89

Provtagning under lång tid. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .90Jugularvenen med kanylering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .90

Blodprov och anestetika . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .91En jämförelse mellan blodprov från halsven (jugularven) och orbitalplexus, och inverkan av olika slags sövningsmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .91

�. Injektioner och administration av substanser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .9�Dosstorlekar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .9�Intradermal injektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .9�Intramuskulär injektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .96Intraperitoneal injektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .96Subkutan injektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .98Intravenös och intraarteriell injektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .99Peroral administrering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .99

Sondmatning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .100Intranasal administrering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .101Intratrakeal administrering. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .101Infusion via kateter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .101Injektion i hjärnan (intracerebral) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�Injektion i lederna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�Osmotiska minipumpar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�

Svält och törst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�Svält. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�

Begränsat födointag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�Total svält. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�Svältperioder och deras effekter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .10�Att lindra problemen vid svält . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .107Svält och anestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .107

Törst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .107

6. Sövning, smärta och smärtlindring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .109Vad säger bestämmelserna? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .109Några grundbegrepp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .11�

Smärtmekanismerna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .11�Hur smärtan förmedlas. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .11�De smärthämmande systemen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .11�Smärta och upplevelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .11�Smärta och ”lägre” djur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .11�

Vilka djurförsök orsakar lidande?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .117Sedering och anestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��

Administrationssätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Preparat och effekter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��

Om preparat och preparatnamn. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Handelsnamn och aktiv substans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Koncentration, mängd, administrationssätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��

Sedering. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��

8

Diazepam. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Medetomidin (Domitor) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Xylazin (Rompun) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��

Anestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�6Bieffekter och kombinerade preparat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�6Uppvaknande och återhämtning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7Anestesi och postoperativ smärtlindring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8α- (alfa-)kloralos . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Desfluran (Suprane) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Enfluran (Efrane) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Eter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Fentanyl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�0Halotan (Fluothane). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�0Hypnorm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�1Isofluran (Isoflo Vet.; Forene) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�1Ketamin (Ketalar). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�1Kloralhydrat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Lustgas (kväveoxidul el. dikväveoxidul), N

�O. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��

Metoxifluran . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Pentobarbital . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Propofol (Diprivan) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Sevofluran (Sevorane). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Tiopental (Pentothal Natrium). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Tribromoetanol (”Avertin”) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Uretan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7

Jämförelser mellan några olika sövningsmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7Inhalationsanestetika och irritation. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7

Neonataler, smärta och anestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Neonataler är smärtkänsliga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Neonataler är smärtkänsligare än vuxna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Hypotermi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1��Anestesimedel för neonataler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�6

Att återföra neonatalerna till modern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�6Analgesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7

Systemisk och lokal effekt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7Särskilda preparat, översikt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8

Självadministrering. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�9Acetylsalicylsyra (t.ex. Aspirin) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�0Buprenorfin (Temgesic) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�0Fentanyl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�6Ibuprofen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�6Karprofen (Rimadyl vet.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7Ketoprofen (Romefen vet.). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7Meloxikam (Metacam vet.). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7Morfin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�7

Lokalanestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Bupivakain (Marcain). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8EMLA-kräm. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Lidokain (Xylocain) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8Tetrakain . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1�8

9

7. Lidande och avlivning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .161Hur ser man hur djuren mår? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .161

Se hur djuret beter sig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .16�Att klassificera smärta: myten om den säkra bedömningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .16�Hur känner man igen smärta hos ett djur? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .167

Mätningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .168Mat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .168Vikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .170Telemetri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .170”Stresshormon”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .171LABORAS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .17�Ansiktsuttryck . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .17�Vokalisering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .17�

Bedömningsscheman (”score sheets”) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .17�Avbrytningspunkt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .178

Att förutsäga döden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .178Var ligger gränsen för djurens lidande? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .179Hur bestämmer man avbrytningspunkt? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .180

Vad är en bra avbrytningspunkt? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .181Allmänna och specifika kriterier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18�Kliniska tecken och beteenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18�

Pälsen: piloerektion m.m.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18�Viktnedgång – punkter och mönster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18�Uttorkning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18�Kroppstemperatur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .18�Andning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .186Röda ögon och röd nos (chromodacryorré) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .186Snett buret huvud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .186Andra onormala kroppställningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .186Letargi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .187Förlamning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .188Kramper (epilepsi, konvulsioner) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .188Skakningar m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .188

Andra undersökningsmetoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .189Mekanismbaserade slutpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .189

Eutanasi. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .19�Fysiska metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .19�

Halshuggning (dekapitering) och cervikal dislokation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .19�Koldioxid. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .19�Foster och neonataler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .199

8. Några speciella sjukdomsmodeller och försök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�00Akutförsök. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�00Kirurgi m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�00

Att komma åt hjärnan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�00Cancer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�01

Olika slag av cancer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�01Symptom, undersökningsmetoder och avbrytningspunkt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0�Cancer och smärtlindring. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0�

Strålning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0�Immunisering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�0�

Immunisering i trampdynan m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�08Polyklonala antikroppar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�09

10

Monoklonala antikroppar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�09

Vad säger regelverket? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�10Adjuvans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�10

Freunds adjuvans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�11Alternativ till Freunds adjuvans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1�

Genmodifiering; transgena djur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1�Vad innebär gentekniken? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1�

Gener och proteiner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1�DNA-molekylen och generna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1�Könsceller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�1�

Genmodifiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�16Genmodifiering och djurantal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�17Gången vid genmodifiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�18Transfereringen av det genmodifierade ägget till surrogatmamman. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�19Genförändringens resultat: fenotypen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��0Märkning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Tåklippning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Öronclips, ”örhängen” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��6Öronklippning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��6Mikrochips. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��6En jämförelse mellan olika märkningsmetoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��7

Typning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��7Formella regler för vävnadsprov . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��8Gentypning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��8Polymerase Chain Reaction (PCR) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��8

Vävnadsprov: invasiva metoder . . . . . . . . . . . . . .��9Vad säger bestämmelserna? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��9Smärta och anestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��0Lidande efter svansbiopsi och andra ingrepp. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��0Svansbiopsi med och utan anestesi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��1Vävnad från tår och öron . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Icke-invasiva metoder. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Hårsäcksprov . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Salivprov . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��6Avföring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��7Är icke-invasiva metoder skonsammare än invasiva? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��7Jämförelser mellan olika metoder att ta DNA. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��9

Vävnadsprov för Southern blot . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��9Försök i undervisningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��0

Vad säger bestämmelserna?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��0

9. Den etiska bedömningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Att sitta i en djurförsöksetisk nämnd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Checklistor vid bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Djurskyddslagen och djurskyddsförordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Upprepning av försök. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Djurförsök på skonsammaste sätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�� Lidande och samhällsnytta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

Djurskyddsmyndighetens anvisningar och råd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��6Ansökningsblanketten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��6Djurförsöksetiska utredningens checklista . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��0Andra minneslistor och bedömningsmodeller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��1

11

Reservationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Nämndarbetet och reservationerna ur juridisk synpunkt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��Reservationens utseende . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��

10. Att hitta kunskap. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��7Litteratur och webbadresser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��7

Altweb . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .��8Jordbruksverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 258

Kurser, filmer och bildserier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�60

Bilagor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�6�Sifferuttryck m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�6�

Volymer och vikter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263Bil. � Ur djurskyddslagen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�6� Ur djurskyddsförordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�66

Bil. � Försöksdjursstatistik. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�70Bil. � Inspektionsrapport Smittskyddsinstitutet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�7�Bil. � Ur Djurskyddsmyndighetens kungörelse om burhållning m.m. Saknr L �. . . . . . . . . . . . . . . . . .�76Bil. 6 Ur ETS 1��, Appendix A, rev. version �006. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�77

Bil. 7 Bedömning av djurhälsa för smågnagare och kanin (”KI-mallen”). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�80

Bil. 8 Biovitrums mall för bedömning av djurhälsa vid försök avsedda att karaktärisera substansers farmakologiska effekter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�8�Bil. 9 Recognition and assessment of signs of pain and distress in laboratory rodents and rabbits . . . . .�8�Bil. 10 Tecken på smärta (gnagare, kanin, hund, katt, icke-mänskliga primater) . . . . . . . . . . . . . . . . . .�89Bil. 11 Några punkter i Europarådets och rådets direktiv �010/6�/EU av den �� september �010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�90Ordförklaringar och förkortningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�96Tidskriftsförkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�97

Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .�98

1 . Allmän bakgrund

1�

1Allmän bakgrund

Regelverket

Överskådligt kan man skilja mellan tre kategorier bestämmelser:

➣ Djurskyddslagen(DL). Genomattdennaärenlag,ochalltsåstiftadavriksdagen,hardenensärställning

inomregelverket.

➣ Förordningar,föreskrifter,riktlinjer,allmännarådm.m.sominteharstatusavlag.Deviktigasteär:

♦ Djurskyddsförordningen(DF).♦ Statensjordbruksverksföreskrifterochallmännarådomförsöksdjur.SJVFS

2012:26,saknr.L150.♦ Djurskyddsmyndighetensföreskrifterochallmännarådomtransportavlevande

djurSJVFS2010:2,saknrL5.

♦ Djurskyddsmyndighetensföreskrifteromdjuriundervisning.DFS2006:6,saknrL105.

♦ DjurskyddsmyndighetensföreskrifterochallmännarådomtransportavlevandedjurSJVFS2010:2,saknrL5.

Grunden för det svenska regelverket är djurskyddslagen, som kompletteras av djurskydd-sförordningen och, framför allt, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur. DL och DF ger den formella grunden och ramverket för djurförsöksverksam-heten, och SJV:s föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur ger alla detaljreglringar. Denna text, L1�0, är därmed verksamhetens bibel som man ofta har anledning att återvända till. Den måst därför alla som utför eller bdömr djurförsök ha inom räckhåll.

Den centrala myndigheten för det svenska djurskyddet är Jordbruksverket, och de vikti-gaste texterna kan hämtas från verkets hemsida.

En del av Djurskyddsmyndighetens föreskrifter m.m. är ursprungligen utfärdade av t.ex. Centrala försöksdjursnämnden, Lantbruksstyrelsen eller Djurskyddsmyndigheten och har ib-


1�

land fortfarande kvar de gamla beteckningarna. Men detta är bara en gammal felaktighet som hängt kvar.

➣ Internationellakonventionerm.m.♦ Europaparlamentetsochrådetsdirktiv2010/63/EUavden22september2010om

skyddavdjursomanvändsförvetenskapligaändamål(”Försöksdjursdirektivet”,somträddeikraft1januari2013).

Någraavdirektivetshuvudpunkteråtergesibilaga11.

♦ EuroparådetskonventionETS123omryggradsdjursomanvändstillförsökochandravetenskapligaändamål.–Tilldennahörettviktigttillägg,”AppendixA”,somgerenraddetaljerbeträffandehurförsöksdjurenskaskötasochförvaras.Detär här t.ex. man finner uppgifter om minimått på burar för olika djurslag. Appendix Aantogsienrevideradochutvidgadversion2006.

Djurskyddslagen

Vår nuvarande djurskyddslag kom 1988 och har modifierats flera gånger sedan dess. Till de viktigaste förändringarna under senare tid hör modifieringar med nldning av EU:s föröksd-jursdirektiv.

De viktigaste punkterna om djurförsök är följande:

♦ Försöksdjurär”djursomanvändselleräravseddaattanvändasidjurförsök”,menävendjursomredananväntselllervaritavseddaattanvändassomförsöksdjurochsomförvarasiutrymmenförförsöksdjur(§1b)

♦ Djurförsökärbl.a.användningavdjurförvetenskapligforskning,sjukdomsdiagnos,utvecklingavläkemedelm.m.,samtundervisningomdeninnebärattdjuretavlivas,opereras,mantarblodprovellerpåannatsättorsakarlidande.Hiträknasockså om man framställer genmodifierade djur, eller bevarar en stam genmodifieradedjuromdettainnebärattdjurnorsakaslidande.(§1c)

Dedjurslagsomomfattasavlagen–d.v.s.dedjurslagförvilkadetkrävstillståndochetisktgodkännandeommanvillutsättademförförsök–förtecknasidjurskyddsförordningens§§40och41(senedan).

♦ Djurskabehandlasvälochskyddasmotonödigtlidandeochsjukdom,mendettaskyddgällerinteomanvändningengodkäntsavendjurförsöksetisknämnd.(§2)

♦ Djurenskalevaiengoddjurmiljöochhamöjlighetattbetesignaturligt.(§4)♦ Djurenfårinteöveransträngas.(§5)♦ Djurfårbaraanvändastillförsökom:

1. Det inte finns djurfria alternativ;2. Man använder så få djur som möjligt;3. Djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt;4. Djurenärspecielltuppföddaförändamålet(”destinationsuppfödda”).(§19)

♦ DjurförsöksverksamhetenskahaenavJordbruksverketgodkändföreståndare,biståndavenveterinär,samtutbildadochkompetentpersonal.


1�

Det ska dessutom finnas ett djurskyddsorgan,som”gerpersonalenrådifrågoromdjurskyddochövervakarverksamhetenurdjurskyddsynpunkt”.(VaddettaskainnebäraipraktikenbehandlasiSJV:sföreskrifterochallmännarådomförsöksdjurSJVFS2012:26,5kap.)(§20)

♦ Innanmanfårgöradjurförsökmåsteförsökethagodkäntsavendjurförsöksetisknämnd.Detärdessanämndersomiregelverkatkallas”regionaldjurförsöksetisknämnd”(tillskillnadfråndencentralanämnden).HurderegionaladjurförsöksetiskanämndernaärsammansattareglerasiDF,§§43–46.(§21)

♦ Vidprövningenskadenregionaladjurförsöksetiskanämndenvägaförsöketsbetydelsemotdjuretslidande,ochfårbaragodkännaansökanomförsöketkanansesangelägeturallmänsynpunkt.(§21)

♦ Nämndenskaocksåbestämmaomettdjurförsökskautvärderasiefterhand(isåfallav den centrala djurförösketiska nämnden; se nedan). (För försök som klassats som Avsevärdsvårighetsgrad,ellerdärmananvänderprimater,ärensådanutvärderingobligatorisk.DettabehandlasiSJV:sföreskrifterochallmännarådomförsöksdjurSJVFS2012:26,7kap.30–33§§)(§21)

♦ Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd,sombl.a.skaprövaöverklagningsärenden,ochutföraeventuellautvärderingariefterhand.(§21b–e).(DettabeskrivsocksånärmareiDF§§49och49a–g.)

Förordningar, föreskrifter, riktlinjer, allmänna råd m .m .

Djurskyddsförordningen

♦ Dedjurklasserförvilkadetkrävstillståndattgöradjurförsök,ochförvilkadetkrävsetiskprövningavenregionaldjurförsöksetisknämndenligt21§DL,ärdäggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar (§§40, 41)

♦ ”Etisktgodkännandefårintegesfördjurförsöksommedförsvårtlidandesomsannoliktkommerattblilångvarigtochsomintekanlindras”(§41c) Vadsommenasmed”långvarigt”preciserasingenstansiregelverket.Direk

tivetnämner,fragmentarisktoch–somdetförefaller–närmastslumpvisvissatidsgränser,mendettaärbaratillmycketbegränsadhjälp(sekommentarenislutetavbil.11).

♦ ”Avelmedsådaninriktningattdenkanmedföralidandefördjurenärförbjuden”(§29) Dettaärdockipraktikenintenågotstarktförbud.Dettillhördebestämmelser

iDFsomenregionaldjurförsöksetisknämndkanbeviljaundantagfrån(enligt§41c).Ochdessutomäravel”idefalldådjurenkanorsakaslidande”enavdekategoriersomDL(§1b)räknarsomdjurförsök,ochsommandärmeduppenbarligen,trotsförbudetiDF§29,betraktarsomexisterande.

♦ ”Detärförbjudetatttillföradjurhormonerellerandraämnenförattpåverkadjuretsegenskaperiannatsyfteänattförebygga,påvisa,botaellerlindrasjukdomellersjukdomssymptom”(§28) ÄvendettatillhördebestämmelseriDFsomenregionaldjurförsöksetisk

nämndkanbeviljaundantagfrån(enligt§41c).Orsakenärantagligenattpara


16

grafenendasttillåtersjukdomsbehandling,ochdärmed,ominteundantagsmöjlighetenfanns,skullehindramycketavdenforskningsomnämndernaharattbedöma.

♦ Omettdjuranvändsiettförsöksomkan”medförafysisktellerpsykisktlidande”skadjuretbedövas.Ivissafallkanmannöjasigmedofullständigbedövningelleringenbedövningalls,menisåfallska”idenutsträckningsomdetärmöjligt,smärtstillandeellerlugnandemedelanvändasförattbegränsadjuretslidande,sådjuretinteutsättsförsvårsmärta,svårångestellerannatsvårtlidande”(§53) Vadsomhärmenasmed”svårtlidande”etcförefalleroklart.Skadetbara

undvikas”idenutsträckningdetärmöjligt”?Ärdethäralltsåfrågaomandrafall än de som nämns i DF §41c och i direktivets art. 15; i dessa två senare fall tillkommerocksåentidsaspekt(”långvarigt”resp.”longlasting”?

♦ Enregionaldjurförsöksetisknämndbeståravhögst12personerplusordförandeochv.ordförande.Hälftenskavaraforskare/försöksdjurspersonal,ochhälftenlekmän.Avlekmännskamindreänhälftenrepresenteradjurskyddsorganisationer.Ordf/v.ordf.ska”opartiska”och”företrädesvisvaralagfarnaochhaerfarenhetavdömandeverksamhet”.(§43) Detäralltsåingetabsolutkravattordf/v.ordf.skavarajurister.Ledamöternai

nämnden ”representerar” i de flsta fall ingenting (ett visst politiskt part, t.ex.); attdenomineratsavettpartiärenannansak.Därförärordvaletnärdetgällerdesomärnomineradeavdjurskyddsorganisationeranmärkningsvärt:”representerar”.

Obs att det inte är något krav att det ska finnas två representanter för djurskyddsorganisationer i nämnden (även om detta är praxis); är det bara en är ju ävendetmindreänhälftenavantaletlekmän.

♦ Nämnden ”kan” uppdra åt en eller flera ledamöter att bereda ärenden. (§43) DetäralltsåenligtDFintenågotabsolutkravatthaberedningsgrupper.SJV:

sföreskrifterochallmännarådomförsöksdjurSJVFS2012:26,7kap.,7och8§§beskriverdockberedningsgruppernassammansättning(inormalfalletlikamånga lekmän som forskare/försöksdjurspersonal; minst en person från vardera kategorinmåsteunderallaförhållandeningå)ochförskriverattde”skataframettskriftligtochmotiveratförslagtillbeslut”.Detta,ochandraformuleringariföreskrifterna,tycksintelämnautrymmeförattobereddaärendenläggsframförnämnden.

♦ Förattnämndensavarabeslutsförmåste(förutomordföranden)hälftenvaralek

män.(§45)♦ Dencentraladjurförsöksetiskanämndenbehandlasi§§49och49a–g.Enavdess

uppgifterärattbehandlaöverklaganden(somendastfårgörasavforskaren,omdenregionalanämndensbeslutgåtthonomemotpånågonpunkt).Nämndenskameddelasittbeslutsenasttvåmånaderefterdetattdetfullständigaöverklagandetkommitin.

Denandraviktigauppgiftenfördencentralanämndnärattgörautvärderingariefterhand.Avutvärderingenskadetframgåbl.a.omförsöketuppnåttsinasyften,vilketlidandesomdjurenharorsakats,vilkenfaktisksvårighetsgradförsökenhaft,


17

och vilka åtgärder som kan bidra till att ersätta, begräns och ”förfina” djurförsöken. (§49d)

Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur SJVFS �01�:�6, saknr L 1�0 .Här fastslås ett antal grundläggande krav, exempelvis:

♦ 3Rprincipenbetonasofta.DenliggerredanbakombestämmelseniDL19§,menhäråterkommerdenmerkonkret.Exempelvisfastslås,isambandmeddjurförsökiundervisning,att”elevernabörförberedasiginföringreppetgenomattt.ex.använda [...] attrapper”. Det finns i dag utmärkta sådana för olika djurslag, och användningenavsådanainnebärdärmed”replacement”,ersättningivarjefalliettinledandeskedeavövningarna.(Allmäntrådtill3kap,1§9)

♦ Vidplaneringenska”slutpunkt,avbrytningspunkt,hurdjurenssmärtaobehagochannatlidandeskabedömas,ochbehovavtillsyn””särskiltövervägas,motiverasochbeskrivas”(3kap,4§).”Slutochavbrytningspunkternabörgrundaspåvetenskapligareferenser”,fastslårdetallmännarådsomhörtillparagrafen.

♦ ”Avbrytningspunktenskahatydligabedömningskriterier.Svårtlidandeellerattdjuretsjälvdörskaundvikassomavbrytningspunkt.”(3kap,§5)

♦ Detdjurskyddsorgan,somnämnsiDL,behandlasi5kap.Detskagepersonalenrådomde3R,och”informeraomdentekniskaochvetenskapligautvecklingenpådetta område” (5 kap, §4). Några krav på att råden ska följas finns emellertid inte. Som jämförelse: 11 kap föreskrivs att om det (i samband med planeringen) finns oklarheteribedömningenomdjuretutsättsför”onödigtlidande”skaförsöksdjursveterinärenellerexperten(enveterinärärintenödvändigommanredersiglikabrameden”expert”medoklarkompetens)tillfrågas.Omveterinären/expertenharenannanmeningärnförsöksledarenellerföreståndarenskadennameningnoterasijournalen,utankravpåattmantarkonkrethänsyntillveterinärens/expertenssynpunkter.(11kap2§)

♦ Djurskyddsorganetskaförajournalöversinarådochbeslutsomfattasianslutningtillråden.Journalernaskasparasitreår,ochunderdentidenvaratillgängligaförvissamyndigheter.Detsägsintedirektomdettainnebärattdeinteärtillgängligaförandra,exempelvisenskildaledamöteridenregionaladjurförsöksetisknämnden,massmediaellerallmänheten.Omdeinteskullevaradetärdetoklartomdettaärförenligtmedoffentlighetslagstiftningen(seavsnittet”Allmännaochoffentligahandlingar”senareidettakapitel).

♦ Deregionalanämndernasorganisationocharbetebehandlasi7kap.Ledmöternabörhabaslutsunderlagetsenastenveckainnannämndenssammanträde(allmäntrådtill7kap,§9),ochskahafattatbeslutsenast40arbetsdagarefterdetattdenfåttallahandlingar(ikompliceradetfall55dagar)(7kap,14§).

♦ KravetiDL21§attvägadjuretslidandemotförsöketsnyttabetonasi7kap25§.♦ Nämndenskaintebarabedömaomförsöketföljer3Rprinciperna,utanävenom

destatistiskaaspekternaärtillfrdsställande.Somhjälpviddessaavgörandenfårnämndentahjälpavutomståendeexpertis(7kap,27§plusallmäntråd).


18

♦ Klassificringen i svårighetsgrader behandlas kortfattat i 7 kap, 36–43§§. De bör jämförasmedapp.VIIIidirektivet.(Sesammanfattningenavdirektivetibil.11.)

♦ 9kapbehandlaridentitetsmärkningavdjur.Tatuering,frysmärkning,öronbrickor(bördockejanvändaspågnagare)ochmikrochipärdegodkändainvasivametoderna,förutomklipptahålellerhckiöronenpåsmågnagare.Ingenformavtåklippningärsåledestillåten,ochfördettakannämndenintehellerbeviljaundantag.

♦ 11kapbehandlar”Åtgärderisambandmedförsök”,somförhandsbedömningenavdjurtslidande,tillsyn,bedövningochavlivning(sombehandlasutförligtikap.12).

♦ 14kapbehandlarvissasärskildatyperavförsök.somimmuniseringochproduktionav antikroppar (inkl. blodtappning etc); ledsjukdom (som artrit), framställning av genmodifierade djur, och tester att fastställa akut toxicitet).

Beträffande genmodifierade djur: genbestämning ska i första hand göras med ickeinvasivametoderellervävnadfrånöronklipp.Användermanandrametoder(svansbiopsi,tåklipp)måstedettagodkännasavdenregionaladjurförsöksetiskanämnden.Detkrävsattförsöksledarenmotiverarvarförickeinvasivametoderellermatrialfrånöronklippinteräcker.

Föreskrifterna avslutas med bestämmlser om skötsel och hållande. De överensstämmer i stort med bestämmelserna i försöksdjurskonventionens App. A, och motsvarande avsnitt i försöks-djursdirektivet.

Internationella konventioner

Europarådets konvention ETS 123 om ryggradsdjur som används till försök och andra vetenskapliga ändamål .”ETS” innebär att den ingår i ”the European Treaty Series.” Den är publicerad bl.a. på Eu-roparådets webbplats (http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Html/123.htm). I konven-tionen ingår de utvidgningar som publicerades i ETS 170 (http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Html/170.htm). Ursprungsversionen undertecknades i Strasbourg 18 mars 1986.

I konventionen fastslås ett antal grundkrav beträffande djurförsök. En del av dessa har tagits in i direktivet 86/609/EEG, som innehåller de bestämmelser medlemsländerna ska införliva med sin lagstiftning. Till de krav som bara finns i konventionen hör dem om djurförsök i undervisningen:

♦ attdjurförsökiutbildningendastärtillåtna

(a) iutbildningarföryrkendärmanarbetarmedellerkankommaattarbetameddjurförsök eller att vårda försöksdjur;

(b)omdjurförsökenärabsolutnödvändigaförattnåmåletmedutbildningen,och(c) omdetinteexisterarnågradjurfriaalternativ(Art.25).

OBS att ”djurförsök” i direktivet och i Europarådskonventionen definieras på ett annat och mer restriktivt sätt än i den svenska lagstiftningen (se ”Vad är ett djurförsök?” nedan). Detta innebär t.ex. att förbudet mot djurförsök i undervisningen inte omfattar akutförsök.


19

Appendix ADen viktiga bilagan, ”Appendix A” (http://conventions.coe.int/treaty/en/treaties/pdf/123-arev.pdf) antogs i en reviderad och utvidgad version av medlemsstaterna den 1� juni �006. Den innehåller dels allmänna riktlinjer för djurhållningen, dels detaljerade instruktioner för olika djurslag. ”Appendix A” infördes därefter, som riktlinjer, även i Försöksdjursdirektivet (86/609/EEG) som Bilaga II. I detta appendix/bilaga fastslås det exempelvis att

♦ djurhållningen ska ta hänsyn till djurens fysiologiska och etologiska behov; ♦ miljön ska vara så komplex att djuren kan bete sig naturligt; ♦ den”berikning”somdärmedingårigrundkravenskavaraadekvatförstammens

och individens behov; ♦ deminimimåttförburstorlekendastavsergolvytaochbörkompletterasmedhyllor

m.m.;♦ grupphållning,inteensamhållning,ärdetnormala.

Beträffande de angivna måtten för burstorlekar betonar texten upprepade gånger att dessa är minimimått (alltså inte ”rekommendationer” i vanlig mening). I ansökningar om etisk prövning står det inte sällan att djuren förvaras i burar ”enligt svenska och internationella rek-ommendationer”. Appendix A talar emellertid uttryckligen om minimistorlekar: ”minimum cage floor area”, ”minimum cage height”, o.s.v. Dessa minimimått är ökade i förhålllande till den gamla versionen av Appendix A, och ofta större än den nu mycket gamla svenska kungörelsen om burhållning (L �).

Vad är ett djurförsök?Det finns två definitioner av djurförsök som man måste hålla isär:

(a) den svenska definitionen (DL 19§) och (b) den definition som används i EG:s direktiv och i den europeiska konventionen om

skyddavryggradsdjursomanvändsförförsöksochannatvetenskapligtändamål(ETS123).

(a) Enligt djurskyddslagens 19§ gör man djurförsök då djur ”används för vetenskaplig forsk-ning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel eller kemiska produk-ter eller för andra jämförliga produkter”.

Hur djuret påverkas – om djuren t.ex. känner smärta eller lidande eller inte – spelar alltså ingen roll.

En typ av djurförsök börjar med att man söver djuret, utför försöket, och därefter avlivar det utan att det fått vakna upp ur narkosen; alternativt att man avlivar det direkt för att sedan t.ex. använda organen för försök. Sådana fall – de kallas akutförsök – räknas därmed också som djurförsök eftersom djuren dödas för ändamålet, även om det aldrig upplever något av själva försöket.

Enligt ”Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om den etiska prövningen för användning av djur för vetenskapliga ändamål m.m.” (L �8) ska alla djurförsök förhandsprövas ur etisk synpunkt, om försöksdjuren är däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar.


�0

Ryggradslösa djur undantas alltså. Det har diskuterats om det är lämpligt att dra en sådan gräns. Många anser att t.ex. bläck-

fisk (octopus vulgaris) borde tas med, eftersom det verkar tydligt att de också kan uppleva lidande. Om en bläckfisk i ett akvarium utsätts för något som rimligtvis borde orsakat smärta, reagerar den nästa gång personen som orsakat skadan kommer in i rummet genom att försöka gömma sig, antingen rent fysiskt eller genom att sprida bläck. Den kan alltså minnas en obe-haglig upplevelse och försöka undvika att den upprepas.

Därför har man i England tagit in bläckfisken tillsammans med ryggradsdjuren i den kat-egori som ska prövas om man vill använda dem i försök (Morton i Baumans m.fl. 199�). Den räknas också som försöksdjur i det nya försöksdjursdirektivet.

Andra undantag är ”dels sådana utfodringsförsök som sker vid sedvanligt hållande av husdjur och som inte är förenade med lidande för djuren, dels traditionell ringmärkning för fåglar”.

”Sedvanligt hållande av husdjur” innebär att djuren är kvar i sin hemmamiljö. Om de fly-ttas till en forskningsinstitution bör ärendet prövas etiskt.Om man forskar på djur som redan dödats av någon annan orsak (t.ex. slaktavfall) behöver detta inte prövas.

De djur som används för djurförsök ska vara särskilt uppfödda för ändamålet (s.k. destina-tionsuppfödning; DL 19§). Man får alltså inte, som i t.ex. USA, använda omhändertagna herrelösa hundar (s.k. pound dogs) till försök.

(Risken att något sådant skulle hända är knappast stor även utan en sådan bestämmelse, eftersom forskningen normalt kräver att man använder så väldefinierade djur som möjligt.)

Det finns dock en rad undantag från kravet på destinationsuppfödning. De räknas upp i en särskild förordning (Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om undantag från krav på des-tinationsuppfödning av djur som används för vetenskapliga ändamål, DFS 199�:19, saknr L 10�). Här ingår under vissa förutsättningar hund och katt, samt en lång rad andra djurslag inkl. vilda djur. Det är dock tämligen sällan detta blir aktuellt vid de etiska prövningen.

(b) Enligt EU:s direktiv 86/609/EEG och den europeiska konventionen ETS 1�� (art. � i båda) är djurförsök varje användning av djur som ”kan vålla smärta, lidande, ångest eller bestående skada”. Beteendestudier som inte orsakar t.ex. ångest, utfodringsförsök som inte orsakar problem för djuret och avlivning som görs så skonsamt som möjligt räknas därmed inte som djurförsök.

Det var emellertid oklart vilken grad av smärta som, enligt ”EU-definitionen”, krävdes för att användningen av djur skulle definieras som ”djurförsök”.

199�, sex år efter det att konventionen ETS 1�� antagits, preciserades därför officiellt att minikriteriet på ett djurförsök – ur denna aspekt – var den smärta och lidande som orsakades av ett nålstick. Man konstaterade också att lidande på denna nivå kunde orsakas på annat sätt än genom fysisk skada, exempelvis genom att begränsa djurets tillgång till föda eller på grund av vissa beteendestudier. Man förklarade slutligen att även användning av djur för se-rumproduktion och skapande av transgena djurstammar skulle kategoriseras som djurförsök. (Multilateral consultation of parties to the European convention for the protection of vertebrate animals used for experimental and other scientific purposes (ETS 123). Resolution on the interpre-tation of certain provisions and terms of the Convention . Adopted [...] 1992.)

Detta ”nålstickskriterium” på ett djurförsök är också infört i det nya försöksdjursdirektivet


�1

�010/6�/EU av �� september �010 (art. �.1).Det förefaller som om detta tolkas så att akutförsök (försök där djuret sövs ner innan

försöket påbörjas och avlivas utan att få vakna upp efteråt) räknas som akutförsök. Men om djuret vid ett akutförsöks sövs med injektionsanestesi utsätts det dock ofrånkomligen för ett ”nålstick” (the amount of pain, suffering or distress caused by the introduction of a needle into the body of an animal”) (Multilateral consultation . . . punkt �). Även dessa akutförsök borde därför enligt detta kriterium räknas som djurförsök enligt ”EU-definitionen”.

På grund av skillnaderna mellan dessa två definitioner blir naturligtvis statistiken över utförda djurförsök beroende på vilken definition man använder. Därför redovisar SJV djurförsöksstatistik efter båda definitionerna. Nedanstående tabell visar använd-ningen av några vanliga försöksdjur i Sverige år �008. En mer detaljerad statistik finns i bilaga �. På Jordbruksverkets webbplats finns verkets rapport ”Användningen av försöks-djur i Sverige under �008” med utförligare statistik (http://www.jordbruksverket.se, klicka Djur>Försöksdjur>Statistik).

Övriga formella krav

Det fordras tillstånd för att få föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur (DL 19§). En förutsättning för tillstånd (utom att anläggningen är besiktigad och godkänd ur olika synpunkter) är att det finns en föreståndare och en veterinär som båda ska vara godkända av Jordbruksverket, samt personal som genomgått en föreskriven utbildning (DL �0§).

Jordbruksverket ställer samman listor över godkända föreståndare. Alla ledamöter i den djurförsöksetiska nämnden bör ha tillgång till den senaste versionen av denna förteckning. På ansökningsblanketten om etisk prövning av djurförsök ska nämligen den ansvarige föreståndaren skriva på att han ”utan erinran tagit del av det planerade djurförsöket”. Det händer att den som skrivit under här inte är den ansvarige föreståndaren (ibland tycks man på institutionerna inte ha klart för sig vem som är ansvarig), varför detta hör till de saker som bör kontrolleras rutinmässigt vid prövningen.

Alla som använder eller vårdar försöksdjur ska ha gått igenom en viss utbildning för detta. Vad utbildningen ska omfatta anges i Djurskyddsmyndighetens kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om utbildningskrav vid användning av djur för vetenskapliga ändamål m.m., saknr L ��.

JournalerI Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om uppfödning, förvaring, tillhandahållande och användning m.m. av försöksdjur (DFS �00�:1�, saknr L �0) finns en rad kompletterande bestämmelser rörande djurförsök. En av dessa är kravet att föra journaler.För varje primat, hund, katt eller kanin ska det finnas en individuell journal som anger vari-från djuret anskaffats, identifierar det (födelsedatum, kön etc.), beskriver skötsel, förvaring, vidtagna försöksåtgärder, skador eller sjukdomsfall och åtgärder som vidtagits med anledning av dessa, om djuret avlivats av annan anledning än som del i försöket, och om djuret dött (med angivande av orsak). Dessa handlingar ska bevaras i minst tre år efter det sista införan-det och förvaras på anläggningen.

Dessa journaler är allmänna och offentliga handlingar och således tillgängliga för vilken svensk medborgare som helst.


��

Allmänna och offentliga handlingarI tryckfrihetsförordningen (TF), som är en av våra grundlagar, behandlas ”allmänna handlin-gars offentlighet” i kapitel �. Att en handling är ”allmän” och att den är ”offentlig” är alltså två olika saker.

Allmänna handlingarEn handling (text, bild, band- eller videoinspelning, databas, e-post o.s.v.) är allmän om den förvaras, har inkommit till eller upprättas hos en myndighet.

Den anses ha inkommit till myndigheten när den anlänt dit (i praktiken ofta: när den diarieförts) eller mottagits av den behörige befattningshavaren. Detta innebär att man inte kan komma undan offentlighetsprincipen genom att t.ex. skicka ett brev i ett tjänsteärende till befattningshavarens privatadress. Brevet är likafullt en allmän handling så snart det kom-mit mottagaren tillhanda.

En handling har upprättats när den expedierats eller när ärendet slutbehandlats, justerats eller motsvarande. Detta innebär att arbetsmaterial inte är offentligt.

Det sista kan orsaka problem, eftersom det ibland ligger i myndighetens intresse att en handling som man inte vill ha offentlig betraktas som ”arbetsmaterial”. Med den motiver-ingen har t.ex. försöksinstitutioner försökt hindra intresserade att ta del av försöksdjursjour-naler.

Detta har emellertid inte hållit då saken prövats. Journalerna är allmänna handlingar. Det är de också om de gäller djurförsök som ännu inte är avslutade. Orsaken är att handlingar som förs fortlöpande (t.ex. register, journaler m.m.) utgör en särskild kategori handlingar som anses upprättade så snart de är färdiga att ta emot införanden av olika slag (TF � kap. 7§).

Offentliga handlingarI de flesta fall är allmänna handlingar också offentliga. Detta innebär att varje svensk med-borgare har rätt att ta del av dem.

Men en del handlingar är sekretessbelagda. De är alltså allmänna, men inte offentliga. Om man begär att få ut en allmän och offentlig handling ska denna begäran expedieras

”genast eller så snart det är möjligt på stället” och utan frågor. Och med ”genast” menas också ”genast”. En myndighet kan inte hänvisa till att man har mycket att göra för tillfället, att pär-men står inne hos en tjänsteman som är på tjänsteresa eller semester, eller liknande.

En tjänsteman har inte heller rätt att fråga efter namnet på den som vill se handlingen eller varför han/hon är intresserad av den (TF, � kap., 1�§). Justitieombudsmannen är skon-

Några vanliga försöksdjur i Sverige �008

Svensk definition EU-definitionen (ETS 1��)

Möss ��.�� 16.�7�Råttor 66.6�6 ��.0�8Grisar �.00� 1.97�Hundar �.�90 �.�0�Kaniner 1.��1 1.��


��

ingslös mot sådana brott mot tryckfrihetsförordningen.Att ta del av handlingen ”på stället”, d.v.s. hos den myndighet där handlingen förvaras,

ska inte kosta någonting. Vill man däremot ha kopior har myndigheten rätt att ta betalt.Samtidigt föreskriver lagen att en begäran att få ut kopior ”skall behandlas skyndsamt”.

Detta innebär, som JO i flera olika sammanhang betonat då han kritiserat olika myndigheter för försumlighet i detta avseende, att även en begäran att få ut kopior ska behandlas med för-tur och med högst någon dags fördröjning.

SekretessEn allmän handling behöver alltså inte nödvändigtvis vara offentlig. Under vissa omstän-digheter begränsas allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar, t.ex. om de rör rikets säkerhet, central finanspolitik, brottsförebyggande verksamhet och enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Dessa undantag är dock mycket strängt reglerade och preciserade i den s.k. sekretesslagen. Grundregeln är emellertid att så mycket som möjligt ska vara tillgän-gligt för allmänhetens insyn.

Det förekommer ibland att forskare begär att en ansökan ska beläggas med sekretess (genom att kryssa i en ruta på ansökningsblankettens första sida). Ofta beror detta på att konkurrenter som får inblick i hans forskning (t.ex. exakt vilka preparat han testar under vilka förhållanden på vilka djur) kan stjäla hans idéer och dra ekonomisk fördel av detta. Sekret-essen kan då motiveras med sekretesslagens skydd av enskildas ekonomiska förhållanden. I lagens kap. 8, som handlar om ”Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekono-miska förhållanden”, står det (punkt 6):

Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i statlig myndighets verksamhet, som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs…

Den som ska besluta om eventuell sekretess är den myndighet hos vilken handlingen förvaras (TF � kap. 1�§), och den bedömning som ligger till grund för en eventuell sekretess görs varje gång någon begär att få ta del av handlingen.

Ett beslut om sekretess vid en myndighet gäller därmed inte automatiskt en kopia av samma handling som förvaras hos en annan myndighet.

Nämnderna beslutar alltså inte om sekretess utan kan endast föreslå en s.k. sekretess-markering, d.v.s. markera vilka uppgifter i ansökan som bör uppmärksammas då myndighet-en prövar om handlingen kan lämnas ut. Här skiljer sig praxis mellan de olika nämnderna. Somliga vill sekretessbelägger hela ansökan, ibland med den inofficiella motiveringen att det är besvärligt att dela upp texten i offentligt och sekretessbelagt. Andra är noga med att endast föreslå sekretess för de relevanta delarna av ansökan, t.ex. substanser, volymer, administra-tionssätt och liknande.

En detalj i ansökan som på detta sätt kan komma att skyddas genom sekretess är uppgifter (namn, adresser) om uppfödare av försöksdjur. Detta motveras då av risken för skadegörelse, som skulle kunna medföra skada för ”enskilds affärs- eller driftförhållanden”.

Med hänvisning till undantaget om ”enskildas personliga förhållanden” har man ibland velat sekretessbelägga namnen på t.ex. forskare som gör djurförsök, ansvariga föreståndare o.s.v. Sådana försök har dock hittills avvisats.


��

Det som enligt lagen ska sekretessbeläggas är alltså inte hela dokumentet, utan de uppgifter som gör att den enskilde kan lida skada om uppgifterna kommer ut. Dit hör knappast up-pgifter som djurslag (utom möjligen om det gäller någon speciell stam av genmodifierade djur), antal djur, avlivningsmetoder o.s.v. Det har inte varit lagstiftarens mening att sekretess-belägga betydelselösa uppgifter. En nämnds försök att schablonmässigt föreslå sekretessbeläg-gning av hela ansökningar skulle troligen sällan stå sig vid en prövning.

TillsynsmyndighetenNågon av kommunens nämnder har det lokala ansvaret att djurskyddslagen efterlevs. Ofta är det hälsovårdsnämnden, men detta skiftar; det kan t.o.m. vara byggnadsnämnden. Detta in-nebär att nämnden via någon tjänsteman ska kunna kontrollera t.ex. att djurförsöken utförs exakt enligt den prövning som den djurförsöksetiska nämnden gjort, utan modifieringar.

I praktiken fungerar denna tillsyn ofta dåligt. Det är mycket sällan försöksinstitutionerna får besök av någon kontrollant (det har t.o.m. förekommit att de själva klagat på saken), och den tjänsteman som utför tillsynen har ofta ingen fackkompetens att bedöma det han ser – om djuren utsätts för ett otillåtet lidande, t.ex.

Det är därför viktigt att den etiska ansökan och nämndens beslut är formulerade (i skrift; att saker sägs muntligt vid ett sammanträde har ingen juridisk tyngd) så att tillsynen under-lättas så mycket som möjligt. Förvaring, genomförande, kriterier för avbrytningspunkt o.s.v. måste i största möjliga utsträckning vara formulerade så att även den som inte är veterinär eller etolog kan göra en bedömning av situationen.

Som bilaga � återges rapporten från en inspektion av smådjurshållningen på Smittskydd-sinstitutet i Solna i februari �006.

Forskning in vivo och in vitroDå man talar om biologisk och medicinsk forskning är termerna ’in vivo’ (’i livet’) och ’in vitro’ (ordagrant: ’i glaset’) vanliga.

In vivo innebär att man gör forskningen på en levande organism. Att operera djur, ge dem sjukdomar, mäta deras beteende under olika omständigheter o.s.v. är exempel på in vivofor-skning. Detsamma gäller t.ex. tester av nya mediciner på människor, som man gör på ett sent stadium i produktionsprocessen.

In vitro innebär att man forskar på något som inte är en del av en levande organism. Man arbetar alltså med material som ursprungligen kommer från kroppen men nu finns utanför den. Det kan gälla studiet av cellodlingar eller isolerade organ, och målet kan vara att ta reda på exempelvis hur vissa celltyper reagerar på gifter av olika slag, eller att försöka skapa konstg-jord, odlad hud från hudceller (för ersättning vid exempelvis brännskador).

Eftersom in vivo-forskning gäller alla slags försök på levande djur omfattar den situationer som kan vara mycket olika ur djurets synpunkt. Å ena sidan kan det vara försök där djuret överhuvud taget inte märker att man gör något med det, eller bara att man kanske tar ett enkelt blodprov, ger någon ur djurets synpunkt oskyldig injektion, o.s.v., eller gör utfodrings-försök, beteendeobservationer eller liknande. Å andra sidan kan det gälla mycket svåra och smärtsamma försök, som giftighets- och vaccintestning, artritförsök, ren smärtforskning m.m.

Om man kan arbeta med ett problem med hjälp av in vitro-metoder finns det ofta starka


��

skäl att göra det också, och inte använda djur även om det vore möjligt. Orsaken borde vara etiskt grundad omsorg om djuren, och är det förhoppningsvis också, men de ekonomiska as-pekterna är en mycket viktig faktor.

Djurförsök är dyrt. Djurstallar ska uppfylla stränga statliga villkor, personal är en mycket dryg kostnad, och försöksdjur kan kosta en bra slant. Även om en vanlig mus eller råtta inte kostar mer än ca 100–1�0 kr, kan en några månader gammal immunodefekt råtta gå på någon tusenlapp (ska det vara en dräktig hona kan man få punga ut med kanske sex tusen) och en enda genmodifierad mus kan kosta åtskilliga tusen kronor.

Är in vitro-forskning alltid djurvänlig?

Men det är inte självklart att in vitro-forskning alltid är ”djurvänlig” och utförs utan att djur skadats eller lidit. Vid själva forskningen är visserligen inga levande djur inblandade, men det material man använder har ju kommit någonstans ifrån. Ett exempel:

Vid cellodling får cellerna näring genom att leva i ett cellodlingsmedium. För detta an-vänder man många gånger s.k. fetalt kalvserum, som framställs från blodet från ofödda kalvar. Detta orsakar ofta ett svårt lidande, eftersom man på många håll tappar kalvarna på blod med hjärtpunktion utan sövning. (Som jämförelse: att ta ens ett blodprov med hjärtpunktion på t.ex. en vaken råtta i samband med ett djurförsök vore helt otänkbart och skulle aldrig god-kännas av en djurförsöksetisk nämnd. Det förekommer bara på sövda djur som ska avlivas innan de vaknar upp.)

Det finns numera många cellodlingsmedier som inte framställts av serum, och lyckligtvis blir det allt vanligare att sådana används vid in vitro-forskningen. Men fortfarande kan det alltså ligga ett svårt djurlidande bakom förment djurfria cellodlingar.

De tre R:nA guiding principle when considering the capacity of mice to suffer and factors which may compromise their welfare is to always give the animal the benefit of the doubt.(Refining rodent husbandry: the mouse. 1998, ��7)

I så gott som alla sammanhang där man talar om förbättringar i försöksdjursverksamheten hänvisar man till ”de tre R:n”. Dessa står för Replacement, Reduction och Refinement, vilket kan översättas med ”ersättning”, ”minskning” och ”minskning av lidandet”. (Ofta ser man ”refinement” försvenskas till ”förfining”, men det är missvisande.)

”De tre R:s princip” lanserades av de brittiska forskarna William M. S. Russell (zoolog) och Rex L. Burch (mikrobiolog) i deras klassiska bok The principles of humane experimental technique 19�9. I dag står ”replacement” för att man ersätter djur med djurfria metoder, ”re-duction” att man använder metoder som minskar antalet djur, och ”refinement” att man an-vänder metoder som minskar djurens lidande.

På en del håll har man senare velat komplettera med fler R. Viktigast är då reject (avvisa) och redirect (omfördela resurser, troligen från djurförsök till djurfria försök, profylaktiska eller folkhälsobefrämjande åtgärder o.s.v.), men också andra R har förekommit.

Prof. Michael Balls publicerade �009 The three Rs and the humanity criterion, som är en aktualiserad och förkortad upplaga av Russells och Burchs bok.


�6

BolognadeklarationenUnder 1970- och 1980-talen blev det allt vanligare att de tre R:ns princip införlivades i en rad nationella och internationella lagar och konventioner. Slutpunkten på denna utveckling kom vid the �rd World Congress on Alternatives and Animal Use in the Life Sciences i Bolo-gna 1999, där bl.a. Europakommissionen spelade en ledande roll som organisatör. Då antog kongressen, den �1 augusti 1999, med acklamation den s.k. Bolognadeklarationen (Three Rs Declaration of Bologna). I denna hänvisade man uttryckligen till Russell och Burchs bok och skrev att

…they defined:Reduction alternatives as methods for obtaining comparable levels of information from the use of

fewer animals in scientific procedures, or for obtaining more information from the same number of animals.

Refinement alternatives as methods which alleviate or minimise potential pain, suffering or dis-tress, and which enhance animal well-being.

Replacement alternatives as methods which permit a given purpose to be achieved without con-ducting experiments or other scientific procedures on animals.

The participants in the �rd World Congress on Alternatives and Animal Use in the Life Sci-ences strongly endorse and reaffirm the principles put forward by Russell and Burch in 19�9. Humane science is a prerequisite for good science, and is best achieved in relation to laboratory animal procedures by the vigorous promotion and application of the Three Rs. The ”Three Rs” should serve as a unifying concept, a challenge, and an opportunity for reaping benefits of every kind – scientific, economic and humanitarian.

(The Three Rs Declaration of Bologna �000)

Samtidigt uppmärksammade man att det var �0 år sedan The principles of humane experimen-tal technique publicerades och hyllade den närvarande 7�-årige Bill Russell; han höll själv ett (som vanligt) spirituellt tal (Russell �000) där han – också, som ofta, i sång(!) – kritiskt grans-kade utvecklingen under de gångna �0 åren.

Europakommissionen anammade också till fullo deklarationen och förklarade att de tre R:n ”ska ses som ett övergripande och sammanbindande begrepp som kan resultera i en kontinuerlig minskning av antalet djur i försök utan därmed äventyra människors hälsa eller miljöskyddet, och utan att hämma den biomedicinska forskningens framsteg” (Richardson �000).

Att de tre R:ns pricip ska vara vägledande vid all djurförsöksverksamhet var därmed fast-slaget på högsta EU-nivå.

Replacement

Bolognadeklarationen definierar alltså ”replacement” med orden ”metoder som gör att man kan uppnå ett visst mål utan att göra experiment eller andra vetenskapliga försök på djur”, och i Sverige använder man alltid ”replace”, ”ersätta”, i betydelsen ”göra försök där varje an-vändning av djur ersatts med djurfria metoder”.

Eftersom denna innebörd av ordet är allmänt använt vore det meningslöst att försöka än-dra på den saken. Vad mycket få tycks vara medvetna om (eftersom Russell och Burchs bok uppfyller kraven på en klassiker: en bok alla talar om men ingen har läst) är emellertid att de båda författarna använde ”replacement” i en annan betydelse än den som är den vanliga i dag.

Med replacement menade de nämligen att ersätta de kännande och upplevande (”sen-


�7

tient”) djur som traditionellt använts för djurförsök med någonting annat. Och detta ”någonting annat” kan mycket väl vara djur, så länge dessa är icke-kännande och icke-upplev-ande djur.

Författarna skriver:

We shall use the term ’replacement technique’ for any scientific method employing non-sentient material which may in the history of experimentation replace methods which use conscious living vertebrates... In relative replacement, animals are still required, though in actual experiment they are exposed, probably or certainly, to no distress at all. In absolute replacement, animals are not re-quired at all at any stage. (Kurs. här.)

Till ”relative replacement” hör, enligt författarna, exempelvis akutförsök. Eller att man dödar djur för att använda deras organ. Om någon i dag kallar detta t.ex. refinement är det inte en-ligt Russell & Burchs användning av termen.

Ett annat exempel på relative replacement är då man använder decerebrerade katter (ett av deras konkreta exempel; alltså katter där delar av hjärnan slagits ut så de inte kan känna eller uppleva någonting).

Använder man mikroorganismer, växter (t.ex. lökar för tester av akut toxicitet), tekniska apparater som datorer etc., så är detta däremot exempel på ”absolute replacement”

Att Russell och Burch talar om replacement fast de använder djur är lätt att förstå om man tänker på ”EU-definitionen” av djurförsök. Enligt denna är ju inte ett akutförsök ett djurförsök. Om man alltså ersätter ett ”vanligt” djurförsök med ett akutförsök har man enligt denna definition (och enligt Russell och Burch) undvikit ett djurförsök och ersatt det med ”något annat” – alltså: replacement.


�8

ReductionThe most effective way to reduce animal numbers would be not to use them at all. (Mann m.fl. 1991)

Minskning av antalet djur i djurförsök är ofta en fråga om kompetent statistik. Statistiskt kompetenta forskare har ibland riktat mycket hård kritik mot sina kolleger för dålig projek-tplanering och amatörmässiga beräkningar, med resultat att mängder av djur används i onö-dan. Detta gäller inte bara när ett projekt använder onödigt många djur för att nå hållbara slutsatser. Alltför få djur innebär att resultaten inte är pålitliga, och djuren har därmed an-vänts utan någon som helst mening.

En av de mest ihållande kritikerna är Michael F.W. Festing (som själv skrivit flera han-dledningar i experimentell design och statistisk analys). Hans tema är att mycken medicinsk forskning är ogenomtänkt, dåligt upplagd och genomförd, och drar dåligt underbyggda slut-satser av försöken eftersom den statistik de bygger på ofta är amatörmässig och missvisande. I en rad olika föredrag och artiklar har han gjort genomgångar av aktuell forskning och pekat på bristerna. I en artikel skriven 1991 konstaterade han, efter att ha gått igenom ett urval av 78 vetenskapliga uppsatser, att ”People using animals should be required to take formal train-ing courses which include sessions on experimental design in order to minimize animal use and increase experimental efficiency” (Festing 199�). I ett föredrag �00� konstaterar han att problemen kvarstår, och han vädjar till de anslagsgivande institutionerna att ta sitt ansvar: ”Organisations that fund scientific research have an interest in the quality of research and in ensuring that the minimum number of animals is used, and they also have the power to do something about it. There is an urgent need to make these organisations more aware of the likely benefits of improved experimental design and statistics.” (Festing �00�.)

I Sverige behöver man inte i ansökan motivera det djurantal man begär, och det krävs inte heller om man i en tilläggsansökan vill utöka antalet djur kraftigt. Detta kontrasterar mot t.ex. många ansökningsformulär om etisk prövning vid amerikanska universitet, där man kräver en noggrann specificering som går långt utöver vad som krävs i Sverige. Jämför föl-jande utdrag ur en amerikansk ansökningsblankett med den svenska ansökningsblankettens p. �:

TheAPRCmembersmustbeabletocertifyingoodconsciencethattheinvestigatorisusingtheminimumnumbersofanimalsnecessaryandthattheappropriatespecieshasbeenselected.Thiscanbebestaccomplishediftheinvestigatorsexplaintheirstrategyinsomedetail.

♦ Species justification should explain both (1) why the chosen species is optimal for the project and (2) why animals of a lower phylogenetic class are not acceptable for the project. Lower acquisition or maintenance costs should not be used as a justification. Acceptable justifications might be that all of the preliminary data has been collected in this species, thetechnologieshavedevelopedonlyinthisspecies(e.g.transgenics),theonlyavailablereagents use this species, the species has properties that model the human in certain ways, orthisspeciesistheminimumsizetodotheindicatedmanipulations.

♦ Toevaluatetheappropriatenessofanimalnumbersthecommitteemustunderstandtheintendeduse.Alistingofthedifferentexperimentalgroupsandthenumberofanimalspergroups is useful and flow diagrams are very helpful.

♦ Theinvestigatorshoulddescribetheendpointtobemeasured,thevariance(eitheranticipated or based on previous experiments), the difference between experimental and controls


�9

that would be regarded as relevant, and the statistical tests that will be used to evaluate the data.Withthesenumbersinhand,theinvestigatorshouldideallycalculatethenecessarysample size. The APRC has a biostatistician who will aid in reviewing this portion.

♦ Itisrecognizedthatnoteveryanimalenrolledinaprojectprovidesusabledataandamodest surplus of animals may be requested to cover unforeseen problems.

♦ Someproposalscoververylargeprojectsspanningseveralyears.Thecommitteerecognizes that it may be difficulty to predict, with any accuracy, experiments that will take place 1 or 2 years in the future. One alternative is to outline a prototype experiment with the differentexperimentalgroups,controls,groupsizes,andendpoints.Theinvestigatorcanthenindicate that particular parameters (e.g. times, doses, drug types, etc.) will be varied for an estimated“X”numberofexperiments.

♦ Some proposals involve novel experimental manipulations where it is uncertain that usable data will be obtained. The investigator may wish to break the proposal into phases beginning with a pilot study to be followed by further experiments should the initial pilot prove successful.Approvalcanbegiventothepilotstudyand,ifsuccessful,approvalcanbeextendedtotherestoftheprojectoutlinedinthesameproposal.

♦ The number of animals requested for a particular study can be increased at a later date with the amendment form. Justification for the additional numbers must be provided. A large increaseinanimalnumbersshouldbeaccompaniedbyaproportionallymoredetailedjustification.

♦ In the case of transgenics, the investigator should explain how many animals will be used to develop the transgenic, how many will be used to maintain the breeding colony, and how many will be used in experimentation. Many investigators elect to divide this into two protocols:onefordevelopmentofthetransgenicandonesubmittedafterthetransgenicisprepareddetailingtheexperimentstobeperformedandtheanimalnumbersneeded.

Ansökan måste alltså motivera varför man inte kan använda djur på en lägre fylogenetisk nivå (jämför kravet i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m., � kap. 1§, p. �), precisera antalet djur i de olika försöksgrupperna, beskriva de punkter där mätningarna görs, ange graden av acceptabel varians, och vilka statistiska test som kommer att användas. På bl.a. denna grundval kan försöksledaren beräkna det antal djur som behövs. Klarar han inte det på bästa sätt ställer universitetet statistisk kompetens till förfogande.

Genom dessa krav har också den djurförsöksetiska kommitten möjlighet att bedöma om antalet djur är rimligt för det aktuella projektet, d.v.s. det tredje av de tre R:n. Motsvarande krav finns tyvärr inte i det svenska regelsystemet.

I en översikt har Mann m.fl. (1991) tagit upp olika statistiska och icke-statistiska aspekter som den granskande kommitten (och, naturligtvis, försöksledaren) bör tänka igenom. Han medger visserligen att den professionelle forskaren – och naturligtvis den djurförsöksetiska kommittens lekmannarepresentanter – kanske inte är förtrogna med alla de statistiska aspe-kter han kortfattat tar upp. Men aspekterna är angelägna och kommitten måste ta ställning till dem. Ett försök som på grund av sina brister är slöseri med tid är, framhåller författarna, också ett slöseri med djur.

RefinementRefinement is an ongoing scientific process and it is important that the committees are continuously updated on developments in laboratory animal science.


�0

(Hagelin m.fl. �00�)

Enligt djurskyddslagens kap. 19 får man inte göra ett försök, om det kan utföras på ett skon-sammare sätt. Detta är att tillämpa ’refinement’ och det bygger naturligtvis på en elementär etisk princip.

En lika viktig etisk princip är att ge djuren ”the benefit of doubt”. Till exempel: är man osäker på om en viss åtgärd orsakar smärta, ska man förutsätta att den är smärtande och ge djuren smärtlindring. Detta särskilt om motsvarande åtgärd skulle vara smärtande för män-niska.

Som en amerikansk forskare framhöll i en diskussion på Compmedlistan: vi gör djurförsök för att lära oss att slippa det minsta lidande i våra liv. Då är det minsta man kan begära att vi använder våra kunskaper till att också låta försöksdjuren slippa smärtor i samma utsträckning.

Att djuren mår bra fysiskt och psykiskt är viktigt inte bara ur etisk utan också ur veten-skaplig synpunkt. En titel som ”Happy animals make god science” (Poole 1997) är talande: om djuren inte har normal fysiologi och beteende, så kan djurförsöken inte ge bra resultat.

Till refinement hör också förbättringar i djurens situation då det gäller djurhållningen (berikning m.m.)

Det förekommer att försöksledare inte vill ändra på sådana förhållanden eftersom det in-nebär att man ändrar i försöksbetingelserna. Detta skulle kunna göra att resultaten inte blir jämförbara med den publicerade forskningen. För att argumentet ska ha tyngd krävs det då dels att just dessa försöksbetingelser är relevanta för resultaten, och dels att dessa försöksbetin-gelser redovisas i den publicerade forskningen.

Försöksdjurskonventionens Appendix A, liksom det nya försöksdjursdirektivets, föreskriv-er att djuren ska ha tillgång till lämplig, artspecifik berikning (direktivets bilaga III).

De tre R:n i konflikt

De tre R:n är inte helt möjliga att kombinera, utan kan stå i konflikt med varandra. Om man t.ex. minskar antalet djur i försök genom att återanvända dem till andra försök,

eller om man tar det antal blodprov man behöver för statistiskt säkerställda resultat från ett mindre antal djur som vardera får lämna många prov i stället för att fördela proven på ett större antal djur, har man tillgodosett ’reduction’ på ’refinements’ bekostnad. I sådana val-situationer är de flesta etiskt sakkunniga bedömare eniga om att det är ’refinement’ som bör ha prioritet (Hansen m.fl. 1999). Det är viktigare att se till det enskilda djurets lidande än till antalet djur. – Se vidare kommentaren till djurskyddslagen ovan.

Att jämföra forskning

Vetenskapliga artiklar ger mycket sällan adekvat information om djurhållning, berikning m.m. Om möjligt ännu mer sällan nämns vad en eventuell berikning i så fall bestått i. Detta sista är viktigt, eftersom olika djurslag och olika stammar kan ha rätt olika attityd till olika slag av berikning: vad som kan sysselsätta det ena djuret långa perioder i sträck förefaller helt


�1

ointressant för det andra djuret.Samtidigt är vissa typer av enkel men uppskattad berikning – bobyggnadsmaterial och rör

för smågnagare, t.ex. – i all tysthet standard på en del forskningsinstitut utan att detta särskilt nämns i vare sig ansökningar eller redovisningar.

(Ett minimum av de informationer som bör anges då man redovisar resultaten av djurförsök anges i ”Guidelines for specification of animals and husbandry methods when re-porting the results of animal experiments” 198�. Har saknar man emellertid viktiga punkter, som exempelvis berikning och sociala aspekter, som kan påverka mätvärdena.)

Guidelines for the specification… (198�, 106) påpekar också att resultaten från ett visst försök med ett visst djurslag endast gäller under de förhållanden som gällde vid försöket. Ofullständiga data begränsar, eller motverkar helt, försökets värde som jämförelsematerial. Att man därmed kan vara tvungen att upprepa försök som redan gjorts är inte bara irriterande, tidskrävande och dyrt. Det orsakar också att djur dödas i onödan, vilket är etiskt oaccepta-belt.

Sådana ofullständigt dokumenterade försök saboterar därmed den ambition som ligger bakom djurskyddslagens krav (19§) att djurförsök inte får vara onödiga upprepanden av re-dan gjorda försök, och strider därmed mot kravet på reduction.

Många publicerade studier ger inte heller fysiologiskt relevant information, som t.ex. dju-rens vikt. En undersökning visade att �0% av uppsatserna inte ens nämnde hur många djur som använts, och man försummade också ibland t.o.m. att ange hur många djur som dött under försöket, vare sig detta var avsikten eller inte. Undersökningen sammanfattar:

Den mest påfallande aspekten av dessa data är hur ofta man utelämnar information. Att man up-plyser om djurens antal, kön och ursprung är rimligtvis elementära krav på all forskning som in-volverar djurförsök, men det är förbluffande hur ofta till och med denna information saknas eller är oklar (Smith m.fl. 1997).

Likaså visar en genomgång av 100 publicerade uppsatser om immunologiska experiment att inte en enda av dem nämner om djuren fått någon form av analgesi eller inte (Piersma m.fl. 1999).

Hur detta ska tolkas är oklart. Kanske beror det på att man faktiskt inte använt någon analgesi. Detta kan i så fall bero på att man varit rädd för att analgesin skulle påverka immun-systemet. Men det är också möjligt att djuren fått något slag av smärtstillande preparat utan att detta nämnts.

Att saken inte berörs i studierna gör dem naturligtvis vetenskapligt diskutabla, liksom det faktum att ingen diskuterar hur organismens reaktioner på stress och smärta under försök utan analgesi påverkar försökens validitet.

Dessutom vet vi att sådana saker som djurens immunsystem eller cancertumörers tillväxt påverkas av hur djuren hanteras av sina vårdare och av stressfaktorer i miljön – faktorer som inte heller brukar beröras i de vetenskapliga rapporterna.


��

”Alternativa metoder”Uttrycket ”alternativa metoder” används i två olika betydelser på ett förvirrande och motsä-gande sätt. Detta gäller inte bara i den allmänna debatten, utan även i regelverket och i stat-liga utredningar.

Den naturliga och ursprungliga innebörden av uttrycket är ”djurfria metoder”. Men sedan över en generation har uttrycket vanligen en vidare innebörd.

Vi har sett att Russell och Burch i sin epokgörande The principles of humane experimen-tal technique 19�9 använde termerna ”reduction alternatives”, ”refinement alternatives” och ”replacement alternatives”, att Bolognadeklarationen anammade denna terminologi, och att Europakommissionen i sin tur anammade Bolognadeklarationen i dess helhet.

Men begreppet ’alternativ’ har dissekerats djupare än så. En utredning inom EU:s Quality of Life programme (�th Framework Programme of RTD) [European Research and Devel-opment] <http://www.inemm.cnr.it/animalsee/index.html> konstaterade i sin ”final report and recommendations” Alternative methods in animal experimetation: evaluating scientific, ehical and social issues in the 3Rs context att det är mångtydigt på ett svårhanterligt sätt. Frånsett att det ibland står för ”djurfria alternativ” kan det, exempelvis, tolkas som (1) ett alternativ till ett visst, specifikt djurförsök; (�) alternativ till en viss metod, ett visst genomförande eller om-ständigheter i samband med djurförsök, och (�) en alternativ strategi eller infallsvinkel (ap-proach) till de vetenskapliga eller tekniska frågor som ligger bakom försökets tillkomst.

Utredningen föreslår därför att man i klarhetens intresse inte bara ska tala om ’alternativ’, utan om ’ersättningsalternativ’, och att helst specifiera vad man menar så precist som möjligt.

Man föreslår att definiera ’alternativ’ som varje sätt att genomföra ett djurförsök som avser - att ersätta ett försök som skulle kunna komma i konflikt med djurens intressen, - att minska det antal djur som används, eller - att modifiera försöket så att djurens välbefinnande både under själva försöket och i samband med detta blir så väl tillgodosett som möjligt:

An alternative to an animal experiment is any procedure – i.e., any method or technique, proposal or approach – that is meant to replace a particular science-based procedure that may harm the in-terests of animals, to reduce the numbers of animals required, or to refine the procedure in such a way that the welfare of the animals in the procedure itself or in its context, is optimised.

Definitionen av ’alternativ’ som en tillämpning av �R-principen antogs tidigt av Centrala försöksdjursnämnden ”liksom av flertalet liknande utländska organisationer” (Thelestam 198�). I dag använder både forskningsinstitutioner och officiella publikationer normalt ordet med denna innebörd (Walum 199�). Det finns emellertid undantag. Exempelvis använder forskningsstiftelsen Forska Utan Djurförsök <www.forskautandjurforsok.se> konsekvent or-det enbart med syfte på projekt som ersätter djurförsök; detta i linje med stiftelsens syfte, som är att stödja just sådana projekt.

Man måste också vara uppmärksam på att även i statliga utredningar m.m. kan termi-nologin någon gång vackla så att ordet ibland kan syfta på att ersätta djurförsök, ibland på de tre R:n.

Walum (199�) har emellertid problem med att ’alternativ’ kopplas till de tre R:n. Han menar att ”den redovisade, och allmänt accepterade, definitionen av alternativa meoder är att den låser fast diskussionen vid redan exiserande djurbaserad metodik och därmed kan utgöra ett hinder för prospektiv utveckling av alternativ”. Hans tanke är att i de fall där det i dag inte finns några etablerade djurmodeller finns det naturligtvis inte heller några alternativ till dessa


��

icke-existerande modeller – ’alternativ’ kräver ju, logiskt sett, att det finns något som man ska ha alternativ till. Att låsa sig vid �R-definitionen skulle därmed på något sätt riskera att hämma utvecklingen av djurfria forskningsmetoder, eftersom man mentalt p.g.a. alternativ-begreppet alltid utgår från djurmodeller som den självklara utgångspunkten.

Walums farhågor har också av någon anledning, utan att diskuteras närmare, citerats i den statliga utredningen Djurförsök (SOU 1998:7�), s.86.

Men denna oro är säkerligen obefogad och bygger mest på en konstig lek med ord. ’Al-ternativ’ är visserligen ett relativt begrepp, men ’in vitro’ är ett absolut. Den forskare som har en idé om hur hon skulle kunna bidra till lösningen av ett problem med bestämning av geno-toxicitet med hjälp av sofistikerade analyser av kromosomförändringar hos vanlig gul lök som under kontrollerade betingelser utsatts för olika slag av giftpåverkan – för att ta ett exempel ur verkligheten (för en enkel sammanfattning se Fiskesjö 1996) – hämmas knappast av diskus-sioner om hur ordet ’alternativ’ ska tolkas.

Att ordet ’alternativ’ i �R-betydelse förefaller intuitivt ologiskt är en annan sak. Att man anser att man använder så få djur som möjligt eller utför ett försök på ett enligt egen bedömning så skonsamt sätt som möjligt innebär alltså att man använder ”alternativa metod-er”. För att ta en jämförelse: med samma resonemang skulle alternativet till att köra bil inte vara att man t.ex. cyklar eller tar tåget, utan att man kör bil lite långsammare.

Detta nyspråk är emellertid så etablerat att det i allmänna sammanhang knappast längre går att använda ”alternativa metoder” i betydelsen ”djurfria metoder” utan kommenterar. Det är därför säkrast att, som EU-rapporten rekommenderar, skriva/säga vad man menar på ett otvetydigt sätt.

Forskningen och ansökningarnaDe allra flesta ansökningar nämnderna behandlar gäller medicinsk forskning. Det är också de ansökningarna som är de mest kontroversiella, eftersom djuren i många fall måste utstå plågsamma försök. Bakom en ansökan står normalt inte en ensam forskare, utan ett helt forskarlag. Dessa har under lång tid planerat det projekt som nu ska genomföras.

Projekten kan vara av mycket olika slag, som man märker så snart man bläddrar igenom en bunt ansökningar. Det kan vara allt från en väl intrimmad grupp av erfarna vetens-kapsmän som arbetar med några centrala medicinska problem till några unga ambitiösa for-skare som kanske i första hand är ute efter att få ytterligare en uppsats publicerad i en vetens-kaplig tidskrift för att meritera sig för en hägrande docentur.

Gemensamt för alla är att forskningen kostar pengar. Finansieringen kan vara av olika slag. Läkemedelsbolagen får huvudsakligen bekosta sin forskning själv, medan universitets-forskarna – deras institutioner har oftast ganska dåligt med pengar – söker anslag från olika fonder. Den viktigaste bidragsgivaren är Vetenskapsrådet.

Man sänder därför in en omfångsrik ansökan (i en mängd exemplar) till Vetenskapsrådet, där det planerade projektet beskrivs i detalj.

Vetenskapsrådet granskar alla ansökningar ur vetenskaplig synpunkt. Ansökan behöver vid den tidpunkten inte vara godkänd av en djurförsöksetisk nämnd, men pengarna betalas


��

inte ut förrän nämnden gett sitt godkännande.Projektet kanske sedan löper på åtskilliga år, men den djurförsöksetiska nämndens till-

stånd vara bara i tre (DF �8§). När den perioden börjar närma sig sitt slut gäller det alltså att komma in med en fortsättningsansökan.

Om det gällande tillståndet att göra djurförsök inom projektet går ut och nämnden inte hunnit besluta om den nya ansökan, måste försöken avbrytas om man inte vill begå lagbrott. Att göra djurförsök utan nämndens välsignelse är inte tillåtet.

Djurförsöken i SverigeEn grov sortering av djurförsöken efter deras ändamål (�00�) ger följande bild:

Nämnderna och prövningenInnan man får göra ett djurförsök måste det ha godkänts av en djurförsöksetisk nämnd (DL �1§). Bestämmelserna om de djurförsöksetiska nämnderna och deras arbete finns i djurskydds-förordningen �1–�9§ och i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m.m. (L �8).

De djurförsöksetiska nämnderna

Hur de djurförsöksetiska nämnderna är sammansatta och arbetar beskrivs i djurskyddsförord-ningen, §§�1–�9.

Landet har i princip sju djurförsöksetiska nämnder med sekretariat i tingsrätten i om-rådets centralort. De finns i Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. I praktiken finns det fler. I Stockholm finns det, på grund av arbetsbelastningen från bl.a. Karolinska institutet i norr och AstraZeneca i söder, tre stycken: Stockholm N avd. 1 och � och Stockholm S. Även Göteborgsnämnden har delats i två avdelningar.

En nämnd består av högst 1� personer. Dessa är:

♦ Ordförandeochviceordförande.Dessabörvarajuristerochopartiskaiförhållandetillgruppernaforskare/djurförsökspersonalochlekmän.Bådafårintesamtidigtdeltaibesluten.

♦ Forskareochförsöksdjurspersonal,sammanlagt6personer.♦ Lekmän,sammanlagt6personer.Avdessahartvånomineratsavdjurskyddsorgani

sationerochfyraavpolitiskapartier.

Ledamöterna i nämnden har personliga suppleanter. Vilka som dessutom har rätt att närvara vid sammanträdet behandlas i Djurskyddsmyn-

dighetens föreskrifter om den etiska prövningen (L �8), 1�§ (se under rubriken Plenarsam-manträdet nedan).

En ansökan om etisk prövning av djurförsök ställs till tingsrätten i det område där den huvudsakliga delen av forskningen skall bedrivas. Ansökan görs på en blankett, som kan lad-


��

das ner från Jordbruksverkets webbplats. På tingsrätten diarieförs ansökan, och blir därmed allmän och offentlig handling om inte den sökande har begärt sekretess. Detta gör man med ett kryss i en ruta på blanketten.

Antalet prövade ansökningar �008

Prövade ansökningar 1.88�Godkända ansökningar 1.�86 7�,6 %Ansökningar godkända med villkor �76 ��,� %Avslagna ansökningar �0 1 %Ansökningar med reservationer 197 10,� %Ansökningar med genmodifierade djur 677

Den djurförsöksetiska prövningen

Huvudparagrafen för den etiska prövningen finns i djurskyddslagen. Den lyder:21§ Vid prövningen av ett ärende skall nämnden väga försökets betydelse mot lidandet för djuret.

Nämnden får bifalla en ansökan om djurförsök endast om om en sådan användning kan anses

Grundforskning �1% Läkemedelsutveckling 18% Testning �% Produkt- och kvalitetskontroll 1% Undervisning 1% Övrigt �6%

Och de som utför dem är:

Universitet, högskolor, landsting ��% Läkemedelsindustrin 18% Övriga företag och myndigheter �9% (varav ca �7% fisk)

Den medicinska forskningens fördelning på olika kategorier:

Cancer 1�% Nervsystemets sjukdomar �1% Hjärt- och kärlsjukdomar 1�% Övriga sjukdomar (hos människa) �9% Veterinärmedicin �%


�6

angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 19§ 1–3 är uppfyllda.

(Förutsättningarna enligt djurskyddslagens 19§ 1–� är försöket inte kan ersättas med djurfria metoder, att man använder så få djur som möjligt, och att djuren inte inte utsätts för större lidande är som är absolut nödvändigt.)

Det är alltså försökets betydelse ur allmän synpunkt och djurets lidande som ska bedömas, in-genting annat. Carl Wilhelm Nisser, som tidigare bl.a. varit chefsjurist på Lantbruksstyrelsen, uttrycker detta klart:

Prövningen i de djurförsöksetiska nämnderna är inte av teknisk eller ekonomisk art utan en etisk prövning, dvs en prövning där djurskyddet sätts i centrum. I �9§ DF anges vilka omständigheter som de djurförsöksetiska nämnderna skall ta hänsyn till vid sin bedömning: å ena sidan försökets betydelse och å andra sidan lidandet för djuret.(Nisser 199�, 9� f.)

(Den vägning i djurskyddsförordningens �9§ som Nisser syftar på har från 1 april �006 in-förts i djurskyddslagens �1§.)

Att vilja spara pengar på djurskyddets bekostnad är således inte acceptabelt.Det kan förekomma att en försöksledare anser att en viss åtgärd eller metod, som är nöd-

vändig för att försöket ska kunna genomföras på ett ur lagens (DL 19§) synpunkt acceptabelt (d.v.s. skonsammare) sätt, inte kan användas eftersom den medför överraskande extrautgifter. Ett sådant argument kan alltså inte godtas av nämnden, eftersom det enbart tyder på dålig förberedelse och budgetering av projektet. Hade forskningen varit genomtänkt även ur etisk synpunkt hade sådana utgifter funnits med i bilden från början lika väl som alla andra kost-nader för utrustning, personal, lokaler m.m.

Hur prövningen ska gå till i praktiken – beredningsgrupper, plenarsammanträden, kallelse av forskare, själva prövningen o.s.v. – beskrivs framför allt i Djurskyddsmyndighetens kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m.m. (Saknr L �8).

Beredningsgrupperna och den första bedömningenNämnden är uppdelad i ett antal beredningsgrupper, som bör bestå av både forskare/försöks-djurspersonal och lekmän:

Djurskyddsmyndighetens kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m.m. Saknr L 28

9 § Beredning av ansökningsärenden inför nämndens sammanträden görs i en eller flera av nämnden tillsatta arbetsgrupper. Vid sammansättningen av en sådan arbetsgrupp skall eftersträvas att lekmän och forskare/försöksdjurspersonal blir till lika antal representerade. Endast om särskilda skäl lägger hinder i vägen får annan sammansättning beslutas. Dock bör alltid minst en lekman och minst en forskare/försöksdjurspersonal ingå i arbetsgruppen.

Inför varje sammanträde i nämnden (s.k. plenarsammanträde) fördelar en sekreterare på tingsrätten ansökningarna på de olika beredningsgrupperna, som går igenom ansökningarna och vid ett beredningsgruppsammanträde (eller kanske bara per telefon eller mail) har kon-takt med forskaren för att ställa frågor med anledning av ev. oklara punkter i ansökan.


�7

Grundregeln enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter är:

10 § Om det inte är obehövligt från utredningssynpunkt, skall en försöksledare kallas till berednin-gen för att personligen eller genom företrädare svara på frågor och lämna kompletterande muntliga uppgifter. Erfordras särskild sakkunskap vid beredningen kan även annan person, t.ex. en veterinär, höras skriftligen eller muntligen.

Kommentaren betonar värdet av att försöksledaren (eller en representant för denne) personli-gen träffar beredningsgruppen.

”Obehövligt” blir det om ansökan gäller t.ex. vissa enkla beteendeförsök eller akutförsök, eftersom man då kan nöja sig med kontakt per telefon eller brev (e-post).

Vid kontakten med försöksledaren kan gruppen föreslå ändringar eller kompletteringar av ansökan på olika punkter. All extrainformation som försöksledaren (eller hans representant) bidrar med och som kan ha betydelse för ärendet ska föras in på blanketten i rutan ”Komplet-terande uppgifter till ansökan”. Är försöksledaren själv närvarande vid prövningen och gör ändringar eller kompletteringar ska dessa ändringar signeras av honom.

(Enligt DF �8§ ska de djurförsöksetiska nämnderna ”biträda dem som leder djurförsöken med råd”. Detta krav är egentligen en tillämpning av den generella bestämmelsen i förvalt-ningslagens �§: ”Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.” En viktig del av denna rådgivning äger rum vid kontakten mellan beredningsgrupp och försöksledare.)

Beredningsgruppen lämnar ett förslag till hur nämnden bör ställa sig till ansökan, t.ex. att den godkänns eller avslås eller förenas med villkor. Beslutet skrivs på blanketten.

Man kan också avstå från att lämna något förslag och i stället föreslå att försöksledaren kallas till nämndens plenarsammaträde, eftersom man anser att den djurförsöksetiska nämn-den i dess helhet bör få tillfälle att träffa försöksledaren för att ställa frågor om försöket.

Andra möjligheter är att gruppen bordlägger ärendet för att försöksledaren ska få tillfälle att komma med kompletteringar, eller att man förklarar att ansökan inte är acceptabel i nuvarande skick och rekommenderar den sökande att dra tillbaka ansökan och gå hem och skriva om alltihop, eller kanske t.o.m. dela upp en omfattande ansökan i flera separata. Det är nämligen inte ovanligt att den sökande beskriver ett helt forskningsprojekt i sin ansökan, fast detta egentligen består av flera olika djurförsök som bör redovisas i separata ansökningar. Det är då oftast omöjligt att bedöma vad varje enskilt djur utsätts för, eftersom många av de up-pgifter som lämnas i ansökan bara gäller en del av de djur ansökan omfattar, oklart vilka och hur många.

Som enskild ledamot behöver man inte ta ställning vid beredningsgruppens sammanträde. Är man osäker kan man avstå, till skillnad från vid nämndsammanträdet. Har det t.ex. kommit fram uppgifter under beredningen som sätter det som står i ansökan i ett nytt ljus och som man kanske vill undersöka närmare kan man alltså låta bli att stödja ett ev. beslut i bered-ningsgruppen. För att dokumentera att man deltagit i beredningen kan man t.ex. skriva ”Av-vaktar” intill sitt namn.

Om man skriver under ett visst beslut och sedan ändrar sig under tiden fram till nämndsammanträdet är man av samma skäl inte juridiskt bunden av sitt ställningstagande i beredningsgruppen. Det förekommer t.o.m. att beredningsgruppen i dess helhet ändrar up-pfattning om ett ärende under nämndsammanträdet på grundval av synpunkter eller fakta som kommer fram då. Men ansökan bör förstås vara så väl beredd av gruppen att sådana fall


�8

blir sällsynta.

PlenarsammanträdetVid plenarsammanträdet går nämnden igenom alla ansökningarna och tar ställning till om de ska godkännas eller avslås. Förvaltningslagens 18§ beskriver hur detta ska gå till: Kan inte nämnden enas, lägger ordföranden fram de olika förslagen till beslut på ett sådant sätt att de kan besvaras med ja eller nej. Sedan avgör han vilket som fått flest röster, såvida ingen begär omröstning. Denna ska i så fall göras öppet.

Nämnden är beslutsför när minst tre från vardera av de båda kategorierna forskare/försöksdjurspersonal och lekmän är närvarande (förutom ordföranden). Även om fler än dessa sex är närvarande får inte fler delta i beslutet än att det är lika många från de båda kategori-erna som röstar (DM:s föreskrifter om den etiska prövningen… L �8, 1�§). Enkel majoritet gäller, och ordföranden har utslagsröst.

Förvaltningslagens 18§ föreskriver också:

I ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild är varje ledamot som deltar i den slut-liga handläggningen skyldig att delta även i avgörandet.

I nämnden är man därmed (till skillnad från i beredningsgruppen) skyldig att rösta. Här har man ingen rätt att stå över eller lägga ner sin röst, utan man måste ta ställning.

Nämnden kan också bordlägga ärendet eller återförvisa det till beredningsgruppen för förnyad utredning. Den kan också besluta att kalla sökanden till plenarsammanträde så hela nämnden får tillfälle att ställa frågor.

Vill man inte acceptera nämndens beslut kan man reservera sig, vilket då antecknas i pro-tokollet (man har ”avvikande mening”). Detta innebär att man inte är ansvarig för beslutet (som ju t.o.m. kan vara felaktigt eller olagligt). Man måste säga till att man reserverar sig in-nan sammanträdet avslutas.

Att man reserverar sig innebär inte att man är tvungen att lämna in en särskild skrivelse om saken, men om man vill kan man motivera sin kritik mot beslutet i en skriftlig inlaga. I de flesta fall är detta naturligtvis lämpligt, så att de som i framtiden läser protokollen kan se vad i beslutet man vände sig mot.

En sådan skriftlig reservation bör enligt praxis lämnas in senast en vecka efter sammanträ-det. Man kan också välja att ansluta sig till majoritetens ståndpunkt, men lämna in ett särskilt yttrande med synpunkter på ärendet. Se vidare i kapitel 9.

Utomstående har ingen rätt att närvara vid nämndens sammanträden. Djurskyddsmyndighet-ens föreskrifter om den etiska prövningen (L �8), 1�§, nämner vilka som har denna rätt: rep-resentanter för länsstyrelsen och för den lokala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet, ansvariga föreståndare och rådgivande veterinärer.

Om nämnden vill låta andra personer närvara är det nämnden själv som bestämmer detta.

”Paragraf 16-ärenden”Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m.m. (L �8):

16 § En djurförsöksetisk nämnd skall till Djurskyddsmyndigheten anmäla beslut som gäller 1. djurförsök där djur kommer eller löper risken att utsättas för svårt lidande som blir långvarigt, eller 2. djurförsök som är av principiell betydelse från etisk synpunkt.


�9

Denna paragraf tillämpas mycket sällan, vilket man ofta brukar beklaga. Nämnderna bör alltså anmäla sådana ärenden oftare. Kommentaren påpekar och exemplifierar att svårt li-dande inte behöver vara fysiskt, utan också kan bero på rent psykiska och sociala faktorer.

Representanter för den centrala myndigheten (SJV) menar att paragrafen inte omfat-tar t.ex. alla djurförsök av den högsta svårighetsgraden. I dessa behöver ju inte lidandet vara långvarigt, och försöket i sig behöver inte vara av principiell betydelse ur etisk synpunkt.

Enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m. (DFS �00�:�, L ��), � kap, 7 §, ska ett bedövat försöksdjur som kan få mer än obetydlig smärta i samband med att bedövningen upphör avlivas, om inte den djurförsöksetiska nämnden beslutat om undantag. Sådana undantag är dock inte möjliga om djuret utsätts för ”svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande”. I dessa fall ska djuren alltså avlivas.

16 § i L �8 (ursprungligen från 1988) förutsätter emellertid att djur kan utsättas för ”svårt lidande” som dessutom kan bli långvarigt.

Enda möjligheten att förena dessa två formuleringar är om förbudet mot svår smärta etc i L �� inte gäller i de fall då djuret överhuvud taget aldrig varit bedövat, vilket strängt taget också är vad paragrafen indirekt säger. Det är därmed bara i dessa fall som en § 16-anmälan kan bli aktuell. Några fall med svårt lidande – vare sig lång- eller kortvarigt – ska det alltså överhuvudtaget inte finnas att anmäla om djuret varit bedövat.

Som nämnts ovan på tal om den svenska djurskyddslagen kontrasterar detta mot de dan-ska lagbestämmelserna. Enligt den danska lagen får djur inte under några omständigheter uppleva ”stark smärta, annat intensivt lidande eller intensiv ångest”.

ÖverklagandeDen som fått avslag på sin ansökan kan inom tre veckor överklaga hos länsrätten. Överklagan ska vara skriftlig och skickas till den djurförsöksetiska nämnden.

Möjligheten för den sökande att överklaga ett avslag infördes 1998. Det första ärendet gällde ett beslut i Malmö/Lundnämnden, som nyligen hade ändrat sin praxis och inte längre accepterade att en forskare ville använda eter som sövningsmedel. Nämnden motiverade sitt beslut med att etersövning var onödigt plågsamt och att det fanns skonsammare alternativ. Sedan länsrätten inhämtat yttranden från nämnden och CFN fastställde den nämndens avslag. Forskaren valde då att inte överklaga hos högre instans.

Enligt ett förslag av �006 års djurförsöksetiska utredning, Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU �007:�7; <http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/86953>), skall den som fått avslag på sin ansökan kunna överklaga till en särskild, cen-tral överprövningsnämnd i stället för som nu hos respektive länsrätt. Denna ska bestå av en ordförande med domarerfarenhet, fyra ledamöter med vetenskaplig kompetens och två lekmän. Utredningen föreslår att Vetenskapsrådet och Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) ska föreslå de vetenskapliga ledamöterna, och att vet-erinärmedicin i kombination med försöksdjursvetenskap alltid ska vara representerade. Av lekmännen ska den ena företräda djurskyddsintressen, och den andra kan komma från någon humanitär organisation som Röda Korset eller Rädda Barnen. Till skillnad från lekmannakat-egorin i de djurförsöksetiska nämnderna bör de däremot inte representera politiska partier, eftersom man i så fall skulle kunna ifrågasätta deras oberoende. Om etisk kompetens ska vara representerad berörs inte av utredningen. Nämnden föreslås vara beslutsför om tre av de vetenskapliga ledamöterna och en lekman är närvarande.


�0

� . Djur och djurslag

�1

2Djur och djurslag

Olika slags laboratoriedjur

Varje djurslag kan delas in i två huvudkategorier: de som är genetiskt definierade och de som inte är det.

De genetiskt definierade djuren är oftast så hårt standardiserade att de har särskilda beteckningar (t.ex. ”BALB/c-möss”). Det finns två avsikter med detta:

Dels vill man minska variationen inom gruppen så mycket som möjligt. Därmed mins-kar risken att resultatet av ett försök påverkas av faktorer som man inte känner till. En annan fördel är att man kan använda mindre mängd djur i försöket för att få statistiskt signifikanta resultat.

Dels vill man ha djur som har speciella egenskaper, t.ex. saknar immunsystem. Om t.ex. ett djur genom en mutation råkat få (eller mista) en viss egenskap, har man försökt få fram en stam av likande djur genom inavel med startpunkt i det muterade djuret. Många mus- och råttstammar bland försöksdjuren har uppkommit på detta sätt.

Den första av dessa två punkter är något av en dogm inom forskningen. Det hindrar inte att den har ifrågasatts.

Flera forskare har påpekat att en långt driven standardisering innebär att forskningsresultat endast är giltiga under de exakta förhållanden som rådde under försöket. I diskussionen om ”The standardization fallacy” har man hävdat dels att problemen med att generalisera utifrån försöksresultat som nåtts under vissa betingelser är relativt små, dels att det vore orealistiskt att kräva kontroll över alla bakgrundsvari-abler. (För exempel på en förteckning över parametrar som alla helst borde vara kontrollerade bakgr-undsvariabler, se den tabell som publicerats av Mutant Mice Behavior (MMB) network på deras websajt <http://www.medizin.uni-koeln.de/mmb-network/List%20of%20parameters.htm>.

Mot detta har andra svarat att den första invändningen är felaktig, och att den andra är irrelevant; man kan inte ursäkta brist på vetenskaplig precision med ekonomiska argument. Se vidare t.ex. Würbel �00�.

Genetiskt definierade djur kan framställas genom avel eller genom genetisk modifiering.Det finns flera typer av avel. Många av de möss och råttor som används i försök kom-

mer från standardiserade stammar som framställt genom inavel, d.v.s. genom att man parat syskon med varandra för att få fram homozygoter. Man räknar med att efter �0 generationers inavel är djuren genetiskt homogena till 98%, och de betecknas då som en inavlad stam, men många av de vanliga försöksdjuren har inavlats i mer än �00 generationer. De allra flesta inav-lade stammar är möss och råttor, men det finns också en del inavlade marsvin och hamstrar.


��

Inavlade stammar är, generellt sett, ”svaga” djur utan särskilt stor motståndskraft mot påfrest-ningar, vare sig det är sjukdomar eller miljöförändringar.

Sedan början av 19�0-talet finns det ett standardiserat beteckningssystem för inavlade djur. Det består av två till fyra versaler följt av ett snedstreck och högst tre bokstäver (som an-ger producenten).

Om man parar djur från två inavlade stammar får man s.k. F1-hybrider, som är heterozy-gota på alla de punkter där de båda föräldrarnas anlag skiljer sig. Å andra sidan kan man med speciella avelstekniker få fram stammar som bara skiljer sig från ursprungsstammen med en enda gen. F1-hybrider är betydligt robustare än inavlade djur.

Med utavlade djur menar man ungar efter föräldrar som är mindre besläktade med varan-dra än det genomsnittliga släktskapet i en population.

En specialkategori av genetiskt definierade djur är de som är genetiskt modifierade, d.v.s. de transgena. Här går ännu längre i standardisering genom att försöka skräddarsy djur med all-deles speciella egenskaper. Man kan skapa ”knockouter” (knock out-djur är djur där en eller flera gener är borta eller utslagna) för att t.ex. undersöka vilken funktion en viss gen har i ett visst sammanhang; om den motverkar effekten av ett visst preparat, t.ex. Man kan också tillverka djur som ur vissa synpunkter har mänskliga egenskaper, t.ex. en gris vars organ man kan transplantera till en människa utan att det mänskliga immunsystemet reagerar.

Det finns en mängd väldefinierade transgena djur – mest möss, men även många råttor – som kan köpas via katalog från företag i olika länder. Till de största leverantörerna hör Jack-son Laboratories, Inc., Harlan och Taconic.

Många framställer djur med de speciella egenskaper man vill ha på det egna laborato-riet. Tekniska problem gör dock att resultatet ofta inte blir det väntade. Ansökningar om framställning av transgena djur måste därför prövas noga av nämnden.

En introduktion till genetiska grundbegrepp och problem i samband med genetiskt modi-fierade djur finns i kapitel 8. Några av de viktigare databaserna över genmodifierade labora-toriedjur nämns i diskussionen om ansökningsblankettens fråga efter djurart, ras och stam i kapitel 9.

Djur som inte är genetiskt definierade kan vara av olika slag. De kan vara resultatet av att man låtit djuren föröka sig slumpvis (vilket kanske resulterar i att några blir inmavlade, andra inte). För andra ändamål har man kanske påverkat fortplantningen för att helt undvika ina-vel.

En speciell kategori är s.k. wild-type. De förutsätts vara likartade sina vilda stamfränder, och kan därmed variera mycket ur genetisk synpunkt.

Beteckningar på genetiskt definierade djur

De djur som används i försök har normalt en beteckning som anger djurslag, stam och vilken underkategori de tillhör (t.ex. modifierade vid ett visst laboratorium eller företag). ”C�7BL/6J”, till exempel, visar att det handlar om musstammen ”C �7 black” i en version som tagits fram vid Jackson Laboratory (vid sidan av åtskilliga andra varianter av C�7BL).

Med hjälp av dessa beteckningar kan man hitta den speciella djurtyp det är fråga om i de olika databaserna över genetiskt definierade djur (vare sig de är transgena eller framavlade). Där kan man sedan få en beskrivning av fenotypens egenskaper.


��

I ansökningsblanketten för etisk prövning av djurförsök frågar p. � efter djurart, ras, stam och djurens karakteristika. Här bör försöksledaren ange sådana exakt beteckning på de djur som ska användas i försöket så att nämnden, liksom beträffande p. �, dokumentationskrav, har möjlighet att själv gå till källorna och ta del av informationen där.

En mus är inte bara en mus, och en kanin inte bara en kanin

Även om vi håller oss till smågnagarna, som ju är de allra vanligaste djuren i laboratorierna, finns det naturligtvis stora skillnader mellan djurslagen. En råtta, t.ex., är inte bara en tio gånger så stor mus. Möss är t.ex. känsligare för hantering och ändringar i ljus, ljud och vibra-tion än råttor, deras sociala relationer är annorlunda, o.s.v. (Tabata m.fl. 1998). Att blodsock-ernivåer varierar mycket mer hos möss än hos råttor som resultat av samma behandling torde också tyda på att möss är mer lättstressade än råttor.

Också de olika djurstammarna kan skilja sig en hel del från varandra. Då man t.ex. jäm-förde ett par olika kaninstammar med varandra under olika levnadsomständigheter (Held m.fl. 199�) – man satte dem i burar med olika slag av berikning – var den stam som kallas ”Dutch x Californian” (”D x C”) mycket aggressivare och mer aktiva än de stillsammare och mer sociala ”New Zealand White” (”NZW”). (Det är alltså naturligt att NZW är mycket vanligare som försöksdjur än D x C.) Liknande gäller förstås också andra djur. T.o.m. inälvor-nas placering kan tendera att skilja sig mellan olika stammar (se under Intraperitoneal injek-tion i kap. �).

Det är därför farligt med generaliseringar av typen ”möss stressar ihjäl sig om man ger dem ett springhjul” eller ”det enda viktiga för en råtta är att den har kompisar”, eftersom des-sa egenskaper kan variera mellan olika stammar. Man bör alltså inte säga att ”en mus” beter sig på ett visst sätt, utan man måste precisera vilket slags mus det gäller: stam, kön, ålder.

Men inte ens det räcker. Det har visat sig att även relationen mellan djuret och laborato-riemiljön spelar i. Då man gjorde samma vanliga beteendetester på åtta olika musstammar vid tre olika laboratorier bekräftades visserligen i stort sett de skillnader i beteende mellan stammarna som orsakades av deras skiftande genetiska bakgrund. Men man såg också skill-nader i mätresultaten som varierade systematiskt med laboratorierna, trots att man gjort stora ansträngningar att hålla alla övriga bakgrundsvariabler konstanta. Författarna konstaterat ex-empelvis att när det gäller knockoutdjur kan man inte utan vidare förutsätta att beteendeskill-nader orsakats av den genetiska förändringen, eftersom även laboratoriemiljön spelar in som en viktig med förbisedd faktor. Exakt samma test på samma slags djur gav olika utslag beroende på om man gjorde det i t.ex. Albany, New York eller i Portland, Oregon. (Crabbe m.fl. 1999)

I presentationen av djurslag nedan är värden från basdata för olika djur ungefärliga, eftersom de påverkas av många faktorer. Det kan finnas skillnader mellan olika stammar, vilket gör att olika författare ger olika medelvärden för samma parameter (exempel: Moore 199� anger att en råtta har �7,�–69,9 ml/kg blod, medan Wolfensohn och Lloyd 1999 säger ��–70; kanin-ers vikt kan variera från 1 kg för holländsk dvärgkanin till 6 kg för Nya Zeeland vit); vissa värden ändras kontinuerligt (viktökningen för en råtta, till skillnad från en mus, är påtaglig hela det första året). Vattenintag varierar med temperatur, födans vatteninnehåll, o.s.v.


��

Naken mus

Möss

Vikt Avvänjning �1(–�8) dagar Hanmus ��–�0 g Dräktighet 19 (18–�1) dagar Honmus �0–�0 g Kroppstemperatur �6,�–�8,0° Nyfödd 0,�–1,� g Puls �00–800 slag/min Vikt vid avvänjning 10 g Vattenintag 1� ml/100g/dagLängd ca 1�–1� cm Födointag 1� g/100 g/dag (varav svansen ca hälften) Antal ungar i kullen 6–1�Livslängd 1–� år (Baumans 1999)

De möss som används i laboratorierna (mus domesticus domesticus) härstammar från den vanliga husmusen (mus musculus). De är allätare, nattaktiva. Klättrar utmärkt; dessutom duktiga på att hoppa och gräva. De har snabb ämnesomsättning och är därför känsliga för låga temperaturer och svält. Att de snabbt är uppe och äter efter t.ex. en operation som ett livsvillkor för överlevnad är därmed inget tecken på att de mår bra. De har utmärkt luktsinne och hörsel och kommunicerar med ljud som ligger långt över människans hörförmåga (s.k. ultraljud).

Möss är mycket sociala djur som lever i fasta, hierarkiska sociala system. De bör därför helst få möjlighet att leva i liknande grupper med gott om utrymme; ensamhållning är påfres-tande och förkastligt. I naturligt tillstånd bor möss i hålor i jorden vilket ger dem skydd från deras naturliga fiender och samtidigt kontroll över omgivningen.

Här finns det emellertid skillnader mellan olika slags möss. Det gäller exempelvis två mycket vanliga musstammar i laboratorierna: BALB-möss tycks vara mer anpassade till ett liv på markytan och är därför inte så benägna att gräva gångar, till skillnad från C�7BL som gräver invecklade system av gångar om de får möjlighet (Augustsson �00�, �8). Då vanliga laboratoriemöss placerats i burar som gett dem möjlighet att gräva på samma sätt som i na-turen, har de byggt komplicerade gångsystem som överensstämt med dem som grävts av vilda möss (Adams & Boice 1981). Augustsson (�00�) såg att beteende och reaktioner vilda möss och laboratoriemöss som avlats fram sedan länge var påtagligt lika.

Likheterna tyder på att mycket av det naturliga reaktionsmönstret finns kvar även hos domesticerade laboratoriemöss som avlats i fångenskap under lång tid. Med avseende på de beteenden som undersökts i denna avhandling finns inte mycket som talar för att de labora-toriemusstammar som undersökts skulle avvika på ett sätt som gör att de har lättare, jämfört med vild husmus, att anpassa sig till den inhysningsmiljö som idag erbjuds. (Augustsson �00�, �9) Men vilken berikning som passar bäst beror alltså bl.a. på vilket slags möss det gäller. Som en klassisk uppsats i ämnet konstaterar: ”A mouse is not just a mouse”.

Man har avlat fram över 1000 olika genetiskt definierade musstammar som används inom olika slags djurförsök, framför allt inom den medicinska forskningen där mössen är de i särklass vanligaste försöksdjuren. Till de mest använda hör de ”nakna mössen”, som saknar fungerande tymus och därmed inte pro-ducerar T-celler som normala djur. Resultatet är att de saknar immunsystem och därmed inte har normala bortstötningsme-kanismer. Därför används de för studier av allehanda sjukdomar som har eller kan ha med immunsystemet att göra, som cancer,


��

Genomsnittlig vikt hos några vanliga labbmusstammar. Även om viktkurvorna så småningom blir betydligt mer hori-sontella än hos råttor är det en tydlig skillnad i vikt mellan möss i olika åldrar och mellan han- och honmöss. Dessa skillnader är naturligtvis viktiga vid bestämning av dosstorlekar vid injektioner och blodprovsuttag, varför man alltid bör kontrollera ålder och kön för de möss som används i ett projekt. Vikten påverkas också av en rad andra faktorer: stam, genetisk modifiering, sjukdomar som diabetes och cancer, att djuret äter normalt o.s.v. Det förekommer ibland att försöksledare anger en avbrytningspunkt som en viss procent viktförlust i förhållande till djurets vikt vid försökets start i stället för i förhållande till normalviktskurvan. Det är då viktigt att kunna konstatera vad denna viktförlust innebär i praktiken. Se vidare om viktnedgång i avsnittet ”Kliniska tecken och beteenden” i kap 7, Lidande och avlivning. (Diagram Harlan resp. Taconic.)

Viktkurva, BALB/c

Viktkurva, C57BL


�6

AIDS m.m. Fenotypen utmärks bl.a. av att de saknar päls; därav namnet. De nakna mössen uppkom ursprungligen som en mutation som man sedan avlat vidare på.

Till mutanter som denna kommer alla slag av transgena och knockoutmöss. Dessa stam-mar kan skilja sig ganska mycket från varandra. DBA/�, Swiss, Tuck Ordinary (TO) och C�7BL/10 ( hanmöss) går ofta till anfall, medan CB/Ca och C�H/He är ganska undergivna i sina relationer till andra möss. DBA/� är särskilt sociala, Swiss betydligt mindre. BALB/c-möss håller sig stilla betydligt mer än de flesta andra stammar, o.s.v. De flesta möss är sociala och reagerar negativt på att tvingas leva i isolering, men vissa stammar (som Swiss Albino och BALB/c) påverkas snabbt av en vistelse i ensambur och börjar bli aggressiva mot sina burkompisar redan efter att ha varit borta från dem mindre än ett dygn. Sådana reaktioner är också åldersberoende: de är värst hos ”medelålders” möss, medan äldre inte reagerar lika starkt. Är honmöss närvarande ökar hanmössens aggressivitet. Samtidigt är aggressivitet mellan hanmöss ofta ”markerad” eller ”rituell” i den meningen att man i första hand biter i motståndarens bakdel och sida, däremot inte i huvud och buk. När honmöss slåss (särskilt då honmöss i reproduktiv ålder anfaller hanmöss) kan skadorna bli allvarligare, eftersom de just riktar in sig på buk och huvud (Brain 1997).

Hanmöss är dock, generellt sett, aggressivare än honmöss. Detta problem försöker man ofta komma tillrätta med genom att bara använda honmöss. Hanmössen avlivas alltså, vilket naturligtvis är etiskt olämpligt. Ett annat sätt är att välja de musstammar som är minst ag-gressiva. Detta kan emellertid vara olämpligt ur forskningssynpunkt (man vill kunna jämföra resultaten med tidigare undersökningar under så likartade förutsättningar som möjligt). En tredje lösning är att hålla hanmössen i ensamburar, vilket orsakar ett lidande hos dessa sociala djur som normalt betalar ett högt pris för att få leva i grupp. (Om mössen får välja föredrar de ett stressat och ängsligt liv som underordnade i en social grupp än att leva ett lugnare liv i ensambur.) Ur forskarens synpunkt är ensamhållningen olämplig på flera sätt: förutom att den naturligtvis är dyr leder den till beteendemässiga och fysiologiska förändringar som kan förvränga mätresultaten. När det gäller det olämpliga med isolering är alltså mössen och for-skningen överens.

Men aggressionen är delvis ett resultat av den onormala burmiljön. Några enkla åtgärder har visat sig kunna minska striderna radikalt:

♦ När buren rengörs ska mössen inte flyttas till en helt nyinredd bur. Detta känner nu-mera många till: man lägger in en del av den gamla burens strö i den nya buren, så mössen känner igen sig. Mindre känt är att det man ska flytta över inte är den vanliga golvbeläggn-ingen, som mössen urinerar i. Den innehåller en typ av feromoner som kan bidra till att öka aggressionen. Det man ska flytta är en del av själva bobyggnadsmaterialet. Mössen (som delar in buren in olika funktionella avdelningar) urinerar inte i detta, utan det innehåller i stället andra slags feromoner som dämpar aggressionen.

♦ Då man jämförde mössens beteende då de levde i grupper av olika storlek visade det sig att grupper om tre var idealet. Då etablerades en stabil hierarki. I större grupper var det mycket vanligare med konkurrens och strider, och i parhållning var den underordnade musen stressad eftersom han inte hade någon annan underordnad kompis att ty sig till.

♦ Då man jämförde beteendet om buren (a) inte berikats med något slags bo eller boma-terial, (b) mössen fick tillgång till bobyggnadsmaterial och (c) de fick ett färdigt bo av något slag (ett ”mushus”), visade det sig att aggressiviteten var störst i burar med mushus och minst där mössen fick bobyggnadsmaterial. Det finns många studier av vilka slags färdiga mushus


�7

mössen föredrar, med det blir då en omstridd resurs för de möss som har höga placeringar i hierarkin.

Då man följde dessa rekommendationer var aggressionen mycket låg både hos BALB/c-mössen och bland CD-1-möss, en stam som annars anses vara synnerligen aggressiv. Då man mätte stressnivån så som den avspeglades i kortikosteronvärden var den påtagligt låg även hos BALB/c-möss, som annars betraktas som en ”ängslig” musstam. (Loo m.fl. �00�; även i kor-tare form i Loo �00�. Båda bygger på Loos doktorsavhandling vid Utrechts universitet.)

Råttor

Vikt Dräktighet �0–�1 dagar Hanråtta �00–�00 g Kroppstemperatur �7,�° Honråtta ��0–�00 g Puls ��0–�80 slag/min Nyfödd �,�–6 g Vattenintag 10–1� ml/100g/dagLivslängd �–� år Födointag 10 g/100 g/dagAvvänjning �1 dagar Antal ungar i kullen ca 10 (Koolhaas 1999; Moore 199�)

Av de båda vanliga råttslagen, svartråttan (rattus rattus) och brunråttan (rattus norvegicus), är det normalt brunråttan som används som husdjur och vid djurförsök; från den härleds prak-tiskt taget alla råttstammar som används i laboratorierna. Trots namnet finns det, p.g.a. avel, brunråttor i olika färger. Ett sätt att skilja den från svartråttan är på svanslängden: svartråttans svans är ca 110% av den sammanlagda längden av huvud plus kropp, medan brunråttans svans är markant kortare, ca 80% .

Råttor är allätare, nattaktiva, bra simmare. Mycket god hörsel och luktförmåga, men ser dåligt (ser t.ex. inte färger åt det långvågiga, alltså röda, hållet i spektrum). Brunråttan är dålig klättrare (till skillnad från svartråttan).

För laboratoriebruk har man avlat fram en mängd olika stammar med olika egenskaper, inklusive albinovarianter.

I vilt tillstånd lever råttor i hierarkiska grupper med fast social struktur. De är nyfikna och intelligenta med en förbluffande förmåga till inlärning och problemlösning. Tinbergen (196�) återger bilder som visar hur en råtta kommer åt en matskål som står två avsatser högre upp med hjälp av en stege. Med stegen klättrar hon upp till mellan avsatsen, vilket är så långt som stegen räcker; sedan drar hon upp stegen till denna uppsats och kan på den klättra upp till nästa avsats när matskålen finns. Andra bildserier visar hur råttor lär sig skilja mellan olika symboliska mönster och att övergå från höger- till vänsterhänthet.

Utförlig information om hur råttor lever i det fria finns t.ex. på http://www.ratbehavior.org/WildRats.htm (att jämföra med djurskyddslagens krav att djuren ska kunna bete sig naturligt).

Om råttorna får välja föredrar de under dagen (deras viloperiod) en yttertemperatur på ��–�0°, alltså klart högre än den normala laboratoriemiljöns. På natten däremot bör tem-peraturen vara betydligt lägre, (17–��°). Är temperaturen under dagen riktigt kall (-8°) gör de stora ansträngningar för att öka temperaturen (som trycka ned en spak för att tända en infraröd lampa), fast de normalt är passiva undr denna tid (Manser m.fl. 1998).


�8

Genomsnittslig vikt hos Wistar-råttor (hanråttor: fyllda cirklar; honråttor: fyllda trianglar) och vilda råttor (hanråttor: ofyllda cirklar; honråttor: ofyllda trianglar). (Diagram ur Koolhaas 1999.)

Genomsnittslig vikt hos Sprague Dawley-råttor. (Taconic)Genomsnittslig vikt hos Dark Agouti-råttor. (Taconic)


�9

Marsvin

Vikt 700–1�00 Puls 1�0–�00 slag/min Nyfödd 60–100 g Vattenintag 10–1�,� g/100 g/dagLivslängd �–8 år Födointag 6 g/100 g/dagAvvänjning ca 1�–�8 dagar Antal ungar i kullen ca 1–6Dräktighet �8–7� dagar (North 1999)Kroppstemperatur �7,�–�9,8°

Marsvin (Cavia porcellus) var tidigare mycket vanligare som försöksdjur än i dag, men de används till bl.a. immuniceringsförsök (antikroppsproduktion) och astmaförsök. Eftersom de (liksom människan, men till skillnad från t.ex. katter) inte kan syntetisera C-vitamin används de i en del C-vitaminförsök.

Kaniner

Vikt 1–6 kg, beroende på stam Kroppstemperatur �8,� (�7,0–�9,�)°Livslängd i laboratorier kan uppgå Puls �� (�0�–��) slag/min till ca �–6 år Födointag 1��–��0 g/individ/dag,Avvänjning ca 6–8 veckor beroende på stamDräktighet �0–�� dagar (Batchelor 1999 m.fl.)

Kaniner används ofta för produktion av polyklonala antikroppar och för en del kirurgiska försök, och det förekommer att institutioner vill hålla dem för detta ändamål tills de blir mycket gamla. Tidigare förvarades de ofta i små ensamburar, där de inte hade plats att sträcka ut sig i sovställning. Resultatet blev skelettskador och stereotypa beteenden (Turner m.fl. 1997). De bör om möjligt leva i grupp, eller i nödfall i par som då bor i större, hopkopplade burar.

Kaniner som är från samma kull eller är kastrerade har mindre benägenhet att slåss, vilket förr ibland nämndes som hinder för grupphållning. I dag finns det emellertid så mycket kun-skaper och erfarenheter av grupphållning att ensamhållning bör vara uteslutet. Se t.ex. Turner m.fl. 1997 och ”Refinements in rabbit husbandry” 199�.

Grisar

Vikt

Normal Göttingen minipig Livslängd 10–1� årNyfödd 1,� 0,�� Dräktighet 11� dagar� mån �� 7 Vattenintag 10–�0 (suggor som ger di) liter 6 mån 90 1� Antal ungar i kullen ca 10 (normal), ca 6 (Göttingen minigris)1 år 1�0 �6 (Holtz och Bollen 1999)� år 180 �� (vuxen)� år �00 (vuxen) ��


�0

Grisar är intelligenta, aktiva och nyfikna djur, varför man kan anta att de upplever en tradi-tionell stimulansfattig miljö som något negativt.

Katter

Rochlitz (�000) har gjort en översikt över forskningens syn på kattens behov och de slutsatser man kan dra beträffande god laboratoriemiljö för katter. Det följande bygger huvudsakligen på hans framställning.

Katters behov av en varierad omgivning med utrymme för olika slags av stimulans och aktiviteter brukar inte bli tillfredsställda i laboratoriemiljön. Detta blir speciellt problematiskt när katterna måste hållas isolerade. Det begränsade utrymmet som gör att de inte får utlopp för sitt naturliga rörelsebehov. Bristen på olika slags valmöjligheter, på allmän mental och fy-sisk stimulans och på sociala kontakter ökar den stress som isoleringen medför.

Det kan vara svårare att bedöma en katts trivsel än en hunds. Katten har inte samma ut-trycksrepertoar som en hund och visar inte vantrivsel genom lättavlästa, onormala beteenden. I stället blir de mer passiva och ägnar sig inte lika mycket som vanligt åt normala beteenden som putsa sig, äta, leka och undersöka omgivningen.

Det utrymme katten har att röra sig inom måste kunna ha olika avdelningar som kan fungera som resp. toalett, vila och matplats.

Under normala förhållanden lever inte katter i täta grupper som hanterar aggression ge-nom att upprätta dominanshierarkier. Deras lösning är i stället att hålla sig ifrån varandra. Därför måste det, förutom öppna ytor, finns utrymmen där katten kan dra sig tillbaka för att tillfälligt kunna slippa de andra. Är katternas gemensamma utrymme för litet blir resultatet antingen slagsmål eller att man försöker undvika varandra genom att förhålla sig stilla och passiv.

Samtidigt är katten emellertid en social varelse som uppskattar att träffa artfränder och att leva i grupp med andra. Några problem för hankatter att komma överens kunde man inte se.

För katter är den vertikala dimensionen i miljön viktig. Inredningen måste därför vara försedd med hyllor så katten får möjlighet att klättra, dra sig tillbaka från andra katter och samtidigt kunna ha en överblick över omgivningen. Det måste finnas tillräckligt många så-dana viloplatser så det inte blir konkurrens om dem. Dessa hyllor är speciellt viktiga för katter med lägst status, så de kan slippa från de dominerande individerna som därmed i större ut-sträckning än de andra vistas nere på golvet.

Då man försökte ge leksaker åt katter som levt i ensamburar, visade det sig att träbitar att klösa på inte gjorde någon nytta, medan katterna däremot uppskattade en tennisboll (De Monte & Le Pape 1997.) För att tillgodose kattens instinkter att söka efter föda lade man torrfoder i burk med hål, så katten fick arbeta för att komma åt maten. De katter som levde i berikade miljöer visade sig dock mycket mer intresserade av mänskligt sällskap än av några leksaker.

Katter visar de tecken på stress (beteendeförändringar och höjda halter kortisol i urinen) då skötselrutiner plötsligt ändras, liksom om teknikerna slutar kela med dem och prata med dem.

Loveridge & al (199�) ger en utförlig beskrivning av hur den brittiska forskningsinstitu-tionen Waktham Centre for Pet Nutrition skapat en miljö som söker komma till rätta med


�1

dessa problem även i de fall där katter måste hållas isolerade. De viktigaste faktorerna:Varje djur bor i ett utrymme på �,6 m� med glasväggar så katterna kan se varandra och

med hål i noshöjd så de kan känna varandras lukt. Det finns fönster även mot en trädgård där det finns mycket att titta på: fåglar, fjärilar, hundar och katter. I varje utrymme finns det hyllor på olika höjd och klösbrädor, samt nedhängande rep att leka med och hugga klorna i. Förutom den tid personalen träffar katterna som ett led i den dagliga tillsynen och skötseln får varje katt varje dag minst �0 minuters kontakt med en människa. Då umgås man med katten på olika sätt, från att bara sitta stilla och klappa den till en intensiv lek med olika slags leksaker. Personalen turas om så att katterna får träffa och leka med så många olika personer som möjligt.

Resultatet av detta är vänliga och förtroendefulla katter som är lätta att umgås med och som lätt anpassar sig till nya miljöer.

Han- och hondjur

Undersök motiven bakom en sned könsfördelning. Försök få den jämnare, om detta spar djur.

Då ett par forskare gick igenom en mängd forskningsrapporter för att se vilka kön de olika försöksdjuren haft, visade det sig att den stora majoriteten var hanar. Proportionerna vari-erade från 91% hannar/9 % honor (utavlade möss) och 8�,8 % hannar/1�,� % honor (utav-lade råttor, Sprague Dawley) till ��,8 & hanar/�7,� % honor (marsvin) och �7 % hannar/�� % honor (beaglar). (Sanders & Smith 199�)

Då de frågade försöksledarna varför könsfördelningen var så sned fick de sällan särskilt rationella svar. Ibland fanns det vetenskapliga eller andra begripliga anledningar, men alltför ofta var orsakerna ”vi har alltid gjort så”, ”vi gör likadant som de där andra forskarna, men varför de gör så vet vi inte”, ”hankaniner kissar på forskarna” o.s.v.

Detta är inget oskyldigt problem. Använder man hanar i stället för honor innebär det att en mängd hondjur helt enkelt kasseras. Författarna gör följande resonemang: om de brittiska forskarna använder t.ex. 800.000 råttor och 80 % (6�0.000) av dessa är hanar, innebär detta att man också producerat 6�0.000 honor, d.v.s. sammanlagt 1.�80.000 djur. Minskar man andelen hanar till 70 % innebär detta att man producerar �60.000 hanar och �60.000 honor, d.v.s. en totalsumma på 1.1�0.000 råttor. Detta innebär en besparing på 160.000 djur.

� . Burmiljön, transporter

��

3Burmiljön, stress, isolering, transporter

Regelverket

Europakonventionens Appendix A

Bilagan ”Appendix A” till Europakonventionen för skydd av ryggradsdjur som används till försök och andra vetenskapliga ändamål (ETS 1��) innehåller dels allmänna riktlinjer för vård och förvaring av försöksdjur, dels specifika och detaljerade anvisningar för olika djurslag. Utgångspunkten är att alla djur har fundamentala fysiologiska och etologiska behov, som t.ex. att kunna röra sig fritt, ha sociala kontakter, meningsfulla sysslesättningar, tillgång till mat och vatten.

Men det finns ofta skarpa konflikter mellan djurens behov och forskningens önskemål. Därför får man inte hindra djurens möjligheter att tillfredsställa dessa behov under längre tid eller i större utsträckning än som är absolut nödvändigt.

Man har ansvar för hur djuren vårdas från det bestäms att de ska användas som försöksd-jur tills de avlivas. Eftersom djuren tillbringar huvuddelen av sitt liv i burar eller i något slag av gruppboende, fastslår Appendix A redan från början att de burmått som anges för olika djurslag är minimimått (inte ”rekommenderade” mått) för golvytan, och att denna yta därför dels kan utökas, och dels bör (should) kompletteras med hyllor och liknande.

Gruppboende – inte burförvaring – är ett grundkrav. Ensamboende ska bara accepteras om det kan motiveras av djurskyddsmässiga eller veterinärmedicinska skäl.

Djuren ska få leva i en miljö som är så komplex och omväxlande att de kan få utlopp för sina naturliga behov. Denna berikning ska på ett adekvat sätt tillgodose stammens och det enskilda djurets behov (”should be appropriate to the species-specific and individual needs of the animal concerned”). Berikningen får inte bestå av statiska schablonlösningar, utan måste hela tiden utvecklas i takt med vår växande kunskap om olika slags djurs behov. Detta innebär, som Appendix A uttrycker saken: ”The enrichment programme should be regularly reviewed and updated”.

Det utrymme som djuren ska ha tillgång till är väsentligt utökat i förhållande till tidigare riktlinjer (se exemplen i bilagan, app. �–7). Detta gäller inte bara golvyta per djur, utan också höjden: exempelvis har takhöjden för råttburar ökats från 1� till 18 cm, vilket ger bättre möj-ligheter för djuren att stå på bakbenen och överblicka miljön.

Det är naturligtvis angeläget att alla som har hand om försöksdjur, liksom alla som ska


��

bedöma djurförsök, har tillgång till texten i Appendix A. Den finns tillgänglig på nätet, exem-pelvis på http://conventions.coe.int/treaty/en/treaties/pdf/123-arev.pdf.

Djurskyddslagen och djurskyddsförordningen

Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt (Djurskyddslagen 4 §)

Grundvillkoren för en anläggning där försöksdjur ”föds upp, förvaras eller tillhandahålls” finns i djurskyddslagen. Anläggningen måste vara godkänd av Djurskyddsmyndigheten, som därefter ger den tillstånd att bedriva verksamheten. Den som är ansvarig för verksamheten, den ”ansvarige föreståndaren”, måste vara godkänd av Djurskyddsmyndigheten (DL �0§). Han är en av dem som undertecknar ansökan om etisk prövning. Här sker det ibland mis-stag, så att den som skriver under inte är den ansvarige föreståndaren. Från DM kan man få förteckningar över alla godkända föreståndare.

Vid anläggningen ska det också finnas veterinär samt tillräckligt stor personal.Vidare bestämmelser om t.ex. märkning, journaler, besiktning m.m. finns i djurskydds-

förordningens �0, �1, ��, �� a och ��§§. I LSFS 198�:�1 (saknr. �1) finns dels allmänna bestämmelser om ventilation, tempera-

tur, belysning, renhållning m.m., dels särskilda bestämmelser för olika djurslag, inklusive bestämmelserna om djurens minimiutrymmen (återgivna i bil. �). Dessa regler har länge varit under omarbetning, men än så länge är det de gamla som gäller.

MakromiljönDjurens situation i burarna påverkas inte enbart av faktorer inom själva buren (som dess stor-lek, inredning och djurens sociala och andra förhållanden), utan även av förhållanden i det rum där burarna förvaras. Men dessa förhållanden är snarare anpassade till personalens behov än till djurens. Exempelvis är det troligt att temperaturen, ofta ca �1°, är väl låg för de flesta smågnagares behov. Deras s.k. termoneutrala zon (det temperaturintervall i omgivningen som låter kroppstemperaturen hålla en optimal nivå) ligger betydligt högre, vilket kan påverka djurens beteende (se t.ex. om möss nedan). Vilken temperatur som är lämpligast ur djurens synpunkt varierar dock med bl.a. djurart och stam. Av två mycket vanliga musstammar före-drar BALB/c-möss en temperatur på �8°, medan C�7BL/6 föredrog ��°.

Ljud och vibrationer

När det gäller djurens ljudmiljö lever de flesta av dem uppenbarligen i ett veritabelt inferno.Man brukar ange att människans hörselområde är ca �0–�0.000 Hz (svängningar/

sekund), men detta har mest ett teoretiskt intresse. Det behövs mycket starka ljudstyrkor (amplituder) för att man ska uppfatta ljud i de högsta frekvensområdena, och den övre hör-barhetsgränsen sjunker dessutom med stigande ålder. De mänskliga hörorganens känslighet är i själva verket som störst vid ca �.000 Hz (� kHz). Vår uppfattning och förståelse av tal och musik påverkas i allmänhet inte mycket av om den högre delen av frekvensområdet är


��

starkt beskuret. För många typer av musik, liksom för tal, skulle de flesta inte märka om t.ex. frekvenser över 10.000 Hz filtrerades bort. Beskärningen skulle bara innebära att de högre deltonerna (partialtonerna) försvann, medan däremot alla grundtoner och de för vår klangup-pfattning viktigaste av övertonerna var kvar.

Hur höga frekvenser möss, råttor och katter hör är inte helt klarlagt. Tidigare har man sagt att de hör ljud med frekvenser på upp till ca 80.000 Hz, och att deras normala kommu-nikation ofta ligger långt över någon människans hörbarhetsgräns (d.v.s. i det s.k. ultraljud-området). En senare studie visade emellertid att en del hanråttor använde ljud på över 100.000 Hz (Nicholson �00�), och ljud på upp till 80 kHz är vanligt (t.ex. råttungar och kopulerande vuxna). Likaså kan många mindre primater höra ljud på upp till ca �0.000 Hz.

I laboratoriemiljön finns det mängder med apparater som producerar sådana för män-niskan ohörbara ljud: datorer (t.ex. hårddiskar), fläktar, centrifuger m.m. En dörr kan orsaka för människan ohörbara gnisselljud som sträcker sig över ett frekvensområde upp till 100.000 Hz. Detsamma gäller ringsignaler, gnisslande flaskor, metallbrickor, rengöringsapparater och många andra ljudkällor. Allt detta torde bidra till skapa en stressande miljö för djuren. Eft-ersom förhållandena dessutom kan skilja sig mellan olika laboratoriemiljöer kan skillnader i ambitionen att hålla dessa faktorer under kontroll bidra till att mätresultat varierar. Ljud-miljön bör alltså kontrolleras och störande ultraljud minimeras så mycket som möjligt, både av djurskyddshänsyn och av vetenskapliga orsaker.

Det finns flera översikter av detta problem. Lämpliga startpunkter är t.ex. Sales m.fl. 1988 och Sales m.fl. 1999.

Att vibrationer har en stressande effekt har framför allt studerats i samband med transporter, där motorljud och fordonets vibrationer omedelbart påverkar djur som kaniner, får och grisar. I vilken utsträckning enbart vibrationer från t.ex. laboratorieapparatur, ombygnader m.m. påverkar smågnagare och andra djur vet man dock ganska litet om, men att det bidrar till den stressande miljön förefaller dock tydligt.

BurutrymmenDe svenska bestämmelserna om djurens minimiutrymmen finns i LSFS 198�:�1, saknr L� (se bil. �). EU:s bestämmelser finns i ”Den europeiska konventionen för skydd av ryggradsdjur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål” (ETS no. 1��; se bil. 6). Några allmänna grundkrav, liknande dem i den svenska lagen, fastslås i artikel � och 1�–��. I ett appendix meddelas bl.a. minimiutrymmen för smågnagare, kaniner, katter, hundar, grisar, pri-mater m.m. (app. �).

Burmåtten kallas ibland ”rekommenderade”, men som redan påpekats: detta är en missup-pfattning. Inte bara Europakonventionens ETS 1�� Appendix A och EU:s försöksdjursdirektiv utan även den svenska LSFS 198�:�1 (L �) anger klart att dess resp. måttangivelser är min-imimått (se bil. � och 6), och det är viktigt att både den nationella lagstiftningen och det en- Makrolonbur


��

skilda laboratoriet använder burstorlekar och inredning som ger djuren bättre möjligheter att bete sig naturligt så som djurskyddslagen och ETS 1�� App. A föreskriver.

Burstorlekar för smågnagare brukar anges som ”Makrolon typ III”, ”typ II Long” o.s.v. Dimensionerna för de vanligaste burtyperna framgår av tabellen.

Hur många djur av olika slag man maximalt får förvara i en bur beror på djurens storlek. Diagrammen på följande sidor illustrerar de rekommenderade minimåtten för möss och råt-tor enligt de svenska bestämmelserna (L �) och försöksdjurskonventionen ETS 1�� Appendix A.

Eftersom den etiska prövningen ska ta ställning till djurens situation, är det viktigt att an-sökan anger exakt vad som gäller beträffande burstorlek, djurens storlek och djurantal. Opre-cisa fraser som ”enligt BMC:s rutiner”, ”enligt gällande rekommendationer” och liknande är därmed inte acceptabla.

En viktig faktor då det gäller burstorlekar är helt enkelt att djuren – framför allt råttorna – växer. Den burstorlek som används i början av ett försök är kanske oacceptabel efter en tid. Låt oss ta en vanlig bur för råttor, typ III hög, som exempel.

Enligt de svenska bestämmelserna (L �) ska råttor i en bur, om de är högst 10 st, ha en yta på 0,9 cm� per gram kroppsvikt. En två månader gammal Wistarråtta väger ca �00 gram och ska alltså ha �70 cm� buryta. Är det tre råttor i buren ska de ha sammanlagt 810 cm�. En bur typ III hög har en golvyta på 800 cm�.

Men råttor växer snabbt. Ett par månader senare väger råttorna ca �00 gram, villket mots-varar �60 cm�/djur eller närmare 1100 cm� för alla tre. Då måste de för länge sedan ha flyttats

De vanligaste burstorlekarna. Den exakta burstorleken kan variera en smula mellan olika tillverkare.

Typ Höjd Mått Yta cm2

Type I Long 130 332 x 150 360

Type II 140 267 x 207 370

Type II Long 140 365 x 207 530

Type III 155 425 x 266 820

Type III High 185 425 x 266 800

Type IV Small 210 480 x 375 1500

Type IV 200 595 x 380 1820

Måtten gäller för de burtyper (Eurostandard) som tillverkas av Tecniplast. Eftersom väggarna inte är vertikala stämmer L x B inte med ytan. Motsvarande burtyper från andra tillverkare, som Ehret GmbH, har något avvikande mått. ”Makrolon” är handelsnamnet på den plast som buren är tillverkad av, och ”Makrolon II” o.s.v. är standardbeteckningar på burstorlekar för små försöksdjur.


�6

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Vikt (g)

40

35

30

25

20

15

Typ II L 530 cm2

Typ III 800/820 cm2

Antal djur/bur

Antal möss/bur enligt LSFS 1982:21 (L 3)

Typ II 370 cm2

Enligt L 3 ska möss ha 2 cm2 golvyta per gram kroppsvikt om det är upp till 10 djur i buren. Tillkommande möss utöver de tio ska ha 1,3 cm2 golvyta per gram kroppsvikt.

Några exempel. En bur typ II Long (den mellersta kurvan) har en golvyta på 530 cm2. Anta att mössen väger 25 gram. De tio första ska då ha 50 cm2 golvyta per individ, vilket för tio djur ger 500 cm2. Fler möss får inte plats i buren: mus nr 11 ska ha 25 x 1,3 = 32,5 cm2 golvyta, vilket skulle krävt mer utrymme än typ II L:s 530 cm2.

Gäller det 30-gramsmöss kan man enligt L 3 förvara åtta individer, sammanlagt 480 cm2, i en bur typ II L. Handlar det däremot om små individer på 20 g, kräver de tio första 400 cm2 yta. Hur många 20-

gramsmöss räcker de övriga 130 cm2 till? Varje extradjur ska ha 20 g x 1,3 = 26 cm2; ytan räcker alltså till ytterligare fem individer (130 cm2), och buren därmed enligt L 3 till 15 möss.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Vikt (g)

≥31

26–30

21–25

≤20

Antal djur/bur

Antal möss/bur enligt Försöksdjurskonventionen (ETS 123), 2006, Appendix A.

Typ II 370 cm2

Typ II L 530 cm2

Typ III 800/820 cm2

Diagrammen illustrerar skillnaderna mellan de svenska bestämmelserna (L 3) och Försöksdjurskonven-tionen (ETS 123, Appendix A, rev. 2006).

Exempel: en 25-gramsmus ska enligt ETS 123 ha 70 cm2 golvyta. Detta innebär att man får ha högst 7 individer i en typ II L-bur med dess 530 cm2 golvyta. Den svenska L 3 tillåter däremot 10 djur i samma bur.


�7

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Vikt (g)

≥600

500

400

300

200

100

Typ IV S 1500 cm2

Typ IV 1820 cm2

Typ III 800/820 cm2

Antal djur/bur

Antal råttor/bur enligt LSFS 1982:21 (L 3)

Enligt L 3 ska råttor ha 0,9 cm2 golvyta per gram kroppsvikt om det är upp till 10 djur i buren. Tillkom-mande råttor utöver de tio ska ha 0,6 cm2 golvyta per gram kroppsvikt.

Exempel: en 300-gramsråtta ska enligt L 3 ha 270 cm2 golvyta. Detta innebär att man får ha högst 5 indi-vider i en typ IV S-bur med dess 1500 cm2 golvyta. Den svenska L 3 tillåter 6 djur.

Skillnaderna mellan L 3 och ETS 123 App. A. är dock mindre för råttor än för möss.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Vikt (g)

≥601

401–600

301–400

201–300

≤200

Antal djur/bur

Antal råttor/bur enligt Försöksdjurskonventionen (ETS 123), 2006, Appendix A.

Typ IV S 1500 cm2

Typ IV 1820 cm2

Typ III 800/820 cm2


�8

Spra

gue-

Daw

ley-

råtto

r som

stå

r på

bakb

enen

fö

r att

span

a om

krin

g si

g oc

h str

äcka

på

sig

A H

ane,

8 v

ecko

r, 35

8 g.

B H

ona,

8 v

ecko

r, 24

1 g.

C H

ona,

8 v

ecko

r, 24

1 g.

D H

ona,

16

mån

ader

, 349

g.

E H

ane,

16

mån

ader

, 725

g.

(Law

lor 1

987)


�9

till en typ IV-bur.Sverige har emellertid signerat tillägget till ETS 1��, försöksdjurskonventionen, Appendix

A. Enligt denna ska en råtta på �00–�00 gram ha en yta på ��0 cm�, d.v.s. 1��0 cm� för tre djur. Väger de �00–600 gram ska varje djur ha ��0 cm�, d.v.s. 1��0 cm� för alla tre. Typ III-buren är med andra ord för liten även för två sådana �00-gramsråttor.

Exemplet illustrerar alltså att man måste beräkna hur stora djuren blir om försöket blir långvarigt. Burar som är adekvata i början av ett långtidsförsök kanske inte är det mot försökets slut. Jfr tillväxtkurvorna i kap. �!

Lawlor (1987) påpekar att det borde vara axiomatiskt att ett djur som måste tillbringa hela sitt liv i en bur åtminstone inte borde tvingas att permanent böja eller vrida någon del av kroppen för att buren är för liten. Efter att ha filmat råttors beteende och kroppställningar kontinuerligt dygnet runt, konstaterade hon att att efter ca � veckors ålder är råttans vanli-gaste sovställning utsträckt på sidan. Det måste då finnas plats för råttan att sträcka ut sig i sin fulla längd, och denna längd skall då inkludera svansen. Detta är emellertid en aspekt som lätt glöms bort.

En nyhet i Appendix A gäller burhöjden för råttor. Det tidigare minimimåttet (i L � och i det äldre Appendix A) var 1� cm. För råttor är det emellertid viktigt att kunna stå på bakbenen för att kontrollera omgivningen, och detta var i många fall inte möjligt i standardburarna om de inte utrustats med s.k. förhöjt lock. De nya bestämmelserna kräver minst 18 cm burhöjd, ett krav som de flesta standardburar inte uppfyller (se tabellen ovan). Dessvärre uppfyller inte heller den höjden många råttstammars behov. För t.ex. en vanlig labbråtta som Sprague-Daw-ley är den alldeles otillräcklig (se ill.).

Obs dock att storleken kan skilja sig starkt mellan olika stammar, liksom mellan hanar och honor och mellan djur av olika ålder.

Också på andra sätt var de gamla rekommendationerna beträffande burarnas minimimått allt-för små. Måtten för kaninburar, t.ex., tog inte hänsyn till att en sovande kanin ligger utsträckt på ett sätt som är mycket mer utrymmeskrävande än de flesta är medvetna om.

Kaniner hör f.ö. till de djur som bör få leva i grupp (och därmed bortfaller ju samtidigt problemen med utrymme för sovande kaniner). För djurhus där detta av någon anledning absolut inte är möjligt finns det numera burar som kan kopplas ihop så att man får en rund öppning mellan dem. Flera kaniner kan därmed hoppa in till varandra och få ett visst utlopp för både sitt rörelsebehov och sociala behov.

Detta är emellertid en nödlösning. Det naturliga beteende, som djurskyddslagen talar om, innebär att kaninerna kan hoppa, springa och gräva. Förvaringsformer där detta inte är möjligt bör därför inte accepteras.


60

MiljöberikningGrundkravet är att djur ska leva i berikade miljöer. Valet av berikning måste vara an-passat till den djurstam det gäller.

Vad innebär ”berikning”?

EU:s direktiv 86/609/EEG, som Sverige förbundit sig att följa, kräver att ”försöksdjurens möjligheter att tillfredsställa sina fysiologiska och etologiska behov inskränks i minsta möjliga utsträckning” (Art. � b). I Sverige kräver lagen att djuren ”skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt” (DL �§).

Europakommissionens workshop Accomodation of Laboratory Animals in Accordance with Animal Welfare Requirements (199�) framhöll t.ex. att ”burar för småganagare bör (should) tillgodose djurens fysiologiska och etologiska behov av att vila, putsa sig, undersöka omgivningen, gömma sig, leta efter mat, och gnaga”. Man rekommenderade också att ”det skall inuti buren finnas möjligheter att gömma sig för eller komma undan andra djur”, och att man bör försöka dela in buren i olika funktionella avdelningar.

Likaså uttalade Europarådets ”�rd Multilateral Consultation” (Strasbourg 1997) att man skall göra burytan mer omväxlande med hjälp av plattformar, rör, lådor o.s.v., och att man bör försöka berika miljön genom föremål som gör det möjligt för djuren att undersöka, flytta och förändra element och miljö.

Dessa krav har införts i Europakonventionens Appendix A, som föreskriver (�.�.1):

Animals should be allowed adequate space to express a wide behavioural repertoire. Animals should be socially housed wherever possible and provided with an adequately complex environment within the animal enclosure to enable them to carry out a range of normal behaviours Restricted environments can lead to behavioural and physiological abnormalities and affect the validity of scientific data.

[…]Unless otherwise specified, additional surface areas provided by enclosure additions, such as shelves,

should be provided in addition to the recommended minimum floor areas.

Den vanliga burmiljön uppfyller inte dessa krav. Buren består av en plastlåda med spån eller liknande på golvet och en vattenflaska med nipplar att dricka ur. Det enda material t.ex. en smågnagare kan sysselsätta sig med är väggar och tak, som han kan klättra i, och maten att äta sig överviktig på.

I en sådan miljö har djuren dessutom inte möjlighet att bilda de sociala grupper som är normala i naturmiljön; inte att komma undan aggressiva individer i buren; inte att dela upp sin livsmiljö i olika funktionella områden (mat, avföring, vila o.s.v.); inte att bygga bon eller gräva och krypa i gångar; utforska omgivningen, uppleva nya stimulerande miljöer och få ut-lopp för nyfikenhet, kreativitet och rörelsebehov. Detta trots att sådana behov kan bero på en stark genetisk programmering hos djuret. Resultatet är frustrering, uttråkning och depression.

Hur tillfredsställer man djurens behov?

I de vetenskapliga studier som använt djurförsök nämns sällan om djuren levt i berikad miljö eller inte. Och om saken berörs preciserar man normalt inte vilken berikning som använts.

Att döma av informella samtal med försöksledare löser man dock oftast problemet utan


61

närmare eftertanke och med ganska schablonartade metoder. Till möss och råttor kan man lägga in ett rör att krypa in i. Några kan sätta in ett springhjul, vilket dock andra kan vara emot eftersom man misstänker att det kan stressa djuren. Många använder ett ”mushus”, en kubformad låda med en eller två ingångar. Hur den f.ö. bör vara konstruerad (t.ex. hela eller genombrutna väggar) har man normalt ingen uppfattning om, inte heller vilken effekt den har på djurens sociala miljö. Till kaniner kan man lägga in en gnagpinne, och till grisar even-tuellt en boll liknande ett bowlingklot. Sådana bollar har t.ex. rekommenderats för grisar som ska hållas i så sterila miljöer som möjligt och därför förvaras i utrymmen utan halm eller an-nat att böka i.

Det finns också många publicerade studier där man på detta sätt, tydligen mer eller mindre på måfå, lagt in olika föremål i burarna och studerat vad som hänt. I många fall är resultatet ett besviket konstaterande att djuren först ägnar en kort tid åt att undersöka det nya föremålet, och därefter helt tappat intresset för det. Närmare analyser av orsakerna till detta ointresse är sällsynta i den försöksdjursvetenskapliga litteraturen.

Och i den vanliga typ av studie där man låter djuren välja mellan ett par alternativ (t.ex. mellan två burar med olika slag av inredning, ett eller flera andra djur o.s.v.) är det inte alls säkert att det djuret väljer är ett bra alternativ. Det kan vara det minst dåliga i just den valsitu-ationen, och det kan på längre sikt ha konsekvenser som djuret naturligtvis inte kan över-blicka.

Felet är att att man i sådana studier inte utgått från den aktuella djurstammens etologiska behov. Jensen (1996) ger två exempel:

På ett laboratorium i England var man bekymrad över de många beteendestörningarna hos sina silkesapor. Dessa utfodrades på vanligt sätt med laboratoriets standardpellets, serverade i hygieniska stålkorgar.

Men i naturen letar silkesapor efter föda, sav och kåda, i skrevor och håligheter i träd. Man tillverkade därför ett slags enkla trädstockar, borrade en mängd hål i dem och petade in en form av sirap i hålen. Aporna fick nu, liksom i naturen, ägna en stor del av sin tid åt att pilla ut fodret ur hålen. De fick alltså utlopp för sitt naturliga beteende, och resultatet var att mängden beteendestörningar sjönk dramatiskt.

Det andra exemplet, också det brittiskt, gäller grisar som fått en boll att leka med i boxen. Som vanligt tappar grisarna snabbt intresset för detta föga stimulerande objekt. Forskarna konstruerade då en ”foderboll”, som innehåll en behållare med mat. Från denna gick en sk-ruvad kanal som mynnade i en springa på klotets ytan. Om man snurrade på klotet ett varv letade sig lite föda ut genom springan och ned på golvet.

Därmed blev det meningsfullt för grisarna att manipulera klotet: de fick utlopp för sitt naturliga beteende att böka, och fick också belöning för ansträngningen i form av mat.

Berikningen måste alltså vara adekvat i förhållande till djurens behov. Dessa behov kan skilja sig inte bara mellan djurslag utan också mellan stammar av samma djur. Det är alltså an-geläget att berikningen väljs i samarbete med etolog, och (här som alltid) naturligtvis efter att att utnyttjat de erfarenheter av berikning som publicerats i facklitteraturen.

Det finns många sätt att berika miljön för smågnagare, och det finns mängder med stud-ier över hur djur reagerar (beteendemässigt och fysiologiskt) på olika slags miljöförändringar. Att djuren ska ha tillgång till en så stimulerande miljö som möjligt ligger redan i kravet i djur-skyddslagens krav att de ska leva i en god djurmiljö där de har möjlighet att bete sig naturligt, och kravet är också infört i Försöksdjursdirektivets App. A och i Försöksdjurskonventionen.


6�

Den vanliga, sterila burmiljön innebär därmed strängt taget ett lagbrott, och avvikelser från kravet på en berikad och stimulerande miljö ska därför kräva en särskild motivering.

Praktiska och auktoritativa introduktioner till forskningen och litteraturen på området är USA:s jordbruksdepartements Environmental enrichment information resources for labora-tory animals 196�–199� och Viktor och Annie Reinhardt (red.), Comfortable quarters for laboratory animals �00�. I dessa får man praktiska tips och illustrationer till berikning för olika djurslag (den förra har de utförligaste bibliografierna, den senare den fylligaste texten och flest illustrationer).

Båda är även tillgängliga på nätet: http://www.nal.usda.gov/awic/pubs/enrich/intro.htm res-pektive http://www.awionline.org/www.awionline.org/pubs/cq02/cqindex.html.

Berikning och djurvariation

En invändning mot berikning kan vara att denna påverkar djuren så olika försök inte blir jämförbara. Och det är riktigt att man kan påverka t.ex. antalet synapser i hjärnan med hjälp av berikning. Om man ska undanhålla djuren en berikad miljö måste man dock kunna visa att berikning skulle vara skadligt för det aktuella försöket. Argumentet att berikning skulle försvåra jämförelser med annan forskning har oftast ingen giltighet eftersom, som nämnts, forskningsrapporter inte brukar informera om sådana aspekter även om berikning har an-vänts.

Man har diskuterat om, och i så fall i vilken utsträckning, berikning av djurens miljö skulle öka variationen inom djurgruppen. Därmed skulle det krävas fler försöksdjur för att få statistiskt användbara resultat.

Hanna Augustsson (�00�) har i sin avhandling bl.a. jämfört beteendet mellan olika grup-per av möss som levt i olika slag av berikning (dels med bomaterial, dels med bomaterial, ”hus” och klättringsnät) med möss som levt i den standardiserade, oberikade miljön. Hon såg inga skillnader i beteende mellan dessa grupper, men mössen från berikade miljöer vägde mer än de andra. Däremot fanns det tydliga skillnader mellan olika stammar laboratoriemöss. Hon drar slutsatsen:

Vi kunde inte påvisa några skillnader med avseende på interindividuell variation mellan de möss som hölls i oberikade respektive berikade burar. Detta indikerar att en väl validerad berikning inte nödvändigtvis behöver öka variationen mellan djuren.

Biomedicinsk forskning studerar emellertid även andra aspekter än beteende, och det är naturligtvis viktigt att se i vilken utsträckning exempelvis biokemiska variabler påverkas av förändringar i djurens miljö. I vissa fall kan berikning medföra att det krävs fler djur för att nå statistiskt signifikanta resultat (t.ex. Eskola m.fl. 1999 och Mering m.fl. �001; Eskola och Mering är samma person). Detta gäller emellertid inte alla parametrar, och det är alltså fel att förutsätta att berikning påverkar ett försök innan man specifikt undersökt saken.

Möss

Bobyggnadsmaterial av t.ex. pappershanddukar, pappersnäsdukar eller spån är den bästa berikning mössen kan få. Samtidigt uppskattar de också andra föremål.


6�

Möss vill ha mer utrymmeMöss tycks ha en stark drift att få tillgång till och undersöka nya utrymmen. Sherwood och Nicol (1997) gav möss möjlighet att få tillgång till extraburar av olika storlek om de lyfte en spak, och mössen var ytterst intresserade av att betala det priset.

Mössen bygger helst bon självaMöss vill ha ett bo att krypa in i, och de vill helst bygga det själva.

Möss av båda könen och av praktiskt taget alla stammar har en stark och medfödd drift att själva bygga sina bon. I tester har det visat sig att de är beredda att arbeta hårt för att få tillgång till bomaterial, och om boet tas bort från dem börjar de genast bygga ett nytt (Sher-win 1997). Det är alltså mycket bättre att ge dem bomaterial som man lägger på burtaket så de får samla in det och bygga bo själva än att ge dem färdiga hus. Mössen föredrar material av papper framför trä; pappershanddukar hör till det material som uppskattas mest (Sherwin 1996a, 1997, Van de Weerd m.fl. 1997).

Scharmann (199�) gav t.ex. ett par olika musstammar följande berikning i burarna: ett stort, genomskinligt kasserat plastlock till en råttbur som blev ett slags stort lågt ”hus” med flera ingångar på sidan och i taket, en enkel ställning av några hopspikade träribbor, samt halm som placerades på musburens tak (av metallpinnar).

Mössen började omedelbart använda denna berikning på olika sätt. Man drog ner halmen och började bygga bon, helst under plasttaket, man klättrade omkring på träställningen och gnagde på den.

Färdiga ”mushus”, kubformade lådor, finns av många olika slag: genomskinliga, genom-brutna, öppna i en eller två sidor, o.s.v., och man har gjort många preferensstudier för att se vilken typ olika mus- och råttstammar föredrar. Rör av olika slag är populära (både i hållbart material som plast och metall, och papprullar från toalettpappersrullar och hushållspappers-rullar (som dock snart blir söndertuggade). Tunnlar, bon och liknande som gör buren mer omväxlande uppskattas av mössen, som ägnar åtskillig tid åt att sysselsätta sig med dem. Däremot gör det dem inte mer aktiva totalt sett, utan tiden tas från andra sysselsättningar (putsa sig, gräva o.s.v.; Hobbs m.fl. 1997). Detta kan kanske tolkas så att de senare syssel-sättningarna är ersättning för intressantare aktiviteter i stimulansfattiga burar.

Möss hör till de lab.djur som vill dela in sin bur efter olika funktioner. De föredrar exem-pelvis att låta ett begränsad område fungera som toalett, helst då med sågspån som golvtäck-ning, och i den del av buren som innehöll mat och vatten (Sherwin 1996b). Laboratoriernas små standardburar ger dock inte stora möjligheter att tillfredsställa den aspekten av deras medfödda beteende.

Annan berikningMan har låtit mössen välja mellan olika typer av springhjul. Det visade sig att en stor ma-joritet föredrog hjul med fotplattor av plastgaller framför både metallpinnar och hela plast-skivor. Likaså ville de mycket hellre ha hjul av standardstorlek (ca 17,� cm i diameter) än speciella s.k. mushjul. (Banjanin, S., och N. Mrosovsky �000.) Däremot finns det musstam-mar som knappast alls bryr sig om springhjulen, medan andra använder dem så flitigt att vissa forskare vill undvika dem eftersom de anser att de stressar upp djuren alltför mycket. I vilken utsträckning detta är riktigt återstår att visa.

Ett enkelt sätt att berika miljön för möss är ge dem en ”hammock”. Sådana finns tillgän-


6�

gliga kommersiellt, men kan också lätt tillverkas av ett munskydd av den typ t.ex. kirurger använder. De har visat sig lika populära hos möss av alla åldrar och av båda könen från en rad olika stammar. Hammocken användes att vila i, som utkiksplats och att kura ihop sig tillsam-mans med andra möss. Man kunde bita av två av de fyra fästsnörena och förvandla den till en kokong, men också som toalett eller att tugga i sig. (Färlin och Baumans �00�).

Berikning eller gruppboende?Generellt har det visat sig att om möss och råttor får välja mellan en berikad miljö där de är ensamma och en karg miljö där det finns andra möss/råttor väljer de den senare. Detta ska naturligtvis enbart tas som ett tecken på hur viktigt det är med sällskap för dessa djupt sociala djur, inte att det är onödigt med berikning om de lever i grupp.

Hur mössen påverkasBobygget är en viktig faktor för mössens temperaturreglering. Deras s.k. termoneutrala zon (det temperaturintervall i omgivningen som låter kroppstemperaturen hålla en optimal nivå) ligger i intervallet �7–�6°, vilket förklarar varför driften att bygga bon är starkare ju lägre temperaturen sjunkar under denna nivå. Att förvara möss i en laboratoriemiljö på t.ex. �1° utan att förse dem med bobyggnadsmaterial hindrar dem från att inrätta sin mikromiljö på det sätt de är anpassade för (Sherwin 1997).

Det är svår att säga med absolut säkerhet hur berikning påverkar mössen, eftersom olika undersökningar ibland motsäger varandra. (En översikt finns bl.a. i Larsson 1999.) Många studier visar att möss som levt i en berikad miljö skiljer sig från dem i sterila standardmiljöer på flera sätt. De tenderar att ha lägre halter av urinkortikosteron, vilket tyder på att de har en lägre stressnivå, och ha högre kroppsvikt. Hanar kan dock ha lägre kroppsvikt och fr.a. domi-nanta hanar kan ha högre halter av stresshormon i berikade miljöer, vilket kan bero på att de genom berikningen har något att försvara (Larsson 1999, s. �0).

Möss från berikade miljöer är också mer aktiva, mindre räddhågsna och mer benägna att undersöka sin miljö än möss från standardburar. De tycks också snabbare vänja sig vid nya situationer och har bättre inlärningsförmåga, vara mindre känsliga, och reagera mer spontant på stimuli. (Scharmann 199�)

Larssons (1999, s. ��) sammanfattning av sin forskningsöversikt och egna försök är följande:”De positiva effekter på fysiologi och beteende som ändock setts hos möss från berikade

burmiljöer samt möjligheten att berikade möss fungerar bättre i försökssituationer, tycker jag motiverar ett införande av regelmässig berikning i försöksdjurssammanhang. I förlängnin-gen skulle det kunna innebära ett led i förfiningen (refinement) av djurförsöken på så vis att statistiskt signifikanta resultat skulle kunna erhållas med ett mindre antal försöksdjur.”

Och beträffande berikningens art är hon av samma mening som många tidigare forskare:”Det är tydligt att en burmiljöberikning måste ske på ett genomtänkt sätt för att den öns-

kade effekten, ökad välfärd hos djuren, skall erhållas utan att försöksresultaten påverkas i onö-dan. Berikningen ska vara relevant för djuren, kunna standardiseras och orsaka så lite merar-bete som möjligt för personalen som sköter djuren. Efter att berikningen introducerats bör mössens beteende i hemmaburarna studeras för att bekräfta att berikningen ger önskas effekt. Att ge mössen tillgång till bomaterial tycks vara en enkel men relevant berikningsåtgärd som ger positiva effekter på mössens beteende i hemmaburarna utan att påverka de fysiologiska svaren på senare försök i någon högre grad.”


6�

Råttor

Råttor uppskattar oftast bobyggnadsmaterial, men även färdiga bon och annan berikning är angelägen.

RåttbonLiksom möss har råttor ett stort behov av att få tillgång till ett bo i buren, vare sig de bygger det själva eller det är ett färdigt bo. Det finns en rad skäl att förse råttornas burar med färdiga hus: det hjälper dem att vistas i en behagligare och fysiologiskt lämpligare, högre temperatur än den vanliga rumstemperaturen (närmare deras termoneutrala zon); de slipper det skarpa lampljuset, som är särskilt obehagligt för albinoråttor; de får ett skyddat område som ger tryg-ghet. All slags aktivitet, som t.ex. bobygge, gör dessutom deras liv mindre onaturligt än den passiva vistelsen i konventionella burar (Manser 1998a).

Av färdiga bon föredrar råttorna att dessa har solida sidor, väggar på tre sidor (eller på fyra, med ett ingångshål) och är så ogenomskinliga som möjligt.

Eftersom detta gör det svårt att inspektera djuren är ett bo av mörkt rökfärgat plexiglas en för alla parter (alltså även råttorna) acceptabel kompromiss (Manser 1998a). Råttorna gör stora fysiska ansträngningar för att få tillgång till en bur med ett sådant bo i stället för en kon-ventionell bur (Manser 1998b).

Råttornas medfödda drift att bygga bon verkar inte vara fullt lika stor som hos möss. För att ta två av de vanligaste råttstammarna i laboratorierna: den tycks finnas hos Sprague-Dawley-råttor, men inte hos Wistar-råttor. Man gav S-D-råttorna ett litet “burhus” och dessutom bobyggnadsmaterial (olika naturmaterial som löv, torrt gräs m.m.), och de började genast bygga bon (Jegstrup m.fl. �00�). Wistarråttor som fick material i form av pappersservetter sölade bara ner dem eller åt upp dem (Loo och Baumans �00�).

En slutsats tycks vara att det är meningslöst att förse i varje fall Wistarråttor med bobygg-nadsmaterial som miljöberikning. Men det är fel. Även Wistarråttor bygger bon, liksom S-D-råttorna, men det tycks vara ett inlärt beteende. Ju tidigare i livet de får tillgång till bo-byggnadsmaterial (gärna, men inte nödvändigtvis, tillsammans med en bobyggande mamma), desto mindre äter de materialet och desto mer använder de det till att bygga bon.

Vilket material man ger dem är viktigt. Kleenexservetter (däremot inte nödvändigtvis

Tid i procent som råttorna tillbringat på de horisontella ytorna i den ”vertikala” buren resp. ”plattformsburen” (genomsnittsvärde

för 5 råttor under 24 timmar). De föredrar den höga buren, där de helst ligger under den låga plattformen. (Nelson m.fl. 2003)

4,0

74,0

16,9

47,627,4

6,4

1,5

8,1

7,4 4,1


66

andra fabrikat, med annat hårdhet och struktur) fungerar utmärkt. Långa pappersstrimlor hör till det bästa. För god ”nestability” är det – för både möss och råttor – viktigt att materialet är långt; korta bitar tycks vara odugligt som byggmaterial.

Slutsatsen är alltså: bobyggnadsmaterial är en utmärkt miljöberikning även för råttor, men de bör helst få det tidigt, redan från födseln.

I valet mellan färdiga hus och bobyggnadsmaterial bör man välja båda. Råttorna använder både hus och bomaterial, och använder gärna materialet till att inreda det färdiga huset.

Annan berikningFör att undersöka råttors preferenser och beteende i samband med olika slagsburdesign lät Nelson m.fl. (�00�) råttorna välja mellan två burar. Den ena, ”plattformsburen”, var en vanlig makrolon IV-bur som försetts med två plattformar. Tillsammans ökade de burens hor-isontella yta från 1.�9� till �.78�� cm�. Den andra buren, ”den vertikala”, hade en golvyta på �0×�� cm (1.��0 cm�) och var kompletterad med tre plattformar på olika höjd samt ett högt beläget burhus. Råttornas preferenser mättes på olika sätt, och deras beteende i burarna filmades ett dygn i sträck.

Resultat: inredningen i plattformsburen medförde visserligen en markant förbättring, men råttorna föredrog ändå alldeles tydligt den vertikala buren. Plattformarna användes inte bara att sitta på (den sammanlagda tiden på plattformar var ungefär densamma i båda burarna), men också som skydd. Den tid råttorna tillbringade under den låga plattformen i den verti-kala buren var mycket längre än motsvarande i plattformsburen (ca �8% mot �%).

Då råttor i andra försök fick leksaker i form av pinnar att gnaga på och pappershanddukar visade de knappt alls något intresse för pinnarna; däremot uppskattade de pappershanddukar-na mycket. Man låg eller stod på dem, man kröp under dem, man slet sönder dem i småbitar och bar dem till burens bakre del där man byggde bon av dem.

Även burens takhöjd påverkar dem: råttor i burar med högre i tak (�0 cm) var mer aktiva än råttor i standardburar (takhöjd 1� cm).

Burar och leksaker påverkade också råttornas relationer till de andra råttorna i buren. Det var minst antal kontakter i burar med leksaker och högt i tak, och flest kontakter i standard-burar utan leksaker.

Slutsats: råttor bör ha högt i tak och ha material som pappershanddukar att arbeta med.Att leksakerna minskade behovet av social kontakt kan tyda på att råttor som måste hållas

i ensamburar kan använda leksaker för att något mildra isoleringens nackdelar.

Marsvin

Liksom de flesta andra djur bör marsvin leva i grupp i berikad miljö. De har behov av or-dentligt med utrymme så de kan springa omkring och uppskattar mycket att ha rör att krypa in i. De är stresskänsliga och bör skyddas mot t.ex. störande ljud. Tips om berikning finns i t.ex. Raje och Stewart �000 (även på http://www.awionline.org/www.awionline.org/lab_ani-mals/biblio/la29-8gp.html).


67

Kaniner

Det danska företaget Scanbur har utvecklat ett s.k. enriched housing system för kaniner, med en golvstorlek på närmare 7000 cm� och med ligghylla. Fyra sådana burar kan kopplas ihop med öppningar mellan, så att flera kaniner kan bo tillsammans och springa in till varan-dra. Då man utvärderade systemet på kaniner som användes för att producera polyklonala antikropper (som i vanliga fall får sitta flera år i en alltför liten ensambur, med bl.a. skelett-skador som följd) utnyttjade kaninerna gärna möjligherterna att ägna sig åt varandra. De putsade varandra och åt, sov och vilade (på hyllan) tillsammans. Vissa mindre slagsmål kunde förekomma, men detta uppvägdes mer än väl av att kaninerna fick större utrymmen att vistas på och möjlighet till en större beteenderepertoar.

Gruppboendet föreföll heller inte påverka antikroppssvaret (Morrell 1997).Försök att berika ensamboende kaniners liv med föremål och annat har dock inte gett så

goda resultat. Leksaker av olika slag är de knappast intresserade av alls, och bara vissa typer av mat i nya former kan göra dem intresserade under någon längre tid (Harris m.fl. �001).

Grisar

Beatte m.fl. (199�) har studerat hur en berikad miljö påverkar grisars beteende och välbe-finnande. Man jämförde grupphållna grisar (i samtliga fall syskongrupper) i två slags miljöer: en berikad miljö och en traditionell, oberikad. Den berikade miljön hade avsevärt större ytor än den senare och var uppdelad i flera avdelningar för olika funktioner (äta, dricka, sova o.s.v.) och med olika slags golvbeläggning (torv, halm, rivet papper); däremot var de inte försedda med ”leksaker” av något slag.

Grisarnas beteende studerades med hjälp av detaljerade etogram. Det visade sig att grisar i den stimulerande miljön var mer aktiva än de i den oberikade. De nosade och bökade mer, och deras relationer med varandra var fredliga. Smågrisar i den berikade miljön använde un-gefär tio gånger så lång tid till att leka än de i den stimulansfattiga miljön.

Grisarna i den traditionella miljön var mer passiva eller ägnade sig åt skadliga eller ag-gressiva sociala beteenden, inklusive att tugga på andra grisar vilket ibland kunde övergå i ren kannibalism. Denna aggression berodde inte, som det ibland hävdats, på att grisarna bildade hierarkier av dominanta och undergivna individer, utan på att djur i den stimulansfattiga miljön reagerade aggressivt då en annan individ nosade på dem. Vidare tillbringade grisar i den fattiga miljön mer tid med att äta än de berikade djuren.

Slutsatsen blir att den traditionella miljön är skadlig för grisarnas välbefinnande.Författarna tar upp motargumentet motargumentet att djuren trivs och har det bra,

eftersom de växer och producerar (kött, mjölk, ägg) normalt. De konstaterar emellertid att produktionen var densamma i båda typerna av djurhållning, medan analysen av djurens be-teende visade att de skiljde sig beträffande välbefinnande.

Fåglar

Zebrafinken (Poephila guttata) är en mycket populär burfågel och sedan länge ett vanligt försöksdjur i laboratorierna.

I sin klassiska bok The principles of humane experimental technique (19�9) beskriver Rus-sell och Burch hur den kan användas i djurvänliga beteendestudier för att studera olika pre-


68

parats effekt på fruktan och attackbeteende (s. 1�7 ff ). Detta kan låta paradoxalt, men Russel och Burchs tanke är inte att utsätta fåglarna för farofyllda situationer utan att studera deras beteende i en för dem naturligt situation, en parningsdans, där anfallsbeteende ingår som en naturlig komponent.) Den används också i andra slags beteendestudier, neurologistudier och toxicitetsstudier.

I naturligt tillstånd (i Australien) är zebrafinken en flockfågel med rikt varierat beteen-demönster. Både i privathem och i laboratorierna förvaras den emellertid ofta ensam och/eller i för små burar, vilket rimligtvis därför är en påfrestande situation.

Jacobs m.fl. (199�) studerade vad som händer om man ger zebrafinken större utrymme och en berikad miljö. Man jämförde två slags burar: berikade och standard. Dessa två typer fanns vardera i litet och stort utförande, alltså sammanlagt fyra burar. Standardburen hade två sittpinnar; de berikade hade tre eller fyra sittpinnar, kvistar, vattenbad och sandbad. I varje bur placerades ett monogamt fågelpar. Fåglarnas beteende iakttogs systematiskt och beskrevs i ett etogram.

Fåglarna sjöng betydligt mer i den stora berikade buren än i de andra, och som man kun-nat vänta hade fåglarna ett mer omväxlande flygmönster i de stora burarna och mest i den stora berikade buren. Man var generellt mer stillasittande el. stillastående – mindre aktiva – i standardburarna och alltså mer rörliga i de berikade. Man putsade sig mer i den stora stan-dardburen och den lilla berikade buren än i de båda andra. Hoppande (att flytta sig utan att använda vingarna) var betydligt vanligare i den lilla standardburen än i de andra. Detta torde inte bara vara en ersättning för att flyga, eftersom flygutrymmet var lika litet i den lilla beri-kade buren, utan får snarare tolkas som ett slags stereotypiskt beteende som reaktion på en stimulerande miljö.

Studien visar alltså ett små burar och burar utan berikning hämmar fåglarnas naturliga beteende. I stället blir fåglarna antingen passiva eller ägnar sig åt onaturliga stereotypier (som överdrivet putsande och hoppande) som ett tecken på missanpassning.

Den viktiga översikten ”Laboratory birds: refinements in husbandry and procedures. Fifth report of BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW Joint Working Group on Refinement”, i Lab . Anim . ��(�), Supplement, finns även även på www.lal.org.uk/pdffiles/birds.pdf.

Stress hos labdjur

Labmiljö och stress

Balcombe och Bernard [u.å.; �00�] har i en omfattande litteraturstudie (90 titlar) sökt infor-mation om hur beteendemässiga och psykologiska problem hos smågnagare i labmiljö kan ha samband med deras boendeförhållanden. De konstaterar att labmiljön hindrar djuren från att utöva sina naturliga beteenden (som att söka skydd, bygga bo, undersöka omgivningen och bygga upp sociala kontakter). Resultatet är att de skadas både fysiskt och psykiskt, vilket leder till att hjärnans utveckling hämmas och till stereotypa beteenden. Berikning av miljön mil-drar problemen med eliminerar dem inte. Författarnas slutsats är att djurens boendeförhål-landen måste förbättras radikalt för att komma tillrätta med problemen.


69

Normal hantering i samband med skötsel och försök

Om man rör vid råttornas burar, om man tar av locket, och om buren flyttas, orsakar detta stress och chockreaktioner. Däremot störs inte råttorna om personal som de kän-ner arbetar i rummet så länge de inte rör buren.

För försökets skull är det naturligtvis viktigt att veta om de mätvärden man får inte bara or-sakats av själva försöket som sådant, utan av djurets hela situation. Samtidigt får man fram om djuret redan i sitt ”normala” liv utsätts för en onormal stress som alltså kan innebära li-dande. Gärtner m.fl. (1980) frågade sig därför:

♦ Blirdjurenstressadeävenvidnormalhantering,alltsåfrånsettsjälvaförsöket?♦ Påverkardettasådanablodvärdensommanvillundersökaunderförsöken?

För att ta reda på detta undersökte man om t.ex. det endokrina systemet och metabolism hos råttor påverkas dels av människor som rör sig i rummet utan att röra burarna, dels om djuren flyttas i sina burar inom rummet, och dels om de tas ur burarna och utsätts för eter.

Det visade sig att om burarna flyttades från hylla ned till golvet, så gick hjärtverksamheten upp från ��0 till ��0 slag i minuten och var inte nere i normala värden förrän efter 10–1� minuter. Ett stresshormon som kortikosteron ökade rejält inom fem minuter, nådde en topp efter en kvart, och var inte nere på normala värden förrän efter ungefär en timme.

(Andra hormoner, som prolaktin, höll fortfarande på att öka efter en timme, men detta behöver inte innebära att djuret var stressat.)

Efter att ha utsatts för eter under en minut tog det �� minuter för hjärtversamheten att komma ned till normala värden. Däremot stördes inte råttorna av att personer som de kände sedan tidigare rörde sig i rummet, så länge de inte rörde buren.

Det är ju ett vanligt förfarande att man tar ut djuren ur burarna för att ta blodprov på dem, som sedan analyseras med avseende på olika komponenter för att se resultatet av försöket. Författarna konstaterar att man, om man skall få värden som inte är stresspåverkade, måste provet tas inom 100 sekunder efter det att man först berört buren. Detta är viktigt för de flesta endokrina värden och för alla plasmavärden som har att göra med förändringar i blodcirkulationen, framsläppligheten i kapillärerna, energi- och mineralmetabolismen, och syra-basbalansen. (Man refererar även andra undersökningar som visar att även andra slags värden, som kroppstemperaturen, kan påverkas hos t.ex. hundar och råttor.) Detta innebär, som författarna skriver: ”Om forskaren inte kan utföra undersökningen snabbt nog, måste han ge en detaljerad beskrivning av hur hanteringsstressen påverkar de aspekter han studerar.”

För den etiska bedömningen innebär detta två saker.

♦ även vid ”normal” hantering blir djuren blir stressade på ett sätt som kan innebära obehag eller lidande;

♦ försök där man inte tar hänsyn till det metodiska problemet att mätvärden påverkas av hanteringen är dålig vetenskap genom att man inte mäter det som man tror sig mäta (=dålig validitet) och bör därför inte utföras.

(Beträffande reaktionerna på eter, se avsnittet om sövningsmedel.)

Balcombe m.fl. (�00�) har gått igenom ca 80 vetenskapliga undersökningar för att undersöka hur tre vanliga rutinåtgärder – hantering, blodprov och sondmatning – påverkar labdjur av


70

olika slag. De flesta data gällde möss och råttor, men man inkluderade även hamstrar, kanin-er, fladdermöss, gäss m.fl. fåglar, samt makaker. Som tecken på stress användes huvudsakligen halten av olika stresshormon, men även blodtryck och puls; detta har i görligaste mån jäm-förts med förändringar i djurens beteende.

Det visade sig att lab.djuren lever i en stressfylld värld. De värden som användes som in-dikatorer på stress ökade genomgående med ca �0–100% från utgångsvärdet, och fortsatte att ligga på en hög nivå under �0–60 minuter eller mer, som ett resultat av någon av de tre åtgärderna.

Författarna diskuterar de metodiska problemen i samband med undersökningar av denna typ. Stress behöver inte nödvändigtvis innebära ”distress”, d.v.s. upplevas som negativt. Exem-pelvis kan en råtta i ett springhjul ha höga halter av stresshormon, men trots detta trivas ut-märkt. I denna undersökning ger man emellertid många exempel på att stressen, av beteende m.m. att döma, upplevs som negativ av djuren. I de flesta undersökningarna tolkas också djurens stressresponser som något negativt. Författarna konstaterar därför att ”eftersom det inte finns några tecken på motsatsen, är det rimligt att dra den slutsatsen att stressrespons på något som människor finner otrevligt (t.ex. blodprov, sondmatning) orsakar en negativ stress hos djuret.”

Redan när ryktet om att en artikel över detta ämne av dessa författare – visserligen alla etablerade forskare, men kända inom olika djurskyddsrörelser – skulle publiceras under sommaren �00� uppstod en mycket upprörd diskussion inom den amerikanska forskarvärlden. Många krävde att artikeln skulle stoppas, trots att ingen hade läst ens en sammanfattning av den. Artikeln antogs emellertid till publicering i den ansedda tidskriften Contemporary topics i laboratory animal science (som, liksom andra etablerade vetenskapliga tidskrifter, inte antar något till tryckning innan det genomgått en grundlig förhandsgranskning, s.k. peer review). Då ingrep ägaren – AALAS, det amerikanska samfundet för försöksdjursvetenskap – och stoppade t.v. publiceringen i avvaktan på vidare utredning. Den i alla läger allmänt aktade chefredaktören avgick då omedelbart i protest, den hetsiga och delvis synnerligen obalanserade debatten (främst på Compmedlistan) om den av alla olästa uppsatsens förtjänster och brister ökade till orkanstyrka, och slutligen publicerades den utan ändringar i novembernumret. AALAS verkställande kommitté ansåg sig dock tvungna att i samma nummer (s. 7) publicera en liten kommentar, där man förklarade att artikeln publicerats för att ”ge läsaren ett nytt perspektiv på tolkningen av stress hos labdjur” och att läsaren bör vara medveten om att den är ”an opinion piece”. På sina håll i världen är tydligen de enklaste konstateranden beträffande labdjurens situation fortfarande så kontroversiella att många anser att de bör censureras.

Att lyfta upp en mus

Naturligtvis kan praktiskt taget allt man gör med en mus – blodprov, injektioner, burbyte, sövning o.s.v. – göras på mer eller mindre stressande sätt. Försöksdjursvetenskapen visar också ständigt på nya tekniker för detta och annat för att minska påfrestningen på djuren. Detta är naturligtvis angeläget ur både etisk och vetenskaplig synpunkt. Nästan ingen har dock stu-derat den vanligaste åtgärden av alla: hur man lyfter upp en mus.

Alla vet hur lätt det är att ta ett litet urinprov från en mus: bara man lyfter upp den kissar den. Och den normala tekniken att lyfta upp en mus är att ta den i svansroten med tummen och pekfingret.

Men att den då urinerar och kanske defekerar är ett tecken på stress. Och för att minska stressen bör man helt enkelt lyfta den på något annat sätt.

Hurst & West (�010) har jämfört tre sätt att lyfta upp en mus: den traditionella svans-metoden, med hjälp av en ”tunnel”, d.v.s. en genomskinlig plastcylinder, och genom ”hand-metoden”, där man tar upp i den kupade handen. Mössen vande sig snabbt vid de två senare


71

metoderna, och det goda resultatet kunda avläsas dels i mössens attityder och beteende mot personalen, dels i tester som mätte hur rädda eller trygga mössen var. (Samt i reaktioner som urinering och defekering.)

Vid ”tunnelmetoden” styr man försiktigt in musen i röret (A i fig. nedan) som man sedan lyfter upp utan att röra djuret (B). Röret bör ha försetts med en doft från buren så musen känner igen sig. När musen sedan får komma ut ur röret till ens öppna hand slutar den efter några övningssessioner att hoppa ned i buren igen.

Vid ”handmetoden” skyfflar man helt enkelt – försiktigt – upp musen i den kupade han-den. I början får man hålla den andra handen till en gles ”bur” över musen så den inte kan komma undan (C), men även här lär den sig snabbt att den lugnt kan stanna kvar (D).

I båda fallen måste man naturligtvis i nästa fas ändå hantera musen på något sätt, t.ex. vända på den för att undersöka buken, ge en injektion o.s.v. Skillnaden i stresseffekt är dock mycket tydlig och mätbar.

På Nature Methods hemsida kan man ladda ner filmupptagningar av de olika metoderna (se Hurst & West i litt.förteckningen)

Två metoder att lyfta upp en mus med mindre stress. ”Tunnelmetoden”: musen (anas vid den vänstra handen) leds in i det transparenta plaströret (A) som sedan lyfts upp (B). ”Handmetoden”: musen tas försiktigt upp i de kupade händerna (C), varefter den snart lär sig att vara kvar utan att försöka fly (D).


7�

Isolering

Råttor

Isolering är ett onaturligt och stressande tillstånd som råttorna gör vad de kan för att undvika.

En rad studier har demonstrerat olika förändringar hos råttor som hålls isolerade i stället för i grupp. Pérez m.fl. (1997) ger en sammanfattning: de blir passiva och de äter mer. De tycks bli mer räddhågade, eftersom deras vanliga nyfikenhet att undersöka nya miljöer blir min-dre, och de sysselsätter sig inte med olika föremål lika mycket som de grupplevande råttorna. Samtidigt kan deras aggressivitet öka, liksom annars onaturliga beteenden som att äta upp sina ungar. Man har också konstaterat missanpassningsbeteenden som att de gnager på burens metallstänger och att de sysslar mer med sig själva: jagar sin svans, putsar sig, o.s.v. När de slipper ur sin isolering blir de aggressiva mot andra råttor. Samtidigt sker det förändringar i nervsystemet, t.ex. en minskning av dopaminreceptorer i delar av hjärnan (i striatum). En del biokemiska parametrar (glukos m.m.) sjunker till lägre nivåer, liksom halten stresshormoner (jfr även Dean 1999: ��).

Hurst m.fl (1997) jämförde råttor under flera olika slag av isolering med råttor i grupp. De ensamma individerna (a) var helt isolerade; (b) kunde se men inte lukta på andra råttor; (c) kunde se och lukta på andra råttor, (d) kunde se, lukta och (genom ett nät) ha viss kontakt med andra råttor.

Ju mer kontakt isoleringen tillät, desto mer tid tillbringade de isolerade råttorna vid bar-riären, nosande och sniffande, och deras beteende började delvis närmas sig de grupplevande råttornas: de sov mer och åt mindre. Det verkade tydligt att de ville komma ur sin isolering och förena sig med gruppen.

Däremot undvek de att sova i närheten av plastväggen mot gruppen.Det ökade sysslandet med sig själva, gnagandet o.s.v. får tolkas som resultat av missanpass-

ning i den onormala situationen.Högre halter av stresshormon (som kortikosteron) hos lab.djur tolkas ibland som tecken

på att djuret utsätts för en onormal påfrestning, alltså lidande, och att halten stresshormoner sjunker under isolering har tolkats på olika sätt: antingen har de grupplevande råttorna en mer stressande miljö, eller också beror deras högre halt av kortikosteron helt enkelt på att de är mer aktiva än de isolerade råttorna (Hurst m.fl 1997).

Om det är den första av dessa två faktorer som är viktigast (vilket flera forskare menar) är detta ett av många tecken på att råttorna gärna betalar ett pris för att leva i gemenskap hellre än i isolering.

Att bara leva i par är troligen inte en fullgod ersättning för att leva isolerad. Augustsson m.fl. (1999) visade att råttorna som levt i par snabbare än gruppboende råttor sökte sig fram till en mänsklig hand genom en Y-labyrint. Kanske är en orsak till detta en otillfredsställd ny-fikenhet på andra varelser (förf. är emellertid själva försiktiga med tolkningar).


7�

Metabolismburar

Att hålla djur i metabolismburar innebär en psykisk påfrestning som bör undvikas i största möjliga utsträckning.

Metabolismburar används när man vill ha full kontroll dels över allt vad djuret äter och dricker, dels över all urin och avföring. I dessa burar lever djuren därför ensamma under hela observationsperioden. Miljön är karg och kal, utan berikning, för att underlätta för urin och avföring att via gallergolvet samlas upp i behållare under buren. Burens storlek är anpassad för det djurslag den är avsedd för.

En typisk metabolismbur för smågnagare är ofta en rund plastbehållare. En sådan miljö orsakar ett psykiskt lidande för djuren av minst två anledningar: dels är isolering alltid stressande för sociala djur som möss och råttor, och dels känner djuret sig utsatt eftersom den genomskinliga buren inte erbjuder skydd från något håll.

Flera studier visar metabolismburarnas stressande effekt på djuren. Utsöndringen av kor-tisol och immunoglobulin A (IgA) kan användas som stressmarkörer: förhöjd kortisol som tecken på akut stress, och sänkt IgA-nivå som tecken på kronisk. Grisar (kastrerade galtar) som vistats i metabolismbur under fyra sexdagarsperioder visade sig ha förhöjda nivåer kor-tisol under den första perioden, vilket kan tyda på akut stress. Under de följande perioderna sjönk kortisolnivån till normala, låga nivåer. Däremot sjönk nivåerna av immunoglobulin A, vilket visade att grisarna var kroniskt stressade. Samtidigt var grisarnas vikt lägre när de var i metabolismburen än när de vistades i en normal stia. (Royo m.fl. �00�). Exakt samma resultat har man tidigare visat för råttor i metabolismbur (Eriksson m.fl. �00�). Också Brain m.fl. (�000) fann bevis för att möss var mer stressade i metabolismburar än i konventionella burar. Gil m.fl. (1999) placerade tre och tolv månader gamla råttor i metabolismburar för att se om den stress vistelsen medförde påverkades av råttornas ålder. De fann påtagliga skillnader mellan de båda grupperna både vad beträffar metabolism och beteende, men båda var tydligt påverkade av vistelsen under hela studietidens längd. Exempelvis var alla råttornas benägen-het att utforska nya områden starkt minskad i slutet av försöket, medan adrenalinnivån visade en stigande tendens under hela tidsperi-oden.

I ett försök där man mätte hur möss stressades av att vara delvis fixerade var kon-trolldjuren placerade i metabolismburar och deras kortikosteronvärden noterades dag �, �, 8 och 1� som tecken på deras stressnivå. Dessa värden steg kontinuerligt tills de nådde sin topp på dag 8. När försöket avbröts dag 1� hade det sjunkit något, vilket författarna tolkar som ”habituering”. Värdet var dock fortfar-ande högre än för någon av de andra dagarna. (Rogers �00�.)

Metabolismburar ska naturligtvis inte an-vändas om man kan få samma resultat på an- Metabolismbur för råtta. Råttan placeras på galler

golvet i den övre behållaren. (Tecniplast)


7�

nat sätt. Gäller det t.ex. bara att få enstaka urinprov tar man i stället provet genom att massera djurets buk.

Man måste också på också alla sätt se till att vistelsen i buren blir så kort som möjligt. Den påfrestning som isolering i en standardbur innebär förvärras i den kala metabolismburen (vilket gör att en del mätvärden tagna under sådana omständigheter kan ifrågasättas).

I någon mån kan man mildra den psykiska påfrstningen dels genom att åtminstone låta djuret ha lukt- och synkontakt med andra djur, dels genom att helt enkelt hänga t.ex ett tyg-stycke över en del av buren.

Det har pågått ett samarbete mellan SLU i Skara (Lena Lidfors), AstraZeneca och Experi-mentalavdelningen på Malmö allmänna sjukhus (MAS) för att utveckla en mer naturlig och stressfri metabolismbur för smågnagare. Projektet avslutades tyvärr aldrig, men man vann en rad erfarenheter, och tillverkade några metabolismburar (nu på MAS) som tillfredsställde dju-rens behov långt bättre än de konventionella utan att äventyra forskningen.

FixeringOm råttor fixeras (t.ex. i ett rör) i tre timmar gör stressen att de förlorar i vikt och inte har hämtat sig ännu tio dagar senare. Om fixeringsstressen upprepas tre dagar i följd blir viktför-lusten större och utsöndringen av stresshormon (glukokortikoider) ökar.

Denna fixeringsstress försvinner inte då råttan blir fri, utan har långtidsverkan. Om man efter så pass långt uppehåll som som tolv dagar senare utsatte råttorna för andra typer av mild stress reagerade de mycket starkt, mätt i ökat kortikosteronvärde. Detta värde ökade emeller-tid inte lika mycket om man utsatte dem för en ny fixering.

Möss visade upp ett liknande reaktionsmönster. De kvarsittande effekterna av stress gäller alltså inte bara (och inte ens i första hand) samma typ av stressor som djuren utsattes för först, utan ökar stressen av andra typer av åtgärder som de utsätts för långt senare (Harris m.fl. �00�).

Några fysiologiska reaktioner hos en råtta som fixerats under femton minuter visas i graferna i kap 7, avsnittet Mätningar > ”Stresshormon”.

Råtta i Bollmanbur (Waynforth, Holsman & Parkin 1977)


7�

En speciell fixeringssituation när djuren drabbas av stress är då de ska andas in olika pre-parat via en mask. En del av stressen orsakas då av att de inte kan sköta sin värmereglering, vilket gör att hos råttor kroppstemperaturen kan stiga avsevärt. Hamstrar har däremot en bre-dare termoneutral zon och störs mindre av temperaturväxlingar. (King-Herbert m.fl. 1997.)

Detta innebär att då råttor fixeras i inhalationsstudier måste omgivningens temperatur vara noga kontrollerad för att inte orsaka djuren ett lidande utöver fixeringen i sig.

Det finns många olika fixeringsanordningar för smådjur. Bollmanburen på bilden är avsedd för smågnagare. De kan ställas in så djuret, om försöket tillåter det, kan få en viss rörelsemöjlighet och inte är lika fixerat som vid exempelvis stressförsök m.m., då djuret kan vara fasttejpat utan några som helst möjligheter att röra sig.

TransporterTransporter är en särskilt stressande del av djurens liv. Förutom att själva boendesituationen är mer onaturlig än vanligt påverkas de av vibrationer, stötar vid omlastning, ljud, onaturliga ljus- och temperaturförhållanden, lukter o.s.v. Upplevelsen är psykiskt påfrestande, och deras fysiologi (homeostasen) kommer ur balans.

Dessa påfrestningar kan yttra sig på ibland oväntade sätt. Exempelvis upptäckte Koopman m.fl. (198�) att en av deras musstammar (C�H/He-möss) hade sårskador på svansen. Efter noggranna studier och resonemang kom man fram till att det inte handlade om bitmärken, som man först trodde. I stället var såren ett slags sjukdomssymptom, och den bakomliggande orsaken var transportstress. Liknande skador har också observerats på möss som stressats av andra orsaker.

Regelverket

DFS 2004:10, L 5Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om transport av levande djur (DFS �00�:10, saknr L �) gäller däggdjur, fåglar och övriga ryggradsdjur (d.v.s. alla lab.djur), dock inte kortare nationella transporter (max �0 min inkl. in- och urlastning) och nationella trans-porter.

Transporter av djur regleras också av Europarådets konvention CETS 19�, European Convention for the Protection of Animals during International Transport <http://conventions. coe.int/treaty/en/Treaties/Html/193.htm>

LASA:s (Laboratory Animal Science Association) utförliga rapport Guidance on the trans-port of laboratory animals (�00�) <http://la.rsmjournals.com/cgi/reprint/39/1/1> är nödvän-dig kompletterande läsning till ovanstående.

Förhållanden under transporten

Djurens förhållanden under transport regleras detaljerat i de olika föreskrifterna, men hur djuren har det i t.ex. flygplanens transportutrymmen under långa flygtransporter har inte undersökts särskilt allsidigt. I en ovanlig studie gjorde en forskare vid ett stort läkemedelsbo-lag (GlaxoSmithKline) en grundlig undersökning av temperaturen i burarna under mustrans-


76

porter. Under en transport mellan England och Nordamerika varierade temperaturen mellan 19,8 och 1�,� grader, och då försändelsen lastades av planet i kallt väder sjönk temperaturen i burarna under 8 grader. Slutsatsen blev att detta naturligtvis var oacceptabelt, och att man skulle vidta åtgärder mot detta i fortsättningen (Mean �00�). Hur andra företag och univer-sitetsinstitutioner betraktar detta problem är emellertid fortfarande en öppen fråga.

Återhämtningstid

Eftersom djur stressas av transporter behöver de en återhämtningstid. Hur lång tid som behövs är det dock svårt att säga, eftersom så många olika faktorer spelar in: transportsätt, förhållanden under transporten, djurslag o.s.v. Dessutom är inte alla överens om vilka förändringar hos djuren man ska koncentrera sig på, utan olika studier tittar på än det ena, än det andra. Vilka stresshormoner? Vilka beteende-tester? Mat- och dryckintag? Vita blodkroppar?

Resultatet är att de rekommendationer om återhämtningstider som finns kan skilja sig mycket starkt från varandra. En rekommendation kan säga att det räcker en dags vila för möss, medan en annan säger 7–8 veckor.

Hos kaniner fann man efter transport en lång rad betendemässiga och fysiologiska förän-dringar: högre halter av stresshormon, minskat matintag, anorexi m.m. Problemen var större vid flyg- än med lastbilstransport. Efter två dygn hade dock de flesta värden åter blivit nor-mala, varför detta är den kortaste återhämtningsperiod författarna, Toth och January (1990), rekommenderar (under förutsättning att inga iakttagbara problem kvarstår).

Sammanfattningsvis kan man dock, som tumregel baserad på Ruiven m.fl. 1996, säga att tre dygn är absolut minimum, och att en vecka torde vara ett bättre riktmärke.

Denna tidsperiod kan påverkas av andra omständigheter. Gäller det en interkontinental transport där mörker/ljusperiodena blir omkastade är två veckor minimum.

Djur stressas inte bara vid långväga transporter, utan också av förflyttningar inomhus. Möss som transporterats under 1� minuter fick så höjda kortikosteronvärden (”stresshormon”) att de inte var normala förrän �� timmar senare (flera förf., bl.a. Tuli m.fl. 199�).

Dräktiga djur

DM:s föreskrifter om djurtransporter (L �) säger:

20 § Transport av dräktiga hästdjur, nötkreatur, får, getter, renar, hjortdjur och grisar får inte ske inom tre veckor före beräknad förlossning eller, vid mer än dygnslånga transporter, inom sex veckor. Transport av dräktiga tikar och katter får inte ske, utom till veterinär, inom två veckor före beräknad förlossning. Övriga djurslag får inte transporteras under dräktighetens sista femt-edel.

Kalvar under två veckors ålder får inte transporteras. Övriga nyfödda däggdjur får transport-eras tidigast vid en veckas ålder.

Transport av moderdjur får ske, när det gäller nötkreatur tidigast tre veckor efter förlossnin-gen och, när det gäller övriga djurslag, tidigast en vecka efter förlossningen.

LASA:s rapport Guidance on the transport of laboratory animals (�00�) ger nedanstående tabell över dräktighetstider och maximala rekommenderade transporttider.


77

KryopreserveringFramför allt när det gäller möss har man framställt en mycket stor mängd olika stammar ge-nom avel och genmodifiering. Men möss har kort livslängd, och för att behålla de stammar man skapat har man därför ägnat sig åt ett omfattande avelsarbete. Dessa generationer av djur som aldrig används i försök är kostnadskrävande ur laboratoriernas synpunkt, och redan deras enahanda liv i burarna gör systemet otillfredsställande ur etisk synpunkt. Till detta kommer att det kan dyka upp problem i form av oförutsedda förändringar i fenotypen efter några gen-erationers avel med transgena djur. Detta är den viktigaste orsaken till att även avel av gen-modifierade djur kommer att prövas etiskt.

Sedan 1970-talet har man emellertid utvecklat metoder för att frysa ner fr.a. embryon och sperma (i någon liten mån även t.ex. äggstockar och oocyter, vilket dock visat sig tekniskt besvärligt) för långtidsförvaring. Den allmänna termen för sådan nedfrysning av biologiskt material är kryopreservering. Normalt används flytande kväve, och materialet bevaras vid en temperatur av -196°C. De nödvändiga investeringskostnaderna uppvägs snabbt av de stora besparingar i lokaler, personal m.m. som systemet medför.

Tyvärr är metoden inte fullkomlig. Sperma från individer som avlats av icke-besläktade föräldrar är robusta och kan befrukta ägg i samma utsträckning som under naturliga förhål-landen. När det gäller inavlade stammar (dit ju de flesta laboratoriemöss hör) är resultatet mycket mer mer varierande, och den kanske vanligaste stammen – C�7BL/6J – hör till dem vars reproduktionsförmåga efter nedfrysning är allra sämst. Totalt sett kan man bara räkna med att ca �0% av nedfrusna embryon från inavlade och muterade stammar resulterar i att det föds en levande unge. Är genuppsättningen mer blandad är resultatet generellt sett lite bättre, men utfallet kan fortfarande variera mycket starkt (från 0 till 100%; Rodents 1996 s. ��).

Trots detta är systemet numera sedan länge väletablerat, och eftersom de etiska och eko-nomiska intressena här sammanfaller finns det all anledning att tillämpa det överallt där det är möjligt. En introducerande översikt är Landel �00�.

Typiska dräktighetstider för vanliga laboratoriedjur och rekommenderade tillåtna

transporttider

Tid Kan transporteras

Djurslag (dagar ) upp till (dagar)

Råtta �1 17

Mus �1 17

Marsvin �6–7� ��

Gris 11� 91

Kanin �0–��

Hund 61–6� �0

Katt 6�–67 ��

Silkesapa 1�� 96

Långsvansad makak 1��–167 10�

� . Blodprov

78

4Blodprov

För den etiska bedömningen av blodprovstagning är främst två aspekter viktiga:

♦ Djurets upplevelser: vilka skillnader i lidande finns det mellan olika provtagningsmetoder?

♦ Blodmängder: hur mycket kan man ta innan djurets välbefinnande påverkas?

Urforskningssynpunkttillkommerentredje:

♦ Vilkaskillnaderiblodkvalitetärförbundnameddeolikaprovtagningsmetoderna?

Att ta blodprov är alltså inte bara en fråga om att använda den metod som orsakar minst lidande och skada. Blodets egenskaper, d.v.s. profilen av de olika parametrar man skall analy-sera, varierar nämligen beroende på varifrån i kroppen man tar det.

Då man tar ett blodprov för att t.ex. göra en farmakokinetisk analys (studera hur ett läkemedel tas upp, fördelas och utsöndras i kroppen) genom analys av blodplasman, kan re-sultatet alltså bli olika beroende på var blodprovet tagits. Eftersom omständigheterna (bakgr-undsvariablerna) bör vara så lika som möjligt för att analysen alls ska vara meningsfull, kan det förekomma att ett krav att blodprov ska göras på ett lindrigare sätt hindras av rent vetens-kapliga skäl.

Men den som använder det argumentet måste kunna ge en precis motivering. Han måste kunna visa att skillnaden mellan två provtagningsmetoder innebär sådana skillnader i blodets kvalitet att försöket äventyras, och att andra, skonsammare provtagningsmetoder inte är möj-liga att använda.

I praktiken är det emellertid mycket sällan man ser en argumentation om detta i an-sökningarna. Argumenten för sådana metoder (fr.a. orbitalpunktion) som orsakar påtagligt lidande brukar enbart bygga på de blodmängder man anser sig behöva.

En fråga som man som forskare också kan ställa, men som är ännu mer sällsynt, är:

♦ Omdjuretmåstesövasvidprovtagningen,vilkaeffekter(omnågra)hardåolikasövningsmedelpåblodetskvalitet?

� . Blodprov

79

Blodmängder

Blodprov och återhämtning

Var och en är ansvarig för att hålla sig informerad om de se-naste kunskaperna beträffande den optimala tillämpningen av en viss teknik för ett speciellt djurslag.(GV-SOLAS, Empfehlung zur Blutentnahme)

Hur mycket blod kan man ta varje gång, och hur länge måste djuren återhämta sig efteråt?De modernaste och mest omfattande auktoritativa riktlinjerna är Empfehlung zur Blutent-

nahme bei Versuchstieren, insbesondere kleinen Versuchstieren, som publicerats i maj �009 av den tyska GV-SOLAS (Die Gesellschaft für Versuchstierkunde-Society for Laboratory Animal Science). Anvisningarna (tillgängliga från GV-SOLAS webbplats) diskuterar olika aspekter av betydelse då man ska välja teknik och plats för blodprov av olika volyme från olika djurslag. En av riktlinjernas tabeller återges på nästa sida.

En äldre uppsättning rekommendationer ges i ”A Good Practice Guide to the administra-tion of substances and removal of blood, including routes and volumes” (Diehl m.fl. �001), reultatet av ett samarbete mellan European Federation of Pharmaceutical Industries Associa-tions (EFPIA) och European Centre for the Validation of Alternative Methods (ECVAM). De riktar sig i första hand till ”researchers in the European Pharmaceutical Industry”, men – framhåller man – principerna bakom dess data och dess förslag till refinement, gäller alla som använder djur för forskningsändamål. Det finns anledning att betona detta, eftersom en del av dess rekommendationer – exempelvis beträffande orbitalpunktion – ofta nonchaleras.

Enligt dessa rekommendationer gäller följande blodmängder vid blodprov: Kanin Hund

Mus (25 g) Råtta (250 g) 2,5 kg 4 kg (Beagle, 10 kg) Återhämtning

Blodvolym ml/kg 7�ml/kg 6�ml/kg �6ml/kg 8� ml/kg

Variationsvidd 6�–80 ml/kg �8–70ml/kg ��–70ml/kg 79–90ml/kg

Blodvolym 1,8ml 16ml 1�0 ml ��ml 8�0 ml

Blodprov i % av blodvolym

1,0% 18µl 0,16ml 1,�ml �,��ml 8,�ml 7,5% 0,1�ml (1�0µl) 1,�ml 11ml 17ml 6�ml 1 vecka 10% 0,18ml (180µl) 1,6ml 1�ml ��ml 8�ml � veckor 15% 0,�7ml (�70µl) �,�ml �1ml ��ml 1�7ml � veckor (�–� veckor vid upprepade prov inom ett dygn)endast upprepade blodprov:

�0% 0,� ml (�00µl) �,�ml �8ml ��ml 170ml � veckor (vid upprepade prov inom ett dygn)

� . Blodprov

80

(Empfehlung zur Blutentnahme bei Versuchstieren. GV-SOLAS. Tab. 1)

G

enom

snitt

lig b

lodv

olym

hos

olik

a dj

ursl

ag1

To

talv

olym

B

lodp

rov2 (

ml)

vid

angi

ven

krop

psvi

kt

%

av

krop

ps-

B

lodv

olym

vid

En

stak

a pr

ov3

Dag

ligen

4 Sl

ut-

M

l/kg1

vikt

en

Hem

atok

rit (%

) an

give

n vi

kt (m

l) (m

ax 1

0 %

) (1

%)

tapp

ning

5

Får (

50 k

g)

66 (5

5–80

) 6,

6 32

(26–

37)

3300

33

0 33

,0

1650

Ger

bil (

mon

golis

k ök

enm

us) (

100

g)

67 (6

0–85

) 6,

7 48

(40–

52)

6.7

0.7

0.07

3.

3

Get

(40

kg)

70 (5

7–90

) 7,

0 33

(26–

37)

2800

28

0 28

14

00

Ham

ster

(syr

isk

guld

ham

ster

) (10

0 g)

78

(65–

80)

7,8

51 (3

9–59

) 7.

8 0.

7 0.

07

3.5

Hun

d (b

eagl

e) (1

5 kg

) 86

(79–

90)

7,5

50 (4

2–58

) 11

30

113

11.3

56

5

Häs

t (30

0 kg

) 75

(56–

118)

7,

5 33

(26–

42)

2250

0 22

50

225

1125

0

Hön

s (1

,1 k

g)

65 (6

0–90

) 6,

5 34

(25–

45)

71

7.1

0.7

36

Iller

(800

g)

75 (6

0–80

) 7,

5 45

(38–

54)

60

6,0

0.6

30

Kan

in (3

,2 k

g)

56 (4

5–70

) 5,

6 41

(31–

50)

180

18

1.8

90

Kat

t (3

kg)

56 (4

7–66

) 5,

6 38

(30–

45)

168

17

1.7

84

Mak

ak (R

hesu

s m

akak

) (9

kg)

54 (4

4–67

) 5,

4 41

(33–

50)

480

48

4.8

240

Mar

mos

et (C

allit

hrix

jacc

hus)

(350

g)

70 (5

8–82

) 7,

1 45

(37–

52)

25

2.5

0.25

12

Mar

svin

(400

g)

75 (6

5–90

) 7,

5 44

(37–

50)

30

3 0.

3 15

Min

igris

(20

kg)

65 (6

1–68

) 6,

5 39

(30–

50)

1300

13

0 13

65

0

Mus

(25

g)

74 (7

0–80

) 6,

6 42

(33–

50)

1.7

0.17

0.

02

0,7–

1,0

Nöt

bosk

ap (4

00 k

g)

57 (5

2–61

) 5,

7 40

(33–

50)

2280

0 22

80

228

1140

0

Råt

ta (3

00 g

) 64

(50–

70)

6,4

46 (4

0–61

) 19

1.

9 0.

2 10

1. A

ngiv

na v

ärde

n ka

n va

riera

ber

oend

a på

ras,

sta

m o

ch å

lder

. Det

pro

cent

uella

vär

det ä

r läg

re fö

r öve

rvik

tiga

djur

än

för n

orm

alvi

ktig

a.

2. D

e an

givn

a vo

lym

erna

gäl

ler f

riska

, adu

lta d

jur.

Dju

r som

gen

omgå

tt fö

rsök

, lik

som

sju

ka, å

ldra

de e

ller s

tress

ade

djur

, kan

ske

inte

tole

rera

r sam

ma

voly

m b

lodu

ttag.

3. D

äref

ter å

terh

ämtn

ing

unde

r min

st 2

–3 v

ecko

r.4.

För

dag

liga

blod

tapp

ning

ar u

nder

hög

st 2

vec

kor,

däre

fter å

terh

ämtn

ing

unde

r min

st 2

–3 v

ecko

r.5.

Und

er n

arko

s; c

a 50

% a

v bl

odvo

lym

en (e

mpi

riskt

vär

de).

� . Blodprov

81

(Riktlinjerna tar också upp makak, silkesapa och minigris.)

Värdefulla diskusisner och rekommendationer finns också i den brittiska Removal of blood... 199�.

Blodmängden kan variera med stam, ålder, kön och andra faktorer. Äldre och feta djur kan ha upp till 1�% mindre cirkulerande blodmängd än genomsnittet för dem som är unga och friska. Sådana faktorer förklarar variationsvidden i tabellerna; utgångspunkten bör dock vara genomsnittet.

Vad händer om man tar för mycket?

Då rapporten Removal of blood... 199�, s. 18, konstaterar att man kan ta 10% av blodvoly-men från ett normalt, friskt djur med normalt näringsintag kommenterar man samtidigt: ”Detta innebär inte att djuret inte upplever några följdverkningar – bara att det inte visar några.”

Ty enligt rapporten händer följande om man tar 10% eller mer:

% av cirkulerandeblodvolym (Removal of blood 1993) Effekt (Removal of blood… 1993)

10% Påverkar de transmittorsubstanser som bidrar till att upprätthålla homeostasen (balansen mellan olika funktioner och kemiska substanser i kroppen)

1�–�0% Påverkar blodflöde och blodtryck

�0–�0% Djuret kommer i chocktillstånd av blodförlust

>�0% �0% av djuren dör (texten nämner råttor)

Djurskyddsmyndighetens siffror är för höga

Djurskyddsmyndighetens föreskrifter �00�:� (L��), � kap. �§, säger emellertid att man vid blodtappning för framställning av polyklonala antikroppar kan ta 8 ml blod/kg kroppsvikt, varefter djuret (i detta fall kaninen) ska återhämta sig under två veckor.

För en kanin på �,� kg innebär 8 ml blod/kg kroppsvikt ett bloduttag på �0 ml. Enligt EFPIA och ECVAM:s Good Practice Guide borde kaninen efter ett så stort uttag få återhäm-ta sig ca � veckor, alltså dubbelt så lång tid.

Felet med Djurskyddsmyndighetens föreskrifter är att man uppenbarligen utgått från allt-för höga blodmängder per kilo kroppsvikt.

Bakgrunden till de värden myndigheten använt finns troligen i de högre siffror som anges i Iwarsson m.fl. 199�, s. ��6. Där anges som tumregel blodmängden 80 ml/kg kroppsvikt, och att man kan ta 10–1�% blod (=8–1� ml blod/kg kroppsvikt) vid ett enstaka tillfälle. Sif-fror som alltså strider mot moderna, internationella rekommendationer.

� . Blodprov

8�

Problemet förvärras av att Djurskyddsmyndighetens föreskrifter av någon anledning endast ger rekommendationer beträffande blodmängd i samband med polyklonala antikrop-par men inte för andra ändamål. Det finns dock stor risk att man tar dessa 8 ml/kg med 1� dagars återhämtningstid som riktvärde för blodprov också för andra ändamål. Som vi sett i tabellen ovan har dock de vanligaste lab.djuren betydligt mindre blod/kg än 80 ml, varför rekommendationerna i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter kan få direkt skadliga följder för djuren.

Upprepade blodprov och beteende

Blodprov kan påverka djuren på minst fyra olika sätt: genom blodförlusten, lidande/stress vid sövningen, genom smärta vid provtagningen, och genom stress på grund av hanteringen. På-frestningen blir naturligtvis större om provtagningen upprepas.

Pfeil (1988) undersökte hur möss påverkades av blodprov � och � gånger i veckan under en fyraveckorsperiod. Mössen vägde i genomsnitt �8,� g och blodproven var på 0, 08 ml. Proven togs genom ett litet snitt i svansen under lätt eteranestesi, och råttornas beteende av-lästes kontinuerligt med hjälp av rörelsedetektorer.

Det visade sig att de upprepade blodproven påverkade mössens rörelsemönster. De rörde sig mindre redan vid två prov/vecka, och ännu mindre vid tre prov/vecka. Däremot var anta-let perioder under vilka de rörde sig (eller, annorlunda uttryckt: antalet viloperioder) mindre än hos de obehandlade kontrolldjuren. Dessa förändringar i förhållande till det normala var särskilt påfallande under de första 1� timmarna efter varje provtagning.

De var med andra ord i kontinuerlig rörelse mer än vad kontrollerna visar, men samtidigt var deras rörelser så dämpade att den totala rörelseaktiviteten ändå minskade.

Orsaken är den smärta som provtagningen orsakar. Smärtan resulterar i en rastlöshet (få perioder av stillasittande), samtidigt som den gör att djuren rör sig långsammare än normalt.

Provtagningsmetoder

Orbitalpunktion

Orbitalpunktion är smärtsamt och kan ge allvarliga skador. Vid upprepade orbital-punktioner blir problemen särskilt allvarliga. Metoden ska därför inte användas. Det finns dessutom många alternativ.

I ögonhålan (=orbitalsinus), bakom ögat, finns det ett ganska rikhaltigt nätverk av blodkärl (=orbitalplexus) med venöst blod. Orbitalpunktion innebär att man med ett smalt glasrör tar blodprov från dessa blodkärl.

Metoden används främst på smågnagare. Djuret ligger på rygg i handflatan och man håller om det så att man med tummen och pe-

kfingret kan dra tillbaka huden/ögonlocket kring det ena ögat. Med den andra handen sticker man in ett tunt rör (med en yttre diameter på drygt en millimeter) i den inre ögonvrån, i rätt vinkel (�0–�� graders lutning i förhållande till ”ansiktsplanet”), mellan själva ögongloben och ögonhålans sida.

Man snurrar hela tiden röret mellan fingrarna, så det borrar sig igenom den tunna bindh-

� . Blodprov

8�

innan runt ögat. När man nått benet vid ögonhålans bakre vägg drar man tillbaka röret en aning. Då

rinner det blod från orbitalplexus genom röret. Om man då vrider handen med djuret så röret pekar nedåt, samverkar tyngdkraften med

kapillärkraften så att blodet kommer fram lättare och kan samlas upp i ett kärl. Alltihop tar kanske tio sekunder. Enligt en handbok kan en rutinerad tekniker på detta sätt få fram � ml blod.

Det hela avslutas med att man sluter till djurets ögonlock och försiktigt håller en kom-press mot ögat några sekunder för att stoppa blödningen.

På vilka djur gör man orbitalpunktion? På smågnagare som mus, råtta och hamster. Orsaken är att dessa djur har relativt få blodkärl som lämpar sig för blodprov.

Bör djuren sövas?Ja. Alla handböcker ser som en självklarhet att djuren skall vara sövda. Ett standardverk i försöksdjursvetenskap skriver:

Sedan man fått igång ögonblödningen kontrolleras blodmängden genom att man trycker [med glasröret] bakom ögat. Detta måste vara smärtsamt, liksom själva punkteringen är det. Därför måste möss eller an-dra gnagare alltid sövas om man använder denna teknik och, helst, avlivas innan de återfår medvetandet. ... Denna teknik [d.v.s. orbitalpunktion] bör undvikas, om det alls finns någon möjlighet till detta.

(Bleeding is controlled after orbital bleeding by pressure behind the eye, a condition that must be considered painful, like the puncture itself. For this reason, mice or other rodents must always be anes-thetized for this technique and, preferably, euthanatized before regaining consciousness.... This technique [d.v.s. orbitalpunktion] should be avoided if at all possible.) (Kesel 1990 s. ��1.)

Man använder någon typ av inhalationsanestetika. Därmed är djuret helt sövt under provtagningen.

Räcker det inte med lokalbedövning?Vid orbitalpunktion har sövningen två funktioner: dels att djuret ska slippa smärtan, och dels att det ska vara stilla så man undviker ögonskador.

Om man endast använder lokalbedövning, t.ex. Tetracaine (ögondroppar, som också är ett vanligt smärtstillande medel för ögon inom humanmedicinen; FASS konstaterar att sveda

Orbitalpunktion. På bilden till vänster ska man just punktera ögonhinnan med med glasröret (diameter ca 1 mm). På bilden till

höger droppar blodet från röret ned i en glasbehållare. (Iwarsson m.fl. 1994.)

� . Blodprov

8�

Råttöga vid orbitalpunktion. (1) ögonlock; (2) ögon

frans; (3) ögonlins; (4) glaskroppen; (5) glasröret;

(6) skallbenet (ögonhålan); (7) retroorbitalt venöst

plexus (”nystan” av venösa blodkärl bakom ögat);

(8) synnerven; (9) näthinna.

i ögonen är en vanlig bieffekt) ökar naturligtvis risken för ögonskador katastrofalt eftersom djuret kan röra sig under provtagningen.

Är det skadligt? Hur reagerar djuren? I en översikt över orbitalpunktion i Nederländerna fann man att att metoden orsakar en rad skador och biverkningar, varav blindhet var vanligast (konstaterat i upp till �% av djuren) (Herck m.fl. 199�a).

Man kan t.ex. skada blodtillförseln till ögat, vilket kan leda till blindhet (t.ex. genom att ögat förtvinar). Man kan också råka skada ögonmusklerna eller synnerven, vilket också leder till blindhet. Är man oerfaren eller oaktsam kan man råka sticka röret in i hjärnan eller näshålan, vilket orsakar stora blödningar och mycket allvarliga skador.

Ett enda blodprov från orbitalplexus orsakade ögonskador, som t.ex. inflammation och vävnadsdöd i Harderian gland (Cocchetto m.fl. 198�, ref i Stearns 198�).

van Herck redovisar också forskargruppens egna erfarenheter av sådana skador: av fyra tekniker åstadkom de två bästa ”endast få abnormaliteter”, såsom mer eller mindre kraftiga inflammationer och skador som ”var (nästan) läkta efter � veckor”. I andra fall var man tvun-gen att avliva djuren omedelbart p.g.a. de ögonskador orbitalpunktionen orsakat. (Herck m.fl. 1998) (Detta trots att man i � av de � testgrupperna i hans undersökning endast tog 1 prov/djur.)

I sina tidigare studier över orbitalpunktion kunde van Herck inte se att råttorna var stressade av orbitalpunktionen; han tyckte att deras beteende inte skiljde sig från kontroll-gruppen, men framkastade själv (t.ex. van Herck 1991) att en eventuell strass p.g.a. orbital-punktionen maskades över av den kraftiga stress som etersövningen medförde.

I en senare uppsats (Herck �000) visade han att denna förmodan var riktig. Mätningar av råttornas beteende efter etersövning med och utan orbitalpunktion visade att de råttor som genomgått båda orbitalpunktion och etersövning var ännu mer störda än den kontrollgrupp som enbart sövts med eter. Orbitalpunktionen åstadkom alltså ett sådant lidande att det t.o.m. slog igenom eterstressen.

Upprepade orbitalpunktionerEfter en enstaka orbitalpunktion utan komplika-tioner med enbart ”normala” skador börjar inflam-mationen gå tillbaka efter �–� dagar och är borta efter ca 1 1/� vecka, hävdar var Herck. Skadorna kan enligt honom (1999:��) vara läkta efter ca två veckor. Detta skulle således vara den minsta tidsrymd man måste vänta om man skall ta up-prepade prov i samma öga (Herck 1999:1��, 160); nya punktioner i ett sårigt öga är av djurskyddsskäl givetvis oacceptabelt.

van Herck har dock själv gjort endast en, mycket begränsad undersökning av upprepade or-bitalpunktioner (Herck 1998). I sin avhandling om upprepade blodprov genom bl.a. orbitalpunktion har emellertid Stephan Meyer-Eilers (�000) visat att upprepade orbitalpunktioner orsakar fibroser

� . Blodprov

8�

och inflammationer som varade under hela den två månader långa undersökningsperioden, ett faktum som ”ur djurskyddssynpunkt bör betraktas med stort allvar”:

Bei der Verlaufsuntersuchung ist zu erkennen, daß Befunde wie Degenerationen und die Infiltra-tion mit Makrophagen über den gesamten Beobachtungszeitraum hinweg erhoben werden kön-nen. Die Ergebnisse belegen, daß wiederholte Blutentnahmen an der Orbita bei Ratten und Mäu-sen über einen Zeitraum von mindestens zwei Monaten neben irreversiblen Fibrosen, entzündliche Reaktionen hervorrufen, die im Augenbereich tierschutzrechtlich sehr ernst zu bewerten sind.

Som avhandlingens slutsats fastslår han: ”De föreliggande undersökningsresultaten visar en-tydigt att det är hög tid att ompröva den sedan decennier etablerade orbitalpunktionen som blodprovstagningsmetod.”

Kritik mot orbitalpunktionMånga andra auktoriteter har intagit samma ståndpunkt som Meyer-Eilers. På grund av de skador orbitalpunktionen orsakar i vävnaderna kring ögat inklusive ögats bindhinna, och eftersom det finns andra provtagningsmetoder, bör orbitalpunktion inte användas, skriver Per Svendsen (199�).

Den svenska handboken Försöksdjurskunskap av Karl Johan Öbrink och Margareta Waller fastslår (s. �0�): ”För mus och råtta har tidigare använts en metod som inte får göras utan bedövning, nämligen provtagning i orbitalplexus. ... Metoden har emellertid visat sig ge efter-blödning och inflammatoriska reaktioner och kan ej rekommenderas.”

I Norge är orbitalpunktion i praktiken förbjudet och har inte utförts på över 1� år. Vid Monash-universitetet i Australien vägrar man att använda orbitalpunktion p.g.a. risken för ögonskador, och vid flera amerikanska universitet har man helt gått ifrån den metoden sedan man lärt känna Richard Fosses metod att ta proven från saphenusvenen (se nedan). I England avråder the Home Office Inspectorate helt från metoden.

EFPIA och ECVAM:s ”A Good Practice Guide to the administration of substances and removal of blood…” (Diehl m.fl. �001) betonar: ”There is now a range of alternative meth-ods for the removal of blood from all species of animals, particularly the smaller rodents where in the past it has not been easy. Furthermore, some methods require an anaesthetic or have a higher incidence of unwanted side-effects that may seriously affect an animal’s welfare, particularly when repeat bleeding is required. We therefore recommend that […] retrobulbar sampling with recovery should be used only when other routes are not practical” (Diehl m.fl. �001, ��). (De ”other routes” man rekommenderar för smågnagare är svansvenen, tungvenen och saphenavenen.)

Även de auktoritativa riktlinjerna Removal of blood . . . . avråder mycket bestämt: ”However, it is a technique that can have severe consequences for the animal and, therefore, we do not recommend retro-orbital bleeding for use with recovery other than in exceptional circumstances when there is no other method available. [—] This technique is only acceptable as a termi-nal procedure under anaesthesia . (Removal of blood . . . 199�. Kursivering och fetstil i orig.)

Lika bestämt avråder Wolfensohn och Lloyd 1999: ”...can have severe consequences for the animal ... it is not recommended for sampling with recovery”

(Se också ”Blodprov och anestetika” i slutet av detta kapitel.)

Slutsatsen blir att orbitalpunktion inte ska användas. En provstagningsmetod som i sig orsa-kar ett lidande, och där riskerna för ögonskador är så stor, är inte acceptabel. En teknik där

� . Blodprov

86

graden av skador är så beroende av den mänskliga faktorn bör naturligtvis förkastas till för-mån för en metod där risken för allvarliga skador är minimal och där den mänskliga faktorn inte spelar någon väsentlig roll.

Alternativ till orbitalpunktion

Råttor: svansvenMan tar blodprovet genom att sticka en kanyl i svansens överdel. Detta kräver fixering, och man brukar värma svansen (med värmelampa eller i vattenbad) för att utvidga blodkärlen och få bättre blodflöde. Särskilt upprepade svansstick kan dock vara smärtsamt, och hela proce-duren är stressande för råttorna. (Jfr den korta diskussionen i Zeller 1998a: �69.)

Vena saphenaEn utmärkt metod har utarbetats av dr Richard Fosse vid Bergens universitet. Den används främst när man behöver många blodprov med relativt täta mellanrum från smådjur som mus, råtta eller marsvin.

Man fixerar djuret i ett glasrör utan att först stressa den genom sövning och rakar huden alldeles över den lätt åtkomliga ven (vena saphena) som passerar över ankeln. Så prickar man ett litet hål i venen, så det kommer lite blod. Detta suger man upp i ett kapillärrör. Sedan kan

man genast släppa djuret, som snabbt får en liten sårskorpa där provet togs.

Vid de följande blodproven pillar man helt enkelt bort sårskorpan och suger upp lite mer blod.

Det hela tar inte många sekunder och anses vara minimalt stressande. Metoden lärs ut på många kurser i Europa och USA.

Richard Fosse har lagt ut en bildserie och videofilmer på http://film.oslovet.veths.no/sa-phena som visar tekniken i detalj. Den beskrivs också utförligt i Hem m.fl. 1998 (http://www.lal.org.uk/pdffiles/LAB1607.PDF).

Svanssnitt (tail bleeding)Problemet med många provtagningsmetoder

är att den stress de skapar hos djuret genom antingen nedsövning eller fixering. Fluttert m.fl. (�000) har presenterat en metod som de anser kommer från dessa nackdelar; den är ”’ani-mal-friendly’ and a real alternative to other conventionally used blood sampling techniques”. Den består i att man gör ett litet ca � mm långt, ytligt snitt i svansen ca 1,� cm från spetsen, varefter man stryker försiktigt över svansen från roten mot snittet och samlar up de blods-droppar som då bildas. Att samla �00 µl blod tar inte längre tid än 90 sekunder från det man lyfter locket av buren till man låter råttan återvända dit igen.

Man kan ta upprepade blodprov samma dag från samma lilla snitt (ungefär som vid vena saphena-tekniken). Författarna har mätt halten stresshormon: den var låg, och steg inte vid upprepade provtagningar. Metoden tycktes inte bekomma råttorna särskilt, och förf. drar alltså slutsatsen att deras metod är djurvänlig och stressfri. Tuli m.fl. 199�a konstaterar dock

Blodprov på mus via vena saphena. Musen är fixerad i en behållare från vilken bakkroppen sticker ut. Men en nål gör man ett litet hål i det ena bakbenets saphenusven och samlar upp blodet i ett tunt glasrör.

� . Blodprov

87

att metoden i viss mån är stressande, men fann att den inte stressar andra djur i närheten.

TungvenenAtt ta blod från råttans eller musens tungven är ett alternativ till orbitalpunktion som börjat bli vanligt även i Sverige. I beskrivningar och instruktioner brukar den vanligtvis användas på råttor, men den fungerar även på möss.

Zeller m.fl. (1998), som ger en utförlig beskrivning av metoden, förklarar att ”The re-fined method of collecting blood from the sublingual vein of rats has been accepted by the Swiss authorities for repeated sampling and is routinely used by various research institutes.” Orsaken är dess fördelar framför andra blodprovstagningsmetoder. Man slipper riskerna och smärtan med orbitalpunktion och får blod av hög kvalitet på kort tid.

Tidigare fanns det vissa frågetecken för metoden: tungan kunde skadas (svälla) av up-prepade provtagningar, och smärta, stress och obehag kunde resultera i minskat matintag och viktnedgång. Zeller m.fl. (1998) beskriver emellertid en förbättrad version av metoden. Blodet hämtas under kort anestesi med t.ex. isofluran. Det går något långsammare än att ta blod med orbitalpunktion (förlängning med en faktor på ca. 1,�–1,6; Mahl m.fl. �000), men detta borde inte spela så stor roll eftersom alla försvarare av orbitalpunktion betonar hur oerhört snabbt det går. Man kan också lätt få ut mycket blod, vilket annars är det van-ligaste försvaret för orbitalpunktion. Förf. konstaterar en viss viktnedgång sedan man tagit 7 (!) blodprov, med lika många nedsövningar, under en dag. Vikten var emellertid uppe på normalnivå �� timmar efter det sista blodprovet, och förf. drar slutsatsen att lidandet därmed inte kan ha varit stort. Även utan blodprov skulle stressen av sju sövningar utan tvivel result-erat i en viktnedgång. Författarna påpekar att oavsett vilken metod för blodprovstagning man använde så skulle sju provtagningar stressat djuren, och de bedömde, utan närmare under-sökning, att tungvenmetoden inte var mer stressade än någon annan metod. Då Nahas m.fl. (�000) studerade hur blodvärden påverkades då man tappade råttor på olika mängder blod använde de tungvenmetoden (under kort isoflurannarkos), och kunde inte se några tecken på att den påverkade råttorna negativt. (De tog upp till �,� ml, motsvarande drygt �0% av den cirkulerande blodvolymen, under �� timmar.)

Clemo m.fl. (�000) jämförde tungvenme-toden med orbitalpunktion på SD-råttor och fann att 70% av råttorna fick lokala inflam-mationer, men att detta inte påverkade deras ätande eller kroppsvikt. Analys av blodvärden visade skillnader på endast ett fåtal punkter, och slutsatsen blev att tungvenmetoden var ett användbart alternativ till orbitalpunktion vid toxicitetsstudier.

Metoden är alltså praktisk ur försökssyn-punkt. Exempelvis skriver Diehl et al. (�001:�0) att ”This technique is easy to per-form in rodents such as rats and is suitable for the removal of large volumes of blood (e.g. 0.�–1 ml) at frequent intervals...” Gränsen för blodmängden sätts inte av metoden (som för t.ex. vena saphena-metoden), utan av djurets

Blodprov från tungvenen.Den sövda råttan ligger utsträckt på

rygg medan tungvenen punkteras.

� . Blodprov

88

hälsa.Metoden är därmed speciellt lämplig om man upprepade gånger behöver ta större mäng-

der blod än vad en otränad tekniker får fram från vena saphena.Även ur djurskyddssynpunkt har metoden fördelar jämfört med många alternativ. Mahl

m.fl (�000) jämförde den stress djuren utsattes för under orbitalpunktion och med tungven-metoden, och kom fram till att denna orsakar mycket mindre stress, färre skador, och är lät-tare att lära än orbitalpunktion. Metoden har också utvärderats av Clemo m.fl. (�000), som rekommenderade den sedan han sökt efter ev. bieffekter, studerat djurens beteende o.s.v.

Under underkäken (submandibulärt blodprov) (mus)Detta prov tar man med ett litet stick strax bakom käkvinkeln (mandibel = underkäke). Här samlas vener med blod från ansiktet och övergår sedan i jugularvenen. (Ibland sägs att man tar bloder från ”the submandibular vein”, men någon ven med detta namn finns inte. Blodet hämtas i själva verket från v. facialis eller v. linguofacialis.)

Metoden förs fram som alternativ till orbitalpunktion på mus. Fördelen med metoden är att den, liksom orbitalblödning, snabbt ger relativt mycket blod, att den inte är särskilt

stressande och att den kan användas utan sövning. Att använda metoden med traditionella lansetter kan vara svårt och medföra problem för musen, men med en lansett som är speciellt utvecklad för ändamålet eller en injektionsspruta kan man få �–10 droppar blod utan att det med-för mer än obetydligt obehag. I presentationen av metoden i LabAnimal (Golde m.fl. �00�) förklarar förf. att ett stick snabbt ger 0,�–0,� ml blod. Metoden presenterades också vid försöksd-jursteknikernas ”Lunch & Learn” under AALAS (American Association for Laboratory Animal Science) årsmöte �006 (se Granowski �006, en av de handledningar som är tillgänglig på nätet; se litt.listan). Granowski rekommenderar lanset-ter på �–�,� mm, beroende på musens ålder (� veckor och uppåt) eller ��G-nål för alla möss från 8 veckors ålder. (Några använder en grövre nål på 18G.)

Den statliga amerikanska forskningsinstitu-tionen ARS (Agricultural Research Service, un-der US Dpt of Agriculture) framhåller entusias-tiskt de goda erfarenheterna av metoden under rubriken ”New lancet offers painless bleeding technique” (McGinnis �00�; även på http://www.ars.usda.gov/is/pr/2005/050921.htm). Ett av de universitet som använder metoden (The Univ. of Queensland, Australien) framhåller dock i sin handledning att ”operator must be experienced and competent at this technique”.

1

2

3

Submandibulärt blodprov på mus. I bild 1 är blod

kärlens läge inlagda.

� . Blodprov

89

Utan denna erfarenhet och skicklighet, och med olämpliga redskap, kan man (liksom vid or-bitalblödning) riskera få en alltför kraftig blödning som blir svår att stoppa. En annan nack-del är att blodet kan komma i kontakt med pälsen, så att kontaminering därför kan göra det otjänligt för vissa analytiska ändamål.

Det finns en rad presentationer av metoden på nätet. För adresser till instruktionsfilmer m.m. se kap 10.

Ven på fotens översidaTekniken beskrivs bl.a. av Hoff (�000, s. �0) som anser att djuret inte behöver sövas.

Råttans fotFöljande metod beskrivs av upphovskvinnorna själva som en snabb, ”relativt icke-invasiv” metod som ger ca 0,�–1.0 ml blod från en råtta. Liksom vid orbitalpunktion ska råttan vara sövd.

Blodet hämtas med en �0-G-kanyl från en av venerna mellan tårna. Det lilla hålet efter nålsticket läker snabbt, och vill man ta fler blodprov gör man det mellan ett par andra tår. Till skillnad från orbitalpunktion kan provet tas även av en oerfaren tekniker utan att råttan utsätts för fara eller riskerar allvarliga skador. (Snitily m.fl. 1991)

JugularvenenEn teknik, som kräver att djuret är sövt, beskrivs av Hoff �000 s. �1 f. – En PowerPoint-dem-onstration av blodprov från jugularvenen på vaken råtta finns på www.lawte.org/materials/jugu-lar_bl_collect_rat.ppt. Blodprov från kaninBlodprov från kanin är särskilt aktuellt då kaniner immuniserats för att producera polyklonala antikroppar.

På kanin tar man ofta blodet från de stora perifera öronvenerna. Detta är emellertid smärtsamt för kaninen. Man bör därför ge en lokalanestesi med EMLA-kräm. Vid en studie över kaniners reaktioner under venpunktion i öronen visade det sig att över hälften av kanin-erna i den obehandlade kontrollgruppen försökte fly undan eller kämpade emot, medan ingen av kaninerna med EMLA-kräm (appliced ca 1 timme före provtagningen) visade några reaktioner alls (Flecknell m.fl. 1990).

Blodprov från fotvenen på vaken musBlodprov från jugularvenen på sövd mus

� . Blodprov

90

Provtagning under lång tid

Skall man ta upprepade blodprov, eller blodprov under lång tid, kan tappning från en kateter i jugularvenen vara mindre stressande än upprepade sövningar.

Jugularvenen med kanyleringEn vanlig och smärtfri metod för upprepade provtagningar på råttor under lång tid är kanyl-ering av jugularvenen (vena jugularis, halsvenen; den ven där blodet från hjärnan samlas och förs tillbaka till hjärtat). En kateter läggs in under anestesi (och naturligtvis med postoperativ smärtlindring), varefter djuret kan röra sig fritt även samtidigt som man samlar blodet. En stor nackdel är dock att t.ex. råttor måste hållas i ensambur för att inte de andra råttorna ska tugga sönder slangen.

Man har jämfört två sätt att ta fem blodprov på två timmar (0, 1�, �0, 60 och 1�0 min) på två grupper råttor. Den ena hade en kateter i jugularvenen och sövdes inte då man tog proven, och den andra sövdes inför varje provtagning genom att placeras i en behållare med isofluran under 1�–�0 sekunder för att vara sövd under de �0–�0 sekunder som själva provtagningen varade. Provet hämtades från ett mycket litet snitt i halsen.

Graden av stress avlästes i de skiftande nivåerna av kortikosteron och glukos. Båda grup-perna var stressade (liksom vid all blodprovstagning), men gruppen som utsattes för uppre-pade sövningar var klart mer stressad än den osövda gruppen med kateter.

Möjligen, framkastar författarna, skulle stressen för råttorna som sövdes inför varje provtagning vara mindre om man använt någon form av smärtlindring (de hade ju ett litet sår varje gång de vaknade upp). (Vachon och Moreau �001.)

Eftersom isofluran har en stickande lukt som är obehaglig för djuren kan man dock för-moda att en stor del av stressen orsakades av själva sövningen.

Metoden är också möjlig för möss (Bardelmeijer m.fl. �00�). Man kan då ta upp till ��0µl blod vid upprepade tillfällen utan att provtagningen stör djuret. Vid farmako-kinetiska studier kan man vilja ta så mycket blod under de första timmarna efter behandling, vilket givetvis inte är möjligt om man inte ersätter det förlorade blodet genom att samtidigt ge blod-transfusioner. Bardelmeijer använde hepariniserat blod från möss av samma stam, och hävdar att det hela är ”well tolerated” av mössen.

Metoden med kronisk kateterisering är inte problemfri. Den kräver en operation med sövning och smärtlindring, djuren hållas isolerade, och det finns alltid en risk att kanylen täpps igen av koagulerat blod. När detta hände i Bardelmeijers m.fl. undersökning dog djuren i �% av fallen. Det vanliga sättet att undvika den senare komplikationen är att regelbundet skölja katetern med heparin.

Man kan också använda andra vener. Nau och Schunck (199�) beskriver en metod att kannulera vena saphena på sövda marsvin för både blodprovstagning och för att administrera läkemedelskandidater m.m. De anser metoden snabb och säker, men den begränsas naturligt-vis av att djuren måste vara sövda.

� . Blodprov

91

Blodprov och anestetika

En jämförelse mellan blodprov från halsven (jugularven) och orbitalplexus, och inverkan av olika slags sövningsmedel

Blodprov i halsvenen är skonsammare än med orbitalpunktion, och ger samma kvalitet hos blodet. Eter är olämpligt som sövningsmedel även ur vetenskaplig synpunkt.

Hur val av provtagningsmetod och ev. sövningsmedel påverkar blodprovets kvalitet hos tio veckor gamla råttor har undersökts av Archer och Riley (1981).

Antalet röda och vita blodkroppar varierade beroende på metod och anestesi. Man jäm-förde antalet vita blodkroppar i blod från halsvenen under olika slags anestesier, varvid i ge-nomsnitt eter gav flest blodkroppar och CO� minst.

Vissa sövningsmedel var också mer ”opålitliga” än andra: variationerna i antalet blodkrop-par mellan olika provtagningar var t.ex. mycket stora under etersövning, men mycket små under metoxiflurannarkos. Av denna anledning ansåg man eter vara ett ur rent vetenskaplig synpunkt olämpligt sövningsmedel.

Författarna kom själva att använda halotan i sitt fortsatta arbete. Att döma av deras egna grafer skulle dock metoxifluran vara ett ännu bättre val. (Detta utesluter troligen inte att pre-parat som isofluran, sevofluran, desfluran m.fl. skulle ge lika användbara resultat. Halotan och metoxifluran används knappast längre.)

Man testade ett halvt dussin provtagningsmetoder, men koncentrerade sig framför allt på två: orbitalpunktion och provtagning via en kateter i halsvenen (jugularvenen).

Av dessa två föredrar författarna bestämt halsvenen. Man kan ta blodprov på ca 0,� ml varje vecka genom att växla mellan de två halsvenerna, och antalet röda och vita blodkroppar är lika högt här som i blod från orbitalpunktion.

(En provtagningsmetod som författarna redovisar kortfattat men inte kommentera är genom ett litet snitt med en skalpell i svansen. Den kräver ingen sövning, och ger mer vita blodkroppar än blod från halsvenen.)

Man ägnar en särskild kommentar åt orbitalpunktion, och skriver:”Vi anser det olämpligt att gå in i ögonhålan för att ta blod... ibland ger metoden skador

på ögonhålan eller synnerven, och metoden är alldels olämplig under djup anestesi då det venösa trycket är reducerat. Hos råtta är blodprov i halsvenen lätt att utföra, det kan uppre-pas, och träffas inte av de invändningar som finns mot orbitalpunktion.” (s. �7).

Olika metoder kommenteras kortfattat i Otto m.fl. 199�, som beskriver en metod för kannulering av jugularvenen (för provtagning och administrering av terapeutiska medel) som det bästa för iller, men också katter och hundar.

� . Injektioner och administration av substanser

9�

5Injektioner och administration av substanser

I de allra flesta försök ingår att man skall ge djuren olika preparat av något slag. Det kan vara något som är centralt för själva försöket – t.ex. ett visst läkemedel som man vill testa och som man ger i form av en spruta, i munnen eller på annat sätt – eller helt enkelt ett lugnande, smärtstillande eller sövande medel som man ger inför t.ex. en operation eller någon annan åtgärd.

De olika metoder som används anges i ansökningarna oftast med sina etablerade förkort-ningar. De viktigaste administrationssätten är:

i.d. intradermalt i huden i.v. intravenöst i en veni.m. intramuskulärt i en muskel p.o. peroralt genom munneni.n. intranasalt i en näs(nos-)borre p.r. per rectum via ändtarmeni.p. intraperitonealt i bukhålan s.c. subkutant under huden

Att man ger ett preparat ”parenteralt” innebär att det ges på något annat sätt än via tarmen, t.ex. genom injektion eller inandning.

Dessutom kan man ge preparaten:

♦ intratekalt(direkticerebrospinalvätskan,d.v.s.denhjärnochryggmärgsvätskasom finns bl.a. i ryggradens subaraknoidalrum),

♦ vialuftengenomandningsvägarna(t.ex.tobaksrök),♦ genominopereradeosmotiskapumpar,♦ genomdirektinsprutningihjärnan,♦ genominsprutningintillögat(efterpunktionsomvidblodprovmedorbitalpunk

tion).

Vilken metod som är lämplig beror i första hand på vilket slags preparat, vilken volym och vilket djurslag det gäller. Fel administrationssätt, eller rätt metod men felaktigt utförd, kan innebära lidande eller t.o.m. död för djuret. Somliga är relativt lätta att utföra, andra kräver avancerad expertis. Eftersom man inte alltid kan lita på att försöksledaren vet vad som är lämpligt bör man vara uppmärksam på vad de skriver om detta, och fråga på de punkter som


9�

är oklara. För varje preparat man ska ge måste det klart anges

♦ exakt vilket preparat det gäller;♦ administrationssätt♦ huroftadetskallges♦ dosstorlek.

För att kunna göra en bedömning bör man också veta:

♦ vilkaerfarenheterharmanavdjurensreaktionerpåpreparatochadministrationssätt?

Alltså: har forskargruppen egna erfarenheter? Har de kollegor som vet? Vad säger litteraturen?Ansökningsblanketten frågar uttryckligen efter djurens förväntade rektioner. Svaret på

frågorna måste alltså skrivas in i blanketten.Om man inte vet bör försöket bordläggas, återförvisas till beredningsgruppen för vidare

utredning, eller avslås. Nämnden kan också bestämma att man först måste göra en pilot-studie. Uppsikten över djuren bör anpassa till den risk de löper. Resultatet ska redovisas för nämnden innan den godkänner försök i full skala.

En del (särskilt något äldre) handböcker kan ge riktlinjer som i dag är föråldrade och in-nebär ett onödigt lidande för djuren, och i publicerade uppsatser kan man hitta metoder och tekniker som i dag framstår som rätt omdömeslösa och som ibland skulle vara direkt olagliga i Sverige. En hänvisning till att en viss åtgärd ”finns beskriven i litteraturen” är alltså i sig inget argument för att den bör användas.

Både när man planerar och granskar djurförsök bör man naturligtvis använda de senaste och mest auktoritativa riktlinjerna. Den som bygger på den mest moderna forskningen och erfarenheterna är de som publicerats av GV-SOLAS �009. Äldre och därför ofta använda rekommendationer finns i EFPIA och ECVAM:s ”A Good Practice Guide to the administra-tion of substances…” (Diehl m.fl. �001) och ”Refining procedures for the administration of substances”, som publicerats av the BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW joint working group on refinement i tidskriften Laboratory animals �001 (som den femte i serien om refinement). Särskilt den senare, utförliga texten innehåller flera värdefulla synpunkter.

Ofta ger man substansen med hjälp av en spruta. Detta kan förefalla oskyldigt; EU-defi-nitionen av ett djurförsök är ju att åtgärden inte orsakar större lidande än det (underförstått obetydliga och snabbt övergående) obehaget av ett nålstick. Men dels kan naturligtvis det som kommer ut ur sprutan orsaka ett större eller mindre lidande, och dels kan sticket i sig – särskilt om det upprepas – orsaka ett oacceptabelt lidande. Upprepade stick i svansen på t.ex. en råtta är smärtsamt, och en följd i.p.-injektioner, där man alltså perforerar djurets bukhinna, kan orsaka påtagligt lidande. Se vidare under respektive rubriker.

Dosstorlekar

Hur stor dosen bör vara varierar givetvis med distributionssättet, men också mellan olika djurslag. De modernaste och mest omfattande auktoritativa riktlinjerna är Empfehlung zur Substanzapplikation bei Versuchstieren, som publicerats i augusti �010 av den tyska GV-SOLAS (Die Gesellschaft für Versuchstierkunde-Society for Laboratory Animal Science). De


9�

ml/k

gkr

opps

vikt

mlp

erin

jekt

ions

stäl

leµl

per

djur

Ora

lIn

trav

enös

3,4

Intr

acer

ebro

-Su

bkut

an1

bolu

sIn

trap

erito

neal

2 bo

lus

Intr

ader

mal

In

tram

usku

lär

vent

rikul

är5

GG

GG

GG

Får

120

–23

10

---

2

19–2

10,

127

4

21

Ger

bil(

mon

golis

kök

enm

us)

10

23

10

10

25

525

0,

02

27

0,1

24

528

Ham

ster

(syr

isk

guld

ham

ster

)10

23

–25

10

10

23–2

55

25–2

70,

02

27

0,05

24

–25

328

Hun

d(b

eagl

e)1

21–2

35

---

2

21–2

50,

127

5

21–2

3

Hön

s10

22

10

--

-

122

0,

05

27

122

Kan

in10

23

–25

10

5

223

–25

0,05

27

1

25

80

28

Kat

t10

23

10

--

-

1,5

21–2

50,

127

1

23

80

28

Mak

ak2

21–2

55

---

2

21–2

5

25

0,25

23

–25

Mar

mos

et(C

allit

hrix

jacc

hus)

2

23–2

510

--

-

221

–25

0,05

27

0,

25

23–2

5

Mar

svin

10

23–2

510

610

23

–25

526

–27

0,1

27

0,25

25

5

28

Min

igris

120

10

1

2

20

0,1

27

520

Mus

10

25

107

10

25–2

75

26–2

80,

02

27

0,03

8 27

3

28

Råt

ta10

25

10

7 10

23

–25

525

–27

0,05

27

0,

123

–25

528

Zebr

afin

k10

27

10

--

-

5

---

0,

059

26–2

7

28

1.In

jekt

ions

voly

men

bero

rpå

hurs

pänd

/lös

hude

när

och

mås

teib

land

förd

elas

påfle

rain

jekt

ions

stäl

len.

2.H

osm

ånga

djur

slag

(t.ex

.hun

dar,

prim

ater

,fåg

lar)

germ

anno

rmal

tint

ei.p

.-inj

ektio

ner.

Hos

fågl

arris

kera

rman

attg

ein

jekt

ione

nie

nlu

ftsäc

k!3.

I.v.b

olus

inje

ktio

ner

ska

tam

inst

enm

inut

och

kan

vara

upp

till2

,5m

inut

er.

4.Vi

din

fusi

onpå

mer

äntv

åtim

mar

ska

den

max

imal

avo

lym

enup

pgå

tillm

indr

eän

10%

avbl

odvo

lym

en.

5.G

lask

apill

ärel

lerg

enom

22G

-nål

.Vik

tigtm

edsä

rski

ltlå

ngsa

min

jekt

ion

(2–3

min

uter

förm

usoc

hrå

tta).

6.M

arsv

inha

rett

myc

kett

untg

ombe

nso

mlä

ttka

nsk

adas

.Att

anvä

nda

sond

reko

mm

ende

ras

inte

.7.

Hög

st5

mlf

örrå

ttaoc

h1

mlf

örm

us.F

örvi

skös

asu

bsta

nser

(som

olja

)hög

st4

mlf

örrå

ttaoc

h0,

5m

lför

mus

.8.

Efte

rsom

mös

sha

rså

liten

mus

kelm

assa

kan

detta

adm

inis

tratio

nssä

ttin

tere

kom

men

dera

s.9.

Iför

sta

hand

anvä

nds

i.m.-i

njek

tione

r.S

träck

mus

keln

före

inje

ktio

nen,

och

låtd

ensl

appn

aav

efte

rinj

ektio

nen.

Vid

stör

revo

lym

erev

.s.c

.ikn

ävec

ket.

(Empfehlung zur Substanzapplikation bei Versuchstieren. GV-SOLAS.)


9�

är tillgängliga från GV-SOLAS webbplats. Riktlinjernas maximala injektionsvolymer och rekommenderade kanyldiametrar återges på föregående sida.

En äldre uppsättning rekommendationer ges i ”A Good Practice Guide to the administra-tion of substances and removal of blood, including routes and volumes” , tab. 1 (Diehl m.fl. �001):

freunds kompletta adjuvans Tabellernas maximivärden gäller naturligtvis inte vävnadsir-riterande preparat som t.ex. Freunds komplatta adjuvans (FCA), där maximivolymerna måste vara betydligt lägre. Den internationellt mycket välrenommerade, officiösa Canadian Council for Animal Care (CCAC) anger t.ex. för subkutan injektion av FCA i mus en maximivolym på 0,1 ml. För kanin accepterar man maximalt 0,�� ml, fördelade på fyra injektionsställen.

neonataler och unga djur medför ofta speciella problem. Har de en främmande lukt efter att t.ex. ha hanterats av människor, eller om de blöder, kan det förekomma att mamman äter upp dem då de återkommer till buren. Man bör därför ha handskar när man hanterar dem; man bör hantera alla ungarna i kullen så de får samma lukt och mamman inte kan skilja dem ur denna synpunkt; och när man lägger tillbaka dem kan man först tillfälligt ta bort mamman, lägga tillbaka ungarna, blanda upp dem med burens golvfyllning för att dölja främmande lukt, och därefter sätta tillbaka mamman. (Se också ”Att återföra neonatalerna till modern”, kap. 6.)

(Troligen känner i varje fall försöksdjurspersonalen till denna typ av trick; de, och forskar-na, vill ju inte att forskningsmaterialet skall försvinna.)

Intradermal injektion

Intradermal (el. intrakutan) injektion används t.ex. inom immunologisk forskning, vid in-flammationsstudier och vid vissa tester där immunsystemet är inblandat. Då det gäller mindre djur är denna administrationsväg emellertid kontroversiell av flera skäl och bör om möjligt undvikas. Detta gäller särskilt om den används för immunisering.

Intradermala injektoner är svåra att göra; det gäller att inte gå igenom huden så injek-tionen i stället blir subkutan. Eftersom huden har mycket begränsad mottagningsförmåga (re-

p.o. s.c. i.p. i.m. i.v.(bolus) i.v.(långsam inj.)

ml/kg [ml] ml/kg [ml] ml/kg [ml] ml/kg [ml] ml/kg [ml] ml/kg [ml]

Mus [��g] 10 [0,��] 10 [0,��] �0 [0,�] 0,0�* — � [0,1��] (��) [0,6��]

[��0µl] [��0µl] [�00µl] [1��µl] [6�� µl]

Råtta [��0g] 10 [�,�] � [1,��] 10 [�,�] 0,1* [0,0�] � [1,��] (�0) [�]

Kanin [�,�kg] 10 [��] 1 [�,�] � [1�,�] 0,�� [0,6��] � [�] (10) [��]

Hund [10kg] � [�0] 1 [10] 1 [10] 0,�� [�,�] �,� [��] (�) [�0]

Makak [10kg] � [�0] 1 [10] 1 [10] 0,�� [�,�] �,� [��] (�) [�0

Hund [10kg] � [�0] 1 [10] 1 [10] 0,�� [�,�] �,� [��] (�) [�0]

*Gäller volym per injektionsställe.


96

sultatet av en korrekt injektion blir en bula och spänningssmärta) bör volymen begränsas till ett absolut minimum. Den mängd man vill spruta in kan fördelas på flera injektionsställen, normalt dock inte fler än sex. Dessa bör spridas så de inte påverkar varandra. Man bör gärna ge ett lokalbedövningsmedel (t.ex. EMLA-kräm), eller – särskilt om man injicerar på fler än sex ställen – söva djuret helt.

Detta gäller intradermala injektioner i allmänhet. Intradermal immunisering medför yt-terligare problem, eftersom man då stimulerar immunsystemet genom att kombinera antigen-et med ett adjuvans. Detta kan t.o.m. ofta kan vara vävnadsretande, som t.ex. Freunds kom-platta adjuvans. Injektionen blir då så smärtsam att internationella guidelines direkt avråder från det. Detta gäller t.ex. såväl de riktlinjer som utfördats av USA:s hälsodepartement (NIH) avdelning för djurförsök som det kanadensiska CCAC.

FDet är alltså med goda skäl som intradermal immunisering inte är tillåten i Sverige (DFS �00�:� (L ��), � kap. 1 §). Ska immunsystemet stimuleras ska man alltså använda an-dra metoder, även om detta skulle ske till priset av ett större antal djur. Den etika vinsten är naturligtvis att lidandet för varje individ blir mindre.

Se också om immunisering i kap. 8 nedan.

Intramuskulär injektion

Man bör injicera i en stor muskel; lårmuskeln är vanligast, tillsammans med musklerna längs ryggraden.

Eftersom smågnagare har så små muskler hör denna till de mest smärtsamma injektion-erna redan därför att injektionsvätskan spänner ut vävnaden. Detta gör att man endast kan injicera mycket små volymer (en injektion på 0,� ml, alltså �00 µl, i en �00 g.-råtta motsvarar en halv deciliter i en människa på 70 kg (Svendsen 199�). Man bör därför injicera långsamt och gärna på flera ställen. Muskeln kan dessutom skadas av nålen (som måste vara mycket fin), och preparatet i sig kan orsaka irritation eller nekros (se t.ex. om tribromoetanol och ketalar/rompun i avsnittet om anestesimedel). För att upptäcka ev. lokala reaktioner bör man klippa/raka rent kring injektionsstället. (På fåglar fuktar man fjädrarna med alkohollösning och för dem åt sidan; man plockar dem naturligtvis inte.) Skador kan märkas på att djuret ev. haltar en tid efter injektionen. Att ge mer än en i.m. injektion i mer än ett ben kan resultera i förlamning i flera extremiteter.

Att använda starkt vävnadsirriterande preparat, som t.ex. Freunds adjuvans, är uteslutet. Det är också risk att man skadar stora nervbanor eller de mindre nerver som finns i

musklerna. I.m. injektioner på smågnagare bör alltså undvikas. På större djur, som får och kor, är det

en helt annan sak (i.m.-injektioner är ju vanliga inom humanmedicinen, t.ex.); de står nor-malt lugnt stilla då de får injektionen. Det gör däremot inte grisar; dessa kan injiceras via ett plaströr till nålen medan de rör sig i stian. De kan också distraheras med hjälp av godsaker som t.ex. nötter.

Intraperitoneal injektion

Med en spruta in i bukhålan kan man ge relativt stora mängder preparat (t.ex. anestesimedel) som bör absorberas snabbt. Som tumregel kan man enligt rapporten räkna med 10 ml/kg;


97

för en råtta på �00 g blir det då � ml. Svendsen (199�) anser att en i.p.-injektion på 0,� ml (�00 µl) i en mus motsvarar 1,� liter (1�00 ml) i en människa, vilket ”högst sannolikt” skulle orsaka akuta smärtor. (Svendsen räknar tydligen med en mus på �� g och en människa på 7� kg, alltså dubbelt så mycket som rapportens 10 ml/kg vilket motsvarar 7,� dl för samma 7�-kilosmänniska.)

Metoden skall inte användas för större djur än smågnagare. Den är i själva verket inte så lätt tekniskt som det kan verka: det gäller att preparatet verkligen hamnar i bukhålan och inte i inälvorna, tarmarna, urinblåsan eller någon annanstans. Felplacerade injektioner kan få mycket smärtsamma och även dödliga konsekvenser, som t.ex. bukhinneinflammation eller att bakterier från inälvorna kommer in i blodomloppet och orsakar sepsis. Av samma skäl bör den inte användas på dräktiga djur. Irriterande substanser ska inte injiceras i.p.

1966 hade dock en studie funnit att så mycket som en femtedel av i.p.-injektionerna i råttor kom fel (Lewis m.fl. 1966). I en senare undersökning (Steward m.fl. 1968) lät man fem erfarna tekniker injicera 1�0 möss i.p. i en av de båda nedre kvadrantera (utan närmare information om vilken sida). I 1� % av fallen hamnade det injicerade helt eller delvis någon annanstans än i bukhålan. Då man försökte förbättra tekniken genom att låta en person hålla musen medan en annan gjorde själva injektionen blev resultatet detsamma. Man drog slutsat-sen att problemet finns inbyggt i själva tekniken, och att felprocenten kan vara en förklaring om man inte får den förväntade effekten efter i.p.-injektioner.

Försöket upprepades året efter av en annan forskargrupp (Miner m.fl. 1969). Man försökte komma tillrätta med problemet genom att variera injektionsställe (olika kvadranter), injektionsvinkel, nålens dimensioner och injektionshastigheten. Dessutom undersökte man om resultatet varierade med olika personer. Med hjälp av den yttersta noggrannhet kunde man komma ner i en genomsnittlig felprocent på 1� %; i många fall var dock felen betydligt fler, ca �� %. Man kunde inte se någon skillnad mellan injektioner i vänstra resp. högra kvadranten.

Ett fjärde projekt gjorde om försöket att jämföra i.p.-injektioner gjorda av en person med injektioner då musen hölls av en medhjälpare (Arioli och Rossi 1970). Då man höll musen med den ena handen och injicerade med den andra hamnade det injicerade fel i 1�,8 % av de injicerade 1�� mössen. Då djuren hölls av en medhjälpare sjönk felprocenten för samma tekniker dramatiskt till 0,8 %; för en kollega blev siffrorna resp. 11,� och 1,6 %. Alla injek-tionerna gjordes vinkelrätt i den nedre vänstra kvadranten med en ��-gauge-nål. Att göra in-jektionerna med en medhjälpare tog minst dubbelt så lång tid som om man höll musen själv.

På grund av misstanken att många felplacerade i.p.-injektioner hamnade i blindtarmen undersökte Coria-Avila m.fl (�007) var denna brukar ligga hos råttor. Här visade sig en be-

Intraperitoneal injektion på det säkraste stället, i nedre högra

Inälvorna, med blindtarmen (cecum) till höger.


98

Injektion i svansvenen

tydande variation. Man tittade på Wistar- och Long Evans-råttor, hanar och honor, och det visade sig att fler Wistar-råttor än Long Evans-råttor hade blindtarmen till vänster, och att det inom varje stam var fler honor än hanar som hade blindtarmen till vänster. Det var också be-tydligt fler Long Evans-råttor än Wistar-råttor som hade blindtarmen i mitten. Totalt sett var proportionerna ca 7� % till vänster och �8 % till höger.

Författarna framkastar att en faktor bakom den höga andelen misslyckanden kan vara en terminologisk oklarhet (som de kunde exemplifiera med några kända handböcker): ’höger’ kvadrant för råttan eller betraktaren? Det normala är emellertid att se ’höger’ och ’vänster’ ur djurets synpunkt.

Deras konkreta råd är man löper minst risk att misslyckas om man injicerar i nedre högra kvadranten. Djupet bör vara �–� mm för att undvika extremerna att perforera tarmarna eller att injektionen blir intramuskulär i stället.

Att injektion i blindtarmen är en vanlig orsak till att injektionerna misslyckas bekräftas av en studie där man injicerade �00 möss och �00 råttor (Ballard �009). Injektionerna förde-lades slumpvis till de båda sidorna, och det blev då fel för 1�,6 % av injektionerna på råttans högersida och för �9% av injektionerna på vänstersidan. För möss var resultatet inte lika illa: 7 % fel på högersidan och 17% på vänstersidan.

Författaren konstaterar beträffande råttor att ”felprocenten med denna teknik var en överraskning för alla inblandade” (på det stora läkemedalsföretaget GlaxoSmithKline), och att man bör tänka sig noga för innan man väljer denna administreringsmetod. Att erfarna tekniker i bästa fall endast nådde upp till 8�% lyckade injektioner kan vara en viktig faktor bakom variationer i försöksresultaten.

När det gäller möss var olyckorna färre, men författaren råder, p.g.a. den höga andelen misslyckanden, även här till ”careful consideration” innan man injicerar möss i.p.

Beträffande injektionsfrekvensen, om man ändå skulle hålla fast vid metoden, tycks Co-ria-Avila (�007) förutsätta att man inte utsätter råttorna för mer än en injektion per dag (s. ��). Likaså betonar rapporten Refining procedures... �001 s. 19 att ett djur inte får injiceras mer än en gång per dag, och att det för följande injektioner krävs en tung motivering. Be-höver man ge upprepade injektioner bör man överväga att i stället använda en inopererad minipump.

Subkutan injektion

Subkutan injektion är en mycket vanlig distributionsmetod. På smågnagare och kaniner plac-eras sprutan vanligen mellan skulderbladen. (Hundar och katter: nacken; primater: ett hud-veck på ryggen; fåglar: låret.) Principen är att ge injektionen där det är mest löst skinn och

huden därmed har så hög rörlighet som möjligt.För relativt stora mängder av ett preparat kan man dela

upp det på flera satser för olika injektionsställen. För uppre-pade dagliga injektioner bör dock fyra injektionsställen vara maximum.

Om preparatet är irriterande, cytotoxiskt eller har fel pH kan denna metod vara ytterst smärtsam och orsaka nekroser. Är man inte säker på testsubstansens egenskaper är det nöd-vändigt med pilotstudier innan man börjar försök i större

skala. Gäller det immunisering med hjälp av något adjuvans


99

bör detta väljas med omsorg. Till det mest toxiska och kontroversiella av dessa, Freunds kom-pletta adjuvans, finns det numera bra alternativ med minimala toxiska egenskaper men som ändå ger bra antikroppsvar (hög titer).

Intravenös och intraarteriell injektion

Med denna metod går preparatet direkt ut i blodbanan och man kan därför med hjälp av ett blodprov avläsa effekten i blodplasman på snabbast möjliga sätt. Man undviker också me-tabolism och annan påverkan. Intravenös injektion kan också användas m man vill injicera något vävnadsirriterande preparat som skulle orsaka smärtor om man gav det s.c. eller i.p. Vid en bolusinjektion, d.v.s. en relativt snabb injektion på ca 1 minut, bör inte blodvolymen ökas med mer än ca � % för att undvika anemiska effekter. En långsam injektion tar ca �–10 minuter.

Att träffa rätt och verkligen injicera inuti venen kan vara svårt när det gäller smågnagare. Möss och råttor injiceras (en gång) i svansvenen, kaniner i örats ytterven. Injektionsställena bör vara nära svansspetsen på mus/råtta, eftersom detta är lättare och därmed risken för dålig precision mindre. Man värmer ofta svansen en smula, t.ex. med en värmelampa, för att blod-kärlet skall vidga sig och bli lättare att träffa.

Upprepade stick i svansen är smärtsamt. Man bör motverka detta med en lokalbedövning-skräm som EMLA. Eftersom särskilt svansen har en så hård beläggning bör krämen appliceras �0–�� minuter före injektionen för att få full effekt.

På kanin injicerar man så nära örspetsen som möjligt, för att största möjliga del av venen skall vara opåverkad. För behovet av lokalanestesi, se om blodprov från kanin i kap. �.

För intra-arteriell distribution används kaniner och hundar. Hundar måste sövas; kaniner bör sövas eller åtminstone fixeras (frågan är vad som är minst stressande och påfrestande). Se-dan används kaninörats centrala artär eller hundens lårartär.

Peroral administrering

Det finns flera olika sätt att få djuret att ta preparatet genom munnen. Det minst stressande och obehagliga är att blanda det i den ordinarie maten. Problemet

är att metoden är så inexakt. Är det gott, kan djuret äta mycket. Men vissa djurslag kan vara mycket känsliga för ovanliga smaker. Detta gäller t.ex. primater, katter och grisar. Även möss och råttor kan vägra äta okända ämnen. Därmed har man ingen kontroll över dosmängderna. Olika djurslag skapar sedan ytterligare problem för forskarna, t.ex. hamstrar som förvarar mat i kindpåsarna och sedan kanske spottar ut den; även vissa primater kan förvara mat i kind-påsarna i upp till en halvtimme.

Ett sätt att försöka få en bättre uppfattning om matkonsumtionen är att placera djuren i ensamburar och ev. ändra mattilldelningen från ”ad lib.” (ad libitum, efter behag) till mindre, uppmätta portioner. Det senare kan i sig förefalla att inte vara en nackdel; djur som får äta så mycket de vill drabbas av rena välfärdssjukdomar som övervikt och förkortad livslängd. Å andra sidan hör ätandet till de få nöjen djuren har i sina stimulansfattiga burar. Och att hålla sociala djur som t.ex. råttor och kaniner i ensamburar innebär ett psykiskt lidande.

Man bör alltså i sådana fall ifrågasätta om det verkligen är av central betydelse för försöket att man vet exakt hur mycket varje djur äter.

Till detta kommer att vissa djur är koprofager, d.v.s. äter sin avföring. För att undvika


100

detta kan djuren placeras i en metabolismbur. Detta är emellertid en miljö som är mycket otrevlig på flera sätt. Alltså ytterligare ett skäl att ifrågasätta behovet av absolut kontroll över matintaget.

En annan metod är att mata djuret med kapslar, klunkar vätska eller liknande doseringar som innehåller preparatet. Till problemen här hör att portionerna kan bli för stora så djuren riskerar att kvävas. Man bör därför t.ex. inte ge mer vätska åt gången än ��0–�00 µl till kaniner och � ml till hundar och låta dem få tid att svälja ordentligt. Metoden är emellertid stressande, även om man begränsar antalet sådana matningssituationer till de av rapporten Refining procedures... �001 rekommenderade �–� per dag. Om djuren tränas att acceptera matningen förbättras situationen något, men här som i många andra fall gäller troligen att ett djur som ”accepterar”, ”samarbetar” och inte längre gör motstånd i själva verket bara har givit upp.

SondmatningSondmatningen är den mest stressande metoden för p.o. distribution. Förutom obehaget i sig medför metoden också risker, särskilt om sonden inte placeras korrekt, om man använder för mycket kraft eller om djuret rör sig under proceduren. Resultatet kan i värsta fall bli att man går igenom luftstrupen, matstrupen eller magsäcken. Upprepad sondmatning med alltför täta mellanrum kan orsaka inflammation och sårbildning i matstrupen.

En del av problemen kan minskas genom att använda mjuk sond i stället för hård, och att smörja den med något (t.ex. medicinsk paraffin) för att den ska glida lättare. En lätt sedering (liksom man kan sedera människor innan man för ned en sond i dem) borde också mildra situationen en smula.

En annan möjlighet är att djuren är sövda under tiden. I ett laboratorium där man haft problem efter sondmatning av råttor dagligen i sju dagar (som andningsdepression, viktmin-skning ≥�% och död), gav man djuren en kort inhalationsanestesi med halotan före sondmat-ningen. Den främsta vinsten var att antalet dödsfall minskade mycket dramatiskt, och även viktnedgången minskade påtagligt. Nackdelen var att en del av vätskan kom upp igen oftare än med vakna djur, vilket kan bero på försvagade sväljreflexer och/eller en mer avslappad ringmuskel i magen. (Murphy m.fl. �001.)

Ibland protesterar försöksledarna mot förslaget att använda mjuk sond med motiveringen att djuren tuggar sönder den. Om detta vore sant skulle det knappast finna mjuka sonder på marknaden. Hårda sonder tillverkas både av metall och av plast; det senare är förstås ett något mindre dåligt alternativ.

Hur stora kan doserna vara?I en studie gav man råttor olika vätskor som vatten eller majsolja, i varierande dosstorlekar, samtidigt som man noterade kliniska tecken och mätte stresshormoner (kortikosteron). Re-sultatet blev rekommendationen att dosstorlekar inte borde vara större än 10 ml/kg. (Levine 1999; Brown m.fl. �000).

Detta innebär en dosstorlek på � ml för en råtta på �00 g, och �00µl för en mus på �0 g. Sedan djuret återvänt till buren bör det observeras en stund för att se om det beter sig on-

ormalt, t.ex. kräks (mus). Att ge doser av något peroralt till ungar som ännu inte är avvanda är svårt och ska om

möjligt undvikas. Råttor som är yngre än 6 dagar ska inte sondmatas alls.


101

I de specialfall då det är nödvändigt att primater får en komplett dos av något i magen är sondmatning den enda möjliga metoden. Det förutsätter dock att personalen är specialtränad för uppgiften, att sonden glider lätt, o.s.v. Men detta är i sig en stressande åtgärd, och detta förstärks ytterligare av den stress det innebär att vara fixerad under tiden. Detta bör alltså i största möjliga utsträckning undvikas.

Och detta gäller, konstaterar rapporten Refining procedures... �001, �0, inte bara primat-er utan för sondmatning i allmänhet. Om det finns någon som helst möjlighet skall sondmat-ning undvikas, och ämnen skall ges oralt med andra metoder.

Intranasal administrering

Man ger djuren preparat genom nosen (vid exempelvis studier av andningsvägarna eller av hur läkemedel absorberas av slemhinnan) genom att droppa det i en eller två näsborrar från en pipett. Det är en relativt skonsam metod som inte stressar djuren lika mycket som många andra administreringssätt, och som dessutom knappast medför risk för smärta eller skador.

Däremot är den en smula opraktisk. Man kan bara ge små mängder (t.ex. �0µl till små-gnagare och kaniner, �00µl till hundar), och doseringen blir nästan alltid felaktig genom att djuret fnyser då det får preparatet i sig.

Intratrakeal administrering

För vissa ämnen med dålig förmåga att lösas i vätska (som damm eller fibrer) används ett rör som går direkt ned i luftstrupen (på ett helt sövt djur). Med denna metod riskerar man att skada andningsvägarna, och den bör inte användas för upprepad administration. Maximala volymer är �00 µl för kaniner och �0µl för råttor.

Djuren ska observeras noga under uppvakningsfasen och upp till tre timmar därefter. Man bör dock undvika metoden, särskilt om man har möjlighet att använda intranasal

distribution, eller att låta djuren andas in ämnena på något naturligt sätt.

Infusion via kateter

Att ge infusionen via kateter kan vara skonsammare än upprepade injektioner. Detta måste dock vägas mot det kirurgiska ingreppet då man placerar katetern i djuret. Fråga också om riskerna för irritation och/eller skador då katetern dras förbi olika organ inuti djuret och hur man undviker irritation och smärtor då katetern nöter mot huden där den mynnar ut. Vid kontinuerlig distribution av preparat direkt i blodbanan bör hastigheten inte vara större än � ml/kg/tim, d.v.s. för en råtta på ��0 g bör volymen inte överstiga 1 ml per timme för att djuret inte skall riskera att drabbas av anemiska effekter.

Kontinuerlig infusion, d.v.s. att man tillför något preparat intravenöst, gjorde tidigare ofta att forskaren fixerade djuret under den tid som behövdes. Detta är psykiskt påfrestande; man har visat att t.ex. råttor t.o.m. kan få skador på magslemhinnan av fixering.

Jones och Hynd (1981) ansåg detta oetiskt och föreslog tidigt en metod att komma bort från fixeringen. Deras metod gick ut på att en nylonkanyl opererades in i låret med spetsen i lårvenen. Till denna kopplade man en tunn nylonslang som opererats in genom svansen. Ge-nom denna slang kunde man tillföra olika preparat, eller omvänt ta blodprov under i varje fall en veckas tid.


10�

Fördelen med metoden var att råttan hela tiden kunde röra sig fritt i buren, och enligt författarna föreföll deras testråttor inte stressade.

Dessvärre innebär metoden att råttan bör hållas i ensambur, vilket är påfrestande. Detta slipper man om man använder minipumpar. Jones och Hynd bör dock ha en eloge för att de såg och försökte rätta till ett av djurförsökens vanligare problem.

Injektion i hjärnan (intracerebral)

Används för att ge preparat direkt i det centrala nervsystemet (CNS). Man använder två olika tekniker, beroende på djurets ålder.

För möss, råttor och kycklingar som är högst tre dagar gamla sticker man ibland sprutan direkt i den främre fontanellen. Ett problem med detta kan vara att det mycket tunna och mjuka skalltaket ger med sig, så hjärnan kommer i kläm. Av den anledningen föredrar många att borra hål i skallen liksom man gör på vuxna djur.

Högsta tillåtna injektionsvolym för neonatala smågnagare är �0 µl. Ungen återlämnas till modern och man kontrollerar efter en timme att ingenting verkar onormalt. Därefter daglig kontroll.

För vuxna djur fixeras djuret i en stereotaxisk ram, som gör att man utan rubbningar kan borra sig genom skallen och injicera in i hjärnan. (Se även avsnittet Kirurgi i kap. 8.) Den injicerade volymen får inte överstiga � % av hjärnans volym, och man måste ge preparatet långsamt för att undvika en skadlig ökning av hjärnvätskans tryck.

(Beträffande injektionsvolymen: en mushjärna väger ca 0,�8 gram, d.v. s. �80 mg, och har en specifik vikt på ca 1. Volymen är därmed ca �80 µl. � % av detta blir ca 7,6 µl. – The Mouse Brain Library .)

Behöver man ge upprepade injektioner, eller kontinuerlig tillförsel av preparatet, kan man placera en kanyl i hålet (den fästs med ett särskilt ”cement”). Att ha en sådan kanyl är i sig inte smärtsamt.

Det kan förekomma att försöksledare protesterar mot kravet på smärtlindring med ar-gumentet att hjärnan inte är smärtkänslig. Och detta är alldeles riktigt. Problemet är att det finns annat i skallen som är det (dessa försöksledare har alla varit lyckliga nog att aldrig ha huvudvärk). Redan att gå igenom huden då man ska göra hål genom skallen är naturligtvis smärtsamt; hjärnhinnorna är mycket smärtkänsliga, och detsamma gäller de blodkärl som försörjer hjärnan. Ett ökat intrakraniellt tryck – genom t.ex. en tumör eller genom vattens-kalle (hydrocefalus) – kan vara utomordentligt smärtsamt.

Därför är postoperativ smärtlindring nödvändig. Denna kan bestå av t.ex. Temgesic eller något NSAID. Om ett systemiskt verkande preparat skulle påverka försöket kan man an-vända ett lokalbedövningsmedel som t.ex. en salva som innehåller lidocain (som är den aktiva ingrediensen i t.ex. lokalbedövningsmedlet xylokain) eller Marcain (med bupivakain som ak-tiv ingrediens) som ger smärtlindring ca 10–1� timmar.

Efter intrakraniell injektion rekommenderar rapporten Refining procedures . . . �001 kon-troll efter 1/� timme, hel timme, och därefter dagligen. Har djuret problem att samordna sina muskelrörelser, eller visar det förlamningssymptom, ska det omedelbart avlivas.


10�

Injektion i lederna

Injektion i lederna kan förekomma för att t.ex. testa läkemedel för ledsjukdomar. Injektionen vara vara mycket smärtsam, och det är lätt att orsaka oavsiktliga skador. Djuret måste vara absolut stilla och bör därför sövas med något kortverkande anestesimedel (särskilt viktigt för smågnagare, kaniner och hundar; större djur får en spruta lokalbedövning och fixeras).

Eftersom det är viktigt att inte ge för mycket vätska i ledens begränsade utrymme kan det vara praktiskt att först tappa ur ungefär samma volym ledvätska som det man sedan skall spruta in. Om man gör det kan man ge max 1� µl till råttor (rekommendation även i Wayn-forth & Flecknell 199�), �00 µl till kaniner, och 1 ml till hundar.

Osmotiska minipumpar

Detta är små kapslar som opereras in under huden, vanligen på ryggen vid sidan av ryg-graden, genom ett centimeterstort snitt. (Ibland kan de istället placeras intraperitonealt.) De kan användas i praktiskt taget alla slags djur, men har oftast använts i råttor, möss, hamstrar, marsvin och kaniner. (Även denna lilla pump kan kanske förefalla väl stor för att operera in i en mus, men detta brukar inte vålla några problem.) Pumpen kan släppa ut preparat under flera veckor i förutbestämda mängder, och man besparar därmed djuret en mängd stressande upplevelser av återkommande fixering eller sövning och injektioner. På många sätt innebär detta alltså en klar förbättring för djuren.

Detta får emellertid vägas mot påfrestningen i samband med operationen. Saken förvär-ras naturligtvis om försöket kräver att pumpen tas ut (eller byts) efter en viss tid. De problem som metoden i sig kan orsaka orsakas oftast av att pumpen är sliten så kroppen reagerar mot dess yta. Annars beror de problem som uppstår vid användningen oftare på de preparat som pumpen släpper ut än på pumpen i sig.

Sedan pumpen opererats in kan det vara nödvändigt att djuret förvaras ensamt under ett dygn så att såret läks ordentligt. Refining procedures... �001 betonar: ”Monitor the animal carefully after implantation”.

En vanlig metod att försöka bedöma ett djurs välbefinnande är att följa dess viktkurva. I detta fall skall man naturligtvis ta hänsyn till att vikten gått upp med ett par tre gram (pumpens vikt). Anestesin orsakar alltid en viss, tillfällig viktnedgång. Minipumpen ska emel-

Osmotisk minipump, här använd för infusion i hjärnan. (Alzet)


10�

lertid inte orsaka någon ytterligare viktnedgång utöver den som skulle följt av enbart aneste-sin.

Svält och törst

Svält

Djur som råttor och möss är huvudsakligen aktiva under natten. Det gäller också deras mat-intag: det är då de äter 80% av sin föda (Schlingman m.fl. 1997).

I naturen är det normalt att födotillgången varierar. I laboratoriet har djuren däremot däremot oftast tillgång till mat hela tiden (de kan alltså äta så mycket de vill när de vill, s.k. utfodring ad . lib .). Resultatet är att djur som lever i laboratorierna nästan alltid är övergödda. En generell iakttagelse beträffande laboratoriedjur är att om de hålls på en mer begränsad diet än vanligt och får möjlighet till motion ökas deras livslängd betydligt.

Råttor och möss (liksom kaniner) är koprofager, d.v.s. det ingår i deras naturliga beteende att äta sin egen avföring. Detta har betydelse för deras näringsintag: om man hindrar koprofa-gin får de näringsbrist (Ebino m.fl. 1988). I övrigt skiljer de sig både beträffande matintag och tillväxt. Möss, med sin snabba ämnesomsättning, kan uppleva problem redan efter något dygns svält; de kan under en period bli livligare och aktivt söka efter föda, innan de blir mer stillasittande för att spara på energin. Råttor klarar sig utan mat längre innan de får stora problem (vilket inte innebär att de inte lider av svälten). De flesta studier över hur djuren rea-gerar på minskat matintag har man också gjort på råttor.

En faktor i detta sammanhäng är den individuella variationen. Toth och Gardiner (�000) konstaterar att olika individer skiljer sig ”tremendously” både i matintag och vikt: vuxna han-råttors (Sprague-Dawley) matintag kan variera från �1 till �� g/dag, och genetiskt identiska 1� månder gamla B6C�F1-möss varierade i vikt från �0–�8 g. Till detta kommer att mat-intag och kaloribehov varierar med en rad yttre faktorer.

Begränsat födointagDå man under en tid gav råttor en kalorifattigare kost så deras vikt sjönk till 80 % av de an-dra råttornas (kontrollgruppens) och sedan lät dem ligga på denna �0 %-skillnad (d.v.s. båda gruppernas vikt steg kontinuerligt, men på olika nivåer) märktes ingen påverkan i form av stress eller liknande hos de magrare råttorna under den tre veckor långa testperioden. Om man däremot höll dem kvar på samma absoluta vikt som de hade första dagen med 80 % vikt (så att avståndet mot den allt tyngre kontrollgruppen ständigt ökade) märktes snart tydliga stressreaktioner i form av utsöndring av stresshormoner (Heiderstadt m.fl. �000).

En viss begränsning (inte upphörande) av matintaget under en kortare tid, något eller några dygn, bedöms alltså inte påverka råttornas hälsa nämnvärt.

Total svältAtt råttor utsätts för en stark minskning av fodermängden, eller total svält, under flera dagar är betydligt allvarligare. Efter �� timmars svält har man inte kunnat se någon stress hos dem, och värdena för vanliga stressmarkörer som adrenalin och kortikosteron är oförändrade (De Boer m.fl. 1989). Efter två dygn är däremot utsöndringen av stresshormoner markant och


10�

hela dygnsrytmbalansen i olag. Toth och Gardiner (�000 s. 1�) drar slutsatsen att svält under mer än �� timmar medför en ökande metabolisk stress och kanske ocksåen intensifiering av den psykologiska stressen.

En amerikansk forskare beskrev beteendet hos råttor som berövats maten: under de första 6–8 timmarna blev de mer aktiva än normalt under sitt sökande efter föda. Sedan gav de tydligen upp och blev relativt inaktiva, vilket förklarades som en ”fysiologisk/beteendemäs-sig reaktion på födobristen”. Tecken på ”distress” iakttog man inte innan kroppsfettet bör-jade minska påtagligt (efter �–� dagar??), men hur tidigt råttorna upplevde ett lidande är naturligtvis en annan sak.

En mus, med sin mycket snabbare ämnesomsättning, klarar svält betydligt sämre och kan avlida redan efter ett dygn utan mat. (Det finns olika beräkningar för hur mycket mat en mus behöver per dag, men de skiljer sig inte dramatiskt från varandra. Om en vuxen mus behöver ca 1�–18 gram mat per 100 g vikt, kan en ung mushona på �0 g behöva ca �,�–�,6 g. mat/dag. Om de vuxna mössens vikt varierar mellan ca �� och �0 g, behöver de ca �–6 g mat/dag. [CM 0�0�1�])

Utdragen svält är dessutom en stressor som använts i stressförsök. Resultatet kan bli att djuren får magsår, särskilt om de har tillgång till ett springhjul eller om restriktionerna kom-bineras med någon annan stressor som fixering eller nedkylning.

Svältperioder och deras effekterFöre operationer eller vissa medicineringar förekommer det att djuren får svälta över natten. Eftersom det huvudsakligen är på natten de äter kan svältperioden i praktiken bli 18 timmar eller längre. Detta är lång tid för smågnagare som äter enligt principen ”lite men ofta”.

Det är inte alltid denna svält får någon saklig motivering. Ofta förklaras den med att ma-gen ska tömmas, men hur lång tid detta tar är man inte säker på. I själva verket beror denna rutinmässiga svält ofta på ren konvention utan vetenskapligt underlag, och olika bakomlig-gande faktorer spelar stor roll för i vilken utsträckning magen töms. Se vidare under Svält och anestesi nedan.

Jeffrey m.fl (1987) jämförde olika grupper råttor som fått svälta över natten. Grupperna skiljde sig därigenom att de tidigare fått äta begränsad eller obegränsad mängd av två olika slags dieter (normal och extra kraftig). Det visade sig att alla grupperna, utom den som haft den mest återhållna mathållningen, hade (varierande mängder) mat i magen trots svältperi-oden, vilket naturligtvis kan påverka vissa testresultat. Viktutvecklingen hos råttor som ti-digare uppfötts på en kontrollerad diet var oförändrad, medan de som tidigare fått äta utan restriktioner hade minskat 10 % i vikt över natten.

Vermeulen m.fl. (1997) gjorde däremot undersökningar som visade att magen hos hanråt-tor var tömd efter 6 timmar utan mat.

Eftersom råttorna är koprofager, d.v.s. kan äta sin egen avföring, kan svälten bli en me-ningslös åtgärd som inte får annan funktion än att den sänker djurens välbefinnande utan att projektets mål uppnått (vilket man kanske aldrig märker).

Vad som ska tömmas är också viktigt. Det är naturligtvis skillnad om bara magsäcken behöver vara tömd eller om tarmsystemet ända ner till tunntarmen ska vara det. Frågan är hur lång svältperiod som behövs för en viss effekt.

Man har jämfört mag- och tarminnehåll hos råttor efter 6, 1� och 18 timmars svält. I alla tre grupperna var magen ”nästan tom” efter respektive testperiod. Skillnaderna mellan grup-


106

perna var så obetydlig att det inte fanns anledning att låta råttorna vara utan mat mer än sex timmar, om målet bara var att tömma magen.

Då man undersökte tarminehållet ända ner till blindtarmen (alltså hela tunntarmen) fann man inte heller någon signifikant skillnad. Innehållet hade minskat väsentligt jämfört med den ätande kontrollgruppen, men hur mycket mat som ev. fanns kvar framgår tyvärr inte av studien. En slutsats är dock att om man vill påverka tarminnehållet finns det inte större an-ledning att låta råttorna svälta 18 timmar än bara sex timmar.

Efter 18 timmar hade råttorna, som ursprungligen vägde �00–��0 g, minskat ca 10%. (Viktskillnaden med kontrollgruppen, som fått äta som vanligt och alltså ökat i vikt, var 1�%.)

Samtidigt studerade man hur de olika svältperioderna påverkade råttornas beteende. Ge-nerellt konstaterade man att skillnaderna mot normalt beteende märktes enbart på natten. Av iakttagelser som bara görs under dagtid kan man alltså inte dra några slutsatser om råttornas välbefinnande eller brist på sådant.

18-timmarsgruppen var betydligt aktivare på natten än de andra, troligen eftersom råt-torna sökte efter föda.

Både 1�-timmargruppen och 18-timmarsgruppen putsade sig mer än normalt under nat-ten, vilket kan tolkas som en stressreaktion.

Alla tre grupperna (6-, 1�- och 18-timmars) drack betydligt mycket mindre vatten än normalt.

Resultaten av detta försök har betydelse för både djurens välbefinnande och mätresultaten. Forskarna konstaterar att eftersom svältperioderna medför att djuren dricker mycket mindre än normalt, påverkas värdet för andelen röda blodkroppar i blodet (d.v.s. hematokritvärdet, vilket alltså ökar då plasmavolymen minskar), vilket kan ge allvarligt missvisande resultat vid exempelvis farmakologiska studier. Dessa problem minskar naturligtvis om svältperioderna avkortas. (Schlingmann m.fl. 1997)

Svält bör alltså inte föreskrivas slentrianmässigt utan måste ges en vetenskapligt grundad motivering, t.ex. att ett visst preparat absorberas olika beroende på om djuret äter eller inte. Av ansökan måste det framgå vad som gäller, och vad som alltså motiverar en eventuell svält.

Då svälten motiveras med att den är nödvändig för att inte mätresultaten ska förvrän-gas p.g.a. mat i mage (och eventuellt i tarmarna), måste man samtidigt vara medveten om de fysiologiska förändringar som svälten i sig orsakar. I diskussioner om detta ämne på COMPMED-listan har man påpekat att studier över t.ex. läkemedelsupptag har ett rätt be-gränsat värde (om något) då de görs på djur vars hela matsmältnings- och metabolismmaskin-eri är rubbat efter en lång svält.

I många fall vill man låta djuren svälta t.ex. 1� timmar genom att ta bort maten kvällen före en operation som ska utföras morgonen därpå. Eftersom t.ex. smågnagare huvudsakligen äter på natten kommer de att vid operationen ha svultit i över ett dygn. Sedan de vaknat upp efter operationen är de kanske dessutom så påverkade att de äter mindre än normalt.

Utan noggrann planering kan alltså en svältperiod bli avsevärt längre än beräknat, vilket påverkar djurets metabolism och kan riskera att allvarligt störa mätresultaten av exempelvis läkemedelsupptag.

Den tid djuren inte har tillgång till mat bör alltså anpassas dels tid djurens matvanor, dels till tidpunkter för operation, mätningar etc. Ett alternativ till att ta bort maten exempelvis på efternatten är att endast ge dem en begränsad mängd mat på kvällen. Svältperioden börjar helt enkelt då denna föda tagit slut.


107

Att lindra problemen vid svältVid svält kan det vara en fördel för både djuren och forskningsprojektet att djuren får tillgång till någon form av socker. Levine och Saltzman (�000) studerade råttor som tvangs svälta ett eller två dygn men samtidigt fick olika typer av socker i fast eller flytande form. Genom den-na – som författarna framhåller – enkla och billiga åtgärd påverkades deras normala homeo-stas mindre (vilket torde vara en fördel för studiens validitet), och råttorna mådde troligen mycket bättre.

Svält och anestesiFörsöksdjur får ibland svälta en tid inför operationer. En sådan åtgärd måste i så fall moti-veras.

Katter, illrar, hundar, grisar och primater bör svältas ca 8–1� timmar innan de sövs för att undvika att de kräks i samband med sövning eller uppvaknande. Flecknell (�009) betonar emellertid att eftersom sådana problem inte finns hos smågnagare och kaniner behöver dessa inte svältas inför sövning, såvida de inte ska opereras i mag-tarm-området och det därför finns anledning att minska tarminnehållet. Alla djurslag bör ha tillgång till vatten till någon timme före sövning.

Det kan förekomma att marsvin har kvar mat i matstrupen sedan de sövts. Detta kan i så fall undvikas med �–� timmars fasta före anesterin.

Se vidare t.ex. Flecknell �009.

Törst

I alla sammanhang där djur utsätts för svält brukar de få obegränsad tillgång till vatten. Man kan kanske tro att de dricker normalt, fast födotillgången är begränsad. Detta är emellertid felaktigt, och resultatet kan bli att mätresultaten störs allvarligt (se nedan).

Hur mycket vatten ett djur dricker beror på en rad faktorer som rumstemperatur, relativ luftfuktighet, ålder, kön, reproduktions- och hälsostatus och fodrets vatteninnehåll. Till detta kommer att det kan finnas skillnad mellan olika stammar av samma djurart.

För att undvika att djuren utsätts för ett onödigt stort lidande ställer detta naturligtvis stora krav på planeringen av försök där det ingår att djuren endast ska dricka en viss andel av sin normala konsumtion (eller ingenting).

En ung råtta kan dricka �0 ml/100 g kroppsvikt. Konsumtionen sjunker sedan enligt flera forskare till �–� månaders ålder då den stabiliseras på 8–9 ml/100 g för hanråttor och 10–1� ml/100 g för honråttor. Andra däremot uttrycker det så att vuxna råttor under standardis-erade laboratorieförhållanden dricker �0–�0 ml/dag (litteraturöversikt av Schleif �001).

Hos både råttor och möss är vattendrickandet i huvudsak kopplat till ätande. Maten är viktig i sammanhanget: den gör att vätska stannar längre i systemet, alltså t.ex. under den tid de inte har tillgång till vatten under ett experiment. Vatten- och födokonsumtion anpassar sig till varandra, så om de får begränsad tillgång till föda dricker de också mindre även om de har obegränsad tillgång till vatten, och möss och råttor som får begränsad tillgång till vatten, eller inget vatten alls, äter också mindre. Det förefaller som om de har en förmåga att behålla den homeostatiska balansen även om de dricker mindre än normalt. Men när de får tillgång till föda och vatten i normal omfattning kan de dricka rejält mycket mer vatten än normalt.


108

Råttor som inte får vatten får förhöjda värden stresshormon (kortikosteron) redan efter 1� timmar, och nivån steg sedan stadigt under de fem dygn man undersökte dem. De minskar snabbt i vikt: vuxna råttor som fått torrfoder men varit utan vatten i �� resp. �8 timmar för-lorade 7–9% resp. 10–1�% i vikt,

Också en begränsning av vattentillgången är stressande. Då 60 dagar gamla SD-råttor bara fick tillgång till vatten �0 minuter om dagen var deras kortikosteronvärden påtagligt förhöjda efter en vecka, och ännu högre efter en månad. Men efter två månader hade värdet sjunkit till kontrollgruppens nivå (Lessers �00�, s. 1��).

I ett försök (av Heiderstadt m.fl. �000) skilde sig råttor, som fått sin vattentillgång allt mer begränsad under en vecka tills de slutligen bara hade tillgång till vatten 1� min/dag un-der ytterligare en månad, inte på något sätt från kontrollgruppen i beteendetester. Inte heller fanns det någon skillnad i kortikosteronnivåer någon gång under perioden. Författarna drar slutsatsen att denna typ av begränsad vattentillgång inte är stressande för råttorna, men detta motsägs som vi sett av andra forskare.

Möss som fått torrfoder men varit utan vatten i 1�, ��, �8 och 7� timmar förlorade i vikt 7–9%, 10–1�%, 1�–�0% resp. ��–��%. Efter 1� timmar utan vatten blev de oroliga, och efter �� timmar orsakade törsten ett påtagligt lidande som ökade ju längre tiden gick (Lesser �00�). Efter �� timmar var alla blodvärden man överhuvud taget kontrollerade förändrade p.g.a. de begynnande uttorkningen.

Möss som varit utan vatten i en vecka men fått ett foder med 1�,�% vatteninnehåll levde visserligen efter en vecka, men hade då förlorat ca 1� resp 19% av sin vikt (beroende på muss-tam) och var apatiska. I andra försök har mössen dött efter �–8 dagar utan vatten.

Hur djur reagerar på vattenbrist kan påverkats av om de genmodifierats. Fenton m.fl. (�00�) skapade knockoutmöss genom att slå ut gener som reglerar urinens passage genom cellmembranet. Då de varit utan vatten under �� timmar var de letargiska och hade tappat �1% i vikt. Som kontroller hade han wildtype-möss. Efter �� timmar utan vatten hade de minskar i vikt drygt �%. (En mycket låg siffra, jämfört med de värden som Lessers redovisar. Hur vattenhaltig deras föda var framgår inte av presentationen.)

6 . Smärta och smärtlindring

109

6Sövning, smärta och smärtlindring

”Unless the contrary is established, investigators should consider that procedures that cause pain or distress in human beings may cause pain or distress in other animals.” (U .S . Government Principles for the Utilization and Care of Vertebrate Animals Used in Test-ing, Research, and Training s . 4 .)

Investigators should assume that procedures that would cause pain in humans also cause pain in other vertebrates, unless there is evidence to the contrary. (European Science Foundation, Policy document on Use of animals in research .)

In the absence of evidence to the contrary it must be assumed that any stimuli or experi-ence which produces pain or discomfort in man may also be painful and discomforting for animals. (The assessment and control of the severity of scientific procedures on laboratory animals . Report of the Laboratory Animal Science Association working party .)

How much of what we do is done because ”that is the way it was done before?” If there is sound scientific justification, fine. What needs to be questioned is the things we do that have no basis in facts. How many times have we seen or written protocols that states ”we can not give pain alleviating drugs because it might have some effect on the compound being studied? Well it might just as easily not have an effect. Has this question really been thought out considering the different mechanism of various analgesics or is this just a no thought standard statement that lets off the hook? (Doerning 1999)

Vad säger bestämmelserna?EU:s direktiv 86/609/EEG, Article 8

1. All experiments shall be carried out under general or local anaesthesia.

2. Paragraph 1 above does not apply when:(a) anaesthesia is judged to be more traumatic to the animal than the experiment itself;(b) anaesthesia is incompatible with the object of the experiment. In such cases appropriate leg-

islative and/or administrative measures shall be taken to ensure that no such experiment is carried out unnecessarily.

Anaesthesia should be used in the case of serious injuries which may cause severe pain.


110

3. If anaesthesia is not possible, analgesics or other appropriate methods should be used in order to ensure as far as possible that pain, suffering, distress or harm are limited and that in any event the animal is not subject to severe pain, distress or suffering.

4. Provided such action is compatible with the object of the experiment, an anaesthetized animal, which suffers considerable pain once anaesthesia has worn off, shall be treated in good time with pain-relieving means or, if this is not possible, shall be immediately killed by a humane method.

Europarådets konvention ETS 123 om ryggradsdjur som används till försök och andra vetenskap-liga ändamål

Article 7When a procedure has to be performed, the choice of species shall be carefully considered and, where required, be explained to the responsible authority; in a choice between proce-dures, those should be selected which use the minimum number of animals, cause the least pain, suffering, distress or lasting harm and which are most likely to provide satisfactory results.

Article 8A procedure shall be performed under general or local anaesthesia or analgesia or by other methods designed to eliminate as far as practicable pain, suffering, distress or lasting harm, applied throughout the procedure unless:

a. the pain caused by the procedure is less than the impairment of the animal’s well-being caused by the use of anaesthesia or analgesia, or

b. the use of anaesthesia or analgesia is incompatible with the aim of the procedure. In such cases, appropriate legislative and/or administrative measures shall be taken to ensure that no such procedure is carried out unnecessarily.

Djurskyddslagen

2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.Djur, som används för ändamål som avses i 19 §, skall inte anses vara utsatta för onödigt li-

dande eller sjukdom vid användningen, om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

19 § Djur får användas för vetenskaplig forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställ-ning av läkemedel eller kemiska produkter eller för andra jämförliga ändamål endast under förutsättning

[…]

2. att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nöd-vändigt.

[…]

Djurskyddsförordningen

53 § Innan ett ryggradsdjur används för sådana ändamål som avses i 19§ djurskyddslagen (1988:534) skall djuret bedövas, om användningen kan medföra fysiskt eller psykiskt lidande. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med användningen eller om bedövningen skulle or-saka mer lidande än användningen i sig, får användningen dock ske med ofullständig bedövning eller utan bedövning. I sådana fall skall, i den utsträckning det är möjligt, smärtstillande eller lug-nande medel användas för att begränsa djurets lidande, så att djuret inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande.


111

Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m. DFS 2004:4 (L 55)

2 kap. 7 § Grundläggande bestämmelser om bedövning m.m. av försöksdjur finns i 53 § djur-skyddsförordningen (1988:539).

Ett försöksdjur som har bedövats och som kan få mer än obetydlig smärta i samband med att bedövningen upphör ska innan dess behandlas med smärtstillande medel i tillräcklig utsträckning. Om detta inte är möjligt ska djuret omedelbart avlivas.

En djurförsöksetisk nämnd får medge undantag från andra stycket i den utsträckning det är nödvändigt med hänsyn till syftet med försöket och om djuret inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande. I sådana fall ska dock, i den utsträckning det är möjligt, lugnande medel användas för att begränsa djurets lidande.

2 kap. 11 § Betydande smärta, betydande lidande eller att djuret självdör ska undvikas som av-brytningspunkt.

Om ett försök kan orsaka mer än obetydlig smärta eller lidande ska djuret sövas och få smärt-lindring. Nämnden kan medge undantag, men bara under speciella omständigheter. Djur-skyddslagen ger nämnden stor frihet att besluta om villkoren, men man riskerar då att komma i konflikt med EU-direktivet.

Djurskyddslagens �§ och Djurskyddsmyndighetens föreskrifter, � kap 7§, säger att det är tillåtet att utsätta ett försöksdjur för svår smärta eller annat svårt lidande utan sövning. Smärt-stillande eller lugnande medel ska ges ”i den utsträckning det är möjligt”. Därmed finns det utrymme för försöksledaren att hävda att detta inte är möjligt men att försöket ändå ska genomföras. Och djurskyddslagen ger nämnden möjlighet att bestämma precis vad den vill. Men riktigt så enkelt är det inte.

Grundregeln är att djuret ska ”bedövas” om det riskerar fysiskt eller psykiskt lidande. Det-ta är Djurskyddsförordningens sätt att uttrycka det krav som finns i EU:s direktiv 86/609/EEG, ”försöksdjursdirektivet”, som medlemsstaterna är skyldiga att följa: ”Alla försök ska ge-nomföras under allmän anestesi eller lokalbedövning” (Article 8/1).

Fortsättningen av direktivets Art. 8 och DF �� § medger undantag till denna bestäm-melse, om anestesin skulle störa försöket. Det är alltså under speciella omständigheter tillåtet att utsätta ett försöksdjur för smärta eller annat lidande utan sövning.

Direktivets Art. 8 mom. � tycks emellertid sätta ett absolut tak beträffande vilken smärta ett försöksdjur kan utsättas för:

◆ man ska använda anestesi om försöket orsakar allvarliga skador som kan medföra stark smärta (severe pain);

◆ är detta inte möjligt (av försökstekniska skäl) ska man med smärtstillande medel eller andra metoder begränsa lidandet så långt det är möjligt;

◆ under inga omständigheter (”in any event”) får djuret utsättas för ”severe pain, distress or suffering” (kursiverat här).

Detta tak finns också i DFS �00�:� (L ��), � kap. 7 §. En djurförsöksetisk nämnd får medge undantag från kravet på smärtstillande medel sedan ett sövt djur vaknat upp såvida djuret därmed inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande (kursiverat här).

Det finns dock en skillnad mellan dessa båda bestämmelser i direktivet resp. i DFS. Den senare talar enbart om den situation då ett sövt djur vaknar upp. Tolkat efter bokstaven gäller


11�

detta skydd mot svår smärta etc därmed inte om djuret inte sövs under försöket.Om detta beror på att man allför tanklöst vävt in direktivets Art. 8 mom � i de svenska

bestämmelserna, eller om skillnaden är avsiktlig, är det omöjligt att avgöra. SJV har emeller-tid en tendens att läsa lagexter exakt efter bokstaven. Det är alltså möjligt att skyddet mot den svåraste smärtan och lidandet enligt myndigheten endast gäller sövda djur som vaknar upp.

Någon sådan begränsning finns emellertid inte i direktivet. Även djur som inte varit sövda ska ”in any event” skyddas mot ”severe pain, distress or suffering”.

Efter de juridiska problemen kommer de praktiska. Ett sådant i sammanhanget kan vara att den smärtlindring den djurförsöketiska nämnden accepterat kanske inte fungerar i vissa fall. Ett exempel är buprenorfin (Temgesic) mot t.ex. vissa cancersmärtor och smärtor i inälvorna; se om detta i avsnittet om buprenorfin nedan och om cancer i kap. 8.

Också erfarenheterna från smärtlindring inom humanmedicinen är oroande. En studie (Boström �00�) över smärtor hos två grupper mänskliga patienter – dels postoperativt, dels i den palliativa cancervården – visade att många patienter led av smärta i nödan, trots att det fanns tillgång till effektiv smärtlindring. Patienter som hade smärtor förklarade t.ex. att de hade ”ont överallt” och att de var rädda att få ökade smärtor.

Förhållandena för människor är alltså långt ifrån tillfredsställande. Det finns tyvärr ingen anledning att tro att förhållandena för försöksdjuren är bättre, trots regelverkets krav.

Några grundbegrepp”Lidande” kan bestå av många olika slags upplevelser: det kan bero på ängslan, negativ stress. frustration m.m., men kan förstås också orsakas av smärta. (I mycket speciella fall behöver däremot inte smärta orsaka lidande.)

”Smärta” är också en upplevelse i vårt medvetande. Smärta som upplevelse måste skiljas från de fysiologiska mekanismer som utlöser smärtan,

d.v.s. att vissa typer av receptorer utsätts för en retning av något slag. En receptor är ett slags mottagare på eller i cellen, som är mottaglig för en speciell typ av signal utifrån. En sådan retning (som kan utlösas av att man slår, sticker, bränner, fräter, irriterar med kemiska äm-nen, ger elstötar o.s.v.). kallas ”nociceptiv retning”. Den kan också uppstå om man spänner en muskel kraftigt en stund (t.ex. kramp), eller att genomblödningen i en muskel försämras (t.ex. vid angina pectoris).

En annan typ av receptorer kan ha en rakt motsatt funktion: de kan vara specialiserade på att ta in signaler från ett läkemedel som dämpar smärtan. Smärtlindringen uppstår när mole-kyler från läkemedlets verksamma substans binder till dessa receptorer.

I detta avsnitt behandlar de viktigsste mekanismerna bakom smärtupplevcelsen.Smärta, sövning och och smärtbehandling hos foster och nyfödda (neonataler) behandlas i ”Neona-taler, smärta och anestesi” i slutet av kapitlet.

Smärtmekanismerna

Kroppens smärtsystem består, förenklat uttryckt, av två huvudsystem. Det ena förmedlar smärtimpulserna från skadan till hjärnan i två steg: från det skadade stället till ryggmärgen


11�

och sedan vidare upp till hjärnan. Det andra systemet hämmar (”modulerar”) smärtupplev-elsen.

Vi kan dämpa smärtimpulserna med två huvudtyper av smärtstillande medel: NSAID (Non-Steroidal Anti-Inflammatory Drugs) och opioider. Vad man väljer beror dels på smär-tans karaktär och dels på själva försöket.

Hur smärtan förmedlasdet perifera systemet Smärtreceptorerna kallas ”nociceptorer” och finns överallt i kroppen; de tillhör därför de ”perifera” smärtmekanismerna. De aktiveras då vi slår oss, bränner oss o.s.v.

Den nociceptiva retningen, med alla de fysiologiska förlopp som den orsakar, behöver alltså i sig inte orsaka att man upplever smärta och lidande (t.ex. om man är under narkos).

När ”det gör ont” någonstans beror detta på att nociceptorerna aktiveras; de ”sensiteras”. Olika slags nociceptorer aktiveras på olika sätt; somliga reagerar t.ex. när man slår sig, andra då man bränner sig.

En tredje orsak till smärta är inflammation. Då bildas en särskild grupp ämnen, prosta-glandiner, vilka i sin tur skapas med hjälp av vissa enzym och som sensiterar vissa nocicep-torer. Det gäller därför att hindra dessa enzymers arbete. Det kan man göra med ”NSAID”, ”non-steroid anti-inflammatory drugs”, som är både smärtstillande och inflammationshäm-mande. Vanliga preparat som liknar NSAID är de som innehåller acetylsalicylsyra, t.ex. värk-tabletter som Bamyl, Magnecyl m.m.

(Tabletter som har paracetamol som aktiv ingrediens är också bra på smärtlindring, men dåliga på att hämma inflammationer. Det beror på att paracetamol inte är så bra på att häm-ma det enzym som är kopplat till inflammationer. Men det har dock en viss inflammation-shämmande effekt, och kan därför tyvärr vara olämpligt vid artritförsök.)

det centrala systemet Receptorn som utsatts för retningen skickar nervimpulser (via det perifera nervsystemet) till centrala nervsystemet (CNS), starkare ju kraftigare retningen är. ”CNS” innebär här i praktiken ryggmärgen om retningen gäller kroppen eller extremiteterna, och förlängda märgen om den gäller huvudet.

Den centrala ryggmärgskolumnen ser i genomskärning ut som ett H med staplarna riktade framåt och bakåt. (Egentligen brukar man betrakta H:ets olika delar som separata kolumner.) Detta H består av ”grå substans”, d.v.s. en del av det centrala nervsystemet som består av bl.a. nervceller. Hela H:et är i sin tur inbäddat i ryggmärgens s.k. vita substans.

Nervimpulserna från receptorn hamnar i H:ets s.k. bakhorn, d.v.s. de staplar i H:et (kolumner) som är riktade mot ryggsidan. I ryggmärgens bakhorn (resp. förlängda märgen) kopplas impulserna om till olika nervbanor i den vita substansen som leder till hjärnan. Detta sker via två system, det laterala och det mediala, som båda slutar i storhjärnan men på olika platser. Skillnaden mellan dessa system är viktig för våra smärtupplevelser.

Via det laterala systemet leds impulserna till storhjärnans känselbark (kortex). Därmed blir vi medvetna om bl.a. var och hur starkt det smärtar. Det är detta som kallas ”smärt-förnimmelse”.

Via det mediala systemet leds impulserna samtidigt till pannloberna och det limbiska systemet i mellan- och storhjärnan. Då uppstår de psykiska effekterna: smärtupplevelse (som orsakar lidande, till skillnad från smärtförnimmelse), räddsla, ångest m.m.

En viktig skillnad mellan systemen har med smärtlindring att göra. Med vissa ämnen (t.ex. morfin) som binds till celler i bl.a. det limbiska systemet (det mediala systemet) kvarstår


11�

visserligen smärtförnimmelsen, men man lider inte längre av någon smärtupplevelse – d.v.s. man besväras inte längre av smärtan. En mänsklig patient kan säga: ”Jag känner fortfarande smärtan, men jag bryr mig inte så mycket”. (En operation på rätt ställe i hjärnbarken kan ge samma effekt.) Men man kan inte förutsätta att ett djur reagerar exakt likadant. Att mor-fin dämpar smärtupplevelsen på ett mycket effektivt sätt kan vi avläsa av djurets beteende, och detta måste rimligtvis vara en stor lättnad för det. Om djuret upplever den kvarvarande smärtförnimmelsen som ett visst stress- och orosmoment eller inte är det dock svårare att säga.

I stället för att, som med NSAID, påverka de perifera smärtmekanismerna (sensibiseringen av nociceptorerna) kan man försöka påverka impulserna – eller resultaten av dem, d.v.s. smärtupplevelsen – i centrala nervsystemet. Detta gör man med den andra huvudgruppen av smärtstillande medel, s.k. centralt verkande analgetika. Hit hör olika slags opioider, som morfin och kodein och buprenorfin (den aktiva substansen i Temgesic, som är vanligt som postoperativ smärtlindring).

Opioiderna verkar genom att stimulera (d.v.s. binda till) fyra olika slags receptorer. Ett läkemedel – t.ex. ett smärtstillande medel – kan binda till en receptor på olika sätt.

Det kan stimulera receptorn (och kallas ”agonist”), men det kan också blockera den (och kal-las då antagonist). Det kan också vara en ”partiell agonist” för en viss receptor. Då binder den till receptorn, men har inte full effekt på denna. Samtidigt blockerar den receptorn så att full-ständiga agonister inte kan binda till denna.

Buprenorfin (”Temgesic”) är en sådan partiell agonist i sin relation till en av de fyra recep-torerna, µ- (my-)receptorn). Då denna receptor stimuleras har det en analgetisk effekt. Men att buprenorfin är en partiell agonist innebär i praktiken att det har en takeffekt; doser över en viss storlek är inte längre smärtstillande, utan kan t.o.m. börja förvärra smärtorna.

En receptor kan ha flera funktioner. My-receptorn ger t.ex. bland annat eufori och beroende men också andningsdepression, en annan av de fyra ger olustkänslor, en tredje verkar sederande o.s.v. Alla är dock smärtstillande.

Man kan alltså praktiskt inte skilja den ena effekten från den andra, utan får ta det onda med det goda. Sådana bieffekter finns därmed s.a.s. inbyggda i många anestesi- och analge-sipreparat, och är därför något man måste ta hänsyn till när man väljer metod för sövning och smärtstillande. En överdosering av ett smärtstillande preparat kan därför ha ödesdigra effekter. (Att djur dör i samband med försök kan delvis bero på att vissa individer är speciellt känsliga för sådana effekter hos anestesi- och analgesi-preparat.)

Olika opioider skiljer sig från varandra bland annat genom hur starkt de verkar på de fyra receptorerna och hur länge deras smärtstillande effekt varar.

Olika rått- och musstammar skiljer sig beträffande hur känsliga de är för olika opioider som verkar på my-receptorn (alltså även för buprenorfin). En genetisk faktor är alltså viktig, och detsamma gäller i viss mån också kön.

Detta innebär att standardlösningar och tumregler inte alltid duger. Smärtstillande pre-parat bör därför väljas med omsorg.

Ingenting hindrar att man för effektiv smärtlindring kombinerar något NSAID-preparat med en opioid. (Ett exempel är den smärtstillande ”Bamyl-kodein” som tidigare såldes recept-fritt på apoteken. ”Bamyl”-delen hade acetylsalicylsyra som verksam substans, d.v.s. ett kort-verkande NSAID, medan kodein är en svag opioid som alltså verkar på opioidreceptorerna.)


11�

De smärthämmande systemenFörutom de smärtförmedlande systemen (man talar om dem som ”uppåtstigande”, alltså mot hjärnan) finns det flera olika smärthämmande system.

Mekanismerna bakom dem är fortfarande inte helt kartlagda. En grundidé framlades emellertid redan 196� (Melzack och Wall 196�) och har sedan modifierats flera gånger. Den-na ”grindkontrollteori” (”gate control theory”; på svenska ibland även ”portkontrollteori”) går bland annat ut på att smärtimpulserna kontrolleras genom elektrofysiologiska mekanismer: om det samtidigt med smärtimpulserna kommer t.ex. beröringsimpulser till ryggmärgen hämmas överföringen av smärtimpulserna. (Att lindra huvudvärk genom att massera tinnin-garna är exempel på denna mekanism.)

Det finns också nedåtstigande bansystem, som utgår från hjärnan och förlängda märgen, och som bidrar till att hämma överförandet av smärtimpulser till ryggmärgen och vidare upp till hjärnan. Sådana nedåtstigande system gör att kroppens egna ”morfiner”, enkefaliner, samt hormonet noradrenalin frisätts då nervsignaler överförs till ryggmärgens bakhorn. Enkefaliner och noradrenalin är transmittorsubstanser i nervsystemet, och genom dem hämmas nu den inkommande smärtsignalen.

Det är mycket viktigt att man har existensen av dessa båda system, det smärtförmedlande och det hämmande, klart för sig. De utvecklas nämligen inte samtidigt hos neonataler (vare sig djur eller människor); de hämmande systemen är färdigutvecklade senare än det smärt-förmedlande. Resultatet är att neonataler är smärtkänsligare än vuxna, något som barnläkare är medvetna om sedan minst 1� år (Ljungman �00�) och som också gäller t.ex. möss och råt-tor. Se vidare om detta i avsnittet ”Neonataler, smärta och anestesi” nedan.

Detta har naturligtvis konsekvenser för operationer och andra ingrepp på unga försöksd-jur, t.ex. svansbiopsier på möss. Sådana ingrepp bör visserligen alltid göras under sövning och med postoperativ smärtlindring (se avsnittet om svansbiopsi och smärta i avsnittet om gen-modifiering i kapitel 8), men smärtlindringen är särskilt viktigt när det gäller ungar.

Smärta och upplevelseMan måste alltså skilja smärtimpulser (den nociceptiva aspekten) och förnimmelsen av dessa från upplevelse av smärta. Vare sig man kan uppleva någon smärta eller inte (t.ex. under narkos, eller genom att smärtupplevelsen dämpas genom morfin eller motsvarande; se ”Hur smärtan förmedlas” ovan) orsakar den nociceptiva retningen automatiska reflexer. Innan man hunnit uppleva smärta rycker man undan handen, och även hos den sövde patienten kan blodtryck, hjärtfrekvens m.m. öka under operationen. Sådana reflexer är (som sagt) inget tecken på att djuret (eller människan) upplever smärta.

Sådana tecken är däremot att djuret försöker komma loss, försvara sig, vokaliserar (d.v.s. ylar, piper) o.s.v. Då är det inte längre bara fråga om en nociceptiv retning utan om en med-veten smärtupplevelse.

Smärta och ”lägre” djurVid val av försöksplan ska den plan väljas som […] tar i anspråk djur med den lägsta graden av neurofysiologisk känslighet. (Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m. (DFS 2004:4), 2 kap. 1§ “)

En skillnad mellan olika djurslag i djurserien är att ju ”högre” djuret är, desto mer har pann-loberna utvecklats. Detta skulle innebära, påstås det ibland, att ”lägre” djur som t.ex. fiskar


116

inte skulle uppleva smärta i samma grad som exempelvis hundar eller primater. Det svenska regelverket har dock inga undantagsbestämmmelser för fiskar; de är ryggrads-

djur och ska behandlas med samma hänsyn och omsorg som alla andra försöksdjur. Så är det emellertid inte alltid i praktiken. Orsaken är att det ibland hävdas att fiskar inte har samma förmåga att uppleva lidande, eller i varje fall smärta, som andra ryggradsdjur.

Resonemanget bygger på förutsättningen att hjärnan hos alla ryggradsdjur är organiserad på samma sätt. Detta är emellertid felaktigt. Djur som fåglar och fiskar kan mycket väl ha förmåga att uppleva smärta med andra delar av hjärnan än med de svagt utvecklade pann-loberna:

Inom gruppen däggdjur finns det påtagliga likheter hos de delar av hjärnan som har speciella funktioner. Men olika grupper ryggradsdjur skiljer sig avsevärt beträffande var olika funktioner är lokaliserade. Vissa processer (analysis) som förekommer i däggdjurens neocortex äger hos fåglarna rum i striatum, och olika grupper fiskar skiljer sig beträffande platsen för komplexa processer. Det är nödvändigt att ta reda på var i hjärnan en viss funktion finns i stället för att förutsätta att den är placerad i samma område som hos människan. Det är inte logiskt att förutsätta att en viss funktion hos människan inte finns hos en annan grupp ryggradsdjur, endast därför att det område i hjärnan där denna funktion är belägen hos männis-kan är litet eller saknas hos den andra gruppen. (Broom �001)

(Within the Mammalia, there is considerable uniformity in the areas of the brain that have particular functions. However, different vertebrate groups vary considerbly in the locations of function. Some anal-ysis that occurs in the neocortex in mammals takes place in the striatum in birds, and within the differ-ent groups of fish there is diversity in thje localization of complex analysis. It is necessary to look for the site of any particular function rather than assuming that it will be in the same area as in man. It is not logical to assume that, because an area that has a certain function in man is small or absent in another group of vertebrates, the function itself is missing)

Svepande påståenden att fiskar inte kan känna smärta har inte heller stöd i auktoritativa inter-nationella riktlinjer beträffande fiskar som försöksdjur.

CCAC (Canadian Council on Animal Care) guidlines, som har hög internationell pres-tige, konstaterar att det finns olika meningar beträffande om fiskar kan uppleva sådant li-dande (adverse status) som i vanliga fall orsakas av smärta hos däggdjur, men

framhåller också att man måse konstatera att fiskar har förmågan att uppleva skadliga stimuli. Med skadliga stimuli avses sådana stimuli som skadar, eller skulle kunna skada, vanlig vävnad (genom t.ex. mekanisk påverkan, extrema temperaturer och frätande kemikalier). Fiskar kan reagera både beteendemässigt, fysiologiskt och hormoniellt på stressorer (inklusive skadliga stimuli) som kan skada deras välbefinnande.

Resultatet blir en ”working definition”:

man ska tala om ’smärta’ hos fiskar när de reagerar beteendemässigt eller fysiologiskt på skadliga retningar som skulle vara smärtsamma för en människa. (http://www.ccac.ca/en/CCAC_Programs/Guidelines_Policies/GDLINES/Fish/fish_faq.htm#7)

Detta är alltså i grunden samma tanke som används i många andra sammang som en etisk tumregel i samband med djurförsök, exempelvis av OECD:

There is strong scientific evidence that pain and distress are present in animals in comparable situ-ations as they occur in humans

och:

If something is known to cause suffering in humans, it should be assumed to cause suffering in animals.


117

(OECD Guidance document... �000 s. 1�, 11)

Men, som man framhåller i de senaste omfattande riktlinjerna ”Guidelines for health and welfare monitoring of fish used in research” (Johansen m.fl. �006), ’lidande’ är ett brett be-grepp som omfattar bl.a. fruktan, uttråkning, smärta och hunger. I varje fall fruktan, smärta och hunger är lidanden som sannolikt kan upplevas av fiskar: man hänvisar till en omfattande forskningsöversikt, som med sedvanlig vetenskaplig försiktighet konkluderar att fiskar kan uppleva något som liknar fruktan och att de troligen kan lida (Huntingford m.fl. �006).

Vidare vet man nu att även djur som fiskar har ett utmärkt minne för situationer och även individer som orsakat dem skadliga (nociceptiva) retningar. När situationen, eller individen, åter visar sig flyr de eller försöker gömma sig. Det är här naturligare att tänka sig att sådana manövrar beror på att de haft upplevelser av lidande än att det bara gäller att slags reflexer.

Sådana upplevelser har negativa effekter på fiskarnas välbefinnande. Europakonventionens Appendix A betonar:

Fiskar […] reagerar mycket snabbt på stress med omedelbara fysiologiska effekter som kan vara relativt långvariga. Förutom att de har uppenbara följder för fiskarnas välbefinnande påverkar så-dana förändringar också forskningsresultaten. (K.1. s. 10�)

Vilka djurförsök orsakar lidande?Centrala försöksdjursnämnden ställde i slutet av 1999 bl.a. följande fråga till de djurförsök-setiska nämnderna: ”Nämn några typer av djurförsök som nämnden prövat och som enligt nämndens uppfattning kan innefatta medelsvår eller svår smärta eller annat likvärdigt lidande för djuren”. Svaren redovisades i CFN:s utredning Smärta och andra obehag i samband med djurförsök m.m.:

Umeå:

♦ Vissa akuta toxicitetstest på osövda djur (t.ex. nervgasförsök);♦ vissa tumörförsök;♦ artrit;♦ kronisksjukdomsomt.ex.amytroflateralskleros(ALS)

Uppsala:

Överlevnadsförsök, t.ex. ♦ toxicitetstester,♦ infektionsoch♦ artritförsök.

I en del fall kan psykiskt lidande förekomma.

Stockholm N:

(a) ♦ Experimentellaingreppinervsystemetsomresulterarisymptomavförlamning


118

ellerandrakänsel/rörelserubbningarvilkapåverkardjurensnaturligabeteende,varavenspeciellgruppinomdettaforskningsfältärdedjurexperimentellamodellerna för neuroinflammatoriska (t.ex. radiculit, myelit, encephalit) och neuro-degenerativa (t.ex. ALS, Parkinsons sjukdom);

♦ sjukdomar,vilkamodellerinnebärsomregelattdjurenutvecklar(iblandprogredierande)störningarimotorikochsensoriksomkankommaattgeenomfattande påverkan på djurens naturliga beteende;

(b) modeller för att studera inflammationer och infektioner, särskilt de modeller vari artrit studeras;

(c) sådana tester av toxiners effekter som kräver att djuren blir svårt sjuka;

(d) vissa typer av tumörstudier, särskilt där tumörer metastaserar;

(e) ♦ framställningavgenförändradedjureller

♦ avelavspontanmutationermedolikasjukdomssymptom,t.ex.djursomutvecklarmotsvarighetentillanorexiochsomtidigtavlideravsvältocholikaneurologiskastörningar;

(f) meromfattandeoperativaingreppdärdjurenavsesvaknauppefteroperationen(medadekvat smärtlindring torde emellertid i de flesta fall smärtan kunna elimineras eller kraftigt begränsas);

(g) ensamhållning av flockdjur, särskilt om djuret inte kan röra sig fritt.

Göteborg:

♦ Operativa ingrepp i skelettet där djuret vaknar upp efter operationen;♦ hypoxiprovokation där ”lufthunger” framkallar ”ångestekvivalenta” tillstånd;♦ långvarig ensamförvaring av djur som naturligt är flockdjur.♦ Transgena djur där genetisk modifikation ger begränsningar i livsstilen, t.ex. reu

matism och andra ledinflammationer.♦ Defekterdärlivsviktigaorgansomnjurar,hjärtaförsämrasochsymptomuppstår.♦ Märgspik,♦ olikafarmakaförsök,♦ metabolismburar,♦ olikapsykologiskatester,♦ utdragetförloppvidspontandöd,♦ autokannibalism.

Malmö/Lund (redovisade separata svar från två beredningsgrupper):

(1)


119

♦ Artritförsök därvitrorossbestämtvetaattdessaförsökåsamkardjurensmärta.♦ Framkallandeavsepsissamt♦ ascitesförsök därvitrormenejvethuruvidaförsökenorsakarsmärta.

(2)

♦ Inflammation – artrit. ♦ Störreoperationersomdjurenfårvaknauppefter.♦ Toxicitetstestermedletalslutpunkt.♦ Sepsis.♦ Sårbildning.♦ Ascitesproduktion(ivissafall).♦ Fixeringavvaketdjurunderlängretid.♦ Långtidiensambur.

Sammanfattningsvis:

fysiskt lidande

Operationereftervilkadjuretvaknarupp.Inflammationer och infektioner (som svåra exempel nämns artrit och sepsis).Sårbildning(inkl.brännskadeförsök).Toxicitetsochläkemedelstester.Tumörförsök.Nervsjukdomar(medrörelsehinderetc).Genetiska förändringar (genom genmodifiering eller avel).Övrigakroniskasjukdomar.

psykiskt lidande

Ensamhållning av flockdjur(obssärskiltmetabolismburar).Fixering.

Denna förteckning är inte heltäckande. Stressförsök, köld- och svältförsök nämns inte, till exempel. Inte heller den påfrestning det innebär då blodprov eller injektioner upprepas ofta under en längre tid.

Exemplen ger anledning till funderingar över en del nuvarande rutiner, t.ex.:


1�0

♦ Immunisering med Freunds kompletta adjuvans resulterar i inflammationer och sårbildning.Hursvåraproblemenblirberoravfaktorersomdennuvarandeansökningsblankettenintefrågarefter.

♦ Avlivningmedkoldioxidkanorsakastarksmärtaochångest.Hurplågsamdenärberor på flera faktorer som ansökningsblanketten inte frågar efter, t.ex.: hur många procent koldioxid?; gradvis ökning eller full styrka från början?

♦ ”Operativaingreppiskelettet”inkluderarävensvansbiopsi(förgentypningavgenmodifierade djur), då även svansspetsen innehåller ben med starkt smärtkänslig benhinna.

♦ Blodprovgenomorbitalpunktionärentypavoperativtingreppsomorsakarenvaraktigsmärta,vilkenförvärrasomprovetupprepas.

I början av �006 gjorde Djurskyddsmyndigheten en sammanställning över de typer av försök som klassificerats som ”avsevärd svårighetsgrad”. En förteckning som denna har av flera or-saker ett begränsat värde. Inte heller i denna översikt är alla nämnder representerade; vissa nämnder ändrar efter egen bedömning den klassificering försöksledaren gjort, medan andra aldrig gör detta oavsett hur missvisande den ev. kan förefalla; och även omständigheterna i samband med försöket är naturligtvis av betydelse, men redovisas inte i den summariska redovisningen. Ändå ger den en fingervisning om typer av försök som man bör vara särskilt uppmärksam på.

Att det för varje punkt nämns ett speciellt djurslag innebär inte att försöket orsakar ett speciellt stort lidande hos just det djurslaget, utan på att förteckningen återger klassificeringar av konkreta försök. Prostatumörer och artrit är inte mindre smärtsamma på möss än på, ex-empelvis, råttor.

Umeå:

♦ Ryggmärgsskadestudierpåråttor.♦ Framkallandeavkramperpåråttor.♦ Avsiktligbakterieinfektionpåregnbågelax♦ Septiskchockpåmöss♦ Streptokockinfektionpåmöss♦ Strålskadeförsökpåråttor.♦ Prostatatumörstudierpåråttor.♦ Avsiktligvirusinfektionpåmöss.♦ Cancerstudierpåmöss.

Stockholm N:

♦ Experimentellartritpåråttor.♦ Experimentellencefalomyelitpåråttor.♦ Experimentellparkinsonismpåråttor.


1�1

♦ Implantationavhjärntumörerpåmöss♦ Salmonellainfektionpåmöss.♦ Neuropeptidstudierpåråttorochmöss.♦ Pneumokockinfektionpåmöss.♦ Aterosclerosförsökpåmöss.♦ Ryggmärgsskadorpåråttor.♦ Säkerhetsstudieravläkemedelpåråttor.♦ Ryggmärgsskadorpåkaniner.♦ Tarminflammation på möss.

Stockholm S:

♦ Hudochbenmärgstransplantationpåmöss.♦ Ryggmärgscystorpåmöss.♦ Säkerhetsstudieravläkemedelpåmöss.♦ Experimentellencefalomyelitpåråttor.♦ Hudtumörerpånaknamöss.♦ Levercancerpåråttor.♦ Experimentellinfarktpågrisar.♦ Tumörinduktionpåmöss.

Göteborg:

♦ Experimentellartritpåråttor.♦ Kärlgraftpågris.♦ Blodförgiftningpåmöss.♦ Experimentellhjärtischemipåmöss.♦ Experimentellhjärninfarktpåråttor.♦ Tunntarmtransplantationpåråttor.♦ Experimentellmultipelsklerospåråttor.♦ Experimentellhjärtsviktpåmöss.♦ Mag- och tarmfistlar på råttor.♦ Tumörutlöstmatledapåråttor

Malmö/Lund:

♦ Spontanaprostatatumörerpåmöss.♦ SLE på genmodifierade möss.♦ Antikropparmedascitesmetodenpåmöss.♦ Streptokockinfektionpåmöss.


1��

♦ Experimentellhjärninfarktpåråttor.♦ Reumatoidartritpåmöss.♦ Akut toxicitet på fisk (zebra, öring, regnbåge).♦ Farmakokinetikstudierpåråttor.♦ Experimentellmultipelsklerospåråttor.♦ Colonrektalcancerpåråttor.♦ Experimentellhjärnblödningpåråttor♦ Tumörcellsimplantationihjärnanpåråttor.

Sedering och anestesi

Anesthesia is generally a means to an end for most investigators. Many of them don’t un-derstand basic principles of anesthetic pharmacology/physiology, but through trial & error become proficient in cookbooking anesthesia w/a specific agent or cocktail. This is often the basis for reluctance to change anesthetic techniques, since considerable time/effort unrelated to actual data collection may be required to use an unfamiliar anesthetic.

(Pauline Wong, veterinärmedicinsk forskare vid University of California och expert på anestesi)

Sedering innebär att man ger ett lugnande medel (ett sedativ el. sedativum), exempelvis inför en transport, före vissa undersökningar eller andra åtgärder, eller för att motverka oönskade effekter som excitation som kan vara en biverkan hos anestesimedel m.m. (som t.ex. ketalar).

Anestesi innebär sövning, och analgesi smärtlindring. Ett anestesimedel, och även ett sedativ, kan ha en viss kvarstående smärtlindrande (analgetisk) effekt sedan djuret vaknat upp. Andra anestesimedel, som t.ex. isfluran och andra anestesigaser – har dock ingen smärtstil-lande effekt, utan djuret börjar känna smärtor efter uppvaknandet. Man måste då kombinera anestesin med smärtlindring så tidigt att den analgetiska effekten har satt in redan då det återfår medvetandet. Här skiljer sig olika analgesimedel; somliga verkar snabbt, medan an-dra, som t.ex. bupenorfin (handelsnamn Temgesic), kan ha en anslagstid på en halvtime eller t.o.m. mer.

Ett viktigt standardverk är Paul Flecknells Laboratory animal anaesthesia (�:e uppl, �009). På svenska finns en kort översikt Försöksdjursanestesi – rekommendationer från SVS försöksdjurs-sektion (�009). Informationer och synpunkter från dessa har inarbetats i detta kapitel.

AdministrationssättDe olika preparaten kan ges (administreras) genom inandning av gas (inhalation) eller som injektion.

När man söver smågnagare med gas brukar de placeras i en låda (induktionskammare) av t.ex. plexiglas, som fylls med anestesimedlet. Sedan de flyttats till operationsbordet kan sövningen upprätthållas med hjälp av mask. Mask kan dock inte användas på mycket små djur (som neonatala möss); se vidare om sövning av neonataler nedan.

Ett alternativ (som också är det normala när det gäller större djur än smågnagare) är att de söva ner med en i.v.-injektion, varefter sövningen bibehålls med hjälp av inhalationsanestesi


1��

via intubering (ett rör el. motsvarande i strupen).Hur snabbt en injektion börjar verka beror bl.a. på var den ges. En intravenös injektion

absorberas mycket snabbt, en intramuskulär injektion betydligt långsammare. Med i.v.-injek-tion räcker det också med mindre doser för att söva djuret än om man ger anestesin i.p., s.c. eller i.m.

En fördel med inhalationsanestesi jämfört med injektionsanestesi är att den lätt kan regleras genom att man ändrar eller avbryter gastillflödet. Vill man ändra effekten av en injek-tion måste man försöka ge en ny injektion av något medel som motverkar effekten av det första. Kan man på detta sätt avbryta anestesin så snart den inte behövs längre är detta en fördel även för djuret, som slipper eventuella problem med sänkt kroppstemperatur, syrebrist, och ett långdraget och kanske obehagligt uppvaknande. (Se t.ex. Hedenqvist m.fl. �000b.)

Själva sövningen måste ofta kompletteras med andra rutinåtgärder. För att hindra att kroppstemperaturen sjunker (hypotermi) använder man ofta värmedyna eller värmelampa. Små djur med hög metabolism kan kräva åtgärder för att ersätta sjunkande glykoshalt i blodet, liksom eventella blod- och andra vätskeförluster måste ersättas.

Fisk och amfibier kan sövas med isofluran direkt i vattnet – kraftigare koncentration först, sedan flyttas de till ett bad med lägre koncentration för att underhålla anestesin. Man väcker dem genom att flytta dem till vanligt vatten; det tar några minuter för fisk, men mer än 1 1/� timme för amfibier. Fisk bör fastas 1�–�� timmar före anestesin.

Preparat och effekterVilket preparat man väljer i en viss situation beror på många faktorer. Alla påverkar organis-men mer eller mindre starkt och på olika sätt. Det kan gälla depressorisk påverkan på and-ningen, hjärtfrekvens, sänkning av blodtryck och kroppstemperatur, ämnesomsättning och mycket annat. De kan lämna ämnesomsättningsprodukter (metaboliter) i t.ex. levern, o.s.v.

När man väljer sövningsmedel måste man ta hänsyn dels till sådana effekter, och dels till andra faktorer som försökets karaktär, eventuell samverkan med andra preparat som djuret behandlats med, och hur de mätresultat man vill undersöka kan komma att påverkas.

Det primära, lagstadgade kravet är givetvis att man ska använda anestesi om detta alls kan minska lidandet, och dels att man ska välja den anestesi som orsakar minst lidande och obe-hag för djuret. Om detta inte går, av hänsyn till försöket, får man som vanligt göra en vägn-ing mellan nytta och lidande.

Här kan det alltså bli konflikter mellan vad som är önskvärt ur djurskyddets och försökets synpunkt. Djur reagerar olika på olika preparat: en del inhalationsanestetika kan vara mycket irriterande för andningsvägarnas slemhinnor, andra kan ha en skarp och frånstötande lukt som djuren av alla krafter vill undvika. Vissa preparat gör djuren oroliga (exciterade) och måste kombineras med lugnande medel.

Andra skillnader kan gälla uppvaknandet: det kan gå relativt snabbt, medan det i andra fall kan vara ett utdraget förlopp innan djuret beter sig normalt igen; då gör djuret intryck av att fysiskt inte må särskilt bra. Hur det mår psykiskt kan det naturligtvis vara svårt att veta, men om ett preparat ger obehagliga upplevelser och mardrömmar hos människa är det troligt att också ett djur får obehagliga upplevelser.

Alla dessa aspekter kan dock variera mellan olika djurslag och djurstammar (och ibland även i förhållande till kön, ålder o.s.v.).


1��

Det sätt på vilket ett preparat – ett läkemedel eller något annat – färdas i kroppen , hur det tas upp, fördelas och så småningom utsöndras, kallas dess farmakokinetik. Hur det däremot verkar i kroppen kallas dess farmakodynamik. Båda aspekterna är naturligtvis viktiga både vid behandling och testning. En del av de studier av läkemedelsadsorption som man tidigare gjorde på bl.a. råttor kan numera snabbt och effektivt göras utan djurförsök. Ett exempel är prof. Per Arturssons modeller för studier av läkemedelsadsorption över humant tarmepitel i cellodling och dator, ett projekt som blivit mycket framgångsrikt. (Som introduktion, se re-dovisning i Med andra metoder 1996, s. �9–6�.)

Om preparat och preparatnamn

Handelsnamn och aktiv substansDe preparat som används för sedering, sövning, smärtstillande och avlivning är oftast kom-mersiellt tillgängliga och har då ett visst handelsnamn (t.ex. Ketalar). I den vätska som flas-kan innehåller finns flera olika ämnen men det viktiga – det som åstadkommer den effekt man behöver – är den ”aktiva substansen” (i Ketalar: ketamin). Samma aktiva substans (t.ex. pentobarbital) kan finnas i flera olika preparat som saluförs under olika namn. Ett välkänt exempel från humanmedicinen är acetylsalicylsyra, som är den verksamma ingrediensen i flera olika huvudvärkstabletter som i praktiken är tämligen likvärdiga (Albyl, Aspirin, Bamyl, Magnecyl m.fl.).

Godkända läkemedel (inkl. sövningsmedel m.m.) registreras av Läkemedelsverket som s.k. farmaceutiska specialiteter. De beskrivs bl.a. i FASS (FArmaceutiska Specialiteter i Sverige), som förtecknar humanläkemedel, och FASS Vet., som innehåller läkemedel i Sverige för veterinärt bruk. FASS och FASS Vet. kommer ut årligen och finns också på nätet (www.fass.se). Dessa publikationer, som ges ut av läkemedelsindustrin, är standardverken när det gäller grundläggande information om läkemedel i Sverige.

I en del fall ingår samma aktiva substans i läkemedel för både human- och veter-inärsjukvården. Propofol, t.ex., ingår bl.a. i Diprivan som används av humansjukvården för sedering och anestesi, och i Rapinovet som är ett anestesimedel inom veterinärmedicinen. När man vill ha upplysningar om ett visst medel som används i ett försök kan man alltså be-höva titta i både FASS Vet. och i FASS.

I vissa ansökningar använder man namnet på den aktiva substansen, i andra handelsnam-net. I rubrikerna nedan står först beteckningen på den aktiva substansen, därefter inom par-entes handelsnamnet på den eller de kommersiella produkter där denna substans ingår.

Koncentration, mängd, administrationssätt I en del fall blandar man till det preparat som ska injiceras på det egna laboratoriet, t.ex. klor-alhydrat genom att lösa kristaller i saltlösning eller tribromoetanol (”Avertin”) genom att lösa kristallerna i alkohol. Koncentrationen beror då på proportionen mellan den aktiva substan-sen och den vätska man löst den i. Ur djurets synpunkt kan det vara stor skillnad om man löst kloralhydratkristallerna med en koncentration av �0 eller 80 mg kristaller per milliliter saltlösning (uttrycks �0mg/ml resp. 80 mg/ml).

Också vid inhalationsanestesi består den gas som djuret andas in bara till en liten del av den aktiva substansen (t.ex. halotan �%.) Då djuret kommit ned i kirurgiskt djup och man från induktionsfasen övergår till underhållsanestesi sänker man koncentrationen. Dessa


1��

procenttal brukar aldrig meddelas i ansökningarna och har normalt ingen betydelse för den etiska bedömningen (utom för koldioxid och då särskilt vid avlivning).

Mängden av det preparat man tillför djuret bör anges i relation till kroppsvikten, vanligen som mg/kg (skrivs ibland som mg/kg-1); t.ex. 1�� mg/kg. (Om det gäller en mus på �� g, alltså en fyrtiondedel av ett kilo, blir i detta fall dosstorleken en fyrtiondedel av 1�� mg. Se även kap �, Om injektion och distribution av substanser. En omvandlingstabell mellan olika vikt- och volymenheter finns som bil.1.)

Vid inhalation (för anestesi eller avlivning) kan djuret placeras i en behållare som fylls/är fylld med gasen (t.ex. eter, koldioxid) eller ha en ansiktsmask (t.ex. isofluran). Särskild när det gäller avlivning med koldioxid (CO�) har det förts livliga diskussioner om vad som är minst plågsamt för djuren: en långsam ökning (från/till vilka värden?) eller att de omedelbart utsätts för en hög koncentration.

Om ett ämne injiceras är det ofta viktigt att veta var detta sker. Flera ämnen orsakar nek-roser (vävnadsdöd) om de ges intramuskulärt, t.ex.

Det vore önskvärt att konkret information om dessa aspekter lämnades i ansökan, eft-ersom enbart ett preparatnamn som svar på ansökningsblankettens fråga om anestesi- och avlivningsmetoder inte gör det möjligt att bedöma hur lämplig eller skonsam sövningen (eller analgesin, eller avlivningen) är.

De olika preparaten nedan är ett urval av dem som är vanliga inom försöksdjursverksam-heten. De är sorterade i lugnande, nedsövande och smärtstillande medel. En sådan katego-risering är dock inte särskilt knivskarp, eftersom många preparat har flera funktioner (men i olika grad: ”lugnande med viss analgetisk effekt” o.s.v.) Inte heller terminologin är alltid så klar. Med ”anestesi” brukar man ofta mena nedsövning, men ”lokalanestesi” innebär ju en lokal analgesi oberoende om patienten är nedsövd eller vid medvetande.

Sedering

Lugnande medel (sedativ) används ofta både inom human- och veterinär medicinen i sam-band med sövning av patienter och ges normalt som injektioner. Förutom att patienten blir mindre orolig brukar ett lugnande medel göra att det behövs mindre mängd anestesimedel för att söva patienten. I kombination med vissa smärtstillande medel kan ett sedativ fungera som anestesimedel.

DiazepamDiazepam är ett vanligt lugnande och muskelavslappande medel (som ingår i preparat under handelsnamn som Diazepam och Valium) med god effekt på smgnagare, kaniner,får och gris.

Medetomidin (Domitor)Medetomidin är den aktiva substansen i Domitor, som är ett lugnande medel med analgetisk effekt. Injiceras t.ex. som premedicinering av mindre djur före operation. Se också nedan om tribromoetanol.

Xylazin (Rompun)Xylazin (den aktiva substansen i Rompun) är en injektionsvätska som är mycket vanlig i försöksdjurssammanhang, ofta i kombination med anestesimedlet ketamin (handelsnamn:


1�6

Ketalar). Kan alternativt ev. kombineras med ett lokalbedövningsmedel. Det är muskelavs-lappande, men dess smärtstillande effekt efter uppvaknandet är så begränsad att det måste kombineras med någon typ av analgesi vid kirurgiska eller andra smärtsamma ingrepp. Effekt efter �–1� minuter, och analgesin upphör efter 10–�� minuter beroende på djurslag, dos och administrationssätt. Den sedativa effekten kan sitta i flera timmar, varför djuren kan verka lite dimmiga och påverkade långt efter det att de vaknat upp.

Anestesi

Man skiljer mellan fyra anestesistadier:

1. Induktion (inledningsstadiet). Redan här får man en viss smärtfrihet (fast reflexerna motnociceptivaretningarärkvar).

2.Excitationsstadiet.Varierariintensitetmellanolikaanestetika.Manärkänsligförretningar(ljudo.s.v.),varfördetbörvarasålugntirummetsommöjligt.

3.Kirurgiskanestesi.Detärnumankangenomföraordentligaoperationer.Oftaövergårmantillunderhållsanestesigenomintubation(enslangiluftstrupen)medettannatanestesimedeländetsomgavinduktionen.

4. Kollaps genom överdosering, reflexer och andning upphör, och patienten är nära döden.

Vid en fullständig anestesi är man utan medvetande, upplever ingen smärta, och musklerna är avslappade. En kort och ytlig anestesi utan muskelavslappning kallas ”rus”. Den används t.ex. för korta ingrepp, som orbitalpunktion. (Se om orbitlpunktion i kap. �.)

Man kan söva djur (och människor) med hjälp av gas (inhalationsanestesi) eller injektion (injektionsanestesi). Nyfödda mus- och råttungar försöker man dessutom ofta söva genom att man sänker deras kroppstemperatur kraftigt (hypotermi).

I många fall är det lämpligt att söva djuret med en metod (induktionsanestesi, t.ex. med en injektion) men därefter hålla det nedsövt med en annan (underhållsanestesi, normalt med någon gas).

Bieffekter och kombinerade preparatDen som är nedsövd upplever förhoppningsvis ingen smärta. Däremot kan kroppen reag-era (se om nociceptiva retningar ovan) genom muskelspänning m.m. Detta kan motverkas genom att samtidigt ge något muskelavslappande medel, eller använda en anestesi som i sig motverkar muskelspänningar.

Vissa sövningsmedel (fr.a. injektionsanestetika, som t.ex. ketalar) kan ha som bieffekt att djuret blir oroligt och rör sig okontrollerat (blir exciterat). Därför är det nödvändigt att man i sådana fall samtidigt med det egentliga anestesimedlet också ger ett lugnande medel.

Det gäller alltså att om möjligt söva djuret på ett sätt som kombinerar sedering (lugnande effekt), smärtstillande, sövning och avspänning. Att patienten är tillräckligt nedsövd för en operation (i tillräckligt anestesi- eller narkosdjup, ”i kirurgiskt djup”) kontolleras ofta med enkla metoder, t.ex. genom att nypa i tassen för att se om djuret reagerar.

För mycket anestesi kan göra så djuret dör; för lite att det inte är tillräckligt sövt. Ju mind-re avståndet är mellan dessa båda värden (ju mindre den s.k. anestesi- eller narkosbredden är),


1�7

desto mer svårhanterlig är den anestesimetoden. Det händer därför inte sällan att djur avlider under försöket som ett direkt resultat av sövningen. Hur olika preparat påverkar sådana fysi-ologiska faktorer påverkar naturligtvis valet av anestesimedel.

Olika djurslag kan reagerar olika på samma preparat. Dosstorlekar anges ofta i t.ex. ml/kg kroppsvikt, men är inte proportionella för djur av olika storlek: smådjur som mus och råtta har snabb ämnesomsättning och behöver därför proportionsvis större doser än större djur. Ett preparat som normalt verkar starkt dämpande (som morfin) kan tvärtom göra katter excit-erade och ge möss konvulsioner, om det ges i mycket stora doser. Pentobarbiton har kraftigare effekt på honråttor än på hanråttor, unga djur är generellt sett känsligare än äldre, o.s.v.

Sådana skillnader beror ofta på skillnader i enzymaktiviteter i levern (och alltså på ämne-somsättningen).

Omvänt är koldioxid mycket ineffektivt på nyfödda djur (neonataler), eftersom koldioxid i praktiken fungerar som ett slags kvävning och nyfödda varelser har kvar mycket av sin an-passning till ett syrefritt liv i livmodern.

Ytterligare en aspekt gäller den ibland svårt retande effekten hos vissa inhalationspreparat. Att eter kan verka starkt irriterande på andningsvägarna är välkänt och en av anledningarna till att detta preparat inte bör användas. Men detsamma gäller, fast i lägre och varierande grad, vanliga anestesimedel som isofluran och desfluran. Se mer om detta i avsnittet ”Jäm-förelser mellan några olika sövningsmedel” nedan.

Hur man ger anestesin kan också vara av betydelse. På större djur (som t.ex. gris) kan det vara normalt att ge en spruta intramuskulärt, medan samma sak vore olämpligt på råtta eller kanske t.o.m. på kanin. Dels gör de små musklerna att det uppstår smärtande spänningar i vävnaderna (vilket delvis kan motverkas genom att man ger sprutan mycket långsamt), dels kan en del preparat eller kombinationer orsaka vävnadsdöd (nekros).

Uppvaknande och återhämtningSövning och operation medför att en rad aspekter av organismens normala funktioner råkar i olag, och det kan ta flera dagar innan djuret fått tillbaka den normala balansen igen.

Man har studerat hur Sprague-Dawley-råttor fungerade sedan de vaknat upp efter en tämligen enkel operation (kateterisering av halspulsådern). Råttorna var sövda med antingen ketamin/xylazin/acepromazin (injektion), sodium pentobarbital (injektion) eller halotan (in-halation). Ingen analgesi användes, eftersom man inte såg några tecken på smärta och lidande hos djuren efter denna enkla och snabba operation. Med hjälp av telemetri (sändarna hade opererats in långt tidigare) noterade man förändringar i en rad avseenden.

Råttorna förlorade omedelbart i vikt, och var tillbaka på normal nivå först efter ca fyra dagar. De som sövts med pentobarbital åt som vanligt efter �� timmar och drack normalt efter �8; de halotansövda åt och drack normalt efter ett dygn. Förutom att blodtryck och puls ökade och aktiviteten minskade de första dagarna efter operationen fanns det långtidseffekter: hos råttor sövda med halotan och pentobarbital ökade blodtryck och puls igen tillfälligt på femte och sjätte dagen.

Råttornas aktivitet i buren under dagtid påverkades inte i någon högre grad efter op-erationen (då är de ju även under normala förhållanden ganska passiva) med ett undantag: de ketaminsövda råttorna blev plötsligt mycket aktivare den tredje dagen efter operationen. Nattetid, däremot, var deras aktivitet påtagligt dämpad under flera dagar, vilket särskilt gällde de ketaminsövda.


1�8

Det tar alltså flera dagar innan råttorna kommer i balans efter denna rätt triviala opera-tion.

Vad detta innebär för råttornas upplevelser och välbefinnande är det naturligtvis svårt att säga, men författarna fastslår att man under alla förhållanden, oberoende av vilken typ av anestesi man använder, bör låta råttorna hämta sig i fyra dagar innan man gör något mer med dem. (Lawson m.fl. �001.)

Anestesi och postoperativ smärtlindringNär anestesin släpper kan patienten börja känna smärtor omedelbart vid uppvaknandet eller med början en kort tid därefter, beroende på sövningsmetod. Det är därför viktigt att ge post-operativ smärtlindring. Regelverket anger att om ett djur vid uppvaknandet känner starka smärtor ska det avlivas, om lidandet inte kan lindras.

α- (alfa-)kloralosEtt i de flesta sammanhang olämpligt preparat som har låg analgetisk effekt (som dock vari-erar starkt mellan olika djurslag och stammar) och är starkt vävnadsretande. Skall det använ-das måste det därför ges intravenöst, och djuret bör först sövas ned med hjälp av något annat preparat. Sin funktion har α-kloralos främst vid långa nedsövningar (8–10 timmar), men då i kombination med morfinsulfat, genom att hjärtfrekvens och blodtryck (hemodynamiken) inte påverkas.

Desfluran (Suprane)(Inhalation.) Enligt Flecknell det snabbaste av alla inhalationsanestetika. Greg Whelan kon-staterade i en jämförelse mellan olika inhalationsanestier att desfluran ”var både hans och mössens favorit”, och Hedenqvist m.fl. (�001) fann att det var att föredra framför isofluran vid sövning av kaniner (som tycker illa om t.ex. isofluran och sevofluran). Modern forskning har emellertid ifrågasatt om desfluran är så lämpligt eftersom det tillhör de preparat med stickande och frän lukt som kan orsaka direkta smärtor. Se vidare under ”Jämförelser mellan några olika sövningsmedel” nedan.

Enfluran (Efrane)(Inhalation.) Snabb induktion och d:o uppvaknande. Lättskött, effektivt och bra. Fungerar ungefär som halotan, utom att det inte metaboliseras i levern, vilket alltså ofta är en fördel.

I de jämförelser som gjorts mellan olika inhalationsanestesier ur djurskyddssynpunkt har enfluran visat sig höra till de allra djurvänligaste; det har myckert litet av de retande och i värsta fall rent plågsamma effekter på andningsvägarna som flera andra gasar har. I en jäm-förelse mellan 11 olika preparat var enfluran det som möss fann minst motbjudande (se bl.a. Leach och Morton �00� för översikt och referenser, särskilt Leach m.fl. �00� och Leach m.fl. �00�).

Eter(Inhalation.) Eter borde egentligen inte behöva nämnas här, eftersom det av de allra flesta betraktas som olämpligt av flera olika anledningar och därmed ohjälpligt föråldrat.

Vid sammanträde den �6 november 1997 diskuterade Centrala försöksdjursnämndens arbetsutskott för etik användningen av eter inom djurförsöksverksamheten. Ur protokollet


1�9

(§7):

Ordföranden [universitetsveterinär Torgny Jeneskog] redovisar flera ärenden från den djurförsöksetiska nämnden i Malmö/Lund där eter i flera djurförsök använts såväl som nedsövnings- som avlivningsme-del. Enligt ordföranden är den utbredda användningen av eter i flera försök anmärkningsvärd eftersom substansen numera anses som olämplig av djurskyddsskäl men också av flera andra skäl.

Av protokollet framgår att etikutskottet var enigt med ordföranden i dennes avvisande av eter. Orsaken till fördömandet är välkänt. Flecknell påpekar att induktionsfasen är obehaglig

eftersom eter är irriterande och kan orsaka hosta, omfattande slem- och salivbildning och ibland kramper i strupen. Särskilt smågnagare och kaniner som redan har någon kronisk sjuk-dom i andningsvägarna kan akut drabbas av allvarliga infektioner.

Induktions- och uppvaknandefaserna är relativt utdragna, vilket är praktiskt för den ovane djurförsökaren (minskar risken för överdosering). (Flecknell 1996)

Eter upplevs alltså som starkt irriterande och obehagligt av djuren, och orsakar därför stark stress och chockliknande försvarsmekanismer. Då t.ex. en råtta utsätts för eter stiger halten av stresshormoner snabbt (van Herck m.fl. 1991). Wiersma och Kastelijn mätte prolaktinnivåerna som stressindikator då de jämförde tekniker för blodprovstagning med sin egen (kateter i jugularvenen), och fann att denna var starkt förhöjd vid blodprov under etersövning (Wiersma och Kastelijn 198�). Gärtner m.fl. hör till de många som undersökt vad som hände om man tog ut råttor ur burarna och utsatte dem för eter. Resultatet blev att hjärtverksamheten gick upp i topp (från ��0 till ca ��0 slag i minuten) på �–� minuter, och inte var nere i normala värden förrän 10–�0 minuter senare (Gärtner m.fl. 1980:�70f ).

Eterns mycket obehagliga effekter gör att den t.o.m. används som stressor i stressförsök (Sutanto och de Kloet 199�; Hem m.fl. 1998:�67) och Stern (1996) sammanfattar i sin jämförelse mellan olika inhalationsanestesier att eter är mindre lämpligt att använda av etiska skäl. Att den ändå använts som sövningsmedel beror på att den är billig och lättadministre-rad. Till skillnad från flera andra anestesipreparat behövs inga dyra förgasare och liknande, utan det räcker med att hälla lite etervätska på en bomullstuss som läggs i botten av den be-hållare där man placerat djuren. Den har relativt stor terapeutisk bredd, vilket bidrar till att göra den lättskött och praktisk.

Förutom de rena djurskyddsargumenten finns det andra faktorer som talar emot använd-ningen av eter. Tillsammans med luftens syre kan den bilda en explosiv gas, som orsakat svåra olyckor, och att den stickande lukten sätter sig i hår och kläder gör att personalen protesterar.

Det är alltså lätt att förstå varför omdömen som följande (ur ett Policy Document från The University of Newcastle (mars 199�) återkommer i riktlinjer och anvisningar från uni-versitet och forskningsinstitutioner världen runt:

The best known examples of inappropriate procedures are the use of common gaseous anaesthet-ics such as chloroform or ether which, until recent years, were in common use for the disposal of small experimental rodents such as rats and mice. Both agents cause significant distress to the ani-mals and are risky to use.

Ett modernt standardverk i försöksdjurskunskap fastslår också (i avsnittet om råttor):

Ether should not be used, unless there is no alternative, because it is highly irritant to the respira-tory tract. Ether also induces a powerful neuroendocrine stress response, so that it must be con-cluded that it is distressing for the rat. (Koolhaas 1999)

Som argument för att behålla eter sägs det ibland att alla påståenden om att den är irriterande för djurens andningsvägar är ogrundade. Det skulle inte finnas några vetenskapliga bevis för


1�0

just den saken.Detta argument är emellertid irrelevant. Det väsentliga är att eter ofrånkomligen orsakar

djuren ett onödigt lidande (eftersom det finns många skonsammare alternativ), och att det därför inte får användas enligt DL 19§.

Eterförsvararna hävdar också, samtidigt som de menar att eter inte är irriterande, att an-dra inhalationsanestetika också är irriterande. Vilket preparat man valde skulle därmed inte spela någon roll.

Att djuren upplever eter som mycket obehagligare än något annat preparat är dock väl belagt i flera studier. Exempelvis framhåller Fowler m.fl (1980: �76, �78) att eter är olämpligt för anestesi eftersom det dels ger ett ojämnt anestesidjup, dels orsakar en värre excitation än t.o.m koldioxid, och att de kämpar emot av alla krafter för slippa all kontakt med etern.

Vidare skiljer sig olika inhalationsanestetika från varandra beträffande hur irriterande de är för olika djurslag. Att jämställa dem ur denna synpunkt är inte möjligt. För jämförelser mellan olika sövningsmedel, se nästa avsnitt.

Det är mycket svårt att i litteraturen hitta någon seriös forskare som försvarar eteranestesi. Att hitta kritiker är däremot mycket lätt. Då Jablonski m.fl. (�001) av praktiska, lokala skäl är tvungna att använda eter för ett speciellt försök beklagar de detta och betonar: ”The use of ether is in no way recommended if less hazardous and more effective anaesthetic agents are available”.

FentanylFentanyl, en opioid, är ett mycket kraftfullt smärtstillande medel med relativt kortvarig ver-kan (mindre än en halvtimme). Används normalt i kombination med något neuroleptikum som som droperidol eller fluanison (kombinationen fentanyl + fluanison finns som kom-mersiellt preparat, Hypnorm). Hypnorm, eller kombinationen fentanyl + midazolam, men i kombination med något sedativ som t.ex. medetomidin kan det även injiceras i.p. (råtta) eller i.v. (kanin) för effektiv anestesi med kvardröjande analgetisk effekt. Se också om fentanyl i avsnittet om analgesi nedan.

Halotan (Fluothane)(Inhalation.) Induktion och uppvaknande går snabbt (1–� minuter). Flecknell (1996) rekom-menderade det som ett bra och effektivt preparat: ”an excellent agent for maintaining anaes-thesia in most species”. I dag har det dock i huvudsak kommit ur bruk.

I de jämförelser som gjorts mellan olika inhalationsanestesier ur djurskyddssynpunkt har halotan visat sig höra till de allra djurvänligaste; det har mycket litet av de retande och i värsta fall rent plågsamma effekter på andningsvägarna som flera andra gasar har. I en jämförelse mellan 11 olika preparat var halotan det som möss och råttor fann minst motbjudande (se bl.a. Leach och Morton �00� för översikt och referenser, särskilt Leach m.fl. �00� och Leach m.fl. �00�). Stern (1996) konstaterar att möss och råttor är mindre stressade vid induktionen än om man använder eter eller metoxifluran, men att de inte är lika lugna som med isofluran. Induktions- och uppvaknande tid är relativt kort.

Samtidigt har halotan en rad negativa effekter på djuret, som kan göra det olämpligt i djurförsökssammanhang. Dessutom kan halotani längden kan ge allvarliga leverskador. Detta hann sällan bli ett problem för djuren, men kunde däremot vara det för labpersonalen. Med dagens anestesiapparaturer är riskerna mindre, men de många nackdelarna gör ändå att halo-tan nu knappast längre används.


1�1

HypnormHypnorm är namnet på ett smärtstillande och sederande preparat med fentanylcitrat (fen-tanyl är en opioid som är ett kraftfullt analgeticum) och fluanison (ett sederande, ångestdäm-pande preparat). Med enbart hypnorm är patienten smärtfri, vid medvetande, märker han t.ex. opereras, men bryr sig inte mycket om det. För anestesi kombineras hypnorm ofta med t.ex. midazolam eller någon annan s.k. benzodiazepin, och blir då ett utmärkt anesteticum för möss, råttor, kaniner och marsvin. Enbart hypnorm har dock fungerat väl som sövningsmedel för neonatala råttor (se ”Anestesimedel för neonataler” nedan). Isofluran (Isoflo Vet .; Forene)(Inhalation.) Isofluran säljs under handelsnamnen Isoflo, Forene och Isofluran. Det är en vätska som lätt förångas och med hjälp av en speciell förgasare används för inhalationsanes-tesi, både som induktion och underhåll. Det är numera ett mycket vanligt sövningsmedel., inte minst som ersättning för t.ex. halotan och metoxifluran.

Isofluran har små eller inga analgetiska egenskaper. Används det för ingrepp som kan ge smärtor sedan djuret vaknat upp är det alltså nödvändigt med postoperativ smärtlindring, och ofta kombineras isofluran med andra preparat som ger sedering och analgesi.

Induktion och uppvaknande går snabbt. En mus blir medvetslös på någon minut, en råtta efter ett par. Populärt eftersom det är effektivt och lättskött och har minimal störande inver-kan på läkemedelsmetabolism och toxstudier, och används för alla möjliga djurslag från fåglar, möss och reptiler till häst (för så stora djur dock inte som induktion utan bara för underhåll-sanestesi).

Nackdelen ur djurskyddsynpunkt är att dess skarpa och fräna lukt som kan orsaka direkta smärtor. Resultatet kan bli att inte minst kaniner håller andan så länge som möjligt under induktionsfasen, vilket får flera oönskade effekter. (Se vidare under ”Jämförelse mellan några olika sövningsmedel” nedan. Söver man kaniner induceras därför anestesin med injektionsan-estesi, och isofluran används bara för underhåll.)

Kombinationen isofluran + morfin har prövats med gott resultat vid äggtransfer på råttor (för framställning av transgena djur: Smith m.fl. �00�) sedan flera andra sövningsmedel visat sig olämpliga (tribromoetanol ger nekroser; ketamin-xylazin ger alltför stora skillnader mellan individuella djur beträffande anestesins djup och längd). Morfinsprutan gavs omedelbart efter det att man börjat ge isofluranet, och råttorna kom snabbt ned i kirurgiskt djup och vaknade också upp snabbt efter operationen.

Författarna föreslår (naturligtvis) att sövningen kombineras med postoperativ smärtlin-dring, och är öppna för att andra kombinationer av inhalationsanestesi och någon opioid också kan ge lika goda resultat.

Det förefaller inte finnas någon anledning varför denna typ av kombination inte skulle fungera lika bra på möss som på råttor, och är alltså ett lämpligt alternativ till den annars van-liga kombinationen ketamin-xylazin. (Ett problem med kombinationen ketamin-xylazin är dess ojämna effekt; se nedan.)

Ketamin (Ketalar)Ketamin har varit ett vanligt sövningsmedel och har goda egenskaper när det funger-ar, men också nackdelar. Det får inte användas ensamt, utan alltid tillsammans med något lugnande preparat. Om möjligt bör man välja något annat.


1��

(Injektion; i.p.) Ketamin är den aktiva substansen i Ketalar, som är ett mycket vanligt sövningsmedel. Det är ett allmänanestetikum som snabbt ger djup anestesi med viss analget-isk effekt i lägre doser. Graden av analgesi varierar dock med djurslaget. För primater fungerar det väl, och ketamin är här det vanligaste sövningsmedlet. På smågnagare är däremot anal-gesin dålig, och det kan vara nödvändigt att kombinera ketamin med något smärtstillande preparat.

Vid längre operationer m.m. kan man använda ketamin plus något sedativum för induk-tion och sedan underhålla narkosen med hjälp av inhalationsanestesi.

Både under insomnings- och uppvakningsfasen kan ketamin göra djuret oroligt (mo-toriskt excitation), varför man alltid ska kombinera det med något lugnande medel, t.ex. xylazin eller medetomidin. Man ger då båda preparaten samtidigt, blandade i samma spruta. Sedan juni �00� är ketamin narkotikaklassat.

Kombinationen ketamin/xylazin är mycket vanlig vid operationer på smågnagare. En mus eller råtta är sövd a �0–�0 minuter, och sover totalt ca 1–� resp. �–� timmar. Då t.ex. Zeller m.fl. (1998b) mycket bestämt avråder från tribromoetanol (”Avertin”), som är vanligt som sövningsmedel vid embryotransfer, nämner de ketamin/xylazin som ett tänkbart alternativ (se nedan). Andra möjligheter att förstärka effekten är kombinationer med lugnande medel som medetomidin och/eller acepromazin.

Sövningen är riskerar emellertid att inte vara tillräckligt djup för större operationer. Man bör då kombinerta det med något tredje, analgetiskt eller sedativt, preparat; se (b) nedan.

Modernare studier har visat två allvarliga problem med kombinationen ketamin/xylazin: (a) skador vid i.m. injektion och (b) ojämn effekt.

(a) Det normala administrationssättet är intraperitonealt (Flecknell 1996) (detta för smågnagare; för kanin subkutant) Att ge det intramuskulärt till mihdre djur kan vara direkt skadligt, som flera studier visat. En undersökning fann att nästan alla i.m.-injektioner av kombinationen ketamin/xylazininjektioner på råtta resulterade i nekroser (Smiler m.fl. 1990); författarna avråder bestämt från i.m.-injektioner och rekommenderar i.p. i stället (mindre vävnadsskador och inget konstaterat obehag för djuren). En annan undersökning visade det-samma på hamster: djuren fick nekroser och inflammationer. Författarna konstaterade att ketamin/xylazin absolut inte fick ges intramuskulärt (Gaertner m.fl. 1987). Ytterligare andra studier har visat problem vid i.m.-injektion på kaniner: degeneration av axoner och att djuren ger sig själva bitskador (Beyers m.fl. 1991). Även vit silkesapa har visat sig få skador vid i.m.-injektioner med ketamin (Davy m.fl. 1987).

(b) Ett annat problem är att kombinationen ketamin/xylazin ger stora skillnader i anestes-ins djup och längd hos både råttor och möss (ref. i Smith m.fl. �00� s. �8 f.). I Smiths m.fl. egna undersökningar hade så många som en fjärdedel av råttorna inte nått kirurgiskt djup efter 10 minuter (�00� s. �0). De rekommenderar i stället kombinationen isofluran + morfin, helst i kombination med postoperativ smärtlindring.

Även Simpson 1997 s. �� kritiserar i.p.-injektioner av ketamin/xylazin dels eftersom ef-fekten varierar, och dels eftersom det blir problem om man injicerar i inälvorna; han föredrar därför trots allt i.m.-injektioner, eventuellt dock kombinerat med något annat preparat.

Peeters m.fl 1988 gjorde samma iakttagelse då de jämförde olika sövningsmedel för kanin: kombinationen ketamin/xylazin gav alltför ojämnt resultat, och de avråder bestämt från att använda det. (I deras undersökning gav kombinationen halotan/lustgas (nitrous oxide) bäst


1��

resultat).Ett liknande försök av Popilskis m.fl. (1991) gav samma resultat. Av sex kaniner som

sövdes med ketamin/xylazin nådde två inte ned i kirurgiskt djup.Man har försökt komma förbi denna opålitlighet hos ketamin/xylazin genom att lägga

till en opioid. Då blir dels narkosen något längre, dels får man en postoperativ smärtlindring. Marini m.fl. (199�) kombinerade med butorphanol, en kombinerad agonist-antagonist-opioid (som på flera sätt liknar det i Sverige vanliga buprenorfin, den aktiva ingrediensen i Temgesic). Då man testade de förhoppningsvis sövda kaninernas fotreflex (nypa i en tå och se om kaninen drog till sig foten) visade det sig att de som sövts med ketamin/xylazin plus bu-torphanol alla hade förlorat reflexen och alltså troligen var tillfredsställande sövda, medan fyra av tio kaniner som enbart sövts med ketamin/xylazin hade reflexen kvar.

Buprenorfin (Temgesic) är ju vanligt som postoperativ smärtlindring, och eftersom det kan ta någon halvtimme innan effekten sätter in kan det vara lämpligt att ge denna anal-gesi redan innan man ger själva anestesin. Därmed har man uppnått den effekt Marini m.fl. beskriver.

Alternativt kan man lägga till ytterligare ett lugnande medel som acepromazin (handels-namn Plegicil vet) vilket kraftigt förstärker den analgetiska och anestetiska effekten hos keta-min/xylazin.

Ett annat sätt att använda ketamin/xylazin är vid långtidsanestesi. Simpson (1997) sövde råt-tor genom en i.m.-injektion ketamin/xylazin, och fortsatte sedan att ge dem denna kombina-tion intravenöst. Djuren var djupt sövda i tolv timmar, och vaknade snabbt upp då anestesin avbröts.

Det finns flera sätt att låta djur vara sövda under en längre tid; detta är ett av dem. Att låta djuren vara sövda mellan t.ex. två operationer eller mellan en operation och en mätning åtskilliga timmar senare i stället för att låta dem vakna upp däremellan kan vara ett sätt att förvandla ett plågsamt försök till ett akutförsök.

Hanmöss tycks vara känsligare för sövning med ketamin än honmöss. De förlorar reflexerna snabbare än honmöss, även om de senare fått större doser (Taylor m.fl. �000). Detta är ett exempel bland flera på könsskillnader i samband med anestesi.

Kloralhydrat(Injektion; i.v.) Ett kontroversiellt anestesimedel av flera orsaker. Innan det används bör man tänka över t.ex. koncentration och dosvolym, och om det går att ersätta med något annat pre-parat. Den har knappast någon smärtstillande effekt, och ska det alls användas bör det därför vara i kombination med något effektivt analgetiskt preparat. Det är dessutom vävnadsretande och bör därför bara ges intravenöst.

Särskilt vid stora doser (�00 mg/kg) av högre koncentrationer (t.ex. 80 mg/ml), och vid i.p.-injektion, har kloralhydrat en rad mycket obehagliga bieffekter som skador i magslem-hinnan, tarmstopp (paralytisk ileus), bukhinneinflammation, sammanväxningseffekter, nek-roser m.m.

Dessa bieffekter kan undvikas om man sänker koncentrationen till �0 mg/ml. Man kan då behålla en dos på �00 mg/kg som anses nödvändig för att vara någorlunda säker på att få en sövningseffekt. Men riktigt bra blir det inte. I en undersökning kom �0% av de råttor man försökte söva inte ned i kirurgiskt djup. (Med den högre koncentrationen var siffran


1��

10%. Vachon m.fl. �000.) En sådan variation är naturligtvis inte acceptabel.För de råttor som sövdes varierade anestesitiden mellan �0 och 90 minuter vid den lägre

koncentrationen (typvärde �� min), och mellan �0 och 7� minuter (typvärde 60 min.) vid den högre.

Lustgas (kväveoxidul el . dikväveoxidul), N2O

(Inhalation.) Ger viss analgesi, men kan inte ensam åstadkomma kirurgisk anestesi. En del försöksledare vill blanda in lustgas då de söver med inhalationsanestesi (isofluran, enfluran m.m.) för att förstärka deras effekt. Flecknell (�009) betonar dock att detta är en myt. Det finns ingen anledning att tillsätta lustgas utom i de speciella fall då man behöver ”spä ut” syrgasandelen i anestesiblandningen för att undvika syreförgiftning vid mycket långa sövnin-gar (bortåt ett dygn i sträck).

Metoxifluran(Inhalation.) Detta preparat är numera svårt få tag på och är därför, liksom t.ex. halotan, i praktiken inget altarnativ för de flesta. Det marknadsfördes tidigare under namnet Penthrane (Abbott Lab:s). �00� stoppades försäljningen i USA av FDA (Food and Drug Administra-tion) av säkerhetsskäl. I Australien och Nya Zeeland är det dock fortfarande vanligt i ambu-lansernas nödutrustning. Och en del labb har det fortfarande i lager varför det kan vara moti-verat att nämna det här. Det återkommer också i en del jämförelser och andra studier nedan.

Metoxifluran anses (inom djurförsöksverksamheten) vara ett bra preparat med utmärkta analgetiska egenskaper. Det har relativt lång induktionstid och bör för större djur därför bara användas till att bibehålla en anestesi som man inlett med något annat preparat. Metoxifluran har också en viss smärtstillande effekt postoperativt.

För små djur har däremot den långsamma induktionen samma fördelar som eterns (utan dess nackdelar): mindre risk att man överdoserar.

Flecknell (�009) anser att metoxifluran ”is an excellent agent for inducing and maintain-ing anaesthesia in neonatal animals”. Stern (1996) ansåg däremot att hennes vuxna råttor och möss var stressade och oroliga under induktionen (jämfört med isofluran och halotan).

Pentobarbital(Injektion, i.v.) Ett åtminstone tidigare vanligt, korttidsverkande barbarbiturat (ger kirurgisk anestesi under en halvtimme, men med flera timmars eftersömn). Ingen smärtstillande effekt efter uppvaknandet, utan måste kombineras med postoperativ smärtlindring.

Propofol (Diprivan)(Injektion, i.v.) Ett bra, kortverkande sövningsmedel, snabbt insomnande och uppvaknande. Utan analgetisk effekt.

Sevofluran (Sevorane)(Inhalation.) Också ett bra anestesimedel. I de jämförelser som gjorts mellan olika inhalationsanestesier ur djurskyddssynpunkt har sevofluran visat sig höra till de allra djurvänligaste; dess lukt är normalt inte frånstötande på de vanliga lab.djuren med undantag av kaniner och marsvin (till skillnad från flera andra in-halationsanestetika), har myckert litet av de retande och i värsta fall rent plågsamma effekter på andningsvägarna som flera andra gasar har, och utmärks av mycket snabb induktion och


1��

uppvaknande. Tacke m.fl (1998) jämförde effekten då hundar sövts med sevofluran, isofluran och halotan: med sevofluran vaknade hundarna lugnt och utan excitering och kunde stå upp tio minuter före isofluranhundarna och 8� minuter före dem som sövts med halotan. Detta lugna uppvaknande gäller också oftast även andra laboratoriedjur.

Se också diskussionen under ”jämförelser mellan några olika sövningsmedel” nedan!

Tiopental (Pentothal Natrium)(Injektion, i.v.). Mycket vävnadsirriterande; får därför inte ges i.p., i.m. eller s.c. Kortverkan-de; ger upp till 1�–�0 minuters kirurgisk anestesi efter någon minut. Ingen analgetisk effekt. Bra som inledning till efterföljande gasanestesi.

Tribromoetanol (”Avertin”)Tribromoetanol (”Avertin”), som är ett vanligt sövningsmedel vid embryotransfer, ger skador kan orsaka lidande och bör inte användas.

(Injektion; i.p.) Då man tillverkar transgena möss ska det genmodiferade embryot genom en operation flyttas till en surrogatmamma. Som sövningsmedel använder man ofta tribromoeta-nol (TBE), som injiceras intraperitonealt. TBE har använts (även inom humanmedicinen) sedan 19�0-talet och är den aktiva substansen i sövningsmedel som tidigare sålts under en rad olika handelsnamn. Det mest kända av dessa, ”Avertin”, används fortfarande ofta för TBE fast det (liksom de andra) inte längre finns tillgängligt kommersiellt. De som vill använda tribro-moetanol måste blanda till det i det egna laboratoriet.

Tribromoetanol har som anestesimedel flera fördelar. Det är billigt, och det är lätt att till-verka i det egna laboratoriet (ett pulver som löses i alkohol). Det är lätt att administrera (en i.p.-injektion med en vanlig spruta), kort induktions- och uppvakningstid (mössen är nere i kirurgisk anestesi på fem minuter, anestesin varar �0–�0 minuter, och efter 80 minuter är de åter fullt rörliga) och det har ofta effektiv anestetisk och analgetisk effekt. Dessutom har det minimal effekt på fostrets embryonala utveckling.

Å andra sidan har det flera allvarliga nackdelar och bieffekter. Det irriterande och ger ökad mortalitet särskilt vid större doser. Det orsakar organförändringar (sammanväxningsef-fekter m.m.) som kan bli mycket plågsamma. Dessutom visar flera rapporter att dess effekt är ganska opålitlig. Olika musstammar skiljer sig mycket beträffande hur mottagliga de är för TBE-anestesi, vilket innebär att induktionstiden kan variera starkt och tiden för kirurgisk anestesi kan bli kort; ibland har den t.o.m. uteblivit helt. Det finns dessutom könsskillnader: hanmöss kan vara mer motståndskraftiga mot sövning med TBE än honmöss. (Eftersom pre-paratet huvudsakligen används på honmöss är detta i sig kanske av mindre betydelse, men det är ytterligare ett tecken på TBE:s generella olämplighet.)

(En faktor som kan orsaka problem är om TBE-kristallerna inte löser sig helt i alkoholen. I polemik mot Zeller m.fl 1998b har Weiss och Zimmermann (1999) bl.a. förklarat att man därför bör filtrera lösningen genom sterilfilter. Zeller m.fl (1999) svarar att mössen ändå får bukhinneinflammation, även om den är i något mildare form.)

Till detta kommer att tribromoetanol måste användas medan det är färskt. Efter även en kort tids förvaring börjar det förändras och blir toxiskt (det är mycket känsligt för ljus och fukt, även i luften), och då ökar problemen med bukhinneinflammation och överdödlighet. Likaså ökar mortalitet och andra problem kraftigt om man ger det mer än en gång.


1�6

Dessa nackdelar har gjort att tribromoetanol numera kommit ur bruk. Men det lever kvar just som sövning vid embryotransfer.

Fyra forskare vid läkmedelsbolaget Sandoz Pharma i Schweiz har jämfört möss som sövt med, bl.a., en svagare dos TBE, en starkare dos, med pentobarbiturat, och med en kombina-tion ketamin/xylazin (ibland används handelsnamnen i ansökningarna: Ketalar/Rompun). (Zeller m.fl. 1998b.) Tribromoetanolblandningen var absolut färsk och injicerades endast en gång.

Försöket omfattade 71 möss, hämtade från tre olika slags stammar. �8 av dessa fick ska-dor, och dessa hade alla sövts med TBE. Skadorna bestod av nekroser i muskelhinnan under bukhinnan, kopplade till bukhinneinflammation. Dessutom fick de serositis (inflammation i den serösa hinnan) vid mjälten, levern, inälvorna och magen. Nekroserna och inflammation-erna i bukhinnan var kraftigare hos de möss som fått den större dosen, och de hade också mer serotis. Någon skillnad mellan de olika musstammarna kunde man inte se. (Man reserverar sig dock för att sådana skulle kunna finnas i ett större material.) Dessa effekter kommer snabbt, inom ett par timmar. Man hänvisar också till andra forskare som observerat samman-växningseffekter hos mjälte, lever och njure flera veckor efter en �,�-procentig injektion av Avertin.

De andra sövningsmedlen gav inga problem och hade inga negativa effekter på avkom-man.

Forskargruppens slutsatser är ovanligt starkt formulerade för att vara publicerade i en vetenskaplig tidskrift. Av djurskyddsskäl avråder man utan reservationer från att använda tri-bromoetanol, eftersom det orsakar irritationer i bukhålan som kan orsaka smärta och lidande. Sammanväxningseffekterna kan i värsta fall orsaka förträngningar som leder till lidande och död.

(Som alternativ nämner man, exempelvis, den beprövade kombinationen ketamin/xyl-azin. Senare studier har dock visat att detta kanske är en olämplig metod, eftersom det blir stora individuella skillnader i kirurgiskt djup mellan olika djur; ref. i Smith m.fl. �00�, s. �8 f.; se under ”ketamin” ovan.)

En annan forskargrupp studerade tribromoetanols effekt på möss, och gav 17 djur en in-jektion �00 mg/kg nytillverkad tribromoetanol. Efter ett dygn var alla mössen letargiska och hade ovårdad päls. Efter fyra dagar hade fem av mössen dött, och ytterligare fyra var döende varför de avlivades. Sex dagar senare dog den tionde musen.

Då de obducerades visade det sig att alla mössen hade olika grader av bukhinneinflamma-tion, och de som dött eller avlivats hade även andra sjukliga förändringar i bukhålan av olika slag. Gruppen uttrycker sina slutsatser med den försiktighet och precision som är kutym i vetenskapliga sammanhang: ”På grund av dess varierande effektivitet som sövningsmedel, och de sjukliga organförändringar, den sjuklighet och den dödlighet som trobromoetanol medför, kan vi inte rekommendera det som sövningsmedel för honmöss av typen ICR”. (Lieggi m.fl. �00�)

Eftersom det var ICR-honmöss man använde för studien yttrar man sig inte om något annat. Efter de resultat forskargruppen presenterat verkar det dock mindre lämpligt även att söva andra möss med tribromoetanol.

En annan studie av tribromoetanol (Gopalan �00�) försökte hitta sätt att kombinera tri-bromoetanol med andra preparat vid försök på råttor för att kunna behålla avertinets fördelar men slippa nackdelarna. Då gruppen testade enbart tribromoetanol �00 mg/kg blev resultatet kastastrofalt: av sex råttor dog en omedelbart, medan en annan blev lätt sederad men aldrig


1�7

sövd. De övriga �/� blev dock sövda i 10 minuter.En lägre dos tribromoetanol (1�0–��0 mg/kg) kombinerat med xylazin (�–10 mg/kg gav

inte bättre resultat: ingen av råttorna blev sövd.(Det enda som gav tillfredsställande resultat var kombinationen tribromoetanol och me-

detomidin (ett lugnande, muskelavslappande och smärtstillande preparat.)Efter en rad oroande rapporter som dessa publicerade tidskriften Lab Animal Europe en

grundlig översikt över de studier som gjorts av tribromoetanol (Meyer och Fish �00�). Re-sultatet av deras granskning är: ”Trots att TBE använts sedan lång tid tillbaka, gör mängden av studier som beskriver dess allvarliga följder efter uppvaknandet, liksom dess ojämna och varierande sövningsperioder, det svårt att motivera att man använder det för att söva labo-ratoriedjur. Detta särskilt som lämpliga alternativ, som inte ger peritonit och andra inflam-martioner och som kan användas på samma sätt, finns lätt tillgängliga. Vi rekommenderar att TBE – liksom kloralhydrat och kloralos, två sövningsmedel som ger inflammation, tarmvred och bukhinneinflammation när man ger dem i.p. till djur – TBE som i.p.-injektion endast används på djur som inte ska vakna upp ur narkosen.”

Uretan(Injektion; i.p.) Uretan är så hälsovådligt för både djur och människor att det inte får använ-das utan särskilt tillstånd från Arbetsmiljöverket, men ”its use should be avoided whenever possible” (Flecknell �009). Det är så cancerogent att det inte får användas vid överlevnadsex-periment med djur, och det hämmar immunsystem och mitos (celldelningen); p.g.a. det sista skall gravida kvinnor inte alls befatta sig med det, och övrig personal ska vara täckt av ordent-liga skyddskläder, glasögon o.s.v.

Sin funktion har det då man behöver långa narkostider. En injektion söver en råtta eller kanin i 6–10 timmar, och den tiden kan förlängas med en ny injektion utan att andning och cirkulation störs nämnvärt.

Jämförelser mellan några olika sövningsmedel

Inhalationsanestetika och irritationAlla djur reagerar inte likadant på ett visst preparat. Ett sövningsmedel som får ett djurslag att kämpa emot av alla krafter och försöka fly kan få ett annat djurslag att somna in relativt lugnt. ”Det lidande som djur upplever då de blir medvetslösa är en av de viktigaste, men sam-tidigt mest förbisedda, aspekterna av anestesi och eutanasi”, förklarar en brittisk forskargrupp då den presenterar resultaten av en stor undersökning av djur reaktioner på olika slags inhala-tionspreparat (Leach m.fl. �00�).

Att djur visar mer eller mindre stark motvilja mot exempelvis olika sövningsgaser eller in-jektioner med vissa anestesimedel har man naturligtvis lätt kunnat konstatera genom att helt enkelt att iaktta deras reaktioner och, mer sofistikerat, med kontrollerade beteendestudier. Även människor kan känna en stark, brännande smärta om de injiceras direkt med t.ex. anes-tesimedlet propofol (som därför bör kombineras med något smärtstillande medel – inte mot den smärta som orsakas av det kommande ingreppet, utan mot sövningsmedlet). (Djur som injiceras med propofol upplever inte alls detta som ett lika stort problem.)

Och paradoxen är: varför kan vissa anestesimedel som är avsedda att få djur att inte känna smärta samtidigt orsaka smärta, så att djur t.o.m. visar smärtbeteende i samband med aneste-sin och efter uppvaknandet kan drabbas av överkänslighet för smärta (hyperalgesi)?


1�8

Problemet finns också inom humanmedicinen. I ett försök lät man, inför samma typ av operation, en grupp sövas med propofol och en annan grupp med isofluran. (I båda fallen gav man först en kombination av det lugnande medlet midazolam och det kraftigt smärtlindrande fentanyl.) Resultat: under dygnet efter operationen hade isoflurangruppen genomgående större postoperativa smärtor än propofolgruppen. (Cheng m.fl. �008)

För att reda ut problemen med t.ex. isofluran måste vi först skilja mellan två effekter av anes-tesigaserna.

Dels kan de lukta illa. Detta är något som djur normalt vill undvika, liksom människor helst undviker en påträngande lukt av ruttna ägg eller gödselstack. (Exakt vilken lukt som ”luktar illa” kan naturligtvis skilja sig mellan olika djurslag.}

Dels kan en gas karakteriseras av en annan luktkvalitet, som vi i brist på andra termer kal-lar ”stickande”, ”frän” eller ”skarp” (eng. ’pungent’). Hit hör den brännande smärta som vi kan känna vid olyckliga kontakter med t.ex. vitlök eller chilipeppar.

Ofta används ordet ”irriterande” i dessa sammanhang. Det är då inte bara fråga om en ”irriterande” klåda eller liknande, utan om en smärtande, ”vävnadsirriterande” effekt. T.o.m. den toxiska effekten hos t.ex. Freunds kompletta adjuvans, som orsakar inflammation och ofta sår, kallas ”vävnadsirriterande”. (Se om Freunds adjuvans i avsnittet om immunisering i kap. 8.) Man måste alltså veta att ordet ”irriterande” här används för andra och kraftfullare reaktioner än när ordet används i vardagsspråket.

Exakt hur denna smärta uppkommer har länge varit okänt. Hur sövningsgaser överhuvud taget verkar på cellnivå har likaså varit ett av medicinens olösta mysterier, och man har fått nöja sig med att de fungerar och med att mäta upp deras olika karakteristika beträffande ef-fektivitet för sövning och smärtlindring, biverkningar som andningsdepression och puls, o.s.v.

Att man inte alltid skiljt mellan de båda effekterna ”obehaglig lukt” och ”stickande smär-ta” har också försvårat tolkningen av de beteendeförsök där man t.ex. mäter vid vilken kon-centration av en gas ett djur inte längre vill hämta någon godsak ur ett gasfyllt rum. Man ser att djuret känner obehag, men inte nödvändigtvis på vad sätt.

Modern forskning har emellertid börjat kartlägga mekanismerna bakom dessa oönskade bief-fekter. (Det följande bygger bl.a. på Cornett m.fl. �008, Matta m.fl. �008 och Eilers m.fl. �010.)

Man upplever ju smärta då att en smärtkänslig (nociceptiv) neuron, en ”smärtcell”, sän-der en impuls till hjärnan via en smärtnerv. Anestesimedlet dämpar visserligen aktiviteten i centrala nervsystemet och därmed dessa smärtimpulser. Men samtidigt motverkas denna dämpande effekt av att vissa ämnen – t.ex. en del anestesimedel – tvärtom verkar direkt stim-ulerande på smärtcellerna.

Det som då händer är att vissa preparat, som isofluran och desfluran, har förmågan att stimulera och därmed öppna ett par s.k. jonkanaler (fr.a. de som kallas TRPA1 och TRPV1) genom de nociptiva neuronens cellvägg. (Dessa jonkanaler fungerar alltså som receptorer för de ämnen som gör att man upplever gaserna som smärtsamma.)

Resultat: kalciumjoner strömmar in i cellen, den stimuleras och börjar sända smärtim-pulser.

Man kunde se detta redan i in vitro–försök, då man utsatte mänskliga njurceller för iso-fluran och konstaterade att dessa jonkanaler öppnades. När man däremot gjorde om samma sak med celler från knockoutmöss som saknade genen som kodar för TRPA1, och därmed


1�9

inte hade den jodkanalen, hände ingenting. Och då man testade normala celler – alltså med TRPA1 och TRPV1 – med mildare anes-

tesimedel som sevofluran och halotan i stället för med isofluran, aktiverades kanalerna inte heller.

Dessa fynd kunde man sedan bekräfta i försök på levande djur. När man testade hur möss med och utan TRPA1 eller TRPV1-generna reagerade på propofol och sevofluran, visade de möss som saknade gener för dessa jonkanaler inga reaktioner som tydde på obehag ens då man placerade propofol på nosen på dem. Normala möss visade däremot genast att detta var irriterande (de försökte komma undan, gnuggade nosen mot golvtäckningen, o.s.v.).

Sevofluran, däremot, orsakade inga motsvarande reaktioner varken hos vanliga möss eller knockoutmöss.

Men de försöksdjur som får andas in sövningsgaser är ju oftast inte oskadda. Orsaken till att de sövs är ju oftast att de ska utsättas för någon vävnadsskada genom att de t.ex. opereras eller att man tar ett vävnadsprov (biopsi). Kirurgi innebär inflammation.

Vid en vävnadsskada frigörs bl.a. bradykinin, ett slags signalmolekyl som kan aktivera TRPV1-kanalen, alltså har samma effekt som isofluranet har. Med andra ord: vävnadsskada plus isofluran i samverkan ökar stimulansen på smärtcellen. Och man har starkare postopera-tiva smärtor än om man sluppit isofluranet och sövts med något annat i stället.

Man kan därmed säga att postoperativ smärtlindring med hjälp av något analgetiskt pre-parat inte bara motverkar operationssmärtan i sig, utan också behövs för att motverka den smärthöjande effekten av isofluranet.

Därmed kan man hittills konstarera att man bör använda ett annat sövningsmedel än isofluran, fr.a. om man inte använder postoperativ smärtlindring (vilket ju är vanligt vid t.ex. svansbiopsi).

Det visade sig också att isofluran stärker inflammationer. (Tidigare har man trott att de motverkas.)

Liknande oönskade, långsiktiga effekter har man också sett av andra preparat. Opioider kan visserligen vara effektiva vid postoperativ smärtlindring, men kan samtidigt paradoxalt nog orsaka en långvarig överkänslighet vid senare smärtupplevelser, en hyperalgesi som består långt efter det att den akuta postoperativa smärtan avklingar. Ett medel som i denna poten-tiellt besvärliga situation är Nefopam, som kan ges preoperativt och inte bara bidrar till post-operativ smärtlindring utan också minskar risken att utveckla hyperalgsi. En enda injektion Nefopam omedelbart före en operationsskada har i försök med råttor visat sig på något sätt minska den ”minneseffekt” i nervsystemet som orsakar den framtida överkänsligheten mot smärta (Laboureyras m.fl. �009).

råttor och möss Det finns många undersökningar som studerar hur djur reagerar på olika anestesier. Man har t.ex. jämfört stresshormoner (glukokortikoider) hos Wistarråttor som sövts på fyra olika sätt:

♦ hypnorm(enopioid)kombineradmedmidazolam(ettlugnandemedel),injiceratintramuskulärt;

♦ xylazin(lugnandeochanalgetiskt)kombineratmedketamin(anestetikum),injicerat intraperitonealt;


1�0

♦ metoxifluran, inhalationsanestetikum;♦ halotan,inhalationsanestetikum.

Nivån av glukokortikoider i t.ex. urinen är en bra indikator på akut stress, och denna nivå var påtagligt förhöjd i de tre första fallen. De som sövdes med halotan hade däremot normala värden, vilket troligen berodde på att induktionen med halotan går relativt snabbt. (O’Brien m.fl. 199�.)

Flecknells medarbetare Greg Whelan har bidragit med data för olika anestesimedel för möss. Det visade sig då att sevofluran var det ämne som gjorde mössen mest oroliga under induktionsfasen.

Om man ordnar preparaten från längre till kortare induktionsfas får man

1. metoxifluran, 2. halotan3. sevofluran 4. isofluran och 5. desfluran.

Nästan samma ordning får man beträffande uppvakningstiden, men här var sevofluran ett par sekunder kortare än isofluran.

Sammanfattningsvis, skrev Whelan, var han och mössen överens om att desfluran var det bästa medlet:

Overall sevoflurane produced by far the most “stormy” induction, with the mice throwing them-selves around the induction chamber. The smoothest induction was with desflurane. Desflurane was certainly my (and probably the animal’s) favorite...

En brittisk forskargrupp med bl.a. M.C. Leach och David Morton som framträdande med-lemmar har gjort en rad studier över hur råttor och möss reagerar på olika inhalationspreparat i olika koncentrationer för anestesi och eutanasi genom att mäta bl.a hur snabbt de lämnade ett rum fyllt med gas och hur lång tid det tog innan de ville besöka samma rum igen när det bara innehöll vanlig luft. (När det gäller sevofluran och desfluran för möss är deras erfaren-heter annorlunda än Whelans, vilket de själva konstaterar. De anser sina egna data pålitligare än dennes.)

Resultatet sammanfattas i vidstående tabell, med preparaten ordnade från det mest djurvänliga till det mest frånstötande.

I en svensk studie har Stern (1996) jämfört hur sövning med eter, metoxifluran, halotan och isofluran påverkar dels beteende, dels fysiologiska och biokemiska parametrar hos Sprague Dawley-råttor och NIMRI-möss. Hennes resultat kan sammanfattas så (ordnade från bättre till sämre ur djurskyddssynpunkt):

Isofluran Bäst ur djurskyddssynpunkt (av de testade altenativen). Låg induktionstid(1à11/2minutikombinationmedlustgasresp.syrgasochuppvakningstid).Djurennästanheltlugnaunderinduktionochuppvakning.Serumkortikosteronnivåernablanddelägstaitestet.

Halotan Djuren mindre stressade än med metoxifluran och (förstås) eter. Kort induktionstid(ettparminuter).

Metoxifluran Lång induktionstid (4 min). Tecken på stress under induktionen, vilket


1�1

ocksåvisadesigihögakortikosterinnivåeriblodserumefterfemminuterssövning.Rekommenderasinteommanvillhasålitenstresssommöjligt.

Eter Ungefär som metoxifluran, men sämre: också långa induktions- och upp-vaknandefaser,stress,högakortikosterinnivåer.Dessutomslemhinneirriterandeegenskaper.

Leach & Morton och Stern bedömer alltså isofluran på olika sätt. En förklaring kan vara att

iakttagelserna bygger på helt olika tester och olika situationer för djuren. Leach och Morton lät djuren välja i vilken utsträckning de ville utsättas för gasen, medan Stern iakttog dem då de sövdes under normala kliniska förhållanden.

kaniner De flesta inhalationsanestetika är mer eller mindre irriterande för djuren, men iso-fluran, sevofluran och halotan är speciellt plågsamma för kaniner (till skillnad från för t.ex. smågnagare). Då man studerade deras reaktioner (Flecknell m.fl. 1996) såg man att dessa preparat fick kaninerna att hålla andan upp till två minuter (!) och kämpade emot så gott de kunde för att komma undan gaserna. De sträckte på sig och tryckte nosarna mot taket (gas-erna är tyngre än luft och sjunker alltså nedåt), de höll tassarna för nosen, och de tog i allt vad de kunde för att fly. Att kaninerna höll andan så länge resulterade f.ö. i att hjärtverksamheten gick ned från ��0 till �0 slag i minuten och att koldioxidhalten i blodet steg. Forskarna kon-staterar att detta är oroande ur minst två synpunkter: dels med hänsyn till det lidande som djuren uppenbarligen upplever, och dels genom risken att dessa sövningsmetoder orsakar en ökad dödlighet hos djuren.

Ett sätt att slippa dessa problem är att sedera kaninerna före sövningen. Ett annat är att välja bättre sövningsmedel. En jämförelse mellan hur kaniner reagerar på isofluran och desflu-ran bekräftar isofluranens nackdelar och visar att desfluran är mycket mindre irriterande för kaninerna (Hedenqvist m.fl. �001; äv. hennes bidrag på CM 990�18: med desfluran kämpar inte kaninerna emot så som de gör med isofluran, sevofluran och halotan). Då man söver kaniner bör man därför i första hand välja halotan framför något av dessa.

anestesi eutanasi

Råttor Möss Råttor Möss

halotan enfluran argon argon sevofluran sevofluran desfluran halotan enfluran isofluran isofluran desfluran koldioxid koldioxid koldioxid koldioxid

→m

er –

min

dre

från

stö

tan

de/

irri

tera

nd

e


1��

Neonataler, smärta och anestesi

Neonataler är smärtkänsligare än vuxna djur. Därför är det extra viktigt att de sövs och får postoperativ smärtlindring efter ingrepp. De bör inte sövas med nedlylning (hypotermi).

Det har tidigare diskuterats mycket om man kan/skall ge anestesi till neonataler. Argumentet mot anestesi är

♦ att deras nervsystem är så outvecklat att de ändå inte känner någonting; ♦ attstressenisambandmedsövningenärettstörrelidandeändeeventuella

smärtupplevelsen vid exempelvis svansbiopsi eller intracerebral injektion; ♦ attanestesikanvaradirektlivshotandeförneonataler.

Dagens synsätt är emellertid det motsatta, och det gäller inte bara vanliga neonataler utan även foster i ett sent utvecklingsstadium, oberoende av om de är djur eller människor. De fysiologiska mekanismerna är desamma.

Dessa konstateranden vilar på en omfattande forskning. Även om själva företeelserna och de kliniska konsekvenserna för både människor och djur är väl kända är ännu inte alla me-kanismerna helt kartlagda. Här är emellertid några exempel på vad smärtforskarna visat. (Se också avsnittet ”Några grundbegrepp” i detta kapitel, ovan.)

Neonataler är smärtkänsligaFörst frågan om neonataler alls är smärtkänsliga och alltså kräver smärtlindring vid annars smärtsamma åtgärder.

För att studera smärtmekanismerna hos unga djur har man ofta använt råttor, som inji-cerats med Freunds kompletta adjuvans i undersidan av tassen (något som inte accepteras av det svenska regelverket). Detta orsakar inflammationer och ihållande smärtor hos både råt-tungar och vuxna djur.

Då Qiu m.fl. (�001) utsatte råttungar för detta och studerade hur olika slag av smärt-lindring påverkade vissa neuroner i ryggmärgen, kunde de konstatera att smärtkänslan hos neonatala råttor var väl utvecklad. Deras slutsats blev en stark rekommendation att använda effektiv, förebyggande smärtlindring.

Under senare år har man t.o.m. konstaterat att inte bara unga djur och neonataler utan även ofödda foster kan uppleva smärta. När det gäller män-niskor fastslog en expertpanel från Royal College of Obstetri-cians and Gynaecologists 1997 att smärtupplevelser var möj-liga från �6:e veckan (d.v.s. efter ungefär �/� av graviditeten) eftersom viktiga nervbanor då utvecklats mellan mellanhjär-nan och kortex, och att man därför för säkerhets skull borde använda anestesi och analgesi vid tester eller operationer på foster från ��:e veckan (Concar 1997).

Flecknell hör till dem som förmodar att orsaken till att man inte märkt några tecken på smärta hos de unga djuren kan vara att man fixerat dem så väl att man inte märkt att de försökt komma undan, och om man märkt det har man trott


1��

att det enbart varit fixeringen som stört dem.

Neonataler är smärtkänsligare än vuxnaInom humanmedicinen är det sedan många år välkänt att nyfödda är smärtkänsligare än vixna. Läkartidningen sammanfattar (Larsson m.fl. �00�):

En procedur eller ett tillstånd som anses orsaka smärta hos äldre barn och vuxna skall antas orsaka smärta också hos barn i nyföddhetsperioden och behandlas därefter.

Det nyfödda barnet har sannolikt en ökad känslighet för smärtsamma stimuli jämfört med vuxna och äldre barn. Förutom omedelbara följder kan tidigt upplevd smärta medföra nega-tiva konsekvenser senare i livet.

En orsak varför man trott att nyfödda barn inte är smärtkänsliga har att göra med att den s.k. myeliniseringen inte är färdig hos den nyfödde. Myelin är ett fettliknande ämne som omger bl.a. vissa nerver, och man trodde därför tidigare att inte heller nervsignaler – t.ex. smärtimpulser – fungerade fullt ut. Nu vet man emellertid att det bara är nervsignalens has-tighet, inte dess innehåll, som påverkas (Anand och Hickey 1987).

Det som gäller hos människor gäller också hos andra arter. Unga djur har inte bara smärt-förnimmelser, utan dessa kan t.o.m. mycket väl vara starkare än hos vuxna djur. Hos både råt-tor och människor hänger detta samman med att de mekanismer som dämpar smärtupplev-elserna utvecklas senare än de smärtförmedlande systemen. (Se om ”De smärthämmande sys-temen” under ”Några grundbegrepp” i början av kapitlet.) Hos t.ex. råttor är de hämmande mekanismerna inte färdiga förrän vid � à � veckors ålder, medan däremot de smärtförmed-lande systemen är färdiga redan från början. Flecknell (�001), t.ex., framhåller att ett antal studier av olika djurslag visar att nociceptiva responser är väl utvecklade redan under perioden omedelbart efter födseln; han hänvisar till Anand 1998 och Fitzgerald och Jennings 1999.

Att neonataler med i vissa avseenden outvecklade nervsystem är mer smärtkänsliga än vuxna djur påpekas även av Meyerson (�001).

Problemet är inte bara att neonataler har en lägre smärttröskel än vuxna. Den ökade smärtkänsligheten, hyperalgesi, sprider sig s.a.s. både geografiskt och kronologiskt. Den om-fattar ett större område än enbart själva skadan, och den kan komma att bestå under lång tid. ”Såväl kliniska undersökningar som laboratoriestudier tyder på att för tidigt födda neonataler har en ökad smärtkänslighet, och att akuta smärtstimuli leder till långa perioder av hyper-algesi. Stimuli som normalt inte är smärtsamma kan resultera i kronisk smärta”, konstaterar Anand 1998. (Anand räknas som världens kanske främste expert på neonataler och smärta.)

Takahashi m.fl. (�00�) undersökte mekanismerna bakom det faktum att en vävnadsskada orsakar större smärta hos neonataler än hos vuxna individer (”tissue injury-induced pain is strong as compared with adult”). De studerade saken hos 1–1� dagar gamla råttungar som fick ett litet suturerat skärsår i tassen, och fann att skadan orsakade förändringar hos nervcel-ler i ryggmärgens bakhorn på ett sätt som inte hade motsvarigheter hos vuxna råttor. Djuret fick en starkt ökad känslighet för mekanisk beröring jämfört med hos de äldre djuren. Dessa förändringar var långvariga, och författarna drar slutsatsen att mekanismerna i samband med postoperativ smärta hos neonataler skiljer sig från dem hos vuxna.

Detta är i och för sig ingen nyhet för forskningen. Redan i början av 1980-talet försökte Woolf (198�) ta reda på varför t.ex. råttor som utsatts för en hudskada kunde få både bestående smärtor, en ökad känslighet för smärta, samt smärtor av en försiktig beröring som normalt inte skulle orsaka några problem. I sina försök kunde han dels visa att råttorna fick


1��

en allmänt kraftigt sänkt smärttröskel under det närmaste dygnet efter skadan: en normalt oskyldig beröring uppfattade de nu som smärtsam. Och då Woolf doppade en av deras tassar i varmt (inte hett) vatten drog de undan tassen mycket snabbare än den oskadade kontroll-gruppen. (Woolf tror att orsakerna till denna hyperkänslighet ligger i neurologiska förändrin-gar både i platsen för den ursprungliga skadan och i det centrala nervsystemet.)

Följderna senare i livet av att neonataler utsatts för smärta kan man se hos människor lika väl som hos djur. En ofta citerad studie konstaterade att nyfödda barn som blivit omskurna utan sövning reagerade starkare än andra barn på smärtan då de vaccinerades något halvår senare (Taddio 1997).

Dessa problem med neonatalernas överkänslighet, smärtkänslighetens spridning och dess långtidseffekter kan minskas om neonatalerna får en lämplig sövning och smärtlindring, något som med den kunskap vi har i dag är ett ofrånkomligt krav. ”The current non-use of anaesthesia [för neonataler] is part of outdated wisdom” konstaterar man i riktlinjerna Refin-ing procedures... �001.

De problem man eventuallt haft tidigare med anestesi åt mycket unga djur tillhör numera historien. Med moderna anestesimedel kan man utan risk söva även neonataler, liksom man lugnt kan ge dem lokalbedövning (Refining procedures... �001:1� f.; Danneman och Man-drell 1997).

Att bestämma korrekt dosstorlek kan dock vara ett problem. Det går ofta inte att ex-trapolera från de dosstorlekar som fungerar på vuxna djur: Eftersom unga djur ofta inte är lika mottagliga för anestesin kan resultatet bli att de får otillräcklig sövning och smärtlin-dring. Kunskaper om detta är ännu rätt ofullständiga. Därför är det särskilt viktigt att man observerar djuret noga för att kontrollera att anestesidjupet är tillfredsställande.

HypotermiEn vanlig teknik för att ”söva” neonataler är nedfrysning (hypotermi). Djuren kyls ner kraft-igt, ofta med hjälp av kolsyresnö, varefter de tycks förlora de reflexer man använder för att testa djurens vakenhetsgrad. För att undvika att djuret kommer i direkt kontakt med en mycket starkt kyld yta (vilket kan vara mycket smärtsamt) kan man lägga djuret i en liten tunn gummipåse eller latexhandske så man undviker direktkontakt mellan hud och kyla.

Flecknell (1991; �001) ifrågasätter emellertid metoden. Hypotermin medför, påpekar han, att djuren inte rör sig, att de inte svarar på yttre stimuli, och att de ”may be uncon-scious”. Om de verkligen är medvetslösa eller om de bara förlorat förmågan att röra sig är emellertid oklart, eftersom ingen har studerat huruvida aktiviteten i centrala nervsystemet verkligen ändras. Djurens påstådda okänslighet för smärta bygger enbart på fysiologiska reso-nemang (impulserna från de perifera nerverna bör ha stoppats upp, mer eller mindre). Att djuret är orörligt och inte tycks reagera på t.ex. nyp i tassen (ett vanligt test på att ett djur är sövt) är inte tillräckligt som bevis, anser han; så länge man inte kan fastslå otvetydigt att metoden verkligen är djurvänlig bör man an-vända inhalationsanestesi i stället.


1��

Men även om djuren skulle vara tillräckligt sövda genom hypotermin räcker inte detta som försvar för metoden. Flecknell påminner om att människor kan få starka smärtor då vävnaderna tinar efter en stark nedkylning. Även om hypotermi skulle ha en anestetisk effekt kan den alltså ge djuret smärtor när den upphör.

David Morton (Compmed 0�0�0�) har påpekat samma sak, med tillägget att smärtan också kan orsakas av att nedfrysning kan skada vävnaderna. Båda konstaterar att måste an-vända andra, mer konventionella metoder vid ingrepp på neonataler.

Tidskriften Lab Animal refererade �008 en diskussion i en amerikansk djurförsöksetisk nämnd (IACUC) (Silverman �008). En av nämndens forskare, J. Bellamy med neuroveten-skap som specialitet, hade ifrågasatt hypotermi som anestesimedel ur flera synpunkter. Dels var det oklart om ett hypotermiskt djur verkligen var sövt och inte bara förlamat. Och även om djuret verkligen blev sövt av hypotermin, kunde det vara så att både nedkylnings- och up-ptiningsprocessen var smärtsamma.

En av de kommentarer till denna händelse som tidskriften publicerade var positiv till hy-potermi med motiveringen att neonatalerna hade ”klarat sig bra” då de opererats under hypo-termi, att neonatalernas ”cortical pain memory” ännu inte var fullt utvecklat, men att ämnet förtjänar att aktualiseras igen och diskuteras grundligt. Tills vidare borde man dock inte ändra en etablerad praxis.

(Författarna till denna kommentar känner tydligen inte till Narsinghani och Anand �000. Denna uppsats refererar studier som inte bara tillbakavisar uppfattningen att nyfödda råt-tor är mindre smärtkänsliga än vuxna, utan dokumenterar att de t.o.m. är mer känsliga för smärta än dessa.)

De båda övriga kommentarerna var skrivna av veterinärer och forskare och kritiska mot hypotermi:

”Som Bellamy påpekade är hypotermi smärtsamt för människor och djur [...] De bekym-mersamma aspekter av hypotermi som Bellamy tog upp ger anledning till eftertanke och borde få den djurförsöksetiska nämnden att ompröva sin inställning till hypotermi. De borde överväga att endast acceptera hypotermi som bedövning om försöksledaren kan vetenskapligt dokumentera att andra metoder är oacceptabla.” (Richerson �008) och:

”En mycket oroande aspekt är att under nedkylningsprocessen påverkas de nerver som kontrollerer rörelseförmågan snabbare än de nerver som förmedlar sinnesintryck. Resultatet blir som när man använder preparat som resulterar i förlamning men inte har någon smärt-stillande effekt.” (Sådana preparat, som t.ex. curare, är totalt och ovillkorligen förbjudna i svenska och internationella bestämmelser.) Att nedkylning och upptining orsakar smärta är ”väldokumenterat beträffande både människor och vuxna djur, och inga belägg som skulle antyda att inte också neonataler känner smärta under processen. [...] Forskarna ska kunna styrka att lämpligare sövningsmetoder stör deras resultat innan de tillåts använda andra metoder [som hypoterrmi]. [...] Forskaren är kanske inte medveten om att hypotermi result-erar i många fysiologiska förändringar som andningsdepression, sänkt hjärfrekvens, acidos, och minskad metabolism av glukos och citrat i lever, vilket allt kan påverka forskningsresul-taten” (Fyke �008).

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap konstaterar i sina rekommendationer beträffande försöksdjursanestesi kort och gott: ”Inducerad hypotermi, dvs en avsiktlig sänkning av kropp-stemperaturen, kan inte rekommenderas som metod för allmän anestesi för något djurslag” (Försöksdjursanestesi (�009), �9).


1�6

Anestesimedel för neonatalerMånga metoder för att söva neonataler har presenterats under senare år. En studie jämförde ett antal olika sövningmetoder på 1–� dagar gamla råttor: ketamin, pentobarbital (flera olika koncentrationer), en kombinatiuon av fentanyl och Flecknell rekommenderar bl.a. metoxiflu-ran, som är ett pålitligt anestetiskt medel för mycket unga djur (till skillnad från ketamin och pentobarbital; Danneman och Mandrell 1997).

Ett annat effektivt anestetikum för neonataler (yngre än sju dagar) är Hypnorm, d.v.s. en kombination av fentanyl(citrat) och fluanison. Clowry & Flecknell (�000) prövade att ge råttungarna en spruta i.p. inför hjärnoperationer, men det misslyckades eftersom råttungarna dog. Då man ändrade till s.c.-administrering fungerade det hela utmärkt. Alla djuren nådde kirurgisk anestesi på �–10 minuter, och var uppenbarligen smärtfria under hela försöket.

Även andra studier har visat goda resultat vid sövning av neonatala råttor med fentanyl (Park m.fl. 199�).

Man har också prövat att söva neonatala råttor med halotan (via mask) med gott resultat (Park m.fl. 199�). I de båda senare fallen kunde man utan problem genomföra komplicerade ögonoperationer under �0–�� minuter. Dazert m.fl (�000) använde också en specialgjord mask då de uförde mikrokirurgi i öronen på nyfödda råttor och möss.

Man kan också söva mycket unga möss med isofluran. Drobac m.fl. (�00�) använde en mycket enkel apparat (utan dyra förgasare m.m.; se bild): musungen (�, � el. 8 dagar gam-mal) placerades i en �0 ml glaskolv (till en injektionsspruta) som anslöts till en flaska med isofluran i botten. Då man ökade kolvens volym fylldes den med ca ��% isoflurangas, och efter endast �0 sekunder var mössen sövda. Efter några minuter var de vid medvetande igen. Den tiden varierade dock med åldern. �-dagarsmössen var sövda mindre än � minuter, med-an 8-dagarsmössen var sövda ännu efter 10 minuter.

Gotoh m.fl. (�00�) sövde 6 till 10 dagar gamla möss med isofluran (�% vid induktion, därefter 1,�%, vilket dock ibland behövde ökas något) och mask. Med denna utrustning kunde man utföra operationer som tog �0 minuter.

Ett problem med att söva unga djur med isofluran är att det – kanske med hypoglykos som mellanled – kan förstöra hjärnans nervceller, vilket gör det olämpligt vid försök som också innebär test av inlärnings- och minnesförmåga. När Jevtovic-Todorovic m.fl. (�00�) sövde 7 dagar gamla råttungar under 6 timmar med med isofluran blev det en påtaglig och dosberoende neurodegeneration i hjärnan på djuren. Resultatet blev likartad med en initial, sederande dos midazolam följt av 6 timmar av lågdoserad isoflurananestesi, och den skadliga effekten på inlärning/minne visade sig tydligt vid test i exempelvis Morris water-maze. Sam-ma destruktiva effekt på hjärnceller under utveckling i unga djur har påvisats i 6 dagar gamla rhesus-makaker efter � timmars isofluransövning i kirurgiskt djup (Brambrink m.fl. �010).

Att återföra neonatalerna till modern

Det är alltid en risk att mus- eller råttmamman äter upp en skadad unge (efter t.ex. svansbi-opsi eller annan operation) då den åter placeras i buren. Park m.fl. (199�) utvecklade metoder för att undvika detta. De viktigaste punkterna:

För att skapa en så lugn miljö som möjligt placerades den dräktiga råtthonan i ensambur med tjockt lager bäddmaterial på botten.

Man hanterade och strök den dräktiga råtthonan försiktigt flera gånger varje dag (från ca 7–10 dagar före operation, med c:a �-timmarsintervaller) för att vänja den vid personalens


1�7

lukt.Man vande den också vid lukten av föremål som skulle användas vid operationen av un-

garna och vars lukt sannolikt skulle följa med ungen då den återlämnades. Innan ungen åter-gick till modern tvättade man den omsorgsfullt ren från allt blod.

Såren täcktes med sårtejp för att undvika att suturer stack ut och väckte moderns nyfiken-het.

Man undvek naturligtvis tå- och öronklippning etc utan märkte ungarna med tatuering på sidan.

Man lämnade inte tillbaka ungarna förrän de återfått sin normala rörlighet och röst; voka-lisering spelar troligen en viktig roll för ungarnas kontakt med modern.

Analgesi

Systemisk och lokal effekt

En enkel indelning av smärtstillande medel:

➣ Systemisk effekt; påverkar hela kroppen.

♦ Perifert verkande. Antiinflammatoriska preparat, d.v.s. NSAID (non-steroidal anti-inflammatory drugs) som t.ex. aspirin och andra med acetylsalicylsyra som verksamsubstans.

♦ Centralt verkande. Opioider, d.v.s. morfinliknande som t.ex. som morfin, petidin [N02A B02]), fentanyl, buprenorfin (Temgesic).

➣ Lokal effekt (lokalbedövningsmedel el. lokalanestetika); verkar bara där man applicerardem,somt.ex.bupivakain,lidokain.

(De perifera och centrala smärtmekanismerna beskrevs i början av kapitlet under rubriken ”Några grundbegrepp”.)

Även opioider kan ibland påverka inflammationer. Buprenorfin, t.ex., kan under vissa förhållanden ha en anti-inflammatorisk effekt på artrit och under andra förvärra den (Volker m.fl. �000). Av den enkla indelningen i NSAID/opioider (behandlade i avsnittet ”Smärtme-kanismerna” ovan) kan man alltså inte dra slutsatsen att de senare kan användas för att lindra smärtorna vid t.ex. artritförsök utan att själva försöket påverkas.

Då man ger anestesi eller analgesi t.ex. i.v., i.m., s.c., i.p., p.o. eller p.r. förs preparatet via blodet till huvudet, passerar blod-hjärn-barriären och kan därefter börja påverka centrala nervsystemet (CNS). Därmed har de en systemisk effekt, d.v.s. de påverkar hela kroppen.

Preparat som administreras intratekalt (t.ex. direkt i ryggmärgsvätskan) påverkar däremot CNS direkt utan att först gå i systemisk cirkulation.

Om ett dräktigt djur sövs med ett systemiskt verkande preparat kan man utgå från att det samtidigt söver fostret. (Kan anestesimedlet passera blod-hjärn-barriären kan det också passera placentabarriären.)

Vid exempelvis större operationer eller andra särskilt smärtsamma ingrepp kan det vara lämpligt att kombinera en opioid och ett NSAID. Detsamma kan gälla om man använder en


1�8

opioid som buprenorfen, som är effektivt när det fungerar men som dock tycks bete sig nyck-fullt, beroende på dosstorlek, antal administreringar och vilket djur man använder (se vidare om buprenorfin nedan).

I vissa fall kan det hända att det preparat som förefaller effektivast ur djurskyddssynpunkt har bieffekter som kanske kan påverka försöksresultatet. I sådana fall bör försöksledaren kunna styrka att det preparat som är mest skonsamt ur djurets synpunkt inte går att använda (jfr DL 19§). Det kan han göra genom hänvisningar till litteraturen eller egna el. kollegers doku-menterade erfarenheter från pilot- eller fullskaleförsök.

Ibland kan en försöksledare bedöma att det inte går att använda t.ex. ett centralt verkande smärtstillande medel alls. För att undvika att ett djur får smärtor då det vaknar upp ur nar-kosen kan man då ge ett effektivt och ev. långtidsverkande lokalbedövningsmedel (som t.ex. lidocain). Obs dock anvisningarna i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter (L��), � kap 6§ om smärtor hos försöksdjur då de vaknar upp efter en operation.

Några varningsord från prof. Paul Flecknell (författaren till standardverket Laboratory animal anaesthesia) från �001 är fortfarande angelägna:

We are just reviewing strain and sex variation in analgesic (well antinoceptive) efficacy of opioids – in case you’re wondering, its huge (the variation in effect). What’s even more worrying to me, is that the indicators of pain that Johnny Roughan (my post doc) has come up with, are behaviours that I hadn’t even noticed until he showed me them – and we only have data for one type of pro-cedure – we have a long way to go, and a lot of people don’t even seem to think there’s a problem!

De ”kokboksrecept” som P. Wong kritiserar (se ovan under ”Sedering och anestesi”) är alltså lika förrädiska när det gäller analgesi. Kokbokens anvisningar får inte ersätta den kontinuer-liga kontrollen av att smärtfriheten verkligen fungerar.

Särskilda preparat, översikt

I många fall är det praktiskt att använda en viss kombination av preparat. Vid en opera-tion kan man t.ex. söva ned patienten med ett preparat och sedan underhålla narkosen med någonting annat. Det kan kanske också vara lämpligt att ge ett särskilt lugnande medel som dessutom kanske bidrar till att få musklerna att slappna av.

Ett exempel är kombinationen ketamin/xylazin (Ketalar/Rompun), där ketamin är ett anestetikum med god analgetisk effekt. Det bör dock inte användas ensamt, eftersom det kan göra djuret exciterat, och ska därför kombineras med ett lugnande medel. Ofta använder man xylazin (även t.ex. diazepam är vanligt), och enklast ger man båda preparaten samtidigt i samma spruta: en ”cocktail”.

(Ketamin/ketalar har också andra nackdelar, t.ex. att effekten är olika stor för olika indi-vider. Det är därför på många håll på väg att försvinna från laboratorierna.)

Eftersom en del sövningsmedel har dålig smärtstillande effekt kan det vara lämpligt att kombinera med något analgeticum. Ett exempel är det som föreslagits vid äggtransferering: råttan eller musen sövs med inhalationsanestesi (t.ex. isofluran) och får direkt därefter en spruta morfin.

Andra typfall är då man för säkerhets skull kombinerar sövning och allmän smärtlindring med ett lokalbedövningsmedel. I en del fall vill forskaren inte använda allmänt (systemiskt)


1�9

verkande smärtstillande medel, eftersom det kan påverka försöket. I sådana fall kan man ofta åtminstone använda någon form av lokalbedövning.

En speciell typ av smärtstillande medel är de salvor som används för utvärtes bruk. Den vanligaste är EMLA-kräm. De kan användas t.ex. då man ska ta blodprov från kaniners öronvener eller från råttans svans. I det senare fallet bör salvan appliceras i god tid (kanske en halvtimme) innan med börjar sticka i svansen, eftersom salvan har svårt att verka genom svansens hårda yta.

Det brukar också dröja en tid (som naturligtvis varierar mellan olika preparat) innan ett smärtstillande medel börjar verka. Man bör alltså ge dem i mycket god tid innan operationen avslutas och djuren vaknar ur narkosen.

SjälvadministreringEn vanlig typ av försök som smärtforskarna kan använda för att undersöka om ett visst in-grepp är smärtsamt eller inte är att ge djuren tillgång till dricksvatten med smärtstillande me-del i (alltså en typ av peroral administrering). Om de då dricker mer än vanligt kan man anta att det beror på att de har en smärta som lindras av preparatet.

Metoden kan användas för att ge en långtidsverkande analgesi som anpassas efter djurens behov eftersom de själva administrerar den. Ett exempel gäller smärtorna efter en svansbiopsi. En forskare vid BioResources Unit, Trinity College, Dublin skriver. ”I think that the discus-sion re analgesia/anaesthesia while tail tipping often misses the point. I suspect most of the pain is post operative when they are quietly resting post op. We have instituted a practice of giving post op carprofen in the drinking water for �� hours post op. (Han tillägger: ”We are trying to get researchers to use alternate tissues”.) (Compmed 0�0�07) – (Om karprofen, se nedan)

Problemet med detta är att djur (inte minst råttor och möss) ofta är mycket obenägna att pröva mat och dryck som verkar alldeles obekant för dem och har en konstig smak. I ett test utgick man från två (i USA) kommersiellt tillgängliga smärtstillande preparat i flytande form, båda med paracetamol (acetaminofen) som aktiv substans: det ena (avsett för barn) hade körsbärssmak, och det andra (för vuxna) innehöll 7% alkohol. Man spädde ut detta i vatten (6 mg/ml) och gav det i stället för rent dricksvatten till två grupper råttor

Resultatet blev att alkoholgruppen minskade sitt vattenintag med �1%, och körsbärsgrup-pen med �1%. Detta påverkade också råttornas ätande: körbärsgruppen åt betydligt mindre än normalt, medan minskningen för alkoholgruppen var obetydlig.

Det hela kompliceras ytterligare av att råttor dricker 90% av sitt vatten under den mörka dygnshalvan; ska man då öka koncentrationen så att effekten även räcker under dagtid? För-fattarnas slutsats är att bestämt avråda från detta sätt att ge råttor smärtstillande medel. De rekommenderar i stället att man ger råttorna effektiv och kontrollerad analgesi genom injek-tioner (Speth m.fl. �001).

Det är dock inte säkert att man bör avråda så kategoriskt som dessa författare gör. Det finns ju alltid en möjlighet att det var någon tillsats i dessa kommersiella produkter som råt-torna reagerade mot, och det kan förstås inte uteslutas att man kan blanda till en lösning som råttorna uppskattar. Vad undersökningen visar är dock att man inte ska acceptera en sådan administration av smärtstillande medel innan man genom pilotförsök eller på annat sätt (som litteraturhänvisningar) visat att metoden verkligen accepteras av de djur man använder.

Dessa betänkligheter gällde alltså ett speciellt fall av smärtstillande medel i dricksvattnet. Det finns många exempel på att man i stället lagt det i maten med gott resultat. Jello, t.ex.,


1�0

brukar fungera utmärkt. (Jello är ett slags gelé, en mycket populär efterrätt i USA, finns i ett otal smaker. I praktiken: gelatin, socker, smakämne.) Kirsch m.fl. �00�, t.ex., gav råttor både starka och svaga doser buprenorfin i Jello med jordgubbsmak, vilket alla råttor åt utan prob-lem.

Acetylsalicylsyra (t .ex . Aspirin)NSAID-liknande. Ges i fodret.

Att döma av erfarenheterna från levertransplantation på råttor (Dark Agouti) föreföll aspi-rin ha en viss smärtstillande effekt. Man ville kunna ge råttorna en smärtstillande behandling under två dygn efter operationen utan att de stressades genom att man hanterade dem (t.ex. genom att injicera dem upprepade gånger med buprenorfin eller liknande). Råttorna fick där-för aspirin i maten, i detta fall i gelatin, genom att man löste det i etanol och hällde lösningen över gelatinen, lät etanolen avdunsta, och därefter täckte med ett yttre lager gelatin. Det hela fick en starkt syrlig doft som några råttor så småningom utvecklade en aversion mot. Behan-dlingen förbättrade inte viktutvecklingen, men gjorde att råttorna i den behandlade gruppen var något mer aktiva än de som inte fått någon smärtstillande behandling alls. (Jablonski och Howden �00�.)

Buprenorfin (Temgesic)

Buprenorfin är i många sammanhang ett effektivt medel för postoperativ smärtlindring. Men det är inte lämpligt för alla slag av smärtor (och operationer), och alltför stora doser kan förvärra smärtorna i stället för att lindra dem. Även upprepade doser kan göra att smärtorna lindras eller förvärras, beroende på omständigheterna.

Opioid. Injektion (i.p. eller s.c.) Finns även för oralt bruk (i fodret). Buprenorfin (handelsnamn: Temgesic) är en i många fall effektiv och långtidsverkande

(8–1� timmar) opioid som ofta ges som postoperativ smärtlindring. Det brukar ges i dosstor-lekar på 0,01– 0,0� mg/kg s.c. eller i.v. Då det används som postoperativ smärtlindring bör det ges senast i samband med att operationen inleds eller t.o.m. före, eftersom dess effekt sät-ter in först efter minst en halvtimme. I vissa fall kan detta dock medföra en viss överdödlighet p.g.a. andningsdepression (Hedenqvist m.fl. �000a).

Under senare år har det varit en livlig debatt om buprenorfin i facktidskrifterna. Flera studier har hävdat att det är utan nämnvärd effekt vid vissa typer av skador/smärtor, att per-oral distribution är ineffektivt, o.s.v.

En del av dessa påståenden bygger troligen på studier som är otillförlitliga p.g.a. meto-diska brister. Men det utesluter inte att det finns problem med buprenorfin. Effekten varierar med typ av skada/smärta och med djurstam, och den kan visa stora individuella variationer. Det orsakar beteendeförändringar (t.ex. en onormalt hög aktivitet) som gör den eventuella smärtstillande effekten svårtolkad. Man kan därför inte använda tumregler när man ger bu-prenorfin som postoperativ smärtlindring, utan de individuella djuren bör bedömas noga med avseende på smärtbeteende m.m.

En viktig text som ger en översikt över buprenorfinets för- och nackdelar och diskuterar en rad moderna studier av skiftande vetenskaplig kvalitet är Roughan och Flecknell �00�. Den bör vara obligatorisk som startpunkt för alla som använder buprenorfin i sin verksamhet.


1�1

är buprenorfin effektivt? För många slag av smärtor, t.ex. som postoperativ smärtlindring efter många typer av vanliga operationer, anses buprenorfin vara ett mycket effektivt anal-getikum. I andra fall kan dock effekten vara dålig, obefintlig eller t.o.m. närmast skadlig för djuren genom att smärtan förvärras i stället för att lindras.

Följande exempel (Jablonski m.fl. �001) illustrerar en del av problemen med buprenorfin:

♦ detharolikaeffektberoendepåråttstam,dosstorlekochomdosenupprepasellerinte;

♦ detsvårtattbedömaomförändringaribeteendet(t.ex.ätandetochviktutvecklingen) beror på smärta/smärtlindring eller på buprenorfinet i sig.

I korthet:

♦ Olika råttstammar reagerar olika på upprepade doser buprenorfin: en andra spruta buprenorfin som var till viss nytta för Dark Agouti-råttorna orsakade ett stort lidande för Sprague-Dawley-råttorna, till exempel.

♦ Råttorsomintefåttpostoperativsmärtlindringallshadestörresmärtorändeandradetförstadygnet,menåterhämtadesigsnabbare.

♦ Att studera råttornas beteende sade ingenting om deras smärtor och välbefinnande.

Så här gjorde man försöket:Efter en bukoperation på råttor, då man också manipulerade inälvorna för att de säkert

skulle ha postoperativa smärtor, delades de in i fyra grupper (plus kontrollgrupper):

• 0,01 mg/kg buprenorfin efter operationen,

• 0,01 mg/kg buprenorfin efter operationen + likadan dos efter 9 timmar,• 0,05 mg/kg buprenorfin efter operationen, • 0,05 mg/kg buprenorfin efter operationen + likadan dos efter 9 timmar.

Råttorna kom från två stammar som är vanliga i laboratorierna: Sprague-Dawley (SD) och Dark Agouti (DA). Det blev alltså sammanlagt åtta olika grupper.

De båda råttstammarna reagerade olika på detta, och resultaten blev komplicerade:

• SD-och DA-råttor utan buprenorfin hade det värst första dagen och bättre än de andradag2och3.

• SDråttormedendos0,01mg/kghadevisssmärtlindringdag1ochbättresmärtlindringänalternativendag2och3.

• DAråttormedendos0,01mg/kghadedetsämstavalla.• SDråttormedtvådoser0,01mg/kghadebästsmärtlindringdag1mensämredag

2och3ändesomendastfåttendos0,01mg/kg.• DAråttormedtvådoser0,01mg/kghadebästsmärtlindringavalternativenalla

dagar.• SDochDAråttormedendos0,05mg/kghadedetnästsämst.• SDochDAråttormedtvådoser0,05mg/kghadedetihuvudsaksämst.Undan

tag: DA-råttor, som fick stark smärtlindring dag 1, men betalade ett högt pris för


1��

Förändringar i kroppsvikt för SpragueDawleyråttor efter anestesi, bukoperation och

manipulering av inälvorna. Diagrammet visar utvecklingen för sex grupper: (1) ingen

injektion; (2) injektion (saltlösning); (3) buprenorfin 0,01 mg/kg en gång i samband med

operationen; (4) buprenorfin 0,01 mg/kg två gånger: vid operationen och 9 timmar

senare; (5) buprenorfin 0,05 mg/kg en gång i samband med operationen; (6) buprenor

fin 0,05 mg/kg två gånger: vid operationen och 9 timmar senare.

Förändringar i kroppsvikt för Dark Agoutiråttor efter anestesi, bukoperation och manip

ulering av inälvorna. Diagrammet visar utvecklingen för sex grupper: (1) ingen injektion;

(2) injektion (saltlösning); (3) buprenorfin 0,01 mg/kg en gång i samband med opera

tionen; (4) buprenorfin 0,01 mg/kg två gånger: vid operationen och 9 timmar senare;

(5) buprenorfin 0,05 mg/kg en gång i samband med operationen; (6) buprenorfin 0,05

mg/kg två gånger: vid operationen och 9 timmar senare. Alla injektionen s.c.


1��

detdag2och3.

Se diagrammen på föregående sida! Alltså: om man ska döma av detta skulle kanske en SA-råtta föredra en spruta på 0,01

mg/kg, och en DA-råtta två doser på 0,01 mg/kg. Eller, om de stod ut med den svåra smär-tan den första dagen, helt avstå från postoperativ smärtlindring eftersom de då hade mindre smärtor under de följande dagarna än någon av de andra grupperna.

För att avgöra om råttornas smärtor minskade eller förvärrades använde man deras viktut-veckling. Alla råttorna åt mindre och förlorade i vikt efter operationen. Denna viktförlust var störst hos de råttor som inte fick någon buprenorfin alls. Men däremot började dessa obehan-dlade råttor återfå vikten snabbare än några andra grupper, vilket man alltså tolkade så att de hade mindre smärtor än de andra.

Orsaken att man var tvungna att använda vikten som kriterium på smärta var att man inte kunde se några väsentliga skillnader i råttornas beteende.

Och man kan dra flera slutsatser av detta försök, t.ex. att iakttagelser av djurens beteende – som ju ingår i vanliga bedömningsscheman, t.ex. (se nästa kapitel) – inte alltid är till hjälp. Författarna fastslår att ”behavioural observations… were of no value in assessing pain or dis-tress in this study”. Man kan inte heller gå efter enkla tumregler när man ger smärtstillande behandling: den andra spruta buprenorfin som var till viss nytta för DA-råttorna tycks orsaka ett stort lidande för SD-råttorna, till exempel. Författarna drar slutsatsen att effekterna på matlust och viktutveckling kan bero på kvardröjande effekter hos buprenorfinet, och fram-kastar att NSAID-preparat kanske är lämpligare: samma smärtstillande effekt men utan bu-prenorfinets bieffekter. Fler exempel på bristande effekt hos buprenorfin:

♦ Då man sökt lindra cancersmärtor med buprenorfin (i lymfsystemet och i urinblåsan; Loo m.fl. 1997 resp. Roughan m.fl. 2004) har effekten närmast uteblivit, ochdjurenharfåttsvårsmärtor(sevidareomcancerikap8).

♦ Iettförsökopererademanbortendelavtarmenpåråttorochgavengrupppostoperativ smärtlindring med buprenorfin (0,5 mg/kg subkutant var 6:e timme i 32 timmar)ochenannanmedoxymorfon(0,03mg/kgitimmenintravenösti32timmar).Oxymorfon är liksom buprenorfin en opioid som dock dessvärre inte är registrerat somläkemedeliSverige.

(Tidsperioden32timmarvaldeseftersomsmärtornahosobehandladedjurbörjarklingaavefterdentidsrymden.)

Resultatet var att råttorna som fått buprenorfin visade tydliga tecken på smärta och lidande:dentypavoroligtbeteendesomorsakasavsmärtor,ovårdatyttre,ochettallmäntstresstillstånd.Dettavaradeunderheladen32timmarlångatestperioden.Oxymorfonvardäremot,avallateckenattdöma,yttersteffektivtsomsmärtlindrare. (Gillingham m.fl. 2001.)

♦ Manhariettsmärtförsökpågris(därmananvändeenvärmestrålefrånenlampaoch mätte hur lång tid det tog innan grisen reagerade) testat buprenorfin på gris ienradolikadosstorlekar,ochfannatt0,01mg/kgi.v.tordehaanalgesiskeffektisextimmaroch0,02mg/kgitolv.0,05mg/kghadeingeneffektalls.

♦ Enkompletterandegenomgångavprotokollöverdrygt400falldärmananvänt


1��

buprenorfin visade att det inte gjorde någon nytta för djur med systemiska problem ellerorgansvikt.(Detsammagälldef.ö.NSAIDpreparat.)Effektenvardessutomosäker när det gällde inflammatorisk smärta; här är dock NSAID lämpligt. Däremot fungerade buprenorfin bra när det gäller smärtor efter kirurgiska ingrepp samt tand- ögon och skelettskador. (Rodriguez m.fl. 2001.)

Om buprenorfin är effektivt efter kirurgiska ingrepp, som Rodriguez m.fl. menar, beror dock tydligen på vilket slags kirurgi det gäller; se Gillingham m.fl. om tarmoperation ovan.

olika meningar beträffande dosstorlekar Beträffande dosstorleken är rekommendationerna förvirrande olika.

Ibland används en betydligt högre dos än 0,0� mg/kg till råttor. Man kan då stödja sig på väletablerade standardverk och texter av välkända experter. Thurmon m.fl., Lumb & Jones’ veterinary anesthesia, �. uppl. 1996, är ett tjockt (drygt 900 sidor) standardverk, fyllt med tabeller och rekommendationer för alla möjliga slags djur, inkl. labbdjur. För t.ex. råttor up-pger den att den analgetiska effekten sitter i 6–1� timmar om man ger 0,�–1,0 mg/kg (d.v.s. �00–1.000 µg/kg) s.c. eller 0,��–1,6 mg/kg (d.v.s. ��0–1.600 µg/kg) i.p. (d.v.s. �0–��0 µg för en råtta på �00 g.)

Men dessa rekommendationer är föråldrade. Prof. Paul Flecknell har själv kommenterat att ”the references given in edition � are rather old (� of them are my publications, and we’ve moved on a bit since 198�).”

198�, samma år som den amerikanska luntans tredje upplaga kom, publicerade Flecknell en uppsats där han har en lägre dos för råttor: 0,1–0,� mg/kg, och efter några år hade han sänkt den rekommenderade dosen ytterligare, nu till 0,01–0,0� mg/kg (d.v.s.10–�0 µg/kg) som terapeutisk dos (Liles Flecknell 199�a).

Samma dosintervall återkommer också i Koolhaas 1999, och upprepas av Flecknell själv i Dobromylskyj m.fl. �000, i ANZCCART fact sheet om “Pain” (ANZCCART news 1�(�), 1999, i det tyska Gesellschaft für Versuchstierkundes grundliga och ambitiösa Schmerz-thera-pie bei Versuchstieren (�00�), och i Roughan och Flecknell �00�.

Enligt litteraturöversikten i den senare publikationen är dosen 0,0� mg/kg för råttor den vanligaste, men författarna betonar att den individuella variationen är stor och att dosen också är beroende på ingreppets svårighetsgrad. Man kan alltså börja med en låg dos och öka dosen vid behov. För att kunna bedöma detta behov är det synnerligen viktigt att man har väl utprovade smärtbedömningssystem som gör det möjligt att gradera den postoperativa smär-tan.

En stor dos, t.ex. som den som Lumb & Jones rekommenderar, ger emellertid inte en garanterat maximal effekt. Större doser påverkar bl.a. matintaget, djuren blir passiva, av-magrade och mår troligen inte så bra. Det blir även här svårt att avgöra om skillnaderna i råt-tans beteende beror på smärta eller på buprenorfinet; en ordentlig smärtbedömning blir alltså omöjlig. Och naturligtvis är det olämpligt att råttan inte får i sig tillräckligt med mat när den ska återhämta sig efter en operation. (Liles och Flecknell 199�.)

Beträffande möss: rekommendationen av Flecknell (i Dobromylskyj m.fl., ovan, och i samma ANZCCART fact sheet) är dramatiskt annorlunda än den i Lumb & Jones (som anger enorma �,� mg/kg kroppsvikt, d.v.s. ca 6� µg för en ��-gramsmus!) och den han själv gett tidigare: 0,0�–0,1 mg/kg s.c. (alltså inte i.p., som var den enda distributionsväg han rekommenderade 198�!).

En slutsats är att den som använder en handbok som Lumb & Jones riskerar att ge buprenorfindoser som är �0 gånger så stor som den lämpliga för råtta och �0 gånger större än den lämpliga för mus.


1��

Det finns alltså all anledning att fundera över dels hur stor dos djuren ska få, och dels vilka rekommenda-tioner detta bygger på.

hur länge varar effekten? C:a 6–8 timmar hos smågnagare i doser på t.ex. 0,0� mg/kg s.c. Generellt sett: större doser förlänger tiden. Men hos t.ex. får kan den vara så kort som två timmar.

Paul Flecknell (som sammanfattar sina erfarenheter på detta sätt på Compmedlistan 0�0610) beskriver den modell hans berömda smärtforskningslaboratorium kommit fram till när det gäller större operationer: först en dos buprenorfin, därefter eventuellt ytterligare en efter åtta timmar, tillsammans med ett NSAID en eller två gånger/dag, och i en del fall – om det gäller stora djur – ett långtidsverkande lokalanestetikum kring såret.

Den viktiga kombinationen med ett NSAID beror naturligtvis på de oberäkneliga effekter av buprenorfin som exemplet med de olika doseringarna på två råttstammar (ovan) illustre-rar.

Individuella och andra faktorer gör att man måste vara uppmärksam på djurens beteende sedan de vaknat upp efter operationen, göra systematiska iakttagelser av dem med avseende på eventuellt smärtbeteende, och ge dem mer smärtstillande behandling efter behov. Eftersom alltför stora doser buprenorfin kan ge en takeffekt och t.o.m. öka smärtan i vissa sjukdoms-modeller (se exemplet under ”Är buprenorfin effektivt?” ovan), är andra slag av smärtstillande preparet (NSAID) lämpliga som komplettering – som Flecknell framhåller.

Efter försök med ”hot-plate-test” och liknande rekommenderar Gades m.fl. (�000) ett dosintervall på 6–8 timmar för råttor och �–� timmar för möss. De använde då doser på 0,� mg/kg för råttor (alltså mycket stora! koncentration 0,�� mg/ml) och �,0 mg/kg för möss (ännu större!! koncentration 0,�9 mg/ml), och på-pekar att deras och andras erfarenheter inte stödjer äldre påståenden att den analgetiska effekten varar 8–1� timmar för råttor och 6–8 timmar för möss. Tvärtom: så snart som 1 1/� timmer efter injektionen hade ��% av råttorna fått tillbaka sin normala känslighet i foten (d.v.s.: då den utsattes för värme drog de den till sig lika snabbt som innan de fick buprenorfinsprutan). Detta test kan kritiseras starkt ur metodisk synpunkt, men illustrerar åtminstone den individuella variation man får räkna med då man använder buprenorfin.

buprenorfin i dricksvattnet Man har undersökt hur effektivt buprenorfin är som smärtstil-lande medel för råttor om de har tillgång till det i dricksvattnet. Detta distributionssätt har fördelarna att man inte behöver hantera djuren med den stress och ev. smärta detta medför, och att – som det ibland visat sig – djuren själva kan reglera sin smärtbehandling efter behov. 0, 0� mg buprenorfin/ml vatten föreföll – enligt författarna – kunna ge en god postoperativ smärtlindring, även om det krävdes större dos än om medlet injicerades, och det tog längre tid innan plasmakoncentrationen nådde sin topp, och då jämförde man ändå med i.m.-injek-tion. (Svagare koncentrationer hade ingen användbar effekt.) Den smärtlindrande effekten visade sig mer som en allmän tendens än som exakt mätbara resultat (Cooper m.fl. 1997). Man kan spekulera om detta beror på att vissa råttor inte var så benägna att dricka vatten som kanske hade en ovan smak.

Ett problem med denna och en del andra liknande undersökningar av olika slag av smärtbehandling är att deras diskutabla validitet. De mäter inte det man egentligen är intresserad av, nämligen ett visst preparats smärtstillande effekt postoperativt. I Coopers m.fl. undersökning lät man en liten lampa stråla på råttans tass, och när det blev för varmt drog råttan undan tassen. Ju längre tid det tar innan råttan gör detta, desto effekti-vare är analgesin, resonerar man. Men eftersom smärtmekanismerna i denna situation kan skilja sig från dem efter t.ex. olika slag av operationer är det oklart i vilken utsträckning resultaten är tillämpliga i praktiken. (Jfr om buprenorfin som analgesi vid cancerstudier i avsnittet om cancer och smärtlindring i kapitel 8.)

(Ett problem med denna typ av test, som t.ex. det s.k. ”hot-plate-testet” där man mäter hur lång tid det tar innan råttan hoppar bort från en varm metallplatta, är f.ö. att djuret kan bränna sig om analgesin är allt-


1�6

för effektiv och plattan för varm. Djurets situation sedan analgesin släppt bruka inte beröras i undersöknin-garna. Denna typ av test användes t.ex. av Gade m.fl. �000 (ovan).)

biverkningar Buprenorfin har flera biverkningar som dels gör dess eventuella smärtstillande effekt svårbedömd, dels kan orsaka åtminstone vissa råttstammar allvarligt lidande eller död.

Både om det ges omedelbart efter en operation och en vecka senare kan buprenorfin or-saka beteendeförändringar: hyperaktivitet, höjt kroppstemperatur, minskat mat- och dryckin-tag. Eftersom dessa förändringar inte behöver ha samband med någon ev. smärtlindring, kan det vara svårt att avgöra om en buprenorfinbehandling gör någon nytta eller inte. Efter en smärre bukoperation (inopererad teleletrisändare) konstaterade Hayes m.fl. (�000) att ibupro-fen i dricksvattnet gav en säkrare smärtlindring och snabbare tillfrisknande än buprenorfin.

Andra biverkningar: Sprague Dawley-råttor som fått en spruta buprenorfin (både 0,0� mg/kg och 0,� mg/kg; Clark m.fl. 1997) åt av burens spånunderlag på ett dosberoende sätt: ju större dos buprenorfin, desto mer åt de av spånen. Resultatet blev att deras viktutveckling stannade upp, de fick förstoppning, blev sjuka och dog (i en del fall). (Den engelska termen för att äta sådant material utan näringsinnehåll är ”pica behaviour”.)

Detta gäller emellertid inte alla råttor, utan här finns det ännu inte kartlagda skillnader mellan olika djurarter och olika djurstammar. Vid ett försök med levertransplantation, då olika grupper Dark Agoutiråttor fick aspirin resp. buprenorfin, dog ett par råttor från båda grupperna av att ha ätit spån. Dessa problem var dock inte större än buprenorfingruppen än i aspiringruppen (Jablonski och Howden �00�). Vid en annan undersökning av buprenorfins effekt på Sprague Dawley-råttor åt inga råttor spån (Gade m.fl. �000). Slutsatsen blir dock att man för säkerhets skull bör använda något annat analgetiskt preparat än buprenorfin till S-D-råttor, och djur som behandlats med detta ämne bör vistas i en bur utan spån eller liknande material (Jacobson �000).

I Vera Baumans avsnitt ”The laboratory mouse” i UFAW:s handbok tar hon an-märkningsvärt nog inte alls upp buprenorfin som lämpligt preparat för möss. Och i Roughan och Flecknell �00� (den bästa och modernaste översikten) redovisas visserligen data för mus från smärtförsök, men musen lyser med sin frånvaro i den tabellariska forskningsöversikt som författarna hänvisar till som rekommendationer.

FentanylEn mycket kraftfull opioid med snabb effekt. Injiceras. Bra vid längre kirurgiska ingrepp. Liksom buprenorfin binder den till µ- (my-)receptorn (se “Några grundbegrepp” i början av detta kapitel). Använder man sedan buprenorfin (Temgesic) som postoperativ smärtlindring ska man därför inte ge detta lika tidigt som om man endast sövt med t.ex. isofluran eller liknande, som inte har någon smärtstillande effekt sedan djuret vaknat upp (buprenorfin får effekt först efter någon halvtimme eller mer), utan kan ge det först i samband med att opera-tionen avslutas. Hör dock till de smärtstillande medel (opioider) som orsakar överkänslighet mot smärta (analgesi) i framtiden. Att motverka detta i de fall det blir aktuellt är ett problem. Ett av de medel som prövats i råttförsök och som när det ger preoperativt, förutom att i sig ge postoperativ smärtlindring, motverkar hyperanalgesin är nefopam. (Laboureyras m.fl. �009)

IbuprofenEn NSAID som getts i dricksvattnet som postoperativ smärtlindring med gott resultat. Hayes m.fl. (�000) använde det sedan man opererat in telemetrisändare i möss, och fann att de


1�7

snabbt återvände till ett naturligt beteende. (De eventuella fördelarna med buprenorfin, däre-mot, var mer svårbedömda.)

Karprofen (Rimadyl vet .)NSAID. Injektion; finns även som tabletter. Allmänt och effektivt, t.ex. postoperativt, vid lindrig eller måttlig smärta. Den analgetiska effekten av en behandling (� ml/kg) en timme före operation varar ca �–6 timmar.

Flecknell m.fl. (1999) jämförde tre grupper råttor som alla genomgick en ganska enkel operation: en osmotisk minipump placerades i buken via ett cemtimeterlångt snitt i flanken. En grupp fick ingen postoperativ smärtlindring, en grupp fick karprofen i hallongelé (godis för råttor) så de fick i sig � mg/kg kroppsvikt, och en fick en subkutan spruta karprofen.

Hos de råttor som inte fick någon analgesi sjönk vattenkonsumtionen med �0%, hos de som fick det i maten sjönk den 1�%, och hos dem som fick en injektion sjönk den inte alls. Matkonsumtionen sjönk hos alla råttorna, men mycket mer i gelégruppen (�7%) än i den som fick analgesi s.c. (17%).

Försöket visar alltså:

♦ djuren påverkas även en skenbart enkel operation;♦ s.c.injektionäreffektivareänanalgesiimaten(imatenkrävshögredoser,skriver

författarna);

♦ attdjurenbörjardrickasomvanligtefteroperationenäringetteckenpåattdeäropåverkadeavoperationen,eftersomderasmatkonsumtionsjunkerävenomdefåttensubkutansprutakarprofen.Behovetattdrickaärsåstortattdetmåstetillfredsställastrotspostoperativasmärtor.

Ketoprofen (Romefen vet .)NSAID. Injektion; finns även som tabletter. Allmänt och effektivt smärtlindrande, t.ex. post-operativt. Den analgetiska effekten av en behandling (� ml/kg) en timme före operation varar ca �–6 timmar.

Vid det försök av Flecknell m.fl 1999 som beskrivs under karprofen testade man också ketoprofen på samma sätt. Resultatet blev ungefär detsamma, utom att vattenkonsumtionen sjönk med ��% i stället för 1�% när råttorna fick analgesin via hallongele. I varje fall om man ger det i maten tycks alltså ketoprofen vara mindre effektivt än karprofen.

Meloxikam (Metacam vet .)NSAID. Injektion; finns även som suspension som blandas i fodret. Allmänt och effektivt smärtlindrande, t.ex. postoperativt.

MorfinInjektion. Rekommenderas för särskilt starka smärtor. Gade m.fl. (�000) rekommenderar ett dosintervall på �–� timmar, 10 mg/kg, för både möss och råttor.


1�8

Lokalanestesi

Bupivakain (Marcain)Bupivakain (Marcain) är ett effektivt och långtidsverkande lokalanestetikum; effekten varar ca 10–1� timmar. Injiceras.

EMLA-krämEMLA-kräm (med lika delar lidokain och prilokain som aktiva substanser) är avsedd för ytanestesi vid nålstick och ytliga kirurgiska ingrepp. Den appliceras under förband en timme före själva åtgärden, och behåller sin analgetiska effekt ytterligare någon timme sedan den avlägsnats.

Flecknell m.fl. (1990) provade EMLA-kräm vid venpunktion på hundar och katter (ce-falvenen), kaniner (öronvenen) och råttor (svansvenen) och mätte skillnaden mot samma provtagning på obehandlade djur med hjälp av ett smärtbedömningstest. På katterna, Bea-glarna och kaninerna var den smärtstillande effekten mycket effektiv och tydlig avläsbar i skillnader i djurens beteende. Med råttor var det en annan sak. De reagerade starkt, med både ljud och beteende, mot den fixering som var nödvändig både då kräm och bandage skulle ap-pliceras och tas bort. Detta gjorde det omöjligt att konstatera någon positiv effekt av krämen på råttor.

Flecknell m.fl. har också använt krämen utan skyddsbandage då de tatuerat katter i öronen och vid venpunktion på marsvin. I båda fallen gav krämen en fullständig smärtfrihet i huden efter ca �0–60 minuter.

Lidokain (Xylocain)Lidokain (Xylocain) är det klassiska, svenskuppfunna lokalbedövningsmedlet. På människor varar det ca en timme. Som spray och gel är det ineffektivt på intakt (djur)hud (Flecknell m.fl. 1990).

TetrakainAnvänds i ögondroppar efter ögonoperationer i både människor och djur.


1�9

Några preparatLUGNANDE MEDEL

FASS Allmänt namn Aktiv ingrediens Handelsnamn

QN0�A amperozid HogpaxN0�B A01 diazepam Diazepam medetomidin Domitor xylazin RompunN0�C D08 midazolam Dormicum midazolam MidazolamN0�A B Fenylpiperinderivat pepidin Pepidin

ANESTETIKA

Allmänanestetika

Inhalering

FASS Allmänt namn Aktiv ingrediens Handelsnamn (Generiskt namn) (Preparatnamn)

N01A Halogenerade kolväten och etrar halotan Fluothane enfluran Efrane isofluran Forene isofluran Isofluran desfluran Suprane sevofluran Sevorane kloralhydrat

Injektion

FASS Allmänt namn Aktiv ingrediens Handelsnamn (Generiskt namn) (Preparatnamn)

N01A F barbiturater/syraderivat metohexital Brietal barbiturater/syraderivat pentobarbital barbiturater/syraderivat pentobarbital Mebumal barbiturater/syraderivat pentobarbital Nembutal N01A F barbiturater/syraderivat tiopental Pentothal Natrium

catboxylated imidazole etomidate N01A H opioidanestetika fentanyl Fentanyl (Q)N01A X (Dissociatives) ketamin Ketalar N01A X (Alkylphenol) propofol DiprivanQN01A X propofol Rapinovet.

tribromoetanol Avertin


160

Lokalanestetika

FASS Allmänt namn Aktiv ingrediens Handelsnamn N01B B amider bupivakain Marcain

(Q)N01B B amider lidokain Xylocain

S01H A Tetrakain Tetrakain ögondr.

ANALGETIKAOpioider

FASS Allmänt namn Aktiv ingrediens Handelsnamn

N0�A A Nat.opiumalkal., opioider morfin Morfin

N0�A B Fenylpiperinderivat pepidin Pepidin

N0�A E Oripavinderivat buprenorfin Temgesic

7 . Lidande och avlivning

161

7Lidande och avlivning

Hur ser man hur djuren mår?

Although small animals in particular may experience pain without outward signs of dis-tress, the most likely explanation for our apparent under-use of analgesics in rodents is that the behavioural markers are overlooked.(Roughan och Flecknell �00�)

Av flera orsaker kräver regelverket man kan bedöma graden av djurets lidande:

1. Manskagöraentotalbedömningavdepåfrestningardjuretkommerattutsättasförochangeresultatetenligtentregradigaskala.

2. Omdjuretharsmärtorskamangesmärtlindringelleravlivadjuret.3. Man ska definiera en avbrytningspunkt, d.v.s. kriterier som anger att djurets lidande

inteäracceptablavarfördetskatasurförsöketochavlivas.

Det finns en rad yttre tecken man kan använda för att bilda sig en uppfattning om djurets situation. Ett problem är att välja ut vilka symptom som är relevanta för just det aktuella försöket; lidande i samband med benbrott, bukhinneinflammation och artrit visar sig ju inte på exakt samma sätt. Ett annat är att kriteriet självt kan påverkas då man mäter det: blir ett djur stressat då man t.ex. ska ta temperaturen på det kan denna gå upp och alltså bli miss-visande. Ett tredje är att alla symptom kanske inte går att definiera och kvantifiera i en skala, fast en erfaren djurvårdare ”känner” att djuret inte mår bra. Ett etiskt problem är hur man ska hantera lidande som är övergående, t.ex. artit som tillfälligt går tillbaka av sig själv efter ett skov.

Om allt detta har man fört omfattande diskussioner, och helst vill man då hitta objek-tivt mätbara kriterier och inte bara bygga på mer suddiga iakttagelser (som t.ex. ”minskad rörlighet”). Olika forskare har pekat på olika symptom som enligt deras uppfattning är de mest informativa och kritiserat dem som förts fram av andra. I många fall beror sådana skilda bedömningar på att olka sjukdomsmodeller resulterar i olika slags symptom.

Andra har fört samman olika kriterier till en systematisk beskrivningsmodell, en s.k. bedömningsmall (score sheet). Även sådana bör utformas på ett sätt som är adekvat för sjuk-


16�

domsmodellen och för det enskilda djuret.

Det bästa vore förstås om man kunde se dessa förändringar så tidigt som möjligt, helst redan innan djuret kände av problemen. Här har man gå till väga på två sätt.

♦ Sehurdjuretbetersig.Härgällerdetattförsökaskärpavåraiakttagelseravdjurensbeteendesåvimärkerförändringarsomannarsskulleundgåttoss.

♦ Vikanobjektivtmätafysiologiskaförändringarhosdjurensomvarningssignalerinnan djurens välbefinnande påverkats.

Båda metoderna har sina problem.

Se hur djuret beter sig

I ansökningarna säger man ofta att man ska iaktta djuren och vidta olika åtgärder om de beter sig ovanligt.

Men med hjälp av beteendet kan man bara läsa av förändringar hos djuret först efter det att det redan drabbats av smärtan. (Naturligtvis finns det också förändringar i förhållande till djurens naturliga beteende som inte är förknippade med smärta eller lidande.)

Förändringarna hos djuren har naturligtvis inte börjat först när vi ser något onormalt i deras beteende eller utseende. Djuret kan ha smärtor och lida utan vi lägger märket till något ovanligt under de tidiga stadierna.

Här finns det dessutom stora skillnader både mellan djurslag och mellan olika iakttagare. Om ett djur rör sig mindre än normalt är detta lättare att se om det gäller en mus än t.ex. en kanin i en ensambur, och en tränad iakttagare ser naturligtvis mer än en outbildad. Det är därför nödvändigt med systematiska iakttagelser under genomtänkta förutsättningar.

Att klassificera smärta: myten om den säkra bedömningenMan hör ofta påståendet att personalen kan bedöma om ett djur lider eller inte. (Nästa steg i resonemanget, uttalat eller ej, kan vara: ...därför räcker det med några allmänna termer som avbrytningspunkt.)

Det finns minst fem fel med ett sådant påstående:

✔ Ettdjursomäraktivtpånatten–somt.ex.råttorochmöss–visarinteuppsinfullabeteenderepertoarunderkontorstid.

Exempel:manvillevetaomi.p.injektioneravFreudskomplettaadjuvans(FCA)orsakadelidande.Somkriteriumanvändemandjurensrörelsemönster,sommanundersöktepåettobjektivtsättmedhjälpavinfrarödaljusstrålar(sombrötsdådjuretrördesig).Resultatetvarattdjurenvisadeettnormaltbeteende,ochslutsatsenskulleblivitattFCAintehadenågraobehagligaeffekter.

Dessaiakttagelsergjordesemellertidunderdagtid.Detvisadesigattrörelsemönstretnattetid–djurensnormalaaktivitetsperiod–varpåtagligthämmatpåettsättsomtydligenorsakadesavlidandeochsomdessutomvardosberoende:justörredos,destomerstörtbeteende.(Jansenvan’tLandochHendriksen1995)

Feletäralltsåattsmågnagareochkaninerärnattdjurochdärmedinteharsåmycketbeteendeattvisauppunderdagen.Scott&Hollands(1994)gavråttorinjektioner med aktiverande resp. lugnande preparat och videofilmade dem sedan


16�

medhjälpavinfraröttljusettdygnisträck.Effektenvarpåtagligochdosrelaterad:jumerlugnandemedel,destomindreaktivitetochtvärtom.Mendessaskillnaderkom fram nattetid; 90 % av råttornas spontana aktiviteter ägde rum under den mörkadygnsfasen.Slutsatsersomendastbaseraspåiakttagelserunderkontorstidäralltsåinterepresentativa.

✔ Bytesdjursomt.ex.möss,råttorochkaninerdöljeridetlängstaattdeharproblem,ochsärskiltomenmänniskaärnärvarandeidjurrummetförsökerenmusdöljaallatecken på smärta (Schaefer m.fl. 2010).

✔ Beteendeförändringarkanvarasvåraattkonstateravidvanligbesiktning(oberoendeavnärpådygnetdeägerrum),menkanändåvaramöjligaattkonstateramedbättreanalysmetoderänattmantittarpådjuren.

Tvåexempel:H.vanHerckhariundersökningaravråttorsreaktionerpåorbitalpunktion(underetersövning)intekunnatseattdennaprovtagningsmetodorsakatnågonskillnadråttornasbeteendejämförtmedkontrollgruppensomenbartsövtsutanoperation.(Hanhardocksjälvföreslagitattdettakanberopåatteventuellareaktionerpåorbitalpunktionenmaskerasavdenstresssometersövningenmedför.)DåhansedanmätteråttornasbeteendemedLABORASvisadedetsigemellertidattråttorsomutsattsförorbitalpunktionvisadeettännumerstörtbeteendeändesomenbartsövtsmedeter.Stressenavorbitalpunktionenslogigenometersövningenännu24timmarefteringreppet,mendettahademanintemärktvidenbartbesiktning.(Herck2000)

Dåmanskulleundersökahurtvåråttstammarreageradepåolikasättattgepostoperativ smärtlindring med buprenorfin visade det sig att man inte kunde bedömaskillnaderiråttornassmärtupplevelserutifrånderasbeteende,eftersommanheltenkeltknappastsågnågraskillnaderalls.Mendessaskillnaderframträddetydligtnärmaniställettittadepådeolikagruppernasviktkurvor.”Experimentenvisartydligtattobservationeravbeteendenvarvärdelösanärdetgälldeattavgörasmärta eller lidande i detta försök”, fastslog man (Jablonski m.fl. 2001. Försöket beskrevs närmare i avsnittet om buprenofin i kap. 6).

Ävenutansådanatekniskahjälpmedelkanvaletavmetoddåmaniakttardjuretspela en stor roll. I ett försök (Clausing m.fl. 1994) iakttog man möss som utsatts för en relativt oskyldig behandling (i.p.-injektion av 0,9% saltlösning i olika volymer:12,25och50ml/kgkroppsvikt).Därefteriakttogmandemnogaifemminutersperioderdelsomedelbartföre,delsefterenhalvtimme,11/2timmeoch31/2timmeefterinjektionen.Mannoteradenogabeteendensomrörelsemönster,putsandem.m.,menmärkteingantingsomtyddepåattdjurenskullevarapåverkadeavinjektionerna.Detgjordemanintehellerdåmanstuderadededjursomfåttdenstörstadosenkontinuerligtunderenhalvtimmeomedelbartefterinjektionerna.Iprotokolletnoterademandärförattdjurenintevarpåverkadeavinjektionerna.

Dåmandeladeuppdennahalvtimmeitiominutersperiodersombeskrevsseparatupptäcktemanemellertidförändringaribeteendetsomtyddepåattattdjurenvarklartnegativtpåverkadeavinjektionerna.

Ettsättattsehurmycketenvissåtgärdpåverkatdjuretär”DisturbanceIndex”(DI).Idennanoterarmanhurdjuretbeteendeunderenlängretidiennymiljö(Barclay m.fl. 1988). Då man i studien 1994 jämförde resultatet av DI-mätning efterinjektionermedresultatetavdeolikaiakttagelsernaunderfemminuterblev


16�

resultatetlikartat:DIvisadeattdjurensbeteendevarstörtefterinjektionerna,vilketdekortareiakttagelsernamissade.Medandraord:ävensystematiskaochupprepadeiakttagelserefterettbeskrivningsschemakanvaraopålitliga.

Attbedömahurallvarligaolikaingreppärfördjurenär(somBarclaykonstaterar)”asophisticatedtask”,ochförattfåenpålitligbildavdjurslidandeochsmärtakrävsdetattmananvänderenradolikametodersomkompletterarvarandra.Rapporten ”The assessment and control of the severity of scientific procedures on laboratoryanimals”fastslårattakutsmärtaochlidandekanorsakabeteendeförändringarsommankankonstateragenomdirektobservation,ävenombedömningenärsubjektivochpåverkasavobservatorenskunskaper,erfarenhetochattityd.Gällerdet kronisk smärta och lidande, liksom förhållanden som påverkar specifika biologiskasystem,kanskedettaendastvisarsigisubtilaförändringarsombarakanpåvisasitester.Mandrarslutsatsenattkliniskaundrsökningarskakompletterasmed specifika tester som är konstruerade så att de kan upptäcka dysfunktioner i biologiskasystemellerbeteenderepertiaren(1990,109).

✔ Olikaiakttagarekanskiljasigmycketstarktbådevadobservationsförmågaochtolkningbeträffar.

Exempel:(a)Idecember2000varprof.PaulFlecknelliLundförattgeentvådagarskurs

iförsöksdjursanestesi.(Flecknellärdeninternationelltmestaktadeauktoritetenpåförsöksdjurslidandeochhurdetlindras,författaretilldetöveralltanvändastandardverketLaboratoryanimalanaesthesia.)UnderkursenvisadeprofFlecknellbl.a. en serie filmupptagningar av olika lab.djur efter olika åtgärder, och de ca 150 närvarande försöksdjurteknikerna fick bedöma djurens lidande.

Sammanställningenavsvarenvisadeenförbluffandevariation.Sammalidandebedömdesavvissavaramycketlågtochavandramyckethögt.Förhoppningsviskunde flera av dessa bedömare göra en generellt god bedömning av djurens situation.Mendenstoraspridningengördetnaturligtvisnärmastomöjligtattlitapåettenbedömningiettvisstfallärkorrekt.

(b)Ienamerikanskundersökninglätmanhundarmedolikagradavlidandebedömasavolikagrupperveterinärer.Dessaanvändetreolikabedömningsskalor(beskrivning/karakterisering,poängsättning,ochvisuellanalogskala).Resultatetvar att det fanns signifikanta skillnader mellan bedömarna vilken skala de än använde. (Holton m.fl. 1998.)

Sjuk mus med insjunkna ögon, piloerektion, kutryggig ställning


16�

(c)Iensvenskundersökninglätmanettsextiotalveterinärerochdjursjukvårdare se filmupptagningar av djur med uppgiften att klassificera deras lidande.Resultatetvaroroväckande:Trotsattbedömarna”bestodavmycketerfarenveterinärmedicinskpersonal,varieradebedömningarnaiblandkraftigt”,ivärstafallfrån”noll”till”maximalsmärta”försammafall(BeckFriis2001:92f).

✔ Tilldettakommerattdåvissateckenskaanvändassomkriteriumpåavbrytningspunkt(t.ex.”minskadrörlighet”,”spasmer”m.m.)kandessaordtolkaspåolikasättavolikabedömare.

Exempel:ienmycketomfattandeundersökningvisadedetsigt.ex.attvidettvisst toxicitetstest noterade ett visst laboratorium ”minskad rörlighet” hos 73% av deråttorsomdogavförsöket,medanettannattycktesigsesammasakhosendast22% (Schlede m.fl. 2000).

Till detta kommer också andra problem när man ska bedöma smärta. Även inom samma djurslag kan både stammar och individer skilja sig i smärtkänslighet och smärtbeteende. Des-sutom måste man veta vilka symptom man ska vara särskilt uppmärksam på. Smärtor i olika organ kan yttra sig i olika beteenden, så standardiserade bedömningsnodeller med ett fåtal kriterier kan därför göra mer skada än nytta.

För att effektivisera och standardisera bedömningen har man gjort olika försök att samla aspekter av djurets beteende till s.k. bedömningsscheman (score sheets; se nedan). Med deras hjälp kan man dessutom föra in en tidsdimension i beskrivningen, så man snabbt kan få en överblick över hur djurets situatiuon förändrats öven en tidsperiod.

Sådana bedömningsscheman blir dock inte pålitligare än bedömningarna av de enskilda aspekter de består av. Beynen m.fl. gav möss och råttor mat med bl.a. höga kolesterolvärden för att ge dem leverförstoring och gallsten (det senare gäller endast mössen; råttor har ingen gallblåsa och kan alltså inte få gallsten). Tre veterinärer fick, oberoende av varandra, bedöma djuren ur nio olika synpunkter för att avgöra om de led eller inte.

För mössens del (Beynen m.fl. 1987) var de nio parametrarna:

(1) Allmäntbeteende(undersökaomgivningen,ståupp,vädra,putsasig)(2) Kroppshållning(kutryggighet,omotiveraderörelser)(3) Päls(inteputsasig,piloerektion,håravfall)(4) Ögon(utståendeellerinsjunkna)(5) Flytningarfrånögonellernos(6) Renellernedsöladanalöppning(7) Svans(börintevaraglanslös,torr,fjällig)(8) Tassarochöron(blåtoningtyderpåstördcirkulation,d.v.s.cyanos)(9) Palpationavhögradelenavbukenunderrevbenen(hypokondriet)

Av dessa gav 1 (allmänt beteende), � (päls), � (ögon), � (flytningar), 6 (analöppning) , 7 (svans) och 8 (tassar och öron) inget utslag beträffande skillnader mellan försöksgrupp och kontrollgrupp. De var alltså otjänliga som kriterier för att bedöma eventuellt lidande i detta fall. De enda skillnaderna var att mössen med gallsten tenderade att vara mer kutryggiga än kontrollerna, och framför allt att de ofta pep mer och hade påtagliga muskelsammandragnin-gar (p.g.a. smärta) då man kände på deras mellangärde.


166

För råttorna (Beynen m.fl. 1988) användes en liknande uppsättning bedömningskriterier:

(1) Kroppshållning(kutryggighet,omotiveraderörelser)(2) Päls(inteputsasig,piloerektion,håravfall)(3) Ögon(utståendeellerinsjunkna)(4) Flytningarfrånögonellernos(5) Renellernedsöladanalöppning(6) Svans(börintevaraglanslös,torr,fjällig)(7) Tassarochöron(blåtoningtyderpåstördcirkulation)(8) Nos,tassarochöron(gulfärgningtyderpåansamlingavgallfärgämneniblodet)(9) Palpationavhögradelenavbukenunderrevbenen(hypokondriet)

Här var det enbart nr 9, palpationen, som gav utslag.I båda undersökningarna var det dessutom en påtaglig variation mellan de tre bedömarna.Dessa studier visar de stora riskerna med att förlita sig på fasta bedömningsmodeller. Kri-

tiken drabbar både Mortons m.fl. bedömningsscheman och t.ex. den s.k. KI-mallen (bilaga 7), som om de tillämpas alltför mekaniskt kan riskera att orsaka djuren stort lidande. Men även detaljerade och nyanserade bedömningsscheman måste kombineras med kriterier som är adekvata för det aktuella försöket för att vara av värde.

Ett grundproblem med denna typ av kriterier är dessutom att de (i bästa fall) konstaterar ett lidande hos djuret sedan detta redan funnits en tid och kanske orsakat duren svåra plågor. Ambitonen måste i stället vara att förutse lidandet så man kan vidta åtgärder (och ev. ta djuret ur försöket) innan lidandet börjat. Om detta, se nedan om kriterier för avbrytningspunkt.

Då de båda undersökningarna presenterades vid ett symposium 1988 (Beynen m.fl. 1989, som kort sammanfattar de båda studierna) påpekade en veterinär under den följande diskus-sionen att det fordras en avsevärd skicklighet att palpera en mus, eftersom dess lever är min-dre än människans fingertopp (Beynen m.fl. 1989, s. 70). Möjligen skulle detta innebära att även denna parameter riskerade att missa några av de sjuka mössen.

Till dessa svårigheter att fastställa ett eventuellt lidande kommer den kultur eller tradition som råder på det enskilda laboratoriet. Rowan m.fl. (1998) jämförde klassificeringen av djurförsök i det amerikanska, femdelade graderingssystemets ”svåraste” kategori från ett antal amerikanska stater. Trots att klassificeringen (i likhet med den nuvarande svenska) byggde på definitioner av smärtklasser med exemplifieringar, fanns det mycket stora skillnader såväl mellan stater som mellan klassificeringsår i samma stat utan att detta kunde förklaras med skillnader i försökens karaktär. Slutsatsen var att det tydligen fanns stora skillnader i praxis beträffande hur ett visst försök skulle klassificeras. Det finns många konkreta exempel på svårigheterna att bedöma ett djurs lidande. Hundar, t.ex., kan ha avancerad cancer utan att deras ägare märker något speciellt ändrat beteende, även om motsvarande cancer skulle vara smärtsam för en människa. Det som så småningom får dem att söka veterinär är att de upptäckt en svulst som inte försvinner. Om hunden dä-refter får någon form av analgesi märker ägarna däremot en förändring i hundens beteende som tyder på att den mår bättre (Baumans m.fl. 199�).


167

Hur känner man igen smärta hos ett djur?Flecknell (198�:1�6) ger några allmänna erfarenheter av djur som har smärtor:

De är ovanligt inaktiva; ibland sitter de alldeles stilla. Om de förflyttar sig har de ofta en onaturlig kroppshållning, och försöker man röra dem kan de bli aggressiva på ett okarakteris-tiskt sätt. Ibland kan de bli egendomligt rastlösa: växlar oupphörligt mellan att ligga ned och gå upp, eller också rör det sig rastlöst hit och dit i buren. De äter och dricker onaturligt lite, och kan ge ifrån sig ljud som låter annorlunda än de vanliga. Musklerna i buk och rygg drar ihop sig, så djuret får ett annat utseende än annars.

Djur som visar sådana tecken kan ha hunnit bli mycket sjuka och borde troligen ha tagits ur försöket på ett tidigare stadium. Man bör i stället vara uppmärksam på mer subtila tecken, specifika för de olika sjukdomsmodellerna.

Ett tecken på smärta som sällan berörts i de vanliga bedömningsschemata är när djuren ihärdigt krafsar eller kliar på det onda stället. Kupers m.fl. (199�) band om ischiasnerven på råttor, dels med resorberande, dels med icke-resorberande ligaturer. Efter operationen kliade råttorna intensivt på den opererade (högra) sidan, typiskt med en vibrerande rörelse i luften med baktassen. Gav man råttorna morfin minskade detta beteende, vilket visar att det ut-löstes av smärtan i nerven. (Råttornas sätt att förflytta sig var dessutom stört under hela den fyra månader långa observationsperioden hos dem med icke-resorberande suturer, men bara under en månad hos dem med resorberande suturer.)

Det finns en del kommersiellt tillgängliga (men dyra) handledningar i smärtbedömning på DVD. En grundorientering ligger dock ute gratis på nätet: ”An introduction to Recognis-ing Post-Operative Pain in Animals” (http://www.ahwla.org.uk/)

Som kriterier på lidande – och ofta som avbrytningspunkt – använder ansökningar till de djurförsöksetiska nämnderna ofta formuleringar som ”stillasittande”, ”ovårdad päls”, ”viktnedgång” (med för olika försöksledare starkt varierande procenttal) o.s.v. Sådana kriterier återkommer, mer eller mindre nyanserade, i bedömningsscheman som Mortons Score sheet och K.I.-mallen (se nedan).

Men sådana schablonuttryck kan medföra at maskorna i bedömningsnätet blir alltför grova, och att bedömaren inte observerar otvetydiga med kanske subtila tecken på lidande.

Johnny Roughan och Paul Flecknell vid universitet i Newcastle videofilmade, kodade och analyserade 1�0 olika slags beteenden hos råttor med olika grader av lidande efter bukopera-tioner. Därmed upptäckte man tecken på smärta som man tidigare inte känt till: vissa typer av ryckningar i ryggen och sidan, ett slags vridande rörelser i sidan, en snabbt övergående ten-dens att falla fast djuret omedelbart återvinner balansen igen, och ett sätt att skjuta rygg som är typiskt just för buksmärtor (Roughan & Flecknell �001; Roughan �00�). Att tecken som dessa undgår även erfarna djursköttare och veterinärer förklarar en del av den stora spridning i bedömningen av djurs lidande som nämnts ovan.

Omsorgsfulla studier som denna bidrar alltså till vårt kunskap om råttors smärtbeteende (även om denna kunskap inte är särskilt spridd, särskilt inte i vårt land). Forskarna har också i viss mån studeratäven andra djursolag, men vi vet inte säkert i vilken utsträckning tecken som dessa också gäller möss, kaniner, marsvin o.s.v. Jämförelser mellan Fisher och Wistarråttor har dock visat att tecknen åtminstone inte är specifika för en viss råttstam.

Den fundamentala lärdomen av detta är att man inte ska begränsa sina iakttagelser till det fåtal aspekter av beteendet man av tradition brukar nämna som exempelvis avbrytning-skriterier.


168

Lika lätt som man missar tecken på lidande, kan man misstolka andra beteenden som tecken på välbefinnande eller åtminstone smärtfrihet. Att djuret börjar äta och dricka (för neona-taler: dia) efter t.ex. en operation kan vara yttringen av en basal, livsviktig drift som måste tillfredsställas även om det är påfrestande för djuret. Detta gäller t.ex. möss och råttor, som har snabb ämnesomsättning och (vilket särskilt gäller möss) måste äta och dricka ofta. En katt som har smärtor kan ändå spinna; positiva responser är inte uteslutna även om djuret samti-digt lider ( Baumans m.fl. 199�).

(Det är emellertid dessvärre att vanligt påstående i ansökningar om etisk prövning att djuren mår bra efter t.ex. en operation, eftersom de snart är uppe och äter och dricker.)

Ytliga tecken kan alltså lätt misstolkas, och det finns ett stort behov av kontrollerade, precisa metoder för bedömning av smärta och lidande – adekvata för djurslag, djurstam och sjukdomas-modell. Nedan följer några kriterier och metoder för att bedöma smärta och annat lidande. Se också avsnit-ten om avbrytningspunkt nedan.

Mätningar

Att mäta smärta direkt är dessvärre omöjligt. Vi kan mäta ”smärtim-pulsers” styrka och hastighet, d.v.s. olika aspekter av nociceptiva retnin-gar (kap �) och hur signalen löper in i hjärnstam och mellanhjärna. Men

hur detta upplevs av individen är en annan sak. Här är vi, konstaterar t.ex. Loeffler (199�), inne på den subjektiva sinnespsykologins område, och då är det inte längre möjligt att göra några naturvetenskapligt precisa konstateranden.

I stället, förklarar Loeffler, måste man studera djurets beteende (d.v.s.: avvikelser från dess normala beteende) för att bilda sig en uppfattning om smärtans intensitet. Han betonar att man måste känna till både artens och helst också individen väl för att kunna tolka dess art-specifika och individuella beteende korrekt, och referar ett antal exempel på beteenden som är tecken på smärta.

Samtidigt finns det dock lidande av annat slag än smärta, och där alltså inga smärtrecep-torer är inblandade. Här är alltså inte ens elektrofysiologiska mätningar av nervimpulser av något värde. Däremot kan man t.ex. försöka mäta olika slag av stresshormoner. Problemet är bara hur man ska göra det utan att djuret stressas av själva mätningen.

Men trots allt finns det flera olika aspekter man kan mäta objektivt, och som sedan – om man bedömer dem rätt – kan ge en uppfattning om djurets lidande.

MatSmågnagare som försöksdjur utfodras vanligen ”ad.lib.”, d.v.s. ad libitum; de har fri tillgång till mat och vatten och får äta så mycket de vill. Detta beror inte på att detta är hälsosammast

Den här musen har en mycket ovårdad och missfärgad päls. Den är avmagrad och skjuter rygg av smärta. Men den följer sin livsinstinkt: att äta.


169

för djuren, tvärtom. Labdjuren är under normala förhållanden påtagligt överviktiga, och djur som hålls på en begränsad diet lever i snitt ca �0% längre än om de har fri tillgång till foder. Orsaken till den generösa mattilldelningen är sannolikt ekonomisk: det är billigare att inte behöva kontrollera fodertilldelningen hela tiden.

Som ett kriterium på avbrytning, eller att djuret lider, anges ibland ”minskat matintag”. Det finns flera problem med detta.

♦ Djurenförvarasoftastigrupp.Fråganhurmanskaavgöraettenskiltdjursmatintagbliroftastobesvarad.

♦ Desmågnagaredetoftastärfrågaomäterhuvudsakligenpånatten(råttor,t.ex,äter70–85 % av sin föda då), när ingen observerar dem.

♦ Matintagochfysiskaktivitetärintepålitligaindikatorerpåsmärta,eftersomdehämmas resp. stimuleras av opioider (Flecknell och Liles 1991; fr.a. Liles och Flecknell 1992a). Detta är ett av problemen med buprenorfin (Temgesic), till exempel.

♦ Matintagetskiljersigmycketstarktmellanolikaindivider.Enstudiekonstateradeatt det hos vuxna Sprague-Dawleyråttor (hanar) kunde variera från 21 till 32 g/dag, ochkroppsviktenhosgenetisktidentiskaB6C3F1mössvarieradefrån30till48gram (Tooth och Gardiner 2000; tydligen p.g.a. individuella matvanor). Dessutom finns det många faktorer utöver metabolismens krav som styr matintaget: matens smak,yttertemperatur,socialaförhållandenm.m.

♦ Förattkontrolleramatintagetindividuelltmåstedjurenhållasisolerade,helstienmetabolismburföratthindrademattätasinavföring.Bådeisoleringochmetabolismburärdockstressandefördjuren,ochkrävergodamotiveringarförattkunnaaccepteras.

Det faktum att djuren äter, t.ex. sedan det vaknat upp efter en operation, behöver inte vara ett tecken på att de inte känner smärta. Sådana påståenden är emellertid vanliga i ansöknin-garna.

En mus med dess snabba metabolism måste äta ofta för att inte dö, även om den är sjuk och har smärtor. Ett större djur kan ha råd att avstå från mat i samma situation. (t.ex. Fleck-nell i Baumans 199�?).

Samma sak gäller även andra smågnagare. I ett smärtexperiment lät man råttor gå igenom en levertransplantation utan någon som helst smärtlindring. De fick dessutom sina inälvor manipulerade för att säkerställa att de hade ordentliga smärtor sedan de vaknat ur narkosen. Under veckan efter operationen hade de också förlorat ca 10% i vikt (de var inte tillbaka på normalvärde förrän efter ca två veckor), och deras aktivitet var naturligtvis påtagligt mins-kad. De var emellertid uppe och åt redan �0 minuter efter uppvaknandet, vilket gällde även de grupper som fick mat med en starkt syrlig lukt som de senare utvecklade en aversion mot (Jablonski och Howden �00�.)

Även stora djur kan börja äta omedelbart i en motsvarande situation. Exempelvis kan hästar, som genomgått en mycket smärtsam kastration, börja äta omedelbart (Benson i Bau-mans m.fl 199�).

Det kan också vara så att vissa preparat, exempelvis en del smärtstillande medel, i sig stim-ulerar djurens aptit utan att denna effekt nödvändigtvis är tecken på smärtlindring (Baumans m.fl. 199�).


170

ViktOfta pekar forskarna på att djuren mår bra, eftersom man väger dem regelbundet och det inte finns några tecken på viktnedgång efter t.ex. olika ingrepp eller annan behandling.

Ferber m.fl. 1999 illustrerar det missvisande i denna slutsats. I hans studium av hur en rad olika adjuvanser påverkade möss kunde man inte se något anmärkningsvärt i viktkurvan för varje enskild mus. Om man däremot tittade på hur kurvan för genomsnittsvikten för hela den grupp djur som testades för en viss adjuvans/antigenkombination såg man en påtaglig nedgång i viktkurvan efter varje injektion – minst efter den första boosterinjektionen, större efter den andra, störst efter den första (grund)injektionen.

Problemet är att det enskilda djurets viktminskning vid dessa tre tillfällen försvinner i djurets individuella, naturliga viktvariationer från den ena dagen till den andra. Ritar man en kurva över alla djurens genomsnittliga viktvariationer syns det emellertid tydligt.

Det finns f.ö. två principiella problem med att använda en stigande viktkurva som vär-demätare på djurets välbefinnande (Jansen och Hendriksen 199�):

♦ Ävenomenavbrutenviktökningellerenviktminskningtyderpåattdjuretharproblem, är det ingenting som säger att djurets välbefinnande är tillfredsställande bara därförattviktkurvanökarigen.

♦ Viktkurvan kan inte användas som indikator på välbefinnande i sådana fall där den påverkasavandrafaktorersomexempelvistumörtillväxtellerascitesproduktion.

TelemetriEtt effektivt sätt att objektivt mäta djurens tillstånd är med hjälp av telemetri. Det bygger på att man opererar in en liten kombinerad mätare och sändare, inte mycket större än filtret på en cigarett, i djuret. Den sänder sedan signaler som informerar om t.ex. blodtryck. puls, temperatur m.m. (Kramer m.fl. �000; Kramer m.fl. �001) Denna teknik har flera fördelar ur djurskyddsynpunkt:

Den tillåter djuret röra sig fritt, utan att hämmas av katetrar eller yttre mätinstrument.Vid exempelvis toxikologiska studier får man lätt en bra uppfattning om djurets hälsotill-

stånd. Ett konkret exempel är att djuren inte behöver bli allt sjukare för att sedan i bästa fall hinna avlivas innan det ändå dör i sviterna efter den förgiftning som försöket vill undersöka. Döden som slutpunkt är nu onödigare än någonsin.

Fördelen ur vetenskaplig synpunkt är att man slipper hantera och behandla (ev. söva, o.s.v.) djuren på olika sätt för att få mätresultat. Sådan hantering kan påverka fysiologiska funktioner, orsaka stora variationer i försöksresultaten, och i sista hand orsaka felaktiga slut-satser, påpekar Kramer m.fl. (�001). (Denna rapport slutar med att till fullo stödja uttalandet ”Telemetry is the truth!”)

Metoden har emellertid också nackdelar:Den kräver ett smärre operativt ingrepp, vilket är påfrestande för djuren.Mortaliteten hos djuren ökar. I en undersökning där man jämförde två i övrigt identiska

grupper möss som man gett en svår infektion var dödligheten 9�% i gruppen med transpon-drar men 70% i gruppen utan. Obduktionerna antydde att detta kunde bero på blodförgift-ning som stimulerats av den inopererade transpondern, men den extra hanteringen av djuren och påfrestningarna i samband med operationen kunde också spela in (Warn m.fl. �00�).


171

Eftersom alla sändare normalt använder samma frekvens kan man normalt inte ha flera djur med telemetriutrustning i samma bur (såvida man inte utifrån kan slå av och på enskilda sändare och göra avläsningar av individuella djur vid olika tidpunkter). Däremot kan man naturligtvis låta djur med sådan utrustning leva tillsammans med andra djur i en normal, social grupp. Att isolera djur med telemetriutrustning är onödigt och förkastligt (se Morton �00�, nedan).

Detaljerade råd om hur man ska använda telemetri för att hålla antalet djur litet som möjligt och orsaka dem minsta möjliga lidande finns i rapporten Morton m.fl. �00� och �00�. Del A tar bl.a. upp försöksdesign, val av utrustning, hur och var apparaturen ska plac-eras, kirurgi, återanvändning av djur, hur apparaturen avlägsnas och djurens återanpassning, telemetri och vilda djur, vetenskaplig redovisning, och hur man följer den tekniska utveck-lingen. Del B behandlar själva djurhållningen och diskuterar bl.a. grupphållning, hur man väljer individuella försöksdjur och skapar lämpliga, stabila grupper, hur djuren återanpas-sas efter undersökningens slut, och långtidsundersökningar. (Beträffande den sista punkten menar gruppen att man – i konflikten mellan människans önskemål om långa studieperioder och djurens intressen – måste beakta djurens behov att få återgå från den telemetriska un-dersökningssituationen till ett (relativt sett) mer humant liv där det har större möjligheter att utöva sina normala beteenden. Man får heller aldrig försöka minska antalet använda djur genom att använda ett litet antal djur under långa tidsperioder, om detta orsakar lidande som t.ex. beteendeproblem. Rapporten betonar också starkt att det absolut inte finns någon anled-ning att isolera djur i telemetristudier eller att inte låta dem leva i en stimulerande miljö.”

”Stresshormon”Ett vanligt sätt att försöka mäta stress hos laboratoriedjur är att undersöka mängden av vissa typer av hormoner som utsöndras av binjurebarken, s.k. kortikosteroider. Ju större sådan utsöndring, desto större stress. Detta kan ibland vara ett värdefullt tecken på djurets tillstånd, men det finns många felkällor, t.ex.:

(1) Dessa hormonnivåers basvärden kan variera med t.ex. dygnsrytmen, och det finns också stora individuella variationer.

(�) Stresshormoner utsöndras även av de mest angenäma orsaker (lek, kopulation m.m.). (�) Det är ju blodprov man analyserar, och det kan vara svårt att ta sådana utan att djuret

bli stressat av själva hanteringen och provtagningen. (�) Hormoner av olika typer kan ta mycket olika tid på sig att reagera på en störning

(stressor): vissa responser kan komma sekundsnabbt, medan andra som kräver mer komplic-erade omvandlingsprocesser kan ta upp till två dygn på sig för att synas, och då har kanske själva stressorn försvunnit för länge sedan.

(�) Hormonnivåerna skiljer inte alltid mellan akut och kronisk stress. Glukokortikoider som t.ex. kortisol är ofta bra indikatorer på akut stress, men vid kronisk stress sjunker de efter högst några timmar ner till normalvärden fast djuret fortsätter att vara stressat (Pihl och Hau �00�). Att immunoglobulin A (IgA)-nivån sjunker kan däremot vara ett tecken på kronisk stress (IgA-nivån sjunker också hos studemter under tentamensperioderna; Skandakumar m.fl. 199�). Vid en undersökning av stress hos hundar visade det sig att de som hade sjunk-ande IgA-värden i saliven också visade beteendemässiga tecken på stress (Skandakumar m.fl. 199�).

Allt detta är i och för sig välkända förhållanden, men trots detta används ibland nivåer av stresshormon som indikator på stress, eller frånvaro av stress, på ett sätt som gett anledning


17�

Naturliga förändringar under dygnet i kroppstemperatur, puls, och tre ”stresshormoner” (adrenalin, noradrenalin och kortikosteron) hos vuxen Wistarråtta (hane). Tiden 12–24 är den mörka perioden då djuren är aktiva. Siffrorna till höger (39,4°C o.s.v.) visar som jämförelse maximinivåerna under 15 minuters fixering. (Koolhaas 1999)

till kritiska diskussioner i facklitteraturen.

LABORASLABORAS (Laboratorium Animal Behaviour Observation, Registration and Analysis system) är ett mekaniskt system som automatiskt registrerar en rad olika beteenden hos smågnagare i ensambur: då de flyttar sig i buren, sover, klättrar, putsar sig, äter och dricker (Bulthuis m.fl. 1997). Resultatet presenteras i form av grafer och tabeller. Själva apparaten består av en platt-form, som buren står på och som tar emot impulserna från de olika rörelsemönstren. Med LABORAS kan man både natt och dag göra detaljerade jämförelser mellan djurens beteende under olika omständigheter. Exempelvis har man med hjälp av LABORAS kunnat konstatera smärtbeteenden (minskad rörlighet) hos råttor ännu ett dygn efter orbitalpunktion, vilket man inte lagt märke till då man bara rutinmässigt observerat dem (under dagtid) (Herck �000). Samma sak har man konsterat hos möss efter svansbiopsi (Puustinen �00�).

AnsiktsuttryckNär det gäller människor har antropologerna visat att vårt minspel i samband med vissa fun-damentala upplevelser (t.ex. glädje, överrakning, räddsla, vrede, avsmak, sorg) är kulturellt universella och rimligtvis medfödda (Ekman 1977). Detta gäller också smärta. Om sådana


17�

uttryckssätt ligger djupt bevarade i vårt biologiska arv, vore det inte otänkbart att även djur har en viss förmåga att uttrycka känslor och reaktioner via ansiktet och inte bara genom kroppsspråket i allmänhet.

Darwin hävdade redan 187� (Darwin 1999) att åtminstone vissa djurslag kunde uttrycka känslor genom olika ansiktsuttryck. Modern forskning har visat att sådana kroppsuttryck kan användas som indikator på smärta hos försöksdjur.

Langford m.fl. (�010) placerade möss i en liten plastlåda och utsatte dem för olika smärt-samma stimuli samtidigt som de filmades. På grundval av detta material kunde de upprätta en ”mouse grimace scale” (MGS) med fem kriterier på smärta:

1. Orbital tightening. Ögat dras eller knips ihop.�. Nose bulge. Huden på nosryggen rundas till en liten bula.�. Cheek bulge. Kindmuskeln (mellan ögat och morrhåren) spänns till en liten bula.�. Ear position. Öronen rör sig utåt och bakåt, eller de får en liten vertikal ås som bildas

då öronspetsarna läggs bakåt. �. Whisker change. Morrhåren läggs antingen bakåt (intill ansiktet), eller framåt (står rätt

ut); de kan också föras tätt ihop.(I de flesta av dessa fall kunde man också konstatera en tydlig piloerektion.) Illustrationen visar dessa fem uttrycksdimensioner på tre nivåer: normalläge (smärtfri),

tämligen framträdande, starkt framträdande. Särskilt då kodarna studerade filmupptagningar gjorda med hög upplösning var korrelationen mellan ansiktsuttryck och smärta mycket hög.

Man tillämpade testskalan på olika smärtsamma stimuli och jämförde utfallet då mössen utsattes för detta under olika långa tidsperioder. Då framträdde flera skillnader. De tydligaste

Exempel på LABORASdiagram. (Råttan putsar sig, äter, dricker ur en vattennippel, vilar, står upp och spanar, förflyttar sig, klättrar.)


17�

tecknen fick man för smärtor som pågick ca 10 minuter–� timmar. Tecknen var också tydligare för smärtor i de inre organen och i led-erna är för mer ytliga skador. Kraft-igt lidande som förekommer i olika smärttester (som t.ex. att injicera magnesiumsulfat, ättiksyra, forma-lin m.m. i buken, injektion med det retande ämnet zymosan i fotsulan, urinblåseinflammation med hjälp av injektion av cyklofosfamid, liksom bukoperationer utan sövning eller smärtlindring, o.s.v.) var tydligt av-läsbart i mössens ändrade ansiktsut-tryck.

Som man kunde vänta speglade mössens ansikten också det ökande lidandet vid ökad dosering av smärtande preparat, som t.ex. den cyklofosfamid-inducerade urinblå-seinflammationen eller då man inji-cerade zymosan i lederna.

Till de viktiga iakttagelserna hörde att mössens yttre beteende inte ändrades vid zymosaninflam-mationen, men det ändå orsakade lidande framgick av att ansiktsut-trycket och att de drabbades av hyperkänslighet vid beröring (al-lodyni). Alltså en påminnelse att ytliga iakttagelser av kroppspråk och andra tecken inte alltid avslöjar om djuret lider av smärta eller inte

Författarna konstaterar sam-manfattningsvis att deras kodningssystem, MGS, har hög precision, hög validitet och reliabil-itet, och därför kan användas som instrument för att bedöma smärta hos bl.a. labbdjur. På begäran sänder de också en detaljerad utbildningshandbok i systemet.

VokaliseringAtt djur ger ifrån sig ljud – piper, t.ex. – behöver inte innebära att det har ont. Då man lyfter upp en mus kan pipa till av ren överraskning. Å andra sidan har vi svårt att bedöma särskilt smågnagares ljud, eftersom de i huvudsak använder frekvenser som ligger långt över vad det mänskliga örat kan uppfatta.

Laboratorier som har lust och råd kan dock numera köpa en utrustning som fångar upp frekvenser i området �0–100 kHz och transponerar ner ljuden till ett läge där vi kan uppfatta


17�

dem och bedöma eventuella skillnader och mönster i olika situationer. (Om man kompletter-ar utrustningen med en konventionell mikrofon täcker man också frekvenser ned till �0 Hz.)

Men sådana hjälpmedel är ännu inte vanliga på laboratorierna, och forskningen om vilken information som finns i smågnagarnas ljud är ännu rätt ofullständig. Därmed har vi alltså två problem: vi kan bara höra en liten del av djurens vokaliseringar, och vi är inte så bra på att tolka ens det lilla vi hör (även om en del forskare informellt hävdar att dessa ljud inte in-nehåller någon särskilt användbar information).

Därför är det t.v. oftast de för oss hörbara ljuden i mössens och råttornas allra lägsta lju-domfång man använder sig av, som t.ex. då man i en studie skulle undersöka akupunkturens ev. smärtstillande effekt på råttor. Det första problemet var att ge olika råttor samma smärta. Man brände dem då med en het lampa och använde deras pip av smärta som smärtmätning; de som vid upprepade försök gav ifrån sig vad man bedömde vara ”samma” pip användes till försöket (ref. i Wedholm �00� s. �). Och då man t.ex. i en ansökan om ett smärtförsök i Lund �001 skulle använda ”vokalisering” som avbrytningspunkt tänkte försöksledaren aldrig på andra ljud än dem han själv kunde höra; mössen kunde alltså tänkas ha reagerat ljudligt och länge långt före dess utan att någon (utom andra möss) märkt något.

Att på dessa sätt bygga på ljud som ligger inom människans hörbarhetsområde innebär dock att man grovt felbedömer de signaler djuren ger ifrån sig. Då man i ett försök jämförde ultraljud från råttor som fått en injektion av Freunds kompletta adjuvans i baktassen med råttor som fått samma injektion men också fått smärtlindring, fann man att råttorna i båda fallen reagerade med ljud som huvudsakligen låg över �0 kHz och i några fall gick över 100 kHz. De råttor som fått smärtlindring vokaliserade emellertid i mindre utsträckning än de som enbart fått FCA, och det dröjde dessutom längre innan de alls började ge ljud ifrån sig (Nicholson �00�).

Ett par av de vanligaste ljud råttor ger ifrån sig inom ultraljudområdet är ett kort ”utrop” i frekvensområdet �0 kHz, och det s.k. ”långa” ropet i �� kHz-området. Medan det förra varar endast några millisekunder, kan det senare vara upp till ca tre sekunder långt. Ljud som dessa kan man beskriva ur olika synpunkter: längd, frekvens och frekvensändringar, upprepningar, och allehanda mönster som kan bildas av dessa parametrar.

Att mer precist tolka dessa ljudmönster är dock en annan sak. Det långa ropet används t.ex. av vuxna råttor i en rad olika situationer: då de signalerar undergivenhet inför en råtta som är högre i hierarkin, vid ejakulation, då de skilts från sin grupp, då de hotas av något rovdjur, och i olika smärtsamma eller obehagliga situationer (Sales �00�). Vad ropet betyder måste alltså tolkas i ljuset av en rad andra faktorer. Dessutom vet vi mycket litet dels om den nödvändiga baskunskapen – d.v.s. råttornas ljud under naturliga förhållanden – och dels om eventuella skillnader mellan t.ex. olika stammar.

Trots detta borde dock det lilla vi nu vet, tillsammans med de tekniska möjligheter vi har att fånga upp råttornas olika ljud och transformera dem till vad som hörbart eller avläsbart för oss, kunna bidra till vår bedömning av djurens situation.

Bedömningsscheman (”score sheets”)

Det finns som synes många förslag på aspekter att observera då man bedömer ett djurs hälso-tillstånd. Av diskussionen kan man dra två viktiga slutsatser:

I. Kliniskaobservationerbörkombinerasmedobjektivatester


176

Denna punkt illustreras av en lista på aspekter att uppmärksamma vid en översiktlig, allmän screening (ur ”The assessment and control of severity of scientific procedures…”:

(1)Förändringarikroppsviktochtillväxtkurva(2)Matochvattenintag(3)Beteendeförändringar–sömn,putsning,undersökning,utseende(4) Motorik, förflyttning – rightening reflex (”rättningsreflex”, d.v.s. djuret vänder sig

rättsedanmanlagtdetpårygg),klättringsochgripförmåga(5) Specifika reflexer – muskeltonus, pupillrespons, kroppstemperatur(6)Neuromuskuläraresponser,responseridetautonmomanervsystemet(7)Laboratoriekonmtrolleravhematologiskaochbiokemiskaparametrar(8)Röntgendiagnostik

II. Detärmycketviktigtattdeförattvaraverkligteffektivamåsteskräddarsysförspecielladjurochspeciellasjukdomsmodeller.Lloyd och Wolfensohn (1999) betonar att ”många forskningsprojekt orsakar förändringar

i endast ett organsystem, och och i sådana fall är ett allmänt bedömningsschema är inte till-räckligt känsligt för att notera specifika tecken på ohälsa”, och illustrerar vikten av detta med några konkreta exempel.

Det är därför angeläget att alla erfarenheter som är användbara som underlag för sådana bedömningsscheman publiceras, och att man inför ett försök kontrollerar i litteraturen om något har publicerats på området som gör det möjligt att konstatera lidande på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta är ett krav på försöksledaren som ställs i ansökningsblankettens p. �, ”andra metoder, med eller utan användning av djur, för att uppnå syftet med försöket”. Enligt DL 19§ får ju ett djurförsök inte utföras om det kan göras på ett skonsammare sätt, exempelvis genom en tidigare avbrytningspunkt.

Ett illustrerande exempel på en sådan specifik kombination av kliniska tecken gäller test av erysipelasvaccin på gris. Erysipelas är en bakterie som orsakar allvarliga problem för svin-farmare världen över, men också drabbar t.ex. får och höns. (Det är dessutom en zoonos som kan drabba slaktare, fårfarmare och vetrinärer.)

Vid detta test drabbas de oskyddade kontrolldjuren av ett mycket svårt lidande: hög fe-ber, apati, stora hudskador, och så småningom död. Det visar sig emellertid att försöket utan nackdel kan avbrytas under någon av följande omständigheter:

(a) hudreaktion vid injektionsstället i kombination med förhöjd kroppstemperatur med två grader; eller

(b) grisen har mycket höjd kroppstemperatur, magrar och ligger stilla, dock utan hudreak-tioner.

Även detta innebär naturligtvis ett lidande, men det är åtminstone betydligt mindre än under traditionella testförhållanden. (Johannes m.fl. 1999; �00�.)

Den viktiga konferensen Humane Endpoints in Animal Experiments for Biomedical Re-search (bidragen tillgängliga i tryck 1999 eller på http://www.lal.org.uk/endpoints.php) gav flera konkreta exempel på skräddarsydda bedömningsscheman för olika sjukdomsmodeller.

I app. 8 återges det bedömningsschema för smågnagare och kaniner som utarbetats vid Karolinska institutet (det används bl.a. av Stockholm N:s djurförsöksetiska nämnd). Det har


177

sitt ursprung i ett bedömningsschema som användes för en speciell sjukdomsmodell (neu-rokirurgi som involverade ett litet borrhål i skallen på råttor; Hampshire m.fl. �001 – det är också därifrån det en smula egendomliga poängsystemet kommer) men har senare utvidgats till att omfatta fler aspekter än de ursprungliga fem (attityd, porfyrin/”röda ögon”, hållning, vikt och aptit). Ett sådant schema kan vara till hjälp vid en första bedömning, men kan alltså inte ensamt användas för en klassificering av ett djurs tillstånd. Alltför många parametrar saknas, som kanske skulle ge avgörande information om djurets hälsostatus.

Idén att samtidigt få en systematisk beskrivning och en samlad bedömning av djuret med hjälp av ett ett bedömningsschema lanserades först av David Morton och Paul Griffiths 198�. De delade upp bedömningen i tre steg: iakttagelser (a) på avstånd av djurets beteende, (b) hur djuret interagerade med människan, och (c) klinisk undersökning. Bedömningen bestod av ett antal frågor/punkter (varje fråga på en rad, under varandra) som kunde besvaras med ja eller nej. Svaret markerades med en bock i en ruta. Nästa iakttagelseomgång resulterade i en ny kolumn (märkt med ett nytt klockslag eller datum) med tomma eller bockade ru-tor intill den förra. Vartefter schemat fylles i med flera iakttagelseomgångar var det lätt att se hur det enskilda djurets hälsotillstånd utvecklades. Här kombinerades alltså den systematiska beskrivningen med en tidsaspekt.

Redan i denna första artikel betonade författarna att det generella schemat måste byggas ut och ges speciella utformningar beroende på sjukdomsmodell, djurslag o.s.v. Både David Morton själv och många andra författare har sedan presenterat både kritik, kompletteringar och olika specialiserade scheman.

En annan typ av bedömningsschema är den s.k ”K.I.-mallen” (bil. 7). Denna rekommen-deras ibland som ett slags slagruta för att avgöra när ett djurs lidande är så stort att det bör tas ur försöket, d.v.s. när man nått avbrytningspunkten. Och den är otvivelaktigt till stor nytta på så sätt att då den säger att ett djur ska tas ur försöket är också gränsen nådd, och kanske överskriden, för det djuret. Det finns flera liknande bedömningsscheman; ett exempel är Bio-vitrums schema (bil. 8). Tanken är att man med deras hjälp lätt kan ange avbrytningspunkten som ett visst poängtal.

Det finns dock fyra slags invändningar mot dessa slags scheman som gör att man endast ska använda dem med stor försiktighet. (Särskilt en mekanisk tillämpning av K.I.-mallen kan orsaka djuren lidande, om den används som enda kriterium på avbrytningspunkt.)

♦ Deriskerarattintesedeteckensomäravbetydelseijustdenaktuellasjukdomsmodellen.

Exempelpådekatastrofalaföljdernaavattmanförlitarsigpåenfastuppsättning bedömningskriterier är studierna av Beynen m.fl. (se ovan under ”Myten omdensäkrabedömningen”).DekriteriersommandärkonstateradevarotillräckligavarhuvudsakligendesammasomiK.I.mallen,ochBeynenskritikdrabbardenilikastorutsträckningsomMortonsbedömningsscheman.

♦ Subtilateckenpålidandeblirobeaktadeomuppmärksamheteninriktaspåettfåtal,tydligatecken(se”Hurkännermanigensmärtahosettdjur?”ovan).

♦ Demänskligabedömarnasslutsatserskiljersigibetänkligthöggradochärdärmedintepålitliga.(Seävenhär”Mytenomdensäkrabedömningen”.)

♦ Teckensomstillasittande,attdjuretskjuterryggochliknandesignalerarattdjuretlider. Strävan bör givetvis vara att finna kriterier för bedömning av djurets hälsa


178

ochprognossomintekräverattdjurenförstutsättsförlidande,utansomkankonstateraspåetttidigarestadium.Exempelpåsådanakriterierföljerinästaavsnitt.

Avbrytningspunkt

Att förutsäga döden

Animals obviously in pain or showing signs of severe distress should be humanely killed” (OECD Guidelines for testing of chemicals 420, 423, 425)

Severe pain, suffering, or death are to be avoided as endpoints (OECD Guidance document on the recognition, assessment, and use of clinical signs as humane endpoints for experimental animals used in safety evaluation)

Betydande smärta, betydande lidande eller att djuret självdör ska undvikas som av-brytningspunkt (DFS �00�:�, L��)

How do I determine humane endpoints for my study?? 1. severe pain, fear or suffering is illegal 2. for certain types of experiments there are legal requirements 3. experience (your own or that of other researchers) 4. THINK (Østergaard �008)

Att använda döden som slutpunkt vid toxicitetstester och liknande har kritiserats ur inte bara humanitära utan också vetenskaplig synpunkt. Det senare beror på att döden ofta inte står i ett direkt samband med de variabler man är intresserad av (t.ex. toxiciteten hos ett ämne eller effektiviteten hos en viss terapi), utan beror på sekundära orsaker. Djuren kan t.ex. vara så medtagna att de inte orkar äta eller ens dricka ordentligt, varför deras tillstånd förvärras av näringsbrist, uttorkning, ökad viskositet hos blodet och slutligen hjärtsvikt, d.v.s. död (Draft guidance document... 1999, annex 7, s. ��).

Då djuren utsätts för sjukdomar som leder till döden kan alltså en alltför sen avbrytning-spunkt orsaka ett svårt lidande eller självdöd (en egendomlig term: de “självdör” ju inte, utan dödas som ett resultat av de åtgärder de utsatts för). Därför måste avbrytningspunkten anges med största möjliga precision.

Enligt DM:s föreskrifter och allmänna råd (DFS �00�:�, 1 kap. �§) är avbrytningspunk-ten ”den planerade gränsen för ett djurs lidande som föranleder att djuret av djurskyddsskäl tas ur ett försök oavsett om försökets slutpunkt uppnåtts”, och � kap 11 § föreskriver att ”betydande smärta, betydande lidande eller att djuret självdör ska undvikas som avbrytning-spunkt”. Det åligger försöksledaren att ”särskilt överväga, motivera och beskriva” denna av-brytningspunkt, hur bedömningen av smärta, obehag eller annat lidande för djuren ska göras, och hur tillsynen av djuren under och efter försöket ska utföras (� kap. 10§).

OECD:s Test Guidelines har genom åren skärpt sina krav på eutanasi för djur som lider. 1980-talets riktlinjer var ännu ganska vaga, men under senare delen av 1990-talet börjar man använda starka formuleringar: ”Animals obviously in pain or showing signs of severe distress


179

should be humanely killed” (Guidelines ��0, ��, ��). Och i sitt Guidance document on the recognition, assessment, and use of clinical signs as humane endpoints for experimental animals used in safety evaluation (�000) <http://www.olis.oecd.org/olis/2000doc.nsf/LinkTo/env-jm-mono(2000)7> anger man som ”guiding principles” bl.a.:

• Severepain,suffering,ordeatharetobeavoidedasendpoints• Theearliestpossibleendpointsthatareindicatorsofdistress,severepain,orim

pendingdeaththatshouldbeusedasindicationsforhumanelykillingtheanimalsshouldbedeterminedpriortotheaninmals’reachingamoribundstate.(s.12)

Detta är alltså samma bestämmelser som införts i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter. Samma förbud mot dödsförsök, d.v.s. att använda döden som slutpunkt, finns naturligtvis

även utanför Europa. Exempelvis föreskriver American Association for Laboratory Animal Science i sina ”Position statements”:

Death should be avoided as an endpoint for animal experiments. Alternatives such as behavioral changes, fluctuations in body temperature, body condition, and weight-loss patterns should be sought and implemented.

Till detta fogas en rad litteraturhänvisningar som beskriver hur man kunnat tillämpa tidiga avbrytningspunkter i olika slag av försök (AALAS �00�).

Var ligger gränsen för djurens lidande?

Frågan är: sätter regelverket ett tak för djurens lidande eller inte? Har nämnden rätt att efter eget gottfinnande godkänna försök som utsätter djuren för svåra lidande, om syftet enligt DL �1 § är gott?

Denna fråga är naturligtvis viktig. Och svår att besvara entydigt, eftersom regelverket före-faller ge dubbla budskap:

(1) På ansökningsblankettens första sida ska försöksledaren ange hur svårt lidande försöket väntas medföra. Blankettens indelningen i tre svårighetsgrader konstruerades av CFN:s s.k. smärtutredning (Smärta och andra obehag i samband med djurförsök m .m. �000). Kriteriet på den svåraste nivån, ”avsevärd svårighetsgrad”, är ”Försök där djuren löper risk för avsevärd smärta och/eller andra obehag som inte alltid är möjlig att eliminera ens med goda kunskaper och tekniker hos användarna”. (Se också ”Anvisningar för blankettens ifyllande”.)

Men avbrytningspunkten ska sättas innan djuren känner ”betydande smärta” eller ”bety-dande lidande”, och innan djuren dör av försöket (DFS �00�:�, saknr L ��, � kap. 11§)

”Avsevärd smärta”, som är den tredelade indelningens högsta kategori, har ingen defini-erad övre gräns. ”Avsevärd smärta” måste rimligtvis innebära att djuret känner en ”betydande smärta” eller ”betydande lidande”.

Detta borde innebära att ett försök med svårighetsgrad � aldrig ska accepteras.

Redan innan de bindande bestämmelserna (L ��) kom till fanns f.ö. ett övre tak för vilken smärta ett djur kunde utsättas för:

“Ett bedövat försöksdjur som kan få svåra smärtor när bedövningen upphör skall, innan bedövnin-gen upphört att verka, behandlas med smärtstillande medel eller, om detta inte är möjligt, omedel-


180

bart avlivas utan onödigt lidande” (SJV:s föreskrifter om uppfödning, förvaring, tillhandahållande och användning m.m. av försöksdjur (SJVFS 1998:�0, � kap (Åtgärder i samband med avslutan-det av ett djurförsök m.m.), 1§) beslutade i samråd med CFN.)

Klassificeringens ”avsevärd smärta” innebär naturligtvis de ”svåra smärtor” som inget djur ska behöva leva med.

(�) DF ��§ säger: ”Innan ett djur av djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar används i djurförsök skall djuret bedövas, om användningen kan medföra fysiskt eller psykiskt lidande. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med använ-dningen eller om bedövningen skulle orsaka mer lidande än användningen i sig, får använd-ningen dock ske med ofullständig bedövning eller utan bedövning. I sådana fall skall, i den utsträckning det är möjligt, smärtstillande eller lugnande medel användas för att begränsa djurets lidande, så att djuret inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande.”

Detta innebär alltså inte något absolut tak för djurets lidande, eftersom hänsynen till försöket har prioritet: ”Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet”. Den djurförsökse-tiska nämnden är suverän när det gäller att bestämma vilket lidande ett djur ska utsättas för: ”Djur som används i djurförsök skall inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen, om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd” (DL �§). Nämn-den kan då, med hänvisning till DL �1§, motivera sitt beslut med att försökets betydelse up-pväger djurets lidande, och därmed acceptera att djuren utsätts för vilket lidande som helst.

Utomlands finns emellertid exempel på en mer humanitär syn. I den brittiska s.k. Ban-nerkommittens rapport om bioteknologi (Animal prodcedures committe report on biotechnology 2001) framhåller man en allmän och fundamental princip för arbetet som blivit ”widely ac-cepted”: ”Harms of a certain degree and kind ought under no circumstances to be inflicted upon an animal” (s. 1�).

Och den danska lagen om djurförsök tillåter visserligen att man kompromissar med grun-dregeln att djuret ska vara sövt under försöket; är detta inte förenligt med försökets syfte kan man nöja sig med att ge smärtstillande medel, så att ”smärta, lidande, ångest och varaktigt med” undviks i största möjliga utsträckning. Men när det gäller den högsta graden av lidande sätter man ett absolut tak: Djuret får inte uppleva ”stark smärta, annat intensivt lidande eller intensiv ångest” (Lov om dyreforsøg � kap. 7§ st. �).

Hur bestämmer man avbrytningspunkt?

I avsnittet ”Hur ser man hur djuret mår?” ovan presenterades olika sätt att bedöma djurets lidande eller välbefinnande. Några av dem tycks vara särskilt vanliga då försöksledare bestäm-mer avbrytningspunkt i ett djurförsök.

Det enklaste, ”Nedsatt allmäntillstånd”, är så grovt och oklart att det är oanvändbart. Om forskare och tillsynsmöjlighet ska ta det på allvar innebär det att många, kanske de allra flesta, djurförsök omedelbart skulle avbrytas. Oftast ingår det ju i försöket att försämra djurets allmäntillstånd. (Majoriteten av alla försök klassas i svårighetsgrad �, vilket kan innebära smärtor och obehag ända upp till den gräns där de är så svåra att djuret måste avlivas.)

Ska man förutsätta att uttrycket innebär något annat än vad det faktiskt säger blir möj-


181

ligheterna för vitt skilda tolkningar oacceptabelt stora. Men nämnden ska inte överlåta avgörandet beträffande avbrytningspunkten till några anonyma personer, vars exakta kriterier inte redovisas. Kriterierna för avlivning måste vara så klart uttryckta att tillsynsmyndigheten kan avgöra om de följs eller inte.

Som alternativ används ibland i ansökningarna några allmänna kriterier på att djur lider: ”raggig” eller ”ovårdad” päls (vad skribenten egentligen menar är ofta oklart), stillasittande, viktnedgång eller onormalt låg viktökning (ofta anges ca 10–1�% lägre vikt än kontrollernas som avbrytningspunkt), ibland också kutryggighet (”kyfotisk kroppshållning”, vilket ofta är tecken på direkta smärtor i t.ex. buken).

Det förekommer att en ansökan räknar upp kanske �–� sådana kriterier och anger att djuret ska tas ur försök först när alla, eller t.ex. � av �, föreligger. Bilderna i detta kapitel, lik-som t.ex. Beynens m.fl. granskningar av bedömningsscheman (ovan), illustrerar emellertid att ett djur kan visa ett eller kanske ett par tecken på svårt lidande, medan det förefaller problem-fritt ur andra aspekter. Visar ett djur tecken på svåra smärtor eller annat lidande enligt något kriterium är detta därför troligen anledning till eutanasi, även om andra beteendeparametrar förefaller normala.

Ibland används, för ökad precision, något bedömningsschema. Ett sådant, som används vid KI i Stockholm och av några av de djurförsöksetika nämnderna, återges i bilaga 9; ett an-nat, mer utförligt och med mer specifika beskrivningar, i bilaga 10.

Värdet av sådana tumregler (som ”KI-mallen”) blir emellertid mindre ju enklare de är. Det är då nämligen stor risk att kriterierna inte fånga upp komplikationer som är specifika för det aktuella försöket. Därför är det ofta lämpligt att till de allmänna bedömningsmallarna lägga något eller några specifika kriterier för speciella sjukdomsmodeller; exempelvis när en cancersvulst nått en viss storlek eller vikt, när en fortskridande förlamning når framtassarna, när en polyartrit nått en viss poängsatt nivå, eller när kroppstemperaturen stigit eller sjunkit till ett visst värde (vid exempelvis toxicitetstester). Se exempel nedan, inte minst om me-kanismbaserade slutpunkter.

Vad är en bra avbrytningspunkt?Tänkande och metodiska aspekter i samband med att man bestämmer avbrytningspunkt behandlas i en viktig uppsats av Linda A. Toth: The moribund state as an experimental end-point (1997). Många författare har hänvisat till den under de senare årens diskussioner om ämnet. Huvudpunkterna är följande.

Toth börjar med en jämförelse med humanmedicinen, där man gjort olika försök att se säkra tecken på att en patient är döende. Allmänna kliniska, kvantifierbara kriterier (mots-varande ”score sheets” inom djurförsöksverksamheten) kunde möjligen ha ett visst statistiskt värde, men var knappast användbara när det gällde att bedöma en specifik individ.

Mer användbara var vissa specifika kriterier, särskilt i relation till speciella sjukdomstill-stånd. Exempel på sådana är de andningsproblem som ofta uppkommer då döden är nära, eller – vid cancersjukdom – snabb viktminskning, svårigheter att svälja, muntorrhet m.m. Ett exempel på klinikopatologiska variabler är att koncentrationer av inflammatoriska cytokiner kan konstateras vid dödliga tillstånd hos patienter med brännskador, blodförgiftning, malaria m.m.

Den osäkerhet som dock finns inom humanmedicinen borde vara betydligt mindre då det gäller djurförsök. Man vet när och med vilken styrka sjukdomen drabbat djuret. Djuren i ett försök är dessutom en ur de flesta synpunkter mycket homogen grupp. Att förutsäga ett


18�

oundvikligt dödligt tillstånd borde därför vara betydligt lättare.Toth är kritisk mot allmänna bedömningsscheman, där man försöker poängsätta olika

variabler (som i Mortons och andras ”score sheets”). Problemet är att de inte är fokuserade på en specifik sjukdomsmodell. Bedömaren måste därför ta ställning till variabler som inte är re-laterade till graden av lidande hos djuret. Systemet är tidskrävande, och att bedömaren måste bedöma irrelevanta variabler gör att han kan missa betydelsen av de relevanta. Kort sagt: för varje specifik situation måste man veta vilka variabler som är relevanta.

Ett exempel är råttor med tumörer som påverkar centrala nervsystemet. Det visade sig att dessa råttor ändrade vikt i tre faser: minskning då tumören planterades in och spred sig; en viktuppgång då råttorna föreföll vara i ett kliniskt stabilt tillstånd, och en viktnedgång som föregick döden. En statistisk analys visade att man exakt kunde förutsäga döden för råttor som förlorade i vikt 7 eller 8 dagar i följd. Med hjälp av denna kunskap kunde man i kom-mande försök avliva råttorna i god tid utan men för själva försöket.

Det är viktigt att det som visade sig vara av betydelse var en tidsfaktor i samband med den tredje viktändringsfasen. Däremot kunde variabler som graden av viktnedgång i procent räknat, eller minskad matlust, inte förutsäga om råttorna var döende eller ej. Alltså sådana variabler som schablonmässigt nämns som avbrytningskriterier i många ansökningar.

I andra studier kunde t.ex. blodanalyser och observerade ändringar i djurens sömnmön-ster användas som säkra tidiga tecken på att djuren (kaniner med allvarliga bakterieinfektion-er) var på väg att dö.

En central fråga är naturligtvis: lider djuren när de är döende? Eller är de så avtrubbade att de inte upplever något?

Frågan är särskilt viktig eftersom många djur verkar ha sjunkit ned i ett nästa koma-liknande tillstånd och reagerar inte på yttre stimuli – att man petar på dem, t.ex. Att avliva dem då tycks inte innebära någon förändring, framför allt ingen speciell lindring, i deras situ-ation.

Här kan man åter hämta erfarenheter från humanmedicinen. Det finns flera studier av patienter som befunnit sig i ett motsvarande tillstånd men sedan återhämtat sig. En förbluf-fande stor andel av dessa, som det föreföll livlösa, människor hade i själva verket varit mer eller mindre medvetna om omvärlden.

Svenska exempel är då på 19�0-talet välkände Rysslandskännaren Sven Vallmark och författaren Artur Lun-dkvist. Då man t.ex. analyserade den förres redogörelse för sina upplevelser under hans ”medvetslöshet” och försökte korrelera dessa med olika medicinska åtgärder, visade det sig att exempelvis sondmatningen innebar formliga skräckupplevelser för honom. – I radioprogrammet ”Samtal pågår” 0�10�� hade gästens hustru blivit mycket svårt skadad vid en trafikolycka och låg länge djupt nedsövd på sjukhuset. Mannen satt långa perioder bredvid sängen och sjöng för henne till gitarr. Sjukhuspersonalen uppmuntrade honom i detta, trots att kvinnan rimligtvis inte borde vara medveten om vad som hände; men de kunde konstatera att olika fysi-ologiska mätvärden ändrades till det bättre när han sjöng. Kvinnan själv hade efteråt inga som helst minnen av detta.

Toth jämför dessa människors, och motsvarande djurs, situation med att de är utsatta för en neuromuskulär blockering (ungefär som om de behandlats med curare). Följaktligen måste man skilja mellan att vara ”unaware” och att vara ”unresponsive”. Hon hänvisar till andra studier som bekräftar att även djur som kan förefalla ligga i koma i själva verket kan uppleva smärta och lidande. (Jfr om anestesi av neonataler genom hypotermi ovan.) Detta, konstat-erar hon, understryker vikten av en tidig avbrytningspunkt.

Ett annat problem gäller om djuren, då de är döende, kan få sin situation lindrad genom något slag av palliativ vård. Exempel på detta skulle vara att värma upp djuret då kropps-


18�

temperaturen sjunker, eller försöka tillföra vätska, föda eller näring då det visar tecken på ut-torkning och/eller viktförlust.

Toth avråder bestämt från detta, och stödjer sig då både på erfarenheter från humanmedi-cinen och på djurstudier. Sådana åtgärder kan snarare öka lidandet än motsatsen, och dessu-tom bidrar de oftare till att ytterligare förkorta livet än att förlänga det.

Allmänna och specifika kriterier

I ansökningarna förekommer olika slags kriterier för avbrytning:

♦ Allmännaomdömenutankonkretisering,t.ex.”uppenbartlidande”,”nedsattallmäntillstånd”m.m.

Sådanafrasermåstetolkasavobservatören,ochresultenkanskiljasigmycketstarktberoendepåbådeindividochtraditionpådetenskildalaboratoriet.Deärknappasttillnågonhjälpförveterinärerna,ochabsolutinteförkontrollmyndigheten.DessutomärdeinteförenligamedkraveniDjurskyddsmyndighetensföreskrifterochallmännarådomdjurförsök(L55)2kap10§.

♦ Konkretamenallmännakriterieridenmeningenattdeinteärspecielltkoppladetill det specifika försöket eller djurslaget, t.ex. ”viktnedgång >10%”, ”piloerektion”, ”vokalisering”,”minskatrörelsemönster”,”hopkuradställning”.

Liksom den första punkten innebär dessa i de flesta fall att djuren lider innan manvidtarnågonåtgärd.Närdetgåttsålångtattdjurenvisarsådanateckenärdeoftast rejält sjuka, och det finns all anledning att undersöka om det inte finns mer specifika kriterier som tillåter en tidigare avbrytningspunkt.

Kliniska tecken och beteenden

(Detta avsnitt utnyttjar bl.a. översikterna av Kuijpert och Walvoort 1991 och Foltz 1999. För illustrationer och vidare informationer, se t.ex. An Introduction to Recognising Post-Operative Pain in Animals, http://www.ahwla.org.uk), och AALAS Learning Library, http://www.aalaslearninglibrary.org)

Pälsen: piloerektion m .m .Att pälsen inte ser normal ut kan bero på flera olika orsaker som ofta inte hålls isär i an-sökningarna. Den kan t.ex. vara smutsig och ovårdad, eftersom djuret inte förmår att sköta den ordentligt. (Se bild under ”Hur känner man igen smärta hos ett djur?” ovan.

Piloerektion är något annat, en reaktion som innebär att pälsen burrar upp sig, och nämns ofta som ett av de tecken som visar att t.ex. en mus är sjuk och har en infektion. Genom att (vid pilotförsök) notera när piloerektionen uppträder kan man i en del fall ange en tidigare avbrytningspunkt än annars hade varit möjligt.

Vid vissa vaccintester då man behövde veta i vilken utsträckning djur överlevde testet visade det sig t.ex. visat sig att inga möss som visade piloerektion dag � överlevde. Det fanns då ingen anledning att låta mössen med piloerektion gå i försök längre än så (White �00�). Påtaglig piloerektion bör under alla förhållanden vara kriterium för avlivning.


18�

Viktnedgång – punkter och mönsterViktutvecklingen anses i många fall vara ett bra tecken på djurets hälsotillstånd och det är vanligt att använda viktkurvan då man bestämmer avbrytningspunkt, ex-empelvis en viktförlust på 10–1� % inom förloppet av några dagar. Man jämför då med den normala tillväxtkurvan.

Vill man i stället jämföra med vikten vid försökets startpunkt gäller helt andra, och lägre, siffror. Ta, som exempel, ett försök med BALB/c-möss som börjar då mössen är ca � veckor gamla och pågår i tre veckor. En avbrytningspunkt är då mössen förlorat 1�% av startvikten.

Se tillväxtkurvan för BALB/c-möss i kapitel �. Då försöket startar väger en hanmus ca 11,� gram. Efter en viktför-

lust på 1�% väger musen ca 10 gram. Tre veckor efter försökets start, då mössen är 6 veckor gamla, väger hanmössen i genom-

snitt ca �0,� gram. För att nå avbrytningspukten måste musen då ha förlorat mer än �0% i förhållande till normalvikten, naturligtvis en totalt orealistisk siffra.

Exemplet kan förefalla extremt. Men resultatet blir lika absurt om man använder t.ex. en C�7BL-mus som vid försökets början är en månad gammal. Två veckor senare måste musen ha tappat ca ��% av vikten i förhållande till normalvikten för att ha nått avbrytningskriteriet.

Exemplen är inte verklighetsfrämmande. Anasökningar till djurförsöksetiska nämnder kan som avbrytningspunkter ange viktminskning med både 1� och �0% av startvikten utan att den djurförsöksetiska nämnden genomskådat konsekvenserna.

Den s.k. KI-mallen (Bil. 7) anger att vid 10–�0 % viktförlust under dag 1–� jämfört med vikt före ingrepp ska djuret avlivas eller veterinär tillkallas. På tre dagar kan exempelvis en sex veckor gammal SD-råtta (hanne) växa från ca 17� g till ca �00 g. En viktförlust på �0% från utgångsvikten, d.v.s. till ca 1�0 g, innebär en viktförlust på ca �0% från normalvikten �00 g.

En viktnedgång kan dessutom vara ett svårbedömt kriterium på djurens tillstånd: cancer-tumörer och diabetes kan göra att viktkurvan inte sjunker så dramatiskt som djurens tillstånd borde ge anledning till. Även vid toxicitetstester kan vikten visa sig vara otillräcklig som krite-rium (Hendriksen m.fl. 1999).

En viktnedgång kan å andra sidan också vara tillfällig och inte nödvändigtvis innebära något påtagligt lidande. I själva verket är ju de flesta lab.djur övergödda genom att de, till skillnad från i naturen, har ständig tillgång till mat (mat ”ad lib.”) men däremot inte får sär-skilt mycket motion.

Detta innebär inte att man ska nonchalera viktkurvan, utan den bör vara ett av de kriterier som används för att definiera avbrytningspunkten. Samtidigt finns det mer sofistikerade tekniker att definiera denna än att bara notera vikten vid enskilda tillfällen. Ett exempel:

Vid försök med råttor med hjärntumörer konstaterade Redgate m.fl. (1991) att vikt-

Piloerektion


18�

kurvorna beskrev speciella mönster. I detta fall bestod de av tre faser: (1) viktnedgång, som troligen berodde på det kirurgiska ingreppet och flera omgångar med strålning under anestesi några dagar senare; (�) viktuppgång, som i ca hälften av fallen avbröts av viktnedgång (som kunde motverkas) under 1–� dagar; (�) en ohjälplig viktnedgång som föreföll kopplad till avmagring och kraftlöshet. Denna tredje fas var betydligt längre än de tidigare perioderna av viktförlust och ledde oundvikligen till döden utan att någon behandling hjälpte.

Då man upptäckt detta mönster och hade konsterat längden på fas �, visste man hur lång tid råttorna hade kvar att leva i fas �. I stället för att vänta på att råttorna skulle bli allt sämre under fas � kunde man sätta avbrytningspunkten redan i slutet av fas �, och därmed bespara djuren ett onödigt lidande.

UttorkningDjur som drabbats av uttorkning kan förefalla ha insjunkna ansikten och ansiktspälsen kan verka tovigare (p.g.a. piloerektion). Då man nyper dem lätt återgår huden inte till sitt vanliga läge utan står kvar på ett tältliknande sätt (”tenting”). Orsaken kan vara att djuret inte får till-gång till vatten (vattnet är slut eller nipplarna har täppts till), eller djuret kan inte dricka p.g.a sårig mun. Uttorkningen kan också bero på diarré, skadad njurfunktion, eller på att djuret är så sjukt att det inte orkar äta eller dricka. Så allvarliga problem ger anledning till eutanasi.

KroppstemperaturKroppstemperaturen har i flera studier visat sig vara ett bra kriterium på lämplig avbrytnings-punkt. Låg kroppstemperatur (hypotermi) under ett visst värde kan vara ett precist tecken på att djuret är döende. Det finns här två problem: dels vilken temperaturnivå som ska utgöra avbrytningspunkten och dels hur temperaturen ska mätas.

Det nämligen visat sig att de kroppstemperaturer som borde signalera avbrytningspunkter skiljer sig mellan olika försök som borde vara jämförbara.

Det finns flera orsaker till denna variation:En är skillnader mellan hur djuren hanteras av olika personer och i olika laboratorier, eft-

ersom kroppstemperaturen hos möss stiger då den hanteras.Den tidpunkt på dagen då det toxiska ämnet sprutas in i musen är också av betydelse, eft-

ersom temperaturkurvan varierar under dygnet. Slutligen spelar också djurens boendeförhållanden in, eftersom t.ex. grupphållna möss har

högre kroppstemperatur än ensamlevande (Vlach m.fl. �000).

Några exempel på konkreta rekommendationer:Kort m.fl. 1998, t.ex., mätte temperaturen stressfritt med transpondrar på möss och råttor

som infekterats med Klebsiella pneumoniae. ”Resultaten visar att när man väljer en avbryt-ningspunkt på �6° kroppstemperatur i stället för döden som slutpunkt i denna speciella djur-modell påverkas inte det statistiska resultatet, men djuren slipper ytterligare lidande under ungefär �� timmar”. Detta gällde både möss och råttor.

Hendriksen m.fl. (1999) har studerat kliniska tecken som alternativ till döden vid test av pertussisvaccin. Viktnedgång visade sig vara ett opålitligt kriterium. Genom att med hjälp av transpondrar mäta när kroppstemperaturen sjönk under ��,�° kunde djurens lidande förkor-tas med 1–� dagar med bibehållande av tillfredsställande validitet. Även förlust av muskel-koordineringsförmågan var ett mycket pålitligt tecken, som med stor säkerhet visade sig 1–�


186

dygn före döden. Det går alltså inte att ange någon generellt giltig temperatur som avbrytningspunkt. Den

beror på interaktionen mellan den mikroorganism som orsakar sjukdomen (patogenen) och djuret i det specifika försöket. Den nivå man väljer påverkar också precisionen i mätresultatet.

En välvald temperaturnivå som avbrytningspunkt är dock ett viktigt sätt att minska dju-rens lidande. Den bör då väljas efter jämförelser med tidigare försök och pilotstidier.

En vanlig metod att mäta temperaturen är att placera en termometer i djurets ändtarm. Detta kräver emellertid en stressande hantering av djuret, vilket även kan påverka temperaturen. Hos möss, t.ex., har temperaturen stigit upp till två grader inom tio sekunder efter det man tagit fast den (Warn m.fl. �00�).

Som alternativ till en konventionell termometer eller en inopererad transponder kan man använda en tredje, icke-invasiv och därmed skonsammare metod med minimal stress för djuret: en ”termometer” som läser av temperaturen på några centimeters avstånd med hjälp av infraröd teknik (Warn m.fl. �00�). Djuret, t.ex. en mus, hålls i handen (ungefär som vid en i.p.-injektion) och man håller läsaren ca � cm från musen, riktad mot bröstbenet. Det värde man noterar kan t.ex. var ett snittvärde på �–� sekunder, eller det värde som stabiliserat sig efter några ögonblick. Obehaget för musen inskränker sig till den korta hanteringen.

På ett mer lågteknologiskt sätt fastslår Foltz (1999) att djur som känns svala vid beröring är illa ute och bör avlivas. Har de under �6,�° är de i en allvarlig farozon och är antagligen slöa och utan responser. Kan man inte omedelbart få liv i dem genom uppvärmning ska de avlivas.

AndningSvårigheter att andas el. tung andning (dyspné), onormala ljud – rasslande el. knastrande – från lungorna (krepitation) och onormalt snabb andning (takypné) är nästan alltid ett all-varligt tecken varför eutanasi rekommenderas. (Obs dock att t.ex. möss även normalt har en mycket snabb andning!)

Röda ögon och röd nos (chromodacryorré)Inom några minuter efter det att en råtta utsatts för något smärtande eller stressande kan den visa tecken på s.k. porfyri: ett rödaktigt sekret (porfyrin) som utsöndras kring ögon och nos.

Snett buret huvudAtt t.ex. en mus konsekvent lutar huvudet åt ena sidan kan ha många orsaker: inflammation i ytter- eller innerörat, tumörer, problem med tänder, käkar, salivkörtlar, lymfkörtlar m.m. Ofta är orsakerna oklara, och symptomet kan försvinna spontant. Man måste alltså göra indi-viduella avgöranden. I allvarliga fall ger det anledning till eutanasi. (Foltz 1999).

Andra onormala kroppställningarOnormala kroppställningar hos djur som mus, råtta, katt o.s.v. visar att djuret har smärtor, fr.a. buksmärtor, som ger anledning till eutanasi. Dessa ställningar kan vara av rätt olika slag, som t.ex. å ena sidan en mer eller mindre kraftigt krökt rygg, eller å andra sidan motsatsen: djuret sträcker ut sig och pressar buken mot golvet.

Med hjälp av senapsolja gav Wesselmann m.fl. (1998) råtthonor smärtsam livmoder-inflammation (den ena äggledaren) och studerade deras beteende. Man kunde urskilja sex


187

typer av beteenden (jfr ill. nedan): (A) Skjuta rygg kraftigt. (B) Kröka ryggen. (C) Ofta slicka buken på den smärtande sidan. (D 1–�) Olika versioner av s.k. alfa-ställning: råttan ligger som i en halvcirkel med buken

mot golvet och nosen mot svansen på den smärtande sidan. I denna ställning kunde man se rytmiska sammandragningar i muskulaturen på den smärtande sidan, samtidigt som bakbenet på samma sida vändes inåt. Råttorna kunde vara i denna ställning under 1–�� minuter.

(E) Sträcka ut kroppen. De trycker inte buken mot burgolvet, utan håller i stället rygg-raden rak.

(F) Trycka buken mot burgolvet.Dessa beteenden kan man naturligtvis se även om buksmärtorna orsakats av något annat

än just livmoderinflammation.

LetargiOm djuret är slött, har onormalt låg aktivitet, sitter i en hopkurad ställning eller ligger ut-sträckt kan detta bero på en tumör i hjärnan eller hypofysen, eller att det befinner sig i slut-fasen av en allvarlig sjukdom. Omedelbar vård eller eutanasi.

Exempel på porfyri (röda ögon och röd nos). Den vänsta musen har svullnader kring ögon och nos, vilket kan bero på att dessa områden är irriterade och att den därför har skadat sig där genom att riva sig. (Vänstra bilden ur AALAS Learning Library; högra bilden Østergaard 2008)


188

FörlamningFörlamning i svans eller ben kan bero på flera olika faktorer, t.ex. tumör i ryggraden. I försök med vissa neurodegenerativa sjukdomar kan förlamningen tillfälligt släppa. Påfallande vikt-förlust, liggsår eller att djuret biter sig själv är kriterier för eutanasi.

Kramper (epilepsi, konvulsioner)Kramper och epileptiska anfall kan vara orsakade av ett visst försök (t.ex. genom neurotoxisk påverrkan eller näringsbrist, särskilt på magnesium), men kan också tillhöra den medfödda sjukdomsbilden hos t.ex. en genmodifierad råtta. Under ett sådant anfall piper råttan till, det biter ihop käkarna och kan bita sig fast i burgallret eller liknande. Djuret sträcker ut sig eller ligger utsträckt med huvudet bakåtböjt, det kan sparka med benen, och släppa ifrån sig urin och avföring. På grund av den starka muskelspänningen kan det bryta framtänderna, käken, eller t.o.m. benen eller ryggraden (Kuijpers och Walvoort 1991). Ibland, då det bitit sig i tun-gan, är nosen blodig och avföringen är svart någon eller några dagar senare.

Skakningar m .m .Skakningar, darrningar, kramper m.m. kan ge anledning till eutanasi.

Stokes (�000) ger ytterligare en rad kriterier på avbrytningspunkter, särskilt med tanke på toxicitetsstudier:

· Svårdiarré(kroniskellerpåtagligtpåfrestandefördjuret).· Ihållandehosta,rosslingar,ansträngdandning(dyspné).· Urinpåfallandemissfärgad,onormaltrikligelleronormaltlitenmängd.· Symptomfråncentralanervsystemet:darrningar,kramper,förlamning.· Blödningfrånkroppsöppningar.· Gulsot; anemi.· Djuretbitersigellerskadarsigsjälvpåannatsättåterkommande.

Råtta efter neurokirurgi. Den sköter sin päls som är ren och fin, men börjar få en viss piloerektion. Att den har smärtor syns på den typiska kroppställningen: krökt rygg, dessutom med sänkt huvud. Detta var anledning till eutanasi. Obduktionen visade att den led av tarmstopp, orsakad av sövning med kloralhydrat. Sådana bieffekter kan också orsakas av andra sövningsmedel, som tribromoetanol (”Avertin”); dessa bör därför undvikas (se kap. 6). (Bild från AALAS Learning Library)


189

· Mikrobakteriellainfektionersompåverkardetoxiskaellercercerogenaresponserna.

Stokes rekommenderar att djuret som standard observeras två gånger om dagen, och oftare omedelbart efter behandling med det toxiska ämnet och då man har anledning vänta sig att djuret kommer i ett livshotande tillstånd. Om det inte är sannolikt att ett djur kommer att överleva till nästa observation bör det avlivas. Om man hittar döda djur i buren finns det an-ledning att göra observationerna tätare och noggrannare.

Andra undersökningsmetoder

Vid studium av t.ex. levercancer kan man få en god uppfattning om tumörernas antal och storlek med hjälp av laparoskopi. Kobæk-Larsen m.fl. (�00�) beskriver i detalj en enkel metod som gör det möjligt att undvika onödigt lidande genom att i en råttmodell bestämma en tidig avbrytningspunkt med hjälp av direktinspektion av levern. De föreslår att en råtta ska tillåtas ha högst 1–� separata metastaser, var och en med en diameter på högst 10 mm. Själva undersökningen är såpass problemfri för råttan att det som orsakade mest besvär för den var själva sövningen (en s.c.-spruta med den vanliga kombinationen Hypnorm/Dormicum); för-fattarna föreslår emellertid att även detta lidande kan minskas om man använder inhalation-sanestesi i stället.

Flera olika exempel på bedömningsscheman finns i app. 7–10.

Mekanismbaserade slutpunkter

Problemet med kliniska tecken som kriterium för avbrytning är att försöket går så långt att djuret utsätts för lidande. Ett bättre alternativ är att försöka identifiera olika fysiolo-giska förändringar på ett tidigt stadium i sjukdomsprocessen, och använda dessa som me-kanismbaserade avbrytningspunkter.

Stokes ger en översikt över hur man fastställer och validerar sådana slutpunkter för sitt försök (�000 s. 901 f.) och ger ett par konkreta exempel på vad detta kan innebära för djuren.

lymfkörteltest på smågnagare Testet bygger på att mäta ökningen av lymfocyter i lymfkörtlar-na, eftersom denna ökning är en väsentlig del av induktionsfasen i kontaktdermatit (hudin-flammation genom att huden kommit i kontakt med något allergen). Testet innebär att man kan använda färre djur (traditionellt används marsvin), går snabbare att utföra, och att man inte behöver använda något potentiellt irriterande adjuvant. En jämförelse mellan ett traditio-nellt marsvintest (GPMT) och lymfkörteltestet (LLNA):

cancerogentest på transgena djur Stokes jämför också ett traditionellt cancertest med ett test på ett par transgena musstammar (p�� homozygot knockout och TG.AC med en muterad onkogen). De transgena djuren går i försök sex månader i stället för två år i det traditionella försöket; man använder 60 djur i stället för �00; medan åldersrelaterad sjukdom och tumörer orsakar smärta och lidande i det traditionella försöket förekommer detta inte hos de transgena djuren; och överlevnadsgraden som traditionellt är ca �9–79% är nu bättre än 90%.


190

15C

ON

TEM

POR

AR

Y T

OPI

CS

© 2

003

by th

e A

mer

ican

Ass

ocia

tion

for

Lab

orat

ory

Ani

mal

Sci

ence

Volu

me

42, N

o. 4

/ Ju

ly 2

003

Tab

le 1

. Sum

mar

y of

sel

ecte

d ar

ticle

s us

ing

pain

sca

les

in a

nim

als

Spec

ies

Qua

lity

of p

ain

Year

, stu

dyB

ehav

iora

lPh

ysio

logi

cC

oncl

usio

n of

Ana

lges

iaA

nalg

esia

crite

ria

eval

uate

dcr

iteri

a ev

alua

ted

para

met

er u

sefu

lnes

sev

alua

ted

eval

uate

d be

nefic

ial?

Rat

Vis

cera

l20

01, G

illin

gham

,Po

stur

eN

one

Bas

ed o

n pr

evio

usB

upre

norp

hine

Inef

fect

ive

(int

estin

alet

al.

(25)

-stan

ceob

serv

atio

ns o

f beh

avio

rsre

sect

ion)

-loco

mot

ion

in p

osto

pera

tive

rats

,O

xym

orph

one

Hig

hly

effe

ctiv

ePh

ysic

al c

ondi

tion

thes

e pa

ram

eter

s ar

e-h

airc

oat

cons

iste

nt w

ith o

ther

s’-n

asal

dra

inag

ede

scri

ptio

ns o

f-o

cula

r sq

uint

ing

pain

-rel

ated

beh

avio

rs-p

orph

yrin

sta

inin

gB

ehav

ior

-act

ivity

-tem

pera

men

t

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

2000

, Rou

gham

Beh

avio

ral a

ndN

one

Para

met

ers

high

lyK

etop

rofe

nIf

beh

avio

rs(l

apar

otom

y)an

d Fl

eckn

ell

mov

emen

t ana

lysi

sva

riab

le fo

r ba

selin

e,pa

in-r

elat

ed,

(26)

-act

ive,

inac

tive,

pres

urge

ry a

sses

smen

t,ke

topr

ofen

not

groo

min

g, s

leep

ing,

and

surg

ery

effe

ctiv

epo

sitio

n, a

ndat

tent

ive

Bup

reno

rphi

neA

ltere

d be

havi

orfr

om b

asel

ine

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1999

, Fle

ckne

ll,-F

ood

and

wat

erB

ody

wei

ght

Food

and

wat

er in

take

Bup

reno

rphi

neE

ffec

tive

(lap

arot

omy)

et a

l. (2

7) c

onsu

mpt

ion

and

body

wei

ght u

sefu

lje

llopa

ram

eter

s

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1998

, Lile

s,-F

ood

and

wat

erB

ody

wei

ght

Food

and

wat

er in

take

and

Mor

phin

eE

ffec

tive

(lap

arot

omy)

et a

l. (2

8)co

nsum

ptio

nbo

dy w

eigh

t use

ful

Beh

avio

rspa

ram

eter

s, B

ehav

iora

lB

upre

norp

hine

Eff

ectiv

e-sl

eepi

ngas

sess

men

t: lic

king

and

jello

-sitt

ing

slee

ping

mos

t use

ful,

but

-gro

omin

gin

terp

ret w

ith c

autio

n(N

altr

exon

e-li

ckin

gev

alua

ted

to-e

xplo

ring

conf

irm

that

-wal

king

endo

rphi

ns-r

unni

ngno

t aff

ectin

g-e

atin

gva

riab

les

-dri

nkin

gm

easu

red

inth

is m

odel

)

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1994

, Lile

s an

d-L

ocom

otor

act

ivity

Bod

y w

eigh

tFo

od a

nd w

ater

inta

ke a

ndB

upre

norp

hine

Eff

ectiv

e(l

apar

otom

y)Fl

eckn

ell (

29)

-Foo

d an

d w

ater

body

wei

ght u

sefu

lco

nsum

ptio

npa

ram

eter

s, lo

com

otor

Car

prof

enE

ffec

tive

activ

ity n

ot in

fluen

ced

byan

alge

sic

use

Flun

ixin

Eff

ectiv

e

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1993

, Lile

s an

d-L

ocom

otor

act

ivity

Bod

y w

eigh

tFo

od a

nd w

ater

inta

ke a

ndB

upre

norp

hine

Eff

ectiv

e(l

apar

otom

y)Fl

eckn

ell (

17)

-Foo

d an

d w

ater

body

wei

ght u

sefu

lco

nsum

ptio

npa

ram

eter

s, lo

com

otor

activ

ity n

ot in

fluen

ced

byan

alge

sic

use

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1991

, Fle

ckne

ll-L

ocom

otor

act

ivity

Non

eFo

od a

nd w

ater

inta

keN

albu

phin

eE

ffec

tive

(six

dos

es(u

nila

tera

lan

d L

iles

(30)

-Foo

d an

d w

ater

usef

ul p

aram

eter

s,m

ore

effe

ctiv

ene

phre

ctom

y)co

nsum

ptio

nlo

com

otor

act

ivity

with

than

thre

e do

ses)

and

jugu

lar

vari

abili

tyve

nous

cat

hete

r

Mic

eC

hron

ic19

97, V

anlo

o,-e

xplo

ratio

nN

one

Con

clud

ed th

ese

Bup

reno

rhin

e ge

lIn

suff

icie

nt(a

dvan

ced

et a

l. (3

1)-g

room

ing

para

met

ers

sugg

est

tum

ors)

-pos

ture

disc

omfo

rt b

ut n

ot-fo

od a

nd w

ater

nece

ssar

ily p

ain

cons

umpt

ion

-fur

qual

ity

Am

phib

ians

Ace

tic a

cid

2001

, Ste

vens

Mot

or r

espo

nse

Non

ePa

ram

eter

s us

eful

toM

any

Som

e m

ore

effe

ctiv

ete

stet

al.

(21)

-wip

ing

off a

cid

eval

uate

ana

lges

ia v

ersu

sth

an o

ther

sB

ehav

iora

l ass

essm

ent

seda

tion

or u

nder

lyin

g(s

ee r

efer

ence

for

-cor

neal

ref

lex

mot

or d

ysfu

nctio

nde

tails

)-r

ight

ing

refle

x-h

ind

limb

with

draw

(to

eval

uate

leve

l of

seda

tion)

Min

iatu

reA

cute

, sur

gica

l20

01, W

ilken

son,

-men

tatio

nV

ital s

igns

,Su

bjec

tive

obse

rvat

ion,

Tra

nsde

rmal

Slow

ons

et, p

rolo

nged

pigs

(cor

onar

yet

al.

(32)

-beh

avio

rvo

miti

ng,

no c

orre

latio

n be

twee

nfe

ntan

yl p

atch

elim

inat

ion,

sten

t)-a

ppet

itede

feca

tion,

phys

iolo

gic

para

met

ers

ther

apeu

tic le

vels

drug

leve

lsan

d dr

ug le

vels

achi

eved

Swin

eSu

perf

icia

l,20

01, R

odri

guez

,(B

y ch

art r

evie

w)

Non

eIn

cons

iste

nt n

omen

clat

ure

Bup

reno

rphi

neE

ffec

tive

exce

pt n

otde

ep s

urgi

cal,

et a

l. (3

3)-le

thar

gyan

d la

ck o

f sta

ndar

diza

tion

alw

ays

suff

icie

nt to

orga

n-a

nore

xia

alle

viat

e pa

in fr

omdy

sfun

ctio

n,-v

ocal

izin

gin

flam

mat

ion

infla

mm

atio

n,-lo

com

otor

def

icits

dent

al,

-teet

h gr

indi

ngop

htha

lmic

,-a

bdom

inal

spl

intin

got

her


191

Tab

le 1

. Sum

mar

y of

sele

cted

art

icle

s usin

g pa

in sc

ales

in a

nim

als (

cont

.)

Spec

ies

Qua

lity

of p

ain

Year

, stu

dyBe

havi

oral

Phys

iolo

gic

Con

clus

ion

ofA

nalg

esia

Ana

lges

iacr

iteri

a ev

alua

ted

crite

ria

eval

uate

dpa

ram

eter

use

fuln

ess

eval

uate

dev

alua

ted

bene

ficia

l?

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1994

, Hel

lebr

eker

s,Pa

inR

espi

rato

ry r

ate,

No

inte

rpre

tatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(s

oft t

issue

or

et a

l. (3

4)-b

iting

/lic

king

wou

ndhe

art r

ate,

bod

yof

use

fuln

ess o

for

thop

edic

)-re

stle

ssne

sste

mpe

ratu

repa

ram

eter

sN

albu

phin

eEf

fect

ive

-abn

orm

al st

ance

-voc

aliz

atio

nLe

vel o

f sed

atio

n

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1984

, Tay

lor

Ana

lges

iaR

espi

rato

ry r

ate,

Pain

ass

essm

ent m

ay b

eM

orph

ine

Equi

vale

nt a

nalg

esic

(ort

hope

dic)

and

Hou

lton

(35)

-uns

olic

ited

howl

ing

ABG

(ar

teri

al b

lood

subj

ectiv

e or

effe

cts o

fef

fect

with

out

-rese

nts m

anip

ulat

ion

gas)

anal

gesia

(in

terp

ret w

ithBu

pren

orph

ine

unde

sirab

le si

deof

surg

ical

site

caut

ion)

Res

pira

tory

rat

eef

fect

s-c

omfo

rtab

le b

utan

d A

BGto

eva

luat

e fo

rPe

ntaz

ocin

esli

ghtly

une

asy

resp

irat

ory

depr

essio

n-v

ery

com

fort

able

from

ana

lges

ics—

Leve

l of s

edat

ion

none

seen

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

98, S

lings

byVi

sual

ana

logu

eN

one

Obs

erve

r bi

as a

risk

,Pe

thid

ine

Mild

ly e

ffect

ive

(ova

rio-

and

Wat

erm

an-

scal

edi

fficu

lt to

dist

ingu

ishhy

ster

ecto

my)

Pear

son

(36)

-pos

ture

pain

from

ana

lges

iaBu

pren

orph

ine

Vari

able

, lon

ger

-resp

onse

to v

ocal

dura

tion

inte

ract

ion,

gen

eral

Ket

opro

fen

Mos

t effe

ctiv

est

roki

ng, a

nd w

ound

man

ipul

atio

n

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

96, S

tanw

ay ,

Visu

al a

nalo

gue

Hea

rt r

ate,

Visu

al a

nalo

gue

scal

eM

orph

ine

Effe

ctiv

e(u

nspe

cifie

d)et

al.

(37)

scal

e-re

spir

ator

y ra

tedo

ne b

y an

esth

etist

, no

Pain

othe

r in

terp

reta

tion

Bupr

enor

phin

eEf

fect

ive,

lowe

r pa

in-d

emea

nor

of p

aram

eter

ssc

ores

, lon

ger

-voc

aliz

atio

ndu

ratio

n-re

spon

se to

dig

ital

stim

ulat

ion

ofwo

und

Seda

tion

scor

e-a

ttitu

de-re

spon

se to

han

dlin

g

Shee

pA

cute

, sur

gica

l20

00, O

tto e

tBe

havi

oral

Res

pira

tory

rat

eA

dequ

ate

for

eval

uatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(o

rtho

pedi

c)al

. (38

)-v

ocal

izat

ion,

act

ivity

,of

pos

tope

rativ

e an

alge

siafo

od a

nd w

ater

inta

ke,

Piri

tram

ide

Effe

ctiv

efa

cial

exp

ress

ion

Lam

enes

s

Lam

bsA

cute

, sur

gica

l19

97, M

olon

yBe

havi

oral

Cor

tisol

leve

lC

ortis

ol sh

owed

cei

ling

Lido

cain

eSi

mila

r re

sults

as

(cas

trat

ion

and/

and

Ken

t (24

)ly

ing,

pos

ture

effe

ct, p

ostu

ral a

ndco

ntro

l gro

up a

ndor

tail

dock

,ch

ange

s, lo

com

otor

loco

mot

or c

hang

es u

sefu

l,ta

il do

ck a

lone

vary

ing

activ

ityto

tal l

ying

tim

e—no

com

bina

tions

diffe

renc

e fo

r an

y gr

oup

prod

ucin

gva

riab

lese

veri

ty o

f pai

n)

15CO

NT

EMPO

RA

RY

TO

PICS

© 2

003

by th

e A

mer

ican

Ass

ocia

tion

for

Labo

rato

ry A

nim

al S

cien

ceVo

lum

e 42

, No.

4 /

July

200

3

Tab

le 1

. Sum

mar

y of

sele

cted

art

icle

s usin

g pa

in sc

ales

in a

nim

als

Spec

ies

Qua

lity

of p

ain

Year

, stu

dyBe

havi

oral

Phys

iolo

gic

Con

clus

ion

ofA

nalg

esia

Ana

lges

iacr

iteri

a ev

alua

ted

crite

ria

eval

uate

dpa

ram

eter

use

fuln

ess

eval

uate

dev

alua

ted

bene

ficia

l?

Rat

Visc

eral

2001

, Gill

ingh

am,

Post

ure

Non

eBa

sed

on p

revi

ous

Bupr

enor

phin

eIn

effe

ctiv

e(i

ntes

tinal

et a

l. (2

5)-st

ance

obse

rvat

ions

of b

ehav

iors

rese

ctio

n)-lo

com

otio

nin

pos

tope

rativ

e ra

ts,

Oxy

mor

phon

eH

ighl

y ef

fect

ive

Phys

ical

con

ditio

nth

ese

para

met

ers a

re-h

airc

oat

cons

isten

t with

oth

ers’

-nas

al d

rain

age

desc

ript

ions

of

-ocu

lar

squi

ntin

gpa

in-re

late

d be

havi

ors

-por

phyr

in st

aini

ngBe

havi

or-a

ctiv

ity-te

mpe

ram

ent

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

2000

, Rou

gham

Beha

vior

al a

ndN

one

Para

met

ers h

ighl

yK

etop

rofe

nIf

beh

avio

rs(l

apar

otom

y)an

d Fl

eckn

ell

mov

emen

t ana

lysis

vari

able

for

base

line,

pain

-rela

ted,

(26)

-act

ive,

inac

tive,

pres

urge

ry a

sses

smen

t,ke

topr

ofen

not

groo

min

g, sl

eepi

ng,

and

surg

ery

effe

ctiv

epo

sitio

n, a

ndat

tent

ive

Bupr

enor

phin

eA

ltere

d be

havi

orfr

om b

asel

ine

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1999

, Fle

ckne

ll,-F

ood

and

wate

rBo

dy w

eigh

tFo

od a

nd w

ater

inta

keBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(l

apar

otom

y)et

al.

(27)

con

sum

ptio

nan

d bo

dy w

eigh

t use

ful

jello

para

met

ers

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1998

, Lile

s,-F

ood

and

wate

rBo

dy w

eigh

tFo

od a

nd w

ater

inta

ke a

ndM

orph

ine

Effe

ctiv

e(l

apar

otom

y)et

al.

(28)

cons

umpt

ion

body

wei

ght u

sefu

lBe

havi

ors

para

met

ers,

Beha

vior

alBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e-sl

eepi

ngas

sess

men

t: lic

king

and

jello

-sitti

ngsle

epin

g m

ost u

sefu

l, bu

t-g

room

ing

inte

rpre

t with

cau

tion

(Nal

trex

one

-lick

ing

eval

uate

d to

-exp

lori

ngco

nfir

m th

at-w

alki

ngen

dorp

hins

-runn

ing

not a

ffect

ing

-eat

ing

vari

able

s-d

rink

ing

mea

sure

d in

this

mod

el)

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1994

, Lile

s and

-Loc

omot

or a

ctiv

ityBo

dy w

eigh

tFo

od a

nd w

ater

inta

ke a

ndBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(l

apar

otom

y)Fl

eckn

ell (

29)

-Foo

d an

d wa

ter

body

wei

ght u

sefu

lco

nsum

ptio

npa

ram

eter

s, lo

com

otor

Car

prof

enEf

fect

ive

activ

ity n

ot in

fluen

ced

byan

alge

sic u

seFl

unix

inEf

fect

ive

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1993

, Lile

s and

-Loc

omot

or a

ctiv

ityBo

dy w

eigh

tFo

od a

nd w

ater

inta

ke a

ndBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(l

apar

otom

y)Fl

eckn

ell (

17)

-Foo

d an

d wa

ter

body

wei

ght u

sefu

lco

nsum

ptio

npa

ram

eter

s, lo

com

otor

activ

ity n

ot in

fluen

ced

byan

alge

sic u

se

Rat

Acu

te, s

urgi

cal

1991

, Fle

ckne

ll-L

ocom

otor

act

ivity

Non

eFo

od a

nd w

ater

inta

keN

albu

phin

eEf

fect

ive

(six

dos

es(u

nila

tera

lan

d Li

les (

30)

-Foo

d an

d wa

ter

usef

ul p

aram

eter

s,m

ore

effe

ctiv

ene

phre

ctom

y)co

nsum

ptio

nlo

com

otor

act

ivity

with

than

thre

e do

ses)

and

jugu

lar

vari

abili

tyve

nous

cat

hete

r

Mic

eC

hron

ic19

97, V

anlo

o,-e

xplo

ratio

nN

one

Con

clud

ed th

ese

Bupr

enor

hine

gel

Insu

ffici

ent

(adv

ance

det

al.

(31)

-gro

omin

gpa

ram

eter

s sug

gest

tum

ors)

-pos

ture

disc

omfo

rt b

ut n

ot-fo

od a

nd w

ater

nece

ssar

ily p

ain

cons

umpt

ion

-fur

qual

ity

Amph

ibia

nsA

cetic

aci

d20

01, S

teve

nsM

otor

res

pons

eN

one

Para

met

ers u

sefu

l to

Man

ySo

me

mor

e ef

fect

ive

test

et a

l. (2

1)-w

ipin

g of

f aci

dev

alua

te a

nalg

esia

ver

sus

than

oth

ers

Beha

vior

al a

sses

smen

tse

datio

n or

und

erly

ing

(see

ref

eren

ce fo

r-c

orne

al r

efle

xm

otor

dys

func

tion

deta

ils)

-righ

ting

refle

x-h

ind

limb

with

draw

(to

eval

uate

leve

l of

seda

tion)

Min

iatu

reA

cute

, sur

gica

l20

01, W

ilken

son,

-men

tatio

nVi

tal s

igns

,Su

bjec

tive

obse

rvat

ion,

Tra

nsde

rmal

Slow

ons

et, p

rolo

nged

pigs

(cor

onar

yet

al.

(32)

-beh

avio

rvo

miti

ng,

no c

orre

latio

n be

twee

nfe

ntan

yl p

atch

elim

inat

ion,

sten

t)-a

ppet

itede

feca

tion,

phys

iolo

gic

para

met

ers

ther

apeu

tic le

vels

drug

leve

lsan

d dr

ug le

vels

achi

eved

Swin

eSu

perf

icia

l,20

01, R

odri

guez

,(B

y ch

art r

evie

w)N

one

Inco

nsist

ent n

omen

clat

ure

Bupr

enor

phin

eEf

fect

ivee

xcep

t not

deep

surg

ical

,et

al.

(33)

-leth

argy

and

lack

of s

tand

ardi

zatio

nal

ways

suffi

cien

t to

orga

n-a

nore

xia

alle

viat

e pa

in fr

omdy

sfun

ctio

n,-v

ocal

izin

gin

flam

mat

ion

infla

mm

atio

n,-lo

com

otor

def

icits

dent

al,

-teet

h gr

indi

ngop

htha

lmic

,-a

bdom

inal

splin

ting

othe

r

Tab

le 1

. Sum

mar

y of

sele

cted

art

icle

s usin

g pa

in sc

ales

in a

nim

als (

cont

.)

Spec

ies

Qua

lity

of p

ain

Year

, stu

dyBe

havi

oral

Phys

iolo

gic

Con

clus

ion

ofA

nalg

esia

Ana

lges

iacr

iteri

a ev

alua

ted

crite

ria

eval

uate

dpa

ram

eter

use

fuln

ess

eval

uate

dev

alua

ted

bene

ficia

l?

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1994

, Hel

lebr

eker

s,Pa

inR

espi

rato

ry r

ate,

No

inte

rpre

tatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(s

oft t

issue

or

et a

l. (3

4)-b

iting

/lic

king

wou

ndhe

art r

ate,

bod

yof

use

fuln

ess o

for

thop

edic

)-re

stle

ssne

sste

mpe

ratu

repa

ram

eter

sN

albu

phin

eEf

fect

ive

-abn

orm

al st

ance

-voc

aliz

atio

nLe

vel o

f sed

atio

n

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1984

, Tay

lor

Ana

lges

iaR

espi

rato

ry r

ate,

Pain

ass

essm

ent m

ay b

eM

orph

ine

Equi

vale

nt a

nalg

esic

(ort

hope

dic)

and

Hou

lton

(35)

-uns

olic

ited

howl

ing

ABG

(ar

teri

al b

lood

subj

ectiv

e or

effe

cts o

fef

fect

with

out

-rese

nts m

anip

ulat

ion

gas)

anal

gesia

(in

terp

ret w

ithBu

pren

orph

ine

unde

sirab

le si

deof

surg

ical

site

caut

ion)

Res

pira

tory

rat

eef

fect

s-c

omfo

rtab

le b

utan

d A

BGto

eva

luat

e fo

rPe

ntaz

ocin

esli

ghtly

une

asy

resp

irat

ory

depr

essio

n-v

ery

com

fort

able

from

ana

lges

ics—

Leve

l of s

edat

ion

none

seen

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

98, S

lings

byVi

sual

ana

logu

eN

one

Obs

erve

r bi

as a

risk

,Pe

thid

ine

Mild

ly e

ffect

ive

(ova

rio-

and

Wat

erm

an-

scal

edi

fficu

lt to

dist

ingu

ishhy

ster

ecto

my)

Pear

son

(36)

-pos

ture

pain

from

ana

lges

iaBu

pren

orph

ine

Vari

able

, lon

ger

-resp

onse

to v

ocal

dura

tion

inte

ract

ion,

gen

eral

Ket

opro

fen

Mos

t effe

ctiv

est

roki

ng, a

nd w

ound

man

ipul

atio

n

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

96, S

tanw

ay ,

Visu

al a

nalo

gue

Hea

rt r

ate,

Visu

al a

nalo

gue

scal

eM

orph

ine

Effe

ctiv

e(u

nspe

cifie

d)et

al.

(37)

scal

e-re

spir

ator

y ra

tedo

ne b

y an

esth

etist

, no

Pain

othe

r in

terp

reta

tion

Bupr

enor

phin

eEf

fect

ive,

lowe

r pa

in-d

emea

nor

of p

aram

eter

ssc

ores

, lon

ger

-voc

aliz

atio

ndu

ratio

n-re

spon

se to

dig

ital

stim

ulat

ion

ofwo

und

Seda

tion

scor

e-a

ttitu

de-re

spon

se to

han

dlin

g

Shee

pA

cute

, sur

gica

l20

00, O

tto e

tBe

havi

oral

Res

pira

tory

rat

eA

dequ

ate

for

eval

uatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(o

rtho

pedi

c)al

. (38

)-v

ocal

izat

ion,

act

ivity

,of

pos

tope

rativ

e an

alge

siafo

od a

nd w

ater

inta

ke,

Piri

tram

ide

Effe

ctiv

efa

cial

exp

ress

ion

Lam

enes

s

Lam

bsA

cute

, sur

gica

l19

97, M

olon

yBe

havi

oral

Cor

tisol

leve

lC

ortis

ol sh

owed

cei

ling

Lido

cain

eSi

mila

r re

sults

as

(cas

trat

ion

and/

and

Ken

t (24

)ly

ing,

pos

ture

effe

ct, p

ostu

ral a

ndco

ntro

l gro

up a

ndor

tail

dock

,ch

ange

s, lo

com

otor

loco

mot

or c

hang

es u

sefu

l,ta

il do

ck a

lone

vary

ing

activ

ityto

tal l

ying

tim

e—no

com

bina

tions

diffe

renc

e fo

r an

y gr

oup

prod

ucin

gva

riab

lese

veri

ty o

f pai

n)


19�

Tab

le 1

. Sum

mar

y of

sele

cted

art

icle

s usin

g pa

in sc

ales

in a

nim

als (

cont

.)

Spec

ies

Qua

lity

of p

ain

Year

, stu

dyBe

havi

oral

Phys

iolo

gic

Con

clus

ion

ofA

nalg

esia

Ana

lges

iacr

iteri

a ev

alua

ted

crite

ria

eval

uate

dpa

ram

eter

use

fuln

ess

eval

uate

dev

alua

ted

bene

ficia

l?

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1994

, Hel

lebr

eker

s,Pa

inR

espi

rato

ry r

ate,

No

inte

rpre

tatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(s

oft t

issue

or

et a

l. (3

4)-b

iting

/lic

king

wou

ndhe

art r

ate,

bod

yof

use

fuln

ess o

for

thop

edic

)-re

stle

ssne

sste

mpe

ratu

repa

ram

eter

sN

albu

phin

eEf

fect

ive

-abn

orm

al st

ance

-voc

aliz

atio

nLe

vel o

f sed

atio

n

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1984

, Tay

lor

Ana

lges

iaR

espi

rato

ry r

ate,

Pain

ass

essm

ent m

ay b

eM

orph

ine

Equi

vale

nt a

nalg

esic

(ort

hope

dic)

and

Hou

lton

(35)

-uns

olic

ited

howl

ing

ABG

(ar

teri

al b

lood

subj

ectiv

e or

effe

cts o

fef

fect

with

out

-rese

nts m

anip

ulat

ion

gas)

anal

gesia

(in

terp

ret w

ithBu

pren

orph

ine

unde

sirab

le si

deof

surg

ical

site

caut

ion)

Res

pira

tory

rat

eef

fect

s-c

omfo

rtab

le b

utan

d A

BGto

eva

luat

e fo

rPe

ntaz

ocin

esli

ghtly

une

asy

resp

irat

ory

depr

essio

n-v

ery

com

fort

able

from

ana

lges

ics—

Leve

l of s

edat

ion

none

seen

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

98, S

lings

byVi

sual

ana

logu

eN

one

Obs

erve

r bi

as a

risk

,Pe

thid

ine

Mild

ly e

ffect

ive

(ova

rio-

and

Wat

erm

an-

scal

edi

fficu

lt to

dist

ingu

ishhy

ster

ecto

my)

Pear

son

(36)

-pos

ture

pain

from

ana

lges

iaBu

pren

orph

ine

Vari

able

, lon

ger

-resp

onse

to v

ocal

dura

tion

inte

ract

ion,

gen

eral

Ket

opro

fen

Mos

t effe

ctiv

est

roki

ng, a

nd w

ound

man

ipul

atio

n

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

96, S

tanw

ay ,

Visu

al a

nalo

gue

Hea

rt r

ate,

Visu

al a

nalo

gue

scal

eM

orph

ine

Effe

ctiv

e(u

nspe

cifie

d)et

al.

(37)

scal

e-re

spir

ator

y ra

tedo

ne b

y an

esth

etist

, no

Pain

othe

r in

terp

reta

tion

Bupr

enor

phin

eEf

fect

ive,

lowe

r pa

in-d

emea

nor

of p

aram

eter

ssc

ores

, lon

ger

-voc

aliz

atio

ndu

ratio

n-re

spon

se to

dig

ital

stim

ulat

ion

ofwo

und

Seda

tion

scor

e-a

ttitu

de-re

spon

se to

han

dlin

g

Shee

pA

cute

, sur

gica

l20

00, O

tto e

tBe

havi

oral

Res

pira

tory

rat

eA

dequ

ate

for

eval

uatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(o

rtho

pedi

c)al

. (38

)-v

ocal

izat

ion,

act

ivity

,of

pos

tope

rativ

e an

alge

siafo

od a

nd w

ater

inta

ke,

Piri

tram

ide

Effe

ctiv

efa

cial

exp

ress

ion

Lam

enes

s

Lam

bsA

cute

, sur

gica

l19

97, M

olon

yBe

havi

oral

Cor

tisol

leve

lC

ortis

ol sh

owed

cei

ling

Lido

cain

eSi

mila

r re

sults

as

(cas

trat

ion

and/

and

Ken

t (24

)ly

ing,

pos

ture

effe

ct, p

ostu

ral a

ndco

ntro

l gro

up a

ndor

tail

dock

,ch

ange

s, lo

com

otor

loco

mot

or c

hang

es u

sefu

l,ta

il do

ck a

lone

vary

ing

activ

ityto

tal l

ying

tim

e—no

com

bina

tions

diffe

renc

e fo

r an

y gr

oup

prod

ucin

gva

riab

lese

veri

ty o

f pai

n)

Tab

le 1

. Sum

mar

y of

sele

cted

art

icle

s usin

g pa

in sc

ales

in a

nim

als (

cont

.)

Spec

ies

Qua

lity

of p

ain

Year

, stu

dyBe

havi

oral

Phys

iolo

gic

Con

clus

ion

ofA

nalg

esia

Ana

lges

iacr

iteri

a ev

alua

ted

crite

ria

eval

uate

dpa

ram

eter

use

fuln

ess

eval

uate

dev

alua

ted

bene

ficia

l?

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1994

, Hel

lebr

eker

s,Pa

inR

espi

rato

ry r

ate,

No

inte

rpre

tatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(s

oft t

issue

or

et a

l. (3

4)-b

iting

/lic

king

wou

ndhe

art r

ate,

bod

yof

use

fuln

ess o

for

thop

edic

)-re

stle

ssne

sste

mpe

ratu

repa

ram

eter

sN

albu

phin

eEf

fect

ive

-abn

orm

al st

ance

-voc

aliz

atio

nLe

vel o

f sed

atio

n

Dog

Acu

te, s

urgi

cal

1984

, Tay

lor

Ana

lges

iaR

espi

rato

ry r

ate,

Pain

ass

essm

ent m

ay b

eM

orph

ine

Equi

vale

nt a

nalg

esic

(ort

hope

dic)

and

Hou

lton

(35)

-uns

olic

ited

howl

ing

ABG

(ar

teri

al b

lood

subj

ectiv

e or

effe

cts o

fef

fect

with

out

-rese

nts m

anip

ulat

ion

gas)

anal

gesia

(in

terp

ret w

ithBu

pren

orph

ine

unde

sirab

le si

deof

surg

ical

site

caut

ion)

Res

pira

tory

rat

eef

fect

s-c

omfo

rtab

le b

utan

d A

BGto

eva

luat

e fo

rPe

ntaz

ocin

esli

ghtly

une

asy

resp

irat

ory

depr

essio

n-v

ery

com

fort

able

from

ana

lges

ics—

Leve

l of s

edat

ion

none

seen

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

98, S

lings

byVi

sual

ana

logu

eN

one

Obs

erve

r bi

as a

risk

,Pe

thid

ine

Mild

ly e

ffect

ive

(ova

rio-

and

Wat

erm

an-

scal

edi

fficu

lt to

dist

ingu

ishhy

ster

ecto

my)

Pear

son

(36)

-pos

ture

pain

from

ana

lges

iaBu

pren

orph

ine

Vari

able

, lon

ger

-resp

onse

to v

ocal

dura

tion

inte

ract

ion,

gen

eral

Ket

opro

fen

Mos

t effe

ctiv

est

roki

ng, a

nd w

ound

man

ipul

atio

n

Cat

sA

cute

, sur

gica

l19

96, S

tanw

ay ,

Visu

al a

nalo

gue

Hea

rt r

ate,

Visu

al a

nalo

gue

scal

eM

orph

ine

Effe

ctiv

e(u

nspe

cifie

d)et

al.

(37)

scal

e-re

spir

ator

y ra

tedo

ne b

y an

esth

etist

, no

Pain

othe

r in

terp

reta

tion

Bupr

enor

phin

eEf

fect

ive,

lowe

r pa

in-d

emea

nor

of p

aram

eter

ssc

ores

, lon

ger

-voc

aliz

atio

ndu

ratio

n-re

spon

se to

dig

ital

stim

ulat

ion

ofwo

und

Seda

tion

scor

e-a

ttitu

de-re

spon

se to

han

dlin

g

Shee

pA

cute

, sur

gica

l20

00, O

tto e

tBe

havi

oral

Res

pira

tory

rat

eA

dequ

ate

for

eval

uatio

nBu

pren

orph

ine

Effe

ctiv

e(o

rtho

pedi

c)al

. (38

)-v

ocal

izat

ion,

act

ivity

,of

pos

tope

rativ

e an

alge

siafo

od a

nd w

ater

inta

ke,

Piri

tram

ide

Effe

ctiv

efa

cial

exp

ress

ion

Lam

enes

s

Lam

bsA

cute

, sur

gica

l19

97, M

olon

yBe

havi

oral

Cor

tisol

leve

lC

ortis

ol sh

owed

cei

ling

Lido

cain

eSi

mila

r re

sults

as

(cas

trat

ion

and/

and

Ken

t (24

)ly

ing,

pos

ture

effe

ct, p

ostu

ral a

ndco

ntro

l gro

up a

ndor

tail

dock

,ch

ange

s, lo

com

otor

loco

mot

or c

hang

es u

sefu

l,ta

il do

ck a

lone

vary

ing

activ

ityto

tal l

ying

tim

e—no

com

bina

tions

diffe

renc

e fo

r an

y gr

oup

prod

ucin

gva

riab

lese

veri

ty o

f pai

n)


19�

Nya tester utvecklas ständigt, och det som var ”state of the art” i går (som t.ex. ovanstående) kan vara föråldrat i dag. Moralen är: ett grundvillkor för att en viss försöksmodell ska accept-eras är att det är säkerställt att det inte finns modeller som ger samma resultat med mindre li-dande (jfr EU-direktivet och DL 19§!) Det bör vara ett krav att försöksledaren kan visa att så inte är fallet.pteras är att det är säkerställt att det inte finns modeller som ger samma resultat

med mindre lidande (jfr EU-direktivet och DL 19§!) Det bör vara ett krav att försöksledaren kan visa att så inte är fallet.

EutanasiFlera allmänna rekommendationer om eutanasimetoder för försöksdjur finns tillgängliga. Centrala försöksdjursnämnden publicerade 199� Euthanasia of experimental animals. EU-rapport om avlivning av försöksdjur, en engelskspråkig översikt över vilka fysiska och kemiska metoder som är lämpliga eller olämpliga för olika djurslag med förhoppningen att rapporten ”skall vara den försöksdjursbaserade forskningen till stöd när det gäller att välja djurskydd-smässigt godtagbara avlivningsmetoder för försöksdjuren”. Sedan dess har dock naturligtvis rekommendationerna moderniserats. Den största och senaste auktoritativa översikten är American Veterinary Medical Associations ”AVMA Guidelines on Euthanasia” (juni �007). Den finns att ladda ner som pdf-fil från nätet (www.avma.org/resources/euthanasia.pdf). Det finns dock många frågor som dessa texter inte tar upp, och dessutom pågår det en ständig diskussion om ämnets olika aspekter.

Eutanasi ska naturligtvis orsaka så lite stress och lidande som möjligt för djuren. Samtidigt kan detta komma i konflikt med forskningens intresse att försöksresultaten inte ska påver-kas. Exempelvis kanske inte vissa typer av sedering eller anestesi går att använda, eftersom de påverkar de biokemiska data som projektet undersöker.

Ett, som det kan förefalla: humant, sätt att avliva djur är genom en överdos av anestesime-del. Men vissa sådana preparat kan vara direkt plågsamma att använda, i varje fall under vissa omständigheter. Eter och koldioxid är exempel på detta.

Vissa fysiska metoder – som halshuggning eller att knäcka nacken, ”cervikal dislokation” – kan förefalla snabba även om de gör ett obehagligt intryck. (De är ”oestetiska”, som jargon-

Lymfkörteltest på smågnagare

GPMT LLNA

Tid >�� dagar 7 dagar

Antal djur ��–�� 16–�0

Dermatit utvecklas ja nej

Adjuvans krävs ja nej

GPMT = guinea pig maximation test

LLNA = local lymph node assay


19�

gen uttrycker det). Hur snabba de i själva verket är kan emellertid diskuteras. Och då kvarstår frågan om hur skonsamma de är för djuren.

Dessutom har man problemet med andra djur inom syn-, hör- eller lukthåll: i vilken ut-sträckning påverkas de av olika avlivningssätt?

Fysiska metoder

Halshuggning (dekapitering) och cervikal dislokationDet finns data som tyder på elektrisk aktivitet i hjärnan i genomsnitt drygt 1� sekunder efter halshuggning (Mikeska och Klemm 197�). Detta kan tyda på att smärtreceptorer i djuret är aktiverade. P.g.a. denna studie har man ibland krävt att djur ska vara sövda före halshuggning eller cervikal dislokation.

En rad andra studier har emellertid hävdat att det inte kan finnas några smärtförnim-melser efter så lång tid, och har därför kortat ned tidsrymden för elektrisk aktivitet till �–6 sekunder (ibland ännu kortare).

Att söva, eller i varje fall sedera, före avlivningen är under alla förhållanden angeläget. Att försöka dekapitera en osövd mus kan lätt göra att man i stället plötsligt står med ett svårt skadat djur i handen.

För fisk och amfibier räcker det inte med dekapitering. De kan bara avlivas snabbt om man krossar huvudet (hjärnan).

AVMA:s expertpanel om eutanasi hör till dem som endast vill tillåta haslshuggning i undantagsfall. HUSUS (The Humane So-ciety of the United States) anser däremot att halshuggning är ett betydligt bättre avlivningssätt än t.ex. koldioxid, eftersom lidandet vid dekapitering under alla förhållanden är betydligt kortare än med CO

�.

Man har dessutom påpekat att fixeringen i samband med dessa slag av avlivning i sig är stressande, och att djuren redan av den anledningen bör sederas.

En annan aspekt gäller hur djur i närheten påverkas av att djur avlivas i samma rum. Flera studier har mätt ev. stressreaktioner hos flera olika djurslag, och resultaten har varit negativa: någon nämnvärd påverkan har man inte kunnat konstatera.

Koldioxid

(Inhalation.) Används vanligen som avlivningsmedel, men också ibland som anestetikum.Koldioxid har ifrågasatts allt mer under senare år, eftersom man insett att det alltid orsa-

kar ett lidande som många gånger kan vara mycket stort. Man bör därför helst undvika det, alternativt kombinera det med någon skonsam inhalationsanestesi. Ska man nödvändigt an-vända det bör det vara på ett sätt dom orsakar så litet lidande som möjligt.

koldioxid på människa Då man testat koldioxid på människor har effekterna visats sig vara plågsamma. Exampelvis har man låtit försökspersonerna andats luft i ett slutet system, d.v.s.

Giljotin för smågnagare (WPI)


19�

ingen frisk luft tillförs utifrån, utan man andas in sin egen utandningsluft. Eftersom krop-pen tillgodogör sig luftens syre och släpper ut koldioxiden stiger koldioxidhalten gradvis. Så småningom blir andningen så snabb och djup att man inte står ut längre. Samtliga försök-spersoner avbröt försöket långt innan medvetslösheten skulle inträtt.

Vid lägre koncentrationer (10–1�,�%) blir människor medvetslösa efter ett par minuter. Vid �–10% får man huvudvärk, dödskänslor, illamående och kräkningar (Paton 198�).

Man kan låta försökspersonerna bli medvetslösa genom att låta dem andas en koncentra-tion av �0% koldioxid. Inte heller denna metod har kommit i bruk p.g.a. de konvulsioner metoden medför (Freed 198�).

Då mänskliga försökspersoner andades �0% CO� bedömde dessa upplevelsen som ”highly

unpleasant”, och 100% var ”painful” En del av de obehagliga effekterna, har det påståtts (Ewbank 198�), beror emellertid på

djurets storlek. Är det större än ett marsvin uppstår en fördröjningseffekt som gör att koldiox-iden irriterar andningsvägarna innan medvetslösheten sätter in. Djuret blir oroligt, andas dj-upt, salivutsöndringen ökar, det håller tassarna för nosen.

Danneman m.fl. (1997) anser däremot, till skillnad från Ewbank, att råttor upplever CO�

som lika obehagligt som människor; det finns ingen anledning att anta något annat.

100% koldioxid Prof. David Morton, som är en av världens mest respekterade forskare inom ämnet försöksdjurskunskap, leder en forskargrupp som publicerat en rad studier som redo-visar hur djur reagerar på koldioxid i olika koncentrationer. I alla dessa studier gör djuren kraftfulla försök att slippa gasen, vilket förklaras bero på dess retande och stickande egens-kaper och de kvävningskänslor den orsakar innan man förlorar medvetandet. Försök på män-niskor bekräftar de reaktioner man ser hos djuren. Att avliva djur med koldioxid är, enligt Morton och hans medforskare, oetiskt med tanke på det lidande det orsakar. Då man jämför djurens reaktioner på CO

� med andra gaser ser man stora skillnader i gasernas ”djurvän-

lighet”, med CO� som värst med god marginal. Morton anser att om man vill avliva djur med

koldioxid bör djuren först sövas med något djurvänligare sövningsmedel.Att CO

� upplevs som speciellt obehagligt för djuren bekräftas även av andra forskare,

t.ex. Danneman m.fl. 1997. Erkkilä m.fl. �000, i en studie som egentligen jämför koldioxids och metoxiflurans lämplighet som anestesi i samband studier av en speciell sjukdom i and-ningsvägarna (Chlamydia pneumoniae), konstater att mössen kippar efter luft då de sövs med CO

�, vilket inte förekommer med metoxifluran. Förutom att detta stör försök som rör infek-

tioner i nosen, påpekar man att koldioxid är ett obeahligt preparat ur djurens synpunkt,Iwarsson och Rehnbinder (199�) fann att möss och råttor blev medvetslösa efter upp till

10 rep. �0 sekunder i ren koldioxid; för marsvin tog det upp till �0 sekunder. Under tiden såg man tecken på lidande, som troligen orsakades av att koldioxiden irriterade andningsvägarnas slemhinnor, i kombination med en tung och ansträngd andning (kvävningskänslor?).

koldioxid i lägre koncentrationer Raj och Gregory har i ett par uppsatser (199�, 1996) stu-derat hur grisar reagerar på koldioxid i olika koncentrationer. De har samtidigt jämfört vad grisarnas tyckte om argon (en ädelgas som är nästan okänd som sövningsmedel, kanske delvis eftersom den är rätt dyr).

Även om ett utrymmer var fyllt med 90% argon gick grisarna gärna in för att ta för sig av godsaker (äpplen) därinne. Gasen, som påverkade dem så snart de stack in huvudet i lådan, gjorde att de snabbt började tappa kroppskontrollen och inte kunde fortsätta, men så snart


196

de kunde stå stadigt på benen försökte de ta sig in igen. Argon orsakar alltså inget obehag för dem, utan förefaller vara lukt- och smaklös för grisar.

De flesta av grisarna accepterade också, eventuellt med en viss tvekan, en tämligen låg koncentration (�0%) koldioxid.

90% koldioxid var däremot tydligen mycket frånstötande. Med något undantag vägrade samtliga att gå in till godsakerna, t.o.m. om de varit utan mat under ett dygn. Upplevelsen var så obehaglig att nästa dag vägrade drygt en tredjedel av grisarna att befatta sig med lådan, fast den då bara innehöll vanlig luft. Detta har två orsaker. Dels har den höga koncentra-tionen CO

� en skarp och obehaglig lukt, och dels får man kvävningskänslor om man ändå

stannar kvar i gasen.Argon är alltså helt djurvänligt, �0 % koldioxid acceptabelt, 90 % mycket obehagligt.Problemet med �0% CO

� är att sövningen tar lång tid. Författarna föreslår alternativet

�0% CO� och 60% argon. Av praktiska och ekonomiska skäl kan man dock misstänka att

den lösningen inte är realistisk, men om möjligt bör den prövas.Det är vanligare att man kombinerar koldioxid med syrgas (O

�) stället för med argon.

Iwarsson och Rehnbinder (199�) provade kombinationen 80% CO� och �0% O

�, och fann

att ”av de undersökta avlivningsmetoderna rekommenderas ur strikt djurskyddssynpunkt CO

�/O

�-metoden”.

För möss, råttor och marsvin ansåg emellertid UFAW att koldioxod var ett humant avlivs-ningsmedel .

Hewett m.fl. (199�) avlivade råttor med koldioxid på flera olika sätt: i en behållare fylld med 100% CO�, eller i en behållare som gradvis fylldes med CO

� i olika koncentrationer.

Med ingendera metoden kunde man observera tecken på lidande hos djuren.

bieffekter Liksom vissa tidigare författare konstaterade Danneman och hennes medarbetare (1997) också en rad bieffekter av koldioxiden: kramper, flytningar och blödningar från nosen, abnormt ökad salivutsöndring. Vid obduktion hittade man ödem och blödningar i lungorna. Dessa bieffekter var fler ju lägre CO

�-koncentrationen var.

Å andra sidan: ju högre koncentrationen är, desto snabbare avlider djuren, men desto större smärta m.m. upplever de innan de förlorar medvetandet.

Sammanlagt skapar detta ett dilemma om man (som författarna uttrycker det) absolut måste använda koldioxid:

Ju högre koncentration koldioxid, desto snabbare men plågsammare död.Ju lägre koncentration koldioxid, desto långsammare död. Den är inte förbunden med

lika stora smärtor som vid ren koldioxid, men å andra sidan hinner då de olika bieffekterna uppstå.

Motsättningarna mellan olika författares syn på koldioxidens effekter är slående.En orsak kan vara metodiska brister: att man här, liksom i andra liknande fall (t.ex. bedömning av smärta och lidande hos neonataler och fiskar) inte har förmåga eller redskap att läsa av fysiologiska och beteendemässiga förändringar och rätt tolka deras innebörd.

newcastle-konferensen För att reda ut sådana problem anordnades �006 en konferens med deltagande av ett stort antal experter på CO

� som avlivningsmetod för att fastställa vetens-

kapens senaste rön på området, för att ge riktlinjer för en så human tillämpning av CO�-av-

livning som var möjligt, och att undersöka vilka lämpliga alternativ som fanns tillgängliga


197

(Newcastle consensus meeting on carbon dioxide euthanasia of laboratory animals �006; Hawkins m.fl. �006. Även tillgänglig via <http://www.nc3rs.org.uk/downloaddoc.asp?id=416&page=292&skin=0>). Som ett resultat av konferensen enades majoriteten av deltagarna om bl. a. följande:

♦ Det finns ingen ”idealisk” metod att avliva djur med koldioxid. Vare sig man utsätterdjurenförfullgaskoncentrationfrånbörjanellerlåterkoncentrationenstigagradvisutsättermandjurenförlidande.

Orsakenärattryggradsdjurenharluktochsmakreceptorersomsnabbtpåverkarandningsmeakanismernaochresulterariandnöd.Dessutomomvandlaskoldioxidentillkolsyraiögonens,nosensochmunnensslemhinnor,vilketaktiverarsmärtreceptorerochalltsågersmärtupplevelser.Detärdärfördjurförsökerundkommakoldioxidöverenvisskoncentrationsnivå.[Attavfärdadjurensbeteendedådeförsökerslippaifrånkoldioxidenmedjämförelsersomattmänniskortyckerattgödselochliknandeluktarillaochdärmedvillslippaifrånluktenäralltsåmissvisande.]

♦ Om djuren placeras i en behållare med hög koncentration koldioxid (över 50%) kommerdeattuppplevaminst10–15sekunderssmärtaideövreluftvägarnasslemhinnorinnandeförlorarmedvetandet.Dettaärettallvarligtproblemfördem.

Innervationeninäsa/nos,ögonochandningsvägarhosdäggdjur(sområttorochmänniskor)ärmycketlikartad,ochden”tröskelnivå”vidvilkensmärtreceptorernareagerarärdensamma.Mankandärförantaattdeupplevelsermänskligaförsökspersonerhaftdelasavt.ex.mössochråttor.

Då försökspersoner fick testa koldioxid i olika koncentrationen under en enda inandningbörjarendelavdembeskrivakänslansom”smärtsam”.Andelenförsökspersonersomanvänderdettaord(dethögstaavdefyraalternativen”Notunpleasant”,”Unpleasant”,”Uncomfortable”och”Painful”)stigermedökandeCO2koncentration.Kontaktenmedkoldioxidenbeskrivsofta,oberoendeavkoncentration,som ”brännande”. Om man utgår från försökspersonernas upplevelser finns det anledningattantaattmössenochråttornaivarjefalluppleversmärtaomkoncentrationenCO2 överstiger 50–60%.

MedhjälpavEEG(sommäterhjärnanselektriskaaktivitet)ochtelemetriharman undersökt vad som händer i råttor som utsätts för 100% koldioxid. Inom tre sekundergårhjärtverksamhetenned,vilkettyderpåenpåfallandeirritationiandningsväggarnaelleraktiveringavsmärtreceptorerna.Deärvidmedvetandeunderupptill15sekunder.Konferensenkonstateradeattdetärytterstsannoliktattdennatidärfylldmedsmärtupplevelserochettextremtlidande.EEGmätningenvisaratthjärnverksamhetensedanslocknarefternärmare40sekunder(medettspannpå23–50sek.)

Konferensen sammanfattar resultatet med orden: ”This is a serious welfare problem”.

♦ Omdjurenutsättsförstigandekoncentrationavkoldioxiduppleverdesnartsituationensomsåobehagligattingentingkanlockademattstannakvaromdeharmöjlighetattkommadärifrån.Ävenråttorsomförstutsattsförsvältochsedanfick tillgång till mat lämnade denna redan när CO2koncentrationenvarsålågsom15%.

CO2-koncentrationer på 7% ger andnöd hos människor, och den blir allvarlig


198

vid 15%. Andnöd kan orsaka ett påtagligt lidande hos människor, och det är möjligt attmössenochråttornauppleverdetsamma.

Då koncentrationen stigit till ca 30–40% blev djuren medvetslösa. Under tiden framtillsdess–ungefär21/2minut–hardjurenrimligtvisupplevtlidande,eftersom de inte kunnat undkomma koldioxiden. (Koncentrationen ökade med 20% av behållarensvolym/minut,vilketärrättlångsamt.Imångalaboratorierökerkoncentrationensnabbare,vilketökarriskenattdjurenuppleverdenbrännnandesmärtanochintensivandnödinnanmedvetslösheteninträder.)Sedandjurenblivitmedvetslösabörjarhjärtverksamhetengånerochdjurenkanfåkramper,menjustdettakandärförinteorsakanågotlidande.

Mensammanfattningsvis:enligtkonferensenssamladebedömningkanävendennametod,medstigandekoncentrationavkoldioxidframtillmedvetslösheten,”be a serious welfare problem”.

hur ska man göra? Danneman m.fl. (1997) föreslår tre alternativa lösningar för en human avlivning med CO

� (men ger samtidigt läsaren ett intryck av att den fjärde metoden, att an-

vända något annat avlivningssätt, är den bästa):(a) Placera djuren i en tom behållare låt den gradvis fyllas med 70% koldioxid (de övriga

�0% kan vara luft eller syrgas).(b) Som i (a), men öka CO

�-koncentrationen till 100% när alla djuren är medvetslösa. De

dör då snabbare, men slipper uppleva smärtorna.(c) Placera djuren i en tom behållare låt den gradvis, och långsamt, fyllas med 100%

koldioxid.

I en färsk uppsats försöker sig Conlee m.fl. (�00�) på en sammanfattning av läget. De kon-staterar att de olika erfarenheterna och studierna förefaller oförenliga. Men just eftersom läget är så oklart, och eftersom så många rapporter ändå tycker sig konstatera att CO

� medför li-

dande hos djuren, bär man ge dem ”the benefit of doubt” och avstå från CO�.

Många anser emellertid koldioxid rationellt och ekonomiskt då det gäller att avliva många djur på kort tid. David Morton har i flera sammanhang (även i t.ex. Leach m.fl. �00�) före-slagit att det mest humana är att man först söver djuren med exemplvis halotan, och därefter avlivar dem med koldioxid.

(I brist på halotan, som knappast används längre, bör någon annan icke-stressande inhala-tionsanestesi användas.)

Newcastlekonferensen konstaterade att om man absolut ska använda koldioxid bör man använda en stigande koncentration. Den bästa hastighetsökningen är svår att fastställa, men med en ökning av �0% av behållarens volym/minut (varvid gasen lämpligen tillförs uppifrån i stället för nedifrån, så den tyngre koldioxiden blandar sig bättre med luften) kunde man inte se några direkta tecken på smärta, däremot på andnöd. Sedan djuren blivit medvetslösa kan man givetvis öka koncentrationen snabbt utan risk att djuren utsätts för ökat lidande.

Att först använda en inhalationsanestesi är naturligtvis en bra lösning, men man bör ob-servera att även många anestesigaser är irriterande och kanske smärtsamma för djuren. Konfe-rensen nämner sevofluran som ett tänkbart alternativ.


199

Foster och neonataler

Om man avlivar ett dräktigt djur med ett systemiskt verkande preparat (t.ex. en överdos anestesimedel) innebär detta inte nödvändigtvis att även fostren dör. Det som är överdos för modern behöver inte vara det för fostren. Däremot blir de sannolikt sövda, och avlider så småningom sedan moderns hjärtverksamhet upphör. [PW, CM 0�0�1�]

Men embryon och foster kan inte avlivas snabbt med CO�. I livmodern är de ju anpas-

sade för ett liv med mycket låg syrehalt i vävnaderna, och de kan vara vid liv ännu efter 1� minuter (eller t.o.m. mer) i koldioxid. I stället ev.: dekapitering. (CM 0�0�1�).

Också neonataler kan överleva länge i miljöer med mycket låg syrehalt. CO�-eutanasi av

unga djur ställer därför andra villkor än om för vuxna.

8 . Speciella sjukdomsmodeller och försök

�00

8Några speciella sjukdomsmodeller och försök

AkutförsökMed akutförsök menas att djuret inte utsätts för några försöksåtgärder innan det sövts ner. Seden försöket avslutats avlivats djuret innan det vaknat ur narkosen. Ett akutförsök kan också innebära att djuret avlivas direkt, och då exempelvis endast tjänar som organdonator, undersökningsobjekt eller liknande.

Ett akutförsök innebär inte att försöket är problemfritt ur etisk synpunkt. Dels kan djuren utsättas för lidande även vid akutförsök, och dels handlar den etiska problematiken ju inte bara om djurens lidande, utan också om i vilken utsträckning (om någon) djur alls ska an-vändas för ett visst försök – d.v.s. om försökets samhällsnytta och om det finns djurfria eller djurbesparande alternativ.

Det är alltså fortfarande mycket viktigt att bedöma försökets syfte, alternativ, dokumen-tationskrav, djurart och antal djur (inkl. eventuell genmodifiering och dess konsekvenser), transport och återhämtningstid efter denna, vård och förvaring, samt sövnings- och av-livningsmetoder.

Då ”Anvisningar för blankettens ifyllande” nämner akutförsök som exempel på den lägsta nivån på den tregradiga skalan för smärta och lidande är detta följaktligen missvisande. Även akutförsök kan innebära stora påfrestningar av olika slag.

Ett autentiskt exempel är en ansökan om akutförsök, vilken som av beredningsgruppen bedömdes vara okon-troversiell och var nära att godkännas av nämnden. Det visade sig emellertid att, enligt ansökan, råtthonor skulle transporteras på ett sent stadium av dräktigheten (vilket är olagligt), och efter en otillräcklig återhämt-ningstid under isolering avlivas på ett sätt som redan i sig skulle orsakat lidande och ångest för både mödrar och foster.

Kirurgi m .m .

Att komma åt hjärnan

Vid djurmodeller av t.ex. Alzheimers, Parkinson, epilepsi och andra sjukdomar, liksom vid studier av lust- och olustcentra (t.ex. alkoholforskning), smärtforskning m.m., har man ofta anledning att göra smärre ingrepp i hjärnan. Det kan gälla att plantera in elektroder för att ge


�01

elektriska impulser eller mäta hjärnans elektriska ak-tivitet (EEG), eller för att ge injektioner av t.ex. olika nervgifter för att slå ut delar av hjärnans funktioner.

En filmupptagning med korta glimtar från pro-ceduren finns på http://www.expo21xx.com/automa-tion21xx/14913_st3_university/default.htm.

Cancer

Olika slag av cancer

Tumörer kan ha mycket olika effekt på djurets välbe-finnande beroende på deras karaktär och placering. Även en mänsklig patient kan ha t.ex. en omfattande cancer i levern utan att detta orsakar något allvarligt lidande, medan hos en annan patient även en liten cancertumör i levern med en annan placering kan vara mycket smärtsam. En motsvarande liten tumör i hjärnan kan, om den påverkar t.ex. de mycket smärt-känsliga hjärnhinnorna, orsaka svåra smärtor medan en stor och tydligt synlig tumör på flanken av en råtta

inte tycks bekomma den alls. (Intrycket att en tumör inte tycks orsaka djuret några problem behöver dock inte vara korrekt – jfr ovan om Myten om den säkra bedömningen – utan

Mask över nosen för isofluransövning Skallen frilagd

Huden över skallen vikt åt sidorna

Hållare som fixerar huvudet med hjälp av spetsar in i varje öra

Termometer i anus

I en stereotaxisk ram kan t.ex. en injektionsnål placeras i hjärnan med stor precision. EB = ear bar ; NC = nose clamp (fixerar huvudet med spetsar mot öronen och hållare kring nosen).


�0�

måste undersökas med mer precisa metoder.) Tumörer i fotsulan, ögat och svansen kan vara mycket smärtsamma, liksom tumörer i muskulaturen.

Vilka delar av kroppen som angrips kan man delvis kontrollera när man ger djuret sjuk-domen. Å ena sidan kan man med ett kirurgiskt ingrepp placera cancerceller precis där man vill ha dem; å den andra kan man ge cancer i lymf- eller blodsystemet som sprider sig i tämli-gen okontrollerat.

Om cancern behöver man alltså veta:

♦ var tumören/tumörerna sitter eller hur den sprider sig;♦ om den är solid, växer in i angränsande vävnader (är infiltrativ), eller alstrar asci

tes-vätska;♦ i vilken utsträckning den sätter metastaser;♦ hur stor den tillåts bli;♦ hur snabbt den växer och när de kritiska perioderna infaller;♦ vilka speciella symptom som kan förväntas;♦ hur placering och storlek kontrolleras och hur ofta detta görs;♦ vilken påverkan på djuren man kan vänta sig (på grundval av litteraturen och erfaren-

heter från kolleger eller gruppen själv, inklusive från pilotförsök).

UKCCCR guidelines for the welfare of animals in experimental neoplasia betonar att det är vik-tigt att man gör pilotförsök av nya cancermodeller innan man startar försök i full skala. Man ska då identifiera speciella, relevanta problem, beskriva tidsskalan för olika kritiska skeenden, och ger möjlighet att bestämma en skonsam slutpunkt. Stora delar av det följande är hämtade från dessa riktlinjer. (För UKCCCR, se ordförklaringarna.)

Symptom, undersökningsmetoder och avbrytningspunkt

Under sjukdomsförloppet måste man förstås uppmärksamma de aspekter som i första hand påverkas av det aktuella försöket. För solida tumörer kan det vara sårbildning, bölder och avmagring. För ascitesbildande tumörer är utspänd buk, anemi och avmagring viktiga tecken. Vissa cancerformer kan medföra speciella problem. Cancertumörer i mjölkkörtlarna, t.ex., kan vara svara för en stor del av djurets vikt utan att djuret är allvarligt påverkat om de är fördelade på många småtumörer, medan en ensam stor tumör kan vara mycket plågsam och gör att djuret måste avlivas. Bedömningen försvåras av att det kan vara stora skillnader mellan individerna både beträffande antalet tumörer och hur snabbt de växer.

De vanliga, allsidiga undersökningarna av djuret måste göras minst dagligen, och oftare under kritiska perioder. De måste kompletteras med andra undersökningsmetoder för speci-ella cancerformer: andningsfrekvens för lungcancer, neurologiska störningar för hjärntumör, kontroll av blodceller vid leukemi. Avbrytningspunkten bör preciseras på ett adekvat sätt och fastställas på grundval av sådana undersökningar.

Vid obduktionen av djuren kan man upptäcka problem som man missat vid den normala inspektionen. UKCCCR betoner: Humane end points and other procedures should be refined in the light of experience (kursiverat i originalet). Detta innebär naturligtvis att allmänt for-


�0�

mulerade avbrytningspunkter som ”nedsatt allmäntillstånd” är otillräckliga. Detsamma gäller kriterier som stillasittande/obenägenhet att röra sig, piloerektion o.s.v. Dessa innebär att djuret har sådana smärtor att den humana avbrytningspunkten redan passerats.

Problemet med att avbryta försöket innan det börjar orsaka lidande är naturligtvis svårigheterna att bedöma tumörens storlek. En tumör under huden på djurets sida kan iakttas direkt, men ligger tumörerna djupare blir det svårare.

Ett sätt att kontrollera tillväxten av levertumörer genom laparoskopi berörs i avsnittet om avbrytningspunkter (under rubriken Andra undersökningsmetoder). Man kan också bygga in kontrollen i försöksdesignen: djuren delas in i grupper som avlivas och obduceras vid i förväg bestämda tidpunkter. Härigenom får man en uppfattning om cancerutvecklingen innan den-na börjat orsaka kliniska tecken hos djuren.

UKCCCR anser det oacceptabelt att lägga avbrytningspunkten så sent att man tydligt ser att djuret kommer att dö. Grundkravet är att de tas ur försöket innan de blir döende. Avbryt-ningspunkten måste preciseras på ett adekvat sätt och fastställas på grundval av

♦ tumörensstorlek,♦ sådanaundersökningaravspeciellacancerformersomnämntsovan,och♦ djurens beteende.

Smärtorna vid cancer kan vara av en annan karaktär än efter t.ex. en magoperation. Djurens beteende, d.v.s. de kliniska tecknen på smärta och lidande, kan då vara andra än de vid an-dra slag av smärtor. Detta måste man naturligtvis ta hänsyn till då man bedömer djuren och bestämmer avbrytningspunkt.

I en studie (Roughan m.fl. �00�) där man opererat in cancerceller i urinblåsan hos råttor fick man avliva �0% av djuren efter � à � veckor (vilket var tidigare än beräknat), eftersom de föreföll ha starka smärtor och vara döende. Symptom: de rörde sig inte ens då de hanterades, de hade minskat mer än 10% i vikt, de hade mycket blod i urinen, och man kunde känna att de hade en stor cancertumör.

Indikationer på eutanasi föreligger om tumören: ♦ är mer än 10% av musens kroppstorlek eller ca 1 cm i diameter (för råtta � cm:

Østergaard �008); ♦ är såriga; ♦ påverkar förmågan att äta, dricka, urinera och defektera, röra sig eller djurets fysiska förmåga (Foltz 1999).

Ibland anger ansökningar tumörens maximalt tillåtna storlek i vikt i stället för som diameter. I stort sett kan man räkna med en specifik vikt på 1, d.v.s.:

Mus 1 g (ca 1� mm diameter kan accepteras), ca 900 mm�.Råtta � g (ca �0 mm diameter), ca ��00 mm�.

(Detta förutsätter att tumören är placerad på ryggen eller flanken. Jfr Østergaard �008.)I verkligheten är dock inte tumörer sfäriska eller ens runda, utan snarare ovala och lätt till-

plattade. En formel som brukar användas för att ge en ungefärlig uppfattning om tumörens storlek är (a x b�)/�, d.v.s.: tumörens längd multipliceras med kvadraten på tumörens bredd, varpå produkten divideras med två. Exempel: om bredden är 9 mm och längden är 1� mm,


�0�

blir volymen �67 mm� (d.v.s. drygt en halv kubikcentimeter).

Cancer och smärtlindring

Om cancertumörer tillåts växa så långt att de orsakar lidande för djuren är grundkravet (en-ligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om djurförsök L��, �. kap, 7§) att de får smärtlin-drande behandling. Ett vanligt sätt är att ge djuren buprenorfin (Temgesic). Det har dock visat sig att detta kan vara alldeles ineffektivt.

I ett försök (Loo m.fl. 1997) gav man möss cancer i lymfsystemet, vilket så småningom började ge dem smärtor. Detta var lätt att konstatera genom att de åt och drack mindre, var mer stillasittande, putsade sig mindre, fick piloerektion, och satt i en hopkurad ställning. En grupp behandlades då med buprenorfin (0,� g/kg; ca en vecka före döden), men det blev inga märkbara skillnader mellan dem och den obehandlade kontrollgruppen. Båda grupperna led tydligen lika mycket, trots buprenorfinet.

Varför det blev så vet man inte. En hypotes är att den smärtstillande behandlingen var otillräcklig för att lindra smärtan. En annan är att buprenorfinet visserligen har en effekt mot smärtan, men att lidandet också beror på andra faktorer som inte påverkas av den smärtstil-lande behandlingen.

Till detta kan man lägga att man troligen inte skulle nå bättre resultat genom att utgå från den första hypotesen och öka dosen buprenorfin; detta på grund av den ”takeffekt” som gör att en stor (eller upprepad) dos buprenorfin snarare kan motverkar effekten av en första, min-dre dos. Se vidare avsnittet om buprenorfin ovan.

I det försök med cancer i urinblåsan som nämnts ovan (Roughan m.fl. �00�) behand-lade man en grupp råttor där de allvarligaste symptomen utvecklats först något senare med meloxikam och en annan med karprofen någon timme innan de avlivades. (Båda är smärt-stillande medel av NSAID-typ.) Deras smärtsymptom under de fem dagarna innan de fick smärtstillande medel och kort därefter avlivades var på flera sätt annorlunda än efter en normal magoperation. Råttorna letade mer än vanligt efter mat och avföring att äta; de stod ofta på bakbenen och skakade i kroppen; de lade sig ned på ena sidan; vokaliserade när man hanterade dem; de sträckte ut sig horisontellt i stället för att kröka ryggen som vid vanliga buksmärtor, och de muskelryckningar som är vanliga efter smärtsamma bukoperationer var nu sällsynta. Däremot hade de muskelryckningar i huvudet, och de rörde sig cirklande.

Det påfallande var att effekten av de i vanliga fall effektivt smärtstillande meloxikam och karprofen var obetydlig. De cirklande rörelserna avtog något, men det mest märkbara var att råttor som fått meloxikam eller karprofen inte längre slickade sig på buken så som de som inte fått någon analgesi alls.

Allt detta tycks visa att den smärtstillande behandlingen har en viss effekt, men inte alls tillräcklig för att lindra djurens lidande i någon större grad.

Man kan alltså dra två viktiga slutsatser av detta:

♦ deteckenpålidandesombrukarnämnasistandardiseradebedömningsscheman–ochdärmedsomkriteriumpåavbrytningspunkt–ärintefullttillämpligaiolikaspecialfall, som t.ex. åtminstone en del cancersjukdomar;

♦ de analgetiska medel som är vanliga i försöksdjurssammanhang kan visa sig mycket otillräckliga mot cancersmärtor


�0�

StrålningBlodkroppar (d.v.s. röda och vita blodkroppar samt blodplättar) bildas då benmärgens stam-celler delar sig. Flera typer av blodsjukdomar kan botas genom benmärgstransplantation, d.v.s. man förstör den blodbildande förmågan hos patientens benmärg och injicerar i stället nya, blodbildande (hematopoetiska) stamceller från en givare.

Inom bl.a. stamcellsforskningen har det blivit vanligt med sådana benmärgstransplan-tationer, som då oftast utförs på möss. Man slår då ut musens benmärg genom radioaktiv strålning och ersätter de förstörda hematopoetiska cellerna genom injektion av nya celler i svansvenen.

Det finns två problem med detta. Dels kan det förekomma att de injicerade cellerna inte hittar fram till musens benmärg

för att där börja sin blodbildande verksamhet. Resultatet blir att musen dör av blodbrist.Dels är det också andra organ än benmärgen som skadas vid bestrålningen. Dessa, för

försöket oönskade och enbart besvärande, sidoeffekter är en mycket vanlig komplikation och kan orsaka allvarliga skador. Det är främst detta problem som ska beröras här.

Den stråldos man använder brukar vara av storleksordningen 9 Gy (förkortning för Grey; förr användes enheten rad = 1/100-dels Gy). Så stora doser är letala och gör att musen dör efter �–� veckor p.g.a. den förstörda benmärgen. Detta undviker man dock om transplanta-tionen av de nya cellerna fungerar.

Men det är också framför allt mag-tarmkanalen som skadas vid bestrålningen. Den är känsligare och påverkas redan vid betydligt lägre doser. Resultatet kan vara diarré, uttorkning och viktnedgång, vilket naturligtvis orsakar ett lidande som gör att djuret kanske måste tas ur försöket.

Penson m.fl. (�008) har emellertid visat att detta problem kan undvikas genom att man utnyttjar skillnaderna i celldelning mellan mag-tarmkanalen och benmärgens blodbildnings-system. Cellerna i den förra är känsliga för strålning, men nybildas snabbt. Metoden är därför helt enkelt att dela upp strålningen i två doser. Efter en första dos på t.ex. �,� Gy har man åstadkommit skador på både mag-tarmkanalen och benmärgen. Man gör då en paus på ca � timmar, under vilken cellerna i mag-tarmkanalen snabbt repar sig igen. En ny stråldos på �,� Gy fullbordar förstörelsen av benmärgen, men utan att skadorna i tarmen blir så allvarliga. Författarna förklarar att med denna metod har de sidoeffekter som annars var normala nu blivit sällsynta.

Om däremot själva celltransplantationen av någon anledning inte fungerar, så blodbild-ningen inte kommer igång, kan symptomen börja visa sig redan efter 10–1� dagar. Förfat-tarna har gjort upp ett bedömningsschema med variablerna vikt och viktförändring, aktivitet, skjuter rygg, piloerektion, insjunkna ögon, ”tip toe walking”, utsträckt/upprest kroppshålln-ing och uttorkning (utanför schemat nämner man också svullet huvud). Med hjälp av dessa avbrytningskriterier kan man se att transplantationen misslyckats och att djuret måste avlivas.

(Not: i den tryckta versionen av författarnas redovisning använder man enheten cGy, d.v.s. centigray = en hundradels Gray. Detta är dock en felskrivning eller feltryck. Det man menar är Gy, Gray.)

ImmuniseringVad menas med immunisering?


�06

Det korta svaret: Då vissa främmande ämnen, antigener, kommer in i kroppen tillverkar immunförsvaret

antikroppar mot dessa. Sådana antikroppar finns sedan kvar i kroppen och kan snabbt mo-biliseras mot liknande angrepp i framtiden. Immunisering innebär att man avsiktligt startar denna process genom exempelvis en injektion av antigenet.

Det något längre svaret;Då man tillför kroppen ett främmande ämne, ett antigen (t.ex. genom smitta eller en

skada på huden), aktiveras kroppens immunsystem. Detta består av två delar: det ”allmänna” (medfödda) och det specifika.

Det medfödda försvaret börjar fungera snabbt, är inte specifikt i förhållande till någon speciell antigen, och tämligen kortvarigt. Det specifika försvaret utvecklas som svar på speci-ella antigener, tar lite längre tid på sig för att utvecklas, och har en ”minneseffekt” som kan göra att man i framtiden är skyddad mot nya angrepp av samma antigener.

I praktiken samverkar de båda systemen, men det är framför allt mekanismerna och prob-lemen i samband med det specifika systemet som är aktuella i djurförsökssammanhang.

De viktigaste aktörerna är de vita blodkropparna (lymfocyterna), främst T- och B-lym-focyter, samt det lymfatiska systemet: brässen, mjälten, lymfknutor och andra lymfatiska vävnader. Lymfocyterna bildas ursprungligen, som alla blodceller, i den röda benmärgen. Där mognar också B-lymfocyterna, medan T-lymfocyterna mognar i brässen (tymuskörteln). Vik-tiga vidareutvecklingar äger också rum i andra delar av det lymfatiska systemet, som i lymf-noderna

På lymfocyternas yta finns receptorer, där varje typ är specialiserad för att häfta vid ett visst antigen. Varje lymfocyt kan därmed bara häfta till ett slags antigen. Å andra sidan finns det många miljarder olika sådana typer av lymfocyter, så beredskapen mot olika antigen är ändå rätt god.

Då det främmande ämnet kommer in i organismen startar en komplex händelsekedja som mycket förenklat bl.a. innebär att antigenet bryts ned till peptider som möter lymfocyternas antigenreceptorer. Sedan lymfocyterna därigenom aktiverats, alstras senare i utvecklingsför-loppet antikroppar (även kallade gammaglobuliner el. immunglobuliner), d.v.s. de proteiner som har till uppgift att ta hand om och oskadliggöra de främmande mikroberna (antigenen). De cirkulerar i kroppen som fria molekyler eller sitter på ytan av B-lymfocyter. Framställning och studium av dessa antikroppar spelar en viktig roll inom djurförsöksverksamheten.

Ett exempel från utforskandet av detta komplexa fält visar hur valet av försöksdjur kan leda forskningen på villovägar.

Hur det lymfatisk/immunologiska systemet hängde ihop var ännu på 19�0-talet ganska okänt. Lars Gyl-lensten var då forskare på Karolinska Institutet där han så småningom blev professor. (Senare fick hans skön-litterära författarskap honom att överge den medicinska vetenskapen, vilket så småningom förde honom till Svenska Akademien och posten som dess ständige sekreterare.) Han föreställde sig att de lymfatiska vävnad-erna hänger samman i ett ömsesidigt samspel. Vad händer då om man tar bort en komponent på ett tidigt stadium i utvecklingen? Gyllensten valde att ta bort brässen hos neonatala marsvin; hos dem är den ganska stor och ligger ytligt och lätt tillgängligt på halsen. Ingenting alltför dramatiskt hände, men Gyllensten tyckte sig, i sin doktorsavhandling 19��, se att den övriga lymfatiska vävnaden tillväxte på ett kompensatoriskt sätt.

Normalt hade emellertid följderna blivit mer dramatiska. Eftersom T-lymfocyterna mognar i brässen borde hela immunsystemets utveckling ha störts, eller snarare förstörts, av operationen. Organismen skulle förlorat sin förmåga att skilja de egna vävnaderna och cellerna från dem som kommer utifrån.

Men nu är just marsvin ganska välutvecklade vid födseln. Brässen, som är så viktig för uppkomsten av normal immunkompetens, har hos de nyfödda marsvinen – som Gyllensten senare uttryckte det – ”så att


�07

säga gjort det mesta av sitt”. Brässens funktion förblev därför oupptäckt.Hos neonatala möss eller råttor, däremot, är brässen ännu inte färdigutvecklad. Den motsvarar då ett

mänskligt foster i fjärde eller femte månaden. Och Gyllensten konstaterar (melankoliskt?): ”Hade jag arbetat med nyfödda råttor eller möss hade jag haft chansen att göra en mycket betydelsefull upptäckt. [...] Hela detta komplex hör till den moderna medicinska forskningens viktigaste inmutningar. Insatser på området har belönats med Nobelpris. Jag var så att säga på rätt spår – med fel försöksdjur.”

Immunisering innebär alltså att man för in något främmande ämne i kroppen för att få en reaktion från immunsystemet. Inom humanmedicinen använder man t.ex. ofta den minnes-mekanism som finns inbyggd i systemet och som innebär att kroppen ”minns” den första im-muniseringen (t.ex. efter en vaccinering med en svag dos av ett smittämne). Resultatet är att då kroppen utsätts för samma antigen en andra gång (t.ex. som naturlig smitta) reagerar dess immunförsvar snabbare och kraftigare än den första gången, då reaktionen på vaccineringen var obetydlig, och hindrar en från att bli sjuk.

Inom djurförsöksverksamheten spelar immuniseringar en mycket viktig roll. Det finns mängder av sjukdomar av de mest olika slag där man försöker hitta botemedel med hjälp av immunförsvaret: cancer, HIV, hepatit, magsår och många andra.

Andra, s.k. autoimmuna sjukdomar, beror på att kroppens immunförsvar råkat i olag och antikroppar börjat angripa den egna organismen. Hit hör t.ex. reumatoid artrit, vissa typer av blodbrist, m.fl. För att studera sådana sjukdomar och terapimöjligheter har man utvecklat en mängd olika djurmodeller.

Man använder också djur för att studera immunsystemet i sig under olika omständigheter, exempelvis hur det reagerar på olika slag av antigen. För att förstärka immunreaktionen till-sätter man ofta ett särskilt ”hjälpämne”, ett adjuvans, och naturligtvis forskar man också på hur olika adjuvanter, ev. i samverkan med olika antigener, påverkar immunsvaret.

Förutom sådana slag av grundforskning och mer eller mindre tillämpad forskning använ-der man immunisering för att med hjälp av djuren framställa olika slag av biologiskt material som sedan ska användas för forskning eller framställning av mediciner. Att utvinna olika slag av antikroppar för att sedan använda dem för något specifikt ändamål (se om monoklonala och polyklonala antikroppar nedan) är exempel på det.

Immunisering kan innebära problem för ett försöksdjur på flera olika sätt:

• Vissaimmuniseringsvägar/administrationssättkanvaraförbundnamedsmärta.

• Isambandmedimmuniseringförvissaändamålkandetförekommaattdjurhållningenavslentrianärolämplig.

• Resultatetavimmuniseringen,t.ex.attframkallaenautoimmunsjukdom,kanorsakaettstortlidande.

• Vissaadjuvanterkanvaramerellermindresvårtvävnadsretande.


�08

Immunisering i trampdynan m .m .

Regelverket (DFS �00�:� (L ��), � kap. 1 §) förbjuder vissa immuniseringsvägar. Vissa av dessa förbud är troligen sällan några problem för forskare och är samtidigt lätta att förklara. Injektion i huden (intrakutan injektion), t.ex., i en mus eller råtta är inte bara svår att göra (särskilt i mus är risken stor att det blir en subkutan injektion i stället), utan orsakar lätt sår och infektioner. (Jfr också om injektioner ovan.)

Förbudet mot injektion i trampdynan i ”annan djurart än kanin” är konstruerat i två steg. En djurförssöksetisk nämnd får medge undantag från förbudet om injiceringen bara gäller en baktass. Vill man immunisera i en eller båda framtassarna, eller i båda baktassarna, krävs dis-pens från den centrala myndigheten (� kap 1 §).

Orsaken till förbudet mot immunisering i framtassarna är att djuret då inte kan hantera sin mat. Och djurets tyngd vilar helt eller delvis på baktassarna. Är båda injicerade orsakar man ofrånkomligen smärta och lidande. I USA, t.ex., har man på många håll direkta förbud mot imunisering i framtassarna, och ibland också mot varje immunisering i baktassarna.

För många immuniseringsförsök vill man emellertid trots detta injicera i (minst) en bak-tass. Detta beror inte bara på att immunisering i trampdynan (ofta tillsammans med Freunds kompletta adjuvans) är ett vanligt protokoll för att framställa antikroppar. Immunresponsen kan snabbt och enkelt preliminärt avläsas genom den (smärtsamma) svullnad som uppstår i tassen. Och tassen dräneras direkt av knäets lymfknutor (popliteallymfknutor) och därefter av lymfknutor i höft och ljumske, där en mängd lymfocyter bekvämt kan skördas för senare analys.

Man kan emellertid undvika detta problem genom att injicera i hasen i stället för i själva foten. Kamala (�007) immuniserade 8–1� veckor gamla möss från sex olika inavlade stammar med två olika antigener (ovalbumin och humant alfa-laktalbumin) och med Freunds kom-pletta adjuvans, dels i den ena bakfotens trampdyna och dels i hasen till motsvarande fot. Dä-refter avläste man immunresponsen i de tre närmaste lymfknutorna (knä, ljumske och höft), och fann att den var lika bra eller bättre vid hasimmunisering jämfört med immunisering i trampdynan.

Under hela förloppet poängsattes djurens rörlighet i en blindstudie av två djurskötare som arbetade obeoende av varandra, och resultatet visade att det var en mycket tydlig skillnad i påverkan på djurens rörlighet mellan de två metoderna. Här fanns det också en skillnad mellan olika musstammar. Då man injicerade i hasen blev det inga störningar i rörelseförmåga hos några av djuren, med undantag för några obetydliga förändringar dag �, �, 10 och 11 i en av stammarna (B10.D�). I samma stam ökade f.ö. anmärkningsvärt nog proble-men ytterligare fr.o.m. dag 8 även för de möss som injicerats i trampdynan.

Och studien konstaterar sammanfattningsvis: ”Denna undersökning visar att hasimmunisering är bättre än

immunisering i trampdynan vad både styrkan och kvaliteten hos den inducerade immunresponsen på proteinantigener beträffar. Den är också mycket humanare, genom att den påverkar mös-sens möjlighet att röra sig i betydligt mycket mindre grad.”

Injicering i hasen på mus. (Kamala 2007)


�09

Polyklonala antikroppar

Polyklonala antikroppar reagerar på en mängd olika antigener och är därför ett effektivt förs-var för kroppen mot olika sjukdomsalstrande mikroorganismer, och de används i många olika sammanhang inom forskningen. Vid framställningen använder man vanligen kaniner.

Kaninen injiceras med ett antigen, ofta tillsammans med något adjuvans. Efter någon tid börjar man ibland ge flera s.k. boosterinjektioner med adjuvans för att ytterligare öka anti-kroppsvaret. Antikropparna utvinns från blod som man vanligen tar från de stora venerna i kaninens öron.

Antikroppsbildningen är i sig inte plågsam för kaninen. Problemen gäller användningen av adjuvans, blodtappningen (se under Blodprov ovan) samt långtidsförvaringen av djuren.

Om adjuvans, se nedan. De nu gällande bestämmelserna (DFS �00�:�, � kap � §) om blodtappning av kaniner

för skörd av polyklonala antikroppar är felaktiga eftersom de accepterar en endast hälften så lång återhämtningstid som EFPIA:s och ECVAMS allmänt acepterade rekommendationer. Se ”Djurskyddsmyndighetens siffror är för höga” i kap � ovan.

Eftersom man kan skörda polyklonala antikroppar under mycket lång tid, har det förekommit att kaniner förvarats i ensamburar och använts som antikroppskälla tills man fått ta dem ur försöket p.g.a. ålderdomsvaghet. Detta är naturligtvis ett brott mot bestämmelserna och förkastligt ur djurskyddsynpunkt.

Modern produktion av polyklonala antikroppar använder inte däggdjur alls, utan i stället den alternativa refinementmetoden att immunisera höns oralt och sedan utvinna antikrop-parna ur äggulan. Som introduktion, se t.ex. översikten i Hau och Hendriksen �00�. Förfat-tarna konstaterar att metoden att använda hönsfåglar i stället för däggdjur har viktiga fördelar ur etisk synpunkt. Förutom att hönsen sannolikt har en lägre grad av neurofysiologisk kän-slighet, kan man klara sig med ett mindre antal djur än annars, man undviker moment som fixering och blödning, och genom den orala administreringen slipper man den stress, smärta och lidande som traditionell immunisering medför.

Många som använder metoden kombinerar den emellertid ändå med injektioner av Freunds kompletta adjuvant (FCA). Författarna vänder sig mot detta, dels naturligtvis av djurskyddsskäl, men också därför att det inte är nödvändigt. Skälet att använda FCA är att man därigenom för högre titer (större avkastning av antikroppar). Men detta uppvägs av att äggproduktionen minskar. Det finns därför, konstaterar författarna, ingen anledning att använda FCA för produktion av polyklonala antikroppar via äggula. (Immunisering med Freunds inkompletta adjuvans, eller med ett alternativt adjuvans som TiterMax, hade inte samma negativa effekt på äggläggningen.)

Och författarna sammanfattar kunskapsläget i termer av de tre R:n:”Att kombinera oral immunisering med skörd av antikroppar från äggula ersätter däg-

gdjur med fåglar, minskar antalet använda djur, och lindrar förhållandena för djuren – allt med sikte på målet att eliminera allt lidande för djur som utnyttjas för detta ändamål.”

Monoklonala antikroppar

Monoklonala antikroppar är specifika för ett visst antigen. Framställningen består av två hu-


�10

vudstadier:

1 Manimmuniserart.ex.enmusellerenråttamedettantigen,oftatillsammansmedettadjuvans.Immunsystemetbörjarproduceraensvärmav(polyklonala)antikroppar som inte bara är specifika för det injicerade antigenet.

Djuretavlivasochmanselekterarinvitroframdeantikropparmanbehöverinvitro i form av monoklonala s.k. hybridomceller med specifika antikroppsegenskaper.

2 Dessacellerärrelativtfå,ochdemåstenumångfaldigas(propageras).Dettakanskepåtvåsätt:genomdjurförsökellerinvitro.

�a Propagering av monoklonala antikroppar in vivo (ascitesmetoden): Enmus(ellerev.råtta)injicerasibukenmedenmineralolja(oftapristan),som

irriterar bukvävnaden och ofta orsakar bukhinneinflammation, och därefter med hybridomet.Därvidbildastumörersomavsöndrars.k.ascitesvätska,vilkeninnehållernybildademonoklonalaantikroppar.Ascitesvätskangörattdjuretsvällerochökarivikt.Efterentidavlivasdjuretochmanutvinnerdemonoklonalaantikropparnaurascitesvätskan.

Propagering med ascitesmetoden är enkel, billig och säker, men den kan vara mycket plågsam för djuren. Det finns därför numera en växande insikt om att den inte ska användas.

2b Det finns i dag en rad sätt att propagera monoklonala antikroppar in vitro. EnexpertgruppinomECVAMkonstateraderedan1996attdetfannssåmångaolikateknikerfördettaförbådesmåochstorskaliganvändningattascitesmetodenintelängrebehövdeanvändasutaniställetbordeförbjudasinomEU(Marx m.fl. 1997).

Vad säger regelverket?Grundregeln är att ascitesmetoden inte får användas (Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd DFS �00�:�, L ��, � kap, 6§).

Den djurförsöksetiska nämnden kan dock medge undantag ”om starka vetenskapliga skäl särskilt motiverar detta”, dock endast under vissa förutsättningar som preciseras i 7§. Exem-pelvis får höggradigt irriterande adjuvans inte användas, djuret ska ha tillsyn minst två gånger dagligen sedan ascitesbildningen börjat, och så snart det börjat öka i omfång skall det avlivas (eller ev. först sövas) före tappningen. Med tanke på de konstateranden som ECVAM:s ex-pertgrupp gjorde redan i mitten av 1990-talet finns det dock knappast någon anledning att i dag acceptera propagering av monoklonala antikropar med ascitesmetoden.

Adjuvans

Problemet vid djurförsök, där immunisering är vanligt i samband med många olika for-skningar, är att man oftast vill förstärka antigenets effekt med ett tillägg, ett s.k. adjuvans. Resultatet är att man får ett starkare antikroppsvar (”större titer”) än utan adjuvans. Detta är är naturligtvis en fördel, särskilt om man endast har en mycket liten mängd antigen att utgå från.

Det handlar därmed om ett samarbete mellan antigen och adjuvans; varje tänkbart ad-


�11

juvans har inte samma effekt tillsammans med varje slag av antigen. Ett adjuvans som är fördelaktigt ur vissa synpunkter (det är t.ex. inte irriterande för vävnaderna, d.v.s. det har låg toxicitet) kan vara olämpligt ur andra (t.ex. otillräcklig förstärkning).

Ett adjuvans kan också ha andra funktioner. Exempelvis kan det ha en depoteffekt, som bl.a. skyddar antigenet från att brytas ned alltför snabbt. Därmed förlängs interaktionen mel-lan antigenet och organismens immunsystem (stimuleringen av B-lymfocyterna). Vissa adju-vanser kan strukturera antigenet så, att det uppfattas lättare av immunsystemet. Ytterligare en funktion kan vara att hjälpa de celler som transporterar antigenerna till lymfoid vävnad där lymfocyterna kan ta hand om dem.

Det är vanligt att man ger en initialdos med antigen plus adjuvans, och därefter ett antal förstärkningsdoser, s.k. boosterinjektioner. Avsikten är att hålla antikroppsvaret på en obruten hög nivå. Johnston m.fl (1991) fann emellertid då de undersökte fem olika slag av adjuvans (bl.a. Freunds kompletta plus inkompletta som booster, RIBI, Montanide ISA �0 och Mon-tanide ISA 70) att antikroppsvaret nådde en platå efter den andra injektionen (d.v.s. den första boosterdosen). Det var alltså ingen signifikant skillnad i antikroppsnivå mellan den an-dra, tredje och fjärde boosterinjektionen.

Däremot innebär boosterinjektionerna ett lidande för djuren, vilket bl.a. visar sig genom en viktnedgång efter varje injektion som är större efter den andra boosterinjektionen än efter den första (Ferber m.fl. 1999). Om en försöksledare vill göra flera boosterinjektioner finns det alltså anledning att fråga om det finns grund för detta, eller om injektionerna bara görs av slentrian.

För att motverka eventuellt lidande i samband med immunologiska experiement kan man tänka sig att ge någon form av analgesi. Detta tycks dock inte vara vanligt. En genomgång av 100 immunologiska studier visar att ingen nämnde någon analgesi (Piersma m.fl. 1999). Det-ta kanske beror på att analgesi inte användes, eller alternativt på att det använts utan att sakn nämnts. Analgetiska preparat av opioidtyp (som t.ex. buprenorfin, med handelsnamnet Tem-gesic) påverkar visserligen immunsystemet, men detsamma gäller t.ex. hormoniella reaktioner på den stress och det lidande som ett försök kan medföra. Vad som än gäller borde saken nämnas, och Piersma m.fl. anser att den som inte använder analgesi ska motivera varför.

(De enda adjuvanter som är tillåtna för humant bruk är aluminiumsalter: aluminiumfos-fat eller aluminiumhydroxid.)

Freunds adjuvansDFD 2004:4 (L 55) föreskriver att höggradigt irriterande adjuvans, som Freunds kom-pletta adjuvans eller annat preparat med motsvarande egenskaper, ska om möjligt undvikas. Sådant adjuvans får bara användas till den första injektionen, alltså inte som boosterinjektion.

”Anvisning till blanketten ’Etisk prövning av djurförsök’” nämner immunisering med Freunds kompletta adjuvans som exempel på ”måttlig svårighetsgrad”.

Det adjuvans som av tradition är vanligast är Freunds adjuvans, som utvecklades redan i slu-tet av 19�0-talet och finns av två slag: Freunds kompletta och Freunds inkompletta adjuvans. (De förkortas ofta FCA resp FIA, alternativt CFA resp. IFA.)

Freunds kompletta adjuvans består av mineralolja (paraffin; ca 8�%), någon emulgator (ca 1�%) samt avdödade tuberkulosbakterier (Myobacterium tuberculosis). De exakta propor-tionerna kan variera en smula hos olika tillverkare (detta gäller fr.a. halten av myobakterium).


�1�

Skillnaden mellan FCA och FIA är att den senare inte innehåller några bakteriumceller.

Freunds adjuvans är ett s.k. depågivande (långtidsverkande) adjuvans som länge varit vanligt för immunisering eftersom det ger ett kraftigt antikroppsvar. Problemet är att det samtidigt kan ha svåra biverkningar. Myobakterierna kan orsaka svåra inflam-mationer, och människor som av misstag blivit injicerade med FCA har fått långvariga smärtor kopplade till allvarliga inflam-mationer (Broderson 1989, �0�). (FCA får inte användas på människa.)

Det finns många undersökningar som visar de skador som Freunds adjuvans orsakar då det används på djur. Alla är medvetna om dessa problem och det finns överallt bestämmelser som reglerar och begränsar dess användning, men detta eliminerar inte på långt när skadorna på djuren. Riktlinjer och anvisningar från univeritet m.m. världen runt rekommenderar där-för samstämmigt att man i första hand ska använda någon annan adjuvans och endast utnyt-tja FCA med tung vetenskaplig motivering och då alla andra möjligheter är uttömda. Broderson (1989) testade FCA på apor och kaniner intrademalt, subkutant och intra-muskulärt och konstaterade att alla injektionsställen blev inflammerade. Vid i.d.-injektioner var inflammationerna lokala, men vid i.m.- och s.c.-injektioner kunde inokulatet migrera och orsaka inflammationer även långt från injektionsstället.

Vid i.m.-injektioner syntes visserligen inte skadorna utåt, men de resulterade ändå i nekroser, muskelatrofi och funktionsstörningar. Sådana skador kunde konstateras ännu sex månader efter injektionen. Djur drabbas av olika skador som granulationsbildning (inflam-matorisk vävnad) både lokalt vilket kan orsaka lidande för djuren. Man kan ofta se reaktioner på denna toxicitet i form av sårbildning och ”raggig” päls kring de platser som injicerats.

Toth m.fl (1989) konstaterade t.ex. att möss som fått Freunds adjuvans i.p. fick bukhin-neinflammation och andra problem, tappade aptiten och minskade i vikt under 1–� veckor. Förändringar i mössens blodvärden, och skador p.g.a. bukhinneinflammationen, höll i sig längre än så, vilket tydde på att djurens lidande varade en längre tid. Gruppens slutsats blev att inte bara avråda från i.p.-injektioner av Freunds adjuvans, utan att man ”närhelst det var möjligt” skulle använda ett annat adjuvans.

Likaså har Leenaars i en rad studier (samlade i hennes avhandling 1997) dokumenterat FCA:s skadliga effekter. I hennes jämförelser mellan möss och kaniner fick båda svåra skador,

Sår efter injektion med Freunds kompletta adjuvans i svansen och nära intill svansroten.

Sår efter injektion med Freunds kompletta adjuvans på människa.


�1�

men mössen (dock inte kaninerna) visade tecken på allvarligt lidande under flera dagar efter immunisering (piloerektion, hopkurad ställning, minskad rörlighet, och de åt, drack och putsade sig mindre). Att man inte såg tecken på lidande hos kaninerna, förklarar Leenaars, ska inte tolkas så att de inte påverkades av injektionen utan kan bero på kaniner inte visar några tydliga smärtbeteenden, varför deras grad av lidande knappt går att bedöma. En studie över mössens rörelsemönster med hjälp av LABORAS visade en påtaglig brist på rörlighet ännu två dagar efter injektionen. Först den fjärde dagen hade det normala beteendet återvänt. (Leenaars 1997, 96).

Skadorna av FCA är emellertid delvis dosberoende. På djur som kaniner kan därför ska-dona lindras genom att fördela upp till fyra små doser s.c. om högst 0, �� ml (CCAC guide-lines).

Administrationssättet spelar en avgörande roll för uppkomsten av skador och lidande. I.m.- och i.p.-injektioner bör inte användas, eftersom båda kan ge allvarliga skador och påta-gligt lidande. Ska man alls använda FCA, bör det ges som s.c.-injektion (Leenaars 1998).

En studie av hur FCA påverkar rörligheten hos möss kom fram till att även om mössen inte vokaliserade och inte kämpade inte emot då de hanterades, var de troligen ändå utsatta för ett lidande eftersom man kunde konstatera att de minskade i vikt, fick piloerektion, och var mindre rörliga under natten än normalt (Jansen van’t Land och Hendriksen 199�).

De som trots allt bortser från biverkningarna och slentrianmässigt ändå använder FCA motiverar detta med dess stora effektivitet. Det ger normalt hög titer, och särskilt om det an-tigen man använder endast finns i mycket små mängder (och är mycket dyrt) anser man sig ofta inte ha råd att testa alternativa adjuvanter.

FCA:s toxiska effekter har gjort att man aldrig ger det mer än en gång (alltså aldrig som boosterinjektion), eftersom reaktionerna då blir mycket häftiga och plågsamma och gör att djuren dör inom 6–1� timmar (Broderson 1989). Eventuella boosterinjektioner ges för att förstärka antikroppsvaret. Detta är dock ingalunda alltid är nödvändigt, och boosterinjek-tioner kan alltså komma att ges av slentrian, ”för säkerhets skull”.

Bosterinjektioner får under alla förhållanden inte ges med kortare tidsintervall än fyra veckor om man använder ett depågivande adjuvans (DFS �00�:� (L ��), � kap � §). Detta gäller oberoende av vilket adjuvans man använder vid boosterinjektionerna, eftersom själva immuniseringen, grundinjektionen, ju gjordes med ett depågivande adjuvans.

Alternativ till Freunds adjuvansUtredningsplikten vilar här, som i andra fall, naturligtvis på försöksledaren. Det finns flera alternativ som är mindre toxiska än Freunds men ändå ger hög titer. En annan kategori adju-vanter är de mineralbaserade, som alum aluminiumhydroxid och aluminiumfosfat: ”Alumin-ium salts are claimed to be superior to all other adjuvants in their ability to increase immune response against weak immunogens, including those for which FCA does not work” (Guide-lines on: antibody production, �00�, s. ��). Det finns många informationsmöjligheter beträf-fande alternativ till FCA, som exempelvis University of Iowas Recommendations for use and alternatives to Freund’s complete adjuvant <http://research.uiowa.edu/animal/?get=adjuvant>.

Valet av adjuvans påverkas också av vilket djurslag man använder. Leenaars (1998) fann att Ribi gav svåra patologiska förändringar på möss, men endast små på kaniner. Likaså spelar samspelet mellan antigen och adjuvans stor roll.


�1�

Den vanligaste djurmodellen för reumatoid artrit, där även immuniseringens resultat – ar-triten – ofta orsakar ett svårt lidande, åstadkoms genom att injicera kollagen II plus Freunds kompletta adjuvans. Man kan tyvärr inte utgå från att de skonsammare alternativen till FCA, aom annars används som adjuvans vid immunisering, alltid går att använda även här.

Genmodifiering; transgena djurVad innebär gentekniken?

Gener och proteinerEtt djur eller människa består av tusentals olika slags celler med olika utseenden och funk-tioner. Byggnadsmaterialet i dessa celler är proteinmolekyler av olika slag som alla har sina särskilda uppgifter inom organismen. Hur dessa olika proteinmolekyler är konstruerade är alltså avgörande för organens, och därmed individens, olika egenskaper.

Själva ”kartan” eller ”instruktionen” för hur alla dessa olika slag av proteiner är uppbyg-gda finns i DNA-molekylens olika gener. Annorlunda uttryckt: det är den information som ”finns” i generna, den genetiska koden, som reglerar hur olika proteiner bildas. Därmed styr generna bildandet av det speciella protein som ligger bakom t.ex. ett visst utseende eller annat karakteristiskt drag (orsakar en sjukdom, till exempel). När celler bildas (vare sig det är i ett växande foster eller ett sår som läker eller något annat sammanhang) sker detta alltså i sista hand på grundval av instruktioner från gener i en DNA-molekyl.

Detta kallas för att genen ”kodar” för vissa proteiner eller deras egenskaper. Omvänt säger man att organismen ”uttrycker” informationen i generna.

Men det är en missvisande förenkling att säga att en viss egenskap alltid beror på en viss gen. Generna kan samverka med varandra på sätt som man kan ha svårt att förutse. Detta är en av orsakerna varför det kan få oväntade följder då man slår ut, eller ersätter, en viss gen.

DNA-molekylen och genernaEn DNA-molekyl består av två parallella kedjor av fyra slags byggstenar; de liknas ibland med sidorna i en stege. Varje byggsten är något av fyra kemiska ämnen (nukleotider), och stegpin-narna utgörs av kemiska bindningar som håller ihop de båda kedjorna. Hela stegen, DNA-molekylen, ser i praktiken ut som en lång tråd.

(Det är dessa långa molekyltrådar som brukar kallas ’kromosomer’. En del författare vill att denna term endast ska användas för DNA-molekylen under ett speciellt stadium av cell-delningen, då trådnystanet drar ihop sig till ett stavliknande utseende.)

Ett arvsanlag, en gen, består av en viss kombination eller följd av dessa byggstenar (alltså nukleotiderna) i DNA-molekylen. Man har liknat dem vid ord, som bildas av fyra bokstäver.

DNA-molekylen består i sin tur av en lång rad sådana ord/gener. Genen utgör därmed en viss sektion i den långa molekyltråden.

Hela denna stege (DNA-molekylen) är vriden så att de båda kedjorna (stegens sidor) bildar två spiraler; detta är den berömda ”dubbla spiralen” som de båda forskarna James D. Watson och Francis C. Crick beskrev 19�� då de presenterade sina epokgörande studier om sambandet mellan arvsanlagen och DNA. Därmed lade de grunden för hela den moderna biotekniken med genmodifieringar och genetisk analys.


�1�

DNA-molekylerna hör ihop parvis. Människan har �� sådana par, alltså sammanlagt �6 DNA-molekyler. (Musen har �0 DNA-molekyler, råttan ��, kaninen �� och schimpansen/gorillan/orangutangen har �8.) Varje gen i den ena molekylen i ett par motsvaras av en gen i den andra molekylen. Båda dessa gener reglerar samma egenskap. Generna i ett sådant par kallas för ’alleler’.

Ett av dessa �� par bestämmer könsolikheterna, och DNA-molekylen i detta par kan vara av antingen X- eller Y-typ. Kvinnan har ett par X-molekyler (XX), men hos mannen är en X-molekyl kopplad med en Y-molekyl (XY).

Att man har kartlagt t.ex. musens genom innebär att man känner till alla generna i dess DNA-spiraler. (Men att känna till alla gener och ha beteckningar på allelerna är en sak. Vad forskningen nu arbetar med är att förstå vad de olika generna har för funktion. Detta är kom-plicerat, särskilt som gener kan interagera med varandra. Det är alltså inte så enkelt att man alltid kan sätta likhetstecken mellan en gen och en funktion.)

Generna kan vara dominanta eller recessiva. För att ta ett ofta använt exempel: om den ena genen i genparet kodar för blå ögonfärg och den andra för brun, blir individen brunögd, eftersom brunögdhet är en dominant egenskap. Samma sak blir det naturligtvis om båda gen-erna kodar för brunögdhet. Bara om båda generna kodar för blåögdhet blir individen blåögd.

Cellerna förökar sig genom delning (mitos), och resultatet blir nya cellar med samma up-psättning av par av DNA-molekyler (alltså det som ofta kallas ”kromosompar”).

Alla de �� DNA-molekylparen ingår i cellkärnan i varje cell i kroppen. För att analysera individens genuppsättning, genomet, kan man alltså i princip använda vilken cell som helst. (Hur lätt detta är i praktiken är en annan sak.)

Den konkret existerande individen kallas för ’fenotyp’. Fenotypen är ett resultat av den process då den mängd olika slags proteiner som kroppen består av har bildats som resultat av genernas kodningsverksamhet. Men denna konkreta individ, denna fenotyp, har förstås också påverkats av en rad yttre omständigheter i den fysiska och sociala miljön.

KönscellerKönscellerna – ägg och spemier – uppkommer vid den speciella typ av celldelning som kallas reduktionsdelning (meios). Då skiljs de båda DNA-molekylerna i molekylparet åt, så varje könscell (ägg eller spermie) endast innehåller en DNA-molekyl från varje molekylpar. En mänsklig spermie eller ägg innehåller alltså bara �� DNA-molekyler.

Eftersom honans DNA-uppsättning från början innehöll ett DNA-par av typen XX, in-nehåller hennes könsceller sedan de båda molekylerna skiljts åt ändå alltid en DNA-molekyl av X-typ. Av de manliga könscellerna kommer däremot hälften att innehålla en X-molekyl och hälften en Y-molekyl.

Vid befruktningen mellan ägg och spermie uppkommer nya kombinationer av DNA-molekyler till par med en DNA-molekyl (d.v.s. genuppsättning) från varje förälder. Om re-sultatet av befruktningen blir en manlig eller kvinnlig individ beror på om ägget träffas av en X- eller Y-spermie.

Om anlaget för en viss egenskap (t.ex. benägenheten att få en viss sjukdom) finns hos båda föräldrarna blir genparet, allelerna, för denna egenskap identiskt. Individen är då homo-xygot för denna egenskap.

Finns egenskapen bara hos den ena föräldern paras genen i den ena DNA-molekylen ihop med en DNA-molekyl från den andra föräldern där den motsvarande genen inte har denna


�16

egenskap. Då kallas individen heterozygot för denna egenskap.Detta kan i praktiken innebära t.ex. att vid en korsning mellan två djur vissa av ungarna

blir homozygoter för en viss sjukdom och får den i en svår form (eller dör före födseln), med-an hetrozygoterna bara får den i en mildare form eller utan att man märker något speciellt med fenotypen alls.

Varje cellkärna i människokroppen innehåller alla dessa �� DNA-molekylpar, fast det bara är de gener som är relevanta för den enskilda celltypen som är aktiva. Men genom att analy-sera DNA från vilken cell som helst i kroppen kan man få information om individens hela genuppsättning, d.v.s. dess arvsmassa.

Genmodifiering

DNA-spiralernas utseende och därmed funktion kan förändras genom genetisk manipulation, som brukar vara endera av två typer. Antingen försöker man på ett eller annat sätt ersätta en viss sekvens av kombinationer inom DNA-molekylen med en annan, exempelvis att ge en mus en viss mänsklig egenskap. Eller också slår man ut anlagen för en viss egenskap. I prak-tiken gör man dessa förändringar i en befruktad äggcell.

Genförändrade djur av den senare typen kallas ”knockouter”, t.ex. KO-möss. Oberoende av hur ett djur genmodifierats kallas de numera ”transgena djur” eller ”transgener”.

Biotekniken går ut på att man ändrar i de instruktioner som styr tillverkningen av proteiner. Man kan t.ex. byta ut några av dem mot andra, eller stänga av dem (”knockout”). Resultatet blir att den modifierade genuppsättningen på någon eller några punkter uttrycker något an-nat än tidigare, d.v.s. man har skapat ett genmodifierad djur (eller växt, eller människa).

Dessa sammanlagda ärftliga egenskaper är individens genotyp. Den konkreta levande va-relsen (vare sig den är en människa eller ett djur) kallas fenotyp. Individens hela genkomplex, som i praktiken består av en mängd DNA-molekyler, är individens genom.

I ansökningar står det ibland att de genmodifierade djur som ska användas i försöket ”inte har någon fenotyp”, ”saknar uppenbar fenotyp” o.s.v. Detta borde strängt taget innebära att djuren inte existerar. Vad man menar är dock att djuren åtminstone vad utseende och be-teende beträffar inte tycks skilja sig från icke-genmodifierade djur av samma slag.

Genmodifiering innebär endera av två saker:

♦ Manskaparknockoutdjur(”knockar”)därnågonellernågragenerslagitsut.Genomattslåutgenenskodningsförmågaskaparmanenbristhosdjuret,enförändringjämförtmedettfrisktdjur.

♦ Man skapar transgena djur genom att injicera nytt genetiskt material i befruktade ägg. (Ibland används uttrycket ”transgena djur” slarvigt även om knockoutdjur.)

Varför gör man genmodifieringar?

♦ genomattförändragenuppsättningen(varesigmanlagttill,byttutellerslagitut/stängt av en gen) kan man jämföra det genmodifierade djuret med ett intakt och därmedfåenuppfattningomgenensfunktion.

♦ genomattt.ex.förseettdjurmedenmänskliggenförenvisssjukdomkanmanfåenmermänniskolikdjurmodellattexperimenteramed.


�17

♦ genomattförändraettdjursgenuppsättningkanmanfådetattproduceravissavärdefullaämnensommänniskanharnyttaav.(Exempel:fårsomfåttenvisshumangenproducerarproteinetalfa1antitrypsinisinmjölk,vilketsedankananvändas för att behandla bl.a. cystisk fibros.)

♦ Inom husdjursnäringen kan man genom genmanipulation framställa djur som blir ef-fektivare produktionsmaskiner (växer fortare, mjölkar mer, har större köttmassa o.s.v.).

Genmodifiering och djurantal

Djurforskningen går oftast ut på att se vilken effekt en viss åtgärd har på djuret, t.ex. om en viss behandling hjälper mot en viss sjukdom. Det gäller då att vara säker på att effekten beror just på medicinen och inte på egenskaper hos det enskilda djuret. Både människor och djur är ju individer och kan reagera olika på både sjukdom och behandling.

Ju mer heterogen den grupp är som man vill undersöka, desto större måste den vara för att man skall få statistiskt säkra resultat och veta att resultatet beror just på medicinen och inte på olika slumpfaktorer.

Genmodifiering är ett av flera sätt som man använder för att få fram grupper av försöksd-jur som är så homogena som möjligt. Därmed skall man inte behöva så många djur som förut för att få statistiskt säkerställda resultat.

Ändå gör gentekniken att antalet försöksdjur tvärtom ökat dramatiskt. Denna paradox har flera orsaker:

♦ Långtifrån all genmodifiering lyckas. Enligt en rapport resulterar mindre än 10% av alla genmodifierade embryon i livskraftig avkomma (Moore och Mepham 1995; Van Reenen m.fl. 2001 s. 1765 refererar undersökningar som pendlar mellan 7 och 20%). De övriga, normala ungarna avlivas rutinmässigt. Spillet kan alltså vara mycket stort. Här finns dessutom ett mörkertal, eftersom dessa ”överskottsdjur” intekommermedinågonstatistik(Coghlan1999).

♦ Manvetoftaintevadresultatetkommerattbli.Närmanskallframställanyaslagav genmodifierade djur handlar det ofta om försök-och-misstag. Ibland vet man precisvadresultatetkommerattbli,iblandblirresultatetenstor(ochfördjuretplågsam)överraskning.Dåförsökermanpånytt,ochpånytt,tillsmanfårdetmanvillha.

♦ Men ändå är man inte alltid säker på att en nyutvecklad släktlinje verkligen beror på genmanipulationen och inte på någon slump, som t.ex. mutation eller annan gen-påverkan. Man måste därför använda sin metod till att framställa flera olika släktlinjer. Först om de är genetiskt lika kan man vara säker på att resultatet inte beror på muta-tion, genkombinationer utanför forskarens kontroll o.s.v., utan på genmanipulationen.

Dessutom kanske man vill hålla en nyframställd transgen stam levande även efter det att själva försöket är genomfört. Man vill inte behöva göra om arbetet en gång till, särskilt inte med det lidande och mängd förspillda liv det skulle medföra. Man håller djuren en tid, låter dem föröka sig, avlivar dem så småningom, låter avkomman föröka sig, avlivar dem, osv. En alternativ metod till detta massdödande är kryopreservering, d.v.s. att det genetiska materialet bevaras som djupfrysta ägg.


�18

Gången vid genmodifiering

(1) Manhormonbehandlarenmushonasåatthonproducerarenonaturligtstormängdägg(hon”superovulerar”),pararhennesåäggenbefruktas,dödarhenneochtarutäggen.

(2) Manväljerutdeaväggensomärbefruktade.DerasnaturligaDNAskanumodifieras med den nya DNA-sekvensen, d.v.s. transgenen. Denna transgen sprutas in icellkärnanpåmusäggen.

(3) Ungamushonorparasmedsterilahannar,vilketfårkroppenattreagerasomomhon verkligen blir dräktig, varpå hon sövs och man opererar in det genmodifieradeäggetihennesäggledare.Hannarnadödas.

Vidcelldelningenkommernuallacelleriungarnaskropparattinnehålladentillsattatransgenen.MankandockintekontrolleravariDNAspiralendennyagensekvensenhamnar.

(4) Sedanungarnaföttsdödassurrogatmammanochungarnatypas,d.v.s.mananalyserarderasDNAförattsevilkaavdemsomverkligenblivitgenetisktförändradeochäranvändbara.Deövrigadödas.

(�) Ungarna märks för att man ska kunna hålla reda på varje individ.

Därefter är de genmodifierade djuren färdiga att användas i försök. Sådan genförändring med s.k. mikroinjektion, är fortfarande den vanligaste.

En alternativ metod är att börja med att placera transgenen i embryonala stamceller, vilka i sin tur placeras i det befruktade ägget innan celldifferentieringen börjat (blastocyststadiet). Resultatet är att en del celler i det vuxna djuret härstammar från den modifierade embryonala stamcellen, och de andra kommer från den blastocyst som injicerades med stamcellen. Djur som skapats på detta sätt kallas därför ”mosaikdjur”. Då hanmöss som har den modifierade genen i sin sperma sedan förökar sig, kommer ungarna – F1-hybrider – att ha den nya genen i alla sina celler. Denna metod kommer troligen att bli vanlig i framtiden.

Gentekniken kan medföra lidande för djuren på flera olika sätt:

(1) Åtgärdernaisambandmedsjälvatillverkningen(operationerm.m.)(2) Självagenförändringen.Denkaninnebäravadsomhelst,frånförändringar

somdjuretsjälvtintemärkerellerstörsavtillsvåramissbildningarsomorsakarmycketstortlidandeochtidigdöd.

(3) Märkningen.(�) Vävnadsprovtagning för gentypning (”typning”), d.v.s. analys av DNA från djurets

celler.

Auktoritativa, internationella riktlinjer i samband med framställning och användning av transgena djur finns i rapporten Refinement and reduction in production of genetically modi-fied mice. Sixth report of BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW joint working group on refine-ment. �00�. Lab . Anim . �7, suppl. 1, 1–�1. Den finns tillgänglig på http://la.rsmjournals.com/content/vol37/suppl_1/.


�19

Transfereringen av det genmodifierade ägget till surrogatmamman

I stort sett bör man här bevaka samma aspekter som vid en vanlig operation. Här finns det emellertid några särskilda aspekter att ta hänsyn till.

(a)Underoperationenskallsurrogatmammansövas.Detsövningsmedelmanbrukaranvändaärtribromoetanol(iblandfortfarandekallatAvertin,vilketvardethandelsnamnsomanvändesdåpreparatetvarkommersiellttillgängligt).Idagbetraktasdetsomensmulagammalmodigtochanvändspraktiskttagetaldrigiandrasammanhang.Användningenviddettaspeciellasituationberornoghuvudsakligenpårentradition.Deargumentsomförsframsomförsvarförtribromoetanolenattdjurensomnarochvaknarsnabbtochattdetintegerenlängresövningänvadmanbehöver.

ProblemetmedtribromoetanolbeskrevsienuppsatsitidskriftenLaboratoryAnimals (Zeller m.fl. 1998 b). De fyra författarna var alla anställda på de stora läkemedelsbolagetSandoz,ochdetproblemdehadeupptäcktvaratttribromoetanol orsakade en visserligen lätt men dock bukhinneinflammation. Deras studie avslutadesmedenivetenskapligasammanhangovanligttydligrekommendation:manböromedelbartslutamedattanvändatribromoetanol.Nästanvadsomhelstär bättre; de nämnde som exempel den beprövade kombinationen ketalar/rompun (ketamin/xylazin). (Denna kombination har emellertid senare ifrågasatts; se ovan under”Smärtaochsmärtlindring”omolikaanestesi/analgesipreparat).

Sevidareomtribromoetanoliavsnittetianestesimedelikap6.

(b)Självagentransfereringenbrukarpåuniversitetenutförasavensärskildtransgenenhet.Dettaärenserviceenhetsomforskarnaanlitarfördennatekniskaaspektavarbetet.Oftaansökerdessatransgenenheteromattfåutföraenmängdsådanaoperationerundertreårframåt,naturligtvisutanattkunnaangenågotvetenskapligtsyfte med operationerna; de vet ju inte vilka uppdrag de kommer att få, och vad forskarenssyftemedgentransfereringenär.

Trotsattenprövningenligt21§DF(tidigare49§DF)därmedäromöjlig,brukardedjurförsöksetiskanämndernagodkännadessakollektivansökningar.Dettaharockså,märkligtnog,godkäntsbådeavlänsrätteniSkåneochavDjurskyddsmyndigheten.

Därmedharnämndenaccepteratatttransgenenheternaförallanyaansökningarsomlämnasinunderdenärmastetreårenanvändadettekniskatillvägagångssättsomdebeskrivitiansökan.Nyareochskonsammaremetodersompresenteratsunderdennatidkommeralltsåinteattanvändas.

Iblandförsvararmanettsådantgodkännandemedargumentetattettbeslutalltidinnebärattmananvänderdemetodersombeskrivsiansökanundertreårframåt,trotsattnyaochbättre/skonsammaremetoderkanskeetablerasunderdentiden. Men detta är tyvärr oundvikligt med nuvarande system. Det finns ingen anledningattdärförocksåaccepteraattenansökansomlämnasinomt.ex.tvåårskakunnaanvändametodersomviddentidpunktenärföråldradeochmindreskonsammaändemetodersomdåärtillgängliga.

Andraproblemmedsådanakollektivagodkännandenärattnämnden,dådengodkännerenvissåtgärdvidettdjurförsök,måstekunnataställningtilldjuretshelasituation.Dettaförsvåraselleromöjliggörsomvadsomirealitetenärettsamlatförsökdelasuppiolikaåtgärdersombehandlasochgodkännsseparatiolika


��0

ansökningar med kanske flera års mellanrum.Dessakollektivansökningarharocksåförsvaratsmedattgentransfereringoch

typningärtrivialastandardåtgärdersomintebörkrävanågonspeciellprövning.Medsammaargumentskullemanisåfallkunnabrytautenradåtgärderurdenegentligaansökan:blodprov,sövning,avlivning,vistelseiburarpåettspecielltlaboratorium, o.s.v. Det finns varken någon logisk eller praktisk anledning varför intedessadelaspekterskullekunnaprövasochbehandlaskollektivtiförvägpåsammasättsomgentransfereringochtypning,ommannuändåbrytermotsåvällagensbokstavsomdessanda.

Ettexempelpåhuräldre,etablerademetodergenomsådanakollektivansökningarfortsätterattanvändas,fastdeintebordeaccepteratsnärhuvudansökningenlämnadesinlångtsenare,äranvändningenavtribromoetanol(ovan).Dettaärenanledningtillattdetärsvårtattfåborttribromoetanolurhanteringendåförsöksledaren senare kommer med den ansökan i vilket en viss äggtransferering ingår; sakenärjuredanbeslutad.

Rekommendation: byt ut tribromoetanol mot något annat anestesimedel. Se vidare om tribromoetanol i avsnittet om sövningsmedel ovan.

Genförändringens resultat: fenotypen

Att genförändra djur är fortfarande ofta en fråga om försök-och-misstag. Man vet inte var den transgen som man för in i DNA-spiralen kommer att hamna, och inte heller hur den kom-mer att samverka med andra gener.

I den ena ändan av skalan finns djur med förändringar som kan vara av betydelse för forskningen men som djuret självt normalt inte märker av, som t.ex. vissa förändringar i im-munsystemet. I den andra finns de försök där de transgena djuren fötts med svåra och ibland mycket plågsamma skador som kan orsaka mycket allvarligt lidande och för tidig död hos djuret. Här är några exempel på vad som kan hända.

Den s.k. ”jättemusen”, MT-hGH-musen, har med hjälp av en mänsklig gen en onormalt hög produktion av tillväxthormon. Därför är den mycket större och tyngre än en normal mus, men den lider också av allvarliga hälsoproblem. Lever och njurar fungerar inte normalt, den har en benägenhet att utveckla tumörer, honans genitalier har allvarliga skador, och det finns förändringar i hjärta, mjälte och salivkörtlar. Ungarnas mortalitet är onormalt hög, och de vuxna mössens medellivslängd är betydligt kortare än hos normala möss. Poole (199�) konstaterar att djurens kroniska lever- och njursjukdomar, liksom deras övriga problem, gör det sannolikt att de upplever ett avsevärt lidande, och drar slutsatsen att det finns få motiver-ingar till att framställa och använda MT-hGH-möss.

Till detta, konstaterar Poole, kommer att denna mus ju är en chimär, ett slags korsning mellan människa och mus, och dess många ”strukturella abnormiteter” gör det tvivelaktigt om den alls bör användas som djurmodell för mänskliga sjukdomar. I Sverige har den använts av t.ex. Wennbo (1997) i en avhandling som bröstcancer och tumörbildning i prostata.

Resultaten av en genmodifiering kan ha ännu svårare skador. Djuren kan kanske inte äta, eller andas, eller de har mycket svåra skelettdeformationer. I de flesta fall dör sådan avkomma redan i moderlivet. I andra fall ser ungarna helt normala ut, men vid fortsatt avel kan senare generationer visa upp skador som inte märktes på tidigare stadier.

Ett exempel är vad som under vissa omständigheter kan drabba transgena djur redovisas


��1

utförligt av McNeish m.fl. (1988) Det gäller möss av en transgen typ som kallas PHT1-1. Hos ungar som är homozygota för transgenen är lårbenen så förkortade att det ser ut som om musen inte har några bakben alls. Framtassarna saknar en eller flera tår och strålben. Hjärnan och ansiktsbenen är svårt skadade. Trots skadorna lever ungarna vid födseln, men ingen har överlevt sitt första dygn. Heterozygota ungar ser däremot helt normala ut (se bilder).

Två nyfödda musungar från samma kull, ett resultat av avel mellan två PHT11 transgena möss. Den vänstra, heterozygot, är nor

mal. Den högra, homozygot för transgenen, är en mutant som saknar bakben, saknar tår på framtassarna, och har en oregelbun

denhet (bula) i kraniet som tecken på att hjärnan är deformerad. (McNeish 1988)

Framben från tre benlösa mutanter. A saknar en tå, B saknar ett par tår och har endast ett rudimentärt strålben, och C saknar

nästan helt både tår och handlov och har inget strålben. (McNeish 1988)

A B C


��

En klinikföreståndare ger, för att understryka kravet på att genmodifierade djur observeras noggrant, ett antal exempel på de icke förutsedda skador hos genmodifierade djur som man konstaterat på hans institution (Dennis �000):

♦ dödlig blödning i bukhålan inom de första fyra dagarna efter födseln;♦ dödliga, höggradiga ödem (anasarka) vid 3–5 veckors ålder;♦ tumörer i lymfkörtlarna, levern och binjurarna;♦ vattenskalle;♦ kombinerad hjärn- och ryggmärgsinflammation;♦ hudproblem som klåda och hudavskavning;♦ dopaminbrist;♦ fetma och diabetes;♦ benskörhet;♦ sjuklig förstoring av matstrupen;♦ otillräckligt fungerande bukspottkörtel;♦ astma.

Vid prövningen av en ansökan bör man därför se till att fenotypen beskrivs noga. Ibland beskrivs i ansökan bara de aspekter av fenotypen som är relevanta för det aktuella försöket. Det bör vara ett självklart krav dels fenotypen beskrivs allsidigt och fullstänmdigt, och dels att den genmodifierade musen (som det ju oftast är fråga om) i ansökan förses med en beteck-ning som gör det möjligt att hitta beskrivningen av den i databaserna över transgena djur. Man kan då ange antingen djurets exakta beteckning, eller också den allel där man gjort gen-modifieringen.

Rekommendation: I varje ansökan om framställning av knockouter/transgena djur skall det framgå (a) vad genmodifieringen innebär för det enskilda djuret;(b) vilken särskild tillsyn man har om det finns minsta osäkerhet om resultatet av gen-manipuleringen;(c) vilka åtgärder man vidtar om djuret lider . Frågor: hur stor del av de djur som framställs är annorlunda än man förväntat sig? På vad sätt är de annorlunda: fungerar inte genmanipulationen (d.v.s. ungarna är oförän-drade, vanliga), eller är djuren skadade? På vilka sätt? Vad gör man med dem? Vad händer med ”överskottsdjur” som inte behövs? Om ansökan är en fortsättning på en tidigare ansökan bör försöksledaren kunna re-dogöra för resultatet av de genmodifieringar han utfört: andel misslyckade manipula-tioner, oväntade resultat, åtgärder, o.s.v.


��

Märkning

Genmodifierade djur brukar märkas för att man ska kunna skilja ut enskilda individer. Vanliga metoder är öronklippning (inte på musungar, som har för små öron), öronclips, tåklippning, målning och tatuering. Vilken metod man väljer beror t.ex. på djurens ålder (storlek), om det är en lång- eller korttidsstudie, och om man behöver vävnadsprov eller inte. En av metodena, örhängen, har sådana nackdelar ett den helt inte bör användas alls. Mod-erna, systematiska studier däremot visat att tåklippning – till skillnad från vad man tidigare trott – har få nackdelar om den utförs på rätt sätt och i rätt ålder.

TåklippningTåklippning innebär att man klipper bort den yttersta leden på vissa av musens tår enligt ett schema som innebär att varje mus får ett eget nummer (se fig.).

Eftersom det är en stympande åtgärd har metoden länge varit kontroversiell. Många moderna handledningar och auktoritativa handböcker och standardverk är starkt kritiska mot metoden. Den brittiska rapporten ”Refining rodent husbandry: the mouse” (publicerad i Laboratory Animals 1998) tar bestämt ställning mot tåamputering, The UFAW handbook on the care and management of laboratory animals (1999) konstaterar att ”ear, tail and toe-clip-ping are not recommended on humanitarian grounds” (s. �91; man rekommenderar i stäl-let tatuering – som dock kan vara smärtsamt –, märkning med penna, eller att man klipper mönster i pälsen) och i The Laboratory Rat förklarar man att ”metoden endast ska väljas om alla andra metoder misslyckas” (Allmann-Iselin �000, ��).

I Sverige har många försvarat metoden, och då gärna hänvisat till den undersökning om tåklippningsmetoden som utförts av Bengt Meyerson på Centrala försöksdjursnämndens up-pdrag �001.

Beträffande rörelseförmågan visade emellertid den enda vetenskapliga undersökning Meyerson på sin tid funnit att ”tåklippningen påverkade signifikant djurens gripförmåga” (Meyerson �001 s. �). Då han efter ett studiebesök skriver att djuren ”rörde sig obehindrat efteråt” syftar han enbart på rörelseförmågan på burens golv. Men eftersom han enbart tittade på möss i en annan burtyp än de normala (den hade släta väggar som ingen mus skulle kunna klättra i) tvingas han dock att medge att ”funktionen i tassarna var svår att bedöma på grund av att den burtyp djuren förvarades i sannolikt inverkade menligt på djurens förmåga att klät-tra” (s. 9).

Det är emellertid påfallande att varken de som kritiserade eller accepterade metoden kunde stödja sig på systematiskta undersökningar av djurens välbefinnande och beteende efter tåklippning. Att djur efter ett ingrepp äter och dricker, – eller för neonataler: diar – är ett livsvillkor för små djur med snabb ämnesomsättning och säger inte mycket om deras välbe-finnande, men hörde ändå till de kriterier som man använt för att försöka påvisa det harmlösa med tåklippning.

Hur reagerar mössen på tåklippning?Den första mer omfattande och systematiska undersökningen av hur unga möss reagerar på tåklippning har utförts av en grupp kring Dagmar C. Schäfer vid universitetet i Zürich. Hon disputerade på detta �009, och publicerade året efter en redogörelse för forskningen och dess resultat i Laboratory Animals (Schaefer m.fl. �010).

Man klippte den andra tåleden på en tå från vardera framtassen och från en tå från en bak-


��

tass på � och 7 dagar gamla möss. Sövning och smärt-lindring användes inte.

Resultat: hos ungefär hälften (ca �8 %) av �-dagarsmössen och drygt �9 % av 7-dagarsmössen märkte man ingen reaktion alls; övriga försökte spo-radiskt dra tillbaka tassen, fr.a när man klippte baktas-sarna.

Blödning förekom knappast alls, och när de kom tillbaka till mamman tog hon omedelbart hand om dem på samma sätt som de andra ungarna.

Man observerade systematiskt mössens utseende och beteende fram tills de var avvanda vid tre veckors ålder, men såg ingen skillnad mellan tåklippta möss och kontrollmöss. Även viktutvecklingen var helt nor-mal.

Man jämförde stressnivåer med hjälp av kor-tikosteronvärden, och fann att skillnaden mellan klippta och oklippta möss var försumbar (se vid-stående diagram). Det som påverkade mössen var tydligen främst hanteringen, inte själva tåklippningen.

Däremot hade hanmössen i alla grupper ungefär ��% högre kortikosteronvärden än honmössen, och de kontrollmöss som lämnats helt i fred hade mycket lägre värden än de möss som hanterats och som alltså låg på ungefär samma nivå, vare sig de klippts eller var kontrollmöss som bara hanterats utan att klippas.

Den viktigaste påverkan av tåklippningen gällde gripstyrkan för �-dagarsmössen. Då man testade alla möss vid � månaders ålder hade dessa en påtagligt sämre gripstyrka än kon-trollmössen, medan 7-dagarsmössen knappt avvek alls från normalstyrka. Vid samma ålder undersökte man också mössens eventuella hyperalgesi, d.v.s. om tåklippnin-gen orsakat en framtida överkänslighet för smärta, med ett s.k. hot-plate-test. Mössen plac-erades på plattan som gradvis värmdes tll ca ��°C och togs bort så snart de visade någon reaktion (som att försöka hoppa bort eller börja slicka på en tass). Här var det ingen skillnad mellan tåklippta möss och kontrollmöss, och någon hyperalgesi hade mössen tydligen inte drabbats av.

Att det är hanteringen och inte själva tåklippningen som påverkar mössen gör att man får se andra, förment mer djurvänliga (”icke-stympande”) metoder för märkning i ett annat ljus. Författarna nämner tatuering som exempel: då hanteras djuret mer, och drabbas därmed av mer stress än vid tåklippning. (Till detta kommer att tatuering i sig troligen är smärtsammare än tåklippning.)

Man kunde också konstatera att den vävnad man får vid tåklippningen räcker gott för typning med PCR, och författarna konkluderar att tåklippning vid ca 7 dagars ålder är en ac-ceptabel metod för märkning och typning av musungar.

En senare studie från samma år (Castelhano-Carlos m.fl. �010) jämförde tre sätt att märka fem dagar gamla C�7BL/6-möss: (1) klippa den första leden på en tå i en fot; (�) tatuera in en prick på en tå i en fot; (�) injicera en transponder (1 mm diameter, 6 mm lång, vikt 7,1� mg) subkutant i nacken. Resultatet utvärderades ur en rad aspekter med hjälp av bl.a. ett

Stresshormon (kortikosteron) hos 7 dagar gamla möss.

Clipped: möss som fått den andra leden av en tå på vardera framtassen plus motsvarande på en baktass amputerad utan anestesi eller analgesi.

Non-clipped: möss som hanterats på ett liknande sätt, men utan amputation eller annat in-grepp.

Non-handled: basvärden för möss som varken blivit tåklippta eller hanterats på annat sätt.

Värdena togs 7 min. efter resp. åtgärd.(Ur Schaefer m.fl. 2010)


��

omfattande testbatteri för att mäta fysisk påverkan inkl. gripstyrka, förmåga att klättra o.s.v., psykisk påverkan (elevated plus maze för ångest och depression), stresspåverkan i olika tid-sperspektiv, m.m. För att indikera djurens akuta lidande under ingreppen jämförde man deras vokalisering och urinering.

Resultet var att man inte fann några signifikanta skillnader beträffande de många parametrarna i tester och mätningar mellan försöksdjuren i de tre grupperna och kontrolld-juren. Däremot konstaterade man mycket tydliga skillnader mellan hur djuren akut reagerade på ingreppen, d.v.s. skillnader i akut lidande/välbefinnande. Ett tydligt resultat var att det var den tid djuret hanterades, inte ingreppet i sig, som var av betydelse (d.v.s. detsamma som Schaefer m.fl. �010 konstaterade, ovan). Den i särklass skonsammaste märkningametoden av de tre, mätt i dessa termer, var tåklippning. Eller ordnade från mest till minst skonsam metod:

1. Tåklippning�. Tatuering�. Transponder.

Författarna konstaterar att förutom att tåklippning är den bästa av de tre ur välfärdssynpunkt, har den också fördelen att man utan andra ingrepp får DNA för typning med PCR (ca � µg DNA per tå; de återger protokollet i uppsatsen).

Författarna rekommenderar följaktligen tåklippning som märkningsmetod av flera skäl. Den bör dock göras under intervallet dag �–7, innan förbeningen av tårna är fullbordad.

Våren �01� publicerade ett par arbetsgrupper inom ECVAM varsin rapport beträffande märkning och vävnadsprov. De gör en skarp distinktion mellan att amputera hela tån, vilket är förbjudet i många länder och som rapprterna också starkt vänder sig mot, och att enbart klippa den yttersta leden, vilket de – om det sker vid rätt tidpunkt, ca 7 dagar – anser helt okontroversiellt. Inte minst risken för infektioner gör dock att metoden bör betraktas med tveksamhet. Det torde vara mcket sällsynt att vävnad från öronklipp inte räcker för i varje fall PCR-analys, och måste man ha mer vävnad torde svansbiopsi vara ett mindre dåligt alternativ än tåklipp.

Märkning med tåklippning efter en amerikansk handbok. Man klipper bort den första leden, och kan med detta schema märka 100 djur. (Transgenesis techniques. Principles and protocols.)


��6

Öronclips, ”örhängen”Öronclips anses av många vara en opraktisk metod. För små djur kan tyngden vara besvärande, och det finns rapporter om att de orsakat infektioner (ref. i Ball m.fl. 1991). De kan också orsaka infektioner, rivas bort (särskilt om mössen slåss), och fastna i burens vägg eller tak. Den rapport om märkningsmetoder som nämns nedan (Span-genberg �009) fann att örhängen var den absolut sämsta

av de jämförda metoderna. Bilden visar ett felaktigt placerat örhänge; det riktiga är att sätta det i örats nedre del, så detta som här inte viks ner av tyngden.

En annan aspekt som kan skapa problem vid långtidsstudier är risken för cancer. Av en grupp på 160 FVB/N-möss med örhängen av en nickel-koppar-legering fick 9% skivepitel-cancer i det öra där örhänget satt, men inte i det motsatta (Baron m.fl. �00�).

Författarna diskuterar exempel på skilda carcinogeners (administrerade med olika metod-er) effekt på olika rått- och musstammar, och framhåller också att FVB/N-möss har en sär-skild benägenhet att utveckla skivepitelvancer, vilket naturligtvis förklarar en del av den höga cancerfrekvensen.

En del, med tydligen inte alla, av dessa problem torde försvinna om man använder örhän-gen av plast. Sammanfattningsvis hör dock örhängen till de märkningsmetoder som om möjligt bör undvikas.

ÖronklippningDetta är en märkningsmetod som knappast blir aktuell för musungar, eftersom deras öron helt enkelt är för små. För äldre djur finns inte det problemet. Då Cinelli m.fl. (�007) jäm-förde olika metoder – dock inte tåklippning – att gentypa möss (se nedan under Typning), drog de slutsatsen de att av dessa var öronklippning var den lämpligaste eftersom den kom-binerade märkning och typning.

MikrochipsMan kan också märka djuren genom att operera – eller snarare injicera – in en liten (ca �x1� mm) transponder, en sändare, under huden på djuret. (Detta är naturligtvis dock för stort för neonataler.) Denna metod är naturligtvis dyrare än alternativen. Sändarna kan emellertid återanvändas och finns av olika slag, från enkla som endast sänder en identifier-ingssiffra till dem som också informerar om olika fysiologiska parametrar (kroppstemperatur m.m.; se om telemetri ovan under ”Hur ser man hur djuret mår?”). I sådana fall kan data

sändas från transpondern direkt till en dator. Då systemet utvärderades (på råttor) märkte man inte någon påverkan på viktkurva och matkonsumtion, och man ansåg dem

Ett av flera system att märka möss med öronklipp. Man kan märka upp till 100 möss. Mus nr 68, t.ex., får fyra klipp: på plats 20 och 40 i vänsterörat och på plats 1 och 2 i högerörat. – Man bör inte öronklippa möss som är yngre än ca 2 veckor.

5 = 1 + 4 50 = 10 + 406 = 2 + 4 60 = 20 + 407 = 3 + 4 70 = 30 + 408 = 1 + 2 80 = 10 + 209 = 2 + 3 90 = 20 + 30


��7

pålitliga och lätta att använda (Ball m.fl. 1991). Det kan dock bli problem vid långtidsstudier, eftersom transpondern visat sig kunna orsaka tumörer.

En jämförelse mellan olika märkningsmetoderEn ännu inte publicerad rapport om märkningsmetoder, delvis redovisad bl.a. vid Scand-LAS-mötet �009, fann inga väsentliga skillnader mellan tåklippning och öronklippning vad djurens välbefinnande beträffar. Som tabellen ”Utvärdering av märkningsmetoder för möss” (nedan) visar är örhängen en dålig metod. De påverkar djuren negativt, och de protesterar (med vokalisering) mycket mer än vid andra metoder.

Typning

Ofta kan man inte se på utseende och beteende hos t.ex. en mus om dess genom är förändrat och därmed uttrycker andra egenskaper än normalt eller inte. Ändå kan olika osynliga egen-skaper – det kan gälla t.ex. immunförsvaret eller något annat – ha förändrats. Det enda man vet är att det normalt bara är en mindre del av ungarna, kanske bara något tiotal procent, som är genetiskt modifierad (d.v.s. positiv för transgenen).

För att ta reda på vilka av ungarna till det genmodifierade djuret som är transgena ”typar” man dem, d.v.s. man studerar deras DNA. Material till denna xxxgenetiska analys kommer från ett vävnadsprov, som i princip kan tas var om helst på djuret; alla celler, utom könscel-lerna, innehåller ju en fullständig uppsättning av djurets alla DNA-molekylpar.

I princip är det lite mer komplicerat än så, eftersom mängden och kvaliteten på DNA kan skifta i olika slags vävnader.

De båda viktigaste analysmetoderna är PCR (Polymerase Chain Reaction) och Southern

Utvärdering av märkningsmetoder för möss

Parameter: Tåklippning Örhänge Öronklippning Kontrolldjur

(n=�1) (n=�1) (n=�1) (n=�0)

Vokalisering 6 (�9%) 1�* (6�%) � (19%) –

Öronfärg (normal) �1 0 �1 �0

Kroppshållning (under gång) �1 0 �1 �0

Klättring och balans** �1 �1 �1 �0

Gripstyrka �0 �0 �0 18

Provocerat bitande 8 (�8%) 18 (86%) 11(��%) 8 (�0%)

* 0/�1 vid svansbiopsi

** Musen placerades på en horisontell pinne som vändes till vertikalt läge.

(Tabellöversikt, och bilden av öronclips, efter Spangenberg �009)


��8

blotting. (Namnet har inte med väderstreck att göra, utan kommer från namnet på en av de forskare som utvecklat metoden.)

PCR innebär att man utgår från en mycket liten mängd DNA och mångfaldigar detta så att slutmängden räcker för en analys. Det hela går snabbt; man får sina analysresultat samma dag. Den information man får är inte omfattande, men räcker vanligen som bekräftelse.

Southern ger utförligare besked om det nya genomet, kräver mer vävnad som analysmate-rial, och det tar längre tid att få fram resultatet.

Formella regler för vävnadsprovRegelverket föreskriver:

Vävnadsprov får inte tas i större omfattning än vad som krävs för en fullgod genbestämning. När vävnadsprovet tas skall brosk- och skelettdelar såvitt möjligt inte skadas. (DFS �00�:�, � kap.

8§).

De allmänna råden till denna paragraf tillägger:

Provtagningsmetoder utan operativa ingrepp på djuren bör användas när så är möjligt.För att brosk- och skelettdelar såvitt möjligt inte skall skadas när vävnadsprov tas från svansen bör

provet inte omfatta mer än någon millimeter av den yttersta delen av svansen.

GentypningSedan surrogatmamman fött fram ungarna måste deras DNA analyseras för att man ska kun-na identifiera de som är transgena eller knockouter. Eftersom varje cell i kroppen innehåller individens fullständiga genuppsättning, består typningen i att man studerar det genetiska ma-terialet i ett stycke vävnad från djuret för att se om djuret är transgent eller inte.

För denna gentypning finns det olika metoder. Tidigare var den s.k. Souther blot (efter biokemisten Ed Southern) dominerande. Denna krävde emellertid ganska mycket vävnad, som man oftast fick genom att kapa en bit – någon eller t.o.m. några centimeter – av musens svans. Southern blot används fortfarande då man vill ha en utförligare information om DNA, men analysen kan göras på mycket mindre vävnad än tidigare.

Den i dag dominerande tekniken är PCR, Polymerase Chain Reaction. Den ger den in-formation man i de flesta fall behöver men kräver bara ett minimum av vävnad.

Polymerase Chain Reaction (PCR)Idén med PCR är ett kopieringsförfarande, som delvis imiterar kroppens naturliga sätt att arbeta: en av strängarna i DNA-molekylen används som modell för en ny DNA-sträng, och med tiden har man fått en stor mängd DNA som lämpar sig för analys.

Typning med PCR består av tre huvudfaser:

(a) framställning av DNA ur vävnad från djuret;(b)mångfaldigandeavdettaDNAgenomPCR.(c) analys av mönstret av DNA-segmenten

(Av dessa är det bara den andra som är PCR i egentlig mening; den första handlar om att ta fram material, och den tredje om att använda resultatet av PCR-processen för analys.)

I den första fasen finfördelar man vävnaden och med hjälp av upphettning och ett s.k. proteinas (ett enzym) skiljs de båda strängarna i DNA-molekylen från varandra (se ovan under ”Vad innebär gentekniken?”). (”Vävnad” behöver inte vara fast; även t.ex. blod är


��9

vävnad.) Man inaktiverar så proteinaset och centrifugerar lösningen för att samla själva det DNA som sedan ska mångfaldigas.

I den andra fasen utgår man från det renade DNA som man nu fått, tillsätter bl.a. ett värmetåligt enzym (polymeras) som kan bygga nytt DNA med det nyss framställda DNA som modell, bitar av ett konstgjort DNA samt råvaror till nytt DNA. Genom att omväxlande kyla ner blandningen och värma till ca 7�° (enzymets optimala arbetstemperatur) skapas nya DNA-strängar i två arbetsmoment: vid nedkylningen fäster det konstgjorda DNA vid den utvunna DNA-strängen, och vid uppvärmningen tillverkas en kopia av detta DNA-avsnitt.

För varje sådan kylning/uppvärmningscykel fördubblas mängden DNA. Efter tio omgån-gar har man över 1000 kopior, och efter tjugo har man någon miljard DNA-avsnitt.

I den tredje fasen kan man skilja de olika segmenten i det mångfaldigade DNA-avsnittet tydligt från varandra genom att placera provet i ett elektriskt fält. Eftersom olika segment har olika elektrisk laddning kommer då helheten att bilda ett mönster som kan jämföras med mönster från andra DNA. Med denna teknik (s.k. elektrofores) kan t.ex. ett kriminaltekniskt laboratorium se om DNA från något fynd på en brottsplats överensstämmer med prov från en misstänkt, en forskare kan se om DNA från en viss musunge är modifierat eller inte, och en zoolog kan studera apflockars vandringar och släktskap genom att analysera DNA som ut-vunnits ur deras avföring.

En rad olika protokoll för PCR har utarbetats under senare år, och tendensen är att de gradvis blir allt snabbare, enklare och billigare. (För exempel, se litt.hänvisningar i avsnittet om alternativ till svansbiopsi. ) Numera finns också färdiga kit för att t.ex. utvinna renat DNA ur vävnad kommersiellt tillgängliga (se t.ex. www.qiagen.com).

Med PCR-metoden kan man få material till typning från ett mycket litet utgångsmate-rial, något som utnyttjas av både kriminalvetenskap och zoologi (se nedan). Att använda stympande metoder för att ta fast vävnad från djur för typning är därmed oftast onödigt.

Redan CFN:s allmänna råd nr 7, från mitten av 1990-talet, fastslog att man i största möjliga utsträckning skulle ta vävnadsprov för typning med icke-stympande metoder; som exempel nämnde man blodprov och hårsäcksprov. Djurskyddsmyndighetens anvisningar och råd (L ��) kräver att man i första hand ska använda metoder utan operativa ingrepp på djuret. Med dagens metoder är detta krav inte svårt att uppfylla. Vill en försöksledare trots detta använda t.ex. svansbiopsi, bör nämnden kräva en motivering varför icke-stympande metoder inte går att använda.

Vävnadsprov: invasiva metoder

Vad säger bestämmelserna?Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m. DFS 2004:4 (L 55)

3 kap. 8 § Vävnadsprov får inte tas i större omfattning än vad som krävs för en fullgod gen-bestämning.

När vävnadsprovet tas ska brosk- och skelettdelar såvitt möjligt inte skadas.Allmänna råd till 3 kap. 8 §Provtagningsmetoder utan operativa ingrepp på djuren bör användas när så är möjligt.För att brosk- och skelettdelar såvitt möjligt inte ska skadas när vävnadsprov tas från svansen bör

provet inte omfatta mer än någon millimeter av den yttersta delen av svansen.


��0

Smärta och anestesiMan ska inte ta biopsi om det finns möjlighet att få vävnadsprovet på annat sätt.

Ofta vill emellertid inte försöksledaren pröva de alternativa tillvägagångssätt han är skyl-dig att i första hand använda. Ett exempel är då försöksledare vill ta biopsin som svansbiopsi utan att beakta mindre smärtande alternativ (som exempelvis att använda vävnad från öron-märkning för typningen).

För att försvara detta kan man t.ex. anföra följande argument:

♦ Ingreppetärsålitetattnågonsövningintebehövs.Ochommangöringreppetunderanestesibehövsingensmärtlindring.

♦ Ungadjursnervbanorärinteutvecklade,ochsvansenärännuinteärfulltförbenad.Brosketsägsinteinnehållanerver,ochsmärtanblirsåledesobetydligommangöringreppetföreavvänjningen(somskervidcatreveckorsålder).

♦ Sövningen påstås vara mer traumatisk för unga djur än själva ingreppet;♦ Eftersom unga djur är så känsliga riskerar djuren att dö av anestesin.

Alla dessa påståenden är felaktiga.Beträffande det första påståendet, se avsnittet ”Smärta och analgesi” nedan.Beträffade de övriga påståendena, se avsnittet om anestesi åt neonataler ovan. Nervsystem-

et är i sjäva verket som känsligast hos unga individer. Vera Baumans, som har gjort grundliga studier av mussvansens utveckling, förklarar att även unga möss har tillräckligt mycket nerver i svansen för att känna stark smärta.

Och kunskaperna om sövning av neonataler är nu ganska omfattande. Med moderna sövnings- och smärtstillande preparat går utmärkt att söva även mycket små möss.

Lidande efter svansbiopsi och andra ingreppBiopsi är en operation, och då djuret vaknat upp efter anestesin har det smärtor. Därför krävs postoperativ smärtlindring. Annars är sövningen snarare ett sätt att göra djuren lätthanterliga under ingreppet än ett försök att undvika att djuren lider.

Morton (Compmed 0�0�0�) påpekar att mössen dels kan få smärtupplevelser genom att de blir överkänsliga för beröring som normalt inte skulle varit smärtsam (allodyni) av den skadade svansen, dels få smärtförnimmelser vid beröring (som normalt inte skulle vara smärt-sam) av andra kroppsdelar än svansen (hyperalgesi): ”Post-op, there is evidence in mice that there is allodynia and hyperalgesia for at least �–� months”. Prof. Morton rekommenderar därför: ” Look for another tissues to sample e.g. PCR and anal/buccal swab, hair, saliva etc”.

Att ta en svansbiopsi har jämförts med att kupera svansen. Att göra detta på obedövade djur är därför ett ”kvalificerat djurplågeri” (klinikveterinär Ole Frykman, SLU Uppsala, vid Orin Animal Healths kurs i smärtvärdering �000; se Beck-Friis �001: 89).

Detta tycks bekräftas av en svensk undersökning som visar att djuren lider även om de varit sövda när biopsin togs. Femton möss, �7–�� dagar gamla, sövdes med isofluran varpå man kapade � mm. av svansen. Deras beteende studerades därefter under fem timmar, bl.a. med hjälp av LABORAS (en mekanisk anordning som noterar djurens olika rörelser).

Djuren visade beteendestörningar ännu då försöket avbröts: de var mer stillasittande än normalt, när de förflyttade sig skedde detta långsammare än normalt och med lägre hastighet, och de klättrade mindre. Författarens slutsats är att svansbiopsi är ett smärtsamt ingrepp som kräver såväl anestesi som analgesi (Puustinen �00�.)


��1

I sammanfattningen skriver Puustinen med det försiktiga understatement som är kutym i vetenskapliga sammanhang:

”Musens svansspets innehåller ben, periost [benhinna] och hud. Periostet är rikligt in-nerverat med nerver. Idag saknas svenska rekommendationer om anestesi eller analgesi i sam-band med svansbiopsi. För att utvärdera effekter på beteendet hos möss från vilka ett vävnad-sprov tagits, användes ett automatiserat system för beteendestudier. Skillnader påvisades mel-lan dessa möss och kontrollmöss, vilka kan ha orsakats av smärta eller obehag.”

I ”Discussion”-avsnittet kan hon däremot uttrycka sig mer rakt på sak: svansbiopsi är smärtsamt, och hon hoppas att det ska komma regler som rekommenderar anestesi plus an-algesi vid svansbiopsi.

Då man jämför resultatet av denna undersökning med andra bör man ta hänsyn till två aspekter: man kapade en längre bit av svansen är vad som är tillåtet i dag, och mössen sövdes med isofluran men fick ingen analgesi. Det är möjligt att isofluranet gjorde att mössen hade svårare och/eller långvarigare postoperativa smärtor än om de inte fått någon anestesi alls, alternativt sövts med något mildare sövningsmedel som t.ex. sevofluran. (Se ”Jämförelser mel-lan några olika sövningsmedel” i kap. 6.)

�00� publicerade tidskriften Laboratory Animals (som supplement till vol. �7) rapporten Re-finement and reduction in production of genetically modified mice; det var den sjätte rapporten från BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW:s gemensamma arbetsgrupp om refinement (även på <http://la.rsmjournals.com/content/vol37/suppl_1>). I denna diskuteras också svansbiopsi för gentypning.

Rapporten fastslår att svansen (till skillnad från vad man tidigare trott) är förbenad och har tydliga kotor även i den sista millimetern, att hud och benhinna innehåller rikligt med nervvävnad, och att det sannolikt är mycket smärtsamt att skära bort även en liten del av svansen, särskilt om man skär i benet. P.g.a. den kroniska och akuta smärtan vid svansbiopsi skall man alltid först undersöka möjligheten att använde icke-invasiva metoder, som t.ex. öronklipp eller blodprov. Arbetsgruppen fastslår också – liksom Katja Puustinen – bestämt att man ska använda både anestesi och analgesi.

För vuxna möss ges anestesti och analgesi på vanligt sätt; här finns ju många tekniker att välja mellan. Eftersom smärtorna sitter i länge är dock vanlig anestesi otillräckligt, eftersom den smärtstillande effekten klingar av snabbt. Buprenorfin kan möjligen vara en bättre lös-ning. En möjlighet är också att låta musen själv administrera sin analgesi med exempelvis kar-profen via dricksvattnet. Denna metod kan dock ha nackdelar; se avsnittet om analgesi.

Svansbiopsi med och utan anestesiEn grupp vid universitetet i Zürich undersökte hur vuxna möss – 1�–�� veckor gamla, med en vikt på �0–�6 g – reagerade på svansbiopsi där man tog upp till � mm av svansen med och utan anestesi (Arras m.fl. �007). Dessvärre är den bara till begränsad hjälp, eftersom man an-vände sövningsmedel som knappast används i Sverige i dag: metoxifluran och eter. Dessutom tillåter inte regelverket att man tar så stor del av svansen. Ändå visar den några kanske över-raskande resultat.

Med hjälp av telemetri mätte man djurens aktivitet, hjärtfrekvens och kroppstemperatur samt mat- och vattenkonsumtion och redovisade detta dels efter fyra timmar och dels ca tre dygn efter ingreppet.

Vidstående digram visar utvecklingen under de fyra första timmarna. Som man kunde


��

vänta är utslaget vanligen störst den första timmen. Med amputation utan sövning är värdena redan efter ett par timmar nere vid baslinjenivå. Sövning med fr.a. metoxifluran, med eller utan amputation, gör att värdena för puls och temperatur de följande timmarna fortsätter att ligger på en hög men sakta sjunkande nivå.

Resultatet visade att dessa båda sövningsmedel störde djuren starkt under lång tid efter ingreppet, medan däremot svansbiopsi utan anestesi gav utslag endast ett par timmar efter stympningen. Att den klingar av är dock en begränsad glädje, eftersom sövnngsmedlen i sig påverkar djurens välbefinnande så starkt.

Långtidsstudien (drygt tre dygn) visade att fr.a. puls och temperatur låg vid normalvärdet för den osövda biopsigruppen; det gällde i stort sett också aktiviteten, som dock var något

Tre effekter av svansbiopsi och/eller sövning på möss. TB: svansbiopsi utan anestesi eller analgesi. TB with ether: svansbiopsi med etersövning. TB with MOF: svansbiopsi med sövning med metoxifluran.Ether: enbart atersövning utan amputation.MOF: enbart sövning ,ed metoxifluran utan amputation.Den övre raden visar puls, mellanraden kroppstemperatur, och den understa raden aktivi-

tetsnivå. 0-nivån visar basvärdert under normala förhållanden.De fyra staplarna (från mörk till ofylld) visar respektive nivå under de första fyra timmarna

efter biopsi och/eller sövning..


��

mer varierad under perioden. Övriga fyra grupper var däremot tydligt påverkade, framför allt under de två första dygnen.

Ofta försöker man avläsa eventuellt lidande och smärta på vikten. Ingen av grupperna, från de starkt påverkade metoxiflurangrupperna till den grupp som opererats utan anestesi och återhämtat sig snabbast av alla, visade dock någon avvikande viktkurva.

Författarna framhåller själva att utslaget kunde blivit ett annat om man använt moder-nare sövningsmedel som exempelvis isofluran, sevofluran o.s.v. för att minska det lidande som ingreppet ofrånkomligen medför. (Obs dock att denna studie skrevs innan de studier publicerades som ifrågasätter isofluranets – men inte sevofluranets – lämplighet! Se vidare om isofluran i kap. 6.)

Deras studie kan av flera anledningar inte heller, betonar de, användas som ett mått på graden av stress och smärta hos djuren. Exempelvis skulle kanske andra sätt att försöka mäta stress, som mer sofistikerad analys av djurens beteende, kanske gett mer kunskap om de olika åtgärdernas påverkan på djuren.

Däremot är den av intresse ur andra synpunkter. Dels redovisar de sin undersökning av mussvansens histologi vid �, 6 och 10 mm avstånd från spetsen. De bekräftar att svansen är innerverad ända ut i spetsen, även om antalet axoner förefaller minska närmast spetsen. Likaså bekräftar de att svansen är förbenad ända ut t.o.m. det sista segmentet. Skär man av en liten bit svans och inte bara tar bort det yttersta lagret täckande hud skär man således i ben och inte i brosk.

Vidare konstaterar gruppen att metoden att mäta fysiologiska förändringar med teleme-tri är mycket känsligare än om man bara iakttar djurens beteende. För en betraktare kunde detta beteende förefalla normalt (exempelvis i långtidsstudien av de retande anestesimedlen), medan mätningarna visade att djurens välbefinnande fortfarande var stört.

Svansbiopsi från ”utländska” möss Alla genmodifierade möss tillverkas inte av den institution som skriver ansökan utan köps in utifrån, kanske från utlandet. Hur djuren behandlas där vet vi oftast ingenting om. Världens

Standards For Tip Excision

Age of mouse Total amount of Anesthesia

tail excised

Newborn to 10 days 1st excision: tail length or less None as long as

2nd excision: total excisions are

�–�mm (total ex- less than 1/2 tail

cision less 1/2 tail)

11–�� days 1st excision: 10mm or less None required

2nd excision: Total 1st and �nd ex- None required cision is 10mm or less

2nd excision: Total 1st and �nd ex- Topical ethyl chloride cision is 1�–�0mm or inhalation of 1% isoflurane.

O.s.v.


��

största forskningsinstitution för genetisk forskning är det amerikanska koncernen The Jack-son Laboratory som också säljer GM-möss till laboratorier över hela världen: ca � miljoner möss årligen av �.�00 olika slag. De har många kunder även i Sverige. Hur arbetar de?

Deras laboratorierutiner är det naturligtvis inte lätt att få detaljerade informationer om. Men ett universitet, Harvard Medical School, har riktlinjer som bygger på Jacksons metoder. Se ”Standards For Tip Excision” nedan!

Alltså: ingen sövning så länge man tar mindre än halva svansen på möss i den ålder då smärtkänsligheten är som störst. Ingen sövning om man tar upp till 1 cm svans på � 1/� vecka gamla möss. Lokalbedövning eller lätt inhalationsnarkos utan analgesisk effekt om man tar mer. Och för äldre möss blir det inte bättre.

Just de musindivider som köps in till exempelvis Sverige har inte plågats på detta sätt. Men bakom framtagandet av Jacksons �.�00 tillängliga GM-muslinjer – för att inte tala om alla misslyckade försök – ligger tydligen ett mycket omfattande lidande.

Vävnad från tår och öronOfta märks de genmodifierade djuren genom öron- eller tåklippning (ovan). Vävnad från bådadera kan användas för DNA-analys. Särskilt tårna anses ge god DNA.

Tåklippning behandlades utförligt i avsnittet om märkning ovan.En metod för öronbiopsi beskrivs av Ren m.fl. (�001), som framhåller att deras metod

är enkel, snabb, pålitlig och billig. Den vävnad man stansat ut är 1 mm i diameter och kan enligt författarna tas utan bedövning. Samma metod går f.ö. att använda på vävnad från blod, lever och svans. Öronen på unga möss är dock för små för märkning och därmed som DNA-källa.

I en undersökning av bl.a. mössens reaktioner på öronklipp (Cinelli et al. �007) var pulsen fortfarande högre än normalt ännu efter ett par timmar, medan värdena för mössens normala rörlighet och kroppstemperatur var normala redan efter någon timme. Ungeför samma efekt blev det om mössen bara hanterades utan något ingrepp. Öven här förefaller det därmed som om det främst är hanteringsstressen, inte smärta, som ger utslag i mätningarna. Se närmare i avsnittet ”Jämförelser mellan olika metoder för vävnadsprovtagning” nedan.

Icke-invasiva metoder

Att ta svansbiopsi är troligen det vanligaste sättet att få vävnad till DNA-analys. Men det finns flera alternativ till svansbiopsi, och i olika utländska riktlinjer betonar man att forskaren i första hand ska använda dessa. Ett exempel bland många är Texas Tech University Health Sciences Centers Institutional Animal Care and Use Committee (djurförsöksetiska kommitté, IACUC) som uttryckligen rekommenderar att man för PCR bör använda salivprov, inte svan-sklippning. Eller utförligare i de guidelines som utfärdats av Washington State University:

Ofta används amputation av svansspetsen för att erhålla vävnad eller blod för biokemisk analys eller typning av smågnagare... Genetisk kontroll kan erfordra mindre vävnad än så. Försöksledare uppmanas allvarligt att använda en teknik som inte kräver så stora ingrepp för att erhålla vävnad. Alternativ till svansklippning är den vävnad som tas bort vid öronmärkning; hårsäcksprov, fekaler, eller salivprov. [Därefter följer en närmare presentation av de olika teknikerna, samt ett påpekande att man vid Southern blot däremot kan vara tvungen att använda vävnad från svansen. Detta alltså till skillnad från PCR, där icke-stympande metoder räcker gott.]


��

Utanför djurförsöksverksamheten finns det många situationer när man måste göra DNA-analyser utan tillgång till den mängd vävnad som man kan få med hjälp av biopsi. Inom kriminalvetenskapen har man länge fått nöja sig med de små mängder DNA som finns på cigarettfimpar, dricksglas, fingeravtryck, hårstån o.s.v. (som t.ex. Helanderaffären, nedan), och det finns en omfattande litteratur om detta.

Den zoologiska forskningen har behov av att göra DNA-analyser av vilda djur utan att ens behöva fånga dem, än mindre ta biopsier från dem. Piggott och Taylor (�00�) ger en översikt över problemen och tillämpningarna. Möjligheterna att med icke-invasiv teknik få tillräckligt DNA för en pålitlig analys är naturligtvis mycket större i ett laboratorium än för zoologerna, som måste nöja sig med håravfall, avföring och frukt som djuren bitit i som utgångsmaterial. Morin m.fl. (�001) är ett exempel på studier där man använt håravfall och avföring för att göra DNA-analyser av primater. De beskriver där sin egen analysmetod där de anser sig ha kommit tillrätta med felkällor som att endast den ena av två heterozygota alleler på en viss locus, eller kontaminerande DNA, mångfaldigas vid PCR-processen.

Förutom det etiskt olämpliga med invasiva metoder för vävnadsprovtagning finns det ett speciellt problem som, i de fall det blir aktuellt, går behovet av icke-invasiva metoder akut: traditionella metoder som svansklippning, blodprov och tåklippning kan vara ödesdigra då man studerade problem i samband med blodkoagulering. För djur med koaguleringsdefekter, ”blödarsjuka” m.m., kan biopsier kan resultera i svåra blödningar med resultat att en stor del av försöksdjuren dör (Kalippke m.fl. �009).

HårsäcksprovDet är framför allt en forskarrapport (Schmitteckert m.fl. 1999) som förordat denna metod och redovisat utmärkta resultat. Fördelarna ur djurens synpunkt är självklara, som författarna skriver i sammanfattningen:

...The procedure described here represents a much simpler and faster method to screen offspring for the transgene DNA. It is based on the use of hair bulbs as sample material, which can be di-rectly used for polymerase chain reaction (PCR) after alkaline lysis. A unique advantage though, is the reduction of distress caused to the animals. With respect to the �Rs (Replacement, Reduction, Refinement), and because of technical advantages this method may replace ear or tail clipping.

Ur artikeln:

Collection of hair samplesIn order to collect a hair sample the mouse is fixed in one hand and a tuft of hair is pickedfromtheventralbodyusingapairofanatomicforceps.[...]DNA detection by PCRTo avoid cross-contamination, exclusively single-use material as well as aerosol resistantpipettetips(Biozym)areused(s.386)Results[...] The signals obtained from hair samples [...] proved to be as strong as the signals ob-tained from tail tip samples. [s. �87] [...]

The genotypes of more than 100 animals characterized by this technique have been con-firmed by Southern analysis demonstrating the reliability of the method. [s. �88]

Conclusion


��6

Using hair instead of tail tips, toes or the prima as samples for the investigation of trans-gene integration is much gentler on the animals and therefore does not underlie any law regulations. Compared to standard techniques, the DNA preparation of hair samples os a quick and easy procedure without loss of detection sensitivity in the following PCR. Fur-ther advantages is the unlimited access for additional samples, a minimal risk of sample contamination and thus less false positive or false negative results, the minimal material consumption and finally the lack of polluting waste output. [s.�89] [...]

With the technique presented here we hope to contribute towards easing routine trans-gene monitoring and also to reduce the distress on the animals. [s. �89]

Många andra har däremot haft problem med kontaminering, d.v.s. DNA från andra djur har förorenat proverna (genom att olika djur t.ex. har slickat varandra) och därmed gjort dem värdelösa. Dessutom är hårstrån svåra att hantera, eftersom de kan vara elektrostatiskt up-pladdade och fastnar på instrument m.m. Cinelli m.fl. (�007) anser metoden (om man klarar dessa praktiska problem) är utmärkt ur PCR-synpunkt, går snabbt att använda, men bara bör användas om man har få djur och då för upprepade testningar.

SalivprovI åtskilliga år har kriminallaboratorierna gjort DNA-analyser på mycket små mängder organi-skt material: blod- och spermafläckar, saliv på cigarettstumpar, m.m.

Ett exempel:Inför biskopsvalet i Strängnäs 19�� sände någon ut ett drygt �0-tal anonyma brev som lovprisade en

av kandidaterna, prof. Dick Helander, Uppsala, och baktalade hans konkurrenter. Helander vann valet, men året därpå fälldes den nyinstallerade biskopen på indicier mot sitt nekande i domstol för att ha skrivit de anonyma breven (vilket bedömdes som ärekränkning) och avsattes. Detta var ett av 19�0-talets mest uppmärksammade rättsfall.

År �00�, ett halvsekel senare (och långt efter Helanders död), gjorde forskaren Marie Allen vid Rudbeck-slaboratoriet i Uppsala en DNA-analys av den intorkade saliv som fanns kvar på bevarade kuvert från sådana brev. Hon kunde då konstatera att det inte var Helander som slickat igen dem.

Möjligen innebär detta att biskop Helander var offer för ett tragiskt justitiemord. Men i varje fall visar det att man inte behöver stora mängder vävnad för att identifiera en person med hjälp av DNA-analys. (Det man analyserar är inte saliven som sådan, utan celler från munhålan som finns uppblandad i saliven.)

Redan flera år innan CFN:s Allmänna råd nr 7 skrevs använde forskarna salivprov för DNA-analys av transgena djur. Materialet kan samlas med en vanlig bomullstopp. Irwin m.fl. (1996) beskrev tekniken i detalj i en ofta citerad uppsats i tidskriften Nature Biotechnology, och på andra ställen i numret puffar man för denna artikel: “PCR analysis of saliva is a viable alternative to surgical biopsies for monitoring transgene integration in laboratory animals” och “PCR analysis of saliva samples is faster, much cheaper, and more humane than biopsy analysis.”

Inspirationen till uppsatsen kom från kriminaltekniska erfarenheter, där man sedan länge tagit fram DNA från cigarettfimpar, frimärken och fingeravtryck. Artikeln beskriver helt enkelt hur man går till väga vid analysen som utgår från � mikroliter saliv från vuxna möss. (Detta har man tagit med hjälp av en liten plastpipett. På möss som är så små att de just blivit avvanda, eller yngre – de syftar alltså på möss som är ca tre veckor eller yngre – kan man inte få fram mer än någon mikroliter saliv med denna teknik; då får man istället göra en mun-sköljning). Man jämför analysresultatet med vad man får fram med vävnad från svansbiopsi (1 cm svans från 18–�� dagar gamla möss!), och konstaterar (s. 11�6) att mångfaldigandet


��7

med PCR avkastade mer DNA från salivprovets DNA än från det DNA man fick från svans-biopsin, och (s. 11�7) att resultaten av de båda metoderna konsekvent motsvarade varandra (“The results we obtained from PCR of DNA extracted from saliva consistently matched those obtained using DNA purified from tail tissue”). (Irwin m.fl. 1996.)

Rent tekniskt kan saliven samlas med olika metoder, t.ex. munsköljning eller bomulls-topp (som också finns i storlekar som gör dem lätta att använda även för möss).

Då Zimmermann m.fl. (�000) beskriver en ”rapid and reproducible method” för rutin-mässig PCR-typning av transgena möss, har man stor hjälp av kommersiellt tillgängliga test-kit. De jämför resultatet då man använder vävnadsprov från svansbiopsi med salivprov (”If a non-invasive alternative is required, oral swab specimens are an elegant approach”.) Med hjälp av en DNA isolation kit får man då lika goda resultat som från svansbiopsi, d.v.s. positiva reaktioner av samtliga prover (s. �16, tab. 1).

AvföringMen inte heller icke-invasiva metoder är utan problem. Tar man ”salivprov” – d.v.s. celler från munhålan som hamnat i saliven; saliven i sig innehåller inte ingen DNA – från unga (diande) möss måste man börja med att spola munhålan med sterilt vatten.

Alternativt kan man hämta celler från munnens genom att försiktigt skrapa på kindens insida, men det är tekniskt besvärligt.

På motsvarande sätt kan man skrapa epitelceller från ändtarmen. Alla dessa metoder in-nebär dock att man utsätter djuren för en rejäl hanteringsstress.

Att analysera DNA som utvunnits ur avföring är den vanligaste av de få möjligheter zo-ologer har att göra genetiska analyser av t.ex. vilda apflockar. (Man har också analyserat saliv från halväten frukt, hår och andra lämningar.) Tekniken har också använts för typning av transgena möss i laboratoriemiljö. 1999 publicerade Federation of European Biochemical So-cieties en rapport som beskrev tekniken apterad till laboratoriemiljö för typning av transgena möss, för att därmed undvika det lidande som både svans- och öronbiopsi enligt författarna orsakar djuren. Författarna konstaterar att det protokoll de redovisar utgör en känslig och ef-fektiv metod som kan ersätta de invasiva metoder som för närvarande används för att testa transgena möss (Broome m.fl. 1999).

Detta har bekräftats av bl.a. Kalippke m.fl. (�009). De utgår från den avföring man lätt kan få från mössen, och beskriver det protokoll man använder för att få fram DNA. De tog fram metoden främst med tanke på musmodeller för blödarsjuka och liknande, men efter-som man man med den enkelt slipper alla problem med eventuell kontaminering m.m. som försvårar andra icke-invasiva metoder anser författarna att deras tillvägagångssätt, som ”can be reliably applied in a large-scale breeding programme”, generellt är ”a preferable metod for genotyping in laboratory animals”.

Är icke-invasiva metoder skonsammare än invasiva?I en annan studie från samma institution i Zürich som Arras et al. (�007) (Cinelli et al. �007) studerade man fem sätt att ta vävnadsprov för typning: öronklipp, svansbiopsi (�–� mm), hårsäcksprov, salivprov samt cellprov från ändtarmen. Anestesi eller analgesi användes inte.

Liksom i studien av Arras m.fl. �007 (ovan) använde man bl.a. telemetri för att jämföra hjärtfrekvens, kroppstemperatur och rörelsemönster hos mössen, och även här gjorde man mätningarna i tre tidsperspektiv: ”short-term” upp till 10 minuter efter åtgärd, ”middle-term” under 6 timmar, och ”long term” under tre dagar.


��8

Laboratory Animals (2007) 41

Biopsy methods for genotyping mice 181

Heart Rate [bpm] Motor Activity [counts] Core Body Temperature [˚C]

rest

rain

t

300400500600700800900

0 1 2 3 4 5 6−10

01020304050

34

35

36

37

38

39

ear

pu

nch

ta

il b

iop

sy

hai

rsm

ou

th s

wab

re

ctu

m s

wab

* *

* *

* *

**

**

**

hours hourshours

300400500600700800900

300400500600700800900

300400500600700800900

300400500600700800900

300400500600700800900

0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6

−100

1020304050

−100

1020304050

−1001020304050

−100

1020304050

−100

1020304050

34

35

36

37

38

39

34

35

36

37

38

39

34

35

36

37

38

39

34

35

36

37

38

39

34

35

36

37

38

39

0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6

0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6

0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6

0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6

0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6 0 1 2 3 4 5 6

Figure 3 Middle-term impact of restraint and cell sampling on heart rate, motor activity and corebody temperature. Mean values of eight mice are traced in 5min intervals for 6h after anexperiment (black) with corresponding baseline values (grey). Bars indicate SEM. Statisticalcomparison using paired t-test in hourly means was considered significant with Pp0.01 (asterisks)

Hur möss påverkas under de första sex timmarna efter fem olika metoder för vävnadsprov: öronklippning, svansbiopsi, hårsäcksprov, salivprov och ändtarmsprov. Anestesi och analgesi användes inte. Överst, som jämförelse, enbart fasthållande utan åtgärd.

De parametrar som jämförs är puls, rörlighet i buren och kroppstemperatur. Mätningarna gjordes genom telemetri. Den undre, ljusgrå kurvan är basvärdet då djuret är ostört; den tydliga svarta kurvan är mätvärdet. De många små vertikala strecken är standardavvikelsen.

Skillnaderna mellan de olika metoderna är mycket obetydliga, och en jämförelse med kurvorna för fasthållande visar att det framför allt är detta som stör djuren. Ungefär en timme efter de olika åtgärderna är värdena nere på normalnivå igen. Svansbiopsi (ca 2–3 mm) är ett undantag; där tar det drygt två timmar innan värdena normaliserats. (Ur Cinelli m.fl. 2007)


��9

Testen visade att det knappast var några skillnader alls mellan fyra av de olika provtagningsmetoderna. I samtliga fall fick man naturligtvis ett omedelbart och starkt utslag vid respektive åtgärds början, men praktiskt taget genomgående var värdena nere på normal nivå redan efter någon timme. Undantaget var svansbiopsi, där hjärtfrekvens och kropps-temperatur var nere på normalnivå först efter ett par timmar. (”Long-term”-mätningen gav därmed nbaturligtvis inget utslag alls.)

I övrigt kunde man inte se någon skillnad mellan de två invasiva och de tre icke-invasiva metoderna. Att döma av mätningarna var de icke-invasiva metoder man testade (hårsäck-sprov, salivprov och prov från ändtarmen) därmed lika stressande som öronklippning. Se vid-stående diagram.

Som diagrammen visar tog det lika lång tid för värdena att normaliseras då man enbart hanterat djuret utan att ta något prov (med undantag för svanbiopsin). Det är alltså även här främst hanteringen och fixeringen, inte ingreppet i sig, som ger utslag i mätningarna.

Samtidigt nämner författarna att även prov som tagits utan invasiva metoder ibland in-nehåller en smula blod. Inte ens dessa är tydligen alltid ”icke-invasiva”, konstaterar förfat-tarna.

Kvar står emellertid att svansbiopsin skiljer sig från de andra genom att vara den mest traumatiska åtgärden, vilket naturligtvis gör att den inte bör accepteras om det finns skons-ammare alternativ. Eftersom mössen normalt märks på något sätt, anser gruppen att det bästa är att de märks med öronklipp och att man använder denna vävnad för DNA-analys.

Jämförelser mellan olika metoder att ta DNAResultatet beträffande svansbiopsin i denna studie skiljer sig tydligt från Puustinen (�00�; se Lidande efter svansbiopsi och andra ingrepp” ovan). Hennes LABORAS-mätningar visade smärtbeteende (mössen var mindre rörliga än normalt) ännu fem timmar efter ingreppet, medan mössen i den schweiziska studien enligt mätningarna var normalt rörliga redan efter någon timme. Varföe denna skillnad?

Dels tog man olika mycket av svansen i de båda fallen: � mm hos Puustinen mot ca � à � mm hos Cinelli m.fl. Dels kan skillnader i smärtkänslighet mellan individer, stammar och kön och ålder ha spelat in. Och slutligen var mössen i Puustinens undersökning sövda med isofluran, medan de schweixziska mössan var osövda. I avsnittet ”Jämförelser mellan några olika sövningsmedel” refererades forskning som visar att sövning med isofluran kan orsaka svårare postoperativa smärtor än om man inte sövts alls eller sövts med något mildare pre-parat, och kanske är det bl.a. detta som gett utslag i skillnaderna mellan de båda studierna.

Vävnadsprov för Southern blot

Här behövs mer vävnad är för PCR. Eftersom utvecklingen på genteknikområdet sker mycket snabbt, bör man försöka ta reda på hur mycket vävnad – och vilket slags vävnad – som är oundgängligen nödvändig för en analys med moderna analysmetoder. Argumentet ”sådana förfinade analysmetoder, där man klarar sig med så lite vävnad, har vi inte råd med” är inte acceptabelt; ekonomiska faktorer har ingen plats i den etiska bedömningen.


��0

Försök i undervisningen

Vad säger bestämmelserna?

Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m. DFS 2004:4 (L 55)

3 kap.17 § Djur får, inom grundskolan, gymnasieskolan och högskolan eller motsvarande, använ-das för undervisning i hållande och skötsel av djur.

Djur får inte med anledning av undervisning enligt första stycket avlivas eller utsättas för tvång-sanordningar, operativt ingrepp, insprutning, blodavtappning, andra former av penetration av huden eller slemhinnor eller annat som kan medföra lidande för djuret.

18 § Djur får inom gymnasieskolan och högskolan eller motsvarande användas även för annan undervisning än den som avses i 17 § under förutsättning att

1. utbildningen avser eller kan avse framtida arbete med djur,2. användningen framgår av utbildningens kursplaner, och är nödvändig med hänsyn till syftet

med utbildningen, samt3. djuren inte utsätts för annat än obetydlig smärta, obehag eller annat lidande.

Allmänna råd till 3 kap. 18 §Exempel på sådana utbildningar som avser eller kan avse framtida arbete med djur är veterinär, läkare, tandläkare, biolog (vissainriktningar), husdjursagronom, etolog, biomedicinsk analytiker, djurvårdarutbildning, djursjukvårdarutbildning, försöksdjurstekniker-utbildning.

Innan djuren används bör en diskussion föras med eleverna eller studenterna om djurskydd och etik vid försöksdjurverksamhet, speciellt avseende djur i undervisning. Information bör också ges om innehållet i den aktuella ansökan om etisk prövning och om den djurförsöksetiska nämndens beslut med eventuella villkor.

Innan djur används för undervisning vid vilken de avlivas eller utsätts för tvångsanordningar, op-erativt ingrepp, insprutning, blodavtappning,andra former av penetration av huden eller slemhinnor eller annat som kan medföra lidande för djuret bör eleverna träna ingreppet med alternativa metod-er. Exempel på alternativa metoder är användning av kadaver, attrapper, film, studiebesök etc.

Dessa föreskrifter bygger på Europarådets konvention ETS 1�� om ryggradsdjur som använ-ds till försök och andra vetenskapliga ändamål, Article ��:

1. Procedures carried out for the purpose of education, training or further training for professions or other occupations, including the care of animals being used or intended for use in procedures, must be notified to the responsible authority and shall be carried out by or under the supervision of a competent person, who will be responsible for ensuring that the procedures comply with national legislation under the terms of this Convention.

2. Procedures within the scope of education, training, or further training for purposes other than those referred to in paragraph I above shall not be permitted.

3. Procedures referred to in paragraph 1 of this article shall be restricted to those absolutely nec-essary for the purpose of the education or training concerned and be permitted only if their objec-tive cannot be achieved by comparably effective audio-visual or any other suitable methods.

Det räcker alltså inte att djurförsöket ingår i en utbildning där man t.ex. ska arbeta med djur.


��1

Det ska vara nödvändigt (EU-konventionen säger t.o.m. ”absolutely necessary”) för att nå målet med utbildningen.

Är man tveksam om hur detta ska tolkas kan man t.ex. jämföra med motsvarande utbild-ningar på andra orter. Ingår inte djurförsök i motsvarande moment kan de knappast vara ab-solut nödvändiga med hänsyn till syftet med utbildningen.

EU-konventionens krav att försök bara är tillåtna om de inte kan erättas av djurfria alter-nativ finns inte med i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter, men det kravet finns generellt i djurskyddslagens 19§.

Djurskyddsmyndighetens allmänna råd betonar att djurförsöket bör förberedas genom att eleverna tränar med alternativa metoder. Det finns numera bra hjälpmedel att hitta sådana, vare sig det gäller instruktionsfilmer, datasimuleringar, djurattrapper för handfasta övningar eller något annat.

En startpunkt är boken From Guinea Pig to Computer Mouse (Jukes och Chiuia �00�; kan också laddas ner från http://www.interniche.org/book.html. Den innehåller dels introducerande texter, dels en omfattande katalog över alternativ i pedagogiska sammanhang.

Den norska veterinärhögskolan publicererar NORINA, som är en databas över alla slags alternativ inom undervisningen <http://oslovet.veths.no/fag.aspx?fag=57&mnu=databases_1>.

Två viktiga organisationer när det gäller användning av alternativ i undervisningen är In-terNICHE och EURCA. Båda har innehållsrika webplatser <http://www.interniche.org> resp. <http://www.eurca.org>.

Två exempel på modeller att öva på innan man börjar arbeta med riktiga djur är Koken-råttan (för sondmatning och blodprov i svansvenen) och PVC-råttan (för bl.a. mikrokirurgi).

En kort beskrivning av Kokenråttan finns i NORINA-databasen, record number �0��. (Se också <http://www.braintreesci.com/Products/mdpvc.asp#Koken>.)Den är ett uppskattat hjälpmedel vid kurserna i försöksdjurkunskap både vid europeiska och amerikanska univer-sitet. I Sverige används den t.ex. vid kursen i försöksdjurskunskap vid Karolinska institutet. En evaluering av den av professorn i försöksdjursvetenskap vid Karolinska institutet, Vera Baumans, finns i EURCA-databasen <http://www.eurca.org>Alternatives Database >Browse by category: Laboratory animal science>.

PVC-råttan presenteras i NORINA-databasen nr �9�1; se också t.ex. <http://www.brain-treesci.com/Products/mdpvc.asp>. För en redovisning av erfarenheterna av den vid Odenseuni-versitets biomedicinska laboratorium, se EURCA-databasen (som ovan).

9 . Den etiska bedömningen

��

9Den etiska bedömningen

Att sitta i en djurförsöksetisk nämndAtt nämnderna är partsammansatta innebär att ledamöternas syn på djurförsök tenderar att skilja sig, beroende på vilken grupp de representerar. Att djurskyddsrepresentanterna för fram kritiska synpunkter är naturligt. Synen hos de politiskt valda ledamöterna kan tänkas skilja sig, beroende på vilket parti de representerar; olika politiska partier har ju olika syn på djurförsöksfrågan. Att forskarnas och försöksdjurspersonalens grundsyn på djurförsöken är positiv är också naturligt. Det är ju djurförsök de arbetar med (och kravet att alternativfor-skare ska vara obligatoriskt representerade i nämnderna har aldrig realiserats). Men vad tycker forskare egentligen om djurförsök, djupast sett?

Hos de allra flesta forskare innebär djurförsöken sannolikt en konflikt. Som medicinsk forskare drivs man av många krafter.

Som för alla forskare är kanske fascinationen att upptäcka nya förhållanden och samband kanske den starkaste.

Att avancera på karriärstegen är naturligtvis en annan, och den medför lärt nackdelar: ju fler vetenskapliga uppsatser man fått publicerade, desto mer meriterad är man, och resultatet är att en del forskning utförs som knappast kommer att gagna mänskligheten.

Att göra en insats mot sjukdomar och annat lidande är naturligtvis också en faktor.Mot detta står att man faktiskt orsakar djuren ett lidande som ibland kan vara mycket

stort. De konflikter som detta innebär måste hanteras på något sätt, och denna konflikthan-tering har studerats av sociopsykologer och antropologer. Ett exempel är den studie av prof. Arnols Arluke (199�), där han systematiskt redovisar de försvarsmekanismer han funnit bland forskare och försöksdjurspersonal vid olika laboratorier under 1980-talet. Förhållandena är knappast väsentligt annorlunda i dag.

Ett särskilt problem är att landets olika djurförsöksetiska nämnder är självständiga myn-digheter som tillämpar olika bedömningsnormer. Detta innebär att t.ex. preparat som är ab-solut bannlysta av en nämnd kan accepteras utan diskussion av en annan. Nämndernas krav på precisa och fullständiga informationer i ansökningarna kan också skilja sig mycket starkt.

Någon formell studie av detta har dessvärre inte gjorts, men att förhållandena inte är bät-tre på vissa håll utomlands framgår av en vetenskaplig studie i USA (Plous och Herzog �001; Plous är professor i socialpsykologi och Herzog forskare som själv sysslat med djurförsök). Man sände 1�0 ansökningar som redan bedömts av �0 olika djurförsöksetiska nämnder


��

(IACUC) till andra nämnder för bedömning, utan att dessa visste att ansökningarna redan behandlats. Resultat: ”regardless of whether the research involved terminal or painful proce-dures, IACUC protocol reviews did not exceed chance levels of inter-committee agreement.” Kort sagt: relationerna mellan de båda bedömningarna var rent slumpmässigt. Man kunde lika gärna singlat slant.

Då skall man komma ihåg dels att de amerikanska kommittéerna huvudsakligen består av forskare och fackfolk (i dem sitter bara någon enda lekman), dels att de amerikanska an-sökningsblanketterna normalt är mycket mer detaljerade än de svenska.

En intressant detalj i den amerikanska undersökningen gäller proportionen ansökningar som godkänts resp. underkänts i de första djurförsöksetiska kommitteernas bedömning:

Även med hänsyn till att den amerikanska och den svenska situationen inte är jämförbara – både ansökningar och övriga omständigheter är annorlunda – är den dramatiska skillnaden i proportioner mellan godkända och avslagna ansökningar påfallande.

Det kan förefalla som en omöjlig uppgift för en lekmannaledamot i nämnden, utan speciella kunskaper i vare sig veterinärmedicin eller etologi, att diskutera med t.ex. forskare som dels har en mängd fackkunskaper, och dels en prestige i nämnden som gör att det är deras ord, inte lekmännens, som övriga ledmöter (inklusive många lekmän) tar intryck av.

Men även en lekman kan komma mycket långt med hjälp av de bestämmelser som finns och vanligt bondförstånd. De första och viktigaste redskapen då man granskar en ansökan är dels själva ansökningsblanketten (med anvisningar), dels regelverket i form av djurskyddsla-gen, djurskyddsförordningen, samt de de anvisningar och allmänna råd som myndigheterna utfärdat (främst L��, men också L�8 m.fl.).

Checklistor vid bedömning

Djurskyddslagen och djurskyddsförordningen

Grundvalen för den etiska bedömningen är djurskyddslagens �1§, som säger att man ska väga försökets betydelse mot lidandet för djuret.

Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m.m. (L �8) förklarar närmare vad detta in-nebär för nämnden:

Godkända Avslag Antal ansökningar

Katter, hundar, primater � (�0%) � (�0%) 8Råttor �0 (�0%) �� (60%) 7�Övriga däggdjur 17 (�0%) 17 (�0%) ��Övriga djur (ej däggdjur) �1 (6�,6%) 1� (�6,�%) ��Summa 7� (�8%) 78 (��%) 1�0


��

8 § En djurförsöksetisk nämnd skall tillse att ett ansökningsärende blir tillräckligt utrett och allsidigt prövat. Ett sådant ärende skall avgöras genom ett beslut om godkännande eller ett beslut om avs-lag. Ett beslut om godkännande får förenas med villkor.

I en kommentar framhåller man de punkter som (med ursprung i EU-direktivet) senare togs in i djurskyddslagen:

”Vidbehandlingenavenansökanbörnämndenägnasärskilduppmärksamhetåt• syftetmeddjurförsöket,• omsyftetmedförsöketintekanuppnåsmednågonannantillfredsställandemetod

utananvändningavdjur,medannanmetodellermeddjuravannatslag• omförsöketutformassåattdjureninteutsättsförstörrelidandeänsomärabsolut

nödvändigt• ombedövningellersmärtstillandeellerlugnandemedelfordras• om försöket är ett onödigt upprepande av tidigare gjorda försök.”

Orden ”ägna särskild uppmärksamhet åt” ska naturligtvis tas på allvar. Finns det anledning att tro att en förändring av genomförandet, ett utbyte av preparat o.s.v. skulle medföra ett min-skat lidande hos djuret ska detta påverka beslutet. Detta kan då bli t.ex. att ett godkännande förenas med villkor, att ansökan återremitteras till beredningsgruppen, eller att den avslås.

Det finns många frågor att ställa vid en etisk bedömning. Här kommer några exempel.

Upprepning av försökGrundkraven på en ansökan finns i djurskyddslagens 19§: ett försök får inte vara ett onödigt upprepande av ett annat försök, och ett försök får inte utföras om det kan göras på ett sätt som är skonsammare för djuret.

Det första av dessa krav är det svårt att kontrollera. Ett försök som för lekmannen verkar praktiskt taget identiskt med ett annat kan skilja sig på någon ur vetenskaplig synpunkt avgörande sätt. Vad man begär är att försöksledaren ska kunna förklara och motivera detta.

Även direkta upprepningar av försök är vanliga inom olika typer av experiementell for-skning (inte bara inom medicinen). Forskningsresultat måste bekräftas, den s.k. reliabiliteten kontrolleras. Inte sällan händer det att andra forskare inte får samma resultat som den ur-sprungliga forskargruppen fick, och då gäller det att hitta var felet ligger. Det avgörande är emellertid om försöket ur etisk och vetenskaplig synpunkt är ett onödigt upprepande.

Djurförsök på skonsammaste sättDet andra kravet, att försöket ska utföras på skonsammast möjliga sätt, bryter nämnderna mycket ofta emot. Det ska till starka och speciella argument för att man, t.ex., ska ta blodprov genom orbitalpunktion och immunicera med Freuds kompletta adjuvans.

När det gäller en del av de saker som nämnts ovan, t.ex. intramuskulär injektion av keta-lar/rompun på smågnagare i överlevnadsförsök, förekommer det att en nämnd godkänner av ren okunnighet. I sådana fall kan det räcka att man tipsar nämndens forskare om de vetens-kapliga studier som visar att detta är olämpligt för att hundratals djur ska slippa ett onödigt lidande. Detta tillhör nämligen en typ av åtgärder som lätt kan ändras (man ger injektionen på något annat sätt), och det går knappast prestige i frågan.

Med t.ex. orbitalpunktion är det en annan sak, och här kan det ta lång tid innan kun-


��

skapen om bättre provstagningsmetoder börjar sprida sig. Genom att reservera sig, presentera sina argument, och skriva reservationer som i saklig ton återger argumenten påverkar man förhoppningsvis några i nämnden, men framför allt den forskare som utför försöket. Han får nämligen reservationen, läser den – om den förefaller innehålla något intressant – och nästa gång tar han förhoppningsvis sina prov på något bättre sätt.

Lidande och samhällsnyttaAtt väga djurens lidande mot människornas nytta (djurskyddslagens �1§) är naturligtvis en omöjlig uppgift. Vilken växelkurs ska man använda? Ur mössens synpunkt är naturligtvis valutan ”människans samhällsnytta” inte värd ett dugg.

Smärta och lidande klassificeras i en tregradig skala. (Denna har dessutom, med all rätt, kritiserats hårt.) För att åstadkomma en jämförelse borde naturligtvis även olika samhällsnyt-tor graderas på ett motsvarande sätt. Men någon sådan gradering finns inte.

Det närmaste man kommer när det gäller regelverket är dåvarande jordbruksministern Mats Hellströms ord i den proposition som presenterade förslaget till ny djurskyddslag 1988. Han antyder där ett par olika riktningar: dels ”studier som syftar till ny baskunskap om cen-trala biologiska verknings- och funktionsprinciper”, och dels ”mer eller mindre angelägna konsumtionsvaror”. Han tycks mena att man i den förra kategorin hittar fler ”angelägna” pro-jekt än i den senare. Detta innebär dock inte att all forskning inom den förra kategorin är an-gelägen. Då CFN:s etikutskott diskuterade saken fastslog man att om en forskare inte kunde ens antyda möjligheten av en kommande nytta för mänskligheten av sitt projekt, borde an-sökan avslås. Det är inte alls självklart att all grundforskning ska accepteras.

Djurskyddsmyndigheten har emellertid ställt samman en minneslista för bedömning av försökets betydelse (angelägenhetsgrad):

1. Vilketresultatförväntarmansigavförsöket?2. Hurstorärsannolikhetenförattdjurförsöketkommerattledatilldetförväntade

resultatet?3. Hurstorärkunskapsosäkerhetenomdetförväntaderesultatet–ellermedandraord

–vilkakunskaperärväldokumenteradeochvilkaärmerhypotetiska?4. Vilkaeventuellaytterligarekunskaperoch/elleråtgärderåterstårförattdetövergri

pande målet med djurförsöket (exempelvis att bota en viss sjukdom eller identifiera orsakentillettvisstsymptom)skallnås?

5. Förvem(människa,djur,individgrupp,samhälle...)medförförsöket–direktellerindirekt–positivakonsekvenser?

6. Ärdengruppsomdrarnyttaavförsöketstorellerrelativtbegränsad?7. Kanförsöketfånegativakonsekvenser(t.ex.urjämställdhetsperspektivellerur

ekonomisksynpunkt)förnågonannanellerförnågotannatänförsöksdjurensjälva?

8. Är försöket av förhållandevis stor nytta för den grupp som har/kan komma att dra fördel av djurförsöket eller ärdet av mer marginell nytta för denna grupp?

Handlardett.ex.omforskningsomsyftartillatt:a) räddaliv,b)skyddamotallvarligskadaellersjukdom,


��6

c) skyddamotskadaellersjukdomavmindreallvarligart,d)skyddamotskadaellersjukdomavallvarligart,e) åstadkommaförbättringaravvällevnadskaraktärellerlivsstilskaraktär(exempelvis

potenshöjandemedelellerkosmetiskaprodukter),ellerf) taframkonkurrerandeproduktertillredantillgängligaprodukterellerprodukter

somendaståstadkommermarginellaförändringariförhållandetillredanexisterandeprodukter,

g) taframnågotförolagligaellerpolitisktickeönskvärdaändamål(exempelvisforskningmeddiskriminerandeändamålellerförteckenmedhänsyntillt.ex.kön,etisktillhörighetellersexuellläggning.)

Eller handlar det om forskning som syftar till att utgöra en säkerhetskontroll av farlighet för människa, djur och miljö, inkluderat miljön för kommande generationer och handlar det då om:

(i) medicinskaprodukter,(ii) andratyperavprodukteränmedicinskaprodukter(t.ex.bekämpningsmedel,livs

medelstillsatserellerhygienprodukter,(iii) tester som är utformade för att mäta effekterna av ett normalt bryuk av ifrågavarande

produkt eller är de utformade för icke normalt brukande av produkten?

För bedömninga av samhällsnyttan, se också under ”Andra minneslistor och bedömningsmo-deller” nedan.

Djurskyddsmyndighetens anvisningar och råd

Dessa behöver inte kommenteras närmare här. De krav de ställer är ofta hårdare än vad försöksledare kan leva upp till. Få ansökningar fyller kravet att ”noga överväga och beskriva” ett försöks avbrytningspunkt, t.ex.

På vissa punkter bör man dock se upp med formuleringarna. När det gäller svansbiopsi talar anvisningarna om ca 1 mm; först i de tillhörande råden sägs att man i första hand bör försöka använda icke-stympande metoder för vävnadsprov. Det är alltså där man ska börja; kan forskaren inte ge en tillfredsställande motivering till varför han måste använda svansbi-opsi kan ansökan inte accepteras (och finns det skonsammare alternativ till svansbiopsi – och det finns det normalt – bryter ett godkännande mot djurskyddslagens 19§).

Ansökningsblanketten

En bra startpunkt är frågorna i själva ansökningsblanketten. Ett grundkrav är att alla frågor är besvarade så att nämnden själv kan göra en bedömning

av dem. Svaren måsrte alltså vara så utförliga att de kan kontrolleras. (Principen borde vara välbekant för varje forskare: han publicerar ju inte sina resultat i form av ett påstående som läsaren ska lita på, utan återger försökets utförande – protokollet – så att läsaren har möjlighet göra om försöket och förhoppningsvis komma till samma resultat.) Djurskyddsmyndigheten


��7

betonar att t.ex. frågan dokumentationskrav ska besvaras så att nämnden kan gå till de angi-vna texterna för kontroll. Samma sak bör rimligtvis gälla informationerna om djurart, stam, genmodifiering m.m., och att alla informationer om preparat, distribution o.s.v ska vara så precisa att man kan bedöma om utförandet verkligen sker på skonsammast möjliga sätt.

generellt I ”Vägledning för ifyllande av ansökningsblanketten om etisk prövning av djurförsök” (som kan laddas ned från Jordbruksverkets webbplats, samma sida från vilken man laddar ned blanketter) finns en bruksanvisning som många försöksledare nonchalerar. Läs den noga mot ansökan!

Blanketten kräver att forskaren använder ett enkelt språk. Det ska ju vara möjligt även för en lekman att förstå allt det blanketten frågar efter. Visserligen krävs det en del aktivitet även från din sida (använd det medicinska lexikon du får som ledamot i nämnden), men är an-sökan full med obegripliga facktermer är felet forskarens, inte ditt.

Om ansökan är en fortsättning av tidigare prövade försök: försök ta fram den tidigare ansökan. Hur skiljer sig den nya från den gamla? Vad motiverar att man fortsätter: har man funnit så intressanta resultat att man tycker att man bör gå vidare, eller högg man tvärtom i sten med den gamla ansökan? Vilka erfarenheter har man gjort beträffande djurens situation (deras reaktioner, beteende m.m.), och hur kan dessa komma djuren tillgodo i den nya an-sökan?

Om försöket avser framställning eller användning av genetiskt modifierade djur: hur påverkar genmodifieringen djurens egenskaper (fenotyp)? Åsamkar man djuren ett lidande redan innan försöket påbörjats?

försöksledarens klassificering av försökets svårighetsgrad Detta är avsett som en hjälp för nämnden vid bedömning av ansökan. Tyvärr är det inte ovanligt att försöksledaren inte läst anvisningarna innan han gör sin klassificering, varför denna blir alldeles fel. Det van-ligaste i sådana fall är att försöket placeras i en för låg kategori, men motsatsen förekom-mer också. Det har t.o.m. hänt flera gånger att forskare inte bedömt vilken grad av lidande försöket innebär för djuret, utan trott att ”svårighetsgrad” syftar på hur svårt det är för hon-om att genomföra försöket!

Eftersom det uttryckligen är försksledarens bedömning det gäller ska egentligen inte nämnden ändra på klassificeringen, vilket dock lär förekomma i någon eller några nämnder. Däremot är det lämpligt att ta upp en uppenbart felaktig klassificering med försöksledaren i beredningsgruppen, där han ju har möjlighet att modifiera sin egen ansökan.

projektets titel och syfte Projektet ska vara både begripligt och angeläget för att godkän-nas. Och tänk över vad som är det yttersta syftet med djurförsöket – fast det inte uttrycks i ansökan! En studie av giftigheten hos ett visst rengöringsmedel har troligen inte en studie av toxiciteten som slutmål; målet är att få ut en ny kommersiell produkt på marknaden. En studie av vilka ornament hos fasantupparna som fasanhonorna föredrar kan visserligen se ut som zoologisk eller etologisk grundforskning, men syftet är kanske att underlätta en avel som enbart står i godsjaktens tjänst. O.s.v.

andra metoder än den valda Detta gäller inte bara de övergripande aspekterna, utan också alla delmetoder (för sövning, testning, injicering, provtagning, förvaring o.s.v.; med andra ord: alla åtgärder man vidtar mot djuret). Erfarenhetsmässigt brukar försöksledare tolka frågan som om den gällde alternativa = djurfria metoder, men det gäller alltså även alternativ i de tre R:ns mening.


��8

Finns det möjlighet att göra försöket lindrigare för djuret måste man göra det (enligt DL 19§). Kan man inte införa en sådan lindring eftersom det, enligt forskaren eller nämnden, skulle påverka försöket måste detta motiveras (anvisningarna: ”särskilt bör uppgifter lämnas om skälen till att dessa metoder inte kan användas i det planerade djurförsöket”). Kan for-skaren då inte komma med goda vetenskapliga skäl är detta anledning till avslag eller reserva-tion.

Många amerikanska universitet kräver att försöksledaren ska motivera ett ”andra metoder att utföra försöket finns inte” mycket utförligt. Detta innebär att försöksledaren ska ange vilka databaser och sökord han använt och när sökningarna utfördes.

dokumentationskrav Dessa ska anges så exakt att man med ledning av uppgifterna själv kan söka fram dem och kontrollera hur de är formulerade.

djurart, ras, stam och djurantal Dessa uppgifter saknas ofta i ansökningarna, där det då bara står ”gris”, ”mus” o.s.v. Är djuren genetiskt modifierade ska de identifieras t.ex. med typbeteckningar eller vilken modifiering man gjort av en viss allel; det ska vara möjligt att kontrollera vad fenotypen har för egenskaper, exempelvis i Jacksons databaser (http://www.informatics.jax.org/searches/allele_form.shtml) eller i den europeiska EMMA (The European Mutant Mouse Archive, http://www.emmanet.org/mutant_types.php); det finns flera andra. Kön bör också anges. Om alla har samma kön, bör forskaren kunna motivera detta och förklara vad som händer med djuren av motsatt kön.

(Om exempelvis motiveringen till att enbart använda honor är att ”hanar slåss”, bör forskaren kunna förklara vad han gjort för att undvika detta. Det generella påståendet att mushanar (eller kaninhanar o.s.v.) slåss är f.ö. inte sant (se ovan).

Djurens ålder är oftast viktig. Dels säger den något om djurens vikt, vilket kan vara viktigt för att bedöma dosstorlekar m.m.; dels kan åldern vara av betydelse för olika åtgärder. Då man framställer genmodifierade möss, t.ex., paras ofta honor vid en onaturligt låg ålder.

Om dräktiga honor, eller honor som ska göras dräktiga, ingår i försöket måste naturligtvis de kommande ungarna räknas in i djurantalet. Man måste här också göra klart hur många ungar varje hona beräknas föda. Vid vissa typer av avel (inte minst med genmodifierade djur) behandlas honorna med hormoner för att öka antalet ägg och därmed antalet foster. Antalet ungar kan med sådana metoder bli onaturligt stort och orsaka lidande för honorna. Till detta kommer att de ofta är onaturligt unga för att användas i avel.

försöks- och genomförandeplan Här kommer det ibland en mycket komplicerad re-dogörelse med mängder av alternativ, som gör det omöjligt att se vad som händer med det enskilda djuret. Detta kan t.ex. bero på att försöksledaren i en ansökan presenterat inte bara ett djurförsök utan ett helt projekt, som i sig omfattar flera olika försök.

En sådan ansökan bör inte accepteras utan skrivas om så varje försök får sin egen blankett.Beskrivningen av försöket ska tydligt visa (a) hur många djur som utsätts för en viss åt-

gärd, eller vilka faktorer som bestämmer detta antal, (b) vad dessa åtgärder innebär och (c) det exakta tidsschemat för de olika åtgärderna.

Uttryck som ”många”, ”ett fåtal” o.s.v. bör alltså inte utan vidare accepteras. Samtidigt kan det vara omöjligt att i ansökan förutse det exakta antalet djur för en viss åtgärd i den senare delen av ett försök, eftersom detta kan vara beroende av utfallet av en tidigare fas av försöket (t.ex. hur många djur som svarat på ett visst sätt på en viss åtgärd). Detta bör då framgå av ansökan.

De olika åtgärderna måste beskrivas så exakt som möjligt. För alla slags administrering, t.ex., måste man veta:


��9

♦ Vilkapreparatdetgäller.♦ Hurstoradosernaär.Imångafallmåstedettaangesiförhållandetilldjuretsstorlek

(t.ex.ml/kgkroppsvikt).Användermanabsolutastorlekarmåstemanoftastvetahurstoradjurenär(t.ex.”mössca25g”förattkunnabedömaomdosstorleken.

♦ Hurochvardosernages.Naturligtvismåstemanvetaomeninjektiongesi.v.,i.p.o.s.v. Om dosen delas upp på flera mindre doser som ges i samma sammanhang måstedettaanges.(Freundskomplettaadjuvansellerandraretandepreparat–somman enligt anvisningarna inte bör använda – delas ibland upp i flera mindre mindre doserförattminskadenskadligaeffekten.)

Vidsondmatningböransökanangeomsondenärhårdellermjuk.Vidstresstestersomsimtestmåstemanvetamaxtiderochvattentemperatur.Förelstötarskaangesströmmensspänningsamtvarochhuroftastötarnages.

♦ Ettnoggrannttidsschemasomvisarbådeåtgärdernasochåterhämtningsperiodernaslängd.Likasåmåsteallavistelseriensambur,metabolismburochBollmanburpreciseras.

vård och förvaring Uppgifterna här ska vara konkreta och specifika. Allmänna fraser som ”enligt avdelningens rutiner” eller ”på sedvanligt sätt” är inte svar på blankettens frågor. (Det har t.o.m. förekommit att försöksledare skrivit ”enligt djurskyddslagens bestämmelser”!) Jäm-för uppgifterna med kraven i ETS Appendix A.

Inte sällan skriver man här att djuren förvaras ”enligt svenska och europeiska rekom-mendationer”, vilket i praktiken brukar innebära att man placerat så många djur i buren som bestämmelserna tillåter. De burmått som anges i Appendix A är emellertid inte rekommende-rade mått utan minimimått. (Den som har svårt att skilja mellan dessa begrepp har troligen ändå inte samma svårighet att skilja mellan ”minimilön” och ”rekommenderad lön” på den egna arbetsplatsen.)

djurens situation och försökets slutpunkt Här frågar blanketten efter en rad specifika förhållanden som alltför ofta lämnas obesvarade. Beträffande avbrytnings- och slutpunkt ska dessa anges på det sätt som anvisningarna föreskriver.

anestesi- och avlivningsmetoder Kontrollera att djuren verkligen sövs och/eller smärtlin-dras under alla de moment som kräver detta. Obs att många sövningsmedel inte har någon nämnvärd analgetisk effekt sedan djuret vaknat upp; postoperativ smärtlindring måste alltså ofta läggas till. I sådana fall måste man ta hänsyn till den tid det tar innan den analgetiska effekten sätter in. Man kan alltså inte ge t.ex. buprenorfin i samband med att man avslutat operationen, utan kanske i god tid innan den inleds.

Ett visst preparat kan också användas på vitt skilda sätt med mycket olika konsekvenser för djuren (se t.ex. ovan om buprenorfin (Temgesic) och koldioxid. Man behöver alltså veta dosstorlekar, distributionssätt, tidpunkter o.s.v.

Vid avlivning är det i en del fall lämpligt att djuren sederas först. För koldioxid bör man kontrollera om koncentrationen ökas gradvis eller om djuren direkt utsätts för en hög kon-centration, liksom om de är sederade först (vilket gör avlivning vid höga koncentrationer be-tydligt skonsammare.

underskrifter Man bör kontrollera att den som skrivit under som ansvarig föreståndare verkligen är det enligt Jordbruksverkets lista. Att han ”utan erinran tagit del av det planerade djurförsöket” innebär inte att djurförsöket är etiskt eller lämpligt ur alla synpunkter. Men vad innebär då underskrften? Att försöket inte bryter mot regelverket? Eller bara att det överhu-


��0

vud taget finns resurser att, s.a.s. rent tekniskt, genomföra försöket? Det är tyvätt inte ovanligt att den ansvarige föreståndaren skriver under ansökningar som innehåller mycket stora brister och utelämnanden.

Den sökande och den ansvarige föreståndaren (som inte har någon erinran mot sökan-dens ansökan) kan vara samma person. Att man alltså är kontrollant för sin egen ansökan verkar stötande, men är alltså formellt korrekt.

Djurförsöksetiska utredningens checklista

Djurförsöksetiska utredningens delbetänkande Etisk prövning av djurförsök (SOU �00�:86) (ibland hänvisar man till den som ”den Emmervallska utredningen” för att skilja den från föregångaren Djurförsök, betänkandet av 1977 års utredning SOU 1998:7�) presenterar ett ”förslag till checklista till hjälp för de djurförsöksetiska nämndernas beredning av ärenden”. Listan är tänkt som ”ett verktyg för nämnderna att kontrollera att alla uppgifter som är nöd-vändiga för den djurförsöksetiska nämndens prövning finns med i ansökningarna”, men också som ”hjälp för de enskilda ledamöterna när de går igenom ansökningshandlingarna” och som ”stomme i föredragningen av en ansökan under nämndens sammanträden” (s. 16�).

I Formellaochgenerellakrava) Finnsrelevantatillstånd(verksamhetstillståndfrånJordbruksverket)ochunder

skrifter(godkändföreståndareochveterinär)?b)Ärförsöksdjurenavsådanartattkravpådestinationsuppfödninggällerellerärde

undantagnafrånkravetpådestinationsuppfödning?c) Behövsskriftligtinformeratsamtyckefråndjurägareochisåfall,ärsamtycket

utformatpåettsådantsättattdetfyllersittsyfte?d)FöljerdjurförsöketJordbruksverketsföreskrifteromdjurförsök?Seframföralltkra

veti2kap.1§iDjurskyddsmyndighetensföreskrifter(DFS2004:15,saknrL50)omuppfödning,förvaring,tillhandahållandeochanvändningm.m.avförsöksdjuromattplanenöverdjurförsöketskall:♦ krävaminstaantaldjur,♦ taianspråkdjurmeddenlägstagradenavneurofysiologiskkänslighet,♦ förorsakadetminstalidandetellerdenlägstagradenavbeståendemen,samt♦ hadestörstautsikternaattgeetttillfredsställanderesultat.

e) Följerdjurförsöketeventuellatillämpligaallmännarådochrekommendationer?f ) Görs försöket för att tillfredsställa nationella eller internationella dokumentationskrav?

II Informationskrav

Innehålleransökantillräckligtmycketinformationförattnämndernaskallkunnafattaettvälavvägtbeslut?Ärförsöketsålättfattligtochdetaljeratbeskrivetattmankan:a) förståexaktvaddjurenkommerattutsättasför,b) fåengodbildavhurdjurenkommerattkännaochbetesig,och


��1

c) veta avbrytningspunkten för djurförsöket – det vill säga vid vilken tidpunkt ett djur skall tas ur försöket av djurskyddsskäl?

III Alternativametoderochdubbelforskning

Finnsdetalternativametodertilldjurförsöket?a) Vilkaefterforskningar/undersökningar/åtgärderharvidtagitsföratttaredapåom

det finns alternativa metoder?b)Vilkaalternativametoderharbeaktatsochvarförkandessainteanvändas?c) Utgörförsöketettonödigtupprepandeavdjurförsöksomredangenomförts/håller

påattgenomföras(dubbelforskning)?d)Vilkaefterforskningar/undersökningar/åtgärderharvidtagitsföratttaredapåom

försöketärdubbelforskning?e) Om i princip samma försöksplan har genomförts tidigare, varför behöver det här

försöket utföras?

IV Etiskbedömninga) Uppfyllerdjurförsöketkravenpåvetenskapligkvalitet?(Ärdett.ex.rimligtattanta

attförsöketkommerattkunnagenomföraspådetsättsomredovisasiansökan?Ärdepersonersomskallmedverkaiförsöketkompetentaattutföradeuppgifterdetilldelats?Ärdetsannoliktattdetplaneradeförsöketkommerattgesvarpådenfråga/uppnådetresultatsomangessomdenrelevantafrågeställningen/detönskaderesultatet?)

b)Ärdjurförsöketangelägeturallmänsynpunkt,ochc) ärförsöketsbetydelsesåstorattdetkanuppvägadetlidandedjurenkommeratt

utsättasför?

V Djurskydd Är:

a) Försöketsutformning,b)djurensförvaring,ochc) djurensvårdplaneradepåettsådantsättattlidandeochobehagfördjurenminimeras?

Andra minneslistor och bedömningsmodeller

Bateson (1986) och Driscoll och Bateson (1988) har föreslagit en modell med tre kriterier: djurens lidande, försökets vetenskapliga kvalitet (i problemformulering och design) och graden av sannolikhet att forskningen leder till goda och användbara resultat. Ytterligare en faktor bör emellertid vägas in: sannolikheten för att man ska uppnå försökets syfte (Bateson (1986). I debatten har man föreslagit en utvidgning av modellen med ett fjärde kriterium, ”bevarandekriteriet”, vilket blir aktuellt om försöksdjuren tillhör en hotad art.

Sådana olika kriterier har samlats i ett sammanhängande system av Stafleu m.fl. 1999. I


��

åtta steg gör man en systematisk vägning av olika aspekter av försöket, vilka poängsätts och så småningom resulterar i ett råd beträffande hur man ska ställa sig. Gången är följande.

Steg 1: försökets mål.Det är på detta försökets moraliska betydelse vilar, och man måste då vara medveten om

vad som verkligen är det yttersta målet. Ett försök som vill testa säkerheten hos livsmedelstill-satser har inte som yttersta drivkraft frågan om hälsa och om konsumenternas säkerhet, utan målet är att tjäna pengar på en ny produkt.

Syftet måste beskrivas på ett konkret sätt, och inte i vaga termer som ”mänsklighetens välfärd” eller liknande, för att man ska kunna se om målet är möjligt att uppnå med hjälp av det försök ansökan gäller.

Steg �: bestämma tyngden av de intressen människan har av att syften uppnås.Författarna skiljer mellan tre typer av intressen:(a) Hälsa (0–10 p). Man ska här överväga var eventuella vinster ligger: minska mänskligt

lidande (Hur långt lidande? Hur starkt? Hur handikappande?) Motverka sjukdomstillstånd? Förlänga livet? Om det redan finns terapier (mediciner, behandlingsmetoder) som vill uppnå samma mål som försöket, är det bara skillnaden (beräknade förbättringar) mellan dessa redan existerande terapier och det som försöket gäller som ska räknas.

(b) Kunskap (0–� p). Detta gäller främst grundforskning eller kunskap för dess egen skull (även om den naturligtvis eventuellt kan komma till nytta i någon obestämd framtid; detta vet dock ingen något om nu). ”Vi anser att det inte finns någon anledning att utsätta djur för allvarlig skada, risk eller smärta bara för att lära mer om dem eller om naturen utan att detta är avsett att komma människor eller djur till nytta.” Även om kunskap har ett egenvärde, säger författarna, handlar etik om att välja, och det är djuren som väger tyngst här.

(c) Ekonomiska intressen (0–� p). Ekonomiska intressen nämns inte i något regelverk som anledning till att göra djurförsök, men spelar i verkligheten en viktig roll. Man bör skilja mellan industriella intressen, nationella intressen och individens intresse.

Steg �: Sammanräkning av poängen för syfte (steg 1–�).Detta är i själva verken en komplicerad process för att undvika dubbelräkningar m.m.,

och författarna ger några formler som man ska använda vid sammanräkningen.

Steg �: Djurförsökets relevans.(a) finns det djurfria alternativ? ”Ja” ger 0 p, ”nej” 10 p.(b) Metodisk kvalitet (allmän)? Här bedöms sådant som reliabilitet, validitet, statistisk

kvalitet m.m. Är metodiken otillfredsställande blir poängen = 0. Är den bara nätt och jämt tillfredsställande blir poängen fortfarande = 0. Endast poäng 7–10 räknas. Möjligheterna är alltså 0 eller något av 7–10.

(c) Metodisk kvalitet (försöksdjurskunskap). Det gäller val av djurslag, antalet använda djur, djurens mikrobiologiska och genetiska egenskaper/kvalitet, refinement o.s.v. Liksom be-träffande metodiken i (b) kan poängen vara 0 (oacceptabel) eller 7–10.

(d) Är försöket nödvändigt för att nå syftet? Här gäller frågor som: är stegen i forskning-sprocessen klara och logiska? Är de olika delåtgärderna nödvändiga för att nå slutmålet? Om inte, är slutmålet korrekt formulerat? Finns kunskap om detta redan i litteraturen? Kan man nå målet på något annat sätt? (T ex. genom preventiva åtgärder i stället för med dyra terapier


��

som kräver djurförsök.) Hamnar den sammanräknade poängen inom intervallet 0–� anses försöket moraliskt oacceptabelt, och det åsätts poängen 0. Således räknas endast poäng i in-tervallet 6–10.

(e) Sannolikheten att man ska uppnå målet. Detta är naturligtvis svårt att avgöra; det ligger i de experimentella vetenskapernas natur att man aldrig kan veta om man lyckas. Det finns tre alternativ för sannolikheten: låg (0 p), normal (� p) och hög (10 p).

(f ) Forskargruppens kompetens. För att bedöma denna utnyttjar författarna bl.a. en text skriven av bl.a. professorn i försöksdjurskunskap i Nederländerna, De Cock Buning, som ställer frågor som: är denna typ av djurförsök ny för gruppen, och har gruppen som helhet tillfredsställande erfarenheter av djurförsök sedan tidigare? Hur erfarna är de medarbetare som utför det konkreta arbetet? Sysslar gruppen också med forskning på alternativ till djurförsök eller har de (åtminstone) intresserat sig för den möjligheten? Är pilotstudier nödvändiga? Bör det finnas en handledar/övervakningsgruppgrupp? Har tidigare pilotstudier följts upp av studier i full skala? (Om inte: var kanske gruppens kompetens att planera ett bra forskning-sprojekt för låg?) Den sammanlagda poängen kan, analogt med ovanstående, vara 0 eller variera något av 6–10 p.

Steg �. Sammanräkning av försökets intresse för människan.Författarna ger en formel för räkna ihop resultatet av steg � med steg �.

Steg 6. Beräkning av den skada som görs på djurens intressen.Detta är fördelat på tre avdelningar: lidandets nivå, lidandets längd, och antalet djur.(a) Lidandets nivå kan vara ingen eller positiv (djuren kanske tycker försöket är enbart

angenämt!) = 0 p, något lidande = 1, medium = �, allvarligt = � och mycket allvarligt = �. (b) Lidandets längd har tre nivåer: kort eller endast en åtgärd = 0; måttlig längd (en eller

ett par timmar) eller åtgärd som inte återkommer särskilt många gånger (som upprepade blodprov) = 1; lång eller mycket ofta återkommande lidande = �.

(c) Antal djur: <10 djur = 0 p; 10–100 djur = 1 p, >100 djur = � p. Med en formel räknas dessa värden (a–c) om till maximum 6 p.(d) Djurens egenvärde. Här vacklar författarna. Djuren har ett egenvärde som ska in i sys-

temet via poängsättning, men de anser sig inte ha kommit fram till någon slutgiltig lösning. Deras förslag är en grundpoäng på � p oberoende av djurslag. Högre primater får � p extra (de nämner också möjligheten att räkna in delfiner här, men stannar för att enbart räkna med primater); övriga varmblodiga ryggradsdjur får 0 p, och kallblodiga ryggradsdjur får ett av-drag på � p. – de blir alltså av med sina två grundpoäng.

Steg 7. Sammanräkning av poängen för djurens lidande.Även för detta presenterar naturligtvis författarna en formel.

Steg 8. Slutberäkning av försökets etiska nivå.Här gäller bara två värden: godkänt eller underkänt. Om siffran för försökets syfte (=nytta

för människan) i steg � är högre än poängen för djurens lidande (steg 7) får försöket godkänt; i annat fall blir det underkänt.

Många, t.ex. deltagarna i arbetsmötet i Helsingfors �00� (nedan), är kritiska mot denna typ av beräkningar. Bland annat kan de komma att både överbetona och underskatta vissa aspe-


��

kter – förutom att de helt kan missa relevanta faktorer. De är ändå värdefulla att ta del av, inte minst eftersom de kan göra nämndledamöterna uppmärksamma på faktorer som inte bör glömmas bort i deras egen bedömning.

Vid en workshop i Helsingfors i november �00� diskuterade representanter från de skandi-naviska länderna samt Holland hur man skulle väga ett försöks fördelar (för människan) mot dess kostnader (för djuren), och prövade också praktiska bedömningar med hjälp av ett par fallstudier. Resultat: man enades om att det inte är lämpligt att försöka poängsätta olika aspe-kter (som t.ex. i det förra exemplet), eftersom detta gav ett falskt intryck av exakthet. I stället borde fördelar och kostnader vardera skulle placeras på någon av nivåerna låg-mellan-hög och sedan vägas mot varandra. Om kostnaderna är högre in fördelarna ska försöket inte göras. Men kostnaderna kan sänkas med hjälp av ”kostnadsmodifieringar” som t.ex. analgesi, och om kostnaderna hotade att bli för stora var det angeläget att man granskade försöket noga för att se om det kunde kompletteras med ytterligare kostnadsmodifieringar. (Nordic-European Workshop on Ethical Evaluation of Animal Experiments. �00�.)

ReservationerOm man anser att nämndmajoriteten fattat ett felaktigt beslut i en fråga kan man reservera sig; ”vara skiljaktig”, som det heter. Det man reserverar sig mot är inte t.ex. ett visst försök, utan nämndmajoritetens beslut att godkänna eller avslå ett visst försök, eller vad beslutet nu gäller. En sådan reservationen ska anmälas till ordföranden innan sammanträdet avslutas. (Normalt gör man det förstås i samband med diskussionen om ärendet.) Den ska antecknas i protokollet och innebär att man inte har något ansvar för det beslut som majoriteten fattat.

Man har rätt att närmare utveckla sina argument mot beslutet i en särskild skrift, en res-ervation, som enligt praxis bör vara inlämnad till tingsrätten senast en vecka efter sammanträ-det. Flera ledamöter kan lämna in en gemensam reservation mot ett beslut.

Det är alltså inte nödvändigt att skriva en reservation därför att man reserverar sig. Men det är naturligtvis lämpligt, annars kan ju ingen veta vad i försöket man reagerat mot. En sådan inlaga ger reservationen större tyngd än om den bara gjorts i form av en protokollsan-teckning.

Man kan också, i stället för en reservation, välja att stödja majoritetens beslut men lämna in ett särskilt yttrande med synpunkter på beslutet.

En skriftlig reservation eller yttrande blir en del av protokollet och ska alltid följa med om någon i framtiden vill ta del av detta.

Att konstatera att man inte delar majoritetens syn och att man därför reserverar sig – eventu-ellt med en mer eller mindre fyllig motivering – är inte kontroversiellt. Det kan det däremot vara om man i reservationen kritiserar nämndmajoriteten, eller enskilda ledamöter, för deras ståndpunkter eller uttalanden. Det har t.o.m. hänt att enskilda nämndledamöter ansett sig utsatta för förtal för vilket man borde utkräva straffansvar enligt brottsbalken. Vad som gäller i detta avseende behandlas i nästa avsnitt.


��

Nämndarbetet och reservationerna ur juridisk synpunktI en skrivelse av �0 januari 1999 till CFN:s ordförandekonferens den 17 februari s.å. har den tidigare justitieombudsmannen Bertil Wennergren (vid denna tidpunkt ledamot av Linköpings djurförsöksetiska nämnd) på CFN:s uppdrag klargjort några aspekter av vad som gäller för reservationer i bl.a. djurförsöksetiska nämnder.

Wennergren börjar sin skrivelse med konstaterandet att nämndens ”handläggning fullgörs under straffansvar […] för envar av dess ledamöter”. Dessa ska ”iaktta saklighet och opar-tiskhet”, annars riskerar de att ”dömas för tjänstefel till böter eller fängelse”, försåvitt inte gärningen är att anse som ringa. (1 kap 9§ RF; �0 kap 1§ brottsbalken.)

(Den som anser att ett beslut att godkänna en ansökan är felaktigt kan ju inte med nu-varande regelverk överklaga detta. Vägen att gå för den som anser ett sådant beslut felaktigt är i stället att visa att majoriteten inte iakttagit denna saklighet och opartiskhet. Det gör den inte om den går emot givna bestämmelser och/eller en någorlunda okontroversiell kunskapsbild.)

Nämndens beslut är alltså myndighetsutövning som utövas under straffansvar. Men det-samma, konstaterar Wennergren, gäller även reservantens reservation, varför samma krav på saklighet och opartiskhet gäller denna.

Därefter övergår Wennergren till förtalsparagrafen i brottsbalken. Frågan är: om reser-vanten anser att majoriteten brutit mot ovanstående paragrafer, kan det då vara olagligt eller klandervärt att att hävda detta i en reservation?

Först om förtal. Det viktiga då någon anklagas för förtal är inte om det som påståtts är sant eller inte. Det kan vara alldeles korrekt, och domstolen kan erkänna detta. Det avgörande är emellertid om man var ”skyldig” att uttala sig, eller om det annars var ”förs-varligt” att göra det.

För att inte fällas för förtal måste man alltså (a) ha anledning att uttala sig, och (b) ha rimlig orsak att tro att det man säger är sant.

Wennergren fastslår att om en reservant anser att nämndmajoritet och ordförande brustit i sin myndighetsutövning, och ger skäl för detta, har han inte bara rätt utan t.o.m. skyldighet att säga ifrån.

Sådana anklagelser skall emellertid vara motiverade. För att betraktas som ”sakliga” får de inte bara bestå av svepande omdömen. Men Wennergren betonar flera gånger kraftigt att man inte får vara känslig då det gäller reservationer: ”Det måste emellertid anses vara av största vikt att det är högt i taket hos ett beslutande organ. Annars hämmas på ett olyckligt sätt det fria meningsutbyte som är kärnan i ett gemensamt beslutande och ett gemensamt beslutsans-var.”

Om man däremot inte kommer med saklig kritik utan endast med svepande, osubstantie-rade anklagelser mot nämndmajoriteten ”överskrids gränserna för det godtagbara”, och man utpekar ”på ett oförsvarligt sätt ledamöterna i fråga som brottsliga eller i varje fall klandervär-da”. (Därmed har man brutit mot (b) ovan, eftersom man inte har motiverat varför man an-ser att det man säger är sant.)

Avslutningsvis återkommer Wennergren, med ökad skärpa, till de enskilda ledamöternas personliga straffansvar. Det gäller, påpekar han åter, både beslutande och reservanter.

Reservationens utseendeDet finns inga regler för hur en reservation ska utformas.Vissa informationer bör dock vara med för att läsaren ska förstå varför reservanten inte vill stödja beslutet. Därför bör följande ingredienser ingå:


��6

1. Rubrik: ReservationmotbeslutetiGöteborgsdjurförsöksetiskanämndden1/22006attgod

kännaansökanG9806.Detmanreserverarsigmotärinteförsöketutanbeslutetattgodkännadet.De

centrala informationerna för att identifiera beslutet är nämnd, datum för beslutet och ärendets/ansökansnummer.Glöminteattangedenbokstavinumretsomsägervilkennämnd det gäller. Varje nämnd har sin egen nummerserie, och det finns alltså flera ansökningarilandetsomharnummer9806.

2. Beskrivning: (a)Försöksledarensnamn,institutionensnamnochprojektetstitel. (b)Enmycketkortbeskrivningavvadförsöketgårutpå.Dettakanoftahämtasfrån

försöksledarensbeskrivningavförsöketssyfte,t.ex.testanyatyperavtandimplantat. (c)Hurmångadjur,ochvilkadjurslag,somansökangäller.Iblandärdetrelevant

förreservationenattangevilkastammarsomanvänds.Angeocksåhurmångasomär genmodifierade. Om antalet djur av de olika kategorierna inte framgår bör man påpekadetta.

(d)Hurförsöketgårtill.Härkandeträckaattkortfattatnämnademomentmanärkritikmot,t.ex.att”djureninokulerasmedecolibakterierochavlivashögsttiodagardärefter.Inokuleringanorsakarolikasystemiskaochgastrointestinalasymptom:djurenblirsvagare,stillsammare,fårlösaavföringar,kanbliuttorkade,ochsomresultatavdettadöunderexperimentet.’Viddödsfallundernattenavlägsnasdjurenföljandedag’”.

3. Bedömning: Vadiförsöketmaninteaccepterar.Detkant.ex.gällaattmaninteanserattförsökets

angelägenhetuppvägerdjurenslidande,attförsöketkanutförasutandjur,ellerattdetkangöraspåettskonsammaresätt.

4. Motivering:Enhänvisningtillvadiregelverketmananserattförsöketbrytermot.ÄrförsöketinteangelägetnogbryterdetmotDL21§,kandetutföraspåettskonsammaresättellerheltutandjurbryterdetmotDL19§,kommerdjurattdöbryterdetmotDjurskyddsmyndighetensanvisningar2004:4(L55),o.s.v.Naturligtviskanmansamtidigthaflera olika, goda skäl att vara emot ett försök (eller ett moment i det).

Mankanreserverasigmotbeslutocksåavandraslagsskäl.Ansökankant.ex.varaså oklart skriven att det inte går att följa vad varje enskilt djur kommer att utsättas för; försöksledarenkanintesägasäkerthurdjurenkommerattreagerapåförsöketochmanvilldärförbaraaccepteraatthanförstgörettnoggrantkontrolleratpilotförsökochredovisarresultatetförnämndeninnanhanev.fårtillåtelseattgöraettfullskaleförsök; man anser tillsynen/berikningen/smärtstillningen (m.m.) otillräcklig, o.s.v.

5. Slutsats: T.ex.avtypen”Medhänvisningtillovanståendereserverarjagmigmotbeslutetatt

godkännarubriceradeförsök”.

6. Ort,datumochunderskrift.

10 . Att hitta kunskap

��7

10Att hitta kunskap

Litteratur och webbadresserWilliam M.S. Russell & Ralph L. Burch, The Principles of Humane Experimental Technique . 19�9http://altweb.jhsph.edu/publications/humane_exp/het-toc.htm

Europarådets konvention ETS 123 om ryggradsdjur som används till försök och andra vetenskap-liga ändamål (engelsk text)http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Word/123.doc

(Svensk översättning:)http://europa.eu.int/comm/food/fs/aw/aw_legislation/scientific/86-609-eec_sv.pdf

Appendix A till ETS 1��http://conventions.coe.int/treaty/en/treaties/pdf/123-arev.pdf

Viktor och Annie Reinhardt (red.), Comfortable quarters for laboratory animals 9. uppl �00� Washington: Animal Welfare Institute.www.awionline.org/www.awionline.org/pubs/cq02/cqindex.htmlUtförliga, illustrerade introduktioner med bra bibliografier.

Environmental enrichment information resources for laboratory animals 1965–1995http://www.nal.usda.gov/awic/pubs/enrich/intro.htmUtförliga bibliografier med korta introduktioner.

Kathleen R. Pritchett-Corning m.fl., Handbook of clinical signs in rodents and rabbits . �010. Charles River Laboratories.En värdefull introduktion till hur man kan känna igen sjukdomstecken och skador hos små-gnagare och kaniner. Huvudsakligen en bilderbok med inledning och kommentarer. Finns endast i pappersversion och kan endast beställas direkt från Charles River (http://www.criver.com/en-us/newsevents/whatsnew/pages/clinical_signs_handbook.aspx). Det är svårt att argu-mentera om priset: den är gratis.


��8

AltwebAlternatives to Animal Testing on the Webhttp://altweb.jhsph.edu/ Publiceras av Johns Hopkins-universitetets Center for Alternatives to Animal Testing (CAAT). Den bästa startpunkten för all slags informationssökning inom fältet, vare sig det gäller aktuella forskningskongresser, litteratur eller nya webplatser.

ANZCCARTAustralian and New Zealand Council for the Care of Animals in Research and Teaching http://www.adelaide.edu.au/ANZCCART/Viktig webbplats som innehåller bl.a. många värdefulla artiklar i fulltext. Se t.ex. Newsletter och Fact sheets!

Jordbruksverkethttp://www.jordbruksverket.seHär finns en del informationer och framför allt författningstexter m.m. Gå in på verkets webbplats och välj (först i den horisontella menyraden, därefter i menyrader till vänster) Djur>Försöksdjur. Eller använd sökfunktionen med ord som ”djurförsök” eller ”etisk prövning”.

Här finns viktiga dokument som till exempel (länkarna markeras av fetstil nedan):· DFS2004:4Djurskyddsmyndighetensföreskrifterochallmännarådomdjurförsök

m.m.(DFS2004:4,SaknrL55)och· 1988:45Djurskyddsmyndighetensföreskrifter(LSFS1988:45,SaknrL28)omden

etiskaprövningenavanvändningenavdjurförvetenskapligaändamålm.m.(härkallasdokumentetfortfarandeCentralaförsöksdjursnämndens(CFN:s)föreskrifter(LSFS1988:45)…)

Djurskyddsmyndigheten har övertagit en rad författningar och andra texter från bl.a. Cen-trala försöksdjursnämnden och Jordbruksverket. Detta har gjort att en del titlar och författ-ningsnummer har ändrats, även om själva texten är i stort sett densamma.

Ett antal föreskrifter och allmänna råd som tidigare utfördats av Statens jordbruksverk, Centrala försöksdjursnämnden och Lantbruksstyrelsen och som alltså hette t.ex. ”Centrala försöksdjursnämndens föreskrifter…” o.s.v. fick från �00� de gamla institutionsnamnen ersatta med ”Djurskyddsmyndigheten” i olika böjningsformer. Dessa och andra äldre beteck-ningar hänger fortfarande med i Jordbruksverkets förteckning.

FRAMEFund for the Replacement of Animals in Medical Experimentshttp://www.frame.org.ukOur long-term goal is the total elimination of laboratory animal use, through the develop-ment, validation and acceptance of replacement alternative methods.Until this goal is reached, we also support efforts to reduce the numbers of animals used through better science and better experimental design, and to refine procedures so that the suffering of any animals necessarily used is minimised. Publications include ATLA (Alternatives to Laboratory Animals, an international, peer-re-


��9

viewed scientific journal, publishing articles on the latest research relating to the develop-ment, validation, introduction and use of alternatives to laboratory animals.Har en bra översikt över ”External links to information on alternatives” på http://www.frame.org.uk/page.php?pg_id=150 – en utmärk startpunkt för informationssökning.

SCAWhttp://www.scaw.com”The Scientists Center for Animal Welfare (SCAW) is a non-profit educational association of individuals and institutions whose mission is to promote the best practices of humane care, use, and management of animals involved in research, testing or education in laboratory, agri-cultural, wildlife or other settings.”

Stiftelsen Forska Utan Djurförsök http://www.forskautandjurforsok.seSvensk forskningsstiftelse, pionjär i Sverige med att ge ekonomiskt stöd till forskning som avser att ersätta existerande djurförsök. (Det statliga stödet tillkom långt senare.) Hette tidig-are Stiftelsen Forskning utan djurförsök.

Innehållsrik webbplats med mycket viktiga länkar (http://www.forskautandjurforsok.se/for-skarrummet/lankar.php).

UFAWUniversities Federation for Animal Welfarehttp://www.ufaw.org.uk”UFAW is a unique scientific and technical animal welfare organisation. We use scientific knowledge and established expertise to improve the welfare of animals kept as pets, in zoos, laboratories, and on farms and of wild animals with which we interact. . . . UFAW funds re-search, holds symposia, gives advice to Government and others and produces publications on animal welfare.”

Publicerar Animal Welfare (se länk från UFAW:s hemsida). ”Animal Welfare is the estab-lished scientific and technical journal that brings together the results of scientific research, technical, and studies related to the welfare of animals kept on farms, in zoos, in laboratories, as companions or living in the wild.”

Obs deras ”Online publications”, t.ex.:Viktor & Annie Reinhardt (red.), Comfortable Quarters for Laboratory Animals. 9. uppl,

Washington DC �00�. (http://www.awionline.org/www.awionline.org/pubs/cq02/cqindex.html)(Comfortable Quarters... består av utförliga, introducerande texter plus omfattande bib-

liografier, inkl. webadresser i den mån texterna finns tillgängliga i fulltext på nätet.)

ILAR JournalInstitute for Laboratory Animal Research http://dels.nas.edu/ilar_n/ilarhome/index.shtmlÅtskilliga artiklar ur ILAR Journal är tillgängliga gratis i fulltext.

Laboratory Animalshttp://www.lal.org.uk/Officiellt organ för FELASA (Federation of European Laboratory Animal Science Associa-


�60

tions, www.felasa.org) Tillsammans med UFAW:s Animal Welfare (ovan) är Laboratory Animals den tidskrift

som innehåller mest material om hur labdjurens situation kan göras mer human; det är alltså dessa två tidskrifter man i första hand bör följa för att hålla sig à jour med den aktuella for-skningen inom ”Laboratory Animal Science” ur refinementsynpunkt. (För övriga tidskrifter, se under FRAME ovan.)

En del texter finns för nedladdning gratis, som t.ex. den viktiga konferensrapporten Hu-mane Endpoints in Animal Experiments for Biomedical Research (1998). (Man hittar den, tillsammans med en rad värdefulla rapporter och guidelines, via http://www.lal.org.uk; klicka på ”Education & Training” i menyraden. Den finns mot slutet av sidan, uppstyckad i kapi-tel.)

Uppsatser i tidskriften som är äldre än tre år är också tillgängliga gratis: <http://la.rsmjournals.com/archive>.

Refinement on Housing and Handling Conditions and Environmental Enrichment for Laboratory Animals kept in Laboratories http://www.saplonline.org/SearchResultsSite/refine.aspxEn databas som skapats av Viktor och Annie Reinhardt. Den ger informationer om hanter-ing, burmiljö och berikning för de ”Rodents, Rabbits, Cats, Dogs, Ferrets, Farm Animals, Horses, Birds, Fishes, Amphibians and Reptiles” som används vid forskning, undervisning och testning.

Stirlings universitetsbibliotek ger en kort introduktion med sökanvisningar på http://www.is.stir.ac.uk/research/dbase/lab.php. Denna är dock tänkt för databasens närmaste föregångare, Reinhards ”Refinement and Environmental Enrichment for all Laboratory Animals”.

Kurser, filmer och bildserier

An Introduction to Recognising Post-Operative Pain in Animals (bilder och filmklipp)http://www.ahwla.org.uk/Obligatorisk grundkunskap!

AALAS Learning Library (bilder och filmklipp)http://www.aalaslearninglibrary.orgFullständiga kurser och examina kostar pengar, men åtskilligt kursmaterial med bilder är till-gängligt gratis.

Amputation av svansspetsen (5 mm) från musmms://216.37.76.177/all/Course2451/tailtip.wmvI detta fall amputerar man för att få blod, men det skulle också kunna vara för att få vävnad för DNA-analys. Filmen är amerikansk. Tidigare var det tillåtet även i Sverige att ta � mm, men det nuvarande regelverket (DFS �00�:�, L ��) accepterar endast ”någon millimeter”. Detta tolkas ibland av nämnderna som � à � mm, och det har förekommit att nämnnder godkänt � mm. Även en kapning av 1 à � mm är dock omöjlig utan att brosk- och skelettde-lar skadas /DFS �00�:�, � kap 8 §).


�61

Blodprov med orbitalpunktionmms://216.37.76.177/all/Course2451/retro.wmv

Blodprovstagning från vena saphena (bildserie och filmer)http://film.oslovet.veths.no/saphena/

Blodprov från svansvenenmms://216.37.76.177/all/Course2451/tailvein.wmv

Submandibulärt blodprovhttp://www.medipoint.com/html/directions_for_use1.html (för PC)http://www.medipoint.com/html/directions_for_use2.html (för Mac)Utförlig instruktionsfilm från ett av de företag som säljer bl.a. lansetter för blodprovstagning. De ger kompletterande allmän information för submandibulärt blodprov (se ”How to find the right spot”) m.m. på http://www.medipoint.com/html/animal_lancets.html.

Mus med förlamade bakben före och efter behandling med embryonala stamceller (film-klipp)http://www.hopkinsmedicine.org/press/2003/June/video.htmTre filmklipp (Obs mycket tunga filer!)

Stereotypa beteendenhttp://www.aps.uoguelph.ca/~gmason/StereotypicAnimalBehaviour/library.shtmlEn samling bilder och filmklipp som illustrerar stereotypa beteenden, orsakade av frustration, droger eller andra orsaker, hos en rad olika djurslag. För djurförsökens del är naturligtvis film-erna av ”Rodents” och ”Primates” av särskilt intresse.

Morris water maze (bildserie)http://www.sci.uidaho.edu/biosci/labs/magnusson/research/index.htmlAnänds vid minnestest. ”Spatial Memory Testing” en bit ner på sidan visar hur testet går till och de diagram som sedan analyseras.

Porsolts Swim Testhttp://wn.com/Automated_Forced_Swim_Assay http://www.biobserve.com/products/fst/acquisition_movie.htmlDet vanligaste sättet att testa medel mot depression. Råttan eller musen placeras i kärlet un-der 1� minuter, och man noterar den tid djuret simmar, försöker klättra upp, och bara flyter. Nästa dag upprepas försöket, nu under � minuter. Ju större del av tiden djuret flyter, desto djupare depression.

Dna-tube . Scientific video site .En mängd korta filmer och bildserier från den naturvetenskapliga forskningsvärlden. Några gäller djurförsök, t.ex.:


�6�

Möss på Rotarod (video)http://www.dnatube.com/video/586/SCA1-Mouse-on-RotarodAnvänds vid studiet av hjärnskador, t.ex. Parkinson.

Mus på löpband (video)http://www.dnatube.com/video/579/Marathon-Mouse

Mus med Retts syndromhttp://www.dnatube.com/video/585/Rett-Syndrome-Mouse

Mus efter svält (?) söker efter mathttp://www.dnatube.com/video/580/Mouse-Activity

Bilagor

�6�

Bilagor

Sifferuttryck m .m . Prefix Förk .

1.000.000.000.000 = 101� tera T

1.000.000.000 = 109 (10x10x10x10x10x10x10x10x10) giga G

1.000.000 = 106 (10x10x10x10x10x10) mega M

1.000 = 10� (10x10x10) kilo k

100 = 10� (10x10) hekto h

10 = 101 (10x1) deka dk

0,1 = 10-1 (1/101 = 1/10) deci d

0,01 = 10-� (1/10� = 1/100) centi c

0,001 = 10-� (1/10� = 1/1.000) milli m

0,000.001 = 10-6 (1/106 = 1/1.000.000) mikro µ

0,000.000.001 = 10-9 (1/109 = 1/1.000.000.000) nano n

0,000.000.000.001 = 10-1� (1/101� = 1/1.000.000.000.000) pico p

Volymer och vikterNågra punkter i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/

EU

av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål

(Directive of the European Parliament and of the Council

on the protection of animals used for scientific purposes)

Alternativ, djurfria Djurfria alternativ ska användas när så är möjligt (whenever possible).

(Art. 4) P.g.a. den vetenskapliga utvecklingen måste direktivet ses över

regelbundet (10). Obs dock: Det direkta förbudet att använda djur om det

finns djurfria alternativ gäller bara om den alternativa metoden ”erkänns

enligt unionslagstiftningen”, eller om det finns nationella lagar om förbud

mot vissa typer av metoder. (Art. 13)

Alternativ, 3R 3R-principerna bör tillämpas (11, 13). Antalet djur ska begränsas till ett

minimum. Allt (any possible) som kan vålla smärta, lidande, ångest eller

bestående men ska elimineras eller begränsas till ett minimum. (Art. 4.)

{Jfr nedan under ’Djurskyddsorgan’.}

Anestesi/analgesi Lokal eller allmän anestesi ska användas ”om det inte är olämpligt”

(unless it is inappropriate), och analgesi ska användas för att minimera

smärta, lidande och ångest. (Art. 14)

[Undantag:] Försök som innebär allvarliga skador som kan ge upphov

till stark smärta får inte genomföras utan bedövning (anaesthesia).

Om det är lämpligt eller inte att använda anestesi beror på ”om be-

Bil. 1

Bilagor

�6�

Bil. � Ur djurskyddslagenDe paragrafer som speciellt tar upp djurförsök är följande:

Lagens tillämpningsområde1§ Denna lag avser vård och behandling av husdjur och försöksdjur. Den avser också andra djur om de hålls i fångenskap.

Definitioner1a§ Med försöksdjur avses djur som används i djurförsök eller som föds upp, förvaras eller tillhan-dahålls för djurförsök.

1b§ Med djurförsök avses användning av djur för1. vetenskaplig forskning,2. sjukdomsdiagnos,3. utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter,4. undervisning, om användningen innebär att djuret avlivas, utsätts för operativt ingrepp, injek-

tion eller blodavtappning eller om djuret orsakas eller riskerar att orsakas lidande, samt5. andra jämförliga ändamål.

Med djurförsök avses också framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används.

Grundläggande bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas

2§ Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.Djur som används i djurförsök skall inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid

användningen, om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

3§ Djur skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Fodret och vattnet skall vara av god kvalitet och anpassat efter det djurslag som utfodras.

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur skall ge djuren tillräckligt utrymme och skydd samt hållas rena.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om

1. utfodring och vattning av djur,2. stall och andra förvaringsutrymmen för djur,3. skyldighet att låta förpröva sådana utrymmen, och4. skyldighet att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen.

Regeringen får föreskriva att den som inte låter förpröva stall eller andra förvaringsutrymmen för djur skall åläggas att betala en särskild avgift. Avgiften skall tas ut av den som var ägare av stallet eller förvaringsutrym-met när åtgärden vidtogs. Den särskilda avgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som skulle ha betalats om förprövning skett, om det inte finns särskilda skäl att bestämma avgiften till ett lägre belopp.

Första stycket gäller inte försöksdjur, om djuret inte hålls i fångenskap. Bestämmelserna i andra stycket om krav på tillräckligt utrymme och skydd och bestämmelserna i tredje och fjärde styckena om befogenhet att meddela föreskrifter gäller också hägn.

Operativa ingrepp m.m.

10§ Det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befo-gat av veterinärmedicinska skäl.

Första stycket gäller inte ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Bilagor

�6�

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterlig-are föreskrifter om operativa ingrepp på eller injektioner till djur samt föreskrifter om undantag från första stycket, om det finns särskilda skäl.

11§ För operativa ingrepp på eller injektioner till djur skall en veterinär anlitas. Detsamma gäller vid annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt.

Första stycket gäller inte om behandlingen är så brådskande att en veterinär inte hinner anlitas.I sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och in-

grepp och behandlingar utföras också av den som har föreskriven utbildning.Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela

föreskrifter om undantag från första stycket.

12§ Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot

1. tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom, eller

2. avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens natur-liga beteenden.

Första stycket 1 gäller inte ämnen som omfattas av lagen (1985:295) om foder.

Djurförsök

19§ Djurförsök får äga rum endast under förutsättning

1. att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsstäl-lande metod utan användning av djur,

2. att så få djur som möjligt används,3. att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut

nödvändigt, och4. att det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som fötts upp för ändamålet.

19a§ För att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur fordras tillstånd av regeringen el-ler, om regeringen bestämmer det, Djurskyddsmyndigheten. Ett tillstånd får återkallas.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bed-riva verksamheten och om de anläggningar i vilka verksamheten skall bedrivas är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Vid prövningen av tillstånd till uppfödning av försöksdjur skall hänsyn också tas till behovet av sådana djur.

20§ Vid verksamhet som avses i 19 a § skall det finnas

1. av Djurskyddsmyndigheten godkänd föreståndare som ansvarar för verksamheten, 2. veterinär som ger råd och anvisningar om hur verksamheten skall bedrivas och som bistår vid

behandling av djuren, och 3. för verksamheten tillräckligt stor personal som har den utbildning och kompetens som behövs

för verksamheten.

Föreståndaren och veterinären skall se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag och enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterli-gare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om vad som skall gälla för föreståndare och veter-inär och om den utbildning och kompetens som personalen skall ha.

21§ Användning av djur i djurförsök skall godkännas från etisk synpunkt av en djurförsöksetisk nämnd innan användningen påbörjas.

Bilagor

�66

Vid prövningen av ett ärende skall nämnden väga försökets betydelse mot lidandet för djuret.Nämnden får bifalla en ansökan om djurförsök endast om en sådan användning kan anses an-

gelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 19 § 1-3 är uppfyllda.Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterlig-

are föreskrifter om godkännandet samt föreskrifter om undantag från kravet på godkännande.

22§ Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får beträffande djurförsök meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser.

23§ Den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur skall märka djuren samt upprätta instruktioner för och föra anteckningar och lämna upplysningar om verksamheten enligt föreskrifter som med-delas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten.

Tillsyn m.m.

24§ Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utö-vas av Djurskyddsmyndigheten, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndighe-ter) i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns tillsyn skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsstäl-lande sätt.

Djurskyddsmyndigheten samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid be-hov råd och hjälp i denna verksamhet.

Ansvar och överklagande m.m.

36§ Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 3, 5, 6, 8-11, 13, 14, 16-19 a eller 21 §, 2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag, eller 3. underlåter att följa ett sådant föreläggande eller bryter mot ett sådant förbud som avses i 29

§.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.

Om gärningen är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare

straff i brottsbalken.

Ur djurskyddsförordningenDjurförsök

40 § Tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen (1988:534) krävs för djurförsök med djur av djurklasserna dägg-djur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar.

Frågor om tillstånd prövas av Djurskyddsmyndigheten.

40 a § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

41 § Etiskt godkännande enligt 21 § första stycket djurskyddslagen (1988:534) krävs för djurförsök med djur av djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar.

Bilagor

�67

För etiskt godkännande finns djurförsöksetiska nämnder.

42 § Det skall finnas så många djurförsöksetiska nämnder som Djurskyddsmyndigheten bestämmer, dock minst sex. Nämnderna skall finnas fördelade över landet på de platser som Djurskyddsmyndigheten bestämmer.

43 § I varje nämnd skall det ingå en ordförande och en eller flera vice ordförande samt lekmän, forskare och representanter för personal som har hand om försöksdjur.

Djurskyddsmyndigheten utser ordförande och vice ordförande som skall vara opartiska och företrädesvis vara lagfarna och ha erfarenhet av dömande verksamhet.

Av övriga ledamöter i nämnden skall hälften vara lekmän. Bland lekmännen skall representanter för djurskyddsorganisationer ingå till ett antal som understiger hälften av antalet lekmän.

44 § Antalet ledamöter i de djurförsöksetiska nämnderna bestäms av Djurskyddsmyndigheten. Antalet ledamö-ter i en nämnd får inte överstiga 14 personer. Om nämnden är uppdelad i flera avdelningar får dock antalet ledamöter i varje avdelning uppgå till högst 14 personer.

Ledamöterna utses av Djurskyddsmyndigheten för högst fyra år i sänder.

45 § För att en nämnd skall vara beslutför skall den bestå av en ordförande eller en vice ordförande och det antal ledamöter i övrigt som Djurskyddsmyndigheten bestämmer. Av dessa övriga ledamöter skall hälften vara lekmän. Ordförande och vice ordförande får inte samtidigt delta i nämndens beslut.

46 § En nämnd kan uppdra åt en eller flera ledamöter att bereda ärenden.

47 § Närmare föreskrifter om nämndens organisation och om prövningen av ärenden meddelas av Djur-skyddsmyndigheten.

48 § De djurförsöksetiska nämnderna skall biträda dem som leder djurförsöken med råd. Omprövning av användningen från etisk synpunkt skall göras vart tredje år.

49 a § Nämnden får godkänna sådan användning av försöksdjur som innebär att djurskyddsbestämmelser enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen frångås. Bestämmelser som särskilt reglerar hanteringen av försöksdjur får dock inte frångås.

50 § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från1. kravet på att det vid djurförsök inte används andra djur än sådana som fötts upp för än-

damålet, och2. kravet på tillstånd för uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksd-

jur.

50 a § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om vad som skall gäl-la för föreståndare och veterinär vid uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

Djurskyddsmyndigheten får också meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om den utbildning eller kompetens som personalen skall ha vid uppfödning, förvaring och tillhandahållande av försöksdjur.

51 § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om krav på utbildning och kompetens för den som1. använder försöksdjur,2. deltar i användningen av försöksdjur, eller3. vårdar försöksdjur vid den anläggning där djuren används.

52 § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från kravet på etiskt godkännande enligt 21 § djurskyddslagen (1988:534) om försöksdjuren inte utsätts för operativt ingrepp, insprutning, blodavtapp-ning eller annat lidande.

53 § Innan ett djur av djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar används i djurförsök skall djuret bedövas, om användningen kan medföra fysiskt eller psykiskt lidande. Om det är nöd-

Bilagor

�68

vändigt med hänsyn till ändamålet med användningen eller om bedövningen skulle orsaka mer lidande än användningen i sig, får användningen dock ske med ofullständig bedövning eller utan bedövning. I sådana fall skall, i den utsträckning det är möjligt, smärtstillande eller lugnande medel användas för att begränsa dju-rets lidande, så att djuret inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande.

54 § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet för den som använder försöksdjur att lämna uppgifter om antalet djur och de djurslag som används.

54 a § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet för den som föder upp, förvarar, tillhan-dahåller eller använder försöksdjur att

1. märka djuren,2. upprätta instruktioner för skötsel av djuren och för andra uppgifter som är av betydelse från

djurskyddssynpunkt,3. föra anteckningar om verksamheten och djuren, samt4. lämna upplysningar om verksamheten.

55 § Anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöksdjur får inte uppföras, byggas till eller byggas om utan att Djurskyddsmyndigheten på förhand har godkänt anläggningarna eller förvaringsutrymmena från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Detsamma gäller när en anläggning eller ett förvaringsutrymme ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt eller när en anläggning eller ett förvaringsutrymme som förut har använts för något annat ändamål tas i anspråk eller inreds som anläggning eller förvaringsutrymme för försöksdjur.

Anläggningarna eller förvaringsutrymmena skall besiktigas innan de tas i bruk eller, om detta är mer lämpligt, snarast möjligt därefter.

Närmare föreskrifter om anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöksdjur samt om besiktningen meddelas av Djurskyddsmyndigheten. Förordning (2003:1124).

55 a § Om någon utför en åtgärd enligt 55 § utan godkännande på förhand av Djurskyddsmyn-digheten, skall myndigheten besluta att det skall tas ut en sådan särskild avgift som avses i 3 § fjärde stycket djurskyddslagen (1988:534).

Har frågan inte tagits upp av Djurskyddsmyndigheten inom fem år från det att åtgärden vidtogs, får någon särskild avgift inte tas ut.

Tillsyn m.m.

56 § Länsstyrelsen utövar den regionala tillsynen över djurskyddslagen (1988:534).

56 a § Tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen (1988:534) vid transport av djur sjövägen till eller från Gotland utövas av en sådan kommunal nämnd som avses i 16 § djurskyddslagen. Tillsynen utövas av nämn-den i den kommun från vilken sjötransporten utgår. Förordning (1993:1485).

57 § Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om hur tillsynen enligt djurskyddslagen (1988:534) skall bedrivas.

Djurskyddsmyndigheten får föreskriva att avgift skall betalas i ärenden om1. förprövning eller godkännande i efterhand av åtgärder i fråga om stall eller annat förvaring-

sutrymme för djur,2. godkännande på förhand och besiktning av anläggningar och andra förvaringsutrymmen för

försöksdjur,3. godkännande av ny teknik,4. registrering av djurtransportörer och undantag från kravet på ligghall för utegångsdjur,5. tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen (1988:534),6. godkännande enligt 20 § djurskyddslagen och 37 § denna förordning, och7. undantag enligt 13 a § denna förordning.

57 a § För en kommunal nämnds verksamhet enligt djurskyddslagen (1988:534) och denna förordning får kommunen ta ut avgift enligt taxa som kommunen bestämmer. Avgift får dock inte tas ut för nämndens tillsyn

Bilagor

�69

över djur som hålls som cirkusdjur.

58 § Om en annan tillsynsmyndighet än länsstyrelsen finner att det finns förutsättningar för att besluta om för-bud att ha hand om djur enligt 29 § djurskyddslagen (1988:534), skall myndigheten skyndsamt anmäla detta till länsstyrelsen. En sådan anmälan skall innehålla en redogörelse för omständigheterna i ärendet. Detsamma gäller om det finns förutsättningar för att omhänderta djur enligt 31 § djurskyddslagen.

59 § Närmare föreskrifter för förfarandet vid omhändertagande av djur med stöd av 31 och 32 §§ djur-skyddslagen (1988:534) får meddelas av Djurskyddsmyndigheten.

Verkställighetsföreskrifter

60 § Närmare föreskrifter för verkställighet av djurskyddslagen (1988:534) och denna förordning får medde-las av Djurskyddsmyndigheten.

Bilagor

�70

Bil. � Försöksdjursstatistik

Antal djur som använts i beteendestudier, som avlivats utan föregående ingrepp samt i övriga försök under år 2004 i Sverige

Avlivning Övriga Beteendestudier utan föregå- försök utan utan ingrepp ende ingrepp ingrepp Provfiske

Möss (Mus musculus) 701 56 060 262

Råttor (Rattus norvegicus) 499 13 701 62

Marsvin (Cavia porcellus) 4 469 0

Guldhamstrar 3 0 0

Övriga hamstrar (övriga cricetinae) 4 1 0

Övriga gnagare (övriga Rodentia) 4 19 0

Kaniner (Oryctolagos cuniculus) 4 203 0

Människoapor (Hominoidea) 0 0 0

Övriga apor (Cercopithecoidea & Ceboidea) 0 0

Halvapor (Prosimia) 0 0 0

Hundar (Canis familiaris) 0 3 0

Katter (Felis catus) 4 39 16

Tam-illrar 0 17 0

Övriga rovdjur (övriga Carnivora) 0 0 34

Hästar, åsnor och blandraser (Equidae) 102 2 428

Svin (Sus) 1580 22 7733

Får (Ovis) 0 1 200

Getter (Capra) 0 7 34

Nötkreatur (Bos) 7057 1 217

Övriga däggdjur (övriga Mammalia) 0 40 0

Vaktlar (Coturnix coturnix) 0 15 0

Fåglar (Aves) 300515 31030 4359

Kräldjur (Reptilia) 16 0 0

Groddjur (Amphibia) 6030 794 1088

Fiskar (Pisces) 9203 42480 73652 7065550

Rundmunnar (Cyclostomata) 0 527 0

Totalt: 325726 145431 88097 7065550

Från och med 2003 kommer också statistik för provfiske och märkning av fisk redovisas tillsammans med övrig försöksdjursstatistik. Detta gör att det totala antalet försöksdjur är avsevärt högre 2003 än tidigare år. Till provfisket hör de fiskar som tas upp för att mäta fiskebestånden i våra svenska vatten. Eftersom syftet med detta fiske är en är vetenskaplig undersökning faller dessa fiskar in under Djurskyddslagens 19 § och ska därför klassas som försöksdjur. Även märkning av fisk faller in under denna paragraf, då syftet även i detta fall är att kontrollera fiskebestånden i våra svenska vatten.

Bilagor

�71

Försöksdjursstatistik 2004, EU:s definition

Antal djur som använts i försök enligt Europarådskonventionen (ETS 123) och EG:s direktiv (86/609/EEG ) under åren 1997–2004 i Sverige

1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

Möss (Mus musculus) 156984 184230 172364 162736 163041 184999 186291

Råttor (Rattus norvegicus) 95069 84374 75309 69084 73862 72216 76365

Marsvin (Cavia porcellus) 11092 9355 3444 3312 2738 2748 2199

Guldhamstrar (Cavia porcellus) 212 209 24 168 189 22 3

Övriga hamstrar (Cavia porcellus) 42 106 308 129 290 82 0

Övriga gnagare (övriga Rodentia) 197 235 539 867 804 1 240 1 570

Kaniner (Oryctolagos cuniculus) 4201 5031 2643 2633 2165 2180 2035

Nya världens apor 17 6 9 0 12 4 1

Gamla världens apor 35 60 11 77 79 56 10

Hundar (Canis familiaris) 692 412 507 547 646 734 799

Katter (Felis catus) 218 155 202 462 182 164 174

Tamillrar 80 132 150 104 151 123 103

Övriga rovdjur (övriga Carnivora) 59 75 82 44 70 38 106

Hästar, åsnor och blandraser (Equidae) 75 71 67 56 178 135 152

Svin (Sus) 3483 3278 2773 2058 2341 2047 1630

Får (Ovis) 118 104 110 236 156 189 191

Getter (Capra) 4 6 5 41 43 9 21

Nötkreatur (Bos) 792 706 585 439 704 1 352 786

Övriga däggdjur (övriga Mammalia) 127 353 122 212 97 90 208

Vaktlar 0 0 0 40 38 8 0

Övriga fåglar (Aves) 4958 6920 6996 2649 14015 28203 5665

Kräldjur (Reptilia) 0 10 0 100 0 0 421

Groddjur (Amphibia) 117 1 585 8 161 50 1 692 536 714

Fiskar (Pisces) 22200 26654 14349 23666 17691 220878 167492

Totalt: 300704 324067 288800 269710 281184 518053 446936

Bilagor

�7�

Bil. � Inspektionsrapport SmittskyddsinstitutetSOLNA STAD 1 (1)

2006-03-08 MN/1996:250 Smittskyddsinstitutet MatsSpångberg 17182Solna

Djurskyddsinspektion

Den2februari2006inspekteradessmådjurshållningenpåSmittskyddsinstitutetavundertecknad.NärvarandefrånSmittskyddsinstitutetvarveterinärMatsSpångbergochsektionschefenHeleneFredlund.

Stickprovgjordespådjurhållningenochförsöksverksamheten.

Nedanståendeomständigheterföranlederpåpekanden:

1. Irum227gickenligtburkorten3styckenråttoriförsökmedetiskanämndensdiarienummerN174/02.Individerna1302och1303sattienburochenindividmedantingennumret700eller701ienannan.Avförsöksjournalernaframgickattindividerna700och701ankommitden18februari2004ochinfekteratsmedtrikinerden26februari2004.Enavindividerna700eller701harsedanavlivatsden21april 2004. Något återanvändningsbeslut på djuren kunde inte återfinnas.

BedömningDeovanståendeförhållandenabedömsvaraistridmedföreskrifternaavnedanståendeskäl:

A.Underenkortaretidhardjurenanväntsidjurförsökutanattdetfunnitsetiskttillstånd.FörsöketN174/02godkändesavStockholmsNorraDjurförsöksetiskaNämndden29augusti2002ochgälldeframtillden29augusti2005.EttnyttetiskttillståndförtrikinförsöketN210/05beviljadesavStockholmsNorraDjurförsöksetiskaNämndden8september2005.

B.Enavråttornahar,såvittkunnatutrönas,fåttsittaensamibureniöverettårstid.AvansökningarnaN174/02ochN210/05framgårattdjurenefterattdeinfekteratsmedtrikinerskalldelabur.

Bilagor

�7�

C.Ingetåteranvändningsbeslutenligt2kap15§Djurskyddsmyndighetensföreskrifter och allmänna råd om djurförsök m.m.; DFS 2004:4 kunde återfinnas.

D.Feldiarienummerpåetiskaansökanstodpåburkorten.EnligtDjurskyddsmyndighetensföreskrifteromuppfödning,förvaring,tillhandahållandeochanvändning m.m. av försöksdjur; DFS 2004:15 5 kap 2 § skall bur där djur hålls i djurförsökvaraförseddmeddiarienummerfördjurförsöksetisknämndsbeslutomgodkännandeavdjurförsök.

2. I försöksjournalerna från försök N9/05 finns den 17 maj 2005 uppskrivet för individenR19attskinnetlossnatpå1/3avsvansenvidprovtagningochattdjurvårdarensedanamputeratsvansen.

MatsSpångbergharikommentartilldeminnesanteckningarsomgjordesefterinspektionensagtattsvansamputationenskettefterkonsultationmedhonomochefterhansgodkännande.Därefterharuppföljningskettgemensamtavhonomochdjurvårdaren.DjurvårdarenharutförtsittarbeteunderöverinseendeavMatsSpångberg.

BedömningEnligtförstastycket11§djurskyddslagen(1988:534)skallveterinäranlitasföroperativaingrepppåellerinjektionertilldjur.

EnligtDjurskyddsmyndighetensföreskrifteromuppfödning,förvaring,tillhandahållande och användning m.m. av försöksdjur; DFS 2004:15 7 kap 3 § skall veterinäransvaraförsådanbehandlingsomavsesi11§förstastycketdjurskyddslagen.Enligttredjestycket11§djurskyddslagenfårisådanverksamhetsomhargodkäntsavdjurförsöksetisknämndinjektioner,ingreppochbehandlingarutförasavdensomharföreskrivenutbildning.

Såvittjagkanbedömaomfattardettaundantagendaståtgärdersomgörsivetenskapligtsyfte

Detskeddabedömsalltsåintevaraienlighetmed11§djurskyddslagen.

3. Irum234satt14hanmössensammaiburar.Påburkortenfannsettgruppnummer30703197ochindividuellanummer30703197.UtöverdettavarversalernaDellerEtextadepåburkortenmedrosatuschpenna.Detvarinteangivetpåburkortenvilketförsökdjurgickiochnågranoteringaromderasödenpåanläggningenkundeuppvisas.

EfternågratelefonkontakteravMatsSpångberglämnadesmuntligtuppgiftenattdjurenskullegåiförsökmeddiarienummerN154/04ochvaranyföddalevandeungarsomskallföljasihögst10dagarefterfödselnenligtbeskrivningietiskaansökan.

Bilagor

�7�

BedömningIetiskanansökanN154/04medbeslutsprotokollochförsöksledarenssvarpåberedningsgruppens frågor finns inget beskrivet om att mössen skall skiljas från modern.Sakenhardiskuteratsmedoberoendeförsöksdjursveterinärvarvidframkommitattdetkanskeärmöjligtattskiljasåungamössfrånmodernmenattdetskullevarasvårtattgenomföra.

Omdettaskullehaskettbedömerjagattdetinteärienlighetmedetiskaansökan.

Enligtminminnesbildvardjurenbehåradeochsåledesminstenveckagamla.Omdetäravvandaavkommortilldeinfekteradehonornasomståttiburarnaärdettaintehellerienlighetmedvadsomstårietiskaansökan.

Sammantagetärdetdocksvårtattinsevarförförsöksledarenskulleförfaritenligtvadsomframkomvidinspektionen.Någotmissförståndmåsteföreligga.

AttdetintefannsskriftligdokumentationomdjurensödenpåanläggningentillgängligbedömsintevaraienlighetmedvadsomstadgasiDjurskyddsmyndighetensföreskrifteromuppfödning,förvaring,tillhandahållandeochanvändning m.m. av försöksdjur; DFS 2004:15 5 kap 6 §.

4. Ingenskriftligdokumentationavtillsynsochskötselåtgärdersker.ExempelviskundeingenkontrollskeavomochhurdjureniförsökmedetiskanämndensdiarienummerN9/05fåttavnämndenföreskrivenextratillsyn.

BedömningEnligtDjurskyddsmyndighetensföreskrifteromuppfödning,förvaring, tillhandahållande och användning m.m. av försöksdjur; DFS 2004:15 5 kap 6 § skall journal överhållande,skötselochtillsynföras.Jagbedömerattkravetärtillämpligt.

5. Burmiljöernavargenerelltberikade.Detframkomdockattdetinteexisterarnågonplanförberikningsåtgärderna.

BedömningEnligtDjurskyddsmyndighetensföreskrifteromuppfödning,förvaring,tillhandahållande och användning m.m. av försöksdjur; DFS 2004:15 7 kap 4 § skall veterinärenutarbetaplanförberikningavdjurensmiljövarfördetbedömssomskäligtkrävaattensådanupprättas.

Krav

MiljökontoretkommerattkrävanedanståendeavSmittskyddsinstitutet:

1. Dentrikininfekteraderåttasomgårensamiburenskallgessällskapochettåteranvändningsbeslutskallfattasförden.Kanintedettaskeskalldenavlivas.

Bilagor

�7�

2. Operativaingreppochinjektionersomutförspådjurisyfteattbota,lindraochpåvisasjukdomskallframdelesutförasavveterinär.

3. Redovisningskallskeavvadsomskettmedde14ensammahannarnaiburarnairum234.Jagönskarseskriftligdokumentationavförsöksåtgärdernaochvillgärnahapersonligkontaktmedförsöksledaren.

4. Skriftligdokumentationavtillsynsochskötselåtgärder.Specielltviktigtärattavetiskanämndenföreskrivenextratillsynframgåravdokumentationen.

5. Samtligaburardärdjurgåriförsökskallhaburkortvaravkorrektdiarienummerpåetiskaansökanframgår.

6. Skriftligplanskallutarbetasförmiljöberikningsåtgärdernapåavdelningen.

DetbedömssomskäligtattkrävaattSmittskyddsinstitutetomgåendetillserattsjukdomsbehandlandeingreppochinjektionerframdelesutförsavveterinär.Åtgärdernabeträffandedentrikininfekteraderåttankanocksågenomförastämligenomgående(någonveckastid).JagtarkontaktmedMatsSpångbergomdetta.

Tvåmånaderbedömssomenskäligtidattförattgenomföraåtgärdernaunderpunkterna35.FörslagsvistaskontaktmedMatsSpångbergföruppföljandeinspektionvidlämpligtidpunkt.Åtgärdenunderpunkten6kanföljasuppvidnästaårsinspektion.

Kommunikation enligt 17 § förvaltningslagen

Miljökontoretkommerattövervägaattbeslutaomförbud/föreläggandeenligt26§djurskyddslagenominterättelsesker.

Harnifrågorellersynpunkterfårnigärnakontaktaundertecknad.

OlleLeanderDjurskyddsinspektör

Dennainspektionsrapportäringetföreläggandeellerförbudutanendastentjänstemannabedömningavvadsominteöverrensstämmermedgällandereglerierverksamhet.

Kopiatill:RagnarNorrbyiegenskapavansvarigföreståndare,Smittskyddsinstitutet17182Solna

Bilagor

�76

Bil. � Ur Djurskyddsmyndighetens kungörelse om burhållning m .m . Saknr L 3

Bilagor

�77

Bil. 6 Ur ETS 123, Appendix A, rev . version 2006Möss, råttor

Bilagor

�78

Kaniner

Bilagor

�79

Bilagor

�80

Bil. 7 Bedömning av djurhälsa för smågnagare och kanin (”KI-mallen”)

Bedömning av djurhälsa för smågnagare och kanin vid misstänkt ohälsa

Observationer Poäng Ref.värde Observationer, förklaring

Allmäntillstånd 0,0 Vaken, aktiv, reagerar. 0,1 Gräver ner sig, gömmer sig, ligger still men rusar upp närt

man rör det. 0,� Stillasittande, rör sig ogärna, gräver ner/gömmer sig, pres-

sar huvudet mot burgolvet, piper, är ovanligt rädd och/eller aggressiv om man rör det.

Porfyrifärgning1 0,0 Ingen missfärgning, klara rena ögon.(ej kanin) och/eller 0,1 Lindrig porfyri och/eller kladd runt ögon och nosögoninflammation (kan vara svårt att se på färgade djur). 0,� Tydlig porfyri i ”ansiktet” och/eller på ben och tassar,

kniper och/eller är kladdig runt ögonen.

Rörelser och 0,0 Normal.kroppshållning 0,1 Lindrig inkoordination� när djuret stimuleras, ihopkrupen. 0,� Tydlig inkoordination, snett buret huvud, ihopkrupen,

skjuter rygg. Stödjer ej på alla ben och/eller andra förlam-ningssymptom.

Piloerektion� 0,0 Pälsen slät och välskött. 0,1 Lindrig piloerektion. 0,� Kraftig piloerektion, kladdig och ovårdad päls.

Andning 0,0 Normal andning. 0,� Andas med öppen mun, bukandning eller flämtande and-

hämtning, förstärkta andningsljud.

Hud 0,0 Hud pälsklädd utan sår eller andra tecken på skada. 0,1 Små sår, skorpor eller liknande utan tecken på infektion,

klåda. 0,� Biter eller river sig själv/andra så att sår uppstår, och/eller

infektionstecken som rött, varigt eller vätskande, kladdig och ovårdad päls. Operationssår som ej läker eller suturer som går upp.

Total poäng

Vid poäng över 0,� skall djuret avlivas eller veterinär kontaktas.

1 Porfyri = rödfärgat sekret från ögon (och nos).� Vinglig, har svårt att samordna rörelserna.� Pälsen är rest, det ser ut som om djuren fryser.

Bilagor

�81

Utökad bedömning av djurhälsa för smågnagare och kanin postoperativt eller annars när det är påkallat


Allmäntillstånd 0,0 Vaken, aktiv, reagerar. 0,1 Gräver ner sig, gömmer sig, ligger still men rusar upp närt

man rör det. 0,� Stillasittande, rör sig ogärna, gräver ner/gömmer sig, pres-

sar huvudet mot burgolvet, piper, är ovanligt rädd och/eller aggressiv om man rör det.

Porfyrifärgning1 0,0 Ingen missfärgning, klara rena ögon.(ej kanin) och/eller 0,1 Lindrig porfyri och/eller kladd runt ögon och nosögoninflammation (kan vara svårt att se på färgade djur). 0,� Tydlig porfyri i ”ansiktet” och/eller på ben och tassar,

kniper och/eller är kladdig runt ögonen.

Rörelser och 0,0 Normal.kroppshållning 0,1 Lindrig inkoordination� när djuret stimuleras, ihopkrupen. 0,� Tydlig inkoordination, snett nuret huvud, ihopkrupen,

skjuter rygg. Stödjer ej på alla ben och/eller andra förlam-ningssymptom.

Piloerektion� 0,0 Pälsen slät och välskött. 0,1 Lindrig piloerektion. 0,� Kraftig piloerektion, kladdig och ovårdad päls.

Andning 0,0 Normal andning. 0,� Andas med öppen mun, bukandning eller flämtande and-

hämtning, förstärkta andningsljud.

Hud 0,0 Hud pälsklädd utan sår eller andra tecken på skada. 0,1 Små sår, skorpor eller liknande utan tecken på infektion,

klåda. 0,� Biter eller river sig själv/andra så att sår uppstår, och/eller

infektionstecken som rött, varigt eller vätskande, kladdig och ovårdad päls. Operationssår.

Vikt 0,0 < �% viktförlust jämfört med vikt ”före ingrepp”, dag 1–�. 0,1 < �–10 % viktförlust jämfört med vikt ”före ingrepp”, dag

1–�. 0,� < 10–�0 % viktförlust jämfört med vikt ”före ingrepp”,

dag 1–�.�

Aptit 0,0 Normal, äter torrfoder, foder saknas i foderhäck eller golv (jello borta på 8 timmar eller man ser att djuret tuggat på frukt eller grönsak, om sådant givits).

0,1 Inga tecken på att djuret ätit torrfoder (med det äter jello och frukt, om sådant givits), dricker och visar ej tecken på att vara uttorkad (huden tältar� inte).

0,� Är ej intresserad av foder eller ”godis” och/eller verkar ut-torkad (huden tältar).

Bilagor

�8�


Funktion 0,0 Tarm och urinering fungerar normalt. 0,1 Avföring lösare än normalt. 0,� Avföring saknas eller är torr ”russin-lik” eller lös och/el-

ler tecken på urinering saknas eller urin i större mängd än normalt och/eller luktar starkt

Andning 0,0 Normal andning, som ej är ansträngd eller rosslig. 0,� Andas med öppen mun, bukandning eller flämtande och/

eller rosslande andhämtning.

Bilaga till bedömningsmallVetrerinär kan naturligtvis kontaktas för råd och hjälp med sjuka djur, utan att bedömningsmallen använts.

Symptom som ej finns med i mallen men som uppmärksammas vid tillsyn kan med fördel fyllas in un-der övriga iakttagelser.

Vid behov anpassas bedömningsmallen efter tidigare iakttagna symptom som kan förväntas som kom-plikation till försöket.

Om ett djur uppvisar tecken till sjukdom är det alltid bra att sepåarera det från resten av djuren, dels för att skydda det från aggression samt att skydda de andra djuren mot eventuell smitta, dels för att lättare kunna övervaka djurets hälsa.

Om djur avlivas/avlider utan att rådgivande veterinär varit inkopplad, vänligen kontakta denna innan djuret destrueras.

Bilagor

�8�

Bil. 8 Biovitrums mall för bedömning av djurhälsa vid försök avsedda att karaktärisera substansers

farmakologiska effekter

Symptom Poäng Exempel

1. Allmänt beteende 0 Normalt. 1 Lite slö, orolig, aktiv eller aggressiv. � Mycket slö, reagerar inte på stimulering, medvetslöshet (koma), måttligt

hyperaktiv eller aggressiv. � Självstympning, kraftig aggressivitet, agonalt tillstånd (=döende).

�. Päls 0 Ingen eller lite rödfärgning kring ögon (porfyri), blank päls, lite pilo-erektion (burrig päls).

1 Måttlig rödfärgning kring ögon, päls rödaktig och lite ovårdad, måttlig piloerektion.

� Kraftig rödfärgning kring ögon och på huvud/kropp, kraftig piloerek-tion, mycket ovårdad päls.

�. Ögon 0 Blanka och öppna i vaket tillstånd. 1 Halvt slutna ögon, rinnande ögon (klar vätska), kniper med ett öga. � Slutna ögon, varigt sekret ur ögon, skador genom hornhinnan.

�. Rörelser, kropps- 0 Normala rörelser och kroppshållning. hållning 1 Hälta, lite krum rygg, enstaka ryckningar i hud eller huvud, lite vinglig

gång, darrar, tendens till cirklande. � Kraftigt krum rygg, enstaka kort krampanfall, kraftigt vinglig gång, ihål-

lande cirklande. � Ihållande eller upprepade kramper, kroppsförlamning, kraftiga flykt-

försök.

�. Hud 0 Normal. 1 Enstaka mindre sår, lätt klåda, fläckvis pälsavfall, lokal lätt svullnad. � Flera ellert stort sår, kraftig klåda, utbredd svullnad eller ödem, mindre

nekrotiskt område (nekros=död vävnad). � Utbredd nekros, utbredda infekterade sår, oavbruten kraftig klåda.

6. Vikt 0 Normal viktsuppgång (växande djur) eller konstant vikt (vuxet djur). 1 Viktsnedgång �–1� %. � Viktsnedgång >1� %.

7. Aptit över dygnet 0 Normal. 1 Nedsatt. � Kraftigt nedsatt.

Bilagor

�8�

8. Urin och avföring 0 Normal. över dygnet 1 Minskad avföring, mild förstoppning eller diarrée, ökad urinmängd. � Krystar, vattentunn eller blodig diarré, illaluktande eller blodig urin. � Urinstopp, kraftigt uppsvullen buk.

9. Andning 0 Normal. 1 Lite ansträngd, lätt ökad frekvens. � Måttligt ansträngd, blek hud och bleka slemhinnor. � Blåfärgade slemhinnor och hud, andnöd, munandning.

10. Kroppstemperatur 0 Normal (�6–�9°C). 1 ��–��,9°C eller �9,1–�0°C. � <��°C eller >�0°C. � <��°C.

Bilagor

�8�

Bil. 9 Recognition and assessment of signs of pain and distress in laboratory rodents and rabbits

(Ur The assessment and control of the severity of scientific procedures on laboratory animals. Report of the Laboratory Animal Science Association working party. Lab . Anim . ��, 1990)

The mouseLaboratory mice have been subjected to selective breeding for different characteristics for many hundreds of generations. As a result there are significant differences to be found in the behaviour and responses of differ-ent strains to compounds or stimuli. After procedures which may cause pain mice can be found to increase their sleeping times, there will also be a period of weight loss which should be regarded as indicating pain or distress. Sick mice are often found to be isolated from the remainder of the group.

Potential responses Increased level of response under painful or stressful stimuli.

Physiological signs

OCULAR Presence of pupillary response, eyelids held wide varying to half closed, or closed. Eyes appear sunken, ocular discharge as condition worsens.

RESPIRATORY Increased respiration rate, forced or laboured where respiratory system involved, ’chattering’, nasal discharge.

APPEARANCE Piloerection ’staring’ coat with increasing poor condition, weight loss, dehydration, wasting of muscles on back. Sunken abdomen indicates empty gut, faecal staining. Animal feels ’cold’ to the touch.

DEFAECATION/URINATION Both are immediate reactions to stress in mouse, increase or decrease as stress continues.

VIBRISSAE Increasing vibrissal movements becoming less evident as pain or stress continues.

BEHAVIOUR Mice increasingly timid and apprehensive becoming aggressive with tendency to bite with increasing pain or stress. As condition worsens animal becomes quiet, unresponsive, separates from group. Eventually unaware of surroundings.

ABNORMAL ACTIVlTY Withdrawal reflex, struggles, bites, may attempt to bite source of pain or affected area, increased activity. Ceases to eat and drink normally, animal unable to sleep, fails to groom but increased scratching. Writhing movements when pain is abdominal. May self mutilate af-fected part.

POSTURE Gradual assumption of hunched, sleeping posture. Adopts ’sleeping’ posture away from light source.

LOCOMOTION Evidence of pain in locomotion where limbs or feet are affected. Sud-den running movements escape mechanism increasing difficulty in maintaining posture. May show unsteady gait, difficulty in moving in straight line, circling movements where balance is affected. Rolling gait with developing ascites.

VOCALIZATION Aggressive vocalization in early stages, decreasing where pain or stress reduces ability to move and respond. Some vocal response thereafter.

GENERAL Hypothermia with increasing deterioration in condition.

Key signs: Reflex withdrawal, biting response, piloerection, hunched back, sunken eyes and abdomen, dehy-

dration, weight loss.

Bilagor

�86

The ratRats are generally docile and less aggressive towards members of their own species and man than mice. Acute pain or distress is usually accompanied by constant vocalization and struggling. Rats will often lick or guard a painful area. Increased scratching can indicate chronic pain. Rats will often sit crouched with head into abdo-men and sleeping periods will be disturbed and increased if pain or distress are present. Poor coat condition and weight loss will accompany pain or distress. During repeated painful or distressing procedures animals may become more aggressive and resist handling.

Potential responses Increased level of response with increasing pain or distress.

Physiological signs

OCULAR Eyelids rapidly assume half closed or almost closed position, eyes may appear sunken, ocular discharge common, often progressing to red-stained haematoporphyrin stained exudate indicated by a ’spectacle’ eye.

RESPIRATORY Increased respiratory rate associated with sneezing where respiratory system is affected, nasal discharge is sometimes bloody.

APPEARANCE Increasing piloerection – ’staring coat’. Guard hairs show increasingly untidy appearance – maybe some hair loss. Poor skin tone, evidence of muscle wasting along back – evidence of dehydration and weight loss. In albino animals the pinna may appear pale if the animal is anaemic.

DEFAECATION/URINATION Both take place as immediate fear response, less evident if pain or stress maintained. May see increasing constipation or diarrhoea de-pending on systems affected.

Urination decreases with reduced water intake but frequency may increase where urinary infection or hormonal disturbance is present.

BEHAVIOUR Animals initially show increased awareness/aggressive responses and tendency to bite but eventually become depressed and unresponsive. Some response on handling due to sudden increase in discomfort.

ABNORMAL ACTIVITY Sleep patterns progressively disturbed. Ceases to eat and drink nor-mally. Reduced exploratory behaviour. Aversive behaviour towards other animals. Possible self-mutilation of affected parts in later stages.

POSTURES Gradually assumes recumbent position often hunched up with head tucked into abdomen. Abdominal contraction if pain present in ab-domen.

LOCOMOTION May be inereasing pain assoeiated with locomotion. Lameness in one of limbs or simply careful gait. Stilted movements associated with abdominal pain. ’Waddling’ gait where abdominal enlargement due to obstruction or ascites. Circling where balance is disturbed.

VOCALIZATION Initially increased angry or aggressive vocalization, especially on han-dling, gradual reduction in vocal response as pain or stress continues and movement ceases unless a sudden painful stimulus is experienced.

GENERAL Hypothermia indicates significant deterioration, pale appearanee can indicate anaemia or blood loss.

Key signs: Vocalization, struggling, licking/guarding, weight loss, piloerection, hunched position, hypother-mia.

Bilagor

�87

The guineapigGuineapigs are alert and apprehensive animals who will avoid capture and restraint. Any sign of acceptance indicates the animal is unwell. Loud vocalization will accompany even minor and transient pain. Guineapigs often appear sleepy when in pain.

Potential responses Increased level of response under painful or stressful stimuli..

Physiological signs

OCULAR Initial ocular fear response, followed by gradually increasing appre-hensive appearance. Eyes may be sunken and dull when animal is distressed.

RESPIRATORY Increased respiratory rate as painful or stressful stimulus increases or continues. Where respiratory system is affected respirations become increasingly forced and laboured.

APPEARANCE Often loss of weight, frequently increasing hair loss, scaly skin, dehy-dration.

DEFAECATION/URINATION Where gut is affected there may be evidence of diarrhoea. Increased frequency of urination in bladder or kidney infections.

BEHAVIOUR Guineapigs are normally timid and apprehensive and this increases with pain or stress, gradually this subsides and animal becomes unre-sponsive. Rarely is there any aggression.

ABNORMAL ACTIVITY Tendency to ’barbering’ under dietary stress, failure to eat or drink. Group aggression and damage to skin of back due to fighting. Exces-sive salivation where abnormal teeth cause eating difficulties.

POSTURE Tendency to arched back where abdominal pain is present. Failure of righting reflex in seriously ill animals.

LOCOMOTION May be pain associated with locomotion, lameness, careful gait due to sore feet in older animals.

VOCALIZATION Vocalization is frequent among normal guineapigs, particularly when held. Reduction in vocalization likely under continued pain or dis-tress. Plaintive vocal response where animals in pain are handled.

GENERAL Hypothermia, animal feels ’light’ and without muscle tone.

Key signs: Struggling, withdrawal, vocalization, animals do not resist restraint or capture, staring coat, unre-

sponsive.

Bilagor

�88

The rabbitThe rabbit presents significant difficulties in recognition of pain and distress as it will accept apparently pain-ful or distressing procedures with little protest. The stoic acceptance of what are apparently painful condi-tions may relate to its feral behaviour where concealment is important to survival. Even healthy rabbits may not move frequently or indulge in exploratory behaviour so that these usually reliable indicators are of lim-ited use. A rabbit in pain is usually characterized by a reduction in food and water intake and limited move-ment with apparent photosensitivity.

Potential responses Increased level of response under painful or stressful stimuli..

Physiological signs

OCULAR Ocular discharge common response to stress in rabbit, with protru-sion of nictitating membrane. Under continued pain or stress animals assume sleepy appearance. Animal appears photophobic.

RESPIRATORY Increased respiratory rate associated with either apprehension or lung involvement. Mucopurulent discharge from nose in upper respiratory tract infections.

APPEARANCE Rabbits frequently become ill and distressed without showing much apparent loss of condition. Careful examination will reveal loss of condition of muscles on lower back. Dehydration is common. Faecal staining of coat.

DEFAECATION/URINATION May see interruption of night time pellet production. Constipation and diarrhoea common, response to pain or stress. Failure to urinate may presage urinary infections due to deposition of urinary deposits.

BEHAVIOUR Increased depression, progressive unawareness and lack of response. Rabbit will often face back of cage away from light. Exploratory be-haviour ceases.

ABNORMAL ACTIVITY Usually eating or drinking ceases. Excessive self grooming may pre-cipitate hair balls in stomach.

POSTURE Where foot soreness is involved, weight may be thrown forward or backward to reduce pressure points, body stretching and lying flat common in abdominal discomfort. Torticollis where balance is af-fected.

LOCOMOTION May be pain associated with locomotion, especially sore feet. Paralysis may occur where pain is related to shearing stress..

VOCALIZATION Very little tendency to vocalization under normal circumstances. Sud-den pain may evoke vocalization for short periods.

GENERAL None.

Key signs: Unresponsive, failure to eat or drink, faces back of cage, vocalizes when handled.

Bilagor

�89

Bil. 10 Tecken på smärta (gnagare, kanin, hund, katt, icke-mänskliga primater)

Ur Guidelines for the care and use of mammals in neuroscience and behavioral research . �00�.

Bilagor

�90

Några punkter i Europarådets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål

(Directive of the European Parliament and of the Council

on the protection of animals used for scientific purposes)

Alternativ, djurfria Djurfria alternativ ska användas när så är möjligt (whenever possible).

(Art. 4) P.g.a. den vetenskapliga utvecklingen måste direktivet ses över

regelbundet (10). Obs dock: Det direkta förbudet att använda djur om det

finns djurfria alternativ gäller bara om den alternativa metoden ”erkänns

enligt unionslagstiftningen”, eller om det finns nationella lagar om förbud

mot vissa typer av metoder. (Art. 13)

Alternativ, 3R 3R-principerna bör tillämpas (11, 13). Antalet djur ska begränsas till ett

minimum. Allt (any possible) som kan vålla smärta, lidande, ångest eller

bestående men ska elimineras eller begränsas till ett minimum. (Art. 4.)

{Jfr nedan under ’Djurskyddsorgan’.}

Anestesi/analgesi Lokal eller allmän anestesi ska användas ”om det inte är olämpligt”

(unless it is inappropriate), och analgesi ska användas för att minimera

smärta, lidande och ångest. (Art. 14)

[Undantag:] Försök som innebär allvarliga skador som kan ge upphov

till stark smärta får inte genomföras utan bedövning (anaesthesia).

Om det är lämpligt eller inte att använda anestesi beror på ”om be-

dövning är oförenlig med försökets syfte”.

Kan djuret uppleva smärta sedan anestesin släppt ska det få smärtstil-

lande behandling under förutsättning att detta är förenligt med försökets

syfte

Avlivning Direktivets bilaga IV förtecknar de tillåtna avlivningsmetoderna.

Exempel:

ä Koldioxid:

Gnagare, och endast gradvis ökning. (Inte foster eller neonataler.)

ä Halsdislokation:

Fåglar <1 kg (sederas om >250 g).

Gnagare <1 kg (sederas om >150g).

Kaniner <1 kg (sederas om > 150g).

ä Slag mot huvudet:

Fåglar <7 kg.

Gnagare <1 kg.

Kaniner <5 kg.

Hundar, katter, illrar: endast neonataler.

ä Dekapitering:

Fåglar <250 g.

Gnagare: endast om andra metoder inte är möjliga.

Bil. 11

Bilagor

�91

Andra metoder får användas på medvetslösa djur.

”Behörig myndighet” får bevilja undantag om andra metoder är mer

humana eller nödvändiga av vetenskapliga skäl.

Bedömning/prövning Det är mycket viktigt ur både moralisk och vetenskaplig synpunkt att

all användning av djur utvärderas noggrant med avseende på värde

och relevans. [Avser rimligtvis projektprövningen, inte utvärdering i

efterhand.] Den förväntade (likely) skadan på djuren bör balanseras

mot projektets förväntade vinster. (39; art. 38.2d)

Kärnan i godkännandet (project authorisation) utgörs av en hel-

täckande projektbedömning (comprehensive project evaluation), vilket

bör säkerställa att 3R-principerna tillämpas. Prövningen omfattar bl.a.

(38; art. 38):

ä Den etiska motiveringen att alls använda djur.

ä Projektets syfte och vetenskapliga nytta eller utbildningsvärde.

ä Hur väl projektet uppfyller kraven på 3R.

ä Bedömning och klassificering av projektets svårighetsgrad.

ä Bedömning av djurens lida, smärta och ångest motiveras av det

förväntade resultatet.

ä Projektets syfte och vetenskapliga nytta eller utbildningsvärde.

ä Bedömning av bl.a. avlivning, sövning, smärtstillande, ev. återan-

vändande samt vård och förvaring.

ä Om projektet ska utvärderas i efterhand [se Utvärdering].

Vid prövningen ska man beakta sakkunskap särskilt beträffande

ä de vetenskapliga områden inom vilka djur används, inklusive frå-

gor om 3R inom dessa områden;

ä utformningen av försök (experimental design), inkl ev. statistik;

ä kompetens beträffande veterinärmedicin och djurhållning.

Om flera generiska projekt görs med utnyttjande av etablerade meto-

der för testning, diagnostik eller produktion kan de godkännas genom

gemensamt gruppgodkännande, under förutsättning att inget av försö-

ken undantas från projektbedömningen. (43; art 40)

Försök som är utförs enligt bestämda rutiner eller upprepningar

kan prövas enligt förenklade administrativa rutiner (art. 42). Vad detta

kommer att innebära i praktiken förefaller t.v. oklart.

Godkännandet gäller högst 5 år. (Art. 40)

Beslut om godkännande ska meddelas den sökande senast 40 ar-

betsdagar (med möjlighet att förlänga till 55) efter det att den fullstän-

diga ansökan lämnats in. (Art. 41)

Direktivets omfattning Direktivet ska inte tillämpas på bl.a. icke-experimentella metoder inom

jordbruk och klinisk veterinärmedicin. Däremot på metoder som orsakar

smärta eller lidande motsvarande ett nålstick eller värre. (Art. 1)

Bilagor

�9�

Djurhållning/miljö Vissa av medlemsstaternas krav på hållande och skötsel av djur återspeg-

lar inte de senaste kunskaperna. De bör därför revideras på grundval av

den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. (35)

Djurskyddsorgan Uppfödare, leverantörer och användare ska ha [have … in place) ett djur-

skyddsorgan som bl.a. följer projekten och snabbt kan genomföra ”de se-

naste tekniska och vetenskapliga rönen” beträffande 3R (31; art. 26, 27).

Det ska bl.a. informera om den tekniska och vetenskapliga utvecklingen

beträffande 3R, och utarbeta interna rutiner för övervakning, rapporte-

ring och uppföljning i anslutning till djurens välfärd, samt ge personalen

råd beträffande djurskydd m.m. (Art. 26, 27)

De råd som djurskyddsorganet ger ska journalföras, sparas i minst tre

år, och göras tillgängliga för den behöriga myndigheten.

Vid rapporteringen ska man uppge den faktiska smärta, lidande, ång-

est och bestående men som djuret upplevt, inte det som uppskattats innan

försöket startat. (24)

Djurslag Ryggradsdjur, inkl. rundmunnar och bläckfiskar. (8; art 1)

Välj de djur med minst förmåga att uppleva smärta, lidande, ångest eller

få bestående men. (13; art. 13)

Död Döden som slutpunkt ska i möjligaste mån (as far as possible) undvikas.

Om möjligt (where possible) ska man använda kliniska tecken för att

konstatera att döden är nära förestående så man kan avliva djuret utan

ytterligare lidande. (14)

Måste man använda döden som slutpunkt ska man se till att så få djur

som möjligt dör och att deras lidande minimeras så långt möjligt. (Art.

13)

Foster Direktivet ska också tillämpas på foster under den sista tredjedelen av

utvecklingen, eftersom de då löper ökad risk att uppleva smärta, lidande,

ångest eller få bestående men under sista tredjedelen av utvecklingen (9;

art. 1)

Journaler Journaler över djur ska bevaras i minst fem år och vara tillgängliga för

den behöriga myndigheten. (Art 30) För icke-mänskliga primater, hundar

och katter bör det finnas en individuell levnadsbeskrivning så att skötsel,

hållande och behandling utformas så för att fylla deras individuella behov

och egenskaper. (33; art. 31)

Lidande, övre gräns ”Ur etisk synvinkel bör det finnas en övre gräns för den nivå av smärta,

lidande och ångest som djuren får utsättas för i vetenskapliga försök. I det

syftet bör det vara förbjudet (should be prohibited) att genomföra försök

som leder till allvarligt (severe) lidande eller allvarlig smärta eller ångest

och som troligen (likely) blir kvarstående (long-lasting) och som inte kan

lindras. (23; art. 15)

Men även sådana försök kan få utföras ”i undantagsfall och av ve-

tenskapligt välgrundade skäl (for exceptional and scientifically justifiable

reasons; det starka ordet ”exceptional” borde egentligen översättas ”i

Bilagor

�9�

yttersta undantagsfall”). I sådana fall ska man omedelbart underrätta

kommissionen och övriga medlemsstater, ange skälen för beslutet, och

lämna dokumentation som styrker detta. Kommissionen ska då inom 30

dagar lägga fram ärendet för en särskild kommitté, och sedan antingen

godkänna beslutet eller kräva att försöket inte utförs. (Art. 55)

Primater Primater bör bara användas där det inte finns alternativ och bara för t.ex.

grundforskning, livshotande och funktionsnedsättande tillstånd. (17; art.

8)

Människoapor får bara användas i samma situationer och dessutom

först efter tillåtelse från kommissionen. Man måste då få ärendet prövat

i förväg på samma sätt som när det gäller undantaget från kravet på en

övre gräns för lidandet (se under ’Lidande’ ovan. (18; art. 8 och 55)

Projektsammanfattning För att hålla allmänheten informerad ska de som gör försök på levande

djur tillsammans med själva ansökan lämna ”anonyma, icke-tekniska”

sammanfattningar som offentliggörs genom statens försorg. (41; art. 43)

Rapportering Vid rapporteringen om de utförda försöken till det lokala djurskyddsorga-

net (se ovan) ska man uppge den faktiska smärta, lidande, ångest och be-

stående men som djuret upplevt, inte det som uppskattats innan försöket

startat. (24)

Strängare regler Staterna får behålla mer långtgående regler, om de var i kraft 9 november

2010 och inte hindrar marknadsföring, leverans och användning av djur i

eller från andra medlemsstater. (Art. 2)

Svårighetsgrader Dessa behandlas i direktivets bilaga VIII. Fyra nivåer:

1. Terminal (akutförsök).

2. Ringa (kort period (short period) av ringa smärta, lidande eller ångest).

Exempel:

ä Öron- och svansbiopsi

ä Normala blodprov och injektioner.

ä Kortvarig (short-term) (<24 timmar) vistelse i metabolismbur.

ä Kortvarig ensamhållning.

3. Måttlig (kort period (short-term) av måttlig smärta, lidande eller ångest

eller lång period (long-lasting) av ringa smärta, lidande eller ångest; alter-

nativt: måttlig försämring av djurets välbefinnande eller allmäntillstånd).

Exempel:

ä Vissa upprepade blodprov.

ä Test av toxicitet eller cancerogenitet utan letal slutpunkt.

ä Operationer (under anestesi och med analgesi) som dock orsakar

postoperativ smärta.

ä Tumörer som väntas orsaka måttlig smärta, ångest eller beteende-

störning.

ä Strålning eller cellgiftbehandling med icke-dödlig dos eller med

normalt letal dos plus rekonstitution av immunsystemet.

Bilagor

�9�

ä Metabolismbur med måttlig begränsning av rörelsefriheten under

en längre tid (prolonged period) ≤5 dagar.

ä 48 timmars svält för vuxna råttor.

ä Flykt- och undvikandereaktioner där djuret inte kan fly.

4. Avsevärd (svår smärta, lidande eller ångest eller lång period av måttlig

smärta, lidande eller ångest; alternativt: avsevärd försämring av djurets

välbefinnande eller allmäntillstånd).

Exempel:

ä Toxicitetstestning när dödsfall kan förväntas.

ä Funktionsbrister som kan framkalla avsevärd smärta, ångest eller

djurets död.

ä Vaccintestning med bestående försämring av djurets tillstånd.

ä Fortskridande sjukdom som leder till döden och är förenad med

långvarig måttlig smärta, ångest eller lidande.

ä Strålning eller cellgiftbehandling med dödlig dos utan rekonstitu-

tion av immunsystemet.

ä Tumörer som väntas orsaka fortskridande dödlig sjukdom förenad

med långvarig måttlig smärta, ångest eller lidande (t.ex: svår av-

magring; invasiva bentumörer; metastaser; sårbildning).

ä Operationer med avsevärd eller bestående postoperativ smärta,

lidande eller ångest, alternativt avsevärd och bestående nedsättning

av allmäntillståndet.

ä Organtransplantation där avstötning troligen orsakar avsevärd

ångest eller nedsättning av allmäntillståndet.

ä Avel av djur med genetiska sjukdomar med avsevärd och bestående

nedsättning av allmäntillståndet (t.ex. Huntington, muskelsvaghet,

kroniska återkommande nervinflammationsmodeller).

ä Metabolismburar under längre period med avsevärt begränsad rö-

relsefrihet.

ä Oundviklig elchock (t.ex. för inlärd hjälplöshet).

ä Fullständig isolering under längre perioder av sociala arter (t.ex.

hundar och primater).

ä Immobiliseringsstress hos råttor för att orsaka magsår eller hjärt-

svikt.

ä Påtvingad simning eller fysisk träning med utmattning som slut-

punkt.

Utvärdering På grund av projektets natur, typen av arter som används och sannolikhe-

ten för att man ska uppnå projektets önskade resultat kan det vara nöd-

vändigt att ”den behöriga myndigheten” genomför en utvärdering i efter-

hand. (Art. 39) Om en sådan ska göras bestäms då projektet godkänns.

Man utvärderar då:

Bilagor

�9�

ä om projektet nått sina syften,

ä skador på djuren,

ä antalet använda djur och djurslag,

ä faktorer som kan bidra till ett utökat genomförande kravet att till-

lämpa 3R.

Veterinär tillsyn [På uppfödares, leverantörers och användares anläggningar (29)] bör

lämplig veterinärvård ständigt (at all times) (30) finnas tillgänglig. (Art.

25)

Vård och förvaring Grundkravet beträffande vård och förvaring finns i direktivets art. 33.1a:

”alla djur hålls i lämplig miljö, ges mat, vatten och skötsel som är lämplig

för deras hälsa och välbefinnande”.

Vad detta innebär i praktiken preciseras i direktivets bilaga III. Denna

består dels av en förkortad version av försöksdjurskonventionens Appen-

dix A (2006) (European Convention for the Protection of Vertebrate Ani-

mals used for Experimental and other Scientific Purposes. ETS 123), och

dels av samma tabeller med minimimått på burar för en mängd olika slag

av försöksdjur som ingår i konventionens Appendix A.

De viktigaste kraven i direktivets bilaga III:

”Djur som inte är naturligt solitära ska hållas i stabila grupper av

kompatibla individer.” Tiden för ensamhållning ska ”begränsas till det

absolut nödvändiga”.

”Alla djur ska ha tillgång till ett tillräckligt utrymme med lämplig

komplexitet för att kunna utföra ett brett spektrum av normala beteen-

den. /…/ Anläggningar ska använda sig av lämpliga berikningsmetoder

som ökar antalet aktiviteter som djuren har tillgång till och ger dem

större möjlighet att hantera sin situation (coping activities). /…/ Miljö-

berikningen i djurutrymmen bör vara avpassad efter djurens artspecifika

och individuella behov.”

Från alla dessa krav, såväl art. 33.1a som hela bilaga III, kan medlems-

staterna dock medge undantag av vetenskapliga skäl, djurskyddsskäl eller

djurhälsoskäl. (Art. 33)

Burmåtten (direktivet betonar starkt att det gäller minimimått, inte

”rekommenderade” mått) är större än de gamla måtten i ETS 123 före

2006 (och därmed också i det äldre, t.v. gällande direktivet 86/609/EEG),

och i huvudsak också än dem i den svenska föreskriften L 3. Medan det

övriga direktivet ska träda i kraft 1 januari 2013, behöver inte kraven på

burstorlek vara uppfyllda förrän 1 januari 2017.

Återanvändning Nyttan av återanvändning ska vägas mot eventuella negativa effekter på

djurets välfärd med hänsyn till dess upplevelser under sin hela livstid. (25;

art. 16)

Bilagor

�96

Ordförklaringar och förkortningar

Analgeticum, smärtstillande medel.AALAS, America Association for Laboratory Animal Science. Den viktigaste amerikanska organisationen för

forskare som arbetar med djurförsök.CCAC, The Canadian Council on Animal Care. Organisation med uppdrag bl.a. att utöva tillsyn över

djurförsöksverksamheten i Kanada ur etik synpunkt. I uppdraget ingår att utfärda anvisningar för använ-dning av försökdjur och att upprätta statistik.

CNS, centrala nervsystemet. Omfattar ryggmärgen, förlängda märgen och hjärnan. Jfr perifera nervsystemet. DFS, Djurskyddsmyndighetens författningssamlingEndokrina körtlar, som t.ex. binjurarna och hypofysen, tillverkar hormoner som sedan utsöndas i blodet.FEBS, Federation of European Biochemical Societies.FELASA, Federation of European Laboratory Animal Science Associations. En sammanslutning av organi-

sationer för försöksdjursvetenskap. Norden representeras av Scand-LAS (Scaandinavian Federation for Laboratory Animal Science). Organisationen ska främja och samordna utbildning, kvalitetskontroll och andra aspekter av försöksdjursvetenskap. Vart tredje år arrangerar FELASA en vetenskaplig kongress med givande föreläsningar, som så småningom publiceras i en samlad volym, och rapporter/rekommendation-er för olika aspekter av försöksdjursverksamheten.

Glukokortiko(stero)ider, binjurebarkhormon som ofta används som indikator på akut (inte kronisk) stress.Hyperalgesi, sjukligt stegrade smärtförnimmelser.Hypnotika, sömnmedel. En del hypnotika kan användas som lugnande medel (sedativ) om man ger dem i

små doser.Hypotermi, sänkt kroppstemperatur.Jugularvenen (vena jugularis), halsvenen. Används ofta för blodprov via kateter.LASA, Laboratory Animal Science Association.LSFS, Lantbruksstyrelsens författningssamling.Metabolism, ämnesomsättning.Metabolit, de produkter som bildas vid metbolismen av t.ex. mat eller läkemedel.Nekros, vävnadsdöd.Neuroleptikum (pl. neroleptika), ingår i gruppen psykofarmaka. Lugnande. Kan användas tillsammans med

något kraftfullt analgetiskt medel för effektiv analgesi.NSAID, non-steroid anti-inflammatory drugs. Smärtstillande och inflammationsdämpande preparat. Se kap

6, ”Några grundbegrepp”.Orbital (tonvikt på a), det som finns i eller intill orbita (tonvikt på o), d.v.s. ögonhålan.Palpation, att känna med händerna om det finns sjukliga förändringar i en kroppsdel.Parenteral administrering, att ge t.ex. ett läkemedel på något annat sätt än via tarmen (exempelvis genom

injektion eller inandning).Perifera nervsystemet, omfattar nerver och nervknutor utanför ryggmärg och hjärna (CNS).Piloerektion, pälshåren reser sig; pälsen kan verka ovårdad och tovig.Plexus, ett nät eller riklig förgrening av något, ofta blodkärl eller nerver.Pyrogen, substans som ger feber.Sinus, ett hålrum eller en utbuktning.Termoneutral zon, det temperaturintervall i omgivningen som låter kroppstemperaturen hålla en optimal

nivå; d.v.s. att så lite syre som möjligt går åt till metabolismen. En del av lab.djurens beteenden – bobyg-ge, att de trycker sig mot varandra o.s.v. – beror troligen åtminstone delvis på att de försöker kompensera en för låg yttertemperatur. Smågnagares termoneutrala zon ligger betydligt högre än t.ex. laboratorie-miljöns �1°.

UKCCCR, brittisk samarbetsorganisation med följande medlemmar: Cancer Research Campaign, Imperial Cancer Research Fund, Institute of Cancer Research, Leukaemia Research Fund, Marie Curie Founda-tion, Medical Research Council, Tenovus Cancer Fund. Observatörer: Department of Health and Social Security, Ludwig Institute for Cancer Research, Scottish Home and Health Department.

Bilagor

�97

Tidskriftsförkortningar

Am. J. Physiol. Reg. Integr. Comp. Physiol. American Journal of Physiology, Regulatory, Integrative and Comparative Physiology

Anim. Behav. Animal BehaviourAnesth. Analg. Anesthesia & AnalgesiaAnim. Tech. Animal TechnologyAnim. Tech. Welf. Animal Technology and WelfareAppl Microbiol. Applied MicrobiologyATLA Alternatives to Laboratory AnimalsBehav. Pharmacol. Behavioural PharmacologyBiol. Neonate Biology of the NeonateCell. Mol. Neurobiol. Cellular and Molecular NeurobiologyComp. Clin. Path. Comparative Clinical PathologyComp. Med. Comparative MedicineCont. Top. Lab. Anim. Sci. Contemporary Topics in Laboratory Animal ScienceExp. Anim. Experimental AnimalsExp. Physiol. Experimental physiologyJ. Am. Vet. Med. Assoc. Journal of the American veterinary medical association J. Anim. Sci. Journal of Animal ScienceJ. Appl. Toxicol. Journal of Applied ToxicologyJ. Endocr. Journal of EndocrinologyJ. Immunol. Methods. Journal of Immunological MethodsJ. Neurosci. Journal of NeuroscienceJ. Pharm. Sci. Journal of Pharmaceutical SciencesLab. Anim. Laboratory Animals Lab. Anim. (NY) Lab Animal Lab. Anim. Care Laboratory Animal CareLab. Anim. Sci. Laboratory Animal ScienceMol. Pharmacol. Molecular PharmacologyN. Engl. J. Med. The New England Journal of MedicineNat. Methods Nature MethodsNeurosci. Lett. Neuroscience LettersNew Sci. New ScientistPhysiol. Behav. Physiology and BehaviorProc. Nat. Acad. Sci. U.S.A. (PNAS) Proceedings of the National Academy of Sciences of the United

States of America.Scand. J. Lab. Anim. Sci. Scandinavian Journal of Laboratory Animal Science.Tierärzt. Umschau Tierärztliche. Umschau Vet. Clin. Pathol. Veterinary Clinical PathologyVet. Rec. The Veterinary Record(Obs att den amerikanska Lab Animal är en annan tidskrift än den brittiska Lab . Anim . = Laboratory Animals)!

Referenser

�98

Referenser”Compmed” refererar till inlägg på COMPMED-listan, ett internt diskussionsforum för forskare och veterinärer som sys-slar med djurförsök. (Namnet kommer av ”comparative medicine”, en beteckning för djurförsöksverksamhet.) På denna medverkar flera av de internationellt mest respekterade forskarna inom försöksdjursvetenskapen som t.ex. Paul Flecknell och David Morton. Netiketten hindrar att man citerar signerade inlägg på listor – och då naturligtvis även interna listor – utan författarens medgivande. Att som här referera erfarenheter som redovisats på listan torde dock vara acceptabelt, om ingen namngiven person anges. Däremot kan den som har tillgång till Compmeds arkiv lätt ta fram inlägget, se vem som skrivit det och t.ex. kontakta denne för vidare informationer.

AALAS �00�. Position statements. <http://www.aalas.org/association/position_statements.asp>Adams, N, och R. Boice 1981. Mouse (Mus) burrows: effects of age, strain, and domestication. Animal learning and behavior

9, 1�0–1��.Advancing refinement of laboratory animal use. 1998. Lab . Anim . ��, 1�7–1��.Allmann-Iselin, Isabelle �000. Husbandry. The Laboratory Rat. London: Academic Press, s. ��–��.Anand, K.J.S. 1998. Clinical importance of pain and stress in preterm neonates. Biol . Neonate 7�, 1–9.Anand, K.J.S. och P. R.Hickey 1987. Pain and its effects in the human neonate and foetus. N . Engl . J . Med . �17, 1��1–1��7Archer, R.K., och Joan Roley 1981. Standardized method for bleeding rats. Lab . Anim . 1�, ��–�8.Arioli, V., och E. Rossi 1970. Errors related to different techniques of intraperitoneal injection in mice. Appl . Microbiol .

19(�), 70�–0�.Arluke, Arnold 199�. Trapped in a Guilt Cage. New Sci . 1��(181�), ��–��. (Även på svenska i Djurens rätt! nr 1, 199�, s.

17–�1.)Arras, Margarete, Andreas Rettich, Burkhardt Seifert, Hans Peter Käsermann och Thomas Eülicke �007. Should laboratory

mice be anaesthetized for tail biopsy? Lab . anim . �1, �0–��.The assessment and control of the severity of scientific procedures on laboratory animals. Report of the Laboratory Animal

Science Association working party. 1990. Lab . anim . ��, 97–1�0.Augustsson, Hanna �00�. Ethoexperimental Studies of Behaviour in Wild and Laboratory Mice . Risk Assessment, Emotional

Reactivity and Animal Welfare . (Diss.) Uppsala: Swedish University of Agricultural Sciences.Augustsson, Hanna, Jann Hau, Lennart Lindberg och Kristina Dahlborn 1999. Human-animal interactions and animal

welfare in conventionally and pen-housed rats. I Hanna Augustsson, Welfare implications of group housing of laboratory rats and rhesus macaques . (Otryckt licentiatavh., Department of physiology, Division of comparative medicine, Uppsala university.)

Balcombe, Jonathan P., och Neal D. Barnard [u.å.; �00�]. Laboratory environments thwart rodents’ behavioural needs. Otryckt manus.

Balcombe, Jonathan P., Neal D. Barnard och Chad Sandusky �00�. Laboratory routines cause animal stress. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . ��(6), ��–�0. Omtryckt i Anim . Tech . Welf . �, �00�, �–1�.

Ball, D. J., m.fl. 1991. Evaluation of a microchip implant system used for animal identification in rats. Lab . Anim . Sci . �1(�), 18�–186.

Ballard, Terry �009. Intraperitoneal route of administration – how accurate is this technique? Anim . Tech Welf . 8(1), 17–18.Balls, Michael 1991. Why modification of the LD�0 test will not be enough. Lab . Anim . ��, 198–�06.Balls, Michael 199�. Replacement of animal procedures: alternatives in research, education and training. Lab . Anim . �8,

19�–�11.Balls, Michael �009. The three Rs and the humanity criterion. London: FRAME. (Kan beställas via www.frame.org.uk)Banjanin, S., och N. Mrosovsky �000. Preferences of mice, Mus musculus, for different types of tunning wheel. Lab . Anim

��, �1�–�18.Barclay, R.J. m.fl. 1988. The disturbance index: a behavioural method of assessing the severity of common laboratory proce-

dures of rodents. Potters bar: UFAW.Bardelmeijer, H.A., m.fl. �00�. Cannulation of the jugular vein in mice: a method for serial withdrawal of blood samples.

Lab . anim . �7, 181–187.Baron, Beverly W, m.fl. �00�. Squamous cell carcinomas of the skin at ear tag sites in agwed FVB/N mice. Comp . Med .

��(�), ��1–��.Batchelor, Gary R. 1999. The laboratory rabbit. The UFAW handbook of the care and management of laboratory animals . Red.

Trevor Poole. 7.uppl. Vol. 1. Oxford: Blackwell Science.Bateson, P., 1986. When to experiment on animals. New Sci ., �0 febr., 109 (1�96), �0–��.Baumans, Vera 1999. The laboratory mouse. The UFAW handbook of the care and management of laboratory animals . Red.

Trevor Poole. 7.uppl. Vol. 1. Oxford: Blackwell Science.

Referenser

�99

Baumans, V., m.fl. �00�. Detecting and alleviating pain in non-human animals. Psyeta 8. Beattie, V.E., N. Walker och I.A. Sneddon 199�. Effects of environmental enrichment on behaviour and productivity of

growing pigs. Animal welfare �, �07–��0.Beck-Friis, Johan �001. Djur och smärta. Svensk veterinärtidning ��(�), 89–9�.Beynen, A.C. m.fl., 1987. Assessment of discomfort in gallstone-bearing mice: a practical example of the problems encoun-

tered in an attempt to recognize discomfort in laboratory animals. Lab . Anim . �1, ��–��.— , 1988. Assessment of discomfort in rats with hepatomegali. Lab . Anim . ��, ��0–��.— , 1989. Assessment of discomfort in laboratory rodents. Laboratory animal welfare research – rodents . Proceedings of a sym-

posium organized by Universities Federation for Animal Welfare 22nd April 1988, 6� –70. Potters Bar: Universities Federa-tion for Animal Welfare.

Beyers, T.M., J.A. Richardson och M.D. Prince 1991. Axonal degeneration and self-mutilation as a complication of the intramuscular use of ketamine and xylazine in rabbits. Lab . Anim . Sci . �1(�), �19–��0.

Blackshaw, J.K. m.fl. 1988. The behaviour of chickens, mice and rats during ethanasia with chloroform, carbon dioxide and ether. Lab . Anim . ��, 67–7�.

Blutentnahme bei Labornagetieren und Kaninchen zu Versuchszwecken . 199�. Information Tierschutz �.0�. Bundesamt für Veterinärwesen, Liebefeld-Bern.

Bolder, Cindy A., och Harry J.M. Blom u.å. Environmental enrichment in rodent metabolism cages; effects on animals and results. (Projektredovisning, 1 s. Groningen univ., Nederländerna.)

Boström, Barbro �00�. Anaesthesiology and Intensive Care. (Diss., Faculty of Medicine, Lund University.)Brain, Paul F. 1997. Aggression in laboratory rodents as sources of pain and distress. Harmonization of Laboratory Animal

Husbandry . Proceedings of the Sixth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associations 1996, s . 10–1�. London: The Royal Society of Medicine Press.

Brain, Paul F., Tahia A. Maimanee och Maria Andrade �000. Dietary fats influence consumption and metabolic measures in male and female laboratory mice. Lab . Anim . ��, 1��–161.

Broderson, J. Roger 1989. A retrospective review of lesions associated with the use of Freund’s adjuvant. Lab . Anim . Sci . �9(�), �00–�0�.

Blom, H.J.M. m.fl. 1996. Preferences of mice and rats for types of bedding material. Lab . Anim . �0, ��–��.Brambrink, A.M. m.fl. �010. Isoflurane-induced neuroapoptosis in the neonatal rhesus macaque brain. Anesthesiology

11�(�), 8��–�1.Broad, William, och Nicholas Wade 198�. Sanningens dödgrävare. Om fusk och bedrägeri i vetenskapens värld. Stockholm:

Mannerheim & Mannerheim.Broderson, J. Roger 1989. A retrospective review of lesions associated with the use of Freund’s adjuvant. Lab . Anim . Sci .

�9(�), �00–�0�.Broom, Donald M. �001. Evolution of pain. Pain: its nature and management in man and animals . Red. Lord Soulsby of

Swaffham Prior och David Morton. London: Royal Society of Medicine Press.Broome, Rosemary L., m.fl. 1999. Non-invasive transgenic mouse genotyping using stool analysis. FEBS Letters �6�, 1�9–

160.Brown, Alan P. m.fl. �000. Stress produced by gavage administration in the rat. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �9(1), 17–�1.Bulthuis m.fl. 1997. Automated behaviour classification: the LABORAS project. Harmonization of Laboratory Animal Hus-

bandry . Proceedings of the Sixth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associations 1996, s. 17–18. London: The Royal Society of Medicine Press.

Buntine, P., m.fl. �007. Prehospital analgesia in adults using inhaled methoxiflurane. Emerg . Med . Australas . 19(6), �09–1�.Castelhano-Carlos, M.J., m.fl. �010. Identification methods in newborn C�7BL/6 mice: a developmental and behavioural

evaluation. Lab . Anim . ��, 88–10�.Cheng, Sean S., m.fl. �008. Anesthesia matters: patients anesthetized with propofol have less postoperative pain than those

anesthetized with isoflurane. Anesth . Analg . 106(1), �6�–�69.Cinelli, Paolo, Andreas Rettich, Burkhardt Seifert, Kurt Bürki och Margarete Arras �007. Comparative analysis and physiologi-

cal impact of different tissue biopsy methodologies used for the genotyping of laboratory mice. Lab . Anim . �1, 17�–18�.Clark, James A. m.fl. 1997. Pica behavior associated with buprenorphine administration in the rat. Lab . Anim . Sci . �7(�),

�00–�0�.Clausing, P, K. Reum och R. Brückner 199�. Social behaviour after intraperitoneal injection – a comparison with the distur-

bance index method. Welfare and science . Proceedings of the Fifth FELASA Symposium 8–11 June 1993, Brighton, UK, s. 7�–76. London: Royal Society of Medicine.

Clemo, F., m.fl. �000. Evaluation of blood collection from the sublingual vein in rats. (Abstracts, American Society for Vet-erinary Clinical Pathology �� annual meeting, Amelia Island, FL, �–6 december �000). Vet . Clin . Pathol . �9(�), 107.

Clowry, Gavin J., och Paul A. Flecknell �000. The successful use of fentanyl/fluanisone (”Hyonorm”) as an anaesthetic for intracranial surgery in neonatal rats. Lab . Anim . ��, �60–�6�.

Referenser

�00

Coenen, A.M.L. m.fl., 199�. Carbon dioxide euthanasia in rats: oxygen supplementation minimizes signs of agitation and asphyxia. Lab . Anim . �9, �6�–�68.

Cocchetto, D.M. och T.D. Bjornsson, 198�. Methods for vascular access and collection of body fluids from the laboratory rat. J . Pharm . Sci . 7�, �6�–�9�.

Coghlan, Andy 1999. Hidden scrifice. New Sci ., 8 maj, �.Comfortable quarters for laboratory animals . Red. Viktor och Annie Reinherdt. 9. uppl. Washington: Animal Welfare Institute

�00�. (Även på www.awionline.org/pubs/cq02/cqindex.html)Concar, David 1997. A painful dilemma. New Sci ., 1�.Conlee, K. M., m.fl. �00�. Carbon dioxide for euthanasia: concerns regarding pain and distress, with special reference to

mice and rats. Lab . Anim �9, ��7–161.Cooper, Dale M., m.fl. 1997. Analgesic efficacy of acetaminophen and buprenorphine administered in the drinking water of

rats. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �6(�), �8–6�.Coria-Avila, Genaro A., m.fl. �007. Cecum location in rats and the implications for intraperitoneal injections. Lab Anim .

(NY) �6(7), ��–�0.Cornett, Paul M., m.fl. �008. General anesthetics sensitize the capsaicin receptor transient receptor potential V1. Mol . Phar-

macol . 7�(�), 1�61–1�68.Crabbe, John E., m.fl. 1999. Genetics of mouse behavior: interactions with laboratory environment. Science �8�, � juni,

1670–167�.Danneman, P. J., S. Stein och S.O. Walshaw 1997. Humane and practical implications of using carbon dioxide mixed with

oxygen for anesthesia or euthanasia of rats. Lab . Anim . Sci . �7, �76–�8�.Danneman, Peggy J., och Timothy D. Mandrell, Evaluation of five agents/methods for anesthesia of neonatal rats. Lab .

anim . sci . �7(�), augusti 1997, �86–�9�.Darwin, Charles 1999 (187�). The expression of emotions in man and animals. �rd ed. with an introduction, afterword and

commentaries by Paul Ekman. London: Fontana.Davy, C.W. m.fl., 1987. Local myotoxicity of ketamine hydrochloride in the marmoset. Lab . Anim . �1, 60–67.Dazert, S. m.fl. �000. Eine Narkosetechnik für experimentelle Untersuchungen und mikrochirurgische Eingriffe am Ohr

neugeborener Nagetiere. Laryngo-, Rhino-, Otologie 79(1), �6–�9.De Boer, S.F. m.fl. 1989.de Monte, M., och G. le Pape 1997. Behavioural effects of cage enrichment in single-caged adult cats. Animal Welfare 6,

��–66.Dean, S.W. 1999. Environmental enrichment of laboratory animals used in regulatory toxicology studies. Lab . Anim . ��,

�09–��7.Dennis, Melvin B. Jr �000. IACUC review of genetic engineering. Lab . Anim . �9(�), ��–�7.Diehl, K.-H. m.fl. �001. A good practice guide to the administration of substances and removal of blood, including routes

and volumes. J . Appl . Toxicol . �1, �001, 1�–��.Djurförsök . Betänkande av 1997 års utredning om alternativa metoder till djurförsök och försöksdjurens omfattning i framtiden

m .m . (SOU 1998:7�). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.Dobromylskyj, P., m.fl. �000. Management of postoperative and other acute pain. Pain management in animals . London.Doerning, Bernie 1999. Effects of Routine Animal Husbandry and Experimental Procedures on Physiological Parameters of

Rats. Workshop on Refinement in toxicology testing, New Orleans 14 mars 1999 .Draft guidance document on the recognition, assessment, and use of clinical signs as humane endpoints for experimental animals

used in safety evaluation . 1999. OECD series on testing and assessment no 19. Monograph (99)�0.Driscoll, J. W., och P. Bateson 1988. Animals in behavioural research. Animal behaviour �6, 1�67–7�.Drobac, Estelle, m.fl. �00�. A simple method for short-term controlled anesthesia in newborn mice. Physiol . Behav . 8�,

�79–�8�.Ebino, K.Y., m.fl. 1988. A simple method for prevention of coprophagy in the mouse. Lab . Anim . ��(1), 1–�. Eilers, Helge, m.fl. �010. Pungent general anesthetics activate transient receptor potential-A1 to produce hyperalgesia and

neurogenic bronchoconstriction. Anesthesiology 11�, 1��–6�.Ekman, Paul 1977. Biological and cultural controbutions to body and facial movement. I John Blacking (red.), The anthro-

pology of the body . (A.S.A. monograph 1�.) London: Academic Press.Emory University Guidelines for biopsy procedures to facilitate identification and DNA-based molecular genotyping of rodents.

(Emory University, Atlanta, USA. U.å.Empfehlung zur Blutentnahme bei Versuchstieren . GV-SOLAS Ausschuss für Tierschutzbeauftragte in der GV-SOLAS und

Arbeitskreis � in der TVT. �009. http://www.gv-solas.de/auss/tie/tie_blutentnahme09.pdf Empfehlung zur Substanzapplikationen bei Versuchstieren, insbesundere kleinen Versuchstieren . GV-SOLAS Ausschuss für Tier-

schutzbeauftragte in der GV-SOLAS und Arbeitskreis � in der TVT. Auflage August �010. http://www.gv-solas.de/auss/tie/Injektionsvol_August_2010.pdf

Referenser

�01

Environmental enrichment information resources for laboratory animals: 1965–1995 . (AWIC resource series. �.) US Depart-ment of Agriculture. Animal Welfare Information Center: Beltsville 199�. (Även på http://www.nal.usda.gov/awic/pubs/enrich/intro.htm)

Eriksson, E., Felix Royo, Karin Lyberg, Hans-Erik Carlsson och Jann Hau �00�. Effect of metabolic cage housing on Immu-noglobulin A and corticosterone excretion in faeces and urine of young male rats. Exp . Physiol . 89, ��7–��.

Erkkilä, Leena, Martin E. Rottenberg och Kirsi Laitinen �000. Comparison of anesthetics for inoculation of mice with Chlamydia pneumoniae. Comp . Med . �0(1), �6–�8.

Eskola, Satu, m.fl. 1999. Environmental enrichment may alter the number of rats needed to achieve statistical significance. Scand . J . Lab . Anim . Sci . �6, 1��–1��.

European convention for the protection of animals during international transport (CETS 19�). <http://conventions. coe.int/treaty/en/Treaties/Html/193.htm>

European Science Foundation, Policy document on Use of animals in research . http://www.esf.org/publications/policy-briefings.html)

Euthanasia of experimental animals . EU-rapport om avlivning av försöksdjur . 199�. Stockholm: Centrala försöksdjursnämnden.Ewbank, Roger 198�. Is CO

� euthanasia humane? Nature �0�, �� sept., �68.

Fenton, Robert A. �00�. Urinary Concentrating Defect in Mice With Selective Deletion of Collecting-Duct Urea Transport-er Isoforms, UT-A1 and UT-A�. NDI Conference April 9–11, �00�. Presentation abstract. (The Nephrogenic Diabetes Insipidus Foundation, Eastsound, WA, USA)

Ferber, P.C. m.fl. 1999. The generation of monoclonal antibodies in mice: influence of adjuvants on the immune response, fusion efficiency and distress. Lab . Anim . ��, ��–��0.

Festing, Michael F.W. 199�. The scope for improving the design of laboratory animal experiments. Lab . Anim . �6, ��6–�67.Festing, Michael F.W. �00�. Good experimental design and statistics can save animals, but how can it be promoted? ATLA

��, Suppl. 1, 1��–1��. Field, Karl J. m.fl., 199�. Anaesthetic effects of chloral hydrate, pentobarbitone and urethane in adult male rats Lab . Anim .

�7, ��8–�69.Fitzgerald, M., och E. Jennings 1999. The postnatal development of spinal sensory processing. Proc . Natl . Acad . Sci . U .S .A .

96 (July), 7719–77��.Flecknell, Paul 198�. The relief of pain in laboratory animals. Lab . Anim . 18, 1�7–160.Flecknell, Paul 1991. Prevention and relief of pain and distress. I Animals in Biomedical Science (red. C.F.M. Hendriksen och

H.B.W. M. Koëter). Amsterdam: Elsevier Science Publishers.Flecknell, Paul �001. General surgery and neurosurgery in perinatal animals. [Otryckt seminarieinledning.]Flecknell, Paul �009. Laboratory Animal Anaesthesia. �:e uppl. London: Academic Press.Flecknell, Paul och J.H. Liles 1991. The effects of surgical procedures, halothane anaesthesia and nalbuphine on locomotor

activity and food and water consumption in rats. Lab . Anim . ��, �0–60.Flecknell, Paul, m.fl. 1990. The use of lignocaine-prilocaine local anaesthetic cream for pain-free venepuncture in laboratory

animals. Lab . Anim . ��, 1��–1�6.Flecknell, Paul, m.fl. 1991. Post-operative analgesia following thoracotomy in the dog: an evaluation of the effects of bupo-

vacaine intercostal nerve block and nalbuphine on respiratory function. Lab . Anim . ��, �19–��.Flecknell, Paul, m.fl. 1996. Induction of anaesthesia with halothane and isoflurane in the rabbit: a comparison of the use of a

face-mask or an anaesthetic chamber. Lab . Anim . �0, 67–7�.Flecknell, Paul A. m.fl. 1999. Comparison of the effects of oral or subcutaneous carprofen or ketoprofen in rats undergoing

laparotomy. Vet . Rec . 1��, 16 jan., 6�–67.Fluttert, Marc, Sergiu Dalm och Melly S. Oitzl �000. A refined method for sequential blood sampling by tail incision in

rats. Lab . Anim . ��, �7�–�78.Foltz, Charmaine J. 1999. Guidelines for assessing the health and condition of mice. Lab . Anim . �8(�), �8–��.Forsman, Birgitta �00�. Vetenskap och moral. Nora: Nya Doxa.Försöksdjursanestesi – rekommendationer från SVS försöksdjurssektion . �009. Supplement �1, Svensk Veterinärtidning �7(�).Fowler, J. S.L. m.fl. 1980. Comparison between ether and carbon dioxide anaesthesia for removal of small blood samples

from rats. Lab . Anim . 1�, �7�–�78.Freed, David L.J. 198�. CO

� euthanasia. Nature �0�, 11 aug., �8�.

Fyke, Harry �008. Category definitions are limited. Lab Animal �7(�), 106–07.Färlin, Maria, och Vera Baumans �00�. Environmental enrichment for mice, a hammock in the cage. Scand . J . Lab . Anim .

Sci . �0(1), ��–�6.Gades, Naomi M., m.fl. �000. The magnitude and duration of the analgesic effect of morphine, butorphanol, and buprenor-

phine in rats and mice. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci. �9(�), 8–1�.Gaertner, Diane J., Kenneth R. Boschert och Trenton R. Schoeb 1987. Muscle necrosis in Syrian hamsters resulting from

intramuscular injections of ketamine and xylazine. Lab . Anim . Sci . �7(1), 80–8�.

Referenser

�0�

Galef, B. G. och E. E. Whiskin, �001. Interaction of social and individual learning in food preferences of Norway rats. Animal behaviour 6�(1), �1–�6.

Gil, M. C. m.fl. 1999. Influence of age on stress responses to metabolic cage housing in rats. Cell . Mol . Neurobiol . 19(�), Oct., 6��–6��.

Gillingham, Melanie B., m.fl. �001. A comparison of two opioid analgesics for relief of visceral pain induced by intestinal resection in rats. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(1), jan., �1–�6.

Golde, William T., Peter Gollobin och Luis L. Rodriguez �00�. A rapid, simple, and humane method for submandibular bleeding of mice using a lancet. Lab Animal ��(9), �9–��.

A Good Practice Guide to the administration of substances and removal of blood, including routes and volumes, �001. J . Appl . Toxicol . �1, 1�–��.

Gopalan, Chaya, m.fl. �00�. Tribromoethanol–medetomidine combination provides a safe and reversible anesthetic effect in Sprague-Dawley rats. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . ��(1), jan., 7–10.

Gotoh, Hideo, Yukiko Matsumoto och Kenkichi Imamura �00�. General anesthesia of infant mice by isoflurane inhalation for medium-duration surgery. Exp . Anim . ��(1), 6�–6�.

Granowski, Julia �006. Submandibular blood collection using a lancet or hypodermic needle on mice. Technican Lunch & Learn, 2006 National AALAS Meeting . <www.aalas.org/doc/L&L%202006%20-%20Lancet%20Technique%20-%20Granowski.doc>

Guidance on the transport of laboratory animals. �00�. Lab . Anim . �9(1), 1–�9. (Även <http://la.rsmjournals.com/cgi/con-tent/short/39/1/1>)

Guidelines for the care and use of animals in neuroscience and behavioral research . �00�. Committee on Guidelines for the use of animals inneuroscience and behavioral research. National research council. Washington, D.C.: The National Acad-emies Press. (Även <grants.nih.gov/grants/olaw/National_Academies_Guidelines_for_Use_and_Care.pdf>)

Guidelines for the welfare of animals in experimental neoplasia . (ACEC:�8) Animal Care and Ethics Committee, The Univer-sity of Newcastle, nov. 1998.

Guidelines on: antibody production . �00�. Canadian Council on Animal Care. Guidance on the transport of laboratory animals. Report of the Transport Working Group established by the Laboratory

Animal Science Association (LASA). Lab . Anim. �9, 1–�9.Guidelines for specification of animals and husbandry methods when reporting the results of animal experiments. [Av]

Working committee for the biological characterization of laboratory animals/GV-SOLAS. Lab . Anim . 19, 106–108. Gärtner, K. m.fl. 1980. Stress response of rats to handling and experimental procedures. Lab . Anim . 1�, �67–�7�.Hagelin, Joakim, m.fl. �00�. The refining influence of ethics committees on animal experimentation in Sweden. Lab . Anim .

�7, 10–18.Hampshire, V.A., m.fl. �001. Retrospective comparison of rat recovery weights using inhalation and injectable anaesthetics,

nutritional and fluid supplementation for right unilateral neurosurgical lesioning. Lab . Anim. ��, ��–��9. Handbook of Laboratory Animal Science . Vol 1. Red. Per Svendsen och Jann Hau. Boca Raton: CRC press 199�.Hansen, Axel Kornerup, m.fl. 1999. The need to refine the notion of reduction. Humane endpoints in animal experiments for

biomedical research . Proceedings of the International Conference, 22–25 November 1998, Zeist, The Netherlands . London: The Royal Society of Medicine Press. S. 1�9–1��.

Harmonization of Laboratory Animal Husbandry . Proceeding of the sixth FELASA symposium 19–21 June 1996, Basel, Switzer-land . London: The Royal Society of Medicine Press, 1997.

Harris, Linda D., m.fl. �001. Evaluation of objects and food for environmental enrichment of NZW rabbits. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(1), �7–�0.

Harris, Ruth B.S., m.fl. �00�. Increased glucocortoid response to a novel stress in rats that have been restrained. Physiol . Behav . 81, ��7–�68.

Hau, Jann, och Coenraad F. Hendriksen �00�. Refinement of polyclonal antibody production by combining oral immuniza-tion of chickens with harvest of antibodies from egg yolk. ILAR Journal �6(�), �9�–�99.

Hawkins, P., m.fl. �006. Newcastle consensus meeting on carbon dioxide euthanasia of laboratory animals �7 and �8 Febru-ary �006. University of Newcastle upon Tyne, UK. Anim . Tech . Welf . Dec. �006, 1��–1��. Även <http://www.nc3rs.org.uk/downloaddoc.asp?id=416&page=292&skin=0>

Hayes, J.H. och Paul A. Flecknell, 1999. A comparison of pre- and post-surgical administration of bupivacaine or buprenor-phine following laporatomy in the rat. Lab . Anim . ��, 16–��.

Hayes, Kathryn E., m.fl. �000. An evaluation of analgesic regimens for abdominal surgery in mice. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �9(6), 18–��.

Hedenqvist, Patricia, J. V. Roughan och P. Flecknell �000a. Effects of repeated anaesthesia with ketamine/medetomidine and of pre-anaesthetic administration of buprenorphine in rats. Lab . Anim . ��, �07–�11.

Hedenqvist, Patricia, J. V. Roughan och P. Flecknell �000b. Sufentanil and medetomidine anaesthesia in the rat and its reversal with atipamezole and buthorpanol. Lab . Anim . ��, ��–�1.

Referenser

�0�

Hedenqvist m.fl. �001. Induction of anaesthesia with desflurane and isoflurane in the rabbit. Lab . Anim . ��, 17�–179. Heiderstadt, K.M. m.fl. �000. The effect of chronic food and water restriction on open-field behaviour and serum corticos-

terone levels in rats. Lab . Anim . ��, �0–�8.Held, S.D.E., R.J. Turner och R.J. Wootton 199�. Effects of environment enrichment on the behaviour of group-housed

New Zealand White and Dutch x Californian laboratory rabbits. Welfare and science . Proceeding of the fifth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associatons, 8–11 June 1993, Brighton, UK . London: Royal Society of Medicine Press, ��8–�60.

Hem, Annelise, m.fl. 1998. Saphenous vein puncture for blood sampling of the mouse, rat, hamster, gerbil, guineapig, ferret and mink. Lab . Anim . ��, �6�–�68. (Även på http://www.lal.org.uk/pdffiles/LAB1607.PDF)

Hendriksen, Coenraad F.M, m.fl. 1999. The evaluation of humane endpoints in pertussis vaccine potency testing. Humane endpoints in animal experiments for biomedical research . Proceedings of the International Conference, 22–25 November 1998, Zeist, The Netherlands . London: The Royal Society of Medicine Press. S. 106–11�.

Herck, Henricus van, m.fl. 1991. Endocrine stress response in rats subjected to singular orbital puncture while under di-ethyl-ether anaesthesia. Lab . Anim . ��, ��–��9.

Herck, Henricus van, V. Baumans, G.F.R. Stafleu och A.C. Beynen, 199�a. A questionnaire-based inventory of the orbital puncture method in the Netherlands. Scand . J . Lab . Animal Sci 19, 189–19�.

Herck, Henricus van, m.fl. 199�b. Histological changes in the orbital region of rats after orbital puncture. Lab . Anim . �6, ��–�8.

Herck, Henricus van, m.fl. 1997. Orbital bleeding in rats while under diethylether anaestesia does not influence telemetri-cally determined heart rate, body temperature, locomotor and eating activity when compared with anaesthesia alone. Lab . Anim . �1, �71–�78.

Herck, Henricus van, m.fl. 1998. Orbital sinus sampling in rats as performed by different animal technicians: the influence of technique and expertise. Lab . Anim . ��, �77–�86.

Herck, Henricus van 1999. Orbital puncture: a non-terminal blood sampling technique in rats. (Diss.) Utrecht 1999.Herck, Henricus van �000. Orbital sinus blood sampling in rats: effects upon selected behavioural variables. Lab . Anim . ��,

�000, 10–19.Hewett, Terry A., m.fl. 199�. A comparison of euthanasia methods in rats, using carbon dioxide in prefilled and fixed flow

rate filled chambers. Lab . Anim . Sci . ��(6), �79–�8�.Hirsjärvi, Paula 199�. Effects of cage height and environment enrichment on rats’ behaviour. Welfare and science . Proceeding

of the fifth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associatons, 8–11 June 1993, Brighton, UK . London: Royal Society of Medicine Press, ��–��.

Hirsjärvi, Paula, och Teuvo Väliaho 199�. Effects of gentling on open-field behaviour of Wistar rats in fear-evoking test situ-ation Lab . Anim . �9, �80–�8�.

Hobbs, B. Ann m.fl. 1997. Evaluation of objects for environmental enrichmernt of mice. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �6(�), 69–71.

Holton, L.L. m.fl. 1998. Comparison of three methods used for assessment of pain in dogs. J . Am . Vet . Med . Assoc . �1�(1), 61–66.

Holtz, Wolfgang, och Peter Bollen 1999. Pigs and minipigs. The UFAW handbook of the care and management of laboratory animals . Red. Trevor Poole. 7.uppl. Vol. 1. Oxford: Blackwell Science.

Howard, Bryan R, 1997. Enrichment strategies. Harmonization of Laboratory Animal Husbandry . Proceedings of the Sixth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associations 1996, s . 1–�.

Humane endpoints in animal experiments for biomedical research . Proceedings of the International Conference, 22–25 November 1998, Zeist, The Netherlands . London: The Royal Society of Medicine Press. (Även på http://www.lal.org.uk/end-points1.html)

Huntingford F.A., C. Adams, V.A. Braithwaite m.fl. �006. Current issues in fish welfare. J . Fish Biol . 68, ��–�7�.Hurst, J.L., C.J. Barnard, C.M. Nevison och C.D. West, 1997. Housing and welfare in laboratory rats: welfare implications

of isolation and social contacts among caged males. Animal Welfare 6, ��9–��7.Hurst, Jane L., och Rebecca S. West �010. Taming anxiety in laboratory mice. Nat . Methods 7(10), 8��–8�6, plus komplet-

terande material (filmer m.m.) på http://www.nature.com/naturemethods.Irwin, Michael H., R. Jeffrey Moffatt och Carl A. Pinkert 1996. Identification of transgenic mice by PCR analysis of saliva.

Nat . Biotechnol . 1�, 11�6–11�8.Iwarsson, Krister, Lennart Lindberg och Tage Waller 199�. Common non-surgical techniques and procedures. Handbook of

laboratory animal science . Vol 1 (Red. Per Svendsen och Jann Hau), s. ��9–�7�. Boca Raton: CRS Press.Jablonski, P., B. O. Howden och K. Baxter �001. Influence of buprenorphine analgesia on post-operative recovery in two

strains of rats. Lab . Anim . ��, �1�–��.Jablonski, P., och B.O. Howden �00�. Oral buprenorphine and aspirin analgesia in rats undergoing liver transplantation.

Lab . Anim . �6, 1��–1��.

Referenser

�0�

Jacobs, H. m.fl. 199�. Zebra finch behaviour and effect of modest enrichment of standard cages. Animal welfare �, �–9.Jacobson, Christina �000. Adverse effects on growth rates in rats caused by buprenorphine administration . Lab . Anim ��,

�0�–�06Jansen van’t Land, C., och Conrad F.M. Hendriksen 199�. Change in locomotor activity pattern in mice: a model for recog-

nition of distress? Lab . Anim . �9, �86–�9�.Jeffrey, P. m.fl., 1987. Does ther rat have an empty stomach after an overnight fast? Lab . Anim . �1, ��0–��.Jegstrup, I.M., J.L. Ottesen och M. Ritskes-Hoitinga, Behaviour and welfare benefits from enriching rat cages. (Abstract.)

8th FELASA Symposium 2002, �00–�01.Jensen, Per 1996, Stress i djurvärlden . Stockholm: LT.Jevtovic-Todorovic, Vesna, m.fl. �00�. Early exposure to common anesthetic agents causes widespread neurodegeneration in

the developing rat brain and persistent learning deficits. J . Neurosci . ��(�), 876–88�.Johannes, Sigrid m.fl. 1999. Use of clinical signs in efficacy testing of erysipelas vaccines. Humane endpoints in animal experi-

ments for biomedical research . Proceedings of the International Conference, 22–25 November 1998, Zeist, The Netherlands . London: The Royal Society of Medicine Press. S. 10�–10�.

Johannes, Sigrid m.fl. �00�. Humane endpoints in the efficacy testing of swine erysipelas vaccines. Altex �0(1), 11–1�.Johansen, R., J. R. Needham, D. J. Colquhoun, T.T. Poppe och A.J. Smith �006. Guidelines for health and welfare monitor-

ing of fish used in research. Lab . Anim . �0, ��–��0.Johnston, Barbara A., Harvey Eisen, och Donna Fry, 1991. An evaluation of several adjuvant emulsion regimens for the

production of polyclonal antisera in rabbits. Lab . Anim . Sci . �1(1), 1�–�1.Jones, Peter A., och John W. Hynd, 1981. Continuous long-term intravenous infusion in the unrestrained rat – a novel

technique. Lab . Anim . 1�, �8–��.Jukes, Nick, och Mihnea Chiuia �00�. From guinea pig to computer mouse . Alternative methods for a progressive, humane edu-

cation . � uppl. Leicester: International Network for Humane Education (InterNICHE).Kalippke, Katy, m.fl. �009. DNA analysis from stool samples: a fast and reliable method avoiding invasive sampling methods

i mouse models of bleeding disorders. Lab . Anim . ��, �90–�9�.Kamala, T. �007. Hock imminization: A humane alternative to mouse footpad injections. J . Immunol . Methods ��8(1–�),

�0�–�1�.Kesel, M. Lynne 1990. Handling, restraint, and common sampling and administration techniques in laboratory species. I

Bernard E. Rollin (red.), The experimental animal in biomedical research . Vol . 1. Boca Raton: CRS Press.King-Herbert, Angela P. m.fl. 1997. Effects of immobilization restraint on Syrian golden hamsters. Lab . Anim . Sci . �7(�),

�6�–�66.Kirsch, Jodi H, m.fl. �00�. Pain evaluation and response to buprenorfin in rats subjected to sham middle cerebral artery oc-

clusion. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �1(6), 9–1�.Kobæk-Larsen, Morten, m.fl. �00�. Laparoscopy of rats with experimental liver metastases: a method to assess new humane

endpoints. Lab . Anim . �8, 16�–168.Koolhaas, Jaap 1999. The laboratory rat. The UFAW handbook of the care and management of laboratory animals . Red. Trevor

Poole. 7.uppl. Vol. 1. Oxford: Blackwell Science.Koopman, J.P. m.fl. 198�. Tail lesions in C�H/He mice Lab . Anim . 18, 106–109.Kort, W.J. m.fl., 1998. A microchip implant system as a method to determine body temperature of terminally ill rats and

mice. Lab . Anim . ��, �60–�69.Kramer, Klaas, m.fl. �000. Telemetric monitoring of blood pressure in freely moving mice: a preliminary study. Lab . Anim

��, �7�–�80.Kramer, Klaas, m.fl. �001. The use of radiotelemetry in small laboratory animals: recent advances. Contemp . Top . Lab . Anim .

Sci. �0(1), 8–16.Kuhnen, G. 1998. Reduction of fever by housing in small cages. Lab . Anim . ��, ��–��.Kuijpers, Marga H.M., och Henk C. Walvoort 1991. Discomfort and distress in rodents during chronic studies. I: C.F.M.

Hendriksen och H.B.W.M. Koëter (red.), Animals in biomedical research . Replacement, reduction and refinement: present possibilities and future prospects, s. ��7–�6�. Amsterdam: Elsevier.

Kunstyr, Beobachtung des sog. ‘Rattenkönigs’ bei weiblichen Balb/cA Mäusen. Herdenpsychose undaggressives Verhalten als wahrscheinliche Ursache der Schwanzverschlingung. Zeitschrift für Versuchstierkunde 19, 1977, 9�–96. (Ref i Koopman m.fl. 198� s. 109.)

Kupers, Ron C. m.fl. 199�. A time course analysis of the changes in spontaneous and evoked bahaviour in a rat model of neuropathic pain. Pain �0(1), 101–111.

Laboratory birds: refinements in husbandry and procedures. Fifth report of BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW Joint Work-ing Group on Refinement. Lab . Anim . ��(�), Supplement. Även på www.lal.org.uk/pdffiles/birds.pdf

Laboureyras, Emilie, m.fl. �009. Long-term pain vulnerability after surgery in rats: prevention by Nefopam, an analgesic with antihyperalgesic properties. Anesth . Analg . 109(�), 6��–�1.

Referenser

�0�

Landel, Carlisle P. �00�. Archiving mouse strains by cryopreservation. Lab Animal Europe �(�), �8–�7.Langford, Dale J., m.fl. �010. Coding of facial expressions of pain in the laboratory mouse. Nat . Methods 7, ��7–��9. Larsson, Anna 1999. Berikning av burmiljö. Effekter på fysiologi och beteende hos laboratoriemöss. (Examensarbete, Insti-

tutionen för mdjurfysiologi. SLU Rapport nr ��.)Larsson, Björn A., m.fl. �00�. Svenska riktlinjer för prevention och behandling av smärta hos nyfödda. Läkartidningen

99(17), 19�6–19�9.Lawlor, Monica 1987. The effect of caging factors on the growth and well-being of laboratory rats . Egham, Surrey: Psychology

Department, Royal Holloway and Bedford New College, University of London. (Otryckt rapport till UFAW Council.) Lawson, David M., m.fl. �001. Recovery from carotid artery catheterization performed under varios anesthetics in male,

Sprague-Dawley rats. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(�), 18–��.Leach M.C., Bowell V.A., Allan T.F., and Morton D.B, �00� Degrees of aversion shown by rats and mice to different con-

centrations of inhalational anaesthetics. Vet . Rec . 1�0, 808–81�.Leach, Matthew C, och David B. Morton �00�. How humane is induction with common agents of anaesthesia and eutha-

nasia in laboratory rodents? ANZCCART News 17(�), 1–�Leach M.C. m.fl. �00� Measurement of aversion to determine humane methods of euthanasia. Animal Welfare 1�, S77-86Le Maho, Y. m.fl. 199�. Stress in birds due to routine handling and a technique to avoid it. Am . J . Physiol . Reg . Integr . Comp .

Physiol . ��(�), R77�–R781.Leenaars, P. P. A.M. m.fl. 1998. Assessment of side effects induced by injection of different adjuvant/antigen combinations

in rabbits and mice. Lab . Anim . ��, �87–�06.Leenaars, P. P. A.M. 1997. Adjuvants in laboratory animals. Evaluation of immunostimulating properties and side effects of

Freund’s complete adjuvant and alternative adjuvants in immunization procedures. (Diss., Erasmus Universiteit Rotter-dam.)

Lesser, Susanne �00�. Die tierschutzrechtliche Bewertung der Wasserdeprivation bei Labortieren während wissenschaftlicher Untersuchungen auf der Grundlage bisheriger physiologischer und ethnologischer Erkentnisse. (Diss., Tierärztlische Hochschule Hannover.)

Levine, Barry S. 1999. Relationship between dosing vehicles, dose volume, and stress. (Stencil.) Report Febr. �, 1999. Toxi-cology Research Laboratory, Univ. of Chicago, Dpt. of Pharmacology, Chicago, IL.

Levine, Seymor, och Arthur Saltzman �000. Feeding sugar overnight maintains metabolic homeostasis in rats and is prefer-able to overnight starvation. Lab . Anim ��, �01–�06.

Lewis, R.E., m.fl. 1966. Error of intraperitoneal injections in rats. Lab . Anim . Care 16(6), �0�–09.Lieggi, Christine G., m.fl. �00�. Efficacy and safety of stored and newly prepared tribromoethanol in ICR mice. Contemp .

Top . Lab . Anim . Sci . ��(1), jan., 17–�1.Liles, J.H., och Paul Flecknell, 199�a. The effects of buprenorphine, nalbuphine and butorphanol alone or following halo-

thane anaesthesia on food and water consumption and locomotor movements in rats. Lab . Anim . �6, 180–189.Liles, J.H., och Paul Flecknell, 199�b. The use of non-steroidal anti-inflammatory drugs for the relief of pain in laboratory

rodents and rabbits. Lab . Anim . �6, ��1–��.Ljungman, Gustaf �00�. Introduktion. Barn och smärta . State of the art . Stockholm: Socialstyrelsen.Lloyd, M.H., och S.E. Wolfensohn 1999. Practical use of distress scoring system in the application of humane endpoints.

Humane endpoints in animal experiments for biomedical research . Proceedings of the International Conference, 22–25 No-vember 1998, Zeist, The Netherlands . London: The Royal Society of Medicine Press. S. �8–��.

Loeffler, K. 199�. Schmerz und Schmerzbewertung beim Tier. Tierärzt . Umschau �9, �6�–�6�.Loew, Franklin M. 1996. Painless PCR. Nat . Biotechnol . 1�, 109�.Loo, Pascalle L.P. van �00�. Coping with aggression in group-housed male mice. Animal technology and welfare, aug., 8�–86.Loo, Pascalle L.P. van, och Vera Baumans �00�. The importance of learning young: the use of nesting material in laboratory

rats. Lab . Anim . �8, 17–��.Loo, Pascalle L.P. van m.fl 1997. Analgesics in mice used in cancer research: reduction of discomfort? Lab . Anim . �1, �18–

��.Loo, Pascalle L.P. van m.fl. �00�. Male management: coping with aggression problems in male laboratory mice. Lab . anim .

�7, �00–�1�.Loom.fl. 1997. Analgesics in mice used in cancer research: reduction or discomfort? Lab . Anim . �1, �18–��.Loveridge, G.G., L.J. Horrocks och A.J. Hawthorne, 199�. Environmentally enriched housing for cats when housed singly.

Animal welfare �, 1��–1�1.Mahl, A. m.fl. �000. Comparison of clinical pathology parameters with two different blood sampling techniques in rats

– retrobulbar plexus versus sublingual vein. Lab . Anim . ��(�), �000, ��1–�61.Mann, M.D., D.A. Crouse och E.D. Prentice 1991. Appropriate animal numbers in biomedical research in light of animal

welfare considerations. Lab . Anim Sci . �1(1), 6–1�.Manser, C.E. m.fl., 199�. An investigation into the effects of solid or grid cage flooring on the welfare of laboratory rats.

Lab . Anim . �9, ��1–��.

Referenser

�06

Manser, C.E. m.fl., 1996. The use of a novel operant test to determine the strength of preference for flooring in laboratory rats. Lab . Anim . �0, 1–6.

Manser, C.E. m.fl. 1998a. Investigations into the preferences of laboratory rats for nest-boxes and nesting materials. Lab . Anim . ��, ��–��.

Manser, C.E. m.fl., 1998b. Operant studies to determine the strength of preference in laboratory rats for nest-boxes and nesting materials. Lab . Anim . ��, �6–�1.

Marini, Robert P. m.fl. 199�. Ketamine/xylazine/butorphanol: a new anesthetic combination for rabbits. Lab . Anim . Sci . ��(1), �7–6�.

Marx, U., M.J. Embleton, R.Fischer, F. P. Gruber, U.Hansson m.fl. 1997. Monoclonal antibody production. The report and recommendations of ECVAM workshop ��. ATLA ��, 1�1–1�7. <http://www.nal.usda.gov/awic/pubs/antibody/ec-vam.htm>

Matta, José A., m.fl. �008. General anesthetics activate a nociceptive ion channel to enhance pain and inflammation. PNAS 10�(��), 878�–89.

McGinnis, Laura �00�. New lancet offers painless bleeding technique. U .S . Department of Agriculture . Agricultural Research Service news release . Sept. �1. (Även på http://ars.usda.gov/is/pr/2005/050921.htm)

McNeish, John D., William J. Scott Jr och S. Steven Potter 1988. Legless, a novel mutation found in PHT1-1 transgenic mice. Science ��1, 1� aug., 8�7–�9.

Mean, Jane �00�. Mice on the move! Animal technology and welfare, aug., 8�.Med andra metoder – om alternativ till djurförsök. 1996. Stockholm: Stiftelsen Forskning utan djurförsökMelzako, Ronald, och Patrick D. Wall 196�. Pain mechanisms: a new theory. Science 1�0 (�699), 19 nov., 971–979.Mering, S., m.fl. �001. Estimates of appropriate number of rats: interaction with housing environment. Lab . Anim . ��,

80–90. Meyer, Robert E., och Richard E. Fish �00�. A review of tribromoethanol anesthesia for production of genetically engi-

neered mice and rats. Lab Animal Europe �(10), december, �8–�6.Meyer-Eilers, Stephan �000. Vergleichende histologische Untersuchung nach wiederholter Blutentnahme aus dem retroorbitalen

Venenplexus oder aus dem jugularen Venenwinkel bei Mäusen und Ratten . (Diss.) München. Meyerson, Bengt �001. Forsknings- och djurskyddsmässiga konsekvenser av vävnadsprovtagning/identitetsmärknng genom

tåklippning av smågnagare. Rapport från Centrala försöksdjursnämnden. (CFN:s skriftserie �1.) Stockholm.Mikeska, J.A. och W.A. Klemm 197�. EEG evaluation of humaneness of asphyxia and decapitation euthanasia of the labora-

tory rat. Lab . Anim . Sci. ��(�), 17�–179.Miner, Norman A., m.fl. 1969. Intraperitoneal injection of mice. Appl . Microbiol . 17(�), ��0–�1.Moore, C.J., och T.B. Mepham 199�. Transgenesis and human welfare. ATLA ��(�), �80–�97.Morin, P.A. m.fl. �001. Quantitative polymerase chain reaction analysis of DNA from noninvasive samples for accurate

microsatellite genotyping of wild chimpanzees (Pan troglodytes verus). Molecular ecology 10, 18��–18��.Morrell, J.M. 1997. Pair and group housing of rabbits for antisera production using an enriched cage system. Harmoniza-

tion of Laboratory Animal Husbandry . Proceedings of the Sixth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associations 1996,s . ��–�6. London: The Royal Society of Medicine Press.

Morton, David B., och P.H.M. Griffiths 198�. Guidelines on the recognition of pain, distress and discomfort in experimen-tal animals and an hypothesis for assessment. Vet . Rec . 116, ��1–��6.

Morton, David B., m.fl. �00�. Refinements in telemetry procedures. Seventh report of the BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW Joint Working Group on Refinement, Part A. Lab . Anim �7, �61–�99.

Morton, David B. m.fl. �00�. Husbandry refinements for rats, mice, dogs and non-human primates used in telemetry pro-cedures. Seventh report of the BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW Joint Working Group on Refinement, Part B. Lab . Anim �8, 1–10.

The Mouse Brain Library . A Human Brain Project/Neuroinformatics program funded by the NIDA, NIMH, and NIAAA. <http://www.mbl.org>

Multilateral consultation of parties to the European convention for the protection of vertebrate animals used for experimental and other scientific purposes (ETS 123). Resolution on the interpretation of certain provisions and terms of the Convention adopted by the Multicultural Consultation on 27 November 1992 . <http://www.coe.int/t/e/legal_affairs/legal_co-operation/bio-logical_safety,_use_of_animals/laboratory_animals/Res%20interpretation.asp>

Murphy, Stephanie J., m.fl. �001. The effect of brief halothane anesthesia during daily gavage on complications and body weight in rats. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(�), 9–1�.

Nahas, K. m.fl. �000. Effects of acute blood removal via the sublingual vein on haematological and clinical parameters in Sprague-Dawley rats. Lab . Anim . ��, �6�–�71.

Nahas, K. och J.-P. Provost �00�. Blood sampling in the rat: current practices and limitations. Comp . Clin . Path . 11, 1�–�7.Narsinghani, U, och Anand, K.J.S. �000. Developmental neurobiology of pain in nonatal rats. Lab . Anim . (US) �9(9),

�9–�9.

Referenser

�07

Nau, Roland, och Ortwin Schunck 199�. Cannulation of the lateral saphenous vein – a rapid method to gain access to the venous circulation in anaesthetized guineapigs. Lab . Anim . �7, ��–��.

Nelson, K., m.fl. �00�. Using animal preference to develop enriched caging for rats. Anim . Tech . Welf . �, 8�–88.Newcastle consensus meeting on carbon dioxide euthanasia of laboratory animals 27 and 29 February 2006. University of New-

castle upon Tyne, UK. <http://www.nc3rs.org.uk/downloaddoc.asp?id=416&page=292&skin=ø>Nicholson, Joanne �00�. Rat ultrasound and welfare assessment: preliminary results. Anim . Tech . Welf . �, 79–80.Nisser, Carl Wilhelm 199�. Djuren och lagen. Stockholm: Publica 199�. (Distr. Allmänna Förlaget.)Nordic-European Workshop on Ethical Evaluation of Animal Experiments. Workshop report on the Cost-Benefit Principle

in Hanasaari, Helsinki, Finland 7–9 November 100�. Scand . J . Lab . Anim . Sci ., �1, ��1–�67.North, David 1999. The guinea-pig. The UFAW handbook of the care and management of laboratory animals . Red. Trevor

Poole. 7.uppl. Vol. 1. Oxford: Blackwell Science.Nowak, Krzysztof W. m.fl. �00�. Effects of prolonged leptin infusion on rat pituitary-adrenocortical function. Int .j . of mo-

lecular medicine 9, 61–6�.O’Brien, Deirdre, m.fl. 199�. Comparison of stress induced in rats by four different anaesthetic regimens as recorded by

urinary concentrations of corticosterone and testosterone. Scand . J . Lab . Anim . Sci . �0(�), 11�–116.OECD Guidance document on the recognition, assessment, and use of clinical signs as humane endpoints for experimental animals

in safety evaluation . �000. (ENV/JM/MONO(�000)7). <http://www.olis.oecd.org/olis/2000doc.nsf/LinkTo/env-jm-mono(2000)7>

Omaye, S.T. m.fl. 1987. Simple method for bleeding the unanaesthetized rat by tail venipuncture. Lab . Anim . �1, ��–�6�.Otto, Glen, m.fl. 199�. Practical venipuncture techniques for the ferret. Lab . Anim . �7, �6–�9.Pain and distress in laboratory rodents and lagomorphs. Report of the Federation of European Animal Science Associations

(FELASA) Working Group on Pain and Distress accepted by the FELASA Board of Management November 199�. Lab . Anim . �8, 97–11�.

Pain management in animals. �000. London.Pain relief: a universal human right. �00�. Pain 11�, 1–� Park, Carol M., m.fl. 199�. Improved techniques for successful neonatal rat surgery. Lab . Anim . Sci . ��(�), �08–�1�.Paton, William D.M. 198�. Is CO

� euthanasia humane? Nature �0�, �� sept., �68.

Peeters, M.E. m.fl. 1988. Four methods for general anaesthesia in the rabbit: a comparative study Lab . Anim . ��, ��–�60.Penson, J.E., I.N. Rickets och C.A Chadwick �008. Refining humane end points in mouse irradiation studies. Anim . Tech .

Welf . 7(1), �9–�0.Pérez, C. m.fl. 1997. Individual housing influences certain biochemical parameters in the rat. Lab . Anim . �1, ��7–�61.Pfeil, R., 1988. Effects of repeated blood samplings on locomotor activity, evasion and wheel-running activity in mice. Lab .

Anim . ��, �6–�0.Piersma, F.E. m.fl. 1999. Interference of pain control employing poioids in in vivo immunological experiemants. Lab . Anim .

��, ��8–��.Piggott, Maxine P., och Andrea C. Taylor �00�. Remote collection of animal DNA and its applications in conservation man-

agement and understanding the population biology of rare and cryptic species. Wildlife research, �0, 1–1�.Pihl, Liselotte, och Jann Hau �00�. Faecal corticosterone and immunoglobulin A in young adult rats. Lab . Anim . �7, 166–

171.Plous, Scott L., och Harold Herzog �001. Reliability of protocol reviews for animal research. Science �9� (��0), �7 juli,

608–609.Poole, Trevor B. 199�. Welfare considerations with regard to transgenic animals. Animal welfare �, 81–8�.Poole, Trevor B. 1997. Happy animals make good science. Lab . Anim . �1, 116–1��.Popilskis, Sulli J. m.fl. 1991. Comparison of xylazine with tiletamine-zolazepam (Telazol) and xylazine-ketamine anesthesia

in rabbits. Lab . Anim . Sci . �1(1), 1991, �1–��.Puustinen, Katja �00�. Evaluation of the tail biopsy procedure on the behaviour and wellbeing of mice – a pilot study . Examen-

sarbete �00�:10, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten, SLU, Uppsala.Qiu, Chunyuan, m.fl. �001. Pre-emptive analgesic effect of general anesthesia, spinal anesthesia and peripheral nerve block

in neonatal rats. American society of anesthesiologists . Annual meeting abstracts A1�88.Quimby, Fred W., 199�. Twenty-five years of progress in laboratory animal science. Lab . Anim . �8, 1�8–171.Raj, A.B.M och N.G. Gregory 199�. Welfare implications of the gas stunning of pigs 1. Determination of aversion to the

initial inhalation of carbon dioxide or argon. Animal welfare �, �7�–�80.Raj, A.B.M och N.G. Gregory 1996. Welfare implications of the gas stunning of pigs �. Stress of induction of anaesthesia.

Animal welfare �, 71–78.

Raje, S.S., och K.L. Stewart �000. Group housing female guinea pigs. Lab . Anim . �9, �1–��. <http://www.awionline.

org/www.awionline.org/lab_animals/biblio/la29-8gp.html>Redgate, E.S, M. Deutch och S.S. Boogs 1991. Time of death of CNS tumour-bearing rats can be reliably predicted by body

Referenser

�08

weight-loss patterns. Lab . Anim . Sci . �1(�), �69–�7�.Refinement and reduction in production of genetically modified mice. Sixth report of BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW

joint working group on refinement. �00�. Lab . Anim . �7, suppl. 1, 1–�1. <http://la.rsmjournals.com/content/37/suppl_1/1.full.pdf>

Refinements in rabbit husbandry 199�. Second report of the AAWF/FRAME/RSPCA/UFAW joint working group on re-finement. Lab . Anim . �7(�), �01–��9. <http://la.rsmjournals.com/content/27/4/301.full.pdf>

Refining procedures for the administration of substances. Report of the BVAAWF/FRAME/RSPCA/UFAW joint working group on refinement. �001. Lab . Anim . ��, 1–�1. (Den femte i den serie workshops som organiserats av the British Veterinary Association Animal Welfare Foundation m.fl. organisationer.) <http://la.rsmjournals.com/content/35/1/1.full.pdf>

Refining rodent husbandry: the mouse. 1998. Lab . Anim . ��, ��–��9.Reinhardt, Viktor & Annie �00�. Comfortable quarters for laboratory animals. 9th ed. Washington, DC: Animal Welfare

Institute. <http://www.awionline.org/www.awionline.org/pubs/cq02/cqindex.html> Removal of blood from laboratory mammals and birds. First report of the BVA/FRAME/ RSPCA/UFAW joint working

group on refinement. 199�. Lab . Anim . �7, 1–��. <http://la.rsmjournals.com/content/27/1/1.full.pdf>Ren, Shuxun, m.fl. �001. A simplified method to prepare PCR template DNA for screening of transgenic and knockout

mice. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(�), �7–�0.Richardson, Hugh �000. The European Commission’s work in relation to the replacement, reduction and refinement of

animal experimentation. I: M. Balls, A.-M. van Zeller och M.E. Halder, red., Progress in the reduction, refinement and re-placement of animal experimentation . Proceedings of the 3rd World Congress on Alternatives and Animal Use inte Life Sciences 1999 . (Developments in animal and veterinary sciences. �1.) Vol. 1, s. �–�. Amsterdam: Elsevier.

Richerson, Joan �008. The rodent species is immaterial. Lab Animal �7(�), 10�–06.Rochlitz, I. �000. Recommendations for the housing and care of domestic cats in laboratories. Lab . Anim . ��, 1–9.Rodents 1996. Committee on rodents, Institute of Laboratory animal resources, Commission on life sciences, National re-

search council. (Laboratory animal management series.) National academy press: Washington, D.C.Rogers, Tiffani D., m.fl. �00�. Chronic restraint via tail immobilization of mice: effects on corticosterone levels and other

physiologic indices of stress. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �1(1), �6–�0.Roughan, Johnny �00�. Behavioural assessment of post-operative pain in laboratory rats. (Assessing rodent wellbeing: report

of the �001 RSPCA/UFAW rodent welfare group meeting.) Anim . Tech . Welf . 1(1), �–�.Roughan, John och Paul Flecknell �001. Behavioural effects of laparotomy and analgesic effects of ketoprofen and carprofen

in rats. Pain 90, 6�–7�.Roughan, John och Paul Flecknell �00�. Buprenorphine: a reapprisal of its antinociceptive effects and therapeutic use in

alleviating post-operative pain in animals. Lab . Anim . �6, ��–��.Roughan, John och Paul Flecknell �00�. Pain assessment and control in laboratory animals. Lab . Anim . �7, 17�.Roughan, John och Paul Flecknell �00�. Behaviour-based assessment of the duration of laparotomy-induced abdominal pain

and the analgesic effects of carprofen and buprenorphine in rats. Behav . Pharmacol . 1�, �61–7�.Roughan, John, Paul Flecknell och Barry R. Davies �00�. Behavioural assessment of the effects of tumour growth in rats and

the influence of the analgesics carprofen and meloxicam. Lab . Anim . �8, �86–�96.Rowan, Andrew N., m.fl. 1998. Animal welfare perspectives on pain and distress management in research and testing. Pain

Management and Humane Endpoints. A workshop of The John Hopkins Center for Alternatives to Animal Testing, Na-tional Institutes of Health Office for Protection from Research Risks, The National Institutes of Health Office for Animal Care and Use, and The National Academy of Sciences Institute for Laboratory Animal Research . November 2–3, 1998 .

Royo, Felix, Karin Lyberg, Klas S.P. Abelson, Hans-Erik Carlsson och Jann Hau �00�. Effect of repeated confined single housing of young pigs on faecal excretion of cortisol and IgA. Scand . J . Lab . Anim . Sci . ��(1), ��–�7.

Ruiven, R. van, m.fl. 1996. Adaption period of laboratory animals after transport: a review. Scand . J . Lab . Anim . Sci . ��(�), 18�–90.

Russell, William M.S. �000. Forty years on. I: M. Balls, A.-M. van Zeller och M.E. Halder, red., Progress in the reduction, refinement and replacement of animal experimentation . Proceedings of the 3rd World Congress on Alternatives and Animal Use inte Life Sciences 1999 . (Developments in animal and veterinary sciences. �1.) Vol. 1, s. 7–1�. Amsterdam: Elsevier.

Russell, William M.S. och Rex L. Burch, The principles of humane experimental technique . [19�9] Special edition. Potters Bar: Universities Federation for Animal Welfare 199�.

Saibaba, P. m.fl., 1996. Behaviour of rats in their home cages: daytime variations and effects of routine husbandry procedures analysed by time sampling techniques. Lab . Anim . �0, 1�–�1.

Sales, G.D. m.fl., 1988. Environmental ultrasound in laboratories and animal houses: a possible cause for concern in the welfare and use of laboratory animals. Lab . Anim . ��, �69–�7�.

Sales, G.D. m.fl. 1999. Sources of sound in the laboratory animal environment: a survey of the sounds produced by proce-dures and equipment. Animal Welfare 8, 97–11�.

Sales, Jill �00�. Ultrasound in rats: a means of assessing pain and stress? Anim . Tech . Welf . 1(1), 7.

Referenser

�09

Sammartini, U., m.fl. 1997. Longevity, body weight and food consumption in CD-1 mice fed ad libitum . Harmonization of Laboratory Animal Husbandry . Proceedings of the Sixth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associations 1996, s. 10�–10�. London: The Royal Society of Medicine Press.

Sanders, P.D. och M.W. Smith 199�. A critical examination of the use of single-sex groups of animals in scientific proce-dures. Welfare and science . Proceeding of the fifth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Asso-ciatons, 8–11 June 1993, Brighton, UK . London: Royal Society of Medicine Press, �00–�0�.

Schaefer, Dagmar C., m.fl. �010. Analysis of physiological and behavioural parameters in mice after toe-clipping as new-borns. Lab . Anim . ��(1), 7–1�.

Scharmann, Wolfgang 199�. Housing of mice in an enriched environment. Welfare and science . Proceeding of the fifth sympo-sium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associatons, 8–11 June 1993, Brighton, UK . London: Royal Society of Medicine Press, ��–��7.

Schlede, Eva, Ingrid Gerner och Wolfgang Diener �000. The use of humane endpoints in acute oral toxicity testing. I: M. Balls, A.-M. van Zeller och M.E. Halder, red., Progress in the reduction, refinement and replacement of animal experimenta-tion . Proceedings of the 3rd World Congress on Alternatives and Animal Use inte Life Sciences 1999 . (Developments in ani-mal and veterinary sciences. �1.) Vol. �, s. 907–91�. Amsterdam: Elsevier.

Schleif, Oliver �001. Ein Beitrag zur Tiergerechten Haltung der Ratte anhand der Literatur . (Diss., Tierärztlische Hochschule Hannover.)

Schlingmann, F., m.fl. 1997. Food deprivation: how long and how? Harmonization of Laboratory Animal Husbandry . Proceed-ings of the Sixth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associations 1996, s. 89–9�. London: The Royal Society of Medicine Press.

Schmitteckert, Eva Maria, Christa-Maria Prokop, Hans J. Hedrich, 1999. DNA detection in hair of transgenic mice – a simple technique minimizing the distress on the animals. Lab . Anim . ��, �8�–�89.

Scott, L., och R.N. Hollands 199�. Monitoring home cage activity in rats over �� hours. Welfare and science. Proceeding of the fifth symposium of the Federation of European Laboratory Animal Science Associatons, 8–11 June 199�, Brighton, UK. London: Royal Society of Medicine Press, �6�–�66.

Seamer, John, 199�. Twenty years on – changes in laboratory animal science. Lab . Anim . �8, �07–�1�.Sherwin, C.M. 1996a. Preferences of individually housed TO strain laborataory mice for loose substrate or tubes for sleep-

ing. Lab . Anim . �0, ��–��1.Sherwin, C.M. 1996b. Preferences of laboratory mice for characteristics of soiling sites. Animal Welfare �, �8�–�88.Sherwin, C.M. 1997. Observations on the prevalence of nest-building in non-breeding TO strain mice and their use of two

nesting materials. Lab . Anim . �1, ��–��1.Sherwin, C.M., och C.J. Nicol 1997. Behavioural demand functions of caged laboratory mice for additional space. Anim .

Behav . ��, 67–7�.Silverman, Jerald �008. Hypothermia as anesthesia. Lab Animal �7(�), 10�.Simpson, David P. 1997. Prolonged (1� hours) intravenous anesthesia in the rat. Lab . Anim . Sci . �7(�), �19–��.Skandakumar, S., m.fl. 199�. Salivary IgA: a possible stress marker in dogs. Animal Welfare �, ��9–��0.Smiler, Kathleen L., m.fl. 1990. Tissue response to intramuscular and intraperitoneal injections of ketamine and xylazine in

rats. Lab . Anim . Sci . �0(1), 60–6�Smith, Jane A. m.fl. 1997. Reporting animal use in scientific papers. Lab . Anim . �1, �1�–�17.Smith, Jane A., och Maggy Jennings 1998. Ethics training for laboratory animal users. Lab . Anim . ��, 1�8–1�6.Smith, Jennifer C., m.fl. �00�. Isofluran with morphine is a suitable anaesthetic regimen for embryo transfer in the produc-

tion of transgenic rats. Lab . Anim . �8, �8–��.Smith, William 199�. Responses of laboratory animals to some injectable anaesthetics. Lab . Anim . �7, �0–�9.Smith, William, och Stephen B. Harrap 1997. Behavioural and cardiovascular responses of rats to euthanasia using carbon

dioxide gas. Lab . Anim . �1, ��7–��6.Smärta och andra obehag i samband med djurförsök m .m . Utredning av Centrala försöksdjursnämnden, �000. (CFN:s skiftse-

rie nr �9.) Stockholm.Snitily, Mary U., 1991. A simple method for collection of blood from the rat foot. Lab . Anim . Sci . �1(�), �8�–�87.Speth, Robert C., m.fl. �001. Regarding the inadvisibility of administering postoperative analgesics in the drinking water of

rats (Rattus norvegicus). Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(6), 1�–17.Stafleu, F.R. m.fl. 1999. The ethical acceptability of animal experiments: a proposal for a system to support decision-making.

Lab . Anim . ��, �9�–�0�.Stern, Natalia 1996. Jämförande studier av inhalationsanestesimedels påverkan på råtta och mus. Examensarbete inom

toxikologutbildningen utfört vid Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet, Stockholm.Steward, John P., m.fl. 1968. Errors in the technique of intraperitoneal injection of mice. Appl . Microbiol . 16(9), 1�18–19.Stokes, William S. �000. Humane endpoints for laboratory animals used in toxicity testing. I: M. Balls, A,-M. van Zeller

och M.E. Halder, red., Progress in the reduction, refinement and replacement of animal experimentation . Proceedings of the 3rd World Congress on Alternatives and Animal Use inte Life Sciences 1999 . (Developments in animal and veterinary sci-

Referenser

�10

ences. �1.) Vol. �, s. 897–906. Amsterdam: Elsevier.Sutanto, W., och E.R. de Kloet 199�. The use of various animal models in the study of stress and stress-related phenomena.

Lab . Anim . �8, �9�–�06.Svendsen, Per 199�. Expression and relief of pain in laboratory animals. Welfare and science . Proceedings of the fifth FELASA

symposium 8–11 June 1993, Brighton, UK, s. 7–1�. London: Royal Society of Medicine.Tabata, H. m.fl. 1998. Comparison of effects of restraint, cage transportation, anaesthesia and repeated bleeding on plasma

glucose levels between mice and rats. Lab . Anim . ��, 1��–1�8.Tacke S. m.fl. 1998. [Sevoflurane (SEVOrane) as an inhalation anesthetic in dogs in comparison with halothane and isoflu-

rane] [på tyska] Tierärztliche Praxis . Ausgabe K, Kleintiere/Heimtiere �6(6), �69–77. (Enl. abstract i PubMed)Taddio A. m.fl 1997. Effect of neonatal circumcision on pain response during subsequent routine vaccination. Lancet ��9,

�99–60�.Takahashi, Toshiyuki m.fl. �00�. Changes in response properties of spinal dorsal horn neurons after skin incisions in rat pup

in response properties ins. American society of anesthesiologists . Annual meeting abstracts A-849.Taylor, Reagan, m.fl. �000. Evaluation of an anesthetic regimen for retroorbital blood collection from mice. Contemp . Top .

Lab . Anim . Sci . �9(�), 1�–17.The Three Rs Declaration of Bologna. �000. I: M. Balls, A.-M. van Zeller och M.E. Halder, red., Progress in the reduction,

refinement and replacement of animal experimentation . Proceedings of the 3rd World Congress on Alternatives and Animal Use inte Life Sciences 1999 . (Developments in animal and veterinary sciences. �1.) Vol. 1, s. 1�. Amsterdam: Elsevier.

Thelestam, Monica 198�. Alternativa metoder till djurförsök. Alternativa metoder till djurförsök . (CFN:s skriftserie �). Stock-holm: Centrala föröksdjursnämnden.

Tinbergen, Nico 196�. Animal behavior . New York.Toth, Linda A. 1997. The moribund state as an experimental endpoint. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �6(�), ��–�8.Toth, Linda A., och Bruce January 1990. Physiological stabilization of rabbits after shipping. Lab . Anim . Sci . �0(�), �8�–

�87.Toth, Linda A., och Thomas W. Gardiner �000. Food and water restriction protocols: physiological and behavioral consider-

ations. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �9(6), 9–��.Toth, Linda.A. m.fl. 1989. An evaluation of distress following intraperitoneal immunization with Freund’s adjuvant in mice.

Lab . anim . sci . �9(�), 1��–1�6.Transgenesis techniques . Principles and protocols . 199�. Red. David Murphy och David A. Carter. (Methods in molecular biol-

ogy. 18.) Totowa, N.J.: Humana Press.Tuli, J.S. m.fl. 199�a. Corticosterone, adrenal and spleen weight in mice after tail bleeding, and its effect on nearby animals.

Lab . Anim . �9, 90–9�.Tuli, J.S. m.fl. 199�b. Stress measurements in mice after transportation. Lab . Anim . �9, 1��–1�8.Turner, Patricia V., m.fl. �001. The effects of overnight fasting, feeding, or succose supplementation prior to necropsy in rats.

Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(�), �6–�0.Turner, R.J. m.fl., 1997. An immunological assessment of group-housed rabbits. Lab . Anim . �1, �1�–�17.The UFAW handbook on the care and management of laboratory animals . Vol. 1. 7. uppl. Oxford 1999.U .S . Government Principles for the Utilization and Care of Vertebrate Animals Used in Testing, Research, and Training . http://

grants.nih.gov/grants/olaw/references/phspol.htm#respa (0�010�)UKCCCR guidelines for the welfare of animals in experimental neoplasia. 1988. Lab . Anim . ��(�), 19�–�01

<http://la.rsmjournals.com/cgi/content/citation/22/3/195>. �:a rev. uppl. (1997) på <http://ncrndev.org.uk/index.php?option=com_content&task=view&id=34&ltemid=251>

Vachon, Pascal och J. P. Moreau �001. Serum corticosterone and blood glucose in rats after two jugular vein blood sampling methods: comparison of the stress response. Contemp . Top . Lab . Anim . Sci . �0(�), ��–��.

Vachon, Pascal, m.fl. �000. A pathophysiological study of abdominal organs following intraperitoneal injections of chloral hydrate in rats: camparison between two anaesthesia protocols. Lab . Anim . ��, 8�–90.

Walum, Erik 199�. Inledning: Alternativa metoder – RRR. Förfina minska ersätt . En antologi om alternativa metoder till djurförsök inom biomedicin . Red. av Maud Lorentz och Erik Walum. (CFN:s skriftserie �7) Stockholm: Centrala försöks-djursnämnden.

Van Reenen, C.G. m.fl. �001. Transgenesis may affect animal welfare: a case for systematic risk assessment. J . Anim . Sci . 79, 176�–1779.

Wang, Lotus �00�. A primer on rodent identification methods. Lab Animal Europe �(�), �8–�1.Warn, P. A. m.fl. �00�. Infrared body temperature measurement of mice as an early predictor of death in experimental fungal

infections. Lab . anim . �7, 1�6–1�1.Waynforth, H. B. och Paul A. Flecknell 199�. Experimental surgical techniques in the rat. �. uppl. London: Academic

press.Waynforth, H. B., J.W. Holsman och R. Parkin 1977. A simple device to facilitate intragastric infusion per os in the con-

Referenser

�11

scious rat. Lab . Anim . 11, 1�9–1�1. Wedholm, Annemay �00�. Studier av endorfin-frisättning i samband med akupunktur. Otryckt examensarbete 10 p., En-

heten för fysiologi, Farmaceutiska fakulteten, Uppsala universitet.Weerd, H.A. Van de, m.fl. 1997. Preferences for nesting material as environmental enrichment for laboratory mice. Lab .

Anim . �1, 1��–1��.Weiss, J. och F. Zimmermann 1999. Letters to the Editor. Lab . Anim . ��, 19�–19�.Wemelsfelder, Francoise. 198�. Animal boredom: is a scientific study of the subjective experiences of animals possible? I

M.W. Fox och L.D. Mickley (red.), Advances in animal welfare science 1984/85 .Washington, D.C.Wennbo, Håkan, 1997. Mammary tumor formation and prostate hyperplasia in prolactin transgenic mice: funtional analysis

of receptor specificity. (Diss.) Göteborg.Vermeulen, J.K., A. de Vries, F. Schlingmann och R. Remie 1997. Food deprivation: common sense or nonsense? Anim

Technol �8, ��–��.Wesselmann, U., m.fl. 1998. Uterine inflammation as a noxious visceral stimulus: behavioral characterization in the rat.

Neurosci . Lett . ��6(�), 7�–76.Whelan, G., och Paul A. Flecknell 199�. The assessment of depth of anaesthesia in animals and man. Lab . Anim . �6, 1��–

16�.White, Helen �00�. The revision of the humane endpoint of a mouse test. Briefing 7(1), ��.Wiersma, J., och J. Kastelijn 198�. A chronic technique for high frequency blood sampling/transfusion in the freely behav-

ing rat which does not affect prolactin and corticosterone secretion. J . Endocr . 107, �8�–�9�.Vlach, Kim D., James W. Boles och Bradley G. Stiles �000. Telemetric evaluation of body temperature and physical activity

as predictors of mortality in a murine model of staphylococcal enterotoxic shock. Comp . Med . �0(�), 160–166.Wolfensohn, S.E. 1997. Brief review of scientific studies of the welfare implications of transporting primates. Lab . Anim . �1,

�0�–�0�.Wolfensohn, Sarah, och Maggie Lloyd 1999. Handbook of laboratory animal management and welfare. �. uppl. Oxford.Volker, D., m.fl. �000. Oral biprenorphine is anti-inflammatory and modulates the pathogenesis of streptococcal cell poly-

mer-induced arthritis in thje Lew/SSN rat. Lab . Anim . ��, ��–��9.Woolf, Clifford J. 198�. Evidence for a central component of post-injury pain hypersensitivity. Nature �06, 1� dec., 686–

688.Würbel, H. �00�. Behavioral phenotyping enhanced – beyond (environmental) standardization. Genes, Brain and Behavior

1, �–8Zeller, Walter, m.fl. 1998a. Refinement of blood sampling from the sublingual vein of rats. Lab . Anim . ��, �69–�76.Zeller, Walter, m.fl. 1998b. Adverse effects of tribromoethanol as used in the production of transgenic mice. Lab . Anim . ��,

�07–�1�.Zeller, Walter, m.fl. 1999. The author’s reply. Lab . Anim . ��, 19�.Zimmermann, Klaus, Hans Peter Schwarz och Peter L. Turecek �000. Deoxyribonucleic acid preparation in polymerase

chain reaction genotyping of transgenic mice. Comp . Med . �0(�), �1�–�16.Öbrink, Karl Johan, och Margareta Waller 1996. Försöksdjurskunskap. Lund: Studentlitteratur.Østergaard, Grete �008. Humane endpoints. Course in laborative animal scence �008. (Health Sciences, University of Co-

penhagen) <http://emed.ku.dk/kurser/forsoegsdyrskundskab_c/microsoftpowerpoint-humaneendpoints.pdf>

Att bedöma djurförsök - Akademitjänst · Inledning Inledning – Berörda parter är till...

Documents

Transcript of Att bedöma djurförsök - Akademitjänst · Inledning Inledning – Berörda parter är till...